Fordran hos vexel-acceptant enligt 96 § Vexel-lagen den 23 Augusti 1851.
1 mars 1876
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1876, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 1,3 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 555–556 i årgången 1876. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Det här referatet står inte i förteckningens avdelning III — den posten saknas eller gick inte att läsa.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag för Kongl. Maj:ts dom eller för föredragningen inför Högsta domstolen. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Trettonde årgången, 1876 i litteraturen — s. 555–556 där är samma sidor som här.
- Avgörandedag: ur bandets egen rad — «Kongl. Maj:ts dom utgafs den 1 Mars 1876»
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Den 12 Mars 1869 utstälde byggmästaren A. Malmsten på handlanden A. Nyberg on solavexel å 853 rdr 37 ore att fyra månader derefter till Malmsten eller ordres betalas. Vexeln accepterades af Nyberg, hvarefter den transporterades af Malmsten på J. F. Lundin eller ordres, af Lundin den 16 Oktober 1869 på öfversten Wijkander och af den sistnämnde den 15 April 1873 på regementsauditören G. Rudebeck.
I stämning till rådstufvurätten i Göteborg yrkade Rudebeck, att Nyberg, på grund af det godkännande han å vexeln tecknat, måtte, oaktadt vexelrätten mot Nyberg dåmera gått förlorad, varda ålagdt att till Rudebeck utgifva vexelbeloppet jemte ränta derå.
Nyberg bestred krafvet under uppgift, att, sedan han accepterat vexeln, han öfverenskommit med Malmsten att denne skulle sjelf infria vexeln, hvarföre Nyberg ock till Malmsten erlagt vexelbeloppet. Lundin, å hvilken vexeln blifvit af Malmsten öfverlåten, hade derefter för densamma erhållit liqvid af kassaförvaltaren vid frimuraresällskapets i Carlstad direktion, rådmannen Bergman, som innehaft medel, hvilka skolat till Malmsten utbetalas för uppförande af frimuraresällskapets logebyggnad. Bergman hade sedermera, vid slutliqvid med Malmsten för sagde byggnadsarbete, afdragit vexelbeloppet, dervid den sistnämnde dock underlåtit att af Bergman återfordra vexeln.
Rudebeck bestred denna uppgift och erinrade, att vexeln i hans hand måste hafva samma egenskap som ett vanligt löpande skuldebref. Rudebeck vore på god tro innehafvare af denna till ordres utstälda och följaktligen löpande förbindelse, som af Nyberg erkänts. Hvad som kunde hafva före-
s. 556 Sida 556 i årgången börjar här
fallit emellan Nyberg och tredje man kunde ej inverka pä Rudebecks rätt. Då Nyberg genom accepten åtagit sig att utgifva vexelbeloppet, skulle honom, om han undginge att hos Rudebeck infria vexeln, tillskyndas en obehörig vinst till skada för Rudebeck såsom fordringsegare.
Genom dom den 6 Augusti 1874 utlät sig rådstufvurätten: att enär Rudebeck icke med någon bevisning förmått ådagalägga, att Nyberg, om fordringen förfölle, komme att göra en vinst till Rudebecks skada, blefve, jemlikt 17 kapitlet 33 § Rättegångsbalken, stämningspåståendet ogilladt.
Rudebeck vädjade till Göta hofrätt och yrkade bifall till sin talan. Hvarje vexelinnehafvare, som för betalning vänder sig mot den, som accepterat vexeln, men får sin talan ogillad, så att acceptanten frikännes från den skuld han åtagit sig till vexelns utställare eller dennes ordres, lider skada, likasom acceptanten gör en vinst. 96 § i vexellagen vore ej på förevarande fall tillämplig.
Nyberg yrkade fastställelse af rådstufvurättens dom och invände nu, att han icke för vexeln fått någon valuta.
I dom den 5 Mars 1875 yttrade hofrätten: att hofrätten funne skäl icke hafva förekommit, ledande till ändring i rådstufvurättens dom.
Rudebeck sökte i underdånighet ändring.
Medelst underdånigt betänkande den 29 Januari 1876 hemstälde nedre revisionen (revisionssekreterarne Fåhræus, föredragande, och von Bahr samt t. f. revisionssekreteraren Westman), att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist fastställa hofrättens dom.
Vid sakens underdåniga föredragning den 1 Februari 1876 inför Högsta Domstolen (i närvaro af justitieråden Almqvist, Carleson, Babe, Olivecrona, Svedelius och Hernmarck) blef nedre revisionens betänkande bifallet.
Kongl. Maj:ts dom utgafs den 1 Mars 1876.