Genom förlikning stadgadt vite mot öfverskridande af uppdämningsrätt vid qvarnverk. Är sådant vite tillämpligt? Domstols beslut om högre vite mot ett dylikt öfverskridande.
29 mars 1876
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1876, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 2,3 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 594–597 i årgången 1876. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Det här referatet står inte i förteckningens avdelning III — den posten saknas eller gick inte att läsa.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag för Kongl. Maj:ts dom eller för föredragningen inför Högsta domstolen. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Trettonde årgången, 1876 i litteraturen — s. 594–597 där är samma sidor som här.
- Avgörandedag: ur bandets egen rad — «Kongl. Majts dom utgafs den 29 Mars 1876»
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Landtbrukaren G. Waldau i Wittsjö uttog till Vestra Göinge häradsrätt stämning å Ola Bengtsson i Gundrastorp m. fl. med påstående att som vederparterne, hvilka vid ett Gundrastorp och Ekholm gemensamt tillhörande vattenfall egde såg- och mjölqvarnar, icke efterlefvat de genom särskilda förlikningar gjorda bestämmelser angående vattenhöjden vid den till nämnda vattenverk hörande dam, utan uppdämt vattnet högre än genom förlikningarne stadgats, hvarigenom skada tillskyndats Waldau, såsom egare af Wittsjö ofvanför belägna vattenverk, vederparterne måtte fällas till det genom förlikningarne för dylikt fall faststälda vite 5 rdr banko ocli dem vid bot af minst 500 rdr rmt förbjudas att uppdämma vattnet utöfver den genom förlikningarne stadgade höjd.
Ola Bengtsson och hans medparter bestredo käromålet.
Genom utslag den 20 December 1873 utlät sig häradsrätten: att genom behörigen faststälda föreningar, hvilka den 15 November 1738, den 30 Maj 1739 och den 31 Oktober 1808 blifvit träffade emellan dåvarande egare eller inne-
1) Orden »och skall» uttrycka här ej annat än »vill».
2) Uttrycket »i alla domar rätt göra» synes oss böra utbytas mot orden »såsom domare förfara», hvilka ord äro mera omfattande, enär de uttrycka äfven annan domarens verksamhet än dömandet.
s. 595 Sida 595 i årgången börjar här
hafvare af qvarnarne vid Wittsjö, Gundrastorp och Ekholm, blifvit stadgadt dels att vattnet framför qvarnarne vid Gundrastorp och Ekholm icke finge af dessas innehafvare genom fördämning eller annan åtgärd till men för Wittsjö qvarn höjas utöfver nedra strecken af de då uti två vid Wittsjö och Ekholm befintliga större stenar kallade »Andersa stenar» anbragta märken, dels ock att, om vattnet öfverstege berörda märken, innehafvarne af Ekholms och Gundrastorps qvarnar skulle vid vite af 5 rdr banko öppna så många flodluckor, att vattenståndet i dervarande qvarndam komme i jemnhöjd med märkena å Andersa-stenarne; och enär vid anstäld afvägning vore ådagalagdt, att nedra tvärstrecket i nämnda märke uti Andersa-stenen vid Ekholm, hvilket desto säkrare finge anses hafva varit det der af Waldau angifna, som detta märke vore från vattenytan i sjön beläget på lika afstånd, som det i Andersa-stenen vid Wittsjö befintliga märke, befunnits vara 0,96 fot lägre än öfra kanten af nuvarande damverket vid Ekholms och Gundrastorps qvarnar, samt Waldaus vederparter sjelfve medgifvit, hvad jemväl af vittnena blifvit styrkt, att slussluckorna till deras damfäste icke uppdragits förr än vattnet stigit till damfästets öfra kant och således långt öfver angifna märket i Andersa-stenen; alltså pröfvade häradsrätten rättvist fålla Waldaus vederparter att gemensamt, eller den af dem sådant förmådde, utgifva ofvanomförmälda af dem försutna vite 7 rdr 50 öre, Konungens ensak, deraf likväl länsmannen O. E. Resfeldt tillerkändes hälften, samt förelägga dem, vid förhöjdt vite af 500 rdr, att icke derefter vid deras qvarnar vid Gundrastorp och Ekholm låta, till men för Wittsjö qvarn, vattnet öfverstiga den i åberopade föreningar bestämda punkt eller ofvansagda i Andersa-stenen vid Ekholm uthuggna märke.
Ola Bengtsson och hans medparter vädjade till hofrätten öfver Skåne och Blekinge, som i dom den 28 Maj 1875 yttrade, att hofrätten ej funne skäl göra ändring i häradsrättens utslag, så vidt Waldaus instämda vederparter känts skyldige att för uraktlåtenhet att fullgöra de i målet åberopade föreningar utgifva i vitesbot 7 kronor 50 öre, men
s. 596 Sida 596 i årgången börjar här
med afseende derpå att påföljden för dylik uraktlåtenhet vore förlikningsvis bestämd, blef, med ändring af häradsrättens utslag i denna del, Waldaus påstående att högre vite måtte stadgas, af hofrätten ogilladt.
Om denna dom förenade sig hofrättsrådet Hagerman, assessoren Gyllensköld, referent, och vice häradshöfdingen Bruzelius.
Notarien Lundvall anförde: »Jag pröfvar för min del rättvist fastställa motvädjade utslaget, derigenom Waldaus instämda vederparter förpligtats utgifva stadgad vitesbot 7 rdr 50 öre; men i fråga om Waldaus yrkande att för hans vederparter måtte stadgas nytt högre vite, hvartill de skulle göra sig förfallna i händelse de vid sina qvarnar uppdämde vattnet utöfver den i åberopade förlikningarne bestämda höjd, finner jag, i betraktande af hvad i förevarande sak förekommit, skäligt, med ändring af motvädjade utslaget derutinnan, förklara Waldaus nyssberörda yrkande icke för närvarande kunna bifallas».
Ola Bengtsson och de fleste af hans medparter sökte i underdånighet ändring. Märkena i stenarne kunde numera ej anses tillförlitliga. Waldau hade sjelf förorsakat bakvattnet vid Wittsjö derigenom att han sänkt sina grundstockar. Efter en sådan åtgärd kunde Waldau ej få åberopa förlikningarne, hvilka voro grundade på de vid den tiden varande förhållanden. På grund häraf yrkade sökandene befrielse från allt ansvar och hänvisning för Waldau att, i brist af frivillig öfverenskommelse, vid ny syn få bestämdt huru för framtiden borde förhållas.
Waldau bestred sökandenes uppgift att han sjelf vållat ifrågavarande skada.
Medelst underdånigt betänkande den 12 Februari 1876 hemstälde nedre revisionen (revisionssekreteraren Lagergren, konstituerade revisionssekreteraren Bråkenhielm ocli t. f. revisionssekreteraren Norberg, den sistnämnde föredragande), att Kongl. Maj:t ej måtte finna skäl att i hofrättens öfverklagade beslut göra annan ändring än att, då den i åberopade föreningen af den 31 Oktober 1808 influtna bestäm-
s. 597 Sida 597 i årgången börjar här
melse om vite för vattnets uppdämmande öfver ifrågavarande märken icke torde lagligen vara tillämplig, de af sökandene, hvilka blifvit dömde till utgifvande af nämnda vite, varda derifrån befriade.
Saken föredrogs den 1 Mars 1876 inför Högsta Domstolen, hvars fleste ledamöter (justitieråden friherre Leuhusen, Carleson, Rabe, von Segebaden och Lindhagen) funno sökandene icke hafva anfört skäl, som kunde föranleda ändring af domstolarnes beslut i hvad de anginge vattenuppdämningsrätten vid sökandenes ifrågavarande qvarnverk; men, enär det genom 1808-års förening aftalade vite mot öfverskridande af uppdämningsrätten vid nämnda qvarnverk icke vore att, på sätt domstolarne antagit, anses lika med för brott i lag eller af vederbörande myndighet stadgadt bötesstraff, pröfvade Högsta Domstolens ofvanbemälde ledamöter rättvist upphäfva domstolarnes beslut, så vidt genom de samma sökandene fälts till berörda vite.
Justitieråden Almqvist och Olivecrona funno skäl icke vara anfördt, som kunde föranleda ändring i hofrättens dom.
Kongl. Majts dom utgafs den 29 Mars 1876.