Får tvist hemmansegare emellan, angående tillämpningen af en verkstäld vägdelning och dervid fogade bestämmelser, föranleda uppehåll med vidtagande från det allmännas sida af lagliga åtgärder för ogilda väglotters iståndsättande; eller är den fak-
19 maj 1876
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1876, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 2,3 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 637–640 i årgången 1876. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Det här referatet står inte i förteckningens avdelning III — den posten saknas eller gick inte att läsa.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag för Kongl. Maj:ts dom eller för föredragningen inför Högsta domstolen. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Trettonde årgången, 1876 i litteraturen — s. 637–640 där är samma sidor som här.
- Föredragningsdag: ur bandets egen rad — «föredrogs inför Högsta Domstolen den 19 Maj 1876». Bandet skriver inte ut dagen för Kongl. Maj:ts dom i det här referatet.
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Vid Rönnebergs, Onsjö och Harjagers häradsrätt yrkade landsfiskalen C. Almström, att hemmansegaren Ola Nilsson i Emnaröd, hvilken åsidosatt lagning af de hans hemman för underhåll tilldelade lotter af allmänna vägen genom Eslöfs köping, måtte derför dömas till ansvar samt förpligtas gälda den lega, hvarför vid auktion den 9 December 1873 lagningen af ifrågavarande väglotter inropats, med 504 kronor, efter afdrag likväl af kostnaden för ej verkstäld dikning vid väglotterna.
I målet upplystes följande: Den 14 November 1871 hade länsman med två nämndemän förrättat syn å, bland andra, nu ifrågavarande väglotter, som vid en år 1869 verkstäld delning af allmänna vägarne inom Harjagers härad tillagts de hemmansdelar i Emnaröd, hvilka Ola Nilsson sedermera för-
s. 638 Sida 638 i årgången börjar här
värfvat. Vid denna syn anmärktes åtskilliga brister, hvilkas afhjelpande äfvensom anläggning af stensatte rännstenar anbefaldes. Den 12 November 1873 hölls ny syn, dervid de förut anmärkta bristerna befunnos vara icke afhjelpta, hvadan förra beslutet om vägförbättringen förnyades, med undantag dock hvad angick rännstenarne, som, enligt Konungens befallningshafvandes under tiden meddelade resolution, skulle ersättas af diken. Då vid derefter den 28 i samma månad hållen eftersyn ingenting fanns åtgjordt, hölls den 9 December entreprenadauktion å väglotternas iståndsättande; och blef lägsta anbudet derå 504 kronor.
Ola Nilsson bestred stämningspåståendena. Enär dikning invid väglotterna ännu icke, på sätt af stämningen framginge, vore fullgjord, måste åklagarens talan i målet anses för tidigt väckt. Derjemte vore hans talan alldeles obefogad. Vid ofvan nämnda, år 1869 verkstälda vägdelning, som först den 15 April 1871 blifvit laga kraftvunnen, hade nemligen emellan väglottsegarne öfverenskommits att en hvar skulle iståndsätta sin dittills innehafda väglott mom 4 månader efter det vägdelningen vunnit laga kraft, då de nya lotterne skulle af vederbörande mottagas. De lotter, som tillagts Ola Nilssons hemman, hade dock icke blifvit iståndsatta, ocli ehuru behörig syn å vägarne skolat hållas före tillträdet, hade sådan ej skett ocli följaktligen icke utrönts hvad som ålegat föregående väglottsegaren i afseende å vägstyckenas iståndsättande. Hvad som sedermera vid synetillfällena i November 1871 och i samma månad 1873 anmärkts vidkomme således icke Ola Nilsson. Till stöd härför åberopade Ola Nilsson ett af kammarkollegium den 25 Juli 1872 meddeladt utslag i en likartad tvistefråga, hvaraf inhemtades att, sedan Konungens befallningshafvande ogillat det af landtbrukaren Möller framstälda yrkande, att enär syn å väglotterna efter delningen ej hållits förr än den 14 November 1871, då bristfälligheter å Möllers vägstycken anmärkts, samma syn måtte anses angifva vägstyckenas beskaffenhet vid tillträdet, och den förut varande väghållningsskyldige förpligtas försätta vägen i laggildt stånd; så hade kammarkollegium förklarat, att
s. 639 Sida 639 i årgången börjar här
Möller ej kunde åläggas afbjelpa bristerna, förr än väglotterna blifvit honom i stadgad ordning tillsynade från förre innehafvaren (Sven Jönsson) och af honom i fullgodt stånd aflemnade..
Sedermera företeddes Kongl. Maj:ts bref af den 7 Mars 1873, af innehåll att Kongl. Maj:t, der Sven Jönsson öfverklagat kammarkollegii nyssbemälda utslag, funnit tvistefrågan, som ej bort föranleda uppehåll med vidtagande från det allmännas sida af lagliga åtgärder för de ogilda väglotternas iståndsättande, vara af beskaffenhet att tillhöra icke förvaltande myndighets, utan domstols pröfning, hvadan Konungens befallningshafvandes och kammarkollegii beslut undanröjdes, med öppen lemnad rätt för Möller att mot Sven Jönsson i laga ordning instämma oclr utföra den talan, hvartill han kunde anse sig befogad.
Till bemötande af Ola Nilssons invändningar anförde Almström, att anledningen hvarföre icke dikning utmed vägstyckena verkstälts, på sätt Konungens befallningshafvande föreskrifvit, vore den, att andre väghållningsskyldige anlagt rännstenar invid de angränsande väglotterne, hvadan deremellan upptagna diken ej skulle kunnat uppfylla sitt ändamål; och bestred Almström tillika, att de nu ifrågavarande vägstyckena varit bristfälliga, då de bort af egaren till Ola Nilssons hemman öfvertagas.
Häradsrätten yttrade i utslag den 4 Oktober 1875: att emedan det berott på Ola Nilsson sjelf att tillse samt bereda undersökning och sålunda åvägabringa laga bevis om det skick, hvari de ifrågakomna vägdelarne befunnos vid tiden för deras öfvertagande till underhåll af Ola Nilssons hemman, och följaktligen Ola Nilssons försummelse derutinnan icke kunde leda till den af honom påstådda påföljd af hans fullkomliga befrielse från en väghållningsskyldighet, till hvars utkräfvande kronobetjeningen måst vända sig emot Ola Nilsson såsom égare af dertill genom gällande förrättning indelta fastigheter, samt Ola Nilsson, hvilken ej, så vidt visadt vore, öfverklagat i målet åberopade syneförrättningar, i allt fall vore i första hand ansvarig för vägens försättande och
s. 640 Sida 640 i årgången börjar här
bibehållande i laggildt stånd; förty dömdes Ola Nilsson att för försummad väglagning böta 1 krona 50 öre till treskiftes samt att till Almström utgifva den för väglotternas iordningställande auktionsvis bestämda sammanlagda legan 504 kronor, dock med afdrag af ett belopp, motsvarande kostnaden af den vid väglotterna föreskrifna anläggning af diken eller rännstenar, hvilket belopp, i brist af åsämjande, skulle af exsekutor bestämmas.
Ola Nilsson anförde besvär hos hofrätten öfver Skåne och Blekinge. Det hade varit kronobetjeningens skyldighet att hålla syn, innan väglotterna tillträddes af nya väghållningsskyldige. Att häradsrätten bemyndigat Ola Nilssons motpart att sjelf bestämma kostnaden för den icke verkstälda dikningen, vore origtigt.
Hofrätten fann, medelst utslag den 1 December 1875, skäl icke hafva förekommit, ledande till ändring i öfverklagade utslaget.
Ola Nilsson fullföljde underdånig talan; men, då målet föredrogs inför Högsta Domstolen den 19 Maj 1876, funno Högsta Domstolens flesta ledamöter (justitieråden friherre Leuhusen, Naumann, Huss, von Segebaden, Svedelius och Hernmarck) skäl ej vara anfôrdt, som i hofrättens öfverklagade utslag kunde verka ändring.
Justitierådet Almqvist yttrade: »Som handlingarne utvisa, att enligt vid vägdelningen gjord bestämmelse de gamla väglotterna skulle iståndsättas och i fullgod! skick af lemnas inom 4 månader efter det vägdelningen vunnit laga kraft, hvilken tid ostridigt gått till ända den 15 Augusti 1871, men det emot Ola Nilssons bestridande icke är visadt, att hans nya väglotter blifvit till honom i sådant skick behörigen aflemnade och tillsynade, samt vid sådant förhållande Ola Nilsson icke lagligen kan anses ansvarig för de brister, som vid den af Almström åberopade den 14 November hållna syn å de Ola Nilsson tilldelade vägstycken befunnits; pröfvar jag för min del skäligt att, med upphäfvande af domstolarnes beslut, ogilla den emot Ola Nilsson i målet anstälda talan».