Naumanns tidskrift 1876 s. 641

K. F. den 14 April 1866.

Den 28 Februari 1874 förrättades af magistraten i Örebro arfskifte efter instrumentmakaren C. P. Ekstrand och bans enka Gustafva Sofia Ekstrand, född Jansson, hvilken sistnämnda dött den 4 Juni 1873. I skiftesinstrumentet antecknades att enkan E. efterlemnat en före hennes äktenskap född dotter Mathilda Josefina Wilhelmina, gift med sjökaptenen S. J. Hedström, och tvä syskon, nemligen jernarbetaren Johan Jansson samt Johanna Mathilda Jansson, gift med arbetskarlen Gustaf Andersson. Vid förrättningen företedde Hedström, i afsigt att ådagalägga sin hustrus rätt till arf efter enkan E., åtskilliga handlingar, utvisande att enkan E. erkänt hustru H. såsom sin dotter; men förklarade Hedström att han åtminstone icke då vid tillfället kunde förete bevis att enkan E. i lifstiden låtit i kyrkobok anteckna hustrun H. såsom sitt barn. Enkan E:s syskon bestredo hustru H:s arfsrätt, hvaruppå syskonen tilldelades qvarlåtenskapen efter enkan E.

Hedström instämde härefter till rådstufvurätten i Örebro läderhandlanden G. Molander, såsom god man för ofvan bemälde, å okänd ort vistande jernarbetaren Jansson, äfvensom Johanna Mathilda Jansson och hennes förenämnde man, med påstående att arfskiftet skulle sålunda ändras, att enkan E:s qvarlåtenskap, som skattats till 1,688 kronor 63 öre, måtte, efter afdrag af skiftesarfvodet 10 kronor, tillskiftas hustru H.

Till stöd för käromålet företedde H. åtskilliga handlingar, af följande innehåll:

Tidskrift för lagstiftning etc. 13:de årg. 41

s. 642 Sida 642 i årgången börjar härKopiera citering

l:o) »Uti allmänna barnbördshuset i Stockholm är qvinnan n:o 3,073 i sängen n:o 29 förlöst den 20 September 1850 från ett lefvande flickebarn, som i dopet kallades Mathilda Josefina Wilhelmina. Barnets namn och döpelse den 23 September 1850 intygar Er. Delin, komminister i S:t Clara. Modren uppgifves vara ogifta Gustafva Sofia Jansson från Catharina församl. Dln».

2:o) »Prestbetyg. Ängbåtsbefälh. S. J. Hedström och hans hustru Mathilda Josefina Sundvall» (hennes fosterfaders namn) »blefvo i Hernösands församling vigde —---------- Hustrun är född d. 20/9 år 1850 i Sthlm» — —

3:0) »Under rubriken »enskilde anteckningar» finnes för enkan Gustafva Sofia Ekstrand, hvilken 1862 d. 28 Dec. ingick äktenskap med C. P. Ekstrand, död 1865 25, antecknadt i Örebro stadsförsamlings kyrkobok: »Har en dotter Mathilda Josefina Wilhelmina i Stockholm, Maria församl.,. född 1850 %». — Enkan Gustafva Sofia Ekstrand afled härstädes d. 4 Juni 1873, hvilket härmed betygas. Örebro stad d. 24/, 74. E. H. Annell. p. 1.»

4:0) Ett af enkan E. i Sept. 1869 utfärdadt skriftligt medgifvande att »hennes dotter M. J. W. Sundvall, född Jansson, nu fosterdotter åt C. J. Sundvall i Hernösand», finge ingå äktenskap med Hedström.

5:o) Tre bref af enkan E., af hvilka ett, dateradt d. 45 64, var stäldt till Sundvall i Hernösand, hvilken, enligt en skrifvelse från barnhusdirektionen, hade i sin vård barnhusbarnet M. J. W. Jansson. I detta bref begärde enkan E. att genom Sundvall erhålla underrättelser om barnet. De två öfriga brefven voro adresserade till Mathilda J. W. Jansson samt daterade, det ena d. 18/12 65, och det andra d. 14/4 73; och börjades begge med öfverskriften: »Mitt hulda barn» samt afslötos med underskriften: »Din moder G. S. E.»

H:s motparter bestredo käromålet. De af H. företedda handlingarne kunde icke anses tillfyllestgörande med hänsyn till stadgandena i K. F. den 14 April 1866 angående arfsrätt för oäkta barn; och det finge icke bero på efteråt vid-

s. 643 Sida 643 i årgången börjar härKopiera citering

tagna åtgärder att godtgöra hvad i afseende ä legalisering af oäkta barn försummats vid deras födsel eller döpelse.

H. anmärkte, att enkan E. städse öppet erkänt hustru H. såsom sitt barn, samt styrkte att enkan E. alltsedan sitt giftermål år 1862 varit kyrkoskrifven i Örebro stad; och ansåg H. stadgandet i K. F. den 14 April 1866 om anteckningen i kyrkoboken icke innefatta skyldighet att låta omedelbart efter barnets födelse verkställa sådan anteckning, utan kunde densamma med laga verkan ske sedermera när som helst, blott den egde rum inom den församling, dit modren hörde.

Rådstufvurätten yttrade i utslag den 14 September 1874: att som uti Örebro stadsförsamlings kyrkobok för den tid, enkan E. var kyrkoskrifven i berörda församling, vore angående henne antecknadt »har en dotter Mathilda Josefina Wilhelmina i Stockholm, Maria församling, född 1850 20/9», och någon anmärkning icke förekommit vare sig i afseende på behöriga tillkomsten af denna anteckning, »verkstäld som den blifvit af pastorsadjunkten Per Adolf Pettersson, hvilken aflidit långt före enkan E.», ej heller i fråga om att med nämnda dotter menades H:s nuvarande hustru; alltså och då berörda kyrkoboksanteckning måste, då motbevisning ej skett, gälla såsom bevis, att enkan E. såsom sitt barn erkänt Mathilda J. W. Jansson, samt genom hvad sålunda och i öfrigt förekommit laga bevisning förebragts derom, att den förra varit moder till den senare; ty förklarades, med stöd af 8 kap. 7 § Ärfdabalken och K. F. den 14 April 1866, hustru H. berättigad taga arf efter sin moder enkan E. framför bemälda enkas syskon, till följd hvaraf, med upphäfvande af klandrade arfskiftet, stadgades, att hvad derigenom blifvit syskonen Jansson tillskiftadt skulle tillfalla H. å dennes hustrus vägnar.

Molander och hans medparter vädjade till Svea hofrätt. Genom det här ofvan under 3:0 omförmälda intyget vore icke styrkt att modren låtit göra den åberopade anteckningen. Om prest i församling, der qvinna med oäkta barn någon tid vore kyrkoskrifven, sig titt minnes etter efterrättelse en-

s. 644 Sida 644 i årgången börjar härKopiera citering

skildt antecknade angående henne: »har ett barn N. N.», sä vore derigenom ingalunda fullgjordt hvad enligt K. F. den 14 April 1866 fordrades. En sådan tolkning af författningen skulle leda derhän, att presterskapet lätteligen kunde, utan mödrarnas vetskap, legalisera hvarje oäkta barn.

H. genmälde, bland annat, att det ålåge motparterne att visa det anteckningen i kyrkoboken obehörigen tillkommit. Det kunde icke antagas att en dylik, af prest gjord anteckning vore origtig.

Hofrätten utlät sig medelst dom den 16 December 1875: att emedan H. emot motparternes bestridande icke styrkt, att enkan E. låtit i kyrkobok såsom sitt barn anteckna H:s hustru, derom den i Örebro stadsförsamlings kyrkobok under rubrik »enskilda anteckningar» förekommande anteckning icke utgjorde bevisning; alltså och då vid sådant förhållande H:s hustru icke, mot stadgandet i K. F. den 14 April 1866 angående arfsrätt för oäkta barn, vore lagligen berättigad att taga arf efter enkan E., blefve, med ändring af rådstufvurättens utslag, H:s talan i saken ogillad.

H. sökte i underdånighet ändring. Det finge icke förutsättas att prest på eget bevåg och utan anmodan af modren gjort anteckning af ifrågavarande art. Kyrkobok vore icke att anse såsom en minnesbok för presten; och icke kunde det fordras att modren skulle förse sig med bevis att hon anmodat prest att göra anteckningen.

Molander m. fl. vidhöllo hvad de förut anmärkt angående anteckningens beskaffenhet och påpekade tillika att densamma saknade så väl datum som underskrift.

Nedre revisionen (revisionssekreterarne Lagergren och Glimstedt samt t. f. revisionssekreteraren Lilienberg, den sistnämnde föredragande) afgaf den 12 April 1876 underdånigt betänkande af följande innehåll: »Emedan utredt är, att H:s hustru Mathilda Josefina Wilhelmina Jansson är oäkta dotter af enkan E. och blifvit född innan den sistnämnda ingick äktenskap med instrumentmakaren C. P. Ekstrand, samt att anteckning härom skett i kyrkoboken för Örebro

s. 645 Sida 645 i årgången börjar härKopiera citering

stadsförsamling under den tid enkan E. varit i forsamlingen kyrkoskrifven; ty och då anledning saknas till antagande af annat förhållande, än att berörde anteckning på enkan E:s föranstaltande tillkommit, hemställes att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist att, med upphäfvande af hofrättens dom, gilla det slut, hvari rådstufourätten i saken stannat.

Då saken den 18 Maj 1876 föredrogs inför Högsta Domstolen, pröfvade dess fleste ledamöter (justitieråden Almgvist, Rabe, Olivecrona och Huss) rättvist gilla hofrättens dom; hvarvid justitierådet Olivecrona tillade:

»Uti 1734-års lag har den allmänna grundsats blifvit uttalad, att äkta börd är ett nödvändigt vilkor för skyldemäns rätt att taga arf efter andre än egna bröstarfvingar. En tid af mer än hundra år har emellertid förflutit innan lagstiftaren år 1866 stadgade det undantag från regeln, att oäkta barn, som ej är afladt under modrens äktenskap eller i förbudna led, må, derest modern låtit såsom sitt barn anteckna det i kyrkoboken för den församling, i hvilken hon då var kyrkoskrifven, lika med äkta barn, taga arf efter sin moder i den egendom, som ej utgör bröstarfvinges laglott. At hvarje undantagsstadgande, hvilket upphäfver eller inskränker en rättsregel i den del, som undantaget begränsar, är nödvändigt att gifva en restriktiv tolkning. Vid tillämpningen måste likaledes ock noga tillses att alla de vilkor eller förutsättningar äro för handen, som lagstiftaren afsett för att undantaget må tillåtas träda i verksamhet.

Det är lagens allmänna regel, som skyddar de legitima arfvingarnes rätt att efter arfsordningen träda till en afliden skyldemans qvarlåtenskap. Vill någon derföre gent emot deras rätt i detta afseende åberopa stöd af det i K. F. den 14 April 1866 medgifna undantag, måste han ock, enligt min åsigt, vara pligtig att styrka att alla de förutsättningar eller oeftergifliga vilkor förefinnas, hvarunder lagstiftaren velat erkänna undantaget. Till dessa vilkor hörer nu, att modern till den af oäkta säng födda personen låtit såsom sitt barn anteckna samma person i kyrkoboken för den församling, i hvilken hon då var kyrkoskrifven. Men om man skall åt

s. 646 Sida 646 i årgången börjar härKopiera citering

kyrkoboken tillerkänna vitsord med hänsyn till de deri i nämnda afseende af vederbörande prest gjorda anteckningar, mäste dock på ordalagen i dessa anteckningar och dessa anteckningars beskaffenhet i öfrigt bero huruvida åt dem må tilläggas kraft af afgörande bevis vid uppkommande frågor om anspråk på arfsrätt för personer, hvilka eljest till följd af lagens allmänna regel äro från arf uteslutne.

Enligt min uppfattning måste derföre de af vederbörande presterskap angående oäkta personer gjorda anteckningar, så vida åt dem skall skänkas ringaste helgd af bevis i nämnda hänseende, nödvändigt innehålla, att modren antingen sjelf eller ock genom sitt befullmägtigade ombud anmodat presten i församlingen, der hon då är kyrkoskrifven, att såsom sitt barn i kyrkoboken inskrifva den, åt hvilken hon genom ett sådant erkännande vill bereda arfsrätt efter sig. Om ordalagen i kyrkoboken icke tydligen tillkännagifva detta, är fältet deremot öppet för en oändlighet af gissningar angående den som vidtalat presten i församlingen att verkställa just den ifrågavarande anteckningen, eller om denne, proprio motu, i kyrkoboken infört en anmärkning om ett för honom blott välbekant faktum.

Det af H. i närvarande rättegång åberopade utdrag af Örebro församlings kyrkobok innehåller angående enkan E., under rubrik »enskilda anteckningar», såsom orden lyda, blott detta: »har en dotter Mathilda Josefina Wilhelmina i Stockholm, Maria församling, född 1850 20/9». Dessa ordalag utmärka emellertid icke hvilken person, som anmodat vederbörande prest att införa denna anmärkning; de uttrycka åtminstone icke att enkan E. sjelf eller något hennes ombud föranledt densamma, icke heller när sådant skett. Man sväfvar sålunda här i fullkomlig okunnighet om just denna vigtiga omständighet, en omständighet som dock härvid, enligt min mening, är af afgörande beskaffenhet. Såsom det af H. till stöd för sin hustrus arfsrätt enligt K. F. den 14 April 1866 företedda kyrkoboksutdraget lyder, saknas just bevis om det väsendtliga momentet, hvarpå lagstiftaren med rätta lagt den allra största vigt, nemligen att modren låtit såsom

s. 647 Sida 647 i årgången börjar härKopiera citering

sitt anteckna det barn, åt hvilket hon ämnat bereda arfsrätt efter sig. Jag kan derfore icke tillägga samma kyrkoboksutdrag bevisande kraft, då jag anser mig, af ofvan anförda skäl, icke berättigad att åt de i den åberopade anteckningen begagnade ordalag gifva en extensiv tolkning eller åt dem tillägga en vidsträcktare betydelse än orden sjelfva utmärka».

Justitieråden friherre Leuhusen, Naumann och SvedeUus biföllo nedre revisionens underdåniga betänkande.

Kongl. Maj:ts dom utfärdades den 13 Juni 1876.

Beslutet skulle antecknas i Högsta Domstolens Minnesbok (se i det följande).