Naumanns tidskrift 1876 s. 696

Den 20 September 1831 utfärdades för bergsmannen Jan Andersson mutsedel å en limstensskärpning, benämnd Göksgrufvan och belägen å egorna till 1/32 mantal i Skeppmora. Behörigen försvarad öfvergick denna skärpning sedermera till andra égare och innehades i början af 1840-talet till 3/4 af Björnhytte masugnsegare och till 1 af Jan Persson i Gonås.

Enligt bergmästareembetets protokoll den 26 Augusti 1843 hölls då, »på vederbörandes derom gjorda ansökning» och efter föregånget behörigt kungörande, en förrättning i ändamål att tilldela utmål åt ofvanomförmälda grufva. I detta protokoll antecknades, att grufvan innehades till # af Björnhytte masungsegare och till 1 af Jan Persson i Gonås,

s. 697 Sida 697 i årgången börjar härKopiera citering

»såsom jordegare» Såsom närvarande vid förrättningen voro endast Björnhytte bruksegare antecknade. Genom utslag sistnämnda dag faststälde bergmästareembetet till utmål för Göksgrufvan en qvadrat med 20 famnars sidor, derinom dåvarande egarne eller deras rättsinnehafvare förklarades berättigade enligt Kongl. förordningarne den 20 Oktober 1741 och den 6 December 1757 att då, och allt framgent obehindrade drifva limstensbrytning, »så länge de sin rätt dertill, på sätt sagda författningar föreskrefve, i öfrigt bibehölle». Detta utslag har ej, såvidt i här nedan omförmälda mål är visadt, blifvit öfverklagadt.

Ofvannämnda hemmansdel, »2 mantal Skeppmora, synes vid denna tid hafva tillhört bonden Erik Persson, från hvilken den exsekutivt försåldes till Abraham Danielsson, som öfverlät den till sin son Jan Abrahamsson, hvilken den 14 December 1847 å hemmansdelen erhöll fasta.

Sedan under minst 15 år något arbete vid grufvan ej blifvit verkstäldt, läto Björnhytte bruksegare omkring år 1868 börja arbete vid grufvan, der alltsedan brytning af limsten för brukets räkning oafbrutet fortgått.

Till 1874 års sommarting i Grangärdes tingslag uttog ofvanbemälde Jan Abrahamsson stämning å grefve C. F. von Hermansson, såsom egare till Björnhytte bruk, med påstående, att som bruksegarne utan Jan Abrahamssons lof och goda minne å hans mark upptagit och bearbetat ifrågavarande grufva, grefve von Hermansson måtte varda ålagdt att till Jan Abrahamsson afträda grufvan och lemna ersättning för den limsten, som derstädes blifvit bruten.

Till stöd för denna talan anförde Jan Abrahamsson följande. Förut omnämnda inmutning af grufvan vore ogiltig, då mutsedeln af år 1831 ej delgifvits dåvarande jordegare och denne ej heller blifvit till utmålsförrättningen kallad. Den i bergmästareembetets protokoll den 26 Augusti 1843 omnämnde Jan Persson i Gonås hade ej, såsom i protokollet antecknats, då varit jordegare; och i allt fall hade, äfven om inmutningen varit giltig, all rätt på grund af densamma för-

s. 698 Sida 698 i årgången börjar härKopiera citering

fallit, då grufvan icke under så lång tid bearbetats. Björnhytte bruk hade således vid den tid, omkring år 1868, då de nya arbetena börjades, ej någon rätt till grufvan. Enligt den då gällande grufvestadgan af den 12 Januari 1855 vore limstensbrott ej föremål för inmutning, och grefve von Hermansson kunde således ej då emot Jan Abrahamssons vilja förvärfva rätt till grufvan.

Grefve von Hermansson genmälde: Enligt de före den 1 November 1855 i ämnet gällande författningar vore ej föreskrifvet att jordegare skulle af mutsedel erhålla del eller kallas till utmålsförrättning. Ifrågavarande inmutning vore alltså laglig, och utmålsförrättningen, som skett efter behörigt kungörande, i allt fall laga kraftvunnen Grufvan kunde ej heller i följd af försummad grufvedrift anses sönad, då arbete derstädes ända sedan år 1868 oafbrutet försiggått. Åtminstone hade ej grefve von Hermansson på sådan grund blifvit dömd sin rätt till grufvan förlustig; och då det af Jan Abrahamsson nu år 1874 instämda klander vore grundadt på förhållanden, som egt rum mera än 2 år före klandrets instämmande, borde, enligt 11 § sista punkten af 1855 års grufvestadga, detta klander ej gälla. Enligt 40 § i samma stadga skulle för äldre grüfvor tillgodonjutas de utmål, som för dem förut varit gällande eller efter förra författningar blifvit särskildt anvisade. Den omständighet att limstensbrott numera ej vore föremål för inmutning inverkade således ej på denna sak. På grund häraf ansåg grefve von Hermansson sig fortfarande ega grufvan och vara berättigad att densamma bearbeta. Han bestred således käromålet.

Tvenne af Jan Abrahamsson åberopade vittnen intygade sammanstämmande, att Björnhytte bruksegare under de senaste 5 eller 6 åren verkstält brytning vid grufvan, men att under åtminstone 15 eller 16 år derförut någotarbete derstädes icke egt rum. Vittnena ansågo, att den limsten, som brutits ur grufvan under den tid, densamma senast varit bearbetad, kunde uppskattas till 600 lass, värda 3 kronor hvartdera.

Jan Abrahamsson fordrade ersättning för omvittnade 600 lass limsten efter 2 kronor 50 öre lasset.

s. 699 Sida 699 i årgången börjar härKopiera citering

Genom utslag den 25 Februari 1875 utlät sig häradsrätten: att enär upplyst vore, att, — sedan Björnhytte masugnsegare jemte annan person förvärfvat eganderätt till ifrågavarande limstensskärpning, å hvilken mutsedel utfärdats den 20 September 1831, — utmål den 26 Augusti 1843 blifvit för grufvan i laga ordning anvisadt; ty och som den omständigheten, att grefve von Hermansson icke styrkt, att den å grufvan utfärdade mutsedeln blifvit dåvarande jordegare delgifven, och att jordegaren blifvit till utmålsförrättningen kallad, så mycket mindre kunde, på sätt Jan Abrahamsson påstått, föranleda dertill, att grefve von Hermansson skulle hafva sin inmutningsrätt förlorat, som kongl. forordningarne den 27 Augusti 1723, den 20 Oktober 1741 och den 6 December 1757, hvilka varit gällande den tid, då grufvan blifvit inmutad och utmål för densamma anvisats, icke innehölle någon bestämmelse derom, att inmutare genom underlåtenhet i berörda hänseenden ginge sin inmutningsrätt förlustig; alltså och då i saken hörda vittnen intygat, att Björnhytte bruksegare under mera än 2 år före sakens instämmande bearbetat grufvan, samt Jan Abrahamsson icke visat, att det arbete, som under berörda tid i grufvan uträttats, varit otillräckligt för grufvans lagliga försvarande, ogillades Abrahamssons yrkande, att grefve von Hermansson måtte förpligtas att till Jan Abrahamsson afträda grufvan; i följd hvaraf dennes anspråk på ersättning för den limsten, som blifvit ur grufvan bruten, icke heller kunde bifallas.

Abrahamsson vädjade till Svea hofrätt..

I dom den 1 Juli 1875 yttrade hofrätten: att emedan bestämmelsen i 11 § grufvestadgan den 12 Januari 1855 inom hvilken tid inmutare af en gammal grufva skulle föra talan mot dess förra egare angående grufvans sönande, icke kunde anses tillämplig å andra fyndigheter än sådana, som enligt samma stadga kunde blifva föremål för inmutning, och således icke i förevarande fall, der grufvan utgjorde ett limstensbrott; ty och, som ifrågavarande grufva, kallad Göksgrufvan, hvarå mutsedel utfärdats den 20 September 1831 och för hvilken utmål blifvit anvisadt den 26 Augusti 1843,

s. 700 Sida 700 i årgången börjar härKopiera citering

ostridigt vore belägen å Jan Abrahamssons mark, samt två vittnen sammanstämmande intygat, att under åtminstone 15 eller 16 år före år 1868, då Björnhytte bruksegare började att åter verkställa brytning i grufvan, något arbete der icke blifvit utgjordt; och grufvan följaktligen, jemlikt kongl. förordningen den 20 Oktober 1741, varit sönad redan då 1855 års grufvestadga blef till efterlefnad gällande, vid hvilket förhållande och då limstensfyndighet enligt samma grufvestadga icke vidare finge inmutas, grufvan återfallit till jordegaren; alltså och då bruksegarne, enligt två vittnens utsagor, ur grufvan upphemtat 600 lass limsten till värde af 3 kronor lasset, blef, med ändring af häradsrättens utslag, grefve von. Hermansson, såsom egare till Björnhytte bruk, ålagdt att till Jan Abrahamsson ej mindre genast afträda ifrågavarande grufva än äfven såsom ersättning för 600 utur grufvan olagligen uppbrutna lass limsten utgifva 1,800 kronor.

Om denna dom förenade sig hofrättsrådet Forssell, assessoren Floberg och fiskalen Westman.

Referenten, assessoren friherre O. W. Staël von Holstein, med hvilken assessoren Boivie instämde, var härifrån skiljaktig och yttrade: »Som af protokollet öfver utmålsförrättningen den 26 Augusti 1843 inhemtas, att inmutningsrätten till ifrågavarande grufva, behörigen försvarad, då innehades till | af Björnhytte masugnsegare och till + af Jan Persson i Gonås, såsom jordegare, samt Jan Abrahamsson icke styrkt, att han är innehafvare af bemälde Jan Perssons rätt; alltså och på do af häradsrätten anförda skäl samt med stöd af 11 § sista punkten i grufvestadgan den 12 Januari 1855 pröfvar jag rättvist gilla det slut, hvari häradsrätten i saken stannat».

Grefve von Hermansson sökte i underdånighet ändring.

Nedre revisionen (konstituerade revisionssekreterarne åbergsson och Herslow) yttrade i underdånigt betänkande den 22 Mars 1876: »Emedan ifrågavarande grufva, hvarest under minst 15 år före 1868 något arbete ej blifvit verkstäldt, således, enligt kongl. förordningen den 20 Oktober: 1741, varit sönad redan innan grufvestadgan den 12 Januari

s. 701 Sida 701 i årgången börjar härKopiera citering

1855 blef till efterlefnad gällande; ty och som, enligt samma stadga, limstensfyndighet icke vidare får inmutas, hvaraf måste följa, att derefter mot jordegarens vilja någon rätt till grufvan ej kunnat af annan person föryärfvas; alltså och då upplyst är, att för Björnhytte masugnsegares räkning ur grufvan upphemtats 600 lass limsten, derför den af Jan Abrahamsson fordrade ersättning, 2 kronor 50 öre lasset, ej öfverstiger limstenens af vittnen uppgifna värde, hemställer nedre revisionen, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist fastställa hofrättens domslut, så vidt grefve von Hermansson derigenom ålagts att grufvan till Jan Abrahamsson genast afträda, samt, beträffande frågan om ersättning för limstenen, i hofrättens beslut meddela den rättelse, att grefve von Hermansson förpligtas att såsom godtgörelse för den ur grufvan upphemtade limstenen betala allenast hvad Jan Abrahamsson i sådant afseende fordrat, eller. 1,500 kronor».

Härifrån var föredraganden, t. f. revisionssekreteraren Skarin, skiljaktig och hemstälde för sin del, att Kongl. Maj:t måtte på de af häradsrätten anförda skäl och med tillämpning af 11 § sista punkten i kongl. grufvestadgan den 12 Januari 1855 pröfva rättvist att, med upphäfvande af hofrättens dom, fastställa häradsrättens beslut.

Saken föredrogs den 28 Mars 1876 inför Högsta Domstolen, hvars fleste ledamöter (justitieråden Wretman, Bolin, Rabe, von Segebaden ocli Hernmarck) biföllo nedre revisionens betänkande.

Justitieråden friherre Leuhusen och Almqvist förenade sig i det yttrande, »att som grufvestadgan den 12 Januari 1855, på sätt dess 40 § ock utmärker, icke kan hafva på eganderätten sådan tillbakaverkande kraft, att enligt äldre författningar medgifven inmutning af grufva skulle hafva förfallit till följd deraf, att grufvan jemlikt förstnämnde stadga nu mera ej vore föremål för inmutning; alltså och enär ifrågavarande limstensgrufva, utan att egaren, på sätt hvarom i 50 och 51 §§ af grufvestadgan förmäles, den samma öfvergifvit eller blifvit till följd af försummad grufvedrift sin eganderätt dertill förlustig dömd, ostridigt är vorden under alla

s. 702 Sida 702 i årgången börjar härKopiera citering

åren från 1868 till dess förevarande rättegång år 1874 anhängiggjordes behörigen bearbetad, samt vid sådant förhållande den omständighet, att arbetet i grufvan under en föregående tid må hafva legat nere, vid betraktande af stadgandet i senare momentet af 11 § grufvestadgan, efter justitierådens omdöme, icke lagligen må anses för inmutaren eller hans rätts innehafvare medföra förlust af eganderätten till grufvan, pröfvade justitieråden på af häradsrätten i öfrigt anfördt skäl rättvist att, med upphäfvande af hofrättens dom, gilla häradsrättens utslag i saken».

Kongl. Majts dom utgafs den 25 April 1876.