Angående yrkadt ansvar å skeppare, som med fartyg, afsedt för dykerioch bergningsföretag, fört timmer till Norge utan att hos tullkammare anmäla resan och forslingen samt förskaffa sig tulipass. Tullstadgans §§ 37 och 42 tillämpliga eller icke? Kongl. br. d. 24 April 1863.
11 maj 1876
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1877, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 2,9 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 20–23 i årgången 1877. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, E) Handelsbalken, Vexellag, Sjölag, Tullstadganden, Förlagsinteck- ningar, Bevillning, Patenträtt1), nr 1 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 5 i bandet.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Handelsbalken, Vexellag, Sjölag, Tullstadganden, Förlagsinteck- ningar, Bevillning, Patenträtt1), nr 1.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag, och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Fjortonde årgången, 1877 i litteraturen — s. 20–23 där är samma sidor som här.
- Föredragningsdag: ur bandets egen rad — «föredragning den 11 Maj 1876». Bandet skriver inte ut dagen för Kongl. Maj:ts dom i det här referatet.
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Tullförvaltaren P. N. Lindskog uttog till rådst.r:n i Uddevalla, stämning ä sjökaptenen Alexander Andersson, såsom befälhafvare å ångfartyget Göteborg, med yrkande, att som Andersson med nämnda fartyg den 30 September 1874 fört timmer från Saltkällefjorden inom Uddevalla tullkammaredistrikt till Fredrikshald i Norge utan att hafva hos tullkammaren anmält resan och forslingen samt förskaffat sig tullpass, Andersson måtte fällas till ansvar härför enligt 37, 42 och 44 §§ i tullstadgan den 7 December 1860 samt förpligtas erlägga de för lasten och fartyget belöpande umgälder.
Andersson genmälde: De af Lindskog åberopade stadganden afsåge blott lastförande fartyg men ingalunda sådana för dykeri- och bergningsföretag afsedda fartyg som ångfartyget Göteborg. Sistnämnda slags fartyg vore deremot jemlikt kommersekollegii kungörelse den 19 Maj 1863 från faststälda afgifter befriade. Ångfartyget Göteborg hade under ifrågavarande resa hvarken intagit eller fört last utan endast bogserat en timmerflotte, som haft eget manskap och befäl. I tullstadgan talades blott om i fartyg intagen last. Andersson hade i sin egenskap af befälhafvare å ångfartyget Göteborg ej haft skyldighet att klarera omförmälda timmerflotte. Om sådan skyldighet funnes, hade den ålegat flottens befäl.
Andersson företedde dels bevis af tullinspektoren å Klippans tullstation, att Andersson der anmält att han ämnade den 8 September 1874 afgå till Fredrikshald för att
s. 21 Sida 21 i årgången börjar här
bogsera en timmerflotte, dels ock ett den 31 Augusti samma år upprättadt kontrakt, hvarigenom rederiet för ångfartyget Göteborg förbundit sig att för bolaget H. & G. Loranges räkning bogsera timmerflottor från Saltkällan till Fredrikshald mot betalning af 100 kronor för hvarje dygn, dervid bolaget skulle tillsläppa nödigt manskap för flottornas skötsel under transporten.
Lindskog ville ej bestrida att ångfartyget Göteborg vore utrustadt endast för dykeri- och bergningsföretag, men ansåg att fartyget likväl ej borde åtnjuta den i åberopade kungörelse medgifna frihet från afgifter, enär fartyget begagnats till förande af handelsgods. Timmerflottningen hade nemligen icke varit något bergningsföretag, ty flotten hade legat i säkerhet uti Saltkällefj orden.
Genom utslag den 15 Februari 1875 utlät sig rådst.r:n: att enär Andersson vid ifrågavarande resa ej intagit last uti fartyget, samt den timmerflotte, han med fartyget fört till Fredrikshald, tillhört bolaget H. & G. Lorange, som jemväl haft eget manskap för timrets vård och skötsel under forslingen, kunde Andersson icke fällas till ansvar enligt 37 och 42 §§ tullstadgan; men emedan Andersson under nämnda resa, då fartyget begagnats till forsling af gods, som ej varit ur sjön bergadt, icke egt att för fartyget åtnjuta de förmåner, som enligt Kongl. brefvet den 24 April 1863 och kommersekollegiets derå grundade kungörelse beviljats, ty och med stöd af 44 § tullstadgan dömdes Andersson att, för underlåtenhet att vid omförmälda resa uttaga tullpass, böta 50 kronor samt förpligtades att erlägga de för fartyget belöpande umgälder.
Advokatfiskalen hos Kongl. generaltullstyrelsen 0. R. Themptander anförde besvär hos Göta hofrätt samt yrkade, att Andersson måtte fällas till böter enligt 42 § tullstadgan och förklaras skyldig att vidkännas de umgälder, som belöpte för fartyget såsom lastadt. Det vore nemligen orimligt att anse ett fartyg icke hafva intagit last och således icke vara underkastadt skyldighet att utklarera, om godset inlastades i pråmar, som bogserades af fartyget. Här vore ej
s. 22 Sida 22 i årgången börjar här
fråga om något fartyg, som betjenades af ångfartyget, utan om forsling eller, om man ville sä kalla det, bogsering af flytande varor.
Enligt utslag den 7 Juni 1875 fann hofr:n ej skäl att uti rådst.r:ns utslag i öfverklagade delar göra ändring.
Härom förenade sig assessorerne Korsell och Fagerberg samt v. här.höfd. C. Lothigius.
Hofrättsrådet Qveckfeldt och v. häradshöfdingen Lindbäck voro från beslutet skiljaktige, hvarvid den förre förenade sig i följande af den senare afgifna yttrande: »Emedan, enligt min åsigt, ifrågakomna timmer under dess forsling från Saltkällefjorden till Fredrikshald varit att anse såsom i fartyget inlastadt, samt Andersson ostridigt verkstält resan utan att hafva förut i vederbörlig ordning anmält den tillernade forslingen eller uttagit tullpass, pröfvar jag, med upphäfvande af rådst.r:ns utslag, såvidt det blifvit öfverklagadt, rättvist döma Andersson dels enligt 42 § i tullstadgan att böta 150 kronor, dels ock enligt 44 § af samma stadga att utgifva de för fartyget såsom lastadt belöpande umgälder».
1 hofr:ns utslag sökte t. f advokatfiskalen C. A. Braun i underdånighet ändring.
Uti infordradt utlåtande yttrade generaltullstyrelsen: »Enär kaptenen Andersson genom att, på sätt som i förevarande fall skett, från den i Bohusläns skärgård belägna Saltkällefjorden till Fredrikshald i Norge med sitt fartyg bogsera en timmerflotte, verkstält alldeles samma varuforsling, som om han tagit timret ombord å fartyget, samt något skäl icke synes generaltullstyrelsen förefinnas hvarföre Andersson, endast med afseende å det olika sätt, hvarpå han med sitt fartyg verkstält varuforslingen, skulle anses befriad från den i 37 § tullstadgan föreskrifna skyldighet att anmäla sig hos vederbörande tullkammare och der utklarera, samt då den anmälan Andersson gjort vid Klippans tullstation derom, att han den 8 September 1874 ämnade afgå till Fredrikshald för att bogsera en timmerflotte, derest denna anmälan ens kan antagas gälla den nu ifrågavarande timmerforslingen.
s. 23 Sida 23 i årgången börjar här
icke blifvit gjord hos behörig tullmyndighet, kan styrelsen icke finna annat än att Andersson, som från i skärgården belägen ort, der tullbevakning icke funnits, verkstält varuforslingen, förbrutit sig mot 37 och 42 §§ tullstadgan; hvarföre och då ett fartyg, vare sig det innehafver eller på sådant sätt, som i detta fall egt rum, medhafver gods, icke lärer kunna annorledes än såsom lastadt anses, generaltullstyrelsen anser t. f. advokatfiskalens underdåniga ändringsyrkanden vara lagligen grundade».
Vid målets föredragning den 11 Maj 1876 inför H. D. (i närvaro af just.råden Södergren, friherre Leuhusen, Almqvist, Naumann. Bolin, Olivecrona och Huss) fann H. D. ej skäl att i hofr:ns öfverklagade utslag göra ändring.