Naumanns tidskrift 1877 s. 438

Vid Selebo här.-rätt blef förre skomakeriarbetaren Per Wilhelm Ramberg af t. f. kronofogden Carl Gustaf Roman stäld under tilltal för det Ramberg skulle den 24 September 1867 på allmänna landsvägen i närheten af egendomen Marielund föröfvat rån å torparen Carl Erik Hagström vid Närlunda och dervid beröfvat honom lifvet.

Genom utslag den 19 Juli 1876 utlät sig här.r:n: att emedan Ramberg inför här.r:n fritt och otvunget erkänt, att, sedan Ramberg den 22 September 1867 i Mariefred sammanträffat med en för honom då obekant person, hvilken sagt sig heta Jansson, samt dessa i hvarandras sällskap under bränvinssupande gjort slut på sina penningar, de under natten emellan den 23 och den 24 berörda September talt om att genom olofligt tillgrepp förskaffa sig mera penningar och derefter på förmiddagen den 24 September öfverenskommit att för erhållande af sådana råna någon under då pågående marknad i Mariefred; att, när Ramberg och Jansson samma förmiddag kl. emellan 10 och 11 sett Hagström sälja en ko för 44 kronor och hört honom säga, det han ämnade före sitt sällskap begifva sig från marknaden, Ramberg och Jansson genast aftalat att frånråna Hagström nämnda penningar samt jemväl öfverenskommit om sätt för verkställande af ett sådant dåd; att Ramberg och Jansson, i fortfarande afsigt att utföra omförmälda brott, följt efter Hagström på afstånd hela dagen för att behålla honom i sigte under afvaktan på ett gynsamt tillfälle till dådets utförande, samt kl. 7 på aftonen, då Hagström med sitt sällskap gått in på en af stadens krogar, äfven dit följt honom för att erhålla kännedom hvart han vidare ämnade begifva sig; att, då Hagström snart aflägsnat sig från krogen i uppgifven afsigt att gå något före sitt sällskap hemåt från staden, Ramberg och Jansson, hvilka märkt,

s. 439 Sida 439 i årgången börjar härKopiera citering

att marknadsfolket fästat uppmärksamhet vid att de under dagen följt Hagström, qvarstannat pä krogen någon stund för att icke väcka ytterligare misstankar, men sedan på omvägar hastigt skyndat efter Hagström, på hvilken de fått sigte straxt utom staden; att Ramberg och Jansson, då de under denna sin vandring varit å ett uppgifvet ställe nära invid staden, på Rambergs fråga om de blott skulle taga penningarne af Hagström eller äfven slå ihjäl honom, för att sålunda hindra att rånet genom honom röjdes, öfverenskommit att icke allenast råna utan ock mörda Hagström; att, då Hagström derefter å allmänna landsvägen emellan Mariefred och egendomen Marielund upphunnits, han bakifrån öfverfallits sålunda, att först Ramberg med en trind, men qvistig gärdesgårdsstör, som han tillgripit under vandringen från staden, tilldelat Hagström ett slag å venstra sidan af hufvudet, hvarvid Hagström »hirrat ikring», utan att skrika, samt omedelbart derefter Jansson med en af honom såsom vandringsstaf begagnad ekkäpp tilldelat Hagström ytterligare ett våldsamt slag i hufvudet, så att blodet frustat ut af honom och han stupat till marken, utan att gifva ifrån sig annat ljud än frustningar; att straxt efter det Hagström sålunda stupat, Ramberg och Jansson fråntagit honom de penningar, han innehade, till belopp af 44 kronor; att Ramberg och Jansson derpå burit Hagström, som härvid först frustat några gånger och sedermera andats tungt, till den nära belägna stranden af Mälaren och nedlagt Hagström, då ännu lefvande, framstupa med hufvudet och en del af kroppen i vattnet samt qvarstannat derstädes, tilldess de äfven efter kroppens nedläggande i vattnet fortfarande lifstecknen upphört, hvarefter Ramberg och Jansson emellan sig delat de tillgripna penningarne och derpå skiljts från hvarandra;

ty och som denna bekännelse vunne stöd af hvad redan den 8 Oktober 1867 vid då af provincialläkaren J. F. Ihrman på grund af K. Bef:des förordnande verkstäld medikolegal obduktion å Hagströms döda kropp blifvit upplyst; samt Ihrman medelst utlåtande den 14 i samma månad på aflagd embetsed, under förklarande, att Hagströms död varit en följd

s. 440 Sida 440 i årgången börjar härKopiera citering

af blodstockning till hufvudet under samtidigt ökadt blodtillopp till lungorna, vidare, utan att Ihrman dä haft kännedom om de särskilda omständigheterna vid utöfvandet af det emot Hagström begångna våld, emellertid på grund allenast af de befunna skadornas beskaffenhet och hvad för öfrigt under obduktionen iakttagits, förklarat, att Hagström kort före döden varit underkastad våldsåverkan dels genom skärande instrument, dels genom slag eller stötar, samt att de anmärkta skadorna samfäldt väl vore närmaste orsaken till döden, men att Ihrman, med hänseende till den å liket funna tilltryckningen och förhårdningen af näsans spets och ränder, jemte den fast slutna munnen med intill tänderna tryckt tunga, ansåge sannolikt, att qväfning, genom våldsamt tilltäppande af luftens tillträde till lungorna genom mun och näsa, varit dervid medverkande, och derföre antoge, att Hagström kommit i vattnet antingen såsom död eller fullkomligt afsvimmad;

alltså och med tillämpning af 11 kap. 15 §, 14 kap. 1 och 46 §§ samt 21 kap. 2 och 10 §§ strafflagen, jemförda med 8 § i 21 kap. samt 4 kap. 2 § samma lag, förklarades Ramberg förvunnen för det emot Hagström begångna rån att hållas till straffarbete på lifstid och för mordet å Hagström att mista lifvet, äfvensom för hvartdera af dessa brott att vara för alltid förlustig medborgerligt förtroende; och ehuru Ramberg tillika erkänt, att han å särskilda uppgifna ställen inom Stockholms län anlagt mordbrand, derför han ännu ej undergått tilltal, dock, som K. Bef:de i sistnämnda län, efter att hafva från vederbörande målsegare infordrat yttrande, i afgifvet utlåtande för sin del ansett ransakningen om nyssberörda brott kunna undvikas, ansåges enligt K. K. den 18 December 1823 sådan ransakning ej böra ega rum, utan dom öfver Ramberg slutligen böra meddelas, dervid Ramberg, som enligt här.r:ns utslag förklarats saker för rån till straffarbete på lifstid och för mord att mista lifvet äfvensom för hvartdera af dessa brott till förlust för alltid af medborgerligt förtroende samt genom Svea hofrätts lagakraftegande utslag den 23 November 1875 blifvit dömd,

s. 441 Sida 441 i årgången börjar härKopiera citering

enligt 19 kap. 3 och 22 §§ strafflagen, för mordbrand till 6 års straffarbete och. likaledes förlust för alltid af medborgerligt förtroende, dömdes, jemlikt åberopade lagrum och 4 kap. 4 § samma lag, för samtlige ifrågakomna brott att i en bot mista lifvet och för alltid vara medborgerligt förtroende förlustig.

Detta utslag understäldes Svea hofrätts pröfning.

Medelst utslag den 21 September 1876 yttrade hofr:n: att hofr:n lika med här.rm funne att ransakning angående de brott, Ramberg erkänt att han begått inom Stockholms län, icke mätte ega rum; samt att emedan Ramberg inför här.r:n bekänt, att, sedan han den 24 September 1867 under marknad i Mariefred öfverenskommit med en obekant person, som uppgifvit sig heta Jansson, att från Hagström råna af honom uppburna penningar, samt i sådan afsigt, då Hagström på aftonen begifvit sig från staden, på omvägar jemte Jansson skyndat efter Hagström och strax utanför staden åter blifvit honom varse, Ramberg, efter då uppkommet samtal emellan honom och Jansson rörande sättet för gerningens utförande, hvilket samtal Ramberg fattat såsom en öfverenskommelse att döda Hagström på allmänna vägen vid den i närheten af Mariefred belägna egendomen Marielund, der Hagström upphunnits, bakifrån med en trind och qvistig gärdesgårdsstör tilldelat Hagström å venstra sidan af hufvudet ett slag, hvaraf Hagström »hirrat ikring», samt att, sedan Jansson, likaledes bakifrån, med en ekkäpp gifvit Hagström ett våldsamt slag i hufvudet, så att blod frustat af honom och Hagström stupat till marken utan att gifva ifrån sig annat ljud än frustningar, Ramberg och Jansson fråntagit Hagström de penningar han innehade till belopp af 44 kronor och burit Hagström till Mälaren, der de nedlagt Hagström framstupa med hufvudet och en del af den öfriga kroppen i vattnet samt qvarstannat å stället till dess inom kort alla lifstecken upphört; ty och som läkaren efter verkstäld rättsmedicinsk undersökning å Hagströms döda kropp intygat, att å Hagströms hufvud befunna skador varit närmaste orsaken till hans död, och att sannolikt vore att qväfning genom våld-

s. 442 Sida 442 i årgången börjar härKopiera citering

samt tilltäppande af luftens tillträde till lungorna genom mun och näsa varit dervid medverkande, samt Rambergs omförmälda bekännelse styrktes såväl häraf som hvad för öfrigt i detta mål äfvensom vid en är 1868 inför här.r:n hållen undersökning rörande orsaken till Hagströms död förekommit; alltså ansåge hofr:n Ramberg vara lagligen förvunnen att hafva tillsamman med annan person å allmän väg föröfvat rån å Hagström samt dervid i uppsåt att döda, men af hastigt mod, beröfvat Hagström lifvet, och pröfvade förty, i förmågo af 21 kap. 2, 8 och 10 §§, 14 kap. 3 och 7 §§, 11 kap. 15 § samt 4 kap. 1 och 4 §§ strafflagen, rättvist att Ramberg, hvilken härförutan enligt hofr:ns den 23 November 1875 meddelade laga kraftvunna utslag blifvit dömd för mordbrand till 6 års straffarbete och förlust för alltid af medborgerligt förtroende, men nu för rån och derunder begånget dråp vore, förutom sistnämnda påföljd, till dödsstraff förfallen, skulle för samtlige dessa brott i en bot, jemte förlust af medborgerligt förtroende för alltid, mista lifvet.

Om detta utslag förenade sig assessoren Munthe samt v. häradshöfd. Edelstam och Selling.

Hofr.-rådet Widström och v. häradshöfd. Carlson vore sålunda skiljaktige, att de på de af pluraliteten anförda skäl dömde Ramberg att hållas till straffarbete under sin återstående lifstid och för alltid vara medborgerligt förtroende förlustig.

Hofr:ns utslag understäldes Kongl. Maj:ts pröfning. Ramberg anförde äfven und. besvär, deri han, med förklarande att, ehuru han påtagit sig ifrågavarande brott, han likväl icke vore dertill skyldig, yrkade målets återförvisning till här.r:n för anställande af vittnesförhör med åtskilliga personer, hvilka skulle kunna intyga ett alibi, nemligen att Ramberg, som på hösten 1867 blifvit af smeden Setterholm vid Hanstavik i närheten af Södertelje städslad till årstjenst, hvarken dagarne för brottets begående eller samma dag det föröfvades varit affägsnad från Hanstavik.

Vid målets föredragning den 6 November 1876 tillät Kongl. Majst det begärda vittnesförhöret, som den 20 Decem-

s. 443 Sida 443 i årgången börjar härKopiera citering

ber samma år hölls inför här.r:n. Dervid intygades att Setterholm visserligen någon tid före ifrågavarande marknad i Mariefred år 1867 städslat Ramberg, men att denne ankommit till Hanstavik först efter marknadens slut.

Målet föredrogs sedermera den 5 Februari 1877 inför H. D. (i närvaro af just.-råden Södergren, Naumann, Olivecrona, Huss, Lindhagen, Svedelius och Ostergren); och fann H. D. Ramberg vara genom hvad i målet förekommit lagligen förvunnen att hafya tillsamman med annan person å allmän väg föröfvat rån å Hagström och, i uppsåt att döda, med berådt mod beröfvat honom lifvet, samt pröfvade förty rättvist döma Ramberg, hvilken förut genom hofr:ns utslag den 23 November 1875 blifvit för mordbrand dömd till 6 års straffarbete ocli förlust af medborgerligt förtroende för alltid, men för nu ifrågararande mord och rån jemlikt 11 kap. 15 §, 14 kap. 1, 7 och 46 §§, 21 kap. 2, 8 och 10 §§ samt 4 kap. 1 § strafflagen vore, förutom sistnämnda påföljd, till straffarbete på lifstiden förfallen, att enligt 4 kap. 4 § strafflagen för alla dessa brott i en bot hållas till straffarbete på lifstiden och vara medborgerligt förtroende för alltid förlustig.