Naumanns tidskrift 1877 s. 671

Mathilda Sofia Larsson Lemender, som för undergående af henne ådömdt straffarbete i 11 år och 2 månader blifvit den 9 December 1875 intagen å straff- och arbetsfängelset å norrmalm i Stockholm, blef af t. f. stadsfiskalen P. W. L. Gilljam stäld under tilltal vid Stockholms rådst.rätt för det hon skulle natten till den 17 Juni 1876 anlagt eld i den cell inom nämnda fängelse, i hvilken hon förvarades.

Efter förutgången ransakning och sedan, på gifven an-

s. 672 Sida 672 i årgången börjar härKopiera citering

ledning, sundhetskollegium meddelat utlåtande angående den tilltalades sinnesbeskaffenhet, yttrade rådst.r:n i utslag den 19 Januari 1877: att enär, genom hvad i målet hörda vittnen intygat och deruti i öfrigt förekommit, Lemender vore lagligen öfvertygad att hafva — sedan hon till undergående af henne genom Kongl. Majt s utslag den 15 November 1875 ådömd bestraffning af tio års straffarbete för mordbrand, ett års straffarbete för bedrägeri mot försäkringsgifvare och två månaders straffarbete för missfirmelse mot domare eller tillsamman elfva års och två månaders straffarbete, jemte förlust af medborgerligt förtroende för alltid, blifvit intagen å det i Stockholm belägna straff- och arbetsfängelse å norrmalm — natten emellan den 16 och 17 Juni 1876, i afsigt att derigenom bereda sig tillfälle att rymma från straffanstalten, uppsåtligen satt eld i den cell, hvarest hon för tillfället förvarades, hvilken eld dock blifvit, antagligen genom hennes egen åtgärd släckt innan den sig utbredt och skada gjort, dömdes, med stöd af 19 kap. 2 §, 6 § 2 mom. och 22 § strafflagen, Lemender att derför hållas till straffarbete i tre år samt att för alltid vara förlustig medborgerligt förtroende; och skulle, jemlikt 4 kap. 10 § i samma lag, berörda straff förenas med hvad af omförmälda bestraffning af elfva års och två månaders straffarbete återstod, då nu ifrågavarande brott föröfvades, eller tio år sju månader och 16 dagar, hvilken strafftid dock, enligt föreskriften uti 5 § af sistnämnda kap. och lag, skulle nedsättas till tolf år sju månader och sexton dagar, hvarå ytterligare borde afräknas hvad af nämnda återstod kunde hafva blifvit verkstäldt efter det nu ifrågavarande brott föröfvades.

Från detta utslag var rättens ordförande i så måtto skiljaktig, att han, med åberopande af föreskrifterna i 5 och 8 §§ af 4 kap. i strafflagen, ansåg strafftiden för Lemender böra nedsättas till tolf år.

Detta utslag understäldes Svea hofrätts pröfning, hvarjemte Lemender öfver utslaget anförde besvär.

I utslag den 27 Februari 1877 yttrade hof:rn: att hofr;n gillade rådst.rn:s utslag, såvidt Lemender derigenom blifvit

s. 673 Sida 673 i årgången börjar härKopiera citering

för mordbrand dömd att hållas till straffarbete i tre år och vara medborgerligt förtroende förlustig för alltid, men förordnade, att jemlikt 4 kap. 10 § strafflagen detta straffarbete skulle sammanläggas med hvad af ofvan omförmälda Lemender genom Kongl. Maj:ts utslag den 15 November 1875 ådömda straffarbete återstod, då nu ifrågavarande brott begicks, eller tio år, sju månader och sexton dagar, hvilka sammanlagda strafftider, utgörande tretton år sju månader och sexton dagar, dock, enligt 5 § i nämnda kap. och lag, skulle nedsättas till tolf år, hvarå ytterligare borde afräknas hvad af sagda återstod kunde vara verkstäldt efter det nu ifrågavarande brott föröfvades.

Såväl Lemender som åklagaren sökte, hvar för sig, ändring i hofr:ns utslag, åklagaren under yrkande att rådst.r:ns utslag måtte varda faststäldt.

Målet föredrogs den 14 Maj 1877 inför H. D. (i närvoro af just.råden Södergren, friherre Leuhusen, Almqvist, Rabe, Huss, Svedelius och Öslergren), dervid, beträffande Lemenders besvär, H. D:s fleste ledamöter funno ej skäl att i hofr:ns utslag göra ändring.

Just.råden Almqvist och Svedelius yttrade, att emedan Lemenders uppgift, att den af henne i fängelset utsatta eld blifvit af henne sjelf dämpad, vunne stöd af de i målet förekomna omständigheter, funne just.råden skäligt att sålunda ändra hofr:ns utslag, att Lemender, enligt 2 § jemte 6 § senare punkten i 19 kap. strafflagen, skulle umgälla hvad henne i målet till last låge med straffarbete i ett år.

Vidkommande åklagarens besvär, som anginge frågan om sammanläggning af det Lemender ådömda straffarbete med det henne förut ålagda enahanda straff, funno H. D:s fleste ledamöter (just.råden Södergren, friherre Leuhusen, Habe och Östergren) lagligt att, med ändring af hofr:ns utslag i hvad det blifvit af åklagaren öfverklagadt, fastställa rådst.r:ns beslut, hvarigenom förklarats, att Lemender skulle undergå straffarbete i tolf år, sju månader och sexton dagar, men derå afräknas hvad efter det nya brottets föröfvande kunde vara verkstäldt af då återstående förra straffet;

Naumann, Tidskr. f. lagstiftn. etc. 14:de arg.

s. 674 Sida 674 i årgången börjar härKopiera citering

och anförde just.rådet Habe särskildt: »Sedan i 4 kap. strafflagen uti dess 4, 5, 6 och 7 §§ föreskrifter om förening eller förändring af straff meddelats för de fall, då någon på en gång för flera brott lagföres, — då någon, som till straff dômes, förut fått sig ålagd annan, icke verkstäld bestraffning, — samt då till verkställighet på en gång förekomma flera domar, hvarigenom samma person blifvit till straff dömd, och straffen äro af beskaffenhet att de ej kunna jemte hvarandra verkställas; så innehåller åberopade kapitel i 10 §, för det särskildta fall, att någon, sedan han blifvit till straff dömd, men innan han det till fullo undergått, föröfvat nytt brott, den föreskrift, att straffet för sistnämnda brott bör, med iakttagande af de förut i kapitlet -»stadgade grunder», förenas eller sammanläggas med hvad af det förra straffet återstod, då det nya brottet begicks. Ingen af dessa »grunder» eller de regler och föreskrifter om förening eller förändring af straff, som förut i kapitlet meddelats, utsäger, att straffarbete på viss tid icke må i något fall öfverstiga tolf år, utan det heter uti ifrågavarande hänseende i 5 §, att, om någon är för särskildta brott förfallen till straffarbete på viss tid, »må ej vid förening af straffen, tiden för det af dem, som längst är, eller, om tiden för hvartdera straffet är lika lång, den tid öfverskridas med mer än 2 år». Att i de fall, som afses i 4, 5, 6 och 7 §§, straffarbete på viss tid, vid förening af sådana straff, ej kan ådömas öfver tolf år, härrör således icke omedelbarligen af omförmälda grunder, utan är en följd deraf, att lagen icke belägger något särskildt brott med straffarbete på viss tid öfver 10 år; och med kapitlets innehåll, efter dess ordalydelse, instämmer följaktligen ej att i det fall, när någon, efter förening eller förändring af särskildta straff, fått sig ålagdt straffarbete på viss tid öfver 10 år, men, innan han ännu till fullo undergått detta straff, föröfvar nytt brott, som är belagdt med straffarbete på viss tid, honom ej må, vid förening eller sammanläggning af straffet för det nya brottet med återstoden af förra straffet, ådömas straffarbete öfver 12 år, då hvad af det förra straffet återstod när det nya brottet begicks, öfverskrider

s. 675 Sida 675 i årgången börjar härKopiera citering

Om sammanläggning af straff. 67:’'

10 år. Till antagande, detta oaktadt, att tiden för straffarbetet icke heller i sistberörda fall får stiga öfver 12 år, förefinnes, enligt min tanka, icke giltigt skäl. Om lagstiftaren hyst en sådan mening, hade densamma utan tvifvel blifvit i 10 § tydligen utmärkt, hvartill lagstiftaren i denna händelse egt mer än en påfallande anledning. Några år innan nu gällande strafflag af den 16 Februari 1864 antogs, hade ny lag angående sammanläggning af straff utfärdats, nemligen K. F. den 21 December 1857, och, enligt denna författning, kunde, vid förening af flera frihetsstraff på viss tid, straffarbete åläggas öfver 12 år. Om 1864 års lagstiftare,, som införde i 4 kap. af nya strafflagen en stor del af hvad 1857 års förordning innehöll och särskildt i 10 § nästan ord för ord förordningens 6 §, haft för afsigt att i en så vigtig omständighet, som den anförda, afvika från den nyss förut i ämnet utkomna lag, synes mig icke antagligt, att lagstiftaren skolat underlåta att i 10 § meddela uttrycklig föreskrift, att, vid tillämpning af samma §, straffarbete på viss tid icke någonsin fick öfverstiga tolf år. Dertill borde, under angifne förutsättning, äfven lagberedningens förslag till straffbalk, hvilket tjenat till ledning vid stiftandet af 1864 års strafflag, hafva föranledt; enär lagberedningen, som ansåg, att straffarbete, der det ej var ådömdt för lifstiden, icke borde, ens vid förening af flere sådana straff, åläggas utöfver den i allmänhet uti dess förslag bestämda längsta tiden för dylikt straff på vissa år, uttalat detta uttryckligen icke allenast i 6 kap. 15 §, hvilken motsvarar 5 § i 4 kap. af 1864 års strafflag, utan ock särskildt i den mot 10 § i 4 kap. af sagde lag svarande 17 § i 6 kap. af lagberedningens förslag, ehuru lagberedningen i denna sin senare § jemväl åberopade hvad om förening af straff för särskilda brott förut i kapitlet blifvit stadgadt.»

Just.råden Almqvist, Huss och Svedelius funno skäligt fastställa hofr:ns utslag; och yttrade just.rådet Huss särskildt: »Enligt 8 § i 4 kap. strafflagen skall 5 § i samma kap. tjena till efterrättelse ej blott då någon på en gång för flera brott lagföres, utan äfven då någon, som till straff

s. 676 Sida 676 i årgången börjar härKopiera citering

dômes, förut blifvit ålagd arman icke verkstäld bestraffning. Deraf följer, att om någon, som blifvit dömd t. ex. för dråp till 10 års straffarbete och för stöld till sådant arbete i 6 år, hvilka straff enligt 5 § sammanlagts till 12 år, derefter, innan han undergått någon del af detta straff och medan han ännu förvaras i ransakningshäktet, begår nytt brott, för hvilket han dômes till straffarbete i 8 år, domen angående sammanläggning af detta nya straff med det förut ådömda ej kan komma att lyda på mer än tillsamman 12 år, enär man i detta fall ej lärer kunna underlåta att, såsom i 5 § föreskrifves, taga i betraktande de för hvartdera af de särskildta brotten ådömda straff samt med 2 år förhöja det af straffen som längst är. Skulle nu händelsen vara att personen, innan det nya brottet begicks, blifvit insatt i straffängelse och der aftjenat en eller några dagar på de först ådömda 12 åren, synes mig denna omständighet ej rimligen böra hafva den påföljd, att vid, sammanläggning enligt kapitlets 10 §, straffet skulle komma att höjas till i det närmaste 14 år eller 2 år mera än hvad det skulle utgjort om det sista brottet blifvit en eller några dagar förut begånget. Med de i 10 § åberopade grunder synes mig alltså öfverensstämma, att äfven vid tillämpning af sistnämnda § bör iakttagas, att det sammanlagda straffet ej må öfverstiga den enligt 5 § tillåtna längsta strafftid.»

Om detta mål skulle enligt H. D:s förordnande anteckning i dess minnesbok göras.

Kongl. Maj:ts utslag gafs den 15 Juni 1877.