Angående panthafvares försummelse att bibehålla pantsatt inteckning vid lif.
27 februari 1877
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1877, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 1,2 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 692–697 i årgången 1877. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, I) Inteckningslagen1), nr 3 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 120 i bandet.
- Sidhänvisning: innehållsförteckningen anger s. 8 för det här referatet, men referatet börjar på s. 692 enligt sidhuvudet. Sidhuvudet gäller här; avvikelsen redovisas i stället för att döljas.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Inteckningslagen1), nr 3.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag, och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Fjortonde årgången, 1877 i litteraturen — s. 692–697 där är samma sidor som här.
- Avgörandedag: ur bandets egen rad — «Kongl. Maj:ts dom utgafs den 27 Februari 1877»
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Ar 1868 den 21 Juli blef 1/24 mtl Mortorp, tillhörigt Jonas Carlsson, å exekutiv auktion försåldt och inropadt af Olaus Larsson i Stenskallehult för 1,450 kr. Enligt gravationsbevis af den 30 April samma år var berörda hemmansdel besvärad med två inteckningar, nemligen en af den 20 Maj 1858, meddelad Anders Jonsson i Halltorp eller ordres till säkerhet för 622 kr. 50 öre med ränta, på grund af en utaf Johan Jonsson och hans hustru den 19 förutgångne Mars utfärdad skuldsedel, samt en af den 16 Oktober 1861 å 2,600 kr. med ränta, grundad på löpande förskrifning.
Köpeskillingsliqvid upprättades den 11 Augusti 1868 sålunda, att, sedan från köpeskillingen, som med ränta uppgick till 1,454 kr. 84 öre, afdragits exekutionskostnaden, 63 kr. 59 öre, med återstoden, 1,391 kr. 25 öre, betäcktes dels Anders Jonssons i Halltorp å köparen öfverlåtna fordran, i kapital 622 kr. 50 öre samt ränta 112 kr. 5 öre, dels 656 kr. 70 öre såsom afbetalning å köparens hos Jonas Carlsson enligt revers den 27 Augusti 1866 egande fordran, 1,647 kr. 97 öre, för hvilken de båda inteckningarne lemnats såsom pant.
Olaus Larsson försålde derefter hemmanet till Johannes Olsson i Idehult, å hvilken i sammanhang med köpet ifrågavarande 2 inteckningar öfverlätos, hvarefter desamma af Johamies Olsson pantsattes för en af honom den 9 November 1868 till innehafvaren utgifven, hos Petter Olsson i Mjudehult belånad, revers å 1,000 kr. löpande med 6 proc, ränta från den 15 September 1868 och den 20 December 1869 förfallen till betalning.
Köpet återgick emellertid sedermera, hvarefter hemmanet af Olaus Larsson försåldes till Petter Carlsson i Påryd.
s. 693 Sida 693 i årgången börjar här
Sedan Petter Olsson för indrifning utlemnat Johannes Olssons förenämnde revers å 1,000 kr. jemte hypotheken, blef denne lagsökt hos K. bef:de i Kalmar län och genom utslag den 18 Augusti 1873 förpligtad att, mot återbekommande af reversen och hypotheken i hufvudskrift, gälda 1,000 kr. med 6 proc, ränta från den 15 September 1868 till skeende liqvid, med rätt för Johannes Olsson, som invändt att inteckningen å 2,600 kr. icke blifvit i behörig tid förnyad, att stämma om återvinning inom 6 månader.
Johannes Olsson uttog, med anledning häraf, stämning till Södra Möre här.-rätt å Petter Olsson under yrkande, att, som denne försummat att låta i behörig ordning förnya inteckningen å 2,600 kr., hvilken till följd deraf förfallit, Petter Olsson alltså måtte varda ålagdt att till Johannes Olsson utgifva ifrågavarande skuldebrefs värde 2,600 kr. med upplupen ränta, derifrån dock finge afdragas hvad Johannes Olsson genom K. bef:des i Kalmar län utslag den 18 Augusti 1873 ålagts att i hufvudstol gälda eller 1,000 kr. jemte 6 proc, ränta derå från den 9 November 1868.
Petter Olsson, som medgaf, att han varit innehafvare af reversen å 2,600 kr. vid den tid inteckningen förföll, invände, att Johannes Olsson, då han ej varit egare till hemmanet, saknat befogenhet att pantsätta en inteckning, som måste anses hafva förlorat sin verkan, sedan den icke kunnat vid exekutiva försäljningen utgå ur köpeskillingen.
Här.r:n yttrade i utslag den 17 Juli 1875: att, enär af handlingarne framginge, att hemmanet 1/24 mtl n:o 7 Mortorp redan den 21 Juli 1868 varit å exekutiv auktion försåldt och att liqvid om köpeskillingen varit upprättad den 11 påföljde Augusti, utan att omstämda, i hemmanet intecknade skuldebrefvets belopp dervid blifvit ens till någon del af köpeskillingen guldet; alltså och då vid sådant förhållande ifrågavarande inteckning måste anses hafva saknat all betydelse, när densamma den 9 November 1868 af Johannes Olsson pantsattes, samt det följaktligen icke funnits någon anledning för innehafvaren af panten att söka bibehålla in-
s. 694 Sida 694 i årgången börjar här
teckningen vid lif, ogillades Johannes Olssons stämningstalan och derpå grundade ersättningsanspråk.
Johannes Olsson vädjade till Göta hofrätt: Då Olaus Larsson köpt hemmanet och innehade ifrågavarande inteckning, hvilken var pantsatt för hans fordran å 1,647 kr. 97 öre, hade han egt rätt att öfver densamma förfoga, således äfven att utsläppa inteckningen, hvilken rätt måste anses jemväl tillkommit Johannes Olsson, sedan han blifvit égaré af hemmanet, hvadan han också lemnat inteckningen såsom pant till Petter Olsson för försträckningen å 1,000 kr., hvilket belopp Olaus Larsson i afräkning å köpeskillingen erhållit. När köpet derefter återgått, hade förhållandet före detsamma bort återställas, hvilket dock icke skedde, utan hade Johannes Olsson, som förmodat, att han skulle få hålla sig till det intecknade hemmanet, när han betalte Petter Olsson, låtit förbindelsen emellan honom och denne qvarstå. Inteckningen af den 20 Maj 1858, ehuru för gammal, hade tillstälts Petter Olsson hufvudsakligen för att visa att inteckningen af den 16 Oktober 1861 dåmera vore den första; och hade den senare inteckningen i Petter Olssons hand egt full giltighet utan afseende å den exekutiva försäljningen och åtminstone varit värd den då betingade köpeskillingen, 1,450 kr. När nu Johannes Olsson betalt skulden å 1,000 kr. och återbekommit hypotheken, hade han varit i tillfälle att utsöka sin fordran ur hemmanet, derest en sådan rätt icke betagits honom derigenom att inteckningen fått förfalla. Johannes Olsson yrkade derföre Petter Olssons förpligtande att icke allenast återbära hvad Johannes Olsson på grund af K. bef:des utslag nödgats utgifva, utan äfven det värde inteckningen derutöfver egt, för den händelse den blifvit förnyad.
Olaus Larsson, hvilken blef såsom vittne i målet hörd, berättade: att vittnet innehaft begge inteckningarne såsom pant för sin hos Jonas Carlsson egande fordran å 1,647 kr. 97 öre; att inteckningen af den 20 Maj 1858 helt och hållet betäckts af köpeskillingen, hvars återstod anvisats till af betalning å den andra inteckningen och jemväl afskrifvits å
s. 695 Sida 695 i årgången börjar här
den revers, för hvilken begge inteckningarne hypotiserats; att vittnet, som sedermera öfverlät fastigheten å Johannes Olsson för 1,800 kr., dervid tillstält denne begge inteckningarne, af hvilka den äldre då redan var förfallen; att Johannes Olsson derefter pantsatt begge inteckningarne, den äldre dock endast till bevis att den var för gammal, hos Petter Olsson för 1,000 kr., hvilket belopp vittnet derefter bekommit i afräkning å köpeskillingen; samt att Johannes Olsson år 1870 försålt hemmanet och dervid icke bekommit annan köpeskilling än inteckningen å 2,600 kr.
Hofr:n yttrade i dom den 23 Juni 1876: att alldenstund inteckningen för omstämda skuldebrefvet måste anses hafva egt värde den tid, då denna handling af Johannes Olsson pantsattes hos Petter Olsson, och samma värde finge antagas hafva motsvarat åtminstone det belopp, hvartill hemmanet vid Olaus Larssons köp å exekutiva auktionen uppgått eller 1,450 kr.; fördenskull och enär Petter Olsson erkänt, att han varit innehafvare af skuldebrefvet när inteckningen för detsamma förföll, men Petter Olsson icke, emot stadgandet i 10 kap. 3 § H. B., egt låta panten försämras, utan i stället haft skyldighet att tillse, det inteckningen blifvit genom behörig förnyelse vid makt hållen; alltså pröfvade hofr:n rättvist, i förmågo af 4 § i sagde kapitel och balk, döma Petter Olsson skyldig att ersätta Johannes Olsson inteckningens ofvanbestämda värde med 1,450 kr.
Om denna dom förenade sig hofr.-rådet Andersson, assessorerne Uggla och Runbäck, den sistnämnde referent, samt v. häradsh. Aurell.
Hofr.-rådet Backman yttrade: »Äfven jag finner på de af referenten upptagne skäl, att omstämda, intecknade skuldebrefvet af den 27 September 1861 måste anses hafva egt värde den tid, då detsamma af Johannes Olsson pantsattes hos Petter Olsson; och emedan den sistnämnde genom försummelse att låta förnya inteckningen må anses pligtig att hålla Johannes Olsson skadeslös för den förlust, honom derigenom tillskyndats, samt, vid det förhållande, att, när Petter Olsson emottog skuldebrefvet, den till säkerhet för det-
s. 696 Sida 696 i årgången börjar här
samma uti 1/24 mtl n:o 7 Mortorp meddelade inteckning varit den äldsta i fastigheten gällande, densammas värde bör vid förlustens uppskattning tagas till grund: ty pröfvar jag rättvist att, med ändring af här.r:ns utslag, förpligta Petter Olsson att till Johannes Olsson, emot qvitto, utgifva det belopp, hvartill vid laga värdering, som Johannes Olsson eger hos vederbörande domhafvande påkalla, fastigheten varder uppskattad; dock att, derest värderingssumman kommer att öfverstiga det belopp af 1,450 kr., som utgjort köpeskillingen för fastigheten, när densamma exekutivt försåldes, endast sagda belopp skall af Petter Olsson gäldas.»
Petter Olsson sökte ändring hos Kongl. Maj:t och anförde: Genom återgång af köpet emellan Olaus Larsson och. Johannes Olsson vore detsamma en nullitet. Innan omstämda skuldebrefvet kommit i Petter Olssons hand, hade derpå utfallit all den betalning, som kunnat ur hemmanet utgå, ocli Johannes Olsson hade icke visat sig berättigad att för bristen hålla sig till reversutgifvaren. Johannes Olsson kunde ej anses såsom egare till omstämda skuldebrefvet, då han icke veterligen utgifvit någon valuta derför, utan allenast kommit i besittning af skuldebrefvet i och med köpet, genom hvars återgång hans rätt till skuldebrefvet jemväl återgått till Olaus Larsson, hvilken sistnämnde åter fått ut af fastigheten allt hvad han på grund af skuldebrefvet varit berättigad utbekomma. Hemmanet hade sedermera af Olaus Larsson försålts till fulla värdet. Petter Olsson kunde derför ej förstå annat, än att Johannes Olsson, om domen faststäldes, skulle få 1,450 kr. till skänks, ty någon annan betalning för inteckningen hade Johannes Olsson icke erlagt än det belopp, han till äfventyrs betalt i afräkning på köpeskillingen för fastigheten, hvilket belopp han väl torde hafva återfått vid köpets återgång eller i annat fall hade att af Olaus Larsson utkräfva. Då alltså, enligt Petter Olssons förmenande, Johannes Olsson icke gittat visa, att någon skada honom tillskyndats derigenom att inteckningsrätten ej blifvit bevarad, yrkades ogillande af Johannes Olssons talan.
s. 697 Sida 697 i årgången börjar här
N. Rev. (rev.sekr. Lagergren, föredragande, konst, rev.- sekr. Norberg och t. f. rev. sekr. Westman} hemstälde, att Kongl. Majst måtte prôfva rättvist fastställa hofr:ns dom.
Saken föredrogs den 7 Februari 1877 inför H. D. (i närvaro af just.råden frih. Leuhusen, Almqvist, Carleson, von Hofsten, Rabe, von Segebaden och Hernmarck), dervid N. Rev:s hemställan bifölls.
Kongl. Maj:ts dom utgafs den 27 Februari 1877.