Ömsesidigt testamente med bestämning att efter ena makens död hela boet skulle tillfalla den efterlefvande maken, men vid begges död skulle den qvarlåtenskap, som då funnes, »tillfalla arfvingarne å ömse sidor till hälften hvardera».
14 mars 1877
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1877, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 1,1 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 701–706 i årgången 1877. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, B) Ärfdabalken, nr 7 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 122 i bandet.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Ärfdabalken, nr 7.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag, och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Fjortonde årgången, 1877 i litteraturen — s. 701–706 där är samma sidor som här.
- Avgörandedag: ur bandets egen rad — «Kongl. Maj:ts dom utgafs den 14 Mars 1877»
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Jöns Salomonsson och hans hustru Elna Andersdotter upprättade den 1 September 1832 ett testamente af följande lydelse: »I Herrans namn hafva vi undertecknade äkta makar varit omtänkte, eftersom Herren intet begåfvat oss med några bröstarvingar, huru förhållas skall med vår qvarlåtenskap om den högste Guden så behagar att hädankalla den ena maken förr än den andra — — — ; Alltså hafva vi — — -----velat undvika en sådan rubbning af arfvingarne å ömse sidor, som vid ett dödligt frånfälle kan förekomma, och att den efterlefvande maken må få sitta i lugn och skydd i sin öfriga lifstid — — — ; Så hafve vi, till undvikande af före-
s. 702 Sida 702 i årgången börjar här
nämnde omständigheter, upprättat ett testamentariskt beslut så lydande:
1:0) Jag Jöns Salomonsson gör härmed veterligt, att jag vid sundt förnuft skänkt och testamenterat min hustru Elna Andersdotter till, om hon min död öfverlefver, allt hvad som finnes i vårt bo oss tillhörigt såväl lösören som fastighet, orubbadt af arfvingarne å ömse sidor, så länge den efterlefvande maken lefver; men vid begges vårt dödliga frånfälle så delas qvarlåtenskapen å ömse sidor till hälften hvardera.
2:o) Jag Elna Andersdotter hafver med sundt fornuft och godt samtycke skänkt och testamenterat till min man Jöns Salomonsson på föreskrifne grunder, om han min död öfverlefver, så skall han, som förut nämndt är, vara ensam egare, orubbad af arfvingar å ömse sidor; men vid begges vår död tillfaller den qvarlåtenskap, som då befinnes, till arfvingarne å ömse sidor, hälften hvardera.»
Elna Andersdotter afled 1848, efterlemnande mannen, som bevakade testamentet, samt såsom närmaste arfvinge sin moderbroder Ola Sonesson, hvilken senare klandrade testamentet i hvad det afsåge värdet af ett Elna Andersdotter i arf tillfallet men under äktenskapet såldt hemman. Genom dom, som vann laga kraft, förklarade ock hofr:n öfver Skåne och Blekinge Ola Sonesson berättigad till så stor del af den för hemmanet erhållna köpeskilling, som enligt lag borde utgöra hans arfslott efter Elna Andersdotter. Ola Sonesson utfick derefter berörda andel, om hvilken ej vidare är fråga.
Sedan jemväl Jöns Salomonsson aflidit, upprättades af utredningsmannen i boet Jöns Åkesson i Wantinge arfskifte efter begge makarne, dervid Elna Andersdotters lott, som genom vänlig öfverenskommelse arfvingarne emellan blifvit nedsatt till allenast en tredjedel af hela qvarlåtenskapen och uppgick till 1,124 kr. 90 öre, sålunda fördelades emellan hennes föräldrars syskons barn och barnbarn, att hälften deraf tillades Elna Andersdotters faders syskons fem barn, samt andra hälften dels dåmera aflidne Ola Sonessons tre
s. 703 Sida 703 i årgången börjar här
barn: Nils Olsson, Ingar Olsdotter och Bengta Olsdotter, dels ock Elna Andersdotters moders ôfriga syskons efterlefvande nio barn.
Sedermera uttogo Ola Sonessons förenämnde tre. barn samt två hans barnbarn, Anders Sonesson och Carl Svensson, stämning till Bjäre här.rätt å ej mindre utredningsmannen i boet, Jöns Åkesson, än äfven å alla dem, som jemte Ola Sonessons tre barn, blifvit vid arfskiftet ansedda såsom Elna Andersdotters närmaste arfvingar, under yrkande, att som Elna Andersdotter såsom sin närmaste skyldeman efterlemnat sin moderbroder Ola Sonesson, karanderne, såsom dennes arfvingar i rätt nedstigande led, ensamme måtte tillerkännas arfsrätt till de 1,124 kr. 90 öre, som belöpte på Elna Andersdotters andel i boet, afvensom att Jöns Akesson måtte vid vite förständigas att inom viss bestämd tid förrätta nytt arfskifte.
Svaranderne genmälde: Ola Sonesson hade visserligen, såsom Elna Andersdotters moderbroder, vid hennes död varit närmaste arfvinge och således ensam berättigad till det arf efter henne, som då föll, men enär återstoden af hennes egendom, på grund af det inbördes testamentet, med full eganderätt öfvergått till den efterlefvande maken, kunde denna återstod ej anses såsom arffallen förr än vid mannens död, då densamma enligt testamentet borde tillfalla hustruns då lefvande närmaste arfvingar. Som Ola Sonesson emellertid aflidit före Jöns Salomonsson och den förres descendenter icke hade istadarätt samt icke någon af Elna Andersdotters förfäder i 3:dje led lefde, så skulle, enligt föreskriften i 3 kap. 7 § Ä. B., Elna Andersdotters föräldrars syskons barn taga arf efter henne. På grund häraf bestreds allt afseende å käromålet.
Här.r:n yttrade i dom den 6 Februari 1875: att emedan genom åberopade den 1 September 1832 af Jöns Salomonsson och Elna Andersdotter upprättade, behörigen bevakade testamente förordnats, att Jöns Salomonsson, som öfverlefvat Elna Andersdotter, skulle under sin lifstid vara ensam egare till makarnes hela bo, och att vid hans död den qvar-
s. 704 Sida 704 i årgången börjar här
låtenskap, som då funnes, skulle tillfalla deras arfvingar å ömse sidor; samt förthy och då eganderåtten till Elna Andersdotters andel i makarnes lösörebo, hvarom endast vore fråga, icke förr än vid Jöns Salomonssons död till hans arfvingar öfvergått, bestämmelsen i testamentet i afseende å dem, som borde ärfva Elna Andersdotters berörda lösörebo, icke kunde annorlunda tolkas, än att samma lösörebo borde delas emellan de personer, som enligt lag vid Jöns Salomonssons död varit Elna Andersdotters närmaste arfvingar; alltså och då ostridigt vore, att de personer, som jemte karanderne Nils Olsson, Ingar Olsdotter och Bengta Olsdotter uti klandrade arfskiftet tilldelats arf efter Elna Andersdotter, varit vid Jöns Salomonssons död med henne lika nära beslägtade som nyssnämnde kärandeparter, äfvensom att Anders Sonesson och Carl Svensson till Elna Andersdotter stått i fjermare led än de, som arf efter henne njutit, ogillades käromålet.
Ola Sonessons fem arfvingar vädjade till hofrätten öfver Skåne och Blekinge och åberopade hvad förut i saken anfördt blifvit, under påstående, att allenast de, såsom arfvingar till den, som vid Elna Andersdotters död var hennes enda arfvinge, vore berättigade till ifrågavarande arf, men erinrade tillika, att icke någon af motparterne bevakat testamentet, hvadan detsamma i hvad fall som helst, enligt 18 kap. 1 § A. B., borde i fråga om motparterne såsom ogildt anses.
Motparterne genmälde: Invändningen om försummad bevakning hade icke framstälts vid här.r:n och förtjenade sålunda icke ringaste afseende samt vore i allt fall betydelselös, ty, då inbördes testamentet stadgade, att det gemensamma boet skulle vid båda makarnes död tillfalla deras lagliga arfvingar, behöfde testamentet ej bevakas af någon annan, än den efterlefvande maken. För att få tillgodonjuta arfsrätt erfordrades icke bevakning. Dessutom hade ju testamentet blifvit genom vänlig öfverenskommelse undanröjdt och annan deluingsgrund för skiftet antagits.
Hofr:n yttrade i dom den 3 Mars 1876: att emedan ofvanomförmälda af Jöns Salomonsson och Elna Andersdotter
s. 705 Sida 705 i årgången börjar här
den 1 September 1832 upprättade testamente, ehuru detsamma, i hvad det innefattade förordnande af Ehia Andersdotter, till en början innehölle, att om hon öfverlefdes af Jöns Salomonsson, denne skulle, orubbad af arfvingar, ensam ega all makarnes i boet befintliga egendom, likväl med afseende å det deri sedermera utan vidare bestämmelse förekommande stadgande, att, när begge makarne aflidit, den qvarlåtenskap, som då funnes, skulle tillfalla makarnes arfvingar å ömse sidor, icke kunde gifvas annan tydning, än att om, såsom fallet blifvit, Elna Andersdotter aflede före Jöns Salomonsson, han skulle erhålla endast nyttjanderätt i sin lifstid till Elna Andersdotters qvarlåtenskap; samt vid sådant förhållande eganderätten till denna qvarlåtenskap måste anses hafva vid Elna Andersdotters död öfvergått på hennes då varande lagliga arfvingar; ty och som upplyst vore att vid den tid, då Elna Andersdotter afled, utan att, såvidt ens uppgifvet vore, efterlemna barn, föräldrar, syskon eller deras afkomma och icke heller förfäder i andra led, Ola Sonesson, som var hennes moders broder och från hvilken Nils Olsson och hans medparter härstammade, ännu lefde och således varit Elna Andersdotters laglige arfvinge; men motparterne icke ens påstått, att de personer, hvilka jemväl varit syskon till Elna Andersdotters föräldrar och från hvilka vederparterne härstammade, lefvat vid samma tid och således varit samarfva med Ola Sonesson, alltså och då följaktligen vid arfskiftet efter Elna Andersdotter all hennes qvarlåtenskap rätteligen bort, med uteslutande af motparterne från delaktighet deri, tilläggas Nils Olsson och hans medparter, till laga fördelning dem emellan, pröfvade hofr:n rättvist att, med upphäfvande af motvädjade domen samt ogillande af klandrade arfskiftet, ålägga Jöns Åkesson, vid vite af 25 kr., att inom två månader derefter upprätta nytt arfskifte efter Elna Andersdotter med iakttagande af de i afseende å delningen ofvan stadgade grunder.
Jöns Åkesson och åtta af hans medparter sökte ändring hos Kongl. Maj:t: Hofr:ns dom hvilade på den förutsättning,
Naumann, Tidsler, f. lagstiftn. etc. 14:de arg. 45
s. 706 Sida 706 i årgången börjar här
att testamentet skulle hafva tillerkänt Jöns Salomonsson allenast nyttjanderätt till Elna Andersdotters qvarlåtenskap. Denna förutsättning vore likväl oriktig, ty testamentet förordnade 'i tydliga ordalag, att Jöns Salomonsson skulle vara »ensam egare» till all qvarlåtenskapen, och testamentets senare stadgande, att den egendom, som vid båda makarnes död funnes qvar i boet, skulle tillfalla arfvingarne å ömse sidor, upphäfde ej den Jöns Salomonsson förut tillagda eganderätt. På grund häraf yrkades fastställelse af här.r:ns dom.
Ola Sonessons arfvingar bestredo ändringssökandet, under fullföljande af den gjorda invändningen, att motparterne, som icke bevakat testamentet, derigenom försutit den arfsrätt, som eljest möjligen dem tillkommit.
N. Rev. (konst. rev.sekr:ne Herslow, föredragande, och Norberg samt t. f. rev.sekr. Lilienberg) hemstälde i und. betänkande, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist att, med ändring af hofr:ns dom i hvad den sökanderne rörde, gilla här.r:ns utslag.
Saken föredrogs den 13 Februari 1877 inför H. D. (i närvaro af just.råden Södergren, von Hofsten, Huss, Lindhagen, Svedelius och Ostergren); och enär den rätt, Elna Andersdotters slägt kunde ega till andel uti Jöns Salomonssons bo, tillkomme den, icke på grund af åberopade testamentet, utan till följd af arfsrätt efter Elna Andersdotter, samt i fråga om arf, rätten dertill måste hänföras till tidpunkten för dens död, som skulle ärfvas, funno H. D:s fleste ledamöter (just.råden von Hofsten, Huss, Lindhagen och Svedelius) på detta och de af hofr:n i ôfrigt anförda skäl, rättvist fastställa hofr:ns domslut, i följd hvaraf Jöns Åkesson ålåge att inom två månader från Kongl. Maj:ts doms dag nytt arfskifte efter Elna Andersdotter i föreskrifven ordning upprätta.
Just.råden Södergren och Östergren biföllo N. Rev:s hemställan.
Kongl. Maj:ts dom utgafs den 14 Mars 1877.