Ersättning för ett sto, som blifvit af annans häst så skadadt, att det måst nedslagtas. Byggningabalken 22 kap., 7 §, I mom.
11 oktober 1877
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1878, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 3,3 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 191–195 i årgången 1878. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, D) Byggningabalken. Expropriationslagen. Stadganden och Förordnin- gar angående boställen, skogar, vägar, sjösänkning och i allmänhet vattenrätten, jagt, fiske, stängsel, bergshandtering, eldskada, försäkrings- bolag, skjuts, ordningsstadga för rikets städer, brandordningar.*), nr 4 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 33 i bandet.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Byggningabalken. Expropriationslagen. Stadganden och Förordnin- gar angående boställen, skogar, vägar, sjösänkning och i allmänhet vattenrätten, jagt, fiske, stängsel, bergshandtering, eldskada, försäkrings- bolag, skjuts, ordningsstadga för rikets städer, brandordningar.*), nr 4.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag, och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Femtonde årgången, 1878 i litteraturen — s. 191–195 där är samma sidor som här.
- Föredragningsdag: ur bandets egen rad — «föredragning den 11 Oktober 1877». Bandet skriver inte ut dagen för Kongl. Maj:ts dom i det här referatet.
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Till Södra Möre här.-rätt uttog P. Jonsson i Vestra Skadebäckshult stämning â N. Simonsson i Brånahult under yrkande, att som ett P. Jonsson tillhörigt sto blifvit don 29 November 1874 i ett stall vid Madesjö kyrka så svårt skadadt af en Simonssons häst, att stoet måst dödas, Simonsson mätte vara ålagdt att till P. Jonsson gälda 112 kr.
Till närmare utveckling af sin talan uppgaf P. Jonsson, att Simonssons dräng, som ifrågakomne dag insatt hästen i kyrkstallet, der stoet varit stående, antingen icke ordentligt bundit hästen eller ock begagnat en bristfällig grimma, så att hästen, som, ehuru kastrerad, varit ilsken, slitit sig lös; att P. Jonsson påföljande dag sammanträffat med Simonsson och djurläkaren A. Bladh vid kyrkstallet, der stoet, till följd af den öfvergångna skadan, måst qvarlemnas, och att under samtal om olycksfallet de kommit till den åsigt, att icke annan utväg funnes, än att nedslagta detsamma, samt att, då stoet varit värdt 130 kr. och för köttet, efter afdrag af kostnaden för slagtningen, erhållits 2 kr. och för huden 16 kr., P. Jonssons förlust utgjorde 112 kr.
Simonsson anförde: Hans dräng hade vid ifrågavarande tillfälle haft hästen till låns, hvadan han sålunda icke varit stadd i husbondens ärenden. Simonsson kunde icke anses hafva varit till skadan vållande jemväl af det skäl, att han icke afvetat, att drängen medtagit en så dålig grimma, att den kunnat sönderslitas, hvilket icke varit nödigt, då i hans stall god tillgång funnits på starka grimmor. Simonsson hade dessutom icke deltagit i någon öfverenskommelse om att stoet skulle nedslagtas, ehuru han varit närvarande vid öfverläggningen derom och på fråga svarat, att han icke ville blanda sig i saken. I allt fall hade stoet icke blifvit
s. 192 Sida 192 i årgången börjar här
obotligt skadadt, hvarjemte skadeersättningen för högt beräknats.
I saken afhörde vittnen intygade:
2 vittnen sammanstämmande: att Simonssons häst, som vid tillfället varit ilsken, rest sig pä bakbenen och fallit ned mot länden af P. Jonssons sto, hvilket dervid segnat ned mot golfvet och illa skadat ena bakbenet1; tilläggande vittnena, det ena, att hästen, som varit bunden med alltför klen grimma, slitit sig lös, samt det andra, att hästen i allmänhet visat ett obändigt och ostadigt lynne;
ett vittne: att stoet varit värdt 130 kr.;
ett annat vittne: att detsamma varit värdt 135 kr.;
djurläkaren Bladh: att vittnet, som kort efter olyckshändelsen efterskickats, dervid funnit ena bakbenet på stoet bräckt, hvilken skada varit af så svår beskaffenhet, att stoet måst nedslagtas.
I utslag den 17 Juli 1875 utlät sig kär.r:n: att enär upplyst vore, att Simonssons häst genom sin vilda framfart vid ifrågavarande tillfälle kommit att tillfoga P. Jonssons sto sådan skada, att detta måst nedslagtas; så och då Simonsson, såsom égaré af hästen, vore för skadan ansvarig, samt P. Jonsson styrkt värdet af stoet hafva utgjort 130 kr., dömdes Simonsson, jemlikt 22 kap. 7 § 1 mom. Byggninga- Balken, att till P. Jonsson betala hälften af det skadade kreaturets värde med 65 kr.
Simonsson vädjade till Göta hofrätt och uppgaf, att drängens vårdslöshet måste anses hafva i första rummet orsakat skadan; att, om P. Jonsson endast fordrat hvad Simonsson icke kunnat undgå att såsom hästens égare betala, skulle Simonsson ingalunda undandragit sig denna skyldighet, men, då P. Jonsson i stämningen stödt sin talan på skäl, som endast kunde läggas drängen till last, och fordrat ersättning för djurets hela värde med 112 kr., nödgades Simonsson bestrida hans talan; att, oaktadt stoet blifvit skadadt — icke dräpt — hade Simonsson af här.r:n blifvit dömd att gälda ej halfva skadan, utan halfva värdet; att stoet dessutom icke varit värdt det belopp, som skulle åtgått
s. 193 Sida 193 i årgången börjar här
till detsammas botande, hvilken kostnad Bladh beräknat till minst 60 högst 90 kr., samt att Simonsson ingalunda haft för afsigt att undandraga sig att betala hälften af nämnda lägst beräknade belopp; åberopande Simonsson en af Bladh utfärdad attest af innehåll, att Bladh ansåge, att stoet icke nödvändigtvis måst nedslagtas, utan möjligen skulle kunnat botas; att stoet egt så ringa värde att, enligt Bladhs åsigt, det icke lönat påkosta detsamma läkemedel och vård, hvartill skulle åtgått 2 à 3 månader med en kostnad af 1 kr. pr dag; samt att icke bakbenet, utan endast ett mindre på hasspetsen sittande ben, varit bräckt.
I dom den 16 Juni 1876 yttrade hofr:n, att emedan P. Jonsson emot Simonssons bestridande icke till fullo visat att den skada, som af den sistnämndes häst tillfogats P. Jonssons sto, varit af så svår beskaffenhet, att stoet i följd deraf måst nedslagtas, samt Simonsson följaktligen, enligt stadgandet i 22 kap. 7 § Byggninga-Balken, icke kunde åläggas att i godtgörelse för sagda skada utgifva mera än hälften af hvad, som bort åtgå till skadans botande, och hälften af den förlust, som under förutsättning att stoet tillfrisknat, i öfrigt tillskyndats P. Jonsson; ty och som P. Jonsson icke behörigen utredt och styrkt sin talan om utbekommande af dylik godtgörelse, funne hofr:n, med ändring af här.r:ns utslag, P. Jonssons påstående icke kunna bifallas i vidsträcktare mån än Simonsson i hofr:n medgifvit eller sålunda, att Simonsson förpligtades till P. Jonsson utgifva 30 kr.
Om denna dom förenade sig hofr.-rådet Frejdenfelt samt assessorerne Korsett och Svalander.
Assessoren von Sydow, referent, med hvilken v. här.- höfdingen Lothigius sig förenade, yttrade: »Då enligt mitt förmenande det af här.r:n åberopade lagrum icke är på förevarande fall tillämpligt och Simonsson ej varit på något sätt vållande till den P. Jonssons sto tillskyndade skada, pröfvar jag rättvist att, med ändring af här.r:ns utslag, förklara Simonsson icke kunna åläggas att för skadan godtgöra Naumann, Tidskr. f. lagstiftn. etc. 15:de årg. 13
s. 194 Sida 194 i årgången börjar här
P. Jonsson i vidare mån än Simonsson i hofr:n medgifvit eller med 30 kr.»
P. Jonsson fullföljde saken till Kongl. Maj:t. Hofr:n hade antagit, att skadan icke varit så svår, att stoet måst nedslagtas, hvilket förhållande likväl djurläkaren Bladh på ed intygat och jemväl förefölle alldeles klart, då ena benet var krossadt och hasleden afsliten. Dessutom skulle kostnaden säkerligen uppgått till stoets dåvarande värde, utan ringaste säkerhet, att icke stoet efter sårets läkande ändock varit värdelöst; anhållande P. Jonsson om vittnesförhör vid Kalmar rådst.-rätt med hästslagtaren Edmunsson och förenämnde Bladh angående innehållet af 2 attester, deruti intygades :
l:o) af Edmunsson, att han, som slagtat stoet, kunde intyga, att venstra bakbenet var krossadt och hassenan afsliten, till följd hvaraf det varit omöjligt att bota djuret;
2:o) af Bladh, att Simonsson och P. Jonsson vid sammanträffandet med Bladh tillsport honom om stoet kunde botas, hvartill Bladh genmält, att hasbenet var bräckt och skadan af så svår beskaffenhet, att densamma troligen icke kunde hjelpas, och om det möjligen kunde låta sig göra, vore stoets värde i allt fall så ringa, att foder och läkarelön öfverstege djurets värde; att P. Jonsson vidare tillsport Simonsson: »huru vill herrn nu göra, låta bota eller betala märren», hvartill Simonsson genmält: »att du vill ha’ betaldt, är ej orätt, men hvem, som skall betala, blir en annan fråga», och derjemte tillagt, att han icke ansåge det löna mödan bota hästen och att, om densamma vore hans, han skulle låta slagta densamma; samt att, efter allas öfverenskommelse, djuret derefter slagtats.
N. Rev. (rev.-sekr. Åbergsson, föredragande, samt t. f. rev.-sekr. Westman) yttrade i und. betänkande: »Som upplyst är, att P. Jonssons sto vid ifrågavarande tillfälle blifvit så svårt såradt af Simonssons häst, att tillkallad djurläkare, med hänsyn till ej mindre kostnaden för stoets botande i jemförelse med kreaturets värde, än äfven ovissheten huruvida stoet kunde vidare blifva brukbart, tillstyrkt detsammas
s. 195 Sida 195 i årgången börjar här
nedslagtande, samt att den skada, som genom förlusten af stoet tillskyndats P. Jonsson, uppgått till 112 kr.; alltså hemställer N. Rev. i und., att Kongl. Maj:t måtte, jemlikt 22 kap. 7 § Byggninga-Balken, pröfva rättvist, med ändring af hofr:ns dom, sålunda bifalla P. Jonssons talan, att Simonsson förpligtas ersätta honom halfva skadan med 56 kr.»
Vid sakens föredragning den 11 Oktober 1877 inför H. D., pröfvade dess fleste ledamöter (just.-råden Carleson, Naumann, von Hofsten, Olivecrona, Lindhagen och Wedberg) rättvist, med ändring af hofr:ns dom, fastställa här.r:ns i saken meddelade utslag.
Just.-rådet Wretman biföll N. Revis und. betänkande.
Kongl. Majits dom utgafs den 6 November 1877.