Naumanns tidskrift 1878 s. 89

§ 4 i K. F. den 18 September 1874.

Poliskommissarien R. G. Wittboldt yrkade â tjenstens vägnar vid poliskammaren i Göteborg laga ansvar å arbetsförmannen vid Rosenlunds fabrik G. Olsson för det denne i December 1875 dels inom fabriken och dels annorstädes inom Göteborg tillhandagått åtskilliga personer med anskaffande och fördelning af bränvin.

Då Olsson emellertid nekade till åtalade förbrytelsen, lät Wittboldt afhöra vittnen, hvilka intygade:

l:o) arbetsförmannen Bengtsson: att, sedan Olsson för vittnet omtalat, att han hade för afsigt att tillhandla sig ett parti bränvin under julen 1875, och dervid tillika erbjudit sig att jemväl åt vittnet anskaffa så mycket af samma vara som vittnet ansåge sig behöfva, hade vittnet någon dag kort före julaftonen till Olsson lemnat, efter hvad vittnet ville erinra sig, 1 kr. 50 öre för inköp af 1 kanna bränvin; att vittnet, som sedermera erhållit underrättelse, att bränvinet blifvit köpt, derefter genom ett bud låtit i Olssons bostad afhemta den myckenhet bränvin, derför betalning förut erlagts, utan att dock vittnet hade sig bekant hvilken som i Olssons bostad utlemnat bränvinet;

2:0) arbetsförmannen Eriksson: att vittnet jultiden 1875, på uppmaning af Olsson, genom sin svåger, vittnet Bengtsson, lemnat Olsson penningar till inköp af 1 kanna bränvin och derefter någon af juldagarne i Olssons bostad afhemtat nämnda vara, dervid Olsson såväl uppmätt bränvinet å ett af vittnet medhafdt kärl som ock utlemnat detsamma till vittnet;

3:0) filaren Möller: att vittnet, som hade sig bekant, att arbetarne vid Rosenlunds fabrik understundom genom »salning» verkstälde inköp af bränvin, någon dag vid jultiden 1875 anmodat vittnet Bengtsson att vid förekommande

s. 90 Sida 90 i årgången börjar härKopiera citering

salning för Möllers räkning utlägga penningar för 1 kanna bränvin samt att vittnet sedermera, efter erhållen underrättelse, att Olsson verkstält inköp af bränvin, sjelf eller genom annan person i Olssons bostad afhemtat bränvinet:

4:o) smeden Nilsson: att vittnet vidtalat Olsson att åt sig anskaffa 1 kanna bränvin och genom bleckslageriarbetaren Wennerlund tillstält Olsson derför erforderligt belopp; samt att bränvinet några dagar derefter i vittnets frånvaro aflemnats i dess bostad af, efter hvad husfolket berättat, Nilsson personligen;

5:o) bleckslageriarbetaren Wennerlund: att vittnet, efter erhållen kunskap derom att Olsson mottoge tillskott i penningar för inköp af bränvin, någon dag vid jultiden 1875, på uppdrag af vittnet Nilsson och vittnets svåger, till Olsson lemnat penningar för inköp af tillhopa 4 kannor bränvin, dervid Olsson uppgifvit, att en å Keillers verkstad anstäld arbetare skulle göra uppköpet; samt att vittnet sedermera i Olssons bostad af honom personligen bekommit dels 3 kannor bränvin för svågerns räkning och dels 1 kanna att tillställas vittnets fader, hvilka qvantiteter bränvin, då vittnet infunnit sig hos Olsson för att afhemta desamma, befunnits uppmätta i kärl, som vittnet derförinnan sändt till Olssons bostad.

Olsson uppgaf, att en å Keillers verkstad anstäld arbetare vid namn Johansson ombesörjt inköpet af »ifrågavarande parti bränvin» och jemväl emottagit för sådant ändamål tillskjutne penningar; att Olsson endast för egen del och för några andra personer, hvilka gifvit honom uppdrag dertill, lemnat Johansson penningar till inköp af några kannor bränvin, och att sedermera allt det inköpta bränvinet blifvit sändt till Olssons bostad, utan att dock Olsson åtagit sig att utdela detsamma eller dermed tagit annan befattning, än att han deraf tagit den andel honom tillkommit; och anhöll Olsson om anstånd med målet för att styrka, det Johansson inköpt bränvinet i fråga, men åklagaren förklarade sig icke vilja bestrida uppgifna förhållandena.

s. 91 Sida 91 i årgången börjar härKopiera citering

Poliskammaren yttrade i utslag den 30 Mars 1876: att enär hvad edligen afhörda vittnen intygat och vidare i målet förekommit innefattade fullständig bevisning derom, att Olsson vid tiden kort före julhelgen 1875 pä det sätt tillhandagått åtskilliga af sine arbetskamrater och andra personer med anskaffande af bränvin, att han af dem emottagit tillskott i penningar för inköp åt dem af mindre myckenheter af nämnda vara, dock icke för någon mindre än en kanna, samt sedermera till flera bland dem sjelf utlemnat den en hvar tillkommande myckenhet bränvin, blefve Olsson, som icke förvärfvat sig rättighet till minuthandel med eller utskänkning af bränvin, i förmågo af 4 och 41 §§ i K. F. den 18 September 1874 angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller distillerade spirituösa drycker, dömd att, för hvad han sålunda låtit komma sig till last, böta 30 kr. samt att erlägga minuthandelsafgift med 75 kr.

Olsson besvärade sig hos Göta hofrätt under påstående, att han ej köpt och således ej kunnat sälja bränvinet, hvarjemte Olsson med bestämdhet bestred, att detsamma af honom utlemnats i hans bostad.

Hofr:n yttrade i utslag den 27 December 1876: att enär Olsson genom de åtgärder, som af poliskammaren förts honom till last, icke kunde anses hafva tillhandagått allmänheten med anskaffande af bränvin eller eljest olagligen förfarit, blefve, med upphäfvande af öfverklagade utslaget, Olsson från åtalet befriad.

Wittholdt sökte ändring hos Kongl. Maj:t.

Målet föredrogs den 6 Juni 1877 inför H. D., hvars tieste ledamöter (just.-råden Carleson, von Hofsten, Svedelius, Hernmarek och Wedberg) funno skäl ej vara anfördt, ledande till ändring i hofr:ns öfverklagade utslag.

Just.-råden Naumann och Olivecrona funno skäligt att, med ändring af hofr:ns utslag, fastställa poliskammarens beslut.