Ömsesidigt testamente med vilkor att den efterlefvande makan hade rätt att af boets tillhörigheter efter eget behag “bortgifva till den eller dem, som densamma i lifstiden skött och vårdat etc.“ Den 10 December 1851 upprättade Erik Hesselgren och
4 juli 1877
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1878, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 0,4 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 93–97 i årgången 1878. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, A) Giftermålsbalken, nr 1 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 17 i bandet.
- Sidhänvisning: innehållsförteckningen anger s. 2 för det här referatet, men referatet börjar på s. 93 enligt sidhuvudet. Sidhuvudet gäller här; avvikelsen redovisas i stället för att döljas.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Giftermålsbalken, nr 1.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag, och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Sökord: ur F. O. Leuhusens Register till årgångarne 1864—1886, taget bara när referatet självt använder ordet. Registrets sidkolumn är OCR-läst och ett felläst tal landar på en annan sidas referat, så sidmatchningen ensam räcker inte.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Femtonde årgången, 1878 i litteraturen — s. 93–97 där är samma sidor som här.
- Avgörandedag: ur bandets egen rad — «Kongl. Maj:ts dom utgafs den 4 Juli 1877»
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Den 10 December 1851 upprättade Erik Hesselgren och hans hustru Anna Olsdotter ett så lydande »Inbördes testamente: Undertecknade äkta makar hafva under denna dag upprättat oss emellan nedanskrifne inbördes testamente, hvarigenom vi förklara härmed vår allvarliga och yttersta vilja vara följande, nemligen: att när endera af oss med döden bortgår, skall den efterlefvande makan i hela sin återstående lifstid bibehålla full och orubbad egande besittningsrätt till all vår gemensamt egande både fasta och lösa egendom, som vårt bo befinnes tillhörigt af hvad namn och beskaffenhet det vara må, utan minsta klander af den först bortgående makans slägtingar, och eger den efterlefvande makan rättighet att af boets tillhörigheter efter eget behag bortgifva till den eller dem som densamma i dess återstående lifstid vårdar och sköter; men sedan vi begge äro med döden bortgångne, träda våra arfvingar å ömse sidor hvardera till den andel, som dem lagligen tillkommer af all den qvarlåtenskap, som befinnes efter den sist bortgående makens dödliga frånfälle; sålunda hafva vi öfverenskommit och beslutat, som med våra egenhändiga namn och bomärken bestyrkes i tillkallade vittnens närvaro och skedde i Sala den 10 December 1851.
Erik Hesselgren. Anna Olsdotter.» (2 vittnen.)
(Bom.) (Bom.)
s. 94 Sida 94 i årgången börjar här
Efter Erik Hesselgrens död 1854 bevakades testamentet af enkan, som emellertid sedermera ingick nytt äktenskap med Anders Petter Hesselgren, hvarefter bemälde makar den 19 Januari 1872 upprättade inbördes testamente, deri stadgades, att all deras qvarlåtenskap skulle tillfalla den efterlefvande med full eganderätt, men att den egendom, som efter bådas död funnes qvar, skulle lika fördelas emellan Erik Hesselgrens, Anders Petter Hesselgrens och Anna Olsdotters arfvingar; och heter det vidare i testamentet, »att, som drängen Jan Erik Jansson hos oss tjent omkring 20 år, är vår gemensamma vilja, att han vid hemmanet skall njuta vård och underhåll till döddagar; och skulle han komma att efterlefva oss båda, skola de, som komma att öfvertaga fastigheten, derest han ej vill förbli i deras bröd och af dem emottaga hvad han nödtorftligen behöfver, till honom årligen utgifva 2 tunnor råg.»
Sedan Anna Olsdotter år 1874 allidit utan att efterlemna någon känd arfvinge, uttogo Gustaf Hesselgren, Anders Olsson samt dennes son Olof Andersson och måg Erik Lundqvist, under uppgift att de voro Erik Hesselgrens närmaste arfvingar, stämning till Öfver Tjurbo här.rätt å Anders Petter Hesselgren och Jan Erik Jansson under yrkande, att, som Anders Petter Hesselgren tydligen hade för afsigt att disponera ej allenast Anna Olsdotters giftorätt efter Erik Hesselgren utan äfven dennes giftorätt och enskilda egendom, öfver hvilken Anna Olsdotter icke haft ringaste befogenhet att genom testamente disponera, samt de Jan Erik Jansson tillagda förmåner voro afsedda att utgå ur fastighet, som varit Erik Hesselgren ensam tillhörig, det af Anna Olsdotter och Anders Petter Hesselgren upprättade testamentet, som efter Anna Olsdotters död af Anders Petter Hesselgren bevakats, måtte förklaras icke utgöra hinder för Gustaf Hesselgren och hans medparter att utbekomma hvad dem lagligen och på grund af det äldre testamentet efter Erik Hesselgren tillkomme samt Anders Petter Hesselgren förständigas att föranstalta om arfskifte efter Anna Olsdotter för bestämmande af den
s. 95 Sida 95 i årgången börjar här
andel i den vid Anna Olsdotters död befintliga qvarlåtenskapen, som tillkomme Erik Hesselgrens arfvingar.
Anders Petter Hesselgren bestred allt afseende å käromålet under förklarande, att enligt hans åsigt Anna Olsdotter ej af första testamentet varit förhindrad förordna pä sätt som skett. Dessutom vore i allt fall oafgjordt, huruvida hemmanet, om än detsamma ostridigt genom arf efter Erik Hesselgrens moder honom tillkommit, icke vid arfskifte efter Erik Hesselgren skulle tillfallit Anna Olsdotter, enär intecknad skuld med hennes medel guldits, och sådant måste lemnas till framdeles skeende utredning.
Jan Erik Jansson bestred jemväl den emot honom förda talan, under erinran om billigheten deraf att han, som i 24 år biträdt med gårdsbruket å hemmanet, för så långvarig och trogen tjenst undfinge den med testamentet afsedda godtgörelse.
Här.r:n yttrade i utslag den 29 November 1875: att emedan genom det af Erik Hesselgren och hans hustru Anna Olsdotter den 10 December 1851 upprättade testamente stadgats, att när endera af bemälda makar med döden bortgått, den efterlefvande makan skulle i hela sin återstående lifstid bibehålla full och orubbad egande besittningsrätt till all makarnes gemensamt egande både fasta och lösa egendom, men att, med den efterlefvande makan förbehållen rätt endast att af boets tillhörigheter efter eget behag bortgifva till den eller dem, som komma att vårda och sköta densamma i dess återstående lifstid, efter båda makarnes död deras arfvingar å ömse sidor skulle träda hvardera till den andel, som dem lagligen tillkomme af all den qvarlåtenskap, som befunnes efter den sist bortgående makans dödliga frånfälle, samt i följd häraf Anna Olsdotter, hvilken efter Erik Hesselgrens den 14 December 1854 inträffade död ostridigt af berörda testamente sig begagnat, icke lagligen egt att genom det emellan henne och hennes man i senare gifte Anders Petter Hesselgren den 19 Januari 1872 upprättade, efter det Anna Olsdotter den 2 Februari 1874 aflidit, behörigen bevakade testamente, enligt hvilket Anders Petter Hesselgren
s. 96 Sida 96 i årgången börjar här
finge all qvarlåtenskap i boet efter Anna Olsdotter behålla och deröfver under sin lifstid med full eganderätt förfoga med skyldighet allenast att iakttaga vissa till förmån för Jan Erik Jansson såsom erkänsla för långvarig tjenst stadgade bestämmelser, förordna om den del af sin qvarlåtenskap, som vid Erik Hesselgrens frånfälle utgjort hans enskilda egendom eller lagliga andel af hans och Anna Olsdotters gemensamma bo, blef, med bifall till den af Gustaf Hesselgren och hans medparter, hvilka styrkt sig vara berättigade till arf efter Erik Hesselgren, derom förda talan, förklaradt, att sistberörda emellan Anna Olsdotter och Anders Petter Hesselgren den 19 Januari 1872 upprättade testamente icke finge medföra hinder för Erik Hesselgrens bemälde närmaste arfvingar att utbekomma Erik Hesselgrens ofvannämnda, genom först anmärkta testamente hans arfvingar tillförsäkrade lott af Anna Olsdotters qvarlåtenskap och den arfvingarne lagligen tillkommande andel af derå, efter Anna Olsdotters död vunnen, behållen afkastning, hvarjemte Anders Petter Hesselgren förpligtades att, för urskiljande af hvad Erik Hesselgrens arfvingar sålunda lagligen tillkomme af Anna Olsdotters qvarlåtenskap, ofördröjligen och sist inom en månad efter det här.r:ns utslag vunnit laga kraft hafva, i den ordning 12 kap. Ä.-B. föreskrefve, föranstaltat om skifte, i arfvingarnes eller deras ombuds närvaro, å qvarlåtenskapen efter Anna Olsdotter, vid äfventyr att här.r:n, i fall af tredska derutinnan hos Anders Petter Hesselgren, på anmälan, komme att meddela erforderliga föreskrifter för arfskiftets bringande till stånd.
Anders Petter Hesselgren och Jan Erik Jansson vädjade till Svea hofrätt, anmärkande, att Anna Olsdotter enligt testamentet egt att efter behag bortgifva mer eller mindre åt den eller dem, som vårdat henne, hvilken pligt såväl Anders Petter Hesselgren som Jan Erik Jansson ostridigt fullgjort.
Hofr:n pröfvade medelst dom den 9 November 1876 rättvist gilla här.r:ns utslag, med förklarande, att den tid af en månad, inom hvilken det ålåge Anders Petter Hesselgren
s. 97 Sida 97 i årgången börjar här
att föranstalta om arfskifte, skulle beräknas frän sistnämnde dag.
Anders Petter Hesselgren och Jan Erik Jansson sökte ändring hos Kongl. Maj:t under åberopande af hvad de förut i saken anfört.
N. Rev. (konst. rev.-sekr:ne Herslow och Lilienberg, den senare föredragande, samt t. f. rev.-sekr. Westman) hemstälde i und. betänkande, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist fastställa hofr:ns dom med föreskrift, att den tid af en månad, inom hvilken det ålåge Anders Petter Hesselgren att föranstalta om arfskifte, mätte beräknas från den dag Kongl. Maj:ts dom komme att utfärdas.
Vid sakens föredragning den 6 Juni 1877 inför H. D. blef N. Rev:s betänkande bifallet af H. D:s fleste ledamöter (just.råden von Hofsten, Olivecrona, Svedelius, Hernmarck och Wedberg.)
Just.råden Carleson och Naumann yttrade: att som Erik Hesselgrens och hans hustru Anna Olsdotters den 10 December 1851 upprättade testamente, hvilket numera länder till efterrättelse, innehåller att, såsom orden lyda, »den efterlefvande maken eger rättighet att af boets tillhörigheter bortgifva efter eget behag till den eller dem, som densamma i dess återstående lifstid vårdar och sköter», samt Gustaf Hesselgren och hans medparter icke gittat bestrida, att Anna Olsdotter efter upprättandet af sitt i förevarande sak klandrade testamentet af den 19 Januari 1872 blifvit under sin återstående lifstid af Anders Petter Hesselgren och Jan Erik Jansson vårdad och skött; alltså och då anledning ej förefinnes till antagande att i förstnämnda testamente ordet »bortgifva» blifvit begagnadt i inskränktare betydelse än den, i hvilken det i allmänna lagen förekommer, pröfvade justitieråden rättvist att, med ändring af domstolarnes beslut, ogilla det instämda käromålet».
Kongl. Maj:ts dom utgafs den 4 Juli 1877.
Naumann, Tidskr. f. lagstiftn. etc. 15:de årg.