Naumanns tidskrift 1879 s. 277

Hos K. bef:de i Örebro län sökte bruksegaren J. Lind åläggande för egaren till 74 mtl n:r 1 Mellan Falla L. Welin att till Lind utgifva 1876 års frälseränta för nämnda hemmansdel med 60 kr. 22 öre jemte ränta derå, enligt 17 kap. 1 § J. B., från den 21 December 1876; till stöd för hvilket kraf företeddes ett af häradsskrifvaren i Öster Nerikes fögderi W. Sahlin utgifvet bevis att för år 1876 räntan af 1/2 mtl n:r 1 Mellan Falla utginge med 120 kr. 43 öre till frälserättsegaren J. Lind.

Uti ingifven förklaring bestred Welin såväl att Lind vore berättigad till frälseränta af ifrågavarande hemman, hvilket häradsskrifvaren icke kunde intyga, enär anteckning om ändring i eganderätten till frälseränta ej gjordes i jordeboken, som ock riktigheten af häradsskrifvarens uträkning, enär grunden derför icke blifvit uppgifven. Anförande Welin vidare: Om grunden vore markegångspriset, vore densamma oriktig, enär 8 § i K. F. den 25 Juli 1869 angående förvandling af kronans räntepersedlar till visst penningevärde enligt markegångspris uttryckligen stadgade, att förändringen icke omfattade de räntor, som från kronan kommit i enskild mans hand. Äfven om Lind kunde styrka rätt till frälseränta af Welins egendom, borde densamma icke utgå med högre belopp än efter det gamla i jordeböckerna på 1600-talet utsatta kronovärdet, hvilket vore ett fixt markegångspris, som gällde den tid räntan kom från kronan och hvilket derför, jemlikt 5 § i K. F. den 21 Februari 1789 och Kongl. Maj:ts dom den 9 Mars 1825, (Backmans lagsamling I: 113) fortfarande skulle utgöra grunden för frälseräntas betalning.

s. 278 Sida 278 i årgången börjar härKopiera citering

Lind företedde:

l:o) transsumt af köpebref den 12 Maj 1849, enligt hvilket öfverstelöjtnanten G. A. Holst och hans hustru till bokhandlaren N. V. Lundeqvist, bergsrådet F. A. Berndes och kassören J. Lind försålt jemte åtskilliga fasta egendomar äfven frälseräntorna af vissa skattefrälsehemman och bland dem Falla 1/2 mtl, å hvilket fång tredje uppbudet meddelats den 15 April 1850;

2:0) ett af Örebro här.rätt den 31 December 1857 meddeladt fastebref för bruksegaren J. Lind å 2/3 af frälsesäteriet Axbergshammar och frälseräntan af bland annat Falla 1/2 mtl, som Lind enligt köpebref den 30 Maj 1856 köpt af Lundeqvist och Berndes ;

3:o) lagfartsprotokoll härom af den 19 Oktober 1857. försedt med bevis, att köpet af frälseräntorne varit hembjudna skattejordsegarne, bland dem L. Welin;

4:o) en af häradsskrifvaren W. Sahlin den 7 April 1877 undertecknad »uträkning af den ränta, som enligt jordeboken utgår af 1/2 mtl n:r 1 Mellan Falla i Kils socken för 1876»; upptagande, specificerade för 1 mtl, jordeboksränta och mantalsränta m. m. utförda i penningar, till sammanlagdt belopp af 242 kr. 12 öre, »hvaraf för 1/2 mtl utföres med 121,06. Denna ränta utgår enligt jordeboken till Kongl. Maj:t och kronan med 62 1/2 öre och återstoden är genom köp på enskild person öfverlåten, 120 kr. 43,50 öre»;

hvarjemte Lind påminde: Häradsskrifvarens bevis om att Lind vore egare till frälseräntan och hans uträkning af dess belopp efter markegångspris borde ega vitsord, desto hellre som anteckning om ändring i eganderätten till frälseränta skedde i mantalslängderne, hvilka årligen upprättades i närvaro af alla, hvilkas rätt de angingo. Af frälseränta utginge allmän bevillning, hvilken häradsskrifvaren vore skyldig debitera enligt 3 § i gällande bevillningsförordning jemte flere andra föreskrifter. Den sednare uträkningen visade, att ifrågavarande ränta kommit från kronan genom köp. Af K. F. den 21 Februari 1789 jemte andra författningar framginge tydligt, att om sådan ränta gällde detsamma som om

s. 279 Sida 279 i årgången börjar härKopiera citering

räntor af kronoskattehemman före den genom K. F. den 11 Maj 1855 anbefallda skatteförenkling, dervid i 14 § likasom i senare författningar undantagits frälseränta: och att före skatteförenklingen kronoskattehemmans räntor, som icke till leverering in natura inom stadgad tid uppsagts, utginge efter markegång, vore allmänt kändt och inhemtades dessutom af K. B. den 10 April 1810 och Kongl. kammarkollegii kungörelse den 3 Maj samma är m. fl. författningar. Någon hemmansränta hade aldrig utgått efter kronovärdi, enär räntorna utgingo in natura, då kronovärdi inkom i jordeböckerna, och bonden skulle, om han ej kunde utgöra sina utlagor in natura, derför erlägga penningar efter som markegång var i närmaste köpstad inom lagsagan. Detta kunde inhemtas äfven af Kongl. Maj:ts dom den 9 Mars 1825, hvilken gåfve stöd åt Linds talan. På grund häraf och med åberopande af 17 kap. 1 och 2 §§ J. B. yrkade Lind, att utfå sökta beloppet, hvilket ostridigt vore riktigt utfördt efter 1876 års markegång.

K. bef:de yttrade i utslag den 31 Maj 1877, att enär genom de köp och fastebref samt af vederbörande häradsskrifvare utfärdade bevis, hvilka Lind i målet företett, vore styrkt, att räntan af skattefrälsehemmanet 1/4 mtl Mellan Falla i Kils socken, hvilken ränta den 15 Augusti 1653 genom köp kommit från kronan till enskild person, sedan flera år tillbaka egts af Lind; enär stadgandet i 5 § af K. F. den 21 Februari 1789, att om räntan af skattefrälsehemman vore genom köp, byte eller annat laga fång från Kongl. Maj:t och kronan kommen i frälsemannahand, skulle, i fråga om räntans utgörande till frälsemannen, vara lag som om kronoskattehemman vore faststäld, icke kunde annorlunda förstås och tillämpas, än att angående räntans utgörande skulle vara lag samma och iakttagas samma förhållande, som emellan räntegifvare och räntetagare vore gällande den tid räntan från kronan till enskild man uppläts; enär, enligt de beskattningslagar, som vid tiden för kronans upplåtelse af ifrågavarande ränta vore gällande, räntepersedlarne borde in natura utgifvas, eller ock efter markegång lösas ;

s. 280 Sida 280 i årgången börjar härKopiera citering

enär omförmälda beskattningslagar desto mindre kunde anses hafva upphört att i fråga om sättet att utgöra räntan af skattefrälsehemman vara gällande, som dels de genom K. K. den 11 Maj 1855 meddelade bestämmelser angående omsättning och förenkling af de i ordinarie räntan ingående persedlar i § 14 af samma kungörelse uttryckligen förklarats icke i någon mån inverka på frälseräntors beskaffenhet eller utgörande, med mindre vederbörande vore om förändringen ense, dels ock K. F. den 23 Juli 1869, angående förändring af grundräntor och kronotionde, i § 8 likaledes uttryckligen förmälde, att samma författning icke heller inverkade på beskaffenheten eller utgörandet af de räntor, som med frälserätt egdes; enär Welin icke ens uppgifvit, än mindre visat, att ifrågavarande ränta blifvit å någondera sidan till utgörande in natura behörigen uppsagd, hvadan Welins skyldighet att med penningar lösa densamma måste anses hafva inträdt; och enär slutligen Welin icke gittat visa fel i vederbörande häradsskrifvares uträkning, enligt hvilken den Lind tillkommande andel af räntan från ifrågavarande hemman, i penningar förvandlad, utgjorde 60 kr. 22 öre, förpligtades Welin, såsom egare till nämnda hemman, att ofördröjligen till Lind betala berörda belopp 60 kr. 22 öre jemte 6 procent ränta från thomædag den 21 December 1876 till dess betalning komme att ske.

Welin besvärade sig hos Svea hofrätt: Det vore olagligt att förvandla frälseränta i penningar efter markegångspris, enär vid den tid räntan frånhändes kronan ett fixt penningevärde — kronovärdi — var faststäldt, efter hvilket jordegarne fingo betala räntan, derest de icke ville utgöra densamma in natura, hvilken rätt ännu qvarstode. Om för öfrigt ifrågavarande ränta någonsin tillhört kronan, hade densamma blifvit henne olagligen afhänd i strid emot förbudet i konungabalken af 1442 års landslag och 1634 års regeringsform. Häradsskrifvares intyg om eganderätten förtjenade icke vitsord. I allt fall måste rätt till frälseräntan styrkas med den handling, hvarigenom räntan blifvit kronan afhänd, eljest kunde häradsskrifvarens uppgift om huru stor

s. 281 Sida 281 i årgången börjar härKopiera citering

del af räntan vore kronan behållen och huru stor del upplåten icke kontrolleras. Om räntorne fordom icke utgått efter kronovärdi, hade deras utsättande i jordeböckerna icke varit erforderligt. Markegångssättningen afsåge blott de indelta räntorne. Kongl. Maj:ts åberopade dom af den 9 Mars 1825 lemnade icke stöd för Linds talan, enär i denna sak räntan först 1686 kommit från kronan och således efter den 2 September 1668, då i en K. Res. stadgades, att bonde, som icke kunde åstadkomma räntepersedlar in natura, skulle erlägga penningar efter den markegång, som vore i köpestäderna inom lagsagan gällande. Antagandet, att vid tiden för kronans upplåtelse af ifrågavarande ränta, densamma bort in natura eller efter länsmarkegång lösas, vore sålunda alldeles oriktigt; och företedde Welin utdrag af 1825 års specialjordebok för Örebro län, utvisande, att under rubrik »frälsehemman» vore uppförd »Södra Falla n:r 1, 1 mtl frälse 4 tld», deraf Welin egde 1/4 med ränta i penningar, persedlar, dagsverken, hästar samt mantalsränta till sammanlagdt belopp af 9 rdr 39 sk. 7 rst bko och att »kronan behållit 40 sk.»; varande i utdraget vidare antecknadt: »Herr Mårten Lejonsköld köpt å 41/, procent den 15 Augusti 1653.»

Lind anmärkte bland annat, att af anteckningen i jordeboken om Lejonskölds köp tydligen framginge, att ifrågavarande hemman, deraf kronan sålt räntan, vore af skattefrälsenatur. Hemmansräntorne hade aldrig utgått efter kronovärdi, som uppfördes i jordeböckerna på det att äfven kronans ränta skulle hafva något visst värde i penningar till efterrättelse vid skattläggningar och byten, utan in natura.

Hofr:n yttrade i utslag den 4 December 1877: att emedan Welin, med anmärkning, att den handling, hvarigenom ifrågakomna ränta skulle vara Kongl. Maj:t och kronan afhänd, icke blifvit af Lind företedd, bestridt dennes rätt att räntan uppbära, samt påstått att, derest Lind kunde anses dertill berättigad, räntan borde utgöras efter kronovärdi och icke efter markegång, samt dessa frågor icke vore af beskaffenhet att, emot stadgandet i 1 kap. 2 § U. B., kunna af executor afgöras; ty funne hofr:n, med undanrödjande af

s. 282 Sida 282 i årgången börjar härKopiera citering

К. bef:des utslag, målet vara af tvistig egenskap, i följd hvaraf detsamma blefve under domaren hänskjutet.

Lind fullföljde saken till Kongl. Majst och företedde ett transsumt af kammarkollegii registratur för 1653, upptagande under Augusti månad »köpebrefvet för herr rikskammarrådet Morten Augustinsson Lejonsköld på gods i Nerke», undertecknadt Christina; och innehöll detta köpebref, att Lejonsköld tillbjudit sig att till kronan erlägga 20,053 rdr specie 24 öre 123/9 pgr s. m. mot erhållande af åtskilliga kronans gods och bland dem i Kils socken »Nils Persson i Litslenefall kronohemman 1/4> — — hvilka gods, hemman och utgårdar, ränta årligen i spanmål och åtskilliga andra partzeler med landtdagsgärden » — — tillsamman efter vår Cammar Ordningh i penningar uträknadt 1,353 daler 19 öre 14 pgr s. m.»; samt att för dessa gods och räntor Lejonsköld betalt förenämnde 20,053 daler 24 öre 124/9 pgr s. m.

Lind anförde vidare: Beskattningsfrågor och kronans uppbörd tillhörde just de administrativa myndigheterna, sålunda äfven pröfning af den handling, hvarigenom kronan afhändt sig frälseränta, samt afgörandet deraf, huruvida ränta borde utgå efter kronovärdi eller markegång. Lind hade med lagfaren handling styrkt sig hafva lagligen förvärfvat räntan; beskaffenheten af den handling, hvarigenom kronan afhändt sig räntan, vore en fråga emellan kronan och Lind och komme ej Welin vid. — Upplåtelsen vore af kronan erkänd och vitsordad genom hennes jordeböcker under 21/4 sekel. Lind yrkade fastställelse af K. bef:des beslut.

Uti ingifven kontradeduktion anförde Welin: Ifrågavarande tvist hade icke med beskattningsväsendet och kronans uppbörd att skaffa. Genom K. Br. den 13 Januari 1789 till samtlige hofr:ne vore uttryckligen förklaradt, att tvister om frälseskatteräntor tillhörde allmänna domstolarne, der de ej vore så tydliga, att de kunde af K. bef:de upptagas. Här kräfde de gjorda invändningarne bevisning, hvilken borde ega rum inför domaren. Laga åtkomst saknades till frälseskatteräntor, enär de afhändts kronan i strid mot 1442 års

s. 283 Sida 283 i årgången börjar härKopiera citering

landslag; och då Welin icke finge tillgodonjuta de fördelar, som enligt K. K. den 11 Maj 1855 och K. F. den 23 Juli 1869 tillkomme dem, hvilka betala sin skatt af jorden till kronan efter medelmarkegångspris, och sålunda af händandet lände Welin till skada, måste han vara behörig yrka ogillande af den handling, hvarigenom räntan frånhändts kronan. För att pröfva denna fråga fordrades större lagkunskap än som kunde väntas hos den myndighet, som hufvudsakligen hade att utöfva den exsekutiva makten. För att rätten till frälseräntan skulle vara styrkt måste företes icke blott den handling, hvarigenom kronan skulle år 1653 hafva afhändt sig räntan, utan ock alla åtkomsthandlingar emellan 1653 och 1857, emedan, äfven om kronan skulle 1653 afhändt sig räntan, försäljningen antagligen förklarats ogiltig vid Carl XI:s reduktion. Det företedda transsumtet om upplåtelsen 1653 syntes väl utvisa, att kronan afhändt sig eganderätten till några hemman i Falla; men i Kongl. Maj:ts påbud om exsekution af de resolutioner, som gifvits på 1668 års riksdag, stadgades, »förståendes ock under frälse de skattehemman, som husbonden af utlagorna kan hafva löst till sig, allenast att densamma drager den försorg, att bemälde hemman blifva i kronans jordeböcker från skatte till frälse vederbörligen afskrifne»; och i 24 § af 1723 års adliga privilegier säges, »att alla de köpegods, som adlen köpt af kronan och nu för tiden besitter, skola såsom adlens odal anses, i kronans räkenskaper derför uppföras och aldrig vidare stå under kronans lösen». Härigenom blefvo alla hemman, som kronan möjligen 1653 afhändt sig, rena frälsehemman. Om sålunda Welins hemman vore bland dessa, hvilket han dock bestrede, vore han följaktligen egare till frälsehemman, i hvilket fall, jemlikt 5 § i K. F. den 21 Februari 1789, rätten till frälseräntan måste styrkas med särskild afhandling, som visade, att hemmansegaren åtagit sig att betala frälseränta. Då emellertid sådan afhandling icke företetts, yrkade Welin fastställelse af hofr:ns utslag.

Lind anmärkte, att frågan om räntans erläggande måste bedömas efter samma grunder, som gällde när upplåtelse

s. 284 Sida 284 i årgången börjar härKopiera citering

skedde, och såsom om kronan fortfarande vore i besittning af räntan; att denna fråga just tillkomme administrativ myndighet att bedöma; att, då efter 1810 frälseränta vore att betrakta såsom fast egendom samt Lind å sitt köp erhållit fasta, hans eganderätt måste vara klar och ostridig; att 1653 års salubref utvisade, att Falla var ett skattehemman och att kronan sålunda icke egde jorden utan blott räntan, som då försåldes, hvadan hemmansinnehafvaren förblifvit orubbad; att Kongl. Maj:ts påbud 1668 och 24 § i 1723 års adliga privilegier icke egde någon tillämplighet i denna sak, enär med »skattehemman» i påbudet naturligtvis afsåges endast sådane, som vore i frälsemans ego, helst kronan aldrig upplåtit ränta till andra än adlige personer, hvilket jemväl framginge af uttrycket »husbonde», samt att hemmanen i Falla 1653 egts af bönder, hvadan de äfven förblifvit skattehemman.

N. Rev. (konst, rev.sekr. Westman och t. f. rev.sekr. Dickson, föredragande) hemstälde, att Kongl. Maj:t måtte finna skäl icke vara anfördt, som kunde verka ändring i hofr:ns utslag.

Rev.sekr. Herslow deremot hemstälde, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist, med upphäfvande af hofr:ns utslag, fastställa K. bef:des beslut.

Saken föredrogs den 29 Augusti 1878 inför H. D., hvars fleste ledamöter (just.råden Carleson, Wretman, von Hofsten och von Segebaden) biföllo den af rev.sekr. Herslow yttrade särskilda mening.

Just.råden Almqvist, Lindhagen och Hernmarck biföllo deremot N. Rev:s hemställan.

Kongl. Maj:ts dom utgafs den 25 September 1878.