Ansvarsyrkande enligt 22 kap. I § Strafflagen å vexelgäldenär, hvilken i utgifna vexlar efter sifferbeloppet infört orden: »som i räkning gälla, enligt advis för levereradt fönsterglas», — oaktadt denna uppgift varit sanningslös.
17 december 1878
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1879, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 1,3 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 498–503 i årgången 1879. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, F) Strafflagen och dertill hörande Förordningar, nr 6 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 7 i bandet.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Strafflagen och dertill hörande Förordningar, nr 6.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag, och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Sextonde årgången, 1879 i litteraturen — s. 498–503 där är samma sidor som här.
- Föredragningsdag: ur bandets egen rad — «föredrogs den 17 December 1878». Bandet skriver inte ut dagen för Kongl. Maj:ts dom i det här referatet.
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Efter förordnande af fullmäktige i Sveriges riksbank uttog ombudsmannen G. F. Richter i Januari månad 1878 stämning till Stockholms rådst.rätt å handlanden J. E. Friberg samt glasmästarne Joseph Jacobsson, August Bergin och C. Brinck med följande påståenden. På särskilda ansökningar af Friberg hade riksbanken diskonterat 8 af honom under April—September 1877 utstälda vexlar å olika belopp emellan 1,000 och 2,000 kr., af hvilka vexlar Jacobsson accepterat 2, Bergin 3 och Brinck 3. I hvarje vexel hade efter sifferbeloppet införts dessa ord: »som i räkning gälla enligt advis för levereradt fönsterglas». Denna uppgift vore dock sanningslös, enär af vederparternes böcker blifvit upplyst och styrkt, att vexlarne utstälts och godkänts, utan att varor derför lemnats eller emottagits. Genom be-
s. 499 Sida 499 i årgången börjar här
rörda falska uppgift hade emellertid ät vexlarne gifvits sken och betydelse af verkliga affärspapper, på grund hvaraf diskonteringen beviljats. Friberg och hans medparter hade således genom veterligen falsk uppgift bedragit sig till penningar, hvilka de såsom satta i konkurs ej kunde återgälda. På grund deraf yrkade ombudsmannen ansvar å Friberg och. hans medparter för svikligt förfarande enligt 22 kap. 1 § strafflagen.
Friberg genmälde: Sedan flera år tillbaka hade han aftalat med sina medparter, att de skulle af Friberg köpa glas enligt priskurant på kredit eller mot kontanta penningar eller mot accept, hvilket sistnämnda sätt brukats under de senare åren. Varan hade då ofta, såsom ock vore förhållandet i afseende å ifrågavarande vexlar, qvarstannat i Fribergs magasin såsom säkerhet för accepten, till dess den infriats. Då affären emellan Friberg och hans medparter varit grundad på förtroende, hade bestämd öfverenskommelse ej träffats angående det sålunda köpta glasets storlek, art och beskaffenhet. Friberg hade ej fört vexlarne i annat konto än ett s. k. förlagskonto, men för år 1877 blott i kladd, såsom den öfriga bokföringen, af den anledning att hans bokhållare varit länge sjuk och derefter aflidit, utan att uppläggning af böckerna medhunnits. Vid den tid Fribergs konkurs inträffade hade i hans magasin funnits mera glasvaror än som motsvarade vexlarnes belopp. Vexlarne hade således accepterats såsom betalning för glasvaror, hvarföre uppgiften derom i vexlarne ej varit falsk. Äfven om denna uppgift ej varit riktig, hade riksbanken ej blifvit bedragen, enär en vexels värde berodde på vederhäftigheten hos de personer, som tecknat ansvarighet för vexeln, och ej på anteckning om valuta, hvilket enligt gällande lag ej erfordrades.
Jacobsson anförde: Vexlarne hade möjligen, såsom Friberg uppgifvit, afsett af Jacobsson reqvireradt glas, hvilket sedermera ej bekommits, men Jacobsson saknade anteckning derom. Vid accepterandet hade Jacobsson ej vetat hvar vexlarne skulle belånas. Genom accepterandet hade skada ej
s. 500 Sida 500 i årgången börjar här
kunnat uppkomma. Han hade ej fått någon del af do penningar, som genom belåningen erhållits. För öfrigt vore accomodationsvexlar sedan lång tid tillbaka i bruk. Vexelns värde berodde af de derå tecknade namnen.
Brinck anmärkte, att varuköp legat till grund för de af honom accepterade vexlarne, hvilket förhållande han sökte ådagalägga genom åtskilliga handlingar.
Bergin förklarade, att, då han tecknat accepter, aftal med Friberg ej varit träffadt derom, att Friberg skulle draga vexlar i förskott och valuta sedermera lemnas genom glasvaror. Större delen af accepterna hade blifvit inlösta antingen af Friberg sjelf eller med penningar, som Bergin erhållit af Friberg. Då Bergin emellertid under en följd af år köpt glas af Friberg för tillsamman 20,000 kr., vore det väl möjligt att äfven för ifrågavarande accepter sedermera lemnats valuta i glasvaror.
Ombudsmannen företedde Fribergs »förlagskonto» å vexlar för år 1876, innefattande specifikation för Maj och December månader och utvisande att Friberg sjelf infriat diverse vexlar, accepterade af medparterne. Enligt ombudsmannens förmenande framginge häraf, att vexlarne ej varit grundade på varuköp, hvarom antydan ej fanns i kontot. Vidare anförde ombudsmannen, att Friberg erkänt, att valuta för accepterna ej lemnats i glasvaror, enär dessa qvarlegat i Fribergs magasin och köp således ej egt rum, då varorna ej traderats och aftal ej föregått om varans storlek och beskaffenhet, hvarföre ej den ringaste anledning funnes att antaga, att de föregifne köparne skulle hafva betalat just med de i vexlarne upptagne beloppen. Det vore uppenbart att valuta för vexlarne ej lemnats, utan att vexeltransaktionerna endast bestått deri, att acceptanterne lånat Friberg sina namn för att bereda honom penningar, derför de nu allenast egde oprioriterad fordringsrätt. Accomodationsvexlar vore ett missbruk mot vexellagens anda och mening. Riksbanken hade ingalunda belånat sådan vexel, hvilket, om än svårt att kontrollera, ej kunnat misstänkas ske i förevarande fall,
s. 501 Sida 501 i årgången börjar här
der både trassent och acceptant drefvo affärer med i vexlarne angifna varor.
Friberg åberopade innehållet af 1 kap. 7 § H. B. såsom stöd derför, att köp kan vara slutet om en vara utan att den traderats eller mätning af storleken egt rum. Friberg hade vid hvarje vexels utfärdande sålt fönsterglas för vexelns belopp mot vilkor att glaset skulle qvarligga i Fribergs magasin till dess accepten blefve infriad. Om än uttryckligt aftal derom ej skett, hade ett tyst sådant egt rum genom att medparterne accepterat vexlar, deri stått »för levereradt fönsterglas». Stundom hade det inträffat att glaset ej behöfts innan vexlarne förfallit eller att acceptanten ej kunnat infria dem, och Friberg hade då nödgats göra det sjelf, i hvilket fall Friberg måste anses hafva återköpt det glas, som genom accepten blifvit såldt. Ibland hade glaset afhemtats utan att vexeln infriades, i hvilket senare fall Friberg äfven måst sjelf inlösa vexeln. Jacobsson och Bergin företedde utdrag ur Fribergs handelsböcker för att styrka, att de den 15 Oktober 1877, då Friberg sattes i konkurs, häftat i skuld till Friberg med större belopp än accepterne afsåge. Sedermera yttrade Jacobsson och Bergin likväl, att de tecknat accepterna endast för att hjelpa Friberg till erhållande af lån.
Genom utslag den 19 Mars 1878 utlät sig rådst.r:n: att enär, äfven om antagas finge, att den uti ifrågavarande vexlar förekommande uppgiften »gälla enligt advis för levereradt fönsterglas» varit i så måtto oriktig, att något sådant vid den tid, då vexlarne i riksbanken diskonterades, ej varit ännu till vexlarnes godkännare af utställaren levereradt, berörda uppgift i allt fall så mycket mindre kunde anses i och för sig hafva föranledt vexlarnes diskontering, som frånvaron af fordringsförhållanden till grund för vexlarne icke kunde antagas i väsentlig mån inverkat på vexelgäldenärernes vederhäftighet; förty och af i öfrigt anförd orsak förklarades Friberg, Jacobsson, Bergin och Brinck icke i anledning af den mot dem i målet förda talan kunna till ansvar fällas.
s. 502 Sida 502 i årgången börjar här
Ombudsmannen klagade hos Svea hofrätt: Uppgiften i vexlarne vore obestridligen sanningslös. Köp af lös egendom kunde ej ske utan tradition. Innan sådan egt rum, vore köp af res fungibiles ej fullbordadt, om än aftal derom träffats. I nu förevarande fall vore dock uppenbart, att ej heller sådant skett. Jacobsson och Bergin hade ock slutligen öppet förklarat, att accepterandet skett för att hjelpa Friberg till penningar. Den anmärkta uppgiften i vexlarne hade således uppenbarligen tillkommit för att betaga vexlarne allt sken att vara accommodationsvexlar. Genom uppgift om ett affärsförhållande förändrades väsentligen hela vexelns karaktär och anseende, då vissheten om en verklig affär betryggade, att förbindelsen komme att ordentligen fullgöras. Utan meranämnda uppgift i vexlarne hade desamma ej blifvit af riksbanken belånade, då åtminstone Jacobssons, Bergins och Brincks namn ej tagits för goda. Vederparternes förfarande kunde således ej anses annorlunda än såsom svekfullt och bedrägligt.
I afgifven förklaring anförde Friberg, att han i saknad af sina böcker under konkursen trott, att accepterna lemnats för glas, som skolat qvarblifva i Fribergs magasin, men af medparternes förklaringar med af dem åberopade utdrag ur Fribergs böcker hade han nu funnit, att accepterna utgjort betalning för glas, hvilket medparterne redan bekommit, då de för sådant häftat i större skuld än vexelbeloppen. Jacobssons och Bergins uppgift om accepternas tillkomst för att hjelpa Friberg hade således varit oriktig, hvilket också syntes af nu företedt intyg af sysslomännen i Fribergs konkurs, att Jacobssons, Bergins och Brincks skulder för fönsterglas till Fribergs konkursbo den 16 Oktober 1877 utgjort Jacobssons 49,000 kr., Bergins 20,000 kr. och Brincks 9,000 kronor.
Jacobsson och Bergin erinrade, att det vore ådagalagdt att de häftat i skuld till Friberg för större belopp än accepterna. I allt fall vore accomodationsvexlar i allmänt bruk ocli det hade ej ens blifvit påstådt, att accepterandet af vex-
s. 503 Sida 503 i årgången börjar här
larne afsett att bedraga riksbanken eller att bereda acceptanterna sjelfva någon fördel.
I sina påminnelser bestred ombudsmannen riktigheten af de nu gjorda uppgifterna derom att accepterna afsett betalning för levereradt glas. Ombudsmannen företedde handlingar, som utvisade, att hvarken Friberg eller hans konkursbo anmält fordringsanspråk i medparternes konkurser, men att Jacobsson, Bergin och Brinck deremot bevakat betydliga belopp i Fribergs konkurs; Brinck, bland annat, hvad han kunde komma att utbetala för tecknade accepter, utan derför bekommen valuta. I Bergins till grund för bevakningen lagda kontokurant vore Friberg ock debiterad just för de af Bergin accepterade vexlar, som riksbanken innehade, hvilket ju innefattade erkännande, att Bergin derför ej erhållit valuta. I Brincks med ed fästade konkursstat funnes ock upptagna, bland andra af Brinck accepterade vexlar, dragna af Friberg, för hvilka vexlar valuta ej erhållits, två af de nu ifrågavarande vexlarne.
I utslag den 11 Juli 1878 fann hofr:n ej skäl att i rådst.r:ns utslag göra ändring.
Ombudsmannen fullföljde saken till Kongl. Maj:t.
Målet föredrogs den 17 December 1878 inför H. D. (i närvaro af just.råden frih. Leuhusen, Naumann, Rabe, Olivecrona, von Segebaden, Hernmarck och Wedberg), dervid H. D. fann skäl icke vara anfördt, som uti hofr:ns öfverklagade utslag kunde verka ändring.