Naumanns tidskrift 1880 s. 341

Till säkerhet för en skuldförbindelse den 6 Maj 1869 å 4,803 kr. 22 öre pantsatte 0. Winnberg hos P. A. Hedberg i Sundsvall 10 till C. W. Winnberg under n:r 2586— 2595 litt. A. utfärdade lottbref i Vesterbottens enskilda bank.

Sedermera uppstod tvist emellan Hedberg och C. W. Winnberg angående den förres yrkande om skyldighet för bemälde Winnberg , som skulle gifvit sin broder O. Winnberg lof att pantsätta lottbrefven, att tillställa Hedberg sådana handlingar, att dennes eganderätt till lottbrefven kunde af bankens styrelse godkännas samt betala den utdelning C. W. Winnberg uppburit, eller ock infria O. Winnbergs ofvanberörda skuldebref.

I anledning af nämnda yrkande utlät sig Umeå tingslags här.rätt genom utslag den 27 December 1871: att ehuru af ett utaf C. W. Winnberg till 0. Winnberg den 3 Mars 1869 aflåtet bref framginge, att den förre gifvit brodern tillåtelse att omförmälda lottbrefven pantsätta, och Hedberg således måste anses hafva af lottbrefven behörigen kommit i besittning; likväl och som Hedberg icke ådagalagt, att C. W. Winnberg afhändt sig eganderätten till lottbrefven eller förbundit sig desamma, hvilka vore stälda till viss man, öfverlåta, kunde C. W. Winnberg hvarken förpligtas tillställa Hedberg sådane handlingar, att dennes eganderätt till lottbrefven blefve af Vesterbottens enskilda bank godkänd, eller kännas skyldig till Hedberg utgifva den utdelning, C. W. Winnberg under tiden efter det de blifvit hos Hedberg pantsatte för dem uppburit, eller åläggas infria O. Winnbergs revers, för hvilken C. W. Winnberg icke, såvidt visadt blifvit, iklädt sig borgen.

s. 342 Sida 342 i årgången börjar härKopiera citering

Svea hofrätt, der Hedberg fullföljde saken, fann icke skäl i här.r:ns utslag ändring göra, hvarefter Kongl. Maj:t, uppå Hedbergs ändringssökande, enligt dom den 26 Augusti 1873, faststälde hofr:ns dom.

Derpå lät Hedberg den 3 December 1875, pä grund af föreskrifterna i 10 kap. 2 § Handelsbalken, vid här.r:n uppbjuda panten, hvilken värderades och sedermera å offentligen utlyst auktion den 21 Februari 1876 försåldes, nämligen 6 lottbref till grosshandlanden A. Sundberg, 3 till ароthekaren Schildt och 1 till förvaltaren Ahlén, hvilka begge sistnämnde öfverläto sina lottbref å Sundberg; och innehöllo försäljningsvilkoren bland annat, att några utdelningskuponger icke åtföljde lottbrefven, hvilka försåldes med den rätt Hedberg desamma bekommit och innehade.

Sedan Sundberg sålunda blifvit innehafvare af alla 10 lottbrefven, instämde han Vesterbottens enskilda bank till rådst.r:n i Umeå med påstående, att banken måtte förpligtas antingen att erkänna Sundberg såsom delegare i banken och till honom utfärda kuponger för den tid, för hvilken oktroj senast beviljats, eller från den 1 Januari 1876 till den 1 Januari 1886, eller ock att till Sundberg utgifva den andel i bankens tillhörigheter vid tiden för förra oktrojens utgång, som belöpte å ifrågavarande 10 lottbref.

C. W. Winnberg uppträdde såsom mellankommande part och yrkade, att som han hvarken pantsatt eller låtit pantsätta lottbrefven eller afhändt sig eganderätten till desamma, Sundberg måtte förpligtas att tillhandahålla honom lottbrefven samt banken varda ålagdt att till Winnberg, som varit innehafvare af de gamla kupongerna och fått uppbära betalning för desamma i banken, öfverlemna nya kuponger för den sista oktrojtiden.

A bankens sida upplystes, att vid nya oktrojens erhållande icke blifvit utfärdade några nya lottbref, utan hade de gamla delegarne qvarstått för nya oktrojtiden och nya kuponger för 10 år utdelats, hvarjemte de förra lottbrefven afstämplats med några ord af innehåll, att kuponger blifvit aflemnade för nya oktrojtiden, i följd hvaraf sådane afstämp-

s. 343 Sida 343 i årgången börjar härKopiera citering

lade lottbref för dem, som tillika innehade kuponger, skulle ega gällande kraft; att såväl Hedberg som C. W. Winnberg anmält sig i banken såsom egare till lottbrefven, och att, då lottbrefven varit stälda till viss man och icke blifvit af C. W. Winnberg transporterade, det synts bankstyrelsen tvifvelaktigt, hvem som vore rätter egare; samt att, som det vore bankstyrelsen likgiltigt hvem som vore egare till lottbrefven, styrelsen vore villig att, när denna fråga blifvit afgjord, till behöriga egaren utfärda nya kuponger och godkänna öfverlåtelsen af lottbrefven.

De för banken af Kongl. Maj:t den 3 Mars 1865 faststälda bolagsreglor innehålla i 10 § följande stadganden:

»Mom. 1. Lottegare vare ej berättigad att under oktrojtiden från bolaget afgå eller någon af sina lotter på annan person öfverlåta med mindre bolaget dertill samtyckt.»

»Mom. 2. Om banklott genom köp eller annat laga fång öfvergår i annans ego, må den nye egaren, sedan han hos styrelsen behörigen anmält och styrkt sin eganderätt, väl lyfta den utdelning, som lotten tillkommer, äfvensom hvad derå vid bankens utredning belöper, men åtnjuter icke någon annan lottegare i banken tillerkänd rättighet förr än bolaget öfverlåtaren godkänt.»

För att styrka, att C. W. Winnberg medgifvit sin broder rätt till pantsättning af ifrågakomne lottbref, företedde Sundberg bref från C. W. Winnberg till O. Winnberg:

»Carlsvik den 3 Mars 1869.

Min bäste broder.

Med anledning af dina bref den 21 och 23 Februari sänder jag härjemte de 10 aktiebrefven, ehuru jag ej kan göra mig klart, hvartill de möjligen kunna gagna dig. Reglementet för de enskilda bankerna innehåller nämligen beträffande lånerörelsen — — »enskilda bankers lottbref få ej såsom säkerhet emottagas». Jag har derföre ej transporterat dem, hvilket dessutom ej får ske utan delegarnes begifvande å ordinarie bolagsstämma. Måhända får du dock disponera dem såsom hypothek i banken (jag antager ni har sådan i Östersund), som jag ock helst ser, ty att de

s. 344 Sida 344 i årgången börjar härKopiera citering

skola vandra från man till man önskar jag ogerna. Möter emellertid svårighet, bed dem då vända sig till verkställande direktören härstädes, herr N. A, Scharin, då jag vill hoppas nöjaktiga upplysningar skola vinnas både om hela min ställning och min personlighet. Detta allt för den utomordentliga händelse att du nödvändigt måste använda dessa papper. Vi skola hoppas, att detta ej behöfves och då kan det vara likgiltigt om de en tid ligga i förvar hos mig eller dig. I öfrigt behöfver jag endast vädja till ett ömt brodershjerta och påminna, att dessa papper utgöra enda frukten af årslånga mödor och försakelser. För vådeld, dödsfall etc. kan du i alla fall vid tillfälle sända mig en förbindelse endast att du tagit dem i vård. — — C. W. Winnberg.»

C. W. Winnberg åberopade ett intyg af följande lydelse: »Af min broder inspektören herr C. W. Winnberg har jag i min vård emottagit 10 st. lottbref i Vesterbottens enskilda bank, hvardera gällande å 500 rdr rmt och under n:r 2586—2595 ser. A. af den 2 Januari 1867, hvilka lottbref jag härmed förbinder mig att till min broder eller dess rättsinnehafvare vid anfordran återställa. Östersund— Änge den 16 Mars 1869. O. Winnberg»; och anförde Winnberg, att ehuru uti domen i förra rättegången åberopats, att han genom detta bref skulle gifvit sin numera aflidne broder O. Winnberg tillåtelse att pantsätta lottbrefven, hvilket dock C. W. Winnberg icke gjort, så vore dock genom dom förklaradt, att Hedberg icke visat, det C. W. Winnberg afhändt sig eganderätten till lottbrefven eller förbundit sig att desamma öfverlåta; att hans broder ju ej heller med laga verkan den 6 Maj 1869 kunnat pantsätta lottbref, dem han uti intyg den 16 förutgångne Mars förbundit sig att vid anfordran återställa; men att om också brodern skulle haft rätt till pantsättningen, hvilket dock bestredes, förhållandet väl icke förändrades deraf, att lottbrefven blifvit af Hedberg uppbjudna och försålda; att lottbrefven voro värdelösa papper i annans hand än C. W. Winnbergs, då desamma icke blifvit af honom öfverlåtna, och, om öfverlåtelse

s. 345 Sida 345 i årgången börjar härKopiera citering

skett, derest transporten icke blifvit af bankbolaget godkänd; att, då Hedberg fått i pant emottaga egendom, hvartill pantsättaren saknat eganderätt, Hedberg icke egt rätt att försälja lottbrefven; att C. W. Winnberg yrkat auktionens ogillande, men att K. bef:de förklarat saken tvistig och beroende på domstols pröfning; att anledningen till lottbrefvens öfversändande till brodern varit, att denne, som i skrifvelse den 31 Januari 1869 begärt en penningeförsträckning å 4,000 kr. för liqviderande af köpeskillingen för en fastighet, hvilken hans son tillhandlat sig, men å denna begäran erhållit afslag, anhållit om lottbrefvens öfversändande för att förevisas i fall någon ville försträcka nämnda summa; att ehuru C. W. Winnberg erhållit löfte att till säkerhet för lottbrefven erhålla inteckning i fastigheten, någon sådan säkerhet sedermera icke afhörts.

Af ett företedt bref från Hedberg till C. W. Winnberg af den 8 April 1871 framgick, att Hedberg och Sundberg försträckt O. Winnberg penningar för bedrifvande af brännerirörelse å Ange och att bemälde Winnberg på sin återstående skuld i denna affär leninat skuldförbindelse jemte lottbrefven, emot hvilken sistnämnda säkerhet Hedberg dock erinrat, att, som lottbrefven icke vore endosserade eller åtföljde af kuponger, desamma icke inneburo tillräcklig säkerhet, hvarför annan sådan också utlofvats.

Rådst.r:n yttrade i utslag den 7 Maj 1877: att då C. W. Winnberg icke gittat förneka, det han den 3 Mars 1869 till sin broder O. Winnberg aflåtit det bref, i hvilket den senare erhållit tillåtelse att pantsätta de 10 omstämda lottbrefven i Vesterbottens enskilda bank, och ostridigt vore, att Hedberg sedermera af O. Winnberg fått emottaga berörda lottbref såsom säkerhet för sin hos honom egande fordran 4,803 kr. 22 öre jemte ränta, funne väl rådst.r:n härigenom vara utredt, att Hedberg i behörig ordning kommit i besittning af meranämnda lottbref och jemväl varit berättigad att, sedan med panten så förfarits, som allmänna lagen 1 2 § af 10 kap. Handelsbalken bjuder, densamma, på sätt som skett, å offentlig auktion försälja; men som hvar-

s. 346 Sida 346 i årgången börjar härKopiera citering

316 Ang- pantsättniüg och försäljning af lottbref i enskild bank.

ken de personer, hvilka då inropade ifrågavarande till C. W. Winnberg utfärdade lottbref, eller deras nuvarande innehafvare Sundberg, kunnat förvärfva desamma med annan eller bättre rätt än den, hvarunder Hedberg deraf varit innehafvare; alltså och då ej visadt blifvit, att C. W. Winnberg någonsin afhändt sig eganderätten till omförmälta lottbref eller ingått borgen för den skuld, hvaruti O. Winnberg, på sätt berördt vore, till Hedberg häftat, pröfvade rådst.- r:n rättvist att, med ogillande af Sundbergs i saken förda talan, förklara C. W. Winnberg lagligen berättigad att för ofvannämnda 10 lottbref fortfarande vara delegare i Vesterbottens enskilda bank och att för bankens nya oktrojtid för dem erhålla kuponger.

Sundberg vädjade till Svea hofrätt: Genom pantsättningen förlorade pantegaren besittningsrätt till panten, men jemväl eganderätten, derest skulden, för hvilken panten vore lemnad, icke i rätt tid blefve gulden. Härtill erfordrades icke pantegarens frivilliga öfverlåtelse af eganderätten, utan den i 10 kap. 2 § Handelsbalken bestämda procedur stadgade en sådan frivillig öfverlåtelse. Ej heller vore nödigt att pantegaren skulle vara gäldenär eller art pantgifvaren och pantegaren vore samma person, allenast pantsättningen egt rum med pantegarens begifvande, hvilket här vore fallet.

I dom den 6 Mars 1879 utlät sig hofr:n: att, enär Sundberg, hvilken å auktion från Hedberg, som åter af O. Winnberg fått såsom säkerhet för en dennes -skuld emottaga ifrågavarande, för C. W. Winnberg personligen utfärdade lottbref i Vesterbottens enskilda bank, inropat en del af lottbrefven och jemväl sedermera blifvit egare af de ôfriga, icke derigenom allena kunde anses hafva till C. W. Winnbergs anlotter i banken förvärfvat eganderätt, som denne icke, vare sig genom öfverlåtelse å aktiebrefven, eller annorledes sig afhändt, gillades rådst.r:ns domslut.

Om denna dom förenade sig hofrättsråden frih. Leuhusen och Moberg.

Referenten, fiskalen Westrin, yttrade: »Af det i saken åberopade, från Inspektoren Winnberg till 0. Winnberg den

s. 347 Sida 347 i årgången börjar härKopiera citering

3 Mars 1869 aflätna bref, deruti Inspektoren Winnberg till O. Winnberg öfversändt ifrågavarande 10 lottbref och. gifvit denne sistnämnde tillstånd att desamma hypothisera, dervid Inspektoren Winnberg väl uttryckt önskan men icke meddelat någon föreskrift derom att hypothiseringen ej skulle ega rum hos enskild person utan i någon bankinrättning, anser jag för min del framgå, att 0. Winnberg haft inspektoren Winnbergs bemyndigande att, der så erfordrades, pantsätta berörda lottbref hvar O. Winnberg funne sådant lämpligt, och, emedan häraf följer, att, då O. Winnberg derefter pantsatt lottbrefven hos grosshandlanden Hedberg, nämnda pantsättning egt lika giltighet, som derest den blifvit af Inspektoren Winnberg sjelf verkstäld; ty och som, efter det den skuld, till säkerhet hvarför pantsättningen egt rum, icke infriats samt Hedberg på grund deraf låtit med panten så förfara, som i 10 kap. 2 § Handelsbalken föreskrifves, vid å panten verkstäld exsekutiv auktion lottbrefven inropats af Sundberg jemte två andra personer, hvilka sistnämnde å Sundberg öfverlåtit sina inrop, samt vid sådant förhållande eganderätten till ifrågavarande lottbref, enligt min åsigt, från Inspektoren Winnberg öfvergått å Sundberg; alltså pröfvar jag, med ändring af rådst.r:ns utslag, rättvist ogilla den af Inspektoren Winnberg i saken förda talan samt deremot förklara Sundberg berättigad att på grund af stadgandet i 10 § 2 mom. af de för Vesterbottens enskilda bank gällande bolagsreglor för ifrågavarande 10 lottbref lyfta den å desamma belöpande utdelning, i följd hvaraf banken förpligtas att till Sundberg för samma lottbref utfärda nya kuponger för den oktroj, som för banken sednast meddelats.»

V. här.höfdingen Groll, med hvilken assessoren Almgren sig förenade, utlät sig: »Emedan af de i saken företedda bref af den 31 Januari 1869 från O. Winnberg till C. W. Winnberg och af den 3 derpåföljande Mars från den sednare till O. Winnberg samt af hvad för ôfrigt i saken förekommit annat förhållande i fråga om de vilkor, hvarunder C. W. Winnberg lemnat ifrån sig ifrågavarande lottbref, icke

s. 348 Sida 348 i årgången börjar härKopiera citering

kan anses ådagalagdt, än att sådant skett, på sätt C. W. Winnberg uppgifvit, allenast för att användas såsom hypothek vid upptagande af ett lån å 4,000 rdr till gäldande af återstående ogulden köpeskilling för en fastighet, som O. Winnbergs son Carl derförut inköpt; ty och som upplyst är, att berörda lottbref deremot blifvit af O. Winnberg öfverlemnade till grosshandlanden Hedberg såsom säkerhet för en O. Winnbergs skuld till denne å 4,803 rdr, hvilken skuld, enligt hvad af handlingarne i saken framgår, tillkommit utan sammanhang med betalningen af omförmälda fastighet; alltså och då följaktligen, vid det förhållande att lottbrefven äro stälda till viss man, C. W. Winnberg, och sakna anteckning af denne om öfverlåtelse, den omständighet, att Sundberg, på det af honom i saken uppgifna sätt, af dem kommit i besittning, icke kan för honom grundlägga rätt till åtnjutande af de förmåner, som genom lottbrefven äro C. W. Winnberg tillförsäkrade, pröfvar jag för min del rättvist rådst.r:ns domslut att gilla.»

Sundberg sökte ändring hos Kongl. Maj:t och anmärkte, att genom dom i målet emellan Hedberg och C. W. Winnberg blifvit förklaradt, att pantsättningen egt rum med den sednares begifvande, hvilket sålunda gälde för Sundberg såsom Hedbergs rättsinnehafvare.

N. Rev. (rev.sekr:ne Fåhrceus och Lagergren, den sednare föredragande, samt konst, rev.sekr. Herslow) hemstälde, att, enär genom hvad i saken förekommit icke torde kunna anses ådagalagdt, att C. W. Winnberg lemnat sitt samtycke dertill, att ifrågavarande honom tillhöriga lottbref finge hos Hedberg, på sätt som skett, pantsättas, samt följaktligen den på grund af pantsättningen vidtagna försäljning af lottbrefven vore emot C. W. Winnberg utan verkan, Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist gilla det slut, hvari domstolarne stannat.

Saken föredrogs den 9 Juli 1879 inför H. D., hvars fleste ledamöter (just.råden frih. Leuhusen, Carleson, Rabe, Huss, von Segebaden och Hernmarck) pröfvade rättvist gilla hofr:ns dom.

Just.rådet Ryding afgaf följande yttrande: »Lika med

s. 349 Sida 349 i årgången börjar härKopiera citering

rådst.r:n finner jag vara i saken utredt, att Hedberg i behörig ordning kommit i besittning af omstämda lottbrefven och jemväl varit berättigad att dem, pä sätt som skett, å offentlig auktion försälja; och emedan C. W. Winnberg sålunda icke vidare är egare af nämnda lottbref, utan desamma genom köp öfvergått i Sundbergs ego, samt styrelsen för Vesterbottens enskilda bank förklarat sig villig att åt den, som finge sig behörigen tillerkänd eganderätt till lottbrefven, godkänna öfverlåtelsen af desamma, pröfvar jag för min del, med upphäfvande af hofr:ns dom och rådst.r:ns i sjelfva saken meddelade beslut, rättvist sålunda bifalla Sundbergs fullföljda talan, att denne förklaras berättigad att för ifrågavarande 10 lottbref åtnjuta de lottegare i Vesterbottens enskilda bank i allmänhet tillerkända rättigheter, i följd hvaraf det åligger banken att till Sundberg för samma lottbref utfärda kuponger för den oktroj, som för banken sednast meddelats.»

Kongl. Maj:ts dom utgafs den 23 Juli 1879.