Är stadgandet i K. F. om expeditionslösen d. 30 nov. 1855, § 10, angående »friskilling» upphäfdt genom K. K. d. 15 okt. 1875 beträffande lösen vid underdomstolarne för vissa expeditionor, eller icke?
3 oktober 1879
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1880, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 0,8 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 349–351 i årgången 1880. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Det här referatet står inte i förteckningens avdelning III — den posten saknas eller gick inte att läsa.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag, och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Sökord: ur F. O. Leuhusens Register till årgångarne 1864—1886, taget bara när referatet självt använder ordet. Registrets sidkolumn är OCR-läst och ett felläst tal landar på en annan sidas referat, så sidmatchningen ensam räcker inte.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Sjuttonde årgången, 1880 i litteraturen — s. 349–351 där är samma sidor som här.
- Föredragningsdag: ur bandets egen rad — «föredrogs den 3 Oktober 1879». Bandet skriver inte ut dagen för Kongl. Maj:ts dom i det här referatet.
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Vid rådst.r:n i Karlskrona sökte S. Hansson den 30 Oktober 1876 lagfart å en i nämnda stad belägen fastighet, som Hansson den 1 Augusti samma år för 8,000 kr. inköpt af delegarne i boet efter aflidne F. Gerle; men som bemälde sterbhusdelegare icke lagfarit med sitt fång till fastigheten, förklarade rådst.r:n, att den af Hansson sökta lagfarten ej kunde beviljas, och hänvisade honom att, sedan berörda hinder blifvit undanröjdt, anmäla ärendet till ytterligare handläggning.
s. 350 Sida 350 i årgången börjar här
Sedan Hansson derefter den 20 November 1876 hos rådst.r:n anmält ärendet till förnyad handläggning och dervid påstått, att som Hansson genom afhandling den 18 September 1876 sålt fastigheten till А. Andersson och denne likaledes den 20 November 1876 sökt lagfart å detta fång, Hansson icke hade förbindelse att lagfara med sitt köp och således vore befriad från den med lagfart förenade skyldighet att erlägga friskilling, meddelade rådst.r:n sistnämnda dag särskilda beslut, genom hvilka rådst.r:n dels förständigade, att lagfart å Anderssons köp, enligt stadgandet i 8 § af K. F. angående lagfart å fång till fast egendom den 16 Juni 1875, icke kunde beviljas innan föregående egaren låtit med sitt fång lagfara, dels ock meddelade Hansson lagfart å ifrågavarande fastighet. I det för Hansson utfärdade lagfartsbevis påfördes honom friskilling med 80 kr.
I sammanhang med klagan hos hofr:n öfver Skåne och Blekinge öfver rådst.r:ns nyssnämnda den 20 November 1876 meddelade beslut yrkade Hansson åläggande för rådst.r:n att, bland annat, till Hansson återbära det belopp, han fått i friskilling utgifva; i anledning hvaraf hofr:n öfverlemnade handlingarne i målet till sin advokatfiskal, som i afgifvet memorial anmärkte, att stadgandet i 10 § af K. F. angående expeditionslösen den 30 Nov. 1855, att friskilling ej finge fordras sedan hos rätten blifvit behörigen anmäldt att egendom ombytt egare, ingalunda, såsom rådst.r:n antagit, blifvit upphäfdt genom K. K. angående lösen vid underdomstolarne för vissa expeditioner rörande lagfart och inteckning den 15 Okt. 1875; och ehuru rådst.r:ns förfarande att af Hansson uttaga friskilling således enligt advokatfiskalens uppfattning vore felaktigt, ansåge han likväl samma förfarande icke vara af beskaffenhet, att böra medföra annan påföljd än återbäringsskyldighet, hvarföre advokatfiskalen hemstälde, att rådst.r:ns ordförande och ledamöter, som i lagfartsärendets slutliga handläggning deltagit, måtte förpligtas en för alla och alla för en att återgälda Hansson den erlagda friskillingen, 80 kronor.
Rådst.r:ns ordförande och ledamöter bestredo detta yr-
s. 351 Sida 351 i årgången börjar här
kande och anförde till sitt försvar: Enligt K. K. den 15 Oktober 1875 skulle hvad K. F. den 30 November 1855 stadgade om friskilling sedan laga stånd åkommit äfven tillämpas då lagfartsbevis utfärdades. När nu lagfartsbevis skulle utfärdas rörande alla beviljade lagfarter, och 4 § i 1855 års K. F. innehölle, att vid lagfart i stad borde erläggas friskilling sedan laga stånd åkommit köpet, följde häraf, att friskilling skulle erläggas vid hvarje lagfart. Om meningen varit, att allt hvad 1855 års K. F. stadgade om friskilling fortfarande skulle gälla, hade sådant antagligen blifvit uttryckt i 1875 års K. K., hvaremot motsatsen nu framginge af de deri begagnade ordalagen »friskilling sedan laga stånd åkommit».
Hofr:n yttrade i utslag den 18 November 1878: att som rådst.r:n vid det förhållande, att Hansson, innan lagfart å förutnämnda fastighet blifvit för honom meddelad, behörigen hos rådst.r:n anmält att fastigheten ombytt egare, jemlikt 10 § sista punkten i K. F. om expeditionslösen den 30 November 1855, deri någon ändring icke kunde anses hafva skett genom omförmälda K. K. den 15 Oktober 1875, ej varit berättigad att af Hansson fordra friskilling, pröfvade hofr:n, som likväl funne rådst.r:ns förfarande att af Hansson sådan uppbära icke böra medföra ansvar, rättvist förpligta rådst.r:ns ordförande och ledamöter, hvilka uppburit friskillingen 80 kr., att en för alla och alla för en till Hansson återbära samma belopp jemte 6 procent ränta derå från den 9 December 1876, då Hansson i hofr:n framstälde sitt påstående om friskillingens återbekommande, till dess betalning skedde.
Rådst.r:ns ordförande och ledamöter besvärade sig.
Målet föredrogs den 3 Oktober 1879 inför H. D. (i närvaro af just.råden Södergren, Wretman, Naumann, Rabe, Olivecrona, von Segebaden och Hernmarck); och fann H. D. skäl icke vara anfördt, som kunde Verka ändring i hofr:ns öfverklagade utslag.