Sedan den tid förflutit, som i kontraktet blifvit utsatt såsom den sista för »afverkande och bortförande» af skog, fortfar köparen att bortföra sådan skog, som under afverkningstiden blifvit huggen af honom, men qvarlemnad.
23 september 1879
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1880, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 1,8 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 352–355 i årgången 1880. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Det här referatet står inte i förteckningens avdelning III — den posten saknas eller gick inte att läsa.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag för Kongl. Maj:ts dom eller för föredragningen inför Högsta domstolen. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Sökord: ur F. O. Leuhusens Register till årgångarne 1864—1886, taget bara när referatet självt använder ordet. Registrets sidkolumn är OCR-läst och ett felläst tal landar på en annan sidas referat, så sidmatchningen ensam räcker inte.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Sjuttonde årgången, 1880 i litteraturen — s. 352–355 där är samma sidor som här.
- Föredragningsdag: ur bandets egen rad — «föredrogs den 23 September 1879». Bandet skriver inte ut dagen för Kongl. Maj:ts dom i det här referatet.
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Olof Andersson i Morast försålde genom kontrakt den 1 Februari 1877 till Eda aktiebolag afverkningsrätt till skogsskiftena Ulfgropsskiftet och Mosshöjdsskiftet n:o 1, båda å Morast skog; och innehöll kontraktet följande stadgande: »Afverkningstiden räknas från den 27 December 1874, då aftalet träffades, till den 27 December innevarande år 1877, då all skog skall vara huggen å båda skiftena samt äfven bortförd från Ulfgropsskiftet, men från Mosshöjdsskiftet må utdrifningen fortsättas under derpåföljande vinter 1878. Köparne ega att från ofvannämnda skiften under afverkningstiden hugga och bortföra all der befintlig skog med undantag af den stör, som finnes å Ulfgropsskiftet, hvilken säljaren förbehåller sig — — Köpeskillingen bestämmes till 7,500 kr. för här öfverenskommen afverkning.»
Olof Andersson yrkade, efter stämning till Jösse här.- rätt att, då i kontraktet vore stadgadt, att vid afverkningstidens slut den 27 December 1877 all skog å Ulfgropsskiftet skulle vara icke blott huggen utan äfven derifrån bortförd, men bolaget det oaktadt låtit efter sistnämnda dag från ifrågavarande skifte bortföra 50 tolfter timmer och 80 res långved, bolaget måtte förpligtas att för värdet af detta virke utgifva ersättning till Olof Andersson efter gällande pris.
Bolaget medgaf, att ett parti timmer till ungefär den af Olof Andersson uppgifna myckenhet efter den 27 December 1877 å Ulfgropsskiftet qvarlegat, dock ej längre än till andra veckan i Januari 1878, då virket bortförts. I fråga om långveden afgaf bolaget icke något uttryckligt yttrande. Såsom skäl till dröjsmålet med bortförandet af
s. 353 Sida 353 i årgången börjar här
timret uppgaf bolaget bristande slädföre, under förmenande, det bolagets underlåtenhet att härutinnan fullgöra kontraktets föreskrifter vållats af naturhinder. Bolaget bestred emellertid en sådan tolkning af kontraktet, att Olof Andersson skulle erhålla eganderätt till det huggna virke, som vid afverkningstidens slut å skiftet qvarlegat. Enligt bolagets åsigt vore Olof Andersson nämligen endast berättigad till landega eller ersättning för det marken en tid användts till upplag för virket, i hvilket afseende bolaget erbjöd 25 kr., som dock ej af Olof Andersson antogs, hvarefter erbjudandet af bolaget återkallades.
Olof Andersson bestred att brist på snö hindrat virkets bortförande.
Här.r:n yttrade i utslag den 8 April 1878: att enär, äfven om ostridigt vore, att den 27 December 1877, då tiden för beståndet af ifrågakomna, den 1 derförutgångne Februari emellan »parterne» upprättade kontrakt tilländagått, å det i kontraktet omförmälda så kallade Ulfgropsskiftet qvarlegat af bolaget före kontraktstidens utgång afverkadt virke till den af Olof Andersson uppgifna myckenhet, likväl hvarken på grund af kontraktets bestämmelser eller eljest lagligen bolagets berörde underlåtenhet att virket bortforsla kunde anses böra föranleda den af Olof Andersson yrkade påföljd, att eganderätten till virket skulle af bolaget förverkats och i stället öfvergå till Olof Andersson, samt denne sistnämnde ej velat emottaga vederpartens under rättegången gjorda anbud om platslega för virkets uppläggning, i följd hvaraf äfven samma anbud af bolaget återtagits, alltså blefve käromålet i denna del ogilladt.
Olof Andersson fullföljde talan till Svea hofrätt under yrkande att utbekomma ersättning för omstämda virket med tillhopa 870 kr. eller efter gode mäns uppskattning.
Hofr:n utlät sig i dom den 23 Januari 1879, att emedan Olof Andersson uti det i saken åberopade kontrakt icke medgifvit Eda aktiebolag vidsträcktare rätt i afseende å den på Ulfgropsskiftet växande skog än att allenast under
Naumann, Tidskr. f. lagstiftn. etc. 17:de årg.
s. 354 Sida 354 i årgången börjar här
tiden intill den 27 December 1877 samma skog afverka och bortföra; ty och som å bolagets sida vore lemnadt obestridt, att bolaget efter sistnämnda dag låtit från skogsskiftet bortföra 50 tolfter timmer och 80 res långved; alltså och utan afseende derå att berörda parti timmer och ved blifvit före den 27 December 1877 å skogsskiftet afverkadt, pröfvade hofr:n rättvist, med ändring af här.r:ns utslag i denna del, förpligta Eda aktiebolag att för det sålunda bortförda timmer och vedpartiet till Olof Andersson utgifva ersättning med det belopp, som i brist af godvillig öfverenskommelse skulle bestämmas af tre gode män, af hvilka parterna hvardera egde välja en och de sålunda utsedde hade att välja den tredje, hvilket belopp likväl icke finge öfverstiga af Olof Andersson fordrade 870 kr.; dock att, i händelse någon af parterne tredskades, kronofogden i orten egde att i den tredskandes ställe god man utse.
Om denna dom förenade sig hofrättsrådet Moberg, fiskalen Westrin, referent, och v. här.höfdingen Groll.
Hofrättsrådet frih. Leuhusen och assessoren Almgren funno icke skäl att i här.r:ns utslag göra ändring.
Bolaget fullföljde saken till Kongl. Maj:t.
N. Rev. (rev.sekr. Poignant och t. f. rev.sekr. Cöster) hemstälde i underdånighet, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist, med upphäfvande af hofr:ns dom, fastställa här.r:ns i saken meddelade beslut.
Föredraganden, t. f. rev.sekr. Hasselrot, hemstälde, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist gilla hofr:ns dom, med rätt för den af parterne, som med gode männens uppskattning icke åtnöjdes, att densamma efter stämning till vederbörlig domstol i laga ordning efter befogenhet klandra.
Saken föredrogs den 23 September 1879 inför H. D., hvars fleste ledamöter (just.råden Naumann, von Segebaden, Lindhagen, Svedelius och Ryding) gillade föredragandens särskilda mening.
Just.rådet Olivecrona anförde: »Om en jordegare sluter aftal med en annan person af det innehåll, att denne sednare skall, emot erläggande af en viss summa pennin-
s. 355 Sida 355 i årgången börjar här
gar, ega rätt att från en den förre tillhörig skogsmark hugga och inom viss stadgad tid bortföra der vexande träd, eller att på en äng afberga der befintligt gräs och detsamma bortskaffa inom viss utsatt dag, kan en underlåtenhet å hans sida att, innan den bestämda tiden tilländalupit, bortföra det upphuggna virket eller det slagna höet ingalunda för honom medföra förlust af eganderätten till virket eller höet, så snart ett sådant äfventyr icke blifvit särskildt emellan kontrahenterna stipuleradt. Vid ett aftal af nämnda beskaffenhet om nyttjanderätt till jord förvärfvar nyttjanderätts- innehafvaren i samma stund, han nedhuggit träden eller slagit gräset, eganderätten till hvad han huggit, slagit eller, med andra ord, afskiijt från marken, hvarpå träden eller gräset vuxit. Har han nu i det med jordegaren upprättade aftalet förbundit sig att äfven från stället inom viss dag bortföra hvad han sålunda med full eganderätt förvärfvat sig, måste han ock uppfylla ett dylikt vidfogadt vilkor. Men gör han icke detta, ådrager han sig, efter en allmänt erkänd rättsgrundsats, skyldigheten att ersätta all den skada eller olägenhet, som jordegaren genom hans dröjsmål att uppfylla aftalet i denna del lidit. Någon vidsträcktare ansvarsskyldighet för dröjsmål kan deremot icke åläggas honom, utan att han särskildt sig dertill förbundit. Ingenting är ock som hindrar att nyttjanderättsinnehafvaren, så snart han afverkat träden eller afslagit gräset, må sälja alltsammans till en tredje person med samma skyldighet, som ålegat honom sjelf, att bortföra virket eller höet från stället inom den i aftalet med jordegaren stadgade tiden. Gör nu sig köparen likaledes skyldig till dröjsmål att afhemta varan, det är det huggna virket eller afslagna gräset, lärer väl icke någon på allvar vilja påstå, att köparen förverkat sin eganderätt dertill, derest icke ett sådant äfventyr för dröjsmål i nämnde afseende på förhand blifvit stipuleradt. Då nu tredje person, som icke kunnat förvärfva varan med bättre rätt än säljaren sjelf, icke kan, för dröjsmål att afhemta varan, förverka eganderätten dertill, bör man icke heller, i anledning af dröjsmål å nyttjanderättsinnehafvarens