Stämning i brottmål blifver i ofullständigt skick tillstäld svarande, så att handlingen ej ens innehåller något yrkande. Men svaranden är personligen vid tinget tillstädes och får fullständig kännedom om stämningens innehåll. Eger han i sådan händelse undandraga sig svaromål?
30 oktober 1879
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1880, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 3,5 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 382–388 i årgången 1880. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Det här referatet står inte i förteckningens avdelning III — den posten saknas eller gick inte att läsa.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag, och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Sjuttonde årgången, 1880 i litteraturen — s. 382–388 där är samma sidor som här.
- Föredragningsdag: ur bandets egen rad — «föredrogs den 30 Oktober 1879». Bandet skriver inte ut dagen för Kongl. Maj:ts dom i det här referatet.
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Efter stämning vid rädst.r:n i Strengnäs yrkade lotsfördelningschefen A. Dalman å tjenstens vägnar, att som skepparen G. Blom i Arboga under segling med den af honom förda slupen »Fanny» den 18 Juli 1878 bortsläpat den vid s. k. Biskopsgrundet utanför Strengnäs utsatta ruskprick, utan att Blom, på sätt 25 § 2 mom. i K. F. angående lotsoch fyrinrättningen i riket den 9 Juli 1862 föreskrefve, derom gjort anmälan, Blom måtte för berörda förseelse fällas till ansvar enligt 19 kap. 21 § Strafflagen samt förpligtas utgifva ersättning för utsättande af ny prick.
Denna stämning delgafs Blom i ett transsumt af följande lydelse:
»Som rapport ingått, att skepparen Gustaf Blom, förande i Arboga hemmahörande slupen »Fanny», den 18 sistlidne Juli bortsläpat den vid s. k. Biskopsgrundet — — utsatta ruskpricken — — så får jag — — härmed — — anhålla om laga kallelse och stämning å bemälde Blom. Stockholm den 26 Augusti 1878. A. Dalman.»
s. 383 Sida 383 i årgången börjar här
Då målet den 23 September 1878 förekom, instälde sig Blom personligen och anförde, att då ofvanomförmälda transsumt, som den 29 derförutgångne Augusti honom delgifvits, icke innefattade några påståenden vare sig af criminel eller civil beskaffenhet, han vore i fullkomlig okunnighet om hvilka påståenden han skulle genmäla; att alldenstund lagen stadgade, att käranden i ansökning om stämning skulle framställa alla de yrkanden han hade emot svaranden att framställa, och att stämning skulle i original part i handom lemnas, Blom icke vore skyldig att å ifrågavarande handling ingå i svaromål; samt att, om Dalmans påståenden vore af civil natur, Blom, såsom boende i Arboga, icke åtnjutit laga stämningstid. På grund häraf bestred Blom att ingå i svaromål och fordrade ersättning för sin inställelse inför rätten.
Dalman, som företedde originalet till stämningen, bestred allt afseende å den gjorda invändningen och påpekade, att Blom enligt företedda handlingen lades till last att hafva bortsläpat ruskpricken utan att derom, på sätt 25 § 2 mom. af K. F. angående lots- och fyrinrättningen den 9 Juli 1862 föreskrefve, gjort anmälan.
Hådst.r:n (ordföranden och en ledamot) yttrade i beslut den 23 September 1878, att som den uttagna stämningen, hvilken endast rörde en svarande, icke uti original eller handom lemnats denne, förklarade rådst.r:n, med stöd af 11 kap. 9 § Rättegångsbalken, svaranden icke vara behörigen stämd, hvadan stämningen ogillades, med hänvisning för Dalman att i fall af fog uttaga ny stämning, äfvensom Dalman förpligtades att godtgöra Bloms utgifter i målet med 30 kr.
Två ledamöter voro ifrån beslutet skiljaktige och yttrade: att emedan uti det svaranden tillstälda transsumt af stämningen, i enlighet med 11 kap. 1 § Rättegångsbalken, parterne, saken, samt orten och dagen för svaromåls afgifvande vore nämnda; och 3 § samma lag föreskrefve att, derest stämning begärdes å flere i samma sak, såsom nu vore fallet, då jemväl vittnen instämts, stämningen skulle hvardera uti rätt tid kungöras; ty och då stämningen, sådan den uttagits och i original förelåge, innefattade ansvarsyrkande
s. 384 Sida 384 i årgången börjar här
för brott, uti hvilka mål någon bestämd stämningstid, enligt 10 § samma kapitel icke föreskrefves, ansåges Blom vara behörigen stämd och ålades honom att i saken svara.
Dalman besvärade sig hos Svea hofrätt och anmärkte, att rådst.r:n bort ålägga Blom att svara, om icke på grund af stämningens delgifvande i transsumt, dock i allt fall då Blom på rättens bud kommit personligen tillstädes; och yrkade Dalman, som förmälde sig hafva uttagit ny stämning å Blom, ändring af rådst.r:ns beslut endast i fråga om kostnaderna i målet.
Hofrm fann i utslag den 16 Januari 1879 icke skäl att i rådst.r:ns omförmälda beslut, såvidt det blifvit öfverklagadt, göra ändring.
Dalman fullföljde målet till Kongl. Maj:t.
Målet föredrogs den 30 Oktober 1879 inför II. D.; och då det uti ifrågavarande stämningsansökning mot skepparen Blom väckta påstående vore af brottmåls egenskap, samt Blom, hvilken å den för målets handläggning i stämningen utsatta dag vid rådst.r:n sig instält, derstädes fått fullständig kännedom om stämningsansökningens innehåll, funne H. D:s flesta ledamöter (just.råden Södergren, Wretman, Olivecrona och von Segebaden) Blom hafva saknat laga skäl att undandraga sig att i svaromål å stämningen ingå; i följd hvaraf och då Blom således icke kunde anses berättigad att för sin nämnda inställelse njuta ersättning, bemälda ledamöter pröfvade lagligt att, med bifall till Dalmans fullföljda talan, sålunda ändra hofr:ns utslag, att Dalman befriades från den honom i omförmälda hänseende ålagda ersättningsskyldighet.
Just.råden Carleson, Rabe och Lindhagen funno skäl ej vara anfördt, som i hofr:ns utslag kunde verka ändring.
s. 385 Sida 385 i årgången börjar här
(Insändt.)
Vigtig förändring i det Engelska fängelseväsendet.
N. Tallack i Jahrbuch f. Gesetzgebung und Verwaltung; Law Magazin.
I England hår nyligen en anordning blifvit vidtagen, som sannolikt kommer att medföra de vigtigaste följder i afseende pä det engelska fängelseväsendet. Genom tre parlamentsbeslut af år 1877, hvilka bära namnet den engelska, den skottska och den irländska fängelselagen och hvilka trädde i gällande kraft den 1 april 1878, blef uppsigten öfver alla grefskapsfängelser, hvilken förut varit anförtrodd åt kommunalmyndigheterna, öfverflyttad på centralregeringen, representerad af ett kollegium, som består af statssekreteraren för det inre såsom ordförande och tre ledamöter för hela riket. Redan förut hade staten öfvertagit uppsigten öfver alla convicts prisons, d. v. s. straffanstalter för fångar, som hafva att utstå mer än fem års fängelsestraff. De fängelser, som sålunda nu stå under regeringens uppsigt, äro talrika. De öfverlemnade grefskaps- och stadsfängelserna utgöra 111 engelska, 56 skottska och 42 irländska jemte de s. k. Bridewells, af hvilka det gifves omkring 100 i Irland, men högst få i England och Skottland. Det ungefärliga antalet fångar i dessa fängelser utgjorde år 1876 i England, inberäknadt Wales, 18,986, i Skottland 2,186 och i Irland 2,741, tillsamman 24,000 fångar. I convicts prisons, som äro 13 i Storbritanien ocli 4 i Irland, utgjorde fångantalet 11,091, eller 9,336 i England och Skottland samt 1,155 i Irland, hvadan sammanlagde antalet fångar i alla fängelser utgjorde 35,000 i hela riket.
Det är åtskilligt man hittills ansett sig hafva skäl att klandra i det engelska fängelseväsendet. Först och främst
Naumann, f, lagstiftn. etc. 17:de arg.
s. 386 Sida 386 i årgången börjar här
kostar det orimligt. Kostnaden för en fånges underhåll i grefskaps- och stadsfängelserna beräknas i medeltal till 30 pd. st. eller med afdrag af byggnadskostnader 27 pd, st. Hvarje fånge anses i medeltal förtjena 3 pd. st., d. v. s. omkring en tiondedel af sin underhållskostnad. I convicts prisons uppgår underhållskostnaden till än högre belopp, neml. 35 pd. st. Vid dem är fångarnes arbetsförtjenst mycket svår, nära omöjlig, att beräkna, enär det stundom händer, att densamma uppskattas så högt som till 30 pd. st., stundom att arbetet lemnas blott för att bereda fångarna sysselsättning. Emellertid kan man antaga, att i England, med afdrag af arbetsförtjenst, hvarje fånge i medeltal kostar 23 pd. st. och i convicts prisons ännu mer. I Irland är förhållandet ej fördelaktigare. Vid fängelset i Lusk med vanligen 42 fångar uppgingo utgifterna till 3,600 pd. st. eller 85 pd. st. för hvarje fånge, dock utan afdrag af arbetsförtjenst. Jemföra vi nu kostnaden i England med den i Sverige, så visar sig resultatet rätt fördelaktigt för sistnämnde land. I Sverige uppgick antalet af straffarbetsfångar vid slutet af 1876 till 2,931 och vid slutet af 1877 till 2,831. Samtliga utgifter för straffarbetsfängelserna utgjorde sistnämnda år 876,232 kr. Inkomsterna af straffarbetsfångarnes arbete uppgick till 478,960 kr. Drager man sistnämnde summa från utgifterna, återstår ett kostnadsbelopp af 397,272 kr., som, fördeladt på fångarnes antal 2,831, uppgår för hvarje fånge till 140 kr., då de i England vid convicts prisons, som motsvara våra straffarbetsanstalter, uppgå till 35 pd. (se ofvan) eller 630 kr., efter pd. beräknadt till 18 kr. Orsaken till den jemförelsevis dryga fångkostnaden i England beror väl till en del på det högre priset på lifsförnöd enheter i allmänhet; men förnämligast synes den bero dels derpå att fängelsernas antal är allt för stort, dels att vid valet af arbete åt fångarne ej alltid nog afseende fästes vid för handen varande förhållanden. »Antalet af öfverflödiga fängelser», säger Tallack, »är så stort i de förenade konungarikena, att hälften deraf kan borttagas. En del städer hafva två eller flera stora fängelser, der ett vore mer än tillräck-
s. 387 Sida 387 i årgången börjar här
ligt. Många hafva en ganska kostsam stab af tjenstemän, med mindre än tjugo fångar i medeltal. I Skottland finnas många fängelser, som i medeltal knappt hafva ett halft dussin fångar. I Irland kommer på 34 af 40 fängelser en tjenstemän på 3 fångar. I Irland funnos 39 aflönade inspektörer för 42 fängelser. Jag nämnde, att man vid valet af arbete åt fångarne ej gjort tillräckligt afseende på förhållandena. Sålunda var genom fängelselagen 1865 i England ända till 1877 allt fängelsearbete inskränkt till ett par handtverk, synnerligen mattväfnad, hvilket hade till följd ett nedtryckande af prisen på denna vara till den grad, att industrin alldeles gick under. Detta förhållande är förändradt genom den nya fängelselagen af 1877, som sörjt för en bättre fördelning af fängelsearbetet.
I ett annat mycket vigtigt hänseende vill man jemväl hafva förändring i det engelska fängelseväsendet. Man vill nämligen, i stället för gemensamt fängelse på längre tid, hafva infördt ensamhetsfängelse på kortare tid, förmenande detta vara både barmhertigare och verksammare, både mer afskräckande och mer förbättrande samt tillika medföra mycken besparing. Såsom exempel på den goda verkan af ensamhetsfängelset meddelar Mr. Oakley, mångårig styresman öfver Sommerset-stadsfängelset i Taunton, att, då han för 26 år sedan emottog sin befattning, funnos der 200 fångar, af hvilka 100 hade sängplats i ett och 48 i ett annat rum. Men ett fortsatt användande af ensamhetsfängelse har nedbragt fångantalet till 50. Allmänt lofordas ensamhetsfängelset af Tallack, som i sådant afseende citerar rapporter och berättelser af fängelseföreståndare och själasörjare.
Ett annat förhållande, hvarmed man ansett sig hafva skäl till missnöje, är det, att hvarken religionsvården eller undervisningen i elementära kunskaper lemnar sådana resultater, som man borde kunna förvänta. Orsaken till detta förhållande anser man till en väsendtlig del vara den, att ej sammanslagning af straff eger rum för mindre förbrytelser, utan dessa särskildt bestraffas med kortare fängelsetid för hvardera, några få dagar i det ena, några få dagar i det
s. 388 Sida 388 i årgången börjar här
andra fängelset. Hvad särskildt den religiösa värden beträffar, har man trott sig finna, att en sådan, utöfvad af personer, hvilka frivilligt och utan ersättning egnat sig derät, verkar mera kraftigt än den, som meddelas af fast anstälda själasörjare, synnerligen af det skäl, att fångarne hysa mera förtroende för de förre än för de senare. Derföre anser man det mycket önskligt, att sådan frivillig själavård befrämjas, ehuru man fördenskull visst icke vill borttaga den ordinarie.
Åtskilliga vid fängelserna iakttagna reglementariska föreskrifter betraktar man också såsom högst olämpliga. Sålunda klandrar »Spectator» i sitt nummer för d. 17 nov. 1877 skarpt det i de engelska fängelserna strängt iakttagna förbudet för fångar att brefvexla med bekanta. Genom detta förbud undandrages, säger »Spectator», fången från det humaniserande inflytande, som ofta ligger i en sådan brefvexling. »Spectator» är också missnöjd med bruket att, sedan en fånge undergått sitt straff, släppa ut honom i fångkläder och utan ringaste uppsigt, hvarigenom lätt måste hända, att han blir föranledd till återfall. »Vårt fängelsesystem», säger »Spectator», »felar mindre af grymhet än af dumhet».
I de nu anmärkta bristerna förväntar man emellertid i England förändring genom den nya fängelseförfattningen.
J. Kreüger.