Om återvinnande till konkursbo af lösegendom, som gäldenären afhändt sig inom de sista trettio dagarne före konkursens början. Konkurslagen § 36, mom. 4. Jfr. denna tidskrift årg. 1872, sid. 188; årg.
4 november 1879
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1880, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 0,6 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 399–405 i årgången 1880. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Det här referatet står inte i förteckningens avdelning III — den posten saknas eller gick inte att läsa.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag, och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Sjuttonde årgången, 1880 i litteraturen — s. 399–405 där är samma sidor som här.
- Avgörandedag: ur bandets egen rad — «Kongl. Maj:ts dom utgafs den 4 November 1879»
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Den 1 September 1876 utgaf C. O. Kihlström en revers af följande lydelse:
»Till bagaren C. A. Carlsson eller ordres betalar undertecknad vid anfordran en lånfången penningesumma, stor femtusentrehundrasextio (5,360) kr. jemte 6 procent årlig ränta till dess full liqvid sker. Till säkerhet härför eger herr Carlsson panträtt i all min egendom, bestående af utestående fordringar, varulager och öfrigt lösörebo; och eger herr Carlsson rättighet att när han sä för godt finner göra sin panträtt gällande. Valuta bekommen. Stockholm den 1 September 1876. C. Otto Kihlström.» Två vittnen.
Enligt en af Carlsson undertecknad handling affordrade
s. 400 Sida 400 i årgången börjar här
han i vittnens närvaro den 4 April 1878 Kihlström liqvid för berörda skuldsedel, hvarå då återstod i oguldet kapital 5,210 kr.; men då Kihlström förklarade, att han icke innehade penningar till gäldens betalande, satte sig, »i enlighet med reversens innehåll och efter öfverenskommelse med Kihlström om värdena», Carlsson i besittning af i handlingen förtecknad lösegendom till sammanlagdt värde af 5,210 kr. 3 öre.
Den 30 April 1878 gjordes hos Stockholms rådst.rätt ansökning om Kihlströms försättande i konkurs, hvilket bifölls den 6 Maj.
Jemlikt beslut vid borgenärssammanträde den 3 Juni 1878 uttog sysslomannen i konkursen R. Ludvig stämning till Stockholms rådst.rätt å Carlsson under yrkande, att då den egendom, Ihvaraf Carlsson, på sätt ofvan nämndt blifvit, satt sig i besittning, af Kihlström förvärfvats efter ifrågakomne skuldebrefs tillkomst, samt besittningstagandet i allt fall egt rum inom de sista 30 dagarne före början af Kihlströms konkurs, Carlsson måtte varda ålagdt att till konkursboet genast återställa omförmälda lösegendom eller för den del deraf, som ej kunde återställas, utgifva dess värde.
Under rättegången upplystes, att å inställelsedagen den 26 Juli Carlsson, med yrkande om förmånsrätt uti ifrågavarande lösegendom, bevakat sin på grund af omförmälda skuldebref egande fordran, hvilket yrkande blifvit af sysslomannen bestridt, i anledning hvaraf Carlsson anfört, att, sedan han den 1 derförutgångne April kräft Kihlström för hans ifrågavarande till betalning vid anfordran förfallna revers, men Kihlström förklarat sig ej kunna gälda berörda skuld, utan i stället erbjudit Carlsson till säkerhet och betalning allt hvad han egde i varulager, fordringar och lösören, hade Kihlström påföljande dag sammanträffat med Carlsson i sin dåvarande salubod vid Hornsgatan, dervid Kihlström för Carlsson, stycke för stycke, uppgifvit dels allt det varulager, som funnits i saluboden, dels 2 der befintliga symaskiner, hvilket allt Carlsson upptecknat med derå utförde af Kihlström uppgifna värden; att Kihlström låtit följande dagen, den 3 April, till Carlssons bostad i huset N:o
s. 401 Sida 401 i årgången börjar här
56 vid Luntmakaregatan hemföra samma varulager och symaskiner: att samma dag på aftonen i Kihlströms förutvarande, men af Carlsson frän den 1 April 1878 förhyrda bostad i huset n:o 24 b. vid Skomakaregatan, det der befintliga lösöreboet, som fortfarande i samma lägenhet förvarades, upptecknats och värderats; att Carlsson den 4 April, åtföljd af 2 vittnen, instält sig i Kihlströms förutuppgifna bostad vid Skomakaregatan, der denne varit tillstädes, och uppmanat honom att infria reversen; att Kihlström dertill genmält, att han icke kunde betala nämnda skuld, men deremot till Carlsson såsom säkerhet och pant öfverlemnat allt det varulager, alla de fordringar och all den lösegendom, som funnos upptagna i den af Carlsson uppgjorda förteckning, hvilken då af Kihlström öfverlemnats till ett af vittnena; att, sedan andra vittnet derpå skrifvit ingressen till förteckningen, densamma blifvit af Carlsson underskrifven och af vittnena bestyrkt.
Carlsson genmälde: att om än det varulager, hvaraf han sålunda kommit i besittning, möjligen icke varit detsamma, som vid reversens utgifvande af Kihlström innehades, denne dock genom den i början af April 1878 gjorda öfverlåtelse af ifrågavarande hos honom då befintliga varulager beredt laga panträtt för sin förfallna skuld till Carlsson; att Ludvig sjelf i stämningsansökningen medgifvit, att Carlsson den 4 April 1878 satt sig i besittning af den ifrågavarande lösegendomen, hvadan någon tvist icke kunde uppstå derom, att vid konkursens början den 30 i samma månad Carlsson, men icke Kihlström, haft och ännu, enär egendomen vore oförvandlad, hade i sitt förvar samma lösegendom; att, äfven om besittningstagandet skulle skett emot Kihlströms vilja, hvilket dock icke varit fallet, kunde sådant icke hafva ringaste inflytande på sakens bedömande, ty då Kihlström i skuldsedeln uttryckligen förklarat och medgifvit, att Carlsson egde för skuldsedelns belopp panträtt i lösegendomen och rätt att, när han så för godt funne, göra sin panträtt gällande, d. v. s. taga panten i besittning och derigenom
Naumann, Tidskr, f. lagstiftn. etc, 17:de årg. 26
s. 402 Sida 402 i årgången börjar här
göra sig betald för sin fordran, hade det icke någon laglig betydelse om han sedermera ville eller icke ville låta Carlsson komma i besittning af egendomen, då han icke kunde gälda sin skuld; samt att hela varulagret jemte de i förteckningen upptagna fordringsbevisen blifvit den 4 April af Carlsson flyttade till hans bostad vid Lundtmakaregatan, men att lösöreboet blifvit för Carlssons räkning qvarstående i Kihlströms förra, af Carlsson förhyrda bostad, under det Carlsson af medlidande med Kihlström, som häftade i skuld för hyra för tiden före den 1 April 1878 och saknade bostad, låtit honom i samma lägenhet qvarbo. På grund häraf bestreds käromålet.
Ludvig erinrade, att hvad skuldebrefvet innehölle derom, att Carlsson egde panträtt, icke från juridisk synpunkt förr än egendomen, hvaruti panträtt skulle ega rum, blifvit till Carlsson öfverlemnad, kunde betraktas annorlunda än såsom löfte att lemna pant; att det derföre vore af stor betydelse om Kihlström den 4 April, då Carlsson kommit i besittning af omstämda egendomen, verkligen med fri vilja lemnat Carlsson samma egendom eller om denne emot Kihlströms vilja deraf satt sig i besittning, hvilket sednare måste med afseende å innehållet af den edfästade bouppteckningen antagas; att Ludvig bestrede Carlssons rätt till omstämda godset jemväl af det skäl, att han tagit detsamma i pant inom 30 dagar före konkursens början; samt att en stor del af godset af Kihlström inköpts sednare än skuldebrefvets datum, hvilket framginge af åtskilliga af Ludvig till stöd för denna uppgift företedda räkningar, hvilka voro daterade 1877.
Carlsson förmenade, att om ock en del af de i skuldsedeln pantförskrifna varor sedermera försålts, andra lika beskaffade i stället inköpts, hvadan berörda omständighet icke kunde förringa hans på pantförskrifningen grundade rätt.
De personer, hvilka såsom vittnen undertecknat ifrågavarande skuldebref, blefvo härefter i målet afhörda.
Uti dom den 4 December 1878 utlät sig rådst.r:n: att enär upplyst vore, att Carlsson den 4 April 1878, inom de
s. 403 Sida 403 i årgången börjar här
sista 30 dagarne före Kihlströms och hans firmas konkurs’ början den 30 i samma månad, såsom pant för sin återstående förfallna fordran hos Kihlström, 5,210 kr., utom ränta, med dennes samtycke satt sig i besittning af åtskillig, i särskild deröfver upprättad förteckning till värde af 5,210 kr. 3 öre upptagen, Kihlström då tillhörig egendom, bestående af lösören, varulager och fordringar; men Carlsson, hvilken såsom grund för den vidtagna åtgärden åberopat, att Kihlström genom ofvan omförmälda, den 1 September 1876 utfärdade skuldebref medgifvit Carlsson till säkerhet för sin derpå grundade fordran panträtt i all Kihlströms egendom, bestående af utestående fordringar, varulager och öfrigt lösörebo med rättighet för Carlsson att, när han så för godt funne, göra sin panträtt gällande, — icke, emot hvad Ludvig, såsom syssloman i Kihlströms konkurs anfört, och den bevisning, Ludvig åstadkommit, gittat visa, att den egendom eller någon del deraf, Carlsson tagit i besittning, innehafts af Kihlström den tid, förenämnda skuldebref utgafs, och att panträtt i samma egendom sålunda varit vid tillkomsten af Kihlströms skuld betingad; alltså och med stöd af stadgandet i 36 § 4 mom. Konkurslagen förklarades ifrågavarande pantsättning vara utan verkan, och ålades, med bifall till käromålet, Carlsson att till merberörde konkursbo återställa all den i förut omförmälda handling den 4 April 1878 förtecknade, af Carlsson i besittning tagna lösegendom, eller för den del deraf, som icke kunde återställas, utgifva dess värde.
Rådmannen O. Arwidsson var skiljaktig och ansåg den omständighet, att någon del af ifrågavarande egendom vid den tid, då den af Carlsson omhändertogs, ej varit densamma, som Kihlström innehade då skuldebrefvet utfärdades, ej kunna, med afseende å innehållet af samma skuldebref, lagligen föranleda till inskränkning i eller upphäfvande af den Carlsson genom skuldebrefvet tillförsäkrade rätt; och då följaktligen något sådant förhållande ej vore i saken för handen, som, jemlikt 36 § Konkurslagen, kunde medföra skyldighet för Carlsson att egendomen till konkursboet återställa, blefve käromålet af denne ledamot ogilladt.
s. 404 Sida 404 i årgången börjar här
Carlsson vädjade till Svea hofrätt.
Enligt dom den 12 Juni 1879 fann hofr:n icke skäl att i rådst.r:ns dom göra ändring.
Om denna dom förenade sig hofrättsrådet Montelius, assessoren Gripensköld samt fiskalen frih. J. Staël von Holstein.
Referenten, v. här.höfdingen Ryman, anförde: »Emedan, på sätt rådst.r:n yttrat, upplyst och ostridigt är, ej mindre att, vid tillkomsten af Kihlströms omförmälda skuld till Carlsson, denne betingat sig panträtt i all Kihlströms af utestående fordringar, varulager och andra lösören bestående egendom, än äfven att Carlsson före början af Kihlströms och hans firmas konkurs med Kihlströms samtycke tagit i besittning ifrågavarande lösegendom; ty och som den omständigheten, att denna lösegendom må hafva varit en annan än den, Kihlström vid skuldens tillkomst haft i sin ego, icke lagligen kan medföra den af Ludvig påyrkade verkan; alltså och då vid nu angifna förhållanden ifrågavarande pantsättning icke heller bör återgå af den orsak att egendomens besittningstagande skett inom de sista 30 dagarne före början af nämnde konkurs, pröfvar jag för min del, med ändring af öfverklagade domen, rättvist Ludvigs i saken förda talan att ogilla.»
V. här.höfdingen Westdahl yttrade: »Som Carlsson vid tillkomsten af Kihlströms ifrågavarande skuld betingat sig panträtt i all Kihlströms af utestående fordringar, varulager och andra lösören bestående egendom, samt genom hvad i saken förekommit är upplyst, att Carlsson med Kihlströms samtycke satt sig i besittning af ifrågavarande lösegendom; alltså och då den omständigheten, att någon del af denna lösegendom vid besittningstagandet icke må hafva varit densamma, som Kihlström innehade, då förbindelsen den 1 September 1876 till Carlsson utfärdades, icke med afseende å innehållet af samma förbindelse lagligen kan föranleda till inskränkning i eller upphäfvande af den Carlsson genom förbindelsen tillförsäkrade panträtt, instämmer jag i det slut, hvari referenten stannat.»
s. 405 Sida 405 i årgången börjar här
Carlsson fullföljde saken till Kongl. Maj:t.
N. Rev. (rev.sekr:ne Fåhraus, föredragande, och Lagergren, samt t. f. rev.sekr. von Krusenstjerna) hemstälde i underdånighet, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist fastställa hofr:ns dom.
Vid sakens föredragning den 15 Oktober 1879 inför H. D. biföllo dess fleste ledamöter (just.råden Naumann, Olivecrona, Lindhagen och Hernmarck) N. Rev:s hemställan.
Just.råden Södergren, Carleson och Wretman yttrade: »Enär Kihlström i sin den 1 September 1876 till Carlsson eller ordres utfärdade förskrifning å Kihlströms ifrågavarande gäld medgifvit, att Carlsson till säkerhet för densamma egde njuta panträtt i all Kihlströms af utestående fordringar, varulager och öfrigt lösörebo bestående egendom och vara berättigad att, när han så för godt funne, göra sin panträtt gällande, samt omstämda, af slik egendom bestående pant, som Kihlström, efter hvad utredt är, till säkerhet för Carlssons fordran lemnat, följaktligen varit vid skuldens tillkomst betingad, vid hvilket förhållande stadgandet i 36 § 4 mom. Konkurslagen saknade tillämplighet, pröfvade just.råden rättvist att, med upphäfvande af domstolarnes beslut, ogilla den emot Carlsson i saken förda talan.»
Kongl. Maj:ts dom utgafs den 4 November 1879.