B. lemnar fullmakt åt A. att sälja B:s egendom och godtgöra hans skülder med köpeskillingen så långt denna räckte, dock så, att fordringsegarne erhöllo lika rätt. Men А. liqviderar med köpeskillingen uteslutande en af B:s skulder, för hvilken A. står i borgen, hvarefter B.
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1880, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 1,0 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 602–608 i årgången 1880. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Det här referatet står inte i förteckningens avdelning III — den posten saknas eller gick inte att läsa.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Sjuttonde årgången, 1880 i litteraturen — s. 602–608 där är samma sidor som här.
- Dag: bandet skriver inte ut någon dag för avgörandet i det här referatet, och ingen har härletts.
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Den 9 Maj 1876 hölls ett sammanträde med Pjäkur Jon Olssons i Sätra fordringsegare rörande ordnandet af dennes affärer genom administration. Samtlige fordringsegarne voro emellertid dervid icke tillstädes. De närvarande, bland dem handlanden Carl Naijström i Utby och Döss Jon Jonsson i Garsås, utfärdade vid tillfället en förbindelse, deri det hette, »att som Jon Olsson och hans hustru öfverlemnat alla sina tillgångar i såväl fast och lös egendom till oss deras fordringsegare, så förbinda vi oss att under den tid gäldenärernes tillgångar försäljas icke anställa någon lagsökning, och förklara vi oss härmed nöjde, att deras tillgångar må försäljas och de inflytande medlen derför oss emellan fördelas i proportion efter hvars ocli ens egande fordran, i fall något skulle komma att brista».
Samma dag utfärdade Jon Olsson och hans hustru till Naijström och Jon Jonsson jemte 2 andra personer en så lydande fullmakt:
s. 603 Sida 603 i årgången börjar här
»Som vi undertecknade denna dag och härigenom afträda och öfverlåta alla våra tillgångar i såväl fast som lös egendom till våra fordringsegare, så hefullmäktiga vi härigenom handlanden Carl Naijström i Utby, Lind Erik Olsson i Vikarbyn, Back Hans Hansson i Backa och Döss Jon Jonsson i Garsås att försälja våra tillgångar och de derför erhållna medlen använda till betäckande af våra skulder samt efter hvars och ens fordringsegares andel, i fall brist skulle uppstå, äfvensom aflemna redovisning.»
Sedermera utfärdade Jon Olsson den 2 September 1876 en fullmakt af detta innehåll:
»Som jag undertecknad denna dag ocli härigenom afträder alla mina tillgångar såväl i fast som lös egendom till mina fordringsegare, så befullmäktigar jag härmed handlanden Carl Naijström i Utby och Döss Jon Jonsson i Garsås att försälja mina tillgångar och de köpesummor, som derför kunna betingas, uppbära och qvittera samt använda till betäckande af mina skulder.»
Enligt 2 särskilda afhandlingar den 4 September 1876 försålde Naijström och Jon Jonsson till Lars Larsson i Garsås dels Jon Olssons fastigheter i Sätra och Hackmor, dels ock afverkningsrätten å Fjäskaskogen och Håfvakilen för ett sammanlagdt belopp af 5,550 kr., hvarmed verkstäldes afbetalning å ett utaf Jon Olsson hos Kopparbergs enskilda bank upptaget lån, för hvilket Naijström, Jon Jonsson och Lars Larsson i Garsås jemte en 4:de person häftade i borgen.
Någon administration kom emellertid aldrig till stånd, utan blef Jon Olsson den 20 November 1876 i konkurstillstånd försatt.
Efter stämning till Rättviks och Ore tingslags här.- rätt yrkade Clas Anders Andersson för egen del, såsom fordringsegare i Jon Olssons konkurs, och i egenskap af syssloman i konkursen efter uppdrag af fordringsegarne, att som Naijström och Jon Jonsson på grund af Jon Olssons fullmakt af den 2 September 1876 försålt Jon Jonssons fasta egendom i Sätra och Hackmor jemte afverkningsrätt å Fjä-
s. 604 Sida 604 i årgången börjar här
skaskogen och Håfvakilen för 5,550 kr. och användt de sålunda erhållna medlen till sin enskilda nytta genom att dermed betala en Jon Olssons skuld till Kopparbergs enskilda bank, för hvilken Naijström och Jon Jonsson iklädt sig borgen, desse måtte fällas till ansvar för bedrägligt förfarande samt förpligtas att till Jon Olssons konkursmassa redovisa för köpeskillingen för den försålda egendomen och återställa beloppet med ränta till konkursboet.
Anders Andersson förmenade, att fullmakten af den 2 September 1876 icke berättigat Naijström och Jon Jonsson till egendomens försäljning annorledes än till samtlige borgenärernes fördel.
Naijström och Jon Jonsson påstodo, att de egt full rätt att afsluta ifrågavarande försäljningar på grund af åberopade fullmakt af den 2 September 1876, som upphäft den äldre fullmakten af den 9 derförutgångne Maj. Vid utfärdandet af såväl den ena som den andra fullmakten hade Jon Olsson ännu varit egare till fastigheterne, hvadan han ock varit befogad anlita Naijström och Jon Jonsson att med den inflytande köpeskillingen liqvidera skulden till Kopparbergs enskilda bank.
Jon Olsson hördes upplysningsvis och berättade, att någon tid efter det fullmakten af den 9 Maj blifvit utfärdad, Naijström vid ett tillfälle till Jon Olsson yttrat, att ifrågakomne fullmakt icke vore lämplig vid försäljningen, enär densamma vore stäld å 4 personer, utan borde densamma ställas allenast å Naijström och Jon Jonsson, hvilka ofta träffades; att Jon Olsson med anledning häraf medgifvit, att annan fullmakt finge uppsättas, dock med vilkor, att den nya fullmakten erhölle samma lydelse som den äldre; att då i den nya fullmakten orden »samt efter hvars och ens fordringsegares andel, i fall brist skulle uppstå» emellertid uteslutits, Jon Olsson anmärkt detta förhållande, och att Naijström dervid förklarat, att detta icke gjorde något till saken, men att det icke tjenade till något att omtala för öfrige fordringsegarne det ny fullmakt blifvit utfärdad.
Ett vittne, Bälter Sven Ersson, berättade, att då full-
s. 605 Sida 605 i årgången börjar här
makten af den 2 September 1876 upprättades, hade vittnet icke hört, att något särskildt aftal träffats huruledes den blifvande köpeskillingen skulle användas, men af samtalet hade vittnet tyckt sig finna, att meningen varit, att köpeskillingen skulle komma samtlige borgenärer till godo; att vittnet styrkts i denna uppfattning deraf, att vid tillfället underhandling egt rum med vittnet, som vore kontrollant vid Kopparbergs enskilda banks afdelningskontor i Mora, att Jon Olssons lån i banken, som kort derefter förföll till betalning, skulle få prolongeras utan af betalning och att af sådan anledning ny revers skulle utfärdas försedd med samma borgen som den gamla; att någon tid derefter Naijström till vittnet aflemnat 6,000 kr. i uppgifvet ändamål att användas till lånets gäldande, derest Jon Olsson icke å förfallodagen aflemnade ny revers; samt att, då Jon Olsson icke å förfallotiden instält sig å afdelningskontoret, beloppet blifvit öfversändt till hufvudkontoret.
Rigtigheten af detta vitnesmål erkändes af parterna å ömse sidor.
Två vittnen, hvilka bevittnat köpeafhandlingarne, berättade, att Naijström vid köpetillfället, utan att något tal om anledningen till försäljningen uppstått, till ena vittnet yttrat, såsom orden fallit: »det är ej värdt att bråka om det der»; att Jon Olsson, med anledning af detta yttrande, frågat Naijström: »hvarför det då; det är ju rätt gjordt?» hvarvid vittnet genmält: »det är en sak, som ej rör mig; Naijström vill väl det skall vara tyst, medan tinget är», hvarpå Naijström tillagt: »Ja, du förstår mig»; tilläggande ena vittnet, att, oaktadt omvittnade yttranden af Naijström, vittnet dock ansett köpet hafva skett ärligt och utan svek.
Ett vittne: att vittnet, som .jemte Naijström, Jon Jonsson och Lars Larsson stått i borgen för banklånet, hört de begge förstnämnde yttra, att köpeskillingen för fastigheten skulle användas till gäldande af detta lån.
Ett vittne: att vittnet vid flere tillfällen hört Naijström, Jon Jonsson och Lars Larsson, jemväl i förra vitnets närvaro, yttra, att köpeskillingen alltjemt varit afsedd att be-
s. 606 Sida 606 i årgången börjar här
täcka Jon Olssons skuld till banken och derigenom utgöra säkerhet för borgensmännen.
Här.r:n yttrade i utslag den 12 Augusti 1878: att emedan i den af Jon Olsson den 9 Maj 1876 utfärdade fullmakt att försälja Jon Olssons och hans hustrus tillgångar uttryckligen stadgades, att de derför inflytande medel skulle användas till betäckande af Jon Olssons och hans hustrus skulder, och att, om de dertill ej räckte, hvarje fordringsegare skulle utbekomma så stor del, som efter fordringarnes storlek: borde på en hvar af dem belöpa, samt ej mindre af ordalagen i den af Jon Olsson sedermera utgifna, den 2 September 1876 daterade fullmakt för Naijström och Jon Jonsson att försälja Jon Olssons tillgångar, än ock af Bälter Sven Erssons i Östnor edligen afgifna, af Naijström och Jon Jonsson till riktigheten erkända vitnesmål uppenbarligen framginge, att, på sätt Jon Olsson ock sjelf intygat, Jon Olsson med den sednare fullmakten endast afsett att underlätta försäljningen, men ingalunda att bemyndiga Naijström och Jon Jonsson att till Jon Olssons öfriga borgenärers förfång använda de för Jon Olssons tillgångar inflytande penningar till betalning af sådane skulder, för hvilka Naijström och Jon Jonsson sjelfve iklädt sig ansvarighet, eller som de eljest funnit sig hugade att företrädesvis gälda; förty och då sålunda de 5,550 kr., hvilka Naijström och Jon Jonsson erkänt sig hafva uppburit för Jon Olsson tillhöriga fastigheter i Sätra och Hackmor jemte afverkningsrätten till skogen i Fjäska och Håfvakilen, varit att betrakta såsom en till Jon Olssons samtlige borgenärer gemensamt afträdd egendom, den Naijström och Jon Jonsson, då Jon Olssons bo blifvit afträdt till konkurs innan Naijström och Jon Jonsson hunnit fullborda det dem i berörda fullmakt gifna uppdrag, varit pligtige att för det i fullmakten afsedda ändamål aflemna till dem, som blifvit satte att förvalta Jon Olssons kort derpå till konkurs afträdda bo, men Naijström och Jon Jonsson sådant allt dittills uraktlåtit och i stället användt medlen till godtyckligt betalande af en del af Jon Olssons gäld, förpligtades Naijström och Jon Jonsson att sin
s. 607 Sida 607 i årgången börjar här
nämnda redovisningsskyldighet fullgöra och således till sysslomannen i konkursen genast utgifva berörda 5,550 kr. jemte 5 procent ränta derå från stämningsdagen den 13 Februari 1877 tills betalning komme att ske.
Beträffande yrkandet om ansvar för bedrägligt förfarande fann här.r:n hvad vittnen i målet berättat gifva anledning antaga, det Naijström vid sitt ifrågakomna uppdrags utförande ej handlat i god tro utan i svikliga afsigter, ehuruväl här.r:n, enär Naijström och Jon Jonsson icke voro lagligen öfvertygade om något sådant förfarande, som i lag vore med straff såsom för brott belagdt, ansåg berörda yrkande icke kunna bifallas.
Naijström och Jon Jonsson besvärade sig hos Svea hofrätt såvidt betalningsskyldighet blifvit dem ålagd och här.r:n förklarat dem hafva handlat icke i god tro utan i sviklig afsigt; och företeddes vid besvärsskriften en attest af Bälter Sven Ersson, hvaraf inhemtades, att det icke varit af samtalet vid det tillfälle, då fullmakten af den 2 September 1876 utfärdades, utan af sjelfvä fullmaktens lydelse, som attestutgifvaren dragit den slutsats, att köpeskillingen skulle komma Jon Olssons samtlige borgenärer till godo, samt att Naijström inlemnat penningarne i banken i ändamål att förekomma lagsökning för den händelse framställningen om prolongation afsloges.
Hofr:n fann i utslag den 11 Februari 1879 ej skäl att i här.r:ns utslag göra ändring, Naijström och Jon Jonsson dock obetaget att i Jon Olssons konkurs göra gällande den fordran, de kunde hos honom ega för betalning af hans ofvanberörda skuld till Kopparbergs enskilda bank.
Naijström och Jon Jonsson fullföljde talan till Kongl. Maj:t.
Sedan handlingarne cirkulerat, företogs målet till afgörande inför H. D. den 24 November 1879, hvarvid H. D., som af anförda skäl ansåg, att Jon Jonsson icke rätteligen fullgjort hvad han fått sig förelagdt för fullföljd af underdånig talan i målet, förklarade, att Jon Jonssons besvär icke kunde till pröfning upptagas.
s. 608 Sida 608 i årgången börjar här
Hvad angick Naijströms klagan funno H. D:s fleste ledamöter (just.råden frih. Leuhusen, Lindhagen, Svedelius, Östergren och Ryding) ej skäl göra ändring i hofr:ns utslag.
Just.råden Södergren och Rabe funno väl Naijström icke hafva, i följd af Pjäkur Jon Olssons den 2 September 1876 utfärdade fullmakt, varit berättigad att, såsom skett, till afbetalning å dennes skuld till Kopparbergs enskilda bank använda köpeskillingen för hans af Naijström och Döss Jon Jonsson försålda tillgångar; men emedan berörde afbetalning verkstälts innan Pjäkur Jon Olsson blef i konkurs försatt, samt följaktligen konkursboet icke emot Naijström egde i afseende å sagda liqvid annan eller bättre rätt, än som tillkommit Pjäkur Jon Olsson, eller att enligt 18 kap. Handelsbalken få ersättning för den skada, hvilken derigenom kunde hafva honom tillskyndats; ty och då Pjäkur Jon Olsson icke kunde, på grund af hvad i målet förekommit, anses hafva lidit någon förlust derigenom, att hans förenämnda skuld blifvit betald, pröfvade just.råden lagligt upphäfva domstolarnes beslut, såvidt genom desamma Naijström vore ålagdt att till sysslomännen i Pjäkur Jon Olssons konkurs redovisa och utgifva ofvan omförmälda köpeskillingsbelopp jemte ränta derå.