Rörande omfånget af Poliskammares domsrätt enligt K. F. d. 19 aug.
9 december 1879
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1880, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 0,5 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 608–611 i årgången 1880. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Det här referatet står inte i förteckningens avdelning III — den posten saknas eller gick inte att läsa.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag, och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Sjuttonde årgången, 1880 i litteraturen — s. 608–611 där är samma sidor som här.
- Föredragningsdag: ur bandets egen rad — «föredrogs den 9 December 1879». Bandet skriver inte ut dagen för Kongl. Maj:ts dom i det här referatet.
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Rörande omfånget af Poliskammares domsrätt enligt K. F. d. 19 aug. 1807. Fråga om falsk angifvelse. Fiskaliskt åtal mot Polismästare.
Uti en till poliskammaren i Göteborg ingifven rapport anmälde poliskommissarien R. G. Wittboldt, att sedan matrosen Edvin Lindblad blifvit hos poliskammaren angifven och stäld under åtal för gröfre misshandel å båtkarlen J. P. Christiansson, hvilken dervid erhållit så svår kroppsskada att han blifvit sängliggande sjuk, hade sjömannen E. Ström-
s. 609 Sida 609 i årgången börjar här
berg den 27 September 1876 falskeligen uppgifvit och låtit hos poliskammaren anmäla, att Christiansson samma dag pä morgonen aflidit till följd af den sjukdom, hvari han genom misshandeln råkat. Med anledning häraf hade Lindblad blifvit i häkte inmanad, der han fått qvarblifva till den 1 Oktober 1878, dä upplysning vunnits om det sanningslösa i Strömbergs uppgift.
Beträffande detta åtal meddelade poliskammaren, under ordförandeskap af polismästaren J. W. Löfmark, utslag den 4 Oktober 1878, hvarigenom, med tillämpning af 16 kap. 2, 3 och 4 §§ Strafflagen, Strömberg dömdes att, för hvad han sålunda, antagligen af obetänksamhet, låtit komma sig till last, böta 50 kr. eller att, vid bristande tillgång dertill, undergå 8 dagars fängelse vid vatten och bröd.
Strömberg, som förklarade sig nöjd med utslaget, undergick sedermera förvandlingsstraffet.
Efter tagen kännedom om innehållet i poliskammarens protokoll och utslag aflät justitieombudsmannen skrifvelse till advokatfiskalsembetet i Göta hofrätt, deri justitieombudsmannen anmärkte, att den förbrytelse, för hvilken Strömberg blifvit dömd, vore att hänföra till lagbrott, hvarför ock poliskammaren, vid straffets bestämmande, åberopat allmänna lagens stadgande i 16 kap. Strafflagen. K. F. den 19 Augusti 1807 om en förbättrad polisinrättning i Göteborg stadgade likväl i 4 kap. 3 §; att poliskammaren icke egde taga någon hufvudsaklig befattning med egentliga s. k. lagbrott. Vid sådant förhållande hade Löfmark genom ifrågavarande domslutet gjort sig skyldig till öfverträdelse af nämnda stadgande. Då emellertid för rättstillståndet i landet vore af synnerlig vigt, att polismyndigheten ej finge gripa domaremakten i embetet och taga befattning med hvad under densamma hörde, anmodade justitieombudsmannen advokatfiskalsembetet att inför hofr:n tilltala Löfmark för hvad honom i berörda afseende låge till last.
Advokatfiskalsembetet anhängiggjorde hos hofr:n det sålunda förordnade åtalet.
Naumann, Tidskr, för lagstiftn. etc. 17:de årg.
s. 610 Sida 610 i årgången börjar här
I ingifven förklaring genmälde Löfmark: Det af justitieombudsmannen åberopade lagrum bestämde icke livad som menades med »lagbrott». I äldre och nyare författningar förekomme icke ens benämningen lagbrott, än mindre bestämde de hvilka brott borde så kallas. Gränsen emellan poliskammarens och underrättens behörighet att till pröfning och afgörande företaga vissa förekommande mål hade derföre alltifrån tillkomsten af 1807 års K. F. varit ganska oviss, men under den tid, samma K. F. varit gällande, hade en praxis utbildat sig, enligt hvilken poliskammaren, med ledning af bestämmelserna i 4 kap. 4 § af samma K. F., ansett sig oförhindrad att upptaga och afgöra alla sådana åtal för oordningar och personliga förnärmelser å allmänna platser och offentliga ställen, som icke borde medföra svårare ansvar än böter. Denna åsigt hade också vunnit godkännande af såväl öfverrätter som högsta domaremakten. Atalet emot Strömberg hade väl kunnat af poliskammaren öfverlemnas till vederbörlig domstol, om nämligen icke, såsom händelsen varit, sjelfva hufvudmålet eller angifvelsen emot Lindblad då ännu varit beroende på poliskammarens åtgärd. Då Strömberg var en alldeles lös och okänd person och poliskammaren ansåg hans brottslighet icke vara af den svåra beskaffenhet, att Strömberg, i afbidan på hüfvudmålets öfverlemnande till domstol, kunde i häkte qvarhållas, hade poliskammaren icke funnit någon betänklighet vid att, såsom skett, befordra Strömberg till välförtjent ansvar; och yrkade Löfmark, att hofr:n måtte lemna åtalet utan afseende med förklarande, att poliskammaren vid målets behandling rätteligen förfarit.
Advokatfiskalsembetet erinrade, att falsk angifvelse hvarken omnämndes bland eller kunde hänföras till de brott, som enligt åberopade § i 1807 års K. F. hörde under poliskammarens »egentliga ocli omedelbara tillsyn». Om än med sistnämnda uttryck afsåges domsrätt i fråga om flere i samma K. F. angifna förseelser, medgåfve dock nämnda K. F. bestämdt icke domsrätt äfven i andra fall. Advokatfiskalsembetet ansåge poliskammarens förfarande böra betraktas
s. 611 Sida 611 i årgången börjar här
såsom tjenstefel, hänförligt till något af dem, som omnämndes i 25 kap. 17 § 1 mom. Strafflagen, och hemstälde fördenskull, att Löfmark, på grund af sin ansvarighet för förfarandet, måtte enligt nyssberörda lagrum fällas till böter, dervid i betraktande borde komma, att poliskammarens olagliga utslag fått vinna tillämpning.
Hofr:n yttrade i utslag den 13 Juni 1879: att enär ifrågasatta, af Wittboldt emot Strömberg vid poliskammaren anhängiggjorda mål varit af den beskaffenhet, att, vid jemförelse af de i K. F. den 19 Augusti 1807 meddelade bestämmelser rörande omfånget af den poliskammaren tillagda domsrätt, det icke kunde anses hafva tillkommit poliskammaren att samma mål hufvudsakligen afgöra, dömdes Löfmark, hvilken vore för poliskammarens utslag den 4 Oktober 1878 ansvarig, att för åtalade origtiga förfarandet, jemlikt 25 kap. 17 § 1 mom. Strafflagen, böta 25 kr. till kronan.
Löfmark anförde besvär och yrkade, under åberopande af hvad han i hofr:n anfört, åtalets ogillande.
Målet föredrogs den 9 December 1879 inför HI. D. (i närvaro af just.råden Wretman, Naumann, von Hofsten, Huss, von Segebaden, Lindhagen och Ostergren); och fann H. D. skäl icke vara anfördt, som kunde verka ändring i hofr:ns öfverklagade utslag.