Ytterligare om enskild banks rätt, i delegares konkurs, till qvittning mellan hans delegarefordran och hans skuld till banken. Förhållandet mellan banken och annan borgenär, hvilken fått aktiebref i pant. Jfr.
24 februari 1880
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1880, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 0,6 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 678–682 i årgången 1880. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Det här referatet står inte i förteckningens avdelning III — den posten saknas eller gick inte att läsa.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag, och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Sjuttonde årgången, 1880 i litteraturen — s. 678–682 där är samma sidor som här.
- Avgörandedag: ur bandets egen rad — «Kongl. Maj:ts dom utgafs den 24 Februari 1880»
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Uti öfverstelöjtnanten M. von Krusenstiernas vid rådst.r:n i Wexiö anhängiggjorda konkurs bevakade Smålands enskilda bank ett belopp af 2,000 kr. jemte ränta och protestkostnader pä grund af 2 utaf gäldenären den 11 Mars 1878 utstälde och af majoren H. von Krusenstierna till betalning godkända vexlar, den ena â 1,400 kr. och den andra â 600 kr., under yrkande att varda tillerkänd qvittningsrätt med motsvarande belopp af den fordran hos banken, gäldenären såsom innehafvare af 5 lottbref i banken under n:o 2403—2407, hvartdera â 600 kr., egde och vidare kunde erhålla enligt till desamma hörande ränte- och vinstkuponger
Kronobergs läns sparbank bevakade jemväl åtskilliga fordringar, deribland 7,000 kr., på grund af ett utaf gäldenären år 1868 utfärdadt skuldebref å nämnda belopp, hvarför denne pantförskrifvit samma 5 aktier, under yrkande att få med förmånsrätt göra sig betald medelst användande af de pantsatta aktierna, hvilka af sparbanken innehades.
Ombudsmannen hos sparbanken bestred Smålands enskilda banks anspråk på qvittningsrätt såsom saknande stöd af lag. Gäldenärens fordran hos denna bankinrättning på grund af ifrågavarande lottbref vore nämligen icke förfallen förr än bankens oktroj ginge till ända, och dessutom stadgades i bolagsordningen för enskilda banken, att dess egna lottbref icke finge i banken belånas, hvaraf följde, att desamma ej heller kunde af banken tillgripas.
En annan borgenär samt ena sysslomannen i konkursen bestredo jemväl den yrkade qvittningsrätten såsom icke på lag grundad.
s. 679 Sida 679 i årgången börjar här
Genom K. Br. den 31 Januari 1876 hade Kongl. Maj:t — jemte det Smålands enskilda bank beviljats förlängd oktroj från och med den 1 Juli 1877 till slutet af 1887 — tillika för banken faststält bolagsordning, som innehåller bland annat:
att bolaget skall bestå af »solidariske» bolagsmän, hvilka kunna med sig förena »kommandit-lottegare»;
att hvarje solidarisk bolagsmans lott skall utgöra 600 kr.;
att å hvarje lott utfärdas särskildt, på en namngifven person stäldt lottbref;
att, om solidarisk banklott genom köp eller annat laga aftal öfverginge till annan persons ego, finge den nya egaren, sedan han hos centralstyrelsen behörigen anmält och styrkt sin eganderätt, väl lyfta den utdelning, som lotten tillkomme, äfvensom hvad derå i öfrigt vid bankens utredning belöpte, men åtnjöte icke någon annan solidarisk bolagsman i banken tillerkänd rättighet förr än bolaget öfverlåtelsen godkänt;
samt att egna eller andra enskilda bankers lottbref icke finge såsom säkerhet för lån antagas.
Smålands enskilda bank anförde: Enligt ifrågavarande lottbref egde gäldenären fordran hos banken till belopp, hvilket när som helst kunde af bankens böcker utredas. Banken kunde icke vara pligtig att utbetala den lottbrefven tillkommande utdelning och hvad i öfrigt af bankens tillgångar på dem belöpte, förr än gäldenärens skuld till banken blifvit infriad. Då lottbrefven voro stälde till viss man och blifvit utan bankens medgifvande pantsatta hos sparbanken, kunde denna pantsättning icke förminska enskilda bankens qvittningsrätt emot gäldenären. ,
Rådst.r:n yttrade i utslag den 21 Oktober 1878: att enär, vidkommande Smålands enskilda banks omförmälda qvittningsanspråk, Kronobergs läns sparbank såsom säkerhet för sin i konkursen bevakade fordran enligt gäldenärens skuldebref af den 10 Februari 1868 å 7,000 kr. med 6 procent ränta från den 30 Juni 1877 fått emottaga ifråga-
s. 680 Sida 680 i årgången börjar här
varande 5 lottbref, samt en sådan pantsättning enligt 17 kap. 3 § Handelsbalken måste medföra rättighet att framför andra borgenärer erhålla betalning ur lottbrefven för den fordran, till hvars gäldande desse lemnats såsom hypothek, sparbanken egde att för sin förenämnda fordran, framför Smålands enskilda bank, njuta betalning ur omförmälda hypothek.
Smålands enskilda bank vädjade till Göta hofrätt och erinrade, att pantsättningen af lottbrefven icke kunde bereda panthafvaren bättre rätt än som tillkom egaren af panten, hvilken sistnämnde icke egt på lottbrefven utfå mera än som återstode efter afdrag af hans skuld till banken.
Sparbanken bestred ändringssökandet: Det vore hvarken i Smålands enskilda banks bolagsordning eller i banklagen stadgadt, att pantsättning af lottbref i samma bankskulle, för att ega gällande kraft, anmälas hos banken och underställas dess godkännande. Lottbrefven utgjorde icke skuldebref utan bevis om delegarerätt i banken.
Hofr:n utlät sig i dom den 9 Maj 1879: att med afseende å stadgandet i 6 § af ordningen för Smålands enskilda bank, att om banklott genom köp eller annat laga aftal öfverginge i annans ego, den nye egaren finge, sedan han hos centralstyrelsen anmält och styrkt sin eganderätt, lyfta den utdelning, som lotten tillkomme, äfvensom hvad derå i öfrigt vid bankens utredning belöpte, blefve rådst.- r:ns utslag rörande det af sistnämnde bank framstälda qvittningsanspråket faststäldt.
Smålands enskilda bank fullföljde saken till Kongl. Maj:t, hvarvid banken, under åberopande af hvad förut anförts, påpekade, att den af hofr:n anmärkta 6 § i bolagsordningen icke vore i förevarande fall tillämplig, då ifrågavarande lottbref icke genom pantsättningen kunde anses hafva öfvergått i annans ego; och i allt fall hade öfverlåtelsen icke blifvit hos centralstyrelsen anmäld, än mindre af bankbolaget godkänd. Öfverlåtelsen af ett lottbref, stäldt till viss man, kunde icke medföra bättre rätt än förre innehafvaren deraf egt. Om enskilda banken skolat utredas och
s. 681 Sida 681 i årgången börjar här
von Krusenstierna dervid till banken häftat i skuld, hade banken uppenbarligen egt att afqvitta denna sin fordran på hvad enligt utredningen skolat von Krusenstierna af bankens tillgångar tillkomma. Lika befogenhet måste banken hafva egt att innehålla de årliga utdelningarne till dess bankens fordran blifvit godtgjord; och bättre rätt än von Krusenstierna haft kunde icke tillkomma sparbanken.
N. Rev. (konst. rev.sekr:ne Lilienberg och Cöster) hemstälde i underdånighet, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist fastställa hofr:ns dom.
Föredraganden, rev.sekr. Herslow, yttrade: »Emedan ifrågavarande hos Kronobergs läns sparbank pantsatta lottbref i Smålands enskilda bank, enligt hvad ostridigt är, finnas utfärdade för öfverstelöjtnanten von Krusenstierna personligen och icke blifvit med bankbolagets samtycke på sparbanken öfverlåtna, samt den enskilda banken vid sådant förhållande enligt allmän lag tillkommande rätt att, vid liqvid om hvad af bankens tillgångar å samma lottbref belöper, betala slik utdelning medelst qvittning af bankens fordran hos von Krusenstierna, icke är banken betagen, vare sig genom det i 6 § af bankens bolagsordning förekommande stadgande — att, om banklott genom köp eller annat laga aftal öfvergår till annans ego, den nye egaren må, sedan han hos centralstyrelsen behörigen anmält och styrkt sin eganderätt, lyfta den utdelning, som lotten tillkommer, äfvensom hvad derå i öfrigt vid bankens utredning belöper, men åtnjuter icke i öfrigt bolagsmans rätt förr, än bolaget öfverlåtelsen godkänt, — eller genom någon annan bestämmelse i bolagsordningen; ty hemställer jag i underdånighet, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist att, med ändring af domstolarnes beslut, förklara Smålands enskilda bank berättigad att till godtgörande af sin ifrågavarande fordran, såvidt den icke ur konkursmassans öfriga tillgångar utgår, innehålla och använda hvad af bankens tillhörigheter såsom vinstutdelning eller eljest å omtvistade lottbrefven belöper, så att Kronobergs läns sparbank, endast i hvad sedermera deraf
s. 682 Sida 682 i årgången börjar här
kan återstå, eger njuta betalning för den fordran, derför lottbrefven blifvit af von Krusenstierna pantsatta.»
Saken föredrogs den 23 Januari 1880 inför H. D. (i närvaro af just.råden Carleson, Rabe, Olivecrona, Lindhagen, Hernmarck, Wedberg och Ryding), hvarvid N. Rev:s hemställan bifölls.
Kongl. Maj:ts dom utgafs den 24 Februari 1880.