Tvist om eganderätt till lägenhet. Käranden åberopar fastställd skifteskarta. Vederparten deremot urminnes häfd.
24 februari 1880
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1880, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 2,7 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 684–689 i årgången 1880. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Sidhänvisning: innehållsförteckningen anger s. 6 för det här referatet, men referatet börjar på s. 684 enligt sidhuvudet. Sidhuvudet gäller här; avvikelsen redovisas i stället för att döljas.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Det här referatet står inte i förteckningens avdelning III — den posten saknas eller gick inte att läsa.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag, och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Sjuttonde årgången, 1880 i litteraturen — s. 684–689 där är samma sidor som här.
- Avgörandedag: ur bandets egen rad — «Kongl. Maj:ts dom utgafs den 24 Februari 1880»
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Nils Petter Håkansson i Erstorp m. fl. yrkade i stämning till Risinge tingslags här.rätt, att Anders Magnus Månsson i Hemmingstorp och Magnus Månsson i Hult, hvilka innehade och brukade en till motparternes hemman hörande lägenhet, kallad Gertrufall, måtte förpligtas att, derest de
s. 685 Sida 685 i årgången börjar här
icke kunde visa laga åtkomst till lägenheten, densamma till Nils Petter Håkansson och hans medparter afträda.
Nils Petter Håkansson och hans medparter företedde till stöd för käromålet en år 1791 upprättad, påföljande år af Risinge här.rätt fastställd karta öfver Erstorp, hvilken karta upptog ifrågavarande egofigur, betecknad med n:o 51 och liggande vid rågränsen emellan Erstorps och Hemmingstorps egor.
Anders Magnus Månsson och Magnus Månsson bestredo käromålet på den grund, att ifrågavarande lägenhet i urminnes tid häfdats under Hemmingstorp, fastän liggande inom Erstorps egoområde. Dock medgåfvo de, att lägenheten icke funnes upptagen på egokartan öfver Hemmingstorp och åberopade Anders Magnus Månsson och hans medpart dels protokoll öfver ett af kommissionslandtmätaren von Konow med biträde af gode män år 1835 förrättadt skifte å a mtl Hemmingstorp, i hvilket protokoll 4 § var af följande lydelse: »Under mätningens fortskridande blef förrättningsmannen kunnigt om angränsande lägenhet Gertrufall, erhållen från Erstorps egor, hvilken till någon del från ena sidan yrkades såsom delningssamfällighet; men som enligt erhållen upplysning från andra sidan, af åldriges vittnesbörd, som härledes från förfäders utsago, ifrågavarande lägenhet blifvit från nästgränsande Erstorps byalags norregård uti arfsförlikning lemnad såsom ersättning till dåtidens varande enskilde égaré af 4 inom denna samfällighet, och då lägenheten äfven sedan fortgått såsom enskild arfstägt, hvarigenom Anders Olofsson bekommit 3 systerlotter samt enkan Brita Larsdotter en fjerde lott, samt emedan berörde park ej heller blifvit till samfälligheten indragen vid skedd storskiftesdelning inom byalaget, så fann skiftesmannen rättvist att utesluta denna lägenhet från skiftet och endast anse den såsom en tillstötande nabo»; dels »karta öfver lägenheten Gertrufall» upprättad år 1835, vid hvilken karta var fasthäftad en ego- och delningsbeskrifning jemte taxeringslängd öfver lägenheten af samma år, hvilken utvisade, att
s. 686 Sida 686 i årgången börjar här
lägenheten bestode af 5 tid 2,1 kpl dels skog, dels äng, hvaraf Anders Olofsson bekommit 2 och Brita Larsdotter 1.
I saken afhörde vittnen intygade:
ett vittne (55 år): att under vittnets lifstid lägenheten Gertrufall ständigt häfdats af egare till Hemmingstorp, samt att vittnet ryktesvis hört omtalas, att lägenheten ursprungligen kommit till Hemmingstorp sålunda att en qvinna från Erstorp vid namn Gertrud vid sitt gifte med en Hemmingstorpsåbo bekommit lägenheten genom arf eller som hemföljd;
ett annat vittne (72 år): att vittnet, som alltifrån år 1836 vistats å ifrågavarande ort, kunde intyga att berörda lägenhet alltsedan den tiden tillhört Hemmingstorp; samt att vittnet hört omtalas, att lägenheten fått sitt namn efter en qvinna, vid hvars giftermål lägenheten blifvit från Erstorp utbruten.
Erstorps byamän bestredo, att motparterne visat urminnes häfd. Enligt den faststälda egokartan öfver Erstorp af 1791 tillhörde lägenheten Erstorp, och åboarna derstädes hade alltjemt erlagt skatt för lägenheten. Det vore dessutom icke visadt, att lägenheten blifvit från Erstorp lagligen afsöndrad.
Enligt hvad under rättegången upplystes, hade ifrågavarande lägenhet städse varit inhägnad.
Här.r:n yttrade i utslag den 6 Maj 1878: att ehuru Anders Magnus Månssons och hans medparts vittnen intygat, att, så långt tillbaka deras minne och kännedom om orten sig sträckte, lägenheten Gertrufall häfdats af åboar i Hemmingstorp, likväl och då samma lägenhet, betecknad med n:ö 51, funnes upptagen å en år 1791 upprättad och af här.r:n den 23 Februari 1792 fastställd skifteskarta öfver Erstorps byalag, samt Anders Magnus Månsson och hans medpart ej visat, huruledes lägenheten, hvilken icke blifvit anmärkt å en vid skifte i Hemmingstorp år 1835 författad karta, ursprungligen kommit att besittas af sistnämnda hemmans åboer, fann här.r:n, i förmågo af 15 kap. 4 § Jordabalken, af Anders Magnus Månsson och Magnus Månsson åberopad urminnes häfd vara utan kraft och verkan,
s. 687 Sida 687 i årgången börjar här
vid hvilket förhållande bemälde Anders Magnus Månsson och Magnus Månsson ålades att, efter åtnjutande af laga fardag enligt 16 kap. i nyssnämnda balk, lägenheten till Nils Petter Håkansson och hans medparter utan lösen afstå.
Anders Magnus Månsson och Magnus Månsson vädjade till Göta hofrätt under åberopande af ett utdrag utaf här.- r:ns dombok för sommartinget 1801, hvaraf inhemtades följande: En åbo i Erstorp hade då till här.r:n instämt Hemmingstorps åboar med påstående om åläggande för dem att, — såvida de icke kunde visa laga åtkomst till en hage, Gertrufallet kallad, som vore belägen på Erstorps egor, men en längre tid nyttjats under Hemmingstorp, — samma hage afträda.
I denna rättegång företedde Hemmingstorps åboar:
a) i bevittnad afskrift en förlikning den 15 Juni 1696 emellan åboerne i Erstorps storgård och Gustaf Jönssons arfvingar i Hemmingstorp, innehållande, att de förre till de sednare upplåtit bland annat »det ängstycket, som vore beläget emellan Kojboängen och Öfverängen och Österängen och Storängen, hvilket skulle komma Gustaf Jönssons arfvingar everdeligen till»;
b) ett salubref af den 15 December 1709, utfärdadt af Per Svensson i Björkö och hans hustru Brita Gustafsdotter till hennes broder Olof Gustafsson på en sjette part i 1 af Hemmingstorps skattehemman och derjemte en del i ett ängstycke, som säljarens svärfader bekommit genom förlikning från Erstorps storgård.
Sedan dessa handlingar blifvit företedda, förklarade käranden i denna rättegång (1801), att han för den gången icke ville sin talan vidare fullfölja, hvadan målet, utan vidare anmärkning å någondera sidan, för det närvarande finge afstadna.
Nils Petter Håkansson och hans medparter bestredo att det åberopade domboksutdraget innefattade någon bevisning för motparternes eganderätt till lägenheten Gertrufall. Om lägenheten genom förlikning tillkommit egarne af Hemmingstorp, så måste denna förlikning upphört att
s. 688 Sida 688 i årgången börjar här
gälla innan Erstorp år 1791 undergick skifte; ty om lägenheten vid den tiden tillhört Hemmingstorps åboar, hade densamma omöjligen vid skiftet kunnat upptagas till delning emellan egarne af Erstorp. Dessutom kunde urminnes häfd icke få gälla emot faststäld egokarta.
Anders Magnus Månsson och hans medpart anmärkte: Den omständigheten, att Gertrufall vore upptagen på 1791 års karta öfver Erstorp, kunde möjligen utmärka att lägenheten utgjorde en del af Erstorp, men bevisade icke, att hemmansegarne i Erstorp jemväl egde Gertrufall, och det vore icke visadt, att lägenheten, sedan densamma 1696 blifvit afsöndrad från Erstorp, återförvärfvats af Erstorps byamän. I allt fall hade Gertrufall aldrig lagfarits såsom en afsöndrad lägenhet, hvadan afsöndringen icke gälde emot andra än upplåtarne.
Göta hofrätt fann, enligt dom den 31 Januari 1879, skäl icke hafva förekommit, ledande till ändring i här.r:ns utslag.
Anders Magnus Månsson och Magnus Månsson fullföljde målet till Kongl. Maj:t.
N. Rev. (rev.sekr. Herslow, föredragande, samt konst. rev.sekr:ne Lilienberg och Cöster) hemstälde i underdånighet, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist fastställa hofr:ns dom.
Saken föredrogs den 23 Januari 1880 inför H. D.; och enär den af domstolarne åberopade omständighet, att ifrågavarande lägenhet Gertrufall funnes upptagen å företedda kartan öfver Erstorps byalag, men deremot icke blifvit anmärkt å den vid laga skifte i Hemmingstorp år 1835 författade karta, saknade inflytande på frågan om hvem lägenheten rätteligen tillhörde, och blott utvisade, att den dertill hörande jord låge icke inom Hemmingstorps, utan inom Erstorps bys rågång; samt emot den bevisning om urminnes häfd, som genom de å sökandesidan företedda handlingar och vittnens berättelser inlupit, Nils Petter Håkansson och hans medparter icke till lägenheten, hvilken ostridigt vore med rå och rör eller gård och vård instängd,
s. 689 Sida 689 i årgången börjar här
ådagalagt någon rätt, pröfvade H. D:s fleste ledamöter, just.- råden Carleson, Rabe, Olivecrona, Hernmarck, Wedberg och Ryding, rättvist att, med ändring af domstolarnes beslut, Nils Petter Håkanssons och hans medparters instämda käromål ogilla.
Just.rådet Lindhagen gillade det underdåniga betänkandet.
Kongl. Maj:ts dom utgafs den 24 Februari 1880.