Naumanns tidskrift 1880 s. 689

Efter stämning till rådst.r:n i Norrtelje yrkade hemmansegaren Jan Erik Jansson i Gillberga, att då skepparen Anders Österlund, oaktadt han den 21 April 1876 till Jansson sålt hälften i den Österlund tillhöriga slupen »Ebeneser», derefter fortfarit att handla och fatta beslut i fråga om fartygets angelägenheter såsom hade han varit hufvudredare, dertill han dock icke blifvit af Jansson utsedd, samt Österlund, hvilken utan Janssons hörande eller vetskap till skeppare å slupen för år 1877 antagit A. W. Gylling, som saknat erforderliga insigter i sjömansyrket, låtit slupen, i trots af Janssons deremot afgifna protest, afsegla under Gyllings befäl, hvarefter inträffat att slupen, i följd af vårdslös och oskicklig ledning, den 26 Maj 1877 stött på grund och sjunkit, Österlund, hvilken genom sitt obehöriga åtgörande att, i trots af Janssons förbud, låta fartyget afsegla under ledning af Gylling, varit vållande till haveriet samt deraf uppkomna kostnader och skada, måtte, helst Österlund äfven underlåtit att assurera fartyget, förklaras skyldig dels

Naumann, Tidskr. fön lagstiftn. etc. 17:de årg. 44

s. 690 Sida 690 i årgången börjar härKopiera citering

att ensam vidkännas alla med haveriet förenade kostnader för bergning, bogsering och reparationer, samt således ej mindre till Jansson återgälda hvad denne i berörda hänseenden utgifvit med 721 kr 75 öre, än äfven med 130 kr ersätta honom för hans biträde vid och besvär med bergningen och reparationen, dels att godtgöra Janson för den förlust han lidit derigenom att fartyget icke lemnat fraktförtjenst under tiden intill den 28 September 1877, hvilken förlust kunde på Janssons hälft i fartyget skattas till 500 kr, dels ock ersätta Jansson den förlust, som uppstått deraf att fartyget, hvilket före haveriet varit värdt 6,300 kr, genom detsamma försämrats så att det derefter icke kunnat skattas högre än till 4,500 kr, och af hvilken förlust på Janssons hälft i fartyget belöpte 900 kr.

Uti det parterne emellan angående ifrågakomne köp upprättade kontrakt af den 21 April 1876 heter det bland annat: »alltså afhänder jag mig, under förbehåll af full liqvid för reverserne, nämnde slup »Ebeneser» jemte alla dess tillhörigheter, och tillegnas densamma förbemälde köpare Jan Erik Janson att såsom all annan dess rättfångna egendom nyttja och disponera, liggande fartyget för köparens risk och räkning från denna dag å ofvan uppgifna plats (Gräddö).»

Före detta köp hade Österlund, enligt Janssons uppgift, för år 1876 redan antagit till skeppare å slupen en person vid namn F. Öhman, dervid Jansson låtit bero.

Ar 1877 den 23 April antog åter Österlund utan Janssons hörande till befälhafvare å slupen förenämnde Gylling och upprättade med denne kontrakt härom.

Jansson, som sade sig tillfälligtvis fått höra detta, lät då den 17 Maj genom vederbörande kronolänsman tillställa Österlund en skriftlig protest, hvari han protesterade emot all kostnad och skada vare sig genom fartygets stillaliggande i hamn eller sjöskada, som genom Österlunds förfarande kunde Jansson tillskyndas, och öfverflyttade på Österlund all risk vare sig i hamn eller sjö, som kunde drabba fartyget; yrkande Jansson ersättning med 40/ i månaden å sin

s. 691 Sida 691 i årgången börjar härKopiera citering

köpeskilling »derest fartyget blefve i hamn qvarliggande eller ginge till sjös utan Janssons medgifvande».

Österlund åter lät genom länsmannen tillställa Jansson en motprotest, hvaruti han bestred Janssons dispositionsrätt öfver fartyget och påstod, att Jansson året förut lemnat utan anmärkning hans åtgärd att å fartyget antaga skeppare, samt att fartyget fortfarande vid mantalsskrifningen varit påfördt Österlund ensam, som också derför erlagt utskylder, och då Jansson icke sjelf varit lämplig föra fartyget och för öfrigt vägrat att segla å detsamma samt bestridt att fartyget finge föras af kaptenen Norberg, hvarom tal varit, hade Österlund, för att icke låta fartyget ligga stilla, till befälhafvare antagit en kompetent person, dertill han ansett sig berättigad.

Under Gyllings befäl hade fartyget den 22 Maj afseglat från Gräddö, dervid Österlund sjelf medföljt såsom bäste man, hvarförutan besättningen bestått af en matros. Slupen afgick till Oaxen ocli intog last af kalle för att gå till Gnarp i Norrland.

Enligt inför notarius publicus i Stockholm under edsförpligtelse afgifven, men ej edfästad sjöförklaring afgick slupen den 26 Maj på morgonen under jemn vind af S. S. W. från Oaxen, men sedan densamma passerat Härhamra, inträffade kl. 3 em. att slupen i närheten af Landsort stötte på klippan Olandssten, »som ej bemärktes ombord, emedan de ombord varandes uppmärksamhet riktats å en annan häll i lovart, som rorsmannen ville undvika». I följd af stöten sprang fartyget så svårt läck, att detsamma efter omkring 10 minuter sjönk på 6 à 7 famnars vatten.

Slupen togs sedermera upp, bogserades till Gräddö och reparerades, hvarefter densamma den 28 September åter var färdig för att intaga ny last.

Emellertid hade parterne den 5 förutgångne Juli uppgjort ett kontrakt, hvarigenom Österlund förband sig att emot en ersättning af 600 kr verkställa åtskilliga reparationer å fartyget inom en månad efter det fartyget ankommit till Gräddö, å hvilka reparationer besigtning skulle

s. 692 Sida 692 i årgången börjar härKopiera citering

verkställas af 2 gode män, af hvilka parterne skulle utse en hvar.

Till närmare utveckling af sin talan anförde Jansson, att Österlund, oaktadt han afyttrat halfva fartyget till Jansson och denne, enligt kontraktet hade dispositionsrätt dertill, med underkännande af Janssons rättigheter såsom medredare, fortfarande velat betrakta sig och handla såsom fartygets hufvudredare, ehuru han dertill icke blifvit utsedd, samt ensam fatta beslut i fartygets angelägenheter, dervid han dock skulle förklarat, att han i händelse af olycka eller risk ensam ville derför ansvara, och skulle Jansson ega säkerhet dels i oguldna köpeskillingen och dels i fartygets assurans. Emellertid hade Österlund 1877 utan Janssons hörande till skeppare antagit Gylling, som saknade erforderliga theoretiska och praktiska insigter i sjömansyrket, och utan afseende å Janssons protest afseglat med slupen under Gyllings befäl och utan att taga assurans. Sjöförklaringen utvisade, att fartygets förlisning uppenbarligen timat endast i följd af oskicklig och vårdslös ledning. Sannolikt hade Österlund sjelf varit den rorsman, som omnämndes i sjöförklaringen, och vore i sådant fall omedelbart vållande till olyckan. I hvarje händelse hade Österlund genom sina åtgöranden öfverskridit sin befogenhet och vore derföre enligt 13, 17 och 18 §§ Sjölagen skyldig hålla Jansson skadeslös för all derigenom tillskyndad skada samt ensam vidkännas alla med haveriet förenade kostnader för bergning, bogsering och reparationer, hvilka samtlige kostnader uppgingo till 2,251 kr. 75 öre.

Österlund genmälde, att meningen med köpekontraktet icke varit, att Jansson derigenom skulle berättigas till någon annan eller vidsträcktare dispositionsrätt öfver fartyget än som lagligen följde af hans eganderätt till hälften deraf. Före försäljningen till Jansson hade Österlund för öfrigt, såsom egare af hela slupen, varit dess obestridlige hufvudredare, och enligt 13 § Sjölagen hade han, såsom egare af hälften, fortfarande förblifvit hufvudredare äfven efter försäljningen, till dess han af laga domstol

s. 693 Sida 693 i årgången börjar härKopiera citering

blefve frän befattningen skiljd, hvarom fråga dock icke blifvit väckt. Han hade också ända tilldess Janssons protest honom tillstäldes obestridligen utöfvat en hufvudegares åligganden och ansåge sig i sådan egenskap varit berättigad att till befälhafvare för 1877 antaga Gylling, som varit dertill i allo lämplig och duglig. Österlund hade sålunda icke på något sätt öfverskridit sin befogenhet eller varit vållande till slupens förlisning. Enligt 49 § Sjölagen vore befälhafvare ansvarig för skada, som genom hans vållande åstadkommes, och det vore sålunda emot Gylling, som Jansson borde rikta sin ersättningstalan, om fog dertill förefunnes. Assurans hade han dessutom icke lofvat att ombestyra och hade dertill ej heller haft någon skyldighet. Om Jansson velat assurera sin hälft, hade han dertill varit oförhindrad. Det vore för öfrigt icke vanligt att assurera så små fartyg, då de gingo inomskärs, och för slupens tillämnade resa till Norrland hade Österlund påtänkt assurans, som dock icke blifvit tagen.

Jansson fortsatte sitt påstående, att han genom köpekontraktet erhållit dispositionsrätt öfver hela slupen, och bestred den tolkning, Österlund sökt gifva åt 13 § i ofvanåberopade lag. Österlund hade före försäljningen till Jansson icke varit hufvudredare utan egare. 13 § i Sjölagen förutsatte val eller lottning då flere delegare funnes, hvilket i detta fall icke egt rum.

I målet afhörde vittnen intygade:

Erik Ersson och hans hustru Lovisa Olsdotter sammanstämmande: att vid ett tillfälle under våren 1877, medan snö ännu låg på marken och innan sjöfarten öppnats, parterne sammanträffat hos vittnena, hvarvid, på fråga af Österlund om Jansson ville segla med slupen under sommaren, Jansson svarat nej; att sedermera tal om slupen parterne emellan icke förekommit förr än, vid det Österlund aflägsnat sig, Jansson till honom yttrat bestämdt förbud att till befälhafvare å slupen antaga skepparen Norberg;

E. Öhman: att någon dag i slutet af April eller början af Maj 1877 vittnet jemte Anders Ersson på begäran

s. 694 Sida 694 i årgången börjar härKopiera citering

691 Fartyg förloras genom skeppares vållande. Skadeståndsanspråk.

åtföljt Jansson till Österlund, hos hvilken Jansson sagt sig vilja framställa protest emot slupens afsegling förr än Österlund stält borgen för Janssons andel i fartyget; att, sedan Österlund anträffats och Jansson framstält sitt ärende, Österlund genmält, att han icke kunde ställa den fordrade borgen, men att han före afseglingen från Gräddö ämnade assurera fartyget, hvarigenom Jansson skulle erhålla full säkerhet i försäkringsbeloppet; att på fråga af vittnet vid tillfället Österlund upplyst, att han till befälhafvare å slupen antagit Gylling, dermed Jansson yttrat missbelåtenhet, under förklarande, att han sjelf önskade föra fartyget med skepparen Rosenberg såsom flaggskeppare, men att Österlund icke velat härpå ingå, enär det skulle blifva för dyrt, då både Jansson och Rosenberg ville hafva stor hyra; samt att Österlund deremot erbjudit Jansson att i Österlunds ställe segla med slupen såsom besättningskarl, hvilket Jansson likväl vägrat;

Anders Ersson: att vittnet jemte föregående vittne på begäran varit Jansson följaktige till Österlund, med hvilken Jansson sagt sig vilja samtala beträffande slupen »Ebeneser»; att Jansson dervid till en början tillsport Österlund huruvida han ville inlösa Janssons hälft i slupen, hvilket denne likväl afböjt, hvarpå Jansson framstält önskan att sjelf få föra fartyget med Rosenberg såsom flaggskeppare; att Österlund icke velat härpå ingå under förklaring, att hyrorna skulle blifva för höga; att då Jansson slutligen fordrat borgen af Österlund för Janssons andel i fartyget, Österlund genmält, att han, om Jansson så önskade, skulle assurera fartyget, derigenom Jansson skulle erhålla full säkerhet i assuransbeloppet; samt att, på vittnet Öhmans fråga, Österlund upplyst, att han antagit Gylling att föra fartyget;

Skepparen Rosenberg: att vittnet någon dag under våren 1877 tillsports af Österlund huruvida han ville föra slupen, hvartill vittnet förklarat sig benägen, men att någon uppgörelse icke kommit till stånd; att vittnet någon tid derefter vid sammanträffande med parterne tillfrågat dem, huruvida han komme att blifva antagen till befälhafvare å

s. 695 Sida 695 i årgången börjar härKopiera citering

slupen, hvartill Jansson genmält, att han ämnade sjelf föra fartyget; samt att vittnet derpå erbjudit sig att medfölja och vara Jansson behjelplig emot en månatlig hyra af 50 kr., hvilket anbud Jansson förklarat sig vilja antaga, men Österlund deremot afslagit, under förklarande, att det skulle blifva för dyrt att löna 2 skeppare;

J. Eklund: att Gylling icke förut innehaft någon befälhafvareplats, men under flere år seglat å skonare såsom bäste man och en gång på en brigg under resa till England;

Skepparen Österlund: att vittnet, som under vintern 1876—1877 jemte Gylling hos skepparen J. E. Eriksson i Rådmansby tagit undervisning i läsning och skrifning, kunde intyga, att Gylling läst så mycket, att han i sjön kunde föra fartyg, men att vittnet icke hade sig bekant om han jemväl egde förmåga sköta båt i sådan skärgård, der »Ebeneser» förlist;

Skepparen Nordberg: att vittnet under somrarne 1871 och 1872 seglat tillsamman med Gylling och funnit denne vara en duglig och skicklig sjöman, men att vittnet icke kunde bedöma hans förmåga såsom skeppare och navigatör;

Skepparen Eriksson: att vittnet under år 1876 å briggen Sydpolen, som förts af J. E. Eriksson, seglat tillsamman med Gylling, som under fartygets resor i Östersjön och Nordsjön »skött sin vakt såsom styrman fullkomligt».

Jansson bestred afseende å vittnesmålen, enär vittnena, ehuru de kallades skeppare, i sjelfva verket allenast voro lärlingar och sålunda icke kunde bedöma Gyllings duglighet såsom befälhafvare.

Österlund uppgaf att vittnena, ehuru oexaminerade, dock voro berättigade att föra och jemväl fört sådane fartyg som »Ebeneser» i farvatten af ifrågavarande beskaffenhet, hvadan vittnesmålen borde tillerkännas vitsord.

Sedan målet förevarit till handläggning vid åtskilliga rättegångstillfällen, uttog Österlund genstämning å Jansson med yrkande om ersättning för åtskilliga af Österlund för slupen hafda omkostnader under seglationstiden, haveriet och reparationerne, samt att Jansson måtte tillförbindas med-

s. 696 Sida 696 i årgången börjar härKopiera citering

gifva qvittning för sådana utgifter, som han lika med Österlund haft för haveriet.

Jansson bestred emellertid att härå ingå i svaromål.

Genom beslut den 26 November 1877 förklarade rådst.r:n, att då målet blifvit instämdt till den 20 Augusti 1877, men Jansson delgifvits genstämning först den 12 påföljde November, kunde dessa mål icke, emot föreskriften i 11 kap. 6 § Rättegångsbalken, i ett sammanhang behandlas, utan komme det af Österlund instämda, om det fullföljdes, att särskildt handläggas.

Österlund förklarade då, att han för närvarande fränträdde genstämningspåståendena såsom tillsvidare obehöfliga, men fordrade deremot, för hvad Jansson möjligen kunde tillerkännas, qvittning med de belopp, som upptoges i en ingifven räkning.

Rådst.r:n utlät sig i utslag den 4 Februari 1878: att enär Österlund, som hvarken styrkt sitt föregifvande att han i sammanhang med försäljningen till Jansson af hälften uti ifrågavarande fartyg förbehållit sig rättighet att förblifva hufvudredare för detsamma eller visat, att han sedermera blifvit i behörig ordning dertill antagen, följaktligen måste anses hafva öfverskridit sin befogenhet, då han för seglationsåret 1877 på eget bevåg tillsatt befälhafvare derå och utan afseende på Janssons deremot anmälda protest föranstaltat om den sjöresa, hvarunder fartyget den 26 Maj 1877 i närheten af Landsort förlist, hade Österlund, jemlikt grunderna i 19 § Sjölagen, derigenom gjort sig skyldig att hålla Jansson skadeslös för den genom skeppsbrottet timade skada; och emedan Österlund medgifvit, att Jansson till bestridande af kostnaderna för fartygets bergning, hembogsering och reparation kontant bidragit med tillhopa 721 kr. 75 öre, äfvensom Österlund lemnat obestridd Janssons uppgift, att han sjelf biträdt dels vid bergningsarbetet från den 11 Juni till den 5 Juli 1877 och dels vid reparationer å fartyget under 3 veckor, samt den af Jansson härför fordrade godtgörelse 130 kr. icke kunde anses vara för högt beräknad; ty och då genom J. Björkmans i Simvik samt A.

s. 697 Sida 697 i årgången börjar härKopiera citering

Erikssons i Wäthofda och M. Strömbergs i Aspnäs vittnesmål blifvit styrkt, att fartyget genom skeppsbrottet och sådant det sedermera blifvit repareradt minskats till sitt värde med minst 1,500 kr., hvaraf på Janssons andel belöpte 750 kr., men Jansson, som fordrat 500 kr. såsom ersättning för uteblifven fraktförtjenst, icke behörigen styrkt rättmätigheten af sitt anspråk härutinnan, samt en i saken företedd, af Österlund den 5 Juli 1877 utgifven förbindelse, hvarigenom han åtagit sig att emot en öfverenskommen ersättning af 600 kr. verkställa åtskilliga reparationer å fartyget, och hvilken förbindelses innehåll Jansson erkänt vara öfverensstämmande med träffadt aftal parterne emellan, gåfve vid handen, att parterne skulle till hälften hvar vidkännas denna kostnad, blef, med ogillande af Janssons ersättningsanspråk i öfrigt, hans talan sålunda bifallen, att Österlund kändes skyldig godtgöra Janssons förenämnda kontanta utgifter och arbetsbiträde samt minskningen i fartygets värde med tillhopa 1,601 kr. 75 öre, dock med afdrag af 300 kr., utgörande Janssons andel i kostnaden för fartygets reparerande; hvadan Österlund förpligtades emot qvitto genast utgifva skilnaden 1,301 kr. 75 öre jemte 5 procent ränta derå från stämningsdagen den 27 Juli 1877 till dess betalning skedde; kunnande, i anseende till det beslut, som rådst.r:n den 27 November- 1877 meddelat i fråga om Österlunds efter ågången, men återkallad genstämning framstälda, på företedd räkning grundade påstående om genfordran och qvittning, samma påstående icke komma under pröfning.

Parterne vädjade ömsesidigt till Svea hofrätt, dervid Jansson påpekade orimligheten deraf, att afdrag skulle ega rum för halfva reparationskostnaden, helst denna kostnad lika så väl som öfriga utgifter varit en följd af fartygets förlisande, hvartill Österlund varit vållande. Han bestrede alltså detta afdrag under yrkande om ersättning för minskad fraktförtjenst, och, om hänsyn icke kunde tagas till den af honom uppgifna beräkningsgrund af hans förlust härutinnan, yrkade Jansson att åtminstone tillerkännas 6 proc.

s. 698 Sida 698 i årgången börjar härKopiera citering

ränta å det pris han erlagt för halfva fartyget 3,300 kr. eller 198 kr.

Österlund bestred Janssons ändringssökande och påyrkade å sin sida ogillande af Janssons talan, då denne rätteligen bort vända sig emot Gylling, som ostridigt föranledt haveriet. Särskildt fortsatte han sitt bestridande deraf, att den af rådst.r:n antagna minskning i fartygets värde kunde anses lagligen styrkt, och yrkade att, derest utslaget icke blefve upphäfdt, han mätte tillerkännas qvittning för de i hans ingifna räkning upptagna poster; han hade väl afstått från fullföljd af genstämningen, men ingalunda från qvittningsrätten.

Jansson genmälde härå, att fartygsbefälhafvare visserligen enligt 49 § Sjölagen vore ansvarig för skada å fartyg, men att detta ingalunda kunde hindra en redare att af sin medredare utsöka den skadeersättning, hvartill denne genom obehörigt förfarande gjort sig skyldig. Österlund kunde sedermera efter befogenhet söka sitt åter af Gylling, derest denne verkligen förorsakat fartygets förlisande och icke Österlund sjelf vid olyckstillfället skött rodret så vårdslöst och klandervärdt, att haveriet derigenom vållats.

Hofr:n yttrade i dom den 12 Juni 1879: att enär Jansson icke visat, att Österlund, hvilken jemväl efter försäljningen till Jansson af hälften uti ifrågavarande, Österlund förut ensamt tillhörige slup fått, enligt hvad ostridigt vore, utöfva hufvudredarebefattningen för slupen, öfverskridit sin befogenhet, då han till befälhafvare antagit Gylling, och Jansson ej heller ådagalagt, att Österlund derigenom eljest varit till den timade sjöolyckan vållande; förty funne hofr:n skäligt, med ändring af rådst.r:ns utslag, ogilla den af Jansson i saken förda talan.

Jansson sökte ändring och påstod, att hofr:ns antagande, det Österlund ostridigt fått utöfva hüfvudredarebefattning för slupen äfven efter försäljningen af hälften till Jansson, vore alldeles grundlöst och oriktigt; så hade icke varit förhållandet, utan hade Österlunds framställningar i sådant afseende städse blifvit bestridde af Jansson, som fortfarande

s. 699 Sida 699 i årgången börjar härKopiera citering

innehaft och äfven utöfvat sin rätt såsom medredare; företeende Jansson till styrko härför bevis af F. Öhman, som 1876 fört fartyget och dertill antagits före försäljningen till Jansson, af innehåll, att Öhman vid seglationsårets slut, jemte redovisningsräkning öfver slupens inkomster och utgifter, till en hvar af slupens egare aflemnat dess hälft af behållna årsinkomsten. Detta hade, enligt Janssons förmenande, icke skett om Österlund varit hufvudredare.

Vid muntligt förhör företedde Jansson intyg af 2 skeppare af innehåll, att inom mellersta Roslagen vore sed att, då två eller flere blefve delegare i mindre fartyg, sällan eller aldrig utsåges någon hufvudredare, utan ansågos samtlige delegarne hafva rätt till talan i fråga om rederiets förvaltning, en hvar efter sin eganderättsandel.

N. Rev. (rev.sekr. Lagergren och t. f. rev.sekr. Hasselrot, föredragande) yttrade i afgifvet betänkande: »Emot Janssons bestridande liar Österlund icke visat, att han vid försäljningen till Jansson af hälften uti ifrågavarande fartyg förbehållit sig att utöfva hüfvudredarebefattningen för detsamma, eller att han derefter i behörig ordning blifvit till hufvudredare utsedd, likasom genom hvad i saken förekommit ej heller torde kunna anses ådagalagdt, att Österlund en dylik befattning utöfvat i annan eller vidsträcktare mån än att han på våren 1877 utan Janssons hörande till befälhafvare å fartyget antagit Gylling; men ehuru Österlund vid sådant förhållande genom denna åtgärd måste anses hafva öfverskridit sin befogenhet och jemväl oriktigt förfarit derutinnan, att han, utan afseende å Janssons anmälda protest, underlåtit hindra den sjöresa, hvarunder fartyget sedermera förlist, samt Österlund, hvilken medgifvit att Gylling föranledt ifrågavarande haveri, alltså måste anses skyldig godtgöra Jansson för de genom skeppsbrottet Jansson tillskyndade omkostnader och förluster; likväl och emedan rådst.r:n undandragit sig att prôfva de utaf Österlund i saken framstälde qvittningsanspråk, och hofr:n, vid den utgång saken der fått, ej heller derutinnan meddelat yttrande; ty och som Österlund torde vara berättigad att i

s. 700 Sida 700 i årgången börjar härKopiera citering

denna sak få sina berörde anspråk pröfvade, men Kongl. Maj:t ej omedelbarligen lärer kunna i en dylik ompröfning ingå, samt Janssons ifrågavarande yrkanden om skadeersättning lämpligen torde böra i ett sammanhang med Österlunds qvittningsanspråk afgöras; alltså hemställer N. Rev. i underdånighet, att Kongl. Maj:t, med undanrödjande af domstolarnes beslut, måtte pröfva lagligt visa saken åter till rådst.- r:n, som torde ega att densamma på anmälan åter upptaga och dermed vidare lagligen förfara».

Rev.sekr. Åbergsson yttrade: »Som, vid det förhållande, att såväl den ene som den andre delegaren i ifrågavarande fartyg försummat vidtaga någon åtgärd för att få hufvudredare för fartyget i laga ordning utsedd, det icke kan antagas, att den af delegarne, som sjelfvilligt åtagit sig hufvudredarens åliggande att tillsätta befälhafvare och ombesörja att fartyget sattes i verksamhet, derigenom ådragit sig ansvar för sjöskada, som utan samme delegares omedelbara vållande uppkommit, hvilket i förevarande fall synes så mycket mindre antagligt, som Jansson, på samma gäng han protesterat emot Österlunds åtgärd att antaga Gylling till skeppare, tillika, utan att föreslå annan person till befälhafvare, protesterat mot fartygets qvarliggande i hamn; alltså och då icke visadt blifvit att Österlund, vare sig genom att till befälhafvare antaga oduglig person eller eljest, varit till den timade sjöolyckan vållande, hemställer jag för min del i underdånighet, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist fastställa hofr:ns domslut.»

Saken föredrogs den 14 Januari 1880 inför H. D., hvars fleste ledamöter (just.råden Södergren, frih. Leuhusen, Wretman, von Hofsten, Huss och Lindhagen) gillade rev.- sekr. Abergssons mening.

Just.rådet Naumann biföll N. Rev:s hemställan.

Kongl. Maj:ts dom utgafs den 18 Februari 1880.