Naumanns tidskrift 1880 s. 98

Den 30 September 1876 strax efter middagen inträffade på Nässjö—Oscarshamns jernväg, att ett från Eksjö station afgånget bantåg, bestående af ett lokomotiv och 19 vagnar, emellan nämnda station och Hults station öfverkörde en hemmansegaren Carl Johan Johansson i Fållinge tillhörig oxe, som från Johanssons på ömse sidor om jernvägen belägna egor inkommit å banan.

Efter angifvelse af trafikchefen vid ofvannämnda jernväg G. A. Montén, uttog länsmannen J. P. Gustafsson stämning till Södra Wedbo här.rätt å Carl Johan Johansson med påstående, att som denne genom grof vårdslöshet varit vållande dertill att oxen inkommit å jernvägen och blifvit af bantåget öfverkörd, hvilket haft till följd att främre delen af lokomotivet jemte en lastvagn kommit ur spåret samt

s. 99 Sida 99 i årgången börjar härKopiera citering

skada förorsakats å jernvägsmaterielen och å tåget fraktadt gods, Johansson måtte ådömas ansvar för berörda vårdslöshet.

Direktionen för jernvägsbolaget yrkade dels att, då vid ifrågakomna tillfälle svårare olycka varit nära att inträffa, Johanssons ansvarsskyldighet måtte bedömas efter 11 § i 19 kap. strafflagen, dels ock att Johansson måtte förpligtas att med 775 kr. 14 öre utgifva godtgörelse för den kostnad och förlust, som genom jernvägsmissödet tillskyndats bolaget.

I angifvelsen lades Johansson till last, att han före ifrågavarande tillfälle af banbetjeningen fått tillsägelse att hålla bättre vård om oxen, enär den var okynnig samt flera gånger nedbrutit jernvägens stängsel och ingått på banan.

Johansson medgaf såväl, att han haft sig bekant att oxen varit okynnig som ock att Johansson 11/2 timma innan oxen öfverkördes blifvit af banvakten Frans August Hager uppmanad att taga vård om både ifrågavarande och en annan oxe, hvilka då varit inom banans inhägnad, men bestred käromålet på den grund att stängseln icke varit i lagligt skick. Orsaken till oxarnes lust att ingå på banan vore den, att potatiskål växte på banans område nära stängseln. Då densamma vore bristfällig och åtskilliga slanor icke fästade med spik, trängde oxarne in hufvudet emellan slanorna och kommo på detta sätt in på banan. Banvakten hade tillsagt Johansson att taga bort kreaturen till dess banvakten hunnit afskära potatiskålen. Detta hade Johansson ock gjort. Sedan potatiskålen blifvit afskuren, hade Johansson åter släppt ut oxarne på gärdet. Den dag, då oxen öfverkördes, hade banvakten tillsagt Johansson att efterse oxarne, hvilket Johansson äfven gjort. Oxarne gingo då på gärdet. Då Johansson en stund derefter åter utkommit, hade han funnit oxen inne på banan. Han hade då skyndat fram för att köra ut oxen, men i detsamma hade tåget kommit och olyckan skett.

Jernvägsdirektionen upplyste, att jernvägens stängsel, på det ställe der oxen öfverkördes, var inrättad sålunda, att stolpar voro nedsatta i marken på ett afstånd af 12—14

s. 100 Sida 100 i årgången börjar härKopiera citering

fot frän hvarandra; att emellan stolparne voro anbragta 4 eller 5 slanor, med sina ändar infogade i urholkningar i stolparne; att öfver slanornas ändar en list vore fastspikad; och att emellan hvarje par stolpar funnes en midtellist, vid hvilken slanorna voro fastspikade.

Angående oxens vid föregående tillfällen visade okynne, ifrågavarande tilldragelse och det förhållande att stängseln varit i godt stånd blefvo flera vittnen hörde.

Johansson uppgaf vidare, att vårdslöshet hos tågpersonalen vållat oxens öfverkörande, och yrkade å sin sida, att jernvägsbolaget måtte förpligtas ersätta Johansson oxens värde med 110 kronor.

Sedan bevisning och motbevisning förebragts dels i ändamål att få utrönt huruvida lokomotivföraren å tåget varit af starka drycker öfverlastad eller icke, dels ock för att ådagalägga huruvida föraren kunnat så hastigt stoppa tåget som behöfts för att förhindra oxens öfverkörande, utlät sig här.r:n genom utslag den 22 Juni 1877: att emedan Johansson, oaktadt han egt kännedom om att omförmälda oxkreatur, som gått i bete å hans Nässjö—Oscarshamns jernväg angränsande mark, varit okynnigt, och han blifvit uppmanad att till förekommande af fara vid jernvägsfartens begagnande om kreaturet taga särskild vård, likväl sådant uraktlåtit och derigenom vållat, att detsamma uppgifna dagen åter inträngt öfver banans stängsel, som, såvidt det på jernvägsbolaget berott, måste anses hafva varit i fredgildt skick, samt dervid af ett ankommande tåg, ehuru tjenstepersonalen derå, enligt hvad i målet vore upplyst, icke i någon mån underlåtit att vidtaga nödiga åtgärder för att, så fort ske kunde, stoppa tåget, blifvit öfverkördt, i följd hvaraf en del af lokomotivet och en vagn gått ur spåret, åtskillig materiel blifvit skadad och längre uppehåll förorsakats i tågets fortgång; ty blef, jemlikt 1.9 kap. 12 § sista mom. och 6 kap. 1 § strafflagen samt Kongl. skrifvelsen den 4 Mars 1870, hvarigenom jernvägsanläggningen mellan Nässjö och Oskarshamn åtnjöte lika skydd som dylika af staten utförda anläggningar, Johansson dömd att till kronan böta 100 kr. och att i skade-

s. 101 Sida 101 i årgången börjar härKopiera citering

stånd till jernvägsbolaget utgifva förtecknade 775 kr. 14 öre; men Johanssons i målet framstälda ersättningspåstående lemnades utan afseende.

Såväl Johansson som jernvägsdirektionen anförde besvär hos Göta hofrätt.

Johansson yrkade befrielse från hvad honom ådömdt blifvit och bifall till sitt ersättningspåstående.

Direktionen yrkade högre ansvar å Johansson.

I utslag den 22 Januari 1878 yttrade hofr:n: att emedan beträffande åtalet för det Johansson förorsakat att fara uppstått vid jernvägens begagnande, samt direktionens i sammanhang dermed väckta ersättningsanspråk, giltig anledning saknades till det antagande, att bolaget haft laglig skyldighet att hålla stängseln emot Johanssons egor i ändamål att hindra att hans hemdjur inkomme å jernvägen, samt vid sådant förhållande den af Johansson till sitt fredande åberopade omständighet, att ifrågavarande oxe skulle på jernvägen inkommit i följd deraf, att den utmed jernvägen af bolaget uppförda stängsel varit bristfällig, icke inverkade på bedömandet af frågan huruvida Johansson gjort sig till åtalade förbrytelsen saker; ty och som Johansson, enligt sitt medgifvande, egt vetskap derom, att oxen innan han af bantåget öfverkördes och senast 11/2 timme derförut varit inne på jernvägen, samt Johansson i anledning häraf desto hellre bort till afvärjande af fara och olycka vid jernvägens begagnande om kreaturet taga nödig vård, som han, enligt hvad upplyst vore, ifrågavarande dag särskildt uppmanats härtill af den banvakt, hvilken haft tillsyn öfver jernvägen vid Johanssons hemman; alltså och på de af här.r:n i öfrigt anförda skäl ansåge hofr:n Johansson vara förvunnen att hafva genom försummelse i vården om kreaturet vållat, att vid det tillfälle, åtalet afsåge, fara för jernvägens begagnande uppstått; i följd hvaraf hofr:n, som icke funne skäl bifalla direktionens ändringssökande, med tillämpning af 19 kap. 21 § 1 mom. strafflagen samt Kongl. Skrifvelsen den 4 Mars 1870, faststälde det slut, hvari här.- r:n i fråga om ansvaret i denna del af målet stannat; men enär Johansson icke vore lagligen pligtig att vidkännas de

s. 102 Sida 102 i årgången börjar härKopiera citering

af direktionen till 48 kr. förtecknade kostnaderne för dels en af trafikchefen vid jernvägen den 28 Mars 1877 förrättad undersökning till utrönande huru den lokomotivförare, som fört det bantåg, hvaraf oxen öfverkörts, vid detta tillfälle i tjensten sig förhållit, dels ock en af baningeniörsassistenten H. Stjernspetz med biträden den 25 påföljande April hållen besigtning å jernvägens stängsel vid Johanssons hemman, pröfvade hofr:n lagligt meddela den ändring i här.- r:ns utslag rörande direktionens anspråk på skadestånd, att Johansson skulle i sådant hänseende till direktionen utgifva 727 kr. 14 öre; samt att, vidkommande öfriga fullföljda delarne af målet, hofr:n funne Johansson ej hafva anfört skäl till ändring af här.r:ns utslag.

Härom förenade sig hofrättsråden Björkman och Lothigius, assessoren Schånberg och v. här.höfd. Lindbäck.

V. här.höfd. Wennberg var skiljaktig och yttrade : »Emedan det icke är visadt eller å bolagets sida uttryckligen medgifvet, att bolaget haft skyldighet att mot Johanssons egor hålla stängsel vid jernvägen i sådant ändamål, att dylik skyldighet kan till Johanssons förmån i detta mål åberopas, samt Johansson, enligt hvad af honom sjelf erkänts och af vittnen berättats, afvetat, att den ifrågakomna oxen äfven å annan tid än då densamma af bantåget öfverkördes och senast 13/2 timme derförut varit inne på jernvägen, äfvensom att jernvägens stängsel icke fullkomligt fredat mot kreaturet; ty och som Johansson i anledning häraf bort, till afvärjande af faran af kreaturets inträngande ånyo å jernvägen, om detsamma taga särskild vård, hvartill han äfven af vederbörande banvakt ifrågavarande dag uppmanats; alltså och då Johansson likväl icke, såvidt visadt är, derefter vidtagit någon åtgärd, som borde antagas skydda mot dylik fara, samt han fördenskull måste anses hafva genom försummelse i vården om kreaturet vållat att detsamma, vid tågets passerande, ånyo å jernvägen inkommit och att fara för jernvägens begagnande sålunda uppstått, är jag med pluraliteten ense i slutet beträffande frågan om ansvaret för berörda försummelse.

s. 103 Sida 103 i årgången börjar härKopiera citering

Rörande öfrige delar af målet instämmer jag med pluraliteten.»

I hofr:ns utslag sökte Johansson i und. ändring.

Sedan vid målets föredragning den 18 December 1878 H. D. beslutat, att handlingarne skulle mellan H. D:s ledamöter cirkulera, företogs målet den 21 April 1879 till afgörande, i närvaro af just.råden Södergren, Almqvist, Wretman, von Hofsten, Lindhagen, Svedelius och Östergren.

Enär i förevarande ämne, der tillämpning icke kunde göras af de i K. F. den 21 December 1857 om egors fredande emot skada af annans hemdjur samt om stängselskyldighet stadgade grunder, för öfrigt icke heller i lag förefunnes sådant påbud, hvarigenom, sedan Nässjö—Oskarshamns jernväg blifvit anlagd inom Johanssons område, å ena sidan jernvägens égaré kunde hafva att, till undvikande af betande kreaturs inträngande å jernvägen, fordra Johanssons betungande med antingen skyldighet att i gränserna till vägen upprätta och underhålla för sådant ändamål tjenlig och tillräcklig stängsel, eller ock, med förlust af förmånen och rättigheten att å sina egor hafva kreatur till betande utsläppta, eller med det kostsamma tvånget att för tillsynen öfver de betande kreaturen hafva tillräckligt antal personer anstälda; och ej heller, å andra sidan, Johansson kunde med stöd af lag ega att af den med laglig rätt anlagda jernvägens egare kräfva ersättning för den skada, betande kreatur kunde komma att af jernvägsfarten lida, derest de på jernvägens område obehörigen inträngde; utan i denna saknad af särskild lagbestämning måste på bemälde jordegares och jernvägsegares egna omtanke, då aftal om gemensam anstalt dem emellan icke skett, fritt ankomma att hvar för sig, till undvikande af egen skada, lofliga och nödiga åtgärder till boskapens afhållande från jernvägsområdet vidtaga; alltså och då, vid tillämpning af denna grund, ansvarighet icke kunde åläggas Johansson derför, att vid ifrågavarande tillfälle den honom tillhöriga, till betande utsläppta oxe. af egen naturlig drift flöjat öfver eller igenom den, såsom nu genom sjelfva händelsen sig visat, för sitt ändamål otillräck-

s. 104 Sida 104 i årgången börjar härKopiera citering

liga jernvägshägnaden; pröfvade, med afslag å Johanssons fullföljda ersättningsanspråk för den förlorade oxen, men med ändring i öfrigt af domstolarnes öfverklagade beslut, justråden Södergren, Wretman och von Hofsten skäligt den emot Johansson väckta och utförda ansvars- och ersättningstalan att ogilla.

Just.rådet Almqvist yttrade: »Vid jemförelse af stadgandena i 5 och 9 kap. B. B. och stängselförordningen den 21 December 1857 synes det vara uppenbart, att lagens påbud om stängsel, som grannar skola hålla i ägogränsen, endast afser att förekomma den skada, som den ene grannens hemdjur kunna genom betning och tramp å åker och äng förorsaka, om de intränga å den andre grannens område, samt att med den ofred och skada, som i de anförda lagställena omtalas, icke menas annan skada än den nyssnämnda. För skada af annat slag, som det på annans ägor inkomna kreaturet kan vålla, torde följaktligen dess ägare icke i annat fall stå i ansvar, än så framt sådant ansvar hade ålegat honom om händelsen inträffat på hans egna ägor. Således, om kreaturet på grannens mark dödat eller sårat ett annat djur eller en menniska eller kommit annan olycka åstad, lärer sådant icke kunna räknas annorlunda än såsom ett olycksfall, derför ansvar eller ersättningsskyldighet ej lagligen drabbar ägaren, derest ej dylik påföljd kunnat honom åläggas för enahanda olycka timad å hans egen mark, det vill säga om kreaturet veterligen varit så våldsamt eller vildt, att det i alla händelser bort, till olyckas förekommande, hållas instängdt eller bundet. Då Johanssons ifrågavarande kreatur icke bevisligen hade sådan natur, var det obestridligen hans rättighet att på sitt hemmans egor hafva kreaturet gående ute i frihet, och det lärer knappt kunna sättas i fråga, att, om öfver dessa ägor ginge en allmän väg, hvilken de väghållningsskyldige lemnat öppen och ostängd, så att kreaturet var oförhindradt att komma in på vägen, Johansson skulle stanna i ansvar för det hinder eller förfång, som kreaturets närvaro på vägen vållade för någon, som derå färdades.

s. 105 Sida 105 i årgången börjar härKopiera citering

Frågan gäller alltså i förevarande fall hvem det tillkom att besörja jernvägens skyddande mot dylika tama djurs inträde derå. Såsom förutsättning för Johanssons ifrågasatta skyldighet att genom stängsel eller på annat sätt afhålla kreaturet från jernvägen, skulle man nödgas antaga, att Johansson i och genom jernvägsanläggningen fått nya och förut okända förpligtelser beträffande stängseln för sin jord eller (hvilket med andra ord uttrycker samma begrepp) vården om sina hemdjur. Han, som förut blott mot de angränsande jordägarne hade stängselskyldighet, i detta ords betydelse enligt lag, till förekommande af ofred på deras gröda, skulle, till följd af den öfver hans egor verkstälda jernvägsanläggningen, hafva kommit i den belägenhet, att, om jernvägsbolaget lemnade jernvägen oinhägnad eller endast omgifven med för kreaturens utehållande otillräcklig stängsel, han måste antingen mista förmånen att låta sina kreatur gå ute på bete och hålla dem instängda, eller ock om dem ute å marken hafva säker vakt, eller besörja och bekosta erforderlig stängsel på ömse sidor af jernvägssträckningen genom hans egoområde, och det vid äfventyr att dömas icke för kreaturens åverkan å grannens gröda, utan till ansvar och ersättningsskyldighet af oberäkneligt belopp för de olycksfall, som genom kreaturens inträdande på jernvägen kunde inträffa. I samma ställning som Johansson skulle alla de jordägare, hvilka med sin mark angränsa någon af landets jernvägar, befinna sig, i fall lagen stadgade en så beskaffad skyldighet för jordägarne, som här blifvit ifrågasatt. Men då ett sådant stadgande ej finnes i lag och för detsamma icke heller skulle kunna åberopas någon grund af rättvisa eller billighet, måste det vara jernvägsägaren, som ensam är att anses skyldig till att, utan andras betungande, genom stängsel eller vakt eller huru han eljest finner lämpligt, afhålla de angränsande jordegarnes kreatur från jernvägen och sålunda för denna sin dyrbara anläggning och för trafiken derå bereda erforderlig säkerhet och skydd.

Emedan sålunda, efter min mening, Johansson, öfver hvars hemmans område Nässjö—Oskarshamns jernväg blifvit

s. 106 Sida 106 i årgången börjar härKopiera citering

anlagd, icke enligt något stadgande i lag varit förbunden att upprätta stängsel emot jernvägen och följaktligen ej heller haft den på stängselskyldigheten beroende förpligtelsen att hålla vård om sina hemdjur för att hindra deras inträde å jernvägen, utan på jernvägens ägare sjelf berott att genom tillräcklig stängsel eller andra lämpliga åtgärder afhålla kreaturen från vägen till förekommande af hinder eller fara för jernvägsfarten; ty och enär vid sådant förhållande Johansson desto mindre må anses vållande till ifrågavarande olyckshändelse, hvarvid ett Johansson tillhörigt, å jernbanan inkommet oxkreatur blifvit öfverkördt samt skada å banan och dertill använd materiel inträffat, som, äfven om det vore styrkt att nämnda kreatur förut af okynne öfvergått stängsel, den af jernvägsbolaget vid sidan af vägen anbragta hägnad likväl, på grund af hvad angående dess beskaffenhet förekommit, icke kan antagas hafva varit i sådant fullgildt skick, som i allmänhet för boskapskreaturs utestängande erfordras, pröfvar jag skäligt att, med upphäfvande af domstolarnes beslut och bifall till de underdåniga besvären, ogilla den emot Johansson i målet förda talan samt förpligta jernvägsbolaget att för värdet af Johanssons genom lokomotivet dödade oxkreatur till Johansson utgifva godtgörelse med i sådant afseende fordrade och utan anmärkning lemnade beloppet, 110 kr.»

Just.räden Lindhagen oeh Östergren förenade sig om följande yttrande: Emedan den vid ifrågavarande tillfälle öfverkörda oxe, enligt afhörda vittnens berättelser, ej allenast flere gånger sönderbrutit det vid jernvägen anbragta stängsel, utan äfven flöjat öfver annan hägnad och således varit okynnig; ty och som Johansson, ehuru han härom haft kännedom och ehuru han särskilda gånger, sednast kort innan oxen öfverkördes, erhållit uppmaning att, till förekommande af fara vid jernvägens begagnande, taga särskild vård om oxen, likväl sådant försummat och genom denna försummelse varit vållande till den i domstolarnes utslag omförmälda skada, pröfvade bemälde just.råd skäligt gilla hofr:ns utslag i hvad det blifvit öfverklagadt.

s. 107 Sida 107 i årgången börjar härKopiera citering

Just.rådet Svedelius anförde: »Emedan Johansson, som icke allenast haft sig bekant, att ifrågavarande honom tillhöriga oxkreatur var okynnigt och vid flera tillfällen sönderbrutit det vid jernbanan uppförda stängsel, utan äfven särskilda gånger erhållit tillsägelse att, till förekommande af fara vid jernvägens begagnande, om kreaturet taga nödig värd, det oaktadt sådant underlåtit, i följd hvaraf oxen vid uppgifna tillfället åter inträngt å banan, hvarest densamma kort derefter af det ankommande jernvägståget blifvit öfverkörd, dervid främre delen af lokomotivet och en vagn gått ur spåret samt åtskillig skada å banan och jernvägsmaterielen förorsakats; ty och som Johansson icke gittat i någon mån styrka, att tjenstepersonalen på tåget, på sätt Johansson påstått, genom vårdslöshet varit till den timade skadan vållande, utan fastheldre upplyst är, att straxt efter det oxkreaturet å banan, som vid ifrågavarande ställe framgår i en genomskärning af marken och bildar en skarp kurva, blifvit för tågpersonalen synligt, stoppsignal af lokomotivföraren gifvits och nödiga åtgärder för tågets stannande blifvit vidtagna, utan att likväl derigenom tåget kunnat hindras att gå öfver kreaturet; alltså och då Johansson sålunda genom försummelse i vården om kreaturet vållat, att fara för jernvägens begagnande uppstått, äfvensom skada och kostnad jernvägsbolaget tillskyndats, finner jag ej skäl att i hofr:ns utslag, såvidt detsamma blifvit öfverklagadt, ändring göra.»

Om detta mål skulle anteckning göras i H. D:s minnesbok. Se denna tidskrift årg. 1879, sid. 757.