RH 1991:130

Gärning

Michael B har den 1-2 oktober 1990 på kriminalvårdsanstalten Kumla olovligen innehaft för vidare överlåtelse inne på anstalten uppenbart avsedda 27,75 gram heroin, narkotika som han dold i sin kropp medfört vid återkomsten efter permission.

Rubricering

grovt narkotikabrott (3 § narkotikastrafflagen).

Påföljd

fängelse tre år sex månader.

Skäl

(Tingsrätten anförde: I målet har Michael B uppgivit att han hotats med repressalier för det fall att han inte utförde det uppdrag som lämnats honom. Emellertid har Michael B på frågor som ställts till honom vid huvudförhandlingen förklarat sig inte vilja lämna ens en översiktlig redogörelse för innebörden av hotet och för händelseförloppet i samband med att hot framfördes till honom. Därvid har han åberopat hänsynen till sin personliga säkerhet. — För tingsrätten är väl känt att våld och hot förekommer i samvaron mellan de intagna på Kumla-anstalten. Tingsrättens erfarenhet är dock också den att i mål i vilka den tilltalade är intagen på Kumla-anstalten frami ställs i stor omfattning helt grundlösa invändningar om att det åtalade agerandet utförts under hot av en eller flera medinterner. — Mot bakgrund av att Michael B för egen del dömts för brott innefattande våld och hot samt det intryck Michael B gjort på tingsrätten framstår det som föga sannolikt att Michael B skulle låta sig styras att agera mot sin egen vilja. Att han valt att avstå från att lämna detaljerade uppgifter om hotet och dess tillkomst måste därför ha en annan förklaring än att han månar om sin egen personliga säkerhet. Den närmast tillhands liggande är att påståendet om hot saknar förankring i verkligheten. Det anförda gör att Michael B:s invändning om att han handlat under hot skall lämnas utan avseende vid påföljdsvalet och vid straffmätningen. — Vid tingsrätten handläggs varje år ett förhållandevis stort antal mål vari åtal väckts för olovlig narkotikahantering inom Kumla-anstalten. Det är därför och av andra skäl uppenbart för tingsrätten att sådan hantering utgör ett svårbemästrat problem. Tingsrätten har den bestämda uppfattningen att reaktionen mot denna typ av brottslighet måste präglas av fasthet och av konsekvens. Den praxis som råder vid tingsrätten när det gäller påföljdsvalet ligger också i linje med det nyss sagda och den får anses ha stöd av Högsta domstolen (se NJA 1982 s325 och NJA 1987 s 757). Vad tingsrätten nu anfört får utgöra bakgrund till det nedanstående. — Det brott som Michael B gjort sig skyldig till är av mycket allvarligt slag. Annan påföljd än fängelse kan därför inte komma i fråga. Straffet skall ådömas särskilt. — Förutom till brottets svårhet måste också vid straffmätningen hänsyn tagas till att Michael B återfallit i sådan brottslighet för vilken han dömts tidigare. Den fortsatta brottsligheten har förövats på kriminalvårdsanstalt under pågående straffverkställighet. På grund av det anförda finner tingsrätten att en strafftid om tre år sex månader är väl avvägd.) — Förhör i hovrätten med Leif N, tillsynsman vid Kumla-anstalten, ger inte stöd för att Michael B, enligt vad han vidhållit också i hovrätten, skulle ha infört narkotikan därför att han hotats med repressalier för det fall att han inte utförde ett uppdrag att skaffa narkotika. Tvärtom talar de uppgifter som Leif N lämnat under förhöret för att tingsrättens bedömning är riktig. — Hovrätten finner med hänvisning till vad nu anförts och med instämmande i övrigt i vad tingsrätten uttalat inte skäl till annan bedömning av ansvarsfrågan än den tingsrätten redovisat. Inte heller finner hovrätten skäl frångå tingsrättens bedömning vad gäller påföljden.

Avdelning: summariskt referat.

Fulltext: skannad 2026-09, inte publicerad. Sidbild följer.