Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om reglering af prästerskapets aflöning in. m

1908-03-06 · 359 sidor, varav 323 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 323 av 359 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1908:88, Med förslag till lag om reglering af prästerskapets aflöning in. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

1

N:o 88.

Kungl. Maj.ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

lag om reglering af prästerskapets aflöning in. m.; gifven

Stockholms slott den 6 mars 1908.

. £nder, åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden

för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen

att antaga: ö

dels härvid fogade förslag till

1) lag om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets

tionde samt om ersättning därför; r

2) lag om reglering af prästerskapets aflöning;

3) lag om emeritilöner för präster; samt

4) lag om kyrkofond;

dels de grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar,

det omförmälda statsrådsprotokollet i sådant afseende upptager.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas Riksdagens

vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kanal

nåd och ynnest städse välbevågen. °

GUSTAF.

Hugo Hammarskjöld.

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Åfd. 66 Häft. (N:o 88).

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 88.

Förslag

till

Lag

om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets

tionde samt om ersättning därför.

1 §•

Prästerskapet enligt förut gifna författningar tillkommande tionde,

vare sig tertial-, smör-, fisk- eller kvicktionde, äfvensom alla andra afgifter

af fast egendom skola, på sätt denna lag stadgar, indragas till statsverket

mot godtgörelse i penningar under titel »Ersättning för prästerskapets

tionde».

2 §■

Indragningen skall för hvarje pastorat äga rum från och med ecklesiastikåret

näst efter det, med hvars utgång den på grund af förordningen

den 11 juli 1862 eller förordningen den 1 november 1872 fastställda

lönereglering för prästerskapet i pastoratet upphör att gälla.

3 §•

För hvarje församling skall uträknas, dels huru mycket för ecklesiastikåret

näst före det, efter hvars utgång indragningen skall äga rum, bort

i persedlar och penningar enligt gällande lönereglering utgöras af hvarje

fastighet i församlingen, dels ock hvilka belopp i penningar persedlarna

motsvara efter medeltalen af medelmarkegångsprisen under de femtio aren

1864—1913, därvid iakttages, att, med undvikande af brutna öretal, det,

som öfverstiger ett hälft öre, uppföres till ett öre och det, som är under

eller till och med ett hälft öre, uteslutes.

Kammarkollegium har att, efter sålunda gjord uträkning, fastställa

den summa i penningar, till hvilken samtliga, i 1 § omförmälda afgifter

skola för hvarje församling vid indragningen beräknas.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Ktingl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

4 §''

för de till statsverket indragna afgifter skall för hvarje

försåtlig från och med det ecklesiastikår, indragningen där äger rum

summa ^ ^ kammarkollegium jämlikt 3 § fastställda

rama, och skall denna summa för hvarje ecklesiastikår vid dess början

inlevereras från statsverket till kyrkofonden. J

5 §>

, i *xl! statsverket indragna afgifter skola under loppet af trettio

ecklesiastikar, räknade för hvarje pastorat från och med det år, då indragningen

där V1dtager, afskrift^ i sådan ordning, att af den summa, kammarkollegium

enligt 3 § fastställt, mom vederbörande församling till statsverket

ar igen erläggas under de första tio åren endast sextio procent, under därpå

Oljande fyra ar femtio, procent, under därpå följande fyra år fyratio procent,

under därpa följande fyra år trettio procent, under därpå följande

wJvr rUfU pr°cent °ch under de sista fyra åren allenast tio procent,

hvarefter från och med det trettioförsta året återstoden eftergifves

6 §-

1 <?en .de til] statsverket indragna afgifter icke afskrifvits, skola

de, mot ersättning af de skattskyldiga, af kronans uppbördsförvaltning

debiteras, uppbäras och redovisas i samband med kronouppbörden.

o Vl7 debl tenn gen lakttages, att hvad i gällande löneregleringsresolution

angående afg.fterna stadgas skall lända till efterrättelse, dock att i lön ingående

persedlar skola lösas med penningar efter de i 3 § af denna lag

angifna medelvärden. s

öfverstiger vid uppbörden influtet belopp hvad jämlikt 5 § bör till

statsverket gäldas,o skall öfyerskottet ofördröjligen tillställas församlingens

öfyerskott besluta™ ^ afglftsskyldi^a 8jälfva om användningen af sådant

7 §•

De ytterligare bestämmelser, som för tillämpning af föreskrifterna i

denna lag kunna finnas erforderliga, meddelas af Konungen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 88.

Förslag

till

Lag

om reglering af prästerskapets aflöning.

Med upphäfvande af hvad i förut gifna författningar finnes stridande

mot här nedan meddelade föreskrifter förordnas som följer.

1 §•

Hvarje tjänstgörande präst skall erhålla, jämte fri bostad, aflöning i

öfrigt, så beräknad, att honom därigenom beredes en efter tjänstegrad

och ämbetsåligganden äfvensom lefnadskostnaderna i orten eller andra

särskilda förhållanden lämpad anständig bärgning, utan att särskild ersättning

för honom på grund af tjänsten åliggande förrättningar ma

I enlighet med sålunda angifna grunder och med hänsyn till befintliga

aflöningstillgångar meddelar Kungl. Maj:t, efter domkapitlens hörande,

föreskrifter angående aflöningens beräkning, så lämpade, att jämväl krafve,

på utveckling af den kyrkliga organisationen varder tillgodosedt.

De präster, som i denna lag afses, äro dels kyrkoherdar, kommmist

rar och adjunkter i alla territoriella församlingar, med undantag åt karlsborgs

och Nya Yarfvets församlingar, dels ock kontraktsprostarne i riket.

2 §•

1. För uppgörande af förslag till lönereglering för kyrkoherden inom

hvarje pastorat samt för komminister, där sådan bör finnas, skall lansvis

tillsättas en nämnd, hvars ordförande Kungl. Maj:t, pa förslag af landshöfdino-

och biskop, förordnar, och till hvilken nämnd domkapitlet och

länets landsting äga att inom eller utom sig utse hvardera en ledamot.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Stadsfullmäktige i stad, som ej deltager i landsting, skola utse en

ledamot af nämnden att, i stället för den af landstinget valde, deltaga i

nämndens öfverläggningar och beslut, när lönereglering skall verkställas

för prästerskapet i det eller de pastorat, staden omfattar.

2. Tilhör ett län två eller flera stift, äga biskoparne i samtliga dessa

stift att med landshöfdingen deltaga i upprättandet af förslaget till ordförande;

likväl gäller detta icke i afseende å biskop, uti hvilken stift allenast

ett pastorat, en socken eller sockendel af länet ingår.

För hvarje del af länet, som tillhör särskilt stift, skall vederbörande

domkapitel utse en ledamot i nämnden, hvarmed dock, därest denna länsdel

består af allenast ett eller två pastorat, bör anstå, intill dess nämndens

ordförande hos domkapitlet anmält, att lönereglering är i ordningen att

där företagas.

Finnas i ett län flera än ett landsting, utser hvardera landstinget

ledamot för den del af länet, hvilken dess verksamhet omfattar.

3. Ordföranden och ofvan bemälde ständiga ledamöter i nämnden

utses en hvar för tre år; dock att val första gången verkställes af landstinget

för endast två år och af domkapitlet för allenast ett år.

4. I samma ordning, som för utseende af nämndens ordförande och

ständiga ledamöter är stadgad, bör för en hvar af dem förordnas suppleant

att i nämnden inträda, när den, för hvilken suppleanten blifvit utsedd,

är medlem af pastorat, beträffande hvilket lönereglering skall verkställas,

eller finnes af förfall hindrad att i nämndens förrättning deltaga.

5. Hvarje pastorat äger utse en ledamot af nämnden att i dess

öfverläggningar och beslut deltaga, då fråga förekommer, hvilken afser

samma pastorat; börande denne tillfällige ledamot vara bosatt inom pastoratet

eller någon närbelägen socken.

6. Förslå0, till lönereglering beträffande pastorat, som består af två

eller flera socknar i olika län eller stift, uppgöres af nämnden i det län,

där moderförsamlingen är belägen, och om moderförsamlingen tillhör flera

län, af nämnden i det, hvarest kyrkan har sitt läge.

7. Nämndens ordförande och ständiga ledamöter åtnjuta af statsmedel

för sina förrättningar resekostnads- och traktamentsersåttning till det belopp,

Kungl. Maj:t bestämmer; och äger ordföranden att hos Kungl. Maj:t göra

underdånig framställning om lämpligt anslag af sådana medel till skrifbiträde

åt nämnden.

3 §.

För lönereglering erforderliga åtgärder skola vidtagas i den ordning de

särskilda pastoraten emellan, som nämnden, med hufvudsakligt afseende

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

den tid regleringen där kan vinna tillämpning, beslutar; och skall

nämnden, då lönereglering är i ordningen att företagas, i god tid dessförinnan

underrätta domkapitlet härom.

4 §•

. ^ enlighet med de af Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter angå
ende

beräkning af prästerskapets aflöning skall nämnden för hvarje prästerlig

beställning inom det pastorat, regleringen afser, föreslå beloppet af den

aflöning, som efter nämndens bepröfvande bör tillkomma innehafvaren

åt samma beställning, och därvid angifva alla omständigheter, hvilka

vant för nämnden bestämmande.

Skulle för kyrkoherde eller komminister föreslagen lön upp o-å till

skäligt belopp endast under förutsättning, att hans tjänstgöringsskyldighet

varder på visst sätt bestämd, skall nämnden tillika föreslå den lön, som

bör tillkomma honom, i händelse det förutsatta förhållandet icke skulle

inträna.

Nämnden äger ock att hos Kungl: Maj:t göra underdånig framställning

ej mindre om delning af pastorat eller inrättande af ny prästerng

tjänst än äfven beträffande sammanslagning af pastorat eller indrao-- ning annorledes af befintlig tjänst, liksom det tillkommer nämnden att°i

enahanda, frågor, hvilka af Kungl. Maj:t hänskjutas till nämnden, afrifva

underdåniga utlåtanden. °

Finnes inom pastorat annan prästerlig tjänst än kyrkoherdebefattnino-,

bär . nämnden att yttra sig, huruvida den tjänsten bör anordnas såsom komministersbeställning

eller indragas.

Anser nämnden, att bostadsboställe bör till främjande af församlin°-svarden

utbytas mot annan åt prästerskapet upplåten fastighet, må nämnden

göra framställning om sådant utbyte.

Göres af nämnden hemställan i något af nu omförmälda fall, skall nämnden

framlägga fullständigt förslag till lönereglering, såväl under förutsättning

att dess hemställan varder gillad, som ock för den händelse att densamma

icke vinner nådigt bifall. År tillämpning af redan meddeladt beslut om

indragning eller inrättande af prästerlig tjänst beroende af tjänsteinnehafvares

afgång, skall nämnden uppgöra särskildt förslag till lönereglering

tor den tid, tjänstemnehafvaren vid sin beställning kvarstår.

. Har nämnden beslutat föreslå delning af pastorat eller indragning af

tjänst, skall anmälan därom af nämnden ofördröjligen göras hos domkapitlet;

och kommer tjänst, som med förslaget åsyftas, att, i händelse af

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungll Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88. 7

ledighet, endast på förordnande uppehållas, intill dess samma förslag

blifvit pröfvadt.

5 §.

Från prästerskapet i det pastorat, beträffande hvilket lönereglering

skall verkställas, infordrar nämnden uppgift å samtliga de aflöningsförmåner,

som utöfver församlingsafgifter äro att tillgå, därvid prästerskapet

angående tillkomsten af dessa förmåner och villkoren för deras åtnjutande

bör meddela så fullständiga upplysningar, som kunna erhållas.

En hvar af pastoratets ordinarie präster äger att hos nämnden göra

skriftlig framställning beträffande de frågor, som hafva samband med löneregleringen

för prästerskapet i pastoratet eller med den kyrkliga organisationen

därstädes.

6 §.

1. År bostadsboställe upplåtet åt innehafvare af viss prästerlig

tjänst, skall afkastningen af sådant boställe beräknas såsom tillgång till

bestridande af aflöningen för samma tjänst.

Dylik afkastning skall nämnden, utan afdrag af kostnad för byggnadsskyldighetens

fullgörande å boställets laga hus men med tagen hänsyn

till erforderliga brukningskostnader, uppskatta till visst penningbelopp,

motsvarande årliga medelvärdet af alla de förmåner, tjänsteinnehafvaren

äger att från bostället eller såsom ersättning för därifrån upplåten jord

eller särskild rättighet åtnjuta, förmånerna af fri bostad och af skogsfång

till husbehof häri dock icke inbegripna.

Har bostadsboställe tillkommit på sådant sätt, att på grund därat

skogsafkastning från samma boställe må utöfver husbehofvet tillgodonjutas

af tjänsteinnehafvaren, skall dylik afkastning särskildt beaktas vid uppskattningen.

Är skogsafkastningen så betydande, att den, jämte annan afkastning

af bostället, i afsevärd mån öfverskjuter beloppet af den aflöning, som

anses böra tillkomma tjänsteinnehafvaren, skall, där bostället är af församlingen

anskaffadt, endast så stor del af samma afkastning, som finnes

skälig, tillgodoföras tjänsteinnehafvaren; hvaremot nämnden beträffande

återstoden skall hos Kungl. Maj:t göra anmälan.

Gifver Kungl. Maj:t tillstånd till försäljning eller utbyte af bostadsboställe,

hvars skogsafkastning öfverstiger tjänsteinnehafvarens husbehof,

varder, om bostället icke af menighet inköpts eller af enskild för ändamålet

donerats, i sammanhang därmed pröfvadt, huruvida någon del af

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

köpeskillingen eller, vid byte, af mellangift^ skall öfverlämnas till kyrkofonden.

Är förslag väckt om inrättande af ny kyrkoherde- eller komministerstjänst

och finnes inom den församling, där tjänsteinnehafvaren skall vara

bosatt, fastighet, som vid tiden för uppgörande af löneregleringen är upplåten

åt innehafvare af befintlig tjänst men icke vidare för densamma erfordras,

skall dylik fastighet anses såsom bostadsboställe för den föreslagna tjänsten.

Göres framställning om inrättande ånyo af indragen tjänst, vid

hvilken funnits bostadsboställe, skall, där hinder eljest icke möter, samma

fastighet likaledes såsom bostadsboställe för den tjänsten räknas.

2. Såsom gemensamma aflöningstillgångar för samtliga prästerliga

tjänster inom ett pastorat skall nämnden upptaga inkomster, som grunda

sig därpå, att församling till löneförbättring för prästerskapet inköpt annat

hemman eller lägenhet än bostadsboställe eller anskaffat andra fördelar,

eller att enskild person för samma ändamål till församling gjort donation,

eller att ersättning lämnats för jord eller annan förmån, hvilken varit

förenad med egendom af nu angifven beskaffenhet; och skola jämväl dessa

inkomster af nämnden uppskattas till årligt medelvärde.

3. Uppskattning, hvarom i denna paragraf sägs, skall afse de tjugu

år, som följa näst efter det förut fastställd lönereglering upphör att gälla.

4. Anser nämnden, att med jordbruk förenadt bostadsboställe eller

del däraf lämpligen må kunna upplåtas på arrende, och att en utarrendering

utan inskränkning till innehafvarens besittningstid icke skulle medföra

väsentliga olägenheter för boställshafvaren i afseende å hans tjänsteutöfning

eller personliga ställning, har nämnden att hos Kungl. Maj:t göra

underdånig framställning om tillstånd till sådan utarrendering, hvarvid skola

noggrant angifvas ej mindre de byggnader och jordområden, som må upplåtas

åt arrendatorn eller bibehållas för boställshafvaren, än äfven de särskilda

förbehåll, som till betryggande af boställshafvarens tillgång till mjölk

samt skjuts eller andra tjänstbarheter finnas böra i arrendekontraktet intagas.

i §•

Förslå i 6 § omförmälda tillgångar icke till den aflöning, som

anses böra tillkomma en hvar af pastoratets präster, skola, i den mån

sådant till bristens betäckande erfordras, församlingsafgifter utgöras, likväl

icke till sammanlagdt högre belopp, än som erhålles under antagande,

att för hvarje person af pastoratets hela folkmängd enligt senast upprättade

mantalslängd utginge tio öre och däröfver fem öre för hvarje helt

eller påbörjadt tiotal kronor af hela inkomstbeloppet inom pastoratet;

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 88.

skolande inkomsten beräknas för jordbruksfastighet till sex kronor och för

annan fastighet till fem kronor för hvarje fulla ett hundra kronor af

taxeringsvärdet jämlikt senast fastställda taxeringslängd samt i fråga om

inkomst af kapital och arbete till det beskattningsbara belopp, för hvilket

bevillning till staten skall jämlikt senast fastställda taxeringslängd erläggas.

Nämnden skall beräkna, hvad, med iakttagande af dessa bestämmelser,

bör såsom församlingsafgifter utgöras; dock att vid beräkningen skola

uteslutas prästerskapet jämte tillhörande husfolk äfvensom prästerskapets

boställen och löneinkomster.

8 §•

Varder den för pastoratets prästerskap beräknade aflöning icke betäckt

af de 6 och 7 §§ omförmälda, därför tillgängliga medel, skall bristen fyllas

genom tillskott från kyrkofonden; och har nämnden att föreslå beloppet

af sådant tillskott.

9 §•

Särskild förmån, som blifvit genom donation af enskild tillförsäkrad

innehafvare af viss prästerlig tjänst i syfte att bereda denne ökad inkomst,

skall oafkortad komma samme tjänsteinnehafvare till godo.

10 §.

För uppgörande af de i 6 och 7 §§ föreskrifna beräkningar skall

nämnden sammanträda inom pastoratet.

11 §•

Nämndens i enlighet med ofvan angifna bestämmelser uppgjorda

förslag beträffande lönereglering och öfriga därmed sammanhängande frågor

skall särskildt för hvarje pastorat öfverlämnas till domkapitlet, öfver

nämndens förslag äfvensom öfver det utlåtande, synerätt jämlikt 25 §

har att afgifva, skall domkapitlet infordra yttranden från pastoratet samt

dess prästerskap och, i händelse någon prästerlig befattning i pastoratet

är ledig, från kontraktsprosten; och förordnar domkapitlet särskild

präst att för ändamålet hålla kyrkostämma med hvarje till pastoratet

hörande församling.

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 66 Häft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Sedan handlingarna inkommit, äfverlämnar domkapitlet desamma jämte

sitt yttrande till Kungl. Majrts befallningshafvande, som med eget utlåtande

anmäler ärendet till Kungl. Maj:ts pröfning.

12 §.

1. Kungl. Maj:t fastställer särskildt beträffande hvarje pastorat dels

aflöning för kyrkoherden samt för komminister, där sådan skall vara anställd,

dels ock för hvarje tjänsteinnehafvare årliga beloppet af ej mindre församlingsafgifter

från pastoratet än äfven tillskott från kyrkofonden, när dylikt

tillskott funnits erforderligt.

Sålunda fastställd lönereglering skall tillämpas under tjugu ecklesiastikår,

räknade från det, då förut fastställd lönereglering upphör att

gälla, dock med iakttagande af hvad i 4 § 2 mom. fjärde stycket för där

afsedt fall stadgas.

2. I det uti 6 § 1 mom. omförmälda fall, att skogsafkastning från

bostadsboställe, som blifvit af församling anskaffadt, är så betydande, att

den, jämte annan afkastning af bostället, i afsevärd mån öfverskjuter

beloppet af den aflöning, som anses böra tillkomma tjänsteinnehafvaren,

meddelar Kungl. Maj:t, efter vederbörandes hörande, föreskrifter angående

användande för andra kyrkliga ändamål inom pastoratet af den del af

samma afkastning, som finnes icke böra af tjänsteinnehafvaren tillgodonjutas.

3. Har nämnden, på sätt i 6 § 4 mom. sägs, gjort framställning

om utarrendering af med jordbruk förenadt bostadsboställe, och medgifver

Kungl. Maj:t, att bostället eller del däraf må på arrende upplåtas, utan inskränkning

till innehafvarens besittningstid, värde i samband därmed bestämmelser

meddelade angående hvad i afseende å utarrenderingen skall i hufvudsak

iakttagas.

Arrendetiden må ej öfverstiga tjugu år.

De närmare villkoren för utarrenderingen skola pröfvas och fastställas af

Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

13 §.

Finner Kungl. Maj:t prästerlig tjänst, om hvars bibehållande eller inrättande

framställning blifvit gjord, icke vara för själavårdens behöriga handhafvande

nödig, må Kungl. Maj:t likväl medgifva, att sådan tjänst bibehålies

eller inrättas, därest församling med tre fjärdedelar af de i omröstningen

deltagandes röster efter röstvärdet beslutat utgöra, hvad utöfver

afkastningen af bostadsboställe, hvilket är med tjänsten förenadt, eller, där

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

tjänst ånyo inrättas, tillförne varit för densamma upplåtet, erfordras till

bestridande af den aflöning, Kungl. Maj:t enligt de angående beräkning

af prästerskapets aflöning meddelade föreskrifter bestämmer. Ej må tillskott

från kyrkofonden lämnas för tjänst, som sålunda varder inrättad

eller bibehållen.

14 §.

Beslutar församling med den röstöfvervikt, som i 13 § för där angifvet

fall stadgas, att höja aflöning, som Kungl. Maj:t enligt 12 § för

viss tjänst bestämt, skall det beslutet, för att vinna bindande kraft, underställas

Kungl. Maj:ts nådiga pröfning och fastställelse. Till gäldande af

belopp, hvarmed aflöningen sålunda varder förhöjd, må icke lämnas tillskott

från kyrkofonden.

15 §.

Har Kungl. Maj:t under den tid, för hvilken lönereglering är fastställd,

bifallit gjord framställning om sådan ändring i den kyrkliga organisationen,

som uti 4 § 2 mom. omförmäles, skall vid däraf föranledt

bestämmande af lön för prästerlig tjänst och beredande af tillgångar därtill

samt med afseende å öfriga därmed sammanhängande frågor denna

lag i tillämpliga delar lända till efterrättelse, dock att icke särskild nämnd

för ärendets beredning tillsättes.

16 §.

1. I det vid löneregleringen såsom församlingsafgifter fastställda bidrag

till prästerskapets aflöning skola alla de, hvilka inom församlingen erlägga

kommunalutskylder, deltaga efter de för sådana utskylders utgörande i allmänhet

stadgade grunder; och skall detta bidrag årligen utdebiteras.

Från utgörande af församlingsafgifter frikallas endast prästerskapet

för löneinkomster äfvensom prästerskapets boställen, ehvad dessa af löntagare

bebos och brukas eller äro afsedda endast att lämna bidrag till

prästerskapets aflöning.

Angående den lindring i skattskyldigheten till svenska kyrkans prästerskap,

som tillkommer vissa främmande trosbekännare, är särskildt stadgadt.

2. Församlingsafgifterna skola debiteras och uppbäras i samma ordning

som afgifter till kyrka och skola. Vederbörande kyrkoråd skall kvartalsvis

utbetala till kyrkoherde och komminister hvad af församlingsafgifterna

tillkommer en hvar af dem.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl Majds Nåd. Proposition N:o 88.

Består pastorat af två eller flera församlingar, skall pastoratets lönebidrag

årligen till utgörande fördelas på de särskilda församlingarna i

förhållande till hvarje församlings hela inkomstbelopp, beräknadt enligt

de i 7 § angifna grunder.

17 §.

Tillskott från kyrkofonden till aflöning af kyrkoherde och komminister

skola kvartalsvis utbetalas till vederbörande löntagare.

18 §.

Hvarje tjänstgörande adjunkt skall såsom löneförmåner åtnjuta bostad,

vivre, skjuts i tjänsteärenden, årligt adjunktsarfvode samt kostnadsersättning

för resa till tjänstgöringsort enligt de närmare föreskrifter, Kungl. Maj:t

därom meddelar.

Yrkas af adjunkten eller af den, som har att tillhandahålla bostad och

vivre, att i stället för dessa förmåner må lämnas godtgörelse i penningar,

skall sådan godtgörelse till adjunkten utgifvas i enlighet med de af Kungl.

Maj:t därom meddelade föreskrifter.

Tjänstgör extraordinarie präst vid två ordinarie befattningar, skall

adjunktsarfvodet ökas med hälften af det såsom adjunktsarfvode i allmänhet

utgående belopp.

19 §.

Då extraordinäre präst på grund af förordnande uppehåller kyrkoherdebefattning

eller sådan komministersbefattning i annexförsamling eller

kapellag, med hvilken är förenad skyldighet att på eget ansvar under

pastors tillsyn sköta kyrkobokföringen, skall den extraordinarie prästen,

utöfver hvad han såsom adjunkt äger åtnjuta, tillika erhålla vikariearfvode

med belopp, som beräknas i enlighet med de af Kungl. Maj:t därom meddelade

föreskrifter.

Uppehåller den extraordinarie prästen två ordinarie tjänstebefattningar,

tillkommer honom med afseende å hvardera befattningen den rätt till vikariearfvode,

som nu stadgats.

20 §.

1. Bostad och vivre äfvensom skjuts i tjänsteärenden skola tillhandahållas

adjunkt af den präst, till hvilkens biträde han är anställd, eller hvil
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

kens tjänst han uppehåller, eller, då tjänsten år ledig, af den som åtnjuter

de med densamma förenade inkomster.

2. Adjunktsarfvode för extraordinarie präst, hvilken är anställd såsom

biträde åt allenast en ordinarie tjänsteinnehafvare, skall godtgöras af kyrkofonden.

Det belopp, hvarmed adjunktsarfvodet skall förhöjas i det uti 18 §

förutsatta fall, att extraordinarie präst tjänstgör vid två ordinarie befattningar,

skall af dem, som uppbära de med samma befattningar förenade inkomster,

gäldas med hälften af hvardera. Hvad sålunda stadgats skall

under enahanda förutsättning tillämpas jämväl med afseende å bestridandet

af kostnaderna för bostad och vivre åt den extraordinarie prästen.

3. Vikariearfvode skall gäldas af den, som uppbär de med den ordinarie

tjänsten förenade inkomster.

4. Kostnadsersättning till adjunkt för resa till tjänstgöringsort skall

bestridas af kyrkofonden.

21 §.

Från kyrkofonden utgående adjunktsarfvoden skola kvartalsvis utbetalas

till vederbörande adjunkter.

Andra arfvoden liksom ersättning för bostad och vivre, där dessa

senare förmåner böra godtgöras med penningar, skola likaledes kvartalsvis

utbetalas, dock att, om före utgången af sålunda angifven betalningstid

förordnande upphör, samtidigt skall till adjunkten erläggas hvad honom

tillkommer.

22 §.

Ordinarie präst, som mottagit förordnande att, jämte egen tjänst, uppehålla

annan befattning eller annan i hans tjänst biträda, äger att af den,

som uppbär med den senare beställningen förenade inkomster, åtnjuta godtgörelse

enligt de af Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter angående beräkning

af sådan godtgörelse.

23 §.

För en hvar af kontraktsprostarne fastställer Kungl. Maj:t arfvode efter

förslag, som domkapitlen i de särskilda stiften uppgöra i enlighet med därom

af Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter; och skola arfvodena gäldas

från kyrkofonden.

24 §.

Präst, som är förordnad att i stället för kontraktsprost utöfva dennes

prostämbete, äger att af den, hvilken eljest är till prostarfvodet berättigad,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

för den tid, förordnandet omfattar, uppbära hälften af det belopp, som

för samma tid skall såsom prostarfvode utgå, eller hvad dem eljest åsämjer.

25 §.

Då lönereglering är i ordningen att företagas beträffande pastorat,

där bostadsboställe af andra eller tredje klassen på landet finnes, skall

domkapitlet påkalla husesyn å sådant boställe för utrönande af den kostnad,

som föranledes af boställshafvaren åliggande byggnadsskyldighet vid de

laga husen å bostället under de tjugu år, för hvilka löneregleringen skall

gälla.

Med tillämpning af föreskrifterna i ecklesiastik boställsordning skall

synerätten i fråga om hvarje laga hus å bostället, beträffande h vilket

byggnadsskyldighet åligger boställshafvaren, noggrant uppskatta den kostnad,

som kan antagas böra under löneregleringsperioden utgå för boställshafvarens

fullgörande af berörda skyldighet vid samma hus, och skall synerätten

afgifva utlåtande angående det belopp, hvartill kostnaden särskildt

för nybyggnad och därmed enligt nämnda boställsordning likställd förbättring

och särskildt för underhåll beräknas komma i medeltal årligen

uppgå.

26 §.

I sammanhang med pröfning af uppgjordt förslag till lönereglering fastställer

Kungl. Maj:t de ersättningsbelopp, som under löneregleringsperioden

årligen skola inom pastoratet afsättas såsom godtgörelse till boställshafvaren

dels för nybyggnad och därmed enligt ecklesiastik boställsordning

likställd förbättring af de laga husen å bostadsboställe af andra eller tredje

klassen på landet, dels ock för husens underhåll; skolande dessa belopp

under löneregleringsperiodens särskilda år oförändrade utgå.

27 §.

Till bestridande af den jämlikt 26 § fastställda ersättning skola afgifter

utgå enligt de i 16 § för utgörande af pastoratets lönebidrag stadgade

grunder, med iakttagande af där angifna undantag.

28 §.

Medel, som på grund af 26 § afsättas inom pastorat, skola särskildt

för sig af vederbörande kyrkoråd förvaltas och göras räntebärande.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition K:o 88.

Ej må af dessa medel hvad som anslagits till gäldande af kostnad

för nybyggnad och förbättring sammanblandas med den del, som är afsedd

till bestridande af underhållskostnad.

29 §.

Boställshafvare äger att vid nybyggnad och för underhåll af de laga

husen å bostadsboställe af andra eller tredje klassen på landet erhålla godtgörelse

af de i 28 § omförmälda medel, på sätt stadgas i ecklesiastik

boställsordning.

30 §.

1. Där bostadsboställe för kyrkoherde eller komminister icke finnes,

åligger det pastoratet att, intill dess sådant boställe varder anskaffadt och

behörigen insynadt, antingen tillhandahålla tjänsteinnehafvaren, utan kostnad

för denne, bostad, lämpad efter hvad därom för bostadsboställe af motsvarande

klass är i ecklesiastik boställsordning stadgadt, eller ock tilldela

tjänsteinnehafvaren skälig hyresersättning; och skola utgifterna härför

bestridas i den ordning, som uti 16 § föreskrifves.

2. önskar innehafvare af med jordbruk förenadt bostadsboställe, att

bostället eller del däraf må, utan inskränkning till hans besittningstid, upplåtas

på arrende, göre hos vederbörande domkapitel ansökning om tillstånd därtill.

Efter pastoratets och kontraktsprostens hörande meddele domkapitlet beslut,

och må det sökta tillståndet ej vägras, där icke utarrenderingen linnes

medföra väsentliga olägenheter för boställets innehafvare i afseende å hans

tjänsteutöfning eller personliga ställning.

Före utarrenderingen skola för boställshafvarens räkning undantagas

bostad med nödiga ekonomi- och uthus äfvensom visst jordområde, hvarjämte

i arrendekontraktet skola intagas de särskilda förbehåll, som må

finnas erforderliga till betryggande af boställshafvarens tillgång till mjölk

samt skjuts eller andra tjänstbarheter.

Arrendetiden må ej öfverstiga tjugu år.

De närmare villkoren för utarrenderingen skola pröfvas och fastställas

af Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

31 §.

Föreskrifterna i 18, 19, 20 och 21 §§ skola för prästerskapet inom

visst stift lända till efterrättelse, så snart på grund af denna lag fast
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

ställd lönereglering beträffande något till samma stift hörande pastorat

vunnit tillämpning, därvid likväl iakttages, att ordinarie präst, hvars lön

utgår enligt äldre lönereglering, skall ej mindre till kyrkofonden inbetala,

hvad honom åligger att för aflöning af extraordinarie präster utgifva utöfver

förmånerna af bostad och vivre samt skjuts i tjänsteärenden, än

äfven godtgöra hos honom anställd extraordinarie präst för resa till tjänstgöringsorten.

Bestämmelserna i 23 och 24 §§ skola tillämpas från och med den 1

maj 1914, redan utnämnd kontraktsprost förbehållet att under hans tjänstetid

från kyrkofonden uppbära aflöning efter hittills gällande grunder.

32 §.

Hvad om bostadsboställe i denna lag är stadgadt gäller äfven om

hemman eller lägenhet, som brukas i förening med dylikt boställe.

33 §.

Beträffande bostadsboställe, hvars innehafvare är delägare i skånska

prästerskapets byggnadskassa, skall med afseende å tillämpning af bestämmelserna

i 25, 26, 27, 28 och 29 §§ särskildt iakttagas följande:

Vid den i 25 § omförmälda uppskattning af kostnad för boställshafvare

åliggande byggnadsskyldighet skola gällande föreskrifter angående

prästgårdsbyggnader i Skåne samt beträffande skånska prästerskapets

byggnadskassa lända till efterrättelse; och skall i fråga om kostnad för

nybyggnad äfvensom därmed likställd förbättring uppskattningen afse

samtliga de afgifter, boställshafvaren kan antagas böra under löneregleringsperioden

erlägga till nämnda kassa.

Hvad i 26, 27 och 28 §§ stadgas om medel, som skola inom pastoratet

afsättas till godtgörande af boställshafvares kostnad för nybyggnad och

förbättring, skall, då fråga är om boställe som nu är sagdt, gälla i afseende

å medel, hvilka ansetts erforderliga för betäckande af boställshafvarens

afgifter till sagda kassa; ägande boställshafvaren att för verkställda

inbetalningar till kassan erhålla godtgörelse i enlighet med hvad därom

är särskildt stadgadt.

34 §.

Denna lag skall i tillämpliga delar gälla äfven i fråga om lönereglering

för prästerskapet i de territoriella församlingarna i Stockholm, därvid

likväl iakttages:

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Iiungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

att Kungl. Maj:t, på förslag af öfverståthållaren och ärkebiskopen,

förordnar ordförande samt Stockholms stads konsistorium inom eller utom

sig väljer en ledamot i den nämnd, som i 2 § afses; samt

att åtgärd, som enligt lagen ankommer på domkapitlet eller Kling!.

Maj:ts befallningshafvande, skall af konsistorium eller öfverståthållareämbetet

vidtagas.

35 §.

De ytterligare bestämmelser, som för tillämpning af föreskrifterna i

denna lag kunna finnas erforderliga, meddelas af Konungen.

Bih. till Riktid. Prat. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 66 Häft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 88.

Förslag

till

Lag

om emeritilöner för präster.

1 §•

Emeritilöner må, under de villkor och bestämmelser, som här nedan

stadgas, från kyrkofonden utgå till ordinarie och extraordinarie präster,

hvilka tjänstgöra i territoriell församling, dock icke till prästerskapet i

Karlsborgs och Nya Yarfvets församlingar, ej heller till kyrkoherde i prebendepastorat.

2 §.

Kungl. Maj:t fastställer, efter domkapitlens hörande, grunder för beräkning

af emeritilöner.

3 §•

Med iakttagande däraf att kyrkofonden eljest åliggande utgifter skola

i främsta rummet bestridas samt att icke något år mer än fem hundra

tusen kronor må användas till emeritilöner, bestämmer Kungl. Maj:t, huru

tillgängliga medel skola, med hänsyn till olika klasser af tjänsteinnehafvare,

uppdelas i lämpligt antal emeritilöner.

4 §•

Ordinarie präst vare pliktig att, mot åtnjutande af emeritilön, från

tjänsten afgå:

när han fyllt sjuttiofem år; eller

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o S8.

när han fyllt sextiofem år samt under mer än tre af de senast förflutna

fem åren varit i följd af obotlig .sjukdom eller ålderdomssvaghet

urståndsatt att själf fullgöra sina tjänsteåligganden och af sådan anledning

åtnjutit tjänstledighet.

Extraordinarie präst må erhålla emeritilön, när han uppnått sextio

års ålder.

5 §•

Kungl. Maj:t utser innehafvare af emeritilön.

För sådant ändamål har domkapitlet att hos Kungl. Maj:t anmäla, då

stiftet tillhörande präst fyllt sjuttiofyra år eller eljest enligt bestämmelserna

i 4 § finnes böra komma i åtnjutande af emeritilön; och skall dylik anmälan

göras före slutet af december månad.

6 §• .

Ordinarie präst, åt hvilken emeritilön tilldelats, skall från och med

utgången af näst därpå följande ecklesiastikår frånträda sin tjänstebefattning

och är omedelbart därefter berättigad att åtnjuta emeritilönen.

Extraordinarie präst äger åtnjuta emeritilön från och med början af

ecklesiastikåret näst efter det, då dylik lön blifvit honom tilldelad.

Emeritilön skall kvartalsvis utbetalas och utgår intill slutet af den

månad, hvarunder innehafvaren aflidit.

7 §.

Har den, som åtnjuter emeritilön, blifvit dömd prästämbetet förlustig,

vare vid den tid, beslutet härom vunnit laga kraft, hans rätt till dylik

lön förverkad.

8 §.''

Ej må emeritilön i mät tagas eller med kvarstad beläggas.

9 §•

Kungl. Maj:t bestämmer, hvilket år emeritilöner skola första gången

utdelas, och underrättar domkapitlet härom å sådan tid, att domkapitlet

kan före slutet af december månad året näst förut till Kungl. Maj:t inkomma

med anmälan, hvarom i 5 § förmäles.’

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

10 §.

Redan utnämnd tjänsteinnehafvare vare ej mot sitt bestridande skyldig

att, mot åtnjutande af emeritilön, afgå från sin befattning.

11 §•

Hvad om domkapitel i denna lag är stadgadt gäller äfven om Stockholms

stads konsistorium.

12 §.

De ytterligare bestämmelser, som för tillämpning af föreskrifterna i

denna lag kunna finnas erforderliga, meddelas af Konungen.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

21

Förslag

till

Lag

om kyrkofond.

Med upphäfvande af hvad i förut gifna författningar finnes stridande

mot här nedån meddelade föreskrifter förordnas som följer:

1 §.

De prästerskapet i territoriella församlingar anslagna aflöningsmedel,

om hvilka i denna lag förmärs, skola utgöra en svenska kyrkans tillhörighet

och, under benämning kyrkofonden, af statskontoret, utan sammanblandning

med statsmedel, förvaltas.

2 §•

Till kyrkofonden skola öfverföras prästerskapets löneregleringsfond

och de ecklesiastika boställenas skogsfru! d äfvensom, enligt Kungl. Maj:ts

bestämmande i hvarje särskildt fall, sådana till aflöning för prästerlig tjänst

afsedda fonder och andra tillgångar, hvilka icke äro att hänföra till lönemedel,

som omförmälas i 6 eller 9 §§ af lagen om reglering af prästerskapets

aflöning; dock att ersättningsmedel för säl dt eller utbytt bostadsboställe

må på grund af stadgandet i 6 § 1 mom. af nämnda lag,‘efter

Kungl. Majrts förordnande, öfverlämnas till kyrkofonden.

3 §.

Ytterligare skola till kyrkofonden ingå:

1. hvad enligt lagen om indragning till statsverket och afskrifning

af prästerskapets tionde samt om ersättning därför årligen skall af statsverket

gäldas såsom ersättning för tionde och andra afgifter af fast egendom,

hvilka på grund af förut gifna författningar tillkommit prästerskapet;

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition No 88.

2. medel, som, efter afdrag af kostnaderna för försäljning, inflyta för

försåld skog från såväl bostadsboställen som löningsboställen, jämväl dem

som varit anslagna till änkesäten, så ock behållen afkastning i öfrigt af

samtliga löningsboställen, hvilka ej brukas i förening med bostadsboställen,

äfvensom ersättningsmedel för jord eller förmån, som upplåtits från dylika

löningsboställen, dock med undantag, beträffande alla i detta moment

omförmälda aflöningsmedel, af sådana inkomster, som dels enligt 6 eller 9

§§ i lagen om reglering af prästerskapets aflöning äro förbehållna prästerskapet

i visst pastorat, dels härflyta från änkesäten, hvilka af menighet inköpts

eller af enskild för ändamålet donerats;

3. årlig ersättning af statsverket ej mindre för de anslag i kronooch

kyrkotionde samt oindelt spannmål äfvensom hemmansräntor, för

hvilka godtgörelse af statsmedel lämnas prästerskapet det ecklesiastikår,

som tilländagå!’ näst före den 1 maj 1914, än äfven för de statsanslag i

penningar, som för samma ecklesiastikår af prästerskapet åtnjutas;

4. ränta och annan vinst å kyrkofondens tillgångar.

4 §•

Den årliga ersättning för krono- och kyrkotionde samt oindelt spannmål

äfvensom hemmansräntor, hvarom i 3 § 3 mom. förmäles, skall utgöras

med belopp, motsvarande medeltalet af medelmarkegångsprisen för

vederbörande persedlar under de femtio åren 1864—1913, med tillägg af

forsellön.

5 §.

Öfverföring till kyrkofonden af de i 2 § och 3 § 3 mom. omförmälda

tillgångar skall äga rum från och med den 1 januari 1914, hvarefter det

åligger kyrkofonden att svara för samtliga de utgifter, som enligt allmän

författning eller särskilda, i behörig ordning meddelade bestämmelser vid

tiden för öfverföringen redan blifvit anvisade till utgående från dessa

tillgångar.

Inleverering till kyrkofonden af den ersättning, som angifves i 3 §

I inom., vidtager med afseende å hvarje pastorat från och med ecklesiastikåret

näst efter det, med hvars utgång den på grund af förordningen den

II juli 1862 eller förordningen den 1 november 1872 fastställda lönereglering

för prästerskapet i pastoratet upphör att gälla.

Hvad i öfrigt är afsedt såsom inkomst för kyrkofonden skall tillföras

densamma, när sådant, utan förnärmande af annans rätt, kan ske.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

6 §.

Af kyrkofonden skola utgöras:

1. lönebidrag, arfvoden och kostnadsersättningar, som jämlikt lagen

om reglering af prästerskapets aflöning skola af kyrkofonden gäldas, så

ock emeritilöner, hvilka i enlighet med lagen om sådana löner blifvit

präster tilldelade;

2. lönetillökningsbelopp, som jämlikt de af Kungl. Maj:t därom meddelade

föreskrifter skola utgå till vissa ordinarie präster;

3. kostnad för skogsindelning å boställen, dock beträffande boställe,

som af menighet inköpts eller af enskild donerats, endast i den mån

skog å dylikt boställe icke lämnar så stort virkesöfverskott, att skogsindelningskostnaden

kan däraf bestridas;

4. ersättning för skogsstatens öfriga bestyr med skog å boställen, hvilka

icke af menighet inköpts eller af enskild donerats, med belopp,'' som

Kungl. Maj:t, enligt gällande grunder för beräkning af dylik ersättning,

årligen i afseende å näst föregående års verksamhet fastställer till gäldande;
5.

kostnad för bevakning samt skogsodlings- och andra arbeten för

skogsskötselns främjande å de i 4 mom. omförmälda boställen, intill belopp,

som Kungl. Maj:t efter domänstyrelsens förslag hvarje år för det följande

bestämmer;

6. kostnad för åtgärd eller anstalt, som, enligt Kungl. Maj:ts särskildt

meddelade tillstånd, må utföras för tillgodogörande af virkesafkastning

eller motverkande af uppkommen skada å skog till boställe, som icke af

menighet inköpts eller af enskild donerats;

7. i den mån fondens tillgångar det medgifva, anslag, som Kungl.

Maj:t må finna skäligt bevilja innehafvare af ordinarie prästerlig tjänst,

med hänsyn till särskilda förhållanden, som ej kunnat vid fastställandet

af dennes lön tagas i beräkning.

7 §•

Där från bostadsboställe skogsförsäljningsmedel skola ingå till kyrkofonden,

må Kungl. Maj:t, på ansökning af boställshafvare, som utgör jämväl

å boställets skogsmark belöpande utskylder och besvär, bevilja honom

skäligt bidrag från kyrkofonden till fullgörande af denna .skattskyldighet.

8 §.

Finner Kungl. Maj:t, att bostadsboställe bör till främjande af församlingsvården

utbytas mot fastighet, hvaraf kyrkofonden åtnjuter afkastning,

må sådant utbyte ske.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition No 88.

Fastighet, som varit bostadsboställe vid prästerlig tjänst och hvars

afkastning med anledning af tjänstens indragning ingått till kyrkofonden,

skall, där tjänsten åter inrättas, upplåtas såsom bostadsboställe för samma

tjänst, om hinder icke möter.

9 §.

1. Varder genom lönereglering, som skall tillämpas omedelbart efter

det lönereglering, fastställd på grund af förordningen den 11 juli 1862

eller förordningen den 1 november 1872 upphört att gälla, aflöning för

kyrkoherde- eller komministerstjänst bestämd till afsevärdt mindre belopp

än det, som under närmast föregående fem år i medeltal utgått för tjänsten,

må präst, som minst fem år innehaft och vid tiden för den nya

löneregleringens tillämpning fortfarande innehar dylik tjänst, kunna, där

icke hans tjänsteverksamhet blifvit i motsvarande mån inskränkt, för den

tid han vid samma tjänst kvarstår eller för vissa år däraf erhålla skälig

löneförbättring, att såsom särskildt tillskott utgå från kyrkofonden, såvida

han hos Kungl. Maj:t därom gör ansökning och Kungl. Maj:t finner kyrkofondens

tillgångar sådant medgifva.

2. Så snart inom visst stift lönereglering, fastställd enligt lagen om

reglering af prästerskapets aflöning, vunnit tillämpning beträffande något

till samma stift hörande pastorat, skall inom stiftet anställd ordinarie

präst, hvars lön utgår enligt äldre lönereglering, till kyrkofonden inbetala

hvad honom åligger att för aflöning af extraordinarie präster utgifva

utöfver förmånerna af bostad och vivre samt skjuts i tjänsteärenden.

3. Redan utnämnd kontraktsprost, hvilken icke åtnöjes med arfvode,

som i enlighet med omförmälda lag varder för hans prostämbete fastställd,

är berättigad att från kyrkofonden uppbära aflöning efter hittills

gällande gåunder.

10 §•

Jämväl efter det prästerskapets löneregleringsfond, de ecklesiastika boställenas

skogsfond och andra liknande fonder öfverförts till kyrkofonden,

må Kungl. Magt, intill dess på grund af lagen om reglering af prästerskapets

aflöning fastställd lönereglering vunnit tillämpning inom vederbörande

pastorat, till förhöjande af aflöningen för prästerskapet i pastoratet

eller till utveckling af den kyrkliga organisationen därstädes, bevilja

nödigt anslag från kyrkofonden.

11 §•

De ytterligare bestämmelser, som för tillämpning af föreskrifterna i

denna lag kunna finnas erforderliga, meddelas af Konungen.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kung!, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

25

Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6 mars 1908.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Teolle,

Statsråden: Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hedekstierna,

Hammarskjöld,

Roos,

Swartz,

grefve Hamilton,

grefve Ehrensvård,

Malm.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och jordbruksdepartementen

anförde chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet

Hammarskjöld:

I skrifvelse af den 5 maj 1897 hemställde Riksdagen,

att Kungl. Maj:t täcktes så fort ske kunde låta verkställa noggrann

utredning såväl beträffande den på nu gällande löneregleringar grundade

skattskyldigheten till prästerskapet från den tiondepliktiga jorden och andra

beskattningsföremål i jämförelse med hvarandra, både inom hvarje församling

och mellan olika församlingar, som ock beträffande de aflöningsvillkor,

som för närvarande af prästerskapet i olika församlingar åtnjötes;

Bill. till Rihscl. Prot. 1.908. 1 Sami. 1 Afcl. 66 Höft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

att Kungl. Maj:t täcktes, efter verkställd utredning af på frågan inverkande

omständigheter, till Riksdagens godkännande framlägga de

grunder, som ansåges böra blifva bestämmande vid reglerandet af prästerskapets

aflöning, sedan tiden för nu gällande lönekonventioner utlupit;

att vid utredandet af berörda grunder särskild hänsyn måtte tagas

bland annat därtill:

huruvida icke en utjämning borde åstadkommas i afseende på de

bidrag till prästerskapets aflöning, som utginge från olika skatteobjekt,

och i hvad mån staten borde bidraga till aflöningen;

huruvida icke från tillgängliga fonder bidrag kunde lämnas till aflöning

åt prästerskapet i de församlingar, som eljest skulle däraf oskäligt

betungas;

huruvida en utjämning i viss mån af olikheterna uti prästerskapets aflöning

inom olika församlingar och tjänstegrader kunde äga rum, så att

hvarje präst erhölle anständig bärgning;

huruvida icke vissa koinministraturer borde och kunde indragas och

andra förvandlas till pastorsbeställningar;

huruvida en sammanslagning af smärre pastorat kunde äga rum;

huruvida icke afkastningen af prästerskapets löneregleringsfond och

de ecklesiastika boställenas skogsfond borde i större omfattning än hittills

tagas i anspråk för prästerskapets aflöning;

huruvida icke förändrad ordning för prästboställenas utarrendering

borde stadgas, med fäst afseende därpå, att boställena måtte väl häfdas

samt såväl församlingarnas som prästerskapets bästa tillgpdoses; samt

att Kungl. Maj:t täcktes i sammanhang med ofvan omförmälda utredning

äfven låta verkställa utredning angående möjligheten af och

sättet för beredande af pension åt de prästmän, som af ålder eller sjukdom

ej förmådde behörigen uppehålla sina tjänster, samt därefter för Riksdagen

framlägga de förslag, hvartill utredningen kunde föranleda.

Med anledning häraf uppdrog Kungl. Maj:t genom nådigt beslut

den 22 oktober 1897 åt en kommitté att verkställa de utredningar och

uppgöra de förslag, om hvilka i Riksdagens förenämnda skrifvelse förmäles;

och skulle kommittén vid fullgörande af sitt uppdrag beakta de

af Riksdagen särskilt angifna synpunkter.

För att tagas i öfvervägande i sammanhang med öfriga till denna

kommitté — den s. k. prästlöneregleringskommittén — hänskjutna frågor

blefvo därjämte å olika tider till kommittén öfverlämnade följande till

Kungl. Magt inkomna framställningar, nämligen

tre af kammarkollegium den 31 december 1887 afgifna underdåniga

utlåtanden jämte tillhörande handlingar angående förvandling till oför
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 8S.

Underliga penningbelopp dels af den från statsverket till biskopslöneregleringsfonden

efter medelmarkegång utgående ersättning för indragen

kronotionde, dels af de till biskopar och öfriga prästerskapet, Gottlands

undantaget, på samma sätt utgående ersättningar för indragna räntor och

kronotiondeanslag, dels ock af prästerskapets oindelta spannmål; samt

en af domkapitlet i Härnösand den 6 april 1898 gjord underdånig

framställning om de kyrkliga behofven inom Härnösands stift och om afsättande

af medel från prästbordsskogarna i stiftet till en eller två fonder

för tillgodoseende af dessa behof.

Prästlöneregleringskoinmitténs till trycket befordrade handlingar äro

grupperade i tre afdelningar, af hvilka den första utgör en »Samling af

de på grund af kungl. förordningen den 11 juli 1862 af Kungl. Maj:t

utfärdade resolutioner angående lönereglering för rikets prästerskap».

Den andra afdelningen innefattar kommitténs tid efter annan afgifna

betänkanden och förslag. Dessa äro: I. »Betänkande och förslag till förordning

angående utarrendering af prästerskapets med jordbruk förenade

bostadsboställen», af den 20 december 1899; II. »Betänkande medförslag

till ecklesiastik boställsordning och till förordning om ecklesiastika byggnadslånekassor»,

af den 17 augusti 1900; III. »Betänkande och förslag

beträffande den kyrkliga indelningen och organisationen», af den 20 december

1900; samt IV. »Betänkande och förslag angående reglering af

prästerskapets aflöning och därmed sammanhängande frågor», af den 19

juni 1903.

Uti den tredje afdelningen har kommittén sammanfört åtskilliga till

olika serier hörande tabeller, nämligen: Ser. A. »Skattskyldigheten till

prästerskapet samt prästerskapets aftoningsförmåner ecklesiastikåret 1896

—1897 m. m.»; Ser. B. »Skogsmedel från ecklesiastika boställen samt

dessa medels disposition»; Ser. C. »Utredning rörande det lägst aflönade

prästerskapets inkomster»; samt Ser. D. »Prästerskapets löner och tillgångarna

till deras bestridande, enligt kommitténs förslag».

Åtskilliga af kommitténs förslag beträffande den kyrkliga indelningen

och organisationen hafva redan blifvit underställda Eders Kungl. Maj:ts

pröfning. I den mån öfriga till denna grupp hörande kommittéförslag

icke varda slutligen afgjorda, innan nya löneregleringar för prästerskapet

i de särskilda pastoraten skola uppgöras, torde granskningen och pröfningen

af ifrågavarande förslag lämpligen böra företagas i samband med

blifvande löneregleringar.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

]\Jed utgångspunkt från prästlöneregleringskommitténs förslag i ämnet

har Kungl. Maj:t i särskilda propositioner (iris 56 och 57) till 1903

års riksdag ej mindre föreslagit Riksdagen att antaga ett af Kungl.

Maj:t framlagdt förslag till ecklesiastik boställsordning än äfven begärt

Riksdagens yttrande öfver ett vid vederbörande proposition fogadt förslag

till förordning om ecklesiastika byggnadslånekassor. I skrivelser af den

12 maj samma år har Riksdagen tillkännagivit, att kamrarna beträffande

en hvar af dessa frågor stannat i olika beslut, i följd hvaraf den förra

frågan förfallit samt Riksdagen icke kunnat afgifva något yttrande i den

senare frågan. På min hemställan har emellertid Eders Kungl. Maj:t förut

i dag beslutat till Riksdagen aflåta förnyad proposition med förslag till

ecklesiastik boställsordning.

De frågor, som behandlas i kommitténs båda öfriga, med sifferbeteckningarna

I och IV försedda betänkanden, anhåller jag nu få underställa

Eders Kungl. Maj:ts pröfning.

öfver förstnämnda betänkande, innehållande förslag till förordning

angående utarrendering af prästerskapets med jordbruk förenade bostadsboställen,

har kammarkollegium, efter nådig remiss, hört ett stort antal

församlingar och innehafvare af ordinarie prästerliga tjänster äfvensom

infordrat yttranden från samtliga domkapitlen och Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande i rikets samtliga län, hvarefter kollegium den 21 juni

1901 afgifvit eget underdånigt utlåtande.

Kommitténs sist afgifna betänkande IV innefattar ett flertal författningsförslag.

Beträffande följande af dessa förslag, nämligen förslaget till lag om

indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde samt

om ersättning därför, förslaget till lag angående reglering af prästerskapets

aflöning, förslaget till föreskrifter angående beräkning af prästerskapets

aflöning, förslaget till lag om emeritilöner för präster och förslaget till

grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar, har

kammarkollegium den 10 november 1905 afgifvit infordradt underdånigt

utlåtande, sedan kollegium, jämlikt föreskrift i nådig remiss, inhämtat

yttranden öfver samtliga förslagen från domkapitlen och Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande i länen äfvensom öfver de förstnämnda fyra

förslagen från Stockholms stads konsistorium och öfverståthållareämbetet

och öfver förslaget till grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika

boställsskogar från domänstyrelsen. De af kollegium infordrade

yttrandena jämte en del andra inkomna handlingar hafva samtidigt med

kollegii eget utlåtande till Kungl. Maj:t öfverlämnats.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kangl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

På grund af nådig remiss hafva kammarkollegium och statskontoret

den G december 1905 afgifvit gemensamt underdånigt utlåtande öfver ett

i sistnämnda betänkande IV jämväl framlagdt förslag till lag om kyrkofond

och därvid bifogat införskaffade yttranden i ärendet från domkapitlen

och Stockholms stads konsistorium, Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i länen och öfverståthållareämbetet äfvensom domänstyrelsen.

Frågan om lämpligheten af att prästerna bibehölles vid innehafvet

af sina jordbruksboställen eller om dessa boställen borde indragas till

någon för prästerskapet gemensam aflöningsfond har varit föremål för

särskild utredning.

Vid underdånig anmälan af prästlöneregleringskommitténs betänkande

och förslag angående reglering af prästerskapets aflöning och därmed

sammanhängande frågor har nämligen Kungl. Maj:t — jämte det öfver

de af kommittén framställda förslagen infordrats underdåniga yttranden

och utlåtanden, på sätt af mig redan blifvit nämndt —• tillika funnit

godt genom nådigt bref den 12 februari 1904 anbefalla kammarkollegium

att, efter hörande af domkapitlen och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i länen, före den 1 juni 1905 till Eders Kungl. Maj:t inkomma

med dels underdånigt yttrande, huruvida icke, med hänsyn till ändrade

tidsförhållanden, kunde anses lämpligt, att åt kyrkoherdar samt komministrar

och med dessa likställda präster i stället för de nuvarande boställena,

där dessa ej vore af menighet inköpta eller af enskilda för ändamålet

donerade, upplätes allenast bostad med nödiga ekonomi- och uthus

samt trädgård eller planteringsland äfvensom vedbrand, samt boställena

och deras afkastning i öfrigt inginge bland svenska kyrkans gemensamma

aflöningstillgångar, dels ock underdånigt förslag å de grunder, enligt hvilka

en sådan anordning skulle kunna bringas till stånd. Sedan med anledning

häraf kammarkollegium inhämtat utlåtanden från vederbörande myndigheter,

af hvilka utlåtanden några åtföljts af yttranden från prästerskapet,

särskildt kontraktsprostarna, i vissa orter och från ett fåtal församlingar,

har kollegium den 20 januari 1905 afgifvit eget underdånigt utlåtande i

ärendet och tillika med detta till Eders Kungl. Maj:t öfverlämnat samtliga

inkomna handlingar.

De af prästlöneregleringskommittén i dess olika betänkanden behandlade

eller af mig eljest nu berörda frågor hafva af centralstyrelsen

för allmänna svenska prästföreningen upptagits till skärskådande uti två

särskilda till Kungl. Maj:t ställda, till kammarkollegium ingifna och

af kollegium med egna utlåtanden öfverlämnade underdåniga skrivelser

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl.'' Majds Nåd. Proposition N:o 88.

af den 1 mars och den 27 oktober 1905. I den senare skrifvelsen framhåller

centralstyrelsen bland annat, hurusom det för de föreliggande viktiga

frågornas lösning torde vara af en viss betydelse, att det i församlingarna

tjänstgörande prästerskapet både för egen del, såsom af en ny lönereglering

närmast berördt, och på grund af sin kännedom om församlingsförhållandena

finge tillfälle att uttala små erfarenheter och önskningar. Då det

särskilt torde vara af vikt, att prästerskapet i de olika landsändarna,

med i mycket olikartade förhållanden, finge gemensamt frambära sin mening

i ärendet, hade allmänna svenska prästföreningen, som med omkring

1,600 medlemmar omfattade inemot två tredjedelar af svenska kyrkans

prästerskap, beredt prästerskapet i de olika församlingarna tillfällen till

upprepade gemensamma öfverläggningar angående ifrågavarande förslag.

Därvid hade visat sig, att om än på grund af lokala förhållanden meningarna

i vissa smärre afseenden kunnat något divergera, dock i andra och

viktigare afseenden, angående hvilka centralstyrelsen gjort hänvändande,

en konstant mening gjort sig gällande. På grund däraf torde de till det

mesta enhälligt fattade besluten uti omkring 60 kretsar i olika landsändar

— uti hvilka beslut en stor del enskilda vid kretsarnas sammanträden

ej närvarande sedermera skriftligen instämt — fa anses såsom ett

tillförlitligt uttryck för den allmänna meningen inom hela prästerskapet.

I enlighet med kretsarnas beslut anhåller därför allmänna svenska prästföreningens

centralstyrelse att få frambära vissa utlåtanden och hemställanden

i de särskilda frågorna.

Jag tillåter mig äfven erinra därom, att Kungl. Maj:t den 19

oktober 1906 uppdragit åt en kommitté att taga under öfvervägande,

huruvida samt, därest så befinnes vara förhållandet, i hvilken omfattning

främmande trosbekännare, som äro medlemmar af något utaf staten erkändt

kristet trossamfund, äfvensom mosaiska trosbekännare må kunna fritagas

från skyldighet att för sina personer samt för inkomst af kapital och

arbete erlägga afgifter till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och

betjäning, och att afgifva förslag, till de ändrade bestämmelser, som varda

erforderliga. Denna kommitté afgaf den 29 augusti 1907 utlåtande och

förslag i ämnet.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Innan jag öfvergår till en framställning af grunderna för den af prästlöneregleringskoinmittén

föreslagna nya lagstiftningen angående prästerskapets

aflöning och därmed sammanhängande frågor samt af de väsentligen i

öfverensstämmelse därmed utarbetade författningsförslag, hvilka jag har

för afsikt att underställa Eders Kungl. Maj:ts pröfning, anhåller jag att

få — hufvudsakligen med ledning af det utaf samma kommitté införskaffade

vidlyftiga materialet — dels lämna en kortfattad historik öfver

uppkomsten och utvecklingen af den lägre kyrkliga indelningen och organisationen

och af prästerskapets i de territoriella församlingarna aflöningsförhållanden

i vårt land, dels redogöra för nu gällande, med afseende å

samma prästerskap tillämpade beskattnings- och aflöningssystem äfvensom

för verkningarna däraf, dels ock erinra om viktigare inom riksdagen

väckta förslag till ändring i nuvarande aflöningsförhållanden.

I.

Återblick på den kyrkliga indelningens ock organisationens samt

de prästerliga aflöningsförhållandenas utveckling i vårt land.

Rikets indelning i socknar var ursprungligen dess indelning i kyrkligt Den kyrkliga

afseende. Kyrksocknarna hafva antagligen så uppkommit, att i mån af

kristendomens allmännare utbredning kyrkor byggdes först vid häradenas fZtaZungar.

gamla tingsplatser, hvilka tillika voro offerställen, och sedermera på andra

inom häradet välbelägna orter, troligen i anslutning till förutvarande

smärre samfundsbildningar. Då kyrkan var medelpunkten för det område,

inom hvilket hon var belägen, kallades den menighet, som för

gemensam religionsöfning sökte till eller besökte samma kyrka, »sokn».

Byggnad och underhåll af kyrka äfvensom af prästgård torde jämte vården

af kyrkans öfriga egendom till en början hafva varit det hufvudsakliga

föremålet för sockenmenighetens öfverläggningar och beslut. Men med

tiden utvidgades socknens befogenhet till medverkan först vid kyrkotuktens

utöfvande och sedermera vid omvårdnad om ärenden jämväl af rent borgerlig

natur. Socknens rätt att deltaga i de olika ärendenas behandling

utöfvades af sockenstämman, en inrättning, hvars förebild spåras långt

tillbaka i tiden.

Sedan sockenbildningen sålunda under utvecklingens gång i mycket

förändrat sitt ursprungliga skaplynne, åvägabragtes slutligen genom kommunalförordningarna

af den 21 mars 1862 en utskiftning mellan de kyrkliga

och borgerliga intressena i socknen. Såsom allmän regel stadgades, å ena

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Församling sdelningar.

Kapellag.

sidan att hvarje socken på landet och hvarje stad med därunder lydande

område skulle för sig utgöra en kommun, hvars medlemmar ägde att

vårda sina gemensamma ordnings- och hushållsangelägenheter, samt å andra

sidan att hvarje kyrkoförsamling, i stad som på landet, ägde att för vården

af kyrkans och folkskolans angelägenheter i kyrkostämma med kyrkoherden

sammanträda till öfverläggning och beslut.

Då ordet kyrkoförsamling i den nya lagstiftningen blifvit valdt, i stället

för ordet socken eller kyrksocken, till betecknande af det primära kyrkliga

samhället, har detta skett med afsikt, under uttryckligt framhållande af

att en kyrkoförsamling ej nödvändigt förutsatte ett territoriellt samband.

Därmed behöfver nämligen endast förstås ett samfund för främjande af

medlemmarnas gemensamma religiösa intressen. Skall tillika uttryckas,

att med församlingen är förenadt ett visst område af landet, plägar ordet

territoriell tilläggas. Territoriell kyrkoförsamling torde således numera vara

rätta benämningen på. den kyrkliga indelningens lägsta enhet, såvida ett

territorium jämväl afses. De af territoriet i viss mån oberoende kyrkoförsamlingar,

hos hvilka den personliga karaktären är mera framträdande,

kallas i motsats till de förra personella eller icke territoriella. Kyrkoförsamlingar

af det senare slaget kunna antingen hafva bildats på grund

af någon nationell samhörighet mellan medlemmarna — såsom finska och

tyska församlingarna i Stockholm — eller af särskild anledning utbrutits

ur de territoriella, t. ex. hofförsamlingen i Stockholm, garnisonsförsamlingar

samt hospitals- och fängelseförsamlingar. Endast de territoriella församlingarnas

prästerskap afses i kommitténs förslag, och blott detta prästerskap

åsyftas äfven af mig i förevarande framställning.

I den ecklesiastika indelningen skedde under tidernas lopp åtskilliga

rubbningar i syfte af en verksammare församlingsvård. Minst genomgripande

voro dessa, när blott enstaka hemman eller lägenheter hänfördes

till annan församling än den de förut tillhört. Men understundom kunde

genom dylika mindre förändringar det åsyftade ändamålet icke i afsevärd

mån vinnas, då ju åtskilliga församlingar, synnerligen i glest bebodda och

fattigare trakter, voro af ett betydande omfång. Skulle själavården kunna

upphjälpas i dessa församlingar, var en delning af dem nödvändig. Delningsåtgärder,

förr mindre vanliga, hafva isynnerhet under nittonde århundradet

ej sällan företagits, därvid fullt själfständiga församlingar bildats.

Dylika nybildningar hafva ofta kommit till stånd på grundvalen af

andra kyrkliga föreningar, kapellagen, hvilka, med hänsyn till afsöndringen

från den gamla församlingen, utmärka endast ett stadium i utvecklingen

mot detta mål. Anledningen till kapellags uppkomst har i de flesta fall

varit svårigheten för den del af allmogen, som bott på långt afstånd från

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

kyrka ocli präst, att, särskilt vissa årstider, bevista gudstjänsten eller

eljest tillgodonjuta prästerskapets tjänster, hvarför det medgifvits allmogen

att, till undvikande af »befarad själavåda», uppbygga ett sockenkapell och

underhålla en särskild predikant. Äfven kan en och annan bruksägare

hafva utverkat sig tillstånd att »för vissa skäl och omständigheters skull

få antaga och betjäna sig af egna predikanter vid sina bruk», hvarefter

med brukets gudstjänstlokal såsom medelpunkt ett kapellag småningom

uppstått. För tillvaron af ett kapellag gör ej tillfyllest, att några''församlingsmedlemmar

anskaffat en gudstjänstlokal och att denna blifvit i

vederbörlig ordning godkänd. Därutöfver fordras, att ett visst område,

för hvars religionsöfningar denna gudstjänstlokal — kapellet — skall vara

den gemensamma platsen, blifvit bestämdt. Har så skett, utgör kapellaget

en verklig territoriell församling med en befogenhet i kyrkligt-kommunalt

afseende, som väl i allmänhet är något inskränkt — nämligen till ärenden

som röra kapellet och predikantens aflöning — men ock stundom står

den fullt utvecklade territoriella församlingens mycket nära.

Aro två eller flera församlingar med hvarandra förenade till ett gäll Pastorat.

eller pastorat, plägar en af dem — vanligen den där kyrkoherden har

sin bostad, om ock denna församling icke är den största — kallas moderförsamling

och den eller de öfriga annexförsamlingar.

Pastoraten, flera eller färre, äro förenade i prosterier eller kontrakt, Prosteri.

hvart och ett under en kontraktsprost, som i hufvudsak har till åliggande

att till verkställighet befordra, hvad domkapitlet i afseende å kyrkostyrelsen

anbefaller, samt att öfva tillsyn öfver religionsvården inom kontraktet

och öfver förvaltningen af den därstädes belägna ecklesiastika egendomen.

Prosterierna äro af gammalt datum. Då biskoparna för mycket öfverhopades

med göromål — ofta statsangelägenheter —, blef det nödvändigt,

att de i vissa ämbetsärenden erhöllo medhjälpare. Dessa voro af olika

slag och bland dem nämnas i medeltida handlingar äfven prostar (prowaster,

probst). Indelningen i prosterier synes ej hafva följt några be*

stämda regler: i de från biskopsstiften aflägsna delarna af landet fanns

i allmänhet en prost i hvarje härad, medan å andra trakter flera härader

kunde vara förenade under en prost. Utvecklingen har gått i den senare

riktningen, så att häradena för närvarande äro vida flera än kontrakten.

Själavården inom landsförsamlingen utöfvades under en lång tid af Oen kyrkliga

blott en person, sockenprästen eller, såsom han i landskapslagarna också

helt enkelt kallades, prästen. Den vanliga benämningen på denne ende Kyrkoherdar.

själasörjare var sedermera kyrkoherde, pastor. Någon större personal var

•under katolska tiden säkerligen icke — utom i vissa städer — behöflig,

Bih. till Rikecl. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 06 Haft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

då ju den prästerliga tjänstgöringen uti kyrkan och i församlingen mest

inskränkte sig till förrättande efter ritual af mässor och böner på latinska

språket. Men när, efter reformationen, prästerskapet fått sig ålagdt att

genom gudstjänst på modersmålet samt annan undervisning leda och upprätthålla

det kyrkliga lifvet hos menigheten, nödgades den ordinarie prästen

efter hand skaffa sig medhjälpare uti församlings vård en, helst åtskilliga

pastorat — vare sig från början eller genom sammanförande af flera kyrkor

under en herde — voro af ett betydande omfång.

Komministrar. Kyrkoherdarnas tjänstebiträden kallades i denna sin egenskap komministrar

(= medtjänare), men förekomma i äldre handlingar oftast under

den från katolska kyrkan hämtade benämningen kapellaner. Till en början

voro dessa — utom måhända i de större städerna — enskilda, mera tillfälliga

medhjälpare åt kyrkoherden, som själf antog dem och hos hvilken

de åtnjöto bostad och underhåll. De voro således icke ordinarie prästerliga

tjänstemän, utan deras ställning motsvarade närmast de nuvarande

adjunkternas eller hjälpprästernas. Men i större gäll eller da kyrkoherden

hade flera kyrkor under sin vård, blef behofvet af kapellanens biträde

mera varaktigt.

Enär kapellanerna ansågos nyttiga och behöfliga för själavården, uppmuntrade

regeringen anställandet af dylika präster, särskildt genom att pa

vissa orter åt dem anslå klockares löner och boställen med förpliktelse att

ansvara för klockaretjänstens upprätthållande. Äfven »någon fördel af allmogen

i socknen» bereddes ganska tidigt åt kapellanerna. Detta församlingens

lönebidrag, från början helt och ^ hållet frivilligt, blef allt allmännare

och kom småningom att anses såsom en pålaga, hvilken måste

utgå, så snart kapellan var inom församlingen anställd. Häröfver klagade

emellertid allmogen hos Kungl. Maj:t, under anhållan att den halfspann

säd, som socknemännen af god vilja årligen utlofvat till kapellanerna af

hvarje gård, »icke må en framgent och skyldig pålaga förblifva, utan de

må considereras som kyrkoherdens ombudsmän, undantagandes hvad hvar

och en af god vilja dem må gifva»; med anledning hvaraf Kungl. Maj:t

i nådig resolution på allmogens besvär den 25 september 1675, punkterna

16—19, förklarade, att, där ingen kapellan »för detta häfver varit eller

eljest behöfves, och inge kongliga resolutioner finnes uppå, att där sammastädes

ingen kapellan församlingen påtränges, utan goda ja och samtycke

deras, med mindre kyrkoherden kapellanen själf vill uppehålla».

Genom 1686 års kyrkolag bragtes slutligen ordning i sättet för kapellanernas

antagande, hvarutinnan kyrkoherdarna alltjämt synas hafva velat

förfara med ett visst godtycke och, utan att anlita domkapitlen, tillsätta

kapellanstjänsterna efter eget behag. Kapellanerna skulle nämligen enligt

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nio 88.

sagda lags 19 kap. 9 § tillsättas af biskopen ocli kapitlet, hvarvid dock

församlingens val och kallelse nödvändigt borde föregå och kyrkoherdens

samtycke inhämtas, om så pröfvades skäligt. Dessutom förklarades i 24

kap. 25 och 29 §§, att kapellanerna — som förr ofta användts jämväl för

åtskilliga underordnade uppdrag till kyrkoherdens enskilda fördel — voro

kyrkoherdens medhjälpare i ämbetet, ehuru de stodo under kyrkoherden

såsom sin förman, och kunde lika väl som denne vid förekommande behof

begära eu präst till sitt biträde. Kapellanstjänsterna voro därmed erkända

såsom ordinarie tjänster, och eu bestämd åtskillnad gjordes mellan kapellaner

(komministrar) å ena samt adjunkter (hjälppräster) å den andra

sidan.

Utom kapellaner eller komministrar förekomma äfven andra ordinarie Kommimedhjälpare

till kyrkoherdarna, under namn af kapellpredikanter, pastorats-”"*™"’''*’''''

adjunkter, sockenadjunkter, kyrkoadjunkter, brukspredikanter o. s. v. Af

dessa torde kapellpredikanterna och åtskilliga pastoratsadjunkter innehafva

en ställning, som i regel icke skiljer sig från komministrarnas.

Ehuru komministrar och kapellpredikanter i allmänhet med kyrko- Kommiherdarna

dela den prästerliga ämbetsförrättningen, gifves dock ett område,nf0™föringk~

som är i främsta rummet förbehållet åt pastorerna, nämligen kyrkbokföringen.

På framställning af kyrkomötet har emellertid Kung! Maj:t

den 29 januari 1869 utfärdat ett cirkulär till domkapitlen, enligt hvilket

det tillätes vederbörande domkapitel att, där annex- eller kapellförsamling

därom framställer begäran och sådant pröfvas af omständigheterna påkalladt,

åt präst i denna församling uppdraga att på eget ansvar, dock

under ordinarie pastors tillsyn, icke allenast föra samtliga kyrkböcker

utan ock utfärda därpå grundade betyg och lysningar till äktenskap. Uti

den kyrkomötets framställning, som låg till grund för berörda cirkulär,

påpekades, att annex- och kapellförsamlingars invånare, som för erhållande

af erforderliga bevis m. m. nödgades söka kyrkoherden i moderförsamlingen,

oaktadt komminister eller kapellpredikant funnes på stället att

tillgå, därigenom förorsakades åtskilligt besvär, hvilket, när afståndet till

kyrkoherden var stort, kändes betungande och ansågs göra särdeles önskvärd!,

att, då annex- och kapellförsamling sådant åstundade, därvarande

komminister eller kapellpredikant erhölle tillåtelse att under egen ansvarsskyldighet

föra de till församlingen hörande ininisterialböcker. Efter hvad

till prästlöneregleringskommittén från prästerskapet inkomna svar å frågor

angående fördelningen af tjänsteåligganden mellan prästerskapet i rikets

pastorat gifva vid handen, har den i nämnda cirkulär medgifna åtgärd

vidtagits i ett stort antal annex- och kapellförsamlingar.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Alternering.

Duplikation.

De äldre

prästerliga

aflöningsförhållandena.

Landskapslagarna.

») Tionde.

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 88.

Med afseende å gudstjänstordningen inom pastorat, bestående af

mer än en församling, kan iakttagas en ganska bestämd skillnad mellan

olika stift.

1 Skara stift, där gällen sedan lång tid tillbaka vanligen omfattat

mer än två, ofta tre, fyra eller flera församlingar, och där det således för

en präst varit omöjligt att söndagligen förrätta gudstjänst i hvar och en

af gällets kyrkor, hafva församlingarna vant sig vid att i kyrkan hålles

gudstjänst allenast hvarannan eller hvar tredje söndag. Gudstjänsten plägar

i dessa pastorat alternera mellan kyrkorna, så att, där en präst finnes för

tva kyrkor eller två [»raster för fyra kyrkor, gudstjänst hålles i hvarje

kyrka hvarannan söndag; där ensam präst har tre kyrkor, gudstjänst

hålles i hvarje kyrka blott hvar tredje söndag o. s. v.

Däremot har i öfriga stift församlingslifvet härutinnan uppställt strängare

fordringar. Med undantag allenast för mindre kapell i aflägsnare

trakter, för hvilka någon stadgad gudstjänstordning ej kunnat införas,

anses i regel hvarje kyrka böra uppehållas med gudstjänst hvarje söndag.

I Lunds och Göteborgs stift, där numera vanligen finnas två kyrkor för

hvarje ordinarie präst, uppfylles denna församlingslifvets fordran nästan

undantagslöst genom duplikation, ity att det anses vara prästens skyldighet

att hvarje söndag förrätta gudstjänst i två kyrkor. I Visby stift förekommer

äfven sådan duplikation mångenstädes, men sällan i rikets öfriga

stift, där man i stället varit angelägen att genom anställande af biträdande

prästmän tillgodose anspråket på söndaglig gudstjänst i hvarje kyrka.

Alltifrån kristendomens första tider i vårt land har prästerskapets

aflöning härstädes ålegat socknarna eller församlingarna. Endast då någon

församling ej mäktat själf underhålla sin präst har, särskildt i senare tid,

staten lämnat bidrag i en eller annan form.

Den förnämsta af prästerskapets aflöningsförmåner har varit och är

tionden, i sin ursprungliga form en skatt på bruttoafkastningen af viss

näring. Tiondeplikten omtalas, hvad Sverige beträffar, första gången i

ett bref af påfven Gregorius VII från år 1080 eller 1081. Redan i landskapslagarna,

af hvilka de äldsta återspegla rättsåskådningen från 1200- talets början, förekommer tionden såsom en erkänd pålaga. Där meddelas

ock bestämmelser om andra ecklesiastika löneformer.

Ehuru tiondeinstitutet inom de olika svenska landskapen utbildadesi

mångskiftande former, hänföra sig dock skiljaktigheterna i allmänhet

endast till detaljer. Man torde helt allmänt kunna säga, att tionde

skulle utgöras af åkerns alster, af husdjurens afvel samt af jaktens och

fiskets byten.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds Nåd. PropositionN:o 88. 37

I enlighet härmed särskiljas olika slag af tionde, såsom sädes-, åkereller

skafttionde, kvicktionde — d. v. s. lefvande tionde, tionde af djur —

jakttionde och fisktionde. Sädestionden fördelades på det sätt, att en

tredjedel tillföll sockenprästen (tertialtionde) och återstående två tredjedelar

gingo till skiftes mellan biskopen (biskopstionde), sockenkyrkan (kyrkotionde)

och de fattiga (fattigtionde). Tionden i öfrigt tillföll däremot,

åtminstone på de allra flesta ställen, odelad prästen. Afvikande bestämmelser

om sädestiondens fördelning förekomma i några lagar, liksom tionden

icke alltid bibehölls vid de ändamål, för hvilka den var anvisad.

Utom tionden hade af ålder församlingens medlemmar att till prästens h)Jurastou.

aflöning utgöra åtskilliga andra, därifrån väsentligen skilda afgifter af

mera tillfällig natur. Dessa afgifter innefattade ersättning för vissa kyrkliga

förrättningar samt kallades i landskapslagarna tillägor och på latin jura

stol*, hvilken senare benämning uppkommit däraf, att prästen vid förrättningen

skulle nyttja ämbetsskrud (stola). Bland tillagorna, som i de

olika lagarna angåfvos med olika namn och utgingo med växlande belopp,

må särskild! framhållas likstol eller testamente för begrafning med

själamässor samt afgifter för vigning och kyrktagning.

Slutligen skulle åt prästen gifvas offer vid de stora kyrkliga hög- c) offer.

tiderna, såsom jul, påsk, pingst, allhelgonadagen m. fl.''

Genom Gustaf Vasas kyrkliga reduktion, hvilken i hufvudsak kan Kronotionde

ställas i samband med de beslut, som fattades på reformationsriksdagen i

Västerås 1527 och med ett gemensamt namn kallas Västerås recess, indrogos

för beständigt till kronan de två tredjedelar af sädestionden, som

från början voro anslagna åt biskopen, sockenkyrkan och de fattiga; och

tillskapades därigenom en ny art af tionde, kronotionden. Den återstående

tredjedelen af sädestionden, den s. k. tertialtionden, tick sockenprästen

utan någon afprutning behålla, liksom det lägre prästerskapet i det stora

hela förblef i orubbad besittning af de inkomster, det före reformationen

innehaft, eller åtminstone erhöll en viss ersättning, vanligen i kronotionde,

för hvad som gick förloradt.

Kronotionde, såsom kameral term, angifver ett olika mått af skattskyldighet

till kronan, allteftersom tiondepliktiga fastigheter inom det

gamla Sverige eller i öfriga delar af vårt land åsyftas. Sädestionden i

Danmark var nämligen, såsom bekant, från början lika delad mellan prästen,

kyrkan och biskopen. Då nu genom Kristian den tredjes handfästning

af 1536 endast biskopstionden i Danmark indrogs under kronan samt någon

ändring härutinnan ej gjordes vid införlifvandet med Sverige af Skåne,

Halland, Blekinge och Bohuslän, kom full motsvarighet mellan kronotionden

i dessa landskap och i det öfriga Sverige ej att äga rum.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kyrkotionde

i vissa

provinser.

Gemensam

lagstiftning

för hela riket.

1681 å vs

förordning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

En annan olikhet, som står i samband med den nyssnämnda, är att

i de nya svenska provinserna, likasom i Danmark, kyrkotionden upprätthölls

såsom en inkomst för kyrkorna, under det att dessa i det gamla

Sverige vid reformationen här förlorade det bidrag af sädestionden, hvarmed

de enligt upplandslagen skulle hafva att »skruda sig», om ock någon

ersättning lämnades genom anslag af kronotionde (vin- och byggnadssäd).

De i landskapslagarnas kyrkobalkar angifna grunder för ecklesiastik

skattskyldighet tillämpades äfven efter det samma lagar upphört att gälla.

Någon allmän författning i ämnet var nämligen under en lång tid ej att

tillgå, enär vid landslagens utarbetande och dess utgifvande i tryck år

1608 enighet ej vunnits om kyrkobalken, som skulle innehålla en tiondestadga.

På prästerskapets begäran utfärdade omsider Gustaf II Adolf den 24

februari 1617 »Ordningh för Presterskapet om Upbörd, som införas skal

i Kyrkio-Ordningen». Vidare utfärdades den 22 februari 1638 »Kongl.

May:ts till Swerige Ordning och Stadga om Kyrkiotijenderne i Rijket».

Denna senare stadga hade förnämligast afseende på kronotionde!! men

innehöll därjämte åtskilligt, som gällde äfven tertialtionden, och anses därför

såsom en myckt viktig urkund för bestämmande jämväl af prästerskapets

rättigheter. Sedan härefter någon tid förflutit, gjordes af adeln och allmogen

vid riksdagarna hos regeringen framställningar om närmare och

noggrannare föreskrifter angående den del af församlingarnas aflöningsbidrag,

som omfattade jura stolm, äfvensom beträffande hvad till kapellanernas

underhåll borde utgifvas. Till svar härå utfärdades den 8 februari

1681 »Kongl. May:s Påbudli och Förordning huruledes medh Prästerskapets

upbörd aff Allmogen widh Trolofningar, Barndoop, Kyrkogång,

Begrafningar, såsom och Lijkstool, Tijonde sampt til Capellaners och

Klåckares underhåld förhållas skal».

Då sistnämnda förordning, hvilken innehåller sju paragrafer, allmännare

och tydligare än tillförne skett sökte fastställa prästerskapets aflöning

af församlingarna, och den alltjämt plägat åberopas såsom hufvudförfattningen

inom den för öfrigt mycket vidlyftiga lagstiftning, som reglerade

enskildas bidragsskyldighet till prästerskapets aflöning i enlighet med

det äldre, före nådiga förordningen den 11 juli 1862 tillämpade beskattningssystemet,

torde det vara lämpligt att redogöra för det väsentligaste

af samma förordning, i hvad den stadgar om afgifter till själfva prästerskapet.

Enligt 1 § skola prästerna på landet bekomma af sina åhörare, vare

sig bönder eller hvad näring de hafva som hemman bruka och besitta,

tertialen af den tionde, som efter årsväxten faller af allehanda säd, hvete,

råg, korn, hafre, ärter och bönor, samt tionde af humle, hampa, lin, rofvor

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

och kål, »dock att sådant i persedeln gifves, utan förvandling i ren spannmål.

Likaledes kvicktionde af all afvel, som är föl, kalf, lamm, killing, gris, gås,

samt smör en mark af hvar ko». »Kan intet foster affödas, att prästen

kan tionde få, gifve då den tionde delen uti värdet af det som fallet är

om året, nämligen af en kalf två öre, lamm eller killing ett öre, gås eller

gris ett halföre silfvermynt; men de, som vid saltsjön bo och ringa åker

hafva, skola gifva i det stället nämligen hvar skärbonde, som häfver sin

egen båt, om våren fyra band fisk och om hösten en fjärding strömming,

efter som prästen af andra notedrägter äger en lott bekomma.»

Uti 2 § stadgas, att de som hafva sex kor skola gifva uti likstol och

testamente i ett för allt en ko efter hustru eller bonde. De som hafva

därunder, eller ringare än sex kor till fyra kor, gifva två daler silfvermynt.

Där mindre är än fyra kor, gifves en daler silfvermynt; sedan

efter ett barn åtta öre, efter ett ärfdebarn (barn som redan ärft sina föräldrar

eller andra släktingar) sexton öre och efter ett legohjon åtta öre,

allt silfvermynt.

På grund af 3 § skola prästerna hafva uti påskpenningar ett öre

silfvermynt om året för hvart hjon, som går till aflösning och Herrans

nattvard, såväl af söner, döttrar och magar som af hustru, legodrängar

och pigor; »och vare därmed afskaffadt och alldeles förbjudet att lägga

penningarna på duken eller skrifteinåls-penningar, eftersom härefter också

alle skriftehåll på landsbygden hos allmogen skole vara afskalfade, dock

detta intet förståndet om socknebuden». »Gångandes ämbetsmän» (handtverkare)

samt alla andra på landet boende, som icke bruka någon åker

eller svedjeland eller hafva någon boskap men dock bruka sin egen näring,

skola gifva för all sin rättighet om året två mark silfvermynt, men bruka

de åker eller svedjeland och hafva boskap, gifve de därför lika med

bonden.

Jämlikt 4 § erläggas för brudfolks lysning fyra öre, för vigning åtta

öre, för barndop fyra öre, för kyrkogång efter barn åtta öre, allt silfvermynt.

För socknebuds omak, särdeles där kyrkoherden behöfver resa långt

uti socknen, gifver bonden som honom täckes, men icke högre eller mera

än fyra kappar råg eller korn, »dock måste här hvars och ens fattigdom

anses, så att af dem intet fordras».

Slutligen innehåller 5 § ett så lydande stadgande: »Anbelangande

kapcdlanernes underhåll, såsom de äga med lön blifva försörjda utaf pastoribus,

med hvilka de arbeta, alltså hafva biskoparna med consistoriis däröfver

att jämka dem emellan och göra en viss förordning, sådan som de

å bägge sidor någorlunda kunna vara med behållne, och vele vi för det

öfriga att härutinnan förblifver efter vår nådigste resolution gifven år 1675,

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 88.

att där inga kapellaner för detta hafva varit eller eljest behöfves, och

därom inga kungl. förordningar finnas, att där sammastädes ingen kapellan

församlingen påtränges, mindre skola någre hjälpepräster tillåtas

forsamlingarne till besvär, efter som de i socknar, som kapellaner af forna

tider hafva varit, och allmogen af ålder sig påtagit dem att löna, antingen

de äro en eller flera, af allmogen härefter intet mera till dem skall gifvas

än till det högsta en half spann säd af hvar hel eller half gård, men af

fjärdedels eller mindre torpare gifves allenast en åttondedel tunna om

året.»

Personliga Jämte dessa skatter å vissa näringar och sportler för vissa förrättskatitförmer.

n;ngar förekommo i det äldre kyrkliga beskattningssystemet äfven några

pålagor, som hade ett visst tycke af bådadera och tillika buro prägeln

af en rent personlig skatt. Sådan var den redan nämnda afgiften af

två mark silfvermynt, som enligt 1681 års förordning alla »gångandes

ämbetsmän» samt andra, som ej brukade någon åker eller svedjeland,

skulle erlägga »för all sin rättighet». Sådana voro ock de dagsverken,

som skulle till prästerskapet utgöras såväl af hemmansbrukare som af

torpare, husmän, inhyseshjon, gårdsfolk samt gemenskapen af krigsfolket,

en prestation, som, ehuru ursprungligen utgjord af »god vilja mera än af

plikt», småningom öfv.ergick till sedvänja och såsom sådan bl ef genom

författningar eller konventioner stadgad såsom skyldighet.

Konventioner Kort efter utfärdandet af 1681 års förordning inkommo till Kungl.

fslfattringå.r."Maj:t underdåniga föreställningar mot densamma dels från prästerskapet,

som klagade däröfver, att förordningen icke kunde på alla orter verkställas,

och dels från allmogen, som förklarade, att den hellre ville »blifva

vid deras med sina själasörjare vanlige ackord, såsom det hvilket dem drägeligare

skulle falla». Kungl. Maj:t hänvisade därvid i allmänhet till ingående

af föreningar, konventioner, såsom bästa sättet att främja enighet

och sämja mellan präster och åhörare. För vissa delar af landet utfärdades

till och med särskilda undantagsförfattningar.

Ecklesiastik I städerna — beträffande hvilka 1681 års förordning ej gällde —

trj^ägde prästerskapet visserligen i allmänhet uppbära tertial tionde af jorden

därstädes samt jämväl annan tionde, men dessa afgifter kunde af helt

naturliga skäl icke blifva mycket inbringande. Prästerskapets hufvudsakliga,

ehuru alltid något ovissa, inkomst uti städerna bestod i den frivilliga

tillökning, åhörarna meddelade uti de s. k. påskpenningarna.

Boställen.'' Vid sidan af församlingsbidragen utgjorde boställena prästerskapets

viktigaste aflöningsförmåner. Åt de flesta kyrkoherdar och komministrar

äfvensom med de senare likställda präster hade nämligen upplåtits hemman

eller lägenheter, hvilka kunna betecknas med den gemensamma benämningen

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

boställen. Dessa äro af två slag: bostadsboställen, eller sådana, som afses

att åt löntagare bebos och brukas, samt löningsboställen eller sådana, som

äro afsedda endast att lämna bidrag till prästernas aflöning.

Åt bostadsboställena förekomma kyrkoherdarnas tidigast. Redan landskapslagarna

stadgade skyldighet för socknemännen att, sedan kyrka blifvit

uppbyggd, till densamma upplåta jord eller, såsom det hette, göra skötning,

där prästen skulle hafva sin bostad. Den skötning eller det kirkiobol,

som uppläts till bostad åt prästen, har sedermera blifvit kalladt prästbol

eller prästgård, med hvilka ord i allmänhet förstås endast sådana boställen,

som äro anslagna åt kyrkoherdar. Jord till prästgård har äfven

stundom blifvit af socknemännen inköpt eller af ödeland upjxodlad. Under

katolska tiden blef prästgården ofta tillökad därigenom, att särskilda ägoomraden

af enskilda personer skänktes eller testamenterades till dess förbättring.

De prästgårdar, som blifvit af kronan upplåtna, synas i allmänhet

hafva tillkommit efter reformationen för de därefter bildade

pastoraten.

Till bostadsboställen åt innehafvare af kapellans- eller komministerstjänster

anvisades först gamla klockarebol, som uppkommit under katolska

tiden, otta samtidigt med prästgårdarna; men sedermera, i synnerhet efter

det genom Carl XI:s reduktion tillgången på kronohemman blifvit större,

anvisades dylika till boställen åt kapellanerna. Stundom, ehuru mera

sällan, hafva stom- och annexhemman blifvit använda till bostadsboställen

åt komministrar, eller ock hemman af församlingarna eller enskilda personer

upplåtits.

Löningsboställen förekomma under åtskilliga benämningar, såsom stomhemman,

annexhemman m. fl. Stomhemman hafva uppkommit hufvudsakligen

på två sätt. Under katolska tiden hade, utom prästgårdarna, åt

kyrkoherdarna till förbättring i deras underhåll på hvarjehanda sätt upplåtits

andra hemman, hvilka kyrkoherdarna i allmänhet läto brukas af

landbönder mot landgille. Vid reformationen blefvo visserligen i allmänhet

dessa landbohemman till kronan indragna mot ersättning i kronotionde

(ständigt vederlag), men åtskilliga sådana hemman bibehöllos dock fortfarande,

särskildt i Västergötland, till kyrkoherdarnas underhåll och benämndes

sedermera stommar. Uppkomsten af andra stomhemman härleder

sig därifrån, att vid reformationen flera pastorat sammanslagits till ett,

då kyrkoherden i det sålunda nybildade pastoratet fick behålla de gamla

prästgårdarna, af hvilka de, som ej användes till bostadsboställe, sedermera

benämnts stomhemman. Dessa löningsboställen förekomma egentligen

endast i gamla Sverige. De motsvaras i det nya Sverige af annexhemman,

hvilka fordom lära hafva varit bostadsboställen åt präster.

Bill. till Rilesd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 6(1 Haft. 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

Prästerskapets

löneförmåner

under privilegiiskydd.

42 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Dessutom finnas i nya Sverige flera andra löningsboställen, som på hvarjehanda

sätt blifvit prästerskapet anslagna under olika benämningar, såsom

mensal-, predikstols-, kanike- och altarhemman, annexfästa, fästa, mensalgrund,

vederlag^ ord, mensaljord, gatehus och mensalhus.

Alla de löneförmåner, af hvilka prästerskapet sedan gammalt varit i

åtnjutande på grund af lag, öfverenskommelse och sedvänja eller upplåtelser

af olika slag, blefvo detsamma ytterligare tillförsäkrade genom

Kungl. Maj:ts nådiga privilegier för biskopar och samtlige prästerskapet i

Sverige och dess underliggande landskaper den 16 oktober 1723.

Hufvudstadgandet härutinnan är inrymdt i privilegiernas 3 §, hvilken är

afföljande lydelse: »Skola alla Personer af Prediko-ämbetet och Läro-Ståndet,

hvar efter sin grad, heder och värde, oförryckt behålla alle sine välfångne

friheter, donationer och förläningar samt andre deras ämbeten tilhörige

lägenheter och ordinarie underhåll, jämväl och de vederlag, hvilke de åtnjuta,

under samma titul och förbehåll, som de dem innehafva, aldeles

efter brefvens innehåll.»

Mera detaljerade bestämmelser äro därpå meddelade i några efterföljande

paragrafer, särskild! i 4 §, hvars innehåll i viktigare delar jag

torde få återgifva: »Alle Biskoppar, Superintendenter, Theologhe Doctores,

Professores, Praepositi, Pastores i Städer och på Landet, Lectores i Gymnasierne,

Rectorer och Conrectorer i Skolarne och alle Präster i gemen skola

oförändrat behålla efter gammal häfd sine Biskopps-Stift, Praäbende-Socknar

och Hemman, Präste-gårdar i Städer och på Landet, Indelnings-Stommer

vid deras Annexer, Tompter, Capellans-hemman och Boställen, Klåckarebord,

Ut-jordar, Ängetegar, Tårp, Bergsbruk och Qvarnställen, med alle

tillhörigheter, ehvad namn de hafva kunna, som anten urminnes häfd är

på, eller af andre laglige skiäl kunna bevisas därtil lyda, hvilka äger och

tillager Prästerskapet skal til sitt underhåll skäl- och lagligen, utan andras

förfång, bruka och häfda, eller häfda låta till väta och land. Prästerskapet

confirmeres och all härtils åtniuten Tijonde, Pastoralier och rättigheter,

så åt de af vederbörande ricktigt skola utgöras.--— Äfven stad
fästes

hvad Prästerskapet härtil niutit uti Kyrkio-herbergen af KonungsTijonden,

som til Biskoppars, Superintendenters, Professorers, Lectorers,

Rectorers och Conrectorers, Kyrkio-herdars och Predikanters i Städer och

på Landsbygden, samt andre Kyrkio- och Skolebetjänters, Håf-Predikanters,

Dom-kyrkiors, Kyrkiors och Hospitalers underhåll och Lön förordnat är,

som altid blifver dem utan någon afkårtning förbehållit, så åt inge rågar

skola af deras Lön afdragas och förminskas, ei heller af Kyrkiornes vin
och

byggnings-säd, Dom-kyrkio- Probst- och Bibel-tryck Tunnan,--—-,

Präste-tijonden skal i alle Landsorter af enom och androm, som vederbör.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4:}

Kungl. Maj:ts 1Nåd. Proposition N:o 88.

ovägerligen utgiöras, efter 1638 års Riksdagsbeslut, och ordning, eller det

bruk, som speciale bref kunna medgifva, och af Hemmanen utgiöras bör,

efter en viss anten redan stadgad eller lagligen til stadgande tiondesättning.

Prästerskapet och Consistoriis efterlåtes, åt genom utskickade,

på behörigt och beqvämligit sätt, hafva rättmätigt och lagligit upseende på

samma Konungs- och Präste-tijondes utgiör- och infordrande, åt densamme

Kronan och dem rättrådigt och tidigt blifver utgiord. — — — Prästerskapet

i Skåne, Halland, Blekingen och Bohus-län skal, efter frids-fördragen

och Malmö-Recess, under vanlig Frihet behålla des Prästegårdar, Mensalrättigheter

och Annexer med all frukt, Land-gille, städsmål, åker och

arbete däraf, jämte de inkomster ock förmåner, som de efter bemälte FridsFördrag

och Recess af ålder haft: rättandes sig Prästerskapet i Skåne och

Halland i des upbörd och inkomst aldeles efter den på denne Riksdag

giorde Förordning».

Den äldsta lagstiftningen angående »prästerskapets rättigheter» nämner stadga™

icke något om tiondeplikt för de egentliga stadsmannanäringarna, om det ndrinoarockså

icke kan påstås, att hvarje spår af en dylik skatt å berörda näringar

saknas.

Landsbygdens industrier voro länge frikallade från skyldigheten att till Landsbygd''

prästerskapet afstå någon del af sin afkastning, ehuru prästeståndet vid riks- ind^tnri"''

dagarna gjorde upprepade framställningar om ett dylikt åläggande, Sä ätt resolution

det måtte bero af lag och icke af åhörarnas godtycke, huru mycket skulle i762‘

bestås prästerskapet. Slutligen förklarade emellertid Kungl. Maj:t genom

nådig resolution den 10 augusti 1762, punkt 5, att emedan bruken ägde

en i lag grundad rättighet att rösta vid prästval — hvaremot skyldighet

för dem att underhålla präst så mycket hellre borde svara, som Kungl.

Maj:ts och kronans gårdar och hus icke vore undantagna från en sådan

skyldighet — och bruksfolket njöte åtminstone lika förmån och betjäning

af prästämbetet som församlingens öfriga invånare, samt, hvad kvarnar

beträffade, rättighet äfven vore dem meddelad att välja och kalla präst,

fördenskull borde landshöfdingen och konsistorium föreslå något visst i

proportion mot hemman, som sådana bruk, verk och kvarnar borde erlägga

i prästrättigheter, eller ock vid hammarverk efter hammarskatten, allteftersom

skäligast kunde pröfvas, hvarmed de sedan borde inkomma till

Kungl. Maj:t att ytterligare i nåder fastställas. I öfverensstämmelse härmed

blefvo genom åtskilliga kungl. resolutioner, mestadels för särskilda

län, afgifter fastställda att utgå för bergverk, bruk, sågverk, kvarnar och

några få andra industriella anläggningar, såsom mässings-, glas-, kalk- och

pappersbruk. Afgifterna sattes än i persedlar — stångjärn, spannmål,

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 88.

smör —, än -i penningar, vanligen till visst belopp för hvarje härd,

masugn eller hammare, mera sällan i proportion till tillverkningsvärde

eller skatt till kronan.

FfaflönlngsSättet för prästerskapets aflöning, sådant det, enligt hvad jag nu ansättet.

tydt, utvecklat sig, medförde stora olägenheter och gaf anledning till

olägenheter. många klagomål. Tionden, som skulle utgå i persedlar och efter årsafkastningen,

förutsatte nämligen beträffande all skörd och afvel en närgången

kontroll, som var ytterst vansklig samt för tiondetagare och tiondegifvare

lika förhatlig; den vållade ett besvär med persedlarnas forsling,

förvar och afyttring, som betungade löngifvaren och betydligt minskade

löntagarens förmåner. Sportlerna, hvilka småningom blifvit fullkomligt

godtyckliga och uttogos vid allehanda tillfällen, voro icke sällan oskäligt

betungande, hvarförutom de måste föranleda en för prästämbetet nedsättande

uppfattning af de kyrkliga förrättningarna. Den omständigheten

att prästerskapet uppbar lönebidragen omedelbart af de enskilda församlingsmedlemmarna

vållade äfven lätt tvister och rättegångar. Dessutom

riktades anmärkningar mot det lägre prästerskapets tryckta ekonomiska

belägenhet och öfver hufvud mot ojämnheten och obestämdheten i prästerskapets

inkomster.

Rikets stän- Missnöjet med de ecklesiastika aflöningsförhållandena — ett missnöje,

som väl kunde mildras men ej undanröjas genom de lifligt anbefallda

och äfven i stor utsträckning använda lönekonventionerna — tog sig uttryck

bland annat i upprepade motioner vid riksdagarna under förra

hälften af 1800-talet. Till sist afläto ock Rikets Ständer den 6 juli 1857

en skrifvelse, hvari det dåvarande aflöningssättets olägenheter framhöllos

och grunderna för en förändrad anordning uppgåfvos. Sedan med anledning

häraf Kungl. Maj:t genom proposition den 4 november 1859 förelagt

ständerna i viss mån ändrade »grunder för en reglering af prästerskapets

aflöning», hvilka grunder blefvo i hufvudsak godkända, såsom ständernas

skrifvelse den 26 september 1860 angifver, utfärdades omsider,

efter ärendets vidare beredning af en kommitté, nådiga förordningen angående

allmänt ordnande af prästerskapets inkomster den 11 juli 1862.

De uti nämnda författning, hvilken innehåller tolf paragrafer, inrymda

hufvudstadganden äro följande: Prästerskapets inkomster fördelas

sålunda, att hvarje tjänstgörande prästman, såvidt sig göra låter, erhåller

en efter tjänstegrad, ämbetsåligganden och lefnadskostnaderna i orten

lämpad anständig bärgning; och böra lönerna så beräknas, att extraordinarie

prästerskapet kan, såsom hittills, af det ordinarie aflönas, samt härvid

särskild! afseende fästas därå, att på en del ställen och orter komministrar ej

ders skrifvelse

«/, 1857.

Kungl.

proposition

4/n 1859.

1862 ars

förordning.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj As Nåd. Proposition N:o 88. 45

■finnas (§ 1). Ordnandet af prästerskapets aflöning inom hvarje stift förberedes

länsvis af en nämnd, som vid uppgörandet af förslag till lönereglering

bär att förfara på visst i förordningen angifvet sätt, hvarefter

ärendet anmäles till Kung!. Maj:ts pröfning (§§ 2 och 3). Boställe, som

afses att af löntagare bebos och Jwukas, skall till en dess verkliga värde,

efter afdrag för byggnadskostnaden, motsvarande inkomst beräknas,

hvarvid afseende företrädesvis bör fästas å hvad bostället anses kunna

inbringa i arrende eller efter hälftenbruk (§ 4). Prästerskapet anslagen

jord, som icke utan olägenhet kan i förening med bostadsboställe brukas,

skall utarrenderas efter de föreskrifter, som därför äro af Kungl. Maj:t

särskildt meddelade (§ 5). All tionde, vare sig tertial-, smör-, fisk- eller

kvicktionde, utbytes mot bestämda afgifter för eu tid af femtio år, räknade

från den efter löneregleringens fastställande nästinträffande första

maj, oansedt tillämpning, af regleringen ej då kan ske (§ 6 mom. 1). Vid

bestämmandet af dessa afgifter, likasom af dem, hvilka böra utgå för bergverk,

kvarnar, fabriker och andra inrättningar, har nämnden att .ställa

sig till efterrättelse de för riket i allmänhet eller särskildt för vissa orter

gällande författningar och stadganden, äfvensom att fästa afseende på de

af församlingen till dess prästerskap förut utgående bidrag samt de afgifter,

som af öfriga pastorat inom stiftet under likartade förhållanden

utgöras (§ 6 mom. 2). Påskpenningar, jura stoloe, matskott, offer, dagsverken

med flera andra extraordinarie afgifter utbytas mot vissa för samma

tid och efter samma grunder som tiondeersättningen, till beloppet bestämda

utskylder, att utgå icke allenast af fastighetsägare utan äfven af församlingens

öfriga invånare; börande dessa afgifter så beräknas, att all betalning

till prästerskapet för särskilda förrättningar kan upphöra, och

iakttages härvid, att af dessa afgifter de, som hittills uteslutande betungat

hemmansägare, varda endast på dem, samt de, hvilka ålegat torpare och

deras vederlikar, blifva allenast på dessa fördelade, hvaremot sådana, som

utgått af alla församlingens ledamöter, fortfarande af dem samtliga skola

utgöras, dock med den skiljaktighet i beloppen, som föranledes däraf, att

åtskilliga af ifrågavarande afgifter hittills icke brukat erläggas till lika

högt belopp af dem, som äga ingen eller mindre jord, som af dem hvilka

äga större (§ 7). Lönerna skola beräknas uti persedlar och endast till en

mindre del i penningar. Persedlarna utgå efter tioårig medelmarkegång,

där ej deras levererande till större eller mindre del in natura kan varda

af Kungl. Maj:t medgifvet (§ 8). Afgifter, som af en församling till dess

prästerskap utgöras, må ej till aflönande af annan församlings präst användas,

icke heller inkomster, hvilka tillkomma prästerskapet antingen till

följd af bidrag utaf församlingen gemensamt, såsom då, till löneförbättring

s. 46 Kontrollera mot PDF

Betydelsen

mf 1862 års

förordning.

46 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

för prästerskapet, hemman och lägenheter blifvit inköpta och andra fördelar

anskaffade, eller ock från enskilda personers för samma ändamål

gjorda anslag och donationer. De inkomster åter, som grunda sig på statsanslag

i kontanta penningar, kronotionde och hemmansräntor eller på

arrenden för de af kronan upplåtna ^stom-, annex- och mensalhemman

och lägenheter, som icke äro bostadsboställen, må, i händelse af befogenhet,

med Kungl. Majrts medgifvande kunna från en till annan församling

öfverflyttas eller alldeles indragas, det senare dock endast i de fall, att

de icke äro prästerskapet för all framtid tillförsäkrade (§ 9). För uppbörden

af församlingens afgifter till prästerskapet skall församlingen utse

en eller flera personer, hvilka till prästerskapet aflämna och redovisa dessa

afgifter (§ 11).

Betydelsen af 1862 års förordning ligger — såsom den lämnade redogörelsen

torde gifva vid handen — hufvudsakligen i de förändringar, hvilka

med hänsyn till den rent yttre, formella, sidan af prästerskapets aflöning

genom densamma kommo till stånd. Uti ingressen till själfva förordningen

uppgifves också anledningen till den nya lagstiftningen vara den, att sättet

för ifrågavarande aflöning var »icke allenast i flera hänseenden mindre

lämpligt, utan ock af beskaffenhet att föranleda tvister mellan löntagare

och löngifvare». I enlighet härmed vidtogos bland andra följande viktigare

förändringar.

Tionderäkningen på åkern afskaffades och persedelleveranserna upphörde,

icke heller var det längre tillåtet att mottaga sportler för olika

förrättningar, hvarförutom uppbörden af församlingsafgifterna skulle förmedlas

genom utsedda förtroendemän. Uppgörandet af de nya löneregleringarna

skulle icke, såsom de föregående konventionerna, bero af fria

aftal utan hänskjutas till länsvis utsedda nämnder och ytterst öfverlämnas

till Kungl. Maj:t. Prästerskapets inkomster skulle förvandlas från

växlande till såvidt möjligt fasta afgifter, bestämda för en tidrymd af

femtio år. De till hvarje pastorat hörande lönetillgångar skulle på ett

billigt sätt fördelas mellan samtliga i ett pastorat anställda ordinarie präster.

Därigenom gjordes komministrarna och deras vederlikar delaktiga i tiondeförmånen,

hvilken ursprungligen beviljats allenast kyrkoherdarna.

Dock var den nya lagstiftningen icke heller i materiellt afseende

alldeles utan verkan. På grund af bestämmelsen, att vissa inkomster —

nämligen sådana som ledde sitt ursprung från kronan — kunde »från en

till annan församling öfverflyttas», hade för prästerskapet i dess helhet

tillskapats aflöningstillgångar, hvarigenom ställdes i utsikt en förbättring

af de svagast aflönade tjänsteinnehafvarnas villkor, och har denna utsikt

äfven i viss mån förverkligats genom tillkomsten af den på berörda till
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

gångar grundade prästerskapets löneregleringsfond. Å andra sidan innebar

tiondens utbytande mot afgifter, hvilka skulle fastställas för femtio år, eu

i mån af jordbruksnäringens utveckling fortgående minskning i jordbrukets

börda och dymedelst ett tillmötesgående mot det anspråk på tiondens

fixering för all framtid, hvilket vid föregående riksdagar blifvit af tiondegifvarna

framställdt.

I öfrigt upphäfdes eller ändrades icke den sedan århundraden bestående

lagstiftningen angående prästerskapets löneförmåner, i de delar nämligen

denna lagstiftning stadgade skyldighet för församlingsmedlemmarna att

lämna, efter vissa grunder bestämda, bidrag till prästerskapets aflöning.

Tvärtom föreskrefs uttryckligen i 1862 års förordning beträffande de forna

afgifternas periodiska ombildande till nya, att, bland andra grunder, därvid

skulle lända »till efterrättelse de för riket i allmänhet eller särskildt

för vissa orter gällande författningar och stadganden» (§ 6). Den gamla

skatteplikten skulle alltså kvarstå i sin ursprungliga omfattning. För

tiondens utgörande hade emellertid, såsom jag nyligen antydt, meddelats

bestämmelser, i följd af hvilka skattebördan för den tiondepliktiga jorden

måste under regleringsperioden komma att kännas alltid i någon mån,

stundom ganska afsevärdt lindrad.

Någon jämkning eller omflyttning af olika slag af församlingsafgifter

var icke afsedd. Liksom totalbeloppet af de inkomster, som tillförne

utgått till prästerskapet, skulle bevaras, skulle äfven grupperingen

af de bidragsskyldigas afgifter upprätthållas.

Frågan om innebörden af 1862 års förordning belyses jämväl i ett

vid prästlöneregleringskommitténs betänkande IV (s. 459—465) fogadt

särskildt yttrande af kommitténs ledamot kammarrådet K. R. Rydin, som

till utredning upptagit spörsmålet, efter hvilka grunder prästerskapets aflöning

skulle — sedan de i enlighet med omförmälda förordning fastställda

löneregleringar upphört att gälla — utgöras, för den händelse icke ny

lagstiftning i ämnet dessförinnan komme till stånd.

Nämnde kommittéledamot anser, att hela den gamla lagstiftningen, i

hvad den afser att genom bidragsskyldighet från församlingarnas sida bereda

ett visst mått af tillgångar till prästerskapets aflöning, förblifvit

orubbad. Man vore därför berättigad till det påståendet, att de äldre författningarna

skulle vid tiden för löneregleringens utlöpande inom ett

pastorat bilda grundvalen för därvarande prästerskaps löningsrättigheter.

Men däraf finge man efter hans åsikt ej draga den slutsatsen, att i en

framtid prästerskapet skulle kunna utkräfva och församlingarna vara skyldiga

utgifva aflöningsförmåner i alla de olika persedlar och på det sätt,

som stadgades i den äldre lagstiftningen. En sådan rätt torde vara präster
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

Särskild förordning

för

Stockholm.

48 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 88.

skåpet betagen genom 1862 års förordning. Denna innehölle nämligen i

afseende å församlingsafgifternas utgörande och uppbörd åtskilliga bestämmelser,

hvilkas giltighet icke torde vara begränsad till en period af

femtio år. Hufvudbestämmelserna i förordningen vore nämligen samtliga

af Kungl. Maj:t stadgade, sedan Rikets Ständer, särskildt prästeståndet,

dem gillat. Hvad Kungl. Maj:t sålunda gemensamt med ständerna beslutat

torde icke kunna ändras utan bifall af Riksdagen och, såvidt anginge

prästerskapets privilegier, af kyrkomötet. Denna fråga hade, såsom

Rydin framhåller, blifvit närmare belyst af hvad föredragande departementschefen

yttrade till statsrådsprotokollet den 4 november 1859, när

han inför Kungl. Maj:t till granskning företog de af Rikets Ständer uti

underdåniga skrifvelsen den 6 juli 1857 framlagda grunder till en förändring

i sättet för utgörande af prästerskapets aflöning. Af detta yttrande

framginge enligt Rydins mening, att det nya sättet för ordnande

af prästerskapets aflöning skulle tillämpas icke blott vid då närmast förestående

löneregleringar, utan allt framgent, men skulle löneregleringarna

uppgöras för allenast femtio år i sänder för att sedermera, med hänsyn

till inträffade nya förhållanden, kunna underkastas nödiga jämkningar.

Skulle därför Kungl. Maj:t, Riksdag och kyrkomöte icke, innan nu gällande

löneregleringars giltighet upphör, enas om nya grunder för reglering

af prästerskapets aflöning, måste efter Rydins åsikt följden blifva den, att

hvad 1862 års förordning innehåller om löneregleringars verkställande

skall ånyo tillämpas.

Goda skäl synas mig vara af omförmälde kommittéledamot i hans

åberopade yttrande anförda till stöd för hans sålunda uttalade mening i

omhandlade fråga.

Vid slutet af 1862 års förordning förekommer det stadgande, att förordningen

icke äger tillämpning i afseende på Stockholms stad. Emellertid

ansåg kyrkpmötet, som genom en motion fått sin uppmärksamhet fästad

på berörda undantagsförhållande, att detta så mycket mindre borde fortfara,

som det skäl, hvilket åberopats för den i allmänhet stadgade förändringen

— nämligen att sättet för prästerskapets aflöning i många

hänseenden vore mindre lämpligt — kunde anses äga sin tillämpning

isynnerhet på hufvudstaden, där prästerskapets inom de territoriella församlingarna

aflöning hufvudsakligast utgick i s. k. påskören, hvilka hopsamlades

genom kringsända böcker. På grund däraf anhöll kyrkomötet i

skrifvelse af den 24 september 1868, att Kungl. Maj:t täcktes förordna,

att de allmänna stadgandena för ordnandet af prästerskapets löneinkomster

måtte i tillämpliga delar varda gällande äfven för Stockholms territoriella

församlingar, öfver denna framställning hördes vederbörande myndigheter,

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

hvarefter Kung!. Maj:t i öfverensstämmelse med de grunder, som för regleringen

af prästerskapets i riket aflöning blifvit genom 1862 ars förordning

fastställda, den 1 november 1872 utfärdade nådiga förordningen

angående ordnande af prästerskapets i de territoriella församlingarna i

Stockholm aflöning.

Wu gällande, med afseende å prästerskapet i de territoriella församlingarna

tillämpade beskattnings- och lönesystem samt

verkningarna däraf.

Inom ramen af de i 1862 års förordning, §§ 6 och 7, angifva grunder

för bestämmande af de afgifter, som skulle under den femtioåriga löneregleringsperioden

träda i stället för tionden och andra prästrättigheter,

var ett mycket stort utrymme lämnadt åt de verkställande myndigheternas

omdöme och uppfinningsförmåga. Helt naturligt kom initiativet att hvila

hos löneregleringsnämnderna, som handlade hvar för sig, obundna af

närmare instruktioner och med stor frihet att pa egen hand ordna beskattningen.

Eu jämförelse mellan lönereglegleringsresolutionerna visar

också, att hvarje länsnämnd för sig utarbetat ett eget system för afgifternas

bestämmande och fördelning. Dessa olika system hafva äfven blifvit af

Kungl. Maj:t godkända.

Under rubriken »skattskyldigheten till prästerskapets aflöning enligt

nu gällande lagstiftning» har prästlöneregleringskommittén i sitt betänkande

IV (s. lxxx—cxxx) redogjort för regleringarnas utförande, såvidt

de skattskyldiga däraf beröras, och för de väsentligaste skiljaktigheterna

i afseende å beskattningsgrunderna. Hvad denna redogörelse i viktigare

delar innehåller vill jag nu meddela.

Hvad då först beträffar tiondeafgifterna, voro dessa redan tillförne De nya

i många fall bestämda genom konventioner eller ackord.. I allmänhet

hafva, efter hvad det vill synas, dels församlingarna erbjudit ungefär utbytande af

samma tiondebelopp som dittills utgått, dels förslagen af vederbörande tiondeafgifur.

myndigheter godkänts. Särskilda omständigheter medförde väl någon

gång en mindre nedsättning; men där förändring ifrågakommit, har den

vanligen inneburit förhöjning, hvarvid såsom skäl åberopats dels förhållandena

inom närbelägna församlingar, dels hänsyn till prästerskapets anBih.

till Riksd. Fröt. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 60 Käft. 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Rungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 88.

ständiga bärgning, dels ock den omständigheten att föreslagna eller dittills

utgående afgifter icke stått i skäligt förhållande till den tiondeskyldiga

jordens afkastning.

För tipndeafgifternas fördelning å den tiondeskyldiga0 jorden hafva

i olika delar af riket olika grunder blifvit tillämpade. Åtskilliga länsnämnder

genomförde i detta hänseende en mycket viktig föränd lång, då

de, sedan en församlings hela tionde blifvit till summan bestämd, föreslogo

dess fördelning å de tiondeskyldiga hemmanen — jordbruksfastigheterna

— »efter de bevillningstaxeringsvärden, som varda dem åsätta

för året näst före det, då tillämpning af denna lönereglering vidtager»,

såsom formeln vanligen lyder. I andra delar af riket har man däremot

uteslutande eller företrädesvis fasthållit vid äldre fördelningsgrunder.

Så har tiondeafgiften bestämts att utgå i Gäfleborgs län efter öresland,

i Västerbottens samt delvis i Norrbottens och Västernorrlands län efter

mantal, seland eller rök, i Kopparbergs län efter soldatrote, jordetal eller

tunnlandtal, i Västmanlands län efter mantal, tunnlandtal, öretal eller

särskild längd, i Göteborgs och Bohus län efter mantal eller 1694 års

tiondesättning, i Gottlands län efter hemmantal samt i Stockholms, Uppsala,

Södermanlands, Kronobergs, Hallands och Skaraborgs län för det

mesta efter särskilda hvarje löneregleririgsförslag vidfogade tiondelängder,

livilka väl i de flesta fall torde varit uppgjorda efter äldre tiders fördelnin

gsgrunder.

Då löneregleringsnämnderna i de flesta fall nöjde sig med att, utan

vidare undersökning af den tiondeskyldiga jordens verkliga afkastning,

bestämma tiondeafgifterna till belopp motsvarande hvad dittills af församlingarna

utgått, och då dessa belopp mycket ofta blifvit sedan längre

tid tillbaka genom konventioner eller ackord fastställda, var det naturligt,

att de nya tiondeafgifterna på det hela skulle komma att understiga hvad

de enligt de äldre författningarnas bestämmelser rätteligen bort utgöra.

Vid en af kommittén utförd, af en öfversiktstabell åtföljd undersökning

(s. lxxxiv o. följ.) — afseende en jämförelse mellan å ena sidan de i löneregleringsresolutionerna

fastställda afgifter för jordbruksfastighet och å

andra sidan den del af jordbrukets bruttoafkastning, som jämlikt författningarna

bort i tionde utgöras till prästerskapet — har det också

visat sig, att värdet af den tionde, som författningsenligt kunnat uttagas

af jordbrukets bruttoafkastning, skulle för hela riket i medeltal för, åren

1865—74 uppgått till något mer än 5V2 millioner kronor, under det att

de vid samma tid fastställda afgifter till prästerskapet af jordbruksfastighet

utgjorde blott 37/io millioner kronor eller således mindre än två tredjedelar

af hvad de strängt taget bort utgöra.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kunt;!. Muj:ts Nåd. Proposition K:o 88.

»Men tiondegif varnas fördel af det sått, hvarpå vid löneregleringarna

tiondeafgifterna bestämdes, framträder», säger kommittén,» ännu tydligare,

om man, med ledning af öfversiktstabellen, jämför jordbruksfastighetens

afgifter för ecklesiastikåret 1896 — 97 med den sädes- och smörtionde, som

enligt uppgifterna om 1896 års jordbruksafkastning kan beräknas då hafva

bort lagligen utgå».

»De fastställda tiondeafgifterna hafva förblifvit orubbade och växlat

allenast med markegångsprisen å de persedlar, i hvilka samma afgifter

skolat utgå, en växling, som äfven ländt tiondegifvarna till fördel under

de år, då spannmålsprisen varit i fallande. Jordbruksnäringen har däremot

under de senaste trettio åren haft att glädja sig åt en ganska betydlig

utveckling, och värdet af tiondepliktig skörd och smörafkastning

kan för år 1896 skattas ungefär 40 procent högre än det årliga medeltalet

för perioden 1865—74. Jordbruksfastighetens afgifter hafva sålunda

blifvit allt obetydligare i förhållande till den tiondepliktiga jordens afkastning;

öfversiktstabellens siffror visa, att dessa afgifter år 1896 uppgingo

för hela riket till icke fullt hälften (47 procent) af hvad sädes- och

smörtionden bort utgöra, om den skolat författningsenligt utgå i förhållande

till spannmåls- och smörafkastningen. Af tabellen framgår vidare,

hurusom äfven för de norrländska länen, där jordbrukets utveckling varit

synnerligen kraftig, inträdt ett för tiondegifvarna mycket förmånligt förhållande

mellan fastställd tiondeafgift och tiondepliktig afkastning.»

»Man torde vara berättigad till det antagande att, när löneregleringarna

upphöra att gälla, förhållandena skola hafva ytterligare utvecklat

sig i samma riktning, så att vid den tidpunkten tiondeafgifterna allmänt

nog skola finnas utgöra en jämförelsevis mycket ringa del af jordbrukets

tiondepliktiga bruttoafkastning.»

Beträffande härefter afgifter af bergverk, kvarnar, fabriker och andra utbytande «/

inrättningar, voro »gällande författningar» ganska bristfälliga; de afsågo f°r

mestadels icke hela riket utan vissa län eller provinser och omfattade på inrättningar.

långt när icke alla industriella anläggningar. I följd däraf kommo också

dessa afgifter att bestämmas efter ganska skiljaktiga grunder för olika

delar af riket.

För den egentliga bruks- och sågverksrörelsen äfvensom för kvarnarna

i vissa orter bestämdes skattskyldigheten vanligen så, att för hvarje bruk,

bergverk, hytta, härd, smedja, masugn, sågverk, kvarn o. s. v. utsattes

fasta afgifter i persedlar eller penningar. Enär i resolutionerna vanligen

infördes förbehåll, att de bestämda afgifterna skulle utgå, endast så länge

vederbörande hytta, ugn, sågverk eller kvarn drefves i hufvudsakligen

oförändradt skick eller tillverkning där ägde rum, hafva i följd af de för
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Rungl. Maj:ts Råd. Proposition N:o 88.

ändringar, som under senare tid försiggått särskilt inom järn- och kvarnindustrien,

icke så få af de på detta sätt fastställda afgifter tid efter annan

upphört att utgå. Däremot har vid verk, hvilka fått sig påförda fasta

afgifter, produktionens ökning, som stundom varit mycket betydande, icke

medfört någon förhöjning i afgifterna till prästerskapet. Ifrågavarande

verk hafva, alldeles såsom jordbruksfastigheterna, varit genom formen för

afgifternas bestämmande skyddade mot afgifternas förhöjning.

Uti flertalet af de resolutioner, enligt hvilka vid tiden för löneregleringarnas

uppgörande bestående verk och inrättningar uppfördes till fasta

afgifter, äro därjämte meddelade bestämmelser i syfte att åt prästerskapet

förbehålla inkomst äfven af sådana verk och inrättningar, som framdeles

kunde uppstå. Dessa bestämmelser äro aflåttade på olika sätt. Stundom

stadgas, att afgifter för nya verk skola betalas efter öfverenskommelse

eller efter vederbörande myndighets pröfning i jämförelse med afgifterna

för äldre verk. Men i ett ganska stort antal af ifrågavarande resolutioner

har för beskattningen af framdeles uppkommande verk tillämpats en helt

annan grund än för beskattningen af de äldre. Den icke ovanliga formeln

härför lyder: »För kvarnar, sågar, fabriker samt andra verk och inrättningar,

som framdeles anläggas, betalas 1 (1/2) procent af deras till allmän

bevillning uppskattade inkomst».

Icke sällan finner man denna nya beskattningsgrund använd i ännu

större utsträckning. Sedan ett visst antal bruk, sågar, kvarnar uppräknats

med sina fasta afgifter, tillägges i många resolutioner af nu nämnda art:

»för öfriga verk och inrättningar betalas årligen 1 procent af deras till

allmän bevillning uppskattade inkomst». Beskattningen efter inkomst

träffar i dylika fall icke blott framdeles uppkommande verk, utan äfven

sådana bestående verk, som ej särskildt fått sig påförda fasta afgifter.

Dylika supplementärbestämmelser bilda en öfvergång till den fullkomligt

nya metod för afgifternas bestämmande, som i det långt öfvervägande

antalet löneregleringsresolutioner blifvit tillämpad för beskattning af samtliga

verk och inrättningar. I stället för att föreslå fasta afgifter för hvart

särskildt verk eller afgifter, som skulle utgå efter antalet härdar, ugnar,

hyttor, sågramar eller stenpar, sökte nämnderna i bevillningsförordningen

en säkrare och mera allmänt tillämpad grund för beskattningen, hvarigenom

de befriades från en ofta vansklig tillämpning af föråldrade författningar

och en ännu vanskligare undersökning af verkens och inrättningarnas

skatteförmåga. Vanligen sammanfördes då i resolutionerna bruk,

bergverk, sågar, fabriker, kvarnar samt andra verk och inrättningar till

en särskild skattegrupp, och stadgades att afgift till prästerskapet skulle

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

utgå ined viss procent, i några län af verkets bevillningstaxeringsvärde

för fastighet, men vanligen af verkets till bevillning uppskattade inkomst.

I åtskilliga resolutioner har bidragsskyldigheten till prästerskapets aflöning

blifvit betydligt utsträckt utöfver de skatteobjekt, som afses i § 6 mom. 2

af 1862 års förordning, i det att nämligen — sedan för verk och inrättningar

bestämts särskilda afgifter, vare sig fasta eller proportionerade efter någon

viss grund — uti en eller flera följande paragrafer tillagts bestämmelser

om skyldighet att i förhållande till inkomst utgöra afgifter för vissa mer

eller mindre fullständigt angifna förvärfskällor. Nästan öfver hela riket

hafva nämnderna ansett sig befogade att på nu angifvet sätt föreslå stadganden

om afgifter till prästerskapet icke blott för verk och inrättningar

utan äfven för andra näringsgrenar, hvilka beskattas, när det gäller att

bereda inkomst åt staten.

Det förekommer äfven, att verk och inrättningar i löneregleringsresolutionerna

icke upptagits såsom en särskild skattegrupp, utan genom

en omfattande formel för afgifternas bestämmande inordnats bland öfriga

skatteobjekt — annan fastighet eller inkomst —- för hvilka bevillning

till staten erlägges och af hvilka bidrag jämväl till prästerskapets aflöning

ansetts böra utgå. An afse hithörande bestämmelser samtliga bevillningspliktiga

skatteobjekt — med undantag af den tiondeskyldiga jorden —,

än någon grupp af dem, vanligen inkomst af kapital eller arbete. Än

äro afgifterna bestämda lika för alla beskattningsföremål, än till olika

procenttal för olika grupper. Stundom skola afgifterna utgå af uppskattad

inkomst, oftast dock blott af den inkomst, för hvilken bevillning erlagts,

eller allenast af inkomst utöfver visst belopp. Ej sällan har för hvarje

bidragsskyldig fastställts afgiftens minimibelopp; någon gång begränsas

den bidragsskyldiges afgift till ett måttligt maximum; i de flesta fall angifves

endast den grund, efter hvilken afgiften skall utmätas, utan begränsning

för afgiftens belopp vare sig uppåt eller nedåt. Vanligen äro,

i syfte att förekomma dubbel beskattning, tilläggsbestämmelserna så affattade,

att från ifrågavarande afgifter undantaga innehafvare af tiondeskyldig

jord eller af sådana verk och inrättningar, som efter annan grund

beskattas, och hafva i följd häraf i åtskilliga fall personer frikallats från

betydande afgifter, som de eljest skulle fått sig påförda för inkomst af

kapital eller arbete.

Under de år, då löneregleringarna uppgjordes, pågick öfver hela riket

organiserandet af de i enlighet med kommunalförordningarna af den 21

mars 1862 nyskapade borgerliga och kyrkliga kommunerna, inom hvilka

skattskyldigheten var grundad på allmänna bevillningen. Berörda omständighet

torde, såsom kommittén framhåller, förklara det egendomliga

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

förhållandet, att de flesta löneregleringsnämnder, utan gemensam öfverenskommelse

och utan föreskrift af några myndigheter, af egen ingifvelse och i

stor utsträckning föreslogo en beskattning grundad på »annan fastighets»

taxeringsvärde eller på inkomst. Denna beskattningsgrund anvisades ingalunda

af nådiga förordningen den 11 juli 1862, utan innebar strängt taget

en afvikelse från förordningens bokstafliga föreskrifter. Ty enligt 6 och 7

§§ i nämnda förordning skulle såväl för bergverk, kvarnar, fabriker och

andra inrättningar som för tiondeskyldig jord bidragen till prästerskapet

utbytas mot »bestämda afgifter för en tid af femtio år» eller »till beloppet

bestämda utskylder», och det lider intet tvifvel, att därmed särskildt

i afseende å tionden åsyftades, hvad som också genom regleringarna ernåddes,

att afgifterna icke vidare skulle, såsom förut, förändras efter produktionens

växlingar. Men i denna mening blefvo naturligtvis de nya

afgifter, som fastställdes i visst förhållande till annan fastighets taxeringsvärde

eller till inkomst, alldeles icke bestämda, utan tvärtom obestämda

och föränderliga. Icke mindre anmärkningsvärdt är, att skattskyldigheten

till prästerskapet på detta sätt, utan egentligt stöd af gällande författningar,

utsträcktes till ett ganska stort antal näringar och personer, som

förut alls icke eller mycket litet bidragit till prästerskapets aflöning. På

samma gång alltså som tiondeafgifterna för en längre tid gjordes oberoende

af odlingens fortgång, och öfvergifvandet af en skatteform, hvilken

varit grundad på jordbrukets bruttoafkastning, därmed förbereddes, blefvo

tillika för de flesta öfriga näringar införda nya afgifter, som måste komma

att ständigt förändras med skatteförmågan, i sammanhang hvarmed en

skatteform grundad på näringens nettobehållning upptogs. Att denna

viktiga nyhet kunde göra sig så allmänt gällande, och att den icke uppväckte

starkare motstånd hos de skattskyldiga, det torde, säger kommittén,

bevisa, att tillämpningen af de nya beskattningsgrunderna motsvarade den

allmänna meningens fordringar.

utbytande af Rörande slutligen de utskylder, som enligt § 7 i 1862 års förordning

,X !/ji//e"awborde sättas i stället för påskpenningar, jura stola:'', matskott, offer, dagsverken

med flera andra extraordinarie afgifter, meddelas i omförmälda

paragraf ganska noggranna anvisningar. Dessa utskylder kunde utgå såväl

af fastighetsägare som af församlingens öfriga invånare. I en stor mängd

resolutioner har man utsöndrat sådana jura stolm och andra extraordinarie

afgifter, som ansetts åligga innehafvare af jordbruksfastighet, samt därefter

antingen sammanslagit sålunda beräknade afgifter med tiondeafgifterna

i en summa till fördelning på jordbruksfastigheterna efter gällande grund

— taxeringsvärde, mantal o. s. v. — eller ock meddelat en bestämmelse,

enligt hvilken ifrågavarande afgifter skulle särskildt för sig utgå med visst

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

belopp efter mantal eller hemmansåbos matlag. Men i åtskilliga resolutioner

har all ersättning för jura stol® eller så stor del däraf, som ansetts

motsvara förmögeuhetsafgifter, sammanförts till eu summa i persedlar

eller penningar, hvarjämte förordnats, att denna summa skulle fördelas

efter fyrktal eller röstgrund. vid kyrkostämma eller på alla, som betala

bevillning för fastighet eller inkomst, efter senast erlagda bevillningsbelopp.

Jämte det att eu icke ringa del åt löneregleringsresolutionerna allrså

innehåller bestämmelser, genom hvilka de i stället för jura stola! och andra

extraordinarie afgifter fastställda utskylderna erhållit karaktären af förmögenhetsafgifter,

förekomma i nästan samtliga resolutioner stadganden

om

mindre framträdande egenskap af personliga afgifter.

Sålunda upptaga nästan alla resolutioner den på nådiga förordningen

den 22 oktober 1842 grundade bestämmelsen, att gemenskapen vid krigsmakten

skall till prästerskapet erlägga värdet af ett mansdagsverke för

afl prästrättighet af torp och husfolk, samt att knekten frikallas från afgift

de ar, då han är^ kommenderad till tjänstgöring utöfver fyra månader.

Med. afseende pa sättet att bestämma de personliga afgifterna meddelas

i vissa resolutioner föreskrifter om derå slag af dylika afgifter, hvilka

skola utgöra ersättning för ett större eller mindre antal extraordinarie afgift^--såsom.

offer, jura stola!, dagsverken, påskmat, lösen för attester—,

under det .att i andra fall ersättning för alla extraordinarie afgifter — med

undantag i allmänhet för dem af krigsmän — sammanslagits till en enda

personlig afgift.. I allmänhet äro de betalningsskyldiga med hänsyn till

skatteförmagan indelade i flera eller färre klasser, med olika höga afgifter

llvarje klass. Ifrågavarande afgifter utgå antingen efter maria"

eller efter person, och i senare fallet vanligen för såväl man som kvinna.

Ln synnerligen allmän regel är, att bidragsskyldigheten inskränkes till

som mantalspenningar. Mycket ofta undantagas från ut
görande

af dessa afgifter vissa kategorier af personer eller maria", särskilt

sadana som äro betalningsskyldiga enligt andra stadganden i vederbörande

resolution. . När afgifterna drabba enskilda personer, bestämmas

merendels högre afgifter för man än för kvinna.

„ Storleken, af de afgifter, som inom rikets särskilda församlingar utgå

såsom ersättning för jura stola! och andra extraordinarie afgifter, är betydligt

växlande. Under, det att nämligen de efter person utgående afgiiter,

där de förekomma inom Östergötlands län, i allmänhet äro bestämda

till lo öre för man och 10 öre för kvinna samt inom större delen af

Uppsala län till blott 5 öre för hvarje person, utgöra de i flera af Hallands

läns församlingar 50 öre för såväl man som kvinna och i de flesta

opaginerad Kontrollera mot PDF

gg Katigt Maj:t Nåd. Proposition N:o 88.

af Gott lands läns församlingar 1 krona 20 öre för man och BO öre för

kvinna. Undantagsvis stadgas ännu högre avgifter. Vida större är växlingen

i fråga om de efter matlag utgående afgifter. Största likformigheten

äger rum, såsom jag redan påpekat, i fråga om krigsmännens afoifter.

Men eljest kunna matlagsafgifterna växla från 50^ öre och därunder

till 10 kronor eller högre belopp, om jämväl afses sådana afgifter

af torpare, som utgå i förhållande till torpens taxeringsvärde. Och där

ersättningen för jura stol® är fastställd i visst förhållande till inkomsten,

kan afgiften springa upp till en betydande siffra.

Skattebelopp \ nyss nämnda afdelning af sitt fjärde betänkande har prästlöne

°Chtrycakte'' regleringskommittén vidare anställt en jämförelse mellan olika beskattningsföremåls

deltagande i de bidrag till prästerskapets aflöning, som genom

löneregleringarna blifvit bestämda i stället för tionden och andra uraldnga

ecklesiastika afgifter. Till grund för denna jämförelse hgga lran prästerskapet

infordrade uppgifter för ecklesiastikåret 1896-97 Ifrågavarande

uppgifter hafva i tab. 1 och 2 af kommitténs tabellserie A bearbetats pa

sådant sätt. att församlingsafgifterna, i den mån de utgå af de tre hutvudo-rupperna

af beskattningsföremål, nämligen jordbruksfastighet, annan fastighet

och inkomst, blifvit fördelade å fyrktalen för dessa beskattningsföremål.

Därvid hafva äldre — med hänsyn till prästerskapets aflöning

ojorda — grupperingar af såväl beskattningsföremål som afgifter blifvit

delvis upplösta.

Afgiftemas Till »jordbruksfastighet» äro af kommittén hänförda icke blott alla

gruppering tion<3eskyldit*a hemman och lägenheter, utan ock jordbruksfastigheter,

Ä/“hvilka, såsom vissa säterier - nämligen i Skåne och Halland - äfvensom

nyodlingar, nybyggen och vissa torp, icke vant tiondeskyldiga, men åt

Indika "säterierna dock stundom fått sig påförda några mindre afgifter.

Bland afgifter af jordbruksfastighet hafva räknats ej allenast olika slag

af tionde utan äfven sådana i stället för jura stol®, offer, påskpenningar

och andra extraordinarie afgifter bestämda utskylder, som enligt löneregleringarna

skolat debiteras jämväl a jordbruksfastighet. 0

B Gruppen afgifter af »annan fastighet» omfattar alla sadana a verk och

inrättningar debiterade afgifter, som äro bestämda i fasta belopp för hvarje

verk eller del däraf (härd, smedja, sågram, stenpar o. d.), sa ock alla de

afgifter, som enligt resolutionerna skola utgå i visst förhållande till taxeringsvärdet

af afl slags »annan fastighet» — således ej blott verk och

inrättningar utan äfven tomter, vissa åbyggnader, fisken, frälseräntor m. m.

— eller i förhållande till den dylik fastighet paförda bevillning.

Såsom afgifter af »inkomst» hafva redovisats alla utskylder, som skola

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

utgöras för inkomst af kapital eller af arbete, d. v. s. i senare fallet för

inkomst af rörelse eller yrke — såsom bergsbruk, kvarn- eller sågverksrörelse,

handel eller sjöfart — eller för inkomst af allmän eller enskild

tjänst m. in., och vare sig utskylderna äro bestämda att utgå med viss

procent af inkomsten eller att utgöras med visst, för hela församlingen

iastställdt belopp, som därpå skall efter någon angifven grund fördelas

å de särskilda inkomstbeloppen. Fördelningsgrunden är i sist angifna

fall vanligen bevillningen eller fyrktalet, och de utgifter, hvilka sålunda

drabba inkomsten, träffa ofta samtidigt äfven jordbruksfastighet och annan

fastighet, enär ifrågavarande afgifter i allmänhet utgöra sådan ersättning

för jura stola; och andra extraordinarie afgifter, sorri fastställts till en viss

summa att erläggas i förhållande till den hvarje skattskyldig påförda bevillning

eller i förhållande till hans fyrktal.

Beträffande stadskommunerna och de landskommuner i Kopparbergs Reducering

län, där fyrktalssätrning ej förekommer, hafva de särskilda bevillnings-a/ie4/;iW"“f''

beloppen af kommittén reducerats till fyrktal, på det att en jämförelse fyrkZi inom

mellan skattskyldigheten inom olika församlingar skulle underlättas. alla kommuner.

Det hade enligt instruktionen för kommitrén ålegat densamma att Fullständigt

verkställa noggrann utredning »beträffande den på ne gällande löneregleringar

grundade skattskyldigheten till prästerskapet från den tionde- från andra

pliktiga jorden och andra beskattningsföremål i jämförelse med hvarandra».

Kommitrén framhåller emellertid, hurusom det icke varit möjligt att iverta

allo fullgöra detta uppdrag, enär hvarken tiond.eafgifterna kunnat utsöndras

från en del andra afgifter, hvilka jämte tionden utgå af vissa jordbruksfastigheter,

ej heller tiondeskyldiga jordbruksfastigheters afgifter lätteligen

kunnat redovisas skilda från andra jordbruksfastigheters afgifter.

Men då den ojämförligt största delen af jordbruksfastigheterna är tiondeskyldig

och likaså den ojämförligt största delen af jordbruksfastigheternas

afgifter till sitt ursprung är af tiondenatur, anser kommitrén den verkställda^

utredningen i allt väsentligt motsvara det afsedda ändamålet.

.På grund af gällande löneregleringar hafva, såsom kommitténs ut- De särskilda

redning i tab. 2 af tabellserien A gifver vid handen, församlingsafgifter af9''fie™as

till prästerskapets aflöning blifvit för ecklesiastikåret 1896—97 i hela riket oTretuL

— både landsbygd och städer — debiterade storlek.

å jordbruksfastighet med ..................... kronor 3,699,450: 03 ■= 67''69 procent

å öfriga beskattningsföremål med...... » 1,765,734: 82 = 32-3i »

Dessa afgifter, tillhopa 5,465,184 kronor, fördelade sig på beskattningsföremalen

högst väsentligt olika i städerna och på landsbygden. Under

det att nämligen, med uteslutande af ören, summa afgifter i städerna utgjorde:

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 66 Häft. 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

af jordbruksfastighet ....................................... kronor 44,223 — 7''85 procent

» öfriga beskattningsföremål........................ * 519,467 = 92''15 »

utgjorde däremot å landsbygden summa afgifter:

af jordbruksfastighet .................................... kronor 3,655,226 = 74 58 procent

» öfriga beskattningsföremål..................... » 1,246,267 = 25''42

Hvad nu särskild! landsbygden beträffar, så utgjorde i mer än hälften

— eller nära 59 procent — af de i tab. 2, tabellserien A, omförmälda

2,390 församlingarna därstädes jordbruksfastighetens bidrag öfver 80 procent

af samtliga afgifter; däremot var det. knappt mer än 2 procent af

landsförsamlingarna, där detta bidrag uppgick till blott 30 procent eller

därunder af samtliga afgifter. Förhållandet, yttrar kommittén, är helt

naturligt. På landsbygden har jordbruket af ålder varit den enda näring,

som kunnat lämna något betydligare bidrag till prästerskapets aflöning.

I åtskilliga församlingar har ändring härutinnan inträda i det att nya

näringsgrenar uppvuxit, på hvilka en mera afsevärd bidragsskyldighet

skulle kunna öfverflyttas. Men såsom allmän regel gäller, att den hufvudsakliga

bördan af församlingsbidragen på landsbygden fortfarande hvilar

på jordägarna, därför att de inom landsbygdens församlingar fortfarande

idka den hufvud sakligaste näringen. I ett mycket betydande antal församlingar

å landsbygden finnes knappast annan näring än jordbruksnäringen

att beskatta.

Från »öfriga beskattningsföremål», hvilka voro fördelade i tre grupper,

nämligen annan fastighet, inkomst och personer, utgingo i hela riket såsom

afgifter af annan fastighet ........................ kronor 198,504 — 3 6 procent

» » inkomst ...................................... » 560,549 = 10 26

personliga afgifter.......................................... * 1,006,681 = 18 42

Med afseende å den proportion, i hvilken dessa olika skatteobjekt i

städerna och på landsbygden bidrogo till samtliga inom hvartdera beskattningsområdet

debiterade afgifter — således äfven af jordbruksfastighet —

visade sig stor åtskillnad, i det att summa afgifter utgjorde

i städerna:

af annan fastighet.................

» inkomst .............................

» personer..............................

å landsbygden:

af annan fastighet ................

» inkomst...............................

» personer ............................

kronor 65,068 = ll''S4 procent

» 217,392 = 38-57

» 237,007 - 42-04

kronor 133,436 = 2''72 procent

» 343,157 - 7-oo

» 769,674 = 15-70

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kuuf/l. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Af kommitténs utredning framgår, att de personliga afgifterna intogo

ett mycket betydande rum bland samtliga försainlingsbidragen. Medeltalet

för hela riket uppgick till öfver 18 procent. Om det, säger kommittén,

kan synas anmärkningsvärd^ att å landsbygden jordbruksfastigheten

erlade nära tre fjärdedelar af hela församlingsbidraget därstädes, är

det ännu mera att beakta, hurusom i rikets städer nära tre sjundedelar

af lönemedlen uttogos i personliga afgifter. I städerna inom Uppsala och

Lunds stift uppgingo de personliga afgifterna till omkring hälften, inom

Skara stift till tre femtedelar och i Stockholms stad till nära två tredjedelar

af samtliga inom dessa städer utdebiterade bidrag. Det bör dock,

fortsätter kommittén, erinras, att — om ej hänsyn tages till Stockholms stad —

mer än hälften (496,971 kronor) af de personliga afgifterna för hela riket

erlades af personer, som voro i taxeringslängderna uppförda till bevillning,

d. v. s. å landsbygden hufvudsakligen af fastighetsägare för egna och

tjänares personer. Återstoden, utgörande för hela riket — med undantag

af Stockholms stad — 441,678 kronor eller 8*24 procent af hela församlingsbidraget,

erlades af torpare, dagsverkare, små handtverkare, arbetare

m. fl. obesutna och obemedlade personer.

Beträffande afgifter af dessa senare angifver kommittéutredningen

dylika afgifters proportion till församlingsbidraget i dess helhet. Så uppgingo

för hela riket å landsbygden de personliga afgifterna af obesutna

och obemedlade till kronor 377,163 = 7''69 procent af samtliga afgifter och

utgjorde, om hänsyn tages till samtliga bidragen inom eu hvar af landsbygdens

församlingar, i medeltal för församling:

inom 12 församlingar.............................................. öfver 30 procent

» 49 » 30 intill 20 procent

» 515 » 20 » 10 »

* 878 » 10 » . 5

» 910 » 5 procent och därunder.

Blott inom 26 landsförsamlingar utdebiterades ej några sådana personliga

afgifter.

I städerna — med undantag af Stockholm — utgjorde nu ifrågavarande

afgifter af obemedlade personer för hela riket 64,515 kronor

= 14‘09 procent af samtliga afgifter i städerna. Enskilda städer uppvisa

mycket höga procenttal, såsom:

Sköfde.................... 74-94 Halmstad............... 37‘18 yänersborg............ 28*97

Malmö..................... 47''03 Västerås ............... 36’72 Örebro .................. 25*37

Borås ................... 39*17 Hälsingborg ......... 31''27

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Kommittén förmenar, att i Stockholm summan af dylika personliga

afgifter inom de särskilda församlingarna äfven torde vara ganska betydande,

ehuru det icke varit för kommittén möjligt att erhålla upplysning

om dessa afgifters förhållande till öfriga personliga afgifter.

skattskyldig- Fullföljes jämförelsen mellan de olika beskattningsföremålens afgifter,

kMan/e m att den tillika afser skattskyldighetens förhållande till skatteförmågan,

skatte- måste denna jämförelse begränsas till afgifterna af de beskattningsföremål,

fårmagan gom genom åsättande af bevillning och därå beroende fyrktal kunna anses

vara med afseende å skatteförmågan uppmätta, d. v. s. jordbruksfastighet,

annan fastighet och inkomst. De personliga afgifterna måste naturligtvis

därvid lämnas åsido såsom icke med de öfriga efter samma måttstock

jämförliga.

Vid en jämförelse mellan nämnda tre grupper beskattningsföremål

faller genast i ögonen, att förhållandet mellan fyrktalen, hvilka antagits

beteckna gruppernas relativa skatteförmåga, är ett helt annat än förhållandet

mellan de å samma grupper debiterade afgifter, eller skattskyldigheten.

I rikets städer beräknades nämligen ecklesiastikåret 1896—97 hvarje

dylik grupps fyrktal och afgifter i procent af de tre gruppernas sammanlagda

fyrktal och afgifter därstädes sålunda:

fyrktalet ...................................

afgifterna...................................

Å rikets landsbygd utgjorde:

fyrktalet ..................................

afgifterna..................................

för jordbruks- fastighet

för annan

fastighet

för inkomst

%

°/o

%

0''86

20’45

78-69

.. 1354

19‘92

66’54

.. 51''94

7-71

40‘35

.. 88''47

3’23

8''30

skatTings Detta förhållande af bristande öfverensstämmelse mellan fyrktal och

föremål fria afgifter beror i någon mån därpå, att en stor del af de beskattningsjrån

afgifter. föremål, hvilka inbegripas under rubrikerna annan fastighet och inkomst

gått fria från afgifter till prästerskapet. I städerna ägde detta rum företrädesvis

i några af Stockholms stads församlingar samt inom Skara och

Lunds stift. Beskattningen uti åsyftade stadsförsamlinger har-nämligen

blifvit så reglerad, att afgifter debiterats å annan fastighet eller inkomst

endast i den mån de personliga afgifterna ej räckt till för fyllande af det

fastställda aflöningsbeloppet. Hvad landsbygden beträffar, visar sig att

fyrkar för annan fastighet eller för inkomst lämnats obeskattade förnämligast

i de egentliga bruks-, sågverks- och industridistrikten inom Upp
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

sala, Strängnäs, Västerås, Lunds och Härnösands stift. Där afgifterna för

verk och inrättningar varit bestämda att utgå med fasta belopp, hafva

dessa verk och inrättningar i allmänhet undgått beskattning för inkomst

af kapital och arbete. Å andra sidan hafva de verk och inrättningar,

hvilka fått af gifter sig påförda i förhållande till sin inkomst, icke blifvit

beskattade för sina fastighetsfyrkar. Resolutionerna för pastoraten inom

vissa län — nämligen Gottlands, Blekinge och Jämtlands — äro vidare

så affattade, att alla afgifter måst debiteras å inkomstfyrkar, men inga

afgifter å fyrkar för annan fastighet. Härtill kommer, att i de flesta

resolutioner, enligt hvilka afgifter skola utgå i förhållande till annan

fastighets taxeringsvärde eller för inkomst, tillagts den bestämmelse, att

sådana afgifter ej må påföras skattskyldiga, som erlägga tiondeafgifter för

jordbruksfastighet; i följd hvaraf de fyrkar för annan fastighet och inkomst,

som beräknats för skattskyldiga, hvilka tillika varit innehafvare

af tiondepliktig jordbruksfastighet, vanligen gått fria från afgifter till

prästerskapet.

Den anmärkta disproportionen mellan fyrktalet för hvarje grupp beskattningsföremål

och summan af gruppen påförda afgifter beror dock

hufvudsakligen därpå, att vid afgifternas bestämmande olika beskattningsgrunder

beträffande hvarje grupp tillämpats, i följd hvaraf belastningen

blifvit olika.

Samtliga afgifter för inkomst hafva naturligtvis blifvit satta i visst

förhållande till inkomsten. Fyrktalet är således inom denna grupp det

ursprungliga och alltjämt tillämpliga skattemåttet. Afgifterna utgå i allmänhet

med L V2> V 3> 1li procent af den uppskattade eller af den bevillningspliktiga

inkomsten, hvilket i senare fallet motsvarar 10, 5, 31/3, 21/2

öre pr fyrk. För hela riket — städer och landsbygd — uppgick inkomstfyrkarnas

belastning i medeltal till 2‘10 öre pr fyrk. I städerna, där den

ekonomiska bärkraften i allmänhet är större än inom de särskilda landsförsamlingarna,

och där de personliga afgifterna ofta räckt till att fylla

en stor del af aflöningsbehofvet, visar sig belastningen å inkomst synnerligen

svag och utgjorde för rikets alla städer i medeltal ej mer än 1*16 öre

pr fyrk. A landsbygden var belastningen af inkomstfyrkarna något större

eller i medeltal ’4''3l öre pr fyrk. Inom landsbygdens församlingar utgjorde

belastningen å inkomstfyrkar:

i 19 församlingar öfver 30 öre pr fyrk

» 29 » 30 intill 20 öre pr fyrk

» 241 » 20 » 10 » » »

» 1,765 » 10 » 1 » » » och därunder, hvaremot

» 336 » inga afgifter af inkomst utgingo.

Olika beskattningsgrunder.

a) Afgifter

af inkomst.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

b) Afgifter

af annan

fastighet.

c) Af9‘fter

af jordbruksfastighet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

De afgifter, som debiterats å arman fastighet, bestå till någon del af

sådana afgifter, som utgå i visst förhållande till annan fastighets taxeringsvärde;

dessa afgifter äro i allmänhet så bestämda, att de motsvara 5—10

öre pr fyrk. Men de flesta afgifterna skola af »verk och inrättningar»

utgöras med fasta belopp för hvarje verk eller för hvarje hytta, smedja,

härd, stenpar o. d. Dessa senare afgifters procentförhållande till verkens

taxeringsvärde är naturligtvis ytterligt ojämnt och växlande. Belastningen

å gruppen annan fastighet utgjorde

i medeltal för hela riket .................. 3*37 öre pr fyrk

» » » städerna .................. 1*39 » » »

» » » landsbygden ................. 10''95 » » »

Om hänsyn tages till rikets samtliga församlingar, utdebiterades å

annan fastighet i medeltal:

inom 119 församlingar öfver 60 öre pr fyrk

»115 » 60 intill 40 » » »

» 361 » 40 » 20 > » »

» 331 » 20 » 10 » » »

»881 » 10 öre pr fyrk och därunder, hvaremot

» 686 » afgifter för annan fastighet ej debiterades.

Tionden, den hufvud sakligaste af jordbruksfastighetens afgifter, blef,

såsom jag förut antydt, vid löneregleringarna i ett stort antal församlingar

fastställd till en viss summa för hela församlingen, hvilken summa i

regel skulle fördelas på de särskilda jordbruksfastigheterna efter de taxeringsvärden,

som åsattes berörda fastigheter året före vederbörande lönereglerings

tillämpning. Inom dessa församlingar blefvo således jordbruksfastigheternas

afgifter proportionerliga mot deras dåvarande fyrktal, och

denna proportion torde på det hela hafva någorlunda bibehållits. I många

församlingar åter, där tiondeafgift erna fastställdes för hvarje fastighet till

samma belopp, hvarmed de dittills utgått, eller å fastigheterna fördelades

efter mantal, öresland, seland, rök o. d., måste de särskilda fastigheternas

belastning visa sig ganska ojämn, så snart till jämförelsegrund användes

en för skattskyldighetens ursprungliga fördelning så främmande måttstock

som fyrktalet. Då härtill kommer, att jordbrukets utveckling varit mycket

olika på olika orter, måste förhållandet mellan tiondeafgifterna och jordbruksfastighetens

fyrktal förete synnerligen stora växlingar icke blott inom

skilda trakter af landet, utan äfven om hänsyn tages allenast till särskilda

jordbruksfastigheter inom en och samma församling.

I städerna, där belastningens medeltal beräknats utgöra 16*72 öre pr

jordbruksfastighetsfyrk, växlade sålunda medeltalen mellan lägst 0*18 och

högst 78*57 öre pr dylik fyrk samt utgjorde

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

i 13 församlingar öfver 40 öre pr fyrk

i 26 » 40 intill 20 » » »

i 22 » 20 » 5 » » »

i 23 » 5 » » » och därunder;

hvaremot i 19 af de uti tab. 2, tabellserien A, omförmälda 103 stadsförsamlingarna

inga afgifter utgingo af jordbruksfastighet.

Å landsbygden bär jordbruksfastigheten en afgift af i medeltal 27*29

öre pr fyrk, med växling i belastningen från högst 124''37 öre pr fyrk

(Karesuando i Härnösands stift) till lägst 3''53 öre pr fyrk (Gustaf Adolf

i Karlstads stift). En belastning af mer än 60 öre pr fyrk förekom inom

69 församlingar, hufvudsakligen uti Kalmar stift (21, alla på Öland), i

Göteborgs stift (13, inom Marks och Kinds härad och Hallands skogsbygd)

samt i Härnösands stift (11, hufvudsakligen uti Torneådalen och norra

Jämtland). Afgifterna af jordbruksfastighet utgjorde i medeltal å landsbygden

:

i 342 församlingar 60 intill 40 öre pr fyrk

i

1,552

»

40 »

20 » »

»

i

383

»

20 »

10 » » ■

»

i

39

»

10 »

5 » »

»

i 2 » 5 öre pr fyrk och därunder;

hvaremot i 3 landsförsamlingar — nämligen Käringön och Kungshamn

samt Lysekils dåvarande landsförsamling, alla i Göteborgs stift — dylika

afgifter saknades.

Eu jämförelse mellan jordbruksfastighetens och de öfriga b e skatt ni n gs- Järn för and e

föremålens belastning visar, att de debiterade afgifterna utgjorde i medel-^”1^^

tal för riket (städer och landsbygd): belastning.

för jordbruksfastighet............................ 27*09 öre pr fyrk

» annan fastighet ................................ 3''37 » » »

» inkomst ............................................2*10 » » »

eller för sistnämnda båda grupper ... 2*33 » » »

Uppmätt efter fyrktalet var jordbruksfastighetens belastning alltså nära

tolf gånger så stor som de öfriga beskattningsföremålens tillhopa. Detta

missförhållande beror hufvudsakligen därpå, att i städerna de beräknade

talrika fyrkarna för inkomst och fastighet äro så svagt belastade, att

medeltalet för hela riket väsentligen förminskas. För landsbygden ensam

erhölls nämligen följande medeltal af afgifter:

för jordbruksfastighet............................ 27*29 öre pr fyrk

» annan fastighet ................................ 10*95 » » »

» inkomst ................................................ 4*31 » » 3

eller för sistnämnda båda grupper ... 5*19 » .» »

I

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kangl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

I fråga om landsbygden var således medeltalet för jordbruksfastighetens

belastning blott något mer än fem gånger så stort som medeltalet

för de två öfriga gruppernas gemensamma belastning.

Lönemedel. Vid fortsättandet af redogörelsen för den af prästlönereglegringskommittén

i dess fjärde betänkande lämnade utredning, hänförande sig till

ecklesiastikåret 1896—97, öfvergår jag till den afdelning af betänkandet,

hvari »prästerskapets nuvarande aflöningsförhållanden» behandlas (s. cxxxi

—cxciv).

Till en början vill jag då angifva de lönemedel af olika slag, som

för prästerskapets aflöning stå till buds.

(statsanslag Jag har redan förut framhållit, att svenska prästerskapet från äldsta

dar S^omTider aflönades af församlingarna, icke af staten, hvars mellankomst

ministrar, påfordrades endast vid de tillfällen, då en församlings oförmåga var

ådagalagd. Härutinnan afsåg icke 1862 års förordning att göra någon

ändring. Statsanslagens hufvudsakligen subsidiära betydelse för löneregleringarna,

deras uppgift att i det hela blott utfylla de små lönebeloppen

framgår tvärtom otvetydigt af förordningens § 9 mom. 2 och 3. För den

händelse nämligen en församling för sitt prästerskaps anständiga bärgning

hade behof af statsmedel, ägde löneregleringsnämnden hos Kung!.

Maj:t därom göra anmälan, då sådana medel kunde anslås eller ock annan

församling beviljadt, för denna icke längre behöflligt anslag öfverflyttas.

Men å andra sidan hade nämnden äfven att till indragning anmäla äldre

statsanslag, hvilka icke vidare funnos för prästerskapets aflöning erforderliga,

under förutsättning dock att de ej blifvit prästerskapet för all framtid

tillförsäkrade.

Statsanslagen uppgifvas i förenämnda § 9 mom. 2 vara bestämda i kontanta

penningar, kronotionde och hemmansräntor. Penninganslag hafva vid

olika tillfällen beviljats medellösa församlingar, i allmänhet dock endast

tills vidare, intill dess vederbörande församling hunnit den förkofran, att

prästerskapet kunde därförutan tillräckligt aflönas. Af större varaktighet

äro gemenligen de bidrag till aflöning af prästerskapet i lappmarkspastoraten

inom Härnösands stift, som utgå från förslagsanslaget till Lappmarks

ecklesiastikverk. De anslag i kronotionde och hemmansräntor, som blifvit

prästerskapet tilldelade, härstamma i allmänhet från länge sedan förflutna

tider. Särskildt är detta förhållandet med en betydlig del af ifrågavarande

tiondeanslag. Under namn af ständigt vederlag har nämligen

kronotionde blifvit till vissa kyrkoherdar anordnad, för det mesta i ersättning

för de af Gustaf I från dem indragna landbohemman och räntor;

och har prästerskapet fått sig tillförsäkradt att förblifva i orubbad be
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kuvgl. Maj:tx Nåd. Proposition N:o 88.

65

sittning af dessa anordningar å tionden. Men dessutom liar af såväl

nämnde konung som lians efterträdare, hufvudsakligen för besvärlig gästning

och pastoratens ringhet, tiondespannmål blifvit på obestämd eller,

såsom det hette, behaglig tid anvisad för en del kyrkoherdebeställningar.

Enär de senare anordningarna ansågos småningom kunna blifva

obehöfliga, kallades de behaglig tids förläning eller vederlag. För samtliga

hithörande tionde- och ränteanslag utbetalas numera af statsverket

o c?

godtgörelse i enlighet med nådiga förordningen angående förändring af

grundräntor och kronotionde den 23 juli 1869.

Värdet af de aflöningsförinåner, som på grund af statsanslag kommit

kyrkoherdar samt komministrar och deras vederlikar till godo ecklesiastikåret

1896—97, uppgick till 210,611 kronor 56 öre (tab. ser. A tab. 4, kol. 9).

Ojämförligt största delen af prästerskapets aflöning bestrides med de FsnamUngtjämlikt

1862 års förordning fastställda afgifter, som skola utgå af för- b,drag

samlingarna. I hvad mån olika beskattningsföremål beröras af denna

församlingarnas aflöningsplikt, har jag nyligen påvisat. Ytterligare en

del omständigheter, som äro förbundna med ifrågavarande kommunala

skattskyldighet, torde emellertid böra framhållas.

Med den år 1862 beslutade förändring i sättet för prästerskapets aflöning

afsågs bland annat att förvandla de inom pastoraten utgående

prästrättigheter från växlande afgifrer till fasta, för viss tid bestämda.

Det nya systemet var likväl icke ägnadt att bereda prästerskapet fasta

inkomster; växling i dessas belopp måste till och med blifva den oundvikliga

följden af en del omständigheter.

När sålunda 1862 års förordning uti § 8 stadgade, att de i prästerskapets

löner ingående persedlar skulle lösas efter tioårig medelmarkegång,

var för visso syftet därmed att förebygga större förändringar i lönernas

kontanta belopp; men att detta ofta icke lyckades eller, när det lyckades,

att det icke berodde på någon fasthet i markegångsprisen, har

erfarenheten till fullo ådagalagt. Jämföras med hvarandra persedlarnas

värden för nära intill hvarandra liggande år, befinnas växlingarna visserligen

i allmänhet icke synnerligen afsevärda, hvaremot en understundom

högst betydlig skillnad visar sig mellan maxim!- och minimivärdena under

hela den femtioåriga löneregleringsperioden. Denna skillnad — till prästerskapets

nackdel — uppgick ett år exempelvis till 2,730 kronor 20 öre

för prästerskapet i Leksands pastorat, 2,456 kronor 44 öre i Skellefteå

pastorat, 1,844 kronor 82 öre i Järfsö pastorat och 1,357 kronor 77 öre

i Kvidinge pastorat o. s. v. Minskningen utgjorde, när den var störst, i

flertalet fall mer än 20 procent och var i ett fall 31.61 procent.

Men icke blott den omständigheten att persedlar, hvilka skola lösas

Bill. till Riksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 AfcL 68 Haft. 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

efter markegångstaxornas växlande pris, ingå såsom en hufvudpart i

hvarje lön, har varit af beskaffenhet att, där andra faktorer ej bildat motvikt,

göra lönens penningvärde föränderligt. Utom annat har äfven den

omständigheten att, såsom jag förut påpekat, vissa afgifter blifvit i löneregleringsresolutionerna

bestämda att utgöras i visst förhållande till inkomst

äfvensom — ehuru mera sällan — till taxeringsvärdet å annan fastighet

än jordbruksfastighet bidragit till lönernas föränderlighet. Där denna

grundsats om afgifternas växling efter skatteförmågan blifvit tillämpad,

har den också i allmänhet skapat en väl behöflig motvikt mot den af

markegångsprisens fall vållade minskning i den fasta tiondens penningvärde;

på åtskilliga orter har den därutöfver medfört ett högst afsevärdt

tillskott till prästerskapets, särskildt kyrkoherdarnas, beräknade löner. Det

bör sålunda, säger kommittén, till en ej oväsentlig del tillskrifvas detta

tantiémesystem, att inom Härnösands stift prästerskapets löneinkomster

för ecklesiastikåret 1896—97 voro i medeltal 39‘28 procent högre än hvad

ursprungligen beräknades; att t. ex. kyrkoherden i Alfkarleby, hvilkens

lön reglerades till 3,880 kronor, samma år åtnjöt 11,828 kronor; att lönen

likaså stegrats utöfver det reglerade beloppet för kyrkoherden i Risinge

från 4,700 kronor till 6,700, för kyrkoherden i Mjölby från 3,810 kronor

till 5,828, för kyrkoherden i Huddinge från 4,130 kronor till 7,860, för

kyrkoherden i Ramnäs från 4,250 kronor till 7,469, för kyrkoherden i

Stora Tima från 9,910 kronor till 12,182, för kyrkoherden i Norberg från

4,430 kronor till 9,269, för kyrkoherden i Hakarp från 2,870 kronor till

6,731, för kyrkoherden i Västra Sallerup från 5,380 kronor till 9,093, för

kyrkoherden i Örgryte från 4,680 kronor till 13,024, för kyrkoherden i

Tjörn från 5,180 kronor till 8,960, för kyrkoherden i Seglora från 3,900

kronor till 8,258, för kyrkoherden i Grafva från 4,420 kronor till 7,146,

för kyrkoherden i Eda från 3,860 kronor till 6,088 o. s. v.

Ecklesiastikåret 1896—97 blef, enligt kol. 11 af tab. 2, tabellserien

A, en summa af 5,465,184 kronor 85 öre för hela riket jämlikt löneregleringsresolutionerna

utdebiterad i församlingsafgifter. Kommittén framhåller

emellertid, att denna summa icke öfverensstämmer med den summa —

5,451,602 kronor 70 öre — som i kol. 3 af tab. 4 (sammandraget å s.

498) uppgifvits utgöra »på grund af löneregleringen debiterade afgifter».

Skillnaden är beroende å vissa omständigheter, för hvilka redogjorts i

anmärkningarna till nämnda tab. 4. Af samtliga debiterade församlingsafgifter

voro 121,526 kronor 25 öre uppförda såsom restantier den 31

december 1897; och bestodo dessa restantier till ojämförligt största delen

af personliga afgifter.

Förutom de enligt löneregleringarna utgående afgifter hafva under
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ku m/1. Muy.ts Nåd Proposition N:o 88. (37

stundom församlingar för själavårdens uppehållande beviljat särskilda anslag,

merendels i samband med inrättandet af en ny prästerlig beställning

men äfven såsom löneförhöjning vid redan befintlig tjänst. Beloppet af

dessa anslag äfvensom till prostarfvoden utgående kyrkotionde utgjorde

1896—97 sammanlagdt 95,436 kronor 64 öre (tab. ser. A tab. 4, kol. 4).

Församlingarnas lagbestämda eller frivilliga bidrag till prästerskapets

aflöning utgjorde således för nyssnämnda ecklesiastikår 5,560,621 kronor

49 öre, eller om, såsom riktigast synes, siffrorna i tab. 4 tagas till efterföljd,

allenast 5,547,039 kronor 34 öre. Häri har dock icke inräknats

värdet af några mindre förmåner, som stundom tillkomma vissa präster,

såsom fri mäld, fria ämbetsresor eller hjälp till bestridande af kostnaderna

för dem, bidrag till jordförbättring, till utskylder in. m. Icke heller hafva

redovisats naturaanslag af ved i trakter, där boställe är skoglöst, eller af

kofoder, där boställe saknar ängsmark, ej heller de hyresbidrag, som lämnats

vissa prästerliga tjänsteinnehafvare, isynnerhet uti städerna, enär dylika

aflöningsförmåner endast innefatta ersättning för sådan boställs- eller

bostadsförmån, som beräknats i allmänhet utöfver lönen tillkomma prästerskapet.

Till innehafvare af ordinarie prästerlig tjänst utgå ock någon

gång från bruk, fabriker eller större gods rätt afsevärda belopp såsom

godtgörelse för extra kyrklig tjänstgöring, men sådana frivilliga och tillfälliga

föräringar från enskilda hafva icke ansetts utgöra föremål för den

kommittén ålagda utredning.

Har någon enskild — en person eller ett bolag — enligt eget åta- emM

gande fått sig ålagdt att för längre eller kortare tid antingen helt °cha/^"*[“?B

hållet bekosta eller åtminstone lämna det väsentligaste bidraget till en donatiZer

prästerlig tjänst, äro så beskaffade anslag redovisade i kommitténs tabellverk.

Dessa anslag afse merendels uppehållande af själavården vid ett

bruk eller en från moderkyrkan mera aflägset belägen plats samt utgå

därför till åtskilliga bruks- och kapellpredikanter. Med dem hafva sammanförts

inkomster, som grunda sig på donationer af enskilda, såsom ränta

å penningar, beräknadt årligt värde af nyttjanderätt till inventarier —

»inventarium domestieum» — och afkastning af fastigheter, hvilka icke

äro bostadsboställen. Donationerna göra, såvidt af tillgängliga handlingar

kunnat utrönas, icke någon större insats i den prästerliga aflöningen.

Dock upplyser kommittén, att några verkligt betydande fastighetsdonationer

finnas, bland dem främst danska riksrådet Henrik Krumdiges

gåfva af de s. k. sodalitiehemmanen till ett brödragille i Lund. Denna

donations afkastning, för 1896—97 uppgående till 9,988 kronor 81 öre,

tillföll kyrkoherden i S:t Peters kloster samt förste och andre komministrarna

i Lund. De inkomster, som härröra från dylika anslag och dona
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

tioner af enskilda, utgjorde under nämnda ecklesiastikår sammanlagdt

53,242 kronor 87 öre (tab. ser. A, tab. 4, kol. 6).

Näst församlingsbidragen erbjuda boställena prästerskapet de viktigaste

aflöningsförmånerna.

Då det för kommittén gällt att förskaffa sig tillförlitlig kännedom

om värdet af ett boställes afkastning, har detta icke mött någon svårighet

beträffande afkastningen af de till viss prästerlig tjänst anslagna löningsboställen,

som genom myndigheternas försorg blifvit på tjugu år utarrenderade;

från vederbörande länsstyrelser hafva nämligen infordrats uppgifter

angåeende de fastställda arrendeafgifterna, hvilka ju äro att i det

närmaste förlikna vid kontanta aflöningsförmåner. Bland löningsboställena

förekomma emellertid, isynnerhet vid stadspastoraten och i det sydliga

Sveriges landspastorat, åtskilliga hemman och jordar, kvilka brukas af

innehafvaren själ!'' eller af en genom honom antagen arrendator. Som

tjänsteinnehafvarna af dessa, i allmänhet icke med hus försedda, löningsjordar

draga en inkomst, hvilken i regel ej lider någon afbränning genom

byggnadsskyldighet, och afkastningens storlek icke heller väsentligen beror

af huruvida jordarna utarrenderas på längre eller kortare tid, har kommittén

i fråga om dylika jordar ansett lämpligast att från de särskilda

boställshafvarna inhämta uppgift om den afkastning af jordarna, de för

närvarande faktiskt åtnjuta.

Däremot har det visat sig synnerligen vanskligt att uppskatta afkastningen

af de med jordbruk förenade bostadsboställena. Kommittén

har emellertid härvid anlitat den utvägen att påkalla eu af boställshafvare

och kyrkoråd gemensamt utförd uppskattning af dessa boställens

arrendevärden samt för ändamålet utsändt ett frågeformulär, slutande med

den frågan: »Under förutsättning att bostället varder utbjudet till arrende

på tjugu års tid till den mestbjudande, att, skildt frän prästbostadens hus

med trädgård, af arrendatorn brukas, med rätt för denne att af skogen

erhålla endast hvad som erfordras för gårdens behof och med förpliktelse

för arrendatorn att ansvara såväl för den boställshafvaren nu åliggande

nybyggnads- och underhållsskyldigheten å de för jordbrukets behof erforderliga

hus som för boställets skatter och onera; hvilket årligt arrende

anser Ni då kunna betingas för det utarrenderade bostället?» Den af boställshafvaren

och kyrkorådet angifna siffran för arrendebeloppet har införts

i kol. 26 af tab. 3, tabellserien A.

Om man jämför den sålunda uppskattade afkastningen vid ett skånskt

kyrkoherdeboställe, vid ett uppsvenskt kyrkoherdeboställe och vid ett

vanligt komministersboställe och sammanlägger afkastningens belopp med

respektive prästers öfriga löneinkomster, måste man ihågkomma, att Inne
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kuuyl. MajUs Nåd. Proposition N:o SS.

villkoren för eu hvar af dem icke oväsentligen olika modifieras genom

alldeles olika nybyggnads- och underhållsskyldighet. Med denna afkastnings

bruttobelopp skola nämligen de skånska kyrkoherdarna bestrida

nybyggnadskostnaden för boställets samtliga hus och underhållskostnaden

för prästbostadens hus, de flesta kyrkoherdar i öfra Sverige nybyggnadsoch

underhållskostnaderna för eu mindre del af prästbostadens hus, men

de flesta komministrar nybyggnads- och underhållskostnaderna för prästbostadens

samtliga hus.

Enär boställsafkastningen borde för alla prästerliga tjänsteinnehafvare

beräknas under eu och samma förutsättning, nämligen att de samtliga

åtnjuta kostnadsfri bostad, har kommittén i förenämnda frågeformulär

begärt svar äfven rörande boställshafvarnas kostnader för nybyggnad och

underhåll af själfva prästbostadens hus; och hafva de siffror, som beteckna

dessa kostnader, införts i kol. 27 af omförmälda tab. 3. Slutligen

har i kol. 28 af samma tabell upptagits boställsafkastningens nettobelopp,

hvilket uppkommit, då från den i kol. 26 införda bruttoafkastningen afdragits

de i kol. 27 upptagna kostnader för boställshafvarens nybyggnadsoch

underhållsskyldighet å boställets hus. Om de siffror, som uttrycka

boställshafvarnas årskostnader för prästbostadens hus — d. v. s. kostnaderna

för dessa hus, i den mån de ej nybyggas och underhållas af

församlingarna — äro rätt angifna samt detta är förhållandet jämväl med

de siffror, som beteckna boställsafkastningens värde efter afdrag af nybyggnads-

och underhållskostnaderna för jordbrukshusen, så skulle siffrorna

i kol. 28 angifva det årliga värdet af boställsaf kastningen såsom behållen

löneförmån utöfver förmånen af kostnadsfri bostad.

Kommittén vidgår emellertid, att de beräknade siffrorna för boställsafkastningens

brutto- och nettobelopp i enskilda fall synas icke tillräckligt

noggranna och tillförlitliga — särskild! att de uppgifna kotnaderna för

nybyggnad och underhåll ganska allmänt torde vara för lågt beräknade —

men kommittén tillmäter icke denna omständighet någon afgörande

betydelse, då ingen större praktisk olägenhet däraf torde kunna uppstå.

Ingen af ifrågavarande siffror, erinrar kommittén, torde nämligen komma

att omedelbart läggas till grund för beslut eller åtgärder rörande lönereglering

för den ena eller andra tjänstebefattningen; i hvarje fall, när

ett sådant beslut skall framdeles fattas, lära nya uppskattningar, om de

anses erforderliga, komma att göras och blifva då helt visst underkastade

en efter syftet lämpad grundligare behandling. Däremot har kommittén

för åtskilliga beräkningar, som måst utföras, ständigt varit hänvisad till

användningen af såväl detaljerade som summariska siffror öfver aflöningsbeloppen,

hvarför kommittén ansett lämpligt, att dylika siffror upptoges

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

äfven i tabellverket. Kommittén tillägger, att det utan tvifvel är för allmänheten

af stort intresse att på ett ställe finna sammanförda samtliga

de siffror, som utvisa afkastningen af de olika inkomsttitlarna och aflöningen

i dess helhet.

Den afkastning — verklig eller beräknad — som prästerskapet ecklesiastikåret

1896—97, utöfver fri bostad, åtnjöt af sina boställen, uppgick

för bostadsboställen med jordbruk till 1,462,339 kronor 30 öre och

för löningsboställen till 441,077 kronor 88 öre, alltså sammanlagdt till

1,903,417 kronor 18 öre. Taxeringsvärdet utgjorde för bostadsboställen

med jordbruk 45,514,800 kronor, för dylika boställen utan jordbruk

2,583,200 kronor samt för löningsboställena 10,731,600 kronor eller för

samtliga ecklesiastika boställen 58,829,600 kronor. Afkastningen utgjorde

i medeltal: af samtliga bostadsboställen med jordbruk 3''2i procent af deras

taxeringsvärden och af samtliga löningsboställena 4''it procent af dessas

taxeringsvärden. Härvid är dock att märka, att från bostadsboställenas afkastning

fråndraga, utom kostnaderna för byggnadsskyldighetens fullgörande

å dessa boställen, jämväl skatter och onera, hvilka enligt kol. 24

af tab. 3, tabellserien A, uppgingo till sammanlagdt 354,849 kronor 74 öre.

Med tillägg af denna summa motsvarade bostadsboställenas hela afkastning

— 1,817,189 kronor 4 öre — 3''99 procent af taxeringsvärdena å berörda

boställen. Nu nämnda olika slag af boställen omfatta dock ej all den

jord, som blifvit prästerskapet anslagen, i det att ett antal »stom-, annexoch

mensalhemman och lägenheter, som icke äro bostadsboställen», indragits

till prästerskapets löneregleringsfond och, enligt kapitalkontot till

rikshufvudboken för år 1896, tillfört fonden en inkomst i arrendemedel

af 52,572 kronor 35 öre.

Icke blott genom det jordbruk, som bedrifves å flertalet af prästerskapets

boställen äro dessa inkomstgifvande; många boställen lämna äfven

en ansenlig afkastning i skogsprodukter och hafva därigenom på olika

sätt beredt prästerskapet förmåner.

Nådiga förordningen angående hushållningen med de allmänna skogarna

i riket den 26 januari 1894 stadgar, att intill dess ordnad skogshushållning

blifvit införd å ecklesiastikt boställe, boställshafvaren må

endast till husbehof använda skogen, där ej vidsträcktare rätt blifvit vissa

boställshafvare för deras tjänstetid tillerkänd, samt att om virkesafkastningen

vid bostället i betydligare mån öfverstiger dess behof af skogsfång,

skogen i sin helhet eller lämplig del däraf kan på grund af Kungl. Maj:ts

förordnande ställas under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning,

men att det eljest åligger boställshafvaren att, med iakttagande af vederbörligen

fastställd hushållningsplan, bevaka och sköta skogen, i hvilken

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86''.

senare händelse han äger att, efter det vissa kostnader, såsom för skogsindelning

och skogsstatens öfriga arbeten till skogsskötsel]^ främjande,

blifvit gnidna, bekomma viss andel af behållna försäljningsmedlen för den

ordinarie afkastningen, i vissa undantagsfall hela behållningen af skogsafkastningen

(19, 20 och 28 §§). Där ej för särskilda fall — såsom med

hänsyn till sättet för boställets tillkomst genom köp eller gåfva — annorlunda

är stadgadt, ingå de behållna skogsmedel, som ej disponeras till

boställshafvarens förmån, till prästerskapets löneregleringsfond. Härifrån

göres dock undantag för sådan skogstillgång, som vid upprättande af

skogshushållningsplan finnes böra afverkas genom s. k. berednings- och

rensningshuggning och icke kan anses tillhöra skogens ordinarie afkastning

eller erfordras för boställets behof eller för församling åliggande kyrkoeller

[»rastgårdsbyggnad. Behållna försäljningsmedlen för sådan skogstillgång

— s. k. extra skogstillgång —- likasom under vissa förhållanden

för skog, som blifvit genom eld eller storm eller eljest skadad å sådant

boställe, för hvilket fullständig skogsindelning eller interimshushållningsplan

ännu ej upprättats, ingå till de ecklesiastika boställenas skogsfond,

hvars ändamål är att bekosta nödiga skogsindelnings- och skogsodlingsarbeten

å sådana boställen, hvilkas egen skogsafkastning utöfver husbehofvet

är så ringa, att den icke förslår till betäckande af kostnaderna

för omförmälda arbeten (22, 23 och 26 §§ ib.).

Skogsförsäljningsmedel, som tillfalla boställshafvarna, fördela sig

mycket ojämnt på olika år, om man afser tidpunkten för de influtna

medlens utanordning. De i skogshushållningsplanen utöfver husbehofvet

beräknade årshyggena uttagas nämligen i allmänhet icke hvarje år, utan

periodvis för flera år i sänder. Häraf följer, att boställshafvarens andel

af de behållna skogsförsäljningsmedlen kommer honom till hända ofta lång

tid efter förloppet af det ecklesiastikår, till hvars beräknade skogsafkastning

det sålda virket hör. Det skulle därför, på sätt kommittén anmärker,

hafva varit ytterligt vilseledande, om såsom inkomst af skog

för ecklesiastikåret 1896—97 redovisats just de belopp, som under detta

år levererats till boställshafvarna, enär utanordning af skogsförsäljningsmedel

ofta innefattar uppbörd för flera års afverkning.

På det att hvarje boställshafvares inkomst af skogsmedel skulle kunna

för ett visst år angifvas med ett belopp, som i någon mån motsvarade

hvad å detta år rätteligen belöpte, har kommittén funnit det vara nödvändigt

att utfinna ett medeltal för åtminstone fem ecklesiastikår och fördenskull

låtit utarbeta samt i en särskild tabellserie B sammanföra, utom

andra uppgifter om skogsafkastningen å ifrågavarande boställen, medeltalsvärden

för den ecklesiastika femårsperioden 1891—96 af boställshaf
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Anslag från

ecklesiastika

fonder.

KungL Majits Nåd. Proposition N:o 88.

varna tillkommande skogsmedel. De siffror, som beteckna nämnda värden,

hafva införts i kol. 8 af tab. 4, tabellserien A.

Utöfver hvad som erfordrades till fyllande af boställshafvarnas behof

af ved samt af byggnads-, stängsel- och slöjdvirke m. m. lämnade skogshushållningen

å prästerskapets boställen — i enlighet med den sålunda

verkställda beräkningen — boställsliafvarna en kontant inkomst för ecklesiastikåret

1896—97 af 107,131 kronor 16 öre. Då vid löneregleringarna

inkomst af skog icke upptogs såsom ailöningsfillgång för prästerlig beställning,

hafva de skogsmedel, åtskilliga tjänsteinnehafvare sålunda uppburit,

utgjort ett opåräknadt, tillskott till den fastställda lönen. Men

endast undantagsvis torde, såsom kommittén erinrar, en boställshafvares

andel af behållna skogsförsäljningsmedel hafva räckt till för att utfylla

den brist i hans vid löneregleringen beräknade lön, som uppstått i följd

af markegångsprisernas fall.

''bill boställsafkastning har kommittén äfven hänfört ersättning, som

af boställshafvare tillgodo nj utes med anledning däraf, att en del af boställets

mark eller någon af de till bostället hörande »härligheter» öfverlåtits till

annan, såsom t. ex. när jord genom afsöndring eller expropriation frånskilts

ett bostadsboställe, när därifrån försålts sten, grus, torf eller dylikt,

när rätt till jakt, fiske eller vattenfall upplåtits, när intrång eller olägenhet

vid boställets brukande tillfogats boställshafvaren o. s. v. I dylika fall

plägar godtgörelse beredas boställshafvaren på det sätt, att antingen ett

penningkapital en gång för alla lämnas eller årlig afgäld till boställshafvaren

utgöres, allt i enlighet med vederbörande mjmdighets bestämmande.

Ersättningskapitalet ställes vanligen under förvaltning af församlingens

kyrkoråd, domkapitlet eller till äfventyra annan lokal myndighet,

med rätt för boställshafvaren att uppbära den årligen utfallande räntan.

I ersättning därför att jord eller rättigheter af olika slag sålunda upplåtits

från bostadsboställen hafva ganska afsevärda belopp kommit prästerskapet

till godo, för hvilka redovisats i kol. 7 af tab. 4, tabellserien A. Ecklesiastikåret

1896—97 utgjorde summan 100,656 kronor 49 öre.

Bland lönetillgångar för kyrkoherdar och komministrar äro till sist

att nämna anslagen från en del fonder, särskildt prästerskapets löneregleringsfond.

Denna senare fond är bildad med tillämpning af den i § 9 af 1862

års förordning uttalade grundsatsen, att sådana inom en församling befintliga

aflöningstillgångar, som icke äro bostadsboställen eller utgöra församlingsafgifrer

eller tillkommit genom donation eller anskaffats af församlingen

själf, må, när de icke vidare äro behöfliga för aflöning af prästerskapet

inom församlingen, kunna användas till att bereda annan för
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kung!. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 88.

samlings prästerskap anständig bärgning. Genom nådigt bref till kammarkollegium

och statskontoret den 14 februari 1868 lämnades föreskrifter

angående förvaltningen af de medel, som blifvit eller blifva från vissa

prästerliga beställningar afskira, men icke till statsverket indragna. Dessa

medel skulle uppsamlas i en särskild för ändamålet bildad fond, benämnd

prästerskapets löneregleringsfond, hvilken förvaltas af statskontoret.

Åt prästerskapet beviljade anslag från såväl löneregleringsfonden som

andra af statskontoret förvaltade ecklesiastika fonder — Ramsele pastorsboställes

skogsförsäljningsmedels fond, Älfdals pastorats regleringsfond,

Brunskogs församlings aflöningsfond och Fryksände pastorats regleringsfond

— hafva införts i kol. 11 af tab. 4, tabellserien A. Från samtliga

fonderna utgick till prästerskapet för ecklesiastikåret 1896—97 en summa

af 187,568 kronor 74 öre. Denna summa understiger hvad enligt de hos

statskontoret förda räkenskaperna utgifvits från löneregleringsfonden såsom

aflöningsfyllnad och lönetillökning för år 1896, eller 216,792 kronor 98 öre.

Kommittén upplyser, att anledningen därtill är att söka — utom i till

äfventyrs mindre noggranna uppgifter från prästerskapet, hvilka man dock

försökt att kontrollera och beriktiga efter berörda räkenskaper — i följande

förhållande.

Under det att kommittén vid uppgörande af sitt tabellverk i allmänhet

afsett att så noga som möjligt återgifva de faktiska förhållandena,

har dock afvikelse därifrån gjorts i afseende å sådana församlingar, där

de jämlikt 1862 års förordning fastställda löneregleringarna ännu icke under

ecklesiastikåret 1896—97 varit tillämpade, utan aflöningen fortfarande utgått

enligt konvention eller äldre författningar. För dessa församlingar

hafva nämligen, med ledning af löneregleringsresolutionerna samt med

tillhjälp af mantals- och taxeringslängder, till någon del af prästerskapet

själft men hufvudsakligen inom kommittén uppgjorts beräkningar, huru

afgifterna till prästerskapet och dessa afgifters fördelning på olika beskattningsföremål

skulle hafva gestaltat sig, därest vederbörande resolutioner

varit tillämpade inom de särskilda församlingarna under nyssnämnda

ecklesiastikår. Denna afvikelse från det vanliga förfarandet vid bearbetningen

af det statistiska materialet har påkallats såväl af det kommittén

gifna uppdraget att utreda den på nu gällande löneregleringar grundade

skattskyldigheten till prästerskapet som af behofvet att, för åstadkommande

af jämförelse mellan de olika församlingarna i afseende å berörda skattskyldighet,

hänföra alla de för en sådan jämförelse erforderliga uppgifterna

till samma lönesystem, nämligen det som infördes genom åberopade förordning.

Antalet församlingar, för hvilka förenämnda beräkningar verkställts

och där lönerna under omförmälda ecklesiastikår utgingo efter den

Bill. till Rikul. Prot. 1808. 1 Samt. 1 Afd. 60 Häft. 10

s. 74 Kontrollera mot PDF

Öfversikt

öfver lönemedlen

för

kyrkoherdar

och komministrar.

74 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

äldre lagstiftningens principer, utgjorde 192, däraf de flesta eller 41 i

Linköpings stift. Beträffande dessa församlingar hafva icke blott tionde

och andra afgifter utan äfven aflöningsförmånerna i öfrigt upptagits till

de belopp och i de poster, med hvilka de bort utgå, om den nya löneregleringen

varit tillämpad. Således har anslag från löneregleringsfonden,

som till en prästerlig tjänst varit anvisadt endast för den tid, under

hvilken den gamla lönekonventionen ägde bestånd, blifvit uteslutet från

tab. 4, enär denna tabell är uppgjord just under förutsättning af den gamla

lönekonventionens upphörande.

I det dubbla syftet att förstärka prästerskapets löneregleringsfond och

förbättra de svagast aflönade kyrkoherdarnas och komministrarnas aflöningsförhållanden

har Kungl. Maj:t utverkat medgifvande från Riksdagens

sida, att under en tid af fem år från och med år 1900 finge från de ecklesiastika

boställenas skogsfond till prästerskapets löneregleringsfond årligen

öfverföras ett belopp af 25,000 kronor att användas såsom lönetillskott

åt svagt aflönade prästmän. Kommittén framhåller, hurusom utgifterna

från prästerskapets löneregleringsfond till aflöningsfyllnad och lönetillökning

under senare tiden afsevärdt vuxit. Under det att nämligen dessa

utgifter jämlikt statskontorets räkenskaper för år 1899 utgjorde 297,235

kronor 46 öre, belöpte de sig för år 1900 till 405,512 kronor 1 öre och

för år 1901 till 463,412 kronor 21 öre.

A de olika titlar, hvarunder lönemedlen för kyrkoherdar samt komministrar

och med dem likställda präster sålunda blifvit redovisade, uppgingo

för ecklesiastikåret 1896—97 ifrågavarande aflöningsförmåner —

utöfver bostadsförmånen — till följande värden:

Statsanslag......................... kronor 210,611: 56

Församlingsbidrag........................................................ » 5,547,039: 34

Enskildas anslag och afkastningen af donationer » 53,242: 87

Boställsmedel................................................................ » 2,111,204: 83

Anslag från ecklesiastika fonder.................. »_187,568: 74

Summa kronor 8,109,667: 34.

I medeltal för hela riket bidrogo församlingarna ecklesiastikåret

1896—97 med 68''40 procent af hela aflöningen, hvarjämte enskildas anslag

och afkastningen af donationer äfvensom boställsmedlen, med undantag

af löningsboställenas afkastning, utgjorde 21''25 procent. Prästerskapets gemensamma

aflöningstillgångar — nämligen statsanslag, afkastningen af löningsboställena

och anslag från ecklesiastika fonder — uppgingo å andra sidan

till 10‘35 procent. Till följd af de under år 1901 verkställda utdelningarna

från prästerskapets löneregleringsfond hade proportionerna förändrats till

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-Ja Nåd. Proposition N:o SS.

75

respektive 66''ög, 20''G8 och 12‘7G procent. Löneregleringsfonden ensam

bidrog sistnämnda år med 4''94 procent. Men i fråga om åtskilliga af de

tjänster, hvilkas innehafvare år 1901 uppbaro tillskott från samma fond,

voro procenttalen betydligt högre och uppgingo i vissa fall till 50 procent

af aflöningen och därutöfver.

För att såvidt möjligt fullständigt angifva prästerskapets i de tern- Prometunner.

toriella församlingarna inkomster återstår att redogöra för prostarfvodena.

Såsom ersättning för sina ämbetsgöromål hafva prostarna af ålder

ägt uppbära någon del af tionden, hvilken ersättning benämnes prostetunna.

Denna rätt blef dem icke beröfvad vid tiondens partiella indragning

till kronan under Gustaf I och har sedermera tid efter annan tillförsäkrats

dem. Prosteturmorna hafva, såsom en afkortning å kronotionden,

i gamla Sverige merendels utgått med en tunna spannmål för hvarje

till kontraktet hörande församling. Men i Skåne, Halland, Blekinge och

Bohuslän har nämnda spannmål städse utgått till vederbörande prostar af

kyrkans tionde eller af kyrkans inkomster i öfrigt, där densamma ej uppbar

någon tionde. De 184 prostarna i riket ecklesiastikåret 1896—97 uppburo

då prostetunnor till ett värde af 26,849 kronor. Statsverket betalar

numera godtgörelse för prostetunnorna i enlighet med nådiga förordningarna

angående förändring af grundräntor och kronotionde den 23 juli

1869 samt angående afskrifning af den från viss jord inom Skåne m. fl.

provinser utgående kyrkotionde den 14 oktober 1898.

Oftanämnda ecklesiastikår 1896—97 åtnjöt alltså prästerskapet i de £<«»%«

territoriella församlingarna aflöningsförmåner — utöfver fri bostad —till

ett värde af sammanlagdt 8,136,516 kronor. Härtill torde dock rätteligen fsmetade.

böra läggas 354,849 kronor 74 öre, hvilket belopp, utgörande skatter och

onera för bostadsboställeu med jordbruk, afdragits vid beräknande af dessa

boställens afkastning. A andra sidan bör icke förbises, att, utom vanliga

skatter och onera, åtskilliga andra obligatoriska utgifter till icke alltför obetydliga

belopp drabba det ordinarie prästerskapet. De viktigaste af dessa utgifter

kan jag här endast antyda, såsom 2 procent å lönen i årsafgift till prästerskapets

änke- och pupillkassa, afgifter till enskilda kassor för pensionering

af änkor och barn äfvensom för beredande af understöd åt fattiga obefordrade

prästmän, samt kostnader för det extraordinarie prästerskapets aflöning.

Af förberörda summa 8,136,516 kronor belöpte:

å Uppsala stift... kronor 942,273 å Västerås stift ., kronor 634,065

» Linköpings » ... » 802,303 » Växjö » ... » 503,698

» Skara » ... » 673,179 » Lunds » ... » 1,482,082

» Strängnäs » ... » 611,000 » Göteborgs » ... » 741,666

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kling!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

å Kalmar

» Karlstads

» Härnösands

stift .. kronor 227,123

» ... * 430,232

» ... » 782,220

å Visby stift

» Stockholms stad .

kronor 152,615

» 154,060

F%nemecUenf Huru de för kyrkoherdar samt komministrar jämte vederlikar under

mellan */r*o-eeklesiastikåret 1896—97 tillgängliga lönemedlen — utgörande, såsom jag

komministrarny^oen nämnt, 8,109,667 kronor — voro mellan dem fördelade, framgår

m. fl.

»präster
-

Kyrkoherde
löner.

af hvad kommittén i fortsättningen af sin utredning angående

skåpets nuvarande aflöningsförhållanden» vidare meddelar.

Omförmälda summa bildade det ekonomiska underlaget för 1,368 kyrkoherdebeställningar

med aflöningsförmåner till ett värde af 6,441,517 kronor

samt för 957 komministraturer eller med dem likställda tjänster, vid hvilka

inkomsterna uppgingo till ett värde af 1,668,150 kronor.

Medelbeloppet för en kyrkoherdelön var 4,709 kronor; men vid de

särskilda beställningarna voro fästade aflöningsförmåner af mycket olika

värde. Skillnaden mellan land och stad verkade därhän, att medellönen

för kyrkoherde i landspastorat var endast 4,544 kronor, under det att den

för kyrkoherde i stadspastorat. var 6,667 kronor. Jämföras de särskilda

stiften med hvarandra, framträda äfven ganska betydande växlingar.

Medellönen var sålunda — om Stockholms stad undantages — högst i

Lunds stift med 5,796 kronor, i Härnösands stift med 5,507 kronor, i Göteborgs

stift med 5,096 kronor och i Karlstads stift med 4,926; medelstor i

Västerås stift med 4,637 kronor, i Strängnäs stift med 4,462 kronor, i

Uppsala stift med 4,429, i Linköpings stift med 4,193 kronor och i Skara

stift med 4,042 kronor; samt lägst i Kalmar stift med 3,886 kronor, i Växjö

stift med 3,712 kronor och i Visby stift med 3,264 kronor.

Fortsättas jämförelserna och ställas mot hvarandra löneförhållandena

inom särskilda pastorat, visa sig ännu större olikheter. Högsta lönen uppbars

af kyrkoherden i Skellefteå pastorat af Härnösands stift med 14,206

kronor och den lägsta -— om hänsyn ej tages till prebendepastoraten —

af kyrkoherden i Lönnberga pastorat af Linköpings stift med 2,054 kronor.

efter inkomsternas storlek var för hela riket: 28 beställ
____med

löner under 2,500 kronor, 140 med 2,500—2,999 kronor, 205

med 3,000—3,499 kronor, 203 med 3,500—3,999 kronor, 191 med 4,000

—4,499 kronor, 140 med 4,500—4,999 kronor, 190 med 5,000—5,999

kronor, 120 med 6,000—6,999 kronor, 83 med 7,000—7,999 kronor, 26

med 8,000—8,999 kronor, 19 med 9,000—9,999 kronor, 18 med 10,000

—11,999 kronor, 5 med 12,000—14,206 kronor. De båda löneklasserna

3,000—3,499 kronor och 3,500—3,999 kronor, tillhopa omfattande 408

Fördelningen

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kupgl. Muj:ts Nåd. Proposition N:o 88. 77

beställningar, voro således de jämförelsevis talrikaste; 168 löner uppnådde

icke 3,000 kronor.

För komministrarna var medellönen: i hela riket 1,743 kronor, å lands-Kom}^“ter*''

bygden 1,593 kronor och i stad 2,880 kronor. Beträffande komministerslönerna

inom de särskilda stiften hade följande stift att uppvisa de högsta

medeltalen: Lunds stift med 2,513 kronor, Göteborgs stift med 2,002 kronor,

Västerås stift med 1,997 kronor och Härnösands stift med 1,948 kronor.

För öfrigt voro växlingarna ej synnerligen stora, enär medeltalen i

fråga om de andra stiften höllo sig mellan 1,715 och 1,412, hvilket sistnämnda

tal betecknar medellönen inom Visby stift. Förste komministern

i Lund var, bland komministrar, rikligast aflönad, i det att hans inkomster

uppgingo till 7,589 kronor. Den lägsta komministerslönen, hvilken utgjorde

402 kronor, uppbars af komministern i Sorunda pastorat af Strängnäs

stift. Med afseende å sistnämnda löns låga belopp upplyser kommittén,

att komministersbostället i Sorunda ansetts medföra en årlig förlust

af 675 kronor.

I stort sedt fördelade sig komministerslönerna sålunda: 125 löner

under 1,200 kronor, 89 å 1,200—1,299 kronor, 119 å 1,300—1,399 kronor,

111 å 1,400—1,499 kronor, 74 å 1,500-1,599 kronor, 66 å 1,600-1,699

kronor, 58 å 1,700—1,799 kronor, 52 å 1,800—1,899 kronor, 34 å 1,900

—1,999 kronor, 107 å 2,000—2,499 kronor, 57 å 2,500-—2,999 kronor,

36 å 3,000—3,499 kronor, 16 å 3,500—3,999 kronor samt 13 å 4,000—

7,589 kronor. De jämförelsevis flesta lönerna — 230 till antalet — tillhörde

klasserna å belopp mellan 1,300 och 1,500 kronor; 584 understego

1,700 kronor.

Granskas löneregleringarnas resultat med hänsyn till inkomsterna för ^vtrUiga

prästerskapet i dess helhet — icke för enskilda tjänsteinnehafvare — fram- laner.

ställer sig detta resultat såsom ganska gynnsamt. Men beträffande innehafvarna

af särskilda prästerliga beställningar hafva förhållandena utvecklat

sig mycket olika. Tagas alla motsvarande kyrkoherdar i hvar sin grupp,

visar sig, att aflöningen för kyrkoherdarna ökats med 9''1 procent utöfver

hvad som för dem vid regleringarna beräknats. Komministrarna hafva

däremot samfälldt fatt vidkännas en löneminskning med 3‘3 procent. Inom

enhvar af de särskilda tjänsteklasserna framträda återigen skiljaktigheter.

För kyrkoherdarna hafva i 552 pastorat lönerna minskats och i 813 pastorat

ökats; antalet pastorat, där löneminskning för komministrarna inträdt,

var 616 och, där lönerna ökats, 293.

Kommittén fäster uppmärksamheten därå, att med det system för

lönernas bestämmande, som infördes antingen på grund af uttrycklig föreskrift

i 1862 års förordning eller genom en utvidgande tillämpning åt

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

samma förordning, förändringar uti de beräknade lönebeloppen i själfva

verket måste hafva varit att förvänta. Af största betydelse därvid var,

att de mest afsevärda lönemedlen, nämligen församlingsafgifterna, voro

underkastade förändringar så tillvida, som lönepersedlarnas penningvärde

berodde af de växlande markegångsprisen, samt att i de pastorat, där

tantiemesystemet var infördt, vissa afgifter ökades i proportion till skatteförinågan

hos en del beskattningsföremål. Berörda omständigheter, yttrar

kommittén, kunde ju icke annat än medföra en förskjutning af löneförhållandena,

om ock rubbningarna helt visst varit större, än man kunnat

förutse.

idJaflöningaS Beträffande det extraordinarie prästerskapets aflöning innehåller kyrkobeslrides

af lagen i 24 kap. 29 §, att en kyrkoherde eller kapellan, till hvilkens biprättétkap™

träde vid gudstjänstens uppehållande en extraordinarie prästman blifvit

förordnad, skall »vedergälla honom med kost och lön, som de antingen

själfve sins emellan öfverenskomma, eller biskopen med kapitlet mäter och

tycker rätt vara». I stället för dessa överenskommelser mellan hvarje

enskild tjänsteinnehafvare och hans biträde blefvo emellertid så småningom

i åtskilliga stift föreningar angående adjunkters och vikariers aflöning ingångna

mellan stiftens samtliga präster på de allmänna prästmötena. Ett

sådant tillvägagående blef slutligen föreskrifvet för hela riket genom nådiga

cirkuläret till konsistorierna den 14 september 1839, hvarigenom

domkapitlen anbefalldes att i de stift, där överenskommelser i afseende

på adjunkternas lönevillkor ännu icke blifvit träffade, vid blifvande prästmöten

söka åstadkomma en dylik reglering, afpassad efter dessa tjänstemäns

behof och göromål.

När därefter förordningen angående allmänt ordnande af prästerskapets

inkomster den 11 juli 1862 utfärdades, hade däri äfven meddelats

några bestämmelser, som afse det extraordinarie prästerskapets aflöning.

Sålunda stadgar § 1, att lönerna för det ordinarie prästerskapet böra så

beräknas, att det extraordinarie kan, såsom hittills, af det ordinarie aflönas;

och skall enligt § 12 minimum af det aflöningsbelopp, som, förutom

bostad och fri föda, bör vice pastorer och adjunkter tillerkännas, äfvensom

den ersättning, hvartill de äro berättigade, då omständigheterna föranleda,

att bostad och föda in natura icke lämpligen kunna ifrågakomma, i vanlig

ordning — d. v. s. på prästmöte — bestämmas i spannmål att utgå efter

tioårig markegång.

Emellertid har man inom de flesta stift sökt åstadkomma en fullständigare

reglering af det extraordinarie prästerskapets aflöning, än hvartill

stadgandena i 1862 års förordning gifva anledning. Den grundsats

för ifrågavarande lönereglering, som först gjorde sig gällande, innebar, att

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:t,s Nåd. Proposition N:o 88.

79

adjunktslönerna skulle utgå med olika belopp efter inkomsten vid den ordinarie

befattningen; och blefvo för sådant ändamål de prästerliga lägenheterna

indelade i liera klasser. Från början af 1880-talet har en annan grundsats

för adjunktsaflöningen småningom börjat vinna tillämpning, i det att

adjunkterna ansågos böra åtnjuta lön i olika lönegrader efter tjänsteålder,

oberoende af om de voro anställda hos en mer eller mindre väl allönad

ordinarie, men skulle ordinariens bidrag till adjunktsaflöningen utgöras

endast i förhållande till de med hans tjänst förenade inkomster, vare sig

adjunkten ägde uppbära lön i lägsta eller högsta lönegraden. Denna

senare anordning fordrar inrättandet af en för stiftets präster gemensam

kassa, hvilken antingen mottager hela det bidrag, ordinarien är skyldig

att vid anlitande af tjänstebiträde erlägga, och sedan till vederbörande

adjunkt utbetalar den honom efter tjänsteåldern tillkommande lönen, eller

ock uppbär endast öfverskottet af ordinariens bidrag utöfver hvad som

tillkommer adjunkten, för att med detta öfverskott fylla den brist i adjunktsaflöningen,

som på andra håll kan uppstå.

En adjunktslön har mycket olika värde i de särskilda stiften, vare

sig man jämför de lägsta löner, som utgå i hvarje stift, eller de högsta

lönerna i de stift, där flera lönegrader äro bestämda. Lägsta adjunktslönen,

af kommittén beräknad efter medeltalet af medelmarkegångsprisen

för åren 1867—1896, växlade mellan 134 kronor i Kalmar stift och 462

kronor i Göteborgs stift samt, beräknad efter medelmarkegångspriset för

år 1900, mellan 137 kronor i Kalmar och 427 kronor i Göteborgs stift.

Högsta adjunktsiönen var minst i Linköpings stift med 400 kronor samt

störst i Härnösands stift med 886 kronor för perioden 1867—1896 och

med 805 kronor för år 1900. Medelvärdet för hela riket var för lägsta

adjunktsiönen 356 kronor under perioden 1867—1896 och 333 kronor

för år 1900 samt för högsta lönen respektive 554 och 518 kronor.

Ersättning för pastoralvård utgår i vissa stift med ett för alla pastorat

i stiftet lika belopp spannmål, utöfver den vederbörande tillkommande

adjunktsiönen, i några stift efter pastoratets folkmängd och i de öfriga stiften

efter ordinarie pastors inkomster.

För det fall att fri bostad och fritt vivre icke lämpligen kunna utgå

in natura, har enligt kommittén meddelade upplysningar i alla stift såsom

ersättning därför blifvit fastställdt ett visst belopp spannmål, utom i

Göteborgs stift, där ersättningen omedelbart bestämts i penningar. Denna

ersättning utgjorde 490 kronor i medeltal för perioden 1867—1896 och

521 kronor för år 1900; den var minst i Visby stift med respektive 326

och 309 kronor samt högst för Härnösands stift med respektive 633 och

575 kronor.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Vid en extraordinarie prästmans förflyttning från en tjänstgöringsort

till en annan bestrides väl i allmänhet ersättningen för resekostnaderna

af den, till hvilken tjänstebiträdet missiveras, men i vissa stift af adjunktskassan.

Skjuts i ämbetsärenden lämnas i regel af tjänsteinnehafvaren i alla

de fall, då sådan ej tillhandahålles af den, som påkallar den prästerliga

förrättningen. Kommittén upplyser, att när skjutsen ej utgick in natura,

betalades den antingen »efter räkning» (Skara stift), eller med belopp som

af domkapitlet bestämdes »efter områdets beskaffenhet» (Strängnäs stift),

eller med 50—100 kronor (Växjö stift), eller med 75 kronor (Karlstads

stift), eller med 50 kronor till adjunkt och 75 kronor till vice pastor

(Visby stift), allt för år räknadt.

Viktigare inom riksdagen väckta förslag till ändring i prästerskapets

nuvarande aflöningsförhållanden.

De löneregleringar, som uppgjordes i enlighet med 1862 års förordning,

skulle jämlikt § 6 i samma förordning vara gällande under en tid

af femtio år, räknadt från den efter hvarje lönereglerings fastställande

näst inträffande första maj, oberoende af huruvida regleringen då kunde

tillämpas eller icke. Större delen af dessa löneregleringar erhöll kunglig

fastställelse under 1860-talet; och är den tidigast utfärdade resolutionen meddelad

den 18 december 1863. De flesta regleringarna upphöra således

att gälla under tiden 1914—20, då 963 regleringar af 1,365 förfalla. Antalet

utlöpande regleringar är störst år 1920, eller 222, samt minst åren

1930 och 1942, då hvarje år blott 1 förfaller; åren 1935—41 utlöper icke

någon. År 1942 upphör den sista af de på grund af 1862 års förordning

verkställda löneregleringarna att gälla.

Redan under nittonde seklets sista årtionde väcktes inom riksdagen

förslag om vidtagande af åtgärder i syfte att förbereda den lagstiftning,

som ansågs böra träda i stället för 1862 års förordning. Hvad som emellertid

i första hand uppkallade reformsträfvandena var icke de erkända

bristerna i lönesystemet, utan den alltmer öfverklagade tungan och ojämnheten

i beskattningssystemet. Skattskyldigheten till prästerskapet var nämligen

fortfarande i det väsentliga bestämd efter samma grunder som under

den katolska tiden: jordbruket hade då att uppbära den hufvudsakliga

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 88.

81

tyngden af de ganska dryga bidragen till prästernas aflöning, och härutinnan

hade någon väsentlig förändring icke blifvit gjord. På andra områden

af skatteväsendet hade däremot i senare tider lindring i ganska

stor omfattning eller fullständig utjämning ägt rum. Sålunda hade genom

nådiga kungörelsen den 5 juni 1885 — däri stadgades bland annat, att ränta

och kronotionde å hemman eller lägenhet i kronans jordeböcker och räkenskaper

skulle sammanföras till en summa under benämning grundskatt —

föreskrifvits, att nedsättning med trettio procent uti den kronan behållna

grundskatt å flertalet hemman och lägenheter skulle äga rum från och

med år 1886. Därefter stadgades genom lagen den 2 december 1892, att

återstoden af grundskatten skulle afskrifvas under loppet af tolf år, räk.

nadt från och med är 1893.

Vid 1896 års riksdag fäste också en motionär inom andra kammaren;s9« år, rikt(motion

n:o 52) uppmärksamheten på detta förhållande samt framhöll, da9‘

hurusom billighet och rättvisa syntes tala för att den jorden åliggande,

till prästerskapets aflöning utgående tionden, hvilken hade enahanda ursprung

som kronotionde^ blefve liksom denna afskrifven, helst prästerskapets

tionde i många landsorter vore en ganska tung börda, som ej utan

stor möda kunde af ägarna till tiondeskyldig jord betalas. Beträffande

afskrifning af nu ifrågavarande tionde ansåg motionären, att Riksdagen

borde fatta beslut, så snart nödig utredning om dess belopp hunnit verkställas

och oberoende af den nya reglering af prästerskapets löneförmåner,

som af motionären jämväl ifrågasattes. För genomförande af ett sådant

beslut måste af Riksdagen medel anvisas till prästerskapets aflöning och

anslag för ändamålet i riksstaten uppföras. Då statskyrkans präster enligt

motionärens åsikt ej kunde betraktas annat än som statens tjänstemän,

vore det ej olämpligt, att de, liksom öfriga dylika tjänstemän, erhölle

sin aflöning af staten, helst statens förvaltnings- och ordningsfrågor vore

i mycket beroende af prästens tjänstebefattning. Det kunde ej heller med

skäl sägas, att den egentliga själavården vore en församlingens ensak, som

det ankomme uteslutande på henne att uppehålla, ty våra gudstjänster

vore offentliga och hvilken person som så önskade ägde tillträde till dem.

Själavården vore ej mera en församlingens ensak än folkskolebildningen,

som staten längesedan funnit vara en för hela riket viktig angelägenhet,

och hvartill Riksdagen därför anvisat betydliga medel, så att till folkskollärarnas

aflöning nu årligen af staten utbetaltes öfver fyra millioner kronor.

Enligt motionärens beräkningar motsvarade sistnämnda summa ungefärligen

det belopp, som staten skulle få årligen utgifva till prästerskapets

aflöning, därest afskrifning af den å jorden hvilande, till samma aflöning

nu utgående tionden beslötes. I sammanhang med en sådan förändring

Bill. till Rilcsd, Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 66 Haft. It

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

som den nu antydda borde enligt motionärens mening alla till prästerskapet

utgående personliga afgifter kunna vid en ny lönereglering borttagas.

Om prästerna finge sin aflöning af staten, skulle en sådan anordning

jämväl leda till en allmän skattelindring inom pastoraten, till fromma

ej allenast för de skattskyldiga, utan äfven för prästerskapet själft,

som därigenom komme att undgå de hårda omdömen, hvilka nu ofta hördes,

då prästerna infordrade de personliga afgifterna och ansåge sig ej

böra efterskänka dem. Vid den ifrågasatta utredningen borde dessutom

äfven komma under ompröfning, huruvida möjligt vore att bereda pension

åt sådana präster, som af sjuklighet eller ålderdom ej förmådde uppehålla

sin tjänstebefattning, och om icke med 1 därtill kunde beredas dels därigenom,

att prästerskapet ålades att till pensioneringen årligen betala en

viss procent af sina löneinkomster, och dels på det sätt, att något tillskott

af statsmedel för ändamålet anvbadas. Motionären hemställde till sist om

skrifvelse till Kungl. Maj t med anhållan:

a) »att Kungl. Maj:t täcktes, så fort ske kan, låta utreda myckenheten

af den tionde, som nu af tiondeskyldig jord utgår till präster.-kapets

i riket aflöning, och det belopp i penningar, denna tionde motsvarar

efter medelmarkegångspriset för de senaste tio åren 1886—1895 och i

följd däraf utgår till prästerskapets aflöning i hvarje pastorat, och hvad

summan af denna tionde utgör för hela riket, samt sedan med första möjliga,

men senast till 1898 års rik-dag, dels afgifva förslag till afskrifning

af denna tionde på enahanda sätt som med de å jorden

skatter ägt rum och under loppet af 10 år med 10 procent årligen, dels

föreslå det belopp, som Riksdagen bör anvisa och som mot tionden svarar,

att utgå till prästerskapets aflöning, antingen sålunda, att det betalas

omedelbart till prästerna mot motsvarande minskning i de afgifter, som

utgöras till dem af tiondeskyldig jord, eller ock utgår såsom lindring till

ägarna af sådan jord för den tid nu skedda löneregleringar gälla; allt

i syfte att, när tiden för nu gällande löneregleringar tilländagått och tiondens

hela afskrifning ägt ruin, staten skall öfvertaga hela det belopp till

prästerskapets aflöning, som hittills utgått därtill af tiondeskyldig jord»;

b) >att Kungl. Maj:t täcktes, om så lämpligen kan ske, i sammanhang

med i mom. a) omförmälda utredning, n en eljest för sig, låta upprätta

förslag till lönestat för prästerskapet i riket, afsedd att gälla från och med

1912 och att tillämpas i hvarje pastorat från de tider, då nuvarande löneregleringar

där upphöra, samt att denna lönestat må upptaga bestämdt

belopp för hvarje prästerlig tjänstebefattning»;

c) »att utredningen till denna lönestats uppgörande jämväl må omfatta,

huruvida förefintliga boställen lämpligen böra efter uppskattning

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:tx Nåd. Proposition AV/ 88.

och mot, afdrag på lönen för tjänsteinnehafvaren bibehållas eller endast

bostad med trädgårdsland åt honom upplåtas, och boställena öfverlämnas

till pastoraten mot viss afgift eller för statsverkets räkning utarrenderas,

samt att Kungl. Maj:t ville, så fort ske kan, för Riksdagen föreslå dels

de förändringar ej mindre i kungl. förordningen af den 11 juli 1862 om

ordnande af prästerskapets aflöning än ock i öfriga frågan berörande lagrum,

dels äfven de villkor, som kunna finnas nödiga för statens öfvertagande

af aflöningen till rikets prästerskap såsom till öfrige statens tjänstemän;

samt»

d) »att äfven förslag till pensionsstat för prästerskapet må uppgöras

på här ofvan angifna grunder, i syfte att de prästmän, som af sjuklighet

eller ålder ej förmå behörigen uppehålla sina tjänster, skola erhålla

sådan.»

Med anledning af denna motion yttrade sammansatta stats- och lagutskottet

i utlåtande n:o 13, att då motionären vid framställandet af förevarande

förslag utgått från den synpunkt, att prästerskapets aflöning, som

dittills inom svenska kyrkan städse utgjorts af vederbörande församlingar,

borde öfvertagas af staten, en sådan anordning enligt utskottets mening

antagligen skulle hafva till följd, att tillsättningen af alla prästerliga tjänster

öfverginge till staten, hvithet vore af djupt ingripande betydelse och

skulle medföra en fullständig omgestaltning af förhållandet mellan stat

och kyrka samt mellan församling och dess prästerskap. I samma mån

som statens inflytande på kyrkan därigenom skulle ökas, komme prästerskapet

att ställas oberoende af vederbörande församlingar och deras önskningar.

Då utskottet hölle före, att utvecklingen i detta hänseende ingalunda

borde gå i den riktning, hvartill genomförandet af motionärens omförmälda

förslag skulle leda, hade utskottet, som jämväl tagit hänsyn till

den betydliga ökning i statsbudgeten, som däraf skulle påkallas, funnit

sig icke böra förorda en framställning till Kungl. Maj:t om utredning

och förslag beträffande afskrifning af tertialtionden, i syfte att staten

skulle öfvertaga den däraf till prästerskapet utgående aflöningen. I

följd däraf hade utskottet jämväl funnit sig förhindradt att upptaga motionärens

i samma syfte gjorda yrkande om upprättande af förslag till

lönestat, för prästerskapet, och ej heller syntes framställningen beträffande

prästerskapets pensionering under sådana förhållanden böra till någon

Riksdagens åtgärd föranleda. Ehuru utskottet sålunda icke kunnat till

bifall förorda ifrågavarande motion, ville utskottet dock Erkänna, att däruti

berördes ämnen, som vore värda synnerlig uppmärksamhet. Särskild!

hade de enligt bestämmelserna i 1862 års förordning upprättade regleringarna

af prästerskapets löner visat sig under nuvarande förhållanden

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

innebära anmärkningsvärda ojämnheter såväl beträffande fördelningen af

utskylderna som ock med afseende å beloppen af de för vederbörande

präster bestämda aflöningar. Därför borde ock, enligt utskottets mening,

då tiden för nu gällande löneregleringar ginge till ända, i viss mån förändrade

grunder i berörda hänseenden göras gällande. Utskottet, som

med anledning af det slut, hvartill utskottet på ofvan anförda skäl kommit,

icke ansåg sig böra underkasta motionärens framställningar någon

ytterligare granskning, hemställde, att motionen icke måtte till någon

Riksdagens åtgärd föranleda. Första kammaren biträdde utskottets hemställan,

hvaremot Andra kammaren biföll motionen; och hade denna sesare

sålunda förfallit.

Samme motionär väckte vid 1897 års riksdag inom andra kammaren

en motion, n:o 61, af nästan ordagrant lika lydelse som den

nyligen nämnda, med den skillnad likväl, att tiondens värde skulle beräknas

efter medelmarkegångspriset för åren 1887—96 samt att förslaget

till afskrifning af tionden skulle afgifvas senast till lb99 års Riksdag.

Till stöd för motionen åberopades hvad i sådant afseende anförts

vid 1896 års riksdag; dock tilläde motionären — med hänsyn till den af

vederbörande utskott vid sist omförmälda riksdag uttalade meningen, att i

händelse af bifall till motionen tillsättningen af alla prästerliga tjänster

skulle öfvergå till staten — att motionären icke med sitt förslag afsett

att fråntaga församlingen dess valrätt till präst. Ett sådant förslag skulle,

om det på allvar framkomme, förmodligen icke hafva utsikt att af Riksdagen

godkännas, då församlingarna helt visst fortfarande ville och borde

få behålla sin ifrågavarande valrätt. Det syntes motionären, att åtminstone

samma, om ej starkare, skäl talade för församlingens valrätt till

präst som till folkskollärare, äfven om motionen blefve antagen; ty i bägge

fallen komme församlingen att bidraga till dessa tjänstemäns aflöning,

hvad prästens beträffade genom boställets beräknade afkastning och genom

skyldigheten att nybygga och underhålla boställets åbyggnader m. m.

Inom andra kammaren väcktes vid 1897 års riksdag i hithörande

ämne ytterligare en motion, n:o 95, hvilken uteslutande rörde skattskyldigheten

till prästerskapet. De stadganden och överenskommelser, som

bestämde denna skattskyldighet, kräfde enligt motionärens mening reform.

Utskylderna till prästerskapet vore nämligen så fördelade mellan

en landsförsamlings invånare, att hufvudsakliga bördan af dessa utskylder

hvilade på dem, som innehade jordbruksfastighet. Den skattskyldighet

till prästerskapet, som ålåge andra skatteobjekt än jordbruksfastighet,

vore åter i allmänhet och troligen öfverallt jämförelsevis mindre. För att

åstadkomma en förändring såväl i de många för kyrkan och prästerska
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:fn Nåd. Proposition N:o SS.

pet splltt ogynnsamma förhållandena som i deri ojämna skattskyldigheten

lordrades emellertid en besvärlig utredning. Den frågan kunde då uppställas,

om det ej vore möjligt att i afseende på den ojämnt tryckande

beskattningen vidtaga på förhand en anordning, som medförde en jämnare

fördelning och lättnad af bördorna. Motionärens förslag i sådant syfte

var, att alla som i en landsförsamling skattade till prästerskapet borde,

i likhet med rust- och rotehållarna, undfå ersättning för hvad de både att

till fullgörande af sin skattskyldighet årligen utbetala. Ivungl. Magt och

Riksdag kunde enligt motionärens mening, om de så funne godt, med

ändelig af vissa kommunallagar besluta, att till alla, som i eu församling

betalade utskylder till prästerskapet, skulle gifvas ersättning på det sätt,

att ett belopp, motsvarande hela summan för prästerskapets uppbörd i

församlingen, ufdebiterades efter fyrk, med undantag blott af prästerskapets

egna fyrkar. Till ett sådant beslut kunde efter motionärens åsikt

ej fordras kyrkomötets bifall, då prästens rätt ej häraf berördes. Men

för att åtgärden äfven måtte medföra en lättnad för församlingen i dess

helhet och ej innebära något anmärkningsvärdt betungande för dem, som

nu erlade ingen eller obetydlig skatt till prästerskapet, föreslogs, att församlingen

skulle få ett årligt bidrag af staten, uppgående till minst en

tredjedel af alla församlingens afgifter till prästerskapet för året, hvarigenom

det belopp, som borde utdebiteras efter fyrk, skulle nedgå till åtminstone

två tredjedelar af uppbördssumman. Ett sådant anspråk ansåg

motionären vara berättigadt på den grund, att prästen utförde mycket

arbete, som egentligen tillhörde den civila administrationen, och hvilket

församlingen icke borde betala. Då angifna grund för statsbidrag till

aflöning af prästerskapet i landsförsamlingarna äfven borde gälla angående

städerna, vore det rättvist, att sta ds församlingarna erhölle bidrag af

staten till aflöning af sitt prästerskap på samma sätt som landsförsamlingarna.

Med stöd af det anförda hemställde motionären, att Riksdagen

måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, »det Kungl. Maj:t täcktes efter verkställd

utredning af den skattskyldighet till prästerskapet, som nu åligger

församlingarna, hvar för sig, så fort sig göra låter, helst till 1899^ års

riksdag, framlägga förslag därom, att de, som i en församling äro skattskyldiga

till prästerskapet, skola erhålla full ersättning för sina utskylder

till detsamma på så sätt, att det inom församlingen erforderliga ersättningsbeloppet

betalas till minst en tredjedel genom statsmedel och till

högst två tredjedelar genom utdebitering på alla församlingens medlemmur

efter fyrk eller bevillningskrona, prästerskapets egna fyrkar eller bevillningskronor

undantagna, samt därjämte förslag till de ändringar i nu

s. 86 Kontrollera mot PDF

86 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

gällande kommunallagstiftning, hvartill vidtagandet af en sådan åtgärd

kan föranleda».

Utom nämnda två motioner väcktes jämväl vid ifrågavarande 1897

års riksdag inom första kammaren en motion, n:o 3, i hvilken till skärskådande

upptogs flertalet af de frågor, som stå i samband med den kyrkliga

organisationen och prästerskapets aflöningsförhållanden. Motionären

fäste bland annat uppmärksamheten på huru illa det i ekonomiskt hänseende

vore stålldt uti vårt land, väl icke för prästerskapet såsom helhet

betraktadt, hvilket fasthellre syntes motionären vara genom gällande lag

tillräckligt doteradt, men isynnerhet och till den vida öfvervägande delen

för komministrarna äfvensom för många kyrkoherdar, allt hufvudsakligen

i följd af en i hög grad orättvis och obillig fördelning af prästerskapets

inkomster. Den ojämna fördelningen förklarades i sin ordning bero af det

på 1862 års förordning grundade förbudet mot användande af vissa lönetillgångar

från en församling till aflönande af prästerskapet i främmande

församling. För åstadkommande af en rättvis fördelning af prästerskapets

inkomster återstode därför icke någon annan än den visserligen radikala

men också enligt motionärens öfvertygelse enda verksamma utvägen att

genom betydligt utvidgande af öfverflyttningsrätten göra alla för prästerskapets

aflöning afsedda tillgångar för ändamålet disponibla, med den inskränkning

allenast som påkallades af rent privaträttsliga förhållanden.

Äfven i fråga om deltagandet i utskylderna till prästerskapet ansåg motionären.

att förändrade grunder borde göras gällande. Dock lann han det

vanskligt att därom göra något annat än ett generellt uttalande, i syfte

att alla nu från församlingarna utgående gärder till prästerskapet fortfarande

borde utgå, med iakttagande endast af erforderlig jämkning, så att

församlingarna om möjligt blefve likställda både i fråga om personliga afgifter

och hvad beträffade afgifter för jordbruksfastighet och all annan

fastighet, äfvensom att dessa sistnämnda afgifter blefve afpassade i billigt

förhållande till de afgifter, som borde utgöras af industriella verk och inrättningar.

Motionären yrkade i enlighet härmed bland annat, att Riksdagen

måtte hos Kung!. Maj:t anhålla, att enär de enligt bestämmelserna

i nådiga förordningen den 11 juli 1862 upprättade löneregleringarna

visat sig i tillämpningen innebära anmärkningsvärda ojämnheter såväl beträffande

beloppet af de för vederbörande prästmän bestämda aflöningarna

som med afseende å fördelningen af de utskylder, hvilka till prästerskapet

utgjordes, Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida icke de nya löneregleringarna

lämpligen kunde grundas å vissa utaf motionären föreslagna,

från nämnda förordnings föreskrifter delvis afvikande bestämmelser,

bland andra, att alla från församlingarna till prästerskapets aflöning

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nxt 88.

utfående bidrag jämte arrendena för de ecklesiastika boställena skulle af

kronans tjänstemän debiteras, uppbäras och redovisas i sammanhang med

den allmänna uppbörden samt af Kungl. Mnj:ts befallningshafvande

levereras till statskontoret; att likaledes till statskontoret skulle levereras

de andelar af skogsförsäljnirigsmedlen, hvilka, utan att ingå till löneregleringsfonden,

tillfälle innehafvarna af vissa ecklesiastika boställen; att

sedan sålunda ofvannämnda för prästerskapets aflöning afsedda medel levererats

till statskontoret, det skulle åligga beinälda myndighet att af berörda

medel och af de aflöriingsmedel, hvilka utginge från prästlöneregleringsfonden,

tillhandahålla vederbörande domkapitel de andelar, som på hvarje

stitt belöpte, att af domkapitlen utbetalas till vederbörande löntagare; samt

att de från de olika skattetitlarna till prästerskapets aflöning utgående bidragen

blefve ställda i riktig proportion till hvarandra.

Ofvan omförmälda vid 1897 års riksdag väckta tre motioner öfverlämnades

till sammansatta stats- och lagutskottet, som med anledning af

dern afgaf utlåtande, n:o 7. I anslutning till berörda utlåtande aflat Riksdagen

den 5 maj 1897 till Kungl. Mnj:t förutnämnda skrifvelse (ruo 62),

hvilken föranledt tillsättandet af den kommitté, hvars betänkanden och

förslag i vissa delar nu äro föremål för Eders Kungl. Maj:ts pröfning. Riksdagen

anförde i donna skrifvelse bland annat följande:

»Vid öfvervägande af de i nämnda motioner berörda ämnen har Riksdagen

funnit det visserligen icke kunna förnekas, att de nu gällande och

af Eders Kungl. Maj:t stadfftstade lönekonventionerna, hvilka tillkommit

med anledning af kungl. förordningen den 11 juli 1862, beteckna ett synnerligen

stort framsteg i förhållande till det förut rådande aflöningssättet.

Att de däremot numera i många afseenden lämna mycket öfrigt att önska,

finner Riksdagen framgå såväl af hvad inom R ksdagen förut i ämnet

upplysts som genom de i förevarande motioner lämnade uppgifter, och är

dessutom nogsamt bekant. Ett sådant sakernas tillstånd torde ej vara till

fromma hvarken för församlingarna eller prästerskapet. Om den närmare

beskaffenheten af dessa inissiörhåHanden å hvarje särskild ort kan Riksdagen

icke yttra sig, då lönekoriventionerna icke äro i tryck tillgängliga,

men Riksdagen anser det emellertid icke kunna förnekas, att en grundlig

förbättring i flera afseenden är af behofvet påkallad. Riksdagen är likaledes

öfvertygad därom, att ehuruväl en sådan genomgripande förändring

icke kan ernås förr än i mån af de nuvarande konventionernas utlöpande,

det likväl ingalunda kan anses vara för tidigt att redan nu taga frågan

under behandling, i anseende till den mycket vidlyftiga och uttömmande

utredning, som för dess albidiga bedömande erfordras, och med hänsyn

därtill att inånga myndigheter torde böra höras i frågan, innan densamma

Riksdagens

skrifvelse

V» 1897.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

kan anses hafva kommit i sådant skick, att den lämpligen kan företagas

till slutligt afgörande.»

»Med ledning af motionerna går Riksdagen nu att omnämna några af

de afseenden, uti Indika en förbättring synes erforderlig, utan att Riksdagen

därvid kan anse sig hafva anmärkt alla de olikartade synpunkter

eller framlagt alla de mångfaldiga omständigheter, som kunna på frågan

inverka.»

»Genom lönekonventionerna reglerades församlingsmedlemmarnas bidrag

till prästerskapet på ett synnerligen skiftande sätt i olika orter.

Emellertid torde fortfarande den hufvudsakligaste bördan däraf hvila på

den tiondeskyldiga jorden. Genom jordbrukets utveckling — som medfört,

att den beräkning, som vid löneregleringarnas uppgörande lades till

grund för bidragsskyldigheten, ej ens vid jämförelse jordbruksfastigheter

emellan längre är tidsenlig, —• genom uppkomsten af industriella anläggningar

och stationssamhällen samt däraf föranledd mer eller mindre betydlig

folkökning i många församlingar och genom flera andra inträdda

förändringar torde det flerstädes hafva kommit att framstå såsom ganska

obilligt, att blott en del af församlingen hufvudsakligen bekostar den institution,

hvaraf dock alla hafva gagn. Det synes sålunda Riksdagen först

och främst vara af nöden att få till stånd en grundlig utredning beträffande

förhållandet mellan den del af prästerskapets aflöning, som inom

hvarje församling gäldas af den tiondeskyldiga jorden, och den, som utgöres

af andra inom densamma befintliga skatteobjekt, äfvensom ett sammandrag

öfver hvad i tionde utgår från hela riket. Därigenom kommer

äfven att vid jämförelse de olika församlingarna emellan framstå de förvisso

ganska betydliga olikheter, som i detta afseende förefinnas mellan

skilda församlingar inom landet.»

»Riksdagen är redan nu öfvertygad därom, att genom utredningen

det skall visa, sig, att en mycket omfattande revision af grunderna för skyldigheten

att bidraga till prästerskapets aflöning blifver nödvändig, så att

en utjämning må kunna ske i afseende på de olika skatteobjekten.»

»Genom en sådan utjämning skulle enligt Riksdagens åsikt i ett stort

antal församlingar de berättigade skälen till de klagomål, som nu höras

från ägarna till tiondeskyldig jord, kunna upphäfvas. Emellertid torde ett

icke obetydligt antal församlingar finnas, hvarest på den antydda vägen

det afsedda målet icke skulle kunna vinnas, enär inom dem några andra

beskattningsföremål än tiondeskyldig jord ej alls eller endast i högst obetydlig

mån förefinnas. Beträffande sådana församlingar anser Riksdagen

det böra tillses, huruvida icke någon lindring må kunna dem beredas genom

bidrag från tillgängliga fonder eller annorledes, så att församlingarna ej

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kutig!. Majds Nåd. Proposition N:o SS.

öfver höfvan betungas, men vederbörande prästerskap likväl erhåller sin

anständiga bärgning. Dylik hjälp bör dock enligt Riksdagens förmenande

lämnas allenast så länge förhållandena göra densamma erforderlig och upphöra,

därest församlingens skatteförmåga blifver af någon anledning i motsvarande

grad ökad.»

»En utjämning torde ock enligt Riksdagens mening till eu viss grad

kunna och böra ske beträffande de lönevillkor, som prästerskapet åtnjuter,

så att nuvarande stora olikheter mellan aflöningsförmånerna i olika församlingar

i någon mån mildras. Särskildt synes en rättelse vara önskvärd

i den olämpliga proportion, som på flera ställen råder mellan kyrkoherdes

och komministrars aflöning inom samma pastorat. En utredning angående

dessa förhållanden synes Riksdagen erforderlig.»

»De af motionärerna föreslagna åtgärder att direkt eller indirekt göra

prästerskapet till af staten aflönade tjänstemän har Riksdagen ej kunnat

bifalla och således ej heller de yrkanden i motionerna, som med sagda

förslag stå i oskiljaktigt sammanhang. Ett sådant föi farande skulle nämligen

enligt Riksdagens åsikt alltför djupt ingripa i de nuvarande, sedan

gammalt rotfästade kyrkliga förhållandena. Det skulle förändra statens

och kyrkans ställning till hvarandra äfvensom förhållandet mellan de enskilda

församlingarna och deras prästerskap. Riksdagen är därjämte öfvertygad,

att det i allmänhet icke skulle i församlingarna mottagas med välvilja.

Af dessa skäl finner Riksdagen sig böra vidhålla den uppfattning,

som 1896 års riksdag i anledning af en då väckt motion häfdat, och såsom

sin åsikt uttala, att den grundsatsen bör fortfarande gälla, att afgilter,

som af en församling till dess prästerskap utgöras, ej må till aflönande

af en annan församlings prästerskap användas, hvilken grundsats finnes

tydligt uttryckt i § 9 af ofvannämnda kungl. förordning den 11 juli 1862.

De jämkningar och förbättringar i nuvarande aflöningsskyldighet för församlingarna

och aflö i tingsrätt för prästerskapet, som äro nödvändiga, böra

därför enligt Riksdagens mening äga rum med bibehållande af nämnda

grundsats.»

»Men Riksdagen har trott sig finna, att utan rubbning af samma

grundsats en viss lindring på af motionärerna antydd väg likväl skulle

kunna beredas församlingarna. Enär nämligen det svenska prästerskapet

småningom erhållit allt flera ämbetsåligganden, hvilka ej kunna anses vara

af kyrklig art, och som icke heller motiveras af den enskilda församlingens

behof, utan af statshänsyn, finner Riksdagen, att från detta förhållande

goda skäl kunna hämtas för att statsbidrag i någon mån lämnas till prästerskapets

aflöning. På hvad sätt detta lämpligen bör kunna ske, och i hvil
Dih.

till Rilcsd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 66 Häft. 12

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

ken omfattning det kan blifva erforderligt, torde kunna bestämmas först

sedan ofvan berörda utredning verkställts.»

»Såsom ytterligare underlättande ernåendet af den önskade jämnare

fördelningen i alla bär ofvan omförmälda afseenden kunna flera utvägar

påpeka-!, och åtskilliga äro äfven af motionärerna antydda. Bland dem är

indragning af vissa k ommini straturer en. Ehuru Riksdagen antager, att

en sådan åtgärd skall stöta på motstånd inom åtskilliga församlingar, och

ehuru Riksdagen anser, att därvid billig hänsyn bör tagas till församlingarnas

behof och önskningar, håller Riksdagen dock före, att flerstädes, isynnerhet

där två präster bo och tjänstgöra i en och samma församling, en

indragning kan utan skada ske.»

»Därjämte anser Riksdagen det böra tagas i öfvervägande, huruvida

icke på vissa orter, synnerligast sådana med gammal odling, hvarest församlingarna

äro jämförelsevis små och kyrkorna ligga nära hvarandra, en

sammanslagning utaf smärre pastorat må kunna äga rum, ehuruväl häremot

ännu större svårigheter torde komma att uppstå, än hvad ofvan

nämnts.»

»I sammanhang härmed är äfven att, beakta, om icke åtskilliga komministraturer

torde böra förvandlas till själfständiga pastorat.»

»Genom dylika indragningar och sammanslagningar skulle flerstädes

frågan om prästerskapets aflöning kunna på tillfredsställande sätt lösas,

utan att prästens förmåga att fullgöra sina ämbetsåligganden behöfde genom

göromålens ökning äfventyi-as. I de fall åter, där dessa åtgärder ej kunna

vidtagas, måste man tillse, huruvida ej bidrag från annat håll må kunna

lämnas åt församlingar, som äfven efter införandet af förändradt utskyldssystem,

hvarom ofvan nämnts, blifva för svaga att kunna bereda sin herde

anständig bärgning. Därvid bör först ifrågakomma att använda medel ur

prästerskapets löneregleringsfond. Äfven om det ej vore klokt att årligen

från denna utdela årets hela inkomst, då därigenom lätt ett följande

års bidrag blefve mindre än ett föregående års, så föreställer sig Riksdagen,

att möjligen mera än hittills af densamma kunde disponeras. En utredning

härom torde vara erforderlig. Möjligen skulle också denna fond,

utan att § 9 i oftanämnda kungl.- förordning af den 11 juli 1862 för nära

träddes, kunna få ytterligare tillskott från andra häll, synnerligast såsom

en följd af en sådan omreglering af de prästerliga befattningarna, hvarom

ofvan nämnts.»

»Vidkommande de ecklesiastika boställenas skogsfond vill Riksdagen,

utan att närmare inlåta sig på frågan om dess tillkomst och hittillsvarande

användning, blott uttala den mening, att sedan af densamma bekostats

skogsindelningar och vissa andra nödiga utgifter, hädanefter dess afkast
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kumjl. Maj tfa Nåd. Proposition J\'':o 88. 91

ning hufvudsakligen borde kunna användas till samma ändamål som löncregleringsf

ondens.»

»Hvad präst boställena angår, bär Riksdagen sig bekant, att mycket

olika förhållanden på skilda orter i landet göra sig gällande beträffande

desamma. Riksdagen anser därför, att några för hela riket gällande stadgande!!

rörande sättet för deras brukande ej äro lämpliga. Det torde i

somliga fall vara för prästen fördelaktigt, ja kanske nödvändigt, att själi

sköta bostället, medan det däremot i andra fall är för honom mycket

olämpligt och ledande till stora olägenheter. Eu förbättring i nu anmärkta

hänseende anser Riksdagen kunna vinnas, i fall det medgåfves prästerskapet

större frihet än hittills att få genom vederbörande myndigheters försorg

för längre tid utarrendera sina boi-täilen. Det skulle äfven kunna

ifrågasättas, om det ej under vissa förhållanden skulle kunna medgifvas

en församling att själ? öfvertaga arrendet af prästgården under gällande

regleringstid. En noggrann utredning om det lämpligaste förfaringssättet

härutinnan anser Riksdagen vara af behofvet påkallad, och bör därvid tagas

hänsyn till att boställena må blifva väl häfdade samt såväl församlingens

som prästerskapets bästa må tillgodoses. Prästen bör dock enligt Riksdagens

åsikt i hvarje fall bibehållas vid själfva bostaden samt trädgård.»

»Vid en blifvande utredning för uppgörande af förslag till ny lönereglering

för prästerskapet torde enligt Riksdagens mening äfven många

andra förhållanden än de ofvan berörda böra blifva föremål för undersökning

i ändamål att vinna behöflig rättelse. Riksdagen tillåter sig i sådant

afseende framhålla frågan om förändring i afseende på de nu utgående

personella afgifterna till prästerskapet, hvilkas uppbörd nu är synnerligen

svår och föga ägnad att befästa godt förhållande mellan församling

och piäst. Vidare torde vara att beakta frågor om eventuellt sammanbyggande

af kyrkor, om ordnande af kapellförsamlingarnas ställning till

sina moderförsamlingar, om reglerande af det extraordinarie prästerskapets

villkor, om ändrade bestämmelser i afseende på beräknande af å boställen

nedlagda förbättringskostnader samt i afseende på prästerskapets skyldighet

att. bygga och underhålla vissa hus, såväl hvad prästgårdar som komministersboställen

angår, om i hvad mån bidragsskyldighet till prästerskapets

aflöning bör åläggas främmande trosbekännare, m. m. in. m. Riksdagen

håller före, att den önskade utredningen bör göras så fullständig och allsidig

som möjligt, så att därvid tages hänsyn till alla de förhållanden, som

kunna och böra inverka på det viktiga ärendets förande till ett lyckligt slut.»

»Hvad angår motionärernas yrkanden om skrifvelse med begäran om

utredning och åtgärder för prästerskapets pensionering, har Riksdagen, som

håller före, att sådan pensionering i större eller mindi-e omfattning vore

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

önskvärd, ansett sig, ehuru Riksdagen ej förbiser svårigheterna vid pensioneringens

åstadkommande, böra bifalla desamma, därvid uttalande den

mening, att prästerskapet bör själf bidraga till sin pensionering.---»

Sedan jag sålunda, efter en historisk återblick, framställt hufvuddragen

af nu gällande ecklesiastiska beskattnings- och lönesystem, såvidt fråga

är om prästerskapet i de territoriella församlingarna, samt erinrat om några

inom riksdagen väckta reformförslag och om den ställning, Riksdagen intagit

till desamma, anhåller jag att nu närmast få redogöra för de allmänna

synpunkter, från hvilka prästlöneregleringskommittén utgått vid

fullgörande af uppdraget att framlägga förslag till nya grunder för reglerandet

af prästerskapets aflöningsförliållanden m. m., äfvensom återgifva

grundtankarna i kommitténs förslag härom, allt i enlighet med kommitténs

framställning i den afdelning af dess fjärde betänkande, som har till öfverskrift

»allmän motivering» (s. cxcv—ccxl).

Det torde äfven tillåtas mig att i anslutning härtill återgifva de allmänna

dragen af gällande lagstiftning äfvensom af prästlöneregleringskommitténs

förslag angående utarrendering af ecklesiastik boställsjord.

Af prästlöneregleringskommittén framhållna allmänna synpunkter

i afseende å reglerandet af prästerskapets aflöningsförhållanden

m. m. samt grundtankarna i kommitténs förslag härom.

utjämning åt Såsom jag vid utvecklingen af betydelsen utaf 18G2 års förordning

dstikaCskatt-''framhållit, afsågs med den lagstiftning, som då kom till stånd, icke att

skyldigheten, åvägabringa någon skattejämkning, utan skulle de afiöningsbidrag till prästerskapet,

hvilka dittills utgått från olika grupper af beskattningsföremål,

fortfarande af hvarje särskild grupp utgöras i samma omfattning som tillförne,

så att ej någon del af bördan fick öfverflyttas från en grupp på en

annan.

I den för prästlöneregleringskommittén den 22 oktober 1897 utfärdade instruktionen

anbefalldes emellertid kommittén att vid utredandet af grunderna

för de nya regleringarna taga särskild hänsyn bland annat därtill, »huruvida

icke en utjämning bör åstadkommas i afseende på de bidrag till prästerskapets

aflöning, som utgå från olika skatteobjekt, och i hvad mån staten

bör bidraga till aflöningen». Riksdagen bär ju ock i sin skrifvelse af den

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kttngl. Maj:ts Nåd. 1‘roposiliou N:o 88,

93

5 maj 1897 sagt sig vara öfvortygad därom, att en »mycket omfattande

revision af grunderna för skyldigheten att bidraga till prästerskapets aflöning

blifver nödvändig, så att en utjämning må kunna ske i afseende

på de olika skatteobjekten»; och Riksdagen synes hafva velat angifva

revisionens liufvudsyfte med orden: »Genom en sådan utjämning skulle...

i ett stort antal församlingar de berättigade skälen till de klagomål, som

nu höras från ägarna till tiondeskyldig jord, kunna upphäfvas».

Då kommittén nu skolat för sig klargöra innebörden af det erhållnaPräutiondtm

uppdraget i afseende å skattejämkningen, har kommittén funnit, att det

icke skulle göra till fyllest, om tionden blott utbyttes mot en gång för

alla bestämda afgifter, såsom af Rikets Ständer föreslogs i deras skrifvelse

af den 6 juli 1857, men livilket utbytande Kung]. Mnj:t ansåg böra begränsas

till en tidrymd af femtio år, i syfte att dymedelst skulle åt kyrkan

förbehållas rätten att vid ny lönereglering få tiondeafgifterna skäligen och

efter behofvet förhöjda. Ehuru en fast tiondesättning, hvarigenom afgifternas

förhöjning i förhållande till jordbruksnäringens ökade bruttoafkastning

för framtiden blefve förhindrad, enligt kommitténs mening helt visst

skulle vara i beskattningshänseende påkallad och numera troligen icke

möta något hinder, förmenar likväl kommittén, att hvad som kallats »de

berättigade skälen till klagomål från ägarna till tiondeskyldig jord» icke

syftar på någon farhåga från tiondegifvarnas sida för nu utgående afgifters

förhöjning, utan fast mer på en tiondegifvarnas önskan att få samma

afgifter i möjligaste mån nedsatta.

Kommittén tillbakavisar äfven den tanken, att det åsyftade målet skulle Revision af

helt vinnas allenast genom en revision af nu gällande mycket bristfälliga bestämmelbestämmelser

om afgifter af annan fastighet än jordbruksfastighet och af afgifter af

inkomst. Därigenom kunde, säger kommittén, visserligen det betydandeann^l{ac^''r

antal fyrkar, som för närvarande gå fria från afgifter till prästerskapet, inkomst.

blifva beskattade, och således ett afsevärdt tillskott till prästerskapets aflöning

vinnas; därigenom kunde också bidraget från vissa beskattningsföremål

blifva icke obetydligt större. Men kommittén framhåller tillika,

hurusom för ägarna af tiondeskyldig jord därmed vore föga vunnet, såvida

den för nu gällande löneregleringar uppställda grundsatsen fortfarande

skulle tillämpas, nämligen att tionden, såsom en afgift för sig, bestämmes

efter egna grunder och utan jämförelse med eller inverkan af andra afgifters

belopp.

Däremot har kommittén ansett, att en sådan utjämning mellan skatte- samtliga afobjekten

inom eu församling nu kunde tänkas vara åsyftad, att sedan af- ?‘/l^nil^ltå

gift erna af tiondeskyldig j”ord sammanslagits med afgifterna af andra be- beskattningtskattningsföremål

till en summa, hela denna summa skulle fördelas å. föremålen

° inom en för
samling.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

samtliga beskattningsföremål inom församlingen efter någon gemensam

grund. Kommittén har därför i den tabellarisk a sammanställning — tab. 2

af tabellserien A — uti hvilken för hvarje församling redovisats de å

olika grupper beskattningsföremål debiterade afgifter, tillika låtit i samma

tabell, kol. 26, för de särskilda församlingarna uträkna, huru hvarje fyrk

skulle blifva belastad, under förutsättning af eu sådan utjämning mellan

skatteobjekten att summan af samtliga såväl personliga som icke personliga

afgifter fördelades lika på alla fyrkar.

»)Oenabsoluta Fn dylik absolut skatteutjämning skulle på följande sätt inverka på

‘nfogmTte- jordbruksfastighetens bidragsskyldighet till prästerskapets aflöning.

lydelse för I städerna blefve förändringen mycket genomgripande, i det att afb''h:ten’från

''giftema af jordbruksfastighet, hvilka — med tillämpning af den utaf

jordbruks- kommittén verkställda förvandling af bevillningsbelopp till fyrktal — nu

fastighet. . me(je^a| därstädes uppgå till 16‘72 öre pr fyrk, skulle, i följd af städernas

betydande bevillningsbelopp för annan fastighet och för inkomst,

nedbringas till i medeltal l''8i öre pr fyrk. Belastningen komme att högst

uppgå till 13*19 öre pr fyrk (i Falsterbo) samt öfverskrede 10 öre pr fyrk i

allenast 4 församlingar och 5 öre pr fyrk i blott 19 församlingar. Jordbruk

sfastighet ens afgifter blefve för samtliga städer reducerade från 44,223

till 4,843 kronor, eller på det hela med nära 90 procent.

A landsbygden komme förändringen att verka mera begränsadt och

betydligt mera ojämnt än i städerna. Jordbruksfastighetens afgiftssumma

skulle nedsättas från 3,655,226 till 2,546,407 kronor, eller med blott 30

procent, och belastningen pr fyrk för jordbruksfastighet i medeltal från

27-29 öre till 18‘72 öre. Verkningarna af utjämningen skulle emellertid

gestalta sig ytterst olika i olika församlingar och beskattningens ojämnheter

på det hela snarare ökas än minskas. Resultatet beror på förhållandet

inom hvarje församling mellan jordbruksfastighetens fyrktal och

öfriga beskattningsföremåls fyrktal. Där det finns ett öfvervägande antal

fyrkar för andra skatteobjekt än jordbruksfastighet, där skulle utjämningen

medföra en betydande lättnad för dylik fastighet; där tvärtom fyrkarna

för jordbruksfastighet vida öfverväga de öfriga fyrkarna, där medförde

utjämningen föga eller ingen förändring i jordbruksfastighetens belastning.

I många församlingar skulle nämligen den minskning i skattebördan, som

för jordbruksfastigheten vunnes genom tiondens fördelning på samtliga

fyrkar, uppvägas, ja, öfvervägas af den ökning i tunga, som uppstode genom

öfverförande äfven af de personliga afgifterna å dessa fyrkar. Nedsättning

för jordbruksfastigheten med mer än 50 procent af afgifterna skulle förekomma

i ett mycket litet antal församlingar å landsbygden, nämligen blott i

173, samt stanna vid 10 procent och därunder i 638 församlingar, hvar
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj:tu Nåd. Proposition N:o 88.

95

emot i ej mindre än 719 församlingar jordbruksfastighetens afgift er komrne

att blifva mer eller mindre förökade. I det vida öfvervägande antalet af

landsbygdens församlingar skulle således för jordbruksfastighetens innehafvare

utjämningen medföra antingen en ny börda eller en lättnad, som

knappast vore märkbar. En af kommittén verkställd jemförelse visar, att

i landsbygdens församlingar jordbruksfastighetens medelbelastning:

öfver

60

öre pr

fyrk ...

.. i

före

69

utjämningen

utgjorde

församlingar; i

efter utjämningen

skulle utgöta

50 församlingar

60

intill

40

» »

»

342

» »

201

40

»

30

y> »

»

660

V »

509

30

»

20

* »

»

»

892

» »

933

20

. »

10

» »

V

»

383

» »

567

10

»

5

» »

»

»

39

» »

112

pr

fyrk och därunder .......

»

2

» »

15

Oegentligt är äfven, att skattenedsättningen blefve störst, där den

minst behöfdes, och tvärtom minst verksam, där den vore mest påkallad.

Utjämningen skulle nämligen medföra tiondens nästan fullständiga efterskänkande

ej blott i städerna utan äfven inom ett mindretal af landsbygdens

församlingar, men just i sådana gynnade distrikt, där jordbrukarna

minst behöfva lindring, emedan den bland dem uppvuxna industrien

ökat äfven jordegendomens värde och bärkraft. Däremot blefve lindringen

knappast märkbar i de trakter, där ej blott belastningen nu är störst, utan

äfven jordägarnas ekonomiska kraft svagast, såsom i Småland, Skånes och

Hallands skogstrakter, de ofruktbaraste delarna af Västergötland, Dal,

norra Dalarna samt Norrlands obygder. Tyngden och ojämnheten i jordbruksfastighetens

belastning skulle således genom en dylik utjämning icke

komma att mycket förminskas, mångenstädes snarare förökas, och de blefve

så mycket mer i ögonen fallande, som utjämningen skulle verka ytterst

olika i olika församlingar, belägna alldeles intill hvarandra. Det torde,

yttrar kommittén, vara uppenbart, att en dylik skattejämkning måste särskilt

ur synpunkten af de tiondeskyldiga jordägarnas intressen och önskningar

betraktas såsom förfelad samt framstå i alltför hjärt motsats till

grundskatteaf-krifningen, hvars ledande grundsats just varit, att lindringen

af skattebördan borde allestädes och för alla skattskyldiga vara jämn och

likformig. b)Deri absoluta

Hvad härefter beträffar den absoluta skatteutiämningens betydelse för skatteutjämbidragsskyldigheten

från andra beskattningsföreinål än jordbruksfastighet, ”''”/J™f*''

kan det sägas, att förändringen i städerna icke blefve afsevärd vare zigbidragsskyidigför

gruppen annan fastighet eller för gruppen inkomst. I medeltal för andra besman
»inge/öremål.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kung!. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 88.

hela riket komme belastningen att ökas från 1''39 öre pr fyrk för den förra

gruppen och från 1''16 öre pr fyrk för den senare till l‘8l öre pr fyrk

för hvardera gruppen. Då belastningen endast i fyra stadsförsamlirigar

komme att uppgå till mer än 10 öre pr fyrk, i 53 församlingar hölle sig

mellan 5 och 2 öre samt i 31 församlingar ej öfverstege 2 öre pr fyrk,

kan det med skäl sägas, att skattelindringen för jordbruksfastighet och

öfverflyttningen af de personliga afgifrerna på fyrkarna skulle i städerna

försiggå utan nämnvärd känning för annan fastighet och inkomst.

Annorlunda skulle förhållandet ställa sig å landsbygden. Gruppen

annan fastighet finge jämförelsevis mindre känning af förändringen, då

dess belastning, som redan nu i medeltal uppgår till 10''95 öre pr fyrk,

icke skulle ökas till mera än 18''72 öre pr fyrk. Vida kännbarare skulle

utjämningen träffa gruppen inkomst, för hvilken belastningen blefve i

medeltal å landsbygden ökad från 4''3l öre pr fyrk till 18 72 öre pr fyrk

och således mer än fyrdubblad. Å landsbygden utgjorde ecklesiastikåret

1896—97 belastningen å inkomst:

5 öre pr fyrk och därunder..................... i 1,142 församlingar

10 intill 5 öre pr fyrk.............................. » 623 »

20 » 10 » » » ............................ > 241

30 » 20 » » » »29 »

öfver 30 öre pr fyrk................................ » 19 »

hvarförutom i 336 landsförsamlingar inga afgifter voro påförda för inkomst.

Efter utjämningen skulle belastningen å inkomst utgöra:

5 öre pr fyrk och därunder...................... i 15 församlingar

10

intill

5

öre

pr fyrk..................

............... » 112

20

»

10

»

» »

................ » 567

30

»

20

»

» »

.............. » 933

40

»

30

»

» »

.............. » 509

öfver 40

öre

pr

fyrk......................

............... » 254

Belastningen å inkomst skulle sålunda öfverstiga 2 kronor pr bevillningskrona

i 1,696 församlingar och 3 kronor pr bevillningskrona i

763 församlingar å landsbygden. Kommittén finner denna omständighet

ägnad att ingifva berättigade farhågor för utjämningens verkningar: en

sådan beskattning, i och för sig synnerligen dryg, komme otvifvelaktigt

att träffa ett mycket stort antal mindre handtverkare, handlande, löntagare

i allmän och enskild tjänst samt, lösa arbetare, hvilka fullt så

mycket som innehafvarna af tiondeskyldig jord hafva rätt att påkalla

undseende, helst de förut fått vidkännas betydligt lägre afgifter. Utom

skatteförhöjningens ojämnhet, hvilken framträder vid de oafvisliga jämförelserna

mellan närliggande församlingar, framhålles vidare en om
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

ständighet, som kommittén finner mer än något annat vara ägnad att

ådagalägga den ifrågasatta utjämningens oförenlighet med fordringarna på

en rationel] skattereform och som är karaktäristisk för hela utjämningen.

Ju större nämligen skatteförhöjningen blefve för inkomstfyrkarna, desto

mindre blefve skattenedsättningen för jordbruksfyrkarna, och tvärtom, ju

större lindring för jordbruksfastighet, desto mindre förhöjning för inkomst.

I det stora flertalet af landsbygdens församlingar komme inkomstfyrkarnas

afgifter att, med förhöjning af tre till tio gånger det förutvarande beloppet,

uppgå till åtminstone 20 å 30 öre pr fyrk, utan att denna förhöjning

dock medförde en för jordbruksfyrkarna afsevärd nedsättning i deras

förutvarande afgifter. Skatteförhöjningens tyngd och obehag för vissa

skattdragande komme att blifva större, i samma mån som skattenedsättningens

fördelar för de öfriga blefve mindre, och hela utjämningen måste

således på det ena hållet väcka missnöje och klagomål, Indika blefve ojämförligt

mycket större och vidsträcktare än den tillfredsställelse, som på det

motsatta hållet kunde af densamma framkallas. En åtgärd af denna art,

hvarigenom skattelind^ing skulle beredas den tiondeskyldiga jorden medelst

fullständig utjämning å olika skatteobjekt inom hvarje församling, anser kommittén

ur synpunkten af rättvisa och billighet mot de öfriga beskattningsföremål,

å Indika tiondeafgifterna blefve fördelade, illa motsvara de anspråk,

som måste ställas på en skattereglering.

En förändring af mindre omfattande beskaffenhet, med syfte att på skatteutjämantydda

väg afhjälpa blott de mest framträdande olägenheterna af det "Tfda^Lnuvarande

kyrkliga beskattningssystemet, skulle icke heller efter kommit- skattade forténs

förmenande tillfredsställa de anspråk, som kunna med skäl fram- samlmgarställas

af både jordägare och andra skattskyldiga. Det är dessutom synnerligen

vanskligt att angifva någon hållbar grund för genomförandet af

en sådan skatteutjämning. Skulle nämligen tiondeafgifternas nedsättning

begränsas till de fall, då dessa afgifter vore synnerligen höga i förhållande

till jordbruksfastigheternas taxeringsvärden, exempelvis då de utginge med

mera än 60 eller med mera än 40 öre pr fyrk, så skulle lindringen erhålla

en mycket partiell och lokal karaktär, enär under ecklesiastikåret

1896—97 jordbruksfastighetens belastning öfverskred 60 öre pr fyrk i

allenast 75 församlingar samt 40 öre pr fyrk i allenast 424 församlingar,

eller respektive 3 och 16''95 procent af alla församlingar i riket. Äfven

om nedsättningen- utsträcktes till de fall, då tionden utgjorde 30 öre pr

fyrk och härutöfver, skulle ett stort antal församlingar lämnas oberörda

af utjämningen, alldenstund antalet församlingar, i hvilka jordbruksfastighetens

belastning öfversteg 30 öre, uppgick till blott 1,096, eller 43''80

procent af rikets församlingar.

Bih. till Riksd. Prat. 1908. 1 Sand. 1 Afd. 66 Höft.

13

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Afgifternas

gradering

alltefter

beskattningsföremålen,

från hvilka

de utgå.

Men en skattereglering, som toge hänsyn endast till den tiondeskyldiga

jorden, i syfte att dess sedan äldre tider utgående afgifter skulle för

framtiden inom vissa församlingar nedsättas, och som lämnade utan afseende

de beskattningsföremål, å hvilka vid tiondeafgifternas utjämning

nya bördor skulle läggas, finner kommittén icke tillfredsställande; särskildt

skulle den ur synpunkten af kyrkans intresse vara förfelad och skadlig,

då det ju för prästerskapet icke kan vara likgiltigt, om de afgifter, hvilka

skola utgå till dess aflöning, varda bestämda så, att löneregleringen hos

de församlingsmedlemmar, som finge sina afgifter starkt förhöjda, framkallade

ett berättigad! missnöje, utan att dock andra församlingsmedlemmar

hade anledning att känna sig tillfredsställda med minskningen af

sina afgifter.

Kommittén gör med anledning af den verkställda undersökningen det

uttalandet, att lindring i den tiondeskyldiga jordens börda ej torde kunna

ernås omedelbart genom tiondeafgifternas lika fördelning på samtliga beskattningsföremål

inom de särskilda församlingarna, liksom det ju med

afseende på grundskatteafskrifningen icke heller .ifrågasatts, att hvarje

sockens grundskatt skulle jämnt fördelas å socknens hela fyrktal.

Enligt en förmedlande åsikt, fortsätter kommittén, skulle de nödvändiga

jämkningarna och förbättringarna i nuvarande aflöningsskyldighet för

församlingarna lämpligast beredas genom en anordning af skatteplikten,

som närmare anslöte sig till nu bestående förhållanden.

Förslag i sådan riktning hafva äfven inom kommittén framställts.

Därvid har — med tagen hänsyn i viss mån till de i tab. 2 af tabellserien

A angifna medeltal för de olika skatteobjektens nuvarande belastning

— å ena sidan yrkats, att afgift skulle utgöras dels af fastighet för

hvarje fastigheten åsatt fyrk, i landsförsamling, med högst 25 öre för jordbruksfastighet

och 10 öre för annan fastighet samt, i stadsförsamling, med

högst 15 öre för jordbruksfastighet och 6 öre för annan fastighet, dels

ock af inkomst med 5 öre för hvarje fyrk, som blifvit åsatt inkomst af

kapital och arbete. Från en annan sida har man velat göra gällande, att

det berättigade i klagomålen från ägarna till tiondeskyldig jord skulle

upphöra, om jorden icke längre öfver höfvan betungades, hvaremot öfriga

beskattningsföremål borde vidkännas någon förhöjning i sina bidrag; och

kunde afgifterna pr fyrk exempelvis belöpa sig:

för jordbruksfastighet till högst 331/söre

» » » lägst 162/3 »

» högst 162/3 »

» lägst 81/3 »

» högst 8x/3 »

» lägst 4 7 6

» annan fastighet

» »

» uppskattad inkomst

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

no

eller, om ytterligare utjemning ansåges önskvärd,

för jordbruksfastighet till högst 30, lägst 15 öre

» annan fastighet » » 20 » 10 »

» inkomst » » 10 » 5 »

hvarigenom förhållandet mellan de olika skatteobjektens maximi- och mini

i n i af g i f te r skulle till jordbruksfastighetens förmån jämkas till 3:2:1.

Härom yttrar kommittén följande:

»Till stöd för dessa eller andra liknande förslag har anförts, att de

hvila på historisk grund. En graderad skala för utgörande af allmänna

afgifter tillämpades dessutom för närvarande äfven i en del andra fall,

med afseende å hvilka den regel tillförne varit gällande, att den i mantal

satta jorden skulle uppbära hela utgiftsbördan eller åtminstone största

delen däraf, nämligen i fråga om väghållningsbesvärets utgörande på landet

samt fullgörande därstädes af skyldigheten att bygga kyrka med hvad

därtill hörer äfvensom prästgård och tingshus.»

»Den lagstiftning, som reglerar skyldigheten att utgöra omförmälda

besvär, härstammar från en tid, då man knappast visste af någon annan

befolkning på landet, som kunde deltaga i allmänna onera, än jordbrukaren.

Förhållandena härutinnan hafva emellertid förändrats, så att numera

i alla landsändar, jämte den egentliga jordbrukaren, uppstått en

mer eller mindre talrik befolkning af fabrikanter, handlande och handtverkare

m. fl., för hvilka det äfven måste vara af intresse, att allmänna

anstalter för religionsvård, rättsväsen m. m. upprättas och vidmakthållas.

Det har blifvit sagdt — och utan tvifvel, synnerligast under äldre tider,

med fullt skäl — att den fasta egendomen, särskildt jorden, hade största

fördelen af åsyftade anstalter, hvarför den ock borde i högre grad än

andra beskattningsföremål bidraga till utgifterna därför. Men i samma

mån värdet af annan fastighet och beloppet af inkomst ökas i större proportion

än värdet af jordbruksfastighet, torde denna sats förlora i giltighet.

Med afseende å väghållningsbesvärets utgörande hvilar största tyngden

däraf på jordbruksfastigheten, likasom annan fastighet därtill måste

lämna rikligare bidrag än inkomsten. I fråga åter om byggande af kyrka,

prästgård och tingshus har en sträfvan framträdt att få den allmänna

grunden för kommunalutskylders fördelning tillämpad -vid gäldandet af

utgifterna för angifna ändamål; och sedan åtskilliga jämkningar i de

äldre bestämmelserna om utgörande af dessa besvär tid efter annan vidtagits,

gäller numera, att i kostnaden för uppförande och underhåll af

berörda hus skola de, som inom församlingen erlägga kommunalutskylder,

deltaga för fastighet efter hela samt för andra beskattningsföremål efter

hälften af därå belöpande fyrktah En graderad skala torde måhända

s. 100 Kontrollera mot PDF

Eu efter skattekraften

proportionerad

lika afgift

intill visst

maximum.

Ersättning

för hvad genom

skattejämkningen

förloras.

100 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 88.

under nuvarande omständigheter vara af rättvisa och billighet påkallad,

då det gäller skyldigheten att deltaga i förenämnda besvär, alldenstund

innehafvarna af fastighet kunna, åtminstone tills vidare, anses hafva större

fördel än inkomsttagarna af de anstalter, för hvilkas uppehållande och

utveckling de olika besvären tillkommit».

»Men någon anledning att med ifrågavarande väghållnings- och byggnad

sbesvär sammanställa skyldigheten att lämna bidrag till prästerskapets

aflöning torde ej förefinnas, om icke i den omständigheten att ägarna af

tiondeskyldig jord hittills burit största delen af församlingarnas utgifter

för prästerskapet, hvarför det kunde anses vara icke oskäligt, att de äfven

framdeles i något högre grad än öfriga skattskyldiga bidroge till dessa

utgifter. För visso skulle dock en gradering beträffande aflöningsplikten

gentemot prästerskapet — om någon giltig grund för en sådan gradering

öfver hufvud kunde uppställas — väcka mycken ovilja, särskild! hos

dem som Unge sina afgifter mera afsevärdt förhöjda.»

»Då det enligt kommitténs mening icke torde kunna anföras något

hållbart skäl, hvarför bidrag till församlingarnas själasörjare skulle af jordbruksfastigheternas

ägare utgöras efter annan och högre beräkningsgrund

än af andra fastigheters ägare eller af dem som skatta för inkomst af kapital

och arbete, anser kommittén, att en för samtliga skattskyldiga gemensam

och lika grund för utgörande af bidragen till prästerskapets aflöning

bör bestämmas, eller med andra ord att de församlingsbidrag, hvilka

finnas icke böra utgå såsom personliga afgifter, skola utgöras lika efter

fyrktalet eller bevillningen.»

Af hänsyn till de församlingsmedlemmar, hvilka hittills varit jämförelsevis

litet betungade af direkt skatt till prästerskapet, anser kommittén

det vara ett hufvudvillkor för skattejämkningens lyckliga genomförande,

att för bidragsskyldigheten fastställes en viss gräns och att denna gräns

icke sättes för hög. Såsom jag redan förut nämnt, var ecklesiastikåret

1896—97 medeltalet för inkomstfyrkarnas belastning å landsbygden 4,ai

öre pr fyrk; samma belastning uppgick till högst 5 öre pr fyrk i 1,142

föramlingar samt till mellan 5 och 10 öre pr fyrk i 623 församlingar,

under det att i 336 landsförsamlingar alldeles ingen beskattning för inkomstfyrk

ägde'' rum. Maximigränsen för skattskyldigheten till prästerskapet

har därför synts kommittén böra icke mycket öfverskjuta 5 öre pr

fyrk eller 50 öre pr bevillningskrona.

Uppenbart är, att om den tiondeskyldiga jordens afgifter till prästerskapet,

hvilka för ecklesiastikåret 1896—97 i medeltal uppgingo för landsbygden

till 27,29 öre pr fyrk och för städerna till 16,72 öre pr fyrk, skola

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 88.

nedbringas till omkring 5 öre pr fyrk, kan — med hänsyn därtill att i

många af landsbygdens församlingar jordbruksfastigheten utgör det ojämförligen

viktigaste skatteobjektet — en dylik reglering icke försiggå, utan

att för lindringens åvägabringande tages i anspråk ett mycket betydande

bidrag från annat håll. Riksdagen har ock i skrifvelsen af den 5 maj

1897 antydt, att det borde tillses, huruvida icke någon lindring må kunna

beredas vissa församlingar genom bidrag från tillgängliga fonder eller annorledes,

så att församlingarna ej öfver bulvan betungas, men vederbörande

prästerskap likväl erhåller sin anständiga bärgning, hvarvid särskildt

framhållits prästerskapets löneregleringsfond, från hvilken enligt Riksdagens

förmenande möjligen mera än hittills årligen kunde disponeras till

förmån för sådana församlingar, som äfven efter införandet af förändradt

utskyld ssystem blefve för svaga att bereda sin präst anständig bärgning.

Med afseende å frågan, om prästerskapets löneregleringsfond, de ecklesiastika

boställenas skogsfond eller andra liknande fonder må — under

förutsättning att de för prästerskapets aflöning nu påräkneliga församlingsafgifter

varda genom en skattenedsättning minskade — kunna tillgripas

för att utfylla, hvad i följd däraf kommer att på många håll brista i aflöningsmedel,

har kommittén erinrat, att de inkomster, som tillflyta ecklesiastika

fonder, bestå hufvudsakligen dels af arrendemedel för indragna

stom-, annex- och mensalhemman, dels af skogsförsäljningsmedel från

prästerskapets bostadsboställen, dels af intressemedel äfvensom af kapitalvinster

å utlottade obligationer. Nämnda inkomster utgöra, alldeles på samma

sätt som tertialtionden och öfriga prästrättigheter, en prästerskapet tillförsäkrad

lönetillgång, hvilken emellertid på grund af § 9 i 1862 års förordning

gjorts gemensam för hela kyrkan, så att den kan användas till

understöd åt församling, som för sitt prästerskaps anständiga bärgning har

behof däraf.

När Rikets Ständer i sin skrifvelse den 6 juli 1857 uttalade sig angående

då gällande sätt för prästerskapets aflöning och angåfvo de grunder,

enligt hvilka samma aflöning borde regleras, framhöllo de tillika, att

vid ordnandet af »denna samhällsviktiga fråga de prästerskapet lagligen eller

genom häfdvunnen vana tillhörande inkomster icke finge till främmande

ändamål förryckas». Den i 1862 års förordning stadgade lönereglering

hvilade också på den grundsatsen, att tionde och andra prästerskapets rättigheter

skulle hvar för sig utbytas mot bestämda afgifter och att de åtminstone

icke skulle nedsättas under de belopp, med hvilka de dittills

laglikmätigt utgått. Först när det kunde visas, att församling, som sålunda

utgjort sin tionde och öfriga prästrättigheter oförminskade, icke

kunde därmed tillgodose sitt prästerskaps anspråk på anständig bärgning,

Ökad utdelning

från

ecklesiastika

fonder.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

skulle bristen fyllas genom anvisning på sådana kyrkans aflöningsmedel,

som finge från en till annan församling öfverflyttas — en öfverflyttning,

som efter år 1868 skett i sådan ordning, att dessa rörliga inkomster uppsamlats

i prästerskapets löneregleringsfond för att därifrån utdelas till vederbörande

församlingars prästerskap.

Kommittén betonar, att den utjämning eller lindring af den tiondeskyldiga

jordens afgifter, hvarom fråga blifvit väckt, innebär ingenting

mindre än en rubbning just af de kyrkliga lönetillgångar, som ännu äro bibehållna

inom församlingarna. Nedsättningen af jordbruksfastighetens tiondeafgifter

skulle nämligen endast i ett fåtal församlingar kunna till fullo

uppvägas genom ökade afgifter af andra beskattningsföremål; i det stora

flertalet församlingar skulle däremot, genom nedsättningen af tiondeafgifterna,

i de nuvarande kyrkliga aflöningstillgångarna uppstå en brist, som

måste från annat håll fyllas. Såvida detta skulle ske därigenom, att tillgångar

toges från prästerskapets löneregleringsfond eller från andra ecklesiastika

fonder, blefve naturligtvis samma fonder i jämnt motsvarande

grad beröfvade de medel, som äro oundgängligen nödiga till täckande af

prästerskapets aflöningsbehof och som för närvarande, då tionden likväl

oförminskad utgår, ej ens förslå för detta behof. Hela åtgärden skulle således

icke innebära något annat än en verklig och uppenbarligen mycket

betydlig minskning af prästerskapets samtliga lönetillgångar. Då Riksdagen

icke synes hafva åsyftat någon minskning af berörda tillgångar samt

hvarken inom kyrkomötet eller inom riksdagen torde finnas benägenhet

för en så väsentlig förändring af hittills gällande grunder i fråga om användningen

af samma tillgångar, att afkastningen af prästboställen och af

andra ecklesiastika egendomar skulle få från den ena församlingen

öfverflyttas i ändamål att nedsätta den andra församlingens tiondeafgifter,

har kommittén tagit för gifvet, att hvad i Riksdagens skrifvelse den 5

maj 1897 yttrats om en utsträcktare användning af medel ur prästerskapets

löneregleringsfond kan afse endast sådana förhållanden, som redan

för närvarande berättiga till bidrag från denna fond i syfte att lindra de

svaga församlingarnas bördor; men att däremot de väsentligen nya förhållanden,

som skulle uppstå genom tiondens nedsättning, måste tänkas

påkalla bidrag från helt annat håll.

Ersättning af Om prästtionden skall aflyftas från den tiondeskyldiga jorden, anser

statsmedel för kommittén, att eu sådan åtgärd icke kan på ett i någon mån tillfredsstäl
1/"jordbruks-1

ande sätt utföras, utan att denna börda varder på de skattskyldiga i hela

fastighet. ripet fördelad efter samma grunder, som gälla för beskattning i allmänhet.

Enligt de grundsatser, som numera vunnit häfd i den svenska skattelagstiftningen,

finner kommittén icke heller någon väsentlig invändning

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Mnj:ts Nåd. Proposition A:o 88.

kunna mot en sådan åtgärd anföras. Prästerskapets tionde, hvilken med

hänsyn till ålder är fullt likställd med kronotionde^ och som med de på

1862 års förordning grundade löneregleringarnas fastställande förvandlats

till en för femtio år fixerad afgift i naturapersedlar och penningar, har

nämligen i själfva verket så stor likhet med kronotionden och grundräntan,

att det icke kan anses orimligt, att äfven denna kyrkliga grundskatt

småningom varder på liknande sätt utjämnad. Men för en sådan utjämning

kräfves enligt kommitténs mening, att staten ingriper för att genom

sin beskattningsmakt åvägabringa tiondeafgifternas ersättande genom deras

fördelning å samtliga skattskyldiga.

Skatteutjämningen anser kommittén lättast kunna åvägabringas på

sådant sätt, att de af jordbruksfastighet till prästerskapet utgående tiondeafgifter

omsättas till en bestämd summa i penningar och därefter från

någon viss tidpunkt indragas till statsverket, samt att de sålunda till statsverket

indragna tiondeafgifterna småningom minskas eller afskrifvas, till dess

de slutligen upphöra att af de skattskyldiga utgöras. Härmed vore skatteregleringen

ordnad mellan staten och de tiondeskyldiga. Det återstår att

tillse, huru kyrkans berättigade intressen därvid må vederbörligen tillgodoses,

enär det alldeles icke är för kyrkan likgiltigt, i hvilken ordning

ersättningen för tionden bestämmes.

Skulle statsbidrag lämnas församlingarna endast i de fall, där i följd

af tiondens förminskning och slutliga upphörande församlingarnas öfriga

lönetillgångar icke räckte till för att bestrida prästerskapets skäliga aflöning,

så kunde enligt kommitténs åsikt i följd af en dylik anordning svårligen

undvikas, att kyrkans rättsliga och ekonomiska ställning blefve väsentligen

förändrad. Då det här gäller statsanslag, måste naturligtvis Riksdagens

medverkan påkallas, och då statsanslaget skulle lämpas efter ett för handen

varande behof, måste Riksdagens medverkan äfven sträcka sig till

pröfningen af detta behof. »Men det har», säger kommittén, »alltid skattats

såsom ett af den svenska kyrkans viktigaste privilegier, att hennes

ekonomiska ställning varit själfständig, att hennes organisation och lönestat

varit oberoende af Riksdagens anslagsbeviljande myndighet, och att

Kungl. Maj:t allena ägt i sista hand bestämma såväl de prästerliga tjänsternas

antal som fördelningen af de för kyrkan gemensamma lönetillgångar.

Det kan också svårligen antagas, att kyrkomötet skulle lämna sitt bifall

till något förslag om tiondens utjämning, hvaraf en förändring i kyrkans

nuvarande rättsliga och ekonomiska ställning kunde blifva följden.»

»Ett annat förhållande skulle däremot inträda, om utjämningen verkställdes

så, att afgifterna af jordbruksfastighet nedsattes efter vissa i lag

bestämda grunder, samt efter liknande grunder lämnades bidrag af stats
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

medel, jämnt motsvarande den för kyrkan uppkomna brist i förut befintliga

lönetillgångar. Ingen pröfning af församlingarnas behof eller af prästerskapets

lönevillkor behöfde då ifrågakomma för fastställande af statstillskottets

belopp, utan detta vore alltid bestämdt genom det indragna

tiondebeloppet; icke heller blefve statsbidraget beroende af ett fortsatt årligt

beviljande från Riksdagens sida, utan af en i betryggande former

stiftad lag.»

»Kommittén anser därför, att i samband med indragningen till statsverket

af prästerskapets tionde bör af statsmedel till kyrkan årligen lämnas

ersättning, fullt motsvarande den indragna tiondens belopp, och att

kyrkans rätt till denna ersättning bör betryggas på det mest verksamma

sätt, nämligen sålunda, att ingen förändring i statsverkets ersättningsskyldighet

kan ifrågakomma utan medgifvande af allmänt kyrkomöte.»

Sedan kommittén härefter bland annat framhållit, att om de till indragning

ifrågasatta afgifterna blefve fastställda till en viss summa i penningar,

den ersättning, som skulle af statsmedel lämnas, komme att för

all framtid motsvara just denna till indragning fastställda afgiftssumma,

fortsätter kommittén: »Det torde icke kunna bestridas, att för den händelse

nådiga förordningen den 11 juli 1862 ånyo komme att tillämpas för

uppgörande af blifvande löneregleringar, det i ganska många församlingar,

där aflöningsförmånerna nu äro otillräckliga för prästerskapets anständiga

bärgning, skulle utan synnerlig svårighet låta sig göra att genom

tiondens noggrannare beräkning efter författningarna åstadkomma en behöflig

tillökning af lönebeloppen. Rätten att uttaga tionde måste fördenskull

anses innebära en ganska afsevärd trygghet för de kyrkliga lönemedlens

ökning i mån af kyrkans behof. Om därför genom tiondens fixering, indragning

och afskrifning prästerskapet går miste om rätten till framtida

stegring af denna kyrkliga inkomsttitel, synes kyrkan kunna fordra tillmötesgående

i fråga om de ekonomiska anspråk, som från hennes sida

måste för olika ändamål framställas.»

»Det är nämligen af vikt, icke blott att den nuvarande kyrkliga organisationen

— sedan vissa skadliga utväxter å densamma blifvit undanröjda

— varder i det hela upprätthållen och prästerskapets ekonomiska

ställning, med tillgodoseende af billiga anspråk, förbättrad, utan äfven att

denna organisation behörigen utvecklas. På sätt kommittén i ett annat

betänkande framhållit, äro nämligen de prästerliga krafterna i hundratals

vidsträckta församlingar icke på långt när tillräckliga för den allra nödtorftigaste

församlingsvård och gudstjänst, och de tillgängliga aflöningsmedlen

förslå icke heller på långt när till upprättande af nya kyrkliga

beställningar. För afhjälpande af bristerna i det nuvarande prästerska
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

peta aflöning och för beredande af nya löner, där behof af ökad t prästerligt

biträde redan nu förefinnes eller i framtiden uppstår, samt lör att

erhålla medel till prästerskapets pens onering, måste alltså kyrkan, om hon

skall afstå sin rätt till tionde, också tillse, att hvad som däremot gifve3

i utbyte verkligen sätter henne i stånd att möta klufven på ett ändamålsenligt

ordnande och en ständigt fortgående förbättring af r. ligionsvården.»

Utöfver ersättningen för den gamla prästtionden, hvilken, på sätt jag

förut nämnt, ecklesiastikåret 1896—97 hade ett värde af 3.699,450 kronor, afgifur af

anser därför kommittén, att af statsverket bör lämnas godtgörelse jämväl

för de afgifter, som blifvit bestämda att- utgå af bergverk, kvarnar, fabriker

samt andra inrättningar och som för omförmälda år uppgmgo till

198,504 kronor. Dessa senare afgifter, hyflande å annan fastighet än jordbruksfastighet,

kunna, säger kommittén, i det hela anses utgöra en tionde

å industriens afkastning och motsvara sålunda tionde» åjordbruksnäringen.

Prästerskapet enligt förut gifna författningar tillkommande tionde och

andra afgifter af såväl jordbruksfastighet sotn annan fastighet böra alltså

efter kommitténs åsikt indragas till statsverket, för att sedermera ahkrifvas,

mot det att kyrkan erhåller en i penningar bestämd ersättning för

hvad af nämnda beskattningsföremål utgått till prästerskapets aflöning.

Dessutom anser kommittén, att i stället iör samtliga uti den äldre

lagstiftningen grundade extraordinarie afgifter af församlingarnas medlemmar

bör, i den mån sådant till lönernas bestridande inom hvarje pastorat

b Ii 1''ver erforderligt, utgöras af alla beskattningsföremål en i förhållande

till deras skattekraft lika, måttlig afgift. Gränsen för denna skattskyldighet

har kommittén velat bestämma så, att ej inom något pastorat

må till aflöning af prästerskapet därstädes, mot församlingsmedlemmarnas

bestridande, utdebiteras afgifter till sammanlagdt högre belopp, än som

erhålies under det antagandet, att för hvarje person af pastoratets hela

folkmängd utginge 20 öre, och därutöfver för hvarje fyrk af hela fyrktalet

inom pastoratet 5 öre eller, där fyrktalssättning icke äger rum, för

hvarje krona af de skattskyldiga inom pastoratet påförd bevillning 50 öre.

Sedan denna gräns blifvit uppnådd, skulle hvad därutöfver kan vara

af behofvet påkalladt, för att uppbringa prästerskapets inom pastoratet

aflöning till erforderligt belopp, på annat sätt beredas.

Tionde och afkastning af jordagods äro, såsom jag förut uppvisat,

sterskapefs förnämsta inkomstkällor. Med hänsyn till arten åt dessa in- lönerna.

komstkällor har det, särskilt i äldre tider, icke kunnat undvikas, att i

komsterna blifvit större i församlingar belägna i en fruktbar slätibygd än

i en mager skogstrakt, oaktadt de förra församlingarna i vidd, inängen aflöning.

Bih. till Rikad. Rot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 66 Haft. 14

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

gång i folkmängd och oftast i besvärlighet, åtminstone såvidt endast naturliga

förhållanden afses, varit de senare underlägsna. Järnte det orättvisa

i denna anordning, enligt hvilken tjänstgöringens besvärlighet i och

för sig merendels icke öfvat något inhyrande på aflöningens storlek, anmärker

kommittén skm en med systemet förenad obillighet, att öfver

hufvud alltför stor olikhet i prästerskapets aflöningsförhållanden varit rådande.

Vid åtskilliga beställningar — kyrkoherdebefattningar såväl som

komministraturer — hafva nämligen inkomsterna varit väsentligen mindre,

än som bort påkallas af nödig hänsyn till prästens ställning och vikten

af en någorlunda sorgfri utkomst, under det att åter andra prästerliga

tjänster varit så rikligt aflinade, att inkomsterna öfverstiga hvad som kan

anses lämpligt och passande vid jämförelse med de löneförmåner, som förunnats

en del ämbeten utom kyrkan, hvilka i minst lika hög grad, som

de prästerliga, af sina innehafvare kräfva samvetsgrannhet, nit och duglighet.

Då enligt 1862 års förordning tionde och andra afgifter skulle bibehållas

inom hvarje församling såsom aflöningsmedel för församlingens eget

prästerskap, måste utjämningen af olikheterna i prästerskapets löner blifva

väsentligen begränsad. De gemensamma lönetillgångarna inskränkte sig

nämligen till inkomster, som grundade sig på statsanslag i kontanta penningar,

kronotionde och hemmansräntor eller på arrenden för de af kronan

upplåtna stom-, annex- och mensalhemman och lägenheter, som icke

voro bostadsboställen. Förmedelst dessa lönetillgångar äfvensom andra,

hvilka sedermera tillkommit, nämligen skogsmedlen, har val, såsom kommittén

påpekar, det svagast aflönade prästerskapets ekonomiska ställning

blifvit upphjälpt, ehuru mycket ännu återstår att därutinnan uträtta. Men

de jämväl mycket öfverklagade ojämnheterna i aflöningsförhallandena

för tjänster, som i det hela äro med hvarandra likställda, hafva däremot

endast i ringa mån blifvit afhulpna. Detta kan, yttrar kommittén,

heller icke gärna hafva skett, då ju några allmänna grunder med afseende

å lönernas beräkning ej blifvit uppställda för att tillämpas vid de

löneregleringar, som uppgjordes i enlighet med nyssnämnda förordning,

och tillräckliga gemensamma medel ej heller stodo till förfogande för att

till erforderlig höjd uppbringa lönerna för prästerskapet i församlingar,

hvilka ej mäktade att med egna tillgångar bereda den lön, som skäligen

kunde fordras.

Att afgifter, som af ett pastorat utgöras till dess prästerskap, skulle

användas till aflöning för prästerskapet inom ett annat pa-torat, anser

kommittén ej kunna ifrågasättas, då ju en dylik anordning skulle alltför

skarpt bryta med de förhållanden i afseende å prästerskapets aflöning,

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition A''.-o 88.

som historiskt utvecklat sig frin tiden närmast efter kristendomens införande

hiir i landet, samt dessutom innebära en obillighet och en orättvisa

mot de församlingar, |>å hvilkas bekostnad andra församlingars prästerskap

skulle gynnas. Icke heller vill kommittén tillråda, att prästerskapet

skulle göras till tjänstemän, som aflönas af staten, om ock en eller annan

fördel vunnes därigenom. Jämte det kommittén beträdande sistberörda

fråga obetingadt ansluter sig till den uppfattning, som härutinnan linnés

uttalad i Riksdagens af mig förut återgifna skrifvelse af den 5 maj 1897,

hänvisar kommittén tillika på ett uttalande i ämnet uti nådiga propositionen

den 4 november 1859, däri Kungl. Magt förklarade sig icke betvifla,

att om behof uppstode, Rikets Ständtr skulle vara villiga att för samhällets

viktigaste angelägenhet, religionsvårdens behöriga handhafvande, anslå

nödiga medel, ehuru skäl förefunnes att ej gorå denna angelägenhet beroende

af de mångfaldiga förhållanden, som vid en riksdag inverkade på

anslagsfrågors behandling.

Om således å ena sidan skall uppehållas den gamla kyrkliga grundsatsen,

att hvarje församling bör — när icke obilliga anspråk därigenom

ställas på densamma — aflöna sitt prästerskap, samt å andra sidan athjälpas

det nu rådande missförhållandet med otillräcklig aflöning för ett flertal

präster och med ojämn aflöning för prästerskapet i dess helhet, bör det

efter kommitténs mening så ordnas, att kyrkan till sitt förfogande erhaller

medel, som möjliggöra reglering efter rationella grunder af prästerskapets

löner. Kommittén påvisar, att dylika medel också erbjuda sig i den

tiondeersättning, som, enligt hvad jag i det föregående utvecklat, skulle af

statsverket utgöras. I afseende härå tillägger kommittén, att om man såsom

en förutsättning redan för skattejämkningens genomförande ansett sig höra

uppställa den fordran, att tionden indrages och afskrifves, mot det att kyrkan

undfår ersättning af statsmedel, framträder med ännu större styrka

krafvet på en dylik uppgörelse, när det visar sig, att därigenom öppnas

utsikten till lösning jämväl af frågan om förbättrande och utjämning af

prästerskapets löner äfvensom af andra för kyrkan viktiga spörsmål af

ekonomisk innebörd.

Mot det nuvarande aflöningssättet anmärker kommittén — utom det

att lönerna varit otillräckliga och ojämna — äfven alt lönerna saknat

nödig fasthet. Härutinnan tillåter jag mig erinra om hvad jag vid redogörelsen

för lönemedlen anfört med anledning af markegångsprisens växling

och vissa försarnlingsafgifters utgörande i förhållande till inkomst eller

fastighets taxeringsvärde, nämligen att dessa förhållanden medfört, att värdet

af löneförmånerna undergått betydande lörändringar under de år, för hvilka

lönerna blifvit bestämda. För undanröjande af berörda missförhållande

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition• N:o 88.

anser kommittén, att kortare löneregleringsperioder böra införas samt lönerna

fastställas till vissa belopp i penningar. Likaså bör tilhes, att

för lönebeloppen varder angifven en gräns nedåt samt — för det fall att

löner enligt de fastställda beräkningsgrunderna skulle stiga till oskäligt

höga belopp — jämväl en gräns uppåt, som ej må öfverskri las.

Mjunictsajii- Äfven nuvarande sätt för aflöning af det extraordinarie prästerskanmgen.

pet },ar Pynts kommittén mindre tillfredsställande.

Då § 1 i 1862 års förordning stadgar, att lönerna för det ordinarie

prästerskapet skola så beräknas, att det extraordinarie kan af det ordinarie

aflönas, har detta stadgande medfört, att när lönedllgångarna på sina

ställen knappast räckt till för att bereda anständig bärgning ens åt det

ordinarie prästerskapet, än mindre åt det extraordinarie, såväl adjunktstagare

som adjunkt kommit i en mycket brydsam belägenhet. Kommittén

anmärker tillika, att om ock lönetillgångarna äro fullt tillräckliga, det

likväl ej synes principiellt riktigt att i den ordinarie prästens lön likasom

reservera medel för aflöningen åt en annan, ty dessa medel komma måhända

under längre tider ej till användning, för den händelse nämligen

behof af eller tillgång på adjunkt ej finnes.

Af dessa skäl och då adjunktsinstifutionen måste betraktas såsom ett

nödvändigt led i den kyrkliga organisationer anser kommittén, att aflöningen

för de adjunkter, som äro endast tillfälliga tjänstebiträden, lämpligen

kan så ordnas, att den ordinarie prästen på egen bekostnad tillhandahåller

sådan adjunkt bostad och vivre, men det kontanta arfvodet utbetalas

af kyrkans gemensamma aflöningstillgångar. En dylik anordning skulle

enligt kommitténs åsikt medföra dels större enkelhet och reda än det nuvarande

aflöningssättet med sina många olika arfvodesstater, dels ock den

fördelen, att nå>j;ot kontant arfvode till adjunkt ej behöfde beräknas i deri

ordinarie prästens lön och således kunde besparas, då adjunkt ej vore anställd;

hvarförutom det extraordinarie prästerskapets ställning helt visst

skulle blifva i många af-eenden angenämare och fördelaktigare, isynnerhet

om de nu ofta alltför låga arfvodena skäligen förhöjdes.

fimerit ilo ner. Prästerskapets pensionering i större eller mindre omfattning anser

kommittén vara ett önskemål icke b''ott för prästerskapet utan äfven för

församlingarna. Då nämligen, yttrar kommittén, kyrkan för uppnående af

sitt höga mål är i behof af kraftiga organ, kan det för prästen icke vara

tillfredsställande vare sig att kvarstå i tjänsten, sedan ålder och sjuklighet

betagit honom förmågan att vederbörligen sköta densamma, eller åt t,

om han i annans hand öfverlärnnat göromålen, nödgas för sin försörjning,

måhända under en längre tid, uppbära drygaste delen af den med tjänsten

förenade lönen. Så länge pension för ordinarie präster saknas, äro

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88. 10!)

äfven utsikterna till befordran för de extraordinarie mindre, under det

att behotvet åt dessa senares tjänsteverksamhet ökas. Församlingarna åter,

som under alla förhållanden hafva att fullgöra skattskyldigheten till prästerskapet.

måste, när de ordinarie prä-terna äro oförmögna att sköta sina

tjänster, åtnöjas med att omsorgen om själavården och skolväsendet ölverlämnas

åt vikarier, som ofta ombytas och icke alltid äga nödig erfarenhet.

Häraf alstras missnöje, liksom enligt kommitténs mening intresset

inom församlingarna för kyikan och dess institutioner otvifvelaktigt blir

lidande af en sakernas ordning, enligt hvilken de kyrkliga lömtillgångarnn,

som tillkommit för att uppehålla fnrsamlingslifvet, synas förvandlade

till under-tödsmedel åt otjänstbara åldringar och sjuklingar.

Men om man också varit tämligen ense angående nyttan och nödvändigheten

af åtgärders vidtagande för prästerskapets pensionering, hafva,

såsom mångåriga förhandlingar vid riksdag och kyrkomöte utvisa, tankarna

varit desto mera delade i fråga om arten och omfattningen af själfva

pensioneiingen samt om sättet att tillvägabringa därför erforderliga medel.

Beträffande den förra frågan biträder emellertid kommittén hvad

kyrkomötet i sin underdåniga skrifvelse den 6 oktober 1888 yttrat därom,

att en allmän pensionsinrättning väl vore tilltalande, men att de svårigheter,

som reste sig mot förverkligandet af denna tanke, vore så stora,

att det måste anses tvifvelaktigt, om något förverkligande för närvarande

stode att vinna. Frågan om prästerskapets pensionering skulle helt visst

bringas närmare sin lösning, om man icke ovillkorligen fasthölle vid tanken

på bildandet af en sådan, utan i stället satte målet för sina sträfvanden

något lägre. I jämförelse med det nuvarande lillståndet måste det

nämligen anses som en stor fördel, om tillfälle kunde beredas åtminstone

ett mindre antal åldriga och ej tjänstbara präster att draga sig tillbaka

från sina tjänster med rätt till skälig pension, hvilken anordning desto

hellre syntes kunna förordas, som det i många fåll icke torda vara behöfligt

eller ens lämpligt, att präster, hvilka uppnått den för tjänstemän i

allmänhet stadgade pensionsåldern, nedlade sina befattningar. Den svenska

kyrkan hade städse haft i sin tjänst många präster, sota ännu vid långt

framskriden ålder på ett fullt tillfredsställande sätt verkat i sitt kall. Därför

borde inrättas ett visst antal pensioner för ålderstigna, mindre tjänstbara

prästmän, hvilka pensioner lämpligen kttnde benämnas emeritilöner.

I fråga om det sätt, hvarpå medel för det afsedda ändamålet skulle

anskaffas, diar man trott sig kunna därvid påräkna statens hjälp dels med

hänsyn till pensionetingens stora betydelse för kyrkan, dels ock af den

anledning att staten på mångahanda sätt tager prästernas tjänst i anspråk

för uppgifter, som ligga utom deras egentliga verksamhetsområde. För
-

s. 110 Kontrollera mot PDF

Brui i etta likarna

i prästlöneregleringskommitténs

fjärde

betänkande.

110 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

samlingarna, som ju hafva intresse af att få orkeslösa och sjukliga präster

ersatta med yngre och kraftigare, hafva äfven ansetts böra medverka för

åstadkommande af pensioneringen. Att prästerna själfva skola bidraga

därtill, bär af Riksdagen uttryckligen framhållits i 1897 års skrifvelse.

Kommittén gör härutinnan det uttalandet, att samtliga antydda utvägar

rimligtvis böra, därest inga andra kunna boredas, för det ifrågasatta

syftet anlitas. Emellertid framhåller kommittén, att om prästerskapets

tionde afskrifves och ersättning därför lämnas, i tiondeersättningen och

andra kyrkans gemensamma aflöningstillgångar skulle tillskapas en inkomstkälla,

tillräcklig att bestrida omkostnaderna jämväl för en pensionering

i mindre omfattning. Denna utväg förordas också af kommittén,

som tillika anser, att det bör öfverlämnas åt Kungl. Maj t att bestämma

antalet emeritilöner, dock att icke något år mera än ett visst belopp skulle

få för ändamålet användas.

Sin allmänna ståndpunkt till de viktigaste af de frågor, kommittén

behandlar i sitt fjärde betänkande, angifver kommittén genom att för dessa

frågors lösning uppställa följande hufvudgrunder:

1. Prästerskapet tillkommande tionde och andra afgifter af fast egendom

indragas till statsverket och afskrifvas, mot ersättning, som tillföres

prästerskapets gemensamma aflöningstillgångar.

2. Inom vissa minimi- och maximigränser samt med ledning af allmänna

grunder för lönernas lämpande efter tjänstens vikt och beskaffenhet

eller efter särskilda förhållanden fastställas för en tidrymd af tjugu

år prästerskapets löner i penningar till sådan storlek, att hvarje präst erhåller

anständig bärgning.

3. För aflöning af prästerskapet skola församiingsafgifter utgöras,

dock sammanhigdt icke till högre belopp, än som motsvarar 20 öre för

hvarje person af pastoratets hela folkmängd, och därutöfver 5 öre för

hvarje fyrk af hela fyrktalet inom pastoratet eller, där fyrktalssättning

icke äger rum, 50 öre för hvarje krona af de skattskyldiga inom pastoratet

påförd bevillning.

4. Varder den för pastoratets prästerskap enligt föreskrifna grunder

beräknade aflöning icke betäckt af församlingsafgifterna eller eljest tillgängliga

medel, fylles bristen genom tillskott från kyrkans gemensamma

aflöningstillgångar.

o o r*1

5. Ett visst belopp må årligen af kyrkans gemensamma aflöningstillgångar

användas för att bereda emeritilöner åt präster.

Om skattskyldigheten och aflöningsförhållandena ordnas i enlighet

opaginerad Kontrollera mot PDF

11!

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

med angifna grunder, anser kommittén, att bland andra följande fördelar

skulle vara att vinna.

Krafvet på utjemning af skyldigheten att bidraga till prästerskapets

aflöning skulle tillgodoses på ett sätt, som medförde, att den å jordbruksfastighet

hyflande bördan blefve i möjligaste mån lika lör all sådan fastighet,

samt att den nya bördan för andra beskattningsföremål begränsades

till rimligt mått.

De afgift er, som komme att utgå inom hvarje församling, blefve fortfarande

använda till aflöning för dess eget prästerskap, under det att å

ena sidan i följd af den stegrade skattekraften hos industriens växande

fyrkar de kyrkliga krafven kunde inom nu försummade landsdelar allt

bättre tillgodoses, samt å andra sidan ersättningen för den indragna och

afskrifna tionden — hvilken ersättning ej har karaktär af församlingsafgifter,

då den ju betalas af statsverket, icke af någon särskild församlings

medlemmar — kunde lämna tillgång till understöd åt sådana ekonomiskt

svaga församlingar, som icke, utan att öfver höfvan betungas,

förmå bereda sitt prästerskap anständig bärgning.

Kyrkan finge i själfva verket, under fullt betryggande garantier, behålla

tionden såsom lönetillgång, men vunne fördelen af en fri dispositionsrätt

öfver nämnda tillgång samt därigenom äfven utsikt att på ett

effektivt sätt, efter billighet och rättvisa, regi'' ra lönerna inom prästerskapets

olika grader och mellan olika församlingar, hvarförutom anstalter för

pensionering af en del ålderstigna, mindre tjänstbara präster kunde vidtagas.

Hufvuddragen af gällande lagstiftning äfvensom af prästlöneregleringskommitténs

förslag angående utarrendering

af ecklesiastik boställsjord.

Bland de frågor, som omkring midten af förra århundradet under

arbetet inom riksdagen på förbättrad lagstiftning angående sättet för utgörande

af prästerskapets aflöning trädde i förgrunden, var frågan huruvida

med jordbruk förenade bostadsboställen kunde anses såsom en lämplig

löneform, när det gällde prästerskapet, och om icke fasthellre boställsjorden

borde utarrenderas eller på annat sätt tillgodogöras för prästerskapets

räkning.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Riksdagen

1844 — 45.

Riksdagen

1847—48.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Så anmärktes i motioner, väckta inom bondeståndet vid riksdagen

1844—45, att skötandet af prästbolen medförde betydlig tidsförlust för

prästerna till men för deras egentliga befattning. Därför före-logs dels

af en motionär, att boställsjorden med därtill hörande hus skulle öfvertagas

af församlingen, hvaremot ett passande boningshus med nödiga uthus

och jord till eu husbehofsträdgård borde tillhandahållas prästen, och

dels af en annan motionär, att alla prästboställen borde genom kronans

försorg utarrenderas till den högstbjudande, samt ait prästen skulle, jämte

disposition af boningshuset och öfiiga till mangården hörande hus in. m.,

äga uppbära arrendet äfvensom af arrendatorn erhålla vissa förnödenheter.

Allmänna besvärs- och ekonomiutskottet yttrade i sitt betänkande

öfver motionerna bland annat, att genom upplåtande å arrende af prästerskapets

boställen väl skulle till en del ernås det ändamål, som motionärerna

åsyftat, nämligen att prästerna sålunda finge tillfälle att ägna

en mera odelad tid och omtanke åt de många och viktiga åligganden,

som tillhörde deras egentliga kall, men att det å andra sidan måste såsom

ostridigt få antagas, att boställen i allmänhet, där de sköttes med behörig

dr ft och omtanke af indelningshafvarna själfva. alltid lämnade större behållning.

än när de vore upplåtna å arrende. Motionerna föranledde icke

någon Riksdagens åtgärd.

Inom såväl ridderskapet och adeln som bondeståndet väcktes vid påföljande

riksdag åren 1847—48 motioner, i hvilka framställdas yrkanden

om prästboställenas utarrendering på tjugu till trettio års tid. Med afseende

å dessa motioner förklarade allmänna besvärs- och ekonomiutskottet

sig icke kunna instämma i de åsikter, som uttalats i fråga om fördelarna

af utarrendering af prästboställen i allmänhet. Oberäknadt den svårighet,

som torde möta för förslagets bringande till verkställighet å ganska

många ställen, hvarest prästboställena icke vore så bebyggda, att både

boställshalvaren och arrendatorn därstädes kunde erhålla bostad, måste den

föreslagna åtgärden, där den kunde tillämpas, ofelbart föranleda till en

betydlig minskning i boställshafvaren3 inkom-t, helst det torde kunna förutsättas,

att, med de villkor och undantag, som komme att vid boställenas

utarrenderande äga rum, arrendesumman icke skulle uppgå till det belopp,

som med afseende å boställets afkastning skäligen kunde väntas. Härförutom

borde erinras, att genom den föreslagna utarrenderingen boställshafvaren

finge vidkännas förlust af åtskilliga förmåner, hvilka med boställets

innehafvande vore förenade och som, ehuru de icke kunde till

bestämdt värde uppskattas, ändock måste, då de upphörde, genom kontanta

uppoffringar ersättas. För öfrigt vore utskottet benäget att tro, det

boställenas bruk och skötsel af prästerna själfva i följd af de gemensamma

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o HS. 11 i!

intressen, som äfven i timlig! afseende lärare och åhörare emellan sålunda

väcktes och underhölles, i sin mån bidroge till åstadkommande af ett förtroligt

förhållande mellan kyrkoherden och församlingen, hvilket äfven

uppmuntrade och underlättade den förres bemödanden vid utöfvandet af

det viktiga lärarekallet. Icke heller ifrågavarande motioner biföllos af

Riksdagen.

Sedan vid de båda närmast följande riksdagarna förslag om antingen

försäljning af prästerskapets boställen — naturligtvis med vissa undantag

— eller dylika boställens obligatoriska utarrendering blifvit, utan att tillvinna

sig vidare uppmärksamhet från vederbörande utskotts sida, af Rikets

Ständer afslagna, upptogs vid 1856—58 årens riksdag ånyo frågan om utarrendering

af prästerskapets boställen och vann i viss mån understöd ej

mindre af allmänna besvärs- och ekonomiutskottet än äfven af ständerna.

I den skrifvelse af den 6 juli 1857, som innehåller de grunder, enligt

hvilka ordnandet af prästerskapets aflöning borde efter ständernas

åsikt verkställas, tillstyrkte nämligen ständerna utarrendering af sådana

till prästerskapets boställen anslagna särskilda hemman och lägenheter,

som icke lämpligen kunde brukas i förening med boställena. Men någon

vidsträcktare utarrendering funno ständerna icke böra äga rum, enär för

prästen, likasom för hvarje annan å landet bosatt person, vore af icke

ringa vikt att själf vara försedd med jordbruksalster, som eljest mången

gång endast med största svårighet eller till höga priser kunde till fyllande

af de dagliga lefnadsbehofven erhållas, jämte det att fortskaffningsmedlen

vore för honom behöfligare än för mången annan och således icke

borde blifva beroende af närboendes beredvillighet eller af stegrade foderpriser.

Dessutom kunde skötandet af ett mindre landtbruk hvarken vara

oförenligt med eller särdeles hinderlig! för den andliga verksamheten.

Rikets Ständers omförmälda skrifvelse besvarades af Kungl. Maj:t genom

en till ständerna aflåten proposition af den 4 november 1859, hvari

framlades tolf särskilda punkter, innefattande de grunder för en reglering

af prästerskapets aflöning, som af Kungl. Maj:t ansågos böra vinna efterföljd.

Den sjätte af berörda punkter upptog följande förslag till stadgande:

»Prästerskapet anslagen jord, som icke utan olägenhet kan i förening

med bostadsboställe brukas, — därifrån undantagna de i vissa orter befintliga

änkesäten — utarrenderas efter de grunder, som kunna varda i

nåder fastställda.»

»År bostadsboställe af den storlek, att därifrån kan skiftas eller författningsenligt

afsöndra? en lägenhet tillräcklig att förse löntagaren med

hans behof af jordbruksalster, må skifte eller afsöndring ske och återstoden

af bostället i stadgad ordning utarrenderas, då församlingen på dom
Bill.

till Riksd. Prot. 1,908. 1 Sami.j 1 Afd. 6''6$ Höft. 15 '' (

Rikets Ständers

skrifvelse

®/7 1857.

Kungl.

proposition

4/n 1859.

s. 114 Kontrollera mot PDF

Riksdagen

1859—60.

114 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 88.

kapitlets yrkande därtill samtycker och åtager sig bestridande af de med

åtgärden förbundna kostnader.»

En belysning af det föreslagna stadgandet innehålles i ett vid den nådiga

propositionen fogadt utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden för

nyssnämnda dag. Af detta protokoll framgår, hurusom föredragande departementschefen

väl medgaf, att de af Rikets Ständer i förenämnda skrifvelse

anförda skälen för bostadsboställenas bibehållande i allmänhet ägde

giltighet, men tillika anmärkte, att sådana boställen verkligen funnes af

den betydenhet, att deras ändamålsenliga skötsel icke alltid visat sig stå

väl tillsammans med den för prästerskapet vida angelägnare andliga verksamheten,

till hvars försummande i någon mån en stor frestelse därför

varit för handen. Dessa alltför stora boställen hade därjämte den olägenheten,

att deras vederbörliga skötande fordrade inventarier och förlagskapital

till ej obetydliga belopp, tvingande prästen att börja sin bana med skuldsättning,

som, ju samvetsgrannare han vore, desto mera neddroge honom

i ekonomiska bestyr, för hvilka han ursprungligen icke ägt böjelse. Det

vore därför icke heller alldeles sällsynt, att präster såge sig föranlåtna att

utarrendera jordbruket vid sina boställen, men då detta ej kunde ske för

längre tid än deras innehafvande af tjänsten, blefve arrendator^ besittning

oviss, afgifterna därefter lämpade och jordbruket mer eller mindre

försummadt. Där sådana förhållanden ägde rum och där bostället vore

så stort, att från detsamma författningsenligt kunde afsöndras en lägenhet,

tillräcklig att förse pastor med hans behof af jordbruksalster. där torde

ock en dylik afsöndring böra få ske och återstoden af bostället under vanliga

villkor utarrenderas, åtminstone i alla de fall, då domkapitlet, vid inträffande

ledighet, därom uttryckte sin önskan och församlingen åtoge sig

bestridandet af de med åtgärden förbundna kostnader.

Åtskilliga motionärer vid riksdagen 1859—60 gingo längre än den

kungl. propositionen samt yrkade bland annat, att sedan för indelningshafvarens

räkning undantagits bostad jämte trädgårdsjord äfvensom förbehåll

gjorts om vissa naturaprestationer till indelningshafvare^ förmån, all

prästerskapets jord skulle utarrenderas, enligt några motionärers förslag

under en tid af trettio år.

I sitt öfver den kungl. propositionen och de väckta motionerna afgifna

betänkande förklarade sig allmänna besvärs- och ekonomiutskottet

anse de för prästboställenas utarrendering anförda skälen vara af synnerligen

stor vikt, hvarför utskottet ej tvekade uttala sin åsikt om önskligheten

af att prästerna blefve så litet som möjligt genom sättet för sin

aflöning föranledda att ägna sig åt jordbruk. Men utskottet kunde tilllika

ej förbise de störa svårigheter, som mötte för ett fullständigt genom
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 88.

förande åt eu så beskaffad förändring, bland hvilka svårigheter — förutom

de i Rikets Ständers skrifvelse den ti juli 1857 anmärkta — kostnaden

för ytterligare åbyggnader å prästboställena förtjänade afseende.

Utskottet fann sig därför förhindradt föreslå någon allmän bestämmelse,

hvarigenom skulle föreskrifvas, vare sig att prästboställena borde till hela

sin vidd utarrenderas, eller att sådan utarrendering borde ske af återstoden,

sedan så mycket af jorden blifvit för prästen undantaget, som erfordrades

till ett mindre jordbruk. Däremot tillstyrkte utskottet bifall till

sjätte punkten af den kungl. propositionen.

Emellertid yttrades vid öfverläggningen inom prästeståndet betäffande

andra momentet af nämnda sjätte punkt åtskilliga betänkligheter, såsom

att enär den ifrågasatta afsöndringen och utarrenderingen af en del af

bostället kunde vidtagas mot prästens vilja, denne skulle komma under

ett otillbörligt förmynderskap; att det icke vore med nödig tydlighet och

bestämdhet uttaladt, hvem arrendet för den från bostället afsöndrade lägenheten

skulle tillfalla; samt att då i första punkten af den kungl. propositionen

bland medel, som i händelse af befogenhet kunde från en till

annan församling öfverflyttas, räknades arrenden af lägenheter, som icke

vore bostadsboställen, och då en från bostadsbostället afsöndrad utarrenderad

lägenhet icke längre vore bostadsboställe, denna lägenhet kunde komma

att inbegripas under bestämmelserna i åberopade första punkt och följaktligen

af kastningen däraf att öfverflyttas till annan församling. Såsom

det synes hufvudsakligen på grund af dessa betänkligheter blef andra momentet

af sjätte punkten afslaget af ståndet, som emellertid godkände

samma punkts första moment; och anmälde Rikets Ständer i den skrif- Rikets stänkelse

af den 26 september 1860, som utgjorde svaret å förevarande kung],

proposition, att frågan om antagandet af omförmälda moment förfallit. 9

Uti den sedermera utfärdade förordningen angående allmänt ordnande W62 ån fsraf

prästerskapets inkomster den 11 juli 1862 upptogs också endast ett ordnin9- mot första momentet af omhandlade sjätte punkt i 1859 års proposition

svarande stadgande, nämligen § 5, hvilken innehåller, att prästerskapet anslagen

jord, som icke utan olägenhet kan i förening med bostadsboställe

brukas, skall utarrenderas efter de föreskrifter, som därför äro af Kungl.

Maj:t särskild! meddelade.

De åsyftade föreskrifterna innehållas i en till kammarkollegium nyss- Föreskrifter

nämnde den 11 juli 1862 aflåten skrifvelse, hvilken af omförmälda äm

betsverk kungjordes den 5 därpå följande september. I denna skrifvelse af lärling*- förklaras, att de genom nådigt bref till kammarkollegium den 12 novem- boslållenber

1858 meddelade stadganden angående utarrendering af prästerskapets

annex- och mensalhemman i Skåne, Halland och Blekinge böra — med

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

vissa mindre väsentliga modifikationer — tillämpas vid utarrendering icke

blott af de utaf kronan prästerskapet förlänta stom-, annex- eller mensalhemman

och lägenheter, hvilka icke äro bostadsboställen, utan äfven af den

prästerskapet i öfrigt förlänta jord, när den till följd af förordningen angående

allmänt ordnande af prästerskapets inkomster skall på arrende upplåtas.

Hufvudbestämmelserna angående utarrendering af nu ifrågavarande

ecklesiastika jord — de s. k. löningsboställena ■— äro följande.

Egendomen skall upplåtas på arrende hvarje gång för så lång tid,

som för utarrendering af kronans egendomar i allmänhet är eller varder

bestämd. Det åligger kontraktsprosten att i samråd med den kyrkoherde,

till hvars aflöning egendomen är anslagen — såvida icke egendomen skiljes

från den beställning, till hvilken den för närvarande hör, då nämnde kyrkoherdes

befattning med utarrenderingen upphör — samt en af häradets

präster att uppgöra förslag till arrende i spannmål eller andra produkter

äfvensom till minimibeloppet af den årliga penningafgift, hvilken såsom

städja skall utöfver naturaarrendet erläggas. Detta förslag pröfvas och

fastställes af Kungl. Maj:t,s befallningshafvande i länet och vederbörande

domkapitel. Därefter utbjudes arrendet på auktion, hvilken hålles på en

och samma dag såväl å landskontoret som vid hemmanet eller annat lämpligt

ställe i orten. De vid auktionen gjorda anbudens antaglighet pröfvas

af Kungl. Maj:ts befallningshafvande och domkapitlet. Göres icke vid

auktionen antagligt anbud, utsättes ny auktion, och om ej heller då antagligt

anbud göres, blir egendomen af omförmälda myndigheter under

hand genom enskild öfverenskommelse upplåten på längre eller kortare

tid, på de mest förmånliga villkor som möjligen kunna betingas. Arrendatorn

bör vid auktionen aflämna till vederhäftigheten styrkt borgen för

erläggande af arrendeafgifterna och för uppfyllande af öfriga arrendeskyldigheter

under de fem första arrendeåren; och skall borgen för fem år i

sänder intill arrendetidens slut förnyas. Under arrendetiden kunna nämnda

myndigheter, efter kontraktsprostens och löntagarens hörande, bevilja arrenderättens

öfverlåtande på annan. Utan auktion kan arrenderätten öfverlåta

s på den förre arrendatorn, dock att arrendeafgiften icke må understiga

hvad under nästföregående arrendetid blifvit erlagdt. Tillsynen öfver

den utarrenderade egendomen utöfvas på vanligt sätt genom ekonomiska

besiktningar, i den ordning som för ecklesiastika boställen är stadgadt,

äfvensom genom laga af- och tillträdessyner.

Riksdagens Riksdagen har i skrifvelsen af den 5 maj 1897, såsom jag redan

skrifvelse omförmält, angående sättet för brukande af prästerskapets med jordbruk

5 1897'' förenade bostadsboställen gjort "det uttalandet, att en förbättring därutinnan

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

117

torde kunna vinnas, ifall det medgåfves prästerskapet större frihet än

hittills att få genom vederbörande mydigheters försorg för längre tid

utarrendera sina boställen. Och i enlighet härmed anhöll Riksdagen,

att Kungl. Maj:t täcktes vid utredandet af de grunder, som ansåges

böra blifva bestämmande för reglerandet af prästerskapets aflöning, sedan

tiden för nu gällande lönekonventioner utlupit, taga särskild hänsyn därtill,

huruvida icke förändrad ordning för prästboställenas utarrendering borde

stadgas med fäst afseende därpå, att boställena måtte väl häfdas samt såväl

församlingarnas som prästerskapets bästa tillgodoses.

Prästlöneregleringskommittén har ock i sitt den 20 december 1899

afgifna underdåniga betänkande med förslag till förordning angående utarrendering

af prästerskapets med jordbruk förenade bostadsboställen upptagit

denna fråga till skärskådande.

Därvid har kommittén utgått, från den förutsättningen, att utarrendering

icke skulle komma i fråga vid boställe, som vore så ringa, att dess

afkastning lämnade föga eller intet öfverskott utöfver de för tjänsteinnehafvaren

oundgängliga naturaförmånerna, icke heller vid boställe, som vore

så beläget eller så bebyggdt, att beröringen med en af tjänsteinnehafvaren

fullkomligt oberoende arrendator oundvikligen måste menligt inverka på

den förres personliga ställning. Där åter dylika hinder ej mötte för en

anordning, som kunde leda till betryggande af prästerskapets ställning,

där skulle, säger kommittén, tjänsteinnehafvaren kunna genom ett fast

ordnadt arrendeförhållande varda befriad från de med ett boställes skötsel

förenade kostnader, äfventyr och besvär.

Sedan kommittén utarbetat förslag till allmänna grunder för utarrendering

af de å landet belägna ecklesiastika bostadsboställena, blef rikets

prästerskap däröfver hördt för att sålunda komma i tillfälle att uttala

sig ej mindre rörande fördelarna och olägenheterna af en utvidgad

frihet för den enskilde boställshafvaren att utarrendera sitt boställe än äfven

beträffande de allmänna villkoren för en sådan utarrendering.

Frågan om det borde tillåtas präst att för viss längre tid upplåta

sitt boställe på arrende besvarades jakande af 750 kyrkoherdar och

300 komministrar samt nekande af 491 kyrkoherdar och 394 komministrar.

Antalet indelningshafvare, som lämnat jakande svar, öfverstiger

alltså med 165 antalet af dem, som nekande besvarat nämnda fråga. Men

enär af dessa senare ett stort antal, isynnerhet komministrar, grundat sitt

afstyrkande endast därå, att deras boställen voro till arealen för obetydliga

eller saknade arrendatorsbostad, eller att svårighet skulle uppstå, där

så visade sig behöflig!, att af annan än arrendatorn förskaffa sig erforderliga

naturaprodukter för hushållet, ehuru de i det hela gillade själfva prin
-

Förslag till

föreskrifter

angående utarrendering

af bostadsboställen„
-

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

cipen om medgifvande af den ifrågasatta rätten, anser kommittén, att de

af dessa indelningshafvare lämnade svaren med allt skäl kunna inordnas

under kategorien ja-svar, hvilkas antal därigenom skulle icke obetydligt ökas.

Enligt hvad kommittén upplyser, har till stöd för den nya anordningen

i svaren anförts hufvudsakligen följande: Utarrenderingen skall underlätta

den prästerliga tjänstens utöfning och förmånligt inverka på prästens personliga

ställning. 1 Norrland med dess vidsträckta och folkrika församlingar

är det i församlingarnas välförstådda intresse nödvändigt, att prästerskapet

får odeladt ägna sig åt sitt egentliga kall, hvilket svårligen torde vara

möjligt, om prästen därjämte skall handhafva boställets skötsel. Olägenheter af

en »kinkig» arrendator skola troligen icke inverka så menligt på tjänsteinnehafvaren,

som de obehag han mer än en gång har att, när han själf

sköter bostället, utstå af drängar, pigor och andra arbetare, hvilka dessutom

ofta äro dyrlejda och själfva vilja vara »herrar». Talet om krångel

från arrendatorns sida synes sakna vidare betydelse, då äfven under nuvarande

förhållanden krångel kan ifrågakomma med en af boställshafvaren

antagen arrendator. Boställshafvaren är ofta oerfaren och obekant med

förhållandena på orten, hvarför det för honom vore en fördel att blifva

befriad från arrendekontraktets uppgörande. Han är äfven i allmänhet medellös

och kan endast genom skuldsättning förskaffa sig den för jordbruket

erforderliga uppsättningen af kreatur och redskap. Inkomsten af bostället

skall vid dess utarrendering ökas och jorden blifva bättre skött. Ingen

anledning tinnes, hvarför prästen bör mer än andra civila tjänstemän eller

militärer vara bunden vid jordbruk.

Å motsatta sidan har framhållits, hurusom när prästen själf brukar

bostället, han är husbonde på sin gård, hans inkomst blir större och hans

sociala ställning höjes, hvarjemte hans samlif med en jordbrukande befolkning

blir fastare och innerligare, då han kan känna, glädjas och sörja med

dem, hvilkas jordiska villkor han delar. Den ifrågasatta utarrenderingen,

har det vidare sagts, är skadlig för både prästerskapet och kyrkan samt

ägnad att göra slut på det goda förhållandet, att prästgården i många

beaktansvärda hänseenden kunnat vara ett föredöme inom församlingen.

Efterträdarens rätt förnärmas. Prästen förlorar sin själfständighet och

kan bli utsatt för obehag och förnärmelser från arrendatorns sida, om

denne är oredlig, fallen för dryckenskap, osedlig eller sekterisk. Särskilt

kan befaras, att arrendatorn skall fullgöra naturaprestationerna

på ett otillfredsställande sätt. Den föreslagna anordningen är ett ingrepp

i prästerskapets privilegier och utgör första steget till boställenas

indragning till staten.

Sin egen ståndpunkt till spörsmålet om] en förändrad ordning för

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 88. 119

prästboställenas utarrendering angifver kommittén genom det uttalandet

(s. 15—17), att kommittén visserligen icke kunnat ansluta sig till något

förslag, enligt livilket innehafvare af prästerlig tjänst skulle beröfvas

hvarje möjlighet att själf få öfvertaga skötseln af det vid hans tjänst

fästade bostället; men å andra sidan har kommittén icke kunnat finna,

att några viktigare intressen skulle äfventyras, därest prästen icke komme

att själf bruka det boställe, som ställts till hans förfogande. Efter kommitténs

mening kan alltså obestridlig giltighet tillerkännas lika litet åt

de skäl, hvilka anförts till stöd för prästboställenas utarrendering, som

åt de skäl, hvilka gjorts gällande emot densamma. Kommittén förklarar

sig i denna fråga intaga samma ståndpunkt som 1897 års riksdag

och håller före, dels att »det torde i somliga fall vara för prästen fördelaktigt,

ja, kanske nödvändigt att själf sköta bostället, medan det däremot

i andra fall är för honom mycket olämpligt och ledande till stora olägenheter»,

dels ock att en förbättring i nu rådande förhållanden skulle vinnas,

om »det medgåfves prästerskapet större frihet än hittills att få genom vederbörande

myndigheters försorg för längre tid utarrendera sina boställen.»

Den stora omfattning, i hvilken indelningshafvarna, enligt hvad en af

kommittén företagen undersökning gifvit vid handen, genom enskilda aftal,

gällande allenast för deras tjänstetid, utarrenderat sina boställen — i det

att mer än hälften vidtagit denna åtgärd —har synts kommittén utgöra

ett mycket talande skäl för vikten af att främja en lagstiftning, som åsyftar

att bereda prästerskapet de förmåner af högre arrendeafgifter och boställenas

bättre skötsel, som måste blifva en följd af arrendatorns besittning af bostället

under en längre, på förhand bestämd tid.

Det af kommittén utarbetade författningsförslaget i förevarande ämne

innehåller i hufvudsak följande bestämmelser.

Prästerskapets med jordbruk förenade bostadsboställen må kunna upplåtas

på arrende utan inskränkning till boställshafvarens besittningstid;

och kan utarren derin gen afse vare sig bostället i dess helhet — med

undantag af bostad och visst jordområde — eller ock blott en del däraf.

Initiativet till utarrenderingen kan tagas endast af boställshafvaren. Ansökan

om tillstånd till sådan utarrendering göres hos vederbörande domkapitel,

som, efter kontraktsprostens och pastoratets hörande, därom meddelar

beslut. Afses en arrendetid af allenast högst tio år, må det sökta

tillståndet ej vägras, såvida icke utarrenderingen kan visas medföra väsentliga

olägenheter för boställets innehafvare i afseende å hans tjänsteutöfning

eller personliga ställning. Å andra sidan kan i särskilda fall utarrendering

medgifvas för en tid af ända till tjugu år.

På anmälan af boställshafvaren och i samråd med denne äfvensom

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl Maj ds Nåd. Proposition N:o 88.

med en af kontraktets präster uppgör kontraktsprosten förslag till arrendekontrakt.

Sedan detta pröfvats af Kungl. Maj:ts befallningshafvande och

domkapitlet, hålles auktion samtidigt inför Kungl. Maj:ts befallningshafvande

och å plats i orten, som af Kungl. Maj:ts befallningshafvande bestämmes,

inför vederbörande kronobetjänt. Men äfven före auktionen må

till Kungl. Maj:ts befallningshafvande ingifvas skriftliga, förseglade anbud,

hvilka öppnas, sedan det muntliga utropet blifvit med klubbslag afslutadt.

Efter auktionens förrättande infordras boställshafvarens yttrande öfver anbuden,

hvarefter Kungl. Maj:ts befallningshafvande och domkapitlet antaga

arrendator med fästadt afseende såväl å de afgifna anbuden och erbjuden

säkerhet som å arrendatorns personliga lämplighet. Emellertid äger boställshafvaren

återkalla sin ansökning, såvida han därom gör anmälan hos

Kungl. Maj:ts befallningshafvande senast åtta dagar efter det han erhållit

del af beslutet om arrendator antagande. För öfverlåtelse af arrende fordras

dock medgifvande endast af Kungl. Maj:ts befallningshafvande och

domkapitlet, men skola boställshafvaren och kontraktsprosten dessförinnan

hafva blifvit hörda. Boställshafvare, som själf uppgjort kontrakt med

arrendator om öfvertagande af bostället eller del däraf på arrende under

högst tio år, kan få sådant kontrakt förklaradt för efterträdaren i tjänsten

bindande, för den händelse de med afseende å bevarandet af efterträdarens

rätt och bästa gifnå föreskrifter finnas vara i kontraktet behörigen

iakttagna, samt arrendeafgiften kan anses vara rätt afvägd, och tillräcklig

säkerhet finnes för kontraktets fullgörande.

Vid utarrendering af boställe i dess helhet, med förut angifna undantag,

skall i arrendekontraktet göras förbehåll därom, 1) att arrendatorn

skall, utan särskild ersättning, antingen verkställa nödig ämbetsskjuts till

den omfattning, som i kontraktet närmare bestämmes, eller, om boställshafvaren

önskar själf hålla hästar, bereda dessa stallrum och foder; 2) att

arrendatorn skall, där bostället lämnar tillgång till bränsle, på anmodan

mot bestämd ersättning hugga, framföra och bereda hvad däraf till boställshafvarens

husbehof erfordras; samt 3) att arrendatorn skall på anmodan

till bestämdt pris tillhandahålla söt oskummad mjölk dagligen för boställshafvarens

hushåll. Afser utarrenderingen allenast en mindre del af

bostället, ankommer det på Kungl. Majtts • befallningshafvandes och domkapitlets

pröfning, huruvida något eller några af dessa förbehåll böra i

kontraktet intagas. Om utöfver den naturaprestation, hvarom stadgas i

nyssnämnda punkt 1, arrendeafgift för bostället kan betingas, skall denna

utsättas i viss penningsumma, men kan bestämmas till utgörande såväl i

penningar som i naturapersedlar enligt de grunder, hvarom i kontraktet

eller eljest aftal träffas. I fråga om de till arrendatorns begagnande öfverlämnade

laga husen skall den boställshafvaren åliggande nybyggnads- och

opaginerad Kontrollera mot PDF

12L

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

underhållsskyldigheten fullgöras af arrendator^ För öfverloppshusen åter

skall arrendator^ utöfver den betingade arrendesumman, erlägga särskild

lösen, på sätt mellan honom och boställshafvaren öfverenskommes; och

äger arrendatorn därefter att, utan inskränkning till boställshafvarens besinningstid,

innehafva dessa hus med den rätt och den skyldighet, som

tillkom boställshafvaren.

II.

Då jag nu går att för Eders Kungl. Maj:t framlägga förslag till den

nya, hufvudsakligen på prästlöneregleringskommitténs betänkande IV grundade

lagstiftning, enligt hvilken prästerskapets i de territoriella församlingarna

löne- och pensionsförhållanden synas mig böra ordnas, sedan

tiden för nu gällande löneregleringar utlupit, har jag trott, att det ganska

vidlyftiga ämnet skulle kunna lättare öfverskådas, om vissa mera betydande

frågor blefve utbrutna och från principiella synpunkter belysta, innan jag

öfvergår till en mera detaljerad redogörelse för författningsförslagen.

Det torde sålunda tillåtas mig att till en början behandla*hvar för sig

följande frågor, nämligen om afskrifning af prästerskapets tionde mot viss

ersättning till kyrkan, om församlingarnas skattskyldighet till prästerskapets

aflöning, om det ecklesiastika boställsväsendet samt om kyrkans ställning

till lagstiftningen angående reglering af prästerskapets aflöning och

därmed sammanhängande frågor.

Afskrifning af prästerskapets tionde mot viss ersättning till kyrkan.

Förslaget till lag om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskåpets

tionde samt om ersättning därför innehåller, att nämnda tionde hufvu7»iadäfvensom

alla andra till prästerskapet utgående afgifter af fast egendom skola 5,a“^”a*''ir''

indragas till statsverket mot godtgörelse i penningar under titel »ersättning

för prästerskapets tionde». Indragningen äger rum för hvarje pastorat

från och med ecklesiastikåret näst efter der, med hvars utgång den

på grund af förordningen d^n 11 juli 1862 fastställda lönereglering för

prästerskapet i pastoratet upphör att gälla. Kungl. Maj:t fastställer den

summa i penningar, till hvilken omförmälda afgifter skola för hvarje församling

vid indragningen beräknas, därvid tiondepersedlarnas värde skall

upptagas till ett belopp, motsvarande medeltalen af inedelmarkegångspriserna

under åren 1864—1913. Ersättning för de indragna afgifterna skall

för hvarje församling från och med det ecklesiastikår, indragningen där

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 66 Häft. 16

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Några punk

ter ur motiveringen.

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 88.

äger rum, för all framtid utgå med den af Kungl. Maj:t fastställda summan,

och skall denna för hvarje ecklesiastikår vid dess början inlevereras från

statsverket till kyrkofonden. De afgifter, som sålunda blifvit till statsverket

indragna, skola under loppet af trettio ecklesiastikår i viss ordning

afskrifvas.

Såsom jag vid redogörelsen för kommitténs allmänna synpunkter i afseende

å reglerandet af prästerskapets atlöningsförhållanden redan omförmält,

har kommittén vid framläggandet af ifrågavarande lagförslag utgått

från den uppfattningen, att det icke kan anföras något hållbart skäl, hvarför

bidrag till församlingarnas själasörjare skulle af jordbruksfastigheternas

ägare utgöras efter annan och högre beräkningsgrund än af andra

fastigheters ägare eller af dem, som skatta för inkomst af kapital eller

arbete. Kommittén är vidare af den åsikten, att om prästtionden anses böra

aflyftas från den tiondeskyldiga jorden, en sådan åtgärd icke kan på ett i

någon mån tillfredsställande sätt utföras, utan att denna börda varder på

de skattskyldiga i hela riket fördelad efter samma grunder, som gälla för

beskattning i allmänhet. Men om kommittén alltså ur skatteregleringssynpunkt

föreslagit, att tionden skall mot ersättning indragas och afskrifvas,

har kommittén å andra sidan ur löneregleringssynpunkt ansett det

vara icke mindx-e nödvändigt, att denna ersättning omedelbarligen ställes

till kyrkans förfogande för att bereda möjlighet att höja det svagast

aflönade prästerskapets ekonomiska ställning och undanröja ojämnheterna

i aflöningsförhållandena äfvensom lösa en del andra för kyrkan viktiga

ekonomiska frågor. Staten skulle i enlighet härmed träda i tiondegifvarnas

ställe och hålla tiondetagarnas representant — kyrkan — skadeslös

för de till statsverket indragna afgifterna. A andra sidan skulle kyrkan

ställas helt och hållet utom själfva afskrifningen och dennas fortgång bestämmas

uteslutande af statslinansiella hänsyn. »Ett dylikt förfarande»,

säger kommittén (s. 40), »innebär visserligen en omgång, då det enklaste

tillvägagångssättet uppenbarligen vore, att endast i den man tionden frigjordes

från en församling, ersättning af statsmedel utginge till kyrkan.

Utan någon vinst vare sig för tiondegifvarna eller för statsverket skulle

emellertid kyrkans ställning därigenom blifva väsentligen ofördelaktigare,

än om till hennes förfogande genast ställdes ett mot värdet af tiondeafgifterna

svarande penningbelopp, med hvars tillhjälp prästerskapets löner

inom de olika församlingarna omedelbart kunde, utan afbidan på tiondeafskrifningens

slutliga genomförande, på ett effektivt sätt regleras. Denna

förmån synes knappast kunna beredas kyrkan, med mindre staten förmedlar

uppgörelsen mellan tiondetagare och tiondegifvare...»

opaginerad Kontrollera mot PDF

kung/. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

m

I detta ämne har inom kommittén af dess ledamot regementspastoren

G. Ekström uttalats en skiljaktig mening (s. 310—316). Denne ledamot

förklarar, att den väg, hvarpå förslaget om tiondeafskrifningen kunde

blifva antagligt, utan att vare sig, såsom enligt kommittéförslaget, en del

af prästerskapet skulle med sin anständiga bärgning bidraga till att betala

priset för densamma eller statsverket öfver höfvan betungas, vore,

att innehafvare af jordbruksfastighet borde förpliktas att tills vidare, och

så länge Kungl. Maj:t pröfvade sådant nödigt, erlägga en relativt högre

församlingsafgift än öfriga skattskyldiga. Ifall afgift en af jordbruksfastighet

bestämdes till högst 10 öre pr fyrk, skulle densamma — oafsedt att

den, med öfriga skatteobjekts ökade bärighet, efter all sannolikhet inom

en icke alltför aflägsen framtid komme att upphöra och dessförinnan kunde

successivt nedsättas — inberäknadt den ordinarie afgift, som utgjordes för

andra beskattningsföremål (högst 5 öre pr fyrk) ändock icke komma att

på jordbruksfastighet såsom maximum lägga tyngre börda än 36,91 % af

hvad som under nu gällande löneregleringars period utgiort medium för

jordbruksfastigheternas bidragsskyldighet till prästerskapets aflöning (10

öre pr fyrk mot 27,09) och sålunda i alla händelser medföra en nedsättning

af jordbruksfastigheternas belastning med 63,09 % eller nära 2/3; och

hade denna väg äfven af reservanten föreslagits i hans särskilda yttrande

med anledning af § 7 i förslaget till lag angående reglering af prästerskapets

aflöning. Vidare framhåller reservanten, huruledes den rättighet

till tertialtionde af jordbrukets afkastning, som författningsenligt tillhörde

det svenska prästerskapet, vore sådan, att den tillförsäkrade prästerskapet

aflöningsmedel fullt tillräckliga för en anständig bärgning. Skulle denna

tionderätt af kyrkan eftergifvas, måste äfven de nya författningar, som

trädde i stället för de gamla, tillförsäkra prästerskapet anständig bärgning.

Såsom en följd af denna grundsats anser reservanten sig med hänsyn till

de af kommittén framlagda förslag och under åberopande af vissa i hans

reservationer II, III och V utförligt motiverade framställningar, böra i

följande tre yrkanden sammanfatta de särskilda kraf, utan hvilkas uppfyllande

det nu framlagda förslaget om tiondeafskrifning enligt hans förmenande

icke bör vinna godkännande, nämligen:

»att för aflöningen åt kyrkoherdarna i landspastorat i vissa stift samt

i allmänhet åt komministrarna i landspastorat måtte komma att utgå ett

afsevärdt högre belopp än det som af kommittén föreslagits;»

»att de tjänsteinnehafvare, hvilkas aflöning, till följd af tiondeafskrifningen

och det nya systemet, kommer att vid den nya löneregleringen

afsevärdt nedsättas, för sin vid innehafvande beställning återstående tjänste
-

Särskild

maning.

s. 124 Kontrollera mot PDF

Uttalanden i

frågan.

a) De kyrkligt

myndigheterna

124 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 88.

tid eller vissa år däraf erhålla skålig godtgörelse för sålunda frångångna

löneförmåner; samt»

»att för den föreslagna tiondeafskrifningens genomförande icke måtte

tagas i anspråk de aflöningsmedel, som under namnet ''prästerskapets löneregleringsfond’

äro afsedda till lönebidrag åt det svagast aflönade prästerskapet

under innevarande löneregleringsperiod.»

Det synes mig obestridligt, att kommitténs förslag till lag om indragning

till statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde samt om ersättning

därför är det till sina verkningar betydelsefullaste af de författningsförslag,

som innehållas i kommitténs fjärde betänkande. Förslaget

till lag angående reglering af prästerskapets aflöning, hvilket förslag väl

eljest får anses såsom själfva hufvudförslaget, är beträffande de delar, som

innebära de väsentligaste förändringarna i nuvarande beskattnings- och

lönesystem, uppgjordt under förutsättning af bifall till förstnämnda förslag

och skulle endast i mindre viktiga punkter kunna under annan förutsättning

vinna tillämpning. Med hänsyn till den centrala ställning, tiondeafskrifningsförslaget

sålunda intager, har jag trott mig böra i hufvudsak

återgifva hvad som yttrats af samtliga de kyrkliga myndigheterna, centralstyrelsen

för allmänna svenska prästföreningen, några af Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande äfvensom kammarkollegium vare sig beträffande

detta förslag ensamt -— med bortseende för tillfället från detaljanmärkningar

•— eller rörande de af kommittén uppställda, af mig omförmäld a

hufvudgrunderna för ordnandet af prästerskapets aflöningsförhållanden,

hvilka grunder ju i första punkten anbefalla tiondens afskrifning mot godtgörelse

från statsverket.

» Domkapitlet i Uppsala anför, att i fråga om det svenska prästerskapets

underhållande på ett mot krafvet i de särskilda tiderna och å de särskilda

orterna svarande sätt syntes det domkapitlet hafva varit tryggare,

om icke den stora tillgång, som läge i kyrkofonden, hade i det nu föreliggande

förslaget uppgifvits. Möjlighet att åtminstone till en del bibehålla

densamma syntes icke af hänsyn till den skattskyldiga jordegendomen

hafva varit utesluten, då Riksdagen i sin skrifvelse af den 5 maj 1897 angående

ändringar i prästerskapets aflöningsförhållanden icke kraft afskrifning

af kyrkotionden. Likaledes syntes det domkapitlet hafva varit önskvärdt,

om den af Riksdagen i samma skrifvelse uttalade grundsatsen, att

afgifter, som af en församling till dess prästerskap utgöras, ej må till aflönande

af en annan församlings prästerskap användas, hade kunnat fortfarande

få gälla. Att emellertid nu helt och hållet vidblifva dessa nuvarande

grundvalar för prästerskapets underhållande skulle innebära ett afstyrkande

af kommitténs förslag i det hela. Domkapitlet tilltrodde sig

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Majits Nåd. Proposition N:o 88.

125

icke att gorå detta afstyrkande, då kyrkotionde^ utbytande mot en annan

skatteform och åvägabringande af en för hela den svenska kyrkan gemensam

kyrkofond torde vara lämpligaste sättet att bringa till stånd den rättvisare

och billigare fördelning af skatteplikten för prästerskapets underhållande,

hvilken Riksdagen önskat och som Kungl. Maj:t gifvit kommittén

i uppdrag att med sina förslag förbereda.

Domkapitlet i Linköping finner det kunna med allt fog ifrågasättas,

huruvida det redan hårdt tillknutna bandet mellan stat och kyrka, öfver

hvars hindrande inverkan på möjligheten för pi''ästerskapet att på ett tillfredsställande

sätt tillgodose sin egentliga uppgift allmänt och med rätta

klagades, borde än ytterligare tilldragas och utsträckas äfven till det ekonomiska

området, inom hvilket kyrkan hittills stått jämförelsevis själfständig.

Sådant syntes emellertid blifva en följd af den föreslagna tiondeafskrifningen.

Skulle en kyrklig myndighet förorda detta förslag, kunde

det ske endast med det uttryckliga villkoret, att full ersättning beredde»

för den betydande uppoffring, som dess godkännande skulle medföra.

Och denna ersättning syntes icke kunna lämnas på annat sätt än i en

väsentlig framtida löneförbättring för prästerskapet, så att det utan hinder

åtminstone af ekonomiskt betryck kunde fylla sin dubbla uppgift såsom

på samma gång statens och kyrkans tjänare. I detta afseende vore emellertid

kommitténs förslag ingalunda tillfredsställande. De föreslagna lönerna

vore nämligen redan för nuvarande förhållanden otillräckliga såväl

för kyrkoherdarna som för komministrarna och skulle i följd af den hastiga

minskningen i penningvärdet vara det ännu mer, då de nya löneregleringarna

kommit i tillämpning. Endast under förutsättning att ingen försämring

af det nuvarande prästerskapets lönevillkor däraf föranleddes samt

att eu väsentlig framtida förbättring af prästerskapets ekonomiska ställning

garanterades, kunde domkapitlet förorda förslaget om tiondens afskrifning.

Domkapitlet i Skara afstyrker på det bestämdaste såväl förslaget om

tiondens afskrifning som ock förslaget om kyrkofond, enär dessa förslag

enligt domkapitlets åsikt vore alltför radikala och gjorde ett starkt afbrott

i den historiska utvecklingen. Utredning vore önskvärd, huruvida icke,

utan afbrytande af den historiska utvecklingen, en utjämning i afseende

på de bidrag till prästerskapets aflöning, som utginge från olika skatteobjekt,

kunde äga rum med bibehållande i modifierad form af jordbrukets

tiondeplikt; detta så mycket mer som domkapitlet ansåge sig kunna stödja

sig på Riksdagens yttrande i dess skrifvelse den 5 maj 1897. Genom föreliggande

förslags åsyftade starka centralisationsåtgärd skedde enligt domkapitlets

mening intrång i mer än ett hänseende uti de rättigheter, som

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

enligt svensk kyrkoförfattnings principer tillkomme de lokala församlingarna.

Gentemot den föreslagna centralisationsåtgärden måste domkapitlet

fasthålla de kyrkliga kommunernas historiskt häfd vunna bestämmanderätt

i fråga om prästerskapets aflöning.

Domkapitlet i Strängnäs förmäler sig icke hafva mot förslaget om

tiondens afskrifning annat att erinra, än att — i anslutning till kommittéledamoten

Ekströms reservation — de tjänsteinnehafvare, hvilkas aflöning,

till följd af tiondeafskrifningen och det nya systemet, komme att vid den

nya löneregleringen afsevärdt nedsättas, måtte för sin vid innehafvande

beställning återstående tjänstetid eller vissa år däraf erhålla skälig godtgörelse

för sålunda frångångna löneförmåner.

Domkapitlet i Västerås instämmer i hufvudsak med kommittén, emedan

billigheten kräfde, att de af ålder på jorden hvilande skattebördorna lättades

genom en rättvisare fördelad beskattning äfven till prästerskapets

aflöning. Däremot anser domkapitlet det ej mot rätt och billighet stridande,

att jordbruket tillsvidare — till dess klarhet vunnits, huru de så

väsentligt ändrade skatteförhållandena komme att verka — vidkändes eu

i förhållande till andra beskattningsföremål något drygare skatteplikt.

Såsom villkor för den ifrågasatta tiondeafskrifningen yrkar fördenskull

domkapitlet, att jordbruksfastighet tills vidare, och intill dess Kungl. Maj:t

efter kyrkomötets hörande och med dess bifall annorlunda förordnar, skall

till prästerskapets aflöning bidraga dubbelt mot öfriga beskattningsföremål.

Domkapitlet i Växjö framhåller, hurusom, under förutsättning att

genom de nya löneregleringarna ingen förändring skedde med prästboställena,

om ock genom en ny arrendelag deras skötsel kunde underlättas, kommitténs

förslag om tiondens afskrifning väckte mindre betänkligheter, än eljest

skulle vara fallet. Visserligen utginge tionden numera icke på långt när

till sitt fulla belopp, men då den tyngde olika församlingar mycket olika

och då genom den ekonomiska utvecklingen andra samhällsklasser än den

jordbrukande befolkningen blifvit lika bärkraftiga som denna i afseende

på de jämförelsevis ganska måttliga afgifterna till prästerskapet, syntes

billigheten fordra, att en utjämning, på sätt kommittén föreslagit, komme

till stånd.

Domkapitlet i Lund — som vitsordar, att kommittén vid utförandet

af sitt uppdrag noggrant ställt sig till efterrättelse den anvisning, som

gifvits i Riksdagens skrifvelse den 5 maj 1897 — anser förslaget innebära

den mest genomgripande förändring af den svenska kyrkans ekonomiska

förhållanden, och att det redan på grund däraf kunde vara ägnadt att

framkalla betänkligheter. Dessa ökades, då man besinnade, att genom antagande

af den föreslagna lagen tillgångarna för prästerskapets aflöning

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 88.

skulle blifva väsentligen mindre än de, som på grund af ännu gällande

gamla lagbestämmelser kunde för sagda ändamål påräknas. Men då å

andra sidan sagda lagbestämmelser ej torde kunna under nuvarande tidsförhållanden

bokstafligen tillämpas utan alltför stora olägenheter, och då

därtill komme, att enligt domkapitlets uppfattning de med eu ny lönereglering

afsedda ändamålen, särskilt syftet att prästerskapet måtte aflönas

någorlunda lika på skilda orter och församlingarna ungefär lika tungt

beskattas, icke kunde uppnås på någon annan eller bättre väg än den af

kommittén föreslagna, så ansåge sig domkapitlet böra tillstyrka bifall till

den ifrågavarande lagen, under förutsättning dock att hvad kommittén

i sammanhang med förslaget om tiondens afskrifning föreslagit dels

rörande ersättning för den indragna tionden i den ena och andra formen

och dels rörande garantierna för denna ersättnings okränkta bevarande

för aflöning af det svenska prästerskapet blefve bifallet.

Domkapitlet i Göteborg förklarar, att domkapitlet trots de betänkligheter,

som kunde anföras mot det föreliggande lagförslaget, hvilket åsyftade

upphäfvandet af den urgamla skatteplikt, som hvilat på den svenska

jorden och som under århundraden utgjort för kyrkan en synnerligen betryggande

garanti för att hon ej skulle komma att sakna de yttre medel,

hon behöfde för utöfvande af sin verksamhet, dock ansåge sig ej böra motsätta

sig nämnda förslag, då genom detsamma en rättvisare fördelning

mellan olika skatteobjekt af skyldigheten att bidraga till prästerskapets

aflöning syntes inträda, och då den föreslagna tiondeafskrifningen helt visst

komme att bereda prästerskapet afsevärda förmåner.

Domkapitlet i Kalmar yttrar, att det måste räknas kommittén till

berömmelse, att i de framlagda förslagen, namneligen förslaget om tiondens

utjämning, kyrkans nuvarande rättsliga och ekonomiska ställning lämnats

orubbad, och att därvid upprätthållits den gamla kyrkliga grundsatsen att

hvarje församling borde — när icke obilliga anspråk därigenom ställdes

på densamma — aflöna sitt prästerskap. Kommittén förtjänade ock det

tacksamma erkännandet, att den sökt med användning af tillgängliga medel

och efter de nutida förhållandenas kraf på bästa sätt tillgodose kyrkans

och prästerskapets intressen.

Domkapitlet i Karlstad gör endast det uttalandet, att domkapitlet icke

funnit något att mot förslaget erinra.

Domkapitlet i Härnösand håller före, att hvad reservanten Ekström

anfört angående lämpligheten och billigheten af att innehafvare af jordbruksfastighet

förpliktades att tills vidare, och så länge Kungl. Maj:t pröfvade

sådant nödigt, erlägga en relativt högre församlingsafgift än öfriga skattskyldiga,

syntes domkapitlet förtjäna allt beaktande. Det tillskott i kyrk
-

s. 128 Kontrollera mot PDF

Samman
fattning.

128 Kungl. ilajits Nåd. Proposition N:o 88.

liga tillgångar, som därigenom uppkomme, torde icke blifva obehöflig^

och då för tiondeafskrifningen syntes tala icke så mycket den egendomliga

eller i och för sig olämpliga arten af denna skattskyldighet, som fastmer

önskan att draga konsekvensen af besluten om afskrifning af andra

grundskatter, torde det icke vara obilligt, att jordbruksfastigheternas innehafvare

såsom sådana ännu något längre, än hvad kommitténs förslag

angåfve, deltoge i skattskyldigheten till prästerskapet.

Domkapitlet i Visby hyser den meningen, att det mycket genomgripande

förslaget till ändring i det kyrkliga beskattningsväsendet blefve antagligt

endast därigenom, att innehafvare af jordbruksfastighet tills vidare, och

intill dess Kungl. Maj:t annorlunda förordnade, vidkändes skyldighet att

till prästerskapets aflöning bidraga dubbelt mot andra beskattningsföremål,

dock med högst 10 öre pr fyrk. Endast under förutsättning att § 7

i förslaget till lag angående reglering af prästerskapets aflöning erhölle

sådan lydelse, som kommittéledamoten Ekström föreslagit, ville domkapitlet

tillstyrka tiondeafskrifningsförslaget, mot hvilket domkapitlet för öfrigt

ej hade något att erinra.

Domkapitlet i Luleå gifver till känna, att domkapitlet icke funne anledning

framställa någon principiell invändning mot ifrågavarande förslag,

men ansåge sig dock — med hänsyn till de omständigheter, reservanten

Ekström anfört s. 297—316 — endast under de villkor, som af bemälde

reservants yrkande å s. 316 funnes sammanfattade, kunna tillstyrka förslaget

om tiondens indragning till statsverket.

Stockholms stads konsistorium — som upplyser, att inom hufvudstaden

ej finnas tiondegifvare utan endast tiondemottagare — uttalar såsom

sin åsikt, att intet synes vara mot förslaget att erinra.

Bland de kyrkliga myndigheterna har alltså endast domkapitlet i Skara

afstyrkt nu omhandlade förslag till lag om indragning till statsverket och

afskrifning af prästerskapets tionde samt om ersättning därför; hvaremot

öfriga domkapitel äfvensom Stockholms stads konsistorium understödja

eller åtminstone icke afstyrka samma förslag. Härvid uppställa likväl

domkapitlen i Västerås, Härnösand och Visby för den ifrågasatta tiondeafskrifningen

det villkor, att innehafvare af jordbruksfastighet skall förpliktas

att tillsvidare till prästerskapets aflöning erlägga en relativt högre

församlingsafgift än öfriga skattskyldiga. Domkapitlet i Linköping förordar

förslaget endast under förutsättning, att ingen försämring af det nuvarande

prästerskapets lönevillkor däraf föranledes samt att en väsentlig

framtida förbättring af prästerskapets ekonomiska ställning garanteras.

Då domkapitlet i Lund tillstyrker bifall till ifrågavarande förslag, förklarar

domkapitlet, att detta sker under förutsättning, att hvad kommittén

opaginerad Kontrollera mot PDF

12!t

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

i sammanhang med för-laget om tiondens afskrifning föreslagit dels rörande

ersättning för den indragna tionden i dm ena och andra formen, dels

rörande garantierna för denna ersättnings okränkta bevarande för aflöning

af det svenska prästerskapet blifver bifallet. Slutligen gör domkapitlet i

Luleå sitt förord till förslaget beroende af ett godkännande utaf de tre kraf,

kommittélédamoten Ekström ut sitt särskilda yttrande i sådant afseende uppställt,

och domkapitlet i Uppsala skulle icke nu vilja helt uppgifva tionden.

Styrelsen för allmänna sämska prä siföreningen betonar, att den ur- b) Allmänna

gamla tiondebeskattningen på jordbruket hittills varit eu fast grundval för ««»£

den svenska statskyrkans ekonomiska bestånd, helst den varit genom grund- P™ingen.

lag befästadt privilegium. Därför torde icke kunna förtänkas, att svernka

kyrkans prästerskap stode tveksamt inför en så vidtgående förändring som

den föreslagna. Också både en ganska stor del af prästerskapet anhållit

genom präst föreningen få frambära önskvärdheten af att, innan definitivt

beslut fattades, en utredning måtte verkställas om ny lönereglering för

prästerskapet under förutsättning af bibehållande i modifierad form af

jordbrukets tiondeplikt och för församlingarna af plikten att direkt och

väsentligen sjäifva hvar och en för sig aflöna sitt prästerskap. Man hade

nämligen menat, att på sådant sätt eu utjämning af tionden skulle kunna

vinnas genom dess delvisa öfverflyttande på andra beskattningsföremål,

utan att därför den gamla fasta grundvalen behöfde helt uppgilvas. I

alla händelser hade man menat en sådan utredning vara af värde såsom

ett alternativ, för den händelse det af kommittén afgifna forslaget ej skulle

vinna bifall. Emellertid erkände prästföreningen villigt det berättigade

uti krafvet på tiondens aflösning genom annan på de olika beskattningsföremålen

mera jämnt och rättvist fördelad beskattningsform, sedan vid

sidan om jordbruket, som hittills företrädesvis varit betungadt, en bärkraftig

industri uppstått. Och då det å ena sidan icke kunde vara tjänligt

att kvarstå på den nuvarande regleringens ståndpunkt, att hvarje församling

för sig borde helt aflöna sin ptä-t, eftersom de särskilda församlingarnas

bärkraft vore så väsentligen olika och många icke ensamma skulle

kunna bereda anständig bärgning åt den eller de lör pastoralvårdens nöjaktiga

bestridande bel öfliga prästerliga krafterna, samt det å andra sidan

icke heller torde vara möjligt eller ur alla synpunkter ömkligt att helt

öfverflytta de särskilda församlingirnas skyldighet, att aflöna sitt prästerskap

på staten för att vinna fullständig likformighet i beskattningen öfverallt,

så syntes kommittén hafva funnit eu lycklig lösning genom den föreslagna

medelvägen med tiondens successiva aflösning och ersättning genom

ett till den nu utgående tiondens värde svarande årligt anslag Till eu gemensam

kyrkofond. Då genom en sådan form for ttondeaflösningen och

Bill. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 60 Raft. 17

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

skapandet af en större kyrkofond såsom regulator nfsevärda fördelar skulle

vinnas både i fråga om större likformighet i de olika församlingarnas beskattning

och i fråga om möjlighet till rättvisare ordnande af prästerskapets

löneförhållanden, oafsedt de särskilda församlingarnas ekonomiska

bärkraft, så kunde prästföreningen icke annat än för sin del tillstyrka en

sådan ordning, under förutsättning att den nya löneregleringen så genomfördes,

att prästerskapet därigenom verk''igen vunne en mot arbetet och

tidens anspråk svarande rättvis och anständig bärgning och nödiga garantier

ställdes från statens sida, att den nya ordningen blefve icke mindre fast

än det hittills från åldriga tider åtnjutna privilegiet,

c) öfverståi- Of verstathål lareämbetrt påpekar, att nu omhandlade förslag läge till

håUareambe!etprmi(\ f()r kommitténs hela framställning, samt erinrar om hvad kommittén

länsstyrelser, till stöd iör samma iörslao; anfört darom, att prä-ttrskapets tionde hade sa

stor likhet med kyrkotionde och grundskatter, hvilka eftergifvits, att det icke

syntes orimligt, att äfven denna kyrkliga grundskatt småningom blefve på

liknande sätt utjämnad. Den omständigheten, att staten vid införande af en

på allmän värnplikt grundad försvarsorganisation funnit nödigt att af-krifva

indelningsverket, och i sammanhang därmed äfven depå jorden hvilande grundskatterna,

anser öfverståthållareämbetet emellertid icke böra föranleda därtill,

att staten jämväl skulle frilösa sig präster-kapets tionde och afskrifva densamma

till förmån för de jordägare, hvilka redan genom befrielse från

grundskatter och indelningsverk erhållit en betydande förmån, och af

hvilka de, som själfva och med biträde af barn odlade jorden, torde vara

föga tryckta af fastighetsbevillningen. Tiondens indragning till kronan

mot penningersättning torde ej heller vara någon förmån för kyrkan, ty

nog torde tionden vara en säkrare tillgång än penningersättningen, som

antagligen komme att i anseende till fallande penningvärde förlora i betydtlse.

Enligt kommitténs mening skulle den ersättning, kronan lämnade

för tionden, ej tillfalla prästerskapet i de särskilda församlingarna,

hvilka utgjort tionden, utan ingå till en för hela prästerskapet gemensam

kyrkofond. Detta strede dock mot den hittills antagna grund-atsen, att

för-amlingen bör själf aflöna sin präst, möjligen med något bidrag af allmänna

medel, men utan att de a''giltcr, som utgöras i en församling, användas

till aflöning af annan för.-amlings präst. Kommittén åberopade de

rådande ojämnheterna i aflöningsförhållandena. I viss mån torde väl de-sa

kunna afhjälpas äfven efter de grundsatser, som hittills varit tillämpade,

men öfverståthållareämbetet funne dock intet orätt däri, att en rikare församling

aflönade sin präst bättre än en fattigare förmådde; och ingalunda

hade det varit ifrågasatt, att städerna skulle aflöna sina magistratspersoner

efter vissa för alla städer gemensamma normer. Hvad särskild!

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. MujUs Nåd. Proposition N:u 88. till

ärtgalge Stockholm, vore det klart, alt tionderis inlösen och afskrifning

kornme att i ej oväsentlig grad drabba de skatt-kyldiga i hufvudstaden

— där bevillningen uppginge till ett betydligt belopp — utan att någon

fördel däråt’ vunnes för staden eller prästerskapet, dä ju tionde ej funnes

i Stockholm att afskrifva; och bidrag från kyrkofonden till prästerskapets

aflöning syntes ej vara att förvänta, enligt hvad de af kommittén uppgjorda

beräkningarna utvisade, öfverståthållareämbetet ansåge sig således

icke bära förorda kommitténs förslag.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län fäster

uppmärksamheten på att det alltid ansetts och måste fortfarande anses

såsom en viktig fördel för svenska kyrkan, att tillgångar till aflöning af

dess prästerskap varit tillgängliga utan anlitande af Riksdagens anslagsbeviliande

myndighet, hvarigenom kyrkan vant oberoende af de skiftande

strömningar, som därinom kunde förekomma, samt Kungl. Magt varit

oförhindrad att efter sig företeende behof disponera de för kyrkan gemensamma

tillgångar, hvilka sammanförts under benämning af prästerskapets

lönereglerings Sond. Vid de förändringar, som kunde tänkas förestå beträffande

prästerskapets aflöning samt anskaffande af medel därtill, syntes

nyss omförmälda högt skattade fördelar böra i görligare mån lämnas oförminskade.

Det läge en fara för rubbning däraf i den omständigheten, att

för tillgodoseende af prästerskapets i allmänhet behof af löneförbättring

det icke ginge för sig att bygga vidare på befintlig grund för skattskyldighetens

utgörande. Att fortfarande ålägga den tiondeskyldiga jorden att,

äfven där andra beskattningsföremål funnes, utgöra den största tungan,

syntes med nu gällande åskådning icke kunna på allvar ifrågasättas. Det

utbyte af prästerskapet tillkommande tionde mot bestämda utgifter, som

verkställdes i enlighet med förordningen den 11 juli 1862, var icke för

prästerskapet gynnsamt, i det att enligt den af kommittén verkställda

utredningen värdet af den tionde, som författningsenligt kunnat uttagas af

jordbrukets afkastning för hela riket, beräknats i medeltal för åren 1865—

1874 till l,8()0,0o0 kronor högre belopp än det, hvarmed vid samma tid

fastställda afgilterna till prästerskapet af jordbruksfastighet utgingo. Såtillvida

voro bestämmelserna i 1862 års förordning emellertid fördelaktiga,

att regleringen afsåg endast en begränsad tidrymd. I föreliggande förslag

till lag om tiondeaKkritning, som lade nu utgående tiondeafgifter till grund

för ersättningen till kyrkan, föresloges däremot, att ersättningen för prästerskapets

tionde skulle för hvarje försurning för all framtid utgå med en

på visst sätt bestämd summa, utgörande för hela riket omkring 3,900,000

kronor. Väl kunde enligt den uppgjorda finansplanen denna summa för

nästa löneregleringsperiod vara tillräcklig, men att densamma skulle för

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 88.

all framtid förslå till fyllande af de förefintliga lönebehofven torde vara

tvifvel underkastadr. Det syntes därför kunna ifrågasättas, huruvida icke

fixeringen för all framtid till visst belopp af denna kyrkans mest betydande

tillgång kunde blifva för kyrkan ogynnsam. Det hade därför varit

för präster-kapet ön-kvärdt, att den lösesumma för tionden, som nu bjödes,

och hvars förhållande till taxeringsvärdet å jordbruksfastigheterna vid

dess omsättning skulle kunna utrönas, blefve efrer viss tidrymd, 20 ä 50

år, ånyo beräknad och kyrkofonden godtgjord efter enahanda procenttal

af dt gällande jordbrukstaxeringsväiden. 1 annat fall funnes till fyllande

af de säkerligen tilltagande lönebehofven ingen annan tillgång än de

växande församlingsafgifterna, men denna tillgång hade den olägenheten

med sig för kyrkan, att den ej kunde användas inom annan församling,

än där den influtit.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gottlands län anmärker,

huruledes, med hänsyn därtill att genom den sucessiva afskrifningen af

tionden jordbruksfastigheterna skulle befrias från ett onus, som af ålder

ålegat desamma, det ingalunda kunde anses obilligt, att dessa fastigheter

under nästa löneregleringsperiod finge i förhållande till andra skatteobjekt

vidkännas en något högre afgift till prästerskapet. Af sådant skal och

då det syntes angeläget, att kyrkofonden, så långt ske kunde, sattes i tillfälle

att möta de kraf, som komme att ställas på densamma, ansåge Eders

Kungl. Maj.ts befallningshafvande det vara för förslagets godkännande en

nödvändig förutsättning, att § 7 i lagen angående reglering af prästerskapets

aflöning erhölle sådan lydelse, som af reservanten Ekström föreslagits.

Eders Kungl. Majrts befallningshafvande i Blekinge län meddelar, att

förhållandena inom länet icke syntes lägga hinder i vägen för de framställda

förslagens genomförande, samt att icke heller eljest något af särskild

vikt torde vara att mot förslagen framhålla utöfver hvad som angåfves

i kommittéledamofen Ekströms reservation, till hvars uttalanden

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ville ansluta sig.

Eders Kungl. Majtts befallningshafvande i Hållande län påpekar, att

af kommitténs motivering till förslaget om tiondeafskrifning framginge,

hurusom kommittén byggt detsamma på uppfattningen af tionden såsom

en prästerskapets tillgång, utan att därvid tillräckligt beakta tiondens egenskap

att vara en löneform. Prästtionden hade ursprungligen icke utgjorts

till kronan utan kommit prästerskapet direkt tillhanda, cl. v. s. af ålder

utgjort formen för prästerskapets hufvudsakliga aflöning. Genom reduktion

hade viss del af tionden först kommit kronan till godo och sedermera

efter sammanslagning med jordräntan under benämning grundskatt af
-

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

133

skrifvits. Ville man nn från den tiondepliktiga jorden allylta äfven återstående

tionde, torde detta kunna försiggå genom reglering af formen för

prästerskapets aflöning. En sådan reglering vore ock af kommittén föreslagen

i särskild lag, däri avgifter till prästerskapet pålades församlingsm<

dlemmarna eftir vissa angifna grunder. Tiotidens upphörande kunde

och borde alltså blifva en naturlig följd af löneregleringen. Att statsverket

kunde blifva förbundet till anslag för att träda hjälpande emellan vid

reglering af prästerskapets aflöning vore en sak för sig, men da torde väl

för mon därför kunna och bära vara den vanliga för anslags beviljande.

Den föreslagna succe-siva afskrift! i ngen komme att verka högst orättvist

hvad anginge de tiondeskyldiga fastighetsägarna, enär dessa finge, i den

mån tionden icke hunne afskrifvas, allt fortfarande utgifva sådan till statsverket,

samtidigt dänned att de, sedan nya löneregleringar börjat tillämpas,

måste i full likhet med andra skattskyldiga bidraga till prästerskapets

aflöning. Bäst och riktigast syntes Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

vara, att hela ifrågavarande lag icke komme till stånd, utan att

i lagen angående reglering af prästerskapets aflöning intoges ett stadgande

om att. da den på samma lag grundade aflöningen blefve i en församling

tillämplig, all prästerskapet enligt förut gifna författningar tillkommande

tionde äfvensom alla andra afgifter af fast egendom skulle upphöra att

utgå inom den församlingen.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraboros län åberopar

Riksdagens skrifvelse den 5 maj 1897, däri Riksdagen enligt Eders Maj:ts

befallningshafvandes uppfattning oförtydbart angifvit hufvudsyfternalet med

sin framställning vara: att genom ändamålsenbgt användande af de

aflöningsmedel, som vore eller rättvisligen kunde blifva tillgängliga inom

församlingarna, åstadkomma en lönereglering, som beredde anständig bärgning

åt alla inom folkkyrkan tjänstgörande, för densamma behöfliga präster;

att församlingsbidragen till aflöningen måtte utjämnas, sa att de^olika

skatte objekten blfve, så vidt möjligt, lika betungade; samt att måttligt

bidrag af statsmedel skulle för .löneregleringen få anlitas särskildt i de

fall, dä församling icke därförutan kunde tillvägabringa den för dess prästerskap

nödiga aflöningen. Det kommittén lämnade uppdraget vore ju

ock helt och hållet grundadt på samma skrifvelse. Kommittén syntes

emellertid hafva ansett hufvudsyfternalet med uppdraget vara att. bereda

innehafvarna af den tiondeskyldiga jorden stör.-ta möjliga lindring och

hade i sådant syfte till och med föreslagit afskafning af hela teriialtionden

samt skyldighet för statsverket att till prästerskapets aflöning årligen tillskjuta

motsvarande belopp. Detta vore visserligen ett ganska lätt funnet

och särdeles verksamt sätt att åstadkomma utjämning. -Men Eders Kungl.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj-Ja Nåd. Proposition N:o 88.

Maj:ts befallningshafvande kunde icke finna, att en så beskaffad utjämning,

genom bördans aflyftande från de skattskyldiga och öfverflyttande på

statsverket, vore rättvis, nödvändig eller lämplig. Kommittén hade utgått

från den förutsättningen, att innehafvarna af den tionde-kyldiga jorden

skulle vara synnerligen hardt betungade genom skyldigheten att erlägga

denna afgift, sådan densamma vid gällande löneregleringar blifvit bestämd,

och att därför missnöje med denna skatt skulle mer och mer göra si»

gällande. S&vidt Eders Kungl. Majrts befallningshafvande under långvarig

tjänsteutöfning kunnat inhämta, vore denna förutsättning icke riktig. Men

inom länet ansåg» s nog som annorstädes önskvärd! och rättvist, att andra

beskattningsföremål finge mera än hittills bidraga till prästerskapets aflöning.

En sådan utjämning vore ock enligt Eders Kungl. Maj ts befallningshafvandes

asikt icke blott rättvis utan äfven väl behöfbg lör åstadkommande

åt de för prästerskapets anständiga bärgning och pensionering erforderliga

tillgångarna. Kommittén hade anfört, att den utjämning mellan skatteobjekten,

som kunde tänkas vara åsyftad, skulle verkställas sålunda, att

summan af samtliga nuvarande såväl personliga som icke personliga afgilter

fördelades lika på alla fyrkar; och hade kommittén verkställt, en

omfattande undersökning rörande verkningarna af en sådan skattejämkning,

hvarvid utrönts, att densamma skulle, åtminstone ur de synpunkter, som

företrädesvis gjort sig gällande hos kommittén, blifva mycket otillfredsställande

samt vara »oförenlig med fordringarna på eu rationell skattereform».

Utan att ingå i närmare granskning af det sätt, hvarpå kommittén

begagnat sig af och sammanställt de synnerligen omfattande statistiska

uppgifterna, ville Eders Kungl. Majtts befallningshafvande endast erinra,

att om de slutsatser, hvartill undersökningen ledr, kommittén, vore riktiga,

så bevisades därigenom intet annat, än att det sätt för utjämningen, som

varit föremål för undersökning, vore oanvändbart. Men däraf följde

ingalunda, att andra lösningar af fiågan skulle vara omöjliga och att

hvarje försök därtill måste öfvergifvas. Svårigheterna att åstadkomma en

i alla afseenden fullt nöjaktig utjämning finge emellertid vara huru stora

som helst. Däraf kunde dock omöjligen hämtas giltig anledning till efterskänkande

af hela tertisiliionden och densammas ersättande medelst årligt

anslag af statsmedel, uppgående enligt kommitténs beräkning till omkring

fyra millioner kronor. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande hemställde

alltså, att förevarande förslag icke matte godkännas. Däremot borde

enligt Eders Kungl. Maj:ts befälIningshafvandes åsikt följande hufvudgrunder

för lösningen af den föreliggande frågan vinna tillämpning:

Prästerskapet inom hvarje församling skall hädanefter som

hittills i främsta rummet aflönas omedelbart af församlingen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungt. Maj:ts Nåd. Proposition N:o Hd. 185

För att aflöningstillgangarna inom hvarje församling må

blifva härför tillräckliga och för utjämning af skattebördan höra

andra skatteobjekt, än jordbruksfastigheter tillförbindas att i vidsträcktare

man än hittills bidraga till allöningen.

I sammanhang härmed må, där så lämpligen ske kan, de

bid rag, som utgå af jordbruksfastighet såsom vederlag för tertialtiond<n,

i någon mån lindra-!.

De församlingar, som icke utan att blifva oskäligen betungade

kunna åstadkomma de för deras prästerskap nödiga löner till

stadgade minimibelopp, åtnjuta för ändamålet bidrag från lönereglerings-

eller kyrkofond, till hvilken öfverlämnas ej mindre

präster.-kapets samtliga gemensamma aflöningstillgångar än äfven,

i mån af behof, anslag af statsmedel.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län erinrar, att

ifrågavarande förslag otvetydigt skulle leda därtill, att staten efter kyrkotionde^

indragning och afskrifning komme att i icke oväsentlig grad få

bidraga till prästerskapets aflöning, hvarför Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

anser sig böra framhålla, huruledes i kommittéberänkandet jämväl

uttalado-s den åsikt, att vid jordbruksfa-tigheten borde bibehållas högst

en tredjedel af tiotiden. Då statens bidrag till kyrkofonden därigenom

kunde afsevärdt nedsättas, syntes denna medelväg vara att föredraga framför

kommitténs förslag. Därest sistnämnda förslag likväl skulle vinna bifall,

torde, på sätt kommittéledamoten Ekström föreslagit, de tjänsteinnehafvare,

hvilkas aflöning till följd af afskrifning^ af prästerskapets tionde

komme att vid den nya löneregleringen afsevärdt nedsättas, för sin vid

innehafvande beställning återstå'' nde tjänstetid erhålla skälig godgörelse

för sålunda frångångna löneförmåner.

Eders Kungl. Mnj:ts befallningshafvande i Västmanlands län framhåller,

hurusom Riksdagen i skrifvelsen den 5 maj 1897 förklarat sig icke

kunna gilla vissa föreslagna åtgärder att »direkt eller indirekt gorå prästerskapet

till af staten aflönade tjänstemän». Visserligen både Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande ej förbisett, att kyrkofonden enligt förslaget hade

att påräkna äfven andra tillflöden än stat-med<d, såsom exempelvis räntan

af prästerskapets löneregh ringsfond och de ecklesiastika boställenas skogsfond,

tillsammans ett kapital af omkring fem millioner kronor. Men då

man b< sinnade, att prästerskapets aflöning, som med ^beräkning af bo-tällenas

afkastning, tionden in. in. enligt siffrorna för ecklesiastikåret 1896 —

1897 ansetts uppgå till 8,300,000 kronor, enligt kommitténs förslag belöpte

sig till 9,300,000 kronor, insåges lätt, att kyrkofondens hufvudsakliga resurser

efter kyrkotionde^ indragning måste hämtas från statsmedel. Vid

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl Maj.is nåd. proposition N:o 88.

sådant förhållande frågade man sig med skal, hvad kommitténs förslag

betydde annat än att »indirekt göra prästerskapet till af staten aflönade

tjänstemän». För att tillfredsställa de tiondepliktiga jordägarna hade således

begagnats den jämförelsevis enkla åtgärden att, låt vara under loppet

af trettio år, afskrifva tionde. Men frågan vore, hvad man med afskrifningen

vunnit. Belåtenhet från den tiondepliktiga jordens ägare vore

ingalunda oviktig, ehuruväl man kunde ifrågasätta, om densamma icke nu,

sedan kronans grundskatter afskrifvits, blitvit utan tvingande skäl vunnen

på det allmännas bekostnad. Det kunde äfven frågas, om det andra syftemålet

— omsorgen om en rättvisare aflöning, enkannerligen af det lägre

prästerskapet — nåtts genom den i sann ng imponerande åtgärden att afskrifva

en sekelgammal, genom lag befästad årlig stat>kyrklig inkomst af

nära fyra millioner kronor årligen. Då enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes

merling de föreslagna löneförmånerna, särskild! tör komministrarna

och i all synnerhet för dem å landsbygden, men äfven för ett

flertal af kyrkoherdarna vore med hänsyn till samtidens anspråk pa deras

utbildning och äfven till deras samhälleliga ställning för knappt tillmätta

för att ens i vår tid förslå till en an-tändig bärgning, ställde sig förhållande!

naturligen ännu sämre, tillämpad! på en tid, sotn läge 20 å 30 ar

härefter. Skulle Eders Kungl. Maj:t finna de sålunda uttalade åsikterna i

fråga om förslagets lönevillkor äga något fog, torde däraf följa, att löneregleringens

förutsättning enligt förslaget, nämligen den i samband därmed

ställda afskrifningen af en kyrkans säkra tillgång, icke torde tilFvidare

medgifvas, så framt man icke i och med detsamma, utan att göra prästerskapet

t ill af staten aflönade tjänstemän, blelve i tillfälle att bereda detsamma

en anständig bärgning. Åtminstone torde kunna ifrågasättas, huruvida

icke för ernående af syftemålet med en bättre reglering af det lägre

prästerskapets aflöning den tiondepliktiga jorden kunde ännu ett tidsskedde

framåt utan svårighet bära en relativt till andra skatteobjekt större del af

prästerskapets aflöning, emot det att jorden i öfrigt befriades från en

skattebörda, så uråldrig, att hennes uppkomst sammanfölle med tiden för

kyrkans äldsta tillvaro. Äfven om goda skäl talade för att, med hänsyn

till nutidens sträfvan efter likställighet i beskattningslagstiftningen, stämpla

den ännu lagbestämda liondeskyldigln ten såsom eu föråldrad skatteman,

som borde utplånas, vide det dock synas, som om man med lyckligare

resultat borde beträdt den medelväg, som ginge ut pa bibehållande för

jordbruksfastighet af högst en tredjedel af tionden. En så betydande återstod

af kyrkofonden borde i förening med hvad kommittén i öfrigt föreslagit

tillåta, ej allenast att statens bidrag till kyrkofonden kunde väsentligt

nedsättas, utan ock att lönevillkoren för komministrarna och ett flertal

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj:ts Nåd. proposition N:o 88.

kyrkoherdebeställningar ansenligt förbättrades. Med en sådan modifikation

af kommitténs förslag i denna del hade Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

ieke något att däremot i sak invända.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län anser, att

någon väsentlig ökning utöfver den atlöningssumma, som för ecklesiastikåret

1896—97 utgått till prästerskapet, icke medgåfves af de i församlingarna,

särskildt å landsbygden, rådande ekonomiska förhållandena,

och att följaktligen regleringen af prästerskapets löner borde bestå däri,

att denna summa på ett jämnare sätt fördelades mellan det erforderliga

prästerskapet, samt att, där nödvändigheten sådant kräfde, staten trädde

understödjande emellan. Denna fördelning skulle kunna genomföras på

det sätt, att sedan aflöning för prästerliga befattningshafvande blifvit

fixerad väsentligen lika för alla i enahanda ämbetsställning eller åtminstone

väsentligen lika för enahanda befattning inom olika, större områden i riket,

och antalet prästmän i de olika församlingarna fastställts, de inom församlingarna

nu utgående afgifterna sammansloges till en summa, som på

församlingarnas fyrktal fördelades. Om denna summa öfverstege hvad

som, utöfver boställe, borde tillkomma prästerna i församlingen, skulle

öfverskottet öfverlämnas till en prästerlig löningsfond, och om vid denna

fördelning på fyrktal detta komme att utöfver en viss bestämd gräns belastas,

skulle församlingens lönesumma antingen nedsättas, därest så med

hänsyn tillden för prästerna bestämda aflöningen kunde ske, så att samma

norm ej öfverskredes, eller ock fyllnad i det erforderliga beloppet beredas

ur löningsfonden eller, om denna ej lämnade tillgång, af statsmedel, i vederbörlig

ordning anvisade af Riksdagen. Då af kommittén föresloges, att

prästens tionde skulle indragas till statsverket emot godtgörelse i penningar

under titel »ersättning för prästerskapets tionde», kunde Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande ej annat finna, än att skäl för en sådan åtgärd

saknades. Prästtionden vore ett aflöningssätt för prästerskapet, och om

detta ersattes genom hvad kommittén i annat sammanhang föresloge, nämligen

församlingsafgifters påläggande efter vissa angifna grunder, ansåge

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att frågan om tiondens vidare

utgörande därigenom förfallit. Att staten skulle i någon form därutöfver

»ersätta» denna tionde, kunde Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ej

finna vare sig enligt rättsliga eller historiska grunder. Genom detta ville

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke bestrida, att ej staten borde

understödjande träda emellan vid löneregleringens genomförande.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län yttrar, att

det från kyrkans synpunkt knappast torde vara tillrådligt att afstå från

dess säkraste inkomstkälla, tionden. Förutsatt att denna bestämdes i lämp
Bih.

till Riksd. Prof. 1.908. 1 Sami. 1 Afd. 66 Höft. 18

s. 138 Kontrollera mot PDF

138 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

liga räntepersedlar, att lösas med penningar efter de å hvarje tid gällande

priserna, och i rätt förhållande till jordens afkastningsförmåga, borde densamma

lämna tillräckliga medel till prästerskapets aflönande. Tionden,

sålunda bestämd, vore ej heller underkastad samma värdeminskning som

penningen, hvars värde vore stadt i ett allt hastigare nedgående. Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande hölle före, att Riksdagen med sin uttalade

önskan om en utjämning i afseende å de bidrag till prästerskapets

aflöning, som utginge från olika skatteobjekt, icke åsyftat tiondens afskaffande,

men väl dess mera rättvisa fördelning på den tiondeskyldiga jorden

efter likartade grunder för riket i dess helhet likasom ock en likartad

fördelning af de bidrag, som utginge af andra beskattningsföremål, och för

hvilkas påförande nu gällde de mest växlande bestämmelser, på sina ställen

jämväl svåra att tolka och tillämpa. Först om det visade sig, att en

dylik utjämning icke kunde komma till stånd, ansåge Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande den af kommittén föreslagna tiondeafskrimingen böra

tagas undtr öfvervägande, inen i frågans nuvarande läge kunde Eders Kungl.

Maj:ts befallmngshafvande icke för sin del tillstyrka kommitténs förslag i

denna del. Skulle det emellertid finnas lämpligt, att tionden efterskänktes,

borde skattskyldigheten till prästerskapet för olika beskattningsföremål

bestämmas med ledning af nu bestående förhållanden, så att den större

skattskyldigheten drabbade dem, som nu bure den största bördan för

prästerskapets aflöning. Den i sådant afseende inom kommittén ifrågasatta

proportion, enligt hvilken afgifterna skulle utgå för jordbruksfastighet

med fyra gånger och för annan fastighet med två gånger det belopp,

som påfördes för inkomst af kapital och arbete, syntes vara väl afvägd.

I detta sammanhang hade Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ansett

sig böra ifrågasätta, huruvida icke äfven församlingsafgifterna borde ingå

till prästerskapets gemensamma aflöningsfond, med hvars tillgångar lönebidrag

och åtskilliga kostnadsersättningar m. m. för samtliga innehafvare

af prästerliga tjänster enligt kommitténs förslag vore afsedda att bestridas.

Endast genom ett dylikt sammanförande till en gemensam fond af alla

afgifter till prästerskapets aflöning kunde bidragen för detta ändamål blifva

jämlika och rättvisa för de skattskyldiga inom hela riket — något som ej

kun>le genomföras, därest, på sätt kommittén föreslagit, olika afgifter, beroende

af församlingarnas folkmängd och inkomster, skulle uttagas af de

skattskyldiga inom skilda församlingar. En sådan utjämning syntes bättre

öfverensstämma med rättvisa och billighet än den af kommittén föreslagna.

Om, såsom Eders Kungl. Maj ds befallningshafvande ansett sig

böra ifrågasätta, tionden efter vederbörlig utjämning bibehölles att utgå

efter grunder, som blefve likartade för rikets skilda trakter, om vidare de

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Ktingl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

avgifter, som skulle erläggas af Ägare af annan fastighet samt af dem,

hvilka utgiorde bevillning för inkomst af kapital och arbete, likaledes

bestämdes att inom hvardera gruppen utgå efter likartade grunder för

alla, oberoende af behofvet inom de särskilda församlingar, som de skattskyldiga

tillhörde, samt om alla dessa afgifrer såväl från den tiondeskyldiga

jorden som från öfriga beskattningsföremål inginge till den gemensamma

aflöningsfonden för prästerskapet och från densamma utbetalades

till hvarje präst med det belopp, som honom tillkomme, vore det sannolikt,

att något afsevärdt bidrag från statens sida icke erfordrades för att

bereda prästerskapet dess tillräckliga aflöning. Emellertid torde det böra

stadgas, att möjligen uppkommande brist,, sedan fondens öfriga inkomster

tagits i anspråk, skulle gäldas af statsverket.

Den lämnade redogörelsen gifver vid handen, att af de civila ortsmyndigheterna

öfverståthållareämbetet och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Skaraborgs län afstyrkt förslaget i dess helhet. Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande i Hallands och i Kopparbergs län finna väl ej

något att erinra mot tiondens afskrifning, men motsätta sig förslaget, i

hvad det innebär skyldighet för staten att med den afskrifna tiondens

värde ersätta kyrkan, och anse, att staten allenast medelst anslag, som i

vanlig ordning beviljas af Riksdagen, bör vid regleringen af prästerskapets

aflöning understödjande träda emellan. I motsats häremot framhåller

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län önskvärdheten

af att den lösesumma för tionden, som bjudes och hvars förhållande till

taxeringsvärdet å jordbruksfastigheterna skulle vid tiondens omsättning

utrönas, blefve efter viss tidrymd ånyo beräknad och kyrkofonden godtgjord

efter enahanda procenttal af då gällande jordbrukstaxeringsvärden. Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län hyser den åsikten, att,

endast för den händelse det visar sig att tionden, hvilken är kyrkans

säkraste inkomstkälla, icke kan på ett rättvist sätt fördelas på den tiondeskyldiga

jorden, den af kommittén föreslagna tiondeafskrifningen bör tagas

under öfvervägande, men icke i frågans nuvarande läge; i hvarje fall bör,

med ledning af nu bestående förhållanden, skattskyldigheten till prästerskapet

för olika beskattningsföremål bestämmas efter likartade grunder.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gottlands län anser det för förslagets

godkännande vara en nödvändig förutsättning, att jordbruksfastigheterna

tillsvidare vidkännas en något högre afgift till prästerskapets

aflöning än andra skatteobjekt. Som Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Blekinge län helt allmänt anslutit sig till kommittéledamoten

Ekströms uttalanden, måste nämnda myndighet äfven anses hafva biträdt

Samman

fattning

s. 140 Kontrollera mot PDF

d) Kammarkollegium.

140 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

de utaf honom provisoriskt föreslagna högre afgifterna för jordbruksfastighet

samt villkorsbestämmelserna i fråga om tiondeafskrifningen.

Bibehållande vid jorden, under någon tid, af en del utaf tionden göres

till förutsättning för förslagets tillstyrkande af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Örebro och i Västmanlands län.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i de öfriga 15 länen tillstyrka

i mer eller mindre utförligt motiverade yttranden kommitténs förslag om

afskrifning af prästerskapets tionde mot viss ersättning.

I sitt den 10 november 1905 afgifna underdåniga utlåtande yttrar

kammarkollegium (s. 45—57), att vid granskningen af ifrågavarande förslag

den frågan själfmant framställer sig, om det varit nödvändigt att så skarpt,

som i förslaget skett, bryta med nu rådande kyrkliga beskattningssystem,

och om icke fasthellre samma system, med någon ombildning, kunnat och

och bort bibehållas. Kollegium fäster uppmärksamheten därpå, att af

några länsstyrelser i stora drag angifvits, huru en dylik reform af mindre

omfattning skulle komma till stånd.

Närmast till det bestående ansluter sig, såsom kollegium framhåller,

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes i Skaraborgs län förslag härutinnan.

Enligt detta förslag skulle prästerskapet hädanefter som hittills i främsta

rummet aflönas omedelbart af församlingen, hvarvid de bidrag, som utginge

af jordbruksfastighet i vederlag för tertialtionden, skulle, där så lämpligen

kunde ske, i någon mån lindras och andra skatteobjekt än jordbruksfastighet

tillförbindas att i vidsträcktare mån än tillförne bidraga till

prästerskapets aflöning, samt åt församling, som blefve oskäligt betungad

af sin skattskyldighet, bidrag lämnas från en lönereglerings- eller kyrkofond,

till hvilken äfven staten borde anslå medel. Kollegium anser emellertid,

att berörda förslag lämnat alldeles för mycket obestämdt, för att förslagets

verkningar skulle kunna bedömas. Särskildt antyddes icke, uti hvilken

omfattning och efter hvilka grunder lindring i skattskyldigheten för jordbruksfastighet

och ökning för andra beskattningsföremål skulle äga rum.

Icke heller nämndes, på hvad sätt statsbidraget till prästerskapets aflöning

skulle bestämmas, en fråga, som dock vore af den allra största betydelse

för kyrkans ställning till staten. För öfrigt anmärker kollegium, att Eders

Kungl. Maj:ts omförmälde befallningshafvande icke syntes finna det vara af

omstäpdigheterna särskildt påkalladt, att åt innehafvarna af den tiondeskyldiga

jorden bereddes någon väsentlig lindring i deras skattebörda.

Vidare erinrar kollegium om de af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Kopparbergs och i Jämtlands län framställda förslagen, samt huru

i dessa förslag inginge ett gemensamt moment, nämligen att, för utjämning

af skatter och löner, afgifter, som utgöras inom de särskilda församlingarna,

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

skulle till eu del eller i sin helhet öfverlämnas till en gemensam aflöningsfond.

»Därmed skulle alltså», säger kollegium, »uppställas en fullkomligt

ny princip för den kyrkligt-ekonoiniska lagstiftningen. Denna princip kan

likväl icke sägas tillgodose billighet och rättvisa samt står i bestämd strid

mot deri hittills gällande, i 1897 års riksdagsskrivelse jämväl anbefallda

grundsats, att afgifter, som af en församling till dess prästerskap utgöras,

ej må till aflönande ''af en annan församlings prästerskap användas.»

Äfven erinrar kollegium därom, att prästlöneregleringskominittén,

ännu på undersökningarnas stadium, framkastat tanken på möjligheten af

en skattejämkning, hvilken icke i samma grad som det af kommittén

slutligen framlagda förslaget skulle afvika från nu gällande grunder för

skyldigheten att bidraga till prästerskapets aflöning, nämligen en sådan

utjämning mellan skatteobjekten, att summan af samtliga såväl personliga

som icke personliga afgifter fördelades lika på alla beskattningsföremål inom

en församling. Men, i likhet med kommittén, finner kollegium, att en

åtgärd af denna art, vare sig den vidtoges inom alla församlingar eller

allenast inom dem, där tiondegifvarna vore synnerligen betungade, skulle

illa motsvara de anspråk, som måste ställas på en skattereglering.

Sedan kollegium till sist påpekat, att inom kommittén jämväl framlagts

förslag, som icke förutsatte en absolut utjämning mellan alla skatteobjekten

i en församling, utan åtnöjde sig med en församlingsvis genomförd utjämning

inom en hvar af de tre grupperna jordbruksfastighet, annan fastighet

samt inkomst af kapital och arbete, därvid kollegium särskildt hänvisat

på ett af regementspastoren Ekström i en reservation till kommitténs betänkande

(s. 301—303) utveckladt förslag med graderad skatteskala, fortsätter

kollegium:

»Anförda förslag — eller något liknande med graderad skatteskala —

hvilar på förutsättningen af rättvisan däri, att jordbruksfastighet skulle

till prästerskapets aflöning bidraga i högre grad än annan fastighet och

denna i högre grad än inkomst af kapital och arbete. En dylik åskådning,

hvilken likställer den historiska utvecklingens resultat med rättvisans

fordringar, torde emellertid i våra dagar hafva allt mer förlorat i giltighet

såsom norm för allmänna bördors fördelning. Numera, sedan vid sidan

af jordbrukarna uppvuxit samhällsklasser med icke mindre skatteförmåga

än de förra, lärer enligt kollegii mening icke kunna anföras någon i

sakens egen natur grundad anledning, hvarför fastigheter — och i främsta

rummet jordbruksfastigheter — borde mera än öfriga beskattningsföremål

betungas med pålagor för underhållet af ett prästerskap, hvars verksamhet

väl måste anses vara till hvarje särskild församlings gemensamma gagn.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

För en gradering af aflöningsplikten gentemot prästerskapet skulle också

svårligen kunna utfinnas någon för alla fall lämplig, rättvis grund.»

»Det stöd för en graderad skala med afseende å fullgörandet af nämnda

plikt, som tillförne kunnat hämtas från det liknande förhållandet med

ojämn fördelning af skyldigheten att deltaga i kostnaderna för byggnad

och underhåll af kyrka m. m., prästgård samt tingshus och häradsfängelse,

har helt nyligen bortfallit. Enligt tre under den 26 april 1905 utfärdade

lagar har nämligen full likställighet mellan samtliga beskattningsföremål i

berörda hänseende åvägabragts. I fråga om deltagandet i väghållningsbesväret

hafva visserligen de olika kategorierna af beskattningsföremål

icke blifvit likställda, men den nyare lagstiftningen i ämnet tenderar allt

mera att åtminstone mildra ojämnheterna dem emellan, såsom synes af

en den 20 juni 1905 utfärdad lag.»

»Då nu är fråga om ny lagstiftning beträffande skyldigheten att bidraga

till prästerskapets aflöning, torde väl den af Riksdagen åsyftade utjämning

mellan olika skatteobjekt i afseende å denna skyldighet rättvisligen

böra försiggå, icke på det sätt, att den gräns, som hittills varit satt

för andra beskattningsföremåls deltagande — jämte den tiondeskyldiga

jorden — i här ifrågavarande börda, endast något utflyttas, utan på det

sätt, att gränsen alldeles borttages, så att bördan varder på vederbörande

fördelad i samma förhållande som andra utgifter för kyrkliga ändamål.

Jordbruksfastigheternas fullständiga frigörande från prästtionden, utan

att dessa fastigheter blefve betungade med större afgifter af annat slag,

synes för öfrigt med nästan logisk nödvändighet följa ur de redan fattade

och verkställda besluten om grundskatternas — däribland kronotiondens

— afskrifning.»

»Huruvida Riksdagen med sin framställning om ''utjämning’ i afseende

på de bidrag till prästerskapets aflöning, som utgå från olika skatteobjekt,

afsett att få till stånd en absolut utjämning härutinnan, framgår icke af

förhandlingarna vid 1897 års riksmöte. Riksdagen förklarade emellertid i

sin ofta åberopade underdåniga skrifvelse den 5 maj 1897 sig vara öfvertygad

därom, att genom den af Riksdagen ifrågasatta utredningen det

skulle visa sig, ''att en mycket omfattande revision af grunderna för skyldigheten

att bidraga till prästerskapets aflöning blifver nödvändig’. Och

då vid 1896 års riksdag af eu motionär gjordes hemställan om skrifvelse

till Eders Kungl. Maj:t med anhållan bland annat, att Eders Kungl. Maj:t

täcktes afgifva förslag till afskrifning af prästerskapets tionde på enahanda

sätt, som med de å jorden hvilande grundskatter ägt rum, gaf andra kammaren

sitt bifall till denna hemställan.»

Efter att sålunda hafva skärskådat olika förslag till den föreliggande

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

fragans lösning, kommer kollegium till det resultatet, att skatteregleringen

ej kan genomföras pa ett med rättvisa och billighet öfverensstämmande

sätt, om icke nu radande kyrkliga beskattningssystem varder öfvergifvet,

och anser kollegium tillika att, i enlighet med kommitténs uttalande, »eu

för samtliga skattskyldiga gemensam och lika grund för utgörande af bidragen

till prästerskapets aflöning bör bestämmas, eller med andra ord att

de församlingsbidrag, hvilka finnas icke böra utgå såsom personliga afgifter,

skola utgöras lika efter fyrktalet eller bevillningen». Att jordbruksfastigheten

skulle, sedan tiondeafgifterna under en öfvergångstid af 30 år successivt

afskrifvits, få sig pålagd drygare börda än öfriga beskattning-föremål,

förklarar sig kollegium ej kunna tillråda, hvarför de af Ekt-tröm samt åtskilliga

myndigheter framställda förslag i sådant syfte af kollegium afstyrkas.

Med afseende å kommitténs förslag, att af statsmedel årligen skulle

lämnas ersättning, motsvarande den för kyrkan genom tiondens indragning

uppkomna bristen i förut befintliga lönetillgångar, erinrar kollegium, hurusom

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län uttalat den

meningen, att såväl rättsliga som historiska skäl saknades för en sådan åtgärd,

och att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län yttrat

stg i samma anda, hvarvid sistnämnda myndighet bland annat förklarat

sig anse kommitténs farhåga att, för den händelse staten skulle för regleringen

af prästerskapets aflöning i vanlig ordning bevilja anslag, svenska

kyrkans ekonomiska ställning därigenom skulle förlora i själfständighet

och ett af hennes viktigaste privilegier kringskäras, vara allenast ett, talesätt

utan reell innebörd, helst ett beroende af staten för en kyrkans tjänare

ej borde vara mera afskräckande än för andra. I denna fråga ställer sig

emellertid kollegium helt och hållet på kommitténs ståndpunkt samt hänvisar

till hvad kommittén (s. ccxxiv) därutinnan anfört, och hvilket, jag

förut återgifva vid redogörelsen för kommitténs allmänna synpunkter i

afseende å reglerandet af prästerskapets aflöningsförhållariden.

Då Eders Kungl. Maj:fs befallningshafvande i Östergötlands län ifrågasatt,

huruvida icke den lösesumma för tionden, som af kommittén föreslagits.

borde efter en viss tidrymd ånyo fastställas med hänsyn till då gällande

taxeringsvärden å jordbruksfastighet, enär fixeringen för all framtid af

denna kyrkans mest betydande tillgång torde blifva för kyrkan ogynnsam,

medgifver kollegium väl, att det kan synas mindre välbetänkt att eftergifva

den förmån, tiondeafgifternas stegring i en framtid må innebära. Kollegium

förmenar dock, att med de kraf på likställighet i beskattningsafseeridefsom

allt mer gjorde sig gällande, ot h efter det kronotinnden eftergifvits, ringa utsikt

skulle finnas för att en höjning af prästtionden i förhållande tiiljordbruksnäringens

bruttoafkastning kunde i verkligheten komma till stånd, helst

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 88.

från tiondegifvarnas sida nyligen framställts yrkande om fullständig befrielse

från samma tionde. Enligt kollegii åsikt funnes då icke heller giltig anledning

att, sedan ersättning för tionden en gång blifvit fastställd, låta föranstalta

om periodvis återkommande revision af ersättningsbeloppet, för att

efter då föreliggande omständigheter pröfva, hvilken högre lösesumma för

tionden borde från statsverket till kyrkan utgå under nästföljande period.

På sätt den af mig lämnade redogörelsen för vissa myndigheters uttalanden

angående tiondeafskrifningsförslaget gifver vid handen, anmärka

några af dessa myndigheter, att kommittén vid uppgörandet af berörda

förslag skulle hafva afvikit från vissa erkända kyrkliga grundsatser. Så

anser domkapitlet i Uppsala, att det varit önskvärdt, om den af Riksdagen

uttalade grundsatsen, att afgifter, som af en församling till dess prästerskap

utgöras, ej må till aflönande af en annan församlings prästerskap användas,

hade kunnat fortfarande iå gälla. Öfverståthållareämbetet finner förslaget

därom, att ersättningen för tionden skall ingå till en för hela prästerskapet

gemensam kyrkofond, men ej tillfalla prästerskapet i de särskilda församlingarna,

strida mot grundsatsen, att församlingen bör själf, möjligen med

något bidrag af allmänna medel, aflöna sin präst, men utan att de afgifter,

som utgöras i en församling, användas till aflönande af annan församlings

präst. Med framhållande af att kyrkofondens hufvudsakliga resurser efter

prästtiondens indragning måste hämtas från statsmedel, säger Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande i Västmanlands län, att med skäl kunde frågas,

hvad kommitténs förslag annat betydde än att »indirekt göra prästerskapet

till af staten aflönade tjänstemän».

Dessa anmärkningar belysas af kollegium. Påståendet att, enligt kommitténs

förslag, afgifter skulle komma att dragas från en till annan församling

finner kollegium näppeligen befogadt. Tiondeersättningen utginge

ju från staten, ej från de särskilda församlingarna, och de församlingsafgifter,

som på grund af blifvande löneregleringar komme att utgöras,

vore afsedda uteslutande för prästerskapet inom de särskilda församlingar,

där de utginge. Däremot anser kollegium anmärkningen, att prästerskapet

skulle indirekt göras till af staten aflönade tjänstemän, äga giltighet såtillvida,

som statsmedel — hufvudsakligen ersättningen för den indragna

tionden — obestridligen hädanefter skulle i stor omfattning ingå bland

de ecklesiastik a lönetillgångarna. Detta vore emellertid, såsom kommitténs

utredning gåfve vid handen, icke någon egentlig nyhet, alldenstund

statsanslag till ej så obetydliga belopp redan nu utginge till prästerskapets

aflöning. För öfrigt hade kommittén på olika sätt sökt förebygga,

att kyrkan skulle genom mottagandet af ifrågavarande anslag komma att

intaga en annan ställning till staten, än nu vore fallet.

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Beträffande sådana i afseende å förslaget om tiondens afskrifning af

myndigheter eller en reservant inom kommittén uppställda villkor eller

önskemål, öfver hvilka kollegium ej särskild! yttrat sig, anser kollegium

desamma, i den mån de icke genom kommitténs förevarande eller dess

öfriga förslag blifvit fullständigt eller i största möjliga omfattning tillgodosedda,

icke vara af beskaffenhet, att åt dem bör tillmätas något afgörande

inflytande vid lösningen af här upp-tällda spörsmål.

Under åberopande af hvad kollegium sålunda anfört och med instämmande

i hufvudsak uti kommitténs »allmänna motivering», uttalar kollegium

sin anslutning till de principer, på hviika förslaget till lag om indragning

till statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde samt om ersättning

därför blifvit byggdt, liksom kollegium i öfrigt omfattar de af

kommittén uppställda, förut återgifna hufvudgrunder, dock med någon

skiftning beträffande utgörandet af församlingsafgifter, till hvilken sistnämnda

fråga jag sedermera återkommer.

Att en omläggning af gällande grunder för deltagande i utskylderna Departeme»tstill

prästerskapets aflöning är af förhållandena påkallad, torde väl numera cAe{*"*des<<

ganska allmänt erkännas.

Behofvet af en reform synes mig framgå redan af den omständigheten,

att skattskyldigheten för berörda ändamål ännu är i viktiga delar

bestämd efter hufvudsakligen samma principer som dem, på hvilka landskapslagarnas

stadganden i ämner, hvilade.

Hvad under den katolska tiden hade såsom aflöning anslagits det i

församlingarna tjänstgörande prästerskapet blef nämligen, i stort sedr, icke

genom reformationen och den därmed förbundna kyrkliga reduktionen

fråntaget detta prästerskap, och de i landskapslagarnas kyrkobalkar tidämpade

grunder för fördelning af församlingarnas bidragsskyldighet till

samma prästerskap upptogos jämväl i den för hela riket gemensamma lagstiftning

angående »prästerskapets upphörd af allmogen», som under 1600- talet kom till stånd och fink sitt förnämsta uttryck i nadiga förordning''^

den 8 februari 1681. Denna åldr ga lagstiftning, såvidr, den var måttgifvande

för församlingarnas aflöning-plikt gentemot deras själasörjare,

upphafdes icke genom nådiga förordningen angående allmänt ordnande

åt prästerskapets inkomster den 11 juli 1862, ehuru i sättet för aflöningens

utgörande vidtogos väsentliga ändringar, hvilka i viss mån återverkade

pa aflöningsbeh *ppcn. Hunden liksom afgifrerna för bergverk, kvarnar,

fabriker och andra inrättningar äfvensom påskpenningar, jura stolas,

matskott och offer med flera extraordinarie afgifter skulle visserligen enligt

§§ 6 och 7 i sist omförmälda förordning utbytas mot afgifter, bestämda för

Bill. tiU Riksd. Prof. 1008. 1 Samt. 1 Afil. b''6 Häft. 19

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

en tid af femtio år, men vid de gamla afgifternas ombildande skulle bland

annat lända till efterrättelse »de för riket i allmänhet eller särskild! för

vissa orter gällande författningar och stadganden».

Några föreskrifter angående de nybildade afgifternas fördelning å

skatteobjekten meddelades icke, utom beträffande de afgifter, som skulle

träda i stället för extraordinarie sådana. I fråga om dessa senare innehöll

nämligen 1862 års förordning bestämmelser i syfte, att dittills bestående

gradering och klassificering skulle såvidt möjligt bibehållas.

En följd af denna förordningens uraktlåtenhet att angifva för hela

landet gällande normer med afseende å aflöningsbidragens fördelning till

utgörande af löngifvarna är, att de mest olika grunder härutinnan tillämpats,

hvilket framgår vid en granskning af resolutionerna angående lönereglering

för prästerskapet i särskilda delar af riket.

Tiondeafgifterna fördelades sålunda å de tiondeskyldiga fastigheterna

än efter dessas taxeringsvärden vid en viss tidpunkt, än efter vissa inom

de olika landskapen gällande äldre skattefördelningsgrunder, såsom mantal,

tunnland, öresland, rök, soldatrote o. s. v. Men berörda afgifter fastställdes

understundom äfven till det belopp för hvarje fastighet, hvarmed de

dittills utgått.

Löneregleringsresolutionerna förete likaså en rik profkarta på olika

normer i fråga om fördelningen af de afgifter, som skulle drabba vare

sig annan fastighet än tiondeskyldig jord eller inkomst och personer. Så

t. ex. skola några industriella verk utgöra sitt bidrag med afgifter bestämda

i fasta belopp för hela verket eller vissa dess delar, andra liknande verk

åter med afgifter, som växla efter taxeringsvärde eller inkomstbelopp.

I den ena församlingen skola afgifterna för olika slag af inkomst utgå

med samma procent af inkomstbeloppen, men i den andra församlingen

med olika procent. Afgifter i förhållande till bevillning eller fyrktal skola

i några församlingar utgöras af alla bevillningspliktiga beskattningsföremål,

i andra församlingar af endast vissa sådana beskattningsföremål, under

det att i åtskilliga församlingar inga dylika utskylder förekomma. Slutligen

skola i en församling personliga afgifter utgå såsom hufvudsakligt

församlingsbidrag, men i en annan blott såsom fyllnadsafgifter, och saknas

alldeles i en tredje.

Församlingsmedlemmarnas bidrag till prästerskapet reglerades alltså,

på sätt ock i 1897 års riksdagsskrivelse blifvit anmärkt, »på ett synnerligen

skiftande sätt i olika orter». Men äfven om man anser, att prästerskapets

aflöning skall i hufvudsak bestridas af församlingarna själfva och

att församlingsafgifternas storlek därför må växla efter förhållandena inom

hvarje församling, följer däraf icke, att församlingsafgifterna skola få för
-

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

delas på de bidragsskyldiga efter godtyckligt valda, för särskilda församlingar

skiftande grunder. Den frihet, som i fråga om afgifternas fördelning

å beskattningsföreinålen lämnades vederbörande vid tillämpningen af

1862 års förordning, torde fördenskull böra vid kommande löneregleringar

inskränkas genom lagbestämmelser, hvilka så vidt möjligt fastställa

för hela riket gemensamma beskattningsgrunder.

Detta bar uppenbarligen åsyftats äfven af Riksdagen, som i nyss omförmälda

skrifvelse förklarat sig finna en mycket omfattande revision af

grunderna för skyldigheten att bidraga till prästerskapets aflöning blifva

nödvändig, så att en utjämning må kunna ske i afseende på de olika

skatteobjekten.

I hvilken omfattning revisionen bör företagas och huru långt utjämningen

bör sträcka sig — därom hafva, såsom naturligt är och den

lämnade redogörelsen för myndigheternas yttranden äfven angifver, meningarna

varit delade.

Prästlöneregleringskommittén har velat fastställa en gemensam och

lika grund för alla beskattningsföremåls deltagande i aflöningsbidragen

och åstadkomma allmän utjämning af skattskyldigheten såtillvida, som

församlingsafgifterna ej skulle få öfverskrida en viss, lågt satt gräns. Därmed

har kommittén afsett att tillgodose rättvisans och billighetens äfvensom

en modern skattepolitiks fordringar.

På det att emellertid icke genom församlingsafgifternas nedsättande

— åtminstone såvidt fråga är om skattskyldigheten inom flertalet ^församlingar

— de kyrkliga lönemedlen skulle minskas, har kommittén a andra

sidan uppställt krafvet på ersättning af statsmedel för de afgifter af tiondeursprung

äfvensom några andra därmed likställda afgifter af fast egendom,

som ej längre komme att utgå.

Detta statsbidrag tillika med dels redan uppsamlade lönemedel al

ecklesiastik natur, dels öfriga sådana kyrkliga aflöningstillgangar, som kunna

göras gemensamma för hela prästerskapet, skulle tillhopa bilda en fond

med uppgift att utgöra regulatorn vid löneregleringarna. Genom anslag

från denna fond blefve det sålunda möjligt att bereda prästerskapet i äfven

ekonomiskt svaga församlingar anständig bärgning, genom dylika anslag

kunde ock lönerna för tjänster, som anses i det hela likställda, bringas i

jämnhöjd med hvarandra. Lönerna skulle icke i något fall behöfva sättas

under en af nödiga och billiga hänsyn till prästens ställning och föregående

utbildning påkallad minimigräns, och de kunde i allmänhet, med ledning

åt vissa grunder, lämpas efter tjänsternas vikt och beskaffenhet.. En rationell

lönereglering skulle öfver hufvud kunna komma till stånd, ej såsom

vid tillämpningen af bestämmelserna i 1862 års förordning — allenast en

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

lönereglering, hvilken till sitt resultat väsentligen blefve beroende af de

tillgångar, hvarje särskild församling hade att för ändamålet erbjuda sin

själasörjare.

Kommitténs förslag till utjämnande såväl af församlingarnas bidrag

till prästerskapets aflöning som af själfva löneförmånerna innebär uppenbarligen

en fullkomlig brytning med nu gällande beskattnings- och lönesystem.

Vid en ingående granskning af detta och andra framställda förslagen

det föreliggande, synnerligen grannlaga samt särskildt. för kyrkans

bestånd och utveckling högst betydelsefulla spörsmålets lösning har jag

emellertid kommit till den uppfattningen, att det sätt, hvarpå eniigt

kommitténs förslag nu ifrågavarande skatter och löner skulle utjämnas, bör

ur den dubbla synpunkten af billighet och rättvisa mot både löngifvare

och löntagare i sina hufvuddrag godkännas. Jag är öfvertygad, att ett

till äfventyrs icke så långt gående förslag skulle ur endera synpunkten visa

sig mindre tillfredsställande.

Då kommittén på en omfattande, af mig förut i väsentliga delar återgifven

motivering grundat sitt förevarande förslag om prästtiondens afskrifning

mot ersättning af statsmedel liksom det i samband därmed framställda

förslaget om påläggande af eu viss låg församlingsafgift till prästerskapets

aflöning, och då vidare kammarkollegium, i enlighet med hvad jag

förut jämväl omförmält, i sitt underdåniga utlåtande af den 10 november

1905 ytterligare belyst kommitténs ifrågavarande förslag samt med anledning

af erinringar, som en del myndigheter haft att däremot göra, på

nagra punkter än vidare utfört motiveringen, torde jag lämpligen kunna

inskränka mig till att allenast hänvisa till hvad kommittén och nämnda

ämbetsverk i hithörande delar sålunda anfört.

Ur statsfinansiell synpunkt har tydligen förslaget om ersättning af allmänna

medel för tertialtionden och andra till prästerskapet utgående fastighetsafgifter,

hvilka skulle afskrifvas, en icke ringa betydelse. På statsverket

ställes nämligen anspråket att åtaga sig en utgift, som, beräknad efter

förhållandena ecklesiastikåret 1896—97, skulle, sedan afskrifningen blifvit

inom alla församlingar slutligen genomförd, för framtiden uppgå till ett

ärligt belopp af 3,897,954 kronor. Det torde val dock knappast kunna

betviflas, att budgeten skall, när tiden därför är inne, förmå utan större

svårighet bära äfven denna, om ock afsevärda, utgift. Jag återkommer

längre fram till detta ämne.

Såsom redan blifvit an ty dt, skulle enligt kommitténs förslag de indragna

fastighetsafgifterna endast småningom minskas. Afskrifningen borde

nämligen verkställas under en tidrymd af trettio år, räknade för hvarje

pastorat från och med det ecklesiastik år, då indragningen till statsverket

af berörda afgifter där äger rum. Den summa, som blir fastställd för

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

indragning, är äfven den summa, å hvilken afskrifningen skall beräknas.

Första årets afskrifningsbelopp bar föreslagits till trettio procent. För öfrigt

skulle skattejämkningen försiggå i den ordning att, efter det trettio procent

af indragningssumman första året afskrifvits, samt alltså endast sjuttio procent

af berörda summa detta år inbetalts till statsverket, skattskyldigheten

på liknande sätt begränsas under ett hvart af näst därpå följande fem år,

men att sedermera årligen erläggas under därpå följande fyra år sextio

procent, under därpå följande fyra år femtio procent, under därpå följande

lyra år fyratio procent, under därpå följande fyra år trettio procent, under

därpå följande fyra år tjugu procent och under de sista fyra åren allenast

tio procent; hvarefter frän och med det trettioförsta året återstoden skulle

eftergifvas (§ 5).

Att nu exakt angifva värdet af den tionde och öfriga afgifter, som

skulle i framtiden indragas till statsverket, är uppenbarligen icke möjligt.

Kommittén har emellertid i anslutning till de förhållanden, som voro rådande

ecklesiastikåret 1896—97, uträknat huru stort belopp i fastighetsafgifter

hvarje ecklesiastikår, i mån af löneregleringarnas utlöpande, förfaller

till indragning — eller, på annat sätt uttryckt, hvilken ny utgift

under ett antal år i följd af tiondens indragning tillskyndas statsverket —,

samt å andra sidan huru stort ersättningsbelopp hvarje år, sedan indragningen

vidtagit, skall af statsverket betalas till kyrkofonden. Den af kommittén

på grund häraf uppgjorda tablån (s. 53—54) utvisar, att de största

afgiftsbeloppen skulle indragas 1918, 1919 och 1920 eller, såsom naturligt

är, de år, då de flesta löneregleringarna upphöra att gälla. Sista indragningen

sker ecklesiastikåret 1942—43, från och med hvilket år hela den

summa, som vid fastighetsafgifternas blifvande omsättning skall beteckna

värdet af dessa afgifter, oafkortad ingår till kyrkofonden.

För att gifva en ungefärlig föreställning om statsverkets årliga kostnad

för fullgörande af dess ersättningsskyldighet till kyrkofonden, därest tionden

och öfriga fastighetsafgifter indragas, under det att omförmälda afgifter

samtidigt successivt afskrifvas, har kommittén — jämväl med ledning

af förhållandena ecklesiastikåret 1896—97 och under antagande af en

trettioårig öfvergångstid — beräknat, dels huru mycket från församlingarna

årligen skall, efter det indragning af fastighetsafgifter na inom en

hvar af dem ägt rum och medgifven afskrifning tillgodonjutits, till statsverket

erläggas, och dels huru stor uppoffring statsverket måste, med hänsyn

till fastighetsafgifternas successiva afskrifning, vidkännas för att infria

sin förbindelse till kyrkofonden. Af nämnda tablå, som återgifver resultatet

äfven af dessa beräkningar, framgår, att intill år 1931 kan med de

gamla fastighetsafgifterna bestridas mer än hälften af den till kyrkofonden

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

utgående årliga ersättningen, hvilken senare för år 1930 beräknats till 3,847,156

kronor, men att efter den tiden statsverket har att, under fastighetsafgifternas

ständiga aftagande, alltjämt öka tillskotten af egna medel för att

tillgodose anspråken från omförmälda fond. År 1951 kan af den gamla

tionden antagas återstå ett belopp af endast 95,174 kronor; med inbetalningen

af den sista posten, 195 kronor, skulle det dröja till år 1971.

Ifrågavarande tablå har följande lydelse:

Tablå

utvisande statsverkets, i anslutning till förhållandena ecklesiastikåret 1896—97 beräknade,

årliga kostnad för fullgörande af dess ersättningsskyldighet till kyrkofonden

med anledning af tiondens och öfriga fastighetsafgifters indragning samtidigt med

det att omförmälda afgifter varda afskrida, enligt kommitténs förslag.

1.

2.

3.

4.

5.

e

År.

Indragen tionde

m. m. under

året.

Kr.

Statsverket betalar

till kyrkofonden

såsom ersättning

för indragen

tionde m. m.

Kr.

Församlingarna

betala, efter

afskrifning, till

statsverket.

Kr.

Statsverkets

nettotillskott till

kyrkofonden

för indragen

tionde m. m.

Kr.

1914....................................

30,225

30,225

21,158

9,067

1915....................................

87,540

117,765

82,436

35.329

1916....................................

305,755

423,520

296,465

127,055

1917....................................

509,774

933,294

653,307

279,987

1918....................................

590,400

1,523,694

1,066,587

457,107

1919....................................

548,019

2,071,713

1.450,200

621,513

1920 ....................................

591,328

2,663,041

1,861,107

801,934

1921....................................

472,962

3,136,003

2,183,426

952,577

1922 ....................................

351,700

3,487,703

2,399,040

1,088.663

1923 ....................................

184,849

3,672,552

2,477,456

1,195,096

1924 ....................................

71,790

3,744,342

2,465,647

1,278,695

1925 ....................................

36,897

3,781.239

2,427,919

1,353,320

1926 ....................................

24,289

3,805,528

2,355,213

1,450,315

1927 ....................................

18,245

3,823,773

2,269,712

1,554,061

1928 ....................................

6,308

3.830,081

2,176,895

1,653,186

1929 ....................................

9,675

3,839,756

2,101,628

1,738,128

1930 ....................................

7,400

3,847,156

2,009,920

1,837,236

1931 ....................................

11.067

3.858,223

1,915,704

1,942,519

1932 ....................................

11,673

3,869,896

1,824,214

2,045.682

1933 ....................................

17,092

3,886,988

1.752,313

2,134,675

1934 ....................................

9,017

3,896,005

1,661,107

2,234,898

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

151

1.

2.

3.

4.

5.

År.

Indragen tionde

m. m. under

året.

Kr.

Statsverket betalar

till kyrkofonden

såsom ersättning

för indragen

tionde m. m.

Kr.

Församlingarna

betala, efter

afskrifning, till

statsverket.

Kr.

Statsverkets

nettotillskott till

kyrkofonden

för indragen

tionde m. m.

Kr.

1935 ....................................

3,896,005

1,558,176

2,337,829

1936 ....................................

—

3,896,005

1,457,775

2,438,230

1937 ....................................

—

3,896,005

1,372,803

2,523,202

1938 ....................................

—

3,896,005

1,274,117

2,621,888

1939 ....................................

—

3,896,005

1,169,478

2,726,527

1940 ...................................

—

3,896,005

1,068,175

2,827,830

1941 ....................................

—

3,896,005

983,203

2,912,802

1942 ....................................

1,949

3,897,954

885,883

3,012,071

1943 ....................................

—

3,897,954

781,241

3,116,713

1944 ....................................

—

3,897,954

679,938

3,218,016

1945 ....................................

—

3,897,954

594,966

3,302,988

1946 ....................................

—

3,897,954

496,279

3,401,675

1947 ....................................

—

3,897,954

391,640

3,506,314

! 1948 ....................................

—

3,897,954

293,164

3,604,790

1949 ....................................

—

3,897,954

216,945

3,681,009

1950 ....................................

—

3,897,954

148,836

3,749,118

1951 ....................................

—

3,897,954

95,174

3,802,780

1952 ....................................

—

3,897,954

55,739

3,842,215

1953 ....................................

—

3,897,954

34,323

3.863,631

1954 ....................................

—

3,897,954

25,346

3,872,608

1955 ....................................

—

3,897,954

18,979

3,878,975

1956 ....................................

—

3,897,954

14,713

3,883,241

1957 ....................................

—

3,897,954

11,782

3,886,172

1958 ....................................

—

3,897,954

9,983

3,887,971

1959 .....................................

_

3,897,954

7,306

3,890,648

1960 ....................................

—

3,897,954

5,470

3,892,484

1961 ....................................

—

3,897,954

4,363

3,893,591

1962 ....................................

—

3,897,954

3,196

3,894,758

1963 ....................................

—

3,897,954

1,487

3,896,467

1964 ....................................

—

3,897,954

390

3,897,564

1965 ....................................

—

3,897,954

390

3,897,564

1966 ....................................

—

3,897,954

390

3,897,564

1967 ....................................

—

3,897,954

390

3,897,564

1968 ....................................

_

3,897,954

195

3,897,759

1969 ....................................

—

3,897,954

195

3,897,759

1970 ....................................

—

3,897,954

195

3,897,759

1971....................................

—

3,897,954

195

3,897,759

1972 ....................................

—

3,897,954

—

3,897,954

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Kommittén8

förslag.

Församlingarnas skattskyldighet till prästerskapets aflöning.

Enligt prästlöneregleringskommitténs åsikt, uttryckt i § 6 af dess förslag

till lag angående reglering af prästerskapets aflöning, bör i främsta rummet

afkastningen af bostadsboställe, på visst sätt uppskattad, beräknas såsom

tillgång till bestridande af aflöningen för den särskilda tjänst, åt hvars

innehafvare bostället upplåtits. I den mån boställsmedlen äfvensom öfriga

för prästerskapet i ett visst pastorat afsedda lönetillgångar ej äro för

ändamålet tillräckliga — och endast i något sällsynt undantagsfall torde

de gorå till fyllest — må på grund af § 7 i omförmälda lagförslag

församlingsafgitter utdebiteras till högst ett belopp, som erhålles med tillämpning

af följande beräkningsgrunder, nämligen att för hvarje person af pastoratets

hela folkmängd skola utgå 20 öre och därutöfver för hvarje fyrk

af hela fyrktalet inom pastoratet 5 öre eller, där fyrktalssättning icke äger

rum, för hvarje krona af de skattskyldiga inom pastoratet påförd bevillning

50 öre.

Det församlingsbidrag, som verkligen kommer att lämnas — beroende

å ena sidan af lönens eller lönernas storlek och å andra sidan af tillgången

inom pastoratet på aflöningsmedel utöfver församlingsafgifterna —

skall enligt § 16 i nyssnämnda lagförslag utgöras efter samma grunder,

som äro i allmänhet stadgade för utgörande af de afgifter, om hvilka

kyrkostämma fattar beslut; dock må kyrkostämma besluta, att till bestridande

af förevarande aflöningsbidrag skall utgå en personlig afgift

för en hvar, som fyllt aderton år, men denna afgift, hvilken utgöres af

kvinna med hälften af det belopp, som skall erläggas af man, får icke

sättas högre än till 50 öre för hvarje skattskyldig af mankön.

Uti en s. k. finansplan (s. 273—294) har kommittén, med tillämpning

af föreskrifterna i de särskilda lagförslagen, beräknat behofven för olika i

förslagen angifna ändamål äfvensom medlen till behofvens fyllande. Med

hänsyn till det fördelaktiga resultatet af det gjorda öfverslaget uttalar sig

kommittén på följande sätt: »Häraf framgår, att om utgifter och inkomster

beräknas på sätt i denna finansplan skett, de kyrkliga aflöningsmedlen

lämna ett öfverskott af 783,049 kronor 8 öre. Då emellertid, såsom kommittén

upprepade gånger framhållit, denna beräkning hvilar på ovissa förutsättningar,

har kommittén icke vidtagit någon jämkning i hvad kommittén

föreslagit beträffande församlingarnas skattskyldighet. Därest emellertid

Kungl. Maj:t vid granskning af kommitténs förslag skulle finna, att ett

minst lika stort öfverskott är att påräkna, anser sig kommittén böra till
-

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

styrka deri lindring i § 7 af förslaget till lag angående reglering af prästerskapets

aflöning, att vid fastställande af församlingarnas bidragsskyldighet,

såvidt denna beror af folkmängdens storlek, beräknas, i stället för föreslagna

tjugu öre, allenast tio öre för hvarje person».

Jm ledamot af kommittén, kammarrådet Rydin, gör i omhandlade

ämne det uttalandet (s. 450—2), att nödig försiktighet syntes vara iakttagen,

om den efter invånareantalet lämpade skattskyldigheten påbjödes

endast med afseende å de löneregleringar, som första gången skola uppgöras

i syfte att vinna tillämpning, sedan de på grund af 1862 års förordning

fastställda löneregleringarna upphört att gälla. Vid därefter följande löneregleringar,

som skola verkställas 30 å 40 år härefter, borde församlingarnas

bidragsskyldighet begränsas sålunda, att församlingsafgifter icke

fa utgöras till högre belopp, än som erhållas under antagande, att för

hvarje fyrk af hela fyrktalet inom pastoratet utginge 5 öre eller, där

fyrktaIssättning icke äger rum, för hvarje krona af de skattskyldiga inom

pastoratet påförd bevillning 50 öre. Reservanten anser det nämligen kunna

med ganska stor säkerhet antagas, att bevillning och fyrktal skola vid

asyftade tidpunkt hafva växt högst betydligt, enär inkomstbevillningen i

städerna aren 1881 1900 ökades med 110.5 procent och samtliga fyrkar

— för jordbruksfastighet, annan fastighet och inkomst — inom landskommunerna

åren 1878—1900 ökades med 67.1 procent, hvarförutom ökningen

helt visst komme att försiggå ännu raskare, sedan obligatorisk själfdeklaration

blifvit införd i vårt land. Som öfverskottet af kyrkliga aflöningsmedel

redan nu visat sig så betydande, kunde det efter reservantens mening

ej vara tvifvel underkastadt, att om vid den tid, då nya löneregleringar

skola för andra gången uppgöras, de af kommittén i § 7 antagna grunder

för församlingsafgifternas bestämmande blefve tillämpade, ett högst afsevärdt

öfverskott skulle uppstå. Vid dessa framtida löneregleringar borde därför

enligt Rydins åsikt de afgifter, som nu beräknats efter folkmängd och som

antagits uppgå till 1,017,657 kronor, kunna undvaras.

I fråga om församlingarnas bidragsskyldighet intager kommittéledamoten

Ekström en ståndpunkt, som i två afseenden skiljer sig från majoritetens.

Dels vill han (s. 325) pålägga jordbruksfastigheten under någon

öfvergångstid — hvarom Kungl. Maj:t efter kyrkomötets hörande skulle bestämma

dubbelt sa stor skattebörda som de andra beskattningsföremålen

och föreslår i enlighet därmed en afgift för dylik fastighet af högst

10 öre pr fyrk, dels anser han (s. 329 o. följ.), att de personliga afgifterna

till prästerskapets aflöning böra med de nya löneregleringarna

helt och hållet upphöra I sistberörda hänseende erinrar denne kommitté
-

Särskilda

meningar.

Bill. till Riksd. Prof. 1908 1 Sami. 1 Afd. 66 Höft.

20

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 88.

ledamot därom, att röster såväl inom riksdagen som från prästerskapet höjts

mot de personliga afgifterna. Dessa skatter stode nämligen i rakt omvändt

förhållande till skatteförmågan, då den fattigaste för sin familj och sina

tjänare skulle betala samma belopp som millionären; de utgjorde ock den

del af aflöningen, som för prästerskapet medförde största obehaget, liksom

uppbörden af nämnda afgifter, hvilka till icke ringa del påfördes s. k. lösa

arbetare, vore förenad med afsevärda svårigheter.

uitaiaruicn i Spörsmålen om grunderna för anordnandet af församlingarnas skattskylfrågnn.

dighet till prästerskapets aflöning och om det berättigade i att för berörda

ändamål pålägga personliga afgifter finna ytterligare belysning i åtskilliga

afgifna yttranden.

a) Domknpiltl Vid behandlingen af frågan om afskrifning af prästerskapets tionde

styrelser'' mot v*ss ersättning meddelade jag, att domkapitlen i Västerås, Härnösand

och Visby äfvensom Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gottlands,

Blekinge, Örebro och Västmanlands län uppställt såsom villkor för tiondeafskrifningen,

att innehafvare af jordbruksfastighet skulle färpliktas erlägga

en relativt högre församlingsafgifc än öfriga skattskyldiga, hufvudsakligen

i öfverensstämmelse med kommittéledamoten Ekströms förslag, hvilket för

öfrigt biträdes jämväl af domkapitlen i Uppsala och Luleå samt af Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län.

Domkapitlet i Lund anför, att ehuru erkännande borde lämnas åt

sträfvan att så utjämna prästerskapets aflöning, att inga löner blefve obehörigen

vare sig stora eller små, utan prästerskapet inom de skilda orterna

blefve i de olika tjänstegraderna någorlunda lika afiönade, kunde

domkapitlet dock icke undertrycka sin mening, att det vore af en ganska

stor vikt, att inom hvarje stift funnes några bättre afiönade befattningar,

till hvilka af en eller annan grund mera framstående präster skulle kunna

befordras. På olika vägar skulle detta såsom önskvärdt ansedda kunna

uppnås. Domkapitlet tilläte sig blott att i detta sammanhang hänvisa till

att en förändring af § 7 torde vara önskvärd. Det syntes som om, äfven

i det fall att de i § 6 omförmälda tillgångarna skulle förslå till den beräknade

aflöningen, de i § 7 omtalade församlingsafgifterna borde utgöras.

Därmed vunnes också bättre ett af de i riksdagsskrifvelsen angifna syften

med löneregleringen, eller att de särskilda församlingarna måtte komma

att, såvidt möjligt vore, lika hårdt tryckas af bidrag till prästerskapets

aflöning. Det förekomine domkapitlet som om i lagen borde bestämmas

ett minimum, under hvilket församlingsafgifter aldrig borde utgå för hvarje

person och fyrk eller bevillningskrona.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län betonar, att

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition K:o 88.

vid den tillämnade löneregleringen för prästerskapet en utjämning i möjligaste

man borde astadkommas såväl med afseende å beloppet af prästernas

löneförmåner i de olika församlingarna som äfven beträffande skyldigheten att

bidraga till afiöningen. Afskrefves tionden och alla andra avgifter af fast

egendom, syntes det vara mest förenligt med rättvisa och billighet, att afgift;

ina till prästerskapet bestämdes att utgå lika för hela riket. Dessa

afgifter borde utgöras af dels personliga afgifter och dels eu viss afgift pr

fyrk eller bevillningskrona. Genom en dylik beskattning torde i möjligaste

man vinnas en sådan utjämning af bidragen till prästerskapets aflöning

från. olika skatteobjekt, som Riksdagen begärt och Kungl. Maj:t uppdragit

åt kommittén att föreslå. Personliga afgifter ansåges visserligen i

allmänhet icke vara tidsenliga, men då en personlig sjukvårdsafgift ansetts

berättigad, torde äfven en lag personlig afgift till prästerskapets aflöning

kunna hafva berättigande, och detta så mycket mera som man måste anse,

att hvarje person hade behof af prästernas verksamhet. En allmän personlig

afgift till prästerskapet borde fördenskull påläggas hvarje svensk

man och kvinna, som uppnått 18 års ålder, samt bestämmas till 50 öre

för man och 25 öre för kvinna om året. En sådan skatt skulle för hela

riket uppgå till något öfver en million kronor. Till gäldande ej mindre

af den del af prästerskapets aflöning, som icke betäcktes af nämnda personliga

afgift, afkastningen af indragna boställen och den nuvarande löne

regleringsfonden, än äfven af ersättningen från statsverket för tionden och

öfriga indragna afgifter af fast egendom torde böra utdebiteras en för hela

riket lika afgift pr fyrk eller bevillningskrona, hvilken afgift syntes böra

bestämmas för vissa år i sänder, t. ex. 10 år, och under den tid, hvarunder

tionden och andra afgifter från fast egendom till prästerskapet afskrefves,

utgå med stigande belopp i mån af afskrifningen. En del af

nämnda afgift pr fyrk eller bevillningskrona torde böra betraktas såsom

ersättning från staten för åtskilliga prästerna pålagda bestyr af rent borgerlig

art, såsom upprättande af folkmängdsstatistik, besvär med värnpliktiges

inskrifning, vaccination, m. m. Från utgörande af såväl denna som

den personliga afgiften torde prästerna böra befrias för sig och husfolk

samt för löneinkomster, men icke för enskild förmögenhet. Alla ofvannämnda

lönemedel torde böra inlevereras till den af kommittén föreslagna

kyrkofonden och därifrån utbetalas till prästerskapet. Om afgifterna till

prästerskapets aflöning äfvensom lönebeloppen komme att utgå på sätt

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande nu antydt, torde den af kommittén

föreslagna stora och dyrbara apparaten med uppskattningsnämnder ej

blifva af nöden, och skulle beskattningen till prästerskapet ordnas på ett

enklare och för de skattdragande mera rättvist sätt.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län hemställer,

huruvida icke i de fall, då höjning af lönebeloppen ansåges behöflig, möjlighet

borde beredas att öka församlingsafgifterna, dock utan rubbning af

den maximigräns, som i § 7 funnes bestämd. En dylik höjning kunde

betingas af invånareantalets tillväxt, men i mån af denna tillväxt minskades

ock det bidrag, som af en hvar församlingsmedlem skulle erläggas, därest

församlingsafgifterna blifvit en gång för alla till totalsumman bestämda.

Det torde emellertid under angifna förhållanden icke vara obilligt, att församlingsborna

i någon mån bidroge till den löneförhöjning, som funnes

behöflig.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län anser, att hvad

kammarrådet Rydin uti sin reservation anfört i fråga om den efter folkmängd

beräknade delen af församlingsbidraget vore väl grundadt, och ansluter

sig till hans uppfattning därutinnan.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala, Södermanlands,

Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Västmanlands, Kopparbergs

och Västern orrlands län uttala sig mot personliga afgifter. Då senare tiders

skattelagsstiftning med full rätt allt mer ginge i den riktningen, att man

sökte undvika personliga afgifter såsom beskattningsform, och då denna

form särskildt i förevarande fall kunde anses vara af ännu mera ömtålig

art än eljest, syntes det högeligen önskvärdt, att bestämmelsen om personliga

afgifters beräknande och uttagande om möjligt uteslötes, äfven om

till följd däraf de efter fyrk eller bevillningskrona utgående församlingsafgifterna

skulle i någon mån ökas. Den personliga afgiften hade visserligen

fullt historiskt berättigande, och för densamma kunde hämtas ett

försvar ur det personliga förhållande, hvari åhörarna borde stå till sin

själasörjare, äfvensom från den omständigheten att enahanda utskyld

anträffades inom folkskolans utgiftsstat. Det läte ock — i enlighet med

komitténs uttalande — principiellt säga sig, att »främjandet af religionsvården

ligger de flesta samhällsmedlemmar om hjärtat», och att »den

mindre bemedlade kan vara lika benägen som den i ekonomiskt hänseende

bättre lottade att verka för detta ändamål genom att lämna något,

om ock ringa, bidrag till prästens aflöning». Men det syntes dock med

fog kunna ifrågasättas, om dylika afgifter borde vid den nya löneregleringen

bibehållas. Pdksdagen hade i sin skrifvelse af den 5 maj 1897 framhållit

särskildt »frågan om förändring i afseende på de nu utgående personella

afgifterna till prästerskapet, hvilkas uppbörd nu är synnerligen

svår och föga ägnad att befästa godt förhållande mellan församling och

präst». Om än enligt föreliggande förslag uppbörden af de personliga afgifterna

skulle komma att ordnas på i viss mån annat sätt än nu, syntes

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

detta i allt fall icke vara af den betydelse, att de af Riksdagen påpekade

olägenheterna därigenom kunde anses afhjälpta. Tvärtom torde dessa olägenheter

komma att vid tillämpningen af den föreslagna nya löneregleringen

i icke mindre grad framträda, än de gjort under nu gällande ordning.

För öfrigt, om det vore principiellt riktigt, att personliga afgift er

till prästerskapet fortfarande borde utgå, borde väl detta stadgas såsom

obligatoriskt inom alla församlingar. Men enligt det föreliggande förslaget

hade lämnats åt församlingarna att själfva bestämma, om och till

hvilka belopp, inom ett visst maximum, dylika afgifter borde utgöras.

Därigenom hade emellertid lämnats ett utrymme för ojämnhet och olikhet

i afseende på bidragen till prästerskapets aflöning, i fullkomlig strid med

det ändamål, som bland andra varit afsedt med kommitténs arbete, eller

att i möjligaste mån undanröja dylika ojämnheter och olikheter. En personlig

skatt, som icke på något sätt lämpade sig efter skatteförmågan, måste

för mången skattebetalare, hvilken befunne sig i knappa omständigheter,

synas orättvis och betungande och kunde därför mången gång uppväcka

motsatsen till den särskilda kärlek för främjande af de kyrkliga ändamålen,

som ju borde besjäla hvarje församlingsmedlem.

Styrelsen för allmänna svenska prästföreningen erinrar därom, att alldenstund

kommitténs beräkning af lönerna i allmänhet vore för låg redan efter nu- föreningm.

varande förhållanden och än mer när hänsyn toges till framtidens sjunkande

penningvärde, så torde vid ny beräkning efter det definitiva bestämmandet

af lönerna den för församlingsafgifterna föreslagna maximibeskattningen

för hvarje fyrk eller bevillningskrona behöfva höjas. Huru stor

höjning i verkligheten ktäfdes, torde emellertid icke lätteligen kunna på

förhand bestämmas, då den allmänna bevillningen under senare tid väsentligt

ökats, nämligen från omkring 6 millioner kronor år 1896 till icke mindre

än 9,659,657 kronor år 1904. Antagligen komme den allmänna bevillningen

att ytterligare växa betydligt till tiden för den nya regleringens i

kraft trädande, hvarför det vore möjligt, att den af kommittén föreslagna

beskattningen af 5 öre för fyrk eller 50 öre för bevillningskrona blefve

tillräcklig, eller att endast en mindre höjning af behofvet påkallades. Emellertid

torde maximiafgiften icke förr, än ny beräkning närmare tiden för

den nya regleringen skett, böra bestämmas annorlunda, än att i § 7 af

lagen angående reglering af prästerskapets aflöning stadgades, att församlingsafgiften

icke finge sättas högre än 10 öre för fyrk eller 1 krona för

bevillningskrona. Angående den omtvistade frågan, huruvida en del af

församlingarnas afgifter kunde utgå i form af personliga afgifter, har prästföreningen

icke ansett sig böra göra något uttalande, men påpekar, att om,

såsom föreslagits, församlingarna svara för hela lönebeloppets utgörande

s. 158 Kontrollera mot PDF

c) Kammarkollegium.

158 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N;o 88.

oaikortadt, de hittillsvarande olägenheterna för prästerskapet skulle försvinna.

Att kammarkollegium i sitt underdåniga utlåtande den 10 november

1905 biträdt kommitténs förslag därom, att församlingsbidraget från alla

skatteobjekt bör utgöras lika i förhållande till fyrktal eller bevillning, samt

att kollegium förty afstyrkt såväl kommittéledamoten Ekströms förslag om en

högre maximiafgift intill 10 öre pr fyrk för jordbruksfastighet som ock öfriga

i ärendet framställda förslag, hvilka bygga på grundsatsen om en ojämn

beskattning till beredande af de kyrkliga aflöningsmedlen, har jag vid redogörelsen

för uttalandena beträffande tiondeafskrifningsförslaget redan omförmält.

Men huruvida gränsen för församlingarnas bidragsskyldighet bör

uppdragas i enlighet med kommitténs förslag,, eller på annat sätt, finner

kollegium vara ytterst vanskligt att afgöra. A ena sidan framhåller kollegium

(s. 129—133), hurusom den allmänna bevillningen, hvars belopp

inom hvarje församling ju ytterst skulle blifva bestämmande för storleken

af de icke efter person beräknade bidragen till prästerskapet aflöning, visat

sig vara en skattekälla med för hvarje år allt rikligare flöden. Å andra

sidan betonar kollegium, att det vid uppgörandet af en stat för svenska

kyrkans i de territoriella församlingarna tjänstgörande prästerskap är af

vikt att beakta prästernas behof af sådana löner, som verkligen sätta en

hvar af dem i stånd att, utan alltför störa ekonomiska bekymmer, verka

i sitt kall; och torde det nog visa sig nödvändigt att i vidsträcktare mån,

än kommittén ansett sig kunna, tillmötesgå anspråken på förhöjd aflöning

för åtminstone de präster, som, för den händelse kommitténs beräkningsgrunder

. blefve i allo tillämpade, skulle ställas i de lägsta löneklasserna.

Medel till nybildningar, säger kollegium, måste äfven beredas, då ju de

prästerliga krafterna inom många landsdelar äro alltför otillräckliga för

en verksam församlingsvård. För dessa olika ändamål — höjning af lönerna

för befintliga tjänster och tillvägabringande af medel till nya beställningar

— kan, såsom naturligt är, kyrkofonden med sina jämförelsevis

fasta inkomster endast i mera inskränkt omfattning åtaga sig utgifter.

Vid öfvervägande af kyrkans behof och af de utvägar att fylla desamma,

kommitténs förslag erbjuder, har kollegium emellertid trott sig finna,

att detta förslag går något längre, än förhållandena synas kräfva. Kollegium

uttrycker därför sin benägenhet att understödja det af en reservant

inom kommittén framlagda förslaget, att en afgift af 10 öre för hvarje

person af folkmängden i ett pastorat väl skulle, jämte afgiften i förhållande

till bevillning eller fyrktal, få beräknas för de löneregleringar, som

närmast härefter komme att uppgöras, men att det icke borde medgifvas

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition N:o 88.

att sedermera ställa större kraf pa församlingarnas bidragsskyldighet, än

som kunde tillgodoses medelst en uttaxering af högst 5 öre pr fyrk.

Domkapitlets i Lund förslag, att ett minimum, under hvilket församlingsafgifterna

icke skulle fa gå, borde bestämmas, i syfte att dymedelst kunde

till kyrkans förfogande ställas några bättre aflönade befattningar, till hvilka

meta framstående präster skulle kunna befordras, finner kollegium visserligen

förtjäna uppmärksamhet, men tilltror sig likväl icke att understödja

samma förslag. Det torde nämligen vara förenadt med stor svårighet att

angifva gränsen för ett dylikt minimum. Huru än denna gräns bestämdes,

skulle dock säkerligen under tidernas lopp i utvecklingskraftiga församlingar

för prästerskapet tillskapas löner, livilka, jämförda med förmånerna

vid lika viktiga tjänster utom kyrkan, måste anses oskäliga och ånyo

skulle införa den ojämnhet i aflöningsförhållandena, som på ett mindre fördelaktigt

sätt kännetecknat det nuvarande lönesystemet. Kollegium fäster

för öfrigt uppmärksamheten på hurusom en utväg att äfven i materiellt afseende

vedergälla en präst, som gjort sig förtjänt om sin församling, vore

öppnad genom kommitténs förslag i § 14 af löneregleringslagen, att därest

_ församling med viss röstöfvervikt beslutar höja aflöning, som Kungl.

Maj:t för en tjänst bestämt, detta beslut skall lända till efterrättelse, såvida

Kungl. Maj:t efter gjord underställning finner skäligt fastställa beslutet.

Detta sätt att hugna skickligheten och nitet finner kollegium hafva

företräde framför det af domkapitlet i Lund föreslagna, därutinnan att de

framstående, förtjänsterna hos en själasörjare verkligen kunnat pröfvas af

den församling, som skulle åtaga sig att utgöra afgifter för en det normala

måttet öfverskridande lön.

Om af någon annan anledning — såsom t. ex. väsentligt ökade göromål

i följd af folkmängdens tillväxt — löneförhöjning under löpande regleringsperiod

påkallas, bör efter kollegii mening församling, som vill bereda

sitt prästerskap lämpligt lönetillskott, äfven förfara i enlighet med den i

nyss. omförmälda § 14 gifna anvisningen. Det af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Malmöhus län väckta förslaget, att det borde medgifvas

församling att . inom maximigränsen för lagstadgad skattskyldighet höja ett

vid löneregleringen bestämdt aflöningsbidrag, anser kollegium i viss mån

sammanfalla med hvad af kommittén i nämnda paragraf föreslagits. Har

länsstyrelsen tillika afsett, att beslutanderätten i fråga om löneförhöjning

skulle inom angifna gräns utan hvarje kontroll öfverlämnas åt vederbörande.

församling, säger sig kollegium icke finna det lämpligt, att en dylik

myndighet tillerkännes församlingarna, enär prästerskapets löneförmåner

böra fortfarande såsom hittills bestämmas af Kungl. Maj:t.

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Det af flera länsstyrelser framställda yrkandet om afskaffande af personliga

afgifter till prästerskapets aflöning biträdes äfven af kollegium,

som finner berörda yrkande grundadt på rättvisa och billighet samt

förmenar, att en dylik åtgärd ej skulle behöfva hafva till påföljd ett minskadt

intresse för de kyrkliga institutionerna.

Med Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län instämmer

kollegium däri, att ett ordnande af skattskyldigheten till prästerskapets

aflöning i enlighet med de af nämnda länsstyrelse uppställda grunder

skulle leda till vissa förenklingar. Mot samma myndighets förslag erinrar

emellertid kollegium, att det bland annat skulle föranleda afgifters dragande

från en församling till aflöning af prästerskapet i en annan, hvilken

anordning innebure ett afsteg från en sedan gammalt erkänd, ofta

åberopad princip i fråga om det ecklesiastika aflöningsväsendet.

Departement»- På denna punkt af framställningen har jag icke för afsikt att mera

chefen» ytt- ingående yttra mig rörande det ecklesiastika boställsväsendet. För närranäe.

varallje torde jag få inskränka mig till det förklarandet, att jag delar

prästlöneregleringskommitténs uppfattning därom, att behållna af kastningen

af ett med jordbruk förenadt bostadsboställe bör vid löneregleringen

uppföras såsom första posten bland aflöningstillgångarna för den befattning,

vid hvilken bostället är fäst.

Lika med kommittén är jag vidare, på sätt redan i det föregående

blifvit nämndt, af den åsikten, att hvad som, utöfver boställsafkastningen

och värdet af andra med en viss tjänst till äfventyrs förenade, från bostället

härledda förmåner, kan erfordras till utfyllande af det för tjänstens

innehafvare fastställda lönebeloppet bör i första hand tillvägabringas genom

uttaxering af afgifter inom en viss gräns och efter en för samtliga beskattningsföremål

lika grund, således utan att ett särskildt slag af skatteobjekt

betungas mer än de andra.

a) skatt- Det gäller nu att från denna utgångspunkt pröfva, i hvilken mån

^begränsning församlingarnas bidragsskyldighet kan behöfva tagas i anspråk för bereegransning.

af en efter tidsförhållandena lämpad aflöning åt deras själasörjare.

Till ledning vid frågans bedömande har jag låtit verkställa utredning

angående storleken af det bidrag, som inom hvarje församling vore att

påräkna, allteftersom aflöningsplikten bestämdes i enlighet med olika, förslagsvis

antagna skattesatser. Tre alternativ hafva därvid blifvit uppställda.

Maximum af skattskyldighet har sålunda antagits:

enligt alternativ 1 till 20 öre för hvarje person af pastoratets hela

folkmängd och där utöfver 5 öre för hvarje fyrk af hela fyrktalet inom

pastoratet eller, där fyrktalssättning icke äger rum, 50 öre för hvarje

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kung/. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

krona af de skattskyldiga inom pastoratet påförd bevillning, alltså i full

öfverensstämmelse med kommitténs förslag;

enligt alternativ 2 till 10 öre pr individ och 5 öre pr fyrk eller 50

öre pr bevillningskrona; samt

enligt alternativ 3 till allenast 5 öre pr fyrk eller 50 öre pr bevillningskrona.

Å andra sidan har jag i fråga om tillgodoseendet af prästerskapets

löneanspråk afvikit från de af kommittén med afseende härå uppställda

grunderna såtillvida, som minimilönerna inom de olika tjällstegrupperna

blifvit höjda med 500 kronor eller således för kyrkoherde från 3,500 till

4,000 kronor och för komminister från 2,000 till 2,500 kronor, hvarjämte

beträffande lönerna för de lägst aflönade ordinarie prästerna med 10 års

tjänstetid inom graden ytterligare höjning vidtagits, så att efter förloppet af

denna tid inkomsterna för de olika befattningarnas innehafvare alltid skulle

uppgå vid kyrkoherdebeställning till minst 4,500 kronor och vid komministratur

till minst 3,000 kronor. Äfven hafva företagits några andra, mindre jämkningar

uti hvad kommittén i hithörande delar föreslagit. Rörande samtliga

dessa frågor anhåller jag emellertid att längre fram få utförligare yttra mig.

Förutom anförda skiljaktigheter tillåter jag mig fästa uppmärksamheten

jämväl på följande. sa
Till

grund för de af kommittén verkställda beräkningarna angående

behofvet af lönemedel — hvarom tab. 1 af tabellserien D lämnar upplysning

— hafva lagts de prostbeställningar samt kyrkoherde- och komministerstjänster

äfvensom med de senare likställda befattningar, hvilka förefunnos

den 1 oktober 1902 eller skulle komma till stånd, sedan de af

Kungi. Maj:t intill nämnda dag meddelade beslut i ämnet bragts till verkställighet;

och hafva såsom måttgifvande för församlingsafgifterna — redovisade

i kol. 13 och 14 af tab. 3 uti nyssnämnda tabellserie — de officiella

uppgifterna angående folkmängd, fyrktal och bevillningsbelopp för år 1900

kommit till användning. Vid de af mig föranstaltade beräkningarna åter

har hänsyn tagits jämväl till organisatoriska anordningar, hvilka beslutats

intill den 1 juli 1907, hvarförutom dessa beräkningar, ehvad de haft till

syfte att bestämma församlingsbidraget eller lönernas storlek, hvila på

uppgifter angående folkmängden för år 1905 samt angående fyrktal och

bevillningsbelopp • för år 1904.

Slutsummorna för löner och arfvoden, sådana de framgått ur dessa

enligt delvis olika grunder och under inflytande af olika faktiska förhållanden

verkställda beräkningar, — nämligen 9,409,247 kronor enligt kommitténs

förslag och 10,335,565 kronor enligt de af mig gjorda modifikationerna

däri — hafva emellertid icke ansetts vara af beskaffenhet att kunna

Bill. till Riksd. Prol. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 66 Höft.

21

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

framläggas såsom nog tillförlitliga uttryck för kyrkans behof under en

närmare framtid. De anförda siffrorna hafva därför icke heller kommit

till användning vid de respektive finansplanernas uppgörande.

I afseende härå erinrar kommittén (s. 274), hurusom det icke varit

möjligt att förutse, i hvilken män dess uti betänkandet III framställda förslag

till ändringar i den kyrkliga indelningen och organisationen kunna blifva

genomförda. Kommittén finner det emellertid uppenbart, att ifrågavarande

organisation måste — helt visst inom en ganska nära liggande framtid —

väsentligen utvecklas, och torde denna utveckling blifva åtminstone fullt

så omfattande, som kommittén förutsatt. Vid beräkning af de tillgångar,

som erfordras för prästerskapets aflönande, har kommittén därför utgått

från det antagandet, att samtliga dess förslag skulle godkännas, i hvad de

afse delning af pastorat, inrättande inom visst pastorat af ökadt antal

prästerliga tjänster samt utbyte af extraordinarie beställning mot komministratur.

Härigenom skulle föranledas en ganska af sevärd ökning i

utgifter utöfver den summa, som kunde göra till fyllest för upprätthållande

af den dåvarande organisationen. A andra sidan kan det, yttrar kommittén,

svårligen bestridas, att inom vissa pastorat flera prästerliga krafter finnas,

än själavårdens behöriga handhafvande påkallar. Då kommittén likväl med

säkerhet förväntar, att dess förslag om indragning af prästerliga tjänster

skola röna starkt motstånd, särskildt från församlingarnas sida, har kommittén

trott sig vid förevarande beräkningar böra utgå från det antagandet,

att indragningsförslagen komma att genomföras, endast i hvad de afse

komministersbefattningar, som finnas i pastorat med allenast en kyrka och

med en folkmängd ej öfverstigande 3,000 personer, komministersbeställningarna

i prebendepastorat likväl icke medräknade, enär ju ovisst är, när

dessa pastorats prebendenatur må komma att upphöra. Någon minskning

i utgifter skulle häraf blifva en följd.

Antydda, hufvudsakligen i utvidgande riktning gående modifikationer i

dåvarande kyrkliga indelning och organisation skulle, utöfver nyssnämnda

af kommittén beräknade summa 9,409,247 kronor, medföra ytterligare utgifter

till ett belopp af 400,512 kronor. Kostnaden i sin helhet för upprätthållande

af samtliga erforderliga kyrkoherde- och komministersbeställningar

jämte öfriga i det föregående antydda tjänster skulle följaktligen, enligt

kommitténs beräkning, komma att uppgå till 9,809,759 ''kronor.

Om den kyrkliga indelningen och organisationen, sådan den bestar

eller biifvit bestämd intill den 1 juli 1907, underkastas en efter kommitténs

nyssnämnda principer genomförd omreglering, skulle, med tillämpning af de

utaf mig uppställda löneberäkningsgrunderna, hela kostnadssumman för nu

ifrågavarande prästerliga tjänster bestiga sig till 10,649,482 kronor och

således ökas med ett belopp af 313,917 kronor utöfver den åt mig i

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

sådant afseende först uppgifna kostnadssumman 10,335,565 kronor. Uti

den i enlighet härmed uppgjorda finansplanen — till hvars detaljer jag

återkommer — hafva alltså bland utgifterna upptagits två poster å tillhopa

10,649,482 kronor, nämligen en post å 10,324,034 kronor till löner lör

kyrkoherdar och komministrar äfvensom till arfvoden åt kontraktsprostar

samt en annan post å 325,448 kronor såsom lönetillökning efter tioårig

tjänstgöring åt vissa ordinarie präster.

Till bestridande af omförmälda kostnader skulle nu vara att, bland

andra aflöningstillgångar, påräkna församlingsafgifter intill en viss maximihöjd.

Enligt den första af de i det föregående nämnda tre alternativa metoderna

för skattskyldighetens bestämmande uppgå dessa afgifter till 4,063,873

kronor — i stället för 3,581,672 kronor jämlikt kommitténs beräkningar

med användande af samma skattesatser (jfr betänkandet IV s. 293) —, enligt

det andra alternativet till 3,690,035 kronor och enligt det tredje till

3,310,618 kronor.

Uppgöres finansplanen under den förutsättningen, att församlingsbidraget

varder beräknadt efter skattesatserna uti alternativ 1, vinnes ett

öfverskott af lönemedel å 512,034 kronor. Tillämpas alternativ 2, uppstår

jämväl ett öfverskott, dock endast å 138,196 kronor. Däremot skulle en

finansplan, å hvars inkomstsida upptages ett församlingsbidrag beräknadt

enligt alternativ 3, komma att förete en brist å 241,221 kronor.

Jag har redan nämnt, att kommitténs finansplan visar ett öfverskott

af lönemedel å 783,049 kronor. Härvid bör dock beaktas, att, enligt de

på mitt föranstaltande verkställda beräkningar angående behofvet af dylika

medel för det ordinarie prästerskapet, aflöningsförmånernas värde skulle

med 839,723 kronor eller 8.56 procent öfverstiga värdet af samma förmåner,

sådana dessa beräknats i kommitténs finansplan.

Trots krafvet på rikligare afiöningsmedel än tillförne lärer det dock ej

finnas behöfligt att anordna skattskyldigheten efter fullt samma måttstock,

som kommittén anlagt. Tillämpas nämligen de i alternativ 2 upptagna

skattesatserna, hvilka ju äro något lägre än enligt kommitténs förslag, men

dock på grund af den under senare tiden icke oväsentligt stegrade skattekraften

inom församlingarna medföra ett gynnsammare resultat af uppskattningen

— nämligen 3,690,035 kronor i församlingsafgifter mot de af

kommittén i sådant afseende beräknade 3,581,672 kronor —, torde de särskilda

församlingarnas aflöningsplikt komma att tagas i anspråk ungefär

i den omfattning, som kan vara erforderlig, för att kyrkans behof af lönemedel,

tillräckliga att bereda prästerskapet anständig bärgning äfven under

mera utvecklade förhållanden i organisatoriskt afseende, må blifva vederbörligen

tillgodosedt.

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Visserligen är det i hög grad vanskligt att redan nu söka beräkna

framtidens behof af prästerliga aflöningsmedel. Att detta behof skall under

årens lopp växa, är dock påtagligt. Men äfven skatteförmågan växer. Så

visar statistiken, att bevillningen i sin helhet, för både landsbygd och städer,

under tioårsperioden 1896—1905 vuxit med 73.19 procent. Icke minst af

betydelse är härvid den omständigheten, att å landsbygden, där största

behofvet af lönemedel gör sig gällande, bevillningen under nämnda period

ökats med 100.89 procent för inkomst och med 24.67 procent för fastighet.

Förändringarna under hvarje år i bevillningsbeloppen för de särskilda

skatteobjekten framgå af följande tablå.

Utom det stöd förväntningarna på en framtida ökad skattekraft inom

församlingarna sålunda kunna hämta af statistikens siffror angående bevillningsbeloppens

hittills nästan oafbrutet fortgående stegring, bestyrkes en

sådan uppfattning jämväl utaf erfarenheten från tillämpningen af åtskilliga

nu gällande löneregleringar. På sätt jag förut vid redogörelsen för kom
-

Tablå öfver bevillningen

År.

B

svillning

a f

fast

egendom

å landsbygden.

i

städerna.

Belopp.

Ökning.

Belopp.

Ökning.

Summa.

I

procent.

Summa.

I

procent.

1896 ...................................................

1,546,472

667,096

1897 ...................................................

1,556,973

10,501

0.6 8

687,629

20,533

3.08

1898 ...................................................

1,624,036

67,063

4.31

752,695

65,066

9.46

1899 ...................................................

1,641,882

17,846

1.10

788,362

35,667

4.7 4

1900 ...................................................

1,662,085

20,203

1.23

824,248

35,886

4.5 5

1901 ...................................................

1,682,851

20,766

1.2 5

853,792

29,544

3.5 8

1902 ...................................................

1,701,083

18,232

1.08

883,774

29,982

3.51

1903 ...................................................

1,890,075

188,992

11.11

1,022,720

138,946

15.72

1904 ................................................

1,906,394

16,319

0.8 6

1,068,880

46,160

4.51

1905 ...............................................

1,927,956

21,562

1.1 3

1,120,175

51,295

4.80

1896—1905 ........................

—

381,484

24.6 7

—

453,079

67.9 2

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kutig!. Maj.-ts Nåd. Proposition N:o 88.

mittens framställning om prästerskapets nuvarande aflöningsförhållanden

påpekat och med exempel belyst, hafva nämligen de afgifter till prästerskapet,

som blifvit ställda i visst förhållande till inkomst eller till taxeringsvärde

å fastighet, inom åtskilliga församlingar visat förmåga af en ganska

kraftig tillväxt, hufvudsakligen beroende å industriens och handelns utveckling

inom dessa delar af landet.

Allteftersom afgiftemas belopp inom ekonomiskt framåtgående församlingar

växa, kunna otvifvelaktigt vid de återkommande, nya löneregleringarna

åtskilliga af anslagen från kyrkofonden till dessa församlingar

frigöras, för att placeras hos sådana församlingar i svagare ekonomisk

ställning, hvilka själfva ej förmå, där så erfordras, bereda medel till kyrkliga

nybildningar eller till höjning af lönerna för befintliga prästerliga

tjänster.

Äfven tillåter jag mig fästa uppmärksamheten på att den möjligheten

ingalunda är utesluten, att kyrkofondens inkomster skola växa. I den

mån nämligen samma inkomster utgöras af arrendeafgifter för de till fonden

för åren 1896-1905.

i kronor

af inkomst

Samma.

å landsbygden.

i städerna.

Belopp.

Ökning (+) eller minsk- ning (—).

Belopp.

Ökning.

Belopp.

Ökning (+) eller minsk- ning (—).

Summa.

I procent.

Summa.

I

procent.

Summa.

I procent.

1.124.975

1,278,922

1,471,402

1,623,911

1,759,549

1,876,272

1,790,726

1,983,774

2,160,804

2.259.975

+ 153,947

+ 192,480

+ 152,509

+ 135,638

+ 116,723

— 85,546

+ 193,048

+ 177,030

+ 99,171

+ 13.68

+ 15.05

+ 10.36

+ 8.3 5

+ 6.6 3

— 4.56

+ 10.78

+ 8.92

-f 4.59

2,487,615

2,675,454

2,992,740

3,255,203

3,526,576

3,711,443

3,747,420

4,159,703

4,523,579

4,782,126

187,839

317,286

262,463

271,373

184,867

35,977

412,283

363,876

258,547

7.5 5

11.86

8.7 7

8.34

5.2 4

0.97

11.00

8.7 5

5.7 2

5,826,158

6,198,978

6,840,873

7.309.358

7,772,458

8.124.358

8,123,003

9,056,272

9,659,657

10,090,232

+ 372,820

+ 641,895

+ 468,485

+ 463,100

+ 351,900

- 1,355

+ 933,269

+ 603,385

+ 430,575

+ 6.4 0

+ 10.35

+ 6.85

+ 6.34

+ 4.5 3

— 0.02

+ 11.49

+ 6.6 6

+ 4.4 6

—

+1,135,000

+ 100.89

—

2,294,511

92.24

—

+ 4,264,074

+ 73.19

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

indragna löningsboställena eller af skogsförsäljningsmedel från samtliga

boställen, lärer en stegring af inkomsterna till och med kunna hållas för

mycket sannolik.

I betraktande af nu anförda omständigheter kan jag icke finna någon

betänklighet vid att tillstyrka en sådan anordning af församlingarnas bidragsskyldighet

till prästerskapets aflöning, att för detta ändamål skulle

få fastställas församlingsafgifter till sammanlagdt högst det belopp, som

erhålles under antagande, att för hvaije person af pastoratets hela folkmängd

utginge allenast 10 öre och därutöfver för hvaije fyrk af hela

fyrktalet inom pastoratet 5 öre eller för hvarje bevillningskrona 50 öre.

wDet kan efter min mening icke betviflas, att sedan lönereglering inom

hvarje pastorat enligt de nya grunderna första gången verkställts, förhållandena

skola medgifva, att något församlingsbidrag ej beräknas för

folkmängden. Emellertid anser jag icke lämpligt, att redan nu meddelas

bestämmelse om skattskyldighetens begränsning i framtiden till 5 öre pr

fyrk eller 50 öre pr bevillningskrona.

b) inkomsten När jag i det föregående angifvit min ståndpunkt till kommitténs förs&som

norm slag angående ordnande af det ecklesiastika beskattningsväsendet, såvidt

skyldighetens angår prästerskapets aflöning, har jag begagnat mig af de utaf kommittén

bestämmande, själf använda ordalagen för betecknande af skattskyldighetens omfattning,

utan att däremot göra någon gensaga. Det synes mig emellertid icke

lämpligt, att församlingarnas aflöningsplikt gentemot prästerskapet varder,

såsom kommittén föreslagit, fastställd i visst förhållande till fyrkar eller

bevillningsbelopp.

Med afseende härå tillåter jag mig från kommunallagstiftningens

område erinra därom, att enligt § 58 af nådiga förordningen om kommunalstyrelse

på landet den 21 mars 1862 kornmunalutskykier skola

utgöras i förhållande till särskilda, de skattskyldiga efter vissa grunder

påförda fyrktal. Ursprungligen var i nämnda förordning fyrktalet

upptaget såsom en enhet, efter hvilken för jordbruksfastighet, som var i

mantal satt, mantalet och för annan jordbruksfastighet äfvensom öfriga

beskattningsföremål öfver hufvud bevillningen skulle med hänsyn till kommunalutskyldernas

utgörande mätas. Mantalets betydelse såsom grund för

den kommunala beskattningen upphörde dock ganska snart, nämligen

med utfärdandet af kungörelsen den 15 september 1863, och bevillningen

af fast egendom samt af inkomst blef sedermera därutinnan ensamt bestämmande.

Tyngden af de kommunala bördorna drabbade emellertid jord
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

107

bruksfastigheten i högre grad än andra beskattningsföremål — eller på

det sätt, att jordbruksfastighet påfördes 1 fyrk för 5 öres bevillning samt

annan fastighet och öfriga beskattningsföremål 1 fyrk för 10 öres bevillning

o. s. v. —, hvarför fyrktalssättningen fortfarande hade till uppgift

att förmedla den kommunala skattskyldighetens bestämmande. I sammanhang

med fördubblandet af bevillningen för jordbruksfastighet ändrades

slutligen genom nådiga förordningen den 2 december 1892 fyrktalssättningsmetoden

därhän, att alla beskattningsföremål hngo sig fyrktal åsätta

i lika förhållande till bevillningen.

Härmed har behofvet af fyrktafsättning, såsom en särskild anordning

för reglerande af kommunalbeskattningen å landet, försvunnit, och

de kommunala skattebidragen kunna där lika väl som i stad utdebiteras

i direkt förhållande till den skattskyldiges bevillning.

Emellertid har vid olika tillfällen framhållits, hurusom det i vår skattelagstiftning

rådande sambandet mellan bevillningen till staten och den

kommunala skattskyldigheten föranleder stora svårigheter och i många

fall reser oöfverstigliga hinder i vägen för skattelagstiftningens reformerande

i önskvärd riktning. Upplöses detta samband, erhåller man fria

händer att med bevillningen företaga de förändringar, densamma i sin

egenskap af statsskatt anses böra undergå, liksom tillfälle kan beredas att

underkasta kommunalbeskattningen de modifikationer, som med afseende

å denna beskattnings särskilda ändamål finnas erforderliga.

En åtgärd i riktning af antydda reforms genomförande har nyligen

blifvit vidtagen.

Då nämligen Kungl. Maj:t för 1907 års riksdag framlade förslag

till vissa ändringar i de författningar, som reglera kommunernas sj afvelsamhet,

hufvudsakligen i syfte att åvägabringa en begränsning af den

kommunala rösträtten samt att införa proportionellt valsätt vid val till

stadsfullmäktige, hade jämväl till behandling upptagits frågan om lossande

af sambandet mellan bevillningen till staten och den kommunala skattskyldigheten

samt om fastställande af ny grund för beräkning af nämnda

skattskyldighet. Till närmare upplysning härom tillåter jag mig erinra,

huruledes i det yttrande till statsrådsprotokollet, som åtföljde vederbörande

proposition till Riksdagen (n:o 29), chefen för civildepartementet,

med framhållande af att den kommunala beskattningen fortfarande borde

hvila på den taxering, enligt hvilken bevillning till staten utgöres, i förevarande

ämne vidare anförde, att det till vinnande af en enhetlig norm för

kommunalutskyldernas utgörande torde vara lämpligt att låta dessa utgå

i förhållande till inkomst, och till sådan hänföra icke blott taxerad be
-

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts Råd. Proposition N:o 88.

skattningsbar inkomst af kapital och arbete utan äfven, i fråga om fastighet,

en antagen inkomst. Därvid borde enligt föredragande departementschefens

åsikt nu rådande förhållande mellan de särskilda beskattningsföremålen

— jordbruksfastighet, annan fastighet och inkomst — såsom

faktorer vid bestämmande af kommunal skattskyldighet lämnas orubbadt,

och alltså fortfarande antagas, att af kastningen utgjorde af jordbruksfastighet

6 procent samt af annan fastighet 5 procent af taxeringsvärdet.

I enlighet härmed hade uti §§ 58, 59 och 64 af det för Riksdagen

framlagda förslaget till lag om ändring i vissa delar af förordningen om

kommunalstyrelse på landet införts de bestämmelser, som skulle blifva en

följd af fyrktalsberäkningens upphäfvande och kommunalutskyldernas beräknande,

icke efter fyrktal, utan i direkt förhållande till inkomsten. Omförmälda

§ 58 i förslaget innehåller sålunda det stadgandet, att bidragen

till kommunens gemensamma utgifter skola såsom kommunalutskylder af

en hvar skattskyldig utgöras i förhållande till hans inkomst, beräknad

för jordbruksfastighet till 6 kronor och för annan fastighet till 5 kronor

för hvarje fulla 100 kronor af taxeringsvärdet jämlikt senast fastställda

taxeringslängd, samt i fråga om inkomst af kapital och arbete till det

beskattningsbara belopp, för hvilket bevillning till staten skall jämlikt senast

fastställda taxeringslängd erläggas.

Förslaget till ändrad lydelse af nyssnämnda § 58 blef i oförändradt

skick bifallet af Riksdagen, som för sin del antog, bland åtskilliga andra

lagar, jämväl en lag angående ändring i vissa delar af förordningen om

kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862, där § 58 var införd med

den af Kungl. Maj:t föreslagna lydelsen. Enligt hvad Riksdagen i

sin skrifvelse af den 17 maj 1907 för Kungl. Maj:t tillkännagaf, hade

emellertid Riksdagen antagit åsyftade lagar endast under den förutsättningen,

att ändring af rikets grundlagar i öfverensstämmelse med ett

af Riksdagen såsom hvilande till vidare grundlagsenlig behandling antaget

förslag till ändrad lydelse af vissa paragrafer i regeringsformen och

riksdagsordningen samt till öfvergångsstadgande i riksdagsordningen varder

af Riksdagen i grundlagsenlig ordning beslutad och af Konungen gillad.

Kommunalbeskattningen hvilar således ännu på den gamla grunden,

och församlingarnas aflöningsplikt gentemot prästerskapet är i anslutning

därtill af prästlöneregleringskommittén ställd i visst förhållande

till fyrkar och bevillningsbelopp. Jag tvekar emellertid icke att afvika

från hvad kommittén härutinnan föreslagit samt att tillstyrka en sådan

anordning af nu ifrågavarande ecklesiastika skattskyldighet, att densamma

beräknas efter förenämnda, villkorligt godkända kommunala beskattnings
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

1(3!)

Kuncjl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 86.

norm, d. v. s. taxerad eller antagen inkomst, i den man nämligen pastoratets

folkmängd icke skall vara bestämmande för aflöningsplikten.

Med bibehållande af den maximigräns, som af kommittén föreslagits

för de i förhållande till förmögenhet och inkomst utgående afgifterna,

nämligen 5 öre pr fyrk eller 50 öre pr bevillningskrona, skulle

alltså — då ju 1 fyrk åsättes för bevillning till belopp af 1 till och med

10 öre eller, hvilket är detsamma, för 1 till och med 10 kronor beskattningsbar

inkomst — till prästerskapets aflöning komma att utdebiteras

församlingsafgifter med högst 5 öre för hvarje helt eller påbörjadt tiotal

kronor taxerad beskattningsbar inkomst af kapital och arbete eller, i fråga

om fastighet, på nyssnämnda sätt beräknad inkomst, förutom 10 öre för

en hvar af pastoratets invånare.

Enligt kommitténs förslag har, såsom jag förut nämnt, åt vederbö-c) Afskaffande

rande församling öfverlåtits att själf afgöra, huruvida till åstadkommande

af det vid löneregleringen fastställda bidraget till prästerskapets aflöningPrä*ter>kape>s

personliga afgifter må upptagas. Dessa skulle, när de förekomma, dock aPmnsej

få öfverskrida 50 öre för man och hälften däraf för kvinna.

För närvarande användas i ganska vidsträckt omfattning personliga

afgifter för beredande af aflöning åt prästerskapet. Af församlingsbidraget

för hela riket utgjorde nämligen ecklesiastikåret 1896 — 97 de personliga

afgifterna 18.42 procent, under det att t. ex. afgifterna af inkomst

uppgingo till endast 10.26 procent. Storleken af afgifterna växlade betydligt:

från 5 öre till 1 krona 50 öre eller mera, hvad beträffar de efter person

utgående afgifterna, under det att matlagsafgifterna stundom uppgingo

till väsentligen högre belopp. I medeltal för hela riket utgjorde ifrågavarande

afgifter 49.96 öre för hvarje person, å hvilken dylik afgift

nämnda ecklesiastikår utdebiterades.

Jag betviflar icke, att mången mindre bemedlad skulle vara villig

att med en personlig afgift, hvilken icke sattes alltför hög, bidraga

till fyllande af kyrkans behof af lönemedel, då ju det ändamål, för hvilket

afgiften skulle utgå, nämligen religionsvårdens upprätthållande, fortfarande

af de flesta i vårt land inses och erkännes såsom synnerligen betydelsefullt.

Dock anser jag mig ej kunna understödja prästlöneringskommitténs

förslag i förevarande punkt.

Det synes mig nämligen icke lämpligt, att personliga afgifter, vid

hvilkas påförande ju ingen hänsyn tages till skatteförmågan, och som därför

tyngst drabba samhällets mindre bemedlade medlemmar, komma till

alltför vidsträckt användning i vårt beskattningssystem. Oafsedt de personliga

afgifterna till prästerskapets aflöning, upptager såsom bekant detta

Bill. till Riksd. Prof. 1.908. 1 Sami. 1 Afd. 66 Håll. 22

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kung], Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

system för närvarande ej mindre än tre skatter af rent personell natur, nämligen

mantalspenningar till staten samt en sjukvårdsafgift och en folkskoleafgift,

Indika båda senare skatter utgå för kommunala behof. Enär det torde

bäst öfverensstämma med vår tids anspråk på en rättvis och billig skattefördelning,

att personliga afgifter så mycket som möjligt begränsas, torde

vid den reform af ''det kyrkliga beskattningsväsendet, som nu är i fråga,

dylika afgifter till prästerskapets aflöning böra helt och hållet afskaffas.

Härmed vill jag ingalunda hafva sagt, att icke sådana afgifter kunde

vara väl afpassade efter eller åtminstone bättre än nu betingade af de

tiders förhållanden, under Indika de tillkommo.

Nu ifrågavarande personliga afgifter skulle, såsom nyligen blifvit

nämndt, enligt kommitténs förslag ej ovillkorligen anbefallas, utan bero af

vederbörande kyrkostämmas beslut. I afseende härå kan emellertid efter

mitt förmenande såsom en betänklighet anmärkas, att tillämpningen af

berörda skatteform skulle drabba äfven sådana samhällsklasser, som på

grund af sin ekonomiskt tryckta ställning ej äga deltaga i den kyrkliga

kommunens gemensamma angelägenheter.

Åtskilliga af de myndigheter, som i ärendet afgifvit yttranden, hafva

pa skäl, som jag uti det föregående i hufvudsak meddelat, afstyrkt förslaget

om fakultativa personliga afgifter till prästerskapets aflöning.

Under åberopande af hvad jag sålunda anfört, flnner jag mig icke

kunna tillstyrka bifall till prästlöneregleringskommitténs förslag om rätt

för kyrkostämma att pålägga dylika afgifter.

Med kammarkollegium instämmer jag i hvad omförmälda ämbetsverk

yttrat dels angående domkapitlets i Lund förslag därom, att ett minimum

borde bestämmas, under hvilket församlingsafgifterna icke skulle få gå,

dels beträffande Eders Kung! Maj:ts befallningshafvandes i Malmöhus län

förslag om medgifvande af rätt för församling att inom maximigränsen

för lagstadgad skattskyldighet höja ett vid löneregleringen bestämdt aflöningsbidrag,

dels ock i fråga om det af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Jönköpings län framställda förslaget i afseende å ordnandet af

skattskyldigheten till prästerskapets aflöning.

s. 171 Kontrollera mot PDF

Kung!. Muj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

171

Det ecklesiastika boställsväsendet.

Främst bland prästerskapets afiöningsförmåner nämner 1862 års för-Bostads-och

ordning boställena. Om dem stadgas i § 4, att boställe, som afses att tåstäiien kunna

löntagare bebos och brukas, skall efter viss angifven grund beräknas till f3renas hos

eu dess verkliga värde motsvarande inkomst, samt i § 5, att prästerskapet tjänsteinneanslagen

jord, som icke utan olägenhet kan i förening med bostadsboställe hafvarebrukas,

skall utarrenderas efter de föreskrifter, som därför äro af Kungl. m%rl”Jgor~

Maj:t särskild t meddelade. Indelningshafvare!! skall alltså genom egen

skötsel draga inkomst af sitt bostadsboställe, men är naturligtvis oförhindrad

att på eget ansvar utarrendera detsamma för sin tjänstetid. Åt honom

till äfventyrs anvisadt löningsboställe bör, under nyssnämnda förutsättning,

i författningsenlig ordning utarrenderas.

Prästlöneregleringskommittén har i sitt underdåniga betänkande 60frö//esS6/

den 19 juni 1903 ej föreslagit några mera genomgripande förändringar i behållande

det ecklesiastika boställsväsendet. Är nämligen bostadsboställe uppiåtet /^eAa/rare •

åt innehafvare af viss prästerlig tjänst, skall, enligt § 6 mom. 1 i kommitténslöningsbostätförslag

till lag angående reglering af prästerskapets aflöning, afkastningen ,e? inlf[l“9~n

af sådant boställe fortfarande beräknas såsom tillgång till bestridande af nm9f0nd.

aflöningen för samma tjänst. jvästi.-regt.-

Brukas i förening med bostadsboställe hemman eller lägenhet, som uy";*9oj‘

anslagits till bidrag vid tjänsteinnehafvarens aflöning, skall äfven detta

hemman eller denna lägenhet, på sätt § 4'' mom. 2 i omförmälda lagförslag

föreskrifver, anses såsom bostadsboställe och i följd däraf dess afkastning

inräknas i afkastningen af själfva bostadsbostället. Däremot skall,

enligt hvad som inhämtas af § 3 mom. 2 och 3 i förslaget till lag om

kyrkofond, hela den grupp af inkomster, om hvilka talas i § 9 mom. 2

af 1862 års förordning, och bland hvilka här särskild! må framhållas de

som grunda sig »på arrenden för de af kronan upplåtna stom-, annexoch

mensalhemman och lägenheter, som icke äro bostadsboställen», ej vidare

beräknas för aflöningen vid någon viss prästerlig beställning, utan

såsom en gemensam tillgång för hela prästerskapet tillgodoföras kyrkofonden.

Afkastning af löningsboställe, hvilket ej är af församling eller

enskild person anslaget till aflöning åt prästerskapet i visst pastorat, skall

följaktligen enligt kommitténs förslag indragas till nämnda fond.

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

6''åt''bostads"9 ^ flen mycket omtvistade frågan, huruvida jordbruk å bostadsboställe

aboställes" bör skötas af indelningshafvaren själf eller för hans räkning utarrenderas,

jordbruk, }iarj såsom jag redan nämnt, prästlöneregleringskommittén uttalat sig i ett

Ulanning till den 20 december 1899 afgifvet betänkande med förslag till förordning a nb°arensbe"

Syende utarrendering af prästerskapets med jordbruk förenade bostadsllttn

ingäld. boställen. Kommittén, som håller före, att det bör medgifva^ prästerPrästt.

-regi.- skåpet större finhet än hittills att få genom vederbörande myndigheters

m försorg för längre tid utarrendera sina boställen, har för en sådan utarrendering

uppställt följande hufvudgrunder:

l:o) Med jordbruk förenadt bostadsboställe kan, utan inskränkning

till boställshafvarens besinningstid, upplåtas på arrende efter ansökning

af vederbörande boställshafvare samt med godkännande från hans sida af

arrendevillkor och arrendator.

2:o) För tillgodoseende af efterträdarens berättigade intresse bör domkapitlet

pröfva, om utarrenderingen kan medföra väsentliga olägenheter för

boställets innehafvare med afseende å hans tjänsteutöfning och personliga

ställning, i hvilken händelse utarrendering ej må äga rum; liksom före

utarrenderingen böra undantagas bostadshus och visst jordområde äfvensom

göras förbehåll om vissa naturaprestationer till boställshafvaren. Af

samma anledning må arrendetiden ej öfverstiga tio år, utom i vissa undantagsfall,

då den kan utsträckas till högst tjugu år.

3:o) Pastoratet, som har intresse af att bostället hålles i god häfd,

skall höras beträffande frågan, om utarrendering öfver hufvud må medgifvas.

4:o) 1 alla parters intresse skola arrendevillkoren pröfvas och fastställas

af Konungens befallningshafvande och domkapitel.

uttalanden Af de öfver kommitténs ifrågavarande förslag hörda myndigheternas

< fr&gan. uftalanden må det tillåtas mig att antyda det viktigaste, som yttrats beträffande

förslagets allmänna innebörd, nämligen utarrendering af jordbruk

å bostadsboställe utan inskränkning till boställshafvarens besinningstid,

a) Domkapitel. Domkapitlet i Skara förklarar sig icke tveka att på det kraftigaste

uttala, att förslaget i sina följder skulle medföra betänklig skada för

prästens ämbetsställning och verksamhet. I sådant afseende betonar domkapitlet

den olika ställning en blifvande boställshafvare komme att intaga,

om han vid tillträdet af sitt ämbete och under arbetet i sitt ämbete hade

uti sin omedelbara närhet en arrendator, af hvilken lian på förhand gjorts

beroende, eller om arrendatorn vore beroende af boställshafvaren. Genom

förslagets antagande komme prästerskapets sj anständighet att lida afbräck

på ett sätt, som icke kunde blifva annat än högst menligt för prästerskapets

verksamhet. Äfven där, hvarest vid tiden för utarrenderingen

förutsättningarna syntes göda, komme sannolikt fastslåendet af arrenda
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Nät/. Proposition N:o 88.

17:;

Kungl.

Mtijil.s .

torns oberoende af hostallshalVaren att snart nog leda till slitningar och

obehag. Med hänsyn till den stora principfrågan om prästerskapets själfständighet,

oberoende och skydd för trakasserier afstyrker domkapitlet på

det lifiigaste bifall till förslagets grundprincip.

Enligt domkapitlets i Strängnäs åsikt skulle förslaget till sina följder

medföra stora olägenheter för prästen i hans ämbetsställning och verksamhet,

under det att mycket tvifvelaktigt vore, huruvida förslaget komme

att bereda honom någon väsentlig fördel. Af hufvudsakligen dessa skäl

har domkapitlet afstyrkt förslaget.

Mot förslaget erinrar domkapitlet i Kalmar, att grundbestämmelsen

om utarrendering utan inskränkning till boställshafvarens besittningstid

synes tillgodose möjligen boställenas, men näppeligen prästerskapets bästa.

Då domkapitlet icke kunnat öfvertygas om lämpligheten, ännu mindre om

nödvändigheten af en arrendelag, hvars grundprincip i tillämpningen kan

medföra en kränkning af efterträdarens rätt, anser sig domkapitlet icke

böra tillstyrka bifall till förslaget.

Domkapitlet i Uppsala yttrar, att domkapitlet visserligen icke förbiser

de betänkligheter, som anförts mot själfva principfrågan rörande befogenheten

af den inskränkning eller det ingrepp, som onekligen innebäres i

arrendetidens utsträckning utöfver gränsen för en boställshafvares rätt in

på en eventuell tillträdares besittningstid, men om genom författningens

bestämmelser efterträdares rätt i detta afseende verkligen kan blifva

skyddad, vill domkapitlet icke af principiellt skäl motsätta sig eu författning,

som obestridligen innefattar en högst väsentlig förmån för den boställshafvare,

som anser sig hafva skäl att begagna sig däraf.

Med erkännande af de fördelar i derå afseenden, som för åtskilliga

innehafvare af ecklesiastika boställen äfven inom Visby stift skulle vinnas

därigenom, att förevarande förslag vunne nådig fastställelse, uttalar domkapitlet

därstädes såsom sin åsikt, att förslaget icke fullt lämpar sig för

de säregna förhållanden med prästerskapets bostadsboställen, som äro rådande

på Gottland. Det öfvervägande antalet af dessa boställen torde

nämligen få anses höra till den kategori, som ej borde komma i fråga till

utarrendering, emedan de äro så ringa, att deras afkastning lämnar föga

eller intet öfverskott utöfver de för tjänsteinnehafvaren oundgängliga naturaförmånerna,

eller med afseende å läge och bostadsförhållanden förete väsentliga

svårigheter vid utarrendering. Hvad särskild! anginge bostadsförhållandena,

saknade de flesta boställen på Gottland arrendatorsbostad,

något som i anseende till boställenas ringa arrendevärde i allmänhet icke

utan stor uppoffring från boställshafvarens sida kunde af hjälpas. Därtill

komme, att många boställen ej ägde skog tillräcklig för nödigt bränsle åt

s. 174 Kontrollera mot PDF

b) Länsstyrelser.

174 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

boställshafvaren, än mindre för att lämna något öfverskott till fyllande af

en arrendators behof därutinnan.

Förslaget har af domkapitlet i Göteborg ansetts vara i det stora hela

väl motiveradt och väl afvägdt samt har af domkapitlen i Linköping och

Västerås helt allmänt förordats; men hafva dessa tre domkapitel såväl som

domkapitlen i Lund och Härnösand —- Indika senare icke särskild! yttrat

sig om förslagets lämplighet såsom grund för lagstiftning i ämnet — mot

förslagets detaljer framställt flera eller färre anmärkningar.

Utan någon som helst erinran mot förslaget hafva domkapitlen i

Växjö och Karlstad tillstyrkt nådigt bifall till detsamma.

Af de från länsstyrelserna inkomna yttrandena går icke något ut på

förslagets afstyrkande. Dock har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Östergötlands län förklarat sig icke våga göra något bestämdt uttalande

därom, huruvida förslaget komme att tillgodose såväl församlingarnas

som prästerskapets bästa. Sannolikt vore att det kunde åt innehafvare,

som själfva finge taga del i utarrenderingen, bereda afsevärd fördel, hvaremot

det syntes högeligen osäkert, om de senares efterträdare skulle finna

sig nöjda. Likaså hyser Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västmanlands

län stora betänkligheter emot att tillstyrka förslagets antagande

till lag.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län förmäler,

att ehuru förslaget i allmänhet synes vara väl genomtänkt och väl affattadt,

det stora flertalet — såsom det vill synas omkring 85 procent —

af Skara stifts prästerskap äfvensom domkapitlet dock på det bestämdaste

afstyrkt detsammas godkännande. Detta afstyrkande torde nog, enligt

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes mening, i flera fall hafva varit

beroende å missuppfattning af förslaget, såsom skulle detsamma innefatta

ett tvång till utarrendering, ehuru utarrenderingen tvärtom uttryckligen

gjorts beroende af boställshafvarens begäran. Gällde frågan endast Skaraborgs

län eller Skara stift, skulle Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

förorda, att förslaget åtminstone icke för närvarande upphöjdes till lag.

Men då från de flesta landsdelarna i riket på goda skäl framhållits behofvet

af en större frihet än hittills att genom vederbörande myndigheters

försorg få för längre tid utarrendera sina boställen och då hvad som

anförts i afseende å »blifvande boställshafvares rätt» desto mindre kunde

tillerkännas den betydelse, man därvid velat fästa, som bostadsboställe

redan nu kunde för viss längre tid utarrenderas och åtskilliga sådana

äfven vore med nådigt tillstånd utarrenderade, ansåge sig Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande icke böra afstyrka godkännande af de hufvudgrunder,

hvarpå förslaget hvilade.

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

Kungl. Maj:tn Nåd. Proposition N:o SS.

I likhet med kommittén finner Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Jönköpings län det ligga i öppen dag, att det för det stora flertalet

af landets präster bör medföra en afsevärd fördel, därest möjlighet

beredes dem att utarrendera sina med jordbruk förenade bostadsboställen

under viss bestämd tid, utan rätt för en efterträdande boställshafvare att

före arrendetidens utgång bäfva arrendeaftalet. Väl kunde eu utarrendering

af sådan beskaffenhet anses medföra något ingrepp uti sistnämnde

boställshafvares rätt att efter eget behag disponera öfver bostället, men

man torde, därest vid utarrenderingen vederbörlig hänsyn toges ej blott

till den dåvarande utan jämväl till en blifvande boställshafvares intressen,

och om arrendekontraktet blefve affattadt i enlighet därmed, svårligen äga

befogenhet att såsom ett afgörande skäl mot en utarrendering af den beskaffenhet,

kommittén föreslagit, framhålla en möjligen blifvande innehafvares

eventuella intresse att själf få disponera bostället. Att detta utarrenderats

för en viss följd af år vore ju alltid kunnigt för den, som

sökte den med bostället förenade sysslan, och det torde i många, ja, kanske

i de flesta fall komma att anses som en vinst, att redan, på förhand

kunde med bestämdhet beräknas beloppet af de ekonomiska fördelar, som

vore förenade med den sökta sysslan, i stället för att mer eller mindre

oberäkneliga möjligheter i sådant hänseende eljest mötte. Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande hade emellertid trött sig finna, att kommittén

vid utarbetandet af sitt förslag alltför mycket haft för ögonen att genom

föreskrifter om detalj bestämmelser i kontrakten skydda boställshafvaren

gentemot arrendatora, under det att boställets intressen icke blifvit behörigen

beaktade. Vid granskning af kommitténs förslag har Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande med anledning häraf ansett sig böra framställa

en del anmärkningar, med hänsyn till hvilka Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

hemställt, att förslaget icke måtte i sin nuvarande form

varda af Eders Kungl. Maj:t godkändt.

Lnder åberopande af åtskilliga erinringar mot vissa viktigare detaljbestämmelser

i förslaget har jämväl Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i. Uppsala län ansett sig icke kunna tillstyrka förslagets godkännande

i befintligt skick.

Länsstyrelserna i Stockholms, Hallands, Värmlands, Gäfleborgs, Västernorrlands,

Jämtlands och Norrbottens län hafva för sin del godkänt förslagets

grundtanke, åsyftande att möjliggöra bostadsboställes upplåtande

på arrende under viss tid med förbindande verkan för en under arrendetiden

möjligen tillträdande ny boställshafvare, därvid anförts bland annat,

att förslaget innebure möjlighet till afhjälpande af ett länge kändt behof

för prästerskapet att bättre tillgodogöra sig de med jordbruk förenade

s. 176 Kontrollera mot PDF

176 Käng!. Maj:t* Nåd. Proposition 1Y:o 88.

boställena men på samma gång ett medel till befrielse från de med prästerlig

befattning oförenliga jorcfbruksbestyren; att genom de under senare

tider vid upprepade tillfällen meddelade tillstånden till utarrendering af

ifrågavarande boställen på ända till tjugu år lämnats erkännande åt samt

hänvisats till den grundsats, som i förslaget funnit sitt uttryck; att det

vore en känd sak, hurusom jordbruk sboställen under nuvarande förhallanden

på åtskilliga orter utgjorde en stor tunga för de präster, som innehade

dylika boställen; samt att en lag, som möjliggjorde ordnad utarrendering

af boställe i dess helhet eller delvis, därför torde af flera präster

hälsas med tillfredsställelse.

(Kriga länsstyrelser hafva vid skärskådande af förslaget i regel inskränkt

sig till en granskning af dess detaljer.

e) För sam- De yttranden — i tusental — som inkommit från församlingar och

präster skap. präster skap, äro helt naturligt af mycket olika betydelse för den föreliggande

frågans utredning. Som vederbörande domkapitel eller länsstyrelse

i sitt utlåtande merendels upptagit hvad från församlingarnas och prästerskapets

sida blifvit af vikt anfördt, lärer en redogörelse för de senares yttranden

icke vara af behofvet påkallad. Dock torde jag böra nämna, att de

ojämförligt flesta församlingar och präster —- om hänsyn tages till riket

i dess helhet — anslutit sig till kommitténs förslag i dess allmänna syfte.

d) Kammar■ I sitt den 21 juni 1901 afgifna underdåniga utlåtande säger sig

kollegium. ^mnmarMlegium (s. 9), lika litet som kommittén, förbise, att genom ett

fast ordnadt arrendeförhållande olägenheter kunna uppstå såväl för den

utarrenderande boställsliafvaren som isynnerhet för hans efterträdare.

Dock finner kollegium de betänkligheter, som härutinnan möta, ej böra

tillerkännas den vikt, att af hänsyn till dem den ifrågasatta lagstiftningen

icke borde komma till stånd. Fasthellre förmenar kollegium, att de skäl,

som för utarrendering utöfver boställshafvares besittningstid af hans med

jordbruk förenade bostadsboställe blifvit anförda i kommitténs betänkande

eller i de till detta ärende eljest hörande handlingarna, äro af öfvervägande

betydelse i jämförelse med de skäl, som för en motsatt åsikt framhållits.

Kollegium säger sig alltså icke tveka att med sitt förord understödja kommitténs

förslag i anseende till dess allmänna innebörd.

e) Allmänna Styrelsen för allmänna svenska prästföreningen framhåller i sin under‘Mförni«gen.

dåniga skrifvelse af den 27 oktober 1905 med afseende å berörda förslag

önskvärdheten af att rätt medgifves att bortarrendera byggnadstomter och

egnahemslotter på längre tid, t. ex. 49 år; att, där utarrendering sker

oberoende af boställshafvarens tjänstetid, visst område närmast bostaden,

tillräckligt att föda ett par hästar och kor, reserveras, för den händelse

framtida boställshafvare skulle finna nödigt själf bruka detsamma; att i

s. 177 Kontrollera mot PDF

Kiuujl. Maj:ts 1Säd. Proposition N:o 88.

177

»ifrigt arrendevillkoren må, utan alltför detaljerade bestämmelser, fastställas

efter gängse förhållanden på do olika orterna; ocli att nödiga

bestämmelser gifvas, att arrenderätten förverkas, om de hus, som å prästgårdens

mark uppförts, blifva tillhåll för lastbart och lagstridigt lefverne

Såsom jag redan förut erinrat, har Kungl. Maj:t gjort frågan ifrågasatt

om lämpligheten af att prästerna bibehölles vid innehafvet af sina lord- indra9mng,

bruksboställen, eller om icke dessa boställen borde indragas till någon för c/antag, åt

prästerskapet gemensam aflöningsfond, till föremål för särskild utredning.

Genom nådigt bref den 12 februari 1904 anbefallde nämligen Kungl. en fond.

Maj:t kammarkollegium att, efter hörande af samtliga domkapitlen i riket brR

och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga län, till Kungl.Kam!-koii*uti

Maj:t inkomma med dels underdånigt yttrande, huruvida icke, med mU toos och

hänsyn till ändrade tidsförhållanden, kunde anses lämpligt, att åt kyrko- ^" 1905''

herdar samt komministrar och med dessa likställda präster i stället för

de nuvarande boställena, där dessa ej vore af menighet inköpta eller af

enskilda för ändamålet donerade, upplätes allenast bostad med nödiga

ekonomi- och uthus samt trädgård eller planteringsland äfvensom vedbrand

samt boställena och deras afkastning i öfrigt inginge bland svenska

kyrkans gemensamma aflöningstillgångar, dels ock underdånigt förslag

å de grunder, enligt hvilka en sådan anordning skulle kunna bringas

till stånd.

Bland de hörda myndigheterna har endast domkapitlet i Visby uttalat uttalanden i

sig för en reform af det ecklesiastika boställsväsendet i den riktning, om-,)^V(4j

förmälda nådiga bref angifver. Öfriga domkapitel hafva gifvit uttryck åt«cA lånsstyreisina

betänkligheter i fråga om det framställda förslaget, hvilket särskildt ser''

af domkapitlen i Skara, Växjö, Lund och Härnösand på det lifligaste

afstyrkes. Däremot hafva de flesta länsstyrelser i hufvudsak tillstyrkt

förslaget. Endast Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs,

Hallands, Alfsborgs, Skaraborgs och Kopparbergs län förklara sig ej kunna

tillstyrka detsamma. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens

län, som är af den meningen, att en indragning af prästerskapets boställsjord

skulle medföra öfvervägande gagn för prästerskapet å de flesta platser

inom land* t, anser sig dock icke kunna tillstyrka indragning af sådan jord

inom Norrbottens län. Äfven Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i

Södermanlands län finner de skäl, som tala för en indragning af prästerskapets

boställen, vara af den betydelse, att denna fråga skall med tiden

få sin lösning, men ifrågasätter, huruvida icke det nu framställda förslaget

bör tills vidare uppskjutas. Likaledes hyser Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Kristianstads län tvekan om lämpligheten af prästbostäl
liih.

till Riksd. Frot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 60 Raft. 23

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

lenas indragning under den närmaste framtiden, icke heller anser sig

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län böra för närvarande

tillstyrka en omedelbart skeende indragning af dessa boställen,

och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län finner det

vara omöjligt att göra något för alla fall gällande uttalande.

Några af uttalandena i olika riktningar vill jag utförligare återgifva.

För boataUenas Domkapitlet i Visby säger sig finna det lämpligt, att en ändring sker

indragning. • äktning, nådiga brefvet af den 12 februari 1901 angifver, och grundar

denna sin åsikt bland annat därpå, att stora svårigheter för prästerskapet

ofta möta att få boställena utarrenderade till fullt vederhäftiga personer,

samt att prästerna, då de själfva måste sköta sina boställen, till följd af

sin i allmänhet ringa insikt i landtbruk och svårigheten att erhålla för

jordbrukets ordenti ga bedrifvande nödiga arbetare äfvensom de nuvarande

högt uppdrifna arbetslönerna merendels få en ringa, stundom ingen inkomst

af boställena.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västmanlands län framhåller,

att boställena, hvilka såsom aflöningsförmån af ålder tillkommit

det svenska .prästerskapet, utan tvifvel haft en ej obetydlig uppgift att

fylla. Förutom den ekonomiska trygghet och den trefnad, som ett boställe,

väl skött, medförde för dess innehafvare, utgiorde det tillika en kraftig

häfstång till höjande af prästens sociala ställning och kunde erbjuda rika

resurser i en tid, då arbetet vid den egna härden på landsbygden så högt

skattades, i h vilket hänseende ock de gamla prästhemmen torde hafva

inlagt ej ringa förtjänst. Därigenom framstodo äfven de forna prästgårdarna

å landet ofta såsom mönstergårdar, och de insikter på det praktiska

lifvets områden, som därmed följde, kunde af prästerskapet i dess

verksamhet lätteligen omsättas i väckande impulser för en befolkning, van

att i sitt prästerskap se ej blott vårdare af de andliga intressena utan

äfven och kanske i ej mindre grad rådgifvare och hjälpare i mångfaldiga

spörsmål af rent timlig art. Den betydelse i nu antydda och andra dylika

a.fseenden, som de i prästerskapets aflöningsförmåner ingående boställena

haft, torde emellertid i våra dagar icke längre kunna anses vara för

handen. Betingelserna för ett rätt förhållande mellan prästen och den

församling, hvars andliga vård blifvit honom anförtrodd, vore icke numera

desamma som förr, oeh på hans verksamhet ställdes i vår tid otvifvelaktigt

större och viktigare kraf. De mångskiftande rörelser på det religiösa

området och de viktiga sociala spörsmål, som utmärkte vår tid, samt icke

minst den allt större utveckling, vårt folkskoleväsen eftersträfvade, giorde

det helt säkert för den prästman, som nitälskade för sitt kall, till en

bjudande nödvändighet att såvidt möjligt däråt ägna alla sina omsorger.

opaginerad Kontrollera mot PDF

17!»

lullig!. Mnjds Nåd. Proposition N:o SS.

Att ett rätt lifaktigt och fruktbärande arbete såsom själasörjare cell församlingsvårdare

sålunda näppeligen kunde vara förenligt med de intressen

och bestyr, som alltid vore och måste vara förenade med skötseln af ett

med jordbruk förenad t boställe, syntes Eders Kungl. Maj*.ts befallningshafvande

ligga för öppen dag. Val stode ju alltid för den på sitt kall

aktsamme prästmannen den utvägen öppen att öfverlämna sitt boställe i

en arrendator händer, men icke ens därigenom torde han kunna så som

önskvärdt vore frigöra sig från bekymmer och omtanke rörande boställets

skötsel,<jc1i däraf härledd ogynnsam återverkan på det ansvarsfulla arbete,

som vore lians egentliga lifsuppgift. Vår tids prästmän torde ock med

den bokliga utbildning, som deras studier vore ägnade att gifva dem,

vara mindre än förr danade till jordbrukare, och från erfarenheten torde

äfven kunna påvisas ej få fall, då innehafvare af prästerlig beställning

redan under sin tjänstetid eller efter hans frånfälle hans efterlefvande haft

att vidkännas stora ekonomiska svårigheter, förorsakade genom bristande

insikter i hvad till ett jordbruksboställes skötande hörde, och särskild!

komme därtill svårigheterna att jämsides med den starkt tillväxande industrien

vinna arbetskrafter för jordbruket, hvaröfver ock från jordbrukarnas

sida allmänt klagades. Då de skäl, som varit bestämmande vid den för

längesedan skedda indragningen af öfriga civila samt militiestatens boställen,

måste anses i fullt lika, om ej i högre, grad äga tillämpning jämväl å

ecklesiastikstatens med jordbruk försedda boställen, syntes det Eders Kungl.

Maj ds befallningshafvande, som om tiden vore inne att i sammanhang med

åvägabringande af eu ny reglering af prästerskapets löneförhållanden införa

ett aflöningssystem, hufvudsakligen grundadt på aflöningeus utgående i

kontant. På grund af det anförda förordade Eclers Kungl. Maj ds befallningshafvande

den disposition af vissa prästboställen, som i det nådiga

brefvet blifvit ifrågasatt, att genomföras i mån af nu gällande löneregleringars

tilländagående vare sig genom boställenas försäljning eller, där de

vore af större betydenhet, genom deras utarrendering efter förut skedd

behörig salu- och arrendevärdering.

Domkapitlet i Skara anför, att domkapitlet måste redan principiellt Mot bonaUeuat

afstyrka ifrågavarande förslag och fastmer tillstyrka, att svenska kyrkans !ndrasn«*?■

prästmän måtte oförändradt bibehållas vid sin i prästerskapets privilegier

tillförsäkrade rätt att själfva disponera öfver sina hostadsboställen. Men

domkapitlet ansåge tillika, om ärendet betraktades från synpunkten al

ekonomisk! vinst eller förlust, att den ifrågasatta förändringen antagligen

skulle för kyrkan och prästerskapet medföra en ekonomisk försämring, då

det slutbelopp, som skulle komma kyrkan och prästerskapet till godo,

ntes komma att genom förändringen betydligt förminskas. Slutligen ville

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

domkapitlet starkt betona de praktiska svårigheter, som genom den ifrågasatta

förändringen i mer än ett hänseende måste uppkomma, hvarvid särskildt

framhölles frågan om nödig ämbetsskjuts samt i allmänhet den ställning

till boställets arrendator, som måste blifva en följd af förslaget. På

grund häraf och med stöd af yttranden från prästerskapet afstyrker domkapitlet

för sin del lifligt det föreliggande förslaget såsom för kyrkan och

prästerskapet menligt.

Domkapitlet i Växjö anmärker, hurusom genom den föreslagna anordningen,

enligt hvilken af menighet inköpta eller af enskilda för ändamålet

donerade boställen skulle åt indelningshafvaren bibehållas men öfriga boställen

ingå bland svenska kyrkans gemensamma tillgångar, en förut på

landsbygden okänd skillnad mellan prästsysslor med och prästsysslor utan

jordbruksboställen komme att införas. På samma gång detta enligt domkapitlets

mening skulle medföra en föga gagnelig åtskillnad i aflöningssätt,

skulle det utan tvifvel ock komma att framkalla ändlösa stridigheter,

då naturligtvis församlingarna skulle försöka så långt möjligt vore bevisa

sin rätt till boställena, en sak så mycket svårare och ömtåligare, som flertalet

af prästboställen från äldre tider, om ock numera såsom kronohemman

upptagna, uppkommit genom skötning och således rätteligen måste

anses vara lokalförsamlingarnas prästerskap tillhöriga. Med afseende på

prästerskapets sociala ställning komme boställenas indragning att medföra

en väsentlig förändring. I stället för att nu på sina gårdar äga en själfständig

ställning skulle prästerskapet, beröfvadt sitt inflytande vid arrendatorernas

antagande, komma i beroende af dessa, hvilket, då i betraktande

toges, att arrendatorn komme att i regel bo i omedelbar närhet af prästen,

ofta i samma gård, i otaliga fall skulle blifva för prästen olidligt och

göra hans ställning föga bättre än deras, som nödgas att såsom inhyses

bo på andras egendom. Den större inkomst, som beräknades kunna erhållas

af de utarrenderade boställena, torde komma att visa sig betydligt

understiga den förhöjning af prästerskapets kontanta löner, som måste

blifva eu nödvändig följd däraf, att prästerskapet skulle förskaffa sig nödiga

lifsförnödenheter samt skjuts mot kontant ersättning, utan att som

nu vara i tillfälle att antingen omedelbart af sina prästgårdar erhålla dessa

förmåner eller ock att vid utarrendering allt efter behof betinga sig dem

till ett pris, som vida understege hvad samma förmåner kostade, där man

för deras åtnjutande vore hänvisad till nödvändigheten att betjäna sig af

personer, som icke vore skyldiga att tillhandahålla dem. Men oafsedt

dessa förökade lefnadskostnader, skulle i det stora flertalet fall befinnas

omöjligt för prästen att i sin närhet erhålla hvad han behöfde af mjölk

in. in. dylikt samt särskildt af skjuts vid alla de ständigt återkommande

s. 181 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

181

fall, då lian inåste för sitt ämbetes skull anlita sådan. Domkapitlet såge

rent af en våda dilri, att prästen icke som nu skulle kunna utan synnerligt

men eller kostnad betjäna sina sockenbor vid sjukbäddarna och dödslägren,

vid förrättningar i deras hem o. s. v., utan att han skulle sättas

i den ställningen att antingen kräfva, att han af dem, som ville anlita

honom, skulle hämtas, eller ock frestas att känna sig misslynt öfver att

man påkallade hans ämbetsåfgärd, därför att hvaije sådan medförde för

honom en dryg utgift, som han i många fall skulle känna sig knappast

vara i stånd att med sina löneförmåner bära. I likhet med stiftets prästerskap

ansåge sig domkapitlet böra på det kraftigaste afstyrka prästboställenas

indragning, och detta så mycket hellre som de verkliga olägenheter,

hvilka med desamma kunde vara förknippade, läte sig utan svårighet

undanrödja genom en arrendelag, som lämnade tillfälle till att utarrendera

boställena på bestämd tid, allteftersom för indelningshafvare!! syntes fördelaktigast,

men därvid han kunde både göra sitt inflytande gällande med

afseende på hvilken person antoges till an-endator och betinga sig de

naturaförmåner, som efter hans särskilda behof syntes vara lämpliga.

Domkapitlet i Lund intygar, att hela stiftets prästerskap som en man

på det bestämdaste önskade afböja det framkastade förslaget. Indragningen

af prästboställena skulle helt visst för stiftets präster medföra en

ekonomisk förlust, något hvaremot domkapitlet ansåge sig böra uttala

sina allvarliga betänkligheter, hvilka vunne i styrka;med hänsikt till

möjlighet af framgång åt prästlöneregleringskommitténs förslag, hvilka

innebure en mycket väsentlig löneförsämring för en stor jdel af Skånes

präster. Någon utsikt till bättre afkastning från boställena på grund af

den föreslagna anordningen än genom deras utarrendering på längre tid,

exempelvis 20 år, torde ej finnas. Synnerliga svårigheter skulle i vissa

fall möta för präster att erhålla de lifsförnödenheter, som vore oundgängliga.

Och — något hvarpå domkapitlet lade eu synnerlig vikt — den

föreslagna åtgärden skulle komma att menligt inverka på själavården.

Åtminstone i Lunds stift hade det kommit ur bruk att med skjuts hämta

prästen till besök hos sjuka och ålderstigna. I stället liade man vants

vid att prästen själf beredde sig sådan skjuts. Skulle han därtill ej äga

tillfälle, blefve däraf följden, att de nämnda så angelägna besöken komme

att väsentligen försvåras, för att ej säga omöjliggöras. Detta vore blott

ett exempel på huru behöflig! det vore, åtminstone i Lunds stift, att

prästen själf. kunde bereda sig ämbetsskjuts. Många andra exempel skulle

kunna anföras. Någon väsentlig^fördel af den föreslagna åtgärden kunde

domkapitlet ej se. På det bestämdaste och med all den kraft det förmådde

ansåge sig domkapitlet därför böra afstyrka den ifrågasatta indrag
-

s. 182 Kontrollera mot PDF

182 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

ningen af prästboställen till svenska kyrkans gemensamma aflöningstillgångar.

Domkapitlet i Härnösand finner förslaget vara för svenska kyrkan

och dess prästerskap en ytterst viktig och djupgående fråga. Om domkapitlet

såge saken ur boställshafvarnas synpunkt, ville domkapitlet visserligen

å ena sidan ej förneka, att prästbord kunde under särskilda förutsättningar

och vid vissa tillfällen tillskynda sina innehafvare rätt afsevärda

olägenheter, men kände sig å andra sidan öfvertygadt därom, att för den

händelse boställshafvarna själfva anställde en ingående och fullt opartisk

granskning öfver boställenas fördelar och olägenheter, de förra skulle åtminstone

i de flesta fall visa sig vida mer framträdande. De olägenheter,

som verkligen kvarstode, skulle, syntes det domkapitlet, kunna i det väsentliga

undanrödjas, såvida en af mera tillfredsställande lagbestämmelser än

de nuvarande underlättad utarrendering af prästborden i författningsenlig

ordning i vidsträcktare mån komme att tillämpas. Att landtprästerna

öfver hela riket skulle lida eu betänklig förminskning i sin själfständiga

ställning, om boställena indroges, framstode för domkapitlet som ett faktum.

Men som ett ännu oafvisligare faktum måste domkapitlet framhålla,

att det för prästerna i vissa delar af de nordliga stiften, nämligen såväl

där prästgårdarna läge isolerade, som där en liflig industri gifvetvis

framkallade eu stark prisstegring, skulle, för den händelse prästerna ginge

förlustiga om sina boställen, blifva förbundet med stora svårigheter eller

åtminstone högt uppdrifna kostnader att anskaffa dels hvad som från ladugården

behöfdes till lifvets uppehälle och dels nödiga skjutsar, loge domkapitlet

vidare hänsyn till församlingarnas intressen, så behöfde ej enligt

domkapitlets uppfattning församlingarnas berättigade kraf på själavårdande

verksamhet af sina präster åtminstone i regel lida intrång däraf, att dessa

hade jordbruk. För den händelse omvårdnaden särskild! om ett större

jordbruk hotade att blifva till ett hinder vid utöfvandet af en prästs

ämbetsgärning, kunde bot rådas därför antingen så, att han själf, där detta

läte. sig göra, utarrenderade sitt boställe eller, under förutsättning af mera

tillfredsställande lagbestämmelser i sådant hänseende, genom boställets utarrendering

i författningsenlig ordning. Till sist måste ur kyrkans egen

synpunkt det föreliggande förslaget om indragning af vissa prästboställen

anses förbundet med stora betänkligheter. Därigenom skulle kyrkan beröfvas

en af de fastaste grundvalarna för hennes styrka och själfständighet

i yttre hänseende, och den möjligheten vore ej utesluten, att hon genom

den ifrågasatta anordningen kunde, under ogynnsamma tidsförhållanden,

af staten råka i ett beroende, som blefve allt annat än lyckobringande för

opaginerad Kontrollera mot PDF

18:*

/tungt. M<ij:ls Nåd. Pro/muition A'': o 88.

hennes ställning och utveckling. Domkapitlet afstyrker därför pa det bestämdaste

bifall till förslaget om vissa prästboställens indragning.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs l;in förmenar,

att indragning åt prästboställena tillsammans med öfriga åtgärder, som

prästlöneregleringskommitlcn ifrågasatt, skulle leda därtill, att prästerskapet

indirekt blefvc eller åtminstone ansåges eller kände sig vara af staten

aflönade tjänstemän. Visserligen skulle boställenas afkastning ingå bland

kyrkans gemensamma atlöningstillgångar, men boställena skulle dock genom

statens försorg utarrenderas och de därigenom åstadkomna aflöningstillgångarna

förvaltus af statsmyndighet, Om boställena indroges och genom

offentlig myndighet utarrenderades, komme de nog att i allmänhet

skötas och häfdas väl. ilen afkastningen torde säkerligen icke komma att

motsvara sammanräknade värdet af de förmåner, prästerskapet nu åtnjöte

genom nyttjanderätten till boställena. Redan förvaltningskostnaden skulle

utan tvifvel i icke oväsentlig mån minska den behållna afkastningens belopp.

Därtill komme att, eldigt hvad allmänt erkändes, offentlig myndighet

vid upprättandet af nyttjanderätts- eller andra aftal sällan eller aldrig

kunde betinga sig lika goda villkor som enskilda medborgare. Arrendeafgifterna

torde därför ofta komma att understiga beloppet af den behållna

afkastning, som borde kunna af hvarje boställe påräknas. Prästerskapet

skulle dessutom icke blott förlora möjligheten att genom boställets

brukande för egen räkning bereda sig ersättning för därå af prästen själ!''

eller hans familjemedlemmar nedlagdt personligt arbete och omsorg än

äfven gå alldeles miste om de flerahanda mindre fördelar, som innehafvare

af en jordbruksfastighet kunde genom klok hushållning och omtanke

bereda sig, men som icke vore af beskaffenhet att skäligen kunna tagas

med i beräkning vid uppskattning af boställets afkastning. Mot genomförandet

af den ifrågasatta anordningen syntes dessutom böra anmärkas,

att svårigheter och förvecklingar utan tvifvel skulle därigenom framkallas.

Prästboställena torde i allmänhet icke vara bebyggda på sådant sätt, att

husen lämpligen kunde delas mellan prästen och arrendator^ hvilken senare,

utom de för landthushållningen nödiga husen, måste komma i åtnjutande

af bostad för sig och sin familj. Väl hade eu sådan delning

ofta nog kunnat åstadkommas, då boställets utarrenderande både berott

af frivilligt aftal. Men därför borde ingalunda förutsättas, att vid en

tvungen utarrendering delningen kunde utan alltför stora svårigheter

verkställas. För prästen kunde det i hvarje fall medföra och skulle säkerligen

mången gång föranleda obehag och betänkliga olägenheter att vara

så att säga sammanboende med en arrendator, som icke i någon man vore

af honom beroende. Då prästen måste vara och äfven förutsattes vara

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition N:r 88.

boende inom boställets område, borde han ju i de flesta fall, då sådant

vore för honom fördelaktigt, kunna själf sköta boställets jordbruk utan

att därför nödgas i någon mån eftersätta honom åliggande högre plikter.

Men Eders Kung]. Majrts befallningshafvande medgåfve villigt, att sysslandet

med jordbruk nog i vissa fall kunde taga i anspråk nit och krafter,

som borde användas uteslutande för fullgörandet af det prästerliga

kallet, äfvensom att de med skötande af jordbruk förenade omsorgerna

och särskildt byggnadsskyldigheten kunde föranleda olägenheter och kännas

betungande för prästen. Dessa svårigheter och olägenheter torde dock

kunna i väsentlig mån afhjälpas, om det medgåfves prästerskapet större

frihet än hittills att få genom vederbörande myndigheters försorg för längre

tid utarrendera sina boställen. På grund af det anförda funne sig Eders

Kungl. Maj-.ts befallningshafvande icke kunna förorda den ifrågasatta anordningen.

Eders Kungl. Maj-.ts befallningshafvande i Norrbottens län håller före,

att en indragning af prästerskapets boställsjord skulle medföra öfvervägande

gagn för prästerskapet samt vid många tillfällen äfven bereda detsamma

behöfliga större löneinkomster. Denna uppfattning, som hade sitt stöd i

ett försök att bedöma förhållandena, sådana de tedde sig på de flesta platser

inom landet, kunde dock icke gälla alla orter inom riket, utan torde

man vid densammas tillämpning göra inskränkningar. På många ställen

inom landet, särskildt norrut, vore prästboställena belägna i trakter med

relativt liten befolkning, dåliga kommunikationer och ringa utvecklade

handels- och omsättningsförhållanden. A dylika platser torde det icke

vara tillrådligt eller lämpligt att fråntaga prästerna det jordbruk, hvarifrån

de kunde hämta de för ett hushåll behöfliga ladugårdsprodukterna

och andra landtmannavaror. Möjlighet att kunna städse erhålla dessa

produkter och varor från andra personer förefunnes ej. Särskildt inom

Norrbottens län torde förhållandena vara sådana, att de allra flesta prästbeställningar

vore så belägna, att det icke funnes möjlighet eller åtminstone

mötte stora svårigheter för prästerskapet att i saknad af boställ-jord kunna

under hela året förskaffa sig ladugårdsprodukter och landtmannavaror.

Undantag därifrån utgiorde de prästerliga befattningar, som funnes i städerna

och å några få andra ställen, där förhållandena med afseende å tillförsel

blifvit ordnade såsom till städerna. Skulle det därför anses lämpligt,

att bestämmelser utfärdades, att den till de prästerliga boställena

hörande jorden i allmänhet skulle indragas, ansåge Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande det vara en tvingande nödvändighet, att flertalet af

prästerna i Norrbotten Unge behålla sin boställsjord eller åtminstone så

mycket åker och äng, att de kunde föda en eller två hästar samt tre eller

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o SB.

fyra kor. Undantoges så mycket åker och Ung, syntes det dock som om

det öfriga af boställsj orden bäst och mest ekonomiskt kunde skötas i sammanhang

med bostället, detta särskild! med hänsyn till att nya ekonomibyggnader

skulle behöfva uppföras. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

ansage sig fördenskull icke kunna, hvad Norrbottens län beträffade,

tillstyrka indragning af den ecklesiastika boställsjorden. Emellertid

torde många af de anförda olägenheterna kunna till betydlig grad

minskas, för den händelse ändrade bestämmelser träffades angående boställsjordens

utarrendering, därvid större frihet borde lämnas boställshafvaren

dels att för längre eller kortare tid på arrende upplåta de jordägor?

hvilkas belägenhet gjorde deras brukande besvärligt, dels att kunna

till lh''ra upplåta boställets jord, dels att vid utarrendering för längre

tid fa förbehålla sig och sina blifvande efterträdare vissa naturaprestationer.

Med upplysning att endast ett kyrkoherdeboställe inom Kristianstads

lån är af menighet inköpt eller af enskild doneradt, yttrar Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande i samma län vidare, att af den utredning, som

inom länet verkställts, framgår, hurusom af öfriga 80 kyrkoherdar och

komministrar, hvilka innehafva bostallen, 63 hafva sina boställen utarrenderade,

utan angifvande att de själfva bruka någon del däraf, samt 9

bruka mindre delar men hafva hufvuddelen utarrenderad. Endast 8

präster eller 10 procent kunde alltså anses själfva bruka sina boställen,

och i ett par af dessa fall vore det endast brist på arrendatorsbostad eller

saknad af lämplig sådan, som giorde att icke äfven i dessa fall utarrendering

kommit till stånd. Hvad som redan på förhand kunnat antagas,

nämligen att prästerna, på grund af hvad som numera fordrades af jordbrukaren

och på grund af ändrade förhållanden och kraf i flera afseenden,

icke lämpligen kunde i regel själfva sköta sina jordbruk, det bekräftades

af de faktiska förhållandena i länet, som redan vore sådana, att det öfvervägande

flertalet präster hade för sin egen räkning undantagit bostad med

nödiga ekonomihus och trädgård men utarrenderat det öfriga. En lagstiftning,

som ginge i samma riktning, torde kunna afhjälpa en del olägenheter,

som vore oskiljaktiga från den nuvarande ordningen för prästgårdarnas

utarrendering, och måste därför — oberoende af huru löneregleringsfrågan

i öfrigt löstes — anses önskvärd och lämplig. Bland de

nämnda olägenheterna torde böra särskild! framhållas svårigheten att

sköta prästgårdarna på ett fullt rationellt sätt, så länge prästerna själfva

eller af dem på oviss tid antagna arrendator^’ skulle bruka d in, ty

hvarken de förra eller de senare vågade, annat än möjligen i undantagsfall,

att nedlägga de, ofta icke obetydliga, kostnader, som nu för tiden

Bih. till Riksd. Prof. 1,908. 1 Sami. 1 Afd. 66 Raft. 24

Mindre bestämd

ståndpunkt.

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 88.

måste nedläggas på såväl jord som byggnader, om jordbruk och kreatursskötsel

skulle gifva den afkastning, som de kunde och borde. Eders

Kung! Maj:ts befallningshafvande funne det därför lämpligt, att åtgärder

vidtoges för ändring i sättet för prästboställenas utarrendering. Hvad

därnäst anginge lämpligheten af att boställena och deras afkastning skulle

ingå bland svenska kyrkans gemensamma aflöningstillgångar, vore frågan

därom i och för sig svår att besvara och torde icke kunna slutligen afgöras

förr, än det blifvit bestämdt, huru det vid den föreslagna löneregleringen

kom me att ordnas med aflöningstillgångarna i allmänhet. Af de i

frågan närmast intresserade, prästerna och församlingarna, torde de förre,

åtminstone i Skåne, tämligen enhälligt anse den föreslagna åtgärden olämplig,

särskild! med hänsyn till svårigheten att få frågan om ämbetsskjutsen

på tillfredsställande sätt ordnad, därest prästerna ställdes alldeles utanför

boställenas utarrendering. Om de skånska församlingarnas ställning till

det föreliggande förslaget vore det svårt att bilda sig ett fullgiltig! omdöme,

emedan dessa församlingar icke tagit befattning med prästgårdarnas

byggande och underhåll, hvilket ålåge prästerskapet själft, men med hänsyn

därtill att de skånska prästgårdarna torde lämna i medeltal högre

afkastning än prästgårdarna i rikets öfriga delar och deras indragande

till svenska kyrkans gemensamma aflöningstillgångar torde få antagas

hafva till följd, att de skånska församlingarnas direkta bidrag till sina

prästers aflöning blefve högre, än om afkastningen af hvarje pastorats

boställe såsom hittills användes till dess prästerskaps aflöning, torde kunna

antagas, att icke heller de skånska församlingarna skulle finna den ifrågaställda

åtgärden lämplig. Eders Kuiigl. Maj:ts befallningshafvande hyste

därför tvekan om lämpligheten af prästboställenas indragning under den

närmaste framtiden, men ansåge dock fördelaktigt, att med hänsyn till

ändrade tidsförhållanden åtgärder vidtoges, hvilka å ena sidan vore ägnade

att undanrödja de olägenheter, som onekligen vore förenade med den

nuvarande ordningen för prästboställenas utarrendering, och å andra sidan

kunde bereda väg för en åtgärd framdeles af föreslagen art. Bland sådana

åtgärder vore en lagstiftning i syfte att möjliggöra prästboställenas utarrendering

för boställshafvarens räkning på bestämd tid och med undantagande

jämväl för boställshafvarens räkning af bostad, ekonomihus, trädgård eller

planteringsland samt med rätt till ämbetsskjuts.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län anmärker,

att, såvidt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande kände, prästerskapet i

länet alldeles icke torde vara benäget för att afstå sina boställen, och

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande kunde icke heller finna, att Ȋndrade

tidsförhållanden» påkallade en sådan åtgärd, hvilken för öfrigt med
-

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 88.

förde alltför stora svårigheter att på en gång genomföra. Däremot syntes

prästlöneregleringskommitténs förslag om utarrendering af jordbruksboställcn

innefatta eu lämplig öfvergångsform till indragning åt dessa boställen.

Så småningom torde, om detta förslag blefve lag, allt liera af

boställena komma att utarrenderas; och då vid dessa utarrenderingar bostadshus

samt nödiga ekonomi- och uthus äfvensom trädgård eller planteringsland

blefve för boställshafvarnas räkning undantagna, torde boställena

efter hand blifva försedda med nödiga åbyggnader för arrendatorerna af

boställsj orden. Denna omständighet torde i sin mån underlätta en framtida

indragning af boställsjordarna, hvarförutom prästerskapet genom dessa

utarrenderingar allt mer hunne vänja sig vid tanken att helt afstå från

sina boställen. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som alltså icke

ansåge sig böra för närvarande tillstyrka en omedelbart skeende indragning

af boställena, skulle emellertid icke finna olämpligt, om pa ofvan

anmärkta sätt sådana bestämmelser konime att meddelas, som vore ägnade

att förbereda en sådan indragning.

Styrelsen för allmänna svenska prästföreningen meddelar i skrifvelsen af

den 1 mars 1905, att endast inom några få kretsar, hufvudsakligen från Gott- föreningen.

land och skogstrakter i öfra Sverige, helt visst i följd af särskilda förhallanden

den meningen gjort sig gällande, att indragning af boställena kunde tillstyrkas.

Men med bortseendé från dessa undantag, hade i öfrigt från alla

landsdelar inom mer än 40 kretsar enstämmigt bland prästerskapet uttalats den

åsikten, att en sådan ändring i bestående ordning, som indragning af bostadsboställena,

skulle lända till stort men för både församlingar och prästerskap.

Visserligen hade under senare tider förhållandena såtillvida förändrats, att

det blifvit svårare för prästen att själf med fördel drifva ett större jordbruk.

Med anledning däraf hade på sina ställen prästerskapet uttalat önskan om

befrielse från de med större jordbruk förenade besvärligheterna, isynnerhet

som stora formella svårigheter yppat sig, när det gällt att pa längre tid

få utarrendera boställena. Men dessa svårigheter syntes bäst lösas genom

en arrendeförordning i hufvudsaklig öfverensstämmelse med prästlöneregleringskommitténs

förslag med några smärre modifikationer. Därmed

skulle all anledning till en förändring i bestående förhållanden bortfalla.

För prästerskapets ämbetsutöfning vore det oundgängligen nödvändigt att,

när helst så påfordrades, hafva tillgång till skjuts i ämbetsärenden. De

ständigt växande krafven på prästernas arbete uti församlingarna med

andaktsstunder, tillsyn öfver skolorna, sjukbesök in. in. och, särskild! där

flera församlingar stode under samme pastors omedelbara ledning, den

söndagliga duplikationen, särskilda stämmor och sammanträden, läsning

med annexförsamlingens konfirmander, alla sadana ämbetsgärningar kräfde

s. 188 Kontrollera mot PDF

c) Kammar•

kollegium.

188 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

skjuts i ökad grad, allteftersom församlingslifvet utvecklades. Därtill

komme behofvet af skjuts för prästens eget hushåll. Om jordbruket skildes

från prästboställena, skulle detta behof ytterligare i hög grad ökas,

da prästen för inköp af sina lifsförnödenheter än mera skulle blifva hänvisad

till att hämta dem från stad. De svårigheter, hvilka, såsom erfarenhet

en ° visat, redan ^ nu mången gång mötte att på ett tillfredsställande sätt,

när så behöfdes, få all nödig skjuts utgjord af en boställsarrendator, skulle

i ännu högre grad förekomma, om arrendatorn icke vore i väsentligare

man beroende omedelbart af boställshafvaren. Att genom tillfällig lega

erhålla skjuts, vore oftast ogörligt, enär landtbrukarna själfva behöfde sina

hästar , och tjänare. Under alla omständigheter komme skjutskostnaderna

äfven i endast medelstora pastorat att kräfva högst betydliga belopp, vida

högre än om ett eget, för hästars underhåll nödigt landtbruk stode till

förfogande. Äfven skulle omkostnaderna för lifsförnödenheter stegras, då

man ga af dessa senare måste genom mellanhänder anskaffas från annat

hall. En indragning af boställena skulle alltså, långt ifrån att blifva en

vinst, tvärtom tillskynda såväl prästerskap som församlingar svårigheter

och förluster. Blefve jordbruket öfverlämnadt till en arrendator, som ej

omedelbart berodde af boställshafvaren, måste en utbrytning och utflyttning

ske, hvilken komme att för ombyggnad af landtbrukets hus kräfva

kostnader, som kanske motsvarade en tioårig arrendeinkomst. Allmänna

svenska prästföreningen hemställde därför, att prästernas samtliga bostadsboställen

måtte bibehållas såsom indelning för tjänsteinnehafvarna, samt att

en. arrendeförordning, uppgjord pa grundvalen af prästlöneregleringskommitténs

förslag i ämnet, snarast möjligt måtte vinna nådig stadfästelse.

Då kammarkollegium i underdånigt utlåtande den 20 januari 1905 (s. 51

-—60) för egen del yttrade sig angående lämpligheten af de ecklesiastika

jordbruksboställenas bibehållande eller deras indragning, med vissa undantag,

tillkännagaf kollegium sin anslutning till den uppfattningen, att tjänstemän

icke böra aflönas medelst jordbruksboställen. Särskilda omständigheter påkallade

emellertid efter kollegii mening en inskränkning i tillämpningen af

den allmänna regeln. I ett land af den utsträckning och med den ojämna

odling, som utmärkte Sverige, måste nämligen förhållandena å skilda orter gestalta

sig helt olika. Den Tjänsteman, hvars verksamhet biifvit förbigd till en

mera .bebyggd och odlad trakt, torde ingalunda för sin person eller tjänsteutöfning

hafva behof af ett jordbruksboställe. Omfattade däremot tjänstgöringsdistriktet

en glest befolkad, fattig bygd, skulle tjänstemannen helt visst

råka i stor förlägenhet ej blott vid fyllandet af åtskilliga viktiga lefnadsbehof

än äfven med hänsyn till ämbetsförvaltningen, i den män denna vore beroende

af tillgång till de för tjänsteresorna erforderliga hästar, för den händelse icke

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

Kungl. Majds Nåd. Proposition No 88.

ett boställe, med jordbruk vore honom bereda Hvad särskilt beträffar prästerna,

som ju maste hafva sill bostad inom vederbörande tjänstgör!ngsområdc,

anser kollegium det icke kunna bestridas, att deras personliga ställning

mångenstädes skulle blifva nästan outhärdlig, om de för anskaffande af de

dagliga lifsförnödenheterna skulle vara hänvisade till sina, måhända aflägsna,

grannars vilja och förmåga att tillhandahålla hvad af sådana förnödenheter

erfordrades. Det vore äfven uppenbart, att ett beroende af andra

såväl i nu angifna hänseende som särskild! i fråga om de viktiga, ofta

förekommande tjänsteresorna skulle på ett högst ofördelaktigt sätt återverka

på prästens förmåga af en fruktbringande ämbetsutöfning. Men endast i

angifna fall af svårighet för prästerskapet att af närboende bereda sig tillgång

till vissa naturaprestationer synes det kollegium vara nödvändigt,

att undantag göres från ofvan åberopade grundsats.

Om än kollegium alltså icke hyser några principiella betänkligheter

mot jordbruksboställenas afskiljande från prästernas eget innehaf, förklarar sig

kollegium likväl icke kunna obetingadt tillstyrka, hvad uti nådiga brefvet

den 12 februari 1904 i öfrigt ifrågasattes, nämligen att dessa boställen och

deras afkastning skulle, med vissa undantag, ingå bland svenska kyrkans

gemensamma aflöningstillgångar. Sedd ur synpunkten af åtskilliga församlingars

intresse, skulle, säger kollegium, en sådan anordning, jämte det

den medförde en alltför skarp brytning med bestående förhållanden, innebära

en obillighet mot de församlingar, som måste afstå sina boställen,

isynnerhet om dessa vore af något betydligare värde, för att medelst

skatter helt eller delvis utfylla, hvad därefter brister i aflöningen till vederbörande

prästerskap. Val vore det sant, att vid den ifrågasatta indragningen

af boställena skulle undantagas de boställen, som af menighet

inköpts eller af enskilda för ändamålet donerats. Erfarenheten

hade emellertid till fullo ådagalagt, huruledes i allmänhet oöfvervinneliga

svårigheter mött, då församling, som åberopat dylik omständighet med

afseende å tillkomsten af det till dess präst upplåtna bostället, sökt förebringa

den erforderliga bevisningen därom. I många fall, då bevisningen

ej^ varit fullständig, hade den i allt fall gifvit tillräckligt stöd för påståendets

sannolikhet. Genom jordbruksboställenas indragning skulle för icke

få församlingar, hvilkas boställen ostridigt anslagits af kronan, gå förlorad

en dem under längesedan förgångna tider tillförsäkrad, högst väsentlig

hjälp vid fullgörandet af den ofta ganska betungande aflöningsplikten gentemot

det egna prästerskapet. Af sålunda och i öfrigt anförda skäl anser

kollegium, att icke någon inskränkning bör göras i den församlingarna nu

tillkommande rättigheten att för aflöningen af sitt prästerskap beräkna

hela af kastningen af förefintliga bostadsboställen med jordbruk.

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Mot en indragning till svenska kyrkans gemensamma aflöningstillgångar

af samtliga löningsboställen, i den mån dessa icke brukas i förening

med bostadsboställen — alltid dock med undantag af de löningsboställen,

som af menighet inköpts eller af enskilda donerats — finner

kollegium ej något att erinra, ehuru kollegium förklarar sig ingalunda

hafva förbisett, att, äfven med en sådan begränsning, den i nådiga brefvet

den 12 februari 1904 åsyftade reformen skulle komma att för mången

•församling medföra en ganska kännbar förlust. I förhållande till löningsboställena

intoge emellertid'' församlingarna en helt annan ställning än till

bostadsboställena. Genom; § 9 mom. 2 och 3 i 1862 års förordning ställdes

ju i utsikt, att löningsboställe kunde skiljas från en beställning. Icke

heller hade församlingarna att utföra några nybyggnads- och reparationsarbeten

å löningsboställenas, såsom å vissa bostadsboställens, hus. Därtill

komme, att jämväl prästerskapet vore mera främmande för hvad som rörde

löningsboställena, enär dessa boställen i regel skulle vara i författningsenlig

ordning utarrenderade.

Ehuru enligt kollegii .mening bostadsboställen icke böra indragas till

någon gemensam lönefond, utan afkastningen af dem fortfarande tillkomma

vederbörande indelningshafvare, förklarar emellertid kollegium, att det bäst

öfverensstämmer med kollegii åsikt angående olämpligheten af jordbruks

förenande med tjänstebefattning, om jämväl dylika boställen blifva i så

stor omfattning som möjligt utarrenderade. Kollegium har därför intet

att erinra mot ett sådant reformerande af det ecklesiastika boställsväsendet,

att utarrenderandet af bostadsboställenas jordbruk göres obligatoriskt

i alla de fall, där hinder icke möter af sådana omständigheter,

som skäligen böra föranleda jordbrukets bibehållande vid tjänstebefattningen.

Dylika omständigheter kunna, säger kollegium, vara af olika

slag. Ett boställe kan nämligen vara beläget i en glest befolkad och

föga kultiverad bygd, så att svårighet skulle uppstå för en präst, som ej

själf drifver jordbruk, att af närboende förskaffa sig vissa oundgängliga

lifsförnödenheter och tjänstbarheter. Boställsj orden kan äfven vara så

obetydlig, att sedan däraf undantagits hvad indelningshafvaren behöfver

till trädgård eller planteringsland, ett alltför litet område skulle återstå

för att kunna af en arrendator öfvertagas med utsikt att därå erhålla sin

försörjning. Den omständigheten att för en arrendator erforderliga åbyggnader

saknas eller äro så belägna, att intrång i prästens själf ständighet

eller trefnad från en af honom oberoende arrendator måste befaras, torde

i många fall visa sig som" ett afgörande hinder för obligatorisk utarrendering

af boställenas jordbruk. Däremot anser kollegium, att till hinder af sådan

art icke kan hänföras den omständigheten, att bostället blifvit af menig
-

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

Kunyl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 88.

het inköpt eller af enskild för ändamålet doneradt, då ju i allt fall arrendeafgilten

skulle komma pastoratets prästerskap till godo.

Sina tankar i detta ämne utvecklar kammarkollegium vidare i det

underdåniga utlåtandet af den 10 november 1905 (s. 103 — 106). Kollegium

uttalar härvid den åsikten, att eu form med obligatorisk utarrendering

bör upptagas vid sidan af den utaf prästlöneregleringskommittén

i dess underdåniga betänkande den 20 december 1899 föreslagna, till sina

hufvuddrag af mig i det föregående angifna fakultativa utarrenderingen.

Dessa olika former skulle enligt kollegii mening, åtminstone under eu

öfvergångstid, kunna på ett lyckligt sätt komplettera hvarandra. I flera

fall, då obligatorisk utarrendering icke vore tillrådlig, särskildt med hänsyn

därtill att lämplig arrendatorsbostad saknas, anser nämligen kollegium,

att den fakultativa utarrenderingen kunde med fördel bringas till stånd, enär

hos boställshafvaren torde finnas större benägenhet att dela boställshus

med en arrendator, på hvars val han kan utöfva inflytande, än när detta

icke är förhållandet. Denna senare form för utarrendering bör efter

kollegii åsikt främjas såsom beredande väg för den obligatoriska, hvars

genomförande i allt större omfattning synes kollegium böra vara slutmålet.

Det torde nämligen kunna antagas, att om kommitténs förslag till fakultativ

utarrendering blefve lag, allt flera boställen komme att under däri

angifna villkor utarrenderas, samt att dessa boställen skulle efter hand

blifva försedda med nödiga åbyggnader för arrendatorerna af boställsjorden.

Huruvida en obligatorisk utarrendering skall företagas eller icke, anser

kollegium böra i hvarje särskildt fall göras till föremål för en mycket

omsorgsfull pröfning. Vederbörande löneregleringsnämnd torde, yttrar

kollegium, böra få sin uppgift utvidgad därhän, att det ålägges nämnden

att vid uppgörande af förslag till lönereglering för prästerskapet i pastorat,

bland hvars lönetillgångar finnes ett bostadsboställe med jordbruk,

verkställa utredning angående alla de omständigheter, som med afseende å

detta boställe kunna antagas utöfva inflytande på frågan, om det till

samma boställe hörande jordbruket lämpligen bör utarrenderas eller icke,

samt däröfver yttra sig och tillika afgifva förslag å de villkor, som för

en eventuell utarrendering böra uppställas. Sedermera skulle frågan om

utarrenderingen helt naturligt pröfvas i sammanhang med själfva löneregler

in gsärendet.

Då väsentligen olika förhållanden göra sig gällande icke blott inom

skilda orter utan äfven de särskilda boställena emellan inom samma ort

torde det, fortsätter kollegium, icke vara möjligt att uppställa allmänt,

s. 192 Kontrollera mot PDF

Departe
ments
chefens
yttrande.

Allmänna

synpunkter.

192 Kutig!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

giltiga regler för särskiljande af hvad som skall upplåtas åt prästen till

bostad med hvad därtill hörer och åt arrendatorn såsom jordbruksfastighet.

Frågan härom måste därför i hvarje särskildt fall blifva föremål

för undersökning. Största svårigheten vid den obligatoriska utarrenderingen

torde föranledas af behofvet att söka förhindra intrång från

arrendator^ sida i boställshafvarens enskilda lif. För sådant ändamål

finner kollegium det vara oundgängligen nödvändigt, att prästen och arrendatorn

åtminstone erhålla särskilda bostäder, belägna på behörigt afstånd

från hvarandra.

Tjänstemäns aflönande medelst jordbruksboställen är en löneform, som

i vårt land kan sägas hafva blifvit i princip utdömd redan med indragningen

på 1870- och 1880-talen af flertalet utaf de till civil- och militiestaterna

anslagna boställena.

Till stöd för den åsikten, att jordbruksboställen i regeln icke böra

ingå bland tjänstemäns löneförmåner anfördes därvid, utom annat, att

innehafvandet af dylika boställen vore menligt ej mindre för tjänsternas

behöriga utöfning än ock för tjänstemännen själfva äfvensom för det allmänna.

När tjänstemän, hvilka hade trägna tjänstegöromål, måste dela

sin tid mellan dessa och skötseln af ett icke sällan vidsträckt jordbruk,

komme nämligen tjänstegöromålen att i större eller mindre mån eftersättas.

Äfven vore det klart, att då tjänstemannen, såsom ofta torde vara

fallet, vid boställets emottagande saknade erforderliga insikter i landtbruksskötsel

samt dessutom nödgades förskaffa sig för jordbruket behöfliga inventarier,

han därigenom lätteligen kunde, såvida han icke ägde enskild

förmögenhet, bringas på ekonomiskt obestånd, ett förhållande, som åter i

sin mån måste hafva ett skadligt inflytande på tjänstens handhafvande.

Att slutligen det allmänna skulle vinna på boställenas indragning vore en

naturlig följd däraf, att genom ut arrenderingen desamma antagligen komme

att skötas af personer, som ägde större insikter i jordbruk och tillika

kunde däråt ägna en mera odelad uppmärksamhet, hvarförutom, då boställena

utarrenderades på längre tid, arrendatorerna bättre vore i tillfälle

att nedlägga kostnader på jordens uppodling och förbättring samt därigenom

bringa bostället till högre värde, än då det utarrenderades af

boställshafvaren på några få år eller under hans ovissa tjänstetid eller ock

innehades af honom själ! under eget bruk.

Hvad sålunda i allmänhet anmärkts mot jordbruks förenande med

tjänstebefattning äger enligt min mening tillämplighet jämväl i fråga om

det ecklesiastika boställsväsendet, icke minst i våra dagar med den rådande

oron å arbetsmarknaden och då jordbruket, om det skall kunna med

s. 193 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

193

någon framgång idkas, torde hos ledaren fordra en. insats af personlig

och måhända äfven ekonomisk kraft större än någonsin.

Vid bedömandet af frågan om lämpligheten af de ecklesiastika jordbruksboställenas

bibehållande under prästernas egen skötsel har, såsom jag

af myndigheternas yttranden inhämtat, någon gång anlagts en mera ideell

synpunkt än det betraktelsesätt, som vanligen gjort sig gällande vid meningsutbytet

rörande civil- och mditiesraternas boställen. Så har man sagt, att

prästens »Barnlif med en jordbrukande befolkning blifver fastare och innerligare,

då han kan känna, glädjas och sörja med dem, hvilkas jordiska

villkor han delar», man har äfven framhållit, hurusom »den omständigheten,

atr prästen ej står utanför hvad i församlingsbornas dagliga lif och

verksamhet förekommer, måste utgöra ett godt underlag för deras förtroende

för honom jämväl i högre och andliga frågor».

Jag vill ej alldeles underkänna betydelsen för prästens kall af en

dylik intressegemenskap med församlingsmedlemmarna, men anser mig

å andra sidan böra påpeka, att detta ideella moment icke för prästerna

själfva gjort sig så gällande, att de i allmänhet bibehållit skötseln af sina

boställen. På sätt framgår af en i prästlöneregleringskoinmitténs betänkande

angående utarrendering af prästerskapets med jordbruk förenade

bostadsboställen (s. 18) intagen tabell, var nämligen mer än hälften af

samtliga dylika boställen under ecklesiastikäret 1896—97 utarrenderad på

grund af enskilda med indelningshåtvarna träffade aftal. I fråga om de

olika stiften växla naturligtvis de siffror, som angifva procenttalen för utarrenderade

och af indelningshafvarna själfva brukade boställen, ganska

betydligt. Huru undtr senare tid förhållandena i omförmälda hänseende

ställa sig särskild! inom Kristianstads län, framgår af Eders Kungl. Majrts

befallningshafvandes i nämnda län förut återgifva utlåtande, erdigt hvilket

år 1904 endast 10 procent af prästgårdarna därstädes brukades af indelningshafvarna

själfva.

Kan, såsom jag förmenar, icke ur principiella grunder uppvisas nöd- Jordbruk

vändigheten däraf, atr för prästerskapets vidkommande mer än i fråga omjj''''J,^‘“

andra tjänstemän bibehalles den enligt senare tiders åskådning olämpliga för bostäiuaflöningsformen

m< d jordbruksboställen, får emellertid ej förbises, att i följdtjl^läkning.

af särskilda omständigheter jordbruk understundom måste bedrifvas för

boställshafvarens egen räkning, i hvilken händelse dylika boställen ovillkorligen

måste bibehållas. Med afseende å de undanragsförhållanden, på hvilka

jag sålunda syftar och som förnämligast härröra fi ån s\årigheten att i vissa

trakter af vårt land få behofven af lifsförnödenheter och vissa tjänstbarheter

tillgodosedda af andra personer än dem, som tillhöra det egna hus
Bih.

till Riki;d. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 66 Häft. 25

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

hållet, tillåter jag mig hänvisa till hvad af en del ortsrnyndigheter och kammarkollegium

härutinnan anförts och af mig förut i hufvudsak återgifvits.

Bostadsbo- Rörande dispositionen af de med jordbruk förenade bostadsboställen,

,tåHng m£t*om ej af antydda skäl finnas böra brukas af prästerna själfva, kunde,

löneförmån såsom ju äfven skett, ifrågasättas, att boställena skulle, i den mån de icke

^häfvaren.*" blifvit af menighet inköpta eller af enskilda donerade, indragas till någon

för kyrkan gemensam fond.

På sätt den föregående framställningen gifver vid handen, har emellertid

förslaget härom mötts med nästan enstämmigt ogillande af de kyrkliga

myndigheterna äfvensom af prästerskapet, representeradt af allmänna svenska

prästföreningen. Kammarkollegium, som betraktat frågan särskildt ur synpunkten

af församlingarnas intresse, har påvisat, huruledes jordbruksboställenas

indragning till eu fond skulle för åtskilliga församlingar framstå

såsom en obillighet, stundom gränsande till en rättskränkning.

Häruti instämmer jag med kollegium. Visserligen skulle löneregleringsproblemet

icke oväsentligen förenklas, om beträffande de olika tjänstebeställningarna

ej erfordrades någon uppskattning af de med dem förenade

jordbruksboställenas afkastning, utan denna finge, sådan den utfölle,

ingå bland kyrkans gemensamma lönetillgångar eller, för att använda

prästlöneregleringskommitténs terminologi, till kyrkofonden. Men så länge

aflöningsplikten gentemot prästerskapet i hufvudsak åligger församlingarna,

finner jag mig förhindrad att understödja ett förslag, som skulle beröfva

vissa af dessa förmånen att bland de ecklesiastika lönebidragen inberäkna

ett bostadsboställes afkastning af jordbruk. Följden af jordbruksboställenas

indragning måste naturligtvis blifva den, att församlingarna nödgades utgöra

förhöjda afgifter till prästerskapet i alla de fall, då icke maximum

för skattskyldigheten redan förut uppnåtts.

Afkastning af bostad sboställe, ehvad jordbruk därå bedrifves eller

icke, bör alltså enligt min mening i sin helhet bibehållas såsom löneförmån

för den präst, till hvars bostad det är afsedt.

Löningsbo- Med bostadsboställen torde, i enlighet med hvad prästlöneregletingsS‘elUbrukas

^kommittén föreslagit och kammarkollegium tillstyrkt, böra i förevarande

förening med hänseende likställas sådana hemman och lägenheter, som, ehuru i själfva

ståil^indra verket af löningsboställes natur, brukas i förening med bostadsboställen

ges uii kyrko-»antingen på grund af närbelägenhet eller af andra till styrka för prästfonden.

gårdsbruket bidragande förhållanden», såsom det heter i § 10 punkt 6 af

nådiga skrifvelsen till kammarkollegium angående utarrendering af prästerskapets

annex- och mensalhemman i Skåne, Halland och Blekinge den 12

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

november 1858. För det allmänna föreställningssättet framstå helt säkert

dessa hemman och lägenheter såsom vanliga bostad sboställen, och de torde

af många anledningar numera icke utan olägenhet kunna skiljas från

hufvudgårdarna.

Samtliga löningsboställen i öfrigt — med undantag naturligtvis af

dem, som af menighet inköpts eller af enskilda donerats — torde, jämväl

enligt prästlöneregleringskommitténs hemställan, mot hvilken anmärkning

icke förekommit, böra indragas till kyrkofonden.

Härmed införes icke någon nyhet i det prästerliga aflöningsväsendet,

utan varder allenast i vidsträcktare omfattning än tillförne genomförd en

anordning, som leder sitt ursprung från 1862 års förordning. Där är

nämligen, såsom förut erinrats, i § 9 mom. 2 medgifvet, att inkomster,

hvilka grunda sig på »arrenden för de af kronan upplåtna stom-, annexoch

mensalhemman och lägenheter, som icke äro bostadsboställen», må

»från en till annan församling öfverflyttas». Denna åtgärd har mera

sällan direkt vidtagits med ifrågavarande egendomar, utan har öfverflyttningen

i flertalet fall förmedlats genom prästerskapets löneregleringsfond,

till hvilken boställatkastningen ingått, och från hvilken kontanta anslag

sedermera beviljats till förhöjande af prästerskapets löner.

En indragning af prästerskapets boställen i den mera inskränkta omfattning,

som sålunda af mig tillstyrkes, skulle i allt fall tillföra de gemensamma

aflöningsmedlen ett ganska afsevärdt årstillskott. Huru stort detta

ungefärligen kan blifva — för den händelse nu bestående kyrkliga indelning

och organisation i hufvudsak bibehållas — framgår af en i inledningen

till prästlöneregleringskommitténs tabeller, serien D, sid. ix införd

tablå, hvilken uppgjorts under samma förutsättningar som dem, till hvilka

jag anslutit mig, nämligen att med hvarje prästerlig beställning ej skulle

komma att förenas annan jord än bostadsboställe samt hemman eller

lägenhet, som redan brukas i förening med dylikt boställe, äfvensom att

alla öfriga löningsboställen skulle skiljas från de beställningar, med hvilka

de hittills varit förenade, och afkastningen däraf upptagas såsom en för

hela kyrkan gemensam lönetillgång. I enlighet härmed gjorda beräkningar,

hvilka grunda sig på uppskattningar för ecklesiastikåret 1896—97, gifva

vid handen, att till kyrkofonden årligen skulle inflyta ett belopp af 329,473

kronor, under det att enligt kapitalkontot till rikshufvudboken inkomst

af arrendemedel för redan indragna löningsboställen tillförts prästerskapets

löneregleringsfond med allenast 52,572 kronor 35 öre år 1896 och 86,255

kronor 29 öre år 1906. Stegringen af arrendemedlen för de hittills indragna

löningsboställena antyder, att förstnämnda summa 329,473 kronor

i själfva verket torde komma att växa utöfver hvad sålunda beräknats.

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

1 arrende Hvad härefter beträffar de med jordbruk förenade bostadsboställena—hvil
af

jordbruket kas afkastning ju fortfarande skulle bibehållas för de beställningar, de redan

åvibosri‘tad‘‘tillhöra — lärer den af mig omfattade åsikten angående det för prästerna

själfva såsom enskilda personer samt för deras ämbetsverksamhet liksom

ur nationalekonomisk synpunkt nyttiga och lämpliga däruti, att i

allmänhet präster, såväl som andra tjänstemän, ställas utom hvarje befattning

med jordbruk, medföra den konsekvensen, att jordbruk å deras bostadsboställen

bör, äfven mot innehafvarnas bestridande, öfverlämnas i andra

händer, när icke synnerligen viktiga skäl tala däremot.

I den nya lagstiftning, som skall hafva till uppgift att reglera prästerskapets

aflöningsförhållanden, bör också erdigt min mening obligatorisk

utarrendering under högst 20 år af jordbruket å de ecklesiastika bostadsboställena

— hviikas taxernigsvärden, på sätt jag redan nämnt, år 1897 utgjorde

45,514,800 kronor — upptagas såsom en form för boställsafkastningens

tillgodogörande.

Några synnerligen stora förväntningar med afseende å verkningarna

af denna institution gör jag mig emellertid icke. Kammarkollegium har

redan påpekat, att om ock andra omständigheter visa sig gynnsamma,

frågan om en obligatorisk utarrendering, åtminstone under den närmaste

framtiden, otvifvelaktigt skall i många fall komma att stranda på omöjligheten

att bereda lämplig bostad äfvensom andra för en arrendator erforderliga

hus, utan att intrång af ett eller annat slag göres i tjänsteinnehafvarens

personliga ställning. De lokala förhållandena äro jämväl af den

största betydelse. Skall nämligen en präst — såsom ju af vikt är —

kunna upprätthålla sin själfständighet gentemot församlingsborna såväl vid

fullgörandet af sin ämbetsplikt som äfven eljest, måste det tillses, att han

i en bygd med ringa odling och med en gles befolkning kan med hjälp

af eget jordbruk förskaffa sig de oundgängligaste lifsförnödenheterna och

bereda sig tillgång till nödig skjuts. Äfven kan det till följd af- ett boställes

beskaffenhet vara lämpligt, att detsamma i sin helhet bibehålies för

tjänsteinnehafvarens räkning. Många bostadsboställen — särskildt de som

anslagits åt komministrar och med dem likställda präster — hafva nämligen

så ringa areal eller erbjuda på grund af andra omständigheter så

obetydliga fördelar för en arrendator, att det tvifvelsutan skulle för kyrkan

i sin helhet medföra en ekonomisk förlust, om hvad af dessa boställen,

efter behörigt undantagande af jord för tjänsteinnehafvarens räkning,

kunde återstå upplätes på arrende, i stället för att af tjänsteinnehafvaren

brukas tillsammans med den del af bostället, som i allt fall

måste förbehållas honom.

Då kammarkollegium föreslagit, att åt vederbörande lönereglerings
-

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

nämnd skulle, såsom ett af nämndens öfriga uppdrag, hänskjutas att, i

samband med afgifvande af förslag till lönereglering för prästerskapet i

ett pastorat, tillika yttra sig angående frågan, om obligatorisk utarrendering

bör företagas eller icke, samt angående hvad, i händelse af utarrendering,

bör iakttagas till betryggande af prästens ämbetsutöfning och

till skydd mot intrång från arrendator^ finner jag detta förslag mycket

lämpligt. Visserligen ökas därigenom i någon mån nämndens besvär,

men å andra sidan finnes största utsikt att erhålla ett sakkunnigt yttrande

i frågan, då ju nämnden, för att kunna framlägga ett tillfredsställande

löneförslag, måste förskaffa sig en ingående kännedom om åtskilliga på

prästens ställning och hans ekonomi inverkande förhållanden inom pastoratet.

Öfver, bostadsboställe med jordbruk, som ej blir föremål för obliga- Frivillig uttorisk,

tvungen, utarrendering, skulle indelningshafvare^ fortfarande såsom,

hittills, äga att med en viss frihet förfoga. Han kan således efter behag ning till bn.

själf bruka eller på eget ansvar, för sin tjänstetid, utarrendera det åt

honom npplåtna bostadsbostället. ningtiid.

Emellertid åsyftar prästlön eregleringskommittén med sitt den 20

december 1899 framlagda första betänkande, att åt boställshafvare skulle

inrymmas större frihet att utarrendera jordbruket å sitt bostadsboställe,

i det att nyttjanderättsupplåtelsen skulle kunna på förhand bestämmas

till viss, längre tid, således ej behöfva vara inskränkt till boställshafvarens

ovissa besittningstid.

Jag finner ett dylikt, fast ordnadt arrendeförhållande — en mellan

form mellan obligatorisk utarrendering och utarrendering genom boställshafvaren

på hans tjänstetid — innefatta ett uppslag till reformering af

det ecklesiastika boställs väsendet, som förtjänar synnerligt beaktande.

Enligt hvad allmänna svenska prästföreningens nyss återgifna yttrande

utmärker, skulle den af kommittén sålunda föreslagna anordningen för

en stor del af prästerskapet te sig såsom en befrielse från de med boställsskötseln

förenade svårigheterna af olika slag och medföra just den

förändring i förevarande hänseende, som öfver hufvud anses erforderlig.

Jämväl flertalet af de hörda myndigheterna har uttalat sig för en sådan

upplåtelse af bostadsboställe, som kan sträcka sig utöfver den upplåtande

innehafvarens och in på efterträdarens besittningstid.

Beträffande de af prästlöneregleringskommittén i förenämnda 1899 j^ffåren^iniårs

betänkande (s. 16 och 29—38) föreslagna hufvudgrunderna för denuativ vid utarfakultativa,

frivilliga, utarrenderingen anser jag, i likhet med kommittén, ”£rfre""5ne("

att initiativet vid utarrenderingen bör tillkomma allenast boställshafvaren, återkalla an
sökningen.

s. 198 Kontrollera mot PDF

b) Domkapitlet

pröfvar,

om utarrendering

bör

medgifvas.

Pastoratet

höres.

c) Undantag

af hus och

jord från utarrendering.

d) Ämbetsskjuts.

Arrendetid.

198 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

hvilken således skall äga själf afgöra, huruvida omständigheterna medgifva

honom att bruka sitt boställe, eller om han bör öfverlämna det åt

arrendator, äfvensom att boställshafvaren under de olika skedena af

arrendeärendets utveckling, således jämväl efter det myndigheterna antagit

arrendator, må under någon tid vara berättigad återkalla sin ansökning.

Det kan nämligen inträffa, att myndigheternas val fallit på en

arrendator, mot hvilken boställshafvaren redan gjort eller, på grund af

erfarenhet han vunnit efter det han afgaf yttrande öfver anbuden, vill

göra invändningar, och hvilken arrendator han i följd däraf för sin del

ej kan godkänna.

Som jämväl efterträdarens rätt kan beröras af en längre tids utarrendering,

är det i sin ordning, att frågan om tillstånd därtill pröfvas af

offentlig myndighet, som, oberörd af enskilda intressen och tycken, kan

från mera allmänna synpunkter bedöma, huruvida, utan men för ämbetsförvaltningen

och utan obehag af rent personlig art för efterträdaren,

bostället må kunna öfverlämnas till brukande af en arrendator. Den

myndighet, som skall afgöra, huruvida utarrendering öfver hufvud må

äga rum, bör enligt min mening, såsom äfven kommittén föreslagit, vara

domkapitlet. Med sin allmänna kännedom beträffande de inom stiftets

olika delar rådande särskilda förhållandena, är domkapitlet i tillfälle att

öfverväga alla de omständigheter, som i ett visst fall tala för eller mot

ett boställes utarrendering, och kan således, när denna befaras medföra

olägenheter, förhindra densamma. Församlingens eller de till ett pastorat

hörande flera församlingars yttrande bör äfven infordras, då det icke kan

vara för pastoratet likgiltigt, huru den egendom, som utgör en lönetillgång

för dess själasörjare, varder för längre tid disponerad.

Vid utarrendering af boställe under tid, som kan öfverskrida den

utarrenderande boställshafvarens tjänstetid, måste naturligtvis, i enlighet

med kommittéförslaget, undantagas dels hus och lägenheter, som äro oundgängligen

nödiga till bostad och ekonomibyggnader för hvarje tjänsteinnehafvare,

dels ock visst jordområde till trädgård eller planteringsland.

Kommittén anser äfven, att vid utarrendering af boställe i dess helhet

förbehåll bör göras därom, att arrendatorn skall, utan särskild ersättning,

åt boställshafvaren verkställa ämbetsskjuts — d. v. s. skjuts till kyrka,

skola, husförhör, sjuka m. m. — eller, om boställshafvaren önskar själf

hålla hästar, bereda dessa stallrum och foder. Det är, säger kommittén,

möjligt att det för boställshafvaren skulle kunna blifva ekonomiskt något

förmånligare, om kostnaden för ämbetsskjuts beräknades för hvarje resa;

men kommittén har ansett det vara nyttigare för ämbetsutöfningen, att

prästen icke i hvarje enskildt fall behöfver tänka på kostnaden för ämbets
-

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

skjutsen, utan att denna kostnad af såväl boställshafvare som arrendator

får i sin helhet beräknas vid arrendeafgiftens bestämmande.

Ur synpunkten af efterträdarens intresse håller kommittén vidare före,

att i regel arrendetiden icke bör utsträckas utöfver 10 år. Men i vissa

undantagsfall, såsom då ett till utarrendering afsedt område är beläget

på så långt afstånd frän själfva prästbostaden, att utarrenderingen däraf

kan förväntas icke medföra något som helst personligt obehag för efterträdaren,

eller då behof förefinnes af mer omfattande nyodlingar eller nybyggnad

å bostället, men arrendatorn icke kan antagas vara benägen att

underkasta sig de därmed förenade kostnaderna, därest icke så lång besittningstid

varder honom tillförsäkrad, att han därunder må kunna få

kostnaderna återgäldade och tillika draga skälig vinst af de gjorda förbättringarna

— i sådana fall bör, enligt kommitténs åsikt, möjlighet finnas

för arrendetidens utsträckning till 20 år. Emellertid upplyser kommittén,

att flertalet af de indelningshafvare, som yttrat sig angående arrendetiden,

ansett, att denna bör bestämmas till 20 år, men att i ett icke ringa antal

yttranden lagts synnerlig vikt på arrendetidens inskränkning till 10 år,

enär därigenom olägenheterna för efterträdaren skulle blifva mindre afsevärda.

Och förmenar kommittén, att i vanliga fall arrendatorn torde

under en tioårig arrendeperiod blifva i tillfälle att erhålla godtgörelse för

nedlagda mödor och kostnader.

Meningarna hafva varit mycket delade rörande lämpligheten af de

utaf kommittén för den fakultativa utarrenderingen uppställda hufvudgrunderna,

i hvad dessa afse skyldighet för arrendatorn att utgöra vissa

naturaprestationer till boställshafvaren äfvensom arrendetidens begränsning

i vanliga fall till 10 år.

Redan inom kommittén hafva af en reservant (s. 65) framhållits

olägenheterna af den s. k. ämbetsskjutsen, hvilken, såsom jag nämnt, skulle

utan särskild ersättning verkställas af arrendatorn. Domkapitlet i Lund

hemställer, att allternativt måtte stadgas, att värdet för år af ämbetsskjuts eller

foder och stallrum skall i arrendekontraktet utsättas, med boställshafvaren

förbehållen rätt att efter eget val antingen tillgodogöra sig prestationerna

in natura eller ock i stället af arrendatorn uppbära det i kontraktet därå

utsatta penningvärdet. Enär det i flera fall måste vara förenadt med stor

svårighet att angifva skjutsens omfattning, anser domkapitlet i Västerås,

att företräde bör gifvas åt en sådan affattning af stadgandet om skjuts,

att vederbörande skall hafva frihet att i kontraktet uppgöra antingen om

fri skjuts till viss omfattning eller om skjuts, hvilken till visst pris betalas.

Äfven åtskilliga länsstyrelser hafva funnit bestämmelsen om ämbetsskjuts

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

mindre tillfredsställande. Enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes

i Stockholms län åsikt skulle åläggandet för arrendatorn att utan särskild

ersättning tillhandahålla boställshafvaren ämbetsskjuts vara ägnadt att

gifva anledning till missnöje, bråk och trassel mellan dessa parter; och

då dessutom skjutsskyldigheten, som, ehuru den sällan kunde antagas

ekvivalera med tillhandahållandet af foder och stallrum åt boställshafvarens

hästar, vore afsedd att i alla fall uppställas såsom ett allternativ vid

sidan af sistnämnda förpliktelse, icke i allmänhet läte sig på förhand med

tillbörlig grad af säkerhet till sitt värde beräknas samt därför ock kunde

antagas komma att i många fall mer än tillbörligt nedbringa arrendeafgiften,

vore det näppeligen klokt att, såsom kommittén gjort, uppställa

förenämnda tillvägagångssätt såsom det enda möjliga och tillåtna. Vanskligheten

af förbehållet om vissa naturaprestation^ hvilka med nödvändighet

skulle af arrendatorn utgöras till boställshafvaren, har vidare framhållits

af länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar, Malmöhus, Göteborgs och

Bohus, Skaraborgs, Kopparbergs samt Norrbottens län, hvarjämte pastorat

och prästerskap i många af sina yttranden, stundom med en viss skärpa,

vändt sig mot förslaget i denna del.

I fråga om arrendetidens inskränkning i regel till 10 år anmärker

domkapitlet i Lund, att det kan betviflas, huruvida en sålunda bestämd

arrendetid kan, med påaktande af såväl egendomens ordentliga brukning

som vederbörande boställshafvares verkliga fördel, anses lämpligen afvägd.

Enligt det cirkulationsbruk, som väl i allmänhet inom stiftet å den bättre

jorden följdes, vore åkern indelad i 6 till 8 skiften med ordnad växtföljd

och trädesberedning. En arrendator, som med iakttagande af ett dylikt

brukningssätt möjligen skulle 6nna sig föranlåten att vid trädesberedriingen

eller eljest under de första 6 ä 8 arrendeåren successivt nedlägga betydligare

kostnader på jordförbättring i syfte att bringa egendomen i högsta

möjliga kultur, skulle antagligen låta sig därifrån afskräcka, af skäl att

han icke skulle hafva någon utsikt att under den återstående korta arrendetiden

skörda frukten af sina nedlagda kostnader. I stället skulle han

helt visst föredraga att, utan att göra sig skyldig till påtaglig vanhäfd,

söka afpressa egendomen så stor afkastning som möjligt, med påföljd att

dess arrendevärde vid arrendetidens slut snarare blifvit förminskadt än

ökadt. En arrendelag borde väl söka råda bot på det ofta öfverklagade

förhållandet, att jordbruket å prästboställen i allmänhet sköttes på ett

mindre tillfredsställande sätt. Domkapitlet hemställer därför, att arrendetiden

måtte besstämmas till 12 å 15 år. Ännu ett domkapitel, nämligen

i Härnösand, har med hänsyn till vikten att få goda arrendeaftal till

stånd ansett fördelaktigt, att arrendetiden förlängdes, så att den i regel

s. 201 Kontrollera mot PDF

201

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

blefve 20 år. Af lansstyrelserna hafva Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Stockholms, Uppsala, Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Kristianstads,

Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Jämtlands län likaledes

förordat den normala arrendetidens större eller mindre utsträckning utöfver

de af kommittén föreslagna 10 åren, därvid anförts bland annat, hurusom

erfarenheten visat, att arrendenas begärlighet vore i väsentlig mån beroende

af arrendetidens längd; att de dugligaste och mest önskvärda arrendatorerna

antagligen icke komme att deltaga i täflan om nu ifrågavarande

arrenden, som måste afträdas vid det tionde arrendeårets utgång; att

arrendeafgifterna för de på sådana villkor utarrenderade boställena måste

blifva afsevärdt lägre, än som kunde ernås vid en längre arrendetid;

att i de allra flesta fall finge antagas såsom visst, att utarrenderingen

vore till lika stor nytta för en efterkommande boställshafvare som för den

närvarande; samt att i vanliga fall en arrendator icke torde under en

tioårig arrendeperiod blifva i tillfälle att, såsom kommittén förmenade,

erhålla godtgörelse för nedlagda mödor och kostnader.

Med afseende å prästlöneregleringskommitténs förslag till lösning af

nu omhandlade frågor angående tillgodoseende af boställshafvarens behof

af vissa naturaprestationer och angående arrendetidens begränsning framhåller

kammarkollegium i sitt underdåniga utlåtande af den 21 juni 1901

(s. 12—14), hurusom det kan befaras, å ena sidan att stadgandet om

ämbetsskjuts, hvilket synes ägnadt att blifva en källa till obehag och

tvister mellan boställshafvare och arrendator, skall verka återhållande

på en boställshafvare, som eljest kunde vara benägen att utarrendera sitt

boställe, samt å andra sidan att den alltför korta arrendetiden icke skall

innebära tillräcklig lockelse för en kunnig och driftig landtbrukare att

öfvertaga skötseln af ecklesiastik boställsjord, eller att denna skötsel åtminstone

icke skall blifva till verklig fromma för jordens häfd under den

korta arrendetiden.

Beträffande tjänstbarheter öfver hufvud anser kollegium att boställshafvaren

bör hafva fria händer i sitt förhållande till arrendatorn och

följaktligen, hvad särskild! skjutsen beträffar, kunna utan inblandning af

arrendatorn bestämma såväl antalet resor som målet för hvarje resa, men

att en dylik själfständighet från boställshafvarens sida ej torde kunna

uppehållas, med minde arrendatorn, efter någon öfverenskommen grund,

får ersättning för afl den skjuts, han jämlikt de närmare bestämmelserna

i arrendekontraktet skall åt boställshafvaren fullgöra. Enligt kollega

mening bör alltså hvad förslaget innehåller om skyldighet för arrendatorn

att utan särskild ersättning verkställa ämbetsskjuts åt boställshafvaren

utgå ur förslaget.

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 66 Höft.

2G

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Äfven i fråga om den maximitid, hvarunder prästerskapets boställen

må i regel kunna utarrenderas anser kollegium, att kommitténs förslag

därutinnan bör undergå jämkning, i syfte att tiden något'' utsträckes.

Kollegium förmenar, att detta skulle lända till fördel icke blott för arrendatorerna

utan i främsta rummet för boställshafvarna. Under en arrendetid,

som medgåfve tillämpning af ett cirkulationsbruk med åtminstone 6

skiften, torde nämligen kunna förväntas en omsorgsfullare brukning och

en däraf följande rikligare afkastning af jorden än under en kortare period;

men i samma mån ökades naturligtvis äfven boställshafvarens utsikter till

en förhöjd arrendeafgift. Tiden för utarrendering af prästerskapets boställen

anser kollegium därför böra bestämmas till högst 12 år under

vanliga förhållandeu.

Ehuru det för prästens ämbetsutöfning obestridligen kan vara af

en viss betydelse, att lian ej i hvarje förekommande fall frestas att tänka

på kostnaden för ämbetsskjuts, utan denna senare för honom framstår

såsom en med boställsbesittningen omedelbart förbunden förmån, kan jag

likväl icke understödja kommitténs förslag därom, att arrendatorn skulle

i kontraktet få sig ålagdt att utan särskild ersättning fullgöra all ämbetsskjuts

eller bereda stallrum och foder för boställshafvarens hästar, helst

bristande tillmötesgående från arrendatorns sida vid skjutsens utgörande

måhända stundom skulle för boställshafvaren till och med försvåra ämbetets

utöfning. Då det är af vikt, att anledningar till tvister och slitningar

mellan boställshafvare och arrendator på allt sätt förebygges, äfvensom

att boställenas arrendevärde ej alltför mycket nedbringas, kan jag ej förorda

vidtagandet af en anordning, som synes ägnad att framkalla split

mellan de i förevarande fall intresserade parterna och otvifvelaktigt skulle

medföra ett ganska ofördelaktigt ekonomiskt resultat af utarrenderingen.

Någon öfver hufvud lämpligare utväg att ordna denna angelägenhet

torde ej gifvas än att bestämma hela arrendet i penningar och — där

vid utarrenderingen ej undantages så mycket af boställsjorden som anses

lämna tillräcklig afkastning för foder åt det antal hästar, bostälbhafvaren

kan för skjutsens bestridande behöfva hålla — berättiga boställshafvaren

att, efter egen önskan, af arrendatorn antingen få stallrum och foder mot

viss i kontraktet bestämd ersättning för hvarje häst eller ock skjuts för sig

och sin familj vid förefallande behof enligt särskilda, i kontraktet angifna

grunder, hvilka ju kunna anpassas med hänsyn till olika tillfällen och

årstider.

På sätt kammarkollegium jämväl hemställt, bör alltså efter min åsikt

ur kommitténs förslag uteslutas, hvad detsamma innehåller om skyldighet

för arrendatorn att utan särskild ersättning åt boställshafvaren verkställa

s. 203 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88. 203

nödig ämbetsskjuts eller bereda stallrum och foder åt de hästar, denne

önskar själf hålla.

Icke heller synes mig den af kommittén föreslagna begränsningen af

tiden för arrendeaftalets giltighet till, i vanliga fall, 10 år kunna godkännas.

Da en sa kort tid föreslagits, har afsikten därmed vifeserligen varit

att för en efterträdare, som vill själf bruka bostället, minska olägenheterna

af utarrenderingen. Jag finner dock begränsningen strängare, än för

ändamålet torde erfordras, i betraktande (kraf att arrendeaftalets uppgörande

ställts under kontroll af offentlig myndighet.

Skall den nu ifrågasatta arrendeinstitutionen kunna blifva till verkligt

gagn för prästerskapet och till fromma för boställshäfden, lärer det böra

medgifvas, att den normala upplåtelsetiden får utsträckas utöfver 10 år.

Med den af kommittén föreslagna maximitiden torde nämligen ej kunna

förväntas, att å boställsjorden skola för mera varaktiga förbättringar nedläggas

kostnader, h vilkas återgäldande först efter en längre tid kan

förväntas. Snarare kan väl befaras ett sådant från nationalekonomisk

synpunkt ofördelaktigt brukningssätt, som, utan hänsyn till afkastningsförmågan

i en framtid, allenast syftar till att med minsta arbete och

kostnad afvinna jorden bästa möjliga skördar under den korta arrendetiden.

Om, såsom mig synes lämpligt samt af åtskilliga präster och församlingar

äfvensom myndigheter påyrkats, en upplåtelsetid af 20 år —

hvilken sammanfaller med den vid arrende af kronan tillhörig jordegendom

i allmänhet stadgade — bestämmes såsom maximitid, torde däraf ej några

väsentliga olägenheter för en efterträdande boställshafvare blifva följden,

men väl, i enlighet med hvad jag antydt, afsevärda fördelar för prästerskapet

öfver hufvud vinnas genom boställenas utveckling till större afkastning

och därå beroende högre arrendeafgifter. Kommittéförslaget synes

mig fördenskull böra jämkas i de delar, som beröras af ett antagande af

grundsatsen om arrendetidens utsträckning till högst 20 år.

Rörande den befattning med arrendevillkorens pröfning och fastställande,

som enligt förslaget skulle åligga Kungl. Maj:ts befallningshafvande

och vederbörande domkapitel gemensamt, har af en del ortsmyndigheter

anmärkts, att det ifrågasatta åliggandet otvifvelaktigt skulle medföra en

ganska betydlig tillökning i de mångahanda göromål, som redan förut påhvilade

dem. Ingen rimlig anledning torde förefinnas för antagandet, att berörda

ärenden skulle blifva på ett mindre nöjaktigt sätt handlagda, därest

Kungl. Maj:ts befallningshafvande ensam, utan domkapitlets medverkan,

toge befattning med desamma. Det vore föga lämpligt, att Kungl. Maj:ts

befallningshafvande och domkapitlet, hvilka myndigheter i allmänhet icke

e) Arrendevillkorens

pröfning.

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

kunde sammanträda med hvarandra, skulle samfälldt besluta i åtskilliga

arrendeväsendet rörande angelägenheter. Ansåges det behöfligt, att dessa

myndigheter vid utarrenderingen medverkade, torde giltiga skäl vara förhanden,

att åt hvardera myndigheten öfverlämnades beslutanderätt i de

särskilda frågor, hvilka hvar och en kunde anses mest lämpad att afgöra.

En onödigt omständlig och tungskött procedur föranleddes, för den händelse

genom skriftväxling i fall, där skiljaktiga meningar yppade sig,

skulle åstadkommas sammanjämkning och gemensamt beslut i anhängiggjordt

arrendeärende.

Hvad sålunda af vissa myndigheter blifvit mot kommitténs förslag i

denna del anmärkt får ökad betydelse genom yttranden i samma riktning

af enskilda präster, såsom att det blott skulle leda till större omgång,

tidsutdräkt och kostnad, om utarrenderingen af prästbord lades i två

jämnställd a myndigheters händer.

Dessa anmärkningar har kammarkollegium funnit vara förtjänta af

beaktande. En hvar af de myndigheter, som gemensamt skulle taga

befattning med utarrenderingen, är, yttrar kollegium, redan strängt upptagen

af andra ämbetsärenden, hvarför det icke torde vara lämpligt att,

om sådant kan utan skada undvikas, för båda öka arbetsbördan. Helt

visst måste emellertid utarrenderingen försiggå under endera myndighetens

kontroll. Enligt kollegii förmenande gör det till fyllest, om, sedan

vederbörande domkapitel med hänsyn till prästens tjänsteutöfning och

personliga ställning pröfvat ansökningen om tillstånd till utarrendering

och meddelat sådant tillstånd, Kungl. Maj:ts befallningshafvande allena

handlägger själfva utarrenderingsfrågan, som kollegium finner i detta

senare skede bäst ägna sig för världslig myndighets behandling. Dessutom

synes det kollegium mindre lämpligt att till den omfattning förslaget föranleder

vidga området för nämnda — till sin sammansättning och verksamhet

så olika — myndigheters samfällda beslutanderätt.

Till alla delar instämmer jag i det sålunda anförda och tillstyrker

förty, att kommitténs förslag i förevarande del icke må af Eders Kungl.

Maj:t godkännas, utan att åt Kungl. Maj:ts befallningshafvande uppdrages

att ensam fullgöra, hvad enligt förslaget skulle tillkomma Kungl. Majrts

befallningshafvande och domkapitlet samfälldt.

de/Tör oZ I enlighet med de åsikter, jag i det föregående uttalat, anser jag, att

töande ^f^et för ordnande af det ecklesiastika boställsväsendet böra uppställas följande

eCbostäUska hufvudgrunder:

väsende/. 1. Afkastning af bostadsboställe jämte därmed i sambruk förenadt

s. 205 Kontrollera mot PDF

205

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

löningsboställe bibehålies såsom löneförmån för den präst, till hvars bostad

det förra bostället är afsedt.

2. Anser löneregleringsnämnd, att med jordbruk förenadt bostadsboställe

eller del däraf lämpligen må kunna, oberoende af innehafvarens

besittningstid, upplåtas på arrende, utan att utarrenderingen skulle medföra

väsentliga olägenheter för boställshafvaren i afseende å hans tjänsteutöfning

eller personliga ställning, har nämnden att hos Kungl. Maj:t göra

underdånig framställning därom, med noggrant angifvande ej mindre af

de byggnader och jordområden, som skola dels upplåtas åt arrendator^

dels bibehållas för boställshafvaren, än äfven af de särskilda förbehåll, som

till betryggande af boställshafvarens tillgång till mjölk samt skjuts eller

andra tjänstbarheter finnas böra i arrendekontraktet intagas.

Arrendetiden må ej öfverstiga 20 år.

Sedan boställshafvaren, pastoratet, domkapitlet och Kungl. Maj:ts

befallningshafvande blifvit hörda öfver nämndens framställning, meddelar

Kungl. Maj:t, i samband med pröfningen af det utaf nämnden uppgjorda

förslaget till lönereglering för prästerskapet i pastoratet, beslut rörande

frågan, om bostället eller del däraf må upplåtas på arrende, samt angifver,

där utarrendering anses böra komma till stånd, hvad i afseende å densamma

skall vara att i hufvudsak iakttaga.

De närmare villkoren för utarrenderingen pröfvas och fastställas af

Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

8. Med jordbruk förenadt bostadsboställe eller del däraf må, utan

inskränkning till boställshafvarens besittningstid, kunna upplåtas på arrende

efter ansökning af vederbörande boställshafvare samt med godkännande

från hans sida af arrendevillkor och arrendator.

För tillgodoseende af efterträdarens berättigade intresse skall domkapitlet,

efter pastoratets och kontraktsprostens hörande, pröfva, om utarrenderingen

kan medföra väsentliga olägenheter för boställets innehafvare

i afseende å hans tjänsteutöfning eller personliga ställning, i hvilken händelse

utarrendering ej må äga rum.

Före utarrenderingen skola för boställshafvarens räkning undantagas

bostadshus och visst jordområde, hvarjämte i arrendekontraktet intagas de

särskilda förbehåll, som må finnas erforderliga till betryggande af boställshafvarens

tillgång till mjölk samt skjuts eller andra tjänstbarheter.

Arrendetiden må ej öfverstiga 20 år.

De närmare villkoren för utarrenderingen pröfvas och fastställas af

Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

4. Löningsboställe, som ej brukas i förening med bostadsboställe, skall

indragas till kyrkofonden och i författningsenlig ordning utarrenderas.

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

mtUerrörande De af mig sålunda angifna hufvu dgrunderna för ordnande åt det

utarrendering ecklesiastika boställsväsendet äro uppenbarligen af beskaffenhet att tillhöra

rrj*l*d*/™Jämvä,l Riksdagens bedömande och hafva fördenskull upptagits och in^föremål*1

för arbetats i de förslag till lagar angående reglering af prästerskapets aflöKonungens

nincr och om kyrkofond, som iag nu ämnar föreslå Eders Kungl. Makt

lagstiftning, att framlägga till Riksdagens pröfning.

Härutöfver erfordras emellertid detaljbestämmelser rörande såväl den

tvungna som0 den frivilliga utarrenderingen af de ecklesiastika bostadsboställena.

Åsyftade bestämmelser synas mig dock falla inom området

för Konungens administrativa lagstiftning, hvarför i afseende å dem Riksdagens

medverkan ej lärer böra påkallas. Prästlöneregleringskommitténs

förslag till förordning angående utarrendering af prästerskapets med jordbruk

förenade bostadsboställen afser den frivilliga utarrenderingen. Detta

förslag torde kunna bilda grundvalen för den särskilda lagstiftning i

förevarande ämne, som ytterligare erfordras. En omarbetning i vissa hänseenden

af förslaget tarfvas likväl, och anser jag hvad kammarkollegium

i sitt underdåniga utlåtande af den 21 juni 1901 erinrat mot förslaget i

allmänhet förtjäna att vid en sådan omarbetning beaktas.

Hvad som må varda stadgadt rörande den fakultativa utarrenderingen

af bostadsboställen med jordbruk torde i hufvudsak böra vinna tillämpning

äfven beträffande den obligatoriska utarrenderingen af sådana boställen,

naturligtvis dock med. iakttagande däraf, att boställshafvarnas ställning

till frågan om upplåtelse af nyttjanderätten till dem anvisade boställen

är i de särskilda fallen väsentligen olika.

För vinnande af enhet i lagstiftningen angående utarrendering af

prästerskapets jordbruksboställen af olika slag torde det måhända vara

lämpligt, att de föreskrifter, som sedan åtskilliga årtionden äro meddelade

rörande utarrendering af löningsboställen, varda öfversedda samtidigt med

utarbetandet af detaljbestämmelserna angående utarrendering af bostadsboställena.

Såsom jag förut erinrat, innefattas föreskrifterna om löningsboställenas

utarrendering uti nådiga skrifvelserna till kammarkollegium

angående utarrendering dels af prästerskapets annex- och mensalhemman

i Skåne, Halland och Blekinge den 12 november 1858, dels af prästerskapet

anslagen jord, som icke utan olägenhet kan i förening med bostadsboställe

brukas den 11 juli 1862.

s. 207 Kontrollera mot PDF

Kungi. Majds Nåd. Proposition N:o 88.

207

Kyrkans ställning till lagstiftningen angående reglering af prästerskapets

aflöning och därmed sammanhängande frågor.

Uti inledningen till betänkandet IV (s. xvm) erinrar prästlöneregleringskommirtén

därom, att hvad på grund af lag, öfverenskommelse eller

sedvänja under tidernas lopp anslagits till prästerskapets underhåll ytterligare

tillförsäkrats detsamma genom Kungl. Maj:ts nådiga Privilegier för

Biskopar och samtelige Presterskapet i Sverige och dess underliggande

landskaper den 16 oktober 1723, samt återgifver några af privilegiernas

viktigare bestämmelser härutinnan.

Helt allmänt stadgas sålunda i 3 § af dessa privilegier: »Skola alla

Personer af Prediko-ämbetet och Läro-Ståndet, hvar efter sin grad, heder

och värde, oförryckt behålla alle sine välfångne friheter, donationer och

förläningar samt andre deras ämbeten tillhörige lägenheter och ordinarie

underhåll, jämväl och de vederlag, hvilke de åtnjuta, under samma titul

och förbehåll, som de dem innehafva, aldeles efter brefvens innehåll.»

Därpå lämnas mera detaljerade bestämmelser i 4 §, af hvars innehåll jag

anser mig böra nu återgifva allenast följande; »Alle Biskoppar, Superintendenter,

Theologiae Doctores, Professores, Praepositi, Pastores i Städer

och på Landet, Lectores i Gymnasierne, Rectorer och Conrectorer i Skolans

och allé Präster i gemen skola oförändrat behålla efter gammal häfd

sine Biskopps-Stift, Praebende-Socknar och Hemman, Präste-gårdar i Städer

och på Landet, Indelnings-Stommer vid deras Annexer, Tompter, Capellanshemman

och Boställen, Klåckare-bord, Ut-jordar, Ärigetegar, Tärp, Bergsbruk

och Qvarnställen, med alle tillhörigheter, ehvad namn de hafva kunna,

som amen urminnes häfd är på, eller af andre laglige skiäl kunna bevisas

därtil lyda, hvilka äger och tillägor Prästerskapet skal til sitt underhåll

skäl- och lagligen, utan andras förfång, bruka och häfda, eller häfda låta

till vatn och land. Prästerskapet confirmeres och all härtils åtniuten Tionde,

Pastoralier och rättigheter, så åt de af vederbörande riktigt skola utföras.

— — — Äfven stadfästes hvad Prästerskapet härtil niutit uti Kyrkio-her
bergen

af Konungs-Tijonden, som til----— underhåll och Lön förordnat

är,---. Präsfe-tijonden skal i alle Landsorter af enom och androm,

som vederbör, ovägerligen utgiöras, efter 1638 års Riksdagsbeslut och ordning,

eller det bruk, som speeiale bref kunna medgifva, och af Hemmanen

utgiöras bör, efter en viss amen redan stadgad eller lagligen till stadgande

tiondesättning.---Prästerskapet i Skåne, Halland, Blekingen och

Bohus-län skal, efter frids-fördragen och Malmö-Recess, under vanlig Frihet

Prästlöne
reglerings
kommittén.

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

behålla des Prästegårdar, Mensalrättigheter och Annexer med all frukt,

Land-gille, städsmål, åker och arbete däraf, jämte de inkomster ock förmåner,

som de efter bemälte Frids-Fördrag och Recess af ålder haft: rättandes

sig Prästerskapet i Skåne och Halland i des upbörd och inkomst

aldeles efter den på denne Riksdag giorde Förordning».

Sedan kommittén härefter i den allmänna motiveringen utvecklat skälen

för att å ena sidan de af jordbruksfastighet till prästerskapets aflöning

utgående tiondeafgifterna borde indragas till statsverket och därefter småningom.

minskas eller afskrifvas, till dess de slutligen upphörde att utgöras

af de skattskyldiga, samt å andra sidan i samband med indragningen

till statsverket af berörda afgifter borde af statsmedel till kyrkan årligen

lämnas ersättning, fullt motsvarande den indragna tiondens belopp, gör

kommittén det uttalandet (s. ccxxiv) att »kyrkans rätt till denna ersättning

bör betryggas på det mest verksamma sätt, nämligen sålunda, att

ingen förändring i statsverkets ersättningsskyldighet kan ifrågakomma utan

medgifvande af allmänt kyrkomöte».

Hvilken andel i nu ifrågasatta lagstiftning bör enligt kommitténs åsikt

tillkomma kyrkomötet, angifver kommittén sedermera beträffande särskilda

lagförslag.

Förslaget till lag om indragning till statsverket och afskrifning af

prästerskapets tionde samt om ersättning därför innehåller i sin sista eller

7 § följande stadgande: »Hvad denna lag i §§ 1, 2, 3 och 4 stadgar må

icke ändras eller upphäfvas utan bifall af allmänt kyrkomöte.» Kommittén

framhåller i motiveringen till berörda stadgande (s. 60), att det för kyrkan

är utan all betydelse, huru lång tid tillmätes för genomförande af fastighetsafgifternas

afskrifning, och i hvilken ordning denna försiggår (§ 5),

liksom kyrkans intressen icke heller i någon mån beröras af de åtgärder,

som varda vidtagna för debitering och uppbörd af de till statsverket indragna

afgifterna eller för indrifning af rester å berörda afgifter (§ 6), hvadan

icke någon anledning finnes att förbehålla kyrkan del i den lagstiftning,

som reglerar dessa förhållanden. Frågorna om tiondens indragning till statsverket

mot årlig ersättning samt om sättet för denna ersättnings bestämmande

och utgörande (§§ 1—4) ingripa däremot, säger kommittén, djupt

i det kyrkliga beskattnings- och lönesystemet, hvarför kyrkans medverkan

uppenbarligen kräfves ej mindre för tillvägabringande af den lagstiftning,

hvarigenom dessa angelägenheter ordnas, än äfven för ändring i eller upphäfvande

af samma lagstiftning.

De sista paragraferna i förslagen till lagar angående reglering af

prästerskapets aflöning (§ 36), om emeritilöner för präster (§ 16) och om

kyrkofond (§ 11) innehålla ett nästan ordagrannt lika stadgande därom,

opaginerad Kontrollera mot PDF

200

Kvwjl. Maj:t$ Nåd. Proposition N:o 88.

jitt vederbörande lag ej må ändras eller upphäfvas utan bifall af allmänt

kyrkomöte. I kommittébetänkandet gifves ej någon egentlig motivering

lör berörda stadgande. Det säges allenast, att »det ligger i sakens natur,

att för ändring eller upphäfvande af denna lag måste fordras bifall af

allmänt kyrkomöte» (löneregleringslagen), att »för ändring eller upphäfvande

af denna lag bör naturligtvis fordras bifall af allmänt kyrkomöte»

(lagen om emeritilöner), samt att »då efter kommitténs förmenande kyrkofonden

kommer att få den allra största betydelse för kyrkoväsendet i vårt

land, måste ock den fordran uppställas, att nu omhandlade lag ej må

ändras eller upphäfvas utan bifall af allmänt kyrkomöte» (kyrkofondslagen).

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län, som fäster

uppmärksamheten på innehållet i nyssomförmälda paragrafer, förklarar sig''''vålde^Vophysa

stor tvekan, om åberopade bestämmelses införande i dessa lagar är Parber9> i™.

med gällande grundlagar fullt förenligt. Enligt sistnämnda lagar erfordrades

kyrkomötets bifall till stiftande och ändring af kyrkolag samt ändring

eller upphäfvande af prästerskapets privilegier. De prästerliga löningsbestämmelserna

hade emellertid icke räknats till kyrkolagsområdet, och

någon utvidgning af detta torde väl utan grundlagsändring icke kunna

äga rum. Hvad prästerskapets privilegier anginge, så torde väl dessa icke

medgifva kyrkomötet annan rätt än att antingen förklara hinder icke från

privilegii synpunkt möta för lagarnas trädande i kraft i de delar, de berörde

sagda privilegier, eller ock motsätta sig detta. Att däremot förändra

de nu befintliga privilegierna till en rätt för kyrkomötet att deltaga

i ändring eller upphäfvande af vissa lagar torde icke, utan grundlagsändring,

kunna äga rum.

Med anledning af det utaf Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i KammarKopparbergs

län sålunda uppkastade spörsmålet yttrar kammarkollegium, koUpgmm(underdånigt

utlåtande 10/n 1905, s. 68), att kollegium ej tilltror sig döma

om, pa hvilket sätt kyrkans medbestämmanderätt i fråga om de ärenden,

som behandlas i föreliggande lagförslag, må varda betryggad, och huruvida

alltså den af kommittén i sådant afseende föreslagna formen med

kyrkomötet i vederbörande lag tillerkänd vetorätt är den grundlagsenligt

riktiga. Kollegium, som emellertid finner det uppenbart, att någon utväg

maste för ändamålet beredas, erinrar därom, att genom privilegierna af den

16 oktober 1723 prästerskapet fått sig tillförsäkradt hvad då var anslaget

till dess underhåll. Skall nu, fortsätter kollegium, kyrkan afstå hvad henne

tillkommer på grund af en lagstiftning, som skyddas genom dessa privilegier

— vare sig den äldre lagstiftningen eller de nya grunder för reglerande

af prästerskapets aflöning, på hvilka nådiga förordningen angående

allmänt ordnande af prästerskapets inkomster den 11 juli 1862 hvilar —,

Bih. till Riksd. Prot. 1.908. 1 Sami. 1 Afd. 69 Haft. 27

s. 210 Kontrollera mot PDF

Departements
chefens
yttrande.

210 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

så torde det ligga i sakens natur, att kyrkans rätt till det, som gifves i

vederlag, måste hägnas med ett skydd af samma värde som privilegierna,

hvilka ju enligt 114 § regeringsformen ej kunna ändras eller upphiifvas

utan med bifall af allmänt kyrkomöte. Kollegium tillägger, att måhända ingen

annan utväg finnes att i grundlagsenlig ordning bereda ett sådant skydd, än

att prästerskapets privilegier i behörig ordning underkastas nödig jämkning

med hänsyn till innehållet i den af kommittén nu föreslagna lagstiftningen.

Kyrkomötets allmänna befogenhet är angifven i §§ 9 och 10 af nådiga

förordningen angående allmänt kyrkomöte den 16 november 1863 samt i

regeringsformens 87, 88 och 114 §§.

Enligt omförmälda förordning åligger det kyrkomötet att afgifva underdåniga

utlåtanden öfver de kyrkliga mål, som Konungen till detsamma

öfverlämnar, hvarjämte kyrkomötet äger befogenhet att hos Konungen anmäla

föreställningar och önskningar i kyrkliga mål, hvarom fråga af någon

dess ledamot väckes.

Genom grundlagsändringar den 22 juni 1866, i samband med representationsreformen,

utsträcktes kyrkomötets befogenhet dels till andel i

kyrkolagstiftningen, i det att vid stiftande, förändrande, upphäfvande eller

förklaring af kyrkolag skulle erfordras samtycke jämväl af kyrkomötet,

dels till vetorätt i afseende å ändring eller upphäfvande af prästerskapets

privilegier, förmåner, rättigheter och friheter.

Den af prästlöneregleringskommittén föreslagna lagstiftningen — hvars

grunddrag jag i det föregående återgifvit — berör i väsentliga delar prästerskapets

»friheter, donationer och förläningar samt andra deras ämbeten

tillhöriga lägenheter och ordinarie underhåll, jämväl ock de vederlag,

hvilka de åtnjuta». Ifrågavarande förmåner äro emellertid, såsom nämndt,

betryggade genom 1723 års privilegier. Förändring i samma förmåner kan

alltså icke ske utan medverkan af kyrkomötet i den af dess genom grundlagen

bestämda funktioner, som har sin hemul i § 114 regeringsformen.

Nu omhandlade lagstiftning angående prästerskapets löneförhållanden

m. m. i de delar, i hvilka samma lagstiftning utgör föremål för kyrkomötets

pröfning, bör därför ock i laga ordning underställas mötet.

Däremot torde, på sätt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i

Kopparbergs län anmärkt, den af prästlöneregleringskommittén föreslagna

formen för betryggande af kyrkans medbestämmanderätt i fråga om de

förmåner, som nu äro på grund af privilegierna tillförsäkrade prästerskapet

eller som träda i dessas ställe, icke vara med grundlagens bestämmelser

förenlig.

s. 211 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj.is Xthl. Proposition N:o S8.

211

Redogörelse för författningsförslagens viktigare detaljer i samband

med granskning af förslagen.

Sedan jag sålunda angifvit min ståndpunkt till vissa frågor af mera

central betydelse för nu ifrågasatta lagstiftning, torde det tillåtas mig att

något närmare redogöra för innehållet i de särskilda af prästlöneregleringskomrnittén

utarbetade författningsförslagen äfvensom för sådana erinringar

mot förslagen, som synas mig vara af någon större betydelse, äfven om

de icke alla enligt min mening äro af beskaffenhet att böra föranleda

ändring i förslagen. Föreligga skäl till redaktionsförändringar, afseende

hufvudsakligen att utgöra förbättringar i lagtexten, anser jag mig emellertid

icke böra belasta framställningen med redogörelse för hvarje sådant fall.

Kommittéförslagens allmänna innebörd framgår af förut omförmälda^“™“fl™‘''

hufvud gran der, på hvilka kommittén byggt dessa förslag, och belyses när- /avtagen.

mara af kommittén genom angifvande — i samband med hufvudgrunder-^""^^

nas framläggande — af vissa fördelar, som vore att vinna, därest skatt- ser.

skyldigheten till prästerskapet och de ecklestiatiska aflöningsförhållandena

ordnades i enlighet med samma grunder.

Äfven några af de hörda myndigheterna hafva betraktat förslagen

från mera allmänna synpunkter eller om dem uttalat allmänna omdömen.

Deras yttranden härutinnan torde böra i hufvudsak återgifvas, i den mån

detta icke i det föregående redan skett.

Sålunda finner domkapitlet i Växjö det vara tydligt, att kommittén

med mycken omsorg mot hvarandra afvägt prästerskapets berättigade kraf

med hänsyn till lönerna och de skattskyldigas förmåga att utan någon

större svårighet bära utgifterna. Genom förslaget om fri bostad och vedbrand,

som icke finge inräknas i lönen, genom skattefrihet i afseende på

vissa utgifter och genom det extraordinarie prästerskapets kontanta aflöning

ur kyrkofonden hade prästerskapets ekonomiska intressen blifvit väl

beaktade, hvartill komme, att det extraordinarie prästerskapets löneförmåner

blifvit på ett tacknämligt sätt tillgodosedda. I § 7 af förslaget till

föreskrifter angående beräkning af prästerskapets aflöning hade vederbörlig

hänsyn tagits därtill att, om de föreslagna lönerna skulle i några församlingar

visa sig otillräckliga på grund af särskilda förhållanden, dessa

löner kunde förhöjas på sätt Kungl. Maj:t pröfvade skäligt. Desslikes vun
-

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kling1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

lies den fördelen, att den garanterade lönen icke under löneregleringsperioden

lede någon minskning. Ett länge närdt önskemål om emeritilöner

blefve jämväl tillgodosedt, och såsom något icke mindre betydelsefullt

kunde framhållas, att medel komme att finnas för nydaningar på det kyrkliga

området. I afseende på ersättningen till kontraktsprostarna för deras

arbete skedde genom kommitténs förslag eu väsentlig förbättring. Domkapitlet

i Lund anser sig böra tacksamt erkänna den synnerligen stora omsikt

och skicklighet, hvarmed kommittén fullgjort sitt svåra och maktpåliggande

uppdrag, hvarjämte domkapitlet betonar, att kommittén vid utförandet

af detta uppdrag noga ställt sig till efterrättelse den anvisning,

som gifvits i Riksdagens skrifvelse den 5 maj 1896. Jämväl domkapitlet

i Göteborg hyser den uppfattningen, att förslagen äro uppgjorda med mycken

omsorg och bära vittnesbörd om ett synnerligen troget arbete, för

hvilket svenska prästerskapet icke kunde annat än känna sig djupt tacksamt.

Vid betraktande af de föreliggande förslagen, säger domkapitlet i

Härnösand, kunde domkapitlet ej annat än gifva erkännande åt det noggranna,

omsorgsfulla arbete, som i dem blifvit nedlagdt, såväl som åt den

sträfvan att bevaka kyrkans sanna intressen, hvaraf arbetet röjde många

spår. Flera af de grundtankar, som genomginge förslagen, måste ock anses

innebära obestridliga förbättringar i de närvarande förhållandena med

afseende på prästerskapets aflöning. Exempelvis ville domkapitlet nämna

den af kommittén åsyftade utjämningen af prästerskapets löner och den i

sammanhang därmed tagna hänsynen till olikhet i arbete och lefnadskostnader

inom olika församlingar och olika landsdelar, vidare den föreslagna

förkortningen i löneregleringsperiod och sist men icke minst försöket att

i viss mån afhjälpa det svåra missförhållande, som bestode däri, att svenska

prästerskapet ännu saknade allt hvad pensionsrätt hette. I ungefär

samma ordalag uttalar sig domkapitlet i Luleå. Däremot afstyrker domkapitlet

i Skara samtliga förslagen, under åberopande af förut omförmälda

principyttrande beträffande förslaget om afskrifning af prästerskapets tionde,

och ingår icke i någon som helst granskning af förslagens detaljer.

Eders Kung]. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs, Kopparbergs och

Jämtlands län hafva, såsom torde framgå af redogörelsen för yttrandena

i fråga om tiondeafskrifningsförslaget, uttalat från kommitténs väsentligen

afvikande åsikter angående sättet för bestämmande af skattskyldigheten

till prästerskapets aflöning, hvilka åsikter svårligen torde kunna förlikas

med grundtankarna i kommitténs öfriga förslag; och har öfverståthållareämbetet

ansett sig icke böra förorda vare sig kommitténs förslag om tiondeafskrifning

eller de andra förslagen.

Sist omförmälda fyra civila myndigheter äfvensom domkapitlet i Skara

opaginerad Kontrollera mot PDF

2i;j

Kunyl. Maj:tis Nåd. Proposition N:o 88.

framstå alltså såsom i det hela motståndare till de af kommittén föreslagna,

viktigare förändringarna, särskildt beträffande det kyrkliga beskattningsväsendet.

Eljest vinna kommitténs olika förslag, i större eller mindre omfattning,

understöd af ortsmyndigheterna.

Kammarkollegium (s. 64) tillkännagifver sin anslutning i allt hufvudsakligt

till de af kommittén uttalade åsikterna om den ecklesiastika skattskyldighetens

ordnande och förklarar sig jämväl vilja med sitt förord

understödja samtliga förslagen med hänsyn till deras allmänna innebörd.

I den mån jag icke redan förut varit i tillfälle att yttra min mening®epariemmt»- angående hvad som kan anses utgöra de ledande principerna i de af präst- chefenlöneregleringskommittén

framlagda förslagen till ordnande af det ecklesiastika

beskattningsväsendet och af prästerskapets afiöningsförhållanden

öfver hufvud, anhåller jag nu få förklara, att de grundtankar, som uppbära

kommitténs författningsförslag, synas mig innefatta eu i det hela lycklig

lösning af de föreliggande, invecklade spörsmålen, eu lösning som, med bibehållande

af det bepröfvadt goda, afhjälper eller mildrar verkningarna af de

mest framträdande bristerna i nuvarande anordningar.

Innan jag öfvergår till en detaljgranskning af förslagen, vill jag, till

undvikande af upprepningar, nämna, att då jag i det följande åberopar

uttalanden af prästlöneregleringskoinmittén eller kammarkollegium, jag,

när annat icke uttryckligen säges, åsyftar kommitténs den 19 juni 1903

afgifna underdåniga betänkande IV och kollegii den 10 november 1905

dagtecknade underdåniga utlåtande öfver samma betänkande.

Förslag till lag om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets

tionde samt om ersättning därför.

Vid behandlingen i det föregående af frågan om afskrifning af prästerskapets

tionde mot viss ersättning har jag redogjort för hufvudbestämmelserna

i nu ombehandlade lagförslag.

1 §•

Denna paragraf innehåller det stadgandet, att prästerskapet enligt TiotuUafgifförut

gifna författningar tillkommande tionde, vare sig tertial-, smör-, ftsk-andraa/g!ft»r

eller kvicktionde, äfvensom alla andra afgifter af fast egendom skola mot

godtgörelse indragas till statsverket. Kommittén föreslår således, dels att å”! ''ersätta,''

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

icke blott tiondeafgifter utan äfven andra afgifter af jordbruksfastighet

skola mot ersättning indragas till statsverket, dels ock att på samma

sätt skall förfaras jämväl med afgifter af annan fastighet.

Med afseende å förslagets omfattning i denna del erinrar kommittén

(s. 42), att när ersättning för jura stola? och andra extraordinarie afgifter

blifvit sammanförd med tiondeafgifterna i en summa, det numera ej torde

vara möjligt att utsöndra tiondeafgifterna från öfriga afgifter af jordbruksfastighet.

Af sådan anledning och då berörda ersättning utgör en försvinnande

liten del af jordbruksfastighetens skattebörda, har kommittén ansett, att någon

åtskillnad mellan de olika afgifter, som utgå af nämnda slags fastighet, icke må

göras — äfven där så kunde ske, t. ex. då en såsom ersättning för jura stolle

m. m. fastställd summa skall efter fyrktal eller bevillning fördelas å alla

beskattningsföremål, och således äfven å jordbruksfastighet —, utan att alla

afgifter af dylik fastighet, vare sig tionde af olika slag eller jura stolte,

offer, komministerslön o. s. v., skola indragas till statsverket samt ersättas

kyrkan; och inbegripas naturligtvis härunder äfven de jämförelsevis obetydliga

afgifter, som i stället för tionde påförts säterier i Skåne och Halland.

Vidare framhåller kommittén, hurusom afgifter af annan fastighet till

uppkomst och natur hafva mycket gemensamt med tiondeafgifterna, samt

alt det understundom skulle medföra svårigheter och uppkalla tvister, om

en bestämnd gräns måste dragas mellan afgifter af de olika fastighetsgrupperna,

hvarför med afgifter af annan fastighet torde böra förfaras på

samma sätt som föreslagits beträffande afgifterna af jordbruksfastighet.

Afgifterna af annan fastighet äro, säger kommittén, sådana som bestämts

i fasta belopp för hyttor, bruk, kvarnar, sågar samt andra verk och inrättningar

eller för delar däraf (härd, smedja, sågram, stenpar o. d.), så ock

alla de afgifter, som skola utgå i visst förhållande till taxeringsvärdet af

all slags »annan fastighet» ■— således ej blott verk och inrättningar utan

äfven tomter, vissa åbyggnader, fisken, frälseräntor in. m. — eller i förhållande

till dylik fastighet påförd • bevillning eller påfördt fyrktal. Enligt

sistnämnda grund utgöres af annan fastighet ersättning för påskpenningar,

jura stolte och andra liknande afgifter i de fall, då en viss ersättningssumma

skall fördelas på samtliga skatteobjekt inom eu församling.

Departements- Jag finne i'' det föreslagna stadgandet, hvilket i väsentlig mån föranledts

chefen. a£ hvarpå skattskyldigheten till prästerskapets aflöning för när
varande

är anordnad, vara grundadt jämväl med hänsyn till den ingalunda

oansenliga uppoffring, kyrkan obestridligen gör genom att afstå från

prästtionden.

Beträffande stadgandets finansiella innebörd, i den mån denna nu kan

ungefärligen beräknas, tillåter jag mig erinra därom, att afgifterna af

s. 215 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj;ls Nåd. Proposition N:o 88.

215

jordbruksfastighet ecklesiastikåret 1896 97 beräknades hafva ett värde af

3,699,450 kronor, samt att afgifterna af annan fastighet för omförmälda år

uppskattades till 198,504 kronor.

3 och 4 §§.

I dessa paragrafer angifvas grunderna för fastställandet af den penningsumma,

till hvilken fastighetsafgifterna skola vid indragningen fixeras,

hvarjämte meddelas bestämmelser om utgörande af ersättning till kyrkan

för de indragna afgifterna. För hvarje församling skall sålunda uträknas,

dels huru mycket för ecklesiastikåret näst före det, efter hvars utgång indragningen

äger rum, bort i persedlar och penningar enligt dittills gällande

lönereglering utgöras af hvarje fastighet i församlingen, dels ock

hvilka belopp i penningar persedlarna motsvara efter medeltalen af medelmarkegångsprisen

under de femtio åren 1864—1913, hvarefter Kungl.

Maj:t fastställer indragningssumman (§ 3). Denna summa utgör jämväl

statsverkets godtgörelse för de indragna afgifterna samt skall för all framtid

utgå för hvarje församling från och med det ecklesiastikår, indragningen

där äger rum, äfvensom för hvarje ecklesiastikår vid dess början

inlevereras till kyrkofonden (§ 4).

Ett fixerande i penningar af fastighetsafgifterna är en nödvändig förutsättning

för utförandet af en successiv afskrifning af dem, ty en dylik

procedur lärer svårligen kunna företagas med en mängd olikartade persedlar,

hvilkas värde dessutom årligen växlar. Reglerandet af ersättningen

till kyi’kan i följd af tiondens indragning krafvel’ likaledes omvärdering

till en fast penningsumma af den förmån, för hvilken godtgörelse skall

lämnas.

Fastighetsafgifternas förvandling i penningar skulle, på sätt kommittén

framhåller, visserligen lättast utföras, om till grund för beräkning af persedlarnas

värde lädes de medelmarkegångspris å dessa, som gälla året före indragningen.

Men därigenom skulle afgörandet alltför mycket öfverlämnas åt

slumpen.

Om medelprisen för en längre tid — icke prisen för ett enda år —

väljas, vinner kyrkan trygghet för, att prisfallet å vissa persedlar icke medför

alltför stor minskning i den ersättning, som skall till henne utgå,

När det gäller att bestämma de medelpris, som böra antagas, äro helt

visst många kombinationer tänkbara. Det kunde, säger kommittén, måhända

ligga närmast till hands att såsom grund för förvandling af persedlarna

föreslå medelvärdena af medelmarkegångsprisen under de 50 år,

som i hvarje särskildt fall föregått fastighetsafgifternas indragning uti ett

pastorat, då ju denna tid sammanfaller med vederbörande lönereglerings

Fastighet safgifternas

fixering i

penningar.

Grunder för

af gifternas

fixering.

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Majsts Nåd. Proposition N:o 88.

gilitghetsperiod. Men oafsedt att antagligen icke någon iönereglering varit

tillämpad under alla de år 50 år, för hvilka regleringen blifvit fastställd,

finner kommittén det mindre lämpligt, att för den uppskattning af fastighetsafgifternas

penningvärde, som skall föregå indragningen till statsverket,

bestämmas olika persedelpris de olika år, under hvilka indragningen skall

i de särskilda pastoraten verkställas. Dessa pris skulle i sådan händelse,

enligt hvad som framgår af en utaf kommittén uppgjord tablå (s. 46),

komma att växla 17 gånger inom Göteborgs stift, 15 gånger inom Karlstads

stift, 12 gånger inom Uppsala stift o. s. v. Det ligger i öppen dag,

hvilket tidsödande arbete för uppgörande af prislistor ett dylikt stadgande

skulle medföra.

Såsom ledande till största enkelhet och reda har det synts kommittén,

att medeltalen af medelmarkegångsprisen för åren 1864—1913 borde läggas

till grund vid omsättningen af de olika persedlar, som ingå i tionden och

i andra afgifter af fast egendom, när berörda afgifter skola till statsverket

indragas.

Skälet till att kommittén valt dessa medelpris är, att de persedlar,

om hvilkas utgörande föreskrifter meddelats i de först fastställda löneregleringarna,

antingen blifvit lösta eller åtminstone kunnat lösas efter

medelmarkegångsprisen för något af omförmälda 50 år; och då omsättningen

i penningar af dessa persedlar synts böra ske efter ett medium af

prisen för de nämnda åren, har kommittén ansett, att samma medelpris

naturligtvis med de modifikationer, som föranledas däraf, att markegångssättningen

försiggår distriktsvis — böra följas jämväl vid förvandlingen

af persedlar, hvilka utgå enligt senare löneregleringar. Kommittén förmenar,

att ett uträknande af medelprisen med tillämpning af medelmarkegångsprisen

för samtliga dessa 50 år innefattar en lösning af frågan, som

bör kunna tillfredsställa representanterna för såväl tiondetagare som tiondegifvare.

Genom upptagande af alla dessa års växlande pris böra nämligen

ur räkneoperationen framgå såvidt möjligt med rättvisa och billighet öfverensstämmande

medeltal såsom förvandlingsgrund. Sedan beträffande

hvarje markegångsdistrikt medeltalet för en hvar af de i tionden och öfriga

fastigh et safgi it er ingående persedlarna blifvit uträknadt, skulle alla medeltalen

sammanfattas i en handling och kungöras för att lända till efterrättelse

vid omsättningen.

I fråga om beloppet af de persedlar, hvilkas penningvärden skola —

med användande af det medelpris, som å hvarje persedel varder fastställdt

uträknas och sammanläggas med de kontanta afgifterna af fast egendom,

bör efter kommitténs åsikt den för hvarje pastorat gällande löneregleringen

hafva vitsord, oberoende däraf om mer eller mindre i afgifter

s. 217 Kontrollera mot PDF

217

Kutig!, Maj .in Kåt/. Proposition N:o 88.

faktiskt utgått. Likaså skola de i penningar fastställda afgifterna beräknas

i enlighet med föreskrifterna uti vederbörande löneregleringsresolution.

På detatt de förhållanden, som, utom markegångsprisen, — t. ex. drifvandet

af eu viss inrättning, fyrktalens fördelning å olika skatteobjekt — skola öfva

inflytande på fastighetsafgifternas belopp, må så nära som möjligt ansluta sigtill

de förhållanden, som verkligen äro rådande i ett pastorat vid tiden

för tion dens indragning, anser kommittén, att man ej kan hänföra sig till

ett tidigare ecklesiastikår än året före det, efter hvars utgång sagda åtgärd

skall vidtagas, eller således exempelvis för den indragning, som skall verkställas

den 1 maj 1920, till ecklesiastikåret 1918 —19. Kommittén påpekar,

att det å andra sidan ej heller vore tillrådligt, att bestämma ett

senare ecklesiastikår, enär, på sätt nyss omförmälda tablå utmärker, antalet

utlöpande löneregleringar vissa år är högst betydligt — nämligen 202 år

1918, 204 år 1919, 222 ar 1920 —, hvarför myndigheterna svårligen

skulle medhinna att ecklesiastikåret omedelbart före indragningen vidtaga

alla af dem beroende åtgärder.

Med afseende å de för indragningssummans fixerande erforderliga Proceduren.

operationerna upptager lagförslaget bland annat den föreskriften, att uträkning

af samtliga fastighetsafgifters penningvärde skall ske särskild!

för hvarje fastighet och för hvarje församling, hvarjämte det skulle öfverlämnas

åt Kungl. Maj:t att fastställa den summa i penningar, till hvilken

berörda afgifter må vid indragningen beräknas.

Den törra bestämmelsen, som åsyftar en möjligast noggrann undersökning

beträffande hvarje fastighets skatteplikt, för att ett desto säkrare

resultat i afseende å det hela må vinnas, ansluter sig, enligt hvad kommittén

upplyser, till nuvarande ordning, såtillvida som afgifterna till

prästerskapets aflöning utgå församlingsvis, samt i vederbörande löneregleringsresolution

antingen tionden är med sitt särskilda belopp fastställd

för hvarje fastighet eller också grunden för dess fördelning å

fastigheterna angifvits. Mot den senare bestämmelsen torde, säger kommittén,

kunna invändas, att Kungl. Maj:t lämpligen icke bör besväras

med eu förrättning, som allenast afser att fastställa en i öfverensstämmelse

med vissa grunder uträknad penningsumma. Men då genom samtliga

fastighetsafgifters fixering i penningar göres ändring i löneregleringarna,

hvilka tillkommit enligt beslut af Kungl. Maj:t, och dessa regleringar

såsom framgår af § 6 i omhandlade författningsförslag — i det

hela komma att fortfarande någon tid tillämpas, bör enligt kommitténs åsiktafgörandet

beträffande den kontanta summa, mot hvilken tionden och

öfriga fastighetsafgifter skola utbytas, icke öfverlämnas åt underordnad

myndighet.

Bih. till Rilesd. Prof. 1.908. 1 Sami. 1 Åfcl. 60 Höft.

28

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:q 88.

Till ledning vid det förberedande arbetet ej mindre med utredning i

fråga om beloppet af de persedlar och penningar, som skola af hvarje

fastighet i en församling utgöras, än äfven med persedlarnas omsättning

i penningar erfordras närmare föreskrifter, hvilka kommittén förmodar

varda meddelade af Eders Kungl. Majt.

Faitigketsaf- Den summa, som för hvarje församling fastställes till indragning, är

summa, bestäm-å andra sidan afsedd att utgöra ersättning till kyrkan för tionde och

mande för andra afgifter af last egendom, sedan dessa in dragits till statsverket.

''tiutyrka n” Ifrågavarande ersättning skall enligt förslaget icke ingå direkt till, den

församling, hvars fastighetsägare förut erlagt berörda afgifter, utan, såsom

eu kyrkans* gemensamma aflöningstillgang, tillföras kyrkofonden, hvars

ändamål ju är att uppsamla och fördela dylika kyrkliga lönemedel. Om

emellertid eu församling icke mäktar att med de afgifter, hon fortfarande

måste intill en viss gräns utgöra, äfvensom med öfriga .särskilt för hennes

präster afsedd a inkomster bereda dem anständig bärgning, da äger denna

församling lita till kyrkofonden för att erhålla nödigt aflöningsbidrag.

lartemenu- Mot hvad prästlöneregleringskommittén sålunda föreslagit har jag eu

cie/en. erinran att göra.

Jag kan nämligen icke finna af behofvet pakalladt, att fastställandet

af de afgift sbelopp, som skola indragas till statsverket, lägges i Eders

Kungl. Maj:ts hand. Denna åtgärd synes mig ingalunda jämförlig med

den pröfning af en mängd olika spörsmål, som ingick i fastställandet af

de på 1862” års förordning grundade löneregleringarna. Ty vid dem

skulle bland annat, utan ledning af bestämda grunder, afgöras, huru mycket

af de ombildade tiondeafgift erna borde påföras hvarje hemman och lägenhet

samt huru mycket personer af visst stånd eller förmögenhet borde

erlägga i prästrättighet. Nu ifrågavarande förrättning däremot af ser, såsom

ock kommittén själf riktigt framhåller, blott »att fastställa en i öfverensstämmelse

med vissa grunder uträknad penningsumma».

Bestyret härmed synes mig utan någon som helst olägenhet, men till

fromma för ärendenas snabbare afgörande, kunna anförtros åt kammarkollegium,

som ju ej är främmande för dylika uppgifter. I sådant afseende

tillåter jag mig erinra, hurusom genom nådiga förordningen angående

inlösen af skattefrälseräntor in. m. den 11 september 1885 åt

omförmälda ämbetsverk uppdragits dels att pröfva befogenheten af väckt

anspråk om inlösen för statsverkets räkning af räntor å skattefrälsehernman

samt af viss kronotionde och arbets- eller hofveriskyldighet, dels att

enligt särskildt angifna grunder bestämma beloppet af den lösesumma,

som finnes böra för omförmälda utskylder eller besvär utgå af statsverket.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. M«j:ts Nåd. Proposition N:o Sb.

21[l

Att närmare föreskrifter varda af liders Kung!. Maj:t meddelade beträffande

proceduren vid fastighetsafgifternas fixerande till vissa penningbelopp,

lärer vara oundgängligen nödvändigt. Men äfven eljest t. ex.

i fråga om dessa afgifters afskrifning och uppbörden af icke afskrifna afgifter

— torde särskilda föreskrifter visa sig behöfiiga. Lämpligt synes

mig därför, att i slutet af författningen införes ett allmänt stadgande,

hvarigenom liders Kungl. Maj:t undfår uppdraget att meddela de ytterligare

bestämmelser, som för tillämpning af föreskrifterna i nu omhandlade

lag kunna finnas erforderliga.

På sätt jag i det föregående nämnt, skulle utjämningen af den eckle- Afskrifning)

siastika skattskyldigheten försiggå i form af en^ successiv afskrifning &{pJcahnnyaG/a™‘“.

tionden jämte andra fastighetsafgifter; och föreslår kommittén uti denna heuafgifter

paragraf, i hvilken ordning berörda afskrifning bör försiggå. under ™akrif
Det

har svnts kommittén, att afskrifningen skulle kunna verkställas ningtperinden.

under en tidrymd af 30 år, räknade för hvarje pastorat från och med det

ecklesiastikår, då indragningen till statsverket af de gamla fastighetsafgifterna

där äger rum. Under det att dessa afgifter småningom minskades,

skulle bidragen till prästerskapets aflöning utgöras efter en för samtliga

skattskyldiga — äfven innehafvarna af tiondepliktiga fastigheter — gemensam

och lika grund. Den summa, hvilken fastställts såsom utgörande föremål

för indragning, blir naturligtvis äfven den summa, a hvilken afskrifningen

skall beräknas. Första årets afskrifningsbelopp torde, yttrar kommittén,

ej böra bestämmas till lägre än 30 procent, enär det är af vikt,

att afskrifningen inledes med en betydande eftergift, såvida de nya grunderna

för skyldigheten att bidraga till prästerskapets aflöning skola, samtidigt

med det att den gamla skattskyldigheten delvis kvarstår, vinna tilllämpning

redan under afskrifningens första år, utan att fastighetsägarnas

skattebörda i sin helhet varder mer besvärande efter afskrifningen än före

densamma.

Fn ledamot af kommittén, ingenjören O. Nyländer (s. 448), anser

det icke vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande, att tionden,

i den mån den ej afskrifves, skall af fastighetsägarna fortfarande utkräfvas

under hela 30 år, efter det att de på grund af förordningen den 11

juli 1862 fastställda löneregleringarna upphört att gälla och sedan nya

löneregleringar börjat tillämpas, Indika ålägga fastighetsägarna att, i likhet

med andra skattskyldiga, bidraga till prästerskapets aflöning. Riktigast

vore enligt reservantens åsikt, att tiondeskyldigheten af fast egendom upphörde

vid den tidpunkt, då nya och helt andra grunder för prästaflönin
-

Särskild

mening.

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Uttalanden a

myndigheter.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

gens utgörande inom pastoraten började tillämpas, och att statsverket

sålunda öfvertoge denna skyldighet, allteftersom de gamla, nu gällande

löneregleringarna upphörde. Därigenom kunde ock hela den föreslagna

anordningen för tiondens upptagande och afskrifning i högst väsentliggrad

förenklas. I alla händelser synes det reservanten, att den af kommittén

föreslagna tidsperioden af 30 år för ifrågavarande afskrifning är

alltför lång och utan svårighet kan begränsas,till åtminstone 20 ecklesiastikår

eller till samma tid, hvarunder eu enligt de nya grunderna fastställd

lönereglering är afsedd att tillämpas.

Under förutsättning af bifall till sitt förslag om en provisorisk, högre

församlingsafgift af jordbruksfastighet har kommittéledamoten Ekström

(sid. 314) förenat sig i nyssnämnde reservants yrkande.

Domkapitlet i Lid ed instämmer med reservanten Ekström.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län finner det

helt naturligt, att då ny lönereglering träder i kraft, den äldre löneregleringen

bör till alla delar upphöra att gälla. Det vore ej med rätt och

billighet förenligt att ens under en öfvergångstid låta ägarna af jordbruksfastigheter

på eu gång betala tionde och afgifter, som skulle utgöra ersättning

för tionden, hvarför denna senare skatt borde på eu gång afskrifvas.

Pa liknande sätt yttra sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands

och i Kopparbergs län.

Emot en successiv afskrifning af de till statsverket indragna tiondeafgifterna

har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala län icke

något att erinra men förmenar, ätt det kan dragas i tvifvelsmål, huruvida

det är lämpligt, att denna afskrifning utsträckes under en tidrymd, som

med 10 år öfverstiger de nya löneregleringarnas föreslagna giltighetstid.

Enligt nådiga kungörelsen den 5 juni 1885 och lagen den 2 december

1892 skedde afskrifriingen af grundskatten under tiden från och med år

1886 till och med år 1903. Lika med eu af reservanterna ansåge därför

länsstyrelsen tiden för afskrifriingen böra begränsas till 20 år och sålunda

sammanfalla med den tid, hvarunder de nya löneregleringarna skulle blifva

gällande, dock att, i enlighet med kommitténs förslag, redan första året

30 procent afskrefves. Äfven Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i

Göteborgs och Bohus län anser planen för tiondeafskrifningen vara ställd

på väl lång tid. Belopj et af den årliga afskrifningsprocenten torde, såsomkommittén

framhållit, böra i främsta rummet bestämmas med hänsyn till

statens förmåga att underkasta sig de uppoffringar, som afskrifningen

kräfde, men det ville förefalla Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,,

som om större fordringar i detta afseende skulle kunna ställas på staten,

än kommitténs förslag innebure, och önskvärdt vore ju, om afskrifningen

opaginerad Kontrollera mot PDF

2121

KiiikjI, Mtij:ts Xåil. Proposition X:o 88.

kunde till iullo försiggå inom den tid, som närmaste nya löneregleringsperiod

komme att omfatta, eller 20 år.

Kammarkollegium erinrar därom, att kollegium anslutit sig till förslaget

om eu sådan anordning för framtiden af det kyrkliga beskattningsväsendet,

att jordbruksfastighet icke skulle i högre grad än andra skutteobjekt

betungas med pålagor till prästerskapets underhåll. Regleringen

af den gamla tiondeskyldigheten vore dock eu annan fråga. Därvid borde

uppmärksammas, att statsverket årligen skulle tillhandahålla kyrkan ett

mot den afskrida tiondens värde svarande belopp. Det, vore då enligt

kollega åsikt icke oskäligt, att under någon öfvergångstid fastighetsägarna

iörpliktades lämna ett särskildt, bidrag till statsverkets utgifter för fullgörandet

af den ersättningsskyldighet till kyrkofonden, staten åtagit sig

med anledning af tiondens och öfriga fastighetsafgifters indragning. Därigenom

skulle i någon mån kunna undvikas, hvad kommittén genom den

successiva afskrifningen ock velat förebygga, nämligen att »gällande förmögenhetsvärden

alltför starkt rubbas eller andra samhällsklasser än fastighetsägarna

plötsligen betungas med ökade skattebidrag». Kollegium förutsätter

dock, att under öfvergångstiden fastighetsägarnas skattebörda i sin helhet

om möjligt icke blir mera besvärande efter än före tiondens afskrifning.

. Huruvida tiden för tiondeafskrifningens genomförande bör något förkortas

i förhållande till de af kommittén föreslagna 30 åren, förmenar

kollegium vara en fråga, hvaröfver det knappast tillkommer kollegium

att afgifva yttrande, och hvars lösning för ölrigt helt visst kommer att

bestämmas »af statsfinansiella hänsyn». Någon särskild anledning att låta

afskrifningsperioden sammanfalla med den blifvande löneregleringperiodens

20 år finnes dock enligt kollega mening icke, alldenstund tiondeafgifterna

ej hafva något som helst samband med de nya löneregleringarna.

Om man, i likhet med mig, har den uppfattningen, att nuvarande Departement*- fastighetsafgifter till prästerskapets aflöning, framför allt de olika slagen ch"''fen''

af tionde, såsom kvarlefvor från en förfluten tid hvila på beskattningsgrunder,

som icke stå tillsammans med vår tids uppfattning af en rättvis

och jämn fördelning af de skyldigheter, staten måste utkräfva af sina

medlemmar, kan man icke annat än finna med såväl statens som den

enskildes intresse mest förenligt, att berörda skatteformer snarast möjligt

aflägsnas ur skattesystemet, helst landets förmåga att bära kostnaderna

för själavårdens upprätthållande ju alls icke skulle minskas därigenom, att

de bidrag, som erfordras till dessa kostnaders bestridande, varda på ett

billigare och mera tidsenligt sätt fördelade. Ett fortskyndande af den

bördornas utjämning, hvilken är den successiva tiondeafskrifningens syfte,

opaginerad Kontrollera mot PDF

•222

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

framstår såsom något särskilt eftersträfvansvärdt, när i betraktande tages,

att enligt kommittéförslaget, som binder afskrifningens början vid gällande

lönereglerings utlöpande i en församling, det under alla förhållanden

måste dröja en ganska afsevärd tid, innan tiondegifvarna uti åtskilliga

församlingar få komma i åtnjutande af någon som helst lindring i sina

afgifter till prästerskapet. Förut åberopade, å sid. 46 i kommitténs betänkande

IV införda tablå gifver nämligen vid handen, att af de i tablån

åsyftade 1,365 löneregleringarna — hvilka hvar för sig i allmänhet afse två

eller flera församlingar — det betydande antalet af 402 löneregleringar icke

förfalla förr än under olika år efter 1920, den senast fastställda löneregleringen

först år 1942.

Å andra sidan får emellertid icke förbises, att en nedsättning och

slutligen ett fullständigt utplånande af nu ifrågavarande skatter för innehafvarna

af tiondeskyldiga fastigheter innebär en direkt fördel, som beredes

dem därigenom, att samhällets öfriga medlemmar måste påtaga sig en

ökad skattebörda. Den omständigheten, att rubbning i egendomsvärdena

eller öfver hufvud i medborgarnas inbördes ekonomiska förhållanden

sålunda åtföljer nu ifrågasatta undanrödjande af ojämnheter i skattesystemet,

kan visserligen icke få ställa sig såsom ett afvisande hinder för vidtagande

af en eljest nyttig funnen reform. Men såtillvida bör enligt, min

mening hänsyn tagas till ifrågavarande omständighet, att vid reformens

genomförande en viss aktsamhet varder iakttagen.

Varsamhet torde vara att tillråda jämväl ur synpunkten af statens

förmåga att utan större svårighet fylla budgetens kraf. Genom småningom

fortgående nedsättning af de indragna fastighetsafgifterna minskas

nämligen efter hand statens inkomst af dessa, medan ersättningsskyldigheten

till kyrkan för de henne frångångna afgifterna kvarstår oförändrad.

Den brist, som härigenom uppkommer för statsverket och som beräknats

vid den sista skatteprocentens försvinnande uppgå till 3,897,954 kronor,

måste fyllas.

Prästlöneregleringskommittén har icke gjort någon beräkning öfver

de tillgångar, som skulle kunna lämna ersättning för de beviljade skatteoft

ergifter na. En dylik beräkning, som icke heller nu företagits, hade väl

ock gifvit föga ledning vid bedömandet af landets förmåga att i en jämförelsevis

aflägsen framtid bära de utgifter, som stå i samband med den

tilltänkta skattereformen. Till en början — med utgångspunkt från år

1914 — blifva dessa utgifter icke synnerligen afsevärda. Af kom
mitténs,

af mig i det föregående återgifna, utredning framgår, att sedan

opaginerad Kontrollera mot PDF

22:;

Ktt/ujl. Maj:ts Xthl. Proposition X:o

afdrag gjorts för ej afskrifva skattebelopp, utgifterna skulle först ar 1922

öfverskrida eu million eller, närmare bestämdt, det året uppgå till 1,088,(163

kronor.

Utan att underskatta betydelsen för budgeten af den tillökning i utgifter,

som föranledes af prästtiondens successiva efterskänkande, föreställer

jag mig likväl, att omhandlade skatteregleringsfråga, som i våra dagar

knappast kan sägas hafva någon ur finansiell synpunkt särskildt afskräckande

omfattning, ännu mindre i framtiden skall — att döma af senare årens

statsregleringar — gifva anledning till större oro hos dem, hvilkas uppgift

det blir att bereda de ökade inkomster, som erfordras för fyllande af de

stegrade statsbehofven.

Vid öfvervägande å ena sidan åt de omständigheter, som tala för

ett förkortande af den tidrymd, under hvilken fastighetsafgifternas afskrifning

bör bringas till slut, och å andra sidan af de omständigheter, som

mana till varsamhet vid afskrifningsplanens uppgörande, finner jag ej anledning

att afvika från prästlöneregleringskommitténs förslag om eu period

af 30 år för regleringens genomförande.

Under denna tid skulle alltså ägarna åt de fastigheter, af hvilka tillförne

tionde eller andra utgifter till prästerskapets aflöning utgått, hafva

att uppbära eu del af den gamla skattebördan — under perioden dock

alltjämt minskad — samtidigt därmed att de, i likhet med öfriga till den

kyrkliga kommunen bidragsskyldiga, måste deltaga i utgörandet af de utgifter

för omförmälda ändamål, som afses i förslaget till lag angående

reglering af prästerskapets aflöning. Denna dubbla afgiftsplikt kan icke

undvikas, med mindre eftergiften af den gamla skatteskyldigheten från

början blir fullständig, hvilket jag dock såsom af det förut anförda framgår,

icke kan tillstyrka. Det bör emellertid, på sätt ock kommittén erinrat,

tillses, att under afskrifningsperioden fastighetsägarnas skattebörda i sin

helhet om möjligt ej blir mera betungande, än den var dessförinnan.

Huru förhållandena härutinnan komma att i eu framtid gestalta

sig, lärer svårligen nu kunna utredas. Jag antager att, med tillämpning

af de nya beskattningsgrunderna, eu fastighets sammanlagda aflöningsbidrag

skulle, oaktadt 30 procent af tionden efterlåtits, under nuvarande

ekonomiska förhållanden inom församlingen öfverstiga hvad af fastigheten

förut erlagts i tionde. Till följd af handelns och industriens

utveckling tillkomma sedermera nya skatteobjekt, hvilka med åsyftade

fastighet skola dela aflöningsplikten, sådan denna bestämts enligt de» nya

beskattningsgrunderna. I sådan händelse kan sammanlagda beloppet af

de afgifter, hvarmed ifrågavarande fastighet äfven under afskrifningsperiodens

första år blir belastad, mycket väl komma att understiga värdet af

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kungl. Majds Nåd. Proposition X:o 88.

deri tionde, som tillförne utgått af densamma. Utvecklingens gång hittills

tyder på att förloppet bör blifva sådant i de flesta församlingar.

Jag har emellertid sökt bilda mig en föreställning om huru kommitténs

förslag skulle verka i fall, där faktorerna äro i viss mån kända. För

sådant ändamål har jag föranstaltat om en undersökning, därvid, beträffande

jordbruksfastigheternas belastning, de siffror lagts till grund, som i

kommitténs tabellverk Ser. A tab. 2, kol. 21, för ecklesiastikåret 1896—97

angifva denna belastning uttryckt i öre pr fyrk. Å andra sidan hafva

de nya skattebeloppen beräknats med tillämpning af de grunder, för Indika

jag i det föregående redogjort vid behandling af frågan om församlingarnas

bidragsskyldighet till prästerskapets aflöning.

Efter minskning med 30 procent af det tal i nämnda tabell, som för

jordbruksfastigheterna inom en församling angifver medelbelastningen —

t. ex. It) öre pr fyrk —, och sedan till det sålunda reducerade talet, 7 öre,

lagts det tal — t. ex. 4 öre pr fyrk —, som utmärker jordbruksfastigheternas

inom samma församling medelbelastning, efter det högst 5 öre

l)r fyrk uttaxerats, har visat sig, att ökning i belastning — uti det antagna

exemplet uppgående till 1 öre pr fyrk — skulle för jordbruksfastigheterna

inträda i 195 landsförsamlingar. Beloppet af ökningen är mindre än 0.5

öre i 62 af dessa församlingar samt utgör 0.5—0.99 öre i 48 församlingar,

1 ‘1-49 öre i 31 församlingar, 1.5—1.99 öre i 16 församlingar, 2—-2.49 öre

i 16 församlingar, 2.5 - 2.99 öre i 17 församlingar, 3—3.49 öre i 4 församlingar

och 3.5—3.99 i 1 församling.

Afskrifvas af jordbruksfastigheternas nuvarande afgiftsbelopp strax i

början 40 procent, skulle ökning i belastningen för denna grupp af skatteobjekt

inträda inom allenast 65 landsförsamlingar.

De sålunda verkställda beräkningarna grunda sig på medeltalssiffror

och lämna följaktligen ej någon upplysning om -hvarje särskild fastighets

relativa belastning, än mindre om dess verkliga skattebelopp. År utredningen,

på detta sätt anordnad, alltså icke af något större värde för kännedomen

om fastigheternas nuvarande beskattningsförhållanden, är dess

beviskraft rörande framtiden uppenbarligen ännu obetydligare. Försiktigheten

synes mig emellertid bjuda, att nedsättningen i fastighetsafgifterna

redan första året bestämmes till 40 procent. Härvid torde sedan böra

förblifva under 9 år, hvarefter den af kommittén framlagda afskrifningsplanen

skulle oförändrad tillämpas.

Åt framtiden lärer böra öfverlåtas att, med ledning af vunnen erfarenhet

angående verkningarna i afseende å den enskildes ekonomi af å

ena sidan skattenedsättningen och å andra sidan tillämpningen af de

nya beskattningsgrunderna, vidtaga de åtgärder, som till undanröjande

s. 225 Kontrollera mot PDF

225

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

af möjligen uppkommande skatteförhöjning för tiondegifvarna må finnas

af rättvisa ocli billighet påkallade.

6 §.

Så länge fastighetsägarnas skattskyldighet kvarstår, om ock i anseende0*^™/ °Jh

till afskrifningen mindre betungande än enligt gällande lagstiftning, bör aftiri/na

densamma efter kommitténs mening fullgöras i enlighet med föreskrifterna fåf9''?flZr.

uti fastställda löneregleringar. Med afseende å lösen för de i persedlar

bestämda afgifterna anser dock kommittén den modifikationen böra iakttagas,

att sagda afgifter skola utgå — icke, Såsom 1862 och 1872 årens förordningar

stadga, efter tioårig markegång — utan efter medeltalen af medelmarkegångsprisen

under de 50 åren 1864—1913, således efter samma pris, som enligt

§ 3 i omhandlade författningsförslag skola ligga till grund för persedlarnas

förvandling vid fastighetsafgifternas indragning till statsverket.

De afgiftsbelopp, som skola inom församlingarna uttagas för att betacka

den summa, fastighetsägarna hafva att, sedan vederbörliga ^fskrifningar

verkställts, erlägga till statsverket, måste för de olika åren utfalla

något olika, oafsedt de förändringar, som blifva en följd af afskrifningarna.

Skälen härtill äro, dels att verk och inrättningar kunna tillkomma eller

'' försvinna, dels att när en viss summa skall å samtliga skatteobjekt i en

församling till utgörande fördelas efter fyrktal eller bevillning, fastigheternas

andel i bördan måste växla med de olika beskattningsföremålens inbördes

skattekraft. Uppbörden för ett år kan alltså komma att visa öfverskott

eller brist. Hvad som utdebiterats för mycket bör, säger kommittén,

återställas till de skattskyldiga, då ju staten ej kan äga någon rätt

till öfverskottet, hvaremot, om brist uppstått, de afgiftspliktiga fastighetsägarna

ej kunna undgå att fylla densamma. Detta senare förhållande

torde likväl icke komma att ofta inträffa, såvida de i vederbörande löneregleringsresolution

för utdebiteringen uppställda grunderna riktigt tilllämpas.

Vanligaste anledningen till brist torde vara, att ett verk, som

fått sig påförd en fast afgift, upphör att drifvas, utan att något annat

verk i stället anlägges. I allt fall kan det felande beloppet sällan blifva

af någon betydenhet.

Kommittén förmenar, att fastighetsafgifternas indragning till statsverket

ej bör verka någon ändring i hvad för närvarande gäller angående

samma afgifters debitering och uppbörd genom församlingarnas förtroendemän,

ty om än afgifterna hädanefter icke komma att direkt användas till

aflöning af församlingarnas prästerskap, hafva de dock icke förlorat sin

egenskap af kyrkliga lönemedel, endast att de i annan ordning än tillförne

komma prästerskapet till godo.

Bih. tiU Riksd. Prot. 1908. 1 Sami 1 Afd. 66 Höft.

29

s. 226 Kontrollera mot PDF

Uttalanden a,

myndigheter.

226 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

r Rörande omhandlade paragraf erinrar domkapitlet i Luleå, att då

fastighetsafgifterna, hvilka jämlikt § 5 i kommitténs förslag under de första 6

åren utgå med blott 70 procent af det beräknade värdet, efter hand skola

minskas, tills de efter 30 år upphöra att utgå, uppbörden särskilt under

senare hälften af 30-års perioden blir jämförelsevis obetydlig, hvarför det kan

sättas i fråga, huruvida det icke blir en i förhållande till uppbördens storlek

alltför vidlyftig och dyrbar apparat att tillsätta en särskild uppbördsman

för anställande af ifrågavarande uppbörd efter särskild debiterings- och

uppbördslängd. Så skulle under de sista 4 åren af tiondelösens erläggande,

då endast 10 procent skulle utgå, för Jockmocks församling uppbörden

blifva allenast omkring 170 kronor. Denna obetydliga summa

skulle då särskild uppbördsman uppbära af en befolkning, spridd på en

ytvidd af 194 kvadratmil. I detta fall blefve kostnaden för uppbörden

säkert större än uppbörden själf. Visserligen vore den tionde, Jockmocks

församling erlade, mycket ringa i förhållande till ytvidden, men många

liknande exempel från Lappmarken kunde anföras. Och i allmänhet kunde

man säga, att ifrågavarande uppbörd särskildt mot slutet af 30-årsperioden

blefve obetydlig. Med hänsyn till detta förhållande ville domkapitlet föreslå

en sådan ändring af § 6, att uppbörden verkställdes af kronans uppbördsman

i sammanhang med kronouppbörden.

Äfven några af länsstyrelserna framställa anmärkningar mot det sätt,

hvarpå den särskilda uppbörden och redovisningen af tiondeafgifterna

skulle ordnas. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kristianstads

län tillstyrker den ändringen af nu omhandlade paragraf, att församlingens

uppbördsman bör så fort ske kan och senast före oktober månads utgång

hafva upprättat debiterings- och uppbördslängden för uppbörd af ifrågavarande''

afgifter, hvilken längd, sedan den omedelbart därefter under föreskrifven

tid varit för de betalningsskyldiga tillgänglig, bör af församlingens

uppbördsman öfverlämnas till uppbördsförvaltningen i orten, som besörjer

afgifternas uppbörd och redovisning i sammanhang med kronoutskylderna.

I närmare anslutning till domkapitlet i Luleå framhåller Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande i Västerbottens län, att det synes vara lämpligare och

förenadt med större trygghet, om, då berörda afgifter skola ingå till statsverket,

desammas debitering och uppbörd verkställes af kronans uppbördsförvaltning

i sammanhang med debitering och uppbörd af öfriga kronoutskylder,

och detta så mycket hellre som kronans uppbördsman enligt

förslaget i alla händelser skall mottaga redovisningen för de influtna afgifterna

samt indrifva och redovisa de belopp, som restförts. För den

kronans tjänsteman sålunda åsamkade ökningen i arbete bör ersättning

utgå af de afgiftsskyldiga i enlighet med samma grunder, som gälla för

s. 227 Kontrollera mot PDF

227

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 88.

debitering och uppbörd af landstingsskatt. Yttranden i sistberörda syfte

hafva afgifvits jämväl af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala

och i Västmanlands län, hvilka anfört, bland annat, att det föreslagna

uppbördssättet kommer att i de flesta fall arbeta med en viss grad af

osäkerhet; att medelredovisningen genom mellanhänders anlitande alltid

kommer att fördröjas: att då de ifrågavarande medlen skola ingå till

statsverket, icke finnes något rimligt skäl, hvarför de icke skulle i den

för kronouppbörden stadgade ordningen debiteras, uppbäras och redovisas

af kronans uppbördsman, mot rätt för dessa att för besväret därmed

åtnjuta den för de särskilda uppbördsmännen föreslagna provisionen, samt

att bördan af arbetet därmed icke torde, sedan grundskatterna numera

afskrifvits, vara något hinder.

Med afseende å hvad sålunda blifvit beträffande denna fråga af nämnda

myndigheter anfördt tillstyrker kammarkollegium, att förevarande paragraf

varder omarbetad, i syfte att de till statsverket indragna afgiftema till

prästerskapet skola — i den män de icke afskrifvits — debiteras, uppbäras

och redovisas af kronans vederbörande uppbördsman i den för kronouppbörden

stadgade ordningen.

Sedan tionde och andra afgifter af fast egendom indragits till statsverket, Departemenuböra

de väl rätteligen likställas med andra utskylder till kronan. Jag c *

instämmer därför med de myndigheter, som anse, att berörda afgifter

böra af kronans uppbördsförvaltning, mot ersättning af de skattskyldiga,

debiteras, uppbäras och redovisas i samband med kronans uppbörd. De

närmare föreskrifter, som i afseende härå varda erforderliga, lärer Eders

Kungl. Maj:t vilja meddela.

Giltigt skäl synes mig ej förefinnas att, såsom kommittén föreslagit,

ålägga fastighetsägarna i en församling att gemensamt ansvara för utgörande

af indragna, ännu ej afskrifna fastighetsafgifter inom församlingen,

hvarför bestämmelsen hörom torde höra utgå.

7 §•

Under hänvisning till hvad lag i det föregående anfört om kyrkansKyrkan* med
n

• ... , .„ ®. o J f 1 • r 1 ± n • bestämmande
ställnmg

till lagstiftningen angående reglering åt prästerskapets aflöning rätt vid lagoch

därmed sammanhängande frågor, tillstyrker jag, att förestående paragraf “tf‘ningen.

i kommitténs förslag utgår.| ''*>

Såsom jag redan antydt, torde emellertid under samma paragraf-/jraw/ir.''''

nummer böra i lagen införas ett stadgande af innehåll, att bemyndigande

gifves Eders Kungl. Maj:t att, där för tillämpning af lagens föreskrifter

erfordras ytterligare bestämmelser, meddela sådana.

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Förslag till lag angående reglering af prästerskapets aflöning.

Nu ifrågavarande lagförslag har i viss mån, särskilt hvad beträffar

själfva proceduren vid löneregleringen, sin förebild i nådiga förordningen

angående allmänt ordnande af prästerskapets inkomster den 11 juli 1862

och afser i allt fall att ersätta denna. Då förslagets betydelse torde klarare

framstå genom en allmän öfverblick öfver de viktigare bestämmelserna

däri, samtidigt med det att några paralleller ur gällande lagstiftning uppdragas,

har jag trott mig böra meddela en dylik inledande framställning.

öfversiict ifver De på grund af 1862 års förordning uppgjorda löneregleringarna hafva

finneh9åu byggt på den allt sedan äldre tider bestående lagstiftningen om skattskyldighet

till prästerskapets aflöning, ehuru genom nämnda förordning

ändamålsenligare anordningar för skattskyldighetens utgörande infördes.

Såvida gällande kraft tillerkännes kommitténs förslag angående indragning

till statsverket och afskrifning af hittills utgående fastighetsafgifter samt

om församlingsbidragets utgörande efter lika måttstock af alla skatteobjekt,

blir det kyrkliga beskattningssystemet fotadt på alldeles nya

grunder.

Hufvudprinciperna för det nya lönesystemet sammanfalla i stort

sedt med dem, efter hvilka prästerskapets aflöning skolat vid nu gällande

regleringar ordnas. Med nära anslutning till ordalagen i § 1 af 1862 års

förordning har nämligen kommittén uppställdt den allmänna föreskriften,

att hvarje tjänstgörande präst skall erhålla en, såvidt sig göra låter, efter

tjänstegrad och ämbetsåligganden äfvensom lefnadskostnadema i orten eller

andra särskilda förhållanden lämpad anständig bärgning. Någon säker

måttstock för beräkningen af det lönebelopp, som i hvarje särskilt fall

må anses vara det rätta, är naturligtvis icke gifven genom framhållandet

af dessa allmänna synpunkter. Kommittén säger sig icke heller hafva

åsyftat något sådant, utan anser, att afgörandet bör, på sätt skedde vid

de löneregleringar, som uppgjordes på grund af 1862 års förordning, öfverlämnas

åt Kungl. Maj:t.

Men på det att de mest öfverklagade missförhållandena i det nuvarande

lönesystemet — aflöningens otillräcklighet för ett flertal präster

och dess ojämnhet för prästerskapet i dess helhet — icke må komma att

vidlåda det nya systemet, hafva vissa anordningar funnits erforderliga.

Löneregleringsnämndernas åtgörande för att bereda prästerskapet anständig

bärgning var, såsom jag redan antydt, begränsadt af tillgångarna

s. 229 Kontrollera mot PDF

229

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

inom de olika pastoraten äfvensom af hvad med afseende å vissa anslags

öfverflyttning från en församling till en annan kunde varda bestämdt. För

prästerskapet i de församlingar, livilkas egna tillgångar ej voro tillräckliga

för den aflöning, som af omständigheterna påkallades, har därför föreskriften

i 1862 års förordning, att hvarje tjänstgörande präst skulle erhålla

anständig bärgning, nästan alltjämt varit en död bokstaf. Om emellertid,

såsom kommittén föreslagit, till kyrkans förfogande ställes den ersättning,

statsverket har att för indragna fastighetsafgifter utgöra, så kan genom

anslag från dessa ersättningsmedel och andra för kyrkan gemensamma

tillgångar prästerskapets ekonomiska ställning väsentligen upphjälpas. Likaså

kunna aflöningens ojämnheter, i den män de ej betingas af tjänstgöringen

och särskilda ortsförhållanden m. m., försvinna, om vissa allmänna föreskrifter

angående lönernas beräkning blifva meddelade, för att af nämnderna

tagas till efterrättelse vid uppgörande af förslag till nya löneregleringar.

Som dessutom regleringarnas giltighetstid skulle begränsas till

20 år — en inskränkning, som föranledes af den snabbhet, hvarmed utvecklingen

i alla riktningar numera försiggår —, så blir tillfälle att öfverse

lönebeloppen och däri vidtaga erforderliga jämkningar, innan alltför stora

förändringar inträdt i de förhållanden, hvilka voro rådande vid den tid,

då aflöningen fastställdes.

Då Kungl. Maj:t inom vissa, af prästerskapets privilegier och allmänna

författningar utstakade, gränser allt hittills ägt att ensam bestämma

såväl de prästerliga tjänsternas antal som fördelningen af samtliga

ecklesiastika lönetillgångar, och någon ändring härutinnan efter kommitténs

mening icke är önskvärd, skulle det tillkomma Kungl. Maj:t att meddela

de åsyftade föreskrifterna angående aflöningens beräkning.

Fn aflöningsförmån, som enligt kommitténs förslag bör tillkomma hvarje

präst, är fri bostad. Denna förmån skall beredas ordinarie tjänsteinnehafvare

antingen genom kostnadsfri upplåtelse från församlingens sida af en efter

tjänstegrad och ortens sed afpassad bostad eller genom kontant bidrag af

församlingen för förhyrande af sådan bostad eller — där med tjänsten är

förenadt boställe, vid hvilket byggnadsskyldighet af större eller mindre

omfattning åligger tjänsteinnehafvaren — därigenom att för den honom

åliggande nybyggnads- och underhållsskyldigheten vid de laga husen bestämmes

en ersättning, som för ändamålet utgår. Tjänsteinnehafvaren

skall åtnjuta fri bostad utöfver de förmåner af olika slag, som eljest

kunna tillhöra hans beställning.

Själfva löneregleringen blir icke obetydligt förenklad, därest, såsom

kommittén föreslagit, till nämndernas ledning vissa grunder för beräkning

af prästerskapets inkomster föreläggas, och om församlingarnas bidrags
-

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

skyldighet, utan hänsyn till den gamla beskattningens former, fastställas

till en för alla beskattningsföremål, efter deras skattekraft proportionerad,

lika afgift. Men det förberedande arbete, som tillförne utförts af nämnderna,

har i allt fall icke ansetts kunna såsom öfverflödigt undvaras, då

ju äfven hädanefter skulle förekomma flera frågor af vikt, vid hvilkas afgörande

det måste vara af stort värde att äga tillgång till yttranden af

opartiska, med de lokala förhållandena förtrogna nämnder. I hufvudsak

skulle det åligga nämnderna att, sedan prästerskapet uppgifvit de löneförmåner,

som utöfver församlingsafgifterna finnas att tillgå, väcka förslag

om sådana anordningar beträffande den kyrkliga indelningen och den

prästerliga tjänstgöringen, som kunna anses främja församlingsvården; föreslå

beloppet af den aflöning, som bör tillkomma hvarje innehafvare af

ordinarie prästerlig beställning, därvid alla omständigheter, hvilka varit

för nämnden bestämmande, skola angifvas, och, för den händelse någon

ändring i den kyrkliga organisationen finnes af omständigheterna påkallad,

framlägga de olika löneregleringsförslag, som under olika förutsättningar

böra tillämpas; beräkna årliga medelvärdet af bostadsboställes afkastning

äfvensom af de förmåner, tjänsteinnehafvaren eljest äger åtnjuta; yttra sig

om lämpligheten af boställes utarrendering; föreslå beloppet af församlingsafgifter;

anmäla behofvet af anslag från kyrkans gemensamma aflöningstillgångar

samt afgifva utlåtanden i de frågor angående den kyrkliga indelningen

och organisationen, som varda till nämnderna hänskjuta.

Hvad nu är stadgadt angående löneregleringsnämndernas sammansättning

anser kommittén böra i det hela fortfarande gälla. Hvarje nämnd

skulle sålunda tillsättas länsvis och bestå af ordförande, förordnad af

Kungl. Maj:t, två s. k. ständiga ledamöter, af hvilka domkapitlet och länets

landsting utse hvardera en, samt två s. k. tillfälliga ledamöter, representerande

den ene löntagarna och den andre löngifvarna. Genom ordföranden

och de ständiga ledamöterna uppehälles en viss enhet i nämndens beslut,

och genom de tillfälliga ledamöterna tillföres nämnden den kännedom

om lokala förhållanden, som uppenbarligen är af största betydelse

för ett rättvist bestämmande af lönebeloppen och för ett lämpligt anordnande

af den prästerliga tjänstgöringen.

Sedan nämnden stadgat sitt omdöme rörande antalet och beskaffenheten

af de prästerliga tjänster, själavården i ett visst pastorat synes kräfva,

utmäter nämnden den aflöning, som efter dess bepröfvande bör tillkomma

hvarje ordinarie tjänsteinnehafvare. Härvid har nämnden att tillämpa de

föreskrifter, som varda meddelade angående beräkning af prästerskapets

aflöning. Med den affattning dessa föreskrifter erhållit uti kommitténs i

ämnet afgifna förslag, torde lönernas beräkning sällan medföra någon

s. 231 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj:ts Nåd. Proposition N:o SS. 231

svårighet. De för aflöningens storlek bestämmande faktorerna hafva nämligen

i allmänhet hänförts till rent yttre, påtagliga förhållanden, såsom

tjänstegrad, tjänstgöring i stads- eller landspastorat, omfattningen af predikoskyldighet,

pastoratets folkmängd och areal m. m., och dessa faktorer

hafva blifvit underkastade en bestämd värdesättning. Men om nämnden

med hänsyn till särskilda omständigheter —- t. ex. med tjänstens skötande

förenad synnerlig besvärlighet, högre lefnadskostnader i orten eller för

prästerskapet eljest ökade utgifter — anser, att det lönebelopp, som framgår

ur en dylik hopsummering af värden, icke innefattar skälig ersättning

för tjänsteinnehafvarens möda eller icke medför anständig bärgning, har

nämnden att föreslå erforderlig förhöjning i lönebeloppet. Nämnden skall

emellertid alltid angifva samtliga omständigheter, hvilka påverkat aflöningsförslaget,

således ej mindre dem, som upptagas med bestämda, enligt grunderna

för aflöningens beräkning utförda, värden än äfven dem, åt hvilka

i ett visst fall bör tillmätas en särskild betydelse till aflöningens ökande

utöfver den normala höjden. En sådan fullständig och detaljerad redogörelse

för förhållandena i ett pastorat utgör en nödvändig förutsättning

för den ingående kännedom härom, som måste bibringas de myndigheter,

hvilka efter nämnden komma att handlägga regleringsfrågan; endast därigenom

vinnes trygghet för att det aflöningsbelopp, som slutligen varder

fastställdt, skall bereda »en, såvidt sig göra låter, efter tjänstegrad och

ämbetsåligganden äfvensom lefnadskostnaderna i orten eller andra särskilda

förhållanden lämpad anständig bärgning».

Före löneregleringsförslagets uppgörande bör nämnden naturligtvis

förskaffa sig kännedom om hvilka tillgångar finnas att taga i anspråk för

aflöningens bestridande. Prästerskapets löneförmåner äro för närvarande,

såsom den af mig förut lämnade redogörelsen därför gifver vid handen, af

skilda slag. De hafva tillkommit på olika sätt, grundade än å dispositioner

af privaträttslie natur, än å sedvana och häfd, än å kungl. stadgar

och resolutioner. Villkoren för deras åtnjutande växla likaså, i det att

somliga tillgångar äro fästade vid ett visst pastorat eller anslagna till och

med blott åt en särskild präst i pastoratet, andra åter endast afse att bereda

prästerskapet öfver hufvud inkomst. Af denna löneförmånernas olika

beskaffenhet följer uppenbarligen en mer eller mindre inskränkt rätt att i

det särskilda fallet öfver dem förfoga. Det är därför af största betydelse

för regleringsförslagets tillförlitlighet och dess användbarhet såsom grundval

för lönefrågans vidare behandling, att uppgifterna om de särskilda

lönetillgångarna blifva så fullständiga som möjligt.

Den sida af löneregleringen, som afser fastställandet af aflöningens

aktiva, företer en framträdande olikhet mellan 1862 års och den af kom
-

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

mittén föreslagna lagstiftningen. Samtliga de inkomster, som åsyftas i § 9

mom. 2 af 1862 års förordning, och »som grunda sig på statsanslag i

kontanta penningar, kronotionde och hemmans räntor eller på arrenden

för de af kronan upplåtna stom-, annex- och mensalhemman och lägenheter,

som icke äro bostadsboställen», skola nämligen enligt kommitténs

förslag särskiljas från de öfriga inkomsterna och tillgodoföra^ kyrkofonden.

Bostadsboställe däremot skall alltid — oberoende af sättet för dess

tillkomst genom upplåtelse af kronan, af församlingen eller af enskild person

— beräknas såsom tillgång till bestridande af aflöningen för särskildt

den tjänsteinnehafvare, åt hvilken bostället blifvit upplåtet. Inkomster som

grunda sig därpå, att församling till löneförbättring för prästerskapet inköpt

annat hemman eller lägenhet eller anskaffat andra fördelar, eller att enskild

person för samma ändamål till församlingen gjort donation,. eller att

ersättning lämnats för jord eller annan förmån, hvilken varit förenad

med egendom af nu arigifven beskaffenhet, betraktas såsom gemensamma

aflGningstillgångar för samtliga präster inom pastoratet och må alltså efter

omständigheterna mellan dem utskiftas. Hvad därefter brister i den aflöning,

som anses böra tillkomma en hvar af pastoratets präster, betäckes

i första hand med församlingsafgifter, utdebiterade inom den stadgade

gränsen, och, om icke heller dessa förslå, genom tillskott från kyrkofonden.

I den mån nämnden hinner uppgöra lönregleringsförslagen samt afgifva

de framställningar och yttranden beträffande den kyrkliga organisationen

och andra med löneregleringen sammanhängande frågor, som varit

föremål för dess behandling, öfverlämnar nämnden till vederbörande domkapitel

sitt särskildt för hvarje pastorat uppgjorda, till Konungen ställda

förslag jämte tillhörande handlingar. Med bifogande äfven af ett utlåtande

angående årskostnaderna för byggnadsskyldighetens fullgörande vid bostadsboställe

— hvilket utlåtande afgifves af synerätt — infordrar domkapitlet

yttranden från pastoratet samt dess prästerskap och, i händelse någon

prästerlig befattning i pastoratet är ledig, från kontraktsprosten; hvarefter

domkapitlet öfverlämnar samtliga handlingarna jämte sitt yttrande till

länsstyrelsen, som med eget utlåtande anmäler ärendet till Kungl. Maj ds

pröfning. Oberoende af tiden för fastställandet skall hvarje lönereglering

gälla under en tid af 20 ecklesiastikår, räknade från det, då förut fastställd

reglering upphör att gälla.

Om under den tid, för hvilken lönereglering äger gällande kraft, församling

vill bereda sitt prästerskap högre aflöning, skall den vara därtill oförhindrad.

Församlingens beslut i frågan bör dock fattas med tre fjuruedelar

af de i omröstningen deltagandes röster efter röstvärdet och vinner

s. 233 Kontrollera mot PDF

233

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

icke tillämpning förr, än det efter underställning blifvit af Kungl. Maj:t

fastställd t. Kyrkofondens tillgångar få ej tagas i anspråk för åstadkommande

af dylika löneförhöjningar.

Vid debitering och uppbörd af församlingsafgifterna — hvilka ej skilja

sig från de afgifter, församlingens medlemmar åtaga sig för uppehållande

åt kyrka och skola — skall iakttagas hvad kommunalförfattningarna stadga

med afseende å debitering och uppbörd af sådana afgifter, om hvilka kyrkostämma

fattar beslut. Lönebidrag, som utgöres af församlingsafgifter, skall

kvartalsvis den 1 juli, den 1 oktober, den 1 januari och den 1 april af

kyrkorådet betalas till vederbörande präster.

Liksom det ordinarie prästerskapet genom de löneregleringar, som

åstadkommos på grund af 1862 års förordning, med afseende å sina inkomster

merendels gmrdes beroende af de tillgångar, som funnos inom

pastoratet och hvilka ofta voro långtifrån tillräckliga, så har förut äfven vid

bestämmandet af adjunkternas aflöning alltför mycket öfverlämnats åt tillfälligheter:

a ena sidan den goda viljan hos det ordinarie prästerskapet —

representeradt af allmänt prästmöte inom stiftet — att fastställa skäliga

arfvoden åt. adjunkterna, å andra sidan samma prästerskaps förmåga att

på ett värdigt sätt fullgöra sina åtaganden gentemot dessa ämbetsbröder.

Medelst vissa för hela kyrkan gemensamma lönetillgångar skola enligt

kommitténs förslag det ordinarie prästerskapets ekonomiska ställning upphjälpas,

och genom utfärdandet af allmänna föreskrifter för aflöningens

beräkning, hvilka äro afsedda att vid löneregleringarna tillämpas, skola

ojämnheterna i de ordinaries aflöningsförhållanden blifva undanröjda.

Äfven det extraordinarie prästerskapets aflöning har synts kommittén

böra i öfverensstämmelse härmed regleras, och finner kommittén ej någon

betänklighet vid att använda kyrkans gemensamma tillgångar jämväl för

adjunkternas, aflöning, då ju adjunktsinstitutionen måste betraktas såsom

ett nödvändigt led i den kyrkliga organisationen. Hufvuddragen i systemet

för adjunkternas aflöning angifvas genom en allmän föreskrift därom,

att hvarje tjänstgörande adjunkt skall såsom löneförmåner åtnjuta bostad,

vivre, skjuts i tjänsteärenden, årligt adjunktsarfvode samt kostnadsersättning

för resa till tjänstgöringsort.

Löneregleringen för kontraktsprostarna skall företagas såsom en fristående

förrättning, utan att ställas i samband med löneregleringen

för. det öfriga prästerskapet. I enlighet med föreskrifter, som Kungl.

Maj:t torde meddela, skola nämligen domkapitlen i de särskilda stiften

uppgöra förslag till arfvode för en hvar af kontraktsprostarna, hvarefter

Kungl. Maj:t fastställer dylikt arfvode. Emedan prostetunnorna

hittills utgått såsom anslag hufvudsakligen af kronotionde, men äfven

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 66 Höft. 30

s. 234 Kontrollera mot PDF

Ständig

adjunktur.

234 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

till någon del af kyrkotionde, för hvilka anslag ersättning under senare

tid lämnats af statsverket, har kommittén — vid det förhållande att enligt

§ 3 mom. 3 af förslaget till lag om kyrkofond sådana ersättningar hädanefter

skola indragas till kyrkofonden — föreslagit, att samma fond må

gälda de prostarfvoden, som varda fastställda för framtiden.

1 §•

I vissa fall, där en medhjälpare åt kyrkoherden kan vara behöflig,

har kommittén funnit mindre lämpligt, att en komministratur inom pastoratet

inrättades eller bibehölles, utan ansett det ändamålsenligare, att den

biträdande prästen vore extraordinarie eller, såsom kommittén benämner

honom, en ständig adjunkt.

Med afseende å denna art af tjänstebiträde anför kommittén (s. 70—

72), hurusom inom kommittén framhållits, att för församlingen såväl som

för kyrkoherden anställandet af ständig adjunkt skulle medföra åtskilliga

förmåner, som fullt uppvägde eller öfverginge dem, hvilka vunnes genom

komministratur. I allmänhet förhölle det sig så, att där komminister vore

anställd vid samma kyrka som kyrkoherden, den förres verksamhet inskränkte

sig till förrättandet af allmän gudstjänst, deltagande i konfirmandundervisning

och husförhör, en och annan prästerlig förrättning samt sjukbesök,

medan däremot expeditionsgöromålen och annat, som under veckans söckendagar

förekomme, nästan uteslutande hvilade på kyrkoherden, hvilken

alltså icke erhölle välbehöfligt biträde just i de stycken, som företrädesvis

vore till sin omfattning betingade af folkmängdens storlek, och detta

medan komministern saknade tillräcklig sysselsättning. Om däremot den

biträdande prästen hade sin bostad hos kyrkoherden, kunde denne senare

alltid beräkna att vid förekommande behof hafva sin medhjälpare vid sin

sida och sålunda erhålla nödigt biträde, utan den tidsutdräkt som vållades

genom budskickning från den ena prästen till den andra. Nödig samverkan

mellan kyrkoherden och hans biträde i löpande tjänstegöromål

vore ock vida säkrare betryggad, då den biträdande prästen vore extraordinarie

och sålunda lättare kunde vid behof genom vederbörande myndighet

mot annat biträde utbytas, än då han ägde en ordinarie prästmans

orubbliga ställning. Af betydande vikt vore ock den förmån af praktisk

utbildning och fostran, som komme den unge prästen till del, om han vid

sitt inträde i ämbetsutöfningen finge göra sina första lärospån under daglig

ledning af en i sin fulla kraft inom en folkrik församling verkligen tjänstgörande

kyrkoherde, i stället för att såsom nu oftast vore fallet begynna

sin prästerliga verksamhet såsom adjunkt hos en kyrkoherde eller kommi
-

s. 235 Kontrollera mot PDF

235

Kun/jl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

nister, hvilken i följd af sjuklighet eller tilltagande ålderdomssvaghet nödgades

lämna honom åt sig själ!'' att reda sig bäst han förstode, — för att

nu icke tala om de ingalunda sällsynta fall, då den nyordinerade prästen,

oerfaren som han är, finge på egen hand såsom vice pastor öfvertaga hela

ämbetsförvaltningen. Enligt § 4 mom. 1, § 18 och § 20 mom. 1 i nu

omhandlade lagförslag skulle kyrkoherden vara skyldig att tillhandahålla

den ständige adjunkten bostad och vivre, men däremot vara berättigad att

härför uppbära ersättning.

Kommittéledamoten Ekström har icke anslutit sig till förslaget om

inrättande i vissa fall af ständig adjunktur, hvilken anordning skulle efter

hans förmenande innebära »ett ur synpunkterna af såväl församlingsvården

som det extraordinarie prästerskapets befordran beklagligt utbyte af

ordinarie tjänst mot extraordinarie», utan ansett, att hvarhelst en prästerlig

tjänst kräfves af ett konstant behof, tjänsten bör vara af ordinarie

natur; och har omförmälde reservant i enlighet härmed hemställt (s. 323),

att ur alla af kommittén nu framlagda författningsförslag, särskildt ur § 4

mom. 2 af förslaget till lag angående reglering af prästerskapets aflöning,

måtte utgå de stadganden, som röra ständig adjunkt.

Denna hemställan biträdes ej mindre af samtliga domkapitlen, med undantag

af domkapitlen i Växjö och Lund, än äfven af Eders Kungl. Majt;s

befallningshafvande i Gottlands, Hallands, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs,

Västernorrlands och Jämtlands län. Äfven allmänna svenska prästföreningen

anser, att de förslagna ständiga adjunktstjänsterna böra utbytas mot

ordinarie beställningar. Kammarkollegium (s. 68) håller före, att en ständig

adjunktur kan i särskilda undantagsfall vara en lämpligare form för

biträdande prästerlig verksamhet inom ett pastorat än en komministratur,

och att förstnämnda form således icke bör helt och hållet utmönstras ur

den kyrkliga organisationen, men väl endast med störta varsamhet användas,

såsom då tjänsteverksamheten inom en församling är mycket kräfvande,

i hvilken händelse det för kyrkoherden kan innebära större trygghet

att erhålla behöflig hjälp, om han biträdes af en extraordinarie präst, än

om han måste vända sig till en, måhända mindre tjänstvillig, komminister.

Någon fullkomlig nyhet inom den kyrkliga organisationen i vårt land

är icke den ständiga adjunkturen. Denna skulle emellertid enligt kommitténs

förslag beträffande den kyrkliga indelningen och organisationen

komma att användas i ganska stor omfattning.

Jag befarar, att det icke vore till gagn för kyrkan, om ständiga prästerliga

tjänster anordnades, hvilkas innehafvare ej finge sig tillmätt högre

grad af själfständighet, än som skulle förunnas de ständiga adjunkterna.

Då härtill kommer, att enligt kommitténs förslag endast vanliga adjunkters

Särskild

mening.

Uttalanden *

frågan.

Departements
chefen.

s. 236 Kontrollera mot PDF

236

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 88.

jämförelsevis knappa ekonomiska villkor skulle bjudas äfven dessa präster,

men de fall säkerligen icke blefve sällsynta, att de stiftade familj, skulle

den ifrågasatta anordningen helt visst hafva den olyckliga påföljden, att

många af de ständiga adjunkterna komme att lefva under ganska tryckande

ekonomiska omständigheter, missnöjda med sin ställning och utan förmåga

att med framgång verka inom församlingen.

Hvad i kommitténs olika förslag stadgas om ständig adjunkt bör därför

enligt min mening utgå. I förevarande paragraf nämnes visserligen

icke uttryckligen »ständig adjunkt», men af motiveringen till paragrafen

framgår, att äfven dylika adjunkter inbegripas bland de adjunkter, för

hvilka, enligt hvad i paragrafen säges, lagen är afsedd att gälla.

Nya Varfvets

församling.

Uttryckligen undantages i sista stycket af paragrafen från lagens tilllämpning

prästerskapet i, utom annan, Nya Varfvets församling, hvilken

omfattar 0.49 kv.-kilometer. Kommittén upplyser (s. 73), att Nya Varfvet

— hvarest ett centralfängelse vid tiden för afgifvande af kommitténs betänkande

var förlagdt — utgör enligt nådigt bref den 5 maj 1876 en af

områden från Västra Frölunda och Örgryte socknar bildad särskild församling,

inom hvilken själavården och pastoralvården tills vidare utöfvas af

predikanten vid därvarande straffanstalt mot särskild af församlingen bestämd

och utgående årlig aflöning, icke understigande 500 kronor,

till hvilket belopp den ock uppgick för ecklesiastikåret 1896—97. Aflöningen

för prästen i denna församling anser kommittén lämpligen icke

kunna regleras efter samma grunder, som aflöningen för prästerskapet i

andra territoriella församlingar, utan tillstyrker, att därmed bör förhållas,

på sätt Kung!. Maj:t särskildt förordnar.

Enligt nådigt bref den 20 oktober 1905 har fångvårdsstyrelsen förpliktats

att den 1 maj 1907 afträda Nya Varfvet till marinförvaltningen.

Som Nya Varfvet emellertid icke upphört att vara egen församling, synes

mig kommitténs uttalande och förslag fortfarande äga giltighet.

2 §•

Landstingets [ mom_ Beträffande löneregleringsnämndens sammansättning'', såvidt

representant iii r ° -i in

i löneregie- Iraga är om den ledamot åt nämnden, som skulle utses af landstinget,

ringsnämnden erinrar Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala län, huruledes

under den gångna delen af det halfsekel, som ligger mellan tillämpningen

af bestämmelserna i 1862 års förordning och tillämpningen af de nya

föreskrifter i detta ämne, som kunna komma att varda meddelade, ut
-

s. 237 Kontrollera mot PDF

237

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

vecklingen hittills gatt i den riktningen — och vill älven framdeles kominer

att så göra —, att städerna tillväxt i folkmängd så, att vid den tid, då

ny prästlönereglering skall uppgöras, ej få af dem utträdt ur landstingen.

Då hithörande förhållanden inom dessa större städer vore väsentligen olikartade

med förhållandena inom pastoraten å landsbygden och i de mindre

städerna, syntes det icke utan skäl kunna ifrågasättas, att, på sätt för

Stockholm i § 34 föreslagits, äfven i andra städer, hvilka äro indelade i

två eller flera territoriella församlinger och ej tillhöra landsting, en ledamot

af nämnden skulle utses af vederbörande stadsfullmäktige. Den kontinuitet,

som kunde anses vara nödig för nämnden, torde nog i detta fall kunna

uppehållas genom ordföranden och den af domkapitlet utsedde ledamoten.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gäfleborgs län fäster uppmärksamheten

därå, att i paragrafen intet yttrats om det förhållandet, att visserligen

endast ett landsting finnes för länet, men därinom är belägen stad,

hvilken med hänsyn till sin folkmängd utbrutits från landstinget. I ett

sådant stadssamhälle skulle enligt de föreslagna bestämmelserna nämnden

komma att bestå af ordförande och tre ledamöter, utsedda en af domkapitlet,

en af kyrkostämman och en af kyrkoherden, därest icke stadsfullmäktige

inträdde i landstingets ställe och valde en ledamot, eller den

af landstinget valde vore afsedd att, till befrämjande af likformighet inom

länet i dess helhet, deltaga i löneregleringen äfven för det inom dylik

stad tjänstgörande prästerskapet. Uttryckliga föreskrifter för sådant fall,

hvarom ej heller förmäldes något i motiven till förenämnda paragraf, torde

böra meddelas.

Hvad Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i omförmälda båda län Departements

sålunda anfört synes mig böra föranleda till en bestämmelse därom, att

för stad, som ej deltager i landsting — således äfven för Stockholm —

stadsfullmäktige skola utse en ledamot af nämnden att, i stället för

den af landstinget valde, inträda i nämnden, när lönereglering skall företagas

för prästerskapet i det eller de pastorat, staden omfattar.

5 inom. En af kommitténs ledamöter, regementspastoren EkströmPr“*<e''''*i:a/’e‘s

(s. 317 o. följ.) anför, att då det föreslagits, att kyrkoherden skall utse TunerTgle*

ledamot jämväl å öfriga prästerskapets i pastoratet vägnar, han ansett sigr‘ns1"“mnd*Bböra

mot denna bestämmelse anmäla sin reservation. Enär jämlikt § 7 af mening

förslaget till föreskrifter angående beräkning af prästerskapets aflöning

lönebelopp, som blifvit med tillämpning af de allmänna grunderna beräknadt,

skulle kunna med hänsyn till särskilda förhållanden förhöjas med

vissa belopp för kyrkoherde- och komministersbeställningarna, så skulle,

äfven med det af kommittén föreslagna aflöningssystemet, komministerns

s. 238 Kontrollera mot PDF

238 Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 88.

intresse vid löneregleringens uppgörande kunna vara ganska stort, och det

syntes åtminstone icke omöjligt, att det, såsom vid uppgörandet af nu

gällande löneregleringar, skulle kunna blifva kyrkoherdens i någon mån

motsatt. Det i och för sig obilliga stadgandet, som förvägrade komministern

att utse ombud till att föra hans talan inom nämnden, borde förändras

och åt denne lika väl som åt kyrkoherden tillerkännas rättighet att

å egna vägnar utse .en tillfällig ledamot af nämnden att i dess öfver] äggningar

och beslut deltaga, när fråga förekomme, hvilken afsåge det pastoratet.

Det ville synas som om en dylik rättighet äfven ur allmän kyrklig

synpunkt vore af betydelse, alldenstund nämnden också skulle äga att göra

framställning ej mindre om delning af pastorat eller inrättande af ny

prästerlig tjänst än äfven beträffande sammanslagning af pastorat eller indragning

annorledes af befintlig tjänst etc. (§ 4 mom. 2). Sannolikt skulle

det då vid mer än ett tillfälle"kunna bidraga till frågans allsidiga belysning

inom nämnden, om äfven komministern hade rätt att vid nämndens

öfverläggning få flin åsikt uttalad.

uttalanden i Anslutning till kommittéledamoten Ekströms förslag om utseende af

») domkapitelen särskild tillfällig ledamot i nämnden såsom representant för den eller

och läns- de komministrar, som äro anställda i ett pastorat, har uttalats af domkapitlen

stynehen. • [TppSala} Väster ås, Växjö, Göteborg och Visby samt af Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande i Stockholms, Östergötlands, Kronobergs, Blekinge, Kristianstads,

Göteborgs och Bohus, Västernorrlands och Jämtlands län. Härvid

har anförts bland annat, att då bestämmelsen därom, att kyrkoherde äger

att å egna eller öfriga prästers i pastoratet vägnar utse ledamot i den

föreslagna löneregleringsnämnden, möjligen skulle få till följd, att de

senares intressen ej blefve tillräckligt tillgodosedda, så syntes denna bestämmelse

böra ändras därhän, att äfven annan ordinarie prästman inom

pastoratet eller, där flera sådana funnes, dessa gemensamt finge utse en

ledamot i nämnden, desto hellre som mot nu gällande regleringar anmärkts,

att särskildt komministrarnas aflöning blifvit för knappt tilltagen; att

kyrkoherdes och komministers intressen vid löneregleringen icke kunde

anses sammanfalla, hvarför stadgandet innebure en obillighet, som icke

borde förekomma; att det finge anses af största vikt, att ifrågavarande

förtroendenämnd utsåges med all den grannlagenhet, som dess ömtåliga

uppgift kräfde, samt att intet syntes böra hindra, att icke blott kyrkoherden

i pastoratet utan äfven dess öfriga prästerskap omedelbart finge

deltaga i valet af ombud.

b) Kammar- Kammarkollegium (s. 94 o. följ.) yttrar, att om löneregleringarna

kollegium. ^ prästerskapet äfven i framtiden skulle verkställas efter hufvudsakligen

samma grunder som hittills, kollegium icke tvekade att i det

s. 239 Kontrollera mot PDF

239

Rungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

väsentliga tillstyrka nyssnämnde reservants förslag om en särskild representant

i nämnden jämväl för kyrkoherdens ordinarie medhjälpare i församlingsvården

Vid de på grund af 1862 års förordning uppgjorda löneregleringarna

voro nämligen prästerskapets inkomster till beloppet nästan

uteslutande beroende af de i hvarje särskildt pastorat befintliga aflöningstillgångarna

— tionden och andra försainlingsafgifter äfvensom boställsafkastning

och donationsmedel —, under det att blott i ringa mån hänsyn

kunde tagas till vissa anslags öfverflyttande från en församling till en

annan. Dessutom var med afseende å fördelningen mellan de ordinarie

löntagarna i ett pastorat af förefintliga tillgångar uppställd endast den i

§ 3 mom. 5 af nämnda förordning intagna, i helt allmänna ordalag hållna

regeln, att »vid reglering af pastors lön bör nämnden jämväl tillse, huruvida

lönerna för komminister och öfriga ordinarie prästmän, där sådana

finnas, stå till den förra uti ett billigt förhållande, och i motsatt fall skälig

jämkning dem emellan föreslå efter de grunder, nämnden äger antaga och

vid hvarje särskildt fall, såvidt möjligt är, tillämpa, samt till Kungl. Maj:ts

pröfning i sammanhang med löneregleringen anmäla». Det vore uppenbart,

att under angifna förhållanden kyrkoherden och komministern skulle

vid de löneregleringar, som verkställdes i enlighet med åberopade författning,

hafva stridiga intressen, då ju det, som den förre icke bekom, tillföll

den senare.

Helt andra grunder för löneregleringen, säger kollegium, hafva emellertid

nu af kommittén föreslagits. Aflöningsbeloppen skola nämligen icke

längre vara begränsade af pastoratets egna, för ändamålet disponibla medel,

utan kunna i fall af behof förhöjas med anlitande af de i kyrkofonden

uppsamlade gemensamma ecklesiastika tillgångarna. Dessutom skola lönerna

för de olika tjänsterna hädanefter beräknas och bestämmas i enlighet med

ganska detaljerade föreskrifter, vid hvilkas tillämpning godtycket åtminstone

icke på det sättet kan spela in, att en afknappning å komministerns

lön blir till fördel för kyrkoherden. Såväl kyrkoherdens som komministerns

lönevillkor skola således bero af helt andra faktorer än församlingens

ekonomiska bärkraft och af det sätt, hvarpå den tillgodogöres till förmån

för den ene eller andre tjänsteinnehafvaren. Icke heller af någon annan

anledning anser kollegium det af vikt för komministern att vara representerad

i nämnden, hvarför kollegium icke biträder kommittéledamoten Ekströms

ifrågavarande förslag.

Men kollegium finner, i anslutning till hvad af kollegium sålunda

blifvit anfördt om komministrarnas representationsrätt, det icke ens af

behofvet påkalladt, att kyrkoherden — vare sig å egna eller jämväl å

öfriga prästerskapets i pastoratet vägnar — utser ledamot af nämnden,

s. 240 Kontrollera mot PDF

Departementschefen.

240 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

såvida nämligen de af kommittén föreslagna löneregleringsgrunderna komma

att vid ifrågavarande förrättning tillämpas. För nämnden i dess helhet

skulle enligt kollegii åsikt en minskning i ledamöternas antal komma

att medföra den fördelen, att själfva löneregleringsarbetet kunde raskare

bedrifvas.

Kollegium betonar emellertid, att det bör lämnas såväl kyrkoherde

som komminister öppet att, om de ej komma att tillhöra nämnden såsom

ledamöter, hos densamma göra framställningar beträffande de frågor, som

stå i samband med löneregleringen. Äfven erinrar kollegium därom, att

enligt § 5 prästerskapet i det pastorat, beträffande hvilket lönereglering

skall verkställas, har att på nämndens anmodan insända uppgift å samtliga

de aflöningsförmåner, som utöfver församlingsafgifter äro att tillgå,

därvid angående tillkomsten af dessa förmåner och villkoren för deras åtnjutande

böra meddelas så fullständiga upplysningar som kunna erhållas;

och sedan nämnden uppgjort sitt förslag till lönereglering, skall jämlikt

§11 yttranden däröfver inhämtas från pastoratet samt dess prästerskap

och, i händelse någon prästerlig befattning i pastoratet är ledig, från

kontraktsprosten. Hvarken nämnden eller de myndigheter, som skola

pröfva dess förslag, behöfva alltså vara okunniga om prästerskapets önskemål

eller sakna kännedom om sådana förhållanden, som kunna öfva inflytande

på förslaget.

Enligt kollegii mening bör alltså hvad § 2 mom. 5 innehåller om

representantskap för prästerskapet i nämnden uteslutas, men kollegium ifrågasätter,

om icke i ersättning för hvad sålunda ur förslaget utgår, bör till

§ 5 göras ett tillägg, hvari uttryckligen betonas prästerskapets rätt att

hos nämnden göra framställningar i de olika ämnen, som med löneregleringen

äga sammanhang.

Med hänsyn till de förändrade grunder för löneregleringarnas uppgörande,

hvilka skola för framtiden tillämpas, kan jag, i likhet med kammarkollegium,

ej finna af behofvet påkalladt, att öfver hufvud någon representant

för pastoratets prästerskap deltager i uppgörandet af förslag till lönereglering

för samma prästerskap.

Oberoende af ett dylikt representantskap skola ju alla erforderliga

upplysningar tillhandahållas nämnden af prästerskapet, som bör vara oförhindradt

att därutöfver framställa sina önskemål i de med löneregleringen

sammanhängande frågorna. När förslaget sedermera af nämnden aflämnas,

göres det till föremål för granskning af såväl löngifvare och löntagare som

myndigheter (11 §), hvadan alla viktiga synpunkter kunna förväntas blifva

framhållna, innan ärendet företages till afgörande.

För en fri och otvungen pröfning af uppkommande spörsmål är

s. 241 Kontrollera mot PDF

241

Kungl. Maj:ts Ndd. Proposition N:o 88.

närvaron af en eller två representanter för löntagarna säkerligen mången

gång till ej ringa förfång.

4§

Enligt de af kommittén utarbetade föreskrifterna angående beräkning BelysV?Pll V

åt prästerskapets aflöning har i lönerna för kyrkoherde och komminister

beräknats särskild ersättning för duplikation; likaledes är komminister i

annexförsamling eller kapellag, hvilken på eget ansvar under pastors tillsyn

sköter kyrkobokföringen i eu eller flera församlingar, berättigad att

af kyrkoherden undfå på visst sätt bestämd godtgörelse för dessa besvär.

Vid löneregleringsförslagets uppgörande är det emellertid ovisst, huruvida

och på hvad sätt duplikation kommer att anordnas samt om kyrkobokföring

uppdrages åt komministern. Då löneförhållandena för de särskilda

prästerna uppenbarligen ställa sig helt olika i de olika fallen, skall nämnden,

därest beräknad lön för en tjänsteinnehafvare endast i händelse af

duplikation eller bokföringsskyldighet eller till äfventyra under någon

annan förutsättning, som afser beskaffenheten af hans tjänstgöring och

medför förhöjning af hans inkomster, uppgår till skäligt belopp, tillika

föreslå den lön, som bör tillkomma denne tjänsteinnehafvare, om det förutsatta

förhållandet icke skulle inträffa.

Enär de förslag, som nämnden, vare sig af eget initiativ eller af annan

anledning, kan finna skäligt att till ändring i bestående förhållanden framställa,

i allmänhet högst väsentligt återverka på löneregleringarna, har

nämnden att uppgöra alternativa aflöningsförslag under de olika förutsättningarna,

att dess framställningar varda gillade eller att de icke vinna

bifall. Så måste förfaras, om nämnden anser, att två pastorat böra sammanslås

eller ett pastorat delas; att prästerlig tjänst bör indragas eller inrättas;

att i stället för en förut befintlig kapellpredikantstjänst, pastoratsadjunktur

eller annan liknande befattning bör anordnas en komministersbeställning;

att en fastighet, som tillförne brukats såsom bostadsboställe, bör till främjande

af församlingsvården utbytas mot någon annan åt prästerskapet upplåten

fastighet o. s. v. Är redan vid den tid, då lönereglering skall företagas,

beslut meddeladt om indragning eller inrättande af en tjänst, men verkställigheten

af detta beslut gjorts beroende däraf, att förut utnämnd tjänsteinnehafvare

afgår från sin befattning, måste särskildt förslag till lönereglering

uppgöras för den tid, denne vid sin beställning kvarstår, jämte det

att löneregleringsförslag, afseende de sedermera inträdande förhållandena,

naturligtvis i allt fall måste af nämden framläggas.

Några uteslutningar och mindre redaktionella förändringar anser jag stadgande™!

böra vidtagas i denna paragraf, med anledning däraf att den af kom mi

Bih. till Riksd. Prof. 1908. 1 Sand. 1 Afd. 66 Häft. 31

s. 242 Kontrollera mot PDF

242

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

tén föreslagna ständiga adjunkturen synts mig icke böra upptagas bland

den kyrkliga organisationens tjänstegrader.

5 §•

skriftlig fram- Ett uttryckligt stadgande om befogenhet för prästerskapet i ett pastorat

plälterska/et aH hos nämnden göra skriftlig framställning beträffande löneregleringen

till nämnden, eller den kyrkliga indelningen, i hvad de afse pastoratet, torde böra inrymmas

i förevarande paragraf, under förutsättning att, såsom vid 2 § 5

mom. blifvit ifrågasatt, prästerskapet ej medgifves rätt att utse någon

ledamot af nämden.

6 § 1 mom.

Bostadsbostäiie Vid beräkning: af den nettoafkastning, ett bostadsboställe med jord^flytande

af- bruk anses lämna, skall enligt förevarande paragraf hänsyn naturligtvis

kastning, tagas till erforderliga brukningskostnader, hvaremot hädanefter icke, på

sätt föreskrefs i 1862 års förordning, afdrag må göras för byggnadskostnaden.

Anledningen härtill är den, att sistberörda kostnad skall på grund

af § 26 varda boställshafvaren i annan ordning ersatt.

Utom afkastningen af boställets jordbruk böra jämväl andra förmåner,

som härflyta från boställsbesittningen, uppmärksammas vid inkomstberäkningen,

så t. ex. jakt eller fiske, som lämnar byte till afsalu. När, såsom

ofta skett, jord eller någon rättighet mot ersättning upplåtits från bostället,

skall hvad som med anledning däraf tillflyter boställshafvaren äfven upptagas

bland inkomsterna af bostället. Förmånen af fri bostad, som ju alltid

skall åtnjutas af boställshafvaren, bör däremot undantagas vid uppskattningen,

likaså förmånen af skogsfång till husbehof. Denna senare förmån,

säger kommittén (s. 89), tillkommer visserligen icke alla prästerliga tjänsteinnehafvare;

men rätten att, där skog finnes, fritt använda densamma för

det egna hushållets och gårdens behof synes så naturlig, att det helt visst

vore obilligt, om boställshafvaren skulle för denna rätt gifva ersättning

därigenom, att hans boställe i lönestaten uppfördes till en i betraktande

af skogstillgången förhöjd nettoafkastning.

Kommittén finner förhållandet vara ett helt annat, om boställshafvaren

på grund af någon omständighet vid boställets tillkomst — nämligen genom

inköp af menighet eller donation af enskild — får sig tillerkänd andel i

skogens afkastning utöfver husbehofvet. Den större skogsafkastning, han då

äger tillgodonjuta, bör enligt kommitténs åsikt verka till förhöjning vid beräkningen

af boställets afkastning. Har bostället blifvit af enskild person

doneradt till förmån för innehafvaren af viss prästerlig tjänst, skall hela

s. 243 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majt:s Nåd. Proposition N:o 88.

243

behållna skogsafkastningen tillgodföras tjänsteinnehafvaren. År bostallet

af församlingen anskaffa^, anser kommittén, att i regel bör förfaras på

samma sätt. Skulle emellertid skogsafkastningen från boställe af sist angifna

beskaffenhet vara så betydande, att den, jämte annan afkastning af

bostället, i afsevärd mån öfverskjuter beloppet af den aflöning, som anses

böra tillkomma tjänsteinnehafvaren, finner kommittén det icke lämpligt,

att denne får åtnjuta skogsafkastningen oafkortad, enär i sådan händelse

ett alltför stort missförhållande mellan löneförmånerna vid olika prästerliga

beställningar skulle uppstå. Nämnden bör därför yttra sig om, huru stor

andel af skogsafkastningen skäligen bör tillkomma den tjänsteinnehafvare,

åt hvilken dylikt boställe blifvit upplåtet, och, i samband med löneregleringsförslagets

afgifvande, hos Kungl. Maj:t anmäla, att någon del af

boställets behållna skogsafkastning ansetts icke vara behöflig för aflönande

af den präst, som innehar bostället. Kungl. Maj:t bestämmer därefter,

dels hvad af ifrågavarande afkastning bör såsom löneförmån tillfalla

boställets innehafvare, dels ock, sedan pastorat och myndigheter blifvit hörda,

huru återstoden skall användas till främjande af andra kyrkliga ändamål

inom pastoratet.

Icke sällan förekommer, i synnerhet om bostadsboställe är mindre väl

beläget, att tillstånd till detsaminas försäljning meddelas utaf Kungl. Maj:t,

mot skyldighet för församlingen att omedelbart eller vid lämpligt tillfälle

inköpa annan jord i stället. Om å det försålda bostället finnes skog, som

lämnar afkastning utöfver husbehofvet, kan denna omständighet måhända

hafva i väsentlig grad bidragit till att gifva egendomen högt saluvärde.

Kyrkofonden — som enligt § 3 mom. 1 af kommitténs förslag till lag om

sådan fond äger uppbära skogsförsäljningsmedel från bostadsboställe, hvilket

icke af menighet inköpts eller af enskild för ändamålet donerats, äfvensom

från hemman eller lägenhet, som brukas i förening med dylikt boställe,

— skulle sålunda genom försäljningen gå miste om den inkomst,

som eljest bort tillflyta fonden, under det att vederbörande församling, om

räntan jämväl å den del af köpeskillingen, som beräknas för skogen, finge

upptagas såsom boställsafkastning, skulle göra vinst i form af minskade

afgifter till aflöningens bestridande. Kommittén anser, att församlingen

icke kan med skäl göra anspråk på en slik förmån, hvarförutom ett afknappande

af kyrkofondens inkomster bör såsom en mycket betänklig åtgärd

undvikas. Vid medgifvande af tillstånd till försäljning eller utbyte

af dylikt bostadsboställe, hvars skogsafkastning öfverstiger tjänsteinnehafvarens

husbehof, bör därför, när omständigheterna därtill föranleda, meddelas

föreskrift därom, att någon del af köpeskillingen eller, vid byte, af mellangiften

skall öfverlämnas till kyrkofonden.

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Uppskattning Beträffande kommitténs förslag i fråga om uppskattning af bostads“täiuT

a/w-bostalles afkastning anmärker, bland andra, domkapitlet i Linköping, att

nin9- hänsyn bör tagas äfven till skogstillgången samt afdrag göras för boställets

frTgan. samtliga skatter och onera. Domkapitlet i Lund anser, att lika billigt som

det är, att vid beräkning af bostadsboställes afkastning förmånen af skogsfång

till husbehof icke inbegripes, lika billigt är det också, att då ej tillgång

till sådant skogsfång finnes, åt vederbörande tillerkännes skälig ersättning

därför. Domkapitlet säger sig hafva så mycket större skäl att

yrka detta, som vid de allra flesta prästerliga befattningar i Lunds stift saknas

skogsfång till husbehof och ganska dryga kostnader kräfvas för att ersätta

denna brist. Komme ej att vid uppskattningen af nämnda stifts prästaflöningar

hänsyn därtill tagas, skulle en orättvisa tillfogas dess präster.

En annan omständighet, hvartill vid sådan uppskattning också synnerlig

hänsyn borde tagas, vore ämbetsskjutsen, och detta särskildt med hänsyn

till förhållandena i Lunds stift, där kostnaden för ämbetsskjuts på grund

af söndaglig duplikation m. in. uppginge till mycket afsevärdt belopp,

från sakkunnigt, pålitligt håll beräknadt till 1,000 kronor om året. Om

icke skatter och onera frånräknades, kunde stora oegentligheter inträda.

Nödvändig vore en bestämmelse i lagen, som förpliktade till att vid

en eventuell reglering taga hänsyn till konkreta förhållanden i särskilda

fall, på det att aflöningen måtte komma att uppgå till afsedt belopp.

Domkapitlet i Kalmar finner det önskvärdt, att vid uppskattning af bostadsboställes

afkastning afdrag göres jämväl för ämbetsskjuts, liksom hänsyn

rättvisligen borde tagas till den omständigheten, huruvida bostället äger eller

saknar bränsletillgång. Domkapitlet i Härnösand erinrar, att då § 6 med

rätta förutsätter, att förmånen af »skogsfång till husbehof» icke bör höja

uppskattningen af boställets afkastning, konsekvensen och billigheten synas

fordra, att det boställe, som saknar denna förmån, vid uppskattning af afkastningen

taxeras i motsvarande mån lägre. En direkt föreskrift därom

borde ingå i denna paragraf.

Styrelsen för allmänna svenska prästföreningen framhåller i sin underdåniga

skrifvelse af den 27 oktober 1905 nödvändigheten af att »kostnaderna

för den nödiga ämbetsskjutsen ställas helt utanför beräkningen af

den egentliga lönen, så att de icke komma att i denna upptaxeras och

beskattas». Likaså måste billigheten fordra, att då mångenstädes vedbrand

finnes å bostället tillgänglig och står fritt till boställshafvarens disposition,

en motsvarande ersättning beredes de tj änsteinnehafvare, å hvilkas boställen

fritt vedfång ej finnes, detta desto hellre som vedbrand delvis kräfves för

pastorsexpeditionens uppvärmning. : 1

Kammarkollegium (s. 113) gör det uttalandet, att hvad sålunda blifvit

s. 245 Kontrollera mot PDF

245

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

anmärkt beträffande de af kommittén föreslagna grunderna för uppskattning

af boställsafkastning icke, efter kollega mening, påkallar någon ändring

i förslaget. Såsom domkapitlet i Lund betonat, vore det visserligen nödvändigt,

att vid löneregleringen hänsyn toges till konkreta förhållanden i

särskilda fall. Det syntes emellertid kollegium, som om något förbiseende

därutinnan ej kunde läggas kommittén till last. Sålunda yttrade kommittén

(s. 64) med afseende å de allmänna synpunkter, som vid lönebestämningen

borde göras gällande, bland annat följande: »I vårt vidsträckta

land med dess mångfaldigt skiftande sociala och ekonomiska förhållanden

samt olikheten i naturtillgångar, hvilket allt inverkar på lefnadssätt och

varupris, skulle det, efter kommitténs förmenande, innebära en obillighet

och en orättvisa, om vid bestämmandet af hvad som erfordras för anständig

bärgning, hänsyn icke toges till de högre lefnadskostnaderna i en

viss ort eller eljest till sådana förhållanden, som medföra utgifter utöfver

det vanliga måttet. Ett förbiseende häraf skulle antagligen medföra en

rubbning af prästens ställning i yttre afseende inom församlingen och

därigenom äfven af hans inflytande såsom själasörjare». Kollegium framhåller,

huruledes kommittén vidare utvecklat dessa tankar i motiven till

förslaget till föreskrifter angående beräkning af prästerskapets aflöning,

där det (s. 171 o. följ.) heter: »För öfrigt kunna åtskilliga omständigheter,

utom de särskildt påpekade, vara af beskaffenhet att böra verka till

förhöjning i lönebeloppen, om ej stötande ojämnheter skola i verldigheten

uppstå. Samtliga sådana omständigheter måste i hvarje särskildt fall underkastas

en samvetsgrann pröfning af nämnderna, innan de framställa sina

löneregleringsförslag, hvilka ju skola noggrant angifva allt, som synes kunna

hafva inflytande på lönebeloppens bestämmande. Svårligen lärer emellertid

något lönesystem, som tillämpas inom vårt vidsträckta land med dess

mångskiftande förhållanden, betrygga mot mindre ojämnheter i aflöningen

för de olika prästerliga beställningarna. I enlighet med hvad ofvan blifvit

utveckladt, har kommittén ansett, att för den händelse med hänsyn till

särskilda förhållanden — såsom högre lefnadskostnader i orten eller för

prästerskapet eljest ökade utgifter eller med tjänstens skötande förenad

synnerlig besvärlighet — lönebelopp, som blifvit med tillämpning af förut

omförmälda allmänna grunder beräknadt, skulle finnas alltför ringa, Kungl.

Maj:t må, där så pröfvas skäligt, förhöja sådant lönebelopp: för kyrkoherdebeställning

med högst 2,000 kronor, för komministersbeställning i

Stockholm eller Göteborg likaledes med högst 2,000 kronor och för annan

komministersbeställning med högst 1,000 kronor.» Medelst ett omsorgsfullt

afvägande i hvarje särskildt fall af berörda förhöjningsbelopp, hvilka, säger

kollegium, kunna betraktas såsom ett slags säkerhetsventiler, torde löneförmå
-

s. 246 Kontrollera mot PDF

246

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

nerna för tjänstebefattningar å olika orter kunna med större rättvisa bestämmas,

än om vid uppskattning af boställsafkastningen de i förut återgifva

yttranden i sådant afseende framhållna olika synpunkterna skulle

beaktas.

Kollegium förklarar sig därför icke kunna tillstyrka, att vid ifrågavarande

förrättning, som ju afser endast att beräkna själfva jordbrukets

behållning, skall göras afdrag för skatter och onera eller tagas särskild

hänsyn till kostnad för ämbetsskjuts, att boställe är skoglöst o. s. v. Men

väl anser kollegium, att all möjlig hänsyn bör tagas till ogynnsamma omständigheter

i nu nämnda eller andra afseende^ när det gäller att afgöra,

huruvida och i hvilken mån ett efter de allmänna grunderna beräknadt

lönebelopp må förhöjas.

DePchefenntS~ Till fullo instämmer jag i kammarkollegii omförmälda yttrande, helst den

i allt fall vanskliga uppgiften att beräkna ett jordbruksboställes afkastning

blefve än mer invecklad och försvårad, om afseende skulle fästas å en del

särskilda förhållanden, som ju i det hela äro för frågan främmande.

Dessutom är jag förvissad, att större rättvisa vid reglerandet af lönerna

för prästerliga beställningar i olika delar af landet vinnes därigenom, att

vid fastställandet af hvarje särskild lön hänsyn tages till alla de omständigheter

af mindre gynnsam beskaffenhet, som äro förbundna med innehafvandet

af en befattning, än om endast vissa sådana utsöndras och få sig

tillerkänd en särskild betydelse. Genom ett sådant förfarande som det sistnämnda

kunde måhända förbises andra omständigheter, som vid en del befattningar

verka synnerligen ofördelaktigt i ekonomiskt hänseende eller göra

tjänstgöringen i hög grad betungande, och hvilka därför kräfva icke mindre

beaktande än de särskildt angifna ogynnsamma omständigheterna.

Obligatorisk Under åberopande af hvad jag i det föregående yttrat rörande orda/med

jord-nandet af det ecklesiastika boställsväsendet, tillstyrker jag, att i denna

bru\ ^"“‘“paragraf må, såsom ett fjärde moment, införas de hufvudbestämmelser i

boställe, ämnet, som afse att angifva löneregleringsnämndens befattning med den

obligatoriska utarrenderingen af ett med jordbruk förenadt bostadsboställe.

Den framställning härom, som till äfventyra göres af nämnden, skall,

i likhet med nämndens öfriga förslag och framställningar, jämlikt 11 § underkastas

granskning af intresserade parter och myndigheter, innan frågan

göres till föremål för Kungl. Maj:ts pröfning.

s. 247 Kontrollera mot PDF

247

Kungl. Mnj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

7 §•

Församlingarnas skattskyldighet till prästerskapets aflöning bestämmes Fartamiingsi

denna paragraf af kommitténs lagförslag på det sättet, att i den mån“(.fCZgZch

boställsmedel och öfriga i § 6 omförmälda tillgångar icke förslå till den begränsning.

aflöning, som anses böra tillkomma prästerskapet i ett pastorat, församlingsafgifter

skola till bristens betäckande utgöras, dock icke till sammanlagdt

högre belopp, än som erhålles under antagande, att för hvarje person af

pastoratets hela folkmängd utginge 20 öre, och där utöfver för hvarje fyrk

af hela fyrktalet inom pastoratet 5 öre eller, där fyrktalssättning icke äger

rum, för hvarje krona af de skattskyldiga inom pastoratet påförd bevillning

50 öre.

Jag har i det föregående — uti principyttrandet rörande nu omhandlade

fråga — gjort det uttalandet, att det icke torde finnas behöfligt att

anordna skattskyldigheten efter fullt samma måttstock, som kommittén

anlagt, utan att församlingsbidragets maximum kunde nedsättas, så att

det beräknades till 10 öre pr individ äfvensom till 5 öre pr fyrk eller

50 öre pr bevillningskrona. Om dessa skattesatser blefve tillämpade,

skulle, såsom framgår af verkställda undersökningar, församlingarnas aflöningsplikt

komma att tagas i anspråk ungefär i den omfattning, som kan

vara erforderlig, för att kyrkans behof af lönemedel, tillräckliga att bereda

prästerskapet anständig bärgning äfven under mera utvecklade förhållanden

i organisatoriskt afseende, må blifva vederbörligen tillgodosedt.

Emellertid finner jag det icke lämpligt, att församlingarnas aflöningsplikt

gentemot prästerskapet varder, såsom kommittén föreslagit, faställd i

visst förhållande till fyrkar eller bevillningsbelopp, utan tillstyrker af skäl,

som jag redan anfört, en sådan anordning af nu ifrågavarande ecklesiastika

skattskyldighet, att densamma beräknas efter förut omförmälda, villkorligt

godkända kommunala beskattningsnorm, d. v. s. taxerad eller antagen inkomst,

i den mån nämligen pastoratets folkmängd icke skall vara bestämmande

för aflöningsplikten. Med bibehållande af den maximigräns, som

af kommittén föreslagits för de i förhållande till förmögenhet och inkomst

utgående afgifterna — nämligen 5 öre pr fyrk eller 50 öre pr bevillningskrona

— skulle alltså till prästerskapets aflöning komma att utdebiteras

församlingsafgifter — förutom de efter invånarantalet beräknade — med

högst 5 öre för hvarje helt eller påbörjadt tiotal kronor taxerad beskattningsbar

inkomst af kapital och arbete eller, i fråga om fastighet, inkomst

beräknad efter vissa procent af taxeringsvärdet.

I enlighet med de af mig sålunda gjorda uttalandena tillstyrker jag

en omredigering af förevarande paragraf, hvarvid den ändringen tillika

s. 248 Kontrollera mot PDF

Enskildas do

nationer till

präster.

Särskild

mening.

248 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

borde vidtagas, att senaste mantals- och taxeringslängder förklaras skola

läggas till grund för ifrågakommande beräkningar.

8 och 9 §§.

Bland tillgångarna för prästerskapets aflöning särskiljer kommittén två

slag af donationer, nämligen dels sådana, som ställts till församlingens

förfogande för att minska hennes utgifter, dels sådana, som gjorts till förmån

för innehafvare af viss tjänst i ändamål att öka dennes inkomster.

En förmån af det senare slaget skall oafkortad komma vederbörande

tjänsteinnehafvare till godo (§ 8). Den omständigheten, säger kommittén

(s. 87), att en sådan tillgång förefinnes, kan rimligtvis icke medföra någon

minskning i församlingens skattskyldighet, alldenstund ändamålet med

donationen därigenom skulle omintetgöras. Församlingsafgifterna måste

därför i vanlig ordning uttagas till så stort belopp som erfordrades,

därest icke bidrag från donationen vore att påräkna. Först därefter varder

den genom donation tillkomna förmånen tillagd den tjänsteinnehafvare,

som skall genom donationen gynnas. Uppstår efter fördelning i vederbörlig

ordning af de inom pastoratet förefintliga lönetillgångar — däribland

äfven donationsmedel — brist i den för någon tjänsteinnehafvare beräknade

aflöningen, skall denna brist fyllas af de för hela prästerskapet gemensamma

aflöningsmedlen, alltså genom tillskott från kyrkofonden (§9). I

fråga om de tillgångar, som afse att bereda prästerskapet särskilda förmåner,

kan donator någon gång hafva uttryckligen föreskrifvit, att den åsyftade

förmånen skall af tjänsteinnehafvaren åtnjutas utöfver den för hans

tjänst bestämda aflöningen. Kommittén framhåller, hurusom dylik förmån

icke kan i någon mån tagas i anspråk vid själfva aflöningens bestridande,

ehuru den naturligtvis skall tillfalla vederbörande präst (§ 8 sista stycket).

Mot kommitténs förslag om användande i viss mån af donerade medel

till bestridande af fastställd aflöning för en tjänst vänder sig ledamoten af

kommittén, regementspastoren Ekström (s. 825—828), med erinran att förmån,

som genom donation af enskild tillförsäkrats innehafvare af viss

prästerlig tjänst i syfte att bereda denne ökad inkomst, icke borde i någon

mån tagas i anspråk vid aflöningens bestridande. Aflöningen borde alltså

utgå efter alldeles samma principer och till samma belopp, som om donationen

icke förefunnits, och alltså, såsom det heter i slutet af § 8, tillkomma

tiänsteinnehafvaren utöfver den för tjänsten föreslagna aflöningen.

Genom § 9 kullsloge emellertid kommittén själf den princip om respekt

för donationen, som kommittén nyss uppställt. Tillskott från kyrkofonden

skulle nämligen icke inträda, förrän donationens afkastning användts till

s. 249 Kontrollera mot PDF

ICungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

249

betäckande af den beräknade aflöningen. Men då enligt kommitténs system

tillskott från kyrkofonden komme att vid de allra flesta''tjänster ingå såsom

en beståndsdel i aflöningen, skulle förmån genom donation af äfven

den beskaffenhet, hvarom nu är fråga, i regel komma att blifva en kyrkofondens

vinst, men icke bereda tjänsteinnehafvaren ökad inkomst. Under

sådana förhållanden komme en dylik förmån icke oafkortad tjänsteinnehafvarcn

till godo. De i § 8 omförmäla medlen borde, till respekterande

af såväl donators offervillighet som den tjänsteinnehafvares rätt, till hvars

förmån donationen blifvit gjord, icke i någon mån användas till betäckande

af den aflöning, som, därest donationen icke förefunnes, bort utgå till

tj änsteinnehafvaren.

I samma syfte som nämnde reservant hafva åtskilliga af myndigheterna

uttalat sig.

Äfven jag finner det vara mindre följdriktigt och mot donator mindre

pietetsfullt, att till förmån för kyrkofonden, hvars medel dock, lika väl

som öfriga ecklesiastika tillgångar, äro afsedda för prästerskapets aflöning,

skulle under vissa förhållanden minskas eller alldeles omintetgöras den

löneförhöjning, som med donationen åsyftats. Jag ansluter mig därför till

kommittéledamoten Ekströms i detta ämne uttalade särskilda mening och

tillstyrker, att genom omflyttning af 8 och 9 §§, i samband med deras

omredigering, tydligt utmärkes, att donation af nu ifrågavarande beskaffenhet

skall komma vederbörande tjänsteinnehafvare till godo utöfver det

bidrag från kyrkofonden, hvilket för utfyilande af lönebelopp erfordras,

sedan afkastning af bostadsboställe äfvensom församlingsafgifter i medgifven

omfattning tagits i anspråk.

12 §.

Orden »eller ständig adjunktur» böra här utgå, i enlighet med hvad jag

förut anfört.

I denna paragraf synes mig lämpligen kunna göras en antydan om,

att det tillkommer Kungl. Maj:t att, i sammanhang med lönereleringsärendet,

jämväl pröfva väckt fråga om obligatorisk utarrendering af jordbruk

å bostadsboställe samt att, för den händelse utarrendering finnes böra

komma till stånd, och då under högst 20 år, föreskrifva hvad i hufvudsak

skall iakttagas till betryggande af boställshafvarens själfständighet

eller till underlättande af hans tjänsteutöfning; hvilka byggnader och jordområden

skola för boställshafvarens räkning undantagas o. s. v.

Bih. till Riksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 66 Höft.

Departements
chefen.

Obligatorisk

utarrendering

af bostadsboställe.

32

s. 250 Kontrollera mot PDF

250

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Efter det tillstånd till utarrendering meddelats, skulle det åligga

Kungl. Maj:ts befallningshafvande att inom den sålunda angifna ramen

och med ledning af de särskilda bestämmelser rörande ecklesiastika bostadsboställens

utarrendering, hvilka Eders Kungl. Maj:t lärer vilja utfärda,

fastställa de närmare villkoren för utarrendering i det särskilda fallet.

16 §.

utgörande af Sedan vid löneregleringen fastställts det bidrag till prästerskapets afUneZdrTg.

löning> som pastoratet har att årligen lämna, skall detta bidrag af de

skattskyldiga sammanskjutas efter de för kommunalutskylders utgörande

i allmänhet stadgade grunder. Dock anser kommittén en personlig afgift

för ändamålet icke vara olämplig, men skulle det öfverlåtas åt hvarje församling

att för sin del besluta om dess upptagande.

Frihet från skyldigheten att utgöra församlingsafgifter anser kommittén

— enligt den sedan gammalt gällande regeln, att prästerskapet

icke bidrager till sin egen aflöning — böra tillkomma prästerskapet för

sig och husfolk samt för löneinkomster. Denna regel inskärpes också uttryckligen

i åtskilliga löneregleringsresolutioner.

Prästerskapets boställen hafva väl i allmänhet varit fritagna från ifrågavarande

bidragsskyldighet, men härutinnan göres dock åtskillnad mellan

olika slag af dem. Tiondeordningen af år 1638 nämner i 1 § bland dem,

som voro »frie för de tvådelar, som till kyrkoherberget pläga utgöras» —

d. v. s. kronotionden — kyrkoherdarna »på deras prestegårdar, som de

sjelfve bruka och hafva deras egen afvel uppå, såsom ock de prestestommar,

som kyrkoherden sjelf brukar eller capellanen besitter»; hvaremot

enligt 3 § kyrkoherdarna »af deras stommar, dem de icke sjelfva bruka

och hafva deras egen afvel uppå, utan läte faras och fikas af bönder eller

andre, capellanen undantagandes», skulle »utan all gensaga utgöra rätt

tionde». Denna författning talar icke uttryckligen om kyrkoherdeboställenas

frihet från tertialtionde, men på en tid, då i regel icke funnos andra

af församlingarna aflönade präster än kyrkoherdar, förutsattes en dylik frihet

såsom en själfklar sak. De kapellansbol åter, som ursprungligen icke

tillhört kyrkoherdarna såsom stommar, åtnjöto icke frihet från kronans

andel af tionden. Däremot lärer praxis varit att af kapellansbolen ej fordra

någon tertialtionde, ehuru i tiondeförfattningarna frihet för dem från utgörande

af denna tionde ej finnes stadgad. Af löningsboställena torde de

ojämförligt flesta utgöra afgifter till prästerskapet. Det kan emellertid

hända, att en sådan afgiftsplikt hvilar äfven å fastighet, som upplåtits till

s. 251 Kontrollera mot PDF

251

Katigt. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

bostadsboställe, nämligen i det fall att under senare tid bostället inköpts

för en nyinrättad beställning.

Frågan om de ecklesiastika boställenas skattskyldighet eller skattefrihet,

när det gäller bidrag till prästerskapets aflöning, är således, säger kommittén,

icke alltid klar och för öfrigt beroende å växlande omständigheter.

Vid en lagstiftning i ämnet bör man enligt kommitténs åsikt ej stanna

vid ett sanktionerande af rådande praxis, så att från utgörande af församlingsafgifter

skulle frikallas endast sådana prästerskapets boställen, af Indika

dylika afgifter hittills icke utgått. Det kan nämligen icke vara lämpligt, att

sedan prästens lön blifvit fastställd till ett visst belopp, som anses motsvara

hans lefnadsbehof, denna lön skulle afknappas därigenom, att från bostadsbostället

— vare sig detta redan nu är skattskyldigt eller till bostadsboställe

inköpes en afgiftspliktig fastighet — bidrag till lönens bestridande måste

lämnas. Kommittén anser, att prästerskapets samtliga boställen, löningsboställena

ej mindre än bostadsboställena-, böra frikallas från skyldigheten

att utgöra församlingsafgifter. Genom en dylik utsträckt skattefrihet för

dessa boställen ökas visserligen någon gång tungan för öfriga beskattningsföremål,

nämligen inom församlingar med god ekonomisk bärkraft, men tillökningen

torde dock ej mycket förmärkas. Den ekonomiskt svaga församlingen

åter lärer i allt fall icke undgå att fullgöra sin skattskyldighet intill

gränsen af maximum; hvad därefter brister i aflöningen varder ju under

alla förhållanden betäckt af kyrkofonden.

I syfte att tillmötesgå en af prästerskapet allmänt uttalad önskan har

kommittén ansett, att det lönebidrag, som utgöres af församlingsafgifter,

skall kvartalsvis den 1 juli, den 1 oktober, den 1 januari och den 1 april

af kyrkorådet betalas till kyrkoherden äfvensom till komministern, där sådan

är anställd i pastoratet. För högst få församlingar torde, yttrar kommittén,

betalningsskyldighetens fullgörande i sådan ordning medföra någon

svårighet, under det att för prästerskapet, som därigenom blir mera likställdt

med en del andra tjänstemän, förmånen af en på fyra — i stället

för en eller två — terminer fördelad uppbörd är påtaglig.

Vid församlingsafgifternas bestämmande i enlighet med 1862 års förordning

hade hvarje enskild löngifvare sin rätt att bevaka och de afgifter,

särskilda till ett pastorat hörande församlingar åtogo sig, utgingo ofta efter

olika grunder. Såsom framgår af §§ 7 och 12 i kommitténs förevarande

lagförslag, skola afgifterna till prästerskapets aflöning hädanefter beräknas

och fastställas för pastoratet i sin helhet, utan hänsyn till de olika förhållanden,

som kunna vara rådande inom särskilda församlingar af ett pastorat.

Mot detta tillvägagångssätt anser kommittén någon berättigad invänd
-

s. 252 Kontrollera mot PDF

252

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 88.

ning ej kunna göras, alldenstund vid blifvande lönereglering skattskyldigheten

skall anordnas efter en gemensam grund, nämligen — som kommittén

föreslagit — fyrktal eller bevillningsbelopp. Kommittén framhåller,

huruledes denna grund, hvilken är ett uttryck för den ekonomiska bärkraften,

bör, äfven efter det församlingsbidragets hela belopp blifvit fastställdt,

tillämpas vid de årliga uttaxeringarna inom en församling, liksom

hela församlingsbidraget bör till utgörande fördelas på ett pastorats olika

församlingar med hänsyn till den hvarje församling näst föregående år

påförda bevillningen. Under sådana förhållanden kan det lönebidrag, som

upptages inom ett pastorat med flera församlingar, sällan komma att under

de olika åren inom hvarje församling utgå med alldeles lika belopp. Det ligger

också i sakens natur, fortsätter kommittén, att om under löneregleringsperioden

pastoratets hela fyrktal eller bevillningsbelopp sjunker under

den siffra, som vid regleringen utgjort måttstock för beräkningarna, skattskyldigheten

till prästerskapets aflöning icke kan kvarhållas inom de i § 7

utstakade gränserna; med ökad ekonomisk utveckling varder den emellertid

återförd inom dessa gränser.

DePchlfe»''lU'' Att jag icke kan understödja kommitténs förslag om fakultativa perstadganden

sonliga afgifter, har jag tillkännagifvit i principyttrandet angående församom

personliga lingarnas skattskyldighet till prästerskapets aflöning. Likaså har jag i det

“ständig °ad-gående afstyrkt den ständiga adjunkturens upptagande bland den kyrkjunkiur

utgå. liga organisationens tjänstegrader. Hvad förevarande paragraf innehåller

i dessa ämnen bör därför enligt min mening utgå.

kvarfahvis9af Ehuru jag tillstyrker förslaget om utbetalning kvartalsvis af pastopastoratets

7 råtets lönebidrag, finner jag hvarken behöfligt eller lämpligt, att dagarna

lönebidrag. fgr utbetalningen angifvas i själfva lagen. Erfordras bestämmelser härom,

lärer Eders Kungl. Maj:t komma att meddela sådana.

Fördelning af Enär storleken af det lönebidrag, som skall af pastoratet utgifvas till

lönebidrag på dess prästerskap, bör, pa sätt jag vid 7 § framhållit, fastställas i visst

samlingar förhållande till inkomstbeloppet — ej bevillningsbeloppet — inom pastoratet,

torde ock det en gång fastställda lönebidraget höra efter inkomstbeloppen

till utgörande fördelas på två eller flera till samma pastorat

hörande församlingar.

s. 253 Kontrollera mot PDF

253

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 88.

Sedan Kungl. Maj:t, såsom jag redan tillåtit mig erinra, på min hem- Lindring i

stållan den 19 oktober 1906 uppdragit åt en kommitté att taga under f''ä''tn™“nde

•öfvervägande, huruvida samt, därest så befinnes vara förhållandet, i hvilken bekännares

omfattning främmande trosbekännare, som äro medlemmar af något utaf*^//''^*^

staten erkändt kristet trossamfund, äfvensom mosaiska trosbekännare må kyrkans

kunna fritagas från skyldighet att för sina personer samt för inkomst afPra,terskaPkapital

och arbete erlägga afgifter till svenska kyrkan samt hennes prästerskap

och betjäning, och att afgifva förslag till de ändrade bestämmelser

härutinnan, som varda erforderliga, har omförmälda kommitté — kallad

dissenterskattekommittén ■— den 29 augusti 1907 afgifvit underdånigt utlåtande

i frågan.

Enligt denna kommittés åsikt böra endast sådana främmande kristna

eller mosaiska trosbekännare, som i laga ordning öfvergått till eller eljest

rättsligen tillhöra någon i riket befintlig, lagligen erkänd församling af

dylika trosbekännare, erhålla skattelindring (s. 143). Vid bedömande af

frågan, i hvilken mån främmande trosbekännare kunna och böra befrias

från bidrag till statskyrkliga ändamål, gör kommittén det uttalandet beträffande

de i löneregleringsresolutionerna för prästerskapet stadgade personliga

aflöningsbidragen, att enligt kommitténs åsikt främmande trosbekännare

böra helt och hållet fritagas från deras utgörande, enär tillvaron

af dylika afgifter synes böra hvila på förutsättningen af ett närmare

förhållande mellan själasörjare och församlingsmedlemmar än det, som

kan antagas äga rum i fråga om de inom församlingen boende personer,

hvilka äro af främmande tro. Emellertid anser kommittén, att såvidt

bidragsskyldigheten till prästerskapets aflöning är grundad på nu gällande

löneregleringar eller på äldre konventioner eller föreningar, förändring i

skattskyldigheten för dissenters beträffande afgifter vare sig för personer

eller för inkomst af kapital eller arbete icke bör ifrågakomma förr, än

löneregleringarna eller de äldre bestämmelserna om prästerskapets aflöning

upphört att gälla beträffande de särskilda församlingarna. 1 afseende härå

framhåller kommittén, att minskning i prästerskapets stadgade förmåner

icke kan utan rättskränkning komma till stånd och att det rimligtvis icke

kan förutsättas, att de personer, som. på grund af löneregleringarna fått

sin skattskyldighet bestämd enligt den gradering, som var grundad i den

äldre lagstiftningen, skola finnas benägna att medgifva någon rubbning

härutinnan till beredande af aflöningsfyllnad åt prästerskapet i stället för

de bidrag, som genom skattelindringen till förmån för dissenters skulle

komma att upphöra. Den utvägen, säger kommittén, kunde ju tilläfventyrs

föreslås, att staten i ett fall sådant som detta skulle träda hjälpande

emellan. Med hänsyn till ifrågavarande skatters kommunala natur anser

s. 254 Kontrollera mot PDF

254

Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 88.

dock kommittén det vara mindre lämpligt, att bristen helt och hållet

utfylles af statsverket; för öfrigt blefve fyllnadsbeloppen mången gång så

obetydliga, att det skäligen icke kan begäras, att för en sådan utgift hela

den apparat skulle sättas i rörelse, som måste vara verksam vid statsanslags

utbetalande och redovisande. Om däremot å kyrkostämma fattas beslut

angående utgörande af afgifter — utöfver de vid löneregleringen bestämda

— till löner åt prästerskapet, t. ex. för höjande af fastställd lön eller

ökande af antalet prästerliga tjänster, finnes efter kommitténs mening ej

hinder att omedelbart bevilja främmande trosbekännare den skattelindring,

som kan böra medgifvas (s. 164—167).

Såvidt fråga är om prästerskapets aflöning, sedan tiden för nu gällande

löneregleringar utlupit, har dissenterskattekommittén ansett sig kunna och

böra utgå från prästlöneregleringskommitténs förslag angående församlingsafgifters

utgörande (?. 165).

Beträffande formen för skattelindringens genomförande har kommittén

fäst sin uppmärksamhet särskildt vid två metoder. Antingen kunde nämligen

genom ett allmänt lagstadgande påbjudas nedsättning med vissa

procent af den del utaf de för inkomst af kapital eller arbete utgående

afgifter, som belöper å främmande trosbekännare; eller ock skulle åt församlingarna

kunna öfverlåtas att hvar för sig besluta om den skattelindring,

som med afseende å för handen varande förhållanden anses rättvis och

lämplig. Kommittén har valt den senare utvägen (s. 168).

Kommittén har äfven till skärskådande upptagit frågan, huruvida

samt, i sådant fall, på hvad sätt och i hvilken utsträckning ersättning bör

beredas för den brist i den kyrkliga kommunens inkomster, som uppstår

därigenom, att lindring beviljas främmande trosbekännare i skattskyldigheten

till kyrkliga ändamål. Med hänsyn därtill att utgifterna för berörda

ändamål till ojämförligt största delen bestridas af de särskilda kommunerna

själfva, bör efter kommitténs mening i förevarande fall, liksom då skatteobjekt

eljest bortfalla, bristen, åtminstone i första hand och om den är

ringa, fyllas genom ökade bidrag af de församlingsmedlemmar, som kvarstå

inom svenska kyrkan, hvaremot förhållandet blir ett annat, därest en

mera betydande stegring i afgifterna skulle inträda. Kommittén föreslår

härutinnan en sådan anordning, att om till följd af skattelindringen de

kvarstående församlingsmedlemmarnas afgiftsbörda ökas med ett sammanlagdt

belopp understigande 100 kronor, någon godtgörelse ej bör ifrågakomma,

hvaremot, om ökningen uppgår till 100 kronor eller mera, godtgörelse

bör för någon del däraf beredas församling, som härom gör framställning

(s. 176).

Medel till denna godtgörelse anser kommittén böra beredas af stats
-

s. 255 Kontrollera mot PDF

255

Kungl. Maj:ts Ndd. Proposition N:o 88.

verket, enär genom skattelindringen främjas ett intresse, hvilket kan sägas

beröra ej ensamt de inom församlingen boende främmande trosbekännare,

som omedelbart komma i åtnjutande af sådan lindring, utan jämväl samhället

i dess helhet; och borde statsbidraget bestämmas till hälften af det

belopp, från hvilket de främmande trosbekännarna erhållit befrielse (s. 177).

En från kommitténs i öfrigt enhälliga betänkande i visst afseende Särskild

skiljaktig mening har uttalats af kommittéledamoten, redaktören J. Byström mem"3''

(s. 205 o. följ.). Han anser nämligen, med afseende å sättet för skattelindringens

genomförande, att den utvägen bör väljas, att i allmänt lagstadgande

fastslås, att den, som tillhör dissenterförsamling och i öfrigt uppfyller

de af kommittén föreslagna villkoren, skall för inkomst af kapital

eller arbete deltaga i utgifterna för statskyrkliga ändamål endast med hälften

af det belopp, som eljest skolat honom påföras. Jämväl i fråga om

storleken af den ersättning från statsverket, som skulle med anledning af

skattelindringen beredas svenska kyrkans församlingar, är Byström såtillvida

skiljaktig, att han anser dylik ersättning böra till fullo utgå, så snart

det belopp, för hvilket befrielse åtnjutes, för året uppgår till sammanlagdt

minst 50 kronor.

Då jag den 6 december 1907 för Kungl. Maj:t anmälde dissenter-nyxirjemenf*- skattekommitténs omförmäida utlåtande jämte tillhörande författningsförslag, chefenyttrade

jag bland annat, att det syntes mig icke kunna förnekas, att,

genom ett öfverlämnande åt församlingarna af rätten att besluta icke blott

beträffande frågan, huruvida skattelindring öfver hufvud skall medgifvas,

utan äfven angående lindringens omfattning, en viss ojämnhet i rättens

utöfning skulle följa, på sätt reservanten inom kommittén jämväl framhållit.

Jag fann därför lämpligast, dels att genom lag meddelades föreskrift

därom, att viss lindring i skattskyldigheten för statskyrkliga ändamål

skall komma sådana främmande trosbekännare till godo, som afses i

kommitténs förslag, dels ock att lindringen alltid borde fixeras till hälften

af utskyldsbeloppet. Äfven beträffande frågan, i hvilken utsträckning ersättning

af statsmedel bör beredas till betäckande af den i följd af skattelindringen

uppkommande bristen i de kyrkliga kommunernas inkomster,

uttalade jag min anslutning till reservantens åsikt, att statens mellankomst

skulle kunna påkallas, närhelst skattelindringen inom en församling för

året uppginge till sammanlagdt minst 50 kronor.

På grundvalen af dissenterskattekommitténs förslag och i enlighet

med de af mig sålunda uttalade åsikterna hade jag låtit utarbeta, bland

andra författningsförslag, förslag till lag angående lindring i främmande

s. 256 Kontrollera mot PDF

Utbetalning

från kyrkofonden.

256 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes prästerskap

och betjäning.

Detta lagförslag innehåller följande stadgan den:

Afgifter till svenska kyrkan eller hennes prästerskap eller betjäning,

hvilka efter kyrkostämmas beslut eller eljest uttaxeras, skola för inkomst

af kapital eller arbete endast med hälften af det belopp, som eljest bort

utgå, påföras medlemmar af sådan i riket befintlig församling af främmande

kristna eller mosaiska trosbekännare, hvilken äger rätt till offentlig religionsöfning,

såvida de främmande trosbekännarna före den 1 januari det

år, då debitering af afgifterna verkställes, i laga ordning öfvergått till

eller eljest rättsligen tillhört och fortfarande tillhöra den främmande församlingen.

I ändamål, att dylik lindring må tillgodokomma omförmälda främmande

trosbekännare, skall intyg om dessas namn och bostad äfvensom

därom, att de under tiden från och med den 1 januari tillhört och fortfarande

tillhöra den främmande församlingen, af denna församlings föreståndare

utfärdas och före den 15 september tillställas vederbörande pastorsämbete,

som har att ofördröjligen öfversända intyget, behörigen granskadt,

till den, som verkställer debiteringen.

Aro afgifterna till prästerskapets aflöning grundade å löneregleringsresolution,

fastställd enligt förordningen angående allmänt ordnande af

prästerskapets inkomster den 11 juli 1862 eller förordningen angående

ordnande af prästerskapets i de territoriella församlingarna i Stockholm

aflöning den 1 november 1872, eller å äldre konvention eller förening,

eller utgå afgifterna till kyrkobetjäningens aflöning efter andra grunder

än dem, som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet äro stadgade,

må nedsättning i dylika afgifter ej äga rum.

Förut i dag har Eders Kungl. Maj:t beslutat genom nådig proposition

föreslå Riksdagen att antaga nyssnämnda lagförslag. Under åberopande af

de vid berörda proposition fogade utdragen af statsrådsprotokollet öfver

ecklesiastikärenden, tillstyrker jag, att i nu omhandlade § 16 af prästlöneregleringskommitténs

förslag till lag angående reglering af prästerskapets

aflöning införes en hänvisning till åsyftade särskilda lagstiftning angående

lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet för statskyrkliga än
-

damål.

17 och 21 §§.

Beträffande de bidrag till prästerskapets aflöning, som lämnas af kyrkofonden,

innehålla nämnda paragrafer en del bestämmelser om tiden för

tillhandahållande åt prästerskapet af samma bidrag. Sålunda skola tillskott

s. 257 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

257

från kyrkofonden till aflöning af kyrkoherde och komminister öfversända»

af Kungl. Maj:ts befallningshafvande till vederbörande kontraktsprost för att

af honom kvartalsvis den 1 juli, den 1 oktober, den 1 januari och den 1

april tillställas de särskilda tjänstinnehafvarna (§ 17). Från kyrkofonden utgående

adjunktsarfvoden skola till dem, som enligt uppgift från domkapitlet

äro därtill berättigade, utbetalas å samma tider och i samma ordning (§ 21).

Med afseende å dessa bestämmelser yttrar kammarkollegium (s. 145),

att om lönemedlen komma prästerskapet till banda den ena eller den andra

månaden i ett kvartal, torde i det hela vara ganska likgiltigt. Hufvudvikten

läge naturligtvis därpå, att utbetalningarna gjordes kvartalsvis.

För den händelse uti nu ifrågavarande lag meddelades ett stadgande i sådant

syfte och tillika lämnades anvisning å den myndighet, som skall ombesörja

utbetalningen, torde de närmare bestämmelser, som för reglerande af själfva

verkställigheten kunde finnas erforderliga, lämpligast meddelas i en särskild

författning; men syntes Riksdagens medverkan vid en sådan lagstiftning

ej vara af behofvet påkallad.

För min del anser jag, att i denna lag endast bör meddelas bestämmelse

om kvartalsvis utbetalning till vederbörande af löner och arfvoden

från kyrkofonden.

18 §.

Bland adjunkts löneförmåner upptagas i denna paragraf bostad och vivre.

Ej mindre för adjunktstagaren än för adjunkten är det emellertid, såsom

kommittén (s. 116) framhåller, af synnerlig vikt, att förmånerna af bostad

och vivre kunna utbytas mot sitt värde i penningar. Därför stadgas ock

i paragrafen, att om af adjunkten eller af den, som har att tillhandahålla

bostad och vivre, yrkas, att i stället för dessa förmåner må lämnas godtgörelse

i penningar, skall, om frivillig öfverenskommelse därutinnan icke

träffas, frågan afgöras af domkapitlet, hvarvid godtgörelsen likväl icke må

fastställas till lägre belopp än det minsta, som jämlikt de af Kungl. Maj:t

i ämnet meddelade föreskrifterna bör i hvarje särskildt fall utgöras.

Enligt kammarkollegii åsikt (s. 147) vore det lämpligast, om vid uppgörelsen

mellan ordinarie präst och hans extraordinarie medhjälpare angående ersättning

för ifrågavarande naturaförmåner hvarje anledning till obehörig

påtryckning från någondera sidan förebyggdes. Därför borde lagen icke

i första hand anvisa den utväg — frivillig öfverenskommelse — som alltid

stode öppen, men som, af lagen anbefalld, måhända följdes utan att

vara fullkomligt frivilligt vald. Icke heller syntes någon fördel vara förenad

med en anordning, enligt hvilken åt domkapitlet skulle uppdragas

att, obundet af någon bestämmelse om ett maximum, skilja mellan de tvis
Bill.

till Riksd. Prot. 1.908. 1 Sami• 1 Afd. 66 Häft. 33

Ingen jämkning

i

adjunkts löneförmåner.

s. 258 Kontrollera mot PDF

258

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

tande, utan ansåge kollegium det vara med båda parternas intressen mest

öfverensstämmande, att de årliga ersättningsbelopp, som kunde för olika

orter ifrågakomma, uttryckligen angåfves i vederbörande författning, samt

att icke något därutöfver skulle kunna utdömas.

Äfven detta kammarkollegii ändringsförslag synes mig böra godkännas.

20 §.

stadgandeti Ur paragrafen bör uteslutas hvad som hänför sig till ständig adjunktur.

angående ståti- 1 o o O J

dig adjunktur

utgå. 22 §.

Ersättning till För det fall att ordinarie präst mottagit förordnande att jämte egen

prål™ful tjänst uppehålla annan befattning eller biträda annan i hans tjänst, stadtjånstgöring

gas i denna paragraf angående ersättningen, att om godvillig öfverenskomZfattning.

nielse icke träffas, den som mottagit förordnandet skall af den andre ordinarien

åtnjuta godtgörelse enligt de af Kungl. Maj:t i sådant afseende

meddelade föreskrifterna.

Af hvad som förut vid 18 § anförts i fråga om uppgörelse mellan

ordinarie präst och adjunkt angående ersättning för bostad och vivre

torde framgå, att jag anser det lämpligast, om i förevarande paragraf

de ord uteslutas, som syfta på frivillig öfverenskommelse mellan två ordinarier

med afseende å ersättning för tjänstgöring, hvilken den ene fullgör

inom den andres verksamhetsområde.

25—29 §§.

Reglering af När i § 1 af förevarande lagförslag, med afseende å måttet och beno«<a%j{ad«-skaffenhet

af prästerskapets aflöning, uppställts den allmänna fordran, att

kostnader vid hvar) e tjänstgörande präst skall erhålla, jämte fri bostad, aflöning i öfrigt,

im''tp& låndet.så beräknad, att honom därigenom beredes anständig bärgning, har, yttrar

Belysning af prästlönerogleringskommittén (s. 119 o. följ.), förvisso icke någon ny grundmnehaiiet.

ga^s uiifvit uttalad, allenast ny formulering gifvits åt en, hvilken sedan

länge varit erkänd. Äfven enligt 1862 års förordning, § 1, skall hvarje

tjänstgörande präst erhålla anständig bärgning. Bostadsförmånen, såsom

en del af aflöningen, nämnes väl icke uttryckligen i åberopade författning.

Denna innehåller emellertid i § 4 det stadgandet, att boställe, som afses att

af löntagare bebos och brukas, skall till en dess verkliga värde, efter afdrag

för byggnadskostnaden, motsvarande inkomst beräknas. För den händelse

nu — såsom kommittén i § 6 föreslagit — atkastningen af bostadsboställe,

utan afdrag af kostnaden för byggnadsskyldighetens fullgörande å

boställets laga hus, beräknas såsom aflöningsförmån, men en särskild post

s. 259 Kontrollera mot PDF

259

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 88.

för bestridande af byggnadskostnad^! tillägges, blifva ju prästerskapets

inkomster och församlingarnas lönebidrag i båda fallen lika stora, endast

med någon skiljaktighet i rubriceringen af aflöningsförmånerna. Detta torde

än tydligare framgå af följande exempel. Om aflöningen för en kyrkoherdebeställning,

med hvilken är förcnadt ett bostadsboställe, blifvit'' fastställd

till 4,000 kronor, samt bostället, utan afdrag af den kostnad byggnadsskyldigheten

i medeltal årligen krafvel'', antages afkasta 2,000 kronor,

och byggnadskostnaden beräknas till 400 kronor, så skulle vid en reglering af

lönen för ifrågavarande beställning församlingen hafva att hvarje år tillskjuta:

enligt 1862 års förordning 2,400 kronor i en post såsom fyllnad till

boställsafkastningen (den senare — 1,600 kronor, sedan byggnadskostnaden

400 kronor afdragits); och

enligt kommitténs förslag dels 2,000 kronor, såsom fyllnad till boställsafkastningen

(den senare = 2,000 kronor, emedan byggnadskostnaden

400 kronor ej afdragits), dels 400 kronor till bestridande af byggnadskostnaden.

Utföres löneregleringen riktigt, erhåller således tjänsteinnehafvaren

under alla förhållanden hvad, utöfver kostnaden för bostad, erfordras för

hans bärgning. I förra fallet — med nu gällande ordning — har tjänsteinnehafvaren

att själf svara för sina boställshus, hvarför boställets afkastning

beräknats så mycket lägre; i senare fallet — om den af kommittén föreslagna

ordningen antages — skulle tjänsteinnehafvaren få åt sig anvisadt ett

särskildt byggnad sanslag, men . boställets afkastning komma att beräknas

så mycket högre.

Kommittén framhåller, hurusom i verkligheten afdraget för bygo-nadskostnaden

sällan kunnat rätt beräknas, liksom att eu sådan beräkning icke

heller framgent torde kunna åstadkommas, så länge byggnadsskyldighetens

fullgörande af och fördelning mellan af- och tillträdande boställhafvare

måste försiggå på hittills häfdvunnet sätt. Sällan torde väl för öfrigt en

boställshafvare visa den förtänksamheten, att han uppsparar hvad af boställsafkastningen

beräknats utgöra ersättning för berörda kostnad, och äger

i allt fall tillträdande boställshafvare icke att räkna sig till godo hvad

företrädaren, som undsluppit nybyggnad, sålunda inbesparat.

Det väsentliga felet i den nuvarande ordningen, fortsätter kommittén,

det som gifvit upphof till alla berättigade klagomål öfver byggnadsskyldigheten,

ligger däruti, att denna skyldighet, när den efter långt uppskof

slutligen måste fullgöras af den som innehar bostället, drabbar honom med

en tyngd, som kan vara öfverväldigande, och att det för närvarande knappast

gifves någon laglig och praktisk utväg att åstadkomma bördans rättvisa

fördelning på alla vederbörande. Det erforderliga byggnadskapitalet

s. 260 Kontrollera mot PDF

260

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

måste af de flesta boställshafvare upplånas samt lånet förräntas och amorteras

på de dryga villkor, som pläga gälla för en svag personalkredit.

Nuvarande system innebure den orättvisan, att ett kapitalutlägg, som tillgodokomme

de följande boställshafvarna under ganska lång tid, eller så länge

byggnaden ägde bestånd, vanligen finge hvila på den nybyggande innehafvaren,

endast i ringa mån på närmaste efterträdare. En verkligt rationell

fördelning af byggnadsskyldigheten ledde med en viss nödvändighet

till öfvergifvande af det system för årsberäkning och kapitalanskaffning,

som hittills varit följ dt, och påkallade helt naturligt anordningar, genom

hvilka å ena sidan den noggranna beräkningen och det följdriktiga genomförandet

af byggnadskostnadens successiva fördelning betryggades samt å

andra sidan alla boställshafvare blefve i lika grad delaktiga i besvär och

kostnad för kapitalutläggens förräntning äfvensom åt kapitalanskaffningen

bereddes en säkrare grundval än den personella krediten.

Med tillämpning af dessa principer har kommittén i sitt den 17

augusti 1900 afgifna betänkande II framlagt förslag till inrättande stiftsvis

af ecklesiatika byggnadslånekassor, hvilka skulle hafva till uppgift att

anskaffa samt till stiftets byggnadskyldiga prästerskap och pastorat eller

församlingar utlåna penningar till bestridande af vissa kostnader å laga

hus vid bostadsboställen. Genom dessa kassor skulle boställshafvarnas

kapitalutlägg för nybyggnad omsättas till annuiteter, och nvbyggnadskostnaden

sålunda kunna med stor säkerhet beräknas. Underhållsskyldigheten

blefve visserligen fortfarande något växlande, men dess betydenhet skulle

dock väsentligen minskas, då nybyggnaden komme att omsorgsfullt och i

rätt tid utföras.

Samma betänkande innefattar äfven ett förslag till ecklesiastik boställsordning,

hvilande på förutsättningen att byggnadslånekassor komme att

inrättas. Enligt detta förslags 16 och 17 §§ skulle sålunda vid nybyggnad

af boställshafvares laga hus och vid vissa större reparationer därå

kostnaden betäckas genom lån från stiftets byggnadslånekassa, mot skyldighet

för låntagaren att genom årliga afgifter eller annuiteter återgälda

lånet, liksom äfven pastorat eller församling kunde få sin ^-byggnadskostnad

betäckt genom lån från kassan. Vidare stadgas i 72 §, att sedan

ny lönereglering för pastorat vunnit tillämpning, boställshafvare skall för

laga hus, för hvilket icke annuitet för byggnadslån utgår, årligen, så länge

detta förhållande fortfar, till byggnadslånekassan erlägga en på visst sätt

bestämd byggnadsskyldighetsafgift såsom bidrag till betäckande al blifvande

nybyggnadskostnad för boställshafvarens laga hus.

Anordningen med byggnadslånekassor skulle enligt kommitténs afsikt

sättas i verket, innan det definitiva löneregleringsarbetet begynte, för att

s. 261 Kontrollera mot PDF

261

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

tjäna till stöd och ledning för detta på samma gång som till lättnad och

hjälp för prästerskapet. Enär de vanskligheter, som vid föregående tillfällen

förhindrat antagandet af erkända förbättringar, borde undvikas, hade

kommittén underlåtit att föreslå nya lagbestämmelser rörande församlingarnas

nybyggnads- och underhållsskyldighet, i akt och mening att ordnandet

af denna fråga för nästa löneregleringsperiod borde ske vid och genom

löneregleringarna.

I sådant syfte har kommittén i förevarande förslag till lag angående

reglering af prästerskapets aflöning, §§ 25—29, tillstyrkt en anordning,

för hvilken jag nu går att redogöra.

Uppskattning af årskostnaderna för byggnadsskyldighetens fullgörande

å bostadsboställes laga hus — församlingens såväl som prästerskapets —

verkställes på domkapitlets anmodan af vederbörande synerätt, som därvid

skall ställa sig till efterrättelse de föreskrifter i ecklesiastika boställsordningen,

hvilka äro af beskaffenhet att inverka på denna kostnad. Kommittén

anser, att löneregleringsnämnden, som har att beräkna boställets

afkastning af jordbruk, icke rimligtvis bör betungas jämväl med eu förrättning

af först angifna beskaffenhet, helst densamma måste utföras med stor

omsorgsfullhet och därför kan antagas komma att taga icke obetydlig tid

i anspråk. Synerätten har emellertid endast att afgifva utlåtande i frågan,

ej att fastställa några kostnadsbelopp, hvilket senare förbehålles Kungl.

Maj:t (§ 25 och § 26 mom. 1).

För den kostnad, som är förenad med fullgörandet af boställshafvaren

— kyrkoherde eller komminister — åliggande skyldighet att nybygga och

underhålla vissa laga hus, skall ersättning utgå från pastoratet. Då bostadsförmånen

utgör en del af aflöningen, fastställes ifrågavarande ersättning

i sammanhang med löneregleringen; och har Kungl. Maj:ts befallningshafvande

på grund af § 11 i lagförslaget att för sådant ändamål till

Kungl. Maj:ts pröfning samtidigt anmäla löneregleringsnämndens förslag

och synerättens utlåtande beträffande byggnadskostnaderna. Ersättning,

som bestämmes för nybyggnad och därmed likställd förbättring, särskiljes

från ersättningen till bestridande af underhåll, enär olika bestämmelser

skulle gälla för förvaltningen af de olika ersättningsbeloppen (§ 26 mom. 1).

Med hänsyn till olägenheterna af den nuvarande fördelningen mellan

boställshafvare och pastorat af de laga husen å kyrkoherdeboställen på

landet samt af gemensamheten i underhållet af pastoratets hus å samma boställen

finner kommittén det önskvärdt, att nybyggnads- och underhållsskyldigheten

beträffande samtliga laga hus förenas i boställshafvarens hand.

Men äfven när nybyggnads- och underhållsskyldigheten icke är delad, utan

helt och hållet åligger pastoratet, bör det, enligt kommitténs åsikt, med
-

s. 262 Kontrollera mot PDF

262

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

gifvas pastoratet att öfverflytta sin skyldighet i angifna hänseendena å

boställshafvaren. Varder en dylik rätt tillerkänd pastoratet, skulle, säger

kommittén, helt visst många anledningar till missnöje och osämja mellan

boställshafvaren och socknemännen undanrödjas. Om jämväl tillses, att

den ersättning, pastoratet fått sig ålagdt att utgifva till boställshafvaren

för fullgörande af nybyggnads- och underhållsskyldigheten å pastoratets

laga hus, fastställes till ett oföränderligt belopp för hvarje år af löneregleringsperioden,

anser kommittén, att pastoratet genom en dylik utjämning

af byggnadskostnaderna otvifvelaktigt skulle vinna en ganska afsevärd

fördel. I enlighet härmed har enligt kommitténs förslag tillfälle

beredts pastorat att få sin nybyggnads- och underhållsskyldighet i fråga

om laga hus å bostadsboställe Överflyttad å boställshafvaren, sedan tilllämpning

af lönereglering vidtagit (§ 26 mom. 2).

Afgifter, som skola bereda tillgång till gäldande af ersättning för

den boställshafvaren åliggande byggnadsskyldigheten i afseende å vissa

laga hus, betraktas af kommittén såsom vanliga församlingsafgifter och

skola fördenskull utdebiteras efter samma grunder som dessa äfvensom med

samma rätt för prästerskapet att för boställen och löneinkomster njuta befrielse

från afgifternas utgörande (§ 27).

Kostnad för nybyggnad eller därmed likställd förbättring, hvilken

verkställes å boställshafvares laga hus, skall jämlikt 16 § i kommitténs

förslag till ecklesiastik boställsordning, såsom jag redan nämnt, betäckas

genom lån från stiftets byggnadslånekassa. Anmäler pastorat eller församling

önskan, att dess nybyggnads- och underhållsskyldighet i fråga

om laga hus varder från och med den tid, då tillämpning af ny lönereglering

vidtager, af boställshafvaren mot ersättning fullgjord, skall kostnaden jämväl

för sist omförmälda nybyggnadsskyldighet godtgöras genom lån från kassan.

Häraf följer, att ersättningsbelopp, som blifvit bestämda till gäldande af

kostnader för nybyggnad vid boställshafvarens och socknemännens laga

hus, böra inlevereras till den byggnadslånekassa, från hvilken förenämnda

lån erhållits. Dessa ersättningsbelopp hafva emellertid endast förslagsvis

beräknats. Den summa, hvartill de för löneregleringsperioden saminanlagdt

uppgå, kan således komma att öfverskjuta eller understiga summan

af de annuiteter, hvilka under angifna tid skola utgå för nybyggnadsarbeten.

Af kassans räkenskaper framgår, huruvida öfverskott eller brist

uppstått. Då vid näst påföljande lönereglering nya ersättningsbelopp

bestämmas, bör alltså hänsyn tagas till den ställning, boställets konto i

kassan utvisar, så att, jämte det kostnaderna för blifvande nybyggnad

varda genom ersättningsbeloppen betäckta, öfverskottet eller bristen tilllika

utjämnas (§ 28).

opaginerad Kontrollera mot PDF

203

Kungl. Maj-.ta Nåd. Proposition N:o 88.

Hvad pastorat eller församling har att årligen utgifva såsom ersättning

för bestridande af underhållskostnad anser kommittén lämpligen böra

omhänderhafvas af kyrkorådet, för att tillhandahållas boställshafvaren, i

den mån han visar sig hafva gjort utgift för de laga hus, som det tillkommer

honom själf att underhålla eller hvilkas underhåll han måst öfvertaga,

därför att pastorat eller församling därom gjort framställning. Då

det kan antagas, att boställshusen hädanefter varda i rätt tid ombyggda

samt uppförda med tillbörligt afseende å varaktighet, förmodar kommittén,

att kostnaderna för underhållet skola blifva väsentligen minskade

och årliga medeltalet af dem lättare att beräkna än hittills. Kommittén

medgifver dock, att afvikelser från de gjorda beräkningarna icke kunna

helt och hållet undvikas, om do än icke blifva synnerligen betydande,

men är af den åsikten, att som det ligger nästan uteslutande i boställshafvarens

hand att hålla utgifterna för underhållet inom de gränser, som angifvas

af ersättningsbeloppen, en boställshafvare, som under löneregleringsperioden

gjort större omkostnader, än som betäckas af de medel, Indika

för ändamålet ställts till hans förfogande, bör själf vidkännas skillnaden.

Uppstår åter öfverskott, linnes, efter kommitténs förmenande, ej någon

anledning, hvarför detta skulle tillfalla boställshafvaren, helst en dylik förmån

kunde för honom innebära en frestelse att eftersätta något i fullgörandet

af underhållsskyldigheten. Pastoratet bör därför äga att fritt

förfoga öfver den del af de årliga ersättningsbeloppen, som icke under

löneregleringsperioden tagits i anspråk och ej heller erfordras till betäckande

af utgift, som före slutet af samma period blifvit anmäld (§ 29).

Enär ett ordnande af byggnadsskyldigheten för nästa löneregleringsperiod

i enlighet med de sålunda angifna grunderna förutsätter vissa ändringar

i och tillägg till kommitténs tidigare framlagda förslag till

ecklesiastik boställsordning och till förordning om ecklesiastika byggnadslånekassor

— beträffande hvilka kommittén ju förväntade, att de skulle

komma att tillämpas redan under innevarande löneregleringsperiod — har

kommittén gjort framställning om en del sådana ändringar och tillägg (s.

131—149). Jag saknar emellertid anledning att i detta sammanhang sysselsätta

mig med dem.

I sitt underdåniga utlåtande af den 10 november 1905 fäster kam- uttalande af

rnarkollegium (s. 159 o. följ.) uppmärksamheten därå, att i den mån kom- kamm^ollemitténs

förslag om reglering af byggnadskostnaderna vid ecklesiastika bostadsboställen

för sitt genomförande förutsätter tillvaron af byggnadslånekassor,

den grund, hvarpå samma förslag hvilar, synes ganska svag. Sedan

nämligen Kungl. Maj:t i särskilda propositioner till 1903 års riksdag ej

mindre föreslagit Riksdagen att antaga framlagdt förslag till ecklesiastik

s. 264 Kontrollera mot PDF

Departementschefen.

264 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

boställsordning, än äfven begärt Riksdagens yttrande öfver ett förslag till

förordning om ecklesiastika byggnadslånekassor, hade Riksdagen i underdåniga

skrivelser den 12 maj samma år tillkännagivit, att kamrarna beträffande

en hvar af dessa frågor stannat i olika beslut, i följd hvaraf den

förra frågan förfallit samt Riksdagen icke kunnat afgifva något yttrande

i den senare frågan.

Emellertid framhåller kollegium, att om också anordningen med byggnadslånekassor

ej skulle komma att genomföras, tanken på en reglering

af byggnadskostnaderna vid ecklesiastika bostadsboställen i hufvudsaklig

öfverensstämmelse med kommitténs nu föreliggande förslag likväl icke borde

öfvergifvas. Detta förslag vore nämligen grundadt å den efter kollega uppfattning

riktiga principen att medel, som afsetts till bestridande af boställshafvares

byggnadskostnader, också borde för detta ändamål användas. Enligt

nu tillämpade system, hvilket medförde att dessa medel bereddes boställshafvaren

på en omväg — nämligen därigenom att från boställsafkastningen

gjordes ett mot byggnadskostnaden svarande afdrag — torde väl

sällan inträffa, att när ett byggnadsarbete skulle utföras, den byggnadsskyldige

indelningshafvare!! också förfogade öfver ett belopp, som kunde för

ändamålet disponeras. Om däremot ett nybyggnadsanslag för hvarje år

afsattes och ställdes under förvaltning af kyrkorådet, skulle vid förefallande

behof medel alltid vara att tillgå eller åtminstone med säkerhet utfalla å

vissa tider. Därigenom skulle nybyggnadsskyldighetens börda för de efter

hvarandra följande boställshafvarna uppenbarligen högst väsentligt underlättas.

Å andra sidan kunde det icke sägas, att församlingen blefve i

högre grad betungad, än eljest skulle vara förhållandet, såvida nämligen

meningen verkligen vore, att boställshafvarens byggnadskostnader skulle

till fullo gäldas af församlingen. I fråga om sättet för underhållskostnadens

bestridande anser kollegium att de af kommittén i förevarande

§ 25, § 26 mom. 1 och § 29 gifna anvisningarna kunna anbefallas till

iakttagande.

För Kungl. Maj:t anmälde jag den 6 september 1907 ett inom ecklesiastikdepartementet

utarbetadt förslag till ecklesiastik boställsordning, hvilken

jag anser böra utfärdas i sammanhang med fastställande af grunderna

för ny reglering af prästerskapets aflöning. Jag uttalade därvid mitt gillande

af hvad kommittén föreslagit därom, att den del af prästerlig boställshafvares

aflöning, som är afsedd till betäckande af hans byggnadskostnader

vid bostället, skall utgå i form af ett särskildt årligt anslag,

som ej får användas för andra ändamål. Beträffande frågan, i hvilken

omfattning nybyggnads- och underhållsskyldighet skall åligga kyrkoherdar

s. 265 Kontrollera mot PDF

265

Kung!. Maj it» Nåd. Proposition K:o 88.

•och komministrar vid deras bostadsboställen, framhöll jag, hurusom man

väl kali saga, att kommittén syftat därhän, att för framtiden alla laga hus

vid dessa boställen skola nybyggas och underhållas af boställshafvarna.

Kommittén hade ju föreslagit, att pastorat och församlingar skulle berättigas

att etter därom anmäld önskan få fullgörandet af deras nybyggnadsoch

underhållskyldighet vid dylika boställen, sedan ny lönereglering trädt

i tillämpning, Överflyttad! på vederbörande bostäl Ishaf vare. Att kyrkoherdar

och komministrar på landet hafva att ansvara för hela byggnadsskyldigheten

vid sina boställen, innebure i och för sig icke något oegentligt

eller olämpligt. Tvärtom medförde en sådan anordning åtskilliga fördelar

framför de förhållanden, som råda, då pastoratet bygger. Sålunda

kunde vid förekommande byggnadsföretag boställshafvarens önskningar

och smak i många stycken lättare tillgodoses samt misshälligheter och

tvister mellan boställshafvaren och pastoratsborna undvikas. Det gällde

blott att tillse, det boställshafvaren af pastoratet erhölle tillbörlig godtgörelse

för de med byggnadsskyldighetens fullgörande förenade kostnaderna.

Jag förklarade mig med denna uppfattning anse lämpligast, att byggnadsskyldigheten

vid såväl kyrkoherdars som komministrars boställen på

landet för kommande löneregleringsperioder ordnades på det sättet, att

boställshafvaren i regeln ålades att nybygga och underhålla alla laga hus

men tillika tillförsäkrades att af pastoratet erhålla godtgörelse för byggnadskostnaden,

hvilket sätt att reglera förhållandet syntes vara att föredraga

framför det af prästlöneregleringskominittén föreslagna villkorliga

förfarandet. Men jag yttrade tillika, att enligt min mening skäl ej funnes

till att, såsom kommittén velat, på boställshafvarna öfverflytta pastoratens

och församlingarnas byggnadsskyldighet jämväl vid de'' i städerna

belägna boställena, enär den nuvarande ordningen i afseende å dessa boställens

bebyggande syntes mig bättre lämpa sig för de förhållanden, som

äro rådande i städerna; och mig veterligen hade sättet för byggnadsskyldighetens

fullgörande vid samma boställen ej gifvit anledning till klagomål.

Sedan jag jämväl framhållit, att om de af kommittén föreslagna grunderna

för nya löneregleringar blefve antagna, prästerskapets ställning till

de ecklesiastika byggnadslånekassorna skulle väsentligen förändras, samt

att jag vid sådant förhållande ej kunde finna behofvet af kassornas inrättande

så stort, att det utgjorde tillräckligt skäl för vidtagande af denna ganska omfattande

och kostsamma anordning, framlade jag, i anslutning till kammarkollegii

i ämnet uttalade åsikter, följande grunder för reglering af kvrkoherdars och

komministrars byggnadskostnader vid bostadsboställen på landet.

Vid fastställandet af lönereglering för visst pastorat bestämmas de

Bill. till Riksd. Prof. 1908 l Sami. 1 Afd. SO Höft.

34

s. 266 Kontrollera mot PDF

266

Kungl. 3laj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

belopp, bvilka skola af pastoratet årligen under löneregleringsperioden uto-ifvas

till godtgörande af vederbörande boställshafvares kostnader dels för

nybyggnad och därmed likställd förbättring, dels för underhåll af de laga

husen å hvarje inom pastoratet beläget boställe af det slag, som nu är i

fråo-a. Dessa medel böra af vederbörande kyrkoråd förvaltas och göras räntebärande

samt få icke användas för andra ändamål än dem, för hvilka de

äro afsedda. Det torde därför blifva nödigt, att kyrkorådet för hvarje

boställe bokför särskild! de medel, som anslagits till gäldande af kostnader

för nybyggnad och därmed likställda förbättringar, och särskild! hvad

som afsetts ‘till bestridande af underhållskostnader.

Då nybyggnad eller större förbättring åt boställshafvares laga hus

förekommer, äger boställshafvaren att för den å byggnadsarbetet nedlagda

kostnaden, såvidt densamma af synerätt vid arbetets godkännande pröfvas

skälm, erhålla godt rörelse af de medel, som för sådant ändamål finnas

uppsamlade. Skulle i något fall tillräckliga medel för kostnadens fidla

o-odto-örande ej finnas samlade, skall hvad som ''brister jämte ränta — hvilken

svnes mig lämpligen kunna bestämmas att utgå etter fem för hundra

-— tillhandahållas boställshafvaren, allteftersom för ändamålet afsedda

medel inflyta. Om boställshafvaren afträder bostället, innan kostnad, hvarom

nu är fråga, blifvit till fullo godtgjord, bör det felande beloppet med

ränta till boställshafvaren erläggas af efterträdaren, som därefter inträder

i sin företrädares rätt i förhållande till pastoratet. När byggnadsarbete

af nu ifrågavarande slag blifvit i behörig ordning beslutadt, må boställshafvare,

hvilken det åligger att utföra arbetet, kunna till byggnadskostnadens

bestridande erhålla förskott af de medel, som för ändamålet finnas

tillgängliga, därest han ställer säkerhet för det förskotterade beloppet.

° Beträffande kostnaden för underhållet af de laga husen förfares sålunda,

att då boställshafvaren inför kyrkorådet visar sig hafva gjort utgift

för underhållsarbete, som blifvit af synerätt eller vid ekonomisk besiktning

föreskrifvet, godtgörelse för denna utgift, i den mån densamma icke öfverstiger

den enligt vederbörligt syne- eller besiktningsinstrument för arbetet

beräknade kostnaden, skall till boställshafvaren omedelbarligen utbetalas

af de till godtgörande af underhållskostnader afsedda mede], som finnas

under kyrkorådets förvaltning, samt att, därest den beräknade kostnaden

för sådant arbete, som nyss är sagdt, öfverskridits eller boställshafvaren

gjort utgift för underhållsarbete, som ej blifvit honom ålagdt, han jämväl

skall äga att af ifrågavarande ersättningsmedel bekomma godtgörelse för

dylika utgifter, såvidt de af synerätt eller vid ekonomisk besiktning pröfvas

hafva varit af behofvet påkallade. I händelse af influtna medels otill
-

s. 267 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:j 88. 267

luddighet äfvensom vid inträffande ombyte af boställshafvare förhålles pa

enahanda sätt som i fråga om godtgörelse för ^byggnadskostnad.

I enlighet med angifna grunder hafva lagstadganden affattats och införts

i 20 och 21 §§ af det förslag till ecklesiastik boställsordning, som

Eders Kungl. Maj:t innevarande dag beslutat att genom nådig proposition

framlägga för Riksdagen. Med anledning af dessa stadganden har, såsom

tydligt är, en fullständig omarbetning af §§ 25—29 i kommitténs

förslag till lag angående reglering af prästerskapets aflöning visat sig

af behofvet påkallad. Jämte det jag åberopar de utdrag af protokollet

öfver ecklesiastikärenden, som åtfölja omförmälda proposition, anhåller jag

att beträffande sistnämnda paragrafer — enligt den lydelse, jag anser böra

gifvas åt dem — få lämna några- förklaringar.

25 §. Ändring föreslås icke i sättet för uppskattning af byggnadskostnaden,

i afseende å hvilken synerätt alltså skall afgifva utlåtande, men

de boställen, som afses, äro endast bostadsboställen af andra klassen (kyrkoherdars)

och tredje klassen (komministrars) på landet, ej i stad.

Ifrågavarande uppskattning behöfver naturligtvis icke ske vid en särskilt

därför anordnad laga syn, utan kan lika val försiggå vid en af- och

tillträdessyn, som infaller vid tidpunkten för löneregleringens företagande.

Med hänsyn härtill har valts ordet »husesyn», såsom omfattande båda

slagen af syner.

Såsom af 73 § i förslaget till ecklesiastik boställsordning framgår,

skall den författningen i och för sig icke medföra rubbning af rådande

undantagsförhållanden i fråga om hvem nybyggnads- och underhållsskyldighet

vid boställena åligger eller om fördelningen af densamma. Där

å viss ort eller för visst boställe ett annat förhållande i nämnda hänseenden

äger rum, än som öfverensstämmer med de allmänna stadgandena, skall

nämligen hvad sålunda hittills undantagsvis varit härutinnan gällande fortfarande

tillämpas. Öfverflyttning på boställshafvare af ett pastorats byggnadsskyldighet

mot viss årlig ersättning afser allenast den nybyggnads-

och underhållsskyldighet, som enligt allmän lag åligger pastoratet.

Hela den byggnadsskyldighet, som i enlighet härmed kommer att hvila

a boställshafvaren, skall i anseende till kostnaderna uppskattas för utfinnande

af ett årligt medeltal för dessa kostnader.

Jag har redan vid anmälan af förslaget till esklesiastik boställsordning

framhållit, huruledes den beräkning, som i sammanhang med uppgörande

af förslag till lönereglering skall af synerätt verkställas rörande boställshafvares

blifvande byggnadskostnader under löneregleringsperioden, bör

ske med största noggrannhet. Och i jämförelse med förhållandena vid

Uppskattning

af byggnadskostnad.

s. 268 Kontrollera mot PDF

268

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

uppgörande af de nu gällande femtioåriga löneregleringarna torde ifrågavarande

beräkning för de kommande, blott tjuguåriga löneregleringsperioderna

kunna blifva ganska tillförlitlig. Dock förefinnes ju alltid den möjligheten,

att det vid den tjuguåriga periodens slut skall visa sig, att beräkningen

icke fullt motsvarat verkligheten och att således summan af de

ersättningsbelopp, hvilka vid löneregleringens fastställande ålagts pastoratet

att årligen utgifva, antingen öfverskjuter eller understiger summan af

boställshafvarens faktiska byggnadskostnad^''. I sådant fall bör hänsyn

till detta förhållande tagas vid nästföljande lönereglering, så att om öfverskott

finnes, detta tages i beräkning såsom en tillgång vid bestämmandet

af pastoratets afgifter för den kommande löneregleringsperioden och, därest

brist föreligger, pastoratets afgifter för sistnämnda period bestämmas så

mycket högre. Prästlöneregleringskommittén har beträffande de till bestridande

af underhållskostnader afsedda ersättningsmedlen föreslagit,

att öfverskott å dem vid slutet af en löneregleringsperiod skulle få af

pastoratet fritt disponeras och att, därest å andra sidan dessa medel befunnes

understiga hvad boställshafvaren måst för underhåll under perioden

utgifva, han ej skulle vara berättigad till godtgörelse för bristen. För

min del finner jag intet skäl, hvarför ej öfverskott å sistnämnda slags

medel skulle lika väl som öfverskott i fråga om nybyggnadsersättning

kunna tagas i anspråk för den kommande löneregleringen; och då enligt den af

mig föreslagna anordningen boställshafvares anspråk på godtgörelse för

underhållsarbeten endast kunna afse kostnader, som af synerätt (*ller vid

ekonomisk besiktning pröfvats och befunnits nödiga, skulle det enligt min

mening vara obilligt, att därest ersättningsmedlen under en löneregleringsperiod

ej skulle förslå till betäckande af de så beskaffade underhållskostnader,

boställshafvaren under samma period fått vidkännas, därför afklippa

hans rätt till godtgörelse.

Angående ersättning, som i visst fall bör af pastoratet till boställshafvaren

utgöras för öfverbyggnad å laga hus, tillåter jag mig hänvisa

till 75 § 3 mom. i förslaget till ecklesiastik boställsordning.

r*,t,manat 26 §. Donna paragraf motsvarar § 26 mom. 1 i prästlönereglerings''mopp*9''

kommitténs förslag. Paragrafen gifver Kungl. Maj:t bemyndigande att i

sammanhang med löneregleringen fastställa de särskilda ersättningsbelopp,

som under löneregleringsperioden skola utan någon växling årligen inom pastoratet

utgå och uppsamlas i de två fonder, hvilka äro afsedda att tillhandahålla

medel till bestridande af boställshafvarens kostnader för nybyggnad

och därmed likställd förbättring äfvensom för underhåll af de laga husen

å bostadsboställe af andra eller tredje klassen på landet."

opaginerad Kontrollera mot PDF

2(59

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition K;o 88.

t

27 §. Nilr prästlöneregleringskominittén afgaf sitt betänkande IV, gällde Er‘äunmgsi

[råga om socknemäns skyldighet att deltaga i kostnaden lör nybyggnad bringande.

och underhåll af prästgård på landet lagen af den 2!) juni 1900. Denna

lag innehåller, att där enligt 26 kapitlet 2 § byggningabalken eller särskilda

författningar det åligger socknemän att på sin kostnad bygga eller bättra

husen å prästgård, skola i sådan kostnad alla de, hvilka inom församlingen

erlägga kommunalutskylder, deltaga för fastighet efter hela samt förandra

beskattningsföremål efter hälften af därå belöpande fyrktal, dock att

de, hvilka äga åtnjuta de genom prästerskapets privilegier förunnade förmåner,

äro skyldiga att i den kostnad deltaga endast i den mån de ej äro

därifrån enligt samma privilegier befriade. Sedermera har emellertid utfärdats

eu ny lag af den 26 april 1905, enligt hvilken alla de, som inom församlingen

erlägga kommunalutskylder, skola lika efter åsatt fyrktal —

alltså icke längre efter en graderad skala — deltaga i kostnaden för socknemännen

åliggande skyldighet att nybygga och underhålla prästgård, hvarvid

likväl fortfarande bör tillses, att icke prästerskapets privilegier trädas

för nära.

Af § 4 i prästerskapets privilegier inhämtas angående prästgårdsbyggnad

— d. v. s. den socknemännen åliggande —, att därvid skulle förblifva

efter 41 § af 1720 års resolution på allmogens besvär eller hvad

allmogen uti somliga orter genom konventioner sig åtagit, såvida de skäligen

sig däröfver icke besvära. 1 41 punkten af åberopade resolution,

hvilken är daterad den 25 maj 1720, förekommer — efter uppräknande

af de hus, hvilka det åligger allmogen att bygga i prästgården, och sedan

förklarats, att adeln ej finge besväras med prästgårdsbyggnad — vidare

det stadgandet, att alla ståndspersoner och ofrälsemän såsom ock prästerskapet

själ!’ för de dem tillhöriga skattehemman äro skyldiga att hjälpa

till prästgårdsbyggnaden, undantagandes, utom andra, prästerskapet för

sina präste- och kapellansgårdar, »hvilka efter 1672 års resolution äro alldeles

därifrån befriade.»

Efter utfärdandet af 1905 års lag råder alltså full likställighet mellan

samtliga beskattningsföremål i fråga om förpliktelse att deltaga i kostnaden

för den socknemännen åliggande byggnadsskyldigheten vid prästgård.

Men ändring har icke gjorts uti hvad prästerskapets privilegier i

förevarande ämne innehålla.

Då prästerna icke torde böra få sig ålagdt att.i någon mån bidi*aga

till egen eller hvarandras aflöning, och någon gradering i skattskyldigheten

med hänsyn till kostnaderna för nybyggnad och underhåll af prästgård

icke längre äger rum, torde det för angifvande af de grunder, enligt

hvilka afgifter till bestridande af den utaf Kungl. Maj:t fastställda byggnadsersättningen

böra utdebiteras, | gorå till fyllest, om i förevarande

s. 270 Kontrollera mot PDF

270

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

27 § intages allenast en hänvisning till 16 §, hvilken innehåller normerna

för tillvägabringande af pastoratets lönebidrag i öfrig!.

Ersättnings- 28 och 29 §§. Dessa paragrafer, af hvilka 28 § meddelar bestämmelser

Triton fochom förvaltningen af pastoratets ersättningsmedel och 29 § hänvisar till

utbetalning, ecklesiastika boställsordningens regler för berörda medels utbetalning till

boställshafvaren, torde med afseende å hvad jag därutinnan redan anfört,

ej fordra någon särskild belysning.

30 §.

Beskaffenhet Det synes lämpligt, att den bostad, pastoratet under vissa omständigaf

bostad. ]ieter skan tillhandahålla en tjänsteinnehafvare, i förevarande paragraf till

sin beskaffenhet angifves med samma ordalag som i 72 § af förslaget till

ecklesiastik boställsordning för motsvarande fall begagnas, nämligen att

bostaden skall lämpas efter hvad därom för bostadsboställe af motsvarande

klass är i boställsordnin£en stadgadt.

Personliga af- Med hänsyn till hvad i det föregående, senast vid 16 §, yttrats om

gxUer. pers0nliga utgifter, böra orden »dock att personliga utgifter icke må för

ändamålet utdebiteras» utgå.

Fakultativ Hufvudbestämmelserna rörande den fakultativa utarrenderingen synas

»/”"mjord-mig kunna införas i denna paragraf, hvilken i sådan händelse lärer böra

bruk /dveno*uppdelas i två moment.

bostadsboställe.

31 §•

Tiden för Till belysning af innehållet i denna paragraf, mot hvilken jag ej har

tillämpning y/^ågot att erinra, har jag ansett mig böra meddela följande.

de nya bestäm. ° ,. 7 n . ti i

ang. adjunkts- Om adj unktsaiiömngen ordnas i enlighet med bestämmelserna uti

pro,Tolf ande §§ 13—21 af kommitténs ifrågavarande'' lagförslag, jämförda med § 11 i

förslaget till föreskrifter angående beräkning af prästerskapets aflöning,

skulle adjunkternas lönevillkor blifva icke oväsentligen förbättrade. Alla

adjunkter inom samma stift böra emellertid, säger kommittén, samtidigt

komma i åtnjutande af de ökade förmånerna, emedan stötande orättvisor

eljest icke kunna undvikas. Det nya systemet för adjunktsaflöningen bör

därför genomföras för ett stift i dess helhet, så snart lönereglering, fastställd

på grund af nu omhandlade lag, vunnit tillämpning beträffande

något till samma stift hörande pastorat. Då meningen emellertid icke är

att bereda de ordinarie präster, hvilkas löner utgå enligt äldre löneregleringar,

någon lindring i deras förpliktelser -med hänsyn till adjunkternas

s. 271 Kontrollera mot PDF

271

QKunyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o SS.

aflöning, utan hvad de enligt överenskommelser vid prästmötena hafva

att för ifrågavarande ändamål utgifva fortfarande bör åligga dem, skola

de följaktligen såsom tillförne tillhandahålla adjunkt bostad och vivre

samt skjuts i tjänsteärenden äfvensom godtgöra honom för resa till tjänstgöringsorten;

hvarjämte det, som ordinarien, utöfver nämnda förmåner,

har att i enlighet med gällande öfverenskommelse utgifva till aflöning åt

extraordinarie präst skall inbetalas till kyrkofonden, såsom ersättning för

att adj unktsarfvodet tillhandahålles af samma fond.

Prostetunnorna hafva hittills utgått såsom anslag hufvudsakligen af

kronotionde, men äfven till någon del af kyrkotionde. Ersättningen för

dessa anslag skall jämlikt § 5 i förslaget till lag om kyrkofond från och

med den 1 januari 1914 ingå till samma fond. De i §§ 23 och 24 af nu

omhandlade lagförslag inrymda bestämmelserna angående arfvoden åt

kontraktsprostar böra därför tillämpas från och med den 1 maj 1914, med

förbehåll dock om rätt för redan utnämnd kontraktsprost att under sin

tjänstetid från kyrkofonden uppbära aflöning enligt hittills gällande

grunder.

32 §.

Vid uppgörandet af vissa, nu gällande löneregleringar tillämpades,Ersättning för

såsom jag förut framhållit, den grundsatsen, att en del församlingsafgifterkomst^följd

skulle'' utgöras i förhållande till inkomst eller till taxeringsvärde å annan «/ ny io«efastighet

än jordbruksfastighet. Då i följd häraf afgifterna stegrats med resler‘"3- skatteförinågan, hafva i åtskilliga fall prästerskapets, särskildt kyrkoherdarnas,

löneinkomster ganska afsevärdt ökats utöfver de ursprungligen

beräknade beloppen. Minskning i inkomster vid en del beställningar

kommer att visa sig såsom en följd af det nya lönesystemet. Genom

nådigt cirkulär af den 19 december 1902 har emellertid Kungl. Maj:t

förordnat, att uti fullmakter å ordinarie prästerliga beställningar, till

hvilka antingen ansökningstiden ej utgått före slutet af år 1902 eller, därest

de på kallelse af patronrätts innehafvare tillsättas, kallelsen efter nämnda

tid till vederbörande domkapitel inkommit, skall intagas det förbehållet,

att den utnämnde skall vara underkastad den förändring i lönevillkor och

tjänstgöring, som kan blifva en följd ej mindre af föreskrifterna i förordningen

den 11 juli 1862. angående allmänt ordnande af prästerskapets

inkomster än äfven af en i sammanhang med blifvande lönereglering vidtagen

förändring i den kyrkliga indelningen eller, omorganisation af den

prästerliga tjänstgöringen.

Om nu, yttrar kommittén, kyrkoherde eller komminister, utan sådant

s. 272 Kontrollera mot PDF

272

KungI. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Särskild

mening.

förbehåll, erhållit fullmakt å sin tjänst, och varder, oaktadt hans tjänsteverksamhet

icke blifvit till omfattningen inskränkt, aflöningen för tjänsten

vid framdeles skeende lönereglering bestämd till afsevärdt mindre belopp

än det, som beräknats enligt lönereglering fastställd på grund af nyssnämnda

förordning, föreligger onekligen ett missförhållande, hvars olägen

heter torde ur billighetens synpunkt böra åtminstone i någon mån afhjälpas.

Kommittén anser därför, att för den händelse en dylik tjänsteinnehavare

hos Kungl. Maj:t gör ansökning om förbättring i sina lönevillkor,

ett skäligt tillskott ur kyrkofonden skulle kunna, efter Kungl.

Majrts bepröfvande, varda honom beviljadt för den tid han vid tjänsten

kvarstår, under förutsättning likväl att kyrkofondens medel betinnas fullt

tillräckliga för de lagbestämda utgifter, som i främsta rummet skola af

fonden bestridas.

I afseende å det föreslagna stadgandet framhåller kommittéledamoten

Ekström (s. 331—340) betänkligheten af den däri förekommande villkorsbestämmelsen,

att vederbörande skall hafva erhållit fullmakt å sin tjänst

utan sådant förbehåll, som i nämnda cirkulär omförmäles. Skulle detta

villkor stå kvar, anmärker reservanten, kunde icke många få del af den

förmån, stadgandet i det hela torde åsyfta att tillförsäkra prästerskapet,

tv alla uteslötes, som erhållit fullmakt på tjänst, hvartill ansökningstiden

utgått efter slutet af år 1902, eller de allra flesta; och skulle alltså, enär

nu gällande löneregleringar i allmänhet utlöpa omkring år 1922, endast

de, som suttit vid sina innehafvande tjänster bortåt tjugu År eller därutöfver,

kunna erhålla den ifrågavarande partiella ersättningen för frångångna

löneförmåner. Men möjligheten att erhålla den förmån, som kan

komma att af billighetshänsyn beviljas, borde stå öppen för alla, som

genom de nya löneregleringarna bringas i afsevärd mistning af löneinkomster,

och förverkligandet af denna möjlighet göras beroende allenast

af Kungl. Maj:ts nådiga pröfning och hänsyn till kyrkofondens tillgångar.

Vidare riktar reservanten sina anmärkningar mot den villkorsbestämmelse,

som innehålles i orden: »mindre belopp än det, som beräknats enligt

lönereglering, fastställd på grund af förordningen den 11 juli 1862».

I enlighet härmed skulle icke det belopp, som enligt löneregleringen lagligen

utgått, läggas till grund för jämförelsen med aflöningen enligt den

nya regleringen och eventuellt blifva norm för bestämmandet af personligt

lönetillskott, utan en sannolikhetsberäkning, som gjordes femtio år

tillbaka i tiden under då rådande, i många afseenden olika förhållanden.

Detta förfaringssätt, redan teoretiskt oriktigt, skulle, enligt reservantens

åsikt, i praktiken visa sig leda till verkliga absurditeter. Reservanten

anser, att som lönen kan växla afsevärdt mellan olika år,

s. 273 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:tn Nåd. Proposition N:o 88.

273

medeltalet för ett antal år i slutet af löneregleringsperioden bör betraktas

såsom det normala beloppet. Därvid skulle kunna ifrågasättas antingen

medeltalet af dåvarande tjänsteirmehafvarens alla, årslöner vid ifrågavarande

tjänst eller medeltalet af de sista tio årslönerna under löneregleringsperioden.

Det sistnämnda finner reservanten vara att föredraga.

Åtskilliga domkapitel och länsstyrelser instämma i den sålunda uttalade

särskilda meningen eller framlägga därifrån i någon män afvikande ändrings
o

0“ “ o

Uttalanden

frågan.

förslag.

Kammarkollegium (s. 166 o. följ.) fäster uppmärksamheten därå, att

prästerna på grund af löneregleringsresolutionerna och förbehåll i fullmakterna

äga kännedom om löneregleringarnas begränsade giltighetstid och

följaktligen måste, på sätt kommittén jämväl framhållit, finna sig uti den

minskning i inkomster, hvilken i följd af det nya lönesystemet inträder

vid åtskilliga beställningar. Kollegium, som påpekar att en reduktion i

inkomster på vissa håll kommer att mer än uppvägas af ökning på andra,

medgifver, att då kommittén, i syfte att mildra den hårdhet, som en tillämpning

af de nya regleringsgrunderna skulle för vissa tjänsteinnehafvare medföra,

framlagt det förslag, som innefattas i förevarande paragraf, de gränser,

som där uppdragits för den ifrågasatta löneförbättringens beviljande, gjorts

alltför snafva. Vid ett angifvande af förutsättningarna för att tjänsteinnehafvare

må komma i åtnjutande af åsyftade förmån anser kollegium,

att det torde göra tillfyllest, om vederbörande präst under någon ej alltför

kort tid, t. ex. 5 år, innehaft sin tjänst och om verksamheten vid

denna icke sedermera blifvit inskränkt. För bedömande af de olika lönerelgeringarnas

resultat bör enligt kollegii åsikt jämförelse anställas mellan

å ena sidan den lön, som utfaller på grund af den nya löneregleringen,

och å andra sidan ett medeltal af de löner, som uppburits 5 år under

tiden närmast före nämnda reglerings tillämpning.

Häruti instämmer jag med kammarkollegium, liksom äfven däri, att enärDepaJf^ennU

det stadgande, som meddelas i förevarande paragraf, ej är i något afseende

normerande för själfva löneregleringsarbetet, och för öfrigt en tillämpning af

samma stadgande skulle beröra endast kyrkofondens utgiftsstat, det vore

riktigast, om stadgandet utbrötes ur detta lagförslag, för att införas i förslaget

till lag om kyrkofond. I

I stället för det sålunda här uteslutna stadgandet synes mig ett annatuTutamiamu

under samma paragrafnummer böra införas af innehåll, att hvad om bo- i»»«''»»«fou f

stadsboställe i denna lag är stadgadt skall gälla äfven om hemman eller *“

lägenhet, som brukas i förening med dylikt boställe. Något liknande är

visserligen utsagdt i en mellanmening uti tredje stycket af § 4 mom. 2

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 1 Samt. 1 Afd. 6(1 Höft. 35

s. 274 Kontrollera mot PDF

274

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

af kommitténs förevarande lagförslag. Men bestämmelsen härom synes

mig vara af sådan vikt, att den, efter att hafva uteslutits ur § 4, bör

upptagas i en särskild paragraf.

33 §.

BiTdhvi°ikaJ'' Beträffande Skåne tinnes sedan länge en särskild lagstiftning om bygginneha/mre1

nadsskyldighet vid ecklesiastika bostadsboställen. För närvarande gäller

“ikårnkt9"! ''nådiga förordningen angående prästgårdsbyggnader i Skåne den 16 december

’surskapeu’ 1870 med däri genom nådiga förordningen den 14 juni 1888 vidtagna

%y»adjfcassaändringar. T dessa förordningar, hvilka angå endast prästgårdarna på

landet, meddelas i afseende på de laga husens antal och beskaffenhet samt

byggnads- och underhållsskyldighet äfvensom i andra frågor föreskrifter,

väsentligen afvikande från hvad därutinnan är för det öfriga riket föreskrifvet.

Bland annat stadgas skyldighet för kyrkoherdarna att ensamma, utan

församlingarnas deltagande, nybygga och underhålla prästgårdarnas alla

laga hus. Till en början ålåg boställshafvaren en viss årlig byggnadsskyldighet,

som han borde fullgöra utan rätt till ersättning; hvad han därutver

byggde kallades »öfverbyggnad» och skulle ersättas af efterträdaren.

Sedermera borttogs den årliga byggnadsskyldigheten, och boställshafvaren

berättigades till ersättning af efterträdaren för såväl allt hvad han

ggnad som all under hans besittningstid

vid sitt tillträde erlagt för öfver byg

verkställd nybyggnad. Med öfverbyggnad förstås numera enligt 12 § i

1870 och 1888 årens förordningar »all den utgift för prästgårdens byggnader,

hvilken boställshafvare till följd af laga kraftvunnen dom vid afoch

tillträdessyn måste vidkännas, äfvensom det värde, hvilket blifvit eller

blifver af synerätt åsatt någon å prästgården under besittningstiden efter

synerätt^ föreskrift uppförd nybyggnad». Ordet öfverbyggnad har här

således en helt annan betydelse än hvad därmed i allmänhet förstås.

För att bereda boställshafvare utväg att erhålla medel till de betydliga

utgifter, han vid sitt tillträde och under sin besittningstid måste vidkännas

för inlösen och uppförande af boställets åbyggnader, inrättades år

1839 en bvggnadskassa, som bildades genom sammanskott och årliga bidrag,

och hvars första reglemente utfärdades den 5 oktober samma år. Ur

denna kassa ägde boställshafvaren såsom »försträckning», i mån af kassans

tillgångar, erhålla godtgörelse ej mindre för allt hvad han vid sitt tillträde

måst för öfverbyggnad å bostället erlägga till afträdaren, än äfven för

skeende nybyggnad. Men för dessa för sträckningar skulle kassan blifva

»ägare af de byggnader, som därmed blifvit inlöste», hvaremot boställshafvaren

borde »för nyttjandet däraf» årligen till byggnadskassan utgifva

s. 275 Kontrollera mot PDF

275

Riingl. Maj-.ts Nåd. Proposition R:o SB.

viss procent af den summa, som från kassan erhållits (§7). Kassans nuvarande

reglemente, som är utfärdadt den 14 juni 1888, meddelar i § 27 bestämmelser

om de afgifter, prästgårdsinnehafvare skall erlägga till kassan.

1 sitt den 17 augusti 1900 afgifna betänkande med förslag till ecklesiastik

boställsordning (s. 247) gör prästlöneregleringskommittén det uttalandet,

att det då ej kunde blifva fråga om den allmänna bostälIsordningens

tillämpning å de skånska prästgårdarna. Uti förevarande betänkande

angående reglering af prästerskapets aflöning säger sig kommittén icke

kunna finna annat, än att den af kommittén i §§ 25—29 af förslaget

till lag angående reglering af prästerskapets aflöning förordade anordningen

skulle kunna genomföras lika väl beträffande prästgårdarna i

Skåne som i fråga om komministersboställen och öfver hufvud alla ecklesiastika

boställen i det öfriga riket, under förutsättning dock att tillfälle

gifves för skånska prästerskapets byggnadskassa att afveckla sina afla rafs/136).

Med anslutning härtill framhåller kommittén, att de afgifter, som

skola erläggas till skånska prästerskapets byggnadskassa, måste i vanlig

ordning inbetalas till kassan, hvarför vid blifvande lönereglering bör tillses,

att boställshafvare, som är delägare i omförmälda kassa, erhåller godtgörelse

för de afgifter, han författningsenligt har att erlägga till kassan. Ersättning

för ^''byggnadskostnad, hvilken betäckts genom lån från skånska

prästerskapets byggnadskassa, kan fördenskull, yttrar kommittén, icke utgå

i deri ordning, som af kommittén föreslagits i §§ 26 och 28 af dess förslag

till lag angående reglering af prästerskapets aflöning, utan bör pastoratet

förpliktas att direkt till boställshafvaren årligen utgifva ett särskildt

belopp, motsvarande sagda afgifter. Men med afseende å sättet att godtgöra

kostnad för nybyggnad, som ifrågakommer efter det lönereglering,

verkställd i enlighet med 1862 års förordning, upphört att gälla, skulle

åberopade paragrafer äga tillämplighet (s. 152 o. följ.).

Som prästlöneregleringskommittén i sina förslag till ecklesiastik b0-ZJ<*''£"''/meB<''''

ställsordning och till förordning om ecklesiastika byggnadslånekassor und- c *

vikit att beröra boställshafvarnas och socknemännens inbördes skyldigheter

med afseende å de laga husens nybyggnad och underhåll, ansåg kommittén,

att båda dessa författningar borde med några mindre jämkningar, till hvilka

kommittén afgaf förslag (s. 136—149), i sinom tid blifva gällande äfven

beträffande de skånska prästgårdarna, särskildt i fråga om reglering af

kostnaderna för fullgörande af byggnadsskyldigheten därstädes. Sedan

emellertid planen på anordnande af ecklesiastika byggnadslånekassor enligt

det af prästlöneregleringskommittén utarbetade systemet öfvergifvits, och då

det af mig framlagda förslaget till ecklesiastik boställsordning un
-

s. 276 Kontrollera mot PDF

276

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

dantagits från tillämpning i afseende å de bostadsboställen, hvilkas innehafvare

äro delägare i skånska prästerskapets byggnadskassa (73 §), kan nu

omhandlade § 33 i kommitténs förslag till löneregleringslag — hvilken paragraf

förutsätter antagande af de utaf kommittén framlagda, förutnämnda

författningsförslagen — uppenbarligen icke i sin nuvarande lydelse förordas

till godkännande.

Emellertid måste ju, om förmånen af fri bostad skall komma de skånska

prästgårdsinnehafvarna på landet i lika mån till godo som öfriga innehafvare

af ecklesiastika boställen i riket, tillses, att förstnämnda boställshafvare

undfå godtgörelse för sina afgifter till skånska prästerskapets byggnadskassa

äfvensom att underhållskostnaderna för deras boställen blifva

dem ersatta.

Vid uppskattning af skånsk prästgårdsinnehafvares kostnad för honom

åliggande byggnadsskyldighet bör därför synerätten, som enligt 25 § skall

afgifva utlåtande i frågan, taga till ledning den särskilda lagstiftning,

hvilken gäller rörande bostadsboställe, hvars innehafvare är delägare i

skånska prästerskapets byggnadskassa. Beträffande nybyggnad och därmed

likställd förbättring skall uppskattningen sålunda gå ut på" att finna

det belopp, som under löneregleringsperioden årligen bör inom pastoratet

afsättas för att bereda boställshafvaren tillfälle att fullgöra de inbetalningar

till omförmälda kassa, h vil ka kunna antagas för berörda ändamål

ifrågakomma under "nämnda tid. Kungl. Maj:t fastställer sedermera, såsom

i 26 § förutsattes, i sammanhang med pröfning af löneregleringsärendet,

såväl det belopp, hvilket erfordras för betäckande af boställshafvarens

afgifter till byggnadskassan, som det belopp, hvartill underhållskostnaden

beräknas komma att i medeltal årligen uppgå. Medel, som

böra vara att tillgå för fullgörande af pastoratets ersättningsskyldighet

till boställshafvaren för nybyggnad och underhåll, uttaxeras i den uti

27 § angifva ordning och förvaltas på sätt i 28 § föreskrifves.

De allmänna bestämmelserna i 25, 26, 27 och 28 §§ kunna således

icke omedelbart tillämpas i afseende å bostadsboställe, hvars innehafvare

är delägare i skånska prästerskapets byggnadskassa. I förevarande § 33

torde därför böra angifvas, i hvilka hänseenden modifikationer äro af behofvet

påkallade.

Icke heller gäller beträffande omförmälda boställen den i 29 § meddelade

hänvisningen till ecklesiastik boställsordning, då ju förordningen

angående prästgårdsbyggnader i Skåne och reglementet för nämnda kassa

i afseende å dem lända till efterrättelse. Denna särskilda lagstiftning, i

hvilken Riksdagen icke deltagit, lärer emellertid böra underkastas revision

och bringas till närmare öfverensstämmelse med den, som nu föreslagits

i fråga om ecklesiastika boställen i allmänhet.

s. 277 Kontrollera mot PDF

277

Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition K:o 88.

34 §.

•Några uteslutningar ur denna paragraf, hvars bestämmelser föranledts

af vissa säregna" förhållanden i Stockholm, måste blifva följden af ett bi- träffand e

fall till de utaf mig beträffande § 2 mom. 1 och 5 samt §§ 25—29 i kom- Stockholmmitténs

förevarande lagförslag tillstyrkta ändringarna, h vilka åsyfta,

att stadsfullmäktige i stad, som ej deltager i landsting, skola välja en ledamot

af löneregleringsnämnden, att vederbörande prästerskap icke skall

hafva någon representant i nämnden, samt att endast i fråga om bostadsboställen

på landet byggnadskostnaderna skola regleras i enlighet med föreskrifterna

uti sistnämnda fem paragrafer.

35 §.

Enär, på sätt jag i det föregående framhållit, församlingarnas lönsbidrag

ej bör fastställas i visst förhållande till bevillning eller fyrktal, hem-/dr»am/myarställer

jag, att denna paragraf uteslutes. nasiön»b,drag.

36 §.

Äfven"fdenna paragrai bör, i enlighet med hvad jag förut anfört, utgå.*^“*^a™**;

, ^ ^ rätt

Sedan §§ 35 och 36 i kommitténs förslag uteslutits, torde en ny para- stiftning<m.

graf, med nummerbeteckningen 35, införas i det omarbetade lagförslaget, Vtrumigenligt

hvilken paragraf Eders Kungl. Maj:t skulle bemyndigas att meddela hetsfsreskrifde

ytterligare bestämmelser, som må erfordras för tillämpning af denna

lags föreskrifter.

s. 278 Kontrollera mot PDF

278

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Öfvtrsikt ofri

innehållet.

Förslag till föreskrifter angående beräkning af prästerskapets aflöning.

På det att syftemålet med de blifvande löneregleringarna — anständig

bärgning för prästerna samt största möjliga jämnhet i deras aflöningsförhållanden

— desto säkrare må vinnas, har prästlöneregleringskommittén

ansett lämpligt, att föreskrifter angående beräkning af prästerskapets aflöning

varda utfärdade. Dessa föreskrifter skulle tillämpas, visserligen i

törsta hand af de särskilda löneregleringsnämnderna, men jämväl af Eders

Kungl. Maj:t vid fastställande af lönen för hvarje prästerlig beställning.

Eders Kungl. Maj:t, som enligt kommitténs förslag har att meddela ifrågavarande

föreskrifter, är naturligtvis också oförhindrad att sedermera däri

vidtaga erforderliga jämkningar.

Förevarande författningsförslag innehåller en sammanfattning af de

grunder, som synts kommittén böra vid kommande regleringar tillämpas

med afseende å lönebeloppens beräkning. I §§ 1—10 behandlas löner för

kyrkoherdar och komministrar, i §§ 11 —12 löneförmåner för adjunkter, i

§ 13 prostarfvoden samt i §§ 14—17 godtgörelse åt vikarier.

Som jag redan i det föregående förklarat, att jag ej kan understödja

kommitténs förslag om ständig adjunktur, tillåter jag mig nu helt och

hållet förbigå hvad kommittén uti §§ 10, 11, 12 och 16 föreslår med hänsyn

till denna form af extraordinarie tjänsteverksamhet.

§§ 1 — 10.

Kommittén anser, att aflöningen — utöfver fri bostad — icke bör sättas

till lägre belopp än 3,500 kronor för kyrkoherdebeställning och 2,000

kronor för komministersbeställning (§ 6), samt att å andra sidan gränsen

uppåt bör bestämmas till 10,000 kronor (§ 9). Inom dessa minimi- och

maximigränser böra efter kommitténs mening (s. 163—181) inkomstbeloppen

med största möjliga smidighet anpassa sig efter olika tjänster och sådana

med dem samhörande omständigheter, som kunna vara af beskaffenhet att

böra öfva inflytande på lönebestämningen.

I första rummet bör alltså med hänsyn till det större ansvar och det

mera omfattande arbete, som vanligen åtfölja kyrkoherdebe ställning av i jämförelse

med komminister sbeställningar, dessa olika tjäll stegrader betinga åtskillnad

i aflöningens storlek. Vidare måste vid lönebeloppens bestäm
-

s. 279 Kontrollera mot PDF

Kuiujl. Majrts Nätt. Proposition N:o 88. 279

mande en ej ringa, betydelse tillmätas den omständigheten, att tjänsteverksamheten

är förlagd till stadspnstorat, hvarmed kommittén afser jämväl

pastorat, som består af både stads- och landsförsamling. Särskildt de högre

lefnadskostnaderna i städerna göra det enligt kommitténs åsikt nödvändigt

för prästerskapet i stadspastorat att i regel erhålla större aflöning än den,

med hvilken deras ämbetsbröder i i''andspastoraten torde kunna åtnöjas.

Slutligen anser kommittén de med olika tjänstegrader förenade ämbetsdliggandena

vara en synnerligen viktig faktor vid lönebeloppens bestämmande.

Med afseende å nämnda åligganden visar det sig, säger kommittén,

att prästerskapets arbete inom ett pastorat och därmed förenade besvärligheter

äro till eu del beroende af folkmängdens och arealens storlek och

någorlunda proportionella därtill, medan däremot eu annan del af arbetet

antingen icke alls eller blott i mindre mån ökas med dessa faktorer. Till

det förra slaget höra''sådana förrättningar som vigsel, barndop, begrafningar

och sjukbesök, skoluppsikt, all bokföring, utfärdande af lysningar och betyg

samt eu stor mängd andra expeditionsgöromål; till det senare predikoskyldighet,

konfirmationsundervisning, hållandet af kyrkostämmor samt

kyrko- och skolrådssammanträden med tillhörande protokollsföring, vissa

expeditionsgöromål m. m.

Det har i enlighet härmed synts kommittén vara lämpligt, att lönerna

dels utgå med särskilda grundbelopp, visserligen afpassade efter

tjänstegracl och ämbetsåligganden samt efter det prästerliga arbetets utförande

inom stads- diar landspastorat, men eljest fasta, dels ock, beträffande

pastorat af viss storlek, utfyllas med belopp, som växla efter folkmängd

och areal, fyllnadsbelopp (§ 1).

Kommittén har sålunda tänkt sig, att grundbeloppet borde utgöra för

kyrkoherde, i stadspastorat 4,000 kronor och för komminister därstädes 2,400

kronor (§ 2).

Något mer invecklad ställer sig saken, när det gäller att bestämma

grundbeloppen för prästerskapets löner inom landspastorat.

Består pastoratet af allenast en församling med en kyrka, och har

kyrkoherden icke biträde af någon annan präst, så är hans predikoskyldighet

i regel begränsad till endast en gudstjänst -hvarje predikodag, liksom

de kommunala bestyren inskränka sig till omvårdnaden om blott en församlings

angelägenheter beträffande kyrka och skola. I sådant fall — det

enklaste — beräknas grundbeloppet till 3,000 kronor.

Den ökning i kyrkoherdens arbete, som blir en följd däraf, att han

är ensam präst i pastorat med två eller flera församlingar, — hvarigenom

alltså besväret med kyrkostämmor samt kyrko- och skolrådssammanträden

ganska väsentligt förökas och antalet tjänsteresor inom pastoratet varder

1. Grundbelopp.

a) Stadspastorat.

b) Landspastorat.

s. 280 Kontrollera mot PDF

2. Fyllnad.3- belopp.

280 Kunrjl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 88.

ej obetydligt större — anser kommittén skäligen böra medföra en förhöjning

i grundbeloppet med 400 kronor. I samma riktning bör jämväl

en annan omständighet verka. Omfattar nämligen pastorat, hvarest finnes

endast kyrkoherde, två församlingar med hvar sin kyrka, blir predikoskyldigheten

afsevärdt mera betungande, såvida gudstjänst skall medelst

duplikation hvarje predikodag uppehållas i båda kyrkorna. För det ökade

besvär, hvartill duplikationen föranleder, har kommittén föreslagit en särskild

förhöjning i grundbeloppet med 600 kronor, att utgå till kyrkoherden,

såväl då pastoratet består af blott en församling, som då det omfattar

liera, i hvilken senare händelse alltså det ursprungliga grundbeloppet .3,000

kronor skall ökas med tillhopa 1,000 kronor.

För en i landspastorat anställd komminister, hvars predikoskyldighet

är inskränkt till allenast en gudstjänst hvarje helgdag, eller ännu mindre,

och som icke på eget ansvar fullgör någon del af bokföringsskyldigheten

inom pastoratet, har ett grundbelopp å 1,800 kronor ansetts lämpligt, vare

sig han är anställd inom samma församling som kyrkoherden eller fått

sin hufvudsakliga verksamhet förlagd till en annexförsamling. Upprätthåller

åter komministern hvarje predikodag dubbla gudstjänster — hvilket

i allmänhet förekommer endast i pastorat med åtminstone fyra kyrkor —,

bör till grundbeloppet i lönen äfven för honom läggas ytterligare 600

kronor.

Bestämmelserna om grundbelopp i lönerna för prästerskapet i landspastorat

(§ 2) kunna, i enlighet med det anförda, sammanfattas sålunda:

för kyrkoherde

4,000 kronor, där pastoratet består af tvä eller derå församlingar eller

kapellag, och kyrkoherden har skyldighet att duplicera;

3,600 kronor, där pastoratet består af allenast en församling, men

kyrkoherden har skyldighet att duplicera;

3.400 kronor, där pastoratet består af två eller flera församlingar eller

kapellag, och kyrkoherden icke har skyldighet att duplicera;

eljest 3;000 kronor;

för komminister

2.400 kronor, där komministern har skyldighet att hvarje predikodag

duplicera;

eljest 1,800 kronor.

Enligt kommitténs mening bör lönernas gradering bero af tillskotten

för folkmängd och areal endast i det fallet, att pastoratets folkmängd

öfverstiger 1,000 personer eller arealen i land utgör minst 100 kv.-kilometer.

I sådan händelse skall fyllnadsbelopp för pastoratets folkmängd

utgå för kyrkoherde med 60 öre för hvarje person öfver 1,000 till och

s. 281 Kontrollera mot PDF

281

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 88.

med 3,000, med 40 öre för hvarje person öfver 3,000 till och med 10,000

och med 20 öre för hvarje person därutöfver. För komminister åter bestämmes

motsvarande fyllnadsbelopp till 10 öre för hvarje person, hvarmed

pastoratets folkmängd öfverstiger 1,000 personer. Finnas flera komministrar

inom pastoratet, anser kommittén, att icke för eu hvar af dem bör beräknas

fyllnadsbelopp för folkmängd, utan att ett sådant belopp bör mellan

alla komministrarna lika fördelas. Fyllnadsbelopp för areal är lika för

kyrkoherde som för komminister och utgår för en hvar af dem med 50

kronor för hvarje fullt 100-tal kv.-kilometer af pastoratets areal till och

med -1,000 och med 100 kronor för hvarje öfverskjutande fullt 500-tal

kv.-kilometer, dock att fyllnadsbelopp icke utgår för mer än tillhopa 10,000

kv.-kilometer. Flera komministrar i ett pastorat dela äfven sistnämnda

fyllnadsbelopp lika sins emellan (§ 3).

hivad arealen angår, uppkastar kommittén den frågan, om icke jämväl

det område, som utgöres af vatten, bör tagas i beräkning, ty där vatten

ingår till någon betydligare del i ett pastorats ytinnehåll, gifver siffran

för areal i land icke en i allo riktig föreställning om vidsträcktheten af

prästerskapets verksamhetsfält, såvidt detta bestämmes af ytinnehållet. Men

kommittén framhåller, att om floder och sjöar understundom försvåra samt

färdseln mellan olika delar af ett pastorat, de vid andra tillfällen, och

måhända lika ofta, kunna underlätta densamma, och har det vid sådant

förhållande synts kommittén vara lämpligast, att pastoratets areal beräknas

endast i land, icke tillika i vatten.

Om den tillökning i kyrkoherdens arbete, som blir en följd af ökad

predik oskyldighet, där duplikation äger rum, skäligen bör verka till förhöjning

i grundbeloppet för kyrkoherdens lön, så måste, yttrar kommittén^

det å andra sidan vara tillbörligt, att när kyrkoherden icke är skyldig att

hvarje predikodag förrätta gudstjänst — hvilket föranledes där af, att inom

pastoratet finnas flera präster än kyrkor —, han får vidkännas någon

minskning i sina inkomster. Denna minskning åvägabringas därigenom,

att från grundbeloppet afdrages ett belopp af 300 kronor, i följd hvaraf

grundbeloppet för vederbörande kyrkoherdelön blir 2,700 kronor, då

pastorat består af endast en församling, och 3,100 kronor, när det omfattar

två församlingar (§ 2).

Har kyrkoherde skyldighet att duplicera, men denna skyldighet icke

fullgöres af honom ensam, utan omväxlande af kyrkoherden och en eller

flera komministrar, skall af de 600 kronor, som i grundbeloppet för samme

kyrkoherdes lön beräknats såsom ersättning för duplikation, tillgodoföras

vederbörande komminister så mycket, som belöper å det antal predikodagar,

då komministern duplicerar (§ 4).

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 66 Halt.

3. Modifierande

omständigheter.

) Sänkning af

lönebelopp.

36

s. 282 Kontrollera mot PDF

282

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Beträffande jämväl den andel af kyrkoherdelönen, som utgår efter

invånarnas antal, anser kommittén, att understundom någon modifikation

erfordras. Då nämligen komminister i annexförsamling eller kapellag på

eget ansvar under pastors tillsyn sköter kyrkobokföringen i en eller flera

församlingar, minskas därigenom i viss mån pastors arbete för dessa församlingar.

Den förhöjning i lön, som med hänsyn till sådan församlings

folkmängd blifvit för kyrkoherden beräknad, bör därför med någon del

tillgodoföras komministern, sålunda att denne af kyrkoherden tillkommande

lönebelopp undfår godtgörelse med 20’ öre för hvarje person af vederbörande

annexförsamlings eller kapellags folkmängd (§ 5).

b) Höjning af Till lönebeloppens höjning böra enligt kommitténs åsikt vissa omi

Snabel opp. gt^ndigheter verka, såsom högre lefnadskostnader i orten eller för prästerskapet

eljest ökade utgifter eller med tjänstens skötande förenad synnerlig

besvärlighet. Finnes med hänsyn till dylika förhållanden lönebelopp, som

blifvit med tillämpning af förut omförmälda allmänna grunder beräknadt,

alltför ringa, öfverlämnas det åt Kungl. Maj:ts bepröfvande att förhöja

sådant lönebelopp: för kyrkoherdebeställning med högst 2,000 kronor, för

komministersbeställning i Stockholm eller Göteborg likaledes med högst

2,000 kronor och för annan komministersbeställning med högst 1,000

kronor (§ 7).

Kommittén betonar (s. 172), att bestämmelserna om dylik förhöjning

icke få betraktas såsom oväsentliga eller tillfälliga bihang till de allmänna

föreskrifterna, utan såsom nödvändiga, dem kompletterande tillägg. Endast

de löner, som beräknats med iakttagande af både de allmänna föreskrifterna

och nu ifrågavarande tilläggsbestämmelser, motsvara nämligen de anspråk,,

som med hänsyn till krafvet på anständig bärgning böra efter kommitténs

mening uppställas i fråga om lönernas storlek. De särskilda förhöj ningsbeloppen

höra fördenskull med till lönerna lika väl som grundbeloppen

och fyllnadsbeloppen. Genom de förras frånskiljande skulle kommitténs

lönesystem helt och hållet förryckas.

Särskild I en synnerligen omfattande reservation (s. 341—402) har kommitténs

mening. je(jamo£ regementspastoren Ekström angifvit sin afvikande ståndpunkt i föreliggande

fråga samt framlagt ett eget författningsförslag.

Till en början granskar reservanten föreskrifterna angående beräkning

af kyrkoherdelönerna.

Det förhållandet att ett pastorat består af två eller flera församlingar

eller kapellag innebär enligt reservantens förmenande icke alltid, att

kyrkoherdens arbete är tyngre än arbetet för kyrkoherden i ett pastorat

af motsvarande storlek med allenast en församling. Nämnda förhållande

bör alltså icke ovillkorligen föranleda löneförhöjning. Och då organisa
-

s. 283 Kontrollera mot PDF

283

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 88

tionen med två eller flera församlingar förekommer i endast en del pastorat,

böra de bestämmelser, som däraf kunna föranledas beträffande lönebeloppen,

icke hänföras till lönernas grundbelopp. Hvad beträffar ersättningen

för duplikation, så är jämväl duplikationen ett förhållande, som

förekommer endast i vissa pastorat, hvarför stadgandet om ersättning för

densamma bör lika litet som bestämmelsen om godtgörelse i särskildt fall

för annexförsamling ingå under föreskrifterna om kyrkoherdelöns grundbelopp.

I fråga om grundlönens sänkande med 300 kronor till följd däraf,

att komminister är boende i kyrkoherdens närhet, firmer reservanten det

obilligt att stadga en dylik påföljd. De många växlande grundbeloppen

för kyrkoherdelön i landspastorat böra enligt reservantens mening ersättas af

ett enda, för alla kyrkoherdar i landspastorat lika grundbelopp af 3,200

kronor, till hvilket sedan skola komma olika fyllnadsbelopp, i förekommande

fall, för folkmängd, areal, annexförsamling samt duplikation. Rörande

fyllnadsbelopp för areal förmenar reservanten, att den ökning i

arbetet, som vållas af pastoratets större utsträckning, alltför litet beaktats

vid uppgörandet af kommitténs förevarande förslag. Beräkning af fyllnadsbelopp

för den genom pastoratets utsträckning vållade ökningen i arbete

borde inträda tidigare och upphöra förr än enligt de af kommittén fastställda

grunderna. Den borde således inträda redan vid fulla 50 kv.- kilometer, men icke utgå för mer än 5,000 kv.-kilometer. Reservanten

påpekar för öfrigt, hurusom kommittén häfdat den grundsatsen, att pastoratets

areal icke skulle upptagas till sin verkliga utsträckning, utan minskas

med arealen af alla inom pastoratsområdet befintliga sjöar och vattendrag,

hvilken grundsats vore missvisande och orättvis, då det här gällde den af

afstånden förorsakade ökningen af arbete och besvärlighet. Oafsedt att

sjöarna ibland alldeles påtagligt förlängde afstånden genom att nödga till

omvägar, förlängde de dem alltid genom arealens ökning i det hela,

hvarför till grund för beräkning af fyllnadsbelopp för pastoratets areal

borde läggas den verkliga arealen.

Sedan reservanten sålunda angifvit sin uppfattning af förhållandet

mellan aflöning och arbete, yttrar han sig om det inflytande på lönebestämningen,

som bör tilläggas lefnadskostnaderna i orten och tillstyrker,

att en allmän förhöjning af lönebeloppen med 10 procent utöfver de

belopp, som enligt de för hela riket gällande grunderna uträknas, bör få

tillgodonjutas af prästerskapet uti landsförsamlingar i Skåne, Norrland och

Dalarna, samt att uttryckligt, stadgande därom bör ingå bland öfriga stadganden

rörande löneregleringen.

För kyrkoherde påyrkar reservanten en minimilön å 3,600 kronor.

s. 284 Kontrollera mot PDF

284

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Härefter öfvergår reservanten till en granskning af grunderna för

komministerslönernas beräkning.

Det lägsta belopp, hvartill en komministerslön kan fixeras för en

löneregleringsperiod, hvilken i åtskilliga fall inträder flera år härefter,

utgör enligt reservantens åsikt 2,400 kronor. Kommitténs förslag, att

där två eller flera komministrar äro, det fyllnadsbelopp, som enligt de

allmänna grunderna annars skolat utgå till komministern, bör mellan de

båda (flera) komministrarna lika fördelas, finner reservanten orättvist och

påyrkar, att det i § 3 till stadgandet om komministerslönens fyllnadsbelopp

fogade tillägget »till lika fördelning mellan dem» ur förslaget uteslutes.

Reservanten förklarar sig emellertid under viss förutsättning anse, att för

komministrar i landsförsamling uti Skåne, Dalarna och Norrland, där i

pastoratet två eller flera komministrar finnas, ett stadgande i den af kommittén

angifna riktningen lämpligen kan, ehuru med betydlig modifikation,

i förslaget införas, nämligen om de annars beräknade lönerna därstädes

komma att förhöjas med 10 procent. Hvad kommittén i denna del föreslagit

anser reservanten böra på det sättet modifieras, att — i stället

för reduktion till hälften, tredjedelen o. s. v. af det efter de allmänna

reglerna beräknade fyllnadsbeloppet — detta för nämnda landsdelar och

under angifna förutsättning bestämmes till tre fjärdedelar.

uttalanden Mot det af kommittén framlagda förslaget till föreskrifter angående

a) ''/omiTiiei^räkning af prästerskapets aflöning hafva domkapitlen, Stockholms stads

* ’ ochiåZ-e konsistorium och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ganska allmänt

styrelser. er;nratj att lönernas minimibelopp satts för lågt; och ansluta sig åtskilliga

af myndigheterna till kommittéledamoten Ekströms särskilda mening härutinnan,

några framställa yrkanden därutöfver. Beträffande förslagets detaljer

hafva, såsom naturligt är, afvikande åsikter äfven uttalats, hvarvid

isynnerhet flera domkapitel förklarat sig gifva reservantens förslag företräde

framför kommitténs.

b) Allmänna Styrelsen för allmänna svenska prästföreningen framhåller i sin underS/“!»“4«f^''dåniga

skrifvelse af den 27 oktober 1905, hurusom den för prästerskapet

själft viktigaste punkten i hela löneregleringsfrågan tydligen är den angående

grunderna för lönernas beräkning och lönebeloppens fixering. Därvid

kunde prästföreningen icke annat än lämna sitt erkännande åt förslaget att

skilja mellan en grundlön af mera konstant natur och ett efter arbetet i

de olika församlingarna variabelt fyllnadsbelopp, motsvarande tjänstgöringspenningar.

Men om sålunda själfva grundprincipens riktighet erkändes, så

ansåge sig föreningen dock böra i fråga om enskildheterna uti lönesystemet

framställa underdåniga yrkanden om ganska genomgående ändringar.

Den af kommittén föreslagna ganska stora olikheten i aflöningen för

s. 285 Kontrollera mot PDF

285

Rungl. Maj:!s Nåd. Proposition N:o 88.

prästerskapet i stad och på land torde, yttrar föreningen, i allmänhet icke

längre vara af omständigheterna påkallad, då lefnadskostnaderna numera

derstädes ställde sig dyrare på landet än i stad, enär producenterna kontraktsenligt

förbunde sig att leverera alla produkter till viss afnämare och

många förnödenheter icke alls funnes att tillgå på landet utan krälde inköp

i stad. xvfven måste barnens uppfostran till högre bildning nödvändigt

ställa sig viisentligen mycket dyrare för den, som bodde på landet och

nödgades antingen underhålla särskild lärare eller sända barnen till staden.

Och de anspråk, Indika i socialt afseende från församlingens sida ställdes

på en landtpastor, vore ingalunda mindre än de, som hvilade på pastorn

i stad. I följd däraf syntes grundlönerna böra sättas lika lör land och stad.

Att finna den lämpligaste och rättvisaste normen för beräkning af

fyllnadsbeloppet anser styrelsen hafva sina svårigheter, särskildt på grund

af de olika förhållandena i olika stift och landsändar. 1 allmänhet berodde

tydligen arbetets omfattning till det mesta af befolkningsnumerären,

men äfven pastoratets ytvidd hade stor betydelse i fråga om tidspillan och

skjutskostnader. Undantoges dessa senare från löneberäkningen och ersattes

särskildt, utjämnades dock till någon del svårigheterna vid att vinna en

för hela landet lika norm för fyllnadsbeloppet, I alla händelser hade allmänna

meningen bland prästerskapet i de flesta landsändar ansett reservanten

G. Ekströms förslag till fyllnadsbeloppens beräkning böra förordas

framför kommitténs. Emellertid torde härvid särskilda orter kräfva

olika hänsyn. Sålunda hade prästerskapet i Lunds stift ansett sig böra

påyrka, att antingen kommitténs beräkning af fyllnadslönerna blefve gällande

för detta stift eller att, därest reservanten Ekströms beräkningsgrunder

skulle tillämpas, den af reservanten föreslagna tilläggsprocenten i

lönen för Lunds stift behöfde ökas till 20 procent, för att lönerna skulle

någorlunda motsvara ortsförhållandenas kraf och motväga den omständigheten,

att så få komministraturer funnes i stiftet och befordran till ordinarie

beställning med tillfredsställande lön därför följde senare. I liknande

riktning hade från andra stift med slättbygdsnatur och i regel tätare befolkning

men mindre ytvidd i församlingarna giorts uttalanden om att reservanten

Ekströms förslag, därest det blefve gällande, torde behöfva fullständigas

med viss tilläggsprocent; så hade från Linköpings stift payrkats

5 procent tillägg å lönen i sådant afseende.

Beträffande minimilönen meddelar prästföreningen, att den meningen

enstämmigt uttalats, att med hänsyn till nuvarande tidsförhållandens kraf

och än mera om man tager i betraktande, att regleringen afser framtidens

behof om 10 — 40 år härefter, minimilönerna icke kunna sättas lägre än

2,500 kronor för komminister och 4,000 kronor för kyrkoherde. En järn
-

s. 286 Kontrollera mot PDF

286

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

förelse med läroverkslärarnas lönestat visade billigheten däraf. Det förra

beloppet understege lägsta adjunktslön vid läroverken och kunde icke,

äfven om hänsyn toges till den fria bostaden, i värde motsvara läroverksadjunktens

lön, då för prästerskapet icke vore tillfälle till inkomster utom

ämbetet såsom för läraren, och barnens uppfostran borta från hemmet

kräfde stora kostnader. Af samma skäl befunne sig en kyrkoherde (vid i

regel omkring 40 å 45 års ålder) med en begynnelselön af 4,000 kronor

i ekonomiskt sämre ställning än en adjunkt i tredje lönegraden (vid ungefär

motsvarande ålder).

Prästföreningen fäster vidare uppmärksamheten därå, att den prästerliga

befordringsordningen ännu är sådan, att den icke kan garantera säker och

beräknelig befordran till bättre beställning eller lön, icke ens vid bästa nit,

skicklighet och förtjänst. Härtill måste nödvändigt hänsyn tagas vid en

ny reglering, om svenska kyrkan skall kunna vinna dugliga och för

sitt kall skickade tjänare. Kommittén hade i sitt förslag bibehållit den

nuvarande ordningen med viss för hela perioden reglerad lön för hvarje

särskildt pastorat. Vid sådant förhållande kunde en förbättrad ekonomisk

ställning vinnas endast genom upprepade transporter från en beställning

till en annan, en ordning som både från församlingarnas och prästerskapets

sida vore otjänlig och menlig. Denna nödvändighet till transportsökande i

förening med befordringsordningens bristfällighet måste betraktas som den

svagaste punkten i vår kyrkliga organisation, då den ibland kyrkans tjänare

inkastade och nödvändiggjorde en ständig täflan om ekonomiska

villkor, hvilken borde vara främmande. Många nedtrycktes därunder af

motgångar. Och osäkerheten i fråga om möjligheten att beräkna framtiden

aihölle många att inträda i kyrkans tjänst. Därför måste, liksom öfverallt

eljest i nutidens lönesystem, på en ny lönereglering nödvändigt ställas det

krafvet, att i stället för de fixa lönerna trädde en löneskala med ålderstillägg

efter vissa år af oförvitlig tjänstgöring. Önskligt kunde hafva varit,

såsom af flera framhållits, att vid alla ordinarie prästerliga tjänster två

ålderstillägg å 500 kronor vunnes. Men då det syntes i främsta rummet

vara af nöden, att till undvikande af transportsökande sådana lönetillägg

vunnes vid de lägre aflönade beställningarna, och då lönerna växlade efter

fyllnadsbeloppen, så hade prästföreningen ansett sig böra inskränka sig till

att påyrka lönetillskott för de lägre lönernas utfyllande till närmast högre

500-tal efter viss tjänsteålder och sedan deras successiva höjande genom

ålderstillägg, på det att åt alla måtte garanteras vid viss tjänsteålder i

ämbetet en bestämd för anständig bärgning nödig minimilön. Sådant lönetillskott

syntes, där så gjordes nödigt, böra tillkomma komminister vid 15

års oförvitlig tjänst i prästämbetet, så att lönen under alla förhållanden

s. 287 Kontrollera mot PDF

287

Kungl. Maj:ts Nåd Proposition N:o 88.

uppbringades till 3,000 kronor, och vid 20 prästerliga tjänstår till 3,500

kronor. För kyrkoherde syntes likaledes böra garanteras, att lönen, där den

icke eljest uppnådde detta belopp, genom lönetillskott höjdes till 4,500

kronor vid 20 tjänstår i ämbetet och 5,000 kronor vid 25 tjänstår samt

5,500 vid 30 tjänstår. Därigenom skulle vinnas eu stigande löneskala,

som tilläte hvarje ämbetsinnehafvare att kunna utan behof af transport

verka i samma församling en längre följd af år, om förhållandena icke

eljest föranledde befordran till annan, bättre aflönad beställning.

Kammarkollegium (s. 210—215) fäster till en början uppmärksamheten 0 Knmmardärpå,

att af två till prästi öneregleringskommitténs tabellverk ser. D hö- koll,9>um’

rande tabeller, 1 och 2, framgår, huru kommitténs föreskrifter angående

beräkning af prästerskapets aflöning kunna antagas komma att i stort

sedt verka vid tillämpningen. Tabellen 1 belyser de ekonomiska förhållanden,

under hvilka kyrkoherdar ock komministrar enligt nuvarande

organisation skulle verka, för den händelse de af kommittén föreslagna

grunderna för lönernas beräkning antoges; och finner kollegium siffrorna

i denna tabell, jämförda med motsvarande siffror för ecklesiastikåret

1896—97, otvetydigt ådagalägga, att större jämnhet i afföningsförhållandena

skulle uppkomma med en tillämpning af berörda grunder.

Betydelsen af dessa grunder ur synpunkten af det andra hufvudsyfte,

som blifvit uppställdt för de nya löneregleringarna, nämligen beredande af

anständig bärgning åt prästerskapet i dess helhet, framstår, säger kollegium,

ej lika tydligt. Kollegium betonar, att det vid bedömandet af kommitténs

lönesystem är af största vikt att erinra sig, hurusom, utöfver den kontanta

lönen, skall tillkomma hvarje präst förmånen af fri bostad. Dessutom varder

ordinarie präst befriad från skyldigheten att i annan mån än medelst tillhandahållande

af bostad och vivre bidraga till aflönande af adjunkt, i det

att nämligen kyrkofonden skall öfvertaga utgifterna för adjunktsarfvodena

till det extraordinarie prästerskapet. Prästerskapets kontanta vinst af en

lönereglering, vid hvilken här ifrågavarande författningsförslag tänkes

tillämpadt, skulle, om aflöningsförmånerna för ecklesiastikåret 1896—97,

med tillägg af de intill 1902 beviljade anslagen från prästerskapets löneregleringsfond,

toges till utgångspunkt vid jämförelsen och mot dem ställdes

hela den enligt kommitténs grunder beräknade kontanta aflöningen för

prästerskapet — således ej blott lönerna för kyrkoherdar och komministrar

utan äfven arfvoden åt adjunkter och kontraktsprostar — visa sig uppgå ''

till 1,029,342 kronor. Detta utmärker en ökning af 12.32 procent, på sätt

af kommittébetänkandet (s. 188) närmare inhämtas. Vid nu angifna förhållanden,

yttrar kollegium, lärer det icke kunna bestridas, att präster
-

s. 288 Kontrollera mot PDF

288

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

skåpets ekonomiska villkor skulle, om kommitténs förslag lades till grund

för löneregleringarna, blifva öfver hufvud taget afsevärdt förbättrade.

Frågan, om en inkomst på 2,000 kronor jämte fri bostad kan bereda

en person i prästens samhällsställning anständig bärgning och tillika utgöra

skälig ersättning för de kostnader, som varit förbundna med hans utbildning

för det prästerliga kallet, anser kollegium knappast kunna erhålla

jakande svar. såvida hänsyn tages till nu gällande höga lefnadskostnader

och till de inom olika samhällsklasser stegrade anspråken på en förbättrad

lefnadsställning. Kollegium erinrar, hurusom kommittén själ! (s. 66 o. följ.)

framhållit, att en tillämpning af dess föreskrifter »skulle visserligen icke

förverkliga alla önskemål i fråga om prästerskapets aflöning; men mera

än nu föreslagits lärer för närvarande icke kunna förväntas ... Om framtiden

utvisar, att en annan fördelning af lönetillgangarna är önskvärd,

eller att ymnigare utdelningar kunna medgifvas, lärer Kungl. Maj:t icke

underlåta att vidtaga de ändringar i föreskrifterna, som af omständigheterna

påkallas.» Det gäller, säger kollegium, ytterst att pröfva, om de

lölieförmåner, som nu föreslås, men först flera år härefter skola åtnjutas,

kunna anses i en framtid tillfredsställa billiga anspråk på skälig godtgörelse

för prffstens arbete och hans uppoffringar å examina. Uppenbarligen

är det synnerligen vanskligt, för att icke säga omöjligt, att nu

företaga en dylik pröfning. Sannolikt är väl emellertid, å ena sidan att

penningvärdet skall än vidare falla, och å andra sidan att den allmänna

lefnadsnivån skall ytterligare höjas. En lön, som nu anses knappt tillmätt,

skulle under sådana förhållanden, när tidpunkten för dess uppbärande infaller,

visa sig alldeles otillräcklig, och inkomster, som nu erbjuda göda

lefnadsvillkor, skulle då ej innebära någon lockelse för en dugande kraft.

Kollegium anser sig fördenskull icke kunna göra annat uttalande i detta

ämne, än att den af kommittéledamoten Ekström uppställda fordran på

en kontant minimilön af 2,400 kronor för komminister och 3,600 kronor

för kyrkoherde ingalunda synes oskälig, och har kollegium, hvad beträffar

fastställandet af ett belopp å 10,000 kronor såsom allmänt lönemaximum

för prästerskapet, ej något att däremot erinra. Emellertid föreställer sig

kollegium, att Eders Kungl. Maj:t, sedan gränsen för församlingarnas skattskyldighet

blifvit angifven och öfriga ecklesiastika lönetillgangar blifvit

bestämda, kommer att föranstalta om en utredning för vinnande af säker

kännedom, huruvida »ymnigare utdelningar kunna medgifvas», i främsta

rummet till förhöjande af de lägre lönebeloppen.

Vid granskningen af de anmärkningar, som framställts mot de af

kommittén föreslagna beräkningsgrunderna, säger sig kollegium hafva

kommit till den uppfattningen, att man alltför ofta velat tillerkänna en

s. 289 Kontrollera mot PDF

289

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

livar af de olika grunderna en afgörande betydelse för sig, under det att

deras uppställande enligt kollega förmenande haft till syfte att gifva

allenast en ledning för omdömet, och lönens totalbelopp för åtskilliga

tjänster följaktligen bör blifva ett helt annat än det, som framgår ur en

hopsummering af de olika värden, med livilka de särskilda faktorerna

införts i den uppgiorda taxan. Det kan efter kollega uppfattning icke

betviflas, att kommittén för egen del afsett endast detta, och åberopar

kollegium till stöd härför kommitténs — af mig i det föregående återgifna —

yttrande i fråga om innebörden af stadgandet i § 7 angående förhöjningsbeloppen.

Enär kommittén, på sätt i dess betänkande (s. 164) uppgifves, gjort

försök med olika kombinationer, innan kommittén framlagt föreliggande

grunder för lönernas beräkning, förklarar sig kollegium icke kunna tillråda,

att dessa grunder i något afseende rubbas, med mindre undersökning

företages angående verkningarna af en ifrågasatt ändring beträffande lönerna

för prästerskapet öfver hela riket. Ty om också en jämkning i och för sig

icke synes hafva någon större räckvidd, kan den dock i många fall öfva

ett ganska afsevärdt inflytande på lönebeloppen, alldenstund inom olika

delar af vårt land råda så vidt skilda förhållanden. Med bestämdhet

afråder kollegium från införandet i nu omhandlade författning af en

föreskrift om obligatorisk förhöjning med vissa procent af de löner, som

enligt de allmänna grunderna beräknats för prästerskapet i vissa landsdelar.

Därigenom skulle nämligen offras en af systemets, enligt kollega

åsikt, mest framträdande förtjänster, nämligen dess elasticitet, dess förmåga

att anpassa sig efter förhållandena å särskilda orter. Att emellertid kommitténs

lönesystem kan verka ojämnt, säger sig kollegium till fullo inse,

men befarar, att de förändringar, som från olika håll påyrkats, endast

skulle framkalla andra ojämnheter i stället för dem, som till äfventyrs

blefve undanröjda. Säkrast skola efter kollega mening de befarade ogynns.

amma verkningarna af systemet kunna förebyggas därigenom att — såsom

i kommitténs förslag också är förutsatt — en vidsträckt rätt tillä gges den

högsta verkställande myndigheten att vid lönebeloppens fastställande »laga

efter omständigheterna».

Med afseende å de blifvande löneregleringarna har Riksdagen i sinD''P<"temmt,- skrifvelse af den 5 maj 1897, bland andra önskemål, uttalat sig för »en chdenutjämning

i viss mån af olikheterna uti prästerskapets aflöning inom olika

församlingar och tjänstegrader», så att hvarje präst må erhålla anständig

bärgning. En dylik relativ utjämning af lönevillkoren, hvilken ju är högeligen

önskvärd, kan naturligtvis icke komma till stånd, med mindre än att

Bill. till Rihsd. Prof. 1.908. 1 Samt. 1 Afd. 66 Höft 37

s. 290 Kontrollera mot PDF

290

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

i första rummet medel blifva tillgängliga för utjämningens åvägabringande,

där löneförhöjning vid en befattning kan vara erforderlig. Kyrkofonden

skall tillhandahålla sådana medel, när församlingsafgifterna icke förslå.

Men vidare fordras äfven, att normer uppställas till ledning vid utfinnandet

af det lämpliga lönebeloppet för hvarje särskild tjänst. Förevarande författningsförslag

innehåller de normer, som prästlöneregleringskommittén

ansett för ändamålet tjänliga.

I viss mån ingå de föreskrifter, detta förslag upptager, uti förslaget

till lag om reglering af prästerskapets aflöning. Sistnämnda förslag innehåller

nämligen de grundläggande stadgandena om beredande af »anständig

bärgning» (§ 1), eller, beträffande adjunktsaflöningen, om tillhandahållande

af »bostad, vivre, skjuts i tjänsteärenden, årligt adjunktsarfvode samt kostnadsersättning

för resa till tjänstgöringsort » (§ 18), om arfvode till eu hvar

af kontraktsprostarna (§ 23) o. s. v. Nu ifrågavarande förslag meddelar

närmare bestämmelser om hvad som bör iakttagas för att afpassa den

lön, som vid en gifven tjänstebefattning kan anses bereda innehafvaren

anständig bärgning, eller ock fastställes däri utan vidare det belopp, som

skall i ett visst fall utgå, såsom t. ex. adjunktsarfvodet till 800 kronor.

På sätt kommittén jämväl förutsatt, lärer meddelandet af föreskrifter

af det senare slaget falla inom området för Eders Kungl. Maj:ts administrativa

lagstiftning. Riksdagens samtycke därtill skulle således icke erfordras.

Med afseende å det nära samband, hvari föreliggande författningsförslag

står till löneregleringslagen, har jag emellertid ansett mig böra redan nu

angifva den ställning, jag intager till förslagets hufvudbestämmelser.

Af dessa äro utan tvifvel de af, största vikt, hvilka angifva aflöningens

maximum och minimum för kyrkoherde- och komministersbeställningar.

För båda slagen beställningar skulle gälla ett gemensamt lönemaximum,

10,000 kronor — hvilket dock icke kan nås af komminister — samt ett

minimum af 3,500 kronor för kyrkoherdebefattning och af 2,000 kronor

för komministratur.

Mot det af kommittén föreslagna maximum har jag ej något att erinra.

Åtminstone synes mig höjning däraf skäligen icke böra ifrågasättas, ty, i

likhet med hvad kommittén på ett ställe (s. ccxxxv) framhåller, anser

äfven jag det mindre lämpligt, att med prästerliga beställningar förenade

inkomster, såsom dock händt, växa till en höjd, vida öfverstigande måttet

för aflöningen vid lika ansvarsfulla och besvärliga tjänster inom andra förvaltningsområden.

Däremot kan jag icke biträda kommitténs förslag om minimiaflöning

för vare sig kyrkoherde eller komminister. Redan för den tid, då kom
-

s. 291 Kontrollera mot PDF

291

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

mittén afgaf sitt förslag, torde de ifrågasatta beloppen, respektive 3,500

och 2,000 kronor, hafva varit för knappt tillmätta. Än mera visar sig

detta vara förhållandet nu.

Sedan flera år hafva i följd af en fortgående prisförhöjning på allt,

som hör till lifvets nödtorft, den enskildes utgifter för de nödvändiga

lefnadsbehofven befunnit sig i en oafbruten stegring, Med anledning af

den senaste tidens snabba utveckling i materiellt hänseende har ock intriidt

en höjning i den allmänna lefnadsnivån, hvilken orsakat en förskjutning i

de ekonomiska förhållandena till nackdel för dem, som af utvecklingen

måhända ej erfarit annat än höjda lefnadskostnader och stegrade anspråk

på lifvet. Med kommittén (s. 64) instämmer jag däri, att det icke rimligtvis

eller lämpligen kan begäras, att prästen skall, med den ställning han

bör intaga inom sin verksamhetskrets, undvara alltför mycket af det, som

i orten anses höra till ett passande lefnadssätt, om detta eljest är aktningsvärd!

Ett förbiseende af hvad som erfordras till beredande af »anständig

bärgning» skulle antagligen medföra en rubbning af prästens

ställning i yttre afseende inom församlingen och därigenom äfven af hans

inflytande såsom själasörjare. Dessutom är det högst angeläget, att om

för den prästerliga banan skola kunna vinnas begåfvade och dugliga män

i tillräckligt antal, det betryck i ekonomiskt hänseende, som nu mången

gång är förbundet med prästens kall, varder af hjälpt.

Det torde väl kunna antagas, att den förändring i de allmänna lefnadsvillkoren,

som åtföljt den ekonomiska utvecklingen inom landet, skall, om

än med öfvergående växlingar, i stort sedt fortfara. Härtill kommer, att

de löneförmåner, som bestämmas vid de närmaste regleringarna — af hvilka

dock åtskilliga skola verkställas först år 1920 och ännu senare — äro afsedda

att oförändradt utgå under en period af 20 år.

I betraktande alltså af den prisstegring, som i allmänhet inom landet

inträdt samt med hänsyn till prästens samhällsställning och därmed förenade

nödvändiga lefnadsbehof äfvensom till öfriga af mig antydda omständigheter

finner jag en aflöningsförbättring, utöfver hvad kommitténs

förslag innebär, vara oundgängligen nödvändig.

Därest omständigheterna sådant medgifva, böra enligt min mening

de af kommittén föreslagna minimilönerna inom de olika tjänstegrupperna

höjas med 500 kronor eller således för kyrkoherde från 3,500 till 4,000

kronor och för komminister från 2,000 till 2,500 kronor. Men därutöfver

synes mig af behofvet påkalladt, att för de lägst aflönade prästerna, hvilka

under minst 10 år innehaft och med godt vitsord, bestridt ordinarie befattning

inom sin grad, ytterligare höjning vidtages, så att efter förloppet af

denna tid inkomsterna för de olika befattningarnas innehafvare om möjligt

s. 292 Kontrollera mot PDF

292

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

alltid skulle uppgå, vid kyrkoherdebeställning till minst 4,500 kronor och

vid komministratur till minst 3,000 kronor.

Medelbeloppet för prästerskapets löner i hela riket skulle, om minimum

höjes till respektive 4,000 och 2,500 kronor, uppgå för kyrkoherdelön till

5,011 kronor och för komministerslön till 2,819 kronor, under det att

kommittén för de beställningar, som förefunnos den 1 oktober 1902, beräknade

en medellön af 4,853 kronor för kyrkoherde och af 2,609 kronor

för komminister.

Anställda beräkningar gifva vid handen, att medellönerna enligt de

af mig tillämpade beräkningsgrunderna — således med inbegrepp jämväl

af antydda lönetillökning efter 10 år — skulle visa en ökning, uppgående:
i

jämförelse med medellönerna ecklesiastikåret 1896—97, till 8.38

procent för kyrkoherdelön, 53.86 procent för komministerslön och 17.61

procent för prästlön öfver hufvud; samt

i jämförelse med medellönerna enligt prästlöneregleringskommitténs

förslag, till 6.02 procent för kyrkoherdelön, 13.88 procent för komministerslön

och 7.90 procent för prästlön öfver hufvud.

Lönen i medeltal för en ordinarie präst utgjorde 3,588 kronor ecklesiastikåret

1896—97, samt skulle uppgå till 3,911 kronor enligt prästlöneregleringskommitténs

förslag, och, med tillämpning af mina beräkningsgrunder,

till 4,086 eller, om tillökningsbeloppen jämväl inbegripas, till

4,220 kronor, allt utöfver fri bostad.

I detta sammanhang tillåter jag mig erinra därom, att man under

senare tider genom utdelningar från löneregleringsfonden sökt uppbringa

minimilönen för komminister till 2,000 och, för kyrkoherde till 3,300

kronor samt, hvad Norrland och Dalarna vidkommer, till de högre belopp,

som med hänsyn till därstädes rådande dyrare lefnadskostnader pröfvats

skäliga.

Till jämförelse med de af kommittén i dess fjärde betänkande (s. 175

o. följ.) införda öfversiktstabellerna Å och A, innefattande gruppering i

olika klasser af kyrkorherdars och komministrars löner, anhåller jag få

meddela följande två öfversiktstabeller för motsvarande löner, hvilka beräknats

med tillämpning af de utaf mig angifna fördelaktigare minimisatserna,

re-pektive 4,000 och 2,500 kronor.

s. 293 Kontrollera mot PDF

Kunyl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88,

293

Öfversiktstabell 1

innefattande gruppering i klasser af kyrkoherdarnas löner, sådana dessa

beräknats med utgångspunkt från den kyrkliga indelningen och

organisationen den 1 juli 1907.

1

2

4

5

«

9

10

‘i

12

13

a

2L.

Antal kyrkoherdelöner, hvilkas belopp

beräknats uppgå till kronor

Lön i

medel- tal.

Kr.

Stift.

intalet kyrko-

herdar

4,000 -4,499

4,500-4,999

5,000—5,499

5,500-6,999

6,000—6,499

6,600-6,999

7,000-7,999

8,000-8,999

9,000—9,999

10,000

Hela riket.

Uppsala............

171

125

14

9

9

4

3

4

1

_

2

4,548

Linköpings...................................

161

114

11

12

3

4

1

2

2

1

1

4,462

Skara .............

123

70

24

13

7

3

1

3

—

1

1

4,676

Strängnäs ..........................

107

78

11

7

3

3

—

1

3

1

4,525

Västerås......................................

106

66

9

8

4

4

6

6

__

3

_

4,814

Växjö........................

96

57

25

9

3

—

—

—

_

1

1

4,532

Lunds ...................

240

27

15

73

44

47

13

9

6

3

4

5,689

Göteborgs ..............

114

24

17

29

17

7

4

4

7

3

2

6,584

Kalmar .......................

45

33

4

3

1

2

_

1

1

_

_

4,496

Karlstads ............

61

17

11

9

10

5

3

4

1

1

_

5,304

Härnösands ............

78

17

19

19

10

7

2

3

1

—

6,212

Luleå ........

60

4

8

9

6

4

6

8

1

2

2

6,178

Visby..........

44

42

1

_

_

_

_

1

_

_

_

4,167

Stockholms stad

13

1

4

8

9,787

Summa för kyrkoherdarna i riket

1,399

674

169

200

117

90

39

46

22

20

22

5,011

Landspastorat.

Uppsala ....................................

161

123

13

8

8

3

2

4

_

_

_

4,424

Linköpings......................................

140

114

11

9

3

2

—

1

—

—

—

4,249

Skara ....................................

113

70

24

11

6

2

—

—

_

_

_

4,464

Strängnäs ............

97

77

9

6

3

2

_

—

_

_

_

4,294

Västerås ........................

97

66

8

8

4

4

3

3

_

1

_

4,675

Växjö.......................

93

57

25

9

2

—

—

—

—

- •

—

4,414

Lunds..........

223

26

14

72

44

46

12

8

1

_

_

6,516

Göteborgs.....................

94

23

17

25

15

7

3

4

—

—

—

6,169

Kalmar ..............

42

32

4

3

1

2

_

_

_

_

_

4,339

Karlstads ..................

57

17

11

9

9

5

3

3

—

—

_

5,134

Härnösands

74

17

19

18

10

7

2

1

—

—

—

6,100

Luleå .................

45

4

8

8

6

3

6

8

1

2

—

6,026

Visby..................

43

42

1

—

—

—

—

—

—

—

—

4,085

Summa för kyrkoherdarna i landspastorat

1,279

668

164

186

in

83

30

32

2

3

—

4,767

s. 294 Kontrollera mot PDF

294

Kungl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Öfversiktstabell 2

innefattande gruppering i klasser af komministrars och vederlikars löner,

sådana dessa beräknats med utgångspunkt från den kyrkliga

indelningen och organisationen den 1 juli 1907.

1

2

3

4

s

*

8

9

10

12

Stift.

Hela antalet kom-

ministrar m. fl.

Antal komministerslöner, hvilkas belopp be- räknats uppgå till kronor

Lön i

medel- tal.

Kr.

2,500-2,699

2,600—2,699

2,700—2,799

2,800-2,899

2,900—2,999

3,000-3,499

3,500 -3,999

4,000-4,499

4,500-4,870

Hela riket.

Uppsala............................................

127

101

3

4

3

1

9

_

6

_

2,650

Linköpings.............................................

113

98

3

2

1

—

2

3

4

—

2,617

Skara.............................................

122

83

9

7

7

5

10

1

—

—

2,629

Strängnäs ..................................

84

67

3

2

1

1

5

3

2

2,673

Västerås...................................................

76

49

3

2

2

3

15

2

—

—

2,724

Växjö......................................................

103

89

4

3

1

—

1

4

1

—

2,593

Lunds......................................

SO

11

1

1

4

3

6

9

16

—

3,327

Göteborgs ..................................

96

31

12

4

4

7

18

3

1

16

3,092

Kalmar ...................................................

37

32

—

1

—

—

3

_

_

1

2,632

Karlstads ................................................

81

Öl

9

3

6

1

9

2

_

2,662

Härnösands .............................................

67

24

4

7

6

1

11

3

1

—

2,826

Luleå ................................................

43

8

4

6

2

4

11

6

1

1

3,047

Visby......................................................

6

4

—

—

1

—

1

—

—

2,653

Stockholms stad .......................................

41

—

—

—

—

—

—

—

—

41

4,500

Summa för komministrarna m. fl. i hela riket

1,036

648

65

42

38

26

101

33

32

61

2,819

Landspastorat.

Uppsala ...............................

112

101

2

4

1

_

4

_

_

_

2,543

Linköpings

96

93

2

1

2,507

Skara ..................

103

83

8

3

6

3

—

_

_

_

2,554

Strängnäs ............................................

71

67

2

1

—

—

_

_

_

1

2,539

Västerås................................................

68

49

1

2

1

3

2

_

_

_

2,570

Växjö.............................................

97

89

4

2

1

—

1

_

_

_

2,523

Lunds................................................

21

11

1

1

2

3

2

_

1

_

2,768

Göteborgs .........................................

71

31

11

4

4

6

14

1

—

—

2,741

Kalmar ...............................

33

32

—

1

—

—

—

_

_

_

2,509

Karlstads ...........................

76

61

9

3

6

1

6

_

_

_

2,614

Härnösands ........................

63

24

4

7

6

1

10

1

_

_

2,741

Luleå .............................................

39

8

4

6

2

3

10

4

1

1

2,999

Visby ....................................................

4

4

—

—

—

—

—

—

—

—

2,500

Summa för komministrarna m. fl. i landspastorat

834

643

48

35

29

20

49

6

2

2

2,601

s. 295 Kontrollera mot PDF

295

Kung1. Muj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Af den summa 325,448 kronor, som utgör kostnaden för lönetillökningarna,

skulle enligt beräkning 7,021 kronor kunna uttagas i församlingsafgifter,

utan att maximum för skattskyldigheten öfverskredes. Dock synes

det mig lämpligt och rättvist, att tillökningsbeloppen i sin helhet utgå från

kyrkofonden. Därigenom undvikas nämligen rubbningar i pastoratens vid

löneregleringen fastställda bidrag till prästerskapets aflöning. Icke heller

nödgas ett pastorat åtaga sig högre skattskyldighet till förmån för en präst,

som måhända inom ett annat pastorat förvärfvat sig rätt till lönetillökning.

Någon användning — allra minst en utsträckt sådan — af principen

om ålderstillägg låter sig, såsom af det anförda torde framgå, svårligen

förena med det af prästlöneregleringskommittén utarbetade aflöningssystemet.

Till äfventyrs kan i en framtid kyrkofonden bereda utväg till anordnande

af ålderstillägg, om en form med dylika visar sig öfver hufvud kunna

tillämpas i fråga om prästerskapets aflöning, så länge denna principiellt

taget ännu är ett församlingarnas åliggande.

Hvad i öfrigt beträffar de af prästlöneregleringskommittén föreslagna

grunderna för beräkning af kyrkoherdars och komministrars löner, så finner

jag dem i det hela ganska tillfredsställande. Särskild! synes det mig

lämpligt, att, på sätt kommitténs förslag innebär, de löner, som beräknats

i enlighet med de allmänna grunderna, kunna förhöjas med ganska afsevärda

belopp, nämligen ända till 2,000 kronor för kyrkoherdebeställning

äfvensom för komministersbeställning i Stockholm och Göteborg. Dessa

medel bereda tillfälle till ett mycket vidsträckt hänsynstagande till de olika

omständigheter, som kunna vara att beakta vid lönebestämningen. Däremot

finner jag det ej lämpligt att, såsom ifrågasatt blifvit, helt summariskt

fastslå en bestämd förhöjningsprocent för prästerskapets löner inom vissa

landskap eller stiftsdelar. Men äfven om hvarje fall således enligt min

mening bör särskild! för sig pröfvas, kan det ju på grund af tämligen

likartade förhållanden inom särskilda trakter af landet vara i sin ordning

att för prästerskapet därstädes medgifva en mer eller mindre allmän förhöjning

af lönerna utöfver det normala måttet.

Innan, efter domkapitlens hörande, föreskrifter angående beräkning af

prästerskapets aflöning utfärdas, lärer det vara af vikt, att undersökning

anställes beträffande verkningarna af sådana från kommitténs förslag afvikande

grunder härutinnan, som vunnit någon större tillslutning från

myndigheternas sida.

11 och 12 §§.

Adjunktsarfvode, hvilket i § 11 nämnes såsom en bland de extra

ordinarie prästernas löneförmåner, skall enligt samma paragraf utgå med formaner•

s. 296 Kontrollera mot PDF

296

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

800 kronor för år räknadt, hvartill kommer, efter 5 års väl vitsordad

tjänstgöring, från och med början af näst därpå följande ecklesiastikår ett

ålderstillägg å 100 kronor och, efter ytterligare 5 års sådan tjänstgöring,

ett andra ålderstillägg å likaledes 100 kronor. Förmånerna af bostad och

vivre kunna äfven utbytas mot en penningsumma. Yrkas nämligen af

adjunkten eller af den, som har att tillhandahålla bostad och vivre, att i

stället för dessa förmåner må lämnas godtgörelse i penningar, skall, där

frivillig öfverenskommelse härutinnan icke träffas, frågan afgöras af domkapitlet,

och må godtgörelsen icke bestämmas till mindre belopp, för år

räknadt, än 1,000 kronor, då tjänstens ordinarie innehafvare har sin bostad

i Stockholm eller Göteborg, 800 kronor då han är bosatt i annan stad,

500 kronor i öfriga fall (§ 11).

Särskild Mot detta sätt att bestämma godtgörelse för bostad och vivre an
mening.

märker kommittéledamoten Ekström (s. 402), att han ej kunnat finna det

lämpligt att så skarpt skilja mellan stad och land. Det funnes icke så få

mindre städer, där lefnadskostnadema vore lägre än mångenstädes på landsbygden;

så t. ex. torde lefnadskostnadema i (fregrund och östhammar

vara lägre än i Alfkarleby i samma landskap. A andra sidan torde äfven

på landsbygden 600 kronor vara en alltför låg ersättning för bostad och

vivre. Med 600 kronor utginge nämnda ersättning allaredan nu i ett stift

och den syntes icke rättvisligen kunna någonstädes sättas lägre 20 år härefter.

Snarare torde man kunna förmoda, att vid den tid, författningen

afsåge, bostad och vivre icke skulle kunna ens på landsbygden erhållas för

läsare pris än 60 kronor pr månad eller 720 kronor pr år, till hvilket

minimibelopp godtgörelsen äfven i stad med hänsyn särskildt till en del

städer lämpligen torde kunna sättas, då det i alla händelser stode domkapitlet

öppet att i förekommande fall höja beloppet.

uttalanden J berörda reservation instämma domkapitlen i Uppsala och Strängnäs

u)1 Domkapitel^1111 Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge, Västernorrlands,

och lånt- Jämtlands och Norrbottens län. Domkapitlet i Göteborg anser sig böra

ng,-etter, hemställa om adjunktsarfvodets höjande till 1,000 kronor med två ålderstillägg

efter 5 och 10 års tjänstgöring, hvartdera å 100 kronor, hvarjämte

domkapitlet håller före, att ersättning för vivre åt adjunkt på landet ej

bör sättas lägre än till 720 kronor. Domkapitlet i Härnösand föreslår ersättningen

för bostad och vivre till minst 600 kronor och domkapitlet i Luleå

finner, åtminstone hvad Luleå stift beträffar, att kostnaden därför ej kan

anslås till mindre än 800 kronor. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Västerbottens län anser äfven adjunkternas aflöning vara väl knappt tillmätt.

Den förhöjning, som erfordras, synes Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

lämpligen böra komma på ålderstilläggen genom höjande af

s. 297 Kontrollera mot PDF

297

Kuwjl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 88.

hvardera ålderstillägget till 300 kronor. Godtgörelse till adjunkt för bostad

och vivre bör för den norrländska landsbygden ej sättas lägre än

till (iOO kronor.

Styrelsen för allmänna svenska präst föreningen framhåller, hurusom i

följd af befordringsordningens brister kräfves, att för de extraordinarie^ förtninye».

hvilka, ehuru oförvitliga, af en eller annan orsak få längre vänta på befordran,

ersättning beredes genom tillräckliga ålderstillägg. Sättes begynnelselönen

för adjunkter till 800 kronor, hvilket belopp dock måhända

vid regleringens inträdande kunde betinnas otillräckligt, sä torde de böra tå

sig tillerkända tre ålderstillägg å 200 kronor \id respektive 5, 10 och 15

års oförvitlig tjänst i ämbetet. Vivreersättningen borde för landsbygden

bestämmas till 720 kronor. Tillika upplyser föreningen, att från Lunds

stift dessutom påyrkats äfven för adjunkterna 20 procent förhöjning med

hänsyn till levnadskostnaderna och den omständigheten att blott ett fåtal

komministraturer finnas och det extraordinarie prästerskapet inom stiftet

därför måste i regel vänta på befordran till ordinarie beställning vida

öfver den tid, då jämnåriga i andra stift åtnjuta en komministerslön,

eventuellt med ålderstillägg.

Kärn markall''gium (s. 218), som säger sig finna förslaget om adjunk- c\ffem™°r

ternas löneförmåner i det hela tillfredsställande, förklarar emellertid, att

kollegium icke kan tillstyrka, att samma förslag varder godkändt, innan

det ånyo granskats i belysningen af de förhållanden, som råda vid tiden

närmast före de blifvande löneregleringarnas uppgörande. Därvid torde

det nog, förmenar kollegium, vi-a sig nödvändigt att något höja den ersättning,

som skall utgå till adjunkt, när han icke in natura åtnjuter förmånerna

af bostad och vivre.

Af samma skäl, som jag ansett en förhöjning i kyrkoherdars och Dep"f‘f™en,>

komministrars minimilöner vara önskvärd, finner jag mig äfven böra

tillstyrka, att, om medel därtill kunna beredas, det — från kyrkofonden

utgående — adjunktsarfvodet höjes från 800 till 1,000 kronor för år

Blott ett ålderstillägg synes mig böra förekomma, nämligen å 200 kronor

efter 5 års tjänstgöring. Godtgörelsen till adjunkt för bostad och vivre,

då den ordinarie tjänstens innehafvare icke är bosatt i stad, lärer böra

bestämmes till 700 i stället för 500 kronor.

Om det enkla adjunktsarfvodet höjes till 1,000 kronor, bör för det

i sista stycket af § 11 förutsatta fallet, att extraordinarie präst är anställd

såsom biträde åt två ordinarie tjänsteinnehafvare, adjunktsarfvodet sättas

till 1,500 kronor årligen.

I öfverensstämmelse med hvad som vid 18 och 22 §§ af förslaget till

Bill. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 06 haft. 38

s. 298 Kontrollera mot PDF

Beräkning af

poetarfv oden.

Statistiska

uppgifter.

Förslagets

allmänna

innebörd.

298 Kungl. Maj-M Nåd. Proposition N:o 88.

lag om reglering af prästerskapets aflöning anförts, böra i förevarande §§

11 och 12 uteslutas de ord, som anvisa den frivilliga öfverenskommelsens

väg för be-tämmande af dels godtgörelse till adjunkt för bostad och vivre,

dels ersättning till ordinarie präst för lämnadt tjänstebiträde åt annan

ordinarie.

13 §.

Med hänsyn till de ansträngande och kostsamma resorna i de nordliga

stiften anser jag, i likhet med domkapitlet i Härnösand och kmnmarkolleyhnn,

att hvad kommittén i afseende å prostarfvoden föreslagit därom,

att fyllnadsbelopp icke skulle få beräknas för mer än tillhopa 10,000 kv.- kilometers areal, bör ändras på det sättet, att 30,000 kv.-kilometer bestämmas

såsom högsta arealen i angifna hänseendet.

Jag tillåter mig hänvisa till kommitténs betänkande IV, s. 174—181,

185, 186 s^int 188 och 189, beträffande vis-sa af kommittén där intagna

statistiska sammanställningar, utvisande prästerskapets löneförmåner sådana

de ntgingo ecklesiastikåret 1896 — 97 och sedermera beräknats med tillämpning

af de utaf kommittén föreslagna grunderna.

Förslag till lag om emeritilöner för präster.

Prästlöneregleringskommittén (s. 190 o. följ.) erinrar därom, att då

kommittén fick sig anbefalldt att verkställa utredning angående möjligheten

af och sättet för beredande af pension åt de prästmän, som af ålder

eller sjukdom ej förmå behörigen uppehålla sina tjänster, samt framlägga

de förslag, hvartill utredningen kunde föranleda, hade därvid icke gjorts

någon antydan om, hvilka allmänna grunder för pensioneringen borde

uppställas. I skrifvelsen af den 5 maj 1897, där Hiksdagen framhöll, att

en pensionering i större eller mindre omfattning af prästerskapet vore

önskvärd, men att Riksdagen ej förbisåge svårigheterna vid pensioneringens

åstadkommande, hade Riksdagen allenast uttalat den meningen, att prästerskapet

borde själ!" bidraga till sin pensionering.

Då det alltså ålåg kommittén att utfinna dylika grunder, har kommittén,

såsom jag i det föregående, vid redogörelsen för kommitténs allmänna

synpunkter i afseende å reglerandet af prästerskapets aHöningsförhållanden

m. m., angifvit, beträffande arten och omfattningen af pensioneringen

förklarat sig anse som en stor fördel, om tillfälle kunde beredas

åtminstone ett mindre antal åldriga och ej tjänstbara präster att draga sig

s. 299 Kontrollera mot PDF

299

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o HS.

tillbaka från sina innehafvande tjänster med rätt till skäliga pensioner,

hvilka, lämpligen kunde benämnas emeritilömr; och skulle omkostnaderna

för en pensionering i mindre omfattning kunna bestridas af kyrkans gemensamma

aflönmgstillgmgar, för den händelse kommitténs förslag om

indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde samt

om ersättning därför vunne afseende.

Kommittén framhåller nu i ingressen till motiven för ifrågavarande lagförslag,

att när kommittén grundat detta på den förutsättningen, att dylika

medel skulle vara att tillgå, det synts kommittén icke vara af behofvet

påkalladt att afgifva förslag till frågans lösning på annat sätt. Särskildt

hade kommittén från sin utgångspunkt ej funnit skäligt tillstyrka något

förpliktande för de prästerliga tjän-teinnehafvarna själfva att lämna bidrag

till de med deras pensionering förenade kostnaderna, helst en dylik skyldighet

ej torde böra dem påläggas, med mindre samtidigt stadgades ovillkorlig

rätt till pension. Vid framläggandet af de utaf kommittén föreslagna

grunderna för beräkning af prästerskapets aflöning hade komm ttén

också utgått från det antagandet, att några andra obligatoriska pensionsafgifter

ej skulle af prästerna uttagas än de års-fgifter, som för pensioneringen

af deras änkor och barn redan nu erlades till prästerskapets änkeoch

pupillkassa. Uppställdes jämväl det krafvel att prästerskapet skulle

deltaga i kostnaderna lör egen pensionering, framkallades däraf med all

säkerhet anspråk på förhöjda löner, anspråk Indika i slikt fall svårligen

torde kunna tillbakavisas.

Den pensionering i mindre omfattning — nämligen anordnandet afDefchéf™n.nU

emeritilöner inom gränsen af eu summa å 500,000 kronor —, som kommitténs

förslag afser att bringa till stånd, synes mig vara ett uppslag till

den länge omdebatterade frågans lösning, af allra största betydelse såväl

för prästerskapet som för församlingslifvet. Ty äfven om det, såsom kommittén

framhåller, är en sanning, att »präster, efter uppnådd sådan åldersgräns.

som eljest plägar uppställas för rä t att åtnjuta pension, icke sällan

äro för sitt ämbetes gärning fortfarande så dugliga, att deras skiljande

från tjänsten skulle medföra eu verklig förlust för kyrka och församling»,

måste det dock med afseende å det prä-terliga kallet, lika väl som i fråga

om hvarje annan offentlig befattning, erkännas, att dess riktiga skötande i

allmänhet icke kan förväntas af en man i långt framskriden ålder, med då

vanligtvis nedsatta kropps- och själskrafter. Men ett kvarstannande vid

tjänsten, sedan förmågan att sköta densamma upphört eller väsentligen

minskats, kan icke för prästen medföra någon tillfredsställelse, och för

församlingen äro olägenheterna af ett dylikt förhållande påtagliga. Också

s. 300 Kontrollera mot PDF

300

Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 88.

har kommitténs förslag om emeritilöner i princip vunnit nästan enhällig

tillslutning från de hörda myndigheternas sida.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparberg.? län afstyrker

förslaget, hufvudsakligen på den grund, att genom detsamma skulle »i

stort sedt synnerligen litet vinnas». Det vill dock synas, som om Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande alltför mycket underskattat förslagets

verkningar. En af kommittén uppgjord, å sid. 198 i betänkandet införd

tablå utvisar nämligen, att år 1901 af ordinarie prästerliga tjänst einnehafvare

145 tillhörde 75-årsklassen och att antalet adjunkter, som uppnått

60 ars ålder, samma år var 10. Dessa förhållanden hafva dock sedermera

förändrats, såsom jag längre fram skall visa. För den händelse emellertid

flertalet af åsyftade 155 präster — för hvilka, med tillämpning af de

utaf kommittén föreslagna grunder, emeritilönerna skulle uppgått till

sammanlagdt 539,600 kronor — träd! tillbaka för yngre krafter, skulle

helt visst såväl kyrkan som församlingarna däraf haft ett afsevärdt gagn.

Det sätt, hvarpå enligt kommitténs förslag pensionsfrågans ekonomiska

sida skulle lösas, nämligen genom anlitande af kyrkofondens medel, innebär

efter min mening eu lyckligt funnen utväg ur de svårigheter, denna

fråga ur nämnda synpunkt sedan årtionden beredt regering, riksdag och

kyrkomöte.

Visserligen kan mot den af kommittén föreslagna lösningen anmärkas,

att den icke byggt på principen om skyldighet för prästerna att

själfva lämna bidrag till bestridande af de med deras pensionering förenade

kostnaderna, eu princip som af Riksdagen uttryckligen angifvits.

Men vid ett ordnande af pensioneringen enligt de grunder, hvarpå kommitténs

förslag i ämnet hvilar, synes mig ett deltagande å prästerskapets

sida i pensionskostnaden skäligen icke kunna ifrågasättas. Ty någon ovillkorlig

rätt till pension skulle ju, såsom kommittén äfven påpekat, icke

finnas för innehafvare af prästerlig tjänst, hvarför det mycket väl kan

hända, att präst, med afseende å hvilken de stadgade förutsättningarna

för emeritilöns erhållande föreligga, af brist på medel dock icke får dylik

lön sig tillerkänd. Med de aflöningsförmåner, som bjudas prästerna i de

lägre löm klasserna, torde det väl icke häller rimligtvis kunna begäras, att

de skola utgöra afgifter till sin egen pensionering. För öfrigt lärer den

lagstiftning, hvartill kommittén genom förslaget i ill lag om emeritilöner

gifvit uppslag, knappast kunna betraktas annorlunda än såsom en försökslagsiiftning,

ej såsom ett slutgiltigt ordnande af frågan om prästerskapets

pensionering.

Förevarande lagförslag bär, såsom kommitténs öfriga förslag, afseende

endast å det i de territoriella församlingarna tjänstgörande prästerskapet,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.-ts Nåd. Proposition N:o SS. yoi

vare sig- ordinarie eller extraordinarie (§ 1). Det kan ifrågasätta^, om

jämväl extraordinarie präst bör komma i åtnjutande af eineritilön, då ju

med afseende å civila tjänstemäns rätt till'' pension af statsmedel den

grundsatsen år gällande, att sådan rätt tillkommer endast ordinarie innehafvare

af befattning med lön å stat. 1 likhet med kommi t< n finner jag

emellertid öfvervägande skål tala för att tillfälle till försörjning annorledes

än genom tjänstgöring i församling beredes extraordinarie präst,

som uppnått en högre ålder. Sådan tjänstgöring måste nämligen, såsom

kommittén framhåller, helt visst vara för den åldrige adjunkten mycket

betungande, då för honom knappast längre finnes utsikt att blifva befordrad

till ordinarie befattning. Mången gång lärer väl icke heller hans

användande i kyrkans tjänst vara synnerligen önskvärd!.

Då Kungl. Maj:t ansetts böra, fortfarande som hittills, disponera

kyrkans gemensamma afiönin.^tillgångar, med hvilka emeritilönerna skola

bestridas, och endast Kungl. Maj:t lärer vara i tillfälle att träffa det rätta

afgörandet mellan dem, som varda, anmälda till emeritilöner, finner jag i

sin ordning, att Kungl. Maj:t skall, såsom kommittén ock föreslagit, utse

innehafvare af emeritilön (§ 1).

1-5 §§.

Ordinarie präst skall enligt kommitténs förslag vara pliktig att, motöfvtrtikiefvtr

åtnjutande af emeritilön. afgå från sin tjänst, när han fyllt 75 år och icke ,nvMUtL

längre förmår behörigen uppehålla tjänsten, eller när han fyllt 65 år

somt under mer än tre af de senast förflutna fem åren varit i följd af

obotlig sjukdom eller ålderdomssvaghet urståndsatt att fullgöra sina tjänsteåligganden

och af sådan anledning åtnjutit tjänstledighet. Extraordinarie

präst ma erhålla emeritilön, när han uppnått en ålder af 60 år (§ 2).

Vederbörande domkapitel har att lins Kungl Maj:t, anmäla, då stiftet''tillhörande

präst fyllt 74 år och icke längre förmår behörigen uppehålla sin

tjänst eller eljest enligt bestämmelserna i kommittéförslagets § 2 finnes

böra komma i åtnjutande af emeritilön (§ 5).

Då prästerskapets aflöning i ej ringa mån är beroende af tillskott

från kyrkofonden, liar kommittén ansett, att den summa bör begränsas,

som årligen far från fonden utgå till emeritilöner, och i sådant afseende

föreslagit ett maximum af 500,000 kronor för hvarje år. Inom ramen af

denna summa^ skulle Kungl. Maj:t fastställa det antal emeritilöner, som

må utdelas. Kommittén framhåller i motiveringen till paragraf n, att vid

antalets bestämmande bör tagas hänsyn till dem af de olika tjänstegruppema,

som kunna förväntas blifva i behof af dylik lön, så att antalet

s. 302 Kontrollera mot PDF

302 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

löner sättes i ett lämpligt förhållande till antalet emeriti inom hvarje

grupp (§3).

En ordinarie tjänsteinnehafvares lön — dock utan mberäkmng åt

bostads- eller någon särskild förmån — skall vara mätaren pa beloppet

af den emeritilön, han äger vid afgång från tjäns en åtnjuta; och har

kommittén föreslagit, att 80 procent af den sålunda beräknade lönen skall

utgöra emeritilön. Angifna procenttal bär dock synts a ena sidan vara för

högt, när aflöningsförmånerna uppgå till mera betydande belopp, och å

andra sidan icke göra till fyllest, när de lägsta lönerna utgöra underlaget

för emeritilönens beräkning. En gräns såväl uppåt som nedåt lör emeritilön

har alltså föreslagits, i d-1 att dylik lön ej må understiga 1,800

kronor, ej heller öfvers1 iga 5,000 kronor. Utan hänsyn till värdet af de

aflönihgsförmåner, extraordinarie präst senast åtnjutit, skall emeritilön för

honom alltid utgöra 1,800 kronor (§ 4).

pulkors- 0fver ståt!* åt larf ämbetet håller före, att de i §§ 2 och 5 förekommande

bestämmelser or(jen »och icke längre förmår behörigen uppehålla sin tjänst^ höra utgå.

afgå*/rånDet syntes vara nog att stadga skyldighet för präst att afgå vid fyllda

tjänst. 75 års ålder och att öfvcrlämna åt Kungl. Magt. att, med ledu ng åt de

upplysningar, domkapitlet kunde lämna, bestämma hvilka borde erhålla

emeritilön. Ett offentligt utsägande att prästmannen icke längre förmådde

behörigen uppehålla sin tjänst syntes nära nog stötande. Edeis Kungl.

Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län förmenar, att uppnådd ålder

af 75 år bör ensamt för sig vara nog för konstituerande af prästs skyldighet

att afgå från sin tjänst mot erhållande af emeritilön, och att således

domkapitlet bör hos Kungl. Maj:t anmäla alla, som nästföljande ar

uppnå nämnda ålder. Skulle någon åt de sålunda anmälda ännu äga

sådana kropps- och själskrafter, att hans bibehållande vid ämbetet amåges

önskvärdt, borde detta samtidigt inberättas af domkapitlet, som jämväl

borde yttra s''g om, i hvdken ordning de anmälda borde komma i

fråga till lediga emeritilöner. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i

Östergötlands län finner den prötingsrätt, som enligt § 5 tillagts, domkapitlet

och hvilken mången gång toide blitva icke så lätt, vara för tjänsteinnehafvaren

mindre tilltalande. Visserligen kun<!e kropps- och själskrafter

hos en 75-åring vara så goda. att hinder icke mötte för honom att förrätta

sitt värf, men säkerligen vore det ur kyrkans synpunkt önskvärdt,

att den prästman, som uppnått nämnda ålder, bletve ersatt åt en yngre

kraft. Fördenskull anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att hvarje

ordinarie präst, som fyllt 75 år, skall vara skyldig att mot erhållande af

s. 303 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma j .i n Nåd. Proposition No 88. 303

emeritilön afgå från tjänsten samt af domkapitlet i föreskrifven tid anmälas

till erhållande af dylik lön.

Pa de sålunda anförda skälen tillstyrker jag, i likhet med kammarkollegium

(s. 228), att orden »och icke längre förmår behörigen uppehålla sin tjänst»

uteslutas ur såväl § 2 som § 5.

Enligt hvad af motiveringen till § 3 framgår, afser densamma å ena^rfS//

sidan att fastställa gränsen för emeritilönernas totalbelopp och å andra dika klotter

sidan att reglera det inbördes förhållandet mellan de präster af olika tjänstegrader

— kyrkoherdar, komministrar och adjunkter — som kunna ifrågasättas

till erhållande af emeritilön. Detta senare är emellertid icke uttryckt

i själfva lagen. Såsom k<nnmavkullegivm (s. 229) framhåller, är dock af

vikt, att da det gifves olika klasser af tjänsteinnehafvare, jämväl eVneritilönerna

grupperas i sina särskilda klasser, och att denna gruppering ej får

förryckas på grund af tillfälliga omständigheter. Om förhållandena sedermera

på ett konstant sätt förändra sig, är ju Kungl. Makt oförhindrad att

göra en annan indelning. En viss ordning bör, säger kollegium, fastställas

och iakttagas, så att ej alltför mycket varder öfverlämnadt åt slumpen.

Häruti instämmer jag och anser följaktligen en omredigering af paragrafen

vara af behofvet påkallad.

Med anledning af kommitténs förslag till föreskrifter angående be- b™kiZ fTt

räkning af prästerskapets aflöning bär jag uttalat mig för en förhöjning af cmcnuiöner.

kyrkoherdars och komministrars minimiafiöning. Enligt min mening är

det nämligen önskvärd!, att lönen för dessa präster, när de innehaft tjänst

inom sin grad i 10 år, ej understiger för kyrkoherde 4,500 kronor och för

komminister 3,000 kronor.

I anslutning hä-till anser jag ock, att emeritilöns minimibelopp bör

liöjas, så att emeritilönen för respektive ordinarie tjänsteinnehafvare under

alla förhållanden må uppgå till minst 80 procent af något lera af nyssnämnda

belopp. Den skulle således för kyrkoherde aldrig understiga 3,800

kronor eller för komminister 2,400 kronor, oberoende däraf om en beräkning

efter 80 procent af den reglerade lönen ej ställer sig lika fördelaktig

för den till emeritilön berättigade Bestämmas emeritilönernas minimibelopp

till respektive 3,600 och 2,400 kronor, kan det i något sällsynt undantagsfall

inträffa, att en vid mycket framskriden ålder befordrad präst får sin

emeritilön beräknad efter ett högre lönebelopp, än det han i verkligheten

uppburit, nämligen om han icke i 10 år innehaft ordinarie befattning inom

sin grad. Men denna förmån torde ej böra honom förmenas.

s. 304 Kontrollera mot PDF

304

Förändrad, anordning

af

innehållet i

§§ 1-5.

Statistiska

uppgifter.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Jag har ej något att erinra däremot, att emeritilöns maximum sättes

till 5,000 kronor, ej heller mot ett bestämmande af emeritilön för extraordinarie

präst t ill ett för alla . lika belopp af 1,800 kronor.

Emellertid synes det mig ej lämpligt, att i denna lag meddelas bestämmelser

om sättet att beräkna emeritilöner eller om deras maximioch

mimibelopp, utan lärer det böra öfverlämnas åt Eders Kungl. Maj:t

att fastställa grunder för beräkning lika väl af dylika löner som af löner

och arfvoden till det i tjänst varande prästerskapet.

Jämte det jag anser, att några af förevarande paragrafer höra omredigeras

till öfverensstämmelse m< d -hvad jag nu anfört, delar jag kammar

kol Irgii åsikt därom (s. 234 o. följd, att paragrafernas innehåll bör

anordnas i någon mån annorlunda, än som skett i kommitténs lagförslag.

Blifvande 1 § skulle sålunda motsvaras af kommitt förslagets § 1 första

stycket, blifvande 2 § af kommittéförslagets § 4, blifvande 4 § af kommittéförslagets

§ 2 samt blifvande 5 § af kommittéförslagets § 1 andra

stycket äfvensom § 5; men skulle kommittéförslagets § 3 bibehålla sin

plats oförändrad.

Vid anställda undersökningar har det visat sig, att den 1 maj 1907

funnos 114 p> aster, som fylit 75 år. Af dessa voro 93 kyrkoherdar

och 21 komministrar. Samma dag och år hade 14 adjunkter uppnatt

en ålder af 60 år. En pensionering af samtliga dessa präster, med tillämpning

af de — från kommitténs i viss mån afvikande — grunder, jag ti låtit

mig föreslå-, skulle medföra en kostnad af 454,030 kronor. Hvad af 500,000

kronor sedermera återstode eller 45,970 kronor kunde användas för beredande

af emeritilöner åt de ordinarie präster, som i följd af sjukdom 1. d.

måste afgå från sina tjänster redan vid fyllda 65 år.

Mera detaljerade uppgifter kunna inhämtas af följande tablå, med

hvilken torde höra jämföras en liknande tablå, intagen å sid. 198 i kommitténs

betänkande IV.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bih. till Rilcsd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 66 Haft.

Tablå,

utvisande ungefärliga kostnaden för bestridande af emeritilöner åt rikets prästerskap år 1907.

enligt de i Kungl. Maj:ts proposition föreslagna grunderna.

1

1 *

3

1 <1

I »

I

1 1

1 <•

1 »

1 i"

1 i''

1 i-''

Stift.

Antal kyrkoherdar,

som den t/. 1907 upp-

nått 75 ars ålder.

Antal komministrar

m fl., som den t/6

1907 uppnått 75 års

ålder.

Antal adjunkter,

som den l/6 1907 upp-

nått 6u ärs ålder.

Summa.

Om de i kol. 2—5 upptagna präster

erhållit emeritilöner enligt Kungl.

Maj:ts förslag, hade lönebeloppet

utgjort för

Af samtliga till emeritilön

berättigade utgjorde

kyrko-

herdar

kr.

kommi-

nistrar

m. fl.

kr.

adjunkter

kr.

samtliga

präster

kr.

kyrko-

herdar

%

kommi- nistrar

m. fl.

°,''o

adjunkter

%

Uppsala ........

7

5

2

14

26,760

12,000

3,600

42,300

60.00

35.71

14.29

Linköpings ..............

9

i

1

11

32,400

2,400

1,800

36,600

81.sä

9.00

9.09

Skara..........

14

i

2

17

64,810

2,100

3,600

60,810

82.35

5.ss

11.77

Strängnäs ............

7

2

1

10

25,470

6,240

1,800

33,510

70.oo

20. oo

lO.oo

Västerås.....................

6

—

l

7

23,510

—

1,800

25,310

85.71

O.oo

14.29

Växjö.......................

10

2

—

12

36,900

4,800

—

41,700

83.33

16.07

O.oo

Lunds.........

13

—

3

10

69,400

—

5,400

64,800

81.25

O.oo

18.75

Göteborgs ....................

• 8

4

2

14

34,620

9,600

3,600

47,820

57.14

28 57

14.29

Kalmar ........................

2

1

—

3

7,550

2,400

—

9,950

66.07

33.33

O.oo

Karlstads ..............

5

1

—

6

20,910

2,400

—

23,310

83.33

16.67

O.oo

Härnösands ...............

7

1

2

10

30,800

2,400

3,600

36,800

70.oo

10.00

20.oo

Lille;! ..........................

3

1

_

4

13,630

3,030

—

16,660

75.00

25.00

0 oo

Visby .........................

2

—

—

2

7,200

—

—

7,200

lOO.oo

O.oo

O.oo 1

Stockholms stad ...........

—

2

- i

2

—

7,200

—

7,200

O.no

100 o o

O.oo |

För hela riket

93

21

14 !

128

373,960

54,870

25,200

454,030

72.60

16.40

10.9 4 !

SOS ''SS °''.V" ttoiftsodo.i,j »fyppsr svif»W ''löwn]£

s. 306 Kontrollera mot PDF

306

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 88.

14 §.

utdelning Huru mycket af kyrkofondens tillgångar intill 500,000 kronor må

första sA»ffe"disponeras för bestridande af emeritilöner, torde, såsom kommittén erinafiön»r''tl''

rar, svårligen kunna afgöras förr, än de af kommittén föreslagna lagarna

varit under någon tid tillämpade och verkningarna af dem låta sig med

större säkerhet bedömas. Det har därför synts kommittén, att med utdelande

af emeritilöner borde anstå någon tid, efter det de nya löneregleringarna

börjat tillämpas. Ecklesiastikåret 1920—21 föreslår kommittén

såsom emeritilönernas begynnelseår.

Med afseende härå uttalar domkapitlet i Härnösand önskvärdheten

af att, om möjlighet därtill funnes, emeritilön måtte utgå något tidigare,

enär en af de mest ödesdigra bristerna i vår kyrkliga organisation vore

saknaden af pension eller emeritilön för ålderstigna och orkeslösa präster.

Det vore därför i högsta grad ömkligt, att icke ytterligare 15 år skulle

förflyta, innan man försökte att i någon mån afhjälpa denna brist.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västernorrlands län gör ett liknande

uttalande.

Äfven kammarkollegium (s. 239) finner det vara af största vikt, att

emeritilöner anordnas, så fort omständigheterna sådant tillåta. Kollegium

framhåller, att endast Eders Kungl. Maj t lärer kunna afgöra, huruvida

kyrkofondens tillgångar medgifva, att detta sker tidigare, än kommittén

föreslagit, och ifrågasätter, om icke åt Eders Kungl. Maj:t bör öfverlåtas

att bestämma, när emeritilöner första gången skola utgå.

Då också jag hyser den meningen, att utdelandet af emeritilöner icke

bör uppskjutas längre, än af förhållandena oundgängligen påkallas, anser

jag, i likhet med kammarkollegium, att afg">randet angående tiden för utdelande

första gången af emeritilöner lämpligen må tillkomma Eders Kungl.

Maj.t, och att följaktligen förevarande paragraf bör i enlighet härmed

omredigeras.''

6-16 §§.

Förändrad Kammarkollegium (s. 237) säger sig anse det mindre lämpligt, att i

lag, vid hvars tillkomst och förändring mer än vanligt tunga former

uteslutningar skulle tillämpas, inrymma alla de bestämmelser af mera reglementarisk

beskaffenhet, som upptagits i §§ 6 — 9 samt § 11. Enligt kollegii åsikt

skulle det göra tillfyllest, om i lagen allenast föreskrefves: när ordinarie

präst, åt hvilken emeritilön tilldelats, skall frånträda sin tjänstebefattning

opaginerad Kontrollera mot PDF

:J07

Kungl. Maj:Is Nåd. Proposition K:o 88.

(§ 6); från hvilken tid profit, som fått emeritilftn sig beviljad, öger åtnjuta

densamma, och när emeritilön vid dödsfall upphör att utgå (§ 8); att emeritilöu

skall utgå kvartalsvis (§ 9); samt att lätt till dylik lön förverkas,

när innehafvaren däraf blifvit dömd prästämbetet förlustig (§ 11). Hvad

i öfrigt uti omförmälda paragrafer stadgats borde enligt kollegii åsikt

kunna upptagas bland de föreskrifter, Eders Kungl. Maj.t antagits komma

att enligt § 13 meddela.

Med instämmande häri anser jag dessutom, på sätt jag i det föregående

vid upprepade tillfällen erinrat, att den paragraf (§ 16) bör uteslutas,

enligt hvilken kyrkans medbestiimmand rätt vid den af kommittén

föreslagna lagstiftningen skulle i lagen uttryckligen angilvas.

Genom en förändrad anordning af innehållet och vissa paragrafers

uteslutande skulle fö.evarande lag komma att innehålla, utöfver de 5

första paragraferna, ytterligare endast 7, af hvilka:

blifvande 6 § motsvaras af kommittéförslagets § 6 andra stycket, § 8 och

§ 9 andra stycket;

blifvande 7 § motsvaras af kommittéförslagets § 11 första punkten

» 8 § » » » §10

» 9 § » » » §14

» 10 § » » » § 15

» 11 § » » » § 12

» 12 § * » » §13

Af komnrttéförslagets §§ 6—16 skulle således § 6 första stycket, § 7,

§ 9 första stycket, § 11 andra punkten och § 16 uteslutas.

Förslag till lag om kyrkofond.

Såsom jag i det föregående vid olika tillfällen framhållit, har en för öfr£ef*£lo_

hela prästerskapet gemensam atlöningstillgång tillskapats genom den i § 9 yelTiLlhm

mom. 2 af 1862 års förordning införda bestämmelsen, att inkomster, som

grunda sig på statsanslag i kontanta penningar, kronotionde och hemmansräntor

eller på arrenden för de af kronan upplåtna stom-, annex- och

mensalhimman och lägenheter, som icke äro bostadsboställen, må »från

en till annan församling öfverflyttas». Härigenom har, säger kommittén

(s. 204), visserligen möjliggjorts en förbättring i det svagast aflönade

s. 308 Kontrollera mot PDF

308

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

prästerskapets villkor, liksom en utjämning af lönerna kommit till stånd;

men förbättringen har varit otillräcklig och utjämningen ofullständig.

Kommittén framhåller, att båda önskemålen skola på ett fullkomligare sätt

genomföras, om till kyrkans förfogande ställas gemensamma aflöningsmedel

i den omfattning, förevarande förslag angifver.

De ecklesiastika tillgångar, Indika enligt kommitténs åsikt böra användas

i kyrkans samfällda intresse, äro till en början sådana, som uppsamlats i prästerskapets

löneregleringsfond. Denna har ju för närvarande alldeles samma

uppgift, som skulle tillkomma kyrkofonden, nämligen att bidraga till utjämnande

af prästerskapets lönevillkor öfver hela riket För de ecklesiastika

boställenas skogsfond har visserligen ändamålet blifvit något annorlunda

bestämdt, i det att med denna fonds medel skall bekosta-! skogskultur å

sådana ecklesiastika bostallen, h vilka icke lämna så stort virkesöt versko tt,

att kostnaden för dylikt arbete kan däraf bestridas. Dock kunna ju i

själfva verket utgifter för höjande af skogsskötseln å ett ecklesiastikt

boställe sägas, om ock på omvägar, bereda prästerskapet ökade Unetillgångar.

De båda fondernas ändamål är således icke för hvarandra främmande.

Om kyrkofonden öfvertager de förpliktelser, som åligga prästerskapets

löneregleringsfond och de ecklesiastika boställenas skogsfond, lärer icke

någon berättigad invändning kunna göras mot nämnda fonders öfverförande

till kyrkofonden.

Utom sagda fonder förvaltas dels af statskontoret och dels af vissa

domkapitel äfvensom andra lokala myndigheter åtskilliga fonder, hvilka

jämväl leda sitt ursprung från ecklesiastika lönetillgångar eller afse att

bereda prästerskapet i de territoriella församlingarna ökade aflöningsförmåner.

Huruvida med dessa fonders tillkomst och uppgift skulle öfverensstämma,

att de indroges till kyrkofonden, måste i hvarje särskilt fall

blifva föremål för en mycket noggrann utredning. Löm tillgångar, som

anskaffats af eller till förmån för en församling eller ett pastorat, eller

hvilka af enskild person donerats till innehafvare af viss prästerlig tjänst,

i syfte att bereda denne ök*d inkomst, falla naturligtvis helt och hållet

utom gränserna för kyrkofondens anspråk. Fders Kungl. Maj.t lärer, efter

myndigheters och enskildas hörande, afgöra, hvilka fonder eller andra

ecklesiastika lönetillgångar — utöfver prästerskapets löneregleringsfond

och de ecklesiastika boställenas skogsfond — äro af beskaffenhet att kunna

införlifvas med kyrkofonden.

Åsyftade lönetillgångnr hafva karaktären af kapital, hvilka allenast en

gång komma kyrkofonden till godo. Andra för kyrkofonden afsedda medel

äro att betrakta såsom årsinkomster och innefatta dels utkastning af fondens

O

s. 309 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:Is Nåd. Proposition N:o 88. 309

egen behållning, dels och hufvudsakligen anslag från statsverket samt afkastning

åt jord- och skogsegendomur af ecklesiastik boställsnatur.

Den mest betydande bland dessa årsinkomster är er.-ätt ni ngen af statsmedel

för prästerskapets tionde och alla andra afgifter af fast egendom.

Vidare sk''»la till kyrkofonden ingå skogsförsäljningsmedel från prästerskapets

boställen. Kommittén påpekar, hurusom de inkomster, hvilka tillfarts

prästerskapet genom skogsalkastning från deras bostadsboställen, fördelat

sig m\ eket oiämnt pa olika ar och tillika infört ojämnheter i prästerskapets

aflöningsförhållanden. I följd häraf anser kommittén att, åtminstone i

vatdiga fall, icke någon andel i skogens afkastning utöfver husbehofvet

bör tillerkännas de särskilda boställshafvarna, utan att behållna skogsförsäljningsmedlen

från bostadsboställen skola i sin helhet ingå till kyrkofonden,

liksom naturligtvis äfven från löningsboställena.

Enär med prästerlig beställning enligt kommitténs förslag icke komme

att förenas någon annan jord än bostadsboställe samt hemman eller lägenhet,

som brukas i förening med dylikt boställe, skola öfriga löningsboställen

äfvensom ersättningsmedel för jord eller förmån, som upplåtits från löningsboställe,

skiljas från de beställningar, med hvilka* de hittills varit förenade,

och afkastningen däraf upptagas såsom en för hela kyrkan gemensam lönetillgång.

Det är i följd händ'' tydligt, att kyrkofondens inkomst af arrendemedel.

skall blifva icke obetydligt större, än hvad prästerskapets löneregleringsfond

i sådant afseende uppburit.

För öfrigt betonar kommittén, att det ekonomiska stöd, staten för närvarande

lämnar kyrkan, icke heller för framtiden kan undvaras. Hvilka

anspråk på bidrag kyrkan bör uppställa, an-er kommittén nu icke kunna

annorlunda bestämmas, än att anslagens storlek göres beroende af hvad i

sådant afseende utgöres för ecklesiastikåret 1913—14, efter hvars utgång

några af de nya löneregleringarna skola börja att tillämpas. Den ersättning

för indragen kronotionde och afskrifven kyrkotionde jämte andra persedelanslag

äfvensom de statsanslag i penningar, som nämnda ecklesiastikår

komma ^prästerskapet till godo, skulle sedermera allt framgent af prästerskapet

åtnjutas.

Tillgångar och inkomster, som beräknas för den nybildade kyrkofonden,

kunna ej alla på en gång komma densamma till godo. Många

prästers ekonomiska intressen äro nämligen förbundna med nuvarande

disposition af de kyrkliga lönetillgångarna. Kommittén anser emellertid

hinder icke förefinnas för. rubbning i ett eller annat afseende af bestående

förhållanden, såvida den, hvars rätt genom en förändrad anordning skulle

blifva kränkt, hålles fullt skadeslös. Förr än den tidpunkt infaller, då

s. 310 Kontrollera mot PDF

Departements

chefen.

310 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

någon ny lönereglering kan börja tillämpas, har kyrkofonden ingen uppgift

att fylla. Men när detta med in 1 maj 1914 inträffar, föreligger ock ett

behof af att denna fond träder i verksamhet.

Kyrkofondens utgifter afse naturligtvis i första rummet att främja

prästerskapets ekonomiska intressen vaie sig direkt genom lönebidrag och

arfvoden åt i tjänst varande präster äfvensom emeritilöner åt åldringar och

sjuklingar, som upphört att tjänstgöra i församlingarna, eller ock indirekt

genom bekostande af skogsskötsel och skogsvård å prästerskapets boställen

samt genom bidrag till fullgörande af skattskyldighet för boställe, hvars

skogsatkastning ingår till kyrkofonden, under det att boställshafvaren är

betalningsskyldig för de å skogsmarken belöpande utskylder och besvär.

Men det blir äfven möjligt att med kyrkofondens medel tillmötesgå

de med odlingens fortgång alltjämt växande krafven på en utveckling af

den kyrkliga organisationen, sär.-kildt inom mera aflägset belägna trakter

af vårt land, där, såsom kommittén säger, behofvet af ökadt prästerligt

biträde ligger i öppen dag, men ej kan afhjälpas ensamt genom hvad en

fåtalig befolkning erbjuder af sin knappa inkomst.

Då jag i det föregående uttalat min anslutning till de principer, på

hvilka fördaget till lag om indragning till statsverket och afskrifning af

prästerskapets tionde samt om ersättning därför bbfvit byggd!, samt äfven

i ölrigt omfattat de af kommittén uppställda hufvudgrunderna för reglering

af prästerskapets aflöning, har jag naturligtvis ej något att erinra däremot

att, för den händelse kommitténs förslag komma ad bringas till verkställighet,

en anordning vidtages i det syfte, som enligt nu omhandlade

lagförslag skulle förbindas med kyrkofonden, nämligen att uppsamla

de gemensamma ecklesiastika tillgångarna och fördela dem på ekonomiskt

svaga beställningar eller använda dem för tdlgodseende af andra

kyrkliga kraf.

Lika litet som kammarkollegium och statskontoret, hvilka den 6 december

1905 afgifvit gemensamt underdånigt utlåtande öfver föreliggande

förslag till lag om kyrkofond, har jag något att ur principiell synpunkt

erinra mot detsamma. Det afstyrkes för öfrigt endast af domkapitlet i

Skara och öfverståthållareämbetet. Några af länsstyrelserna, hvilka i likhet

med sistnämnda myndigheter afstyrkt tiondeafskrifningsförslaget, anse, att

kyrkofondens inkomster böra bestämmas på väsentligen annat sätt än kommittén

föreslagit.

s. 311 Kontrollera mot PDF

Kumjl Maj:tu Nät/. Proposition N:o 88.

311

1 §•

Mot det här framställda förslaget om öfverlämnande till statskontoretk^''l>''<dZmgS

af kyrkofondens förvaltning erinrar styrelsen för allmänna svenska präst- Uiminnden

förenniym, att om kyrkan, på sätt. föreslaget blifvit, uppgifver sin uråldriga '' fr!,9,intionderätt,

det icke synes oberäftigadt, att hon uppställer krafvet attsv^f

själt lå förvalta de genom tiondeafskrifningen och indragning af andra föreningen.

kyrkliga tillgångar uppkomna aflöningsmedlen. Endast därigenom syntes

för statskyrkan tryggheten vara fullt garanterad. De politiska förhållandena

kunde nämligen tänkas så gestalta sig, att utvecklingen skulle ske

lugnast, om kyrkan stode mera fri och sjelfständig i sin förvaltning och

disposition af de nödiga ekonomiska existensmedlen. Från ren förvaltningssynpunkt

borde en kyrkans egen förvaltning icke blifva mindre trygg

än eu sådan genom statskontoret, liksom den icke heller borde blifva mindre

fruktbringande i ekonomiskt afseende. Dt tfa visar förvaltningen af prästerskapets

änke- och pupillkassa. Medan sålunda statskontoret under åren

18it9 —1901 vid sin förvaltning al prästerskapets löneregleringsfond icke

kunnat å dess medel förskaffa högre ränteatkastning än efter 3.63—3.78

procent och å de ecklesiastika boställenas skogsfondsmedel 3.60—3.99 procent,

så hade prästerskapets änke- och pupillkassa under samma år lö99 —lltOl

haft en ränteinkomst af respektive 4.59 och 4 58 procent å sina fonder och

sammaledes under senaste förvaltningsåret 1904 — 1905 en medelränta af

4.65 procent, och detta å fonder af vida större omfattning, nämligen af

ända till öfver 11 millioner kronor. Kostnaden för denna förvaltning hade

icke dragit större utgifter än 25,642 kronor 8 öre under 1903 — 1904,

medan en förvaltning genom statskontoret enligt nådiga brefvet den 14

februari 1868 medförde ett afdrag af uppbördsprovision efter 3.125 procent.

Den ifrågasatta fonden komme icke att fä så stora summor fonderade,

utan mera att vara ett redovisningsverk för uppbördens mottagande och

utanordning. Under alla förhållanden syntes därför eu direkt förvaltning

genom en al kyrkomöte utsedd styrelse af t. ex. 5 personer under Kung!.

Maj:ts kontroll vara lämp''igast. och tryggast.

Med anledning af hvad ptästföreningen sålunda andragit har stats-3tatskon''

kontoret i infordradt underdånigt utlåtande af den 28 november 1907 till <ore''

en början framhållit bland annat, hurusom det syntes vara följdriktigt, att

så länge dispositionen öfver de medel, om hvilkas förvaltning här vore

fråga, läge i Eders Kung! Maj:ts hand, äfven förvaltningen af dessa medel

borde förblifva hos ett statens ämbetsverk.

Beträffande härefter påståendet att en förvaltning af kyrkofonden

s. 312 Kontrollera mot PDF

312

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

genom annan myndighet än statskontoret skulle för fonden blifva ekonomiskt

fördelakti<rare dels genom erhållande af högre ränteafkastning och

dels genom billigare förvaltningskostnader, gör statskontoret det uttalandet,

att det ville synas statskontoret, som om präst föreningen grundat dessa

sina uttalanden på föreställningar, hvilka vore väsentligt oriktiga. Statskontoret

ville ingalunda förneka, att icke en särskild styrelse, åt hvilken

förvaltningen af fonden öfverlämnades, helt visst skulle lyckas uppbringa

ränteafkastningen till en högre siffra än den, som skulle ernås genom

statskontorets förvaltning. Det läge nämligen i sakens natur, att en styrelse,

som skulle få till uteslutande uppgift att förvalta en enda fond af

jämförelsevis måttlig storlek och vid utofvandet af sin förvaltning vore i

tillfälle att med friare händer begagna sig af gynnsamma konjunkturer,

skulle kunna åstadkomma ett finansiellt bättre resultat än det som kunde

vinnas, där de nu nämnda förutsättningarna alldeles icke eller i endast

ringa män vore för handen. Att ränteafkastningen å medel tillhörande

prästerskapets löneregleringsfond och de ecklesiastika boställenas skogsfond

icke varit så låg, som af prästföreningen uppgifvits,-framginge emellertid

af det faktiska förhållandet, att dessa fonders kos statskontor^ innestående

medel blifvit under ett hvart af nedannämnda 10 år tillgodoförd ränta

efter följande procenttal:

1897 ..........................

...................... 3.90

1902 .........................

4.06

1898 ...............

............ 3.93

1903

3.98

1899 ..........................

..................... 3.92

1904 ........................

...................... 3.96

1900 .........................

...................... 4.oo

1905 ..........................

...................... 4.05

1901.........................

...................... 4.U

1906 ..........................

....................... 4.11

alltså tillhopa 40.02 procent eller i medeltal 4 procent för år.

I afseende å hvad af prästföreningen antydes därom, att en förvaltning

af kyrkofonden på sätt föreningen angifver borde komma att draga

en betydligt lägre kostnad än den nuvarande förvaltningen genom statskontoret,

anser ämbetsverket tillräckligt erinra därom, att hvarken prästerskapets

löneregleringsfond eller de ecklesiastika boställenas skogsfond belastas

med ett enda öres utgift för med<4sförvaltning; och förhållandet

skulle ju blifva enahanda hvad kyrkofonden anginge. Den i kungl. brefvet

den 14 februari 1868 medgifva uppbördsprovisiomm — som i allt fall

icke var någon »förvaltnings»kostnad, enär den utgick oberoende af hvem

som förvaltade fonden — hade sedan mer än 20 år tillbaka upphört

att utgå.

Slutligen erinrar statskontoret äfven därom, att det väl icke varit

prästtöreningens mening att befria statens ämbetsverk och myndigheter

från de bestyr af mångfaldigt slag, hvdka blifva förbundna dels med

s. 313 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj:ts Nåd. Proposition N:o 8S. 313

uppbörd och redovisning al de i § 3 af förslaget till lag om kyrkofond

angifna inkomster dels ock med de utgifter, som enligt § G af samma lag

skola af kyrkofonden utgöras.

Under åberopande af det anförda förklarar sig statskontoret sakna

hvarje anledning att biträda det förslag till kyrkofondens förvaltning, som

blifvit af prästföreningen frainlagdt.

Med hänsyn till hvad statskontoret sålunda upplyst och erinrat finner^y^uemjwoicke

heller jag skäl tillstyrka ett afvikande från hvad prästlönereglerings- chefen''

kommittén i omhandlade paragraf föreslagit om kyrkofondens förvaltning.

3 §■

2 mom.

Uti § 6 mom. 1 af förslaget till lag om reglering af prästerskapets aflöning

förutsättes, att endast undantagsvis — när bostadsboställe tillkommit

genom köp eller gåfva — skogsafkastning utöfver husbehofvet från

bostället ma komma innehafvare!! till godo. Vidare skola enligt förevarande

§ 3 mom. 2 i förslaget till lag om kyrkofond från prästerskapets boställen

inflytande skogsförsäljningsmedel, med några mindre afdrag, ingå till kyrkofonden,

som i sin ordning skall på grund af § 6 mom. 3 och 4 i sistnämnda

lagförslag öfvertaga kostnaderna för skogsindelning och öfrig skogsskötsel å

samma boställen. Kommitténs förslag härutinnan afviker alltså från nu

gällande lagstiftning angående skogshushållningen å ecklesiastika boställen,

sådan denna lagstiftning är bestämd hufvudsakligen i nådiga förordningen

angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket den 26 januari

1894. Också har kommittén framlagt förslag till grunder för ändringar

i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar (s. 256—267).

Då innebörden af åberopade bestämmelser i förslaget till lag om kyrkofond

helt säkert skall tydligare framstå efter en redogörelse för hvad af

kommittén till ändring i skogslagstiftningen föreslagits, torde det tillåtas

mig att redan nu meddela en öfversikt öfver förslagets innehåll i hithörande

delar och några med hänsyn därtill gjorda uttalanden.

För närvarande gäller enligt §§ 23, 24 och 67 af 1894 års skogsförordning,

att skogsodlings- och andra arbeten för skogsskötselns främjande stiftning en.

å ecklesiastika boställen skola, utom i vissa undantagsfall, ombesörjas af

skogsstaten. Af försäljningsmedlen för boställsskogs ordinarie afkastning

skall, efter afdrag af kostnaden för virkets försäljning, i första rummet

Bill. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 6''6‘ Raft. 40

opaginerad Kontrollera mot PDF

S14

Rungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

gäldas kostnaden för skogens skötsel, hvartill jämväl räknas statsverket

tillkommande godtgörelse för förrättning, som i och för skogsodling eller

afverkning verkställes af jägmästare, samt därefter kostnaden för skogens

indelning, i den mån försäljningsmedel för virke, som vid skogsindelning

fällts i mätnings- och skifteslinjer, ej därtill förslå. Lämnar skog å boställe,

som icke af menighet inköpts eller af enskild för ändamålet donerats,

ej öfverskott, tillräckligt för gäldande af kostnaden för skogens skötsel,

skall denna kostnad, i den mån så erfordras, bestridas af de ecklesiastika

boställenas skogsfond. Kostnaden för skogsindelning må i vanliga fall förskjutas

af allmänna medel. Sådant förskott skall sedermera återgäldas af

den indelade skogens afkastning, men, om denna ej därtill lämnar tillgång,

jämväl af berörda fond.

Nådiga skrifvelsen till domänstyrelsen angående ny reglering af skogsstaten

den 29 november 1889 lämnar närmare föreskrifter angående gäldandet

af kostnader för skogsodling och afverkning å ecklesiastik boställsskog.

Sålunda skall, när dylik förrättning verkställes af jägmästare, godtgörelse

utgå med reseersättning och dagtraktamente enligt gällande resereglemente,

men likväl icke uppbäras af jägmästarna, utan tillgodoföras statsverket.

För sådant ändamål skall vid hvarje års bokslut af influtna skogsmedel —

innan fördelning af behållna afkastningen äger rum mellan vederbörande

boställshafvare och prästerskapets löneregleringsfond — eller, om vid dylikt

boställe virkesförsäljning under året icke ägt rum eller försäljningsmedlen

äro för ändamålet otillräckliga, från de ecklesiastika boställenas skogsfond

till statsmedel omföras hvad som, efter behörig fördelning, mptsvarar kostnaden

för de af jägmästarna under året verkställda förrättningarna. Då

kronojägare på jägmästares order biträder med afverkning, skogsodling

eller annat arbete å ecklesiastikt boställes skog, som icke står under skogsstatens

förvaltning, äger han därför åtnjuta dagarfvode med 2 kronor 50

öre. Dessa arfvoden skola också gäldas af skogens afkastning eller, i händelse

skogen icke lämnar öfverskott eller detta icke är för ändamålet tillräckligt,

af de ecklesiastika boställenas skogsfond. Kronojägares rätt till

dagarfvode har sedermera enligt nådigt bref den 1 juni 1900 något utvidgats.

I hvilken mån boställshafvare äger tillgodonjuta afkastning från skog

å sitt boställe, angifves i § 20 af gällande skogsförordning sålunda, att när

ordnad hushållning blifvit å bostället införd, boställshafvaren må, utöfver

boställets behof af skogsfång, kunna, om skogen står under hans egen vård,

erhålla viss andel i den ordinarie afkastningen, hvilken andel efter den

större eller mindre kostnad, som är förenad med skogens skötsel, kan bestämmas

ända till halfva afkastningen utöfver husbehofvet, sedan förutnämnda

kostnader gäldats.

opaginerad Kontrollera mot PDF

äir,

Kimcjl. Majittt Nåd. /''roposition 8S.

Kommittén faster nu uppmärksamheten därpå, att ett utskiftande af

ecklesiastikt boställes skogstillgång i enlighet med föreskrifterna uti omförmälda

§ 20 uppenbarligen icke låter sig förena med kommitténs lönesystem,

enär skogsmedlen fördela sig mycket ojämnt på olika år, hvarförutom

det knappast är möjligt att på förhand med någon säkerhet beräkna,

huru mycket i medeltal årligen under löneregleringsperioden kan såsom

skogsafkastning tillfalla boställshafvaren. Också har, upplyser kommittén,

på senare tid den praxis uti ej så få fall tillämpats, att de till värdet

ovissa andelarna af skogens afkastning blifvit utbytta mot fasta anslag

från prästerskapets löneregleringsfond, hvilken i stället fått sig tillerkänd hela

behållna skogsafkastningen. Härmed är man då också inne på den anordning,

kommittén säger sig vilja förorda, nämligen att hvad af skogens afkastning

icke erfordras för boställshafvares behof eller för församling åliggande

kyrko- eller prästgårdsbyggnad skall ingå till kyrkofonden, och de behållna

skogsmedlen i sin helhet användas på samma sätt som andra gemensamma

aflöningstillgångar, nämligen till utfyllande af rationellt beräknade lönev,

hvarhelst behof däraf förefinnes.

Förutom det att ett utjämnande af lönerna skulle genom en dylik

anordning möjliggöras, framhåller kommittén, huruledes densamma skulle

medföra äfven andra fördelar, i främsta rummet den, att skogsskötsel

kunde bedrifvas mera med hänsyn till skogens varaktiga förbättring och

afkastningens uppbringande i en framtid till normal höjd, än för att tillmötesgå

en boställshafvares — för öfrigt ganska naturiiga — önskan att

under sin besinningstid erhålla största möjliga afkastning af skogen. I

betraktande af den omgång och det besvär, som äro förbundna med skogsmedlens

utbekommande och redovisning, anser kommittén det ligga i öppen

dag, att en väsentlig förenkling i administrationen skulle kunna genomföras,

därest all behållen skogsafkastning direkt tillfördes kyrkofonden.

Boställshafvares rätt till afkastning af skog å ecklesiastikt boställe BoitäUukogar

vill kommittén i enlighet med det anförda inskränka derhän, att han skall

äga endast till husbehof använda dylik skog. Då boställshafvaren alltså förvaltning.

icke skulle få åtnjuta någon inkomst af skogen utöfver husbehofvet, bör Boslall‘haf<iet

etter kommitténs mening icke heller aläggas honom att bevaka och af skogsufskota

skogen, utan anser kommittén lämpligast, att i regel ecklesiastika

boställsskogar ställas under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning, husbehofvet.

Af medel, som inflyta för försåld skog, skall enligt kommitténs förslag

fortfarande i första hand gäldas kostnad för försäljningen. Därefter ingår

återstoden till kyrkofonden, som ju skall i sig upptaga jämväl prästerskapets

löneregleringsfond och de ecklesiastika boställenas skogsfond. Sistnämnda

fonder komma i följd häraf att upphöra.

s. 316 Kontrollera mot PDF

316

Kungl. Majt:s Nåd. Proposition N:o 88.

Alla i det föregående nämnda kostnader, som för närvarande gäldas

af skogsförsäljningsmedel eller af de ecklesiastika boställenas skogsfond,

skola i stället öfvertagas af kyrkofonden, kostnaden för skogsindelning på

det sättet, att kyrkofonden godtgör förskott, som i hittills vanlig ordning

för sådant ändamål lämnas af allmänna medel.

I fråga om kostnaden för skogsodlings- och andra arbeten för skogsskötselns

främjande — hvilka arbeten fortfarande såsom tillförne böra

ombesörjas af skogsstaten — har kommittén föreställt sig, att domänstyrelsen

borde afgifva förslag å de arbeten af angifna beskaffenhet, som

för hvarje år skola utföras, samt att det skulle tillkomma Kungl. Maj:t

att fastställa det kostnadsbelopp, som årligen må af kyrkofondens medel

därtill användas. Kommitténs syfte härmed är, att nödig trygghet må

beredas för att utgifterna för skogskulturen hållas inom behöriga gränser

och på samma gång sådana åtgärder vidtagas, som blifva till verklig

fromma för skogarnas utveckling.

Med afseende å förrättning icke blott af jägmästare för skogsodling

eller afverkning utan äfven af kronojägare i de fall, då han på jägmästares

order biträder med sådant arbete, som hittills skolat särskilda

godtgöras, hemställer kommittén, att en sådan uppgörelse må träffas med

statsverket, att kyrkofonden årligen skall lämna statsverket ersättning med

ett för all framtid bestämdt belopp. Denna ersättning synes kommittén

lämpligen kunna fastställas till en summa, motsvarande medeltalet af

hvad i sådant hänseende utgifvits under de tio åren 1904—13.

Afdrag före Domänstyrelsen erinrar, huruledes försäljningskostnaden kan omfatta

ningsmediéns dels den ersättning till auktionsförrättare, som utanordnas af länsstyrelsen,

''"mkyrko9 länsstyrelsen bekostade länakungörelser, dels — i fråga om större

onden. försäljniDgar — af jägmästare ombesörjda, i hans årsredogörelse hos domänuttaianden

styrelsen redovisade kostnader för tidningsannonser, dels ock likaledes af

i frugan. jägmästare utgifna, på samma sätt redovisade handtlangningskostnader vid

tiyrehen. utstämpling af det till försäljning afsedda virket. Det vore vid sådant

förhållande uppenbart, att den af kommittén afsedda behållningens utredande

skulle blifva ganska kompliceradt. I händelse vidare kommitténs

mening varit att, genom direkta levereringar af »behållningarna» från

uppbördsmännen till fonden, skogsinkomsterna från och vissa utgifter för

de flesta ecklesiastika skogarna skulle upphöra att gå genom domänstyrelsen

och således ej vidare upptagas i styrelsens hufvudbok, under det att styrelsen

fortfarande skulle omhänderhafva öfriga utgifter för samma skogar

äfvensom alla såväl inkomster som utgifter för inköpta eller donerade

ecklesiastika skogar, som lämnade virkesöfverskott, civila boställen, krono
-

s. 317 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o S8,

317

parker m. fl. allmänna skogar, ville styrelsen erinra, att därigenom betänkliga

luckor skulle uppstå i en effektiv kontroll öfver uppbörden. Hos

domänstyrelsen, som anordnat försäljningarna och ägde uppgifter från

andra personer än uppbördsmannen, kunde med tillhjälp af dessa uppgifter

och andra tillgängliga handlingar utöfvas noggrann kontroll dliröfvermått

alla försäljningsmedel verkligen blefve föremål för indrifning, hvilket åter

icke läte sig göra vare sig hos statskontoret eller kammarrätten. På anförda

grunder och med hänsyn jämväl till andra olägenheter, som ^skulle

vållas af en dylik, till öfversiktlighet, enkelhet och reda icke bidragande

splittring af redovisningarna, anser sig styrelsen böra på det kraftigaste

påyrka, att såväl inkomster som alla utgifter för de ecklesiastika skogarna

fortfarande skola redovisas hos domänstyrelsen, liksom och då afsevärda

svårigheter skulle uppstå, om endast vissa kostnader fråndroges skogsmedlen

före deras leverering, styrelsen finner det vida mera praktiskt, att

samtliga kostnader för ifrågavarande skogar sammanföras och utbetalas

vare sig af inflytande skogsmedel, såsom hittills skett, eller af medel som

redan till fonden influtit, hvarför ordet »behållna» framför skogsförsäljningsmedel

i förevarande § 3 mom. 2 af förslaget till lag om kyrkofond borde uteslutas.

Hvad beträffar skogsindelningskostnaden, finner styrelsen den icke

i något afseende skilja sig från öfriga kostnader, helst densamma, såsom

utgående från den gemensamma fonden, icke behöfde utgå i form af

förskott, utan såsom direkt utgift. Det syntes lämpligare och redigare,

att dylik kostnad upptoges jämte öfriga kostnader i samma utgiftsförslag.

Kammarkollegium (utlåtande 10/ii -1905 s. 251 o. följ. samt 257 o. b) Kammarfölj.

) gör det uttalandet, att kollegium icke kan föreställa sig annat, än att*(°“*|““

kommitténs mening varit, att det nuvarande försäljnings- och uppbördsväsendet

skulle, såvidt fråga är om skogsafkastning från ecklesiastika boställen,

lämnas i det hela orubbadt. Den enda förändring i nu omhandlade afseende,

kommittén syntes hafva med sitt förslag åsyftat, vore att inga

andra kostnader än de, som äro förenade med virkets försäljning, skulle

afdragas, innan skogsförsäljningsmedlen i vanlig ordning inlevererades till

den fond, som skall träda i stället för såväl prästerskapets löneregleringsfond

som de ecklesiastika boställenas skogsfond, nämligen kyrkofonden, hvaremot

öfriga kostnader skulle i särskild ordning gäldas antingen genom årligen

beräknade eller genom fasta anslag från kyrkofonden. Såvidt den föreslagna

anordningen skall bedömas med hänsyn till sitt inflytande på redovisningsväsendet,

säger sig kollegium icke kunna inse, att därigenom skulle

vållas oreda eller ökadt besvär för någon myndighet, snarare torde redovisningen

beträffande vissa förrättningar komma att förenklas, hvarför

kollegium ej har något att erinra mot kommitténs förslag i denna del.

s. 318 Kontrollera mot PDF

318

''Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Departements
chefen.

Äfven anser kollegium, att den af kommittén gjorda åtskillnaden

mellan å ena sidan kostnad för skogsindelning samt å andra sidan kostnad

för skogsodlings- och andra arbeten för skogsskötsel^ främjande å

ecklesiastika boställen bör upprätthållas. Skogsindelningen vore nämligen

en åtgärd, för hvilken kostnaden borde kunna på grund af denna åtgärds

egen natur hållas inom lätt öfverskådliga gränser. Ur synpunkten af

kyrkans ekonomiska intresse torde därför ej finnas anledning att ställa

utgifterna för oinförmälda ändamål under någon särskild kontroll. Annat

vore, såsom lätt torde inses, förhållandet med utgifter, hvilka kunde

ifrågakomma till bestridande af de arbeten, som inbegrepes under den gemensamma

benämningen skogsskötsel. Väl finge det antagas, att ett

intensivt skogsbruk skulle i vanliga fall återgälda därå nedlagda kostnader.

Men då ecklesiastika boställsskogar omfattade den betydande arealen af

348,996.57 hektar -—• enligt officiell uppgift afseende 1903 års slut —

måste uppenbarligen vid anordnandet af dylika arbeten, som ju å marker

af angifna omfattning kunde förbruka nästan obegränsade kapital, en

viss varsamhet iakttagas, enär eljest kyrkofondens medel lätteligen kunde

blifva alltför starkt anlitade.

I sitt gemensamma underdåniga utlåtande den 6 december 1905

förklara sig kammarkollegium och statskontoret instämma i hvad kammarkollegium

sålunda yttrat. Ämbetsverken anse följaktligen, att i uttrycket

»behållna skogsförsäljningsmedel» bör inläggas den betydelse, kommittén velat

däråt gifva, eller att inga andra kostnader än de, som äro förenade med

virkets försäljning, skola afdragas, innan skogsförsäljningsmedlen inlevereras

till kyrkofonden. På det att emellertid icke någon ovisshet må råda

angående innebörden af den utaf kommittén sålunda afsedda förändringen,

hemställa ämbetsverken, huruvida icke med större tydlighet än i förevarande

lagförslag skett bör utsägas, hvari denna förändring består.

Äfven i öfrigt borde enligt ämbetsverkens åsikt genom en omformulering

af momentet i mera uttryckliga ordalag angifvas, i hvilken mån kyrkofonden

har att påräkna inkomster från olika slag af ecklesiastika jordegendomar.

Rörande frågan i hvilken omfattning de med boställsskogarnas förvaltning

förenade kostnaderna må afdragas från bruttointäkten af skogsförsäljningsmedel,

innan dessa medel inlevereras till kyrkofonden, har jag

icke af domänstyrelsens yttrande blifvit öfvertygad om nödvändigheten

af att afvika ifrån hvad kommittén med sitt förslag i ämnet åsyftar.

Något annat ifrågasättes ju icke, än att före öfverföringen ett mindre

antal poster skulle afdragas än förut, och att öfriga utgiftsposter skulle

s. 319 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o SS.

319

direkt utgå från kyrkofonden. Det kan väl under sådana förhållanden

antagas, att domänstyrelsens besvär med redovisning och bokföring skola

minskas, och säkert torde väl vara, att de »behållna» skogsförsäljningsmedlen

tidigare skola inkomma till fonden samt äfven tidigare kunna

göras räntebärande. Denna senare omständighet torde icke sakna betydelse,

när fråga är om en uppbörd, som under senare åren i medeltal bestigit

sig till omkring 700,000 kronor. Jag förbiser ingalunda — hvad inom

ämbetsverken ock erinrats—, att å fonden alltid måste finnas »en kontant

kassa, stor nog att möta domänstyrelsens rekvisitioner å medel» till ifrågakommande

kostnaders bestridande. Räntevinsten torde i allt fall blifva

icke så obetydlig.

En utveckling af momentets innehåll till ett tydligare angifvande,

såväl beträffande nu omhandlade punkt som äfven i öfrigt, af stadgandets

syfte finner jag emellertid vara behöflig.

Kommitténs förslag till grunder för ändringar i lagstiftningen om

ecklesiastika boställsskogar torde jag längre fram få ytterligare skärskåda.

Äfven anhåller jag att i annat sammanhang — vid § 6 mom. 2 af förevarande

kommittéförslag — få upptaga frågan om förändrad disposition af

änkesätena,ehuru redan här om dem meddelas bestämmelser afvikande från

hvad nu gäller.

Till kommittén hade Ivungl. Maj:t, såsom jag redan nämnt, öfver

lämnat en af domkapitlet i Härnösand den 6 april 1898 gjord underdånig6eAo/»e» inom

framställning rörande de kyrkliga behofven i Härnösands stift, däri dom- Ba™™ands

kapitlet hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder, hvarigenom

den afkomst af prästbordsskogarna inom stiftet, som hittills ingått till

allmänna fonder, måtte för framtiden reserveras för en eller två fonder,

uteslutande afsedda att tillgodose de kyrkliga behofven i Härnösands stift.

Denna domkapitlets hemställan förklarar sig kommittén (s. 239 o. följ.)

icke kunna tillstyrka, emedan en dylik afvikelse från hittills stadgade

grunder för ecklesiastika lönetillgångars disposition svårligen skulle kunna

aflöpa med mindre, än att åt hvarje särskild församling förbehölles rätt att

förfoga öfver dess prästbords skogsförsäljningsmedel. För öfrigt skulle ett

tillfredsställande af dylika anspråk från Härnösands stift utan tvifvel

medföra lika berättigade fordringar från andra stift, hvaraf följden blefve,

att de gemensamma lönetillgångar, som enligt kommitténs förslag påräknats

och till en del jämväl redan nu disponeras för kyrkans samfällda behof, icke

längre kunde för detta ändamål tagas i anspråk. En sådan anordning skulle

emellertid helt och hållet strida mot de principer för genomförande af

en rationell reglering af prästerskapets aflöning, hvilka kommittén upp
-

s. 320 Kontrollera mot PDF

Statsanslag.

320 Kungl. Maj:(s Nåd. Proposition N:o 88.

ställt. Kommittén anser sig därför böra afstyrka domkapitlets i Härnösand

förevarande underdåniga framställning.

På de af kommittén sålunda anförda skälen finner icke heller jag

berörda framställning böra till någon Eders Kungl. Maj:ts åtgärd föranleda.

3 mom.

Prästerskapet tilldelade anslag i kronotionde och hemmansräntor hafva

sedan årtionden indragits till statsverket, som i stället jämlikt föreskrifterna

i nådiga förordningen angående förändring af grundräntor och kronotionde

den 23 juli 1869 lämnar ersättning därför i penningar. Äfven för

de till prostarna i kontrakt inom Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän

tillförne af kyrkofonden utgående prostetunnorna erhålla vederbörande numera

af statsverket godtgörelse i penningar på grund af förordningen angående

afskrifning af den från viss jord inom Skåne m. fl. provinser utgående

kyrkotionde den 14 oktober 1898. Dessutom lämnar staten kyrkan

äfven annat ekonomiskt stöd, särskildt genom bidrag till uppehållande

af prästerlig verksamhet i de nordliga delarna af riket.

För kyrkans räkning gör kommittén (s. 241 o. följ.) anspråk på

fortsatt understöd från statens sida i samma omfattning som förut. Tidpunkten

för ett närmare fixerande af detta anspråk, hvilket ju ingalunda

kan anses obehörigt, är, såsom jag i det föregående antydt, ännu icke

inne. För att emellertid erhålla en föreställning om den ungefärliga

kostnad, som, i händelse af bifall till kommitténs förslag i omförmälda

hänseende, skulle komma att i framtiden drabba statsverket, har jag från

statskontoret införskaflåt utredning angående de till den ordinarie eller

extraordinarie staten hörande särskilda utgifter af förenämnda beskaffenhet,

hvilka blifvit under år 1906 afförda.

Sålunda meddelar statskontoret, att i 1906 års rikshufvudbok under

nedannämnda anslag å ordinarie staten afförts följande belopp, innefattande

dels kontant aflöning till prästmän, dels ersättning för vissa förmåner, som

tillkomma kleresistaten, nämligen

Åttonde hufvudtitelns anslag till kleresistaten:

Anvisning i kontant ................................................................ kronor 18,881: 79

(enligt den specifikation af utgifterna, som förekommer

i den af statskontoret från trycket utgifna

»Liggare öfver statsverkets specialutgiftsstater för

år 1906», sid. 129—133).

Transport kronor 18,881: 79.

s. 321 Kontrollera mot PDF

321

Kungl. Äiaj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Transport kronor 18,881: 79.

Friheter ...................................................................................... » 1,947: 22

Ersättningar................................................................................ » 287,741: 95

(af hvithet sistnämnda belopp tillhopa kronor

3,317: 67 innefatta dels värdet af de å sid. 134—136

i förenämnda »liggare» upptagna kvantiteter oindelt

spannmål med kronor 3,315: 51, dels de å

samma sidor angifna kontanta ersättningsbelopp

kronor 2: 16). _

Säger kronor 308,570: 96

Härjämte hafva å anslaget enligt samma specifikation (sid. 129—133(

bland kontanta utgifter afförts:

Ersättning till fattiga prästänkor ....................................... kronor 10,805: 12

Djäknepenningeersättning till organisten vid domkyrkan

i Västerås ............................................................................. » 31: 60

om härtill lägges ofvanstående .......................................... » 308,570: 96

så utgör kronor 319,407: 68

det belopp, som år 1906 afförts från anslaget till kleresistaten.

A 1906 års riksstat finnas under åttonde hufvudtiteln anvisade följande

extraordinarie anslag till aflöning af prästmän, nämligen:

För anställande under år 1906 äf en extraordinarie prästman vid järnvägs
-

linjen Gellivare—Riksgränsen .......................................... kronor 3,500: —

Till anställande af tre kontraktsadjunkter inom Södra

lappmarkens kontrakt samt de delar af Västerbottens

andra och tredje kontrakt, som tillhöra lappmarken » 6,000: —

Till resekostnadsersättning åt nämnda kontraktsadjunkter

............................................................................................. * 1,100: —

Till anställande af två kontraktsadjunkter inom Västerbottens

fjärde kontrakt................ » 4,000: —

Till resekostnadsersättning åt dessa kontraktsadjunkter »_500: —

eller tillsammans kronor 15,100: —

För den kyrkliga vården af lappbefolkningen m. m. hade dessutom för

år 1906 från anslaget till Lappmarks ecklesiastikverk anvisats till ecklesiastikstatens

aflöning 31,848 kronor 88 öre samt till gratialer 1,650 kronor

eller således tillhopa 33,498 kronor 88 öre, i afseende hvarå jag tillåter

mig hänvisa till den för Lappmarks ecklesiastikverk för nämnda år fastställda

staten äfvensom till ofvan åberopade »liggare» (sid. 139 och 145).

Bih. till Riksd. Prof. 1908. 1 Samt. 1 Afd. 6‘b‘ Höft. 41

s. 322 Kontrollera mot PDF

322

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

4 mom.

“X Detta moment, som innehåller föreskrift om församlingsafgifters in$tändiga

ad- levererande till kyrkofonden såsom bidrag till arfvoden åt ständiga adjunkter.

junkter, torde böra uteslutas, för den händelse, såsom jag tillstyrkt, dylika

. prästerliga biträden ej komma att anställas.

4 §.

^“stämma er- Med anledning af hvad förevarande paragraf innehåller därom, att

‘rånte9/Jk ^en ersättning för krono- och kyrkotionde m. m., hvarom i 3 mom.

tiondeanslag af nästföregående paragraf förmärs, skall utgöras med belopp, motsvarande

m- m medeltalet af medelmarkegångsprisen för vederbörande persedlar under de

femtio åren 1864—1913, med tillägg af forsellön, tillåter jag mig erinra

om följande.

Nådiga förordningen angående förändring af grundräntor och kronotionde

f den 23 juli 1869 stadgar i § 1, att ränta af hemman och lägenheter,

som då var bestämd i vissa persedlar, att lösas efter markegångspris,

så ock den kronotiondespannmål, hvilken likaledes borde efter sådant pris

lösas, skulle, vare sig nämnda ränta och tionde var kronan behållen eller

för särskilda ändamål indelt och anordnad, omsättas i penningar efter beräkning

af medelvärdet mellan 1834—1853 årens medelpris samt 1862 års

medelmarkegångspris och med detta värde framgent utgöras. I § 2 stadgas

vidare, dels att indelta och anordnade räntor och tiondeanslag, med undantag

af militie-, civil- och ecklesiastikboställens räntor samt af sådana,

som voro påförda hemman och lägenheter, af hvilka något besvär i stället

utgjordes, skulle indragas till statsverket mot ersättning medelst statsanslag

i penningar, dels att dessa statsanslag skulle, intill dess annorlunda blifvit

förordnadt eller innehafvare af ränte- och tiondeanslag förklarade sig nöjd

med godtgörelse efter det för räntans och tiondens utgörande stadgade

medelvärde, utgå till belopp, motsvarande de indelta och anordnade räntornas

och tiondeanslagens värden efter årligt medelmarkegångspris. Enligt

§ 4 af samma förordning skulle innehafvare af ränte- och tiondeanslag

bibehållas vid dittills åtnjuten ersättning af statsverket för upphörandet af

rättigheten såväl att utfordra nämnda anslag in natura som att af ränteoch

tiondegifvare uppbära forsellön, då lösen med penningar ägt ruin; och

skulle följaktligen sådan forsellönsersättning, beräknad till 8 öre kubikfoten

för rag eller korn och 6 öre kubikfoten för hafre, årligen utanordnas från

opaginerad Kontrollera mot PDF

Iiungl. Maj:/* Nåd. Proposition N:o 88. 3215

landtränteri i länet för att tillhandahållas ränta- och tiondetagare i sammanhang

med den godtgörelse, som tillkomme dem i följd af ränte- och

tiondeanslagens indragning till statsverket.

Sedan Riksdagen häruppå i skrifvelse af den 11 maj 187(i väckt fråga

om förvandling till oföränderliga penningbelopp af de från statsverket till

vissa verk och inrättningar m. in. efter medelmarkegång utgående ersättningarna

för indragna ränte- och kronotiondeanslag, har statskontoret, efter •

nådig remiss, den 31 december 1883 i ärendet afgifvit underdånigt utlåtande,

därvid statskontoret — som ansett en sådan åtgärd böra för uppnående

åt det åsyftade ändamålet, eller enkelhet och reda i räkenskaperna,

utsträckas till alla dylika ersättningar från statsverket för indragna indelningar

— beträffande den därifrån till biskopslöneregleringsfonden efter

nämnda grund utgående ersättningen för indragen kronotiondespanmål

föreslagit, att densamma måtte blifva fonden godtgjord efter det genom

1869 års förordning stadgade medelpris, och statsverket befrias från skyldigheten

att för tionden utgifva forsellön.

Vidkommande ersättningarna för de ränte- och tiondeanslag, hvilka

blifvit bibehållna ej mindre vid biskopsämbetena än äfven vid öfriga prästerliga

befattningar, undantagandes dem på Gottland, har statskontoret,

som antagit, att någon förändring i sättet för beräkning däraf för närvarande

icke kunde äga rum utan vederbörande ersättningstagares medgifvande,

tillstyrkt, att Kungl. Maj:t skulle låta dessa höras, huruvida de

vore villiga att, i stället för de på medelmarkegång beroende ersättningarna

mottaga ärliga bestämda belopp, samt såsom grund för beräkningen däraf

föreslagit medium af de sista 10 årens medelmarkegångspris.

Med afseende å den oindelta spannmål, som anvisats prästerskapet till

löneförbättring samt till ersättningar för prostetunnor äfvensom för indelta,

men på grund af nådiga kungörerelsen angående upphörande af grundräntas

utgörande af mjöl- och sågkvarnar in. in. den 30 december 1863

afskrida, kvarnräntor, har statskontoret hemställt, att då ifrågavarande

oindelta spannmålsanslag blifvit beviljade under senare tider, desamma

måtte förklaras skola, efter nuvarande innehafvares afgång, af statsverket

godtgöras efter beräkning af det i 1869 års förordning stadgade omsättningspriset.

Öfver dessa statskontorets framställningar har kammarkollegium den

31 december 1887 afgifvit underdåniga utlåtanden, hvarefter Ivungl. Maj:t

till prästlöneregleringskommittén öfverlämnat handlingarna i ärendet för

att tagas under ompröfning vid utförandet af det kommittén i öfrigt lämnade

uppdraget. Kommittén (s. 246) — som ansett det icke tillkomma sig

att taga befattning med frågan om beräkningsgrunden för förvandling till

s. 324 Kontrollera mot PDF

324

Kurirjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

fast penningbelopp af den till biskopslöneregleringsfonden utgående ersättningen

för indragen kronotionde — har med afseende å statskontorets

öfriga framställningar allenast hänvisat till innehållet i § 3 mom. 3 och

§ 4 af förevarande lagförslag.

mnements- Då genom bifall till hvad som föreslagits i åberopade lagrum statschefen.

. verkets ersättningsskyldighet för de till kontraktsprostar och öfriga prästerskapet

i territoriella församlingar utgående anslagen af nu angifven beskaffenhet

skulle blifva reglerad, torde statskontorets ifrågavarande framställningar,

i hvad de hänföra sig till berörda anslag, ej påkalla vidare

yttrande.

5 §.

Kyrkofonden Enligt ett vid kammarkollegii och statskontorets gemensamma underofvertager

dåniga utlåtande fogadt protokollsutdrag hafva två ledamöter från sistnämnda

Pfondens°och ämbetsverk framhållit önskvärdheten af att i lagen införes ett generellt

andra fonders stadgande af innehåll, att med öfverföring till kyrkofonden af de i § 2

förpliktelser. o(.|) ^ g mom. 3 omförmälda tillgångar skall följa skyldighet för kyrkofonden

att svara för alla de utgifter af hvad slag de vara må, som enligt

allmän författning eller särskilda i behörig ordning meddelade bestämmelser

vid tiden för öfverföringen redan blifvit till utgående från dessa

tillgångar anvisade; och syntes dem ett stadgande härom lämpligen kunna

fogas såsom ett tillägg till första stycket af § 5, i hvilken händelse första

stycket af § 10 borde uteslutas.

Jag instämmer till fullo i detta uttalande.

6 §.

2 mom.

Änkesätes- Bland ecklesiastika jordegendomar intaga de s. k. änkesätena en särmstitutionen.

gällning. Några af dessa hafva redan från början donerats till prästänkors

underhåll. Flertalet har dock ursprungligen anslagits åt vederbörande

kyrkoherdar och först sedermera till angifna ändamål upplåtits. Genom

öppet bref af den 29 augusti 1648 förordnade sålunda danska konungen

Fredrik III, att, till hjälp och understöd åt prästernas änkor uti konungariket

Norge — till livilket Bohuslän vid den tiden hörde — prästänkorna

skulle af de till prästgällen hörande mensalhemmanen, i deras änkesäte

och så länge de lefde ostraffligt, åtnjuta en del fri från skatt och alla

s. 325 Kontrollera mot PDF

325

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

besvär; hvarefter vid fredsslutet den 26 februari 1658, då Bohuslän afträddes

till Sverige, gafs försäkran om att vederbörande skulle få förblifva

vid dem gifven rätt samt förunnade privilegier. Beträffande Halland hade

kyrkoherdarna därstädes öfverenskomma, att vid hvart pastorat deras

innehafvande stomgård eller mensalhemman, därest stomgård icke fanns,

skulle såsom änkesäte under vissa villkor och förbehåll öfverlämnas till

deras änkor, på samma sätt som enligt nyssnämnda kungl. bref skett i

Bohuslän. Denna öfverenskommelse stadfästades af Kungl. Maj:t genom

nådig resolution den 11 augusti 1756, och är en liknande öfverenskommelse

af Kungl. Maj:t fastställd den SO september 1761 för domprosteriets

och Marks kontrakt af Göteborgs stift. Besittningsrätten till änkesätena

tillhör prästernas änkor, hvilka, så länge sådana finnas, däruti efterträda

den ena den andra i samma ordning som männen innehaft tjänstebefattningarna.

Prästlöneregleringskommittén (s. 237 o. följ.) finner det vara

obestridligt, att alkastning af änkesäte, i den mån den tillkommer prästänka,

ej kan betraktas såsom en lönetillgäng för prästerskapet, och kommittén

anser sig ej hafva att ingå i bedömande, huruvida dylik egendom skulle,

utan förnärmande af annans rätt, kunna tillvinnas kyrkofonden. Däremot

är, säger kommittén, afkastning af änkesäte för den tid, då icke någon

änka lefver, som äger att uppbära afkastningen, redan nu en afiöningstillgång

för prästerskapet och bör såsom sådan, efter det ny lönereglering

vunnit tillämpning, komma kyrkofonden till godo, enär ju ingen anledning

linnes att därmed, sedan skäliga löner beredts åt prästerskapet i

allmänhet, gynna någon viss präst inom det pastorat, vid hvilket änkesätet

är fästadt. Kommittén har därför visserligen för vinnande af reda föreslagit

(§ 3 mom. 2), att all afkastning af änkesäten, hvilka icke blifvit af

församlingarna inköpta eller af enskilda donerade, skall ingå till kyrkofonden,

men å andra sidan i § 6 mom. 2 pålagt kyrkofonden en mot

behållna alkastningen af änkesäte svai*ande utgift, när till dylik afkastning

berättigad änka lefver.

I denna punkt hafva emellertid inom kommittén två afvikande meningar

uttalats.

Kammarrådet K. Rydin -— med hvilken kontraktsprosten O. W.

Redelius instämmer — fäster i afgifven reservation (s. 453-—457) uppmärksamheten

därpå, att vid de löneregleringar, som verkställts på grund

af 1862 års förordning, änkesätesinstitutionen lämnats orubbad. Under

det att stom-, annex- och mensalhemman vid prästerliga beställningar

inom pastorat, där änkesäten ej finnas, i stor mängd blifvit skilda från

dessa beställningar för att med sin afkastning lämna bidrag till reglerandet

af lönerna för prästerskapet i pastorat, hvilkas aflöningsmedel varit

Särskilda

meningar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.-is Nåd. Proposition N:o 88.

2 6

otillräckliga, kade de löningshemman af samma natur, som blifvit anordnade

till änkesäten, bibehållits vid denna senare uppgift och dessutom tillfälligtvis,

under ledigheter, ökat kyrkoherdarnas aflöning. Anledningen

till, att änkesätena inom Göteborgs stift sålunda icke vid den allmänna

regleringen af prästerskapets inkomster fingo dela öde med så många andra

löningshemman inom de öfriga stiften, torde hafva varit den, att änkeförsörjningen

då ännu icke blifvit ordnad genom eu för hela prästerskapet

gemensam inrättning. Ett af hufvudsyftena med kommitténs arbete hade

varit att söka få till stånd en mera genomförd utjämning af prästerskapets

löner och i samband därmed en förbättring i det svagast aflönade prästerskapets

villkor. För sådant ändamål hade kommittén föreslagit, att till

kyrkans förfogande skulle ställas aflöningsmedel i den största möjliga omfattning,

särskildt skulle åtskilliga löningsboställen, som nu vore förenade

med vissa prästerliga beställningar, skiljas från dem och afkastningen

tillföras kyrkofonden. Laga hinder torde då icke möta åt t, när en förändrad

disposition funnes af omständigheterna påkallad, till prästerskapet återställa

den ecklesiastika boställsjord, som — låt vara under lång tid — fått med

prästerskapets goda minne begagnas af en del prästänkor. Med hänsyn

till de förändrade förhållanden som inträdt, sedan en särskild prästerskapets

änke- och pupillkassa blifvit bildad, funnes icke någon anledning

att gynna prästänkorna och indirekt äfven prästerna företrädesvis i Göteborgs

stift, genom att låta deras änkor behålla åt prästerskapet anslagna

löningsboställen — af hvilka somliga till och med vore ganska betydande

possessioner —, desto mindre som kyrkoherdarna i de pastorat, där

änkesäten funnes, skulle, enligt de af kommittén föreslagna grunder för

aflöningens beräkning, erhålla en medellön af 5,265 kronor, medan kyrkoherdarna

uti rikets landspastorat öfver hufvud skulle i medeltal bekomma

endast *4,634 kronor såsom lön. De till änkesäten upplåtna stom- och

mensalhemmanen borde därför under en blifvande löneregleringsperiod, i

den män sådant utan förnärmande af annans redan förvärfvade rätt kunde

ske, användas för sitt ursprungliga" ändamål, prästerskapets aflöning. I

enlighet härmed hemställa reservanterna om den ändringen i kommitténs

förslag till lag om kyrkofond, att mom. 2 af § 6 i berörda lagförslag

uteslutes. Har änkesäte tillkommit genom donation, anse reservanterna,

lika med kommittén, att donationen bör respekteras, och biträda följaktligen

kommitténs förslag i denna del.

En annan ledamot af kommittén, kontraktsprosten D. Wannberg (s467)

förklarar sig icke kunna biträda kommitténs beslut i § 3 mom. 2

och § 6 mom. 2, i hvad angifna paragrafer och mom. röra sådana ecklesiastika

hemman, som blifvit anslagna till änkesäten. Denne reservant

s. 327 Kontrollera mot PDF

327

Kung!, iMaj:ts Ndrl. Proposition, N:o 88.

anser, att kommittén saknat befogenhet att, om än blott i fråga om prästernas

eventuella rätt, upptaga dessa hemman och lägenheter under den

allmänna synpunkt, hvarunder prästerskapets löningsboställen vore att betrakta,

och hade kommittén efter reservantens förmenande därmed gått

utöfver sitt uppdrag.

Domkapitlet i Göteborg ansluter sig till kommittéledamoten Wannbergs uttaianden

mening, att kommittén genom sitt förslag beträffande disposition af änke-a)</^““,te<

sätenas afkastning gått utöfver sin befogenhet, enär änkesätena ej upptagits °c,‘ to»?- *

i nu gällande löneregleringar och därför ej borde betraktas såsom en''af- slvrel>erlöningstillgång,

om hvars disponerande kommittén haft att afgifva förslag.

Mot änkesätenas ingående till kyrkofonden måste domkapitlet därför inlägga

en bestämd gensaga, isynnerhet som förslaget syntes åsyfta, att vid "ny

lönereglering afkastningen af änkesätena skulle ingå till kyrkofonden äfven

1 de pastorat, där de antingen redan innehades af kyrkoherdar eller enligt

nuvarande rättsförhållanden borde tillfalla dessa. Domkapitlet yrkade därför

pa det bestämdaste, att ur § S mom. 2 matte utgå orden »jämväl dem,

som till änkesäten anslagits», samt att ur § 6 likaledes måtte utgå mom!

2 i sin helhet. Äfvenså ville domkapitlet uttala som sin åsikt, att omen

förändring med afseende pa änkesätenas användning skulle genomföras,

denna fråga matte blifva föremål för en särskild lagstiftning, och att om

en sådan komme till stånd, den ej måtte få retroaktiv verkan på redan

utnämnda kyrkoherdar, utan att dessa för sin tjänstetid bibehölles vid dem

enligt dittills gällande rättsförhållanden tillkommande förmån. Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings, Kristianstads och Hallands län förklara

sig dela den af kommittéledamöterna Redelius och Rydin uttalade

åsikten. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län

finner det tvifvelaktigt, hvilkendera af de tre olika meningar, som förekommit

i berörda fråga, hade de bästa skälen för sig. Kommittéförslaget,

som innefattade en medelväg, torde dock bäst motsvara rättvisans och billighetens

fordringar. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens

län gör det uttalandet, att när änkesäte uppkommit genom prästerskapets

afstående af en del aflöningsjord och ej genom donation af församling

eller enskild person, det ville synas som om prästerskapets änkor

i de församlingar, där dylika änkesäten funnes, (erhölle en ej fullt berättigad

förmån framför det öfriga prästerskapet därigenom, att enligt stadgandet

i förslagets § 6 mom. 2 från kyrkofonden skulle till änka utgå ersättning,

motsvarande behållen afkastning af änkesätet.

. . Utgående från den uppfattning att Eders Kungl. Maj:t icke afsett atttlufgZmTch

inhämta statskontorets tanke rörande frågan, huruvida och i hvad mån statskontoret.

(Utlåt. 8/l2

1 905).

s. 328 Kontrollera mot PDF

328

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition K:o 88.

änkesätenas alkastning må tagas i anspråk för de med kyrkofonden afsedda

ändamålen, kar statskontoret (s. 29) ansett sig endast böra uttala den mening,

att, därest eller i den mån dylik afkastning blefve att betrakta såsom en

lönetillgång för prästerskapet i gemen, det syntes principiellt riktigt, att

äfven denna afkastning tillfördes kyrkofonden; och följde däraf, att statskontoret

icke kunde förorda kommitténs förslag i mom. 2 af § 6, att prästänka

skulle genom förmedling af kyrkofonden uppbära sitt änkesätes behållna

afkastning.

Kammarkollegium (s. 30) anser sig ej kunna tillstyrka kommitténs1

förslag om disposition af änkesätenas afkastning. Däremot ansluter sig

kollegium, på de af reservanterna Redelius och Rydin anförda skälen, till

den af dem omfattade meningen, att de till änkesäten upplåtna löningsboställena

höra under en blifvande regleringsperiod, i den mån sådant utan

förnärmande af annans redan förvärfvade rätt kan ske, användas till

prästerskapets aflöning, dock att om änkesäte tillkommit genom donation,

dylik stiftelse bör respekteras. Häraf skulle, säger kollegium, icke föranledas

någon ändring i mom. 2 af § 3, hvaremot, för den händelse omlörmälda

särskilda mening vinner afseende, mom. 2 af § 6 bör uteslutas.

Departements- kommittéledamöterna Redelius och Rydin grundat sin särskilda

chefen. mening j nu omiiandlade fråga på skäl, som synas mig fullt giltiga, biträder

jag deras — jämväl af en del länsstyrelser och kammarkollegium — understödda

mening härutinnan och tillstyrker alltså förevarande moments

uteslutande ur § 6.

3 och 4 mom.

Kostnad för Domänstyrelsen anmärker mot innehållet i mom. 4, att kostnad för

Sk7ch*od/r^n3för bevakning, som ju icke kan omedelbart hänföras till »skogsodling och

skogsskötsel. anc]ra arbeten för skogsskötsel^ främjande», äfven bör utgå af fonden,

““ '' där anordnande af särskild bevakning är nödvändigt, liksom ock, i

s) Domän- fråga om större skogar, kostnad för anläggning och underhåll af vägar och

styrelsen, flottleder samt för uppförande af bostadshus åt en eller flera bevakare.

Utgifterna härför borde såsom förvaltningskostnader bestridas jämväl ur

fonden. Mera tillfälliga kostnader, hvilka icke kunde noggrant specificeras

eller förutses, såsom med anledning af stormfällningar och insektshärjningar

m. m., borde ock gäldas af kyrkofonden.

Vidare erinrar domän styrelsen därom, att i förslaget till grunder för

ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskos:ar intagits den bestämmelsen,

att när boställe, som af menighet inköpts eller af enskild

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kanyl. Mnj:ts Nåd. Proposition N:o 88. 029

donerats, icke lämnade så stort virkesofverskott, att däraf kunde bestridas

kostnaderna för bland annat skogsindelning, samt nödiga medel icke heller

genom vederbörandes försorg tillhandahölles, skogsstaten icke skulle taga

någon befattning därmed. Jämlikt 1894 års skogsförordning, § 18, skulle

emellertid upprättas och fastställas skogshushållningsplan för ecklesiastikt

boställe, oberoende af dettas tillkomst, och enligt § 67 ägde domänstyrelsen

att af allmänna medel förskjuta kostnad för skogsindelning, livilket

belopp skulle återgäldas af boställets skogsafkastning, eller, om denna ej

lämnade tillgång därtill, vid sådant boställe, som icke af menighet inköpts

eller af enskild för ändamålet donerats, af de ecklesiastika boställenas

skogsfond, hvaremot intet stadgats om återgäldandet af sådant förskott för

det fall, att vid boställe, som af menighet inköpts eller af enskild donerats,

skogsafkastningen icke öfverstege husbehofvet. Sedan en hel del dylika

förskott ägt rum, hade styrelsen hos Kungl. Maj:t framhållit obilligheten

af att vederbörande innehafvare, hvilka icke åtnjöte annan fördel från

skogen än fyllandet af någon större eller mindre del af sitt virkesbehof,

men författningsenligt själfva måste sörja för och bekosta skogsåterväxt

m. m., skulle åläggas gälda kostnad för upprättande af skoghushållningsplan,

i det de därigenom komme i en vida ogynnsammare ställning än innehafvarna

af sådana boställen, som tillkommit på annat sätt och hvilkas

skogar blefve såväl indelade som skötta på bekostnad af de ecklesiastika boställenas

skogsfond. Tillika hade erinrats, att ej heller församling, som

genom köp anskaffat boställe åt prästman, rättvisligen kunde af denna

anledning anses skyldig bekosta skogshushållningsplan därstädes. Genom

nådigt bref den 15 mars 1901 hade ock Kung]. Maj:t medgifvit, att de

för skogsindelning å dylika boställen då förskjutna 1,376 kronor 76 öre

finge ersättas från de ecklesiastika boställenas skogsfond.

På grund af det anförda hemställer domänstyrelsen, att åt § 6 mom.

3 4 matte gifvas en ändrad lydelse, afseende att vidga de trånga gränser

kommitterade uppdragit, så att hinder ej skulle möta för fondens använ

dande till nu antydda kostnader för skogarna.

Slutligen framhåller domänstyrelsen, hurusom enligt förslaget till

grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar ersättning

för jägmästares förrättning för skogsodling eller afverknkig

äfvensom för kronojägares arbete årligen skulle af kyrkofonden utgöras

till statsverket med visst belopp, motsvarande medeltalet af hvad i sådant

hänseende utgått under åren 1904—1913. En liknande bestämmelse borde

enligt styrelsens åsikt införas jämväl i lagen om kyrkofond, enär denna

lag med sin af kommittén föreslagna ordalydelse icke tydligen medgåfve

sådan användning af fondens medel. Styrelsen linner det emellertid

Bill. till Riksd. Prat. 1908. 1 Samt. 1 Afd. 60 Käft. 42

s. 330 Kontrollera mot PDF

330

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88

olämpligt att låta kronojägarnas arbete ersättas statsverket på föreslaget

sätt, enär i samma mån skogsskötseln på de ecklesiastika skogarna genom

dessas frigörande från enskildas intressen kunde göras mera intensiv,

kronojägarnas arbete ock måste tagas i större anspråk på dessa skogar,

hvadan genom bestämmande för all framtid af ett på föregående förhållanden

grundadt ersättningsbelopp till statsverket detta sistnämnda med

all säkerhet komme till korta. Och då inga som helst praktiska olägenheter

vore förenade därmed, att dagarfvodena till kronojägarna utginge

såsom hittills och i likhet med andra utgifter för skogsskötseln, såsom

dagaflöningar till arbetsmanskap in. m., påfördes de ecklesiastika skogsmedlen

eller kyrkofonden, hemställde styrelsen, att kommitténs förslag i

detta afseende icke måtte genomföras.

I gitt underdåniga utlåtandeaf den lOnovember 1905 hemställer kammar>°u,

ukontoret. kollegium, (s. 258 o. följd, huruvida icke för tydlighets skull bör, på sätt

domänstyrelsen anmärkt, uttryckligen nämnas, att där anordnande af

särskild bevakning finnes erforderlig, kostnaden därför äfven skall bestridas

af kyrkofonden.

Hvad beträffar frågan om godtgörelse för skogsstatens åtgöranden å

ecklesiastika boställen, förmenar kollegium, att kommitténs syfte med ett

fixerande af godtgörelsen för såväl jägmästarnas som kronojägarnas förrättningar

varit att i möjligaste mån bereda stadga åt kyrkofondens utgifter

eller åtminstone att, där så kunde ske, befria denna fond från ovissa

utgifter, hvilka ej direkt hänförde sig till prästerskapets aflöning. Skulle

ock, säger kollegium, statsverket komma att lida någon mindre förlust på

den föreslagna uppgörelsen, torde emellertid upprätthållandet af de kyrkliga

institutionerna icke heller kunna anses främmande för statens uppgift.

För sin del tillstyrker kollegium bifall till hvad kommittén beträffande

denna fråga föreslagit.

Lämnar skogsafkastning å ecklesiastikt boställe, hvilket af menighet

inköpts eller af enskild donerats, icke tillgång till återgäldande af förskjuten

kostnad för skogens indelning, anser kollegium, att det förskjutna

beloppet må kunna, i öfverensstämmelse med en praxis som syntes vara

på väg att utbilda sig, återgäldas af kyrkans gemensamma aflöningstillgångar,

d. v. s. i en framtid kyrkofonden.

Kammarkollegium och statskontoret förklara i gemensamt utlåtande af

den 6 december 1905 (s. 45 o. följ.), att de till alla delar instämma uti

hvad kammarkollegium sålunda anfört.

Lika med domänstyrelsen anse ämbetsverken, att kyrkofondens förpliktelse

till utgifvande af den en gång för alla fastställda summa, som

skall utgöra ersättning till statsverket för jägmästares och kronojägares

förrättningar å ecklesiastika boställen, bör uttryckligen i lagen angifvas.

s. 331 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj .in Nåd. Proposition No SS.

331

Då det, såsom domänstyrelsen framhållit, ligger i sakens natur, att

utgifter af olika slag, Indika ej kunna på förhand så noga specificeras,

skola blifva den nödvändiga följden af ett rationellt tillgodogörande utaf

afkastningen å eu del mera betydande ecklesiastika boställsskogar, torde

det, yttra ämbetsverken, knappast kunna undvikas, att Kungl. Maj:t måste

besväras med pröfningen såväl af de olika ändamål, för Indika kyrkofondens

medel sålunda skulle få tagas i anspråk, som ock af utgiftsbeloppen i de särskilda

fallen. Denna Kungl. Maj:ts befogenhet att till bestridande af

vissa med skogsvården å ecklesiastika boställen förbundna utgifter anvisa

af fondens medel bör enligt ämbetsverkens åsikt befästas i lagen.

Vid 3 § 2 mom. har jag tillkännagifvit min anslutning till hvad

prästlöneregleringskommittén föreslagit därom, att inga andra kostnader

än de, som äro förenade med virkets försäljning, skola afdragas, innan

skogsförsäljningsmedlen inlevereras till kyrkofonden.

Äfven anser jag, att goda skäl bli hvit af kommittén och kammarkollegium

anförda till stöd för ett särskiljande af skogsindelningskostnaderna

från de öfriga kostnader, som äro förbundna med skogsskötselri å

ecklesiastika boställen.

Beträffande nu dessa senare kostnader, hvilka ju hädanefter skulle bestridas

af de gemensamma kyrkliga aflöningstillgångarna, finner jag det i

sin ordning, att en gräns för dem årligen fastställes. En viss frestelse

till alltför omfattande och dyrbara arbeten för skogskultur kan måhända

förefinnas i den omständigheten, att stegrade utgifter ej längre skulle

drabba den enskilde boställshafvaren genom minskning af hans inkomster

af skogsskötsel!!, utan belasta en allmän kassa, för hvilken uppoffringen

till äfventyrs kunde synas mindre kännbar.

Men om det således efter min mening bör, på sätt kommittén föreslagit,

öfvas kontroll öfver omfattningen af skogsförvaltningens åtgöranden i

afseende å de ecklesiastika skogarnas skötsel, synes mig å andra sidan

icke kunna godkännas hvad kommittén föreslagit rörande ersättning för

jägmästares och kronojägares bestyr med ifrågavarande skogar, nämligen

att denna ersättning skulle för all framtid fixeras till ett belopp, vid hvars

beräkning utgifterna under åren 1904—1913 för det af skogsstatens personal

å de ecklesiastika skogarna då utförda arbetet skulle läggas till

grund.

Ett sådant sätt att bestämma godtgörelsen för skogsstatens bestyr

med omförmälda skogar finner jag icke fullt rättvist. Redan nu måste

nämligen den godtgörelse, som för ändamålet utgår, anses alltför låg i

förhållande till den verksamhet af olika slag, som skogsstatens högre och

s. 332 Kontrollera mot PDF

Byggnadslåne

kassas förvaltningskostnader.

332 Kungl Maj:ts Nåd. Proposition No 88.

lägre funktionärer utöfva med afseende å de ecklesiastika boställsskogarna.

Men i den mån skogsskötseln — sådan tendensen ju numera är — utvecklar

sig, samt dessa funktionärers arbete följaktligen blir alltmer omfattande,

skulle den af kommittén föreslagna ersättningen icke komma att stå i

rimligt förhållande till besväret. Också är under utarbetande förslag i

syfte att bereda statsverket ökade inkomster för skogstjänstemännens befattning

med ecklesiastika boställsskogar. I afseende härå tillåter jag mig

hänvisa till hvad chefen för jordbruksdepartementet den 13 sistlidne

januari inför Eders Kungl. Maj:t i detta ämne anförde vid behandling af

frågan om reglering af löneförhållandena vid skogsstaten.

För min del anser jag, att godtgörelse för skogsstatens bestyr med

skogsskötseln å nämnda slag af skogar bör fullt utgå enligt de grunder,

som å olika tider må i sådant hänseende gälla. Att staten skulle, genom

antagande af en för densamma ofördelaktig uppgörelse härutinnan, bevilja

kyrkan en förmån, synes mig ej vara någon lämplig form för beredande

af stöd från statens sida åt de kyrkliga institutionerna.

Ersättningsbeloppet lärer böra af Kungl. Maj:t för hvarje år fastställas

med ledning af uppgifter, som domänstyrelsen skulle hafva att meddela

rörande de af skogstjänstemännen under näst föregående år verkställda

förrättningar af olika slag å samtliga sådana ecklesiastika boställsskogar,

för hvilkas skötsel kyrkofonden skall öfvertaga ansvaret, skogar å boställen

som inköpts af menighet eller donerats af enskild således undantagna.

I öfrigt biträder jag de af kammarkollegium och statskontoret — därutinnan

i öfverensstämmelse med hvad domänstyrelsen tillstyrkt — uttalade

åsikterna rörande bekostande i visst fall af skogsindelning å sistnämnda

slags boställen äfvensom beträffande ett fullständigare angifvande i 6 § af

de utgifter, som kunna vara förenade med skogsskötseln å öfriga ecklesiastika

boställen, och för hvilka utgifter medel böra tillhandahållas af

kyrkofonden.

5 mom.

Då prästlöneregleringskommitténs förslag om inrättande af ecklesiastika

byggnadslånekassor icke upptagits i det Eders Kungl. Maj:t innevarande

dag förelagda förslaget till ordnande af byggnadsskyldigheten

vid ecklesiastika boställen, bör naturligtvis förevarande moment, däri meddelas

bestämmelse om skyldighet för kyrkofonden att bestrida dylik

kassas förvaltningskostnader, utgå.

s. 333 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 88. 333

Ett Hytt moment — till ordningen nummer 2 — torde böra införas i

6 § till angifvande af kyrkofondens skyldighet att tillhandahålla medel

för uppbringande af lönerna för kyrkoherdar och komministrar, som under

10 år innehaft ordinarie befattningar inom sin grad, till respektive 4,500

och 3,000 kronor. Närmare bestämmelser härom skulle meddelas af Konungen.

För öfrigt tillåter jag mig hänvisa till hvad jag i ämnet anfört

vid behandling af förslaget till föreskrifter angående beräkning af prästerskapets

aflöning.

9 §.

Såsom första moment i denna paragraf synes mig böra införas ett Ersättning för

stadgande af det innehåll, som jag antydt vid § 32 af förslaget till lag om '' ™~d

reglering af prästerskapets aflöning. af ny löne
reglering.

10 §.

Om anledningen till uteslutande af första stycket i denna paragraf

tillåter jag mig hänvisa till hvad som yttrats under 5 §.

11 §•

Stadgandet i förevarande paragraf angående kyrkans medbestämmande-tfynfcanj me<trätt

vid ändring eller upphäfvande af lagen om kyrkofond torde böra utgåbe,träl£™“"f,l~

och i paragrafen införas ett stadgande om bemyndigande för Konungeniays(>/(nmy«n.

att meddela erforderliga verkställighetsföreskrifter. verk$mug
°

hetsföreskrif
ler.

Förslag till grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar.

Under § 3 mom 2 af prästlöneregleringskommitténs förslag till lag

om kyrkofond har jag redogjort för det väsentliga af kommitténs förslag

till grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar,

nämligen de delar af förslaget, som afse bostållshafvarnas och skogsstatens

förhållande till ifrågavarande skogar. Jag torde nu få angifva

förslagets ställning jämväl till arrendatorerna af prästerskapets löningsboställen.

Nådiga förordningen angående hushållningen med de allmänna sko-s*oS«a.renrf«n

garna i riket den 26 januari 1894 stadgar i § 21, att om ordinarie virkes- upphörnafkastning

å ecklesiastikt boställe, hvilket på grund af gällande författ
-

s. 334 Kontrollera mot PDF

334

Förslagets

grundprinciper.

Kungl. Majts Nåd. Proposition N:o 88.

ningar bör utarrenderas, öfverstiger hvad som erfordras för gårdens behof,

skall, där skogen icke ställes under skogsstatens omedelbara förvaltning,

öfverskottet upplåtas till arrendatorn mot årligt skogsarrende.

Erfarenheten af dylika arrendeupplåtelser är, säger kommittén (s. 261),

icke fördelaktig. Utom det af arrendeafgiften vanligen ingalunda motsvara]-

värdet af skogsafkastningen — enär berörda afgift måste sättas

jämförelsevis lågt, med hänsyn därtill att socknemännens författningsenliga

rätt till utsyning å skogen för kyrko- och prästgårdsbyggnad måste, äfven

vid skogens utarrendering, varda dem förbehållen —, förekommer nämligen

ej så sällan, att arrendatorn försummar ej mindre skogsvården, för

att bespara sig utgifter, än äfven boställsbyggnadernas underhåll, för att

bereda sig desto större inkomst af skogen. Kommittén anser därför, att

upplåtande mot skogsarrende af löningsboställes beräknade virkesöfverskott

icke bör för framtiden medgifvas, och att arrendatorns rätt till afkastning

af skog å ecklesiastikt boställe bör, liksom boställshafvarens, inskränkas

till husbehofvet.

Helt ansluter jag mig till grundprinciperna i kommitténs ifrågavarande

förslag, enligt hvilket i regel skogar till ecklesiastika boställen, skola

ställas under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning samt försäljningsmedlen

för hvad af skogsafkastningen icke erfordras för boställshafvares

eller arrendators husbehof eller för församling åliggande kyrko- och

prästgårdsbyggnad skola ingå till kyrkofonden.

Af de hörda myndigheterna har endast domkapitlet i Skara, - på grund

af domkapitlets ställning till förslaget om kyrkofond», afstyrkt förslaget.

Domkapitlet i Linköping och Stockholms stads konsistorium äfvensom öfverståthållareämbetet

synas icke hafva gjort detsamma till föremål för bedömande

i sina utlåtanden. Öfriga myndigheter tillstyrka i princip förslaget

eller förklara sig icke hafva något att erinra mot detsamma.

Domänstyrelsen, hvars yttrande i detta ämne ju har särskild betydelse,

anser sig höra på det kraftigaste tillstyrka själfva grundprinciperna och

därvid särskildt understryka hvad kommittén (s. 260) anfört i fråga om

de fördelar för skogsskötsel, som därigenom skulle vinnas. I samma

stund nämligen skötseln blefve oberoende af hänsyn till boställshafvares

eller arrendators intressen i andra afseenden än rätten till husbehofsvirke,

skulle gifvetvis afvikning, skogsodling m. m. kunna bedrifvas vida mera

rationellt än under nuvarande förhållanden. A skogar med ringa virkeskapital

kunde detta ökas genom inskränkning i afverkning af omogen

skog, under det att å andra boställen med öfvervägande gammal skog den

s. 335 Kontrollera mot PDF

335

Kungl. Muj:U Nåd. Proposition N:o SS.

sistnämnda kunde tillgodogöras vid lämpligaste tidpunkter, utan att någons

rätt blefve kränkt till följd af ojämnhet i årsinkomster. Genom en rationellt

utförd afverkning i förening med åtgärder för återväxtens främjande och

för den skogsproduktiva markens ökning genom sumpmarkers afdikning

kunde efter hand skogarnas afkastningsförmåga och därmed äfven fondens

inkomster ökas. Det torde ock böra beaktas, att under nuvarande förhållanden

boställshafvares andelsrätt och arrendatorers fria dispositionsrätt

innebure frestelse för vederbörande att under sin besittningstid försumma

boställshusens behöriga underhåll för att ernå större öfverskott. Detta

åter ledde till husens hastigare förfall och behof af nybyggnader, hvilka

kräfde virke i betydligt större utsträckning än fallet varit, om behöfliga

reparationer verkställts i tid.

Jag tillåter mig erinra därom, att kommitténs förslag i hvad det

afser, att upplåtande mot skogsarrende af ecklesiastikt löningsboställes

beräknade virkesöfverskott icke bör för framtiden medgifvas, redan i

viss mån vunnit beaktande. Kungl. Maj:t har nämligen, efter framställning

i ämnet af kammarkollegium, genom nådigt bref den 17 maj 1907 anbefallt

domänstyrelsen att, då vid fastställelse af hushållningsplan för skogen

å ecklesiastikt boställe, som på grund af gällande författningar bör utarrenderas,

det visar sig, att den ordinarie virkesafkastningen öfverstiger

hvad som erfordras för gårdens behof, i hvarje fall underställa Kungl.

Maj:ts pröfning frågan, huruvida ej skogen bör ställas under skogsstatens

omedelbara förvaltning.

Förslagets viktigare detaljer hafva af mig redan i det föregående vid

behandlingen af kyrkofondsförslaget (§ 3 mom. 2 samt § 6 mom. 3 och

4) upptagits till granskning, och torde jag nu allenast få åberopa min

framställning härutinnan.

Förslagets

detaljer.

s. 336 Kontrollera mot PDF

336

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Finansplan.

Det återstår att uppvisa verkningarna i finansiellt hänseende af de

utaf prästlöneregleringskommittén framlagda författningsförslag, för hvilka

jag nu redogjort och till hvilka jag, om än med vissa modifikationer, anslutit

mig. Härvid bör å ena sidan göras en sammanfattning af de anslagsbehof

för olika ändamål — med undantag af beredande af fri bostad —,

hvilka den lägre kyrkliga organisationens upprätthållande i vårt land

krafvel'', samt å andra sidan anvisas utvägarna till behofvens fyllande.

Prästlöneregleringskommittén har, såsom naturligt är och jag redan

antydt, gjort ett liknande öfverslag öfver utgifter och inkomster, hvilket föreligger

i den af kommittén utarbetade finansplanen (s. 273—294). Vid mina

beräkningar följer jag helt och hållet uppställningen af denna finansplan,

med uteslutningar dock beträffande utgiftsposter för anordningar, hvilka

synts mig ej böra vinna godkännande, såsom ständig adjunktur och ecklesiastika

byggnadslånekassor.

Med tillämpning af de utaf kommittén föreslagna grunderna för beräkning

af prästerskapets aflöning har kommittén utarbetat två till tabellserien

D hörande tabeller, hvilka angifva löner för kyrkoherdar och komministrar

samt arfvoden åt ständiga adjunkter och kontraktsprostar, sådana

dessa löner och arfvoden beräknats, under förutsättning: i tab. 1 att nu

bestående indelning och organisation bibehållas samt i tab. 2 att de af

kommittén i betänkandet III föreslagna ändringar i indelningen och organi
sationen

genomföras. Till dessa tabeller sluta sig två andra i samma serie

upptagna tabeller, utvisande: tab. 3 de tillgångar, som erfordras till bestridande

af prästerskapets enligt tab. 1 beräknade löner och arfvoden

samt tab. 4 de aflöningstillgånffar, som erfordras under den i tab. 2 angima

förutsättningen.

Dessa löner och arfvoden skulle sammanlagdt uppgå:

enligt tab. 1 till..................................................................... 9,387,687 kronor och

» » 2 » ..................................................................... 9,304,402 *

Enär emellertid- bostadsboställe i något sällsynt undantagsfall lämnar

högre afkastning, än som motsvarar beräknadt aflöningsbelopp för den

tjänst, hvartill bostället är anslaget, samt understundom i följd af donation,

som tillförsäkrats innehafvare af viss prästerlig tjänst, någon förmån utöfver

dylikt belopp beredes tjänsteinnehafvaren, komma i dessa fåll att

utgå aflöningsförmåner af större värde, än som enligt omförmälda grunder

beräknats. Med hänsyn härtill hafva de i tab. 1 och 2 beräknade aflönings
-

s. 337 Kontrollera mot PDF

337

Knuff/. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

beloppen måst ökas med respektive 21,560 och 26,198 kronor, i följd

hvaraf aflöningens totalsumma utgör:

er) O

enligt tab. 3 (motsvarande tab. 1) ............................. 9,409,247 kronor och

» » 4 » » 2) .............................. 9,330,595 »

Kommittén framhåller, hurusom det icke är möjligt att förutse, i hvilken

mån dess förslag till ändringar i nuvarande kyrkliga indelning och organisation

kunna blifva genomförda, men anser det vara uppenbart, att

ifrågavarande organisation måste — helt visst inom en ganska'' nära liggande

framtid — väsentligen utvecklas, åtminstone i den omfattning,

kommittén antagit. Vid beräkning af de tillgångar, som erfordras för

prästerskapets aflönande, har kommittén därför utgått från den förutsättningen,

att samtliga dess förslag varda godkända, i hvad de afse delning

af pastorat, inrättande inom pastoraten af ökadt antal prästerliga tjänster

samt utbyte af extraordinarie beställning mot komministratur. Härigenom

skulle föranledas en ökning i utgifter med 509,828 kronor utöfver

den io tab. 3 upptagna summan af 9,409,247 kronor.

A andra sidan torde det, säger kommittén, svårligen kunna bestridas,

att inom vissa pastorat för närvarande finnas flera prästerliga krafter, än

själavårdens behöriga handhafvande påkallar. Då likväl med säkerhet kan

förväntas, att kommitténs förslag om indragning af prästerliga tjänster

skall röna starkt motstånd, särskildt från församlingarnas sida, har kommittén

trott sig vid förevarande beräkningar böra utgå från det antagandet,

att indragningsförslagen komma att genomföras, endast i hvad de afse

komministersbefattningar, som finnas i pastorat med allenast en kyrka

och med en folkmängd ej öfverstigande 3,000 personer, komministersbeställningar

i prebendepastorat likväl icke medräknade, enär ju ovisst är,

när dessa pastorats prebendenatur må komma att upphöra. Den minskning

i utgifter, som häraf skulle blifva en följd, utgör 109,316 kronor.

När prästlöneregleringskommittén uppgjorde sina beräkningar angående

behofvet af lönemedel för då befintliga prästerliga tjänster — hvithet

behof angifves genom siffrorna i tab. 1 af tabellserien D — utgick kommittén

från de organisatoriska anordningar, som förefunnos den 1 oktober

1902. Mot dessa beräkningar synes mig emellertid kunna anmärkas, att

de äro grundade på förhållanden, som nu ligga något för långt tillbaka i

tiden. Jag har därför låtit föra undersökningarna fram till den 1 juli

1907. Prostbeställningar samt kyrkoherde-och komministerstjänster äfvensom

med de senare likställda befattningar, hvilka då voro anordnade eller

beträffande hvilkas inrättande beslut intill den dagen meddelats, bilda

-alltså utgångspunkten för de beräkningar angående prostarfvoden och löner

Bill. till Riksd. Prof. 1.908. 1 Sami. 1 Afd. 60 Höft. 43

s. 338 Kontrollera mot PDF

338 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

till det ordinarie prästerskapet i de territoriella församlingarna, som jag

föranstaltat.

Mina beräkningar skilja sig från kommitténs äfven därutinnan, att

minimilönen satts för kyrkoherde till 4,000 och för komminister till 2,500

kronor, samt att den af kommittén föreslagna ständiga adjunkturen utbytts

mot komministratur. Hvad kommittén i afseende å prostarfvoden föreslagit

därom, att fyllnadsbelopp icke skulle få beräknas för mer än tillhopa

10,000 kv.-kilometers areal, har jag ansett böra ändras på det sättet,

att 30,000 kv.-kilometer bestämmas såsom högsta arealen i angifna hänseendet.

I den mån folkmängden skall öfva inflytande på lönebeloppen,

hafva siffrorna för år 1905 därutinnan varit bestämmande, under det att

kommittén begagnat sig af 1900 års folkmängdssiffror.

Resultatet af de beräkningar, som, med tillämpning af de utaf kommittén

framlagda, af mig i viss man modifierade grunderna för beräkning

af prästerskapets aflöning och under inflytande af förändrade faktiska förhållanden,

verkställts till utrönande af lönebeloppen för kyrkoherdar och

komministrar samt arfvoden åt kontraktsprostar den 1 juli 1907, visar

sig vara följande:

a) under förutsättning att nämnda dag bestående indelning och organisation

bibehållas .................................................................. kronor 9,990,806: —

hvartill kommer lönetillökning i följd åt boställsaf
kastning

eller särskild donation....................................... »_19,311: —

Summa kronor 10,010,117: —

b) under förutsättning att prästlöneregleringskommitténs

förslag till ändringar i indelning och

organisation genomföras, där så ej skett ..................... kronor 9,711,732: —

hvartill kommer lönetillökning i följd af boställs
afkastning

ellgr särskild donation.................................... ■->_25,085: —

Summa kronor 9,736,817: —

Underkastas den kyrkliga indelningen och organisationen vid angifna

tidpunkt den 1 juli 1907 de omregleringar, kommittén med hänsyn till

finansplanens uppgörande tänkt sig genomförda, visar sig att kostnaderna

skulle genom inrättande af nya tjänster ökas med 476,973 kronor och genom

indragning af komministraturer minskas med 163,056 kronor, eller således

i sin helhet ökas med 313,917 kronor.

s. 339 Kontrollera mot PDF

Kanal. Majds Nåd. Proposition N:o 88.

339

A) Utgifter.

1. Laner för kyrkoherdar och komministrar samt arfvode» åt

kontraktsprostar.

De i det föregående antydda, på framtiden syftande och hufvudsakligen

i utvidgande riktning gående modifikationerna i den kyrkliga indelningen

-och organisationen, sådan den förefanns den 1 oktober 1902, skulle*, utöfver

den af kommittén för löner och prostarfvoden beräknade summan

9,409,247 kronor, medföra ytterligare utgifter till ett belopp af 400,512

kronor, i följd hvaraf kostnaden i sin helhet skulle enligt kommitténs beräkning

uppgå till 9,809,759 kronor.

Om den kyrkliga indelningen och organisationen, sådan den består

eller blifvit bestämd intill den 1 juli 1907, underkastas eu efter kommitténs

nyssnämnda principer genomförd omreglering, skulle, med tillämpning af de

utaf mig anbefallda löneberäkningsgrunderna, hela kostnadsumman för

kyrkoherde- och komministerstj änster samt prostbeställningar bestiga sig till

10,324,034 kronor och således ökas med ett belopp af 313,917 kronor utöfver

den af mig i sådant afseende förut uppgifna summan 10,010,117

kronor.

2. Lönetillökning för kyrkoherdar och komministrar.

Under punkt 2 å utgiftssidan i kommitténs finansplan upptagna

ålderstillägg för ständiga adjunkter utgå.

I stället införes här en till 325,448 kronor beräknad summa, hvilken

innefattar lönetillökning för de år 1907 tjänstgörande kyrkoherdar samt

komministrar och med de senare likställda präster, som Genast ar 1896

utnämnts till sina innehafvande eller motsvarande tjänster, så att minimilönen

för dylika tjänsteinnehafvare må uppgå till 4,500 kronor för kyrkoherde

och 3,000 kronor för komminister. Lönerna skulle i sådan händelse

sammanlagdt ökas för kyrkoherdar med 175,730 kronor och för komministrar

med 149,718 kronor.

3. Årfvoden och ålderstillägg åt adjunkter.

Under förutsättning att kommitténs förslag om beredande af emeritilöner

åt präster varder godkändt — i hvilken händelse behofvet af extraordinarie

präster skulle i afsevärd grad minskas — har kommittén föreställt

sig, att adjunktstjänstgöringen inom samtliga stiften och Stockholms

s. 340 Kontrollera mot PDF

340

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

stad skulle kunna uppehållas af 300 adjunkter. Kommittén antager, att

af dessa 75 skulle komma i åtnjutande af ålderstillägg å 100 kronor och

50 undfå ålderstillägg å 200 kronor. T enlighet härmed ha.r beräknats:

300 adjunktsarfvoden å 800 kronor ....................................... 240,000 kronor

75 ålderstillägg å 100 kronor ................................................ 7,500 »

50 » å 200 » ............................................... 10,000 »

eller tillhopa 257,500 kronor.

Antalet adjunkter — extraordinarie präster, hvilka tjänstgjorde såsom

vice pastorer, vice komministrar, pastorsadjunkter, komministersadjunkter

och kontraktsadjunkter — uppgick den 1 maj 1907 till allenast 268. Det

ursprungligen beräknade antalet 300 torde emellertid böra bibehållas, men

adjunktsarfvodet höjas till 1,000 kronor. Beloppet för ålderstillägg har

jag bibehållit, men synes mig ålderstillägg blott en gång böra beviljas,

nämligen å 200 kronor efter 5 år. Ifrågavarande post utföres med 317,500

kronor.

4. Kostnadsersättning Åt adjunkter för resa till tjänstgöringsort.

Med ledning af inhämtade upplysningar från stift, där ersättning för

adjunkters resekostnader betalas af stiftets adjunktskassa, och med hänsyn

därtill att dylika kostnader inom rikets nordliga delar måste uppgå till

afsevärda belopp, har kommittén ansett sig icke böra upptaga ifrågavarande

kostnadsersättning för samtliga adjunkterna till mindre belopp än 15,000

kronor.

Häri föreslår jag ej någon ändring.

5. Emeritilöner.

Utgiften härför beräknas till det belopp, som enligt kommitténs i

ämnet afgifna förslag må för ändamålet högst användas, eller 500,000

kronor.

6. Kostnad för skogsindelning.

Denna kostnad — som enligt kommitténs förslag skulle af de gemensamma

aflöningstillgångarna gäldas endast i fråga om boställen, hvilka icke

af menighet inköpts eller af enskild donerats, — har af kommittén beräknats

efter medeltalet af hvad samma kostnad, på sätt domänstyrelsens

räkenskaper gifva vid handen, utgjort under åren 1899, 1900 och 1901.

eller till 12,004 kronor 39 öre.

Som jag anslutit mig till den af domänstyrelsen uttalade åsikten, att

kostnad för skogsindelning jämväl å skog till boställe, som inköpts eller

s. 341 Kontrollera mot PDF

341

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

donerats, bör gäldas af kyrkofonden, i don niån dylikt boställe icke lämnar

sa stort virkesöfverskott, att omförmälda kostnad kan däraf bestridas, anser

jag, att ifrågavarande beloppibör höjas till 12,BOO kronor.

7. Kostnad för skogsskötsel.

Enligt kommitténs förslag till lag om kyrkofond samt till grunder för

ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar skulle beträffande

sådana boställen, som icke af menighet inköpts eller af enskild donerats,

af de gemensamma aflöningstillgångarna gäldas kostnaderna

dels för skogsodlings- och andra arbeten för skogsskötsel främjande

intill belopp, som Kung!. Maj:t, för hvarje år fastställer,

dels för jägmästares förrättning för skogsodling eller aftorkning äfvensom

för kronojägares förrättning i de fall, då han på jägmästares order

biträder med arbete, som hittills skolat särskildt godtgöras, med belopp

motsvarande medeltalet af hvad i sådant hänseende under åren 1904—1918

utgått.

Kostnaden för sistberörda förrättningar har för åren 1899, 1900 och

1901 uppgått till sammanlagdt 43,058 kronor 41 öre eller således i medeltal

för år till 14,352 kronor 80 öre. Utgifterna för skogsodlings- och andra

arbeten för skogsskötsel^ främjande hafva för samma treårsperiod utgjort

tillhopa 158,538 kronor 23 öre eller i medeltal årligen 52,846 kronor 8 öre.

Samtliga dessa kostnader uppgingo alltså för år till 67,198 kronor 88 öre,

hvartill kommer en särskild post å 7,621 kronor för extra bevakning å

vissa boställen.

För nu angifna ändamål har kommittén, med ledning af de sålunda

gjorda beräkningarna, föreslagit eu summa å 74,819 kronor 88 öre i medeltal

för år.

En ingalunda oväsentlig höjning häraf torde för framtiden erford ia

Under åberopande af hvad jag i detta ämne anfört vid 6 § 4, 5 och 6 mo m

af förslaget till lag om kyrkofond tillstyrker jag, att samtliga omförmälda

kostnader upptagas till 210,000 kronor.

8. Oförutsedda lönebidrag.

Kommittén har i § 6 mom. 6 af förslaget till lag om kyrkofond förutsatt,

att Kungl. Maj:t skulle äga, med hänsyn till särskilda förhållanden,

som ej kunnat vid fastställandet af lön för innehafvare af ordinarie prästerliotjänst

tagas i beräkning, undantagsvis bevilja sådan tjänsteinnehafvare skäligt

s. 342 Kontrollera mot PDF

342 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

lönetillskott, och har årliga kostnaden härför af kommittén anslagits till

10,000 kronor.

Häremot har jag ej något att erinra, men anhåller få meddela, att i

det förslag till lag om kyrkofond, som jag låtit utarbeta, omförmälda stadgande

återfinnes i 7 mom. af 6 §.

9. Ersättning för visso å bostadsboställens skogsmark belöpande utskyld er

och besvär.

Förslaget till lag om kyrkofond innehåller i 7 §, att, där från bostadsboställe

skogsförsäljningsmedel skola ingå till nämnda fond, Kungl. Magt

må bevilja boställskafvare, som utgör jämväl å boställets skogsmark belöpande

utskylder och besvär, skäligt bidrag från kyrkofonden till fullgörande

af denna skattskyldighet.

Redan nu ingå från ett betydande antal boställen afsevärda belopp

skogsmedel till prästerskapets löneregleringsfond och de ecklesiastika boställenas

skogsfond. Som kommittén föreslagit, att icke någon andel i skogens

afkastning utöfver husbehofvet skall tillerkännas de särskilda boställshafvarna,

utan att behållna skogsförsäljningsmedlen från bostadsboställen skola i sin

helhet ingå till kyrkofonden, är, yttrar kommittén, uppenbart att, om detta

förslag vinner bifall, från ökadt antal skogar skola tillföras kyrkans gemensamma

aflöningstillgångar väsentligen större belopp skogsförsäljningsmedel

än hittills. Ifrågavarande skattebidrag synes kommittén icke böra beräknas

lägre än till 50,000 kronor.

Jag instämmer häruti.

Jämlikt § 32 i kommitténs förslag till lag om reglering af prästerskapets

aflöning skulle Kungl. Maj:t äga att under där angifna förutsättningar bevilja

vissa tjänsteinnehafvare särskildt lönetillskott. Ett liknande stadgande har

upptagits i 9 § 1 mom. af det förslag till lag om kyrkofond, som utarbetats

inom ecklesiastikdepartementet. Kommittén framhåller, huruledes de utgifter,

som häraf föranledas, ifrågakomma endast under en kortare öfvergångstid

och uppenbarligen icke nu kunna till beloppet angifvas. Kommittén

har med anledning häraf icke för dessa utgifter utfört något belopp.

Ett sådant kan ock enligt min mening svårligen beräknas.

B) Inkomster.

1. Afkastning af bostadsboställen.

För vinnande af upplysning om prästerskapets nuvarande afföningsförhållanden

har kommittén införskaffat och i tab. 3 af tabellserien A sam
-

s. 343 Kontrollera mot PDF

343

Kuvgl. Majits Nåd. Proposition X:o 88.

manfört åtskilliga uppgifter beträffande de åt prästerskapet upplåtna bostadsboställen

med jordbruk. De* i kol. 26 af nämnda tabell upptagna siffrorna

angifva de särskilda boställenas arrendevärden efter afdrag af de kostnadsbelopp,

som införts ej mindre i kol. 25 för den boställshafvaren åliggande

nybyggnads- och underhållsskyldigheten å de för jordbrukets behof erforderliga

husen än äfven i kol. 24 för boställets skatter och onera.

På sätt framgår af (i § i förslaget till lag om reglering af prästerskapets

aflöning, är förutsatt, att — i motsats mot hvad enligt § 4 i 18(52

års förordning, hittills skett — afkastning^! af bostadsboställe skall utan

afdrag af kostnaden för fullgörande åt boställshafvarens byggnadsskyldighet

a boställets laga hus beräknas såsom aflöningsförmån. Då det nu gällt att

i enlighet med de af kommittén antagna grunderna verkställa beräkning af

boställenas afkastning, hafva med talen i kol. 26 sammanräknats de i kok 24

och 25 införda talen.

Till bostadsboställes afkastning skola enligt åberopade lagförslag hänföras

jämväl alla sådana — uti kol. 7 af tab. 4 i tabellserien A redovisade

— förmåner, som tjänsteinnehafvare äger att från bostället eller såsom

ersättning för därifrån upplåten jord eller särskild rättighet åtnjuta. Förmånerna

af fri bostad och af skogsfång till husbehof hafva ej inbegripits

i boställsafkastningen.

Sålunda beräknad utgör af kastningen af bostadsboställen 2,380,690

kronor.

2. Afkastning af lönetillgångar, som församling anskaffat eller genom donation

erhållit.

Såsom gemensamma aflöningstillgångar för samtliga prästerliga tjänster

inom ett pastorat skola, på grund af 6 § 2 mom. i förslaget till lag om

reglering af prästerskapets aflöning, beräknas inkomster, som grunda sig

därpå, att församling till löneförbättring för prästerskapet inköpt annat

hemman eller lägenhet än bostadsboställe eller anskaffat andra fördelar,

eller att enskild person för samma ändamål till församling gjort donation,

eller att ersättning lämnats för jord eller annan förmån, hvilken varit

förenad med egendom af nu angifven beskaffenhet.

Inkomsten af dessa aflöningstillgångar — såvidt den icke utgör afkastning

af bostadsboställe och med anledning däraf blifvit redovisad under

punkt 1 — utföres med 82,682 kronor.

opaginerad Kontrollera mot PDF

■344

Kungl. hlaj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

3. För samling saf gifter.

Till ledning för bedömande af frågan, i hvilken mån församlingarnas

bidragsskyldighet kan behöfva tagas i anspråk för beredande af en efter

tidsförhållandena lämpad aflöning åt deras själasörjare, har jag, på sätt

framgår af mitt uttalande rörande församlingarnas skattskyldighet till

prästerskapets aflöning, låtit verkställa utredning angående storleken af det

bidrag, som inom hvarje församling vore att påräkna, allteftersom aflöningsplikten

bestämdes i enlighet med olika, förslagsvis antagna skattesatser.

Tre alternativ hafva därvid blifvit uppställda. Maximum af skattskyldighet

har sålunda antagits:

enligt alternativ 1 till 20 öre för hvarje person af pastoratets hela

folkmängd år 1905 och därutöfver 5 öre för hvarje fyrk af hela fyrktalet

inom pastoratet år 1904 eller, där fyrktalssättning icke äger rum, 50 öre

för hvarje krona af de skattskyldiga inom pastoratet sistnämnda år påförd

bevillning;

enligt alternativ 2 till 10 öre per individ och 5 öre per fyrk eller

50 öre per bevillningskrona; samt

enligt alternativ 3 till allenast 5 öre per fyrk eller 50 öre per bevillningskrona.

Enligt den första af nämnda tre alternativa metoder för skattskyldighetens

bestämmande uppgå församlingsafgifterna till 4,063,873 kronor,

enligt det andra alternativet till 3,690,035 kronor och enligt det tredje

till 3,310,618 kronor.

Ehuru jag icke anser det lämpligt, att församlingarnas aflöningsplikt

gentemot prästerskapet varder, såsom kommittén föreslagit, fastställd i visst

förhållande till fyrktal eller bevillningsbelopp, har jag dock utgått härifrån

vid mina beräkningar, då ju den kommunala skattskyldigheten för närvarande

utmätes efter dessa grunder. Jag har emellertid i det föregående

tillstyrkt en sådan anordning af nu ifrågavarande ecklesiastika skattskyldighet,

att densamma skulle beräknas efter taxerad eller antagen inkomst,

i den mån nämligen pastoratets folkmängd icke skall vara bestämmande

för aflöningsplikten. Med bibehållande af den maximigräns, som af kommittén

föreslagits för de i förhållande till förmögenhet och inkomst utgående

afgifterna, nämligen 5 öre per fyrk eller 50 öre per bevillningskrona,

skulle alltså — då ju 1 fyrk åsättes för bevillning till belopp af

1 till och med 10 öre eller, hvilket är detsamma, för 1 till och med 10

kronor beskattningsbar inkomst — till prästerskapets aflöning komma att

utdebiteras församlingsafgifter med högst 5 öre för hvarje helt eller påbörjadt

tiotal kronor taxerad beskattningsbar inkomst af kapital och arbete

eller, i fråga om fastighet, antagen inkomst.

s. 345 Kontrollera mot PDF

345

Kull yl, Maj:ts Nåd. Proposition No 88.

Vid uppgörande af nu förevarande finansplan har jag ansett, att församlingsbidraget

borde beräknas efter skattesatserna i alternativ 2 eller

således till 3,690,035 kronor, dåraf 524,384 kronor skulle utgå efter folkmängd

och 3,165,651 kronor efter inkomst.

4. Afkomst af enskildas donationer till särskilda prästerliga tjänster.

o

Arliga värdet af sådana särskilda förmåner, som genom donationer

af enskilda blifvit tillförsäkrade innehafvare af vissa prästerliga tjänster

och på grund af 9 § (= förutvarande § 8) i förslaget till lag om reglering

af prästerskapets aflöning skola komma samma tj änsteinnehafvare till godo,

har uppskattats till 38,466 kronor.

5. Kyrkofondens inkomster.

Jämlikt 2 § i förslaget till lag om kyrkofond skola till denna fond

öfverföras prästerskapets löneregleringsfond och de ecklesiastika boställenas

skogsfond äfvensom öfriga till aflöning för prästerlig tjänst af sedda fonder

och därmed jämförliga tillgångar, hvilka icke äro att hänföra till de lönemedel,

som församling anskaffat eller genom donation erhållit eller som af

enskilda anslagits till innehafvare af vissa prästerliga tjänster.

Till kyrkofonden skola ock, på grund af 3 § i omförmälda lagförslag,

ingå:

hvad af statsverket skall gäldas såsom ersättning för tionde och andra

afgifter af fast egendom, hvilka på grund af förut gifna författningar tillkommit

prästerskapet;

behållna skogsförsäljningsmedel från såväl bostadsboställen som löningsboställen

samt behållen afkastning i öfrigt af samtliga löningsboställen,

jämväl dem som anslagits till änkesäten, samt ersättningsmedel för jord

eller förmån, som från löningsboställen upplåtits, dock med undantag, beträffande

samtliga dessa aflöningsmedel, af sådana inkomster, som, enligt

hvad jag-nyss antydt, skola förbehållas prästerskapet i visst pastorat;

från statsverket årligen utgående ersättning för anslag i krono- och

kyrkotionde, oindelt spannmål samt hemmansräntor äfvensom statsanslag i

penningar; samt

ränta och annan vinst å kyrkofondens tillgångar.

Ytterligare tillgång för kyrkofonden kan erhållas på den grund, att

Kungl. Maj:t i enlighet med stadgandet uti 6 § 1 mom. af förslaget till

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 1 Afd. 66 Höft. 44

s. 346 Kontrollera mot PDF

346

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

lag om reglering af prästerskapets aflöning gifver tillstånd till försäljning

eller utbyte af bostadsboställe, hvars skogsaf kastning öfverstiger tjänsteinnehafvarens

husbehof, och i sammanhang därmed förordnar, att viss del

af köpeskillingen eller, vid byte, af mellangiften skall öfverlämnas till

kyrkofonden. Huru stor inkomst af sådan anledning må komma att tillflyta

fonden, är naturligtvis icke möjligt att nu beräkna, hvarför något

belopp ej kunnat i finansplanen upptagas.

Jag öfvergår härmed till en redogörelse för hvad i öfrigt må kunna

beräknas såsom kyrkofondens årliga inkomster.

a) Ersättning för prästerskapets tionde.

Prästerskapets tionde skall jämte andra afgifter af fast egendom, i

enlighet med det af kommittén i ämnet afgifna lagförslaget, indragas till

statsverket mot ersättning i penningar, hvilken Kungl. Maj:t fastställer.

Kommittén har, på sätt den å sid. 53—54 i dess fjärde betänkande införda

tablå utvisar, i anslutning till de förhållanden som voro rådande

ecklesiastikåret 1896—97, uträknat, huru stort ersättningsbelopp hvarje

år, sedan indragningen vidtagit, kan antagas komma att af statsverket

betalas, nämligen........................................................................... kr. 3,897,954: —

b) Skogsförsäljningsmedel.

Boställshafvares andelar af skogsförsäljningsmedel

från deras bostadsboställen utgjorde, enligt hvad domänstyrelsens

räkenskaper gifva vid handen:

år 1903............................................................ kr. 214,194: 50

» 1904............................................................ » 219,862: 68

» 1905...................................... > 197,387: 53

eller tillsammans kr. 631,444: 71

således i medeltal för ett hvart af dessa tre år 210,481

kronor 57 öre. I detta belopp, som lämpligen torde

kunna läggas till grund för beräkningarna, ingå emellertid

skogsförsäljningsmedel äfven från boställen som af

menighet inköpts eller af enskild donerats; och skulle

följaktligen den del af skogsförsäljningsmedlen, som härflutit

från sådana boställen, icke redovisas bland kyrkofondens

inkomster. Som det hade varit förenadt med

Transport kr. 3,897,954: —

s. 347 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

347

Transport kr. 3,897,954: —

synnerligen stora svårigheter att särskilja denna del, har

det belopp, som hittills tillfallit boställshafvarna, men

efter kommitténs förslag hädanefter skall tillföras kyrkofonden,

måst hår upptagas till förenämnda kr. 210,481: 57

Beloppen af de skogsförsäljningsmedel,

som influtit till prästerskapets

löneregleringsfond och de ecklesiastika

boställenas skogsfond, hafva under de

olika åren högst betydligt växlat, såsom

framgår af de i statskontoret öfver dessa

fonder förda räkenskaperna. Med hänsyn

härtill hafva löneregleringsfondens och

skogsfondens inkomster af skogsförsäljningsmedel

upptagits till hvad de under

åren 1897—1906 i medeltal utgjort.

Sålunda uppgingo prästerskapets

löneregleringsfonds inkomster af skogsmedel

åren 1897—1906 till samman
lagdt

.............................. kr. 3,863,858: 16

Efter afdrag af de

i räkenskaperna för

nämnda 10 år angifna

kostnader för skogsförvaltning

m. m....... kr. 30,485: 72

återstå kr. 3,833,372: 44

Löneregleringsfondens inkomster utgjorde

alltså i medeltal årligen ............. kr. 383,337: 24

De ecklesiastika boställenas skogsfonds

inkomster af skogsförsäljningsmedel

uppgingo åren 1897—1906 till samman
lagdt

................................. kr. 541,817: 03

Sedan utgifter för

skogsförvaltning, skogsindelning

och skogsodling

m. m. under

dessa 10 år afdragits

med tillhopa .................. kr. 313,978: 12

återstå kr. 227,838: 91

Transport kr. 593,818: 81 kr. 3,897,954: —

s. 348 Kontrollera mot PDF

348

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Transport kr. 593,818: 81 kr. 3,897,954: —

Sistnämnda fonds inkomster utgjorde

således i medeltal för hvarje år............... » 22,783: 89

Nu angifna belopp skogsförsäljningsmedel

å tillhopa 406,121 kronor

13 öre hafva, såsom af den lämnade

redogörelsen framgår, tillkommit efter

frånräknande af kostnaderna för skogsindelning

och skogsskötsel. Därest förslaget

till grunder för ändringar i lagstiftningen

om eeklesiastika boställsskogar bifalles,

skulle skogsförsäljningsmedlen till

kyrkofonden ingå utan annat afdrag än

af kostnaden för virkets försäljning. I

följd häraf och då kommittén, med ledning

af förhållandena åren 1899, 1900

och 1901, bland fondens utgifter upptagit

kostnader för skogsindelning och skogsskötsel

med antaget årligt belopp af

tillhopa 86,824 kronor 27 öre, har jag

ansett, att oaktadt dessa kostnader af

mig för framtiden beräknats afsevärdt

högre eller till 222,500 kronor, vid beräkning

af fondens inkomster utaf skogsförsäljningsmedel

under förfluten tid,

allenast nämnda belopp 86,824 kronor

27 öre bör tilläggas och således anses

hafva ökat inkomsterna af skog med...... » 86,824: 27 > 703,426: 97

c) Afkastning af löningsboställen.

Yarder förslaget till lag om reglering

af prästerskapets aflöning (6 och

32 §§) godkändt, skulle med prästerlig

beställning hädanefter icke komma att

förenas någon annan jord än bostadsboställe

samt hemman eller lägenhet,

som brukas i förening med dylikt boställe.

Alla öfriga löningsboställen äfven
O

O _________—.—

Transport kr. 4,601,380: 97

s. 349 Kontrollera mot PDF

349

Kttngl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Transport kr. 4,601,380: 07

som ersättningsmedel för jord eller förmån,

som upplåtits från löningsbostillle,

skulle därför skiljas från de beställningar,

med hvilka de hittills varit förenade,

och afkastningen däraf ingå till kyrkofonden

(3 § 2 mom.).

Afkastningen af de boställen, som

nu äro förenade med vissa prästerliga

beställningar, men jämlikt kommitténs

förslag skulle frångå samma beställningar,

har enligt beräkningar, som jag låtit

verkställa, uppskattats till ....................... kr. 344,667: —

Från boställen, hvilkas afkastning

för närvarande ingår till prästerskapets

löneregleringsfond, uppbar denna fond

år 1906 ............................................................ » 86,255: 29

Till kyrkofondens inkomster är enligt

3 § 2 mom. i förslaget till lag om

denna fond att hänföra jämväl afkastningen

af änkesäten. Emellertid kommer

det naturligtvis att dröja en afsevärd

tid, under hvilken en del af änkesätenas

afkastning fortfarande bör utgå

till dem, som enligt nu gällande bestämmelser

äro därtill berättigade. Kommittén

har beräknat afkastningen af sådana

änkesäten, som innehafvas af prästänkor,

till ett värde af 23,004 kronor.

Af detta belopp torde för närvarande

endast 8,004 kronor kunna beräknas för

kyrkofonden.

För ecklesiastikåret 1896—97 uppburo,

såsom af tabellserien A tab. 4,

kol. 10, med därtill hörande anmärkningar

framgår, åtskilliga tjänsteinnehafvare

afkastning af änkesäten med tillhopa

26,534 kronor 92 öre. Denna summa,

tillökad med förenämnda 8,004 kronor,

utföres med .......................................... » 34,538: 92 » 465,461: 21

Transport kr. 5,066,842: 18

s. 350 Kontrollera mot PDF

350

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Transport kr. 5,066,842: 18

d) Statsanslag.

Numera lämnar statsverket prästerskapet

godtgörelse för samtliga persedelanslag.

Denna ersättning jemte statsverkets

kontanta bidrag till prästerskapets

aflöning uppgick för år 1906

till sammanlagdt 334,507 kronor 68 öre,

såsom en af statskontoret verkställd, af

mig under 3 § 3 mom. af förslaget till

lag om kyrkofond omförmäld utredning

gifver vid handen. Härtill komma från

anslaget till Lappmarks ecklesiastikverk

anvisade tillhopa 33,498 kronor 88 öre,

hvarom jag vid nämnda lagrum jämväl

lämnat meddelande. Samtliga statsanslagen

uppgingo således för år 1906 till

368,006 kronor 56 öre.

De persedelanslag äfvensom de statsanslag

i penningar, för hvilka godtgörelse

skall lämnas till kyrkofonden,

böra enligt 3 § 3 mom. i förslaget till

lag om denna fond vara desamma, som

af prästerskapet åtnjutas under ecklesiastikåret

näst före den 1 maj 1914; och

stadgar 4 § i omförmälda lagförslag, att

ränte- och tiondeanslagen m. m. skola

ersättas med belopp, motsvarande medeltalet

af medelmarkegångsprisen för vederbörande

persedlar under åren 1864

—1913, med tillägg af forsellön.

Enligt de sålunda angifna grunderna

hafva beräkningar angående värdet af

ifrågavarande anslag icke kunnat nu

företagas, hvarför detta värde utföres

med ofvannämnda summa ........................ » 368,006: 56

Transport kr. 5,434,848: 74

s. 351 Kontrollera mot PDF

351

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Transport kr. 5,434,848: 74

e) Ränta och annan vinst å kyrkofondens

tillgångar.

Af de fonder, hvilka, såsom redan

framhållits, skola öfverföras till kyrkofonden,

hade vid utgången af år 190G

prästerskapets löneregleringsfond en behållning

af 5,272,988 kronor 99 öre och

de ecklesiastika boställenas skogsfond

af 1,189,963 kronor 15 öre, eller således

tillhopa 6,462,952 kronor 14 öre.

Såsom afkomst af nämnda fonder upptages

ränta efter 4 procent å nyss berörda

summa 6,462,952 kronor 14 öre

1,16(1 T;................................................................ kr. 258,518: 08

Utom sagda fonder förvaltas dels

af statskontoret och dels af vissa domkapitel

äfvensom andra lokala myndigheter

åtskilliga fonder, hvilka jämväl

leda . sitt ursprung från '' ecklesiastika

lönetillgångar eller afse att bereda prästerskapet

i de territoriella församlingarna

ökade aflöningsförmåner. Huruvida

_ med dessa fonders tillkomst och

uppgift skulle öfverensstämma, att de

indroges till kyrkofonden, måste i hvarje

särskildt fall blifva föremål för utredning.

Med hänsyn till hvad angående

följande fonder blifvit af kommittén upplyst

och då för åtskilliga prästerliga be

ställningar, till hvilkas aflönande medel

från vissa bland dessa fonder nu tagas

i anspråk, erforderliga tillskott från

kyrkofonden till afsevärda belopp blifvit

enligt kommitténs förslag beräknade,

anser jag, i likhet med kommittén, skäl

Transport kr. 258,518: 08 kr. 5,434,848: 74

s. 352 Kontrollera mot PDF

352

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 88.

Transport kr. 258,518: 08 kr. 5,434,848: 74

föreligga att upptaga dem bland kyrkofondens

tillgångar, därvid de fonder,

som icke förvaltas af statskontoret, angifvas

med de i kommitténs finansplan

(s. 291 och följ.) införda belopp, nämligen

:

Ramsele pastorsboboställes

skogsförsäljningsmedelsfond

(statskontoret

1906)............... kr. 37,074: 33

Brunskogs församlings

aflöningsfond

(statskontoret 1906)......

Fryksände pastorats

regleringsfond (statskontoret

1906) ...............

Expropriationsmedel

från stomhemmanet

Särsta i Torsåkers församling.

.............................

Torfafverkningsafgifter

från mensalhemmanet

n:r 4 Alstorp i

Västra Karaby församling

...................................

Köpeskilling för ut
godset

Arås.....................

Älfdals pastorats

regleringsfond (statskontoret

1906)..

» 49,287: 31

» 48,473: 36

» 9,646: 63

> 1,208: 81

» 33,894: 48

<, .wJf VCmJp*''

256,375: 49

tillhopa kr. 435,960: 41

A denna summa utföres ränta efter

4 procent med......................................

17,438: 41 > 275,956: 49

eller tillsammans kr. 5,710,805: 23.

Kyrkofondens årliga inkomster skulle således utgöra sammanlagdt

5,710,805 kronor 23 öre.

s. 353 Kontrollera mot PDF

353

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Med afseende å kyrkofondens inkomster torde böra erinras om, hvad

9 § 2 mom. i förslaget till lag om denna fond innehåller därom, att så

snart inom visst stift enligt lagen om reglering af prästerskapets aflöning

fastställd lönereglering vunnit tillämpning beträffande något till samma

stift hörande pastorat, skall inom stiftet anställd ordinarie präst, hvars lön

utgår enligt äldre lönereglering, till kyrkofonden inbetala hvad honom

åligger att för aflöning af extraordinarie präster utgifva utöfver förmånerna

af bostad och vivre samt skjuts i tjänsteärenden. Hvad af sådan anledning

inflyter till fonden kan icke nu beräknas, hvarförutom dylik inkomst endast

under en öfvergångstid ifrågakommer.

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

1.

2.

3.

4.

5.

Sammandrag af finansplanen.

Utgifter:

Löner för kyrkoherdar och komministrar samt arfvoden

åt kontraktsprostar.....................................................................

Lönetillökning för kyrkoherdar och komministrar

Arfvoden och ålderstillägg åt adjunkter

Kostnadsersättning åt adjunkter för resa till tjänstgöringsort

.......................................................................................

Emeritilöner ...................................................''...............

Kostnad för skogsindelning......................................................

Kostnad för skogsskötsel .........................................................

Oförutsedda lönebidrag ..........................................................

Ersättning för vissa å bostadsboställens skogsmark belöpande

utskylder och besvär ................................................

Öfverskott af kyrkliga aflöningsmedel.................................

kr.

»

»

»

»

»

»

»

»

10,324,034

325,448

317,500

15.000

500.000

12,500

210.000

10.000

50,000

138,196

Summa kr. 11,902,678.

Inkomster:

Afkastning af bostadsboställen ............................................ kr. 2,380,690

Afkastning af lönetillgångar, som församlingarna anskaffat

eller genom donation erhållit ................................. » 82,682

Församlingsafgifter.................................................................... » 3,690,035

Afkomst af enskildas donationer till särskilda prästerliga

tjänster ................................................................................. » 38,466

Kyrkofondens inkomster............................................................ » 5,710,805

Summa kr. 11,902,678.

Bih. till Rilcsd. Prot. 1.908. 1 Sami. 1 Afd. 66 Käft.

45

s. 354 Kontrollera mot PDF

354

Eungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 88.

Till beredande af öfversikt öfver prästerskapets löner och tillgångarna

till deras bestridande, sådana de beräknats under förutsättning att i finansplanen

angifna förändringar i den kyrkliga indelningen och organisationen

genomföras, har jag låtit uppgöra en tablå, motsvarande den som finnes

införd å sid. 276 och 277 af kommitténs betänkande IV.

Äfven har jag låtit utarbeta ett sammandrag af finansplanen, sådan

denna skulle te sig, allteftersom församlingarnas bidragsskyldighét till

prästerskapets aflöning bestämmes i enlighet med de under tredje inkomstposten

i finansplanen (»församlingsafgifter») omförmälda olika skattesatserna.

Ifrågavarande båda tablåer torde få såsom bilagor fogas vid detta

protokoll.

Härefter uppläste departementschefen i enlighet med det afgifna yttrandet

affattade

dels förslag till

1) lag om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets

tionde samt om ersättning därför;

2) lag om reglering af prästerskapets aflöning;

3) lag om emeritilöner för präster; samt

4) lag om kyrkofond;

dels följande

grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar :

l:o. Skog och hagmark å samtliga åt prästerskapet i territoriella församlingar

upplåtna bostads- och löningsboställen skola ställas under skogsstatens

omedelbara vård och förvaltning.

2:o. Boställshafvare eller arrendator må endast till husbehof använda

boställsskog, vare sig ordnad hushållning därå är införd eller icke.

3:o. Hvad af skogens afkastning icke erfordras för boställshafvares

eller arrendator husbehof eller för församling åliggande kyrko- eller prästgårdsbyggnad

skall försäljas.

Sedan af medel, som influtit vid försäljningen, guldits kostnaden för

densamma, skall återstoden ingå till kyrkofonden.

4:o. För skogsindelning å boställe skall kostnaden, därtill förskott

såsom hittills lämnas af allmänna medel, gäldas af kyrkofonden.

Kostnad ej mindre för bevakning samt skogsodlings- och andra arbeten

för skogsskötselns främjande å boställe än äfven för åtgärd eller

anstalt, som afser tillgodogörande af virkesafkastning eller motverkande

s. 355 Kontrollera mot PDF

355

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 88.

af uppkommen skada å boställsskog, så ock ersättning för skogsstatens

bestyr med dylik skog skola gäldas, på sätt därom är stadgadt i lagen

om kyrkofond.

Hvad i punkt 3:o stadgas om disposition af medel för försåld skog

gäller ej i fråga om boställe, som af menighet inköpts eller af enskild

donerats; skolande fråga om disposition af skogsförsäljningsmedel från

sådant boställe alltid underställas Kungl. Maj:ts pröfning.

Kostnad för skogsindelning å boställe, som af menighet inköpts eller

af enskild donerats, skall, i den mån inflytande skogsförsäljningsmedel

från bostället därtill lämna tillgång, gäldas af dylika medel, eljest af

kyrkofonden.

När boställe, som af menighet inköpts eller af enskild donerats, icke

lämnar så stort virkesöfverskott, att däraf kan bestridas kostnad, som omförmäles

i andra stycket af punkt 4:o, samt nödiga medel icke genom

vederbörandes försorg tillhandahållas, har skogsstaten icke att taga någon

befattning med de arbeten, åtgärder eller anstalter, som i afseende å dylikt

boställes skog må finnas erforderliga. Icke heller må kostnaden för dem

gäldas af kyrkofonden.

Departementschefen hemställde slutligen, att Kungl. Maj:t måtte genom

nådig proposition föreslå Riksdagen att antaga berörda, af honom upplästa

lagförslag och grunder.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lämna

bifall och förordnade, att proposition i ämnet af den

lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skulle till

Riksdagen aflåtas.

Ur protokollet:

Victor Edman.

s. 356 Kontrollera mot PDF

356

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Tablå utvisande prästerskapets löner och tillgångarna till deras bestri
förändringar

i nu bestående indelning

1

2

3

4

5

6

1

8

10

n

18

is |

Aflöning för

A f 1 ö n

ingen bet

ä c k e s

Lönetill-

tillgångar,

församlingsafgiftcr

Stift.

ökning

för

kyrko-

herdar

och

kommi-

nistrar.

Arfvo-

den åt

Samma

aflöning

afkastning

af bostads-

boställe.

som för- samlingar-

(alternativ I)

(alternativ II)

(alterna- tiv III)

kyrko-

herdar.

kommi-

nistrar.

kon-

trakts-

prostar.

för

samtliga

präster.

na själfva

anskaffat

eller

genom

donation

erhållit.

20 öre

för hvarje

person.

högst 5 öre pr fyrk

(prästerskapets egna

fyrkar undantagna).

10 öre

för hvarje

person.

högst 5 öre pr fyrk

(prästerskapets egna

fyrkar undantagna).

högst 5 öre pr fyrk

(prästerskapets egna

fyrkar undantagna).

Hela riket.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr-

Kr.

Uppsala................

793,780

322,860

63,640

7,855

1,178,035

302,239

6,279

106,428

314,252

63,217

329,455

344,309

Linköpings ........

708,291

243,530

60,040

6,295

1,018,156

308,738

5,879

82,876

233,941

41,438

243,677

252,884

Skara....................

587,150

304,060

33,200

4,820

929,230

259,099

3,140

70,834

170,585

36,417

176,676

181,890

Strängnäs ............

506,985

192,470

33,820

4,615

737,890

226,455

4,319

70,306

199,263

35,163

209,181

218,985

Västerås................

540,613

180,180

34,500

5,210

760,503

122,427

7,723

80,685

266,197

40,343

275,532

283,530

Växjö....................

454,140

252,376

33,895

3,925

744,335

143,554

560

64,275

142,675

32,138

146,689

150,704

Lunds....................

1,404,230

213,164

6,960

7,930

1,631,264

482,317

30,863

167,531

475,260

78,789

503,001

529,896

Göteborgs............

656,714

299,807

13,473

4,516

974,509

169,407

2,473

117,550

319,461

58,775

340,617

361,238

Kalmar ................

207,100

97,740

15,520

1,976

322,336

69,166

2,019

27,183

58,268

13,592

60,469

62,669

Karlstads ............

399,262

195,860

18,270

3,805

617,197

128,222

7,005

68,133

159,811

34,066

165,495

170,418

Härnösands ........

445,698

184,300

7,960

4,840

642,798

90,751

10,998

70,063

196,665

35,032

201,705

207,747

Luleå....................

348,030

162,250

2,360

4,640

517,280

49,757

220

60,597

151,445

30,298

163,116

154,606

Visby....................

183,330

15,920

12,920

1,250

213,420

38,558

704

10,682

28,877

5,341

29,794

30,712

Stockholms stad...

164,530

198,000

—

—

362,530

—

1,500

61,570

299,460

30,785

330,246

361,030

För hela riket

7,399,853|2,862,506

325,448

61,676

10,649,482

2,380,690

82,682|l,048,713

3,015,160

524,384

3,165,651

3,310,618

s. 357 Kontrollera mot PDF

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

357

Bilaga A.

dande, sådana de beräknats, under förutsättning att i finansplanen angifna

och organisation genomföras.

1 1*

15

16

17

18

19

20

21

22

23

24

25

26

27

28

genom

Af aflöningen bet

ä c k e s

g e

nom

afkomst

af dona- tion till

särskild

prästerlig

tjänst.

tillskott från kyrkofonden

afkomst

af bo-

stads-

boställe

tillgångar,

som för- samlingar- na själfva

anskffat

eller

genom

donation

erhållit

församlings

a f g i f t e

r

af-

komst

af do- nation

till

särskild

präster-

lig

tjänst

tillskott från

kyrkofonden

enligt

alternativ

I

enligt

alternativ

II

enligt

alternativ

III

(alternativ I)

(alternativ II)

(alterna- tiv III)

enligt

alter-

nativ

I

enligt

alter-

nativ

II

enligt

alter-

nativ

m

20 öre

för

hvarje

person

högst 5 öre pr fyrk

(prästerskapets egna

fyrkar undantagna)

10 öre

för

hvarje

person

högst 5 öre pr fyrk

(prästerskapets egna

fyrkar undantagna)

högst 5 öre pr fyrk

(prästerskapets egna

fyrkar undantagna)

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

%

*

%

%

%

*

%

%

*

%

%

358

449,479

487,487

525,850

25.66

0.45

9.03

26.68

4.51

27.97

29.22

0.03

38.15

41.38

44.64

1,483

385,239

416,941

449,172

30.32

0.58

8.14

22.98

4.07

23.94

24.84

0.14

37.84

40.95

44.12

1,131

424,441

453,768

483,970

27.88

0.34

7.62

18.36

3.81

19.02

19.58

0.12

45.68

48.83

52.08

1,758

235,789

261,024

286,373

30.69

0.59

9.53

27.00

4.76

28.35

29.67

0.24

31.95

35.37

38.81

3,718

279,753

310,760

343,105

16.10

1.02

10.61

35.00

5.30

36.23

37.28

0.49

36.78

40.86

45.li

143

393,128

421,251

449,374

19.28

0.08

8.64

19.17

4.32

19.71

20.25

0.02

52.81

56.59

60.37

28,767

456,536

507,537

559,431

29.57

1.89

9.66

29.13

4.83

30.84

32.48

1.76

27.99

31.ll

34.80

320

375,298

412,917

451,071

16.36

0.25

12.06

32.79

6.03

34.95

37.07

0.03

38.51

42.38

46.29

224

165,475

176,865

188,257

21.46

0.63

8.43

18.08

4.21

18.76

19.44

0.07

51.33

54.87

58.40

485

253,541

281,924

311,067

20.7 7

1.14

11.04

26.89

5.52

26.81

27.61

0.08

41.08

45.68

50.40

—

275,321

304,312

333,302

14.12

1.71

10.90

30.44

5.45

31.38

32.32

—

42.83

47.34

61.85

—

255,261

283,889

312,697

9.62

0.04

11.71

29.28

5.86

29.60

29.89

—

49.35

54.88

60.45

89

134,510

138,934

143,357

18.07

0.33

5.oo

13.53

2.50

13.96

14.39

0.04

63.03

65.10

67.17

—

—

—

—

—

0.41

16.98

82.61

8.49

91.10

99.59

—

—

—

—

38,466

4,083,771

4,457,609

4,837,026

22.35

0.78

9.85

28.31

4.92

29.73

31.09

0.36

38.35

41.86

45.42

s. 358 Kontrollera mot PDF

358

Kung! Maj:ls Nåd. Proposition N:o 88.

Bilaga B.

Sammandrag af finansplanen, uppgjordt under olika förutsättningar

i afseende å skattskyldighetens ordnande.

Alternativ 1.

Alternativ 11.

Alternativ III.

Församlings-

Församlings-

Församlings-

afgifter:

afgifter:

afgifter:

20 för hvarje

10 för hvarje

person,

person,

högst 5 öre

högst 5 öre

högst 5 öre

pr fyrk.

pr fyrk.

pr fyrk.

Kr.

Kr.

Kr.

Utgifter:

1. Löner för kyrkoherdar och komministrar samt arf-

voden åt kontraktsprostar....................................

10,324,034

10,324,034

10,324,034

2. Lönetillökning för kyrkoherdar och komministrar ...

325,448

325,448

325,448

3. Arfvoden och ålderstillägg åt adjunkter ...............

317,500

317,500

317,500

4. Kostnadsersättning åt adjunkter för resa till tjänst-

göringsort.........................................................

15,000

15,000

15,000

5. Emeritilöner......................................................

500,000

500,000

500,Otro

6. Kostnad för skogsindelning .................................

12,500

12,500

12,500

7. Kostnad för skogsskötsel ....................................

210,000

210,000

210,000

8. Oförutsedda lönebidrag......................................

10,000

10,000

10,000

9. Ersättning för vissa å bostadsboställens skogsmark

belöpande utskylder okh besvär.........................

50,000

50,000

50,000

Öfverskott af kyrkliga aflöningsmedel .......................

512,034

138,196

—

Summa

12,276,516

11,902,678

11,764,482

Inkomster:

1. Afkastning af bostadsboställen.............................

2,380,690

2,380,690

2,380,690

2. Afkastning af lönetillgångar, som församlingarna an-

skaffat eller genom donation erhållit.....................

82,682

82,682

82,682

3. Församlingsafgifter.............................................

4,063,873

3,690,035

3,310,618

4. Afkomst af enskildas donationer till särskilda präster-

liga tjänster............. ........................................

38,466

38,466

38,466

5. Kyrkofondens inkomster ....................................

5,710,805

5,710,805

5,710,805

Brist att täcka ......................................................

—

--.

241,221

Summa

12,276,516

11,902,678

11,764,482

s. 359 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 88.

359

Innehållsförteckning.

Kungl. Maj.ts proposition.

Sid.

Förslag till lag om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde

samt om ersättning därför....................................................................................... 2.

Förslag till lag om reglering af prästerskapets aflöning ............................................. 4.

Förslag till lag om emeritilöner för präster.................................................................. 18.

Förslag till lag om kyrkofond...................................................................................... 21.

Statsrådsprotokollet.

I.

Återblick på den kyrkliga indelningens och organisationens samt de prästerliga aflönings
förhållandenas

utveckling i vårt land..................................................................... 31.

Nu gällande, med afseende å prästerskapet i de territoriella församlingarna tillämpade

beskattnings- och lönesystem samt verkningarna däraf......................................... 49.

Viktigare inom riksdagen väckta förslag till ändring i prästerskapets nuvarande af
löningsförhållanden

..................................... 80.

Af prästlöneregleringskommittén framhållna allmänna synpunkter i afseende å reglerandet

af prästerskapets aflöningsförh&llanden m. m. samt grundtankarna i

kommitténs förslag härom....................................................................................... 92.

Hufvuddragen af gällande lagstiftning äfvensom af prästlöneregleringskommitténs förslag

angående utarrendering af ecklesiastik boställsjord ....................................... 111.

II.

Afskrifning af prästerskapets tionde mot viss ersättning till kyrkan ........................... 121.

Församlingarnas skattskyldighet till prästerskapets aflöning.......................................... 152.

Det ecklesiastika boställsväsendet ................................................................................. 171.

Kyrkans ställning till lagstiftningen angående reglering af prästerskapets aflöning och

därmed sammanhängande frågor ........................................................................... 207.

Redogörelse för författningsförslagens viktigare detaljer i samband med granskning

af förslagen............................................................................................................ 211.

Förslag till lag om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde samt

om ersättning därför.......................................................................................... 213.

Förslag till lag angående reglering af prästerskapets aflöning....................................... 228.

Förslag till föreskrifter angående beräkning af prästerskapets aflöning.............................. 278.

Förslag till lag om emeritilöner för präster ............................................................... 298.

Förslag till lag om kyrkofond ................................................................................ 307.

Förslag till grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar ............ 333.

Finansplan.................................................................................................................... 336.

Tablåer........................................................................................................................... 356.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. 1SärU 1908:9 Riksdagens Särskilda Utskotts (N:o 1) Memorial N:o 9 s. 1 i texten
  2. 1SärU 1908:2 Riksdagens Särskilda Utskotts (Nio 1) Utlåtande N:o 2 s. 1 i texten
  3. 1SärU 1908:3 Riksdagens Särskilda Utskotts (Ako 1) Utlåtande N:o 3 s. 1 i texten