Med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i lagen den 4 maj 1906 angående förhud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom m. m
1917-03-16 · 29 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 27 av 29 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1917:164, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i lagen den 4 maj 1906 angående förhud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 164.
1
Nr 1G4.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till
lag om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i lagen den 4
maj 1906 angående förhud i vissa fall för bolag och
förening att förvärva fast egendom m. m.; given Stockholms
slott den 16 mars 1917.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t liärrned, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till
1) lag om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i lagen den 4 maj 1906
angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast
egendom;
2) lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 25 juni 1909 om inskränkning
i rätten att erhålla ägostyckning; samt
3) lag om ändrad lydelse av 20 § 1 mom. och 22 § i lagen den
27 juni 1«96 om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring.
Kungl. Mnj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
GUSTAF.
Berndt Hasselrot.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 139 höft. (Nr 164.)
1
2
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 164.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av I och 3 §§ i lagen den 4 maj 1906 angående förbud
i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom.
Härigenom förordnas, att 1 och 3 §§ i lagen den 4 maj 1906 angående
förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom
skola erhålla följande ändrade lydelse:
1 §•
Bolag eller förening må ej i andra fall än nedan stadgas förvärva
fast egendom å landet inom Färnebo, Nyeds, Kils, Grums, Gillbergs, Nordmarks,
Jösse, Älvdals eller Fryksdals härad i Värmlands län eller inom
Nedan-Siljans, Ovnn-Siljans eller Väster-Dals fögderi eller Envikens eller
Svärdsjö socken i Kopparbergs län eller inom Södra Hälsinglands, Norra
Hälsinglands eller Västra Hälsinglands fögderi av Gävleborgs län eller
inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens eller Norrbottens län.
Ä fastighet i köping eller å annan ort, där den för städerna gällande
ordning för bebyggande skall iakttagas, äger denna lag ej tilllämpning.
3 §•
Bolag eller förening må förvärva den del av ett hemmans avrösningsjord
med impedimenter, vilken i den ordning 5 § stadgar prövas ej
vara att hänföra till stödskog eller odlingsområde enligt vad nedan sägs;
skolande vad sålunda förvärvas från hemmanet avskiljas genom jordav,
söndring.
Kanyl. Maj:ts nåd. proposition nr 164.
3
Till stödskog skall hAnföras:
a) inom de norrländska länen så mycken till skogsbörd duglig och
i förhållande till in Ägorna bekvämt belägen mark, som på hemmanet belöper
efter en areal för helt mantal av:
1,500 hektar inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker
qvan odlingsgränsen samt inom Frostvikens, Hotagens, Offerdals, Kalls,
Åre, Undersåkers, Storsjö, Tännäs, Mede, Vemdalens, Klövsjö, Linsälls och
Lillbärdals socknar i Jämtlands län;
1,200 hektar inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker
nedom odlingsgränsen samt inom Muonionalusta, Pajala, Tärendö och
Korpilombolo socknar i förstnämnda län; samt
1,000 hektar inom de övriga delarna av Norrbottens, Västerbottens
■och Jämtlands län ävensom inom Västernorrland.? län och de i 1 § omförmälda
delar av Gävleborgs län;
skolande då fråga är om hemman, vars skattetal understiger ett
åttondels mantal, den sålunda bestämda arealen höjas med en fjärdedel,
dock ej till mera än vad på ett åttondels mantal belöper;
b) inom de 1 § nämnda delar av Kopparbergs län vad vid verkställt
storskifte betecknats såsom hemskog och fäbodskog;
c) inom de i 1 § oinförmälda delar av Värmlands län till skogsbörd
duglig och i förhållande till inägorna bekvämt belägen mark av följande
omfattning nämligen:
15 hektar medelgod skogsmark och därjämte ett mot tre gånger
åkerarealen svarande område dylik mark till varje självständigt jordbruk
inom Älvdals härads övre tingslag, Ekshärads och Gustav Adolfs socknar
av Älvdals härads nedre tingslag, Vitsands, Östmarks och Lekvattnets
socknar av Fryksdals härads övre tingslag samt Bogens socken av Jösse
härad;
10 hektar medelgod skogsmark och därjämte ett mot två gånger
åkerarealen svarande område dylik mark till varje självständigt jordbruk
inom Norra Råda och Sunnemo socknar av Älvdals härads nedre tingslag,
Fryksände socken av Fryksdals härads övre tingslag, hela Fryksdals härads
nedre tingslag, Eda, Gunnarskogs, Kola, Ny, Mangskogs, Arvika, Älgå,
Brunskogs och Boda socknar av Jösse härad, Kansäters, övre Ulleruds,
Nedre Ulleruds och Frykeruds socknar av Kils härad samt hela Nordmarks,
Gillbergs, Nyeds och Färnebo härad;
5 hektar medelgod skogsmark och därjämte ett med åkerarealen lika
stort område dylik mark till varje självständigt jordbruk inom Stora Kils
socken av Kils härad samt hela Grums härad;
skolande följaktligen, då skogsmarken är under medelgodhet, en mot
-
4
Kungl. May.ts narf. proposition nr 164.
svarande ökning ske av den beräknade stödskogens areal, och må, då
skogsmarken är över medelgodhet, en motsvarande minskning kunna äga rum.
Till o äling somr ade skola hänföras till odling tjänliga myrmarker och
andra odlingslägenheter, som i anseende till läge, omfattning och jordens
beskaffenhet ägna sig för upptagande av självständiga jordbruk eller lämpligen
kunna sammanläggas med förutvarande jordbruk.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå
meddelad uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Vad i 7 § av lagen den 4 maj 1906 är stadgat skall, såvitt angår
de i denna lag avsedda delar av Värmlands län, gälla fastighet, som vid.
denna lags trädande i kraft ägdes av bolag eller förening och sedermera
alltjämt tillhört dylik samfällighet.
Kungl. Majds nåd. proposition nr 164.
5
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av I § i lagen den 25 juni 1909 om inskränkning i rätten
att erhålla ägostyckning.
Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 25 juni 1909 om inskränkning
i rätten att erhålla ägostyckning skall erhålla följande ändrade
lydelse:
I Värmlands, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län må ej ägostyckning ske eller förordnande för lantmätare
att verkställa ägostyckning meddelas, med mindre tillstånd till
ägostyckningen lämnats på sätt nedan sägs.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1917; dock skall den ej äga
tillämpning med avseende å ägostyckning, som dessförinnan blivit sökt
eller som sökes på grund av avhandling, upprättad före nämnda dag.
6
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 164.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 20 § I mom. och 22 § i lagen den 27 juni 1896 om
hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring.
Härigenom förordnas, att 20 § 1 mom. och 22 § i lagen den 27
juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring skola
erhålla följande ändrade lydelse:
20 §.
1 mom. Ägare av hemman, vilket får klyvas, have rätt att av hemmanets
ägovälde för alltid avsöndra till och med en femtedel av ägovidden
i en eller flera delar; dock att inom Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs,
Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län ej må avsöndras
inägojord till den omfattning, att hemmanets jordbruk därigenom
märkligen försvagas.
22 §.
o
Astundar innehavare av hemman, varifrån avsöndring får ske, att
därifrån för alltid avsöndra mark, som, ensam eller tillsammans med vad
redan kan vara från hemmanet för alltid avsöndrat, utgör mera än vad i
20 § 1 mom. sägs, ankomme på Konungens befallningshavande att, där
omständigheterna därtill föranleda, sådant tillåta. Särskilt må vad i nämnda
lagrum stadgas beträffande Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län icke utgöra hinder
7
Kungl. Maj:ta nåd. proposition nr 164.
för sådant tillstånd, där avsöndringen erfordras för egnahemsanläggningar
eller industriella anläggningar eller annat dylikt ändamål.
Tillstånd, som i denna § sägs, må ej vägras i fråga om avsöndring
av sådant område, som omförmälcs i 3 § första stycket i lagen angående
förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1917.
8
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 164.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 26 januari 1917.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,
Stenberg,
Linnér,
Mörcke,
Yennersten,
Westman,
Broström.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hasselrot anförde:
»Jämlikt nådigt bemyndigande den 30 december 1911 tillkallade
dåvarande chefen för justitiedepartementet två sakkunniga personer att
inom departementet biträda med en undersökning ej mindre rörande omfattningen
av bolags jordförvärv i mellersta och södra delarna av riket,
än även i vad mån berfirda jordförvärv i olika avseenden kunde anses
verka avsevärt till men för jordbrukets utveckling och ortsbefolkningens
berättigade intressen, i vilken undersökning lämpligen borde inbegripas enskilda
personers större jordinnehav i nämnda delar av riket, i den mån
sådant innehav kunde anses ägnat att medföra verkningar av nyss angi
-
9
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 164.
ven art. De sakkunniga, vilkas undersökning i första hand omfattade
Värmlands län, avgåvo den 10 mars 1913 ett betänkande angående jordfördelningen
i nämnda län och därmed sammanhängande förhållanden. I
nämnda betänkande hemställde de sakkunniga, att lagen den 4 maj 1906
angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom
måtte, med undantag av bestämmelsen i lagens 3 §, vinna tillämpning
även inom detta län.
Sedan den ene av de sakkunniga avgått, tillkallade departementschefen
den 13 juni 1913 i den avgångnes ställe två andra sakkunniga
personer. I skrivelse till de sakkunniga sistnämnda dag anförde departementschefen,
hurusom han funnit det angeläget, att den undersökning av
jordförhållandena i Värmland, som sålunda skett, snarast fullständigades
genom en närmare utredning, dels om de arrendatorers ställning, vilka
innehade jord tillhörig bruks- och sågverksbohig eller andra idkare av
bruks- eller trävaruindustri inom länet, dels rörande jordbrukets vidmakthållande
och skötsel å den i bolagens och de enskilda industriidkarnas
ägo varande jord, dels ock rörande det sätt, varpå ägostyckningar verkställts
inom länet, samt verkningarna därav.
Dessa tre sakkunniga hava den 30 december 1915 avlämnat betänkande
med en allmän utredning angående jordförhållandena i Värmlands
län samt av utredningen föranledda förslag och framställningar. De sakkunniga
hava hemställt, att förutom den norrländska förbudslagen
jämväl följande till densamma sig anslutande författningar måtte i länet
vinna tillämpning, nämligen lagen den 25 juni 19(>9 om inskränkning i
rätten att erhålla ägostyckning jämte dithörande bestämmelser i 20
och 22 §§ av 1896 års lag om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring:,
så ock lao-arna den 25 juni 1909 om arrende av viss jord å
landet inom Norrland och Dalarne samt angåénde uppsikt å vissa jordbruk
i Norrland och Dalarne. Betänkandet innefattar ytterligare ett antal
förslag och framställningar av de sakkunniga eller pluraliteten bland dein,
avseende dels en revision av den norrländska förbudslagen, dels en för
hela riket gällande social arrendelagstiftning för den svagaste arrendatorsklassen,
dels frågan om en social expropriation för jordbruks- och bostadsändamål,
dels en revision av gällande lagstiftning angående avsöndrad
jordlägenhets subsidiära ansvarighet för huvudfastighets inteckning,
dels ock vissa skogsvårdsfrågor.
Över nämnda två betänkanden har Kungl. Maj:ts befallningshavande
i länet inkommit med särskilda underdåniga utlåtanden, därvid befallningshavanden
överlämnat yttranden i ämnet av bolag och andra, vilkas
intressen kunde beröras av den föreslagna lagstiftningen. I anledning
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 139 käft. (AV 164). 2
10
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 164.
av betankandet den 30 december 1915 har jämväl domänstyrelsen avgivit
underdånigt utlåtande.
Detta ärende får jag härmed inför Eders Kungl. Maj:t anmäla, för
närvarande dock endast i vad detsamma avser frågan om den nämnda
norrländska speciallagstiftningens utsträckande till Värmlands län.»
Departementschefen redogjorde därefter för om förmälda betänkandens
samt övriga i saken inkomna handlingars innehåll, i vad det berörde nyssnämnda
fråga, varefter han vidare yttrade:
»Kungl. Maj:ts befallningshavande i Värmlands län har avstyrkt de
sakkunnigas förslag om norrlandslagstifi ningens utsträckande. Samma
ståndpunkt intaga, med ett par undantag i fråga om förbudslagen, de
bolag, vilkas yttranden i ärendet befallningshavnnden överlämnat. Däremot
hava åtskilliga hemmansägare och andra personer, vilkas yttranden
jämväl överlämnats av befallningshavanden, hemställt om bifall till de
sakkunnigas förslag.
De grunder, som från ömse sidor åberopats, sammanfalla i det
hela med vad som under diskussionen om nämnda lagstiftnings berättigande
andragits av densammas motståndare och dess vänner.
I föreliggande betänkande den 30 december 1915 har till en början
hemställts, att tillämpningen av den norrländska förbudslagen måtte
så utsträckas, att densamma komrae att gälla även för Värmlands län. Av
de tre sakkunniga har emellertid en varit såtillvida skiljaktig, att han
ansett förbudslagens tillämpning inom länet böra begränsas därhän, att
lagen icke skulle avse Ölme, Vase, Visnums, Karlstads och Näs härad,
inom vilka enligt denne sakkunniges mening något behov av en sådan
lagstiftning icke förelåge.
Den norrländska förbudslagen grundar sig på förslag, som framställts
av den under år 1901 tillsatta så kallade norrlandskoinmittén. Det, åt
nämnda kommitté givna uppdraget omfattade utredning av frågan, huruledes
genom lagstiftning eller andra särskilda åtgärder den självägande
jordbrukande befolkningens ställning i Norrland och Dalarne kunde vidmakthållas
och stärkas samt jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar
befrämjas. Efter vidlyftiga undersökningar avgav kommittén under år
1904 betänkande med förslag till åtskilliga författningar i ämnet. Beträffande
de allmänna grunderna för den ifrågasatta förbudslagstiftningen anförde
kommittén, att av den verkställda undersökningen framginge, att
trävaruindustriens fortgående fastighetsförvärv måste anses vara i hög
11
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 164.
*
<rrad skadliga för våra nordliga landsåndar, åtminstone i den män samma
förvärv berövade bondeståndet den jord, detta för sitt bestånd och sin utveckling
oundgängligen behövde. Nämnda industris jordinnehav, som redan
år 1900 uppgått till mer än 34 procent av den i enskild besittning varande
jorden, måste anses efter nämnda år betydligt ökat. Den tanken
uppstöta därför självmant, att den första åtgärd, man hade att vidtaga,
vore att förekomma det dylika förvärv än vidare fortsattes. Man måste
därför söka ett medel, som på ett effektivt sätt omedelbart avbröte trävaruindustriens
förvärv av den jord, som borde bibehållas åt bondeståndet.
Utan att ett sådant medel kunde utfinnas vore det enligt kommitténs övertygelse
icke tänkbart, att särskilt i Norrlands skogsbygder kunna förekomma
de mindre, självständiga jordbrukens försvinnande. Det medel,
som i nämnda hänseende läge närmast till hands, vore att förbjuda trävaruindustriens
idkare att förvärva den jord, man ansåge böra kvarstanna
i bondebesittning.
Kommitténs förslag i denna del ledde till utfärdandet av 1906 års
förbudslag. I fråga om denna må erinras, hurusom densamma i sin ursprungliga
lydelse, i vad den avsåg Gävleborgs län, gällde allenast vissa
socknar i Hälsingland. Genom lag den 10 maj 1912 utsträcktes emellertid
nämnda lags tillämpningsområde, så att den nu avser hela hälsingedelen
av länet. Då det förslag, som ledde till lagen den 10 maj 1912,
anmäldes inför Kungl. Maj:t, anförde vederbörande föredragande, att, sedan
den uppfattning, soro läge till grund lör den norrländska förbudslagstiftningen,
i princip vunnit statsmakternas godkännande, det icke vore behövligt
att ingå på frågan om det berättigade i en sådan lagstiftning över
huvud taget, utan gällde det nu närmast att tillse, om samma eller likartade
förhållanden i de avseenden, varom här kunde vara fråga, vore rådande
inom de hittills undantagna delarna av Gävleborgs län som inom
övriga delar av Norrland. Visade det sig, att även inom de undantagna
delarna bolagens jordförvärv fortginge i sådan utsträckning, att jordbrukets
sunda utveckling och den bofasta bondebefolkningens bestånd hotades, borde
tydligen förbudslagstiftningen även utsträckas till dessa områden.
I förevarande betänkanden av 1913 och 1915 hava de sakkunniga
givit uttryck åt den uppfattningen, att med avseende på bolagens jordförvärv
överensstämmelse i det stora hela är rådande mellan Värmland, å
ena, samt Norrland och Dalarna, å andra sidan. I syfte att visa, att så
är förhållandet, hava de sakkunniga vid 1913 års betänkande fogat ett
antal tabeller, utvisande dels för varje socken och härad samt för länet i
dess helhet förhållandet mellan bolags och övriga fastighetsägares jordinnehav
efter mantal och taxeringsvärde åren 1890, 1900 och 1910, dels
12
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 164.
ock, för fyra olika i särskilda avseenden representativa härad, arealen av
deri av bolag och andra ägda jord. Givetvis skulle det hava varit av stort
intresse att äga tillgång till areal uppgifter även för länets övriga härad,
men redan av den nämnda, mantalet avseende utredningen, sammanställd
med den motsvarande i norrlandskommittens betänkande intagna, lärer
oförtydbart framgå, att den i enskild ägo varande jordens fördelning i
Värmlands län är i nu förevarande hänseende väsentligen likartad med den i
Norrland rådande. Att bolagens fastighetsköp inom länet ökats under åren
1900—1910 angives likaledes av de nämnda tabellerna; Kungl. Maj:ts befallningshavande
har såsom sin mening uttalat, att denna ökning ännu fortgår.
Med hänsyn till de grunder, som voro bestämmande vid den norrländska
förbudslagstiftningens tillkomst och vid den under år 1912 vidtagna
utvidgningen av dess tillämpningsområde, kan jag icke finna annat
än att den av de sakkunniga sålunda verkställda utredningen antyder behovet
av nämnda lagstiftnings ytterligare utsträckande. Beträffande frågan,
huruvida förbudslagen skall bliva gällande för hela Värmlands län eller
allenast för vissa delar av länet, så torde, även enligt min mening, bestämmelser
i förevarande avseende icke vara påkallade för de härad i länets
sydliga del, vilka bemälde reservant bland de sakkunniga ansett böra i
sådant hänseende undantagas. Jag får således tillstyrka, att den för Norrland
och Dalarne gällande förbudslagstiftningen måtte utsträckas till Värmlands
län, därvid dock densammas tillämplighetsområde inom länet torde
böra begränsas på sätt av nyssnämnde reservant angivits.
Enligt 3 § av 1906 års lag äger bolag eller förening förvärva hemmans
avrösningsjord med impedimenter, i den mån samma jord prövas
icke vara hänförlig till stödskog eller odlingsområde. Huru stödskogen skall
beräknas angives i samma paragraf; inom de norrländska länen hänföres till
stödskog så mycken till skogsbörd duglig mark, som på hemmanet belöper
efter en areal för helt mantal av 1,500, 1,200 eller 1,000 hektar, allt efter de
olika trakternas beskaffenhet. I 1915 års betänkande hava de sakkunniga anfört,
att det ej med fördel läte sig göra att följa liknande grunder för beräknandet
av stödskog i Värmlands län, enär hemmanens storlek och skogsareal
vore synnerligen varierande. De sakkunniga hade därför funnit den
skogsmark, som skulle tillkomma den odlade jorden, böra bestämmas på
det sätt, att varje jordbruksenhet tillädes en viss minimiareal skogsmark,
vilken areal utökades i mån av åkerjordens storlek. Då behovet av stödskog
vore olika i de nordliga, de mellersta och de sydliga delarna av länet,
hade de sakkunniga ansett, att länet vid fastställande av stödskogsarealens
storlek lämpligen borde indelas i tre särskilda, av de sakkunniga närmare angivna
zoner.
13
Kung!. Maj:ts nåd. proposition nr 164.
över de sakkunnigas förslag, i vad detsamma avser grunderna för
stödskogens beräkning, har underdånigt utlåtande avgivits av domänstyrelsen.
Med sitt utlåtande har styrelsen överlämnat yttrande från
vederbörande överjägmästare, vilken icke haft något att erinra mot förslaget.
För egen del har styrelsen uttalat sin fulla anslutning till pricipen,
att vid bestämmande av stödskogens areal hänsyn även borde
tagas till inägojordens omfattning. Styrelsen har vidare funnit den föreslagna
uppdelningen av länet i olika zoner vara lämplig samt förklarat
sig icke hava något att erinra mot de föreslagna grunderna för beräkning
av stödskogens areal utan anse de angivna arealerna vara val avpassade
med hänsyn till de skilda fordringar, man i detta avseende kunde uppställa
för en jordbrukslägenhet inom länets olika delar.
Med hänsyn till vad styrelsen sålunda anfört finner jag mig böra
tillstyrka de sakkunnigas förslag även i fråga om sättet för beräknande av
den för jordbruket nödiga stödskogen; dock synes den i förslaget upptagna
beteckningen jordbruksenhet’ böra utbytas mot ''självständigt jordbruk’,
vilket sistnämnda uttryck redan kommit till användning i norrlandslagstiftningen.
Beträffande därefter den norrländska ägostyckningslagen samt
motsvarande bestämmelser i "20 och 22 §§ av 1896 års lag om hemmansklyvning,
ägostyckning och jordavsöndring, anser jag lika med de sakkunniga,
att området för denna lagstiftning bör utsträckas till att omfatta
jämväl Värmlands lån.
Därvid torde emellertid, för att den nya ägostyckningslagstiftningens
tillämpning inom länet icke måtte få tillbakaverkande kraft, särskilda bestämmelser
böra meddelas i fråga om äldre avtal angående ägostyckning.
Den norrländska arrendelagen har tillkommit för att bereda
arrendator en mera självständig ställning gent emot jordägare. I detta
syfte hava vissa inskränkningar skett i kontrahenternas avtalsfrihet, bland
annat har för arrendeupplåtelse stadgats en minimitid av femton år. — hånligt
norrlandskommitténs förslag skulle lagen gälla endast då utarrenderad
jord vore av den omfattning, att självständigt jordbruk därå kunde idkas.
I lagen, sådan den slutligen antogs, har motsvarande begränsning angivits
så, att lagens bestämmelser skola lända till efterrättelse, där arrendet
omfattar inrösningsjord till en vidd av minst fyra hektar.
Av de sakkunnigas pluralitet har föreslagits, att ifrågavarande lag
måtte utsträckas att gälla även för Värmlands län, därvid emellertid lagens
bestämmelser skulle äga tillämpning då arrendet omfattade inrösnings
-
14
Kungl. Maj:ta nåd. proposition nr 164.
jord till en vidd av minst två, högst tjugu hektar. Härvid har anförts,
att i hela Värmlands län inägoarealerna till de jordbruk, varpå lagen
borde vinna tillämpning, genomgående vore så obetydliga, att säkerligen
största delen av dem icke skulle fålla under norrlandslagen med dess
minimiareal av fyra hektar.
Förutnämnde reservant åter har ansett tillräckliga skäl icke föreligga
för att tillämpa nämnda lag inom länet, där enligt hans mening förhållandena
vore mera jämförliga med riket i övrigt än med Norrland.
Kungl. Maj:ts befallningshavande samt de bolag, vilkas yttranden
av befallningshavanden överlämnats, hava avstyrkt förslaget om lagens
utsträckande till Värmland. Härvid har ett bolag anfört följande, vari
ett flertal av de övriga bolagen instämt: För en minimiarrendetid av
femton år måste såsom huvudförutsättning anses den av norrlandskommittén
angivna, att det med arrendet avsedda jordbruket vore självständigt,
så att kontrahenternas inbördes förhållande inskränktes till vad
som rörde arrendet. Denna förutsättning gällde måhända i Norrland, men
den vore icke för handen i stora delar av Värmland, särskilt icke i bruksdistrikten.
Där hade nämligen sedan gammalt arrendeförhållandet varit
förbundet med skyldighet för arrendatorn att kola och framköra viss
kvantitet kol. Det vore för båda parterna omöjligt att uppgöra ett
arbetsavtal på så lång tid som femton år, icke heller kunde denna arbetsskyldighet
lösgöras från arrendet. Järnbrukens kolbehov vore nämligen icke
jämförligt med ett sågverks behov av timmer. Det senare kunde, om svårigheter
uppstode med utdrivningen, fyllas genom att under vinterns lopp
improvisera avverkningar å helt nya trakter, men kolningen måste ske på
den plats, där veden förut funnes huggen, och de tillverkade kolen måste
på beräknad tid utköras, om icke bruksdriften skulle stoppas. Med hänsyn
till de stora värden, som vore bundna i ett modernt järnverk, och till
ett dylikt verks mycket talrika arbetarstam, torde det få anses mer än
skäligt, att bruken framdeles liksom hittills lämnades tillfälle säkerställa
sin nödvändiga kolfångst från egna skogar genom bindande ångande från
kolarnes sida. Vad sålunda anförts avsåge den norrländska arrendelagen
i dess nuvarande omfattning. Skulle därtill en skärpning av densamma
genomföras för Värmlands län, så att enligt de sakkunnigas förslag dess
giltighet utsträcktes att omfatta arrenden om minst två Jiektar inrösningsjord,
så komme ytterligare svårigheter att inträda. A bolagsjord förefunnes
ett mycket stort antal dylika lägenheter för skogsarbetare, vilka
folie inom området för den tilltänkta lagen. Ett fastlåsande av dessa
genom arrendekontrakt på femton år vore för båda parterna praktiskt
omöjligt. En utsträckning till Värmland av den norrländska arrende
-
Kungl. May.ts nåd. proposition nr 104.
15
lagen i vare sig den nuvarande eller skarpt form skulle Hven i ett
annat avseende vålla mycket betydande olågenheter. 1 samma mån som
industrin utvecklades, växte nämligen behovet av jord för industriarbetare.
Detta behov hade hittills kunnat fyllas genom tilldelning från
större gårdar, såväl å gammal åker som genom nyodling. Och med den
utveckling mot småbruk, som jordfördelningen således tagit på eu vid
areal kring industricentra, hade av sig självt följt eu intensivare jordkultur
med stegrad avkastning. Om nu de större egendomarnes gränser genom
lagbestämmelser fastställdes för så lång tid som femton år, koinme denna
gynnsamma utveckling att i hög grad försvåras. Den norrländska undantagslagstiftningens
utsträckande till Värmlands län skulle således, på grund
av länets från Norrland i mycket avvikande förhållanden, där medföra
högst allvarliga olägenheter. Då det heller icke visats, att de katastrofartade
förhållanden, som föranledde lagens antagande för Norrland, i ens
närmelsevis liknande omfattning existerade i Värmland, i all synnerhet
icke i bruksdistrikten, ville bolaget på det bestämdaste uttala sig för avslag
å det framställda förslaget.
Till stöd för denna sin ståndpunkt har bolaget jämväl hänvisat till
det av särskilda sakkunniga den 17 december 1915 avgivna betänkande angående
de allmänna skogarna i södra och mellersta delarna av Sverige, i
vad samma betänkande avsåge skogsarbetarfrågan. I betänkandet bar
hemställts, att vid sagda frågas lösande bland annat följande synpunkter
måite beaktas nämligen, att skogsarbetena å de allmänna skogarna matte
utföras av arbetare, bofasta å samma skogar, att fördenskull å varje skog
erforderligt antal arbetarlägenheter måtte anordnas samt att de arrendeavtal,
vilka fixerade mängden av och priset på brukarnas arbetsprestationer,
i regel måtte ingås på fem år i sänder; i motiveringen har påpekats,
att då arbetslönerna alltfort vore i stigande, brukaren givetvis
bleve lidande på att priserna i kontrakten fastlåstes för allt för lång tid
i sänder, därför borde en reglering av arbetsprisen ske med ej allt för
långa mellanrum. Under åberopande av detta yttrande har bolaget anfört,
att bolaget frivilligt valt denna längsta tid, fem år, för uppgörelse
med sina arrendator^- och sålunda gjort allt som kunde göras för att tillmötesgå
jordbruksintressets önskemål.
På sätt bolaget framhållit, torde i förevarande hänseende de värmländska
förhållandena väsentligen avvika från de norrländska; och anser
jag således, lika med reservanten bland de sakkunniga, att den norrländska
arrendelagstiftningen icke bör vinna tillämpning i Värmland.
16
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 164.
De sakkunniga hava slutligen hemställt, att den norrländska uppsikts-
eller, såsom den oftast benämnes, vanhävdslagen måtte utsträckas
att gälla även Värmlands län. Med avseende å sagda lag må erinras, att
densamma, liksom norrländska arrendelagen, gäller icke blott bolags och
föreningars, utan även enskilda skogsspekulanters jord.
Betänkandet den 30 december 1915 innefattar en vidlyftig statistisk
utredning, avseende jordbrukets skötsel och skogsvården, förefintlig vanhävd
och andra hithörande ämnen. Sagda utredning är — i huvudsaklig
överensstämmelse med norrlandskommitténs motsvarande undersökning —
grundad på skriftliga svar, som i enlighet med utsända frågeformulär avgivits
av ämbets- och tjänstemän, kommunala förtroendemän, bolag och
andra jordägare samt ett stort antal så kallade sockenombud, dessa sistnämnda,
enligt de sakkunnigas plan för undersökningen, utsedda för att
representera allmänhetens intressen. Vad angår de inkomna svarens värde,
hava de sakkunniga anfört, att detta vore subjektivt och att en noggrann
statistik ej kunde på dem byggas; men om svaren icke hade sifferstatistikens
formella exakthet, erbjöde de ett så mycket mera levande och verkligt
belysande underlag för en uppfattning av frågornas verkliga innebörd.
Från bolagshåll hava åtskilliga anmärkningar framställts mot förevarande
utredning, ej mindre i fråga om de grunder, enligt vilka de
nämnda sockenombuden utsetts, och beträffande de av dem avgivna svarens
tillförlitlighet, än även rörande den statistiska bearbetningen av de föreliggande
primäruppgifterna. Vad särskilt angår tabellen n:r 19, som avser förekomsten
av synnerlig vanhävd och är grundad på de i andra delen av 1915
års betänkande sammanfattade svar på frågan n:r 21 i de sakkunnigas frågeformulär,
har. från olika bolag påpekats, att tabellen icke kan anses utgöra
en riktig sammanställning av de nämnda svaren. Vad sålunda från
bolagens sida erinrats lärer äga giltighet. De sakkunniga hava ju ock
själva framhållit, att på dylika svar icke kunde byggas en noggrann statistik,
varemot enligt de sakkunnigas mening svaren eibjöde ett belysande underlag
för uppfattning av frågornas verkliga innebörd. För min del har jag
emellertid vid studiet av de i betänkandets andra del sammandragna svar,
som avgivits å den nyssnämnda och andra hithörande av de sakkunniga
framställda frågor, icke kunnat finna, att de förhållanden, som pakallat
den norrländska vanhävdslagstitiningen, äro i motsvarande grad för handen
inom Värmlands län. Visserligen är det obestridligt, att jordbruket på
sina ställen vanvårdats. Men det kan näppeligen anses vara genom den
åstadkomna utredningen visat, att dylik vanhävd är för handen i en
utsträckning, som gör ett ingripande från lagstiftningens sida nödvändigt.
1 varje fall synes det tvivelaktigt, huruvida inom detta län
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 164.
17
flen bristfälliga skötseln av jordbruket är så lokaliserad till bolags och
enskilda skogsspekulanters jord, att denna bör göras till föremål för särskilda,
för annan jord icke gällande bestämmelser. — De sakkunnigas
nu ifrågavarande hemställan anser jag mig alltså icke kunna tillstyrka.
Den omförmälda, norrländska speciallagstiftningens bestämmelser om
förbud mot bolags fastighetsförvärv samt om ägostyckning och jordavsöndring
böra således enligt min mening — med de modifikationer, jag i det
föregående angivit — vinna tillämpning även inom Värmlands län; och
har jag i överensstämmelse härmed låtit inom justitiedepartementet upprätta
förslag till
1) lag om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i lagen den 4 maj 1903
angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast
egendom;
2) lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 25 juni 1909 om inskränkning
i rätten att erhålla ägostyckning; samt
3) lag om ändrad lydelse av 20 § 1 mom. och 22 § i lagen den
27 juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring.»
Departementschefen uppläste därefter nämnda tre lagförslag, av den
lydelse bilagor vid detta protokoll utvisa, samt hemställde, att lagrådets
utlåtande över förslagen måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall.
Ur protokollet:
Israel Myrberg.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 199 käft. (År 164.)
O
18
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 164.
Bilaga.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av I och 3§§ i lagen den 4 maj 1906 angående förbud
i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom.
Härigenom förordnas, att 1 och 3 §§ i lagen den 4 maj 1906 angående
förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egen
O
o O o
dom skola erhålla följande ändrade lydelse:
1 §•
Bolag eller förening må ej i andra fall än nedan stadgas förvärva
fast egendom å landet inom Färnebo, Nyeds, Kils, Grums, Gillbergs, Nordmarks,
Jösse, Älvdals eller Fryksdals härad i Värmlands län eller inom
Nedan-Siljans, Ovan-Siljans eller Väster-Dals fögderi eller Envikens eller
Svärdsjö socken i Kopparbergs län eller inom Södra Hälsinglands, Norra
Hälsinglands eller Västra Hälsinglands fögderi av Gävleborgs län eller inom
Västeriiorrlands, Jämtlands, Västerbottens eller Norrbottens län.
Ä fastighet i köping eller å annan ort, där den för städerna gällande
ordning för bebyggande skall iakttagas, äger denna lag ej tillIämpning.
3 §•
Bolag eller förening må förvärva den del av ett hemmans avrösningsjord
med impediinenter, vilken i den ordning 5 § stadgar prövas ej
vara att hänföra till stödskog eller odlingsområde enligt vad nedan sägs;
skolande vad sålunda förvärvas från hemmanet avskiljas genom jordavsöndring.
Kungl. Majtia nåd. proposition nr 164.
19
Till stödsko(j skall hänföras:
a) inom de norrländska länen så mycken till skogsbörd duglig och
i förhållande till inägorna bekvämt belägen mark, som på hemmanet belöper
efter en areal för helt mantal av:
1,500 hektar inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker
ovan odlingsgränsen samt inom Frostvikens, Hotagens, Offerdals, Kalls,
Are, Undersåkers, Storsjö, Tännäs, Hede, Vemdalens, Klövsjö, Linsells och
Lillherrdals socknar i Jämtlands län;
1,200 hektar inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker
nedom odlingsgränsen samt inom Muonionalusta, Pajala, Tärendö och
Korpilombolo socknar i förstnämnda län; samt
1,000 hektar inom de övriga delarna av Norrbottens, Västerbottens
och Jämtlands län ävensom inom Västernorrlands län och de i 1 § omförmälda
delar av Gävleborgs län;
skolande då fråga är om hemman, vars skattetal understiger ett
åttondels mantal, den sålunda bestämda arealen höjas med en fjärdedel,
dock ej till mera än vad på ett åttondels mantal belöper;
b) inom de 1 § nämnda delar av Kopparbergs län vad vid verkställt,
storskifte betecknats såsom hemskog och fäbodskog;
c) inom Värmlands län till skogsbörd duglig och i förhållande till
inägorna bekvämt belägen mark av följande omfattning nämligen:
15 hektar medelgod skogsmark och därjämte ett mot tre gånger
åkerarealen svarande område dylik mark till varje självständigt jordbruk
inom Älvdals härads övre tingslag, Ekshärads och Gustav Adolfs socknar
av Älvdals härads nedre tingslag, Vitsands, Östmarks och Lekvattnets socknar
av Fryksdals härads övre tingslag samt Bogens socken av Jösse härad;
10 hektar medelgod skogsmark och därjämte ett mot två gånger
åkerarealen svarande område dylik mark till varje självständigt jordbruk
inom Norra Råda och Sunnemo socknar av Älvdals härads nedre tingslag,
Fryksände socken av Fryksdals härads övre tingslag, hela Fryksdals härads
nedre tingslag, Eda,, Gunnarskogs, Kola, Ny, Mangskogs, Arvika, Älgå.
Brunskogs och Boda socknar av Jösse härad, Ransäters, övre Ulleruds,
Nedre Ulleruds och Frykeruds socknar av Kils härad samt hela Nordmarks.
Gillbergs, Nyeds och Färnebo härad;
5 hektar medelgod skogsmark och därjämte ett med åkerarealen lika
stort område dylik mark till varje självständigt jordbruk inom Stora Kils
socken av Kils härad samt hela Grums härad;
skolande följaktligen, då skogsmarken är under medelgodhet, en motsvarande
ökning ske av den beräknade stödskogens areal, och må, då
skogsmarken är över medelgodhet, en motsvarande minskning kunna äga rum.
20
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 164.
Till odlingsområde skola hänföras till odling tjänliga myrmarker och
andra odlingslägenheter, som i anseende till läge, omfattning och jordens
beskaffenhet ägna sig för upptagande av självständiga jordbruk eller lämpligen
kunna sammanläggas med förutvarande jordbruk.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå
meddelad uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Kungl. Maj:tn nåd. ‘proposition nr 164.
21
Bilaga.
F tf r a 1 a g
till
Lag
om ändrad lydelse av I § i lagen den 25 juni 1909 om inskränkning i rätten
att erhålla ägostyckning.
Härigenom förordnas, att 1 §*i lagen den 25 juni 1909 om inskränkning
i rätten att erhålla ägostyckning skall erhålla följande ändrade lydelse:
1 Värmlands, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län må ej ägostyckning ske eller förordnande för lantmätare
att verkställa ägostyckning meddelas, med mindre tillstånd till
ägostyckningen lämnats på sätt nedan sägs.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1917; dock skall, där avhandling,
på grund varav ägostyckning sökes, är upprättad före nämnda dag,
denna lag ej tillämpas i avseende å sådan ägostyckning.
22
Kung}. MajUs nåd. proposition nr 164.
Bilaga.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 20 § I mom. och 22 § i lagen den 27 juni 1896 om
hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring.
*
Härigenom förordnas, att 20 § 1 mom. och 22 § i lagen den 27
juni 1896 om hemmansklyyning, ägostyckning och jordavsöndring''skola
erhålla följande ändrade lydelse:
20 §.
1 mom. Ägare av hemman, vilket får klyvas, have rätt att av hemmanets
ägovälde för alltid avsöndra till och med en femtedel av ägovidden
i en eller flera delar; dock att inom Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs,
Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län ej må avsöndras
inägojord till den omfattning, att hemmanets joi’dbruk därigenom
mäi’kligen försvagas.
22 §.
Astundar innehavare av hemman, varifrån avsöndring får ske, att
därifrån för alltid avsöndra mark, som, ensam eller tillsammans med vad
redan kan vara från hemmanet för alltid avsöndrat, utgör mera än vad i
20 § 1 mom. sägs, ankomme på Konungens befallningshavande att, där
omständigheterna därtill föranleda, sådant tillåta. Särskilt må vad i nämnda
lagrum stadgas beträffande Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län icke utgöra hinder
23
Kungl. Maj:ts nåd. ''proposition nr 164.
för sådant tillstånd, där .»vsöndringen erfordras för egnahemsanl&ggningar
(iller industriella anläggningar eller annat dylikt ändamål.
Tillstånd, som i denna § sägs, må ej vägras i fråga om avsöndring
av sådant område, som omförmäles i 3 § första stycket i lagen angående förhud
i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1917.
24
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 164.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagrad torsdagen deri
15 mars 1917.
Närvarande:
Justitieråden Gullstrand,
von Setii,
Wedberg,
Regeringsrådet Planting-Gyllenbäga.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet deri
26 januari 1917, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över
upprättade förslag till lag om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i lagen den
4 maj 1906 angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva
fast egendom, lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 25 juni
1909 om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning samt lag om ändrad
lydelse av 20 § 1 mom. och 22 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning,
ägostyckning och jordavsöndring.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av byråchefen för lagärenden Hjalmar Himmelstrand.
I anledning av förslagen avgåvos följande yttranden av lagrådet
och dess särskilda ledamöter:
Förslaget till lag om ändrad lydelse av l„ocli 3 §§ i lagen den 4 maj 1906
angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom.
Justitieråden Gullstrand och Wedberg samt regeringsrådet PlantingGyllenbåga:
Enligt
7 § i lagen den 4 maj 1906 angående förbud i vissa fall
för bolag och förening att förvärva fast egendom, vilken lag trätt i kraft
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 164. 25
vid utfärdandet, skall vad i lagen stadgas om inskränkning i bolags eller
förenings rätt att förvärva eller besitta fast egendom icke äga tillämpning
beträffande fastighet, som vid lagens trädande i kraft ägdes av bolag eller
förening och sedermera alltjämt tillhört dylik samfällighet. Denna bostämmelse
skulle genom den föreslagna lagen komma att bliva tillämplig
så vitt angår fastigheter inom de ifrågavarande delarna av Värmlands län.
Grunden till stadgandet synes emellertid därvid böra medföra en utsträckning
av undantaget så att det inbegriper jämväl de fastigheter, som väl icke
vid ”utfärdandet av 1906 års lag men vid den nya lagens trädande i kraft
äo-des av bolag eller förening och sedermera alltjämt tillhört dylik samfällighet.
Justitierådet von Seth:
Uppenbart synes mig vara, att beträffande de delar av Värmlands
län, å vilka enligt förslaget 1906 års lag skulle komma att vinna tillämpxixng'',
tiden för den nu föreslagna lagens trädande i kraft och icke tiden,
då förstnämnda lag trädde i tillämpning, bör bliva den avgörande i fråga
om rätt för bolag eller förening att på grund av stadgandet i 7 § av
1906 års lag förvärva fastighet. Annat lärer ej heller vara förslagets mening.
Det torde vid sådant förhållande få anses som en brist hos förslaget,
att detsamma icke innehåller en uttrycklig övergångsbestämmelse
av dylik innebörd.
Emellertid förelågo fullkomligt ensartade förhållanden, då genom
lagen den 10 maj 1912 ovan förstnämnda lag gjordes tillämplig inom
vissa delar av Gävleborgs län, utan att en motsvarande övergångsbestämmelse
då meddelades. Med hänsyn härtill och då införandet i den nu
föreslagna lagen av en övergångsbestämmelse med härförut angivet innehåll
möjligen skulle kunna verka förryckande på tillämpningen av 1912
års lag, anser jag antydda brist i förslaget icke böra föranleda någon
särskild hemställan från min sida.
Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 25 juni 1909 om
inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning.
Justitierådet von Seth:
Det kan ifrågasättas, om det är rådligt att utsträcka tillämpningen
av lagen den 25 juni 1909 till nya giltighetsområden utan en motsvarande
utsträckning av den s. k. vanhävdslagens tillämplighet. Fara torde
nämligen föreligga, att man därigenom komme att befordra nedläggandet
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 139 Käft. (Kr 164.) 4
opaginerad Kontrollera mot PDF
2Ö Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 164.
av en del jordbruk, som nu äro i händerna på bolag eller andra industriidkare,
men som dessa med större styckningsfrihet kunde finnas villio-a
att avhända sig. Då härtill kommer, att utredningen synes giva vid handen,
att jämväl i Värmlands län förhållandena åtminstone på vissa håll
åro sådana, att bestämmelser avseende att framtvinga en bättre hävd av
dylika jordbruk även i och för sig skulle vara behövliga, och den omständigheten,
att den s. k. norrländska arrendelagen synbarligen icke
lämpar sig att i oförändrat skick vinna tillämpning i detta län, icke
hindrar att vanhävdslagen där blir gällande, anser jag mig böra hemställa,
att den nu ifrågasatta lagstiftningen fullständigas med en föreskrift,
att även vanhävdslagen skall äga tillämpning i avseende å nämnda län.
Justitierådet Wedberg och regeringsrådet Planting-Gyllenbäga:
I den norrländska förbudslagstiftningen ingår den s. k. vanhävdslagen
såsom ett komplement till ej blott arrendelagen utan även ägostyckningslagen.
_ Vill man göra sistnämnda lag tillämplig å Värmlands
län — en lagstiftningsåtgärd, vars värde synes oss ganska tvivelaktigt men
som vi likväl ej tilltro oss att avstyrka — lärer därför konsekvensen
fordra att även vanhävdslagen blir där gällande. Det må vara sant att,
såsom departementschefen yttrat, de sakkunnigas utredning näppeligen
visat vare sig att sådan vanhävd, som gör ett ingripande från lagstiftningens
sida nödvändigt, nu är för handen i Värmlands län eller att den
bristfälliga skötseln av jordbruket inom länet är så lokaliserad till bolags
och enskilda skogsspekulanters jord, att denna bor göras till föremål för
särskilda bestämmelser. Vanhävdslagen åsyftar ju dock ej blott ett ingripande
mot redan befintlig van hävd utan ock att motverka den ytterligare
frestelse till jordbrukets nedläggande, som de skärpta ägostyckningsbestäm
melserna innebära. Denna frestelse är naturligtvis starkast för de
jordägare, vilka, såsom bolagen och de enskilda skogsspekulanterna, villigt
skulle avhänt sig inägojorden allena, men ej gärna se sin skogsareal
minskad.
Mot en utsträckning till V ärmlands län av vanhävdslagens giltighet
kar\ invändas att utredning om samma lags verkningar för närvarande
pågår och att denna utrednings resultat borde avvaktas innan lagens
tillämpningsområde utvidgas. I den på offentligt uppdrag företagna, till
trycket befordrade undersökningen angående förbudslagstiftningens verkningar
fram ställes emellertid redan den uppfattning att vanhävdslagen
otvivelaktigt bidragit att öka ägostyckningarnas antal.
Med hänsyn till det nu sagda ansluta vi oss, om än med tvekan,
till den av justitierådet von Seth gjorda hemställan.
Kungl. Maj:ta nåd. proposition nr 164.
27
Lagrådet:
För undvikande av missförstånd torde böra i lagen tydligen utsaga*,
att densamma icke i något fall äger tillämpning å ägostyckning, som blivit
sökt före den 1 juli 1917.
Förslaget till lag om ändrad lydelse av 20 § 1 mom. och 22 § i lagen den 27
juni 1896 om liemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring.
Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.
Ur protokollet:
Erik Öländer.
28
Kungi. nåd. proposition nr 164.
Utdrag av protokollet över justitiedepartenientsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 16 mars 1917.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,
Stenberg,
Linnér,
Mörcke,
Vennersten,
Westman,
Broström.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hasselrot anmälde lagrådets
den 15 innevarande mars avgivna utlåtande över de den 26 januari
1917 till lagrådet remitterade förslag till
1) lag om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i lagen den 4 maj 1906
angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast
egendom;
2) lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 25 juni 1909 om inskränkning
i rätten att erhålla ägostyckning; samt
3) lag om ändrad lydelse av 20 § 1 mom. och 22 § i lagen den 27
juni 1896 om heminansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring.
Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anförde departementschefen
:
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts null. proposition nr UJ4. 20
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, hava tre av lagrådets
ledamöter hemställt, att den nu ifrågasatta lagstiftningen måtte fullständigas
med föreskrift, att även den norrländska vanhävdslagen skulle
äga tillämpning i avseende å Värmlands län.
Spörsmålet, huruvida åt den ena eller andra av de ifrågavarande
norrländska speciallagarna bör givas ett utvidgat tillämplighetsområde,
lärer alltid bliva av den invecklade ocli svårlösta beskaffenhet, att
skäl kunna anföras både för och emot. Detta gäller även frågan om
vanhävdslagens utsträckning till Värmlands län, och vad inom lagrådet
yttrats till grund för berörda hemställan måste anses vara beaktansvärt.
Emellertid är jag allt fortfarande av den meningen, att övervägande skäl tala
emot att vanhävdslagen göres tillämplig å sagda län. Nämnda hemställan
har således icke föranlett någon åtgärd.
Med anledning av vad lagrådets flesta ledamöter anmärkt i fråga
om stadgandet i 7 § av den norrländska förbudslagen har i det förslag,
som hänför sig till nämnda lag, införts en övergångsbestämmelse med det
av lagrådet angivna innehåll.
Lagrådets erinran beträffande övergångsstadgandet i det förslag, som
avser den norrländska ägostyckningslagen, har föranlett en omredigering
av nämnda stadgande.»
Departementschefen uppläste därefter sistnämnda tvä lagförslag i
deras ändrade lydelse samt hemställde, att dessa ävensom det under 3)
här ovan omförmälda förslaget, vilket av lagrådet lämnats utan anmärkning,
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall;
och skulle till riksdagen avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Israel Myrberg.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (4)
4 kopplingar.
- Rskr. 1917:349 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i lagen den 4 maj 1906 angående förhud i s. 4 i texten
- JoU 1917:59 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i lagen den 4 maj 1906 angående förhud i vissa fall för s. 4 i texten
- Rskr. 1917:111 Skrivelse i anledning av dels Kungl. Majds proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i lagen den 4 maj 1906 angående förbud i vissa fall s. 1 i texten
- LU 1917:46 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Majds proposition medförslag till lag om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i lagen den 4 maj 1906 angående förhud i *vissa fall s. 1 i texten