Sök i Ratio Lex

Angående understöd för uppförande av bostadshus med smålägenheter

1917-01-20 · 47 sidor, varav 44 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 44 av 47 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1917:34, Angående understöd för uppförande av bostadshus med smålägenheter

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

KungJ. Maj ds Nåd. Proposition Nr 34.

1

Nr 34.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående

understöd för uppförande av bostadshus med smålägenheter;

given Stockholms slott den 20 januari 1917.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

civilärenden för denna dag vill Kungl. Magt härmed föreslå riksdagen

att på extra stat för år 1918 under sjätte huvudtiteln anvisa ett

förslagsanslag av 4,000,000 kronor att i huvudsaklig överensstämmelse

med de i statsrådsprotokollet angivna grunder användas till understöd

för uppförande av bostadshus med smålägenheter, med rätt för Kungl.

Maj:t att förskottsvis redan under år 1917 av tillgängliga medel utanordna

beloppet.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Oscar von Sydow.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 27 käft. (Nr 34.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kung!. Maj:t$ Nåd. Proposition Nr 34.

Den allmänna

bostadsfrågan.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20

januari 1917.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,

Statsråden Hasselrot,

von Sydow,

friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Departementschefen, statsrådet von Sydow anförde följande.

Den allmänna bostadsfrågan hänför sig till bostädernas beskaffenhet

och användning, tillgången å bostäder i förhållande till behovet och deras

pris i förhållande till vcderbörandes inkomst. Denna fråga kan anses

löst, först när möjlighet finnes även för de mindre bemedlade att under

alla förhållanden leva i goda bostäder för skäliga pris.

Skärskådar man under denna synvinkel bostadsfrågans läge i vårt

land, ådagalägga de omfattande och ingående bostadsstatistiska utredningar,

som under de senaste åren verkställts av socialstyrelsen i samråd

med de år 1912 inom civildepartementet tillkallade sakkunniga för

utredning av de mindre bemedlade klassernas bostadsfråga (statens

bostadskommission), till fullo förefintligheten av allvarliga bostadssociala

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 84.

missförhållanden. De allmänna bostadsi’äkningar, som i samband med

mantalsskrivningarna för åren 1913 och 1914 anordnades inom bl. a.

ett hundratal städer och stadsliknande samhällen, visade sålunda redan

vid dessa tidpunkter i åtskilliga städer och orter en betänkligt ringa

tillgång på lediga lägenheter och särskilt på de smålägenheter om

ett kök, ett rum och kök samt två rum och kök, vilka utgöra de

normala familjebostäderna för befolkningens stora, mindre bemedlade

huvudmassa. Det är också känt, att trångboddheten är stor i dessa

samhällslager. Med hänsyn till dessa och andra förhållanden nödgas

man konstatera, att vår stadsbefolknings bostadsstandard ingalunda kan

betecknas som hög utan fastmer såsom avsevärt understigande den, som

råder i vissa andra länder, särskilt i Västtyskland, Nederländerna, Belgien,

England och Nordamerika.

Bostadsförhållandena äro emellertid i vissa avseenden underkastade Bostadsjämförelsevis

snabba förändringar, i det förskjutningar ständigt äga rum

från mindre till större, från billigare till dyrare lägenheter eller ock omvänt, ondet närmast

i det gamla bostäder bortrivas och nya komma till o. s. v. Huru fore ^/s4 rs

bostadsbeståndet årligen förnyas och växer i våra städer, köpingar och

municipalsamhällen, är möjligt att fastställa genom den statistik över

byggnadsverksamheten i rikets stadssamhällen, som sedan ett årtionde

tillbaka utarbetats av socialstyrelsen (förut kommerskollegii avdelning

för arbetsstatistik).

| ) Denna statistik ger vid handen, att gent emot den livliga byggnads
verksamhet,

som utmärkte perioden 1904 — 1906, inträdde med den ekonomiska

krisen år 1907 en kraftig återgång, som under de följande åren

minskade högkonjunkturens siffra till ungefär hälften. Men ägnat att

väcka särskild uppmärksamhet är, att byggnadsverksamheten eller rättare

bostadsproduktionen i stort sett höll sig på samma nivå som åren 1908

—1909 icke blott under år 1910 utan även under åren 1911—1913,

år som dock i fråga om industriell utveckling och ekonomisk framgångtorde

överträffat till och med åren 1905 och 1906. Antalet i städer och

stadsliknande samhällen nybyggda rum (och kök) per 10,000 invånare

utgjorde nämligen:

År

År

År

År

År

År

År

År

År

År

1904

1905

1906

1907

1908

1909

1910

1911

1912

1913

243

247

238

196

136

119

133

127

146

142

Sifferserien ger oförtydligt vid handen, att det stillestånd på bostadsbvggandets

område, som under de senaste åren närmast före världskriget

konstaterats äveu i andra länder, trots goda ekonomiska förhållanden

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 34.

Kristidens

återverkan

på bostads~

byggnadsverksamheten.

sträckt sig jämväl till vårt land. Anledningen härtill har man huvudsakligen

velat söka i kapitalets flykt från byggnadsverksamheten till

industrien och andra placeringsobjekt, vilka, särskilt under högkonjunktur,

lämna högre räntor.

Samtidigt med att under högkonjunkturen folktillströmningen till

städer och industriorter är mycket stark, är sålunda byggnadsverksamheten

stillastående eller avtagande. Följden blir bostadsknapphet, hyresstegring

och bostadsförsämring genom inneboendesystem och användande

av undermåliga lägenheter. Så länge bostadsproduktionen, i likhet med

vad som för närvarande är fallet, så gott som uteslutande ligger i

händerna på den spekulativa byggnadsverksamheten, är därför högkonjunkturen

ofta för den mindre bemedlade en ur bostadsfrågans synpunkt

ogynnsam tid.

Lämnade sålunda byggnadsverksamheten åtskilligt övrigt att önska

redan före utbrottet av den nuvarande politiska och ekonomiska krisen,

har under dennas förlopp utvecklingen på bostadsproduktionens område

givit anledning till uppkomsten av nya bostadssociala problem av vida

mera brännande natur än de förutvarande. Medan det tidigare endast

förelåg fara för att byggnadsverksamhetens i förhållande till befolkningstillväxten

i stadssamhällena alltför ringa progression skulle motverka en

önskvärd höjning av vår stadsbefolknings i stort sett tämligen låga bostadsstandard,

kan man nu hysa farhågor för, att den närmaste tiden skall medföra

en direkt sänkning av de mindre bemedlade klassernas bostadsnivå.

Antalet nytillkomna rum per 10,000 invånare nedgick till 125 år

1914 och till 81 år 1915, vilket sistnämnda tal utgör föga mer än hälften

av årsresultatet 1912—1913 och endast omkring en tredjedel av den

årliga bostadsproduktionen under tiden 1904—1906.

Enligt socialstyrelsens statistik var år 1914 brutto tillskottet av

bostadslägenheter i de omkring 240 stadssamhällen, varifrån uppgifter föreligga,

10 % mindre än 1913 och för år 1915 uppgick minskningen mot

1913 till ej mindre än 41 %\ tages hänsyn till nettotillskottet av bostäder

(tillkomna minus avgångna), bliva motsvarande jämförelsetal respektive

9 och 43 %. Av naturliga skäl inträdde denna kris med växlande

styrka i olika samhällen. I vissa norrlandsstäder, såsom Gävle,

Sundsvall och Härnösand, var sålunda byggnadsverksamheten år 1915

större än år 1914, och enahanda var förhållandet i industristäderna Borås,

Landskrona och Södertälje. I andra städer åter, och däribland i de största,

såsom Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Örebro,

Eskilstuna och Västerås, var minskningen så mycket kraftigare.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition Nr 114. 5

Betraktas de särskilda landsdelarna för sig, märkes i Sydsveriges

större städer redan vad år 1914 beträffar en stark avmattning av byggnadsverksamheten,

vilken då i förhållande till föregående år nedgick

med omkring en tredjedel. Under år 1915 utbredde sig stagnationen i

bostadsbyggandet jämväl till Stockholm och östra Sverige samt södra

Sveriges och Nordsveriges mindre orter, d. v. s. just de delar av landet,

där produktionen av bostäder varit av större omfattning före krisen.

Däremot har i de landsdelar, där byggnadsverksamheten redan före

kristiden var svag, bostadsbyggandet visat antingen — såsom i Småland,

Öland och Gottland samt större orter i Nordsverige — ingen eller ock —

som i Västsverige — endast ringa minskning. Krisens resultat synes

sålunda hava blivit eu utjämning av bostadsproduktionen i de olika landsdelarna

till en viss, av de alldeles oundgängliga bostadsbehoven och

byggnadsindustriens nödtorftiga sysselsättning bestämd, låg nivå. För år

1916 föreligga ännu icke några motsvarande silfror. Av allt att döma har

dock stagnationen under detta år blivit än mera utpräglad och flerstädes

lett till ett fullständigt stillestånd inom stadssamhällenas egentliga

bostadsproduktion, medan däremot fabriker, arbetarbostäder o. d. byggnader

för industriens behov flerstädes uppförts i stor skala och jämväl

en ganska livlig ny- och ombyggnadsverksamhet ägt rum på den egentliga

landsbygden.

Nu angivna synpunkter på de svenska städernas bostadsförhållanden

framhöllos starkt i det yttrande och förslag rörande kristidens bostadsfråga,

som den 22 mars 1916 ingavs till mig av de förenämnda, för

utredning av de mindre bemedlade klassernas bostadsfråga tillkallade

sakkunniga. I bostadskommissionens framställning skildras till

en början de förut delvis berörda symptomen på en annalkande bostadskris.

Därefter söka de sakkunniga utreda de viktigaste orsakerna till denna, varvid

i främsta rummet ställes fastighetskreditens försämring. Räntorna

för byggnadsindustrien hava sålunda, anföra de sakkunniga, under kristiden

betydligt förhöjts, varjämte det är svårt att över huvud taget erhålla

byggnadskredit och ännu svårare att få byggnadslån omsatta i kassalån.

Härtill komma kreditsvårigheterna på den allmänna fastighetsmarknaden.

De sakkunniga betona dock, att dessa svårigheter knappast kunna anses

direkt motivera en allmän hja-esstegring, då många inteckningslån äro

bundna och sålunda tillsvidare icke beröras av räntehöjningen. Med

avseende på år 1912 beräkna sakkunniga denna »fasta» del till ungefär

två femtedelar av den del av hela fastighetskrediten, som ej låg hos

enskilda långivare och sålunda var åtkomlig för undersökning.

Statens

bostads

kommissions

framställning

den 22 mars

1916.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 34.

De sakkunnig-a påpeka därefter den starka prisökningen på byggnadsmaterial

och lämna i samband därmed några uppgifter om byggnadskostnadernas

stegring, som i Stockholm för en vanlig flervåningsbyggnad

av sten beräknades till omkring 23 %.

Den utveckling av bostadsförhållandena, som på grund härav syntes

förestå, skulle, yttra de sakkunniga, innebära en oskälig merbelastning

av de fattigares budget, ett avstannande och sannolikt en tillbakagång av

utvecklingen emot kvalitativt bättre bostäder, ett förlamande av bostadsinspektionens

arbete och över huvud taget av bostadsreformarbetet.

Kraftiga och skyndsamma åtgärder vore därför av nöden.

I första hand uppmärksamma de sakkunniga härvid kapital frågan.

Det enda medel, som kan giuta nytt liv i den avstannande byggnadsverksamheten,

anse de sakkunniga vara att erforderliga belopp på billigast

möjliga villkor genom det allmännas försorg ställas till förfogande för

bostadsproduktionen. Främst borde det ankomma på kommunerna att vidtaga

i detta hänseende nödiga åtgärder. De sakkunniga yttra härom vidare:

»På flera håll hava ock städernas myndigheter kraftigt inskridit mot den

hotande bostadsnöden, och inom andra stadsförvaltningar föreligga beaktansvärda

förslag till åtgärder i samma riktning. De sakkunniga hava

särskilt uppmärksammat det understöd till kooperativa bostadsföreningar

och allmännyttiga bostadsbolag genom tillhandahållande av billig byggnadsmark

eller medverkan för belåning av de för uthyrning till mindre

bemedlade avsedda fastigheterna, som givits av Göteborg och andra

städer och som en av centralförbundet för socialt arbete tillsatt kommitté

nyligen föreslagit Stockholms stad att lämna. Emellertid är det

uppenbart, att särskilt de mindre städerna under nuvarande förhållanden

hava synnerligen svårt att till rimliga villkor upplåna de medel, som för

sådana kommunala åtgärder krävas. De sakkunniga anse sig därför

böra här framhålla, att, därest en i detta nödläge ofrånkomlig uppmaning

från statens sida till kommunerna att i lämpliga former understödja

den allmännyttiga bostadsproduktionen skall lända till avsedd

påföljd, utvägar samtidigt måste anvisas kommunerna, huru de skola

erhålla behövliga lånemedel till skälig ränta. I detta hänseende hava

de sakkunniga i främsta rummet velat rikta uppmärksamheten på pensionsförsäkringsfondens

utlåning.»

Prisförhöjningen å byggnadsmaterial påkallade ock, enligt de

sakkunnigas mening, ett skyndsamt inskridande. Lämpligaste sättet för

vidtagandet av i förevarande hänseende erforderlig utredning syntes vara

tillsättandet av en särskild kommission med uppdrag att i ämnet

skyndsamt avgiva utlåtande och förslag. Härvid torde särskilt böra

uppmärksammas möjligheten av att i fråga om sådana byggnadsämnen

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kalif/!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 34.

7

som i större utsträckning exporteras, såsom exempelvis trävaror, tillämpa

det inom livsmedelshandeln under nuvarande krisperiod med fördel använda

kompensationssystemet.

Om den för tillfället särskilt brännande hyresfrågan yttra de sakkunniga:

»Med hänsyn till vad ovan anförts, hålla bostadssakkunniga

före, att det ligger i det allmännas intresse att under nu rådande dyrtid

i görligaste mån söka undvika förhöjningar av bostadsprisen, särskilt

vad de mindre bemedlade angår. Att, såsom från vissa håll föreslagits,

genom fixerande av nuvarande hyrespris såsom maximihyror lägga hela

bördan av fastighetsinnehavets merkostnader under kristiden på husägarna,

synes dock knappast rättvist, helst man i vårt land icke utan

vidare kan anse fastighetsägaren som den i varje fall ekonomiskt starkare

parten, framförallt i våra små och medelstora städer, där var

fjärde eller femte lägenhetsinnehavare ofta bor i eget hus. Bostadssakkunniga

vilja i detta samband erinra om de talrika egnahemsägare,

vilka i sina hus inrett en hyreslägenhet, i syfte att dennas avkastning

skulle lämna välbehövlig hjälp vid byggnad skostnadernas eljest alltför

tunga amortering. Att avgöra, i vad mån de genom stegrade ränteoch

underhållskostnader in. in. ökade fastighetsutgifterna böra bäras av

husägarna eller av hyresgästerna, synes därför lämpligen böra hänskjutas

till avgörande i varje särskilt fall. Såsom organ härför torde krävas

vissa med särskilda befogenheter utrustade lokala myndigheter.»

På sakens dåvarande ståndpunkt förklarade sig de sakkunniga icke

vara i tillfälle att framlägga fullständigt förslag i ämnet, men skulle de

inom den närmaste framtiden inkomma med förnyad framställning i

denna fråga.

Kort därefter ingåvo de bostadssakkunniga ett utförligt förslag till

kommunal reglering i vissa avseenden av hyresmarknaden under kristiden.

I denna framställning angives som den föreslagna offentliga

hyresregleringens ändamål att under nuvarande dyrtid söka förhindra

den vtterligare sänkning av de mindre bemedlades levnadsstandard, som

hyresförhöjningar, motiverade endast av fastighetsägarens vinningslystnad,

kunna förorsaka. Den uppgift, som här föreligger, har, säga de sakkunniga,

föga gemensamt med den offentliga prisregleringen för livsmedel i

form av maximipris. Den hyresreglerande myndigheten skulle enligt

förslaget icke kunna ingå på någon granskning av hyrespriserna i och

för sig, utan bleve dess uppgift endast att bilda sig en uppfattning om,

i vad mån en ifrågasatt hyresstegring kunde anses motiverad av ökade

utgifter för fastigheten under krisen.

Bostadslcommissionens

framställnin g

i hyresfrågan.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 34.

Departements
chefen.

Efter att hava motiverat sitt beslut att frångå exemplen från Norge

och England, där regleringsorganen äro utrustade med befogenhet att

fälla rättsligt bindande skiljedomar, föreslå de sakkunniga, att hyresregleringens

lokala organ skulle, liksom i Tyskland, fungera som förlikningsnämnder

med uppgift att medla i tvister om hyresförhöjningar.

De sakkunniga anse, att dessa organ, därest de erhölle en lämplig sammansättning,

snart nog skulle förvärva en auktoritativ ställning och ett

bestämmande inflytande på hyresmarknaden. Deras verksamhet borde

komma att giva dem en synnerligen grundlig kännedom om de olika

ekonomiska och sociala förhållanden, av vilka hyresprisen bero, och det

torde därför kunna antagas, att deras medlingsförslag i de flesta fall skulle

komma att godkännas. Möjligheten av, att nämnden offentliggjorde sitt

förslag och därmed brännmärkte en i strid mot detta förslag vidtagen

hyresförhöjning såsom oskälig, skulle för övrigt innebära ett nog så

verksamt tryck på fastighetsägarna, för vilka det bleve svårt att enbart

av vinningslystnad förkasta ett på goda grunder fotat förlikningsanbud.

De lokala förlikningsorganens arbete för att befrämja en av förnuftiga

ekonomiska och sociala grunder bestämd utveckling av hyresmarknaden

syntes de sakkunniga i hög grad kunna underlättas genom en

kombination med en rationellt ordnad bostadsförmedling. Någon på

enskilt initiativ beroende bostadsförmedling finnes som bekant knappast

vad smålägenheter angår, och den vanliga annonseringen i tidningspressen

utgör blott en ofullkomlig ersättning för denna brist. De sakkunniga

kommo emellertid till den slutsatsen, att, därest förmedlingen

skulle kunna vinna den omfattning, som vore nödvändigt för dess

effektivitet, den borde grunda sig på anmälningstvång, en plikt för

hyresvärdarna att till förmedlingsmyndigheten anmäla inträffad hyresledighet

och skedd uthyrning. Som en ytterligare fördel med en sådan

anordning framhålla de sakkunniga, att den vore ägnad att lämna ett

statistiskt material av synnerligen stort värde, framför allt för den kommunala

bostadspolitiken.

Vid sitt yttrande fogade de sakkunniga förslag till förordning om

medling i vissa hyrestvister m. in. ävensom förslag till instruktion för

hyresnämnder.

De sakkunnigas nu återgivna framställningar inneburo sålunda ett

fullständigt program för ett djupgående ingripande i kristidens bostadsfråga

från statens sida. Otvivelaktigt har staten en oavvislig skyldighet

att söka kraftigt medverka till bostadsfrågans lyckliga lösning. Folkets

fysiska och moraliska hälsa samt den samhälleliga trevnaden äro i synnerlig

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 34. 9

grad beroende av, att alla samhällslager kunna komma i åtnjutande

av tillfredsställande bostäder. Det måste likväl alltid framhållas, att

bostadsfrågan såväl i allmänhet som i dess under kristidens inverkan

skärpta form i främsta rummet måste anses som en kommunal fråga,

vars lösning närmast tillkommer kommunerna och ej kan ske efter allmänna

formler och schabloner utan allenast för varje ort för sig med

utgångspunkt i dess särskilda förhållanden.

Med hänsyn härtill riktade jag till styrelsen för svenska stadsförbundet

en hemställan, huruvida icke genom styrelsens försorg ett lämpligt

antal kommunalmän med erfarenhet inom bostadsfrågans område

kunde sammankallas att med mig överlägga om de åtgärder i bostadsfrågan,

som med anledning av nuvarande kristid borde från kommunernas

sida vidtagas. Styrelsen tillmötesgick min anhållan, och den 14 och

15 april hölls under mitt ordförandeskap svenska stadsförbundets

bostadskonferens, varvid, förutom representanter för statsämbetsverk

och statskommissioner, närvoro ombud för ett tjugutal svenska stadssamhällen,

däribland så gott som samtliga större städer. De uppslag, som

framkommo under överläggningen rörande de åtgärder, som skulle kunna

vidtagas för att häva eller minska bostadsbristen, sammanfattades i följande

riktlinjer för stadskommunernas uppgifter i fråga om

bostadsbristen under rådande kristid:

1. I anslutning till inledningsföredragen betonades allmänt, att den mångenstädes

rådande knappheten å smålägenheter genom byggnadsverksamhetens avstannande

hotade att övergå i bostadsbrist.

Yid övervägande av de kommunala åtgärder, som med hänsyn härtill vore av

nöden, borde framför allt behovet av att redan till oktoberflyttningen 1916 kunna

förfoga över ett ö^at antal lediga smålägenheter beaktas. Nödiga byggnadsarbeten

borde därför igångsättas senast i maj 1916.

2. Där icke bostadsföretag av här angiven art redan vore planerade och

omedelbart kunde påbörjas, syntes, med hänsyn till behovet av skyndsamhet,

provisoriska åtgärder böra vidtagas. I detta hänseende föreslogs uppförande av

enkla trähus, eventuellt utom det stadsplanerade området, varvid erinrades om

möjligheten att genom föreskrifter enligt 41 § stadsplanelagen utan den tidsutdräkt,

som medföljer stadsplans upprättande, reglera byggnadsverksamheten.

Jämväl ifrågasattes, huruvida icke smålägenheternas antal kunde ökas genom

uppdelning av lediga större lägenheter i mindre eller genom andra liknande anordningar

i befintliga byggnader.

3. I fråga om formerna för kommunens verksamhet i bostadsfrågan enades

konferensen om följande grundsatser.

Såväl av finansiella skäl som ock med hänsyn till behovet av praktiska

förvaltningsformer bör det kommunala ingripandet ske i samverkan med enskilda

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 27 käft. (Nr 34.) 2

Svenska

stadsförbundets

bostadskonferens.

Riktlinjer för

stadskommunernas

åtgärder

i kristidens

bostadsfråga.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 34.

intresserade, arbetsgivare och andra, så långt detta är möjligt utan att kommu

nens kontroll äventyras.

I detta hänseende är främst att anbefalla kommunalt understöd åt kooperativa

bostadsföreningar eller allmännyttiga bostadsbolag. Detta understöd kan

lämpligen lämnas i form av billig byggnadsmark, aktie- eller andelsteckning samt

lån eller låneborgen.

Därest det icke visar sig möjligt att med erforderlig skyndsamhet ernå

önskat resultat å här angivna vägar, torde, för avhjälpande av verklig bostadsbrist,

direkt kommunal byggnadsverksamhet böra igångsättas.

4. Stadskommunernas representanter å konferensen voro emellertid eniga

därom, att de ovan angivna kommunala åtgärderna i högsta grad försvårades av

läget inom byggnadsindustrien och å penningmarknaden.

Allmänt framhölls önskvärdheten av, att genom statens försorg anstalter

kunde träffas i syfte att åt den allmännyttiga byggnadsverksamheten tillhandahålla

byggnadsmaterial till drägligare priser än de nu gällande.

Uppmärksamheten fästes även på möjligheten för kommunerna att befria

allmännyttiga bostadsföretag från den omedelbara bördan av att förränta materialstegringskostnaden,

exempelvis genom att lämna tillsvidare räntefria lån eller

genom att ingå i företaget med motsvarande belopp.

Likaledes syntes den kommunala upplåningen för bostadsändamål böra från

statens sida effektivt understödjas, därest kommunernas ingripande skulle kunna

givas nödig omfattning och räckvidd. I detta hänseende framhölls särskilt, att

lån borde kunna utlämnas till kommunerna från pensionsförsäkringsfonden mot

en ränta något understigande den öppna lånemarknadens.

Jämväl påpekades lämpligheten av ett samarbete mellan kommunerna och

enskilda penninginrättningar, särskilt sparbanker, för erhållande av nödigt kapital

för uppförande av billiga bostäder.

Genom dessa uttalanden, vilka från civildepartementet tillställdes

länsstyrelserna för att därigenom bringas till samtliga stadskommuners

kännedom, synas grundlinjerna för det kommunala reformarbetet i bostadsfrågan

i stort sett hava blivit bestämda. Den synnerligen livliga verksamhet,

som under våren och sommaren utvecklades på detta område i

en mängd städer, visade ock till fullo, att de flesta stadsförvaltningar

behjärtat det ansvar, som krisen inom bostadsmarknaden ålagt dem, och

att de merendels sökt med kraft och skyndsamhet vidtaga nödiga åtgärder.

Bland vidtagna eller planlagda åtgärder torde främst vara att märka

igångsättandet av halvkommunala byggnadsföretag, vanligen i bolagsform

och ofta under medverkan av industrier på platsen. Sådana

bostadsbolag hava under nästlidet år grundats bl. a. i Norrköping, Gävle,

Eskilstuna, Västerås, Örebro, Södertälje, Karlstad och Oskarshamn. Annorstädes

har det kommunalt understödda företaget haft formen av kooperativ

bostadsförening (Stockholm, Göteborg, Luleå, Uddevalla). I

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 34.

åtskilliga städer hava de kommunala åtgärderna avsett befordrandet av

egnahemsrörelsen, varvid man vanligen redan haft en fast grund, på

vilken kunnat byggas vidare (Malmö, Hälsingborg, Lund, Landskrona

Borås, Halmstad, Umeå m. fl.). I vissa städer har man ansett sig böra

tillgripa direkt kommunalt bostadsbygge (Göteborg, Landskrona,

Nyköping, Västerås in. fl.), medan i andra städer (Stockholm, Malmö

m. fl.) härom väckta förslag icke tillvunnit sig stadsfullmäktiges bifall.

Uppförandet av provisoriska bostäder (baracker) för husvilla har ansetts

påkallat på några platser (Göteborg, Eskilstuna, Västerås). Särskilt

i Malmö hava smålägenheter med framgång nyinretts i äldre fastigheter.

Den svåra kreditnöden på den allmänna byggnadsmarknaden

har slutligen föranlett några städer (Stockholm, Göteborg, Nässjö, Vänersborg)

att med sekundär kredit direkt understödja jämväl den

enskilda, i förvärvssyfte bedrivna byggnadsverksamheten.

För att kommunala åtgärder av denna omfattning skulle kunna

genomföras, utan att arbetet för bostadsbristens avhjälpande alldeles

överstege stadskommunernas krafter, fordrades emellertid statens stöd

i de avseenden, som angivits i de bostadssakkunnigas ovanberörda

framställningar och bostadskonferensens uttalanden. Sålunda krävdes

statligt ingripande för att häva eller lindra hyresstegringarna, för att

bereda bostadsbyggnadsverksamheten tillgång på nödigt kapital samt för

att motverka prisökningarna på byggnadsmaterial. För de åtgärder,

som från statens sida vidtagits med avseende å dessa, inbördes nära

sammanhängande områden, skall nu lämnas en kortfattad redogörelse.

Sedan bostadskommissionens förut återgivna utlåtande och förslag

rörande medling i vissa hyrestvister m. m. remitterats till socialstyrelsen,

avgav styrelsen den 29 april 1916 underdånigt yttrande i ämnet.

Socialstyrelsen, som med vissa förändringar ansåg sig böra förorda

bostadskommissionens förslag i ämnet, framhöll emellertid, att det enligt

styrelsens uppfattning torde kunna på sina håll förekomma sådana förhållanden,

att det måste anses påkallat att utrusta de ifrågasatta nämnderna

med en mer vittgående befogenhet i avseende å hyresregleringen.

Styrelsen åsyftade härmed, att nämnderna, i likhet med vad som redan

genomförts i England och Norge samt var föreslaget i Danmark, skulle

äga att träffa bindande beslut i fråga om hyrespris. Då emellertid en

dylik anordning, såsom även påpekats av bostadskommissionen, måste

anses medföra en avsevärt ökad risk för hämmande inverkan på byggnads
-

Nödvändigheten

av statligt

ingripande.

Hyresfrågan.

Socialstyrelsens

utlåtande

i hyresfrågan.

s. 12 Kontrollera mot PDF

Dep åt tementschefcn.

12 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 34.

verksamheten, syntes densamma böra begränsas till att avse allenast den

rådande kristiden och förutsätta bemyndigande av Kungl. Maj:t för varje

särskild nämnd. Socialstyrelsen hemställde alltså, att jämväl måtte tagas

under omprövning, huruvida ej möjlighet borde beredas att på nyss

angivna sätt skärpa de ifrågasatta nämndernas befogenhet. Vidare förordade

socialstyrelsen upprättandet i en eller annan form av ett centralorgan,

till vilket skulle sammanföras arbetet med alla utredningar och

verkställighetsåtgärder, som betingades av statens åtgöranden med hänsyn

till bostadsfrågan under kristiden.

Att på sätt socialstyrelsen föreslagit utvidga hyresnämndernas befogenhet

till att kunna i vissa fall träffa bindande beslut i fråga om hyrespriset

befanns, åtminstone tillsvidare, icke lämpligt. Visserligen måste det

anses synnerligen önskvärt, att den rådande dyrtiden icke för de mindre

bemedlade ytterligare förvärrades genom stegring av bostadspriserna,

men enligt min åsikt borde hyresregleringen dock icke ske på sådant

sätt, att därigenom med all sannolikhet komme att utövas ett deprimerande

inflytande på byggnadsindustrien och sålunda direkt framkallades en

ökad bostadsbrist, som, trots alla ansträngningar från det allmännas sida,

antagligen skulle leda till ytterligare och än mera omfattande hyresförhöjningar.

Ett fastställande av hyrespriserna måste därjämte rättvisligen

få anses påkalla motsvarande åtgärder med avseende på bl. a.

inteckningsräntorna. Ehuru vissa lagstiftningsåtgärder i sistnämnda syfte

vidtagits i exempelvis Danmark och England, torde dock, bl. a. på grund

av det nära sambandet mellan penningmarknadens olika grenar, en

effektiv reglering av bostadskreditens räntefråga möta mycket stora svårigheter

och i alla händelser endast vara möjlig efter utredning av fastighetskreditfrågan

i hela dess sammanhang.

Framhållas må, att effektivt kommunalt ingripande i hyresprisbildningen

från kommunernas sida torde vara möjligt, utan att bostadsnämnderna

utrustas med tvångsmakt att genomföra sina beslut. Sålunda har

i april 1916 Stockholms stadsfullmäktiges bostadskommitté utfört en omfattande

hyresprisreglering med avseende på de s. k. södra förstäderna

(Aspudden, Tellusborg, Midsommarkransen m. fl.), vilka ägas av ett fåtal

fastighetsbolag. Då med hänsyn till bostadsknappheten i själva staden

en betydande utflyttning under den närmaste tiden var att förvänta till

dessa förstäder, där talrika lediga lägenheter funnos, träffade kommittén

avtal med nämnda bolag, varigenom de förbundo sig att under tre års

tid icke höja sina hyror över vissa gränser, nämligen allt efter beskaf
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 34.

fenheten 240—300 kronor för ett ruin och kök samt 350—450 kronor

för två rum och kök.

Jämväl bostadskommissionens förslag att med nämnderna förena en

bostadsförmedling, byggd på anmälningstvång från hyresvärdarnas sida,

mötte vissa betänkligheter, varför det ansågs lämpligare att, åtminstone

till en början, söka ordna saken på frivillighetens väg.

Den 5 maj 1916 utfärdade Kungl. Maj:t förordning om medling Kungl. fori

vissa hyrestvister m. m. att gälla till den 1 oktober 1917. För- or^?^ig°T

ordningen innehåller i huvudsak följande. visso hyres
Yppas

i stad brist på smålägenheter (d. v. s. bostäder om högst tmster m- mfyra

rum inbegripet kök) eller fara för hyresstegring å sådana, må, efter

beslut av stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan, för hela staden eller

delar därav tillsättas eu eller flera hyresnämnder med uppgift att medla i

hyrestvister av nedan angiven art mellan husägare och hyresgäster, ävensom

att i övrigt genom lämpliga åtgärder söka motverka oskälig hyresförhöjning

beträffande smålägenheter.

Hyresnämnd utgöres av ordförande och två ledamöter jämte suppleanter.

Ordföranden och hans suppleant, vilka skola vara lagfarna, skola,

efter anmälan av stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan, förordnas

av Kungl. Maj:ts befallningshavande för viss tid, dock ej längre än till

den 1 oktober 1917, Kungl. Maj:ts befallningshavande obetaget att när

som helst återkalla förordnandet. Av de övriga ledamöterna skall den ene

vara i byggnadsverksamhet kunnig och den andre äga på erfarenhet

grundad kännedom "om de mindre bemedlades bostadsförhållanden. De

utses jämte suppleanter av stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan.

Stadsläkare ävensom bostadsinspektör, där sådan finnes, äga att med

yttranderätt deltaga i hyresnämnds sammanträden, om vilka de i god

tid böra underrättas.

Fråga om medling i hyrestvist må hyresnämnd företaga till avgörande

endast när den är fulltalig. Som nämndens beslut gäller den

mening flertalet omfattar eller, där rösterna falla lika för skilda meningar,

den av ordföranden uttalade meningen. Vid nämndens sammanträde

föres protokoll, upptagande nämndens beslut, och skall riktigheten av

detta protokoll senast vid nästa sammanträde granskas. Så snart dylik

granskning skett, äger envar av protokollet taga del.

Hyresnämnd äger, för vinnande av upplysningar uti av densamma

handlagd hyrestvist, kalla envar i staden bosatt person, som för egen

räkning eller såsom vice värd för annan uthyr smålägenhet, likasom

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 34.

envar i staden bosatt hyresgäst att inställa sig inför nämnden personligen

eller, där nämnden finner sådant utan olägenhet kunna ske, genom

befullmäktigat ombud. Sådan kallelse, i vilken må utsättas vite för uteblivande,

bör, såvitt möjligt, delgivas senast dagen förut. Där i hyrestvist

part, av vilken hyresnämnd äskat upplysning, emot bättre vetande

lämnar oriktig uppgift, straffas han med böter.

De uppgifter, som lämnas hyresnämnd av hyresvärd eller hyresgäst

vid behandlingen av hyrestvist, må ej mot vederbörande uppgiftslämnares

önskan upptagas i nämndens protokoll i vidare mån, än som för

avfattande av nämndens beslut är oundgängligen erforderligt. Ej heller

må de i annan mån av nämndens ledamöter, suppleanter eller tjänstemän

yppas.

I fråga om medling i hyrestvister stadgas, att hyresnämnd skall,

efter framställning av hyresvärd eller hyresgäst, söka medla i tvist rörande

ifrågasatt förhöjning av hyra för smålägenhet eller del av sådan,

nämnden dock obetaget att till behandling upptaga jämväl tvist om förhöjning

av hyra för större lägenhet, där nämnden finner sådant påkallat

med hänsyn till hos nämnden anhängig tvist om smålägenhet. Vid

sådan medling har hyresnämnden att, med stöd av parternas uppgifter

eller eljest kända förhållanden, söka utreda, i vad mån ökade utgifter

för fastigheten (räntor, underhåll och andra omkostnader) skäligen giva

fog för en hyresstegring, söka sammanjämka de olika meningarna

och, där så kräves, framställa förslag i sådant syfte till parternas beprövande.

Medlingen bör, såvitt utan allvarliga olägenheter för någon av parterna

kan ske, företagas vid muntliga f örhandlingar inför nämnden samt

med iakttagande av nödig skyndsamhet. Kan icke genom hyresnämnds

medling enighet åvägabringas i av nämnden behandlad hyrestvist, skola

i nämndens protokoll i korthet återgivas parternas ståndpunkter och

nämndens medlingsförslag.

I fråga om hyresnämnds befattning med hyresförmedling av smålägenheter

föreskrives, att därest av stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan

så beslutes, hyresnämnd har att genom offentligt kungjorda anmaningar

till hyresvärdar att lämna uppgift om hyreslediga smålägenheter

eller på annat sätt, som må finnas lämpligt, förskaffa sig kännedom

om de smålägenheter, som vid varje tid äro att tillgå, samt att söka

förmedla uthyrning av lediga lägenheter, därvid nämnden bör i främsta

rummet söka anskaffa bostäder i sådana fall, då ömmande omständigheter

föreligga, såsom åt mindre bemedlade familjer med många barn.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kung!. Maj:ti Nåd. Proposition Nr 34.

Förordningen om hyresnämnder kan även bringas i tillämpning för

vissa områden å landet, nämligen för köping och municipalsamhälle, där

lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan och tomtindelning gäller,

dock att å sådan ort ordförande i hyresnämnd och dennes suppleant ej

behöva vara lagfarna.

Stadssamhällena hava i ganska stor utsträckning begagnat sig av

de möjligheter ifrågavarande författning erbjuder att motverka av kristidsförhallandena

föranledda hyresstegringar. Enligt tillgängliga uppgifter

hava hyresnämnder under året tillsatts i sammanlagt 19 städer, nämligen

Eksjö, Eskilstuna, Falköping, Göteborg, Jönköping, Karlskrona, Kristianstad,

Linköping, Luleå, Lund, Malmö, Nässjö, Skara, Stockholm (2 stycken),

Söderhamn, Uppsala, Vänersborg, Ystad och Örebro.

Om resultaten av hyresnämndernas verksamhet och de erfarenheter,

som gjorts vid detta första försök i vårt land att genom offentligt ingripande

påverka hyresprisbildningen i socialt önskvärd riktning, föreligga

vissa uppgifter i en enquéte, som av svenska stadsförbundet verkställts

bland hyresnämndernas ordförande.

Såsom varit att förvänta, äro erfarenheterna på området ännu föga omfattande,

vilket beträffande ett flertal städer (exempelvis Karlskrona, Linköping,

Lulea, Malmö, Uppsala) har sin naturliga förklaring däri, att hyresnämnderna

trädde i funktion så sent, att kontrakten för det nya liyresåret då i allmänhet

redan voro avslutade.

Från åtskilliga hyresnämnder föreligger dock ett större erfarenhetsmaterial.

Detta är särskilt förhållandet i Stockholm. Ur den redogörelse för arbetets resultat,

som gemensamt meddelats av ordförandena i huvudstadens båda hyresnämnder,

må följande anföras.

Beträffande den omfattning, vari nämndernas medverkan för medling i

hyrestvist påkallats, upplyses, att 169 anmälningar om dylik tvist handlagts,

samtliga anmälningar ingivna av hyresgäster. Av ifrågavarande lägenheter var

flertalet eller 106 om 1 rum och kök, 51 om 2 rum och kök, 8 om 3 rum och

kök, 2 enkelrum samt 2 dubbletter. De av hyresvärdarna begärda hyresförhöjningarna

hava växlat från 1.3 3 till 33.8 3 % och utgjorde i medeltal 9.8 5 %.

Vid nämndernas behandling av dessa tvister har i flertalet fall icke något

definitivt medlingsförslag från nämndens sida blivit framställt. Orsakerna härtill

hava varit att söka i flera olika omständigheter. I 84 fall har sålunda den av

hyresvärden meddelade anledningen till hyresökning av nämnden ansetts som

befogad, vanligen på grund av höjda inteckningsräntor eller till följd av utförda

betydande förbättringar av lägenheterna. I 6 fall hava de sökande, sedan de

själva inför nämnden beretts tillfälle att taga del av och bedöma orsakerna till

hyresökningen, återtagit sina anmälningar. I 5 fall bär hyresvärden varit bosatt

Städer, där

hyresnämnder

tillsatts.

Erfarenheter

från hyresnämndernas

första verksamhetsperiod.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 34.

å annan ort och sålunda ej kunnat åläggas personlig inställelse. I 17 fall liar

vid ärendets företagande anmälts, att förlikning träffats mellan parterna. 12 fall

har hyresvärden under förhandlingen inför nämnden förklarat sig villig att jämka

på den ifrågasatta förhöjningen, vilken därefter godtagits av sökanden, o. s. v.

I 23 fall hava emellertid medlingsförslag blivit framställda, innebärande i

15 fall kompromiss mellan parternas olika ståndpunkter. Ett av dessa förslag

har godkänts av värden men förkastats av sökanden, medan i övriga 14 fall medlingsförslaget

förkastats av värden. Nämndens medlingsförslag hava inneburit ett

obetingat godkännande i 6 fall av hyresgästens och i 2 fall av hyresvärdens anspråk.

Av de förra förkastades 2 och antogos 4, av de senare antogos båda.

Inalles har sålunda förlikning åvägabragts endast i 6 av de anhängiggjorda

tvisterna,

Det kan dock, framhålles det i redogörelsen, med fog ifrågasattas, huruvida

nämndernas nu skildrade officiella medlingsverksamhet, sådan den bedrivits vid

sammanträdena, varit det väsentligaste i deras uppgift. Vid sidan härav bär

nämligen ett icke ringa antal hithörande frågor kunnat bringas till lösning under

hand. Sålunda har ofta ordföranden eller sekreteraren, där så lämpligen låtit

sig göra, före ärendets behandling i nämnden sökt att komma i förbindelse med

respektive hyresvärdar för åvägabringande av godvillig överenskommelse. Så har

särskilt skett i alla de fall, då sökanden därom gjort hemställan, och i de flesta

sådana fall har enighet uppnåtts mellan hyresgäst och hyresvärd, några gånger

med sänkning av de ifrågasatta hyresförhöjningarna. Härjämte hava vid så gott

som alla mottagningar förfrågningar gjorts om hyresangelägenheter, särskilt

rörande tolkning av kontrakten och dessas bestämmelser.

Något uppdrag att tjänstgöra även såsom organ för hyresförmedling har

ej lämnats Stockholmsnämnderna. Icke desto mindre hava många framställningar

om biträde i detta avseende ingått till nämnderna, oftast i samband med anmälningar

om hyrestvister, särskilt då någon nedsättning i begärd hyreshöjning ej

kunnat åvägabringas. På grund härav uttala ordförandena såsom sin mening,

att en utvidgning av nämndernas verksamhet till att omfatta även dylik förmedling

är synnerligen önskvärd. Härigenom skulle nämnderna bl. a. erhålla ett

kraftigt medel i sin hand att genom anvisning av andra lägenheter bispringa

personer, vilka enligt nämndernas uppfattning blivit föremål för oskälig hyres
Ett

sammanfattande, tillförlitligt omdöme om, i vad män nämnderna under

sin hittillsvarande korta verksamhet kunna anses hava fyllt sin uppgift att förebygga

oskälig hyresstegring för smålägenheter, är, framhålles det till sist, synnerligen

vanskligt att avgiva. Dock torde med ganska stor visshet kunna påstås,

att de tendenser till ett obefogat utnyttjande av krisläget, som i några fall framskvmtat

på bostadsmarknaden, i hög grad dämpats av hyresnämndernas blotta

befintlighet. Ett direkt bevis härför kan självfallet icke lämnas, isynnerhet som

inga bostadsstatistiska uppgifter ännu finnas tillgängliga, vilka äro ägnade att

belysa den faktiska genomsnittliga hyresökningen under den närmast gångna

tiden. Ett stöd för ovan uttalade uppfattning lär dock kunna hämtas ur den

förut påpekade omständigheten, att den genomsnittliga begärda hyresökningen

vid de tvister, som hittills handlagts av nämnderna, innebär en avsevärt mindre

höjning än de, som tidigare från visst representativt fastighetsägarhåll bebådats.

Genom sin upplysande och. rådgivande verksamhet hava nämnderna dessutom helt

visst tillgodosett ett viktigt behov och rått bot på en brist i det allmännas be
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

KungI. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 34.

redskap i bostadsfrågan, som förut, då lämpliga organ för hithörande uppgift

saknades, gjort sig starkt kännbar.

Liknande synpunkter framhållas i yttrandet från Eskilstuna. Sålunda meddelas,

att nämndens ingripande för medling i hyrestvister, vilket ingripande för

•övrigt sparsamt påkallats, i allmänhet icke lett till några direkta, positiva resultat,

men att blotta tillsättandet av eu hyresnämnd likväl kan antagas hava verkat

hämmande på tendenserna till hyresstegring. I någon mån torde nämnden även

direkt hava bidragit härtill genom att av stadens fastighetsägare begära upplysning

om ifrågasatt hyresförhöjning. De blanketter, som i sådant syfte utsänts,

hava i regeln med beredvillighet ifyllts, och endast undantagsvis har det visat

sig, att förhöjningar, som på detta sätt kommit till nämndens kännedom, kunnat

karakteriseras såsom oskäliga. I olikhet mot huvudstadens hyresnämnder har

hyresnämnden i Eskilstuna sysslat också med hyr esf örmedl ing, dock icke

direkt utan genom samverkan med den offentliga arbetsförmedlingen i staden.

Denna gren av verksamheten har omfattats med stort intresse från allmänhetens

■sida och givit resultat, som i betraktande av trängseln på bostadsmarknaden

måste.. betraktas såsom goda.

Även hyresnämnderna i Linköping och Jönköping hava vid sidan av uppgiften

att handlägga rena hyrestvister varit organ för kommunal bostadsförmedling.

Medan blott få tillfällen till ingripande i hyrestvister hittills yppat sig för

dessa nämnder, hava de i stället haft en viktig funktion i sistberörda hänseende.

Det stora direkta eller indirekta gagnet av en på detta sätt ordnad förmedlingsverksamhet

för uthyrning av smålägenheter understrykes särskilt i yttrandena.

I samma riktning går uttalandet från Nässjö, varest hyresnämnden sett sin

kanske viktigaste uppgift i att såsom det initiativtagande organet för stadens

bostadspolitik göra de erfarenheter och uppslag, som vunnits under sysslandet

med förliknings- och i synnerhet förmedlingsverksamheten, fruktbara genom framställningar

till stadsfullmäktige och stadens andra vederbörande myndigheter.

Svårigheter för en effektiv bostadsförmedling hava emellertid, framhålles det

i några uttalanden, yppats på grund av hyresvärdarnas obenägenhet att göra anmälan

om inträffad hyresledighet. Från flera hyresnämnder framställes därför

förslag om förordningens kompletterande medelst bestämmelser om anmälningstvång.

Yad beträffar den redan vid förarbetena till förordningen livligt diskuterade

frågan, om ett medlingsförfarande i hyrestvister verkligen är tillfyllest eller

om det hellre bör ersättas med ett skiljedomsförfarande i likhet med vad

fallet är i såväl Danmark som Norge, gå meningarna ganska enstämmigt ut på

bibehållande av det nuvarande systemet. Endast Nässjö stads hyresnämnd håller

före, att den nuvarande nämnden bör ersättas med en skiljenämnd. Av ledamöterna

i denna nämnd skulle hyresvärd och hyresgäst tillsätta vardera en, fastighetsägareförening

och hyresgästförening vardera en samt magistrat eller stadsstyrelse

en ledamot.

Såsom en svaghet i gällande författning betecknas dock tämligen allmänt,

att hyresnämnd icke har befogenhet att, för vinnande av upplysning i anhängig
Sjord

hyrestvist, kalla inför sig andra än i staden bosatta hyresvärdar. Med

e ofta rådande rörliga äganderättsförhållandena på detta område är givetvis en

dylik begränsning ganska hindersam för nämndens arbete, och något bärande

skäl att bibehålla densamma har ansetts ej finnas.

Bihang till Riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 27 käft. (Nr 34.)

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 34.

Bostadskredit
frågan.

Bostadslån

ur pensionsförsäkringsfonden.

Utom från Stockholm betonas slutligen i ytterligare några uttalanden rådgivningsverksamhetens

stora plats och betydelse i hyresnämndernas praxis*

De flesta hyresnämnder, även sådana, som icke handlagt en enda egentlig hyrestvist,

hava ganska ofta mottagit förfrågningar rörande hyresfrågor och anse sig:

hava gjort avsevärd nytta genom att lämna råd och upplysningar av än praktisk,

än rent juridisk art,

I sin förenämnda framställning av den 22 mars 1916 underströk

bostadskommissionen betydelsen av bostadskrediter förbilligande, varvid

kommissionen i främsta rummet hänvisade till pensionsförsäkrings fonden.

Efter samråd med pensionsstyrelsens chef anmodade jag svenska stadsförbundets

kommunala centralbyrå att till stadskommunerna utsända

cirkulär med uppmaning att till pensionsstyrelsen inkomma med ansökningar

om lån för bostadsändamål. De ingivna låneansökningarna, tillsammans

överstigande 7 miljoner kronor, överlämnades av pensionsstyrelsen

för yttrande till delegerade för bostadskommissionen och svenska

stadsförbundets styrelse (herrar Yngve Larsson, C. Meurling, E*

Phragmén). Delegerades yttrande, som är daterat den 13 juni 1916,.

inledes av följande allmänna grundsatser, vilka borde vara vägledande

vid lånemedlens fördelning och användning:

1. Den ifrågavarande byggnadsverksamheten skall avse produktion

av smålägenheter.

2. Pensionsfondsmedlen utlånas såväl direkt till kommunerna i och

för idkande av egen byggnadsverksamhet eller för låneförmedling till

enskilda företag, som ock till enskilda företag mot kommunal garanti,

och må kommunerna i de fall, där de uppträda såsom låneförmedlare,

icke föreskriva högre ränta eller i övrigt strängare lånevillkor, än vad

de själva åtnjuta.

3. Vid utlämnande av lån till kommunerna för egna byggnadsföretag

bör såsom villkor uppställas, att kommunerna å allmänna lånemarknaden

upplåna eller på annat sätt anskaffa viss andel av byggnadsföretagets

kostnad, vilken andel lämpligen bör anpassas efter vederbörande kommuners

ekonomiska bärkraft. Tillämpning av ifrågavarande villkor har

dock icke ifrågasatts, då låneansökningen avsett endast mindre belopp.

För beredande av bostäder åt samhällenas egna arbetare hava pensionsförsäkringsfondens

medel icke i första hand ansetts böra komma

i fråga.

4. Vid utlämnande av lån till enskilda företag genom kommunal

förmedling eller mot kommunal garanti bör fordras, att dessa medel utlånas

mot inteckningar liggande över 40 % av de igångsatta byggnads
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kunql. Majits Nåd. Proposition Nr 34. 19

företagens värde. Undantag härifrån torde dock på grund av särskilda

omständigheter kunna medgivas.

Rörande formen för låneärendenas prövning hava delegerade anfört,

att den granskning, de kunnat ägna de föreliggande låneansökningarna,

i huvudsak endast kunnat avse de föreslagna företagens ekonomiska

sida och endast i ringa mån deras planering i socialt och i byggnadstekniskt

hänseende, då tillräckligt ingående uppgifter härom icke funnits

tillgängliga och ej heller med hänsyn till den knappt tillmätta tiden

kunnat anskaffas. Delegerade understryka emellertid betydelsen av, att

framdeles såväl en prövning före lånets beviljande som ock en viss

kontroll av dess användning ur nyss angivna synpunkter äger rum genom

lämpligt, fackkunnigt centralorgan.

Sedan särskilda fullmäktige för pensionsfondens förvaltning

blivit tillsatta, behandlade de vid sammanträde den 4 juli detta ärende.

Fullmäktige godkände därvid delegerades förslag med några ändringar.

Sålunda skulle pensionsfondsmedel få användas till bostadshus för kommunalarbetare,

därest ifrågavarande byggnader ej avsåge att huvudsakligen

bereda vederbörande kommuns egna arbetare bostäder vare sig som

löneförmån eller till billigare hyra, än som eljest skulle ifrågakomma.

Vidare föreskrevs, att redogörelse för lånens användning skulle ingivas

före den 1 mars 1917. Före den 1 oktober samma år skulle lånen

vara för sina ändamål disponerade, vid äventyr att kommunerna antingen

finge återbetala odisponerat belopp eller vidkännas högre ränta. Angående

lånevillkoren hava fullmäktige bestämt, att lånen skola utlämnas

mot vederbörande kommuns skuldförbindelse antingen mot 5 % ränta

och en lånetid av 15—40 år och konverteringsrätt efter 15 år eller mot

4*V4 % ränta under en fast lånetid av 40 år samt amorteras och förräntas

medelst lika annuiteter under lånetiden. Dock skall, där lån-tagaren

så begär, amorteringsfrihet medgivas under de första åren, dock

ej för längre tid än under högst fem år. Det antecknades i fullmäktiges

protokoll, att räntefoten för bostadslånen med hänsyn till rådande

kris satts lägre än normal räntesats.

Rörande de särskilda låneärendena och deras behandling torde en

kortfattad redogörelse få såsom bilaga fogas till detta protokoll.

Under år 1916 hava för bostadsändamål ur pensionsförsäkringsfonden

utbetalts lån till ett sammanlagt belopp av 3,010,000 kronor. Därutöver

hava för år 1916 beviljats lån å tillhopa 2,617,000 kronor. Till

dessa belopp komma ytterligare 756,000 kronor, som ställts i utsikt för

.vissa städer senast under år 1917, beroende på förnyad ansökan. Sammanlagt

hava sålunda under år 1916 kommunala bostadslån beviljats ur

s. 20 Kontrollera mot PDF

Bostadslån

ur pensionsförsäkringsfonden

för

dr 1917.

Särskilda

sakkunniga

tillkallade för

kreditfrågan.

20 Kungl. Maj:is Nåd. Proposition Nr 34.

pensionsförsäkringsfonden eller från densamma ställts i utsikt till ett

belopp av 6,383,000 kronor.

Vad beträffar år 1917, torde enligt verkställd approximativ beräkning

pensions försäkringsfondens för placering tillgängliga medel komma

att uppgå till omkring 17 miljoner kronor. En avsevärd del av detta,

belopp lärer kunna disponeras för utlåning till kommuner för bostadsändamål.

För att kommun skall kunna påräkna att erhålla sådant lån,

bör anmälan härom snarast möjligt göras hos pensionsstyrelsen. Härvid

bör tillika lämnas uppgift å det lånebelopp, som önskas, ävensom redogörelse

för det ändamål, vartill detsamma skall användas. I första hand

komma att beaktas sådana anmälningar om lån, som inkommit till pensionsstyrelsen

före den 1 mars 1917. Fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden

torde som regel komma att, då lånet avser anordnande a-v

kommunala byggnadsföretag, lämna lån till det belopp, som motsvarar

de beräknade byggnadskostnaderna. Då lånet däremot avser att bereda

möjlighet för kommun att utlåna medel till enskilda byggnadsföretag,,

torde i allmänhet lån kunna erhållas endast för så stort belopp, som

avses för belåning av sådana hypotek, som ligga över 40 procent av

tomt- och byggnadsvärdet. I sistnämnda fall har nämligen förutsatts,

att för lägre liggande hypotek lån borde utan svårighet kunna erhållas,

hos sparbanker eller andra långivare.

Åtgärder som de nu skildrade måste dock i huvudsak anses vara

ägnade allenast att avhjälpa ögonblickets svårigheter. Eu bestående

lösning av bostadsproduktionens kapitalfråga torde endast kunna vinnas

på grundval av en djupgående reform av hela fastighetskredit- och

inteckningsväsendet, för vilken krävas grundliga och tidsödande förarbeten.

Bostadskommissionen har sedan länge haft sin uppmärksamhet,

riktad på frågan, och i skrivelse av den 3 oktober 1916 har kommissionen

hos mig hemställt, att fem sakkunniga personer måtte tillkallas

för att inom kommissionen deltaga i utredningen rörande åtgärder för

fastighetskreditens ordnande. I motiveringen till sin framställning framhåller

kommissionen bl. a. följande synpunkter och önskemål. Det spörsmål,

som enligt kommissionens förmenande i första rummet bör komma

i betraktande med avseende på fastighetskreditens ordnande, är möjligheten

att bereda fastighetsmarknaden tillgång till ökat kapital. Härvid

bör tagas i övervägande, om icke den med statens direkta stöd bedrivna

låneverksamheten borde ytterligare utvidgas samt om icke sparbankers,,

försäkringsanstalters och olika s. k. kassors medel kunde under lämp
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 34.

ligare former än hittills ställas till fastighetsmarknadens förfogande.

Kommissionen ifrågasätter vidare ökat kreditstöd åt smålägenhetsproduktionen

och påpekar härvid särskilt frågan, huruvida och på vad sätt

egnahemsbildningen, i den mån denna avser bostadslägenheter, bör

komma i åtnjutande av ytterligare understöd från det allmännas sida.

Med hänsyn till de ökade svårigheter, som uppstått på fastighetskreditmarknaden

under nu rådande kristid, ifrågasätter kommissionen slutligen,

huruvida ej särskilda anordningar böra ytterligare träffas för avhjälpande

av dessa svårigheter.

Med anledning av berörda skrivelse har jag efter Kungl. Maj:ts

bemyndigande tillkallat följande personer att inom bostadskommissionen

deltaga i utredningen rörande åtgärder för fastighetskreditens ordnande,

nämligen bankdirektörerna J. Swartling och P. Blomquist, vice häradshövding

K. Herlitz, borgmästare V. Schneider samt byggmästare J.

Lundahl.

Med anledning av statens bostadskommissions framställning angående

det omedelbara behovet av åtgärder från statens sida i kristidens

byggnadsmaterialfråga tillkallade jag efter Kungl. Maj:ts bemyndigande

den 28 mars 1916 fem sakkunniga med uppdrag att skyndsamt

verkställa utredning och avgiva förslag om vidtagande av lämpliga åtgärder

i syfte att bereda byggnadsverksamheten tillgång på byggnadsmaterial

till skäliga priser. De sakkunniga voro f. auditören A. H. Fahlén

(ordförande), byggmästaren Frithiof Dahl, ingenjör Oscar Hirsch, kapten

C. Meurling samt överingenjören Thore Thelander. Till denna kommission

remitterades även de framställningar i ämnet, som till Kungl.

Maj:t ingivits av Göteborgs stadsfullmäktige m. fl. Efter omkring sex

veckors arbete var kommissionen färdig med sitt utlåtande och förslag,

som den 16 maj 1916 överlämnades till mig.

Betänkandet inledes med en statistisk översikt över byggnadsmaterialmarknadens

dåvarande läge. Till en början lämnas en ungefärlig

beräkning av behovet av byggnadsmaterial för bostadsproduktionen

i Sveriges stadssamhällen. Denna statistik har grundats dels på socialstyrelsens

årliga nybyggnadsstatistik, vilken medger en fördelning av de

nybyggda bostadseldstäderna på olika orter och hustyper, dels på för

ändamålet särskilt utförda detaljbearbetningar rörande den faktiska åtgången

av viktigare materialsorter vid vissa typiska nybyggnader å ett

par större byggnadsorter. Huvudresultaten av den sålunda verkställda

överslagsberäkningen av byggnadsverksamhetens årliga materialkonsumtion

återgivas i följande tablå:

Byggnads
material
frågan.

Byggnadt
materialkom
missionens
betänkande.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 34.

Slag av byggnadsmaterial

Trä......................................................

Järn .................................................

Tegel.................................................

Cement och kalk ..........................

Sand och makadam.......................

Linolja, terpentin, zinkvitt o. d.

Plåt..................................................

Kakel...............................................

Fönsterglas .......................................

1912—1913

(årsmedeltal)

8,978,300 kbf.

6,033 ton.

105,527,000 st.

616,404 hl.

4,326,193 hl.

680,336 kg.

833,185 kg.

1,307,230 st.

112,569 kvm

1915

5,331,775 kbf.

3,140 ton.

58,169,000 st.

358,157 hl.

2,461,554 hl.

390,726 kg.

488,091 kg.

756,943 st.

65,157 kvm

Tablån utvisar, att på grund av bostadsproduktionens stagnation

under kristiden byggnadsverksamhetens årskonsumtion år 1915 nedgått

med cirka 40 % i jämförelse med normala förhållanden (1912—1913).

Därefter meddelas i betänkandet en framställning av prisstegringen

på byggnadsmaterial under den dittills gångna delen av kristiden,

grundad på särskilt utsända frågeformulär, vilka besvarats såväl av

producenter (fabrikanter och engrossister) som av konsumenter (byggnadsmyndigheter

och byggmästare). I genomsnitt beräknas totala materialkostnaden

under kristiden hava ökats med ungefär "30—40 % för ett

stenhus och med 33—43 % för ett trähus, siffror, som väl belysa en

av huvudanledningarna till byggnadsverksamhetens hotande avstannande.

Av översikten framgår sålunda, att en avsevärd prisstegring under

den dittills förflutna delen av kristiden ägt rum beträffande samtliga

viktigare slag av byggnadsmaterial, men tillika, att prisökningens

omfattning väsentligt växlat för de särskilda varuslagen. Härav är man

dock icke berättigad att utan vidare draga den slutsatsen, att de industrier,

vilkas tillverkningar visa den största procentuella prisstegringen,

tillika äro de, vilka dragit de största vinsterna av den rådande krigskonjunkturen.

Innan man kan bilda sig en någorlunda bestämd uppfattning

i detta avseende, måste man först undersöka, huruvida prisstegringen

inom en viss varugrupp huvudsakligen är att tillskriva

ökade produktions-, respektive inköpskostnader, eller om den till övervägande

del beror på en lönande export och på exportprisens återverkan

på hemmamarknaden. Enligt kommitterades mening gäller det förstnämnda

i fråga om tegel-, kalk-, cement- och fönsterglasindustrierna

samt importhandeln med byggnadsmaterial, medan den senare synpunkten

torde kunna anläggas på trä varu- och järnindustrierna.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kung}. Majt:s Nåd. Proposition Nr 34.

Med utgångspunkt härifrån uttala kommitterade som sin mening,

att i fråga om förstnämnda branscher av byggnadsmaterialindustrien

fasta och jämförelsevis låga priser endast torde kunna åstadkommas,

därest genom statens förmedling de rådande importsvårigheterna på vissa

råvaror och förbrukningsartiklar underlättas samt en reglering sker av

bränslepriset genom statsförmedling av kolleveranser eller genom ökad

vedavverkning i statsskogarna och utnyttjande av där beliutligt avfall.

Enär emellertid antydda medel och utvägar redan voro föremål för uppmärksamhet

från vissa ämbetsverks och statskommissioners sida, understryka

kommitterade endast betydelsen av, att vid vidtagandet och planerandet

av åtgärder i detta avseende byggnadsmaterialindustriens intresse

i görligaste mån måtte tillgodoses. Dock borde givetvis anstalter

träffas för, att sålunda eventuellt erhållna lättnader i form av prisreduktioner

verkligen komme byggnadsindustrien tillgodo, liksom det i allmänhet

borde på lämpligt sätt förebyggas, att en genom ingripande från

det allmännas sida tilläventyrs åstadkommen ökad livaktighet inom

byggnadsindustrien toges till intäkt för prisförhöjningar från leverantörernas

sida.

Inom trävaru- och järnindustrierna ligga däremot förhållandena

enligt kommitterades mening väsentligt annorlunda. Stark ökning av

försäljningsprisen i förening med bevarad eller t. o. m. ökad omsättning

torde under innevarande kristid få anses hava tillfört och fortfarande

tillföra trävaru- och järnindustrierna ansenliga mervinster. Dessa torde

därjämte icke i samma mån som i fråga om de förut berörda byggnadsämnesindustrierna

reduceras genom kostnadsökningar på utländska råvaror

och förbrukningsartiklar, då nämnda båda industrier så gott som

uteslutande baserats på tillgodogörande av inhemska naturtillgångar.

Visserligen får, yttra kommitterade, det icke lämnas ur sikte, att

såväl trävaru- som även järnindustrien för närvarande arbeta under

osäkra förhållanden, i det de lysande exportkonjunkturerna plötsligt

kunna avskäras genom blockadåtgärder från krigförande makters sida,

avtagande köplust och prisfall på den utländska marknaden o. s. v. Men

även med dessa förhållanden i sikte torde den nuvarande ekonomiska

situationen inom trävaru- och järnindustrierna få anses tillräckligt god,

för att dessa näringar skulle kunna, utan att därigenom deras för hela

vår folkhushållning så ytterst betydelsefulla bestånd och utveckling äventyrades,

åläggas vissa ekonomiska förpliktelser för mildrande av de till

väsentlig del genom prisstegringen å nämnda näringars produkter för

landets bostadsproduktion uppkomna olägenheterna, vilka i betydande

utsträckning förorsakat bostadsbrist bland de mindre bemedlade klasserna.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungi. Maj.is Nåd. Proposition Nr 34.

Ett försök att, i samverkan med svenska trävaruexportföreningen,

åstadkomma en prisreglering på trävarumarknaden, byggd på frivillig

medverkan från industriens sida, strandade, närmast på grund av omöjligheten

att med bevarande av frivillighetens princip rättvist fördela erforderliga

bördor på de enskilda näringsidkarna.

Med anledning härav hava kommitterade ägnat sin uppmärksamhet

åt den komplex av inbördes ganska skiljaktiga åtgärder i prisreglerande

syfte, som under kristiden vidtagits gent emot den exporterande livsförnödenhetsproduktionen

och livsmedelshandeln och vilka pläga sammanfattas

under beteckningen kompensationssystemet. Det ligger emellertid,

säga kommitterade, i sakens natur, att härvid prövade stadganden,

åtgärder och överenskommelser först med åtskilliga modifikationer kunna

överflyttas till och bringas i tillämpning å byggnadsmaterialhandelns område.

Sålunda synes man böra uppgiva tanken på att genom exportförbud

reglera två för hela vår folkhushållning så ytterst betydelsefulla näringsgrenar

som trä- och järnindustrien, i all synnerhet som städernas byggnadsindustris

trävarubehov under normala förhållanden endast uppgår till

högst 5 % av trävaruexporten och dess järnbehov till föga över 1 % av järnexporten.

Vidare kan kompensationen härvidlag knappast uttagas in natura,

ty exportsågverken utgöras övervägande av andra företag än hemmamarknadens

furnissörer och producera till stor del andra sortiment och

dimensioner än dessa, och likartade äro förhållandena delvis inom järnindustrien.

Återstår sålunda att uttaga vissa kompensationsavgifter, men

böra dessa sättas så lågt som möjligt, uttryckligen inskränkas till att

avse allenast den rådande krisperioden samt på ett smidigt sätt anpassas

efter marknadens prisförhållanden, så att avgifterna vid återinträtt mera

normalt prisläge åter upphävas.

Med denna motivering föreslå kommitterade i fråga om trävarurörelsen

en tillfällig exportavgift av 25 öre per kubikmeter ur riket utförda

trävaror (cirka Vä % av genomsnittspriset) samt därjämte en tillfällig

kompensationsavgift av Va % på det enligt''lagen om skogsaccis taxerade

värdet av den avverkade skogen. Som bekant hava de goda trävarukonjunkturerna

åstadkommit en ansenlig höjning även av virkets rotvärde,

och det måste, enligt kommitterades åsikt, under sådana förhållanden få

anses billigt och rättvist att jämväl icke exporterande skogsägare och däribland

främst staten få bära sin del av bördan. Genom dessa avgifter beräknades,

att man skulle erhålla ett årligt belopp av cirka 2 miljoner

kronor. Ställdes detta belopp till förfogande för anskaffande av billigt

trävirke, avsett att användas till byggnader innehållande smålägenheter,

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 34.

skulle byggnadsindustrien i städer och stadsliknande samhällen kunna

påräkna att för sådant ändamål erhålla sitt virkesbehov till ett pris, som

med 20 — 30 % understege det nu gällande. Vilken lättnad detta skulle

innebära, belyses därigenom, att trävirket representerar cirka 46 % av

totala materialkostnaden för ett trähus och 35 % för ett stenhus.

Vad järnindustrien beträffar, föreslogs likaledes en lindrig exportavgift,

nämligen 1 krona per ton (cirka Va % av medelvärdet). Denna

avgift beräknades för ett år inbringa cirka 1 a miljon kronor, ett tillräckligt,

belopp för att nedbringa det av kristiden föranledda överpriset på smålägenhetsproduktiouens

normala årsbehov av byggnadsjärn med 50 %,

om svenskt järn användes.

Enär emellertid prisskillnaden mellan svenskt och tyskt järn uppginge

till ej mindre än cirka 100 kronor per ton och då det utländska

järnet med lika stor fördel kunde användas i byggnadsverksamheten som

den svenska varan, anse kommitterade det under rådande exceptionella

förhållanden fördelaktigt, att byggnadsindustrien i görligaste mån använde

sig av den utländska varan, i synnerhet som de svenska järnbruken

syntes föredraga att i största möjliga grad utnyttja de lysande

exportkonjunkturerna för kvalitetsjärn. Visserligen kunde vissa betänkligheter

anföras mot att under nuvarande försvårade och ovissa internationella

kommunikationsförhållanden grunda eu socialt så betydelsefull

näringsgren som byggnadsindustrien på eu utländsk importvara, vars

användning därtill i regel begränsades genom förbindelser att icke låta

densamma i någon form komma exportlandets fiender till godo. Men

häremot anfördes av kommitterade, att det »klausulbundna» järnets användning

inom husbyggnadsindustrien väl knappast kunde anses medföra

några större vanskligheter, och importsvårigheterna torde kunna i

huvudsak förebyggas genom att hålla större inhemska lager. För att

ytterligare förbilliga varan föreslogs en tillfällig tullrestitution för

sådant från utrikes ort infört järn, som användes till husbyggnadsarbeten

(och även till väg- och vattenbyggnadsarbeten).

Spörsmålet gällde emellertid, påpeka kommitterade, icke blott att

bereda nödiga medel för nedbringande av de rådande, exceptionellt höga

prisen å vissa byggnadsmaterialier, utan jämväl att söka tillse, att penningarna

verkligen komme till sin rätta användning, d. v. s. beredde

lättnad för de grenar av byggnadsverksamheten, som direkt inriktade sig

på avhjälpandet av de rådande svårigheterna på bostadsmarknaden.

Vill man förebygga missbruk av statshjälpen, måste det enligt

kommitterades mening skapas vissa kontrollorgan, men borde dessa

Bihang till riksdagens protokoll 1917.''* 1 sand. 27 käft. (Xr 34.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 34.

Statens

industri
kommissions
yttrande.

anordnas på sådant sätt, att man icke inrättade någon stor och dyrbar

byråkratisk apparat, utan lämnade den enskilda företagsamheten så fritt

spelrum, som vore med det allmännyttiga syftet förenligt. För detta

ändamål föreslogs, ''att i varje stad eller ort, där behov därav förelåge,

skulle inrättas en särskild byggnadsmaterialnämnd, vilken antingen

borde utgöra en fristående institution eller också inordnas i de kommunala

organ för bostadsförhållandenas reglering, som redan förefunnes eller vore

planerade i vissa städer. Dessa nämnder skulle angiva arten och omfånget

av den för de lokala bostadsbehovens nödtorftiga tillfredsställande erforderliga

byggnadsverksamheten, beräkna mängden av härför erforderliga byggnadsmaterialier,

söka att å öppna marknaden eller genom nedan omnämnda

centralbyrås förmedling anskaffa eller anvisa billiga sådana samt medverka

vid den prisreglering för trä- och järnvaror, som vore avsedd att

åstadkommas genom de föreslagna kompensationsavgifterna.

Såsom överbyggnad på dessa nämnder skulle enligt förslaget inrättas,

liksom för den statliga regleringen av marknaden å vissa livsförnödenheter

ägt rum, en för hela riket gemensam byggnadsmaterialbyrå

med en i byggnadsämuesbranschen väl förfaren person som chef. För

att lämna de allmänna direktiven för och utöva den nödiga kontrollen

över byråns verksamhet kräves givetvis ett särskilt organ, och fästa

kommitterade därvid uppmärksamheten på det statliga centralorgan, dit

socialstyrelsen i sitt ovan anförda utlåtande föreslagit sammanförande av

arbetet med alla utredningar och verkställighetsåtgärder, som betingades

av statens åtgöranden med hänsyn till bostadsfrågan under kristiden.

Byggnadsmaterialkommissionens här ifrågavarande förslag remitterades

till statens industrikommission, som den 9 juni 1916 avgav

underdånigt utlåtande häröver.

Häruti framhålles inledningsvis, att byggnadsmaterialkommissionens

förslag icke innebär införande av export avgifter i vanlig bemärkelse,

vilka, för så vitt de ej allenast avse att bereda staten inkomst, åsyfta

att medelst exportens minskning nedbringa varans pris inom landet till

förmån för befolkningen i dess helhet. Fastmer utgör förslaget ett

slags ny tillämpning av kompensationssystemet. Staten äger otvivelaktigt

ratt att kräva av de enskilda medborgarna, att de under tider

som dessa ställa sina varor till landets behov, så långt det är erforderligt,

samt till skäliga priser. På denna grund är det hittills använda

kompensationssystemet uppbyggt. Men att direkt från vissa exportindustrier,

utan avsikt att inskränka deras export, uttaga exportavgifter

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 34.

21

till förmån för konsumenter, med vilka de knappast ha någon beröring,

innebär en alltför stor avvikelse från detta system. Och då anordningen

tillika från skattesynpunkt är i hög grad oegentlig och till sina konsekvenser

synnerligen farlig, måste man rent principiellt ställa sig mycket

betänksam inför ett förslag, som vill införa en sådan ordning.

Därjämte framstår som en icke mindre oegentlighet, att avgifterna

skulle läggas på stora varugrupper, som i intet avseende tjäna till material

för bostäder. Å andra sidan skulle de grupper, som i den statistiska

varuförteckningen uttryckligen angivits såsom byggnadsmaterial,

undantagas från beskattningen. Ännu mera framträder anmärkta oegentlighet

i fråga om de grupper av järn, som skulle påläggas exportavgift.

Tydligare kan ej utsägas, att det är själva industrierna man utsett till

skatteobjekt för att upphjälpa byggnadsverksamheten, oavsett om de av

dem tillverkade varorna användas i denna eller icke. Men det synes

icke vara rättvist mot dessa industrier att så förfara.

Slutligen må starkt betonas, heter det i yttrandet, att byggnadsverksamheten

i stadssamhällena är en angelägenhet, som närmast och,

om man ser saken i stort, kanske uteslutande rör dessa samhällen.

Kommissionen påpekar ytterligare, att sedan riksdagen den 8 juni

1916 beslutit krigskonjunkturskattens utsträckande även till innehavare av

jordbruks- och skogsfastigheter, taxerade till 8,000 kronor och däröver,

torde varje anledning hava bortfallit att pålägga skogsägarna en ytterligare

extra beskattning.

Då sålunda, enligt industrikommissionens mening, förslaget rörande

exportavgifter på vissa slag av trä och järn samt kompensationsavgift

å avverkat virke vore av beskaffenhet att icke böra genomföras, hemställdes,

att betänkandet icke måtte föranleda några särskilda Kungl.

Maj:ts åtgärder utöver dem, som, till nytta för det allmänna, avsåge att

underlätta importen av behövliga råmaterial och att tillgodose särskilt

bränslebehoven.

Vid sidan av sina huvudsakliga betänkligheter framhöll alltså Departementss,

tätens industrikommission en särskild omständighet, som ställde sig chefenhindrande

i vägen för ett omedelbart genomförande av byggnadsmaterialkommissionens

förslag, nämligen riksdagens efter förslagets

avgivande fattade beslut att utsträcka den allmänna krigskonjunkturskatten

till att avse jämväl merinkomst av skog och annan fast

egendom. Vidare äro exportavgifter i och för sig ett ur handelspolitisk

synpunkt betänkligt medel, som lätt kan giva anledning till

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

KungI. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 34.

Undersökning

av prisstegringen

på

byggnadsmaterial.

repressaliepolitik från främmande makters sida, något varom förhållandena

vid införandet av de s. k. skogsvårdsavgifterna bära vittne. Då

med hänsyn till dessa och andra förhållanden byggnadsmaterialfrågan

ansågs kräva ytterligare utredning, medhanns icke dess framläggande

för 1916 års riksdag. Spörsmålet har dock alltjämt varit föremål för

oavlåtlig uppmärksamhet från min sida.

Då prisstegringen å byggnadsämnesmarknaden alltjämt fortgick

och även sådana slag av byggnadsmaterial, på vilka prisökningen

hittills varit ringa, började ryckas med i densamma, uppdrog jag åt

förste aktuarien Bertil Nyström att närmare utreda prisutvecklingen

inom ifrågavarande område.

Utredningen innebar en fortsättning av de undersökningar av enahanda

art, som av honom tidigare utförts i egenskap av byggnadsmaterialkommissionens

sekreterare. I båda fallen har enquéten verkställts

på sådant sätt, att från civildepartementet särskilda frågeformulär

utsänts till utvalda representanter för byggnadsmyndigheter, grossister

i byggnadsmaterialbranschen samt sammanslutningar och enskilda firmor

inom byggnads- och byggnadsämnesindustrierna. Huvudresultaten av

de sålunda verkställda prisstatistiska uppgifterna hava sammanfattats i

följande tabell, vilken är grundad på primäruppgifter från cirka 70

uppgiftslämnare, företrädesvis i rikets större städer. Tabellen åskådliggör

medelst s. k. indextal den genomsnittliga prisstegring å viktigare

byggnadsmaterial, som ägt rum under tiden från kristidens början till

april, respektive november 1916, enligt uppgifter dels från producenter

(fabrikanter och engrossister), dels från konsumenter (byggnadsmyndigheter

och byggmästare).

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 34.

29

Prisstegring på vissa slag av byggnadsmaterial i Sverige under kristiden.

(Indextal.)

Anm. Siffrorna inom parentes äro grundade på ett ofullständigt eller eljest

otillräckligt primärmaterial.

Slag av b3’ggnadsmaterial.

Enligt uppgifter från

producenter (fabrikanter

och engrossister).

Enligt uppgifter från

konsumenter (byggnads- myndigheter och bygg- mästare).

Om prisen i juni—juli 1914

= 100. utgjorde de i

Om prisen i juni—juli 1914 !

= 100, utgjorde de i

april 1916.

|noverabcrl916.

april 1916.

novcmberl916.j

Trä: 1) avverkat rundtimmer......

132

142

!

- i

2) bjälkar, sparrar o. d......................

(128)

I (136)

152

181

3) plank och bräder .........................

149

166 ,

159

174

därav utskott .............................

151

174

168

181

Järn: 1) balkar, tyska..............................

142

195

143

208

2) byggnadsjärn, svenskt ...............

236

303

217

301

3) » , tyskt .....................

170

299

(149)

(255)

4) spik ..........................................

—

—

189

264

5) övrigt .......................................

139

224

163

262

Tegel: 1) murtegel .................................

119

150

123

166

2) taktegel...............................

in

123

122

143

3) övrigt ...............,....................

113

146

125

145

Cement ............................

128

147

132

146

Kalk.....................................................

147

177

150

188

Material för

måleriarbeten ...................................

193

271

247

325

plåtslagcriarbeten:

1) svart tunnplåt, svensk....................

210

278

243

348

2) galvaniserad plåt ...........................

215

301

251

387

3) zinkplåt.........................................

304

300

286

300

kakelngnsmakeriarbeten:

1) kakelgods..................

125

140

125

144

2) övrigt...........................................

153

181

138

159

glasmäst eriarb et eu:

1) fönsterglas ............................

163

186

(144)

(166)

2) övrigt ...........................

126

215

(157)

(170)

Installationsmaterial för

gas, vatten, avlopp och centralupp-

värmning .......................................

139

193

152

237

elektriskt ljus ........................

165

200

192

223

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 34.

Det må framhållas, att den till grund för dessa procentberäkningar

liggande prisstatistiken icke kan göra anspråk på full exakthet, enär

det torde få anses vara tvivel underkastat, huruvida prisuppgifterna för

olika orter och skilda tidpunkter genomgående avse samma kvaliteter,

leveransförhållanden och betalningsvillkor. Men även om siffrorna därför

böra användas med en viss försiktighet, torde de dock, med vissa

i tabellen angivna undantag, få anses giva en i huvudsak korrekt bild

av prisnivåns stegring under kristiden. Härför talar särskilt den goda

överensstämmelse, som i stort sett råder mellan producent- och konsumentpriserna,

om man bortser från, att stegringsprocenten i senare fallet

i allmänhet av naturliga skäl ställer sig något högre. De undantag, som

tabellerna i vissa fall förete i sistnämnda avseende, bero antingen, såsom

i fråga om vissa järnkvaliteter, på att byggmästarnas leverantörer ej fullt

följt med de senaste månadernas ytterst kraftiga prisstegring på dessa

varuslag, eller också^ såsom beträffande de varuslag, som inom vissa

materialgrupper sammanförts under rubriken »övrigt», därpå, att i dessa

klumpsummor i växlande proportion ingå varuslag i skiljaktiga prislägen

och med olikartade prisstegringstendenser.

Tages hänsyn till den betydelse de olika slagen av byggnadsmaterial

hava för bostadsproduktionen, torde det kunna sägas, att prisnivån

inom byggnadsämnesbranschen sedan krigsutbrottet stegrats med 50—60

% till april 1916 och med 80—100 % till november månad samma år.

Prisfluktuationerna gestalta sig dock väsentligen olika för de särskilda

huvudslagen av byggnadsmaterial.

Vad trävirkets prisstegring under kristiden beträffar, har enligt

inhämtade uppgifter det avvirkade rundtimret ökats i pris med 40—50 %.

Ännu högre, eller omkring 70—80 är prisökningen såväl på bjälkar,

sparrar o. d. runt eller bilat virke som på plank, bräder och annat sågat

virke. Den proportionsvis högsta stegringen synes hava ägt rum i fråga

om de lägsta kvaliteterna. Sålunda hava de för byggnadsverksamheten

så betydelsefulla utskottsbräderna stegrats i pris från 0.55—0.90 kronor per

kubikfot till 1.30—1.60 kronor per kubikfot.

Järn utgör det av de viktigare byggnadsmaterialen, som under

kristiden företett den ojämförligt största prisstegringen. Svenskt byggnadsjärn

har ungefär tredubblats i pris och föga mindre är prisstegringen

på spik. På det till kvaliteten avsevärt sämre och därför billigare,

men till byggnadsändamål fullt användbara tyska järnet var prisstegringen

under den tidigare delen av kristiden jämförelsevis måttlig, men

numera torde den uppgå till drygt 100 %. I den mån dylikt import
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Klint)]. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 34. 31

järn kan erhållas, ställa sig priserna icke oväsentligt billigare än på den

inhemska varan.

Motsvarande prisökningar visa även material för plåtslageriarbeten

samt installationsmaterial för gas, vatten, avlopp och centraluppvärmning.

Dock bör beaktas, att härvid även spela in de oerhörda

prisökningarna på andra metaller, särskilt koppar, bly och zink, på

kautschuk in. in. Detta sistnämnda gäller än mer i fråga om elektrisk

installationsmaterial.

Prisstegringen på tegel var under kristidens förra del jämförelsevis

ringa och uppgick ännu i april 1916 till endast omkring 20 %. Sedermera

har även detta varuslag ryckts med i den allmänna prisstegringen

och f. n. torde prisnivån ligga omkring 50 % över den före kriget

rådande. Härvid har bort setts från de alldeles onormala priser, som

framkallats av den tillfälliga tegelbristen på vissa orter.

Till samma eller något högre nivå hava priserna stigit på cement,

kalk och kakelgods. Fönsterglas har nära fördubblats i pris, medan

färger och andra material för måleriarbeten nu kosta ungefär tre

gånger så mycket som före krisen.

Lägges till dessa enorma prisstegringar å material jämväl den ökning Departementsi

arbetskostnader, som framkallats därav, att byggnadsarbetarnas löner chefen''

genom sommaren 1916 ingångna kollektivavtal å ett flertal orter ökats

med 10—12 inses omedelbart, vilka hinder byggnadskostnadernas

oerhörda och alltjämt fortgående stegring måste lägga i vägen för de

förut omnämnda kommunala försöken att få bostadsbyggandet i gång och

avhjälpa den alltmera hotande bostadsbristen.

Visserligen hava de kommunala myndigheterna sökt att genom medgivande

av fördelaktiga villkor vid tomtupplåtelser i någon mån kompensera

byggnadskostnadernas stegring. Sålunda hava Stockholms stadsfullmäktige

beslutit att för 10 år framåt efterskänka räntan å köpeskillingen

för av staden under åren 1916 eller 1917 inköpt tomt, därest

köparen inom viss kortare tid å tomten uppfört bostadshus, inrymmande

smålägenheter enligt av drätselnämndens första avdelning godkända ritningar.

Tomtköpeskillingen får innestå emot inteckning intill 75 % av

fastighetsvärdet. Liknande villkor gälla redan sedan slutet av år 1915

för kommunala tomtupplåtelser i Göteborg, och motsvarande beslut hava

även fattats i åtskilliga andra svenska städer.

Det visade sig dock snart, att åtgärder av detta slag icke voro tillräckliga

för att motverka byggnadskostnadernas alltjämt fortgående steg
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 34.

Utredning

rörande statsunderstöd

för

underlättande

av produktionen

av smålägenheter.

ring. Kostnadsökningen hotade fastmer att alldeles rubba räntabilitetsberäkningarna

för de kommunala och halvkommunala bostadsbyggnadsföretagen

och att avskräcka den enskilda företagsamheten från bebyggande

av på än så fördelaktiga villkor tillhandahållen tomtmark.

Allt starkare böjdes därför kraven på ett kraftigt och omedelbart ingripande

från statens sida för byggnadskostnadernas nedbringande och

bostadsproduktionens böjande. I slutet av föregående och början av

innevarande år hava sålunda ingivits till Kungi. Maj:t eller till mig ställda

framställningar i detta syfte från Södra Sveriges byggnadstekniska samfund,

Aktiebolaget bostäder i Södertälje, Södra Sveriges byggmästarförbund

samt Stockholms kooperativa bostadsförening, varjämte Stockholms

stadsfullmäktige nyligen beslutit att i ämnet göra underdånig framställning.

Under de senaste månaderna har, vid sidan av prisfördyringen, jämväl

en anmärkningsvärd varuknapphet givit sig tillkänna å byggnadsämnesmarknaden.

Sålunda har å vissa orter, däribland huvudstaden, försports

brist på tegel, men finnes anledning antaga att ifrågavarande knapphet skall

avhjälpas under instundande tegelbränningskampanj. Ån större svårigheter

hava yppats att erhålla tillgång på vissa slag av järn, varöver

klagomål anförts ej blott från husbyggnads- samt väg- och vattenbyggnadsindustrierna

utan även från skeppsbyggnads- och den mekaniska verkstadsindustrien.

Saken är emellertid föremål för uppmärksamhet från

statens industrikommission, vilken torde vara betänkt på att genom ett

rationellt fördelningsförfarande söka i görligaste mån tillgodose samtliga

avnämares behov av ifrågavarande varuslag. Någon lättnad torde hava

erhållits därigenom, att Kungl. Maj:t genom nådig kungörelse utfärdat

exportförbud fr. o. m. den 3 december 1916 för vissa slag av järnstänger,

balk-, hörn- och fasonjärn samt järnplåtar.

Under sådana förhållanden torde det otvivelaktigt vara statens plikt

att ingripa. Av anledningar, vartill jag senare skall återkomma, har

det verksammaste medlet för ett statsingripande synts vara att söka

underlätta produktionen av bostadslägenheter genom direkt understöd.

Enär emellertid fara kunde anses föreligga, att ett härigenom eventuellt

förorsakat uppsving inom byggnadsindustrien skulle tagas till intäkt för

ytterligare prisförhöjningar å byggnadsmaterial, hemställde jag hos chefen

för finansdepartementet, att inom statens industrikommission måtte utredas

möjligheterna av prisreglering av de viktigaste slagen av byggnadsmaterial.

Industrikommissionens arbetsutskott uppdrog utredningen,

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 34. 33

såvitt angår järn, åt byråchefen A. F. Enström, samt beträffande övriga

viktigare byggnadsmaterial, nämligen trä, tegel och cement, åt regeringsrådet

A. Rydin, ingenjören G. Holmberger, arkitekten E. Josephson och

kaptenen C. Meurling. Såsom resultat härav föreligga två av nämnda

sakkunniga utarbetade promemorior, vilka den IG januari 1917 av industrikommissionens

arbetsutskott överlämnades till mig.

1 sin promemoria uppskattar byråchefen Enström den järnkvantitet,

som kan antagas erfordras för en statsunderstödd smålägenhetsproduktion,

till 2,000 eller högst 3,000 ton per år, därav sannolikt hälften i balkar.

Med avseende på sådana råder det förhållandet, att grövre typer

icke tillverkas inom landet, utan måste importeras. Priserna på balkar

hava hållit sig relativt måttliga och hittills icke överstigit 32 å 33 öre

per kilogram från importörerna. Prisen regleras av det tyska StahlwerkVerband,

gent emot vilket de svenska importörerna fått förbinda sig

att hålla vissa maximipris. Industrikommissionen skall, framhålles

det, söka tillse, att behövliga mängder byggnadsbalkar bliva uttagna ur

månadsposterna av den numera till sin totalkvantitet begränsade järnimporten.

Beträffande övrigt byggnadsjärn, såsom armeringsjärn, förankringsjärn

in. m. samt plåt, lär priset på importerad vara hava stigit till 40

å 50 öre per kilogram, under det att inhemsk vara står i 50 å 60 öre.

Då på allra sista tiden järntillförseln betydligt inskränkts, har industrikommissionen

ansett lämpligaste sättet att åstadkomma en prisbegränsning

vara att söka träffa avtal med de svenska järnverk, som tillverka

ifrågavarande material. Järnverksföreningen har också, meddelas det,

ställt sig förstående till saken och gått in på att för ett maximigrundpris

av 40 öre per kg. ställa 2,000 ton byggnadsjärn (stång- och fasonjärn)

till förfogande för sådana förbrukare, som genom behörighetsintyg

från industrikommissionen styrka sig skola använda järnet för av staten

understödd byggnadsverksamhet. Erbjudandet skulle stå öppet under

ett år efter av statsmakterna fattat beslut om anslag för ändamålet, och

närmare bestämmelser angående distribueringen bliva föremål för överenskommelse

mellan industrikommissionen och järnverkens representanter.

I den av herrar Rydin, Holmberger, Josephson och Meurling avgivna

promemorian framhålles inledningsvis, att de sakkunniga funnit det

förenat med oöverkomliga svårigheter att åstadkomma en central överenskommelse

i fråga om trä. Det för bostadsändamål erforderliga trävirket

och snickeriarbetena levereras nämligen från ett stort antal, över

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 27 käft. (Nr 34.) 5

Prisreglering

d järn.

Prisreglering

å trä, tegel

och cement.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kung!. May.ts Nåd, Proposition Nr 84.

hela riket spridda brädgårdar och fabriker, vilka dels på grund av lokala

omständigheter måste hålla växlande priser och dels i allmänhet äro i

avsaknad av mera omfattande samorganisationer. Sistnämnda förhållande

har givetvis så gott som omöjliggjort att ens inleda underhandlingar

med något betydande antal trävarufabrikanter. Tager man därtill i betraktande,

att de mycket växlande pris förhållandena för sitt bedömande

kräva en lokalkännedom, som icke kan förutsättas representerad inom

en central kommission, finner man att eu genom sådan myndighet

åvägabragt prisreglering beträffande byggnadsvirke och byggnadssnickerier

— även om den vore möjlig — sannolikt skulle medföra ett fastlåsande

av högre priser, än som genom lokala avtal mellan de närmast

intresserade parterna i många fall eljest kunnat betingas.

Liknande svårigheter möta, framhålla de sakkunniga, för en central

prisreglering i fråga om tegel. Aven inom denna industrigren saknas i det

stora hela sådana samorganisationer, genom vilkas bemedling man skulle

kunna ernå ekonomiska avtal med det betydliga antalet större och mindre,

över en stor del av landet kringspridda tegelbruk. Å denna marknad kräves

måhända i ännu högre grad än beträffande träet ingående kännedom om

de mycket skiftande lokala förhållandena. Och därtill kommer en ytterligare

omständighet, som lägger hinder i vägen för eu central överenskommelse,

nämligen att de enskilda tegelbruken näppeligen kunna tänkas

villiga att under nu rådande förhållanden inlåta sig på förhandlingar om

en prisreglering, med mindre någorlunda exakta uppgifter samtidigt kunna

lämnas om de blivande leveransernas storlek. Vid en återupptagen

bostadsbyggnadsverksamhet skulle säkerligen de för ändamålet erforderliga

tegelkvantiteterna komma att spela en betydligt större roll för de

enskilda tegelbruken, än vad trä, järn och cement skulle göra för respektive

industrier. Till bestyrkande av här uttalade betänkligheter hava för

övrigt från kommunalt håll uttalats varningar mot ett försök att genomföra

statliga prisregleringsavtal med tegelindustrien, medan däremot de

större möjligheterna för exempelvis kommunerna att var och en i sin

ort ernå förmånliga uppgörelser på den lokala marknaden blivit framhållna.

Vad slutligen cement beträffar, syntes däremot möjligheterna till en

prisuppgörelse på central väg icke vara uteslutna. Producenternas

relativt ringa antal och fullständiga sam organisation, varans ensartade

beskaffenhet och prisernas av lokala förhållanden tämligen oberoende

nivå bidraga till en sådan möjlighet. De sakkunniga hava också inlett

underhandlingar om och även lyckats få till stånd en principiell överenskommelse

om fastställande av vissa cementpriser för innevarande .år,

ehuru man ännu ej medhunnit utformningen av avtalets praktiska detaljer.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr di. 35

De sakkunniga (herrar Rydin, Holmberger, Josephson och Meurling)

hava således kommit till den slutliga uppfattningen, att eu

genom statens ingripande åstadkommen och hela riket avseende frivillig

överenskommelse svårligen låter sig praktiskt genomtöras för

trä och tegel, men väl beträffande cement. Åven för det stora flertalet

övriga byggnadsmaterial torde förhållandet i huvudsak vara sådant, att

genom frivilliga prisöverenskommelser någou som helst avsevärd nedsättning

av de nuvarande höga byggnadskostnaderna ej lär kunna ernås.

Huruvida det å andra sidan kan visa sig möjligt att genom maximiprisbestämmelser

och exportreglering praktiskt genomföra sådan sänkning

av dessa materialpriser, att därigenom byggnadskostnaderna bliva möjliga

att förränta och den allmänna byggnadsverksamheten för bostadsändamål

sålunda åter kan taga fart, anse de sakkunniga tvivelaktigt. De sakkunniga

vilja därför framhålla, att den nuvarande dyrtidssituationen

måste framtvinga en inskränkning av byggnadsverksamheten till

det allra oundgängligaste samt vilja erinra, att en dylik produktionsbegränsning,

hur beklaglig den ur andra synpunkter än må vara, dock

torde vara det effektivaste och naturligaste medlet att motverka prisstegringen

och knappheten å materialmarknaden. Under sådana förhållanden

torde emellertid det allmänna, för undvikande av bostadsbristens stora

hygieniska och sociala vådor, vara nödsakat tillse, att nödiga åtgärder

bliva vidtagna för tillgodoseendet av det oundgängliga bostadsbehovet

å skilda orter genom beredande av nödigt ekonomiskt understöd.

Närmast till hands att övertaga det omedelbara ansvaret för bostadsproduktionens

underlättande äro givetvis kommunerna, och hava de sakkunniga

beretts tillfälle att i frågan överlägga med ett antal kommunalmän.

Som en naturlig konsekvens av eu sådan anordning skulle följa,

att den prisreglerande verksamhet, varmed staten, enligt vad ovan sagts,

merendels icke med framgång kan befatta sig, kommer att utövas av

kommunernas för uppgiften väl kvalificerade organ. Det synes ju

för övrigt helt naturligt, att de kommuner, inom vilka en ökad bostadsproduktion

till äventyrs kan framkallas genom statsunderstödet, själva

få till uppgift att i ''första hand tillse, att understödet kommer till sin

rätta användning, nämligen som en nödhjälp till bostadsbristens lindrande

och hyresstegringens hämmande och icke som ett medel till

byggnadsämnesleverantörernas riktande. De sakkunniga anse, att det

kommunalorgan, åt vilket det anförtros att övervaka ifrågavarande

byggnadsverksamhet, i första hand bör, när så erfordras, bistå med

råd och hjälp vid anskaffandet av byggnadsmaterial till skäligt pris.

Enligt vad från kommunalt håll upplysts, förväntas i de flesta fall ett

sådant ingripande medföra önskat resultat. Skulle emellertid så ej ske,

Forynerna för

statsunderstödet.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kung!. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 34.

torde det böra ankomma på statens industrikommission att, efter

anhållan från vederbörande kommun, vidtaga erforderliga åtgärder.

Som förut framhållits, finna de sakkunniga icke eftersträvansvärt,

att bostadsproduktionen under nu rådande förhållanden återupptages i

sitt fullt normala omfång. Tvärtom har ansetts nödvändigt att uppställa

vissa begränsningar för understödets omfattning, och detta av så

mycket större skäl, som eljest alltför stora krav måste ställas på statsbidragets

storlek. I första hand bör statsbidraget begränsas till att avse

endast produktion av smålägenheter i städer och stadsliknande samhällen.

Vad i detta sammanhang skall förstås med smålägenheter, torde

böra avgöras för varje särskilt fall med hänsyn till å vederbörande ort

rådande bostadsförhållanden, dock att i regel endast bostäder om högst

två rum och kök ‘ böra komma i betraktande. Smärre egnahemsföretag

böra dock, även om lägenheternas storlek skulle överskrida

nyss angivna gräns, kunna komma i åtnjutande av bidrag, för så vitt

byggnadsvärdet icke överstiger 10,000 kronor. Vidare anse sakkunniga

rimligt, att som villkor för understöds åtnjutande kräves, att byggnadsverksamheten

icke bedrives i rent förvärvssyfte utan är underkastad

vissa bestämmelser om vinstbegränsning, så att exempelvis under

ett visst antal år antingen hyressumman ej må ökas utöver ett bestämt

maximibelopp eller avkastningen ej må överstiga en viss procent å det

i fastigheten nedlagda enskilda kapitalet. Tillfälligt uppförda bar ackbyggnader

böra icke komma i åtnjutande av statsbidraget. Däremot

bör intet hinder för understöds åtnjutande ligga däruti, att en byggnad

i vissa avseenden är av förenklad konstruktion, blott den eljest uppfyller

anspråken på en fullgod bostad. Detta har ansetts böra så

mycket mera betonas, som enligt uttalanden från kommunalt håll å vissa

platser sådana byggnader för närvarande med fördel uppföras. Slutligen

finna de sakkunniga nödvändigt, att bidragets omfattning begränsas

till endast nya byggnadsföretag, varmed då i regel böra förstås

sådana, å vilka byggnadsarbetena påbörjats efter den 1 januari 1917.

I syfte att kunna beräkna byggnadskostnadernas stegring under

hela kristiden hava de sakkunniga såväl införskaffat ett statistiskt

material som verkställt kostnadsberäkningar över vissa byggnadsföretag.

Enligt de sålunda inhämtade uppgifterna kunna medelbyggnadskostnaderna

per eldstad från kristidens början beräknas stegrade med

70.0 % för stenhus och 71.0 % för trähus, vilka beräknade stegringar,

enligt vad som å skilda orter inhämtats genom direkta kostnadsberäkningar

eller entreprenadanbud, åtminstone ej äro högre än de totala

kostnadsstegringar, som byggnadsindustrien i verkligheten fått vidkännas.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

KungI. Maj.ts Nåd. Fruposition Nr 84.

Tages hänsyn till den proportion, i vilken under normala år nybyggnader

av sten- och trähus stå till varandra, skulle de ovan angivna

kostnadsstegringarna motsvara omkring 70.3 % stegring i medeltal för hela

bostadsproduktionen, vilken siffra med rätt stor säkerhet icke kan betecknas

som för hög. Av den senast angivna procentsatsen torde 66.6 %

motsvara den totala kostnadens ökning på grund av stegrade materialpriser

och 3.7 % samma kostnadsökning till följd av byggnadsarbetarnas

stegrade löner. Angivet i proportion till nuvarande byggnadskostnader

utgör sålunda materialkostnadsökningen för närvarande

enligt denna beräkning i runt tal 40 %.

När det gällt att fastställa, vilken andel av den från kristidens

början fortgående stegringen av byggnadskostnaderna lämpligen bör

kompenseras med det ifrågasatta offentliga understödet, hava de sakkunniga

å ena sidan funnit, att bidraget måste tillmätas så, att en ökad

bostadsproduktion verkligen skall kunna framlockas, men å andra sidan

även beaktat, att hela ifrågavarande stegring icke rimligtvis bör ersättas,

enär därigenom de nytillkommande företagen i konkurrenshänseende

skulle försättas i en alltför gynnsam ställning gentemot de förut under

kristiden påbörjade bostadsföretagen, vilka fatt vidkännas en mycket

kraftig stegring i byggnadskostnaderna. Med tillämpning av nämnda

allmänna principer för en beräkning av kostnadskompensationens storlek

och med samtidigt aktgivande på senast anförda procentsiffra hava de sakkunniga

ansett sig böra föreslå en begränsning av understödets storlek

till en tredjedel (33.3 %) av de nuvarande byggnadskostnaderna,

under vilket belopp det ansetts olämpligt att gå, för så vitt något verkligt

resultat skall vara att förvänta av den ifrågasatta åtgärden. Skulle

emellertid i något särskilt fall av föreliggande ansökningshandlingar

eventuellt framgå, att kostnadsstegringen undantagsvis icke uppgått till

ovan angivna procent, bör vid prövningen av ansökningen bidraget

givetvis underkastas jämkning i enlighet härmed.

Liksom de sakkunnigas förslag, enligt vad ovan sagts, avser att

pålägga kommunerna uppgiften att i första rummet utöva tillsyn och

kontroll över de byggnadsföretag, som erhålla statsunderstöd, och lämna

erforderlig hjälp i syfte att söka förhindra en ytterligare prisstegring

å byggnadsmaterial, har det befunnits befogat, att kommunerna åläggas

att jämväl lämna ekonomiskt understöd till dessa företag. Att av kommunerna

kräves ett sådant bidrag synes de sakkunniga desto mera

skäligt, som bostadsfrågan dock i främsta rummet måste anses som en

kommunernas särskilda angelägenhet, vari staten endast under formen

av ren kristidshjälp nu ingriper. Därtill kommer, som redan, nämnts,

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 34.

värdet av att hava kommunerna direkt ekonomiskt intresserade i de

företag, vilkas kontrollerande skall åt dem anförtros. Som villkor för

statsunderstöds åtnjutande bör följaktligen, enligt sakkunnigas mening,

föreskrivas, att vederbörande kommun beviljat visst understöd åt ifrågavarande

företag.

Närmaste uppgift har nu för de sakkunniga varit att taga i övervägande,

enligt vilka grunder det till Va av byggnadskostnad erna föreslagna

totala bidraget lämpligen bör fördelas på stat och kommun.

Därvid har legat nära till hands att tänka sig en uppdelning enligt

samma princip, som kommit till användning vid disponerandet av statsanslaget

till dyrtidens lindrande, varvid stat och kommun bidraga med

hälften vardera. Efter överläggningar med kommunalrepresentanterna

hava emellertid de sakkunniga nödgats frångå denna ståndpunkt såsom

ledande till alltför stora anspråk på kommunerna. Allmänt har nämligen

framhållits, att kommunerna redan under den gångna delen av

kristiden gjort så betydande ekonomiska uppoffringar bl. a. för bostadsproduktionens

befrämjande, att icke alltför avsevärda bördor i

nu förevarande avseende ytterligare böra påläggas dem. På grund

härav anse sig de sakkunniga böra föreslå, att statens andel bestämmes

till Va och kommunernas till Vs av hela bidraget. I synnerligen

ömmande fall, särskilt då fråga är om mindre, hårt skattetyngda

kommuner med stor bostadsbrist och övervägande arbetarbefolkning,

torde det dock böra bero på Kungl. Maj:ts prövning, huruvida en jämkning

till kommunernas fördel bör ske i ovannämnda proportion.

Den normala byggnadsverksamheten för bostadsändamål inom rikets

stadssamhällen utgjorde för exempelvis åren 1912 och 1913 i medeltal

cirka 24,000 eldstäder, varav cirka 8,000 i byggnader av trä. Räknas den

nuvarande byggnads kostnaden för dessa eldstäder till närmare 3,000 kronor

för eldstad, så skulle den totala byggnadskostnaden kunna anslås till cirka

72 miljoner kronor. Den byggnadsverksamhet, som genom de nu ifrågasatta

åtgärderna skulle kunna åvägabringas, borde enligt de sakkunnigas

mening knappast kunna beräknas till mer än högst 1.U av den normala

och således motsvara en byggnadskostnad av cirka 18,000,000 kronor.

Skall enligt det föregående ett totalt bidrag härtill lämnas av Vs, så

bör det sammanlagda bidraget komma att uppgå till cirka 6,000,000

kronor. Enligt den av sakkunniga förordade uppdelningen mellan stat

och kommun skulle staten härtill bidraga med i runt tal Vs, varför statens

bidrag således .bör beräknas till cirka 4 miljoner kronor.

Vad beträffar formen för statsbidraget, föreslå de sakkunniga, att

detsamma, för att därmed avsett ändamål skall vinnas, utgår i form av

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Mgj.is Nåd. proposition Ny dd. 33

rent understöd, sålunda utan vare sig rånte- eller återbetalningssky 1- dighet. Till ytterligare stöd för denna uppfattning vilja de sakkunniga

hänvisa till de enahanda principer, som tillämpats beträffande statsanslaget

till dyrtidens lindrande.

Beträffande arten av det kommunala bidraget föreslå de sakkunniga,

att detsamma utgår i form av lån med rånte- och amorteringsfrihet

under minst 10 år. Därvid bör det dock stå i kommunens fria

val att antingen bidraga med kontant belopp eller ock att helt eller

delvis fullgöra sin bidragsskyldighet iu natura, exempelvis genom försäljning

av tomt mot köpeskillingsrevers, löpande under minst 10 år

utan rånte- och amorteringssk3ddigliet, eller genom upplåtande av tomt

mot tomträtt med befrielse från avgifters erläggande under de 10 första

åren. Emellertid bör för det fall, att kommun föredrager att lämna sitt

bidrag in natura, tillses, att tomtvärdet icke beräknas högre, än att bidraget

verkligen motsvarar en kontant försträckning å motsvarande

belopp.

Förvaltningen av de med den ifrågasatta understödsverksamheten

sammanhängande ärendena anse de sakkunniga lämpligast böra i första

hand anförtros åt drätselkamrarna eller åt de styrelser eller nämnder,

som i övrigt handhava kommunernas bostadspolitik, medan den centrala

prövningen torde böra uppdragas åt en särskild avdelning inom statens

industrikommission. Till den närmare utformningen av detta organisationsprogram

ävensom till ett detaljerat förslag rörande sättet för

ansökningsärendenas prövning hava de sakkunniga förmält sig skola

återkomma i en särskild promemoria.

Såsom förut påpekats, är byggnadsverksamhetens nuvarande bekymmersamma

läge i avsevärd grad beroende av den rådande kristidens

egenartade förhållanden. En bestämmande faktor härvidlag är den

enorma, alltjämt fortgående stegringen av byggnadskostnaderna, som

medfört ej endast att den enskilda företagsamheten inom byggnadsindustrien

så gott som fullständigt dragit sig tillbaka, utan även att de

kommunala och halvkommunala byggnadsföretag, som med avsevärda

uppoffringar från vissa kommuner planlagts och påbörjats, efter hand

visat sig icke kunna fullbordas ens tillnärmelsevis inom ramen av beräknade

kostnader.

Saken torde också i vårt land ligga avsevärt olika mot i de krigförande

länderna, där visserligen dyrtiden säkerligen utövar ett ännu

mera tyngande tryck, men där å andra sidan de omfattande inkallelserna

till krigstjänst m. in. medfört en upplösning av hushåll och däri
-

Departements
chefen.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

fungit Maj:ts Nåd, Proposition Nr 34.

genom en avfolkning av befintliga lägenheter, som, åtminstone så länge

kriget varar, till väsentlig del torde neutralisera verkningarna av den

även här så gott som fullständigt avstannade bostadsbyggnadsverksamheten.

I vårt land har däremot disproportionen mellan tillgång och

efterfrågan på bostadsmarknaden under kristiden blivit allt större. Det

genom tillkomsten av nya hushåll och avgången av äldre lägenheter

förorsakade behovet av nya bostäder har nämligen åtminstone icke varit

mindre än normalt, medan tillskottet av nya lägenheter efter hand så

gott som upphört.

Under sålunda rådande utomordentliga förhållanden lärer det bliva

nödigt, att staten ingriper för att på ett eller annat sätt öka produktionen

av bostadslägenheter. Nära till hands ligger givetvis att genom åtgärder

i prisreglerande syfte söka underlätta byggnadsverksamheten. De utredningar

och förhandlingar, som ägt rum inom industrikommissionen,

hava också lett till uppgörelse!'', varigenom åstadkommits en viss reglering

av priset på järn och cement för nu ifrågavarande ändamål. Vad

angår järn, har redogörelse för de härutinnan träffade förfogandena förut

lämnats. I fråga om cement har numera genom industrikommissionen

med svenska cementförsäljningsaktiebolaget Cementa träffats uppgörelse,

varigenom bolaget förbundit sig att för ifrågavarande, för smålägenheter

avsedda bostadsbyggnader, som komma att uppföras med understöd från

staten och kommuner, lämna behövligt cement intill 30,000 fat, i den

mån desamma kunna komma till användning innevarande år, till ett pris,

som med en krona per fat understiger det på vederbörande byggnadsort

gällande marknadspriset, under förutsättning att rekvisitionerna göras

genom industrikommissionen. Vad åter angår trävaror och tegel, har,

på sätt förut nämnts, genom industrikommissionen icke kunnat träffas

någon uppgörelse. Huruvida genom maximiprisbestämmelser och exportreglering

det är möjligt att åstadkomma en sänkning av materialprisen,

lärer vara tvivelaktigt; säkerligen möta stora svårigheter att med hänsyn

till de invecklade förhållandena komma till ett lämpligt och rättvist

resultat. Enligt vad chefen för finansdepartementet meddelat mig, ägnar

man emellertid alltjämt sin uppmärksamhet åt frågan inom industrikommissionen.

Under alla omständigheter lärer knappast genom statliga

åtgärder kunna åstadkommas någon så avsevärd sänkning av priserna

å byggnadsmaterial, att därigenom bj^ggnadskostnaderna skola kunna

bliva sådana, att byggnadsindustrien lockas till ökad verksamhet.

Jag har därför kommit till den uppfattningen, att man, även om

ytterligare åtgärder i prisreglerande syfte kunna komma till stånd, lämpligast

bör genom direkt understöd av allmänna medel söka skynd
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr Hd.

41

samt ekonomiskt möjliggöra en byggnadsverksamhet av sådan omfattning,

att den rådande bostadsbristens hygieniska och sociala vådor

åtminstone i viss mån kunna undvikas. Ett sådant understöd skulle,

såsom de sakkunniga erinrat, få karaktären av ren krigstidshjälp. 1 fråga

om formerna för nämnda understöd vill jag i huvudsak giva min anslutning

till de sakkunnigas förslag. Detta innebär, att understöd av allmänna

medel skall utgå för uppförande i städer och stadsliknande samhällen

av bostadshus, huvudsakligen inrymmande smålägenheter t. o. in.

två rum och kök. Understödet skulle i allmänhet utgå med en tredjedel

av de nuvarande byggnadskostnaderna, och skulle av detta bidrag

statens andel utgöra två tredjedelar och kommunernas eu tredjedel. Som

förutsättning för understödet skulle gälla, att ifrågavarande byggnadsverksamhet

underkastades viss kontroll och vinstbegränsning.

Med hänsyn till den förebragta utredningen om den genomsnittliga

stegringen av byggnadskostnaderna — vilken av de sakkunniga beräknats

till 70 % av de före krisens början vanliga kostnaderna — synes

mig ej vara något att erinra mot, att bidraget i dess helhet i allmänhet

bestämmes till en tredjedel av de nuvarande kostnaderna. Det torde

likväl böra förutsättas, att i sådana fall, där stegringen påvisligen ej

kan antagas belöpa sig till så stort belopp, som sålunda beräknats, en

proportionerlig nedsättning av bidraget äger rum.

Jämväl beträffande fördelningen av bidraget mellan staten och

kommunerna har jag i huvudsak intet att erinra mot de sakkunnigas

förslag. Lika med de sakkunniga håller jag ock före, att i synnerligen

ömmande fall — såsom då fråga är om mindre, hårt skattetyngda kommuner

med stor bostadsbrist — en jämkning till kommunernas fördel

bör kunna av Kungl. Maj:t medgivas. A andra sidan vill det emellertid

förefalla, att då fråga är om större och bärkraftigare kommuner samt

särskilt sådana, som ej under den gångna delen av kristiden gjort mera

betydande ekonomiska uppoffringar för bostadsproduktionens befrämjande,

Kungl. Maj:t skulle kunna som villkor för statsbidrag föreskriva,

att en större andel av bidraget än en tredjedel erlägges av vederbörande

kommun. Jämväl synes, vid bestämmande av bidragsbeloppet, hänsyn

böra tagas till, om vederbörande kommun, i enlighet med vad förut antytts,

kunnat anskaffa billigare lån ur pensionsförsäkringsfonden.

Statens bidrag skulle utgå som rent understöd utan rånte- och återbetalningsskyldighet.

Beträffande arten av kommunernas bidrag torde,

på sätt de sakkunnige förutsatt, såsom sådant bidrag jämväl böra godtagas

lån med rånte- och amorteringsfrihet under minst 10 år ävensom

bidrag in natura under de utav de sakkunniga angivna förutsättningar.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 27 höft. (Nr 34.) 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 34.

Kommunerna synas jämväl böra anses hava fullgjort sin bidragsskyldighet

genom att ingå i företaget med motsvarande belopp.

Hur det sålunda föreslagna systemet skulle verka i praktiken, ber

jag få tydliggöra genom ett exempel.

Ett byggnadsföretag om exempelvis 60 eldstäder, vilket år 1914

kunde beräknas kosta i runt tal 100,000 kronor (eller omkring 1,670 kronor

per eldstad), har under kristiden fördyrats med åtminstone 70 %, så

att nuvarande byggnadskostnaden utgör ungefär 170,000 kronor (omkring

2,830 kronor per eldstad). Det totala bidrag, som till företaget föreslås

skola kunna utgå av allmänna medel, utgör högst Vs av byggnadskostnaden

eller ungefär 57,000 kronor (omkring 950 kronor per eldstad).

Under angivna förutsättning får således byggnadsföretagaren själv bära

113,000 kronor (omkring 1,880 kronor per eldstad), motsvarande en förhöjning

av cirka 13 % på byggnadsutgifterna före krisen. Denna merkostnad

torde dock kunna bäras av en dylik företagare, helst som han,

som jag förut antytt, i förekommande fall kan erhålla jämförelsevis billiga

lån ur pensionsförsäkringsfonden. Av bidraget skulle enligt förslaget

i allmänhet Vs eller 38,000 kronor (omkring 635 kronor per

eldstad) utgå av statsmedel såsom bidrag utan återbetalningsskyldighet

samt V3 eller 19,000 kronor (omkring 315 kronor per eldstad) enligt

förut angivna grunder från vederbörande kommun.

Det samarbete med kommunerna, som för ändamålet av de sakkunniga

föreslagits, finner jag lämpligt, särskilt med hänsyn därtill,

att de kommunala organen böra vara bäst skickade att bedöma omfattningen

av den bostadsproduktion, som oundgängligen behöves å

varje ort, och dessutom bäst torde kunna handhava den lokala kontroll

å byggnadsmaterialmarknaden, som bör utövas för att förhindra ett

obehörigt utnyttjande av den ifrågasatta dyrtidshjälpen. Detaljerade

förslag angående de särskilda organisationsformer, som äro erforderliga

för att i detta syfte ordna samarbetet med kommunerna, äro att motse

från de sakkunniga, men torde icke behöva avvaktas för bedömandet

av den nu föreliggande anslagsfrågan, vilken omedelbart synes böra

underställas riksdagen. Redan här vill jag emellertid betona nödvändigheten

av att, i enlighet med de sakkunnigas förslag, en verksam

kontroll genom kommunernas försorg anordnas över medlens användning.

Särskilt synes ock av vikt, att sådana anordningar vidtagas, att ifrågavarande

byggnadsverksamhet ej kan utnyttjas i rent förvärvssyfte, utan

att genom fastställande av bestämmelser om vinstbegränsning tillses,

att densamma kommer till varaktig nytta. Jämväl synes böra såvitt

möjligt förebyggas, att genom en av förhållandena ej ovillkorligen på
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr !!4.

48

kallad byggnadsverksamhet en icke önskvärd inflyttning från landsbygden

till städerna underlättas.

Framhållas må slutligen, att inga andra byggnadsföretag böra erhålla

understöd än sådana, som påbörjats före utgången av år 1917, samt

att såsom villkor för understöd bestämmes viss kortare tid, inom vilken

byggnadsföretagen skola vara fullbordade.

De kostnader, som kunna påkallas av den nu föreslagna anordningen,

äro i huvudsak beroende på omfattningen av den byggnadsverksamhet,

som därigenom kan framkallas. De sakkunniga beräkna

det bidrag av allmänna medel, som erfordras under förutsättning av en

bj^ggnadsverksamhet uppgående till en fjärdedel av den normala, till

6,000,000 kronor per år, varav 4,000,000 kronor enligt förut angivna

grunder skulle utgå i form av statsunderstöd utan rånte- eller återbetalningsskyldighet.

Mot det av de sakkunniga föreslagna anslagsbeloppet har jag icke

något att erinra. Då emellertid möjligheten av en större byggnadsverksamhet

än de sakkunniga förutsatt ej torde vara utesluten, synes anslaget

icke böra till siffran begränsas utan lämpligen givas karaktären av förslagsanslag,

därvid beloppet bör göras tillgängligt redan under år 1917.

I detta sammanhang ber jag få erinra, att i innevarande års statsverksproposition

Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att för åtgärder i prisreglerande

syfte å riksstaten för år 1918 beräkna e^t belopp av 24,000,000

kronor, och lärer den nu ifrågasatta anslagssumman böra utgå av det

sålunda beräknade beloppet.

För den slutliga prövningen av de med anslagets fördelande samhörande

frågorna torde erforderligt biträde böra anlitas av vissa rörande

bostadsförhållandena sakkunniga personer. Under denna förutsättning synes

mig det framställda förslaget att förlägga denna prövning till en avdelning

inom statens industrikommission erbjuda vissa fördelar, särskilt

med hänsyn till att vissa byggnadsmaterialfrågor under alla förhållanden

lära komma att påfordra handläggning och åtgärder från kommissionens

sida.

Jag vill slutligen framhålla, att därest riksdagen fattar positivt

beslut i frågan, prövningen av från stadskommunernas sida inkommande

ansökningar om statsanslag för förevarande ändamål bör vara avslutad

senast i början av instundande april månad.

På grund av vad jag nu anfört hemställer jag, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen

att på extra stat för år 1918 under sjätte huvudtiteln

anvisa ett förslagsanslag av 4,000,000 kronor

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr Så.

att i huvudsaklig överensstämmelse med förut angivna

grunder användas till understöd för uppförande av

bostadshus med smålägenheter, med rätt för Kungliga]

:t att förskottsvis redan under år 1917 av tillgängliga

medel utanordna beloppet.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet friherre Beck-Friis

yttrade:

»I och för sig synas mig särskilda åtgärder från statens sida för

åstadkommande av bostadslägenheter i städerna ägnade att väcka betänkligheter,

i den mån därigenom en icke önskvärd inflyttning från

landsbygden till städerna underlättas''. På landsbygden råder särskilt för

närvarande stor brist på arbetskraft och detta utgör en stor fara för

vår livsmedelsproduktion. Många bostäder på landsbygden stå också

tomma och kunna tagas i bruk. Då emellertid en viss tillväxt i städernas

befolkning och därigenom i behovet av bostadslägenheter torde

få anses vara en normal företeelse, och då utredningen visat, att byggnadsverksamheten

i städerna under kristiden småningom nästan alldeles

avstannat, vill jag — med hänsyn även till vad föredragande departementschefen

anfört därom att understöd ej bör utgå till en av förhållandena

icke ovillkorligen påkallad byggnadsverksamhet — för min del icke avstyrka,

att tillfälligtvis under nu rådande exceptionella förhållanden staten

medverkar till åstadkommande av ett antal smärre bostadslägenheter.»

Statsrådets övriga ledamöter instämde med föredragande departementschefen;

och

behagade Hans Maj:t Konungen gilla vad denne

anfört och hemställt samt förordnade, att proposition

i ämnet, av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,

skulle avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Niklas A. Lindhult.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 84.

45

Bilaga.

Kommunala bostadslån ur pensionsförsäkringsfonden under är 1916.

Stockholm. Staden begärde 1''/2 ä 2 miljoner kronor, vilket belopp enligt

föreliggande uppgifter kunde fixeras till 1,700,000 kronor. I denna summa ingick

dock ett belopp av 400,000 kronor, utgörande ungefär 1/3 av kostnaderna för

vissa föreslagna kommunala bostadsföretag, vilka emellertid sedermera blivit uppskjutna

för vidare utredning. Återstående medel, 1,300,000 kronor, voro avsedda

att mot kommunal garanti eller genom kommunal förmedling användas till understöd

av enskild bostadsbyggnadsverksamhet. Närmast avsågs belåning av inteckningar

liggande över 60 % av taxeringsvärdet för de fastigheter innehållande smålägenheter,

som inom den närmaste tiden skulle uppföras-av de allmännyttiga

bostadsbolagen S:t Erik och Holmia samt Stockholms kooperativa bostadsförening.

De delegerade tillstyrkte och fondfullmäktige beviljade 1,300,000 kronor;

dock ansågo sig fullmäktige därjämte kunna erbjuda staden ytterligare 400,000

kronor för år 1917.

Södertälje. För det under samverkan mellan stadsförvaltningen och stadens

ledande industrier tillkomna Aktiebolaget bostäders i Södertälje del hade drätselkammaren

begärt ett belopp av cirka 300,000 kronor, avsett till grundlån intill

60 % av fastighetsvärdet. Delegerade tillstyrkte blott ett belopp av 150,000

kronor, men ansågo sig fullmäktige kunna bevilja hela summan, 300,000 kronor.

Hagalund. Municipalnämnden begärde ett belopp av 100,000 kronor för

uppförande av kommunala bostadsbyggnader. Med hänsyn till bostadsbristen

inom samhället och till samhällets ekonomiska förhållanden i övrigt tillstyrktes

ett belopp av 100,000 -kronor, men municipalstämman ansåg sig icke böra fullfölja

ansökningen.

Nyköping. Drätselkammaren begärde ett lån å 87,000 kronor i och för uppförande

av kommunala bostadsbyggnader. Då härav 46,000 kronor voro avsedda

för byggnadsföretag, vilka icke skulle omedelbart igångsättas, beviljades till en

början blott 41,000 kronor, men erbjöds staden därjämte återstoden, 46,000 kronor,

efter förnyad ansökan.

Eskilstuna* Drätselkammaren begärde ett belopp av 500,000 kronor, avsett

till belåning av andra inteckningar (upp till 70—80 % av fastighetsvärdet) i enskilda

företag, i första hand det av ett par av stadens ledande industriföretag

skapade Aktiebolaget Eskilstuna arbetarbostäder. Med hänsyn till att endast en

del av de ifrågasatta byggnadsföretagen syntes kunna genast igångsättas, tillstyrktes

ett belopp av 200,000 kronor, men staden erbjöds därjämte att disponera

100,000 kronor efter förnyad ansökan.

Norrköping. Drätselkammaren begärde ett belopp av 300,000 kronor för

beredande av kredit åt det i samverkan mellan staden och enskilda stiftade Aktiebolaget

bostäder i Norrköping. Då belåningen var avsedd att ligga över 50 %

av fastighetsvärdet och då bostadsbristen inom staden syntes vara svår, tillstyrktes

och beviljades hela beloppet.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 34.

Linköping. Genom stadens sekreterare- och ombudsmannaexpedition begärdes

ett belopp av 100,000 kronor i och för belåning intill 85 ä 90 % av byggnader

uppförda genom ett bostadsbolag samt för uppförande av kommunalt bostadshus.

Ett belopp av 65,000 kronor beviljades genast och återstoden gjordes

beroende på förnyad ansökan.

Huskvarna. "Drätselkammaren begärde ett belopp av 100,000 kronor i och

för uppförande av, enligt stadsfullmäktiges beslut, kommunala bostäder avsedda

i första rummet för stadens egna arbetare. Ett belopp av 50,000 kronor beviljades.

Enligt senare uppgjort förslag skulle en byggnad med 30 smålägenheter

för en kostnad av 85,000 kronor uppföras.

Jönköping. Drätselkammaren hade begärt ett belopp av 100,000 kronor i

och för understödjande av byggnadsföreningar med 10-åriga amorteringslån emot

inteckningar liggande mellan 60 och 80 %. Ett anslag för detta ändamål av

samma storlek att utgå ur en staden tillhörig brännvinsmedelsfond hade fora

av stadsfullmäktige beviljats. Sparbanken i staden skulle belåna de första

60 %. Hela beloppet beviljades.

Nässjö. I enlighet med stadens begäran beviljades 150,000 kronor för lån

över halva taxeringsvärdet i enskilda fastigheter, innehållande 1 och 2 rumslägenheter.

Växjö. Av drätselkammaren begärt belopp å 75,000 kronor för aktieteckning

i enskilt bolag och eventuellt uppförande av kommunal bostadsbyggnad

beviljades.

Oskarshamn. Drätselkammaren begärde 280,000 kronor för utlåning till

-det allmännyttiga Oskarshamns fastighetsaktiebolag mot inteckningar liggande

under 80 % av taxeringsvärdet. Ett belopp av 175,000 kronor beviljades. Staden

inkom sedan med förnyad ansökan om återstående 105,000 kronor, men då

icke någon svårighet syntes förefinnas att täcka en så rimlig bottenkredit som

40 % genom affärsmässig belåning, avslogs framställningen.

Malmö. Drätselkammaren begärde 500,000 kronor, varav 100,000 kronor

voro avsedda att användas till ombyggnad av äldre fastigheter, 300,000 kronor

till uppförande av bostadshus, huvudsakligen för kommunens egna arbetare,

och 100,000 kronor syntes skola användas till befrämjande av egnahemsverksamheten.

Detta senare belopp beviljades, likaså, med hänsyn till stadens

svåra bostadsförhållanden, hälften av det för kommunalbyggnaderna avsedda

beloppet, sammanlagt 250,000 kronor, vilka staden emellertid ej synes

komma att taga i anspråk, enär förslaget om kommunalt bostadsbygge sedermera

blivit av stadsfullmäktige avslaget.

Lund. Drätselkammaren begärde 200,000 kronor, varav 50,000 kronor till

kommunala byggnadföretag (mönsterhus) och 150,000 kronor till belåning av egnahemsbyggen.

i den mån tillräcklig kredit icke kunde erhållas å den allmänna

penningmarknaden. Hela beloppet beviljades.

Landskrona. Drätselkammaren begärde 302,400 kronor att användas till

belåning inom 60 % av egnakemsfastigheter av högst 50,000 kronors värde.

Då möjligheter syntes föreligga att genom förmedling av stadens sparbanker erhålla

den ifrågavarande fastighetsbelåningen intill 60 %. syntes medel böra ställas

till stadens förfogande endast för clen belåning mellan 60 och 85 %, för vilken

staden beslutit lämna garanti. I överensstämmelse härmed beviljades

126,000 kronor.

Hälsingborg. I enlighet med egnahemsnämndens hemställan begärde drätselkammaren

250,000 kronor för byggnadskredit intill 80 % i egnahemsfastigheter

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 34.

inom ett tomträttsområde. De första 40 % borde kunna anskaffas å annat håll.

Då beloppet vidare syntes vara beräknat för områdets fullständiga bebyggande,

vilket givetvis blott så småningom kunde äga rum, och då enligt egnahemskommitténs

mening bostadsbristen ej vore överhängande, reducerades lånebeloppet

ytterligare, nämligen till 100,000 kronor.

Göteborg. Staden begärde 1,000,000 kronor att jämte på annat sätt anskaffade

medel användas till belåning av inteckningar intill 70 % av fastighetsvärdet

beträffande såväl bostadsföreningar och allmännyttiga bostadsbolag som den

spekulativa byggnadsverksamheten, i den mån den avsåge småbostadsproduktion.

Med hänsyn^ till de svåra bostadsförhållandena inom staden samt till föregående

kommunala åtgärder å bostadsfrågans område beviljades hela beloppet.

Uddevalla. Genom stadens ombudsmannaexpedition begärdes 100,000 kronor

till understödjande av enskild byggnadsverksamhet genom belåning av inteckningar

intill 80 % av fastighetsvärdet i de fastigheter, som skulle uppföras av den

nybildade Uddevalla kooperativa bostadsförening. Beloppet beviljades.

Vänersborg. Stadsfullmäktige begärde 100,000 kronor till belåning av hus

med smålägenheter intill 85 % av taxeringsvärdet. Då svårigheter icke syntes möta

mot att erhålla bottenlån a platsen för rimlig ränta, och drätselkammaren erhållit

uppdrag att på annat sätt upplåna den del av beloppet, som ej kunde erhållas

från pensionsförsäkringsfonden, beviljades 60,000 kronor.

Trollhättan. Särskilda kommitterade hade begärt 200,000 kronor för understödjande

av byggnadsförening, till vilken medel även skulle på annat sätt uppbringas.

Med hänsyn till bostadsbristen och samhällets ekonomiska förhållanden

beviljades hela beloppet.

Karlstad. Drätselkammaren hade begärt 100,000 kronor för byggnadsverksamhetens

understödjande genom lån åt ett genom samverkan mellan staden och

industrien åstadkommet bostadsbyggnadsföretag. Beloppet beviljades.

Kristinehamn. Stadsfullmäktige hade begärt 75,000 kronor för byggnadshjälp

till egna hem, eventuellt för byggande av kommunalt bostadshus. Hela

beloppet beviljades.

Örebro. Av begärda 300,000 kronor till understödjande av allmännyttigt

bostadsföretag genom belåning intill cirka 85 % av fastighetsvärdet, tillstyrktes,

och beviljades 200,000 kronor, varjämte de återstående 100,000 kronor gjordes

beroende på förnyad ansökan.

Västerås. Drätselkammaren begärde 500,000 kronor, nämligen för uppförande

av kommunal bostadsbyggnad med en beräknad kostnad av 90,000 kronor,

för uppläggande av en egnahemslånefond å 250,000 kronor samt för understödjande

av bostadsförening 160,000 kronor. Pensionsfondsfullmäktige beviljade

250,000 kronor och gjorde vidare lån beroende på ytterligare utredning. De beviljade

medlen torde av staden komma att i huvudsak användas till aktieteckning

i ett nybildat allmännyttigt bostadsbolag.

Gävle. Drätselkammaren begärde 175,000 kronor för understödjande av allmännyttigt

bostadsbolag genom belåning av inteckningar intill 75 %. Fondfullmäktige

beviljade omedelbart 100,000 kronor och gjorde återstående 75,000 kronor

beroende på förnyad ansökan.

Luleå. Drätselkammaren begärde 110,000 kronor för uppförande av kommunal

bostadsbyggnad, eventuellt för finansierande av en kommunalt understödd

bostadsföreningsrörelse. Med hänsyn till bostadsförhållandena inom staden beviljades

hela beloppet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (5)

5 kopplingar.

  1. Rskr. 1917:323 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckta förslag om bemyndigande för Konungariket Sveriges Stadshypotekskassa att upplägga ett premieobligationslån. a1 i texten
  2. BU 1917:61 Utlåtande, i anledning av väckta motioner angående bemyndigande för Konungariket Sveriges Stadskypotekskassa att upplägga ett premieobligationslån. s. 16 i texten
  3. SU 1917:6 Utlåtande, angående regleringen av utgifterna under riksstatens sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet. s. 76 i texten
  4. Rskr. 1917:30 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd för uppförande av bostadshus med smålägenheter. s. 2 i texten
  5. SU 1917:31 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd för uppförande av bostadshus med smålägenheter ävensom i ärendet väckta motioner. s. 1 i texten