Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt, upplåtet område m. m

1918-03-05 · 86 sidor, varav 68 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 68 av 86 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1918:172, Med förslag till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt, upplåtet område m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.

1

Nr 172.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till

lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa

under nyttjanderätt, upplåtet område m. m.; given

Stockholms slott den 5 mars 1918.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade

förslag till

1) lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under

nyttjanderätt upplåtet område,

2) lag om ändrad lydelse av 8 § i förordningen den 16 juni 1875

angående lagfart å fång till fast egendom, samt

3) lag om ändrad lydelse av 24 och 36 §§ i förordningen den 16

juni 1875 angående inteckning i fast egendom.

De till ärendet hörande handlingar skola riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl.

nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Eliel Löfgren.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 151 käft. (Nr 172).

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. MajUs nåd. proposition Nr 172.

Förslag

till

Lag

om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Har en för viss tid, överstigande tjugu år, till brukande upplåten

del av en fastighet av brukaren eller föregående brukare, vars rätt övergått

å honom, så bebyggts, att å området den 1 januari 1918 fanns och

vid upplåtelsetidens slut fortfarande tinnes nöjaktig bostad för brukaren

och hans familj, och belöper minst en fjärdedel av det värde, området

med därå befintliga byggnader äger, å de brukaren tillhöriga byggnaderna,

vare brukaren, där ej jordägaren begagnar sig av den rätt, som enligt 2 §

må tillkomma honom, vid upplåtelsetidens slut berättigad att lösa det upplåtna

området.

Lösningsrätt äge dock icke rum, om de brukaren tillhöriga byggnaderna

eldigt avtal skola vid upplåtelsetidens slut tillfalla jordägaren eller

om området frånträdes på den grund, att brukanderätten förverkats.

Är en del av en fastighet upplåten för brukarens livstid, skall, evad

änka njuter brukanderätten till godo eller ej, vid den tid, då den upplåtna

brukanderätten upphör, vad i denna lag sägs om brukare på viss tid äga

motsvarande tillämpning i avseende å delägarna i brukarens bo, i den

mån ej nedan annat stadgas.

Vad i denna lag stadgas om till brukande upplåten del av fastighet

skall jämväl tillämpas å till fastighet hörande område, som upplåtits till

bostadslägenhet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Knnyl. Majd* nåd. proposition Nr 112.

3

2 §•

Vill jordägaren, hellre än att upplåtet område löses enligt vad i 1 §

sägs, lösa de å området uppförda, nyttjanderättshavaren tillhöriga byggnaderna,

äge rätt därtill; dock skall, där upplåtelsetiden är minst fyrtionio

år, sådan rätt tillkomma jordägaren allenast om å huvudfastigheten

den 1 januari 1918 fanns och vid upplåtelsetidens slut fortfarande finnes

boningshus, tomtplats eller trädgård på mindre avstånd än tvåhundra meter

från området eller eljest områdets inlösen skulle medföra avsevärd

olägenhet för huvudfastigheten.

3 §•

Har område, som i 1 § avses, under upplåtelsetiden vunnit förbättring

därigenom att nyttjanderättshavaren eller föregående nyttjanderättshavare,

vars rätt övergått på honom, nedlagt arbete eller kostnad å området

. utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen avtalats eller

uppenbarligen varit förutsatt, och vill jordägaren begagna sig av honom

enligt 2 § tillkommande rätt, vare pliktig att till nyttjanderättshavaren

gälda ersättning även för nämnda förbättring. Sådan ersättning skall beräknas

efter det ökade värde, området till följd av den åstadkomna förbättringen

kan anses äga, då den upplåtna nyttjanderätten upphör, men

må ej överstiga den för arbetets utförande nödiga kostnad.

Finnes å område, som nyttjanderättshavaren skall lösa, jordägaren

tillhörig byggnad, vare nyttjanderättshavaren skyldig att lösa även byggnaden.

4 §•

Nyttjanderättshavare, som vill enligt 1 § lösa område, give det jordägaren

tillkänna i fråga om upplåtelse för viss tid senast nittio dagar före

upplåtelsetidens slut och i fråga om upplåtelse för livstid inom trettio

dagar från den dag, då den upplåtna nyttjanderätten upphörde. Om sättet

för sådant tillkännagivande galle vad om uppsägning av arrendeavtal är

stadgat.

Vill jordägaren lösa de å området uppförda, nyttjanderättshavaren

tillhöriga byggnaderna, åligger honom att inom trettio dagar från tillkännagivande,

som ovan sägs, giva nyttjanderättshavaren meddelande därom

på sätt i föregående stycke är föreskrivet i fråga om tillkännagivande

från nyttjanderättshavarens sida.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:t» nåd. proposition Nr 172.

Kan lösningsrätt för nyttjanderättshavare till under nyttjanderätt

upplåtet område enligt denna lag äga ruin och varder ej, innan den upplåtna

nyttj ande rätten upphör, avgjort, att jordägaren kommer att utöva

honom enligt 2 § tillkommande rätt, må nyttjanderättshavaren icke mot

sitt bestridande förpliktas att från området avflytta tidigare än å den

fardag för arrenderad fastighet, som infaller näst efter det lösningsfrågan

blivit slutligen avgjord. Därest på grund av vad sålunda stadgats nyttjanderättshavaren

sitter kvar utöver den dag, då den upplåtna nyttjanderätten upphörde,

njute jordägaren ersättning med belopp, som, där ej överenskommelse

träffas, bestämmes vid förrättning, varom här nedan i 6 § sägs,

därest dylik förrättning kommer till stånd, men eljest av skiljemän på sätt

i 5 § stadgas.

5 §•

Kan ej, då jordägaren vill lösa, överenskommelse träffas om vad i

löseskilling eller såsom ersättning för förbättring, varom i 3 § förmäles,

skall utgå, eller varder i fråga om upplåtelse på minst fyrtionio år jordägarens

anspråk på lösningsrätt av nyttjanderättshavaren bestritt, skall

frågan därom avgöras av tre ojäviga skiljemän, bland vilka en utses av

vardera parten och de sålunda utsedda tillkalla den tredje. Tredskas någondera

parten att utse skiljeman eller kunna de utsedda ej förena sig

om valet av den tredje, äge domaren eller utmätningsmannen i orten att.

förordna om valet.

Den, som ej nöjes med vad de flesta skiljemännen säga, äge att draga

tvisten under rättens prövning, så framt han instämmer sin talan inom

nittio dagar från det skiljemännens beslut tillställdes honom; och skall i

beslutet lämnas tydlig hänvisning om vad den missnöjde har att iakttaga

för tvistens dragande under rättens prövning.

6 §•

Frågan om nyttjanderättshavarens lösningsrätt samt om löseskillingen

för området med vad därtill hör skall på ansökning av nyttjanderättshavaren

avgöras vid förrättning i den ordning nedan stadgas; dock skall förhållande,

som i 1 § andra stycket avses, ej prövas vid förrättningen, med

mindre jordägaren det begär.

7 §•

I fråga om förrättning, som i 6 § sägs, skola bestämmelserna i 2

och 3 kap. skiftesstadgan, i vad de avse annan lantmäteriförrättning ån

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition AV 172.

ft

lapa skifte, i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Ansökning om förordnande

för lantmätare skall ingivas till Konungens befallningshavande,

om området är för viss tid upplåtet, sist å den dag, dä upplåtelsetiden

utlöper, och vid upplåtelse för livstid inom nittio dagar från den dag, da

•den upplåtna nyttjanderätten upphörde; dock att, där jordägaren framställt

anspråk på lösningsrätt och detta anspråk blivit, enligt vad i 5 §

förmäles, av nyttjanderättshavaren bestritt, sådan ansökning må till befallningshavanden

ingivas inom trettio dagar efter det beslut, varigenom jordägarens

lösningsanspråk ogillats, vunnit laga kraft.

Ansökning, varom nu är sagt, skall vara åtföljd av gravationsbevis

rörande fastigheten.

Det åligger lantmätaren att till förrättningen kalla jordägaren och

nyttjanderättshavaren genom särskilda kallelsebrev, som skola till dem med

posten avsändas så tidigt, att kallelserna kunna komma dem tillhanda

minst fjorton dagar före förrättningen, så ock att föranstalta därom, att

kungörelse angående dag och ställe för förrättningen minst fjorton dagar

förut uppläses i kyrkan för den församling, där fastigheten är belägen,

-och införes i tidning inom orten; skolande kungörelsen tillika innehålla,

att de, vilkas rätt är beroende av förrättningen, äga att därvid tillstädeskomma

och bevaka sin rätt.

Besväras fastigheten av sökt eller beviljad inteckning för fordran

eller för rätt till avkomst eller annan förmån eller kan fastigheten enligt

11 kap. 2 § jordabalken i ägarens hand häfta för fordran eller annan rätt,

som nyss är sagd, skola innehavare av sådan fordran eller rätt, om de äro

kända och inom riket boende, underrättas om förrättningen genom särskilda

kallelsebrev enligt vad om kallelsebrevs avsändande till jordägaren

och nyttjanderättshavaren är stadgat.

8 §•

Konungens befallningshavande göre hos domaren i orten anmälan om

förordnande av lantmätare; och skall anteckning om förordnandet göras i

inteekningsprotokollet å nästa rättegångsdag under lagtima ting, så ock i

inteckningsboken.

9 §.

Finna förrättnings männen nyttjanderättshavaren vara enligt denna

lag berättigad till inlösen, skola förrättningsmännen därom meddela beslut.

Härjämte åligger lantmätaren att avfatta området å karta, så be
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.

skaffad, som i 21 § första stycket i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning,

ägostyckning och jord avsöndring silgs, där ej sådan karta ändå

linnes tillgänglig, ävensom att upprätta noggrann beskrivning över områdets

storlek, läge och gränser, skolande berörda beskrivning intagas i förrättningsprotokollet.

Vid bestämmande av löseskillingen skall avdrag göras för förbättring,

vilken området vunnit genom arbete eller kostnad, som nyttjanderättshavaren

eller föregående nyttjanderättshavare, vars rätt övergått å

denne, nedlagt å området utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen

avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt. I fråga om beräkning

av sådant avdrag skall vad i 3 § första stycket stadgas om beräkning av

ersättning äga motsvarande tillämpning.

10 §.

Stanna lantmätaren och gode männen i olika meningar, galle vad de

flesta säga.

Har var sin mening, galle, om de kunna jämkas till varandra, deri

mening, som efter jämkning finnes hava erhållit de flesta rösterna, men

i annat fall vad lantmätaren säger.

11 §•

Förrättningen skall avslutas med tillkännagivande, att rättsägare, som

är missnöjd med förrättningen, äger att fullfölja talan däremot på sätt

nedan stadgas. Avskrift av det vid förrättningen förda protokollet skall

vid förrättningens avslutande eller ock å därvid bestämd dag inom trettio

dagar efter förrättningen överlämnas till någon i orten boende person, som

av rättsägarna utses att den mottaga; skolande avskriften vara hos honom

tillgänglig för envar, som åstundan att den granska eller avskriva.

12 §.

År rättsägare missnöjd med förrättningen, äge däremot fullfölja talan

hos ägodelningsrätten genom besvär, som skola ingivas till ordföranden i

ägodelningsrätten inom sextio dagar från det förrättningen förklarats avslutad

enligt vad i 11 § sägs; och skall i fråga om rättegången vid ägodelningsrätten

samt besvär över ägodelningsrättens beslut gälla vad angående

klagan över avslutat laga skifte är stadgat.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:in nåd. ''proposition AV 172.

7

Har jordägaren icke vid förrättningen påkallat prövning av förhållande,

varom i 1 § andra stycket är sagt, må detsamma ej vidare åberopas

till bestridande av nyttjanderättshavarens lösningsanspråk.

1» §.

Har nyttjanderättshavaren förklarats berättigad till inlösen, åligger

honom vid lösningsrättens förlust att inom nittio dagar efter det beslutet

vunnit laga kraft hos Konungens befallningshavande nedsätta den bestämda

löseskillingen.

Vid nedsättningen ingive nyttjanderättshavaren till Konungens befallningshavande

gravationsbevis rörande fastigheten, beslutet i ärendet

samt bevis, att och när det vunnit laga kraft, ävensom karta över området.

Försummas sådant, åligger Konungens befallningshavande att på nyttjanderättshavarens

bekostnad ofördröjligen anskaffa nämnda handlingar

och karta.

Löseskillingen skall av Konungens befallningshavande ofördröjligen

insättas i bankinrättning för att där innestå mot ränta.

14 §.

Finner Konungens befallningshavande områdets avskiljande överensstämma

med vad om joidavsöndring är stadgat, meddele Konungens befallningshavande

fastställelse därå, utan hinder därav att avhandling rörande

områdets överlåtande icke upprättats eller ingivits. Vid ärendets

prövning har Konungens befallningshavande att så förfara, som vore området

av jordägaren avsöndrat, och, där till områdets avsöndrande särskilt

tillstånd skolat erfordras, sådant vore sökt.

Då beslutet om fastställelse vunnit laga kraft, vare områdets inlösen

fullbordad, och göre Konungens befallningshavande om beslutet ofördröjligen

anmälan hos domaren.

Inlöst område skall övergå till nye ägaren fritt från rätt till avkomst

eller annan förmån, varom i 7 § fjärde stycket sägs. Angående

inlöst områdes befrielse från ansvar för i stamfastigheten intecknad gäld

är särskilt stadgat.

15 §.

Sedan beslut, som i 14 § avses, vunnit laga kraft, utbetale Konungens

befallningshavande löseskillingen jämte därå upplupen ränta till den,

som är därtill berättigad.

opaginerad Kontrollera mot PDF

<S Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.

Häftar fastigheten för fordran eller annan rätt enligt vad i 7 §■

fjärde stycket sägs, äge stadgande^ om fördelning hos överexekutor av

köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom motsvarande tillämpning.

Sammanträde för fördelningen varde hållet så snart ske kan; skolande

kallelse till sammanträdet genom Konungens befallningshavandes försorg

minst fjorton dagar förut med posten sändas till jordägaren och kända

innehavare av fordran eller annan rätt, som nu är sagd, samt, om innehavare

är okänd, införas i allmänna tidningarna och tidning inom orten.

Innehaves fastigheten såsom fideikommiss, hålle Konungens befallningshavande

den innehavaren tillkommande ersättning inne, till dess

Konungen förordnat, huru därmed skall förfaras.

Utfaller vid fördelning, som nyss är sagd, likvid å intecknings huvudstol,

åligger Konungens befallningshavande att därom, sedan fördelningen

blivit godkänd eller vunnit laga kraft, ofördröjligen göra anmälan hos

domaren samt tillika insända fördelningslängden.

16 §.

Kostnad för förrättning, som i 6 § avses, för fastställandet av inlöst

områdes avskiljande och för löseskillingens fördelning skall gäldas av nyttj

anderättshavaren.

17 §.

Har nyttjanderättshavare, vars rätt att bortföra honom tillhöriga

byggnader och annat, som han påkostat, enligt avtal eller bestämmelse i

lag är begränsad till viss tid efter nyttjanderättens upphörande, enligt vad

ovan sägs gjort framställning om inlösen av området, men kommer inlösen

ej till stånd, skall tiden för bortförandet räknas från den dag, då nyttjanderättshavaren

skall avträda området eller rätten till inlösen upphört.

18 §.

Har en del av en fastighet den 1 januari 1918 sedan mer än tjugu

år innehafts av annan än ägaren till brukande eller eljest för ändamål,

varom i 1 § sägs, utan att jordägaren före nämnda dag för innehavarens

skiljande från det innehavda området vidtagit åtgärd, som därefter leder

till sådan påföljd, och visas ej avtal, avseende upplåtelse lör viss tid eller

för livstid, föreligga, äge vad ovan stadgas om upplåtelse för kortare tid

än fyrtionio år motsvarande tillämpning, och skall innehavaren giva jord
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:U nåd. proposition AV 172.

8 gar eu sitt lösningsanspråk tillkänna sist nittio dagar före den dag, då

området, frånsett stadgandet i 4 sista stycket, skall avträdas. Därest

avträde efter uppsägning skall ske inom kortare tid än etthundratjugu

dagar, må sådant tillkännagivande ske inom trettio dagar från uppsägningen

och ansökning om förordnande, som i 7 § avses, ingivas till

Konungens befallningsliavande inom nittio dagar från tillkännagivandet;

dock att, där tillkännagivande, varom nu är sagt, ägt rum tidigare än

nittio dagar före den dag, som med hänsyn till uppsägningen är att anse

såsom avträdesdag, sådan ansökning må ingivas senast å sistnämnda dag.

19 §•

Vad i denna lag stadgas äge ej tillämpning beträffande område, som

tillhör kronan eller ingår i tomtindelning, ej heller i fråga om mark i

samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade

bestämmelser.

Denna lag skall träda i kraft den 1 september 1918.

Nyttjanderättshavare vare ej på grund av vad i denna lag stadgas i

något fall pliktig att giva sitt lösningsanspråk jordägaren tillkänna före

den 1 december 1918, och må, då sådant tillkännagivande skett sist å

nämnda dag, ansökning om förordnande, som i 7 § avses, ingivas till

Konungens befallningsliavande inom nittio dagar från tillkännagivandet,

där ej nyttjanderättshavaren eljest äger längre tid därtill.

Vad i 2 kap. 2 § andra stycket i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt

till fäst egendom stadgas angående förlängning av arrendeavtal

skall ej tillämpas, där på grund av stadgandet i 4 § sista stycket i denna

lag nyttjanderättshavare efter upplåtelsetidens utgång kvarsuttit å område,

varom i denna lag förmäles.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 154 käft. (Nr 172.)

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 8 § i förordningen den 16 juni 1875 angående

lagfart å fång till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 8 § i förordningen den 16 juni 1875

angående lagfart å fång till fast egendom skall erhålla följande ändrade

lydelse:

8 §•

Sökes lagfart å egendom, som till ny ägare övergått innan föregående

ägare, vilken varit skyldig att med sitt fång lagfara, sådant fullgjort, må

lagfart å sista fånget ej beviljas, förr än med förre ägarens fång blivit

lagfaret.

Har det fång, varmed lagfaras skall, skett i enlighet med gällande

författningar om jords eller lägenhets avstående för allmänt behov eller

om ändring eller utrivning av vattenverk eller om rätt i vissa fall för

nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, vare

för lagfarts beviljande ej av nöden att med föregående fång lagfares, eller

att åtkomst styrkes, på sätt i 7 § är föreskrivet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 september 1918.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ta nåd. proposition Nr 172.

1 1

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 24 och 36 §§ i förordningen den 16 juni 1875

angående inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 24 och 36 §§ i förordningen den 16 juni

1875 angående inteckning i fast egendom skola erhålla följande ändrade

lydelse:

24 §.

1 mom. Varder i enlighet med gällande bestämmelser om expropriation

eller om ändring eller utrivning av vattenverk fast egendom avträdd

och ersättningen å behörig ort nedsatt, skall vad sålunda avträtts ej vidare

häfta för inteckning, som meddelats i egendomen: skolande därom, sedan

till rätten eller domaren inkommit anmälan om förhållandet, göras anteckning

i inteckningsprotokollet så som i 23 § sägs.

Har egendom blivit avträdd jämlikt lagen om rätt i vissa fall för

nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, skall,

sedan områdets inlösen fullbordats, vad i föregående stycke stadgats äga

tillämpning.

2 mom. Kommer vid fördelning av ersättning, som enligt lagen om

dikning och annan avledning av vatten tillkommer vattenverksägare för

skada eller intrång, eller av lösen för mark, som jämlikt bestämmelserna

i gruvestadgan avträtts till gruvägare, betalning att utfalla å huvudstolen

av inteckning i egendomen, eller utfaller vid fördelning av medel, som

jämlikt föreskrifterna i utsökningslagen skola fördelas mellan rättsägare i

fast egendom ändå att försäljning av egendomen ej skett, betalning å

huvudstolen av intecknad fordran, för vars gäldande försäljningen skolat

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ti nåd. proposition Nr 172.

ske, vare inteckningen till motsvarande belopp utan verkan; och varde därom,

sedan fördelningen visats vara godkänd eller hava vunnit laga kraft, anteckning

gjord i inteckningsprotokollet som nyss sagts.

Vad sålunda stadgats skall jämväl tillämpas, där enligt gällande be

stämmelser om expropriation intecknad egendom tages i besittning av den

exproprierande före expropriationens fullbordande eller allenast till eu del

varder till honom avträdd eller ock nyttjanderätt eller servitutsrätt till

intecknad egendom upplåtes samt, i något av de fall nu sagda äro vid

ersättnings fördelning betalning utfaller å huvudstol av inteckning, så ock

där eldigt gällande bestämmelser om ändring eller utrivning av vattenverk

eller om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under

nyttjanderätt upplåtet område allenast en del av intecknad egendom avträdes

och vid fördelning av löseskillingen betalning utfaller å intecknings

huvudstol.

36 §.

1 mom. Har egendom, som gemensamt med annan häftar för inteckning,

blivit såld i den ordning utsökningslagen bestämmer, skall egendomen,

sedan auktionen vunnit laga kraft och köpeskillingen erlagts, icke

vidare häfta för större del av intecknade beloppet än köparen enligt 131 §

utsökningslagen kan hava fått avräkna å köpeskillingen eller som enligt

117 § 1 mom. samma lag skall innestå i egendomen; och varde därom,

efter ty i 23 § sägs, anteckning gjord i inteckningsprotokollet.

Varda av gemensamt intecknade egendomar en eller liera utmätningsvis

sålda, skola de övriga ej vidare häfta för vad av inteckningen

kunnat utgå ur köpeskillingen för de egendomar, som sålts; skolande

därom, när det visas, huru köpeskillingen fördelats och att fördelningen

blivit godkänd eller vunnit laga kraft, göras anteckning i inteckningsprotokollet.

2 mom. Ej heller skola i det fall, att enligt gällande bestämmelser

om expropriation en eller flera av gemensamt inteeknade egendomar helt

eller delvis avträdas till den exproprierande eller av honom före expropriationens

fullbordande tagas i besittning eller ock nyttjanderätt eller servitutsrätt

till eu eller flera av gemensamt intecknade egendomar upplåtes,

eller att en eller flera av gemensamt intecknade egendomar varda helt

eller delvis avträdda enligt gällande bestämmelser om ändring eller utrivning

av vattenverk, eller att egendom, som gemensamt med annan häftar

för inteckning, delvis avträdes enligt lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare

att itdösa under nyttjanderätt upplåtet område, eller att

frälseränta, som gemensamt med annan fast egendom häftar för inteck
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

A uiujl. Maj:ts nåd. proposition Nr 112.

ning, varder inlöst för statsverkets rakning eller avlöst, de övriga egendomarna

häfta för intecknat belopp, varför betalning utfallit vid ersättnings

fördelning; skolande jämväl därom göras anteckning i inteckningsprotokollet

enligt vad i''l mom. andra stycket sägs.

Denna lag skall träda i kraft den 1 september 1918.

/

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

måndagen den 31 december 1917.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,

Statsråden Petersson,

Sciiotte,

^ Petrén,

Branting,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren anförde:

Östergötlands »I underdånig skrivelse den 22 mars 1910 har Östergötlands läns

ningssäifskap hushållningssällskap anfört bland annat följande:

ang. rätt till Trots det betydliga antalet lägenheter på ofri grund, som funnes

jord8för visea ^nom länet, hade likväl till hushållningssällskapet inkommit endast ett fålägenheter

på tal ansökningar om lån ur egnahemsfonden till friköpande av dylika lägenofn

grund, ^eter. Soin orsaker härtill angåves bland annat, att jorden, på vilken lägenheterna

voro belägna, icke vore till salu. Ett stort antal lägenheter vore

belägna på statens eller menigheters jord och kunde därför alls icke eller

endast med stora svårigheter friköpas, och även den enskilde jordägaren

vore ofta obenägen att avstå jorden till lägenhetsägaren.

I sällskapets skrivelse har vidare påvisats betydelsen av att det

stora antalet lägenheter på ofri grund kunde förvandlas till verkliga hem

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 172.

15

på fri och egen grund. Härigenom vunne lägen hetsägarna eu helt annan

och långt tryggare ställning, lägenheternas åbyggnader och jord skulle

förbättras och vårdas på ett bättre sätt, än när lägen hetsägaren riskerade

att bliva uppsagd till avflyttning vid kontraktstidens slut. Den misströstan

och det armod, som nu ofta vore lådande bland dessa lägenhetsinnehavare,

skulle säkerligen mångenstädes förbytas i belåtenhet med tillvaron på det

egna hemmets grund och arbetet på detsammas förkovran och förbättring

leda till ett välstånd, som innehavaren visste sig kunna lämna i arv åt sina

efterkommande. Det kunde väl heller icke vara ekonomiskt riktigt att

understödja och underlätta bildandet av nya egna hem ocli samtidigt underlåta

att söka hindra redan befintliga sådana att förfalla, kanske försvinna.

Hushållningssällskapet ansåge sålunda, att åtgärder borde vidtagas

för att söka undanröja de ovan nämnda orsakerna, vilka onekligen motverkade

friköpandet av den jord, på vilken ifrågavarande lägenheter vore

belägna.

I skrivelsen har ytterligare framhållits, att man i andra länder stiftat

lagar, som möjliggjorde expropriation av jord för åstadkommande av egna

hem, och i vårt land funnes ju ^lösningsrätt stadgad i fråga om jords

avstående för allmänt behov. Det syntes som ifrågavarande förhållande

även kunde anses såsom ett allmänt behov av den allra största betydelse

och att en inskränkning i äganderätten till förmån för det allmänna även

i detta fall kunde anses berättigad.

Här gäilde det ju icke att skapa eu expropriationsrätt i vanlig mening.

En sådan lag som den här ifrågavarande avsåge endast att söka

bota missförhållanden, vilka uppstått på grund av svårigheter, som förut

varit förbundna med styckning av jord och forna tiders obenägenhet att

tillmötesgå krav, vilka man nu giorde allt för att söka fylla. Det vore

icke heller att befara, det nya lägenheter på ofri grund allt framgent

skulle komma att uppstå, varför tillämpningen av lagen på framtida förhållanden

vore så gott som utesluten. Naturligtvis finge inlösningsrätten

icke utsträckas till alla lägenheter av ifrågavarande slag, utan borde det

tillkomma viss myndighet att avgöra, huruvida sådan rätt finge göras

gällande eller ej. Jordägaren borde ock, där den prövande myndigheten

ansett, att avsöndring av jordområdet uppenbarligen skulle bliva till skada

eller avsevärd olägenhet för honom, lämnas rätt att, mot full ersättning

för åbyggnader, förbättringsarbeten med mera, för sin del erhålla inlösningsrätt

till dessa.

Med ardedning av vad hushållningssällskapet sålunda i sin skrivelse

anfört hemställde sällskapet, så vitt nu är i fråga, att Kungl. Maj:t måtte

föranstalta utredning rörande möjligheten att åstadkomma en inlösnings
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

Torp
kommis
sionen
-

16 Kungl. Maj:tu nåd. proposition Nr 172.

rätt till jorden för sådana lägenheter på ofri grund, där jordens värde i förhållande

till åbyggnadernas vore av mindre betydenhet.

Frågan om dylik inlösningsrätt har varit föremål för prövning jämväl

i det betänkande angående torparklassens tillbakagång, som den 6

maj 1911 avgivits av de enligt nådigt bemyndigande av chefen för jordbruksdepartementet

tillkallade sakkunniga i ämnet, den så kallade torpkommissionen.

I sagda betänkande har kommissionen — vilken såsom

utvägar till motverkande av torparklassens tillbakagång anvisat dels beredande

genom statsmakternas försorg av kredit till underlättande av torpens

friköpning för torparnas räkning dels ock vissa angivna åtgärder till

torpinstitutionens upprätthållande och befrämjande — till granskning upptagit

ett i motioner vid 1909 och 1910 års riksdagar framställt yrkande

om lagstiftning i ändamål att i erforderliga fall och under för framtiden

betryggande villkor åstadkomma avlösning, ytterst genom expropriation,

av jordbruket å torp av olika slag, upptagna å enskildas ägor, samt övriga

bebyggda jordlägenheter, tillkomna på enskildas ägor utan självständig

besittningsrätt. Efter en kritik av berörda yrkande har kommissionen

sammanfattat sin åsikt i frågan sålunda, att ett ingrepp i de bestående

äganderättsförhållandena i ändamål att på annan än det frivilliga avtalets

väg befordra jordtorpens friköpning icke vore av de rådande förhållandena

påkallat, icke ägde stödet av den sociala rättskänsla, som för åtgärder av

detta slag vore en ovillkorlig förutsättning, och ej heller skulle medföra

sådana fördelar i avseende å friköpningsrörelsens befrämjande, att dessa

uppvägde de av eu dylik tvångslagstiftning härflytande betydande olägenheterna.

I fortsättningen har kommissionen anfört följande:

Borde sålunda rörelsen för friköpning av jordtorpen såsom hittills

fortgå på det fria avtalets väg, så gåves det emellertid en jordlorparna

närstående kategori av nyttjanderättshavare på landsbygden, vilka syntes

böra, även genom längre gående åtgärder, beredas tillfälle att förvärva

äganderätt till sina lägenheter. Kommissionen åsyftade härmed sådana på

viss tid, vanligen fyrtionio eller femtio år, skedda avsöndringar, där lägenhetsinnehavaren

själv vore ägare till på avsöndringen uppförda byggnader

och där dessa byggnader representerade ett högre värde än jorden. Dessa

nyttjanderättshavare kunde visserligen icke kallas jord torp» re, för såvida

med jordtorpare menades sådana nyttjanderättshavare på hemmansägor. som

icke själva vore ägare till torp byggnaderna. Dock måste kategorien av

avsöndringsinnehavare i fråga anses tillhöra torparklassen, icke endast med

hänsyn till sitt ursprung och sin sociala ställning, men även på grund av

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t8 nåd. proposition Nr 172.

17

ett i vidsträckta delar av riket gängse språkbruk. Dessa avsöndringar på

viss längre tid hade under senare delen av 1700-talet och i synnerhet

under förra hälften av 1800-talet uppstått i på vissa orter mycket stor

myckenhet, jämsides med torpupplåtelser på kortare tid. Alltsedan förordningen

av den 19 december 1827 hade visserligen vissa dem berörande

bestämmelser inryckts i de tid efter annan utfärdade författningarna om

jordavsöndring; men numera gällde även för dem, liksom för jordtorpen,

den nya arrendelagens stadganden. Uti stora delar av riket, särskilt mellersta

och södra Sveriges skogsbygder, räknades dessa lägenhetsinnehavare

av allmogen allmänt till torparklassen; i somliga trakter (såsom vissa delar

av Småland, Kristianstads och Älvsborgs län samt Värmland) utgjordes

till och med huvudmassan av därstädes befintliga »torp» av sådana »på

viss tid köpta» eller förpantade lägenheter. Kommissionen hade visserligen

icke varit i tillfälle att åvägabringa en specialstatistik över antalet av dessa

på längre tid upplåtna torp. Flertalet av dem vore emellertid, åtminstone

inom vissa provinser, medräknade bland de i kommissionens statistiska

tabeller upptagna torpen, och hade kommissionen i allt fall av nu anförda

skäl ansett det falla inom ramen för sitt uppdrag att jämväl behandla

frågan om dessa nyttjanderättshavares ställning.

Vid betraktande av denna fråga syntes kraltiga skäl tala för önskvärdheten

därav, att tillfälle i viss utsträckning bereddes åt dessa lägenhetsinnehavare

eller torpare att med full äganderätt förvärva den jord,

varpå deras byggnader vore uppförda. Jordavsöndringarna på viss tid,

under en period av 1800-talet befrämjade av lagstiftningen, hade numera

kommit nästan alldeles ur bruk. Den ifrågavarande kategorien av

lägenhetsinnehavare befunne sig fördenskull, vid jämförelse med den i

våra dagar uppstående klassen av lägenhetsägare, i en mycket ogynnsam

ställning, som måste anses hava sin rot i historiska förhållanden, till vilka

lagstiftningen icke varit utan medverkan. Då vidare upplåtelserna skett

på så lång tid som fyrtionio eller femtio år, vore avsöndringarna i fråga icke

så nära förenade med huvudgården som fallet vore med de på kortare tid

upplåtna jordtorpen, och deras avskiljande under full äganderätt kunde

i regel icke innebära olägenheter för huvudgården. Ett sådant överförande

av den långvariga besittningsrätten till full äganderätt kunde icke

heller hava något anmärkningsvärt inflytande på huvudgårdens drift, ty

dennas arbetsförhållanden brukade icke i nämnvärd mån vara baserade på

dylika lägenhetsinnehavare åliggande dagsverken, som på sin höjd kunde

utgå med ett fåtal om året. Från lägenhetsinnehavarens synpunkt krävde

å andra sidan billigheten, att den, som vore innehavare av en på så lång

tid som ett halvt sekel avsöndrad besittning och som därå hade själv uppBihang

till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 154 käft. (Nr 172.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.

fort eller genom arv eller genom köp förvärvat byggnader, vilka jämte de

på jorden utförda förbättringarna representerade det vida övervägande

värdet av lägenheten, jämväl tryggades i det fortsatta innehavet av besittningen.

Så mycket mera syntes detta vara fallet som en mindre omsättning

av innehavare torde hava ägt rum på de ifrågavarande avsöndringarna

än på de vanliga jordtorpen, så att dessa avsöndringar oftare innehades av

sina första förvärvare eller dessas arvingar.

Erfarenheten hade emellertid visat, att de nu avhandlade avsöndringarna

ofta vid upplåtelsetidens slut av jordägarna indroges till huvudgården,

antingen på den grund, att dessa över huvud vore ovilliga att sälja

jorden, eller till följd därav, att lösen för densamma, i förhållande till det

ursprungliga jordvärdet och till lägenhetsinnehavarens ekonomiska resurser,

alltför högt uppstegrades. Under sådana förhållanden och då de av kommissionen

mot en tvångsavlösningslagstiftning i avseende å de vanliga jordtorpen

riktade anmärkningarna icke både tillämpning å de ifrågavarande

upplåtelserna, syntes såväl ekonomiska som socialpolitiska skäl tala för en

lagstiftning, varigenom rättighet bereddes åt lägenhetsinnehavare av nu

nämnt slag att under vissa omständigheter även mot jordägarens vilja inlösa

den jord, varpå deras byggnader vore uppförda, till ett av allmänna

myndigheter åsatt, efter vissa grunder beräknat värde. Detta önskemål

hade även av Östergötlands läns hushållningssällskap, som för detta läns

vidkommande verkställt en utredning om den ifrågavarande kategorien av

upplåtelser, framburits inför Kungl. Maj:t i skrivelsen den 22 mars 1910.

En sådan rättighet syntes emellertid icke böra göras ovillkorlig, utan borde

den förbindas med vissa villkor och garantier, avseende att förebygga sådana

lägenheters evärdliga avsöndrande, vilkas upplåtande på viss tid icke

vore en från huvudgårdens synpunkt väl beräknad åtgärd eller vilka eljest

av olika anledningar vore huvudgården eller dess ägare till olägenhet.

Från nu angivna synpunkter hade kommissionen funnit det önskvärt,

att lösningsrätt tillerkändes innehavare av vissa på längre tid under

nyttjanderätt upplåtna lägenheter. Under en resa, som kommissionen företagit,

hade ock utrönts, att bland innehavarna av dylika så kallade förpanta

ngslägenheter i allmänhet rådde en livlig önskan att komma i åtnjutande

av en sådan rättighet. Väl hade det i många fall lyckats lägenhetshavarna

att med jordägaren träffa avtal om förvärvande av äganderätt

till lägenheten. Antalet av förpantningslägenheter hade därför, enligt

vad från liera orter vitsordats, under de senare åren minskats. Men i

många fall hade oöverstigliga hinder mött för att på skäliga villkor utverka

en överlåtelse från jordägaren. Lägenhetsinnehavarens ställning

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition AV 172.

19

vore då synnerligen prekär, då den honom tillhöriga åbyggnaden icke utan

betydande värdeförlust kunde flyttas till annan fastighet.

Anledningen till uppkomsten av dessa lägenheter vore företrädesvis

att söka i den obenägenhet mot jorddelningar, särskilt av avsöndrings natur,

som utmärkt vår äldre lagstiftning. Ofta hade därför vid arvskiften i

allmogehem förekommit, att eu stärbhusdelägare övertagit hemmanet odelat,

under det att de andra tillgodosetts genom upplåtelser på längre tid av

för nyodling och bebyggelse ägnade områden. Likaledes hade man ej sällan

använt utvägen att mot städja, som ofta motsvarat en normal köpeskilling,

på längre tid upplåta nyttjanderätten till ett jordområde åt den, som ville

grunda eget hem och jordbruk. Särskilt i det senare fallet både vid besittningsrätten

ofta fästs det villkor, att lägenhetsinnehavaren årligen skulle

utgöra ett fåtal dagsverken till jordägaren. Upplåtelsen hade avsett än

viss tid, vanligen fyrtionio år, än nyttjanderättshavarens och hans hustrus,

stundom även deras barns, livstid.

Med sitt betänkande har kommissionen överlämnat ett i eldighet

med dessa grunder utarbetat förslag till lag om lösningsrätt för innehavare

av vissa på fyrtionio år eller längre tid avsöndrade lägenheter.

Över nämnda förslag hava genom lantbruksstyrelseris försorg

Kungl. Maj:ts befallningshavande i länen samt hushållningssällskapens förvaltningsutskott

blivit hörda, varefter lantbruksstyrelsen avgivit underdånigt

utlåtande i ärendet. Till förslaget får jag anledning återkomma i

det följande.

I sammanhang med det förslag till lag om expropriation, som fram- Riksdagens

lagts för riksdagen genom Kungl. Maj:ts proposition den 31 januari 1913, |srmajI * * * S°l9i^!

förelågo till riksdagens behandling motioner med förslag om längre gående

lagstiftningsåtgärder i syfte att genom tvångslösen av vissa slag av fast

egendom bereda personer tillhörande de obemedlade klasserna äganderätt

eller tryggad besittningsrätt till jord, av vilken de för bostads- eller

näringsändamål vore i behov.

1 en av dessa motioner hade, med upprepande av yrkanden, som varit

framställda i motioner vid föregående riksdagar, hemställts, att riksdagen

ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta utreda och, i den mån utredningen

därtill föranledde, för riksdagen framlägga förslag till lagstiftningsåtgärder

i ändamål:

att för jordbrukets upprätthållande och brukarnas frigörelse från beroende

i erforderliga fall och under för framtiden betryggande villkor åstad
komma

avlösning ytterst genom expropriation (tvångsavlösning) av torpares,

bolagsarrendatorers och deras vederlikars jordbruk på enskilda domäner,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.

att i erforderliga fall och under för framtiden betryggande villkor

åstadkomma avlösning ytterst genom expropriation (tvångsavlösning) av

mark från stora enskilda domäner för nya jordbruk och nya bostadslägenheter

samt

att i erforderliga fall och under för framtiden betryggande villkor

åstadkomma avlösrdng ytterst genom expropriation (tvångsavlösning) av

marken till lågenhetsinnehavares besittningar på ofri enskild grund.

Lagutskottet, som avgav gemensamt utlåtande över propositionen

och motionerna, förklarade sig anse, att, oavsett om rätt till expropriation

över huvud taget borde medgivas för de i motionerna angivna ändamål, bestämmelser

därom icke borde infogas i förslaget till lag om expropriation.

Beträffande själva saken åberopade utskottet, i fråga om de föreslagna

lagstiftningsåtgärderna för att åstadkomma tvångsavlösning av torpares,

bolagsarrendatorers och deras vederlikars jordbruk på enskilda domäner

samt av mark från stora enskilda domäner för nya jordbruk och

nya bostadslägenheter, följande yttrande, som av 1912 års lagutskott

avgivits i samma ämne: Att införa en avlösningsrätt ytterst genom expropriation

kunde icke vara tillrådligt. Expropriationsinstitutet, sådant det

hittills i vår rätt gestaltat sig, vore uppenbarligen avsett för undantagsfall.

Varje utvidgning av detta institut syntes också böra ske med

stor varsamhet. Häremot skulle alldeles strida att nu ställa i utsikt

införandet av en sådan expropriationsrätt, som påyrkats. Den omgestaltning

av jordbesittnings- och jordägareförhållandena, som uppenbarligen

skulle bliva en följd av en dylik åtgärd, skulle säkerligen icke

heller undgå att medföra en oförmånlig inverkan på det ekonomiska livet.

1 varje fall torde en lagbestämd lösningsrätt till jorden till förmån för de

i motionen avsedda jord besittare, vilka icke själva ägde den jord de innehade,

vara ägnad att medföra ett tillstånd av osäkerhet i jordbesittningsförhållandena,

vars verkan såväl för dem, till vilkas förmån avlösningen

skulle ske, som för dem, emot vilka den vore riktad, det icke syntes

möjligt att överskåda. Det kunde väl även med skäl ifrågasättas, om över

huvud taget de med avlösningsrätten åsyftade förmånerna skulle vinnas.

Åtminstone torde de lägenheter, som innehades av vissa kategorier torpare,

i många fall vara för små för att ensamt det till dem hörande jordbruk

skulle kunna föda sin ägare. Likasom ofta torpen och de skyldigheter,

som ålåge deras innehavare, vore behövliga för de större jordbruk, dit

de hörde, måste det å andra sidan mången gång vara en angelägenhet av

vikt även för torparna själva att från nämnda jordbruk få det stöd i

ekonomiskt avseende, som för närvarande merendels lämnades dem och

som skulle bortfalla med en ställning, sådan som den man ville bereda

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.

dom. I fråga om anskaffande av mark för bildandet av nya jordbruk och

nya bostadslägenheter borde slutligen åven erinras, att den frivilliga styckningen

av jorden under de senare åren väsentligen tilltagit samt att till

underlättande av densamma skifteslagstiftningskommittén i sitt den 28 juli

1911 avgivna förslag till lag om skifte av jord föreslagit sådan förändring

i gällande bestämmelser om ägostyckning, att nämnda institut skulle kunna

komma till användning i större utsträckning än förut.

Då vad sålunda anförts syntes fortfarande äga giltighet, fann 1913

års lagutskott sig icke kunna tillstyrka vidtagande av de i nämnda avseenden

föreslagna åtgärderna.

Beträffande frågan om avlösning av marken till lägenhetsinnehavares

besittningar å ofri enskild grund framhöll utskottet, att denna fråga komme

att till viss del finna sin lösning genom de i förslaget till lag om expropriation

meddelade bestämmelserna om rätt till expropriation för att

inom bebyggt område å ort med större sammanträngd befolkning åstadkomma

tryggade bostadsförhållanden. I fråga om de kategorier av lägenhetsinnehavare,

som icke omfattades av dessa bestämmelser, anslöt sig utskottet

till en vid 1912 års riksdag av lagutskottet uttalad och av andra

kammaren godkänd uppfattning, att lagstiftningsåtgärder även till deras

förmån vore av behovet påkallade, och utskottet hemställde därför om en

skrivelse till Kungl. Maj:t i syfte att påskynda lagstiftning till betryggande

av ifrågavarande lägenhetsinnehavares ställning.

Utskottets hemställan bifölls av båda kamrarna.

I den av riksdagen beslutade skrivelsen till Kungl. Maj:t, vilken

skrivelse avläts den 28 maj 1913, anfördes följande:

Otvivelaktigt befunne sig lägenhetsinnehavare, som vore ägare till

byggnader på ofri enskild grund, i de flesta fall i en synnerligen

otrygg ställning. Även om de genom inteckning eller, enligt den nya

lagen angående nyttjanderätt till fast egendom, genom skriftlig avhandling

kunde trygga sin besittningsrätt till tomten eller lägenheten under

upplåtelsetiden, äventyrade de i allt fall att vid nyttjanderättstidens slut

nödgas bortflytta sina byggnader eller, för att undgå detta, på vida hårdare

villkor än förut söka få upplåtelsen förnyad, därest ej, såsom ofta torde

vara fallet, åbyggnaderna vid besittningstidens slut skulle jämlikt upplåtelseavtalet

utan lösen tillfalla markägaren. Även under själva besittningstiden

kunde villkoren mången gång vara obilliga och värdet av besittningen

förringas genom varjehanda vid densamma fästade villkor eller

äventyr.

Denna fråga om åtgärder till betryggande av deras ställning, som

ägde byggnader å ofri grund, hade visserligen upptagits av torpkommissionen,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Egnahems
aakkunuiga.

Kungl. Majzta nåd. proposition Nr 172.

men det lagförslag, som kommissionen framlagt, hade ännu icke ansetts

kunna föreläggas riksdagen. Uppenbarligen skulle, därest detta förslag

komme till genomförande, de olägenheter, som i förevarande avseende gjort

sig gällande, i avsevärd omfattning undanröjas. Det ville ock synas riksdagen,

som borde hinder ej möta, att nämnda författningsförslag åtminstone

i de delar, som berörde här ifrågavarande ämne, kunde, efter tilläventyrs

erforderlig förändring eller omarbetning, i den närmaste framtiden genomföras.

Härvid syntes jämväl böra komma under övervägande, huruvida icke

sådan lösningsrätt, som i torpkommissionens betänkande föresloges, lämpligen

borde kunna utsträckas att omfatta även andra innehavare av å ofri

grund befintliga byggnader än i nämnda förslag avsåges.

I varje fall vore det angeläget, att den förevarande frågan snarligen

av statsmakterna företoges till avgörande.

På grund av vad sålunda anförts hemställde riksdagen, det täcktes

Kungl. Maj:t låta skyndsammast möjligt framlägga för riksdagen förslag

i syfte att medelst stadgande om lösningsrätt bereda ägare av byggnader

å ofri grund en mera tryggad ställning.

Jämväl vid följande riksdagar hava ovan omförmälda yrkanden om

lagstiftningsåtgärder i syfte, bland annat, att åstadkomma avlösning, ytterst

genom expropriation, av marken till lägenhetsinnehavares besittningar å

ofri enskild grund genom motion bragts under riksdagens behandling,

utan att härigenom emellertid föranletts någon ytterligare åtgärd i frågan

från riksdagens sida.

Förutnämnda av Östergötlands läns hushållningssällskap gjorda underdåniga

framställning remitterades till de sakkunniga, vilka jämlikt nådigt

bemyndigande tillkallats av chefen för jordbruksdepartementet för att verkställa

utredning av egnahemsfrägan samt utarbeta därav betingade förslag.

Med skrivelse den 30 september 1913 överlämnade egnahemssakkunniga

det sålunda över hushållningssällskapets skrivelse infordrade utlåtandet —

intaget som bilaga i de sakkunnigas den 14 oktober 1914 avgivna betänkande

i egnahemsfrågan, första delen, sid. 555 och följande —; i nämnda

skrivelse hänvisade de sakkunniga jämväl till innehållet i riksdagens berörda

skrivelse av den 28 maj 1913.

I sitt omförmälda utlåtande erinrade egnahemssakkunniga, att, sedan

hushållningssällskapets skrivelse blivit till dem remitterad, torpkommissionen

avgivit sitt betänkande med förutnämnda lagförslag. Vid sådant förhållande

ansåge egnahemssakkunniga det bästa sättet att besvara remissen

vara att till granskning upptaga kommissionens berörda förslag.

Egnahemssakkunniga yttrade vidare i sagda utlåtande:

s. 23 Kontrollera mot PDF

KuikjI. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.

23

Av en genom de sakkunnigas försorg verkställd utredning framginge,

att antalet inom landet på ofri grund befintliga jordbrukslägenheter vore

i runt tal 36,000. Jämförde man denna siffra med den officiella statistikens

uppgifter om antalet jordtorp och andra jordlägenheter, funne man,

att de sistnämnda för hela landet utgjorde 138,677. Det vore sålunda eu

högst betydlig del av dessa, vilkas åbyggnader och jord hade skilda ägare.

De självständiga brukningsdelarna under två hektar uppginge till 88,967, och

vid eu jämförelse härmed framginge sålunda tydligt, vilken avsevärd mängd

nya egna hem, som skulle skapas, därest eu friköpning av de nämnda

lägenheternas jord så småningom skulle komma till stånd. Antalet bostadslägenheter

på ofri grund vore ännu större, och sammanräknade man

dem med jordbrukslägenheterna, nådde man med tära lig säkerhet över

100,000, ett antal så överväldigande, att man ej kunde annat än förvåna

sig över att så mången byggt utan att äga den jord, på vilken hans hem

vore uppfört.

Visserligen torde det icke kunna ifrågakomma att friköpa jorden till

samtliga på ofri grund befintliga åbyggnader, enär ett stort antal lägenheter

till följd av sin natur, ofullständiga jordupplåtelseavtal och andra

orsaker vore så beskaffade, att en friköpning icke torde kunna ifrågasättas.

Men antalet bleve i alla händelser så avsevärt, och den å desamma bosatta

folkmängden vore så betydlig, att den allra största uppmärksamhet måste

ägnas lägenheterna på ofri grund, när åtgärder till egnahemsfrågans lösning

vidtoges.

Orsaken till att ett så stort antal åbyggnader vore belägna på ofri

grund läge nära till hands. Hemmansklyvning hade förut fått äga rum

endast på jord av viss natur och där endast till en fastslagen minimigräns,

enär man fordrat, att innehavaren skulle vara fullt besuten på sin hemmansdel.

Åven avsöndring under full äganderätt hade åtminstone tidvis

varit tillåten blott under villkor att besutenhet uppnåddes. Ända intill

senaste tid hade det varit förenat med stora svårigheter att vid såväl arvskifte

som köp av jord till en mindre lägenhet erhålla lagfart därå, i det

att lagstiftningen ställt så gott som oöverstigliga hinder i vägen därför.

Då lagfart icke kunnat erhållas, hade icke heller inteckning kunnat sökas,

och därigenom hade omöjliggjorts för den mindre bemedlade att inköpa

lägenheter av lämplig storlek. Man hade sålunda på allt sätt sökt hindra

mindre lägenheters uppkomst. Kravet om besutenhet hade frånträtts fullständigt

först år 1881, i det att tillstånd då lämnats att skifta alla under

enskild äganderätt varande hemman till hur litet hemmantal som helst.

Och härmed hade således lägenheter^ lämpliga för egna hem, kunnat förvärvas

och lagfaras.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.

Det vore tydligt, att nar lagstiftningen lade Linder i vägen för köp,

behovet av mindre lägenheter måste framtvinga andra former för upplåtelser.

Sålunda hade uppstått förpantningslägenheterna samt ann;tn jordavsöndring

på livstid eller på viss tid, högst femtio år, den längsta tillåtna.

Att dylika upplåtelser kommit till stånd även långt efter sedan styckning

och avsöndring av jord medgivits för åstadkommande av mindre lägenheter,

kunde helt säkert tillskrivas det förhållandet, att jordägarens obenägenhet för

avyttring av jord till självständiga småbruk varit för djupt rotad för att omedelbart

försvinna, och säkerligen sutte denna obenägenhet ännu mångenstädes

kvar, även om en annan åskådning allt mera börjat göra sig gällande.

Den ogynnsamma och otrygga ställning, innehavare av lägenhet på

ofri grund intoge i jämförelse ined våra dagars självägande småbrukare,

berodde sålunda huvudsakligast på den äldre åskådningen om nödvändigheten

av full besutenhet och den därpå byggda lagstiftningen.

Förutsättningarna för besutenhet hade emellertid vid förenämnda

tidpunkt undergått förändring. Förr måste den mindre jordbrukaren för

att kunna kallas besuten hava så stor jordareal, att han därpå kunde producera

tillräckligt med spannmål, icke allenast till löda åt sig och sin

familj, utan även till försäljning för att därmed gälda jordränta och skatter

samt betacka kostnaderna för inköp av andra livsmedel för eget behov.

Senare hade produktionen väsentligen omlagts, i det småbrukaren jämsides

med spannmålen kunnat avyttra ägg, smör, fläsk och trädgårdsprodukter

med mera, mången gång till avsevärt höga belopp. Omläggningen hade

varit en följd av förbättrade kommunikationer och industriens utveckling,

varigenom avsättning vunnits för ifrågavarande produkter. Den areal, som

sålunda nu krävdes för att småbrukaren skulle kunna vara besuten, vore

därför en helt annan, betydligt mindre än förr, i synnerhet där jordens

bördighet och avsättningsförhållandena möjliggjorde ett intensivt bruk och

en produktion av värdefullare alster.

Att upplåtelse av jord på viss kortare eller längre tid eller på livstid

utan särskilt betryggande villkor vore olämplig, när fråga vore om åstadkommande

av småbruk eller andra bebyggda lägenheter, därom torde vål

knappast numera råda delade meningar. Olägenheterna av dylik jordupplåtelse

vore ock synnerligen stora.

Där jordägaren icke vore villig att avhända sig den jord, som upplåtits

och på vilken lägenhetsinnehavaren ägde husen, vore dennes ställning

vid upplåtelsetidens utgång skäligen svag. Hade upplåtelsen ägt rum före

den 1 januari 1908, den dag då den nya lågen om nyttjanderätt till fast

egendom trädde i kraft — och till den tiden torde flertalet här ifrågavarande

upplåtelser vara att hänföra — gällde beträffande hans rätt 24 §

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.

25

i lagen den 27 juni 189G om hemmansklyvning, afstyckning och jordavsöndring.

Enligt berörda stadgande vore det honom eller, då lägenheten

varit upplåten på hans livstid, hans arvingar obetaget att därifrån avflytta

honom eller dem tillhörig åbyggnad, där ej stamhemmanets innehavare

ville lösa den. Klart vore, att jordägaren här bestämde priset. Utöver

värdet i nedrivet skick torde föga vara att erhålla, om lösen skulle ske.

Vare sig lösen skedde eller husen bortflyttades, lede lägenhetsinnehavaren

eller hans arvingar en icke oväsentlig förlust.

I samband med den nya lagen om nyttjanderätt till fast egendom

upphävdes berörda stadgande i 1896 års lag. A upplåtelser av ifrågavarande

slag, som skett efter den 1 januari 1908, gällde nya lagens bestämmelser

i 2 kap. 18 § angående hembud till jordägaren av byggnader, som

uppförts av arrendatorn. Dessa bestämmelser syntes emellertid vara föga

ägnade att upphjälpa ställningen för den sistnämnde. Lika litet som förut

hade här tillerkänts honom någon rätt till verklig ersättning för husen.

Väsentligen samma bestämmelser gällde i den särskilda arrendelagen för

Norrland och Dalarne den 25 juni 1909, vilken trätt i kraft den 1 september

samma år. Likväl bleve arrendatorns ställning så tillvida fördelaktigare,

som han till följd av stadgandet i lagens 8 § vore berättigad

att vid tillträdet erhålla för jordbrukets bedrivande nödiga byggnader och

i motsatt fall ägde själv uppföra sådana med rätt till full ersättning därför

av jordägaren.

En följd av att lägenhetsinnehavaren sålunda icke hade utsikt att erhålla

någorlunda rimlig ersättning för sina utlägg vore, att han, då upplåtelsetidens

utgång närmade sig, hade föga intresse av att hålla byggnaderna

i gott stånd. Såsom erfarenheten från skilda delar av landet visade

plägade ock sådana lägenheter vid upplåtelsetidens utgång vara i hög grad

förfallna, mången gång olämpliga att vidare användas till bostäder. Att

härigenom stora värden ginge förlorade vore uppenbart, och i en tid, då

statsmakterna på flera sätt lade sig vinn om att främja strävandena för

bildandet av nya egna hem, skulle det innebära en uppenbar inkonsekvens

och en osund ekonomi att låta massor av redan befintliga små egna hem

försvinna.

Det vore emellertid icke endast ekonomiska svårigheter som vållades

lägenhetsinnehavaren genom att han uppförde åbyggnader på ofri grund.

Givetvis måste den otrygga ställning, han intoge, verka i hög grad menligt

även i en del andra avseenden. Därest han icke kunde förskaffa sig

äganderätt till lägenhetens jord, vore hans framtidsutsikt att hemmet eu

gång utan hans eget förvållande upplöstes samt att han själv måhända

tvingades att söka sig en annan verksamhet. Tyvärr vore det ganska vanligt,

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 154 Käft. (Nr 172.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 172.

Nya expropriationslagen.

att jordägaren antingen helt och hållet vägrade lägenhetsinnehavaren att

inköpa jorden eller, om han ginge denne tillmötes härutinnan, begagnade

sig av tillfället att betinga sig en oskälig lösesumma för densamma.

Det hade på grund av vad sålunda anförts synts de sakkunniga såsom

i högsta grad önskligt, att åtgärder måtte vidtagas för att ifrågavarande

lägenhetsinnehavare i så stor utsträckning som möjligt måtte ernå

en mera tryggad ställning. För detta ändamål måste man söka bereda

dem rättighet att vid upplåtelsetidens slut med full äganderätt förvärva

den jord, de bebyggt, eller, där detta av eu eller annan orsak icke läte

sig göra, skälig ersättning för vad de måste överlämna till jordägaren.

Från såväl den enskildes som framför allt från samhällets synpunkt torde

det första av dessa strävanden vara vad man i främsta rummet borde söka

genomföra.

Vid skyddandet av lägenhetsinnehavarens intresse måste emellertid

tillses, att jordägarens rätt icke träddes alltför nära. Man måste nämligen

ihågkomma, att vid det slag av lägenheter, varom här vore fråga, jorden

endast upplåtits till innehavaren och att ägaren vid upplåtelsetidens utgång

vore juridiskt berättigad att återfå densamma. Det vore därför obestridligt,

att den av torpkommissionen föreslagna lösningsrätten innebure

ett ingrepp i äganderätten, ty de förmåner, staten genom en dylik lag

komme att bereda den ena parten, skulle ske på den andras bekostnad.

Vad egnahemssakkunniga anfört för ett ingripande från statens sida till

förmån för lägenhetsinnehavaren syntes dock till fullo motivera en dylik

åtgärd, under förutsättning likväl att icke jordägaren därigenom bleve

otillbörligt lidande.

I fortsättningen av sitt utlåtande upptaga egnahemssakkunniga till

granskning de särskilda bestämmelserna i torpkommissionens omförmälda

lagförslag; och hava de sakkunniga för egen del i ämnet avgivit förslag

till lag om lösningsrätt av vissa lägenheter å ofri grund. För

detta förslag och dess motivering samt för skiljaktigheterna mellan kommissionens

och de sakkunnigas förslag kommer jag att redogöra i det

följande.

I detta sammanhang må ock erinras om vissa bestämmelser i den

av det nu förflutna årets riksdag antagna och av Kungl. Maj:t den 12 sistlidne

maj utfärdade lagen om expropriation. Enligt 1 § av nämnda lag kan

expropriation ske för att inom bebyggt område vid järnvägsstation, hamnplats

eller fiskläge eller å annan ort med större sammanträngd befolkning

åstadkomma tryggade bostadsförhållanden. Närmare bestämmelser angående

detta slags expropriation äro meddelade i lagens 99—101 §§. Rätt till

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:U nåd. proposition Nr 172.

27

expropriation för sådant ändamål må, om den ej skall utövas av kronan,

icke beviljas annan än kommun eller municipalsamhälle, inom vars område

den mark är belägen, som expropriationen skall avse; expropriationen

må allenast avse område, som är bebyggt med boningshus, tillhöriga

annan än markens ägare. l)å mark för ändamålet exproprierats, är 113m

ägaren pliktig att till varje husägare, som det begär, försälja eller upplåta

det till hans hus hörande område.

Lika med riksdagen samt Östergötlands läns hushållningssällskap, torpkommissionen

och egnahemssakkunniga finner även jag ett behov vara för handen

av lagstiftningsåtgärder med syfte att bereda ägare av hus å ofri grund en

förbättrad ställning. Och den lagstiftning, som för sådant ändamål erfordras,

synes icke böra anstå i avvaktan på att övriga i förut omförmälda motioner

framställda yrkanden kunna varda upptagna till närmare behandling. Från

riksdagens sida har ju ock, såsom i det föregående nämnts, framställts

begäran att lagförslag i s}’fte att bereda ifrågavarande kategori av husägare

en mera tryggad ställning måtte framläggas snarast möjligt. Att

förut omnämnda bestämmelser i den nya expropriationslagen icke i nu

förevarande hänseende äro tillfyllest, lärer vara uppenbart. Obestridligt

är nämligen, att, såsom ock inom riksdagen framhållits, ägaren av

ett hus å ofri grund kan vara lika otr}~gg i sin ställning, om huset

icke ligger i ett samhälle, som för det fall att så är förhållandet. Från

den enskilde husägarens synpunkt är därför behovet av lagstiftningens

mellankomst lika stort i det ena fallet som i det andra. För att ägaren

av grunden skall kunna, genom expropriation eller annorledes, tvingas att

avstå någon del av sin egendom till husägarens förmån, är det dock icke

nog med dennes enskilda intresse, utan härför måste förutsättas att ett allmänt

intresse starkt framträder. Aven med häns}''ii till det allmänna

torde emellertid tryggande av husägarnas ställning i dylika fall böra betraktas

såsom en angelägenhet av stor betydelse. Det intresse, som här

gör sig gällande, är i själva verket icke något annat än egnahemsintresset.

Det vore föga följdriktigt, om ett samhälle, som högt skattar och på olika

sätt understödjer bildandet av nya egna hem, icke skulle anse det vara

av vikt att söka bevara de egna hem, som redan finnas.

Utan att i detta sammanhang ingå på en allmän behandling av

frågan, huruvida och i vilka fall utöver de i den nya expropriationslagen

stadgade tvångsrätt för befrämjande av egna hems uppkomst kan anses

påkallad, finner jag goda skäl föreligga för den mening, som jämväl i

princip godkänts av riksdagen, att lagstiftningen bör, när fråga är om

tryggande av ett eget hem, som redan vuxit upp på ofri grund, ytter
-

Departe
ments
chefen.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.

ligare inöjligöra förenandet av äganderätt till jord och hus i samma hand.

Samhällets intresse är här särskilt starkt; det allmännyttiga syftet förverkligas

ju med större säkerhet, då det egna'' hemmet redan finnes,

kanske sedan lång tid tillbaka, än när det gäller att under mer eller

mindre ovissa förutsättningar skapa ett nytt. Även hänsynen till den

enskilde gör sig med särskild styrka gällande. Mot jordägarens intresse

står husägarens. För den förre är det fråga om ett jordområde, som

redan länge brukats skilt från hans övriga egendom och som i regel

icke utgör någon mera betydande eller värdefull del av egendomen. För

den senare gäller det byggnader och andra anläggningar, på vilka han

under ett flertal år nedlagt arbete och kostnad, och vilka ofta utgöra den

enda grundvalen för hans bärgning. Utan lagstiftningens ingripande är

han i jordägarens händer. Denne kan förr eller senare tvinga honom att

lämna det brukade området utan annan rätt för brukaren än att bortföra

vad han därå äger av beskatfenhet att kunna bortföras. Att detta

genom bortförandet i huvudsak förlorar sitt värde ligger i sakens natur.

Väger man de olika intressena mot varandra, torde husägarens regelmässigt

befinnas vara det mera behjärtansvärda. Billighet och rättfärdighet tala säkerligen

oftast starkare för att jordägaren skall avstå någon ringa del av

sin jord, naturligtvis mot full ersättning, än att resultatet av husägarens

arbete och kostnad skall väsentligen förspillas. Den förra lösningen är

ock den för samhället fördelaktigare; genom densamma bevaras ett eget

hem, som eljest försvinner. Den, som äger hus å annans mark, är icke

hjälpt med att annan jord finnes att tillgå. Hans intresse är''fäst vid

just den mark, där huset är uppfört, och behovet av en tvångsrätt till

hans förmån är därför i detta fall större än i andra. På jordäganderättens

trygghet kan införande av en sålunda begränsad lösningsrätt icke inverka;

snarare är det att räkna bland åtgärder, som tjäna till undanröjande av

uppenbara missförhållanden, åt vilka den oinskränkta jordäganderätten

— delvis med föranledande av en numera upphävd jordlagstiftning —

givit upphov.

Den lösningsrätt, om vilken nu är fråga, synes emellertid icke

böra iklädas formen av rätt till expropriation. Denna form lämpar sig

väl för det i lagen om expropriation upptagna fallet, att ett samhälle vill inskrida

för att på en gång bereda tryggade bostadsförhållanden åt ett större antal

ägare av hus å ofri grund inom visst område. Men det skulle uppenbarligen

vara olämpligt, om Kungl. Maj:ts tillstånd behövde inhämtas för varje

gång äganderätten till jord och hus å någon enstaka lägenhet skulle genom

tvång sammanföras. Och även i övrigt är expropriationsförfarandet

alltför tungt och förenat med för stora kostnader att icke verka hämman
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ta nåd. proposition Nr 172.

2!»

de å det nu avsedda Ändamålets genomförande. Det rätta synes vara att,

såsom ock av torpkommissionen och egnahemssakkunniga föreslagits, införa

ett särskilt lösningsförfarande, anordnat så enkelt som kan vara förenligt

med säkerhet för att de olika intressenternas rätt blir behörigen tillgodosedd.

I enlighet med de huvudgrunder, som i det föregående angivits, har

jag — i anslutning till omförmälda av torpkommissionen samt egnahemssakkunniga

upprättade lagförslag — låtit inom justitiedepartementet utarbeta

förslag till lag om rätt för brukare av vissa områden till deras

inlösen. Vid den redogörelse, jag nu vill lämna för detta sistnämnda

förslag, kommer jag även att beröra huvudpunkterna i de tidigare förslagen

och angiva de skäl, på vilka jag i vissa delar ansett mig kunna

följa dessa förslag eller något av dem men i andra delar funnit avvikelser

böra göras från vad tidigare föreslagits.

Enligt torpkommissionens förslag skulle två huvudvillkor uppställas

för att en person, som brukade annans mark och bebyggt densamma, skulle

kunna förklaras berättigad till dess inlösen, nämligen dels att nyttjanderätten

till lägenheten upplåtits för viss tid ej understigande fyrtionio år,

dels att värdet av den till lägenheten hörande jord befunnes understiga

värdet av den nyttjanderättshavaren tillhöriga åbyggnaden. Att innehavare

av nyttjanderätt för livstid sålunda uteslutits från lösningsrätt har

av torpkommissionen motiverats därmed, att jämte upplåtelser på livstid

av samma typ som upplåtelserna för minst fyrtionio år funnes andra, i

den yttre formen överensstämmande livstidsupplåtelser till fördelstagare,

backstugusittare och andra med dem jämförliga grupper, vilka upplåtelsers

fortbestånd utöver den enskildes livstid ej kunde anses särskilt önskvärt.

1 fråga om upplåtelsetiden hava egnahemssakkunniga väsentligt utvidgat

förevarande lagstiftnings omfattning, i det de velat låta lösningsrätt

vid viss tids arrendeupplåtelse inträda, så snart tiden överstiger tjugu

år, samt förenat samma rätt jämväl med upplåtelse för arrendator^ livstid.

De sakkunniga hava förklarat sig anse, att genom den snäva begränsning,

lösningsrätten i torpkommissionens förslag erhållit, densamma

skulle få alltför liten tillämplighet och komma endast ett så ringa antal

lägenhetsinnehavare till godo, att ändamålet med den föreslagna lagstiftningen

skulle i avsevärd mån förfelas. Därtill komme, att ett stort antal på livstid

upplåtna lägenheter vore av den natur, att deras fortbestånd såsom

egna hem vore önskvärt ur samhällets synpunkt. Samtliga på livstid upplåtna

lägenheter borde bliva föremål för lösningsrätt, om de i övrigt uppfyllde

villkoren härför. För att än ytterligare utsträcka lagens räckvidd

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ti nåd. proposition Nr 172.

borde under samma villkor lösningsrätt finnas även i fråga om lägenheter

upplåtna för viss kortare tid än fyrtionio år. De sakkunniga hade sålunda

ansett sig böra föreslå en upplåtelsetid, överstigande tjugu år, såsom

den kortaste för att berättiga lägenhetsinnehavare till inlösen av jorden.

Eu längre upplåtelsetid än den av de sakkunniga föreslagna kunde icke

fordras, utan att ett stort antal lägenheter på ofri grund skulle uteslutas.

A andra sidan vore en kortare tid än den föreslagna icke tillrådlig,

dels därför att upplåtelser på kortare tid måste betraktas såsom

alltför tillfälliga för att berättiga innehavaren att inlösa jorden, dels därför

att på sådan tid upplåtna lägenheter i regel läge i alltför omedelbar

förening med huvudgården för att icke ett särskiljande med full äganderätt

skulle kunna medföra avsevärda olägenheter för densamma, ett förhållande

som icke i närmelsevis så hög grad gällde beträffande de på

längre tid eller livstid upplåtna. Vidare torde de fall, i vilka åbyggnader

vid kortare upplåtelsetid uppförts på ofri grund, höra till undantagen

och antalet dylika lägenheter sålunda vara alltför obetydligt för att

hänsyn behövde tagas till dem. Maximitiden för arrendeupplåtelser vore

därjämte i allmänhet tjugu år. Det vore ju ingalunda sällsynt, att till

en lägenhetsinnehavare på verkligt arrende utlämnades jord, gränsande

intill hans lägenhet, och givetvis skulle det vara olämpligt, om dylik

jord, som icke kunde räknas tillhöra lägenheten i egentlig mening, skulle

kunna bliva föremål för inlösen, vilket kunde bliva fallet, om inlösningsrätten

finge tillämpas vid tjuguårsupplåtelser.

Aven de av torpkommissionen föreslagna villkoren i avseende å lägenhetens

åbyggnader hava förändrats av de sakkunniga. Enligt deras förslag

skall nämligen endast fordras, att lägenheten är så fullständigt bebyggd;

att den utgör ett eget hem. De sakkunniga hava ansett det kunna

befaras, att genom det av torpkommissionen uppställda villkoret, att åbyggnadernas

värde skulle överstiga jordens, från lösningsrätt i många fall undantages

just de lägenheter, vilkas fortbestånd såsom självständiga egna

hem staten hade det största intresset av att trygga. Ehuru de småbruk,

där det huvudsakligaste värdet läge i jorden, sannolikt icke uppginge till

något större antal, vore det dock otvivelaktigt dessa, som i regel vore de

värdefullaste. För att utesluta lösningsrätt till sådana lägenheter, vara

innehavaren endast ägde mindre värdefulla byggnader, borde likväl som

villkor stadgas, att innehavaren skulle å lägenheten äga bostad och för lägenhetens

skötsel i övrigt nödiga byggnader.

I likhet med egnahemssakkunniga håller jag före, att, om det med

förevarande lagstiftning eftersträvade målet skall vinnas, man icke kan

stanna vid en lösningsrätt så starkt begränsad som enligt torpkommissio
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. MajUs nåd. proposition Nr 172.

31

nens förslag. Samma uppfattning synes hava gjort sig gällande hos riksdagen,

enligt vad som framgår av dess i förenämnda skrivelse framställda

anhållan, att det skulle tagas under övervägande, huruvida icke lösningsrätten

lämpligen borde kunna utsträckas till andra innehavare av byggnader

å ofri grund än de i sistberörda förslag upptagna.

Det förefaller mig ock, som om man, i den mån lösningsrätten skall

bero på upplåtelseavtalets innehåll, bör kunna biträda vad egnahemssakkunniga

föreslagit och alltså såsom villkor stadga, att upplåtelse skall hava

skett antingen för viss tid, överstigande tjugu år, eller för livstid. En

annan fråga, till vilken jag sedermera återkommer, är, huruvida icke även

besittning i mer än tjugu år bör kunna utgöra tillräcklig förutsättning

för lösningsrätt, oavsett om något upplåtelseavtal träffats eller vad ett

träffat avtal innehåller.

Vad därefter angår åbyggnadernas beskaffenhet och värde synes det

även mig vara en för sträng fordran, att deras värde skall överstiga värdet

av jorden. Att vidhålla en sådan fordran skulle säkerligen innebära

en ganska väsentlig inskränkning av lagstiftningens verkan. A andra

sidan är jag icke benägen att, såsom de sakkunniga föreslagit, helt och

hållet avstå från anspråket på att byggnaderna skola hava ett visst minsta

värde i förhållande till jorden. Genom fasthållande av detta anspråk, skäligen

begränsat, torde på ett lämpligt sätt givas uttryck åt att lösningsrätten

icke avser några större egendomar med högt jordvärde. Enligt

det nya förslaget måste sålunda, för att inlösen skall få ske, minst

en fjärdedel av det värde, jorden med därå befintliga byggnader äger,

belöpa å de brukaren tillhöriga byggnaderna. Vidare bör fordras, att

dessa byggnader äro sådana att de bereda nöjaktig bostad åt nyttjanderättshavaren

och hans familj. Denna fordran, som framställts även

av de sakkunniga, har erhållit uttryck jämväl i det nya förslaget.

Huru det uppställda villkoret om byggnadernas värde i förhållande

till jorden kommer att verka i tillämpningen, kan naturligtvis icke med

säkerhet bedömas, då man i detta avseende icke har att bygga på någon

mera fullständig eller tillförlitlig statistik. Torpkommissionen har i sitt

betänkande sammanfört uppgifter dels å prisen för tunnland åkerjord i de

olika länen dels rörande brandförsäkringsvärdet å torpens åbyggnader inom

olika delar av riket. De senare, ganska fåtaliga uppgifterna avse, åtminstone

i första rummet, egentliga torp, vilkas åbyggnader alltså tillhöra

jordägaren, men man torde kunna förmoda, att förhållandena äro ungefär

liknande, när brukaren äger åbyggnaderna. Beträffande de slutsatser, som

möjligen kunna dragas av dessa uppgifter, vill jag endast nämna följande.

Med en av torpkommissionen föreslagen medeltalsberäkning skulle

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.

man kunna antaga åbyggnadernas värde till 2,000 kronor och jordens

värde till 300 kronor för tunnland. I fråga om lägenheter, vilkas jordvärde

icke överstiger 6,000 kronor, alltså lägenheter med en areal av högst

20 tunnland, skulle då lösningsrätt kunna tillkomma brukaren och sannolikt

ofta även beträffande större lägenheter, då byggnadernas värde ä

dem icke sällan torde överstiga det beräknade medelvärdet för samtliga

torp. Om vidare beaktas, att enligt en av torpkommissionen för aderton

län uppgjord statistik över torpens fördelning i olika storleksklasser 79,i

procent av torpen hava en areal av högst 10 tunnland, förefaller det antagligt,

att berörda villkor icke skall utgöra något hinder för att avlösningen

får en vidsträckt omfattning. Erinras må också, att egnahemssakkunniga

ansett sannolikt, att de småbruk, där det huvudsakligaste värdet ligger

i jorden, icke uppgå till något större antal.

Enligt såväl torpkommissionens som egnahemssakkunnigas förslag

förutsättes, åtminstone efter ordalydelsen, att samtliga byggnader å det

ifrågavarande området tillhöra nyttjanderättsinnehavaren. Om någon, även

den obetydligaste, byggnad tillhör jordägaren, skulle alltså lösningsrätt

vara utesluten. Detta synes dock knappast vara befogat. Man torde icke

hava anledning begära mer än att den huvudsakliga åbyggnaden tillkommit

genom brukarens försorg och är i hans ägo, och detta bör, praktiskt

sett, följa dels av bestämmelsen, att lägenheten skall hava på förut angivet

sätt bebyggts av brukaren eller föregående brukare, vars rätt övergått

å honom, dels därav, att värdet å brukarens byggnader skall motsvara

minst en fjärdedel av värdet å lägenheten med alla därå befintliga byggnader,

vem de än tillhöra.

Torpkommissionens förslag var avsett att gälla såväl lägenheter, upplåtna

före tiden för den föreslagna lagens ikraftträdande, som lägenheter, upplåtna

efter nämnda tid. Enligt egnahemssakkunnigas förslag däremot skulle

ett villkor för lösningsrätt vara, att lägenheten, då lagen träder i kraft, vore

med brukaren tillhöriga byggnader så fullständigt bebyggd, att den utgjorde

ett eget hem; och förslaget skulle alltså icke kunna tillämpas i fråga om

andra lägenheter än sådana, som upplåtits åt brukaren före lagens

ikraftträdande. Den senare ståndpunkten intages även av det nu förevarande

lagförslaget, som fordrar, att det till inlösen ifrågasatta området

redan ett år före den tidpunkt, då lagen träder i kraft, var av brukaren

eller föregående brukare, vars rätt övergått å honom, bebyggt med nöjaktig

bostad för brukaren och hans familj. Den föreslagna lagen är sålunda

av retroaktiv natur, i det densamma åt avtal, ingångna före lagens

ikraftträdande, tillägger en ny och vid avtalens träffande oförutsedd rättsverkan.

Det säregna i lagstiftningen framträder ännu starkare däri, att

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kuiigl. Maj:ta nåd. proposition Nr 172.

33

dess verkningar äro endast retroaktiva; avtal, som ingas efter lagens ikraftträdande,

lämnas oberörda av densamma.

Att förevarande lagstiftning måste verka retroaktivt, om dess syfte

skall vinnas, ligger i öppen dag. Det gäller ju att avhjälpa den nödställda

belägenhet, i vilken ägare av redan upppförda hus å annans mark nu

befinna sig eller kunna förväntas komma på grund av osäkerheten i deras

rätt till marken. Man har endast att välja mellan att antingen avstå

från tanken att på lagstiftningens väg bispringa dessa lägenhetsinnehavare

eller oek åtnöjas med att den nya lagen får en ur vanliga lagstiftningssynpunkter

mera ovanlig karaktär. Erkänner man, att ett viktigt allmänt

intresse ligger till grund för den föreslagna lösningsrätten — och utan ett

sådant erkännande kan dess införande givetvis icke ifrågasättas — måste

den för övrigt framstå såsom nära besläktad med expropriationsrätten,

ehuru iklädd en annan form än denna. Och att, då ett nytt expropriationsändamål

godkännes av lagstiftningen, även förut bestående äganderätts-

och nyttjanderättsförhållanden måste vika för detsamma kan icke

vara föremål för något tvivel.

Mera ovisst kan det möjligen förefalla, huruvida det är klokt att

icke låta den föreslagna lagen få tillämpning jämväl i fråga om upplåtelser,

som göras efter lagens ikraftträdande. Det torde emellertid, såsom

egnahemssakkunniga yttrat, förhålla sig så, att jordupplåtelser av ifrågavarande

beskaffenhet numera endast undantagsvis förekomma, enär jord

för bildande av verkliga egna hem på egen grund så gott som överallt

finnes att köpa. Önskvärt är också, att lösningsrätten så mycket som

möjligt göres oberoende av åtgärder, som en nyttjanderättshavare kan komma

att vidtaga i syfte endast att förvärva äganderätt till den upplåtna jorden.

Detta vinnes genom lagens fordran, att lägenheten skall vara på angivet sätt

bebyggd redan vid en tid, då förslagets innehåll ännu icke kommit till allmänhetens

kännedom, den 1 januari 1918, eller ett år före den tid, då lagen

är avsedd att träda i kraft. Med nämnda begränsning av lagens omfattning

innebär densamma icke någon för framtiden gällande förändring av

de rättsverkningar, som följa av upplåtelseavtal för längre tid, utan

allenast en övergående reglering för avhjälpande av bestående missförhållanden.

Såväl torpkommissionen som egnahemssakkunniga hava föreslagit,

att lösningsansprak i avseende å ett område ej skall kunna framstallas

förr än då nyttjanderätten till detsamma upphör; och i denna del överensstämmer

det inom justitiedepartementet utarbetade förslaget med de

tidigare. Egnahemssakkunniga, vilka, på sätt jag i det följande kommer

att närmare omnämna, velat tillerkänna jordägaren rätt att genom

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 154 Käft. (Nr 172.) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.

att själv inlösa brukarens byggnader förekomma brukarens inlösen av

jorden, hava till stöd för sin ståndpunkt i nu förevarande hänseende

anfört, att, om en lägenhetsinnehavare före avtalstidens slut gjorde

framställning att få inlösa lägenhetens jord, jordägaren kunde genom

att använda den honom då tillkommande lösningsrätten till byggnaderna

i förtid frånhända innehavaren lägenheten. Måhända bör detta

skäl icke anses avgörande; om innehavaren, även med berörda risk,

föredrager att tidigare än vid angivna tidpunkt få sitt äganderättsanspråk

avgjort, kan det synas att detta borde stå honom fritt. Både

för innehavaren och i viss mån från det allmännas synpunkt kunde det

också vara fördelaktigt, att det egna hemmets betryggande i innehavarens

ägo — i de fall då lösningsförfarandet leder härtill — koinine till

stånd så snart som möjligt. Men då det nödläge för innehavaren, vilket

lagstiftningen har till ändamål att undanröja, icke inträder förr än vid

nyttjanderätt ens upphörande, torde det knappast vara befogat att låta

tvångsrätt före denna tid utövas mot jordägaren.

År det fråga om en upplåtelse för livstid, är enligt såväl äldre som

gällande lagstiftning nyttjanderättshavarens hustru i allmänhet berättigad

att njuta nyttjanderätt eu till godo, så länge hon förbliver änka. Behovav

lösningsrätt uppstår i sådana fall icke förr än efter änkans död eller

inträde i nytt gifte.

Lösningsrätten vid upplåtelse för viss tid bör tydligen tillkomma den,

som är brukare vid upplåtelsetidens slut. Denna regel gäller utan vidare,

även om efter den ursprunglige brukarens död delägarna i hans bo, enligt

vad lagstiftningen i regel medgiver, inträtt i hans ställe eller om

eljest brukanderätten — med eller utan jordägarens samtycke, allteftersom

den för varje fall gällande lagstiftning bestämmer — under upplåtelsetiden

övergått från en person till en annan. Vid upplåtelse för livstid

synes lösningsrätten, oavsett om den i det särskilda fallet uppkommer

vid brukarens död eller först när även änkas besittningsrätt upphör, böra

tilläggas delägarna i brukarens bo.

Beträffande naturen av de fastigheter, som skola kunna inlösas, föreligger

en viss skiljaktighet mellan torpkommissionens och egnahemssakkunnigas

förslag. Det förra avser endast lägenheter, som lyda under eu

huvud fastighet och icke äro för alltid utan endast för viss längre tid avsöndrade

från denna. Däremot förutsättes i det av egnahemssakkunniga

framlagda lagförslaget, att den under en huvudgård lydande lägenhet, som

skall inlösas, kan redan före inlösen vara en fastighet för sio-. De sakkunniga

anföra ock i sm motivering, att de lägenheter, om vilka i detta

sammanhang bleve fråga, visserligen vanligast icke utgjorde i kameralt

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muy.ts nåd. proposition Nr 172. 35

hänseende självständiga fastigheter utan i allmänhet bestode av en under

huvudgården lydande äga, men att det ej vore uteslutet, att motsatsen

kunde inträffa. Lägenheten kunde, helt eller delvis, bestå av ett redan

frånstyckat område, en redan verkställd avsöndring eller en kameralt självständig

utjord; likafullt borde rätt till lösen medgivas innehavaren. I

det nu föreliggande förslaget har man återvänt till den uppfattningen, att

inlösningsrätten endast skall gälla jordområden, som icke äro för alltid

avskilda från huvudfastigheten utan avsöndrats på viss tid eller livstid

eller i annan form upplåtits med nyttjanderätt. Med hänsyn ej mindre

till jordägaren än även — då, enligt vad av senare bestämmelser framgår,

förefintliga inteckningar skola förlora sin giltighet i det inlösta området

— till inteckningshavare är det av vikt, att detta område icke kan

utgöra annat än en mindre de] av den fasta egendom, som tillhör jordägaren

eller svarar för inteckningarna. En dylik begränsning kan emellertid

svårligen fasthållas, om genom ägostyckning utbrutna eller eljest självständiga

fastigheter finge vara föremål för inlösen. Att på lämpligt sätt

ordna inteckningshavares ställning skulle ock för sådant fall i andra hänseenden

vara förenat med stora svårigheter. Det torde dessutom, såsom

även egnahemssakkunniga framhållit, vara det regelmässiga, att lägenheter,

som bebyggts av innehavaren, utgöra en del av en större fastighet. Och

behovet av en inlösningsrätt till självständiga lägenheter synes jämväl i

det avseendet vara mindre starkt framträdande, att desamma i allmänhet

torde vara lättare tillgängliga för förvärv genom avtal.

I båda de äldre förslagen hava meddelats föreskrifter om vissa undantag

från lösningsrätten. Sålunda har torpkommissionen föreslagit, att sådan

rätt icke skall äga rum, om ny t tj anderätten till lägenheten upplåtits

med det villkor, att de vid besittningstidens slut å lägenheten befintliga

byggnader skola utan lösen tillfalla jordägaren. Detta undantag har av

egnahemssakkunniga utsträckts att gälla, även då byggnaderna skola vid

upplåtelsetidens slut tillfalla jordägaren mot särskilt avtalad lösen. 1 det

nu föreliggande förslaget har samma undantag bibehållits med den ytterligare

utvidgning, att lösningsrätt skall vara utesluten, så snart byggnaderna

skola vid nämnda tidpunkt tillfalla jordägaren, oavsett på vilka

villkor detta skall ske.

Vidare har från egnahemssakkunnigas förslag hämtats det undantaget,

att lösningsrätt icke skall äga rum, då området frånträdes på den

grund, att brukanderätten förverkats.

Då. i torpkommissionens förslag stadgas, att lägenhet, som inlöses,

skall utbrytas från huvudfastigheten genom avsöndring, om vilken skall

gälla vad eljest är föreskrivet om jordavsöndring, torde detta stadgande

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.

innebära, att de allmänna bestämmelserna om avsöndringsrättens begränsning

skola äga tillämpning. Vilken ståndpunkt egnahemssakkunnigas förslag

intager i samma fråga är mera ovisst. Såsom jag förut framhållit

torde det emellertid icke böra medgivas, att inlösen sträckes längre än till

en mindre del av huvud fastigheten. Den i 20 § av lagen den 27 juni

1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring givna bestämmelse,

enligt vilken av hemmans ägovälde icke må för alltid avsöndras

mer än en femtedel av ägovidden i en eller flera delar, synes i nämnda

hänseende innefatta en lämplig inskränkning. I en senare paragraf av

föreliggande förslag har jämväl meddelats en föreskrift, motsvarande den

av torpkommissionen föreslagna, att område vid inlösen skall avsöndras

från den övriga fastigheten.

Egnahemssakkunniga, vilka, såsom jag förut framhållit, velat väsentligen

utvidga förevarande lagstiftnings omfattning utöver de av torpkommissionen

uppdragna gränserna, hava emellertid på samma gång velat

betrygga jordägarens ställning genom att — med upptagande av ett av

Östergötlands läns hushållningssällskap i dess förenämnda skrivelse framställt

förslag giva jordägaren rätt att inlösa brukarens byggnader, om jordägaren

föredrager sådant framför att låta brukaren inlösa jorden. En dylik ömsesidig

lösningsrätt syntes, enligt vad de sakkunniga anfört, i "så stor utsträckning

som möjligt skipa rättvisa åt båda parterna. Intrånget i jordägarens

rätt skulle otvivelaktigt bliva av mindre betydelse och olägenheterna

för honom jämförelsevis små. Visserligen skulle lägenhetsinnehavaren

å sin sida icke hava garanti för att under alla förhållanden få friköpa lägenheten,

men utsikterna härför borde kunna bliva ganska stora, och även

om jordägaren koinme att lösa byggnaderna, hade ägaren av dessa dock

den fördelen att för dem erhålla skälig ersättning. Den osäkerhet, som

nu vore den svagaste punkten i dylika lägenhetsinnehavares ställning, skulle

genom den föreslagna anordningen bliva i huvudsak undanröjd. Härigenom

skulle säkerligen skapas lyckligare förhållanden för den ifrågavarande

samhällsklassen. Ur allmän ekonomisk synpunkt skulle ock stora fördelar

vara att vinna, i det lägenheterna skulle bliva bättre underhållna än vad

nu vore fallet, då deras innehavare genom den säkra utsikten att erhålla

skälig ersättning för de å byggnaderna nedlagda kostnader skulle hava all

anledning att väl underhålla desamma, även då upplåtelsetiden närmade

sig sitt slut.

Mot den av egnahemssakkunniga sålunda föreslagna bestämmelsen om

ömsesidig lösningsrätt skulle, åtminstone om, såsom enligt egnahemssakkunnigas

förslag är fallet, kravet på jordägaren begränsades till att avse allenast

inlösen av brukarens byggnader, kunna invändas, att med detta stad
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kun/jl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172. 37

gande risk förefunnes, att det inledda lösningsförfarandet ej komma att

resultera i det, som man med förevarande lagstiftningsarbete esrentlisren

ville uppnå, nämligen att genom jordäganderättens överförande i brukarens

hand hans egna hem bevarades åt honom. Denna invändning torde

icke vara utan ett visst berättigande. Emellertid torde man säkerligen

genom att så anordna berörda ömsesidiga lösningsrätt, att jordägaren icke

till följd av allt för lindriga lösningsvillkor huller för sig fördelaktigt att

utan verkligt skäl förhindra brukaren att förvärva äganderätt till brukningsområdet,

kunna väsentligen begränsa nämnda risk. Och det lärer svårligen

kunna förnekas att en ömsesidig lösningsrätt i rent praktiskt hänseende är

förenad med ej oväsentliga fördelar. Först och främst lärer den vara ägnad att

förmildra de invändningar om intrång i jordägarens rätt, som kunna komma

att göras mot den föreslagna lagstiftningen. Vidare bör erkännas,

att jämväl användande av jordägarens lösningsrätt leder till eu utgång

väsentligt bättre än den, som kan befaras under oreglerade förhållanden.

Aven genom jordägarens inlösen av byggnaderna förenas äganderätten

till jorden och till byggnaderna hos samme man; en lägenhet lämpad

att utgöra ett eget hem fortbestår, och man undgår det förspillande av

allmännyttiga värden, som ligger däri, att byggnader slopas och med dem

förenade anläggningar åtminstone delvis förlora sin betydelse. Såsom

egnahemssakkunniga framhållit, undvikes ock faran för att under de sista

åren av upplåtelsetiden brukaren skall låta byggnaderna förfalla. På

samma gång det allmännas intresse sålunda i viss mån bevaras, blir

husägarens ställning fördelaktigare. I stället för att han eljest skulle

kunna nödgas bortföra sina byggnader, som härigenom bleve i huvudsak

värdelösa, får han rätt till betalning för desamma efter det värde de

äga på den plats, där de äro uppförda.

I anslutning till vad sålunda anförts har jag ansett ett stadgande

om ömsesidig lösningsrätt böra inflyta i lagförslaget. Emellertid har i

detta stadgande upptagits en bestämmelse, vilken, om den ock närmast

tillkommit i syfte att för varje fall tillförsäkra brukaren skälig gottgörelse

för arbete och kostnader, som han på området nedlagt, jämväl torde bidraga

att göra förevarande lagstiftning effektiv i den riktning man främst

avser. Vid rätten för jordägaren att genom inlösen av brukarens byggnader

bevara äganderätten till brukningsområdet har nämligen knutits skyldighet

för honom att till brukaren gälda ersättning för jordförbättringar.

För de närmare föreskrifterna härom torde jag få redogöra vid behandlingen

av 3 § i förslaget.

Av vad ovan anförts till stöd för den ömsesidiga lösningsrättens

upptagande i förevarande lagstiftning följer emellertid icke med nödvän
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.

38

dighet, att sådan rätt bör utan vidare äga ram i alla de fall, denna la»- stiftning avser att reglera. Då fråga är om upplåtelser av sådan art, som

i torpkommissionens förslag avsågs, d. v. s. där upplåtelsetiden är bestämd

till fyrtionio år eller längre tid, torde jordägarens intresse att bevara

äganderätten till den upplåtna lägenheten endast undantagsvis vara

så starkt, att möjlighet bör beredas honom att ställa sig i vägen för brukarens

lösningsanspråk. Kommissionen, vars förslag icke innehåller någon

bestämmelse om ömsesidig lösningsrätt, har sökt tillgodose jordägarens intresse

i sådana fall genom att stadga, att lösningsrätt icke skall tillkomma

brukaren, därest lägenheten ligger på mindre än tvåhundra meters avstånd

från till huvudgården hörande boningshus, tomtplats eller trädgård

eller eljest har sådant läge, att dess inlösen är ägnad att tillskynda huvudgårdens

ägare intrång eller olägenhet. Östergötlands län hushållningssällskap

har, såsom jag i det föregående omnämnt, föreslagit, att där inlösen

av marken till ofri lägenhet prövades uppenbarligen bliva till skada

eller avsevärd olägenhet för jordägaren, denne borde äga rätt att mot inlösen

av brukarens byggnader samt utgivande av ersättning för förbättringsarbeten

med mera bevara äganderätten till lägenhetens mark. Hår

är alltså fråga om ömsesidig lösningsrätt, ehuru sällskapet tänkt sig att i

alla händelser myndighet skulle pröva, huruvida förutsättning för densammas

utövande förelåge.

För egen del anser jag att, där fråga är om upplåtelse på fyrtionio

ar eller längre tid, lösningsrätt för jordägaren bör äga rum allenast i fall,

närmast motsvarande dem, i vilka kommissionen velat utestänga brukaren

från lösningsrätt. Där ett område under så lång tid som nära ett hälft

århundrade eller däröver brukats skilt från huvudfasti gbeten, torde i regel

därmed utan olägenhet för densammas ägare kunna fortfara, och det finnes

då knappast något skäl, varför denne utan särskild anledning skulle

kunna hindra brukaren att förvärva äganderätten till området. För den

händelse emellertid områdets belägenhet är särskilt ogynnsam för huvudfastigheten

eller därå befintlig anläggning — exempel på sådant läge har

i det föregående lämnats — kan jordägarens intresse av att bevara äganderätten

till detsamma givetvis vara så starkt, att det bör äga företräde

framför brukarens lösningsanspråk, dock naturligen under förutsättning,

att jordägaren till brukaren gäldar sådan ersättning, varom i lagförslaget

stadgas. Till nu förevarande fall synes mig således jordägarens lösningsrätt

vid upplåtelser å tid, varom nu är sagt, böra inskränkas. Lagförslaget

medgiver — dock under en särskild förutsättning, för vilken jag

strax skall redogöra — vid ifrågavarande långvariga upplåtelser jordägaren

lösningsrätt, där området ligger inom tvåhundra meters avstånd från bo
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.

39

ningshus, tomtplats eller trädgård å huvudfastigheten, eller eljest områdets

inlösen skulle medföra avsevärd olägenhet för densamma. Beträffande

formuleringen av sistnämnda villkor torde allenast böra anmärkas,

att med avsevärd olägenhet lärer böra förstås sådan olägenhet, som vid

opartisk prövning finnes vara till verkligt men för huvudfastighetens

lämpliga bruk. Skulle brukaren i fall, varom nu är fråga, bestrida, att

förutsättning för jordägares lösningsrätt föreligger, är, såsom av en följande

paragraf framgår, tvisten därom avsedd att lösas av skiljemän.

Det är emellertid icke nog med att det förhållande, som, enligt vad ovan

sagts, kan av jordägaren åberopas såsom grund för hans anspråk på lösningsrätt,

föreligger vid upplåtelsetidens slut, då frågan om områdets inlösen

bliver aktuell. Detsamma måste ock, för att kunna i förberörda hänseende

användas, hava förefunnits jämväl den 1 januari 1918. Förändringar,

vilka därefter inträffat, exempelvis genom anläggning eller utvidgning

av trädgård å huvudfastigheten, inverka icke. Jordägaren har nämligen

icke ansetts böra erhålla tillfälle att genom åtgärder, vidtagna efter

det förslagets innehåll varder för allmänheten känt, bereda sig möjlighet

att avvisa brukarens lösningsanspråk.

Uti en vid egnahemssakkunnigas betänkande fogad reservation har

av två av de sakkunniga föreslagils, att jordägaren, därest han ville

förekomma inlösen av jorden, för sådant ändamål skulle hava ej blott att

inlösa byggnaderna utan även att till brukaren utgiva ersättning för verkställda

jordförbättringar. De sakkunnigas majoritet har icke upptagit detta

förslag, då de ansett den förmån, som tillförsäkras brukaren därigenom att

han erhåller ersättning för byggnaderna, vid jämförelse med nuvarande

förhållanden vara så betydande, att någon anledning icke förelåge att

medgiva honom den därutöver föreslagna ersättningen. Jag anser mig

emellertid böra i denna fråga ansluta mig till reservanternas uppfattning.

Det synes mig ej väl överensstämma med förevarande lagstiftnings vare

sig allmänna förutsättning eller syfte, att jordägaren skulle genom att

allenast gälda lösen för brukarens b3^ggnader kunna omintetgöra dennes

strävan att såsom eget hem förvärva det område, han måhända genom

mångårigt arbete lyckats dana till en tryggande grundval för sin bärgning.

Kan brukaren icke med äganderätt förvärva sin lägenhet — att

han gör detta måste, såsom jag redan framhållit, givetvis i det övervägande

flertalet fall anses såsom det önskvärda — synes han dock ej böra helt

gå miste om frukterna av det arbete och de kostnader, han under upplåtelsetiden

å densamma nedlagt, och varigenom den på ett bestående

sätt vunnit i värde. Därest denna värdeförhöjning slutligen kommer jordägaren

till godo, lärer det icke kunna anses obilligt att denne, åtminstone i

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kung1. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.

viss man, lämnar brukaren gottgörelse för densamma. Att i somliga fall

stegringen av områdets värde väsentligen kan hava sin grund i arbete och

kostnader, som nedlagts å detsamma icke av den brukare, vilken innehar

området, då frågan om dess inlösen uppkommer, utan av en föregående

innehavare, från vilken den förstnämnde härleder sin rätt, synes i detta

sammanhang icke vara av betydelse; det anspråk på gottgörelse i förevarande

hänseende, vilket skulle tillkommit en tidigare brukare, torde väl

fa anses hava i likhet med övriga av den ifrågavarande brukanderätten

härflytande rättigheter överflyttats å den senare innehavaren av berörda

rätt. I anslutning till vad jag nu anfört har i lagförslaget intagits stadgande,

att jordägare, vilken vill begagna honom tillkommande rätt att lösa

brukarens byggnader, har att gälda ersättning jämväl för förbättring, som

området under upplåtelsetiden vunnit.

1 vilken utsträckning sådan ersättning bör tillkomma brukare och

efter vilka grunder densamma bör bestämmas kan naturligen vara föremål

för olika meningar. Att ersättning kan ifrågakomma allenast för förbättring,

vunnen genom arbete eller kostnad, som brukaren eller föregående

brukare, vilkens rätt övergått å denne, å området nedlagt utöver vad honom

ålegat enligt vad vid upplåtelsen avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt,

torde emellertid få anses vara naturligt. För jordägaren lärer det

onekligen i många fall kunna ställa sig ganska svårt att "bedöma, i vad

män han, om han önskar bevara äganderätten till det upplåtna området,

kan bliva skyldig att gälda ersättning för därå åstadkommen förbättring,

men olägenheterna härav torde med hänsyn särskilt till den i de flesta

fåll ringa arealen samt beskaffenheten i övrigt av de områden, varom fråga

är, säkerligen i allmänhet icke bliva av allvarligare art. I övrigt torde

nu om förmälda omständighet jämväl kunna inverka därhän, att jordägaren

icke utan verkligt vägande skäl begagnar sig av den möjlighet att förebygga

brukarens inlösen av brukningsområdet, som kan tillkomma honom.

Beträffande frågan, efter vilka grunder den ersättning, som må tillkomma

brukaren för verkställda jordförbättringar, bör beräknas, må framhållas,

att visserligen billigheten må anses kräva, att en jordägare, vilken

får tillgodogöra sig av brukaren, utöver vad honom ålegat, med arbete

och kostnad åstadkommen stegring av det till brukande upplåtna områdets

värde, lämnar brukaren gottgörelse för det sålunda uppkomna resultatet,

men att å andra sidan lärer böra tillses, att jordägarens ersättningsskyldighet

icke göres alltför betungande. Från flen allmänna arrendelagens

stadg,anden kunna några föreskrifter i nu förevarande hänseende icke hämtas,

då denna lag icke medgiver arrendator ersättning för verkställda jordförbättringar

annat än i vissa undantagsfall. Lagen den 25 juni 1909 om

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kung t. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.

41

arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne intager emellertid

härutinnan en annan ståndpunkt. Där arrendatorn utfört jordförbättring,

varigenom fastighetens värde på ett varaktigt sätt förökats, äger han erdigt

1 1 $ i nämnda lag njuta ersättning därför av jordägaren, när fastigheten

avträdes. Sådan ersättning skall beräknas efter det ökade värde, fastiffheten

till följd av jordförbättringen kan anses äga, då den av arrendatorn

avträdes; dock må ersättningen ej överstiga den för arbetets utförande

nödiga kostnad. Bestämmandet av ersättningsbeloppet tillkommer de synemän,

vilka hava att förrätta avträdessyn å fastigheten. Genom införande

av liknande bestämmelser jämväl i nu förevarande lagstiftning synes mig

den utan tvivel ömtåliga frågan om ersättning till brukaren för verkställda

förbättringar å det brukade området kunna på ett någorlunda

tillfredsställande sätt lösas. Vad innehållet av de föreslagna bestämmelserna

beträffar, må till en början anmärkas, att en brukare, som med

användande av opraktiska och onödigt kostsamma metoder åstadkommit

en obetydlig förbättring å sin lägenhet, naturligtvis icke för av jordägaren

njuta ersättning för vad han i arbete och utgifter faktiskt påkostat för

vinnande av förbättringen; jordägaren skulle i så fall utan sin förskyllan

bliva den lidande. Har återigen brukaren genom användande av lämpliga

och riktiga metoder lvckats med relativt låga kostnader bringa det brukade

området upp i ett jämförelsevis högt värde, kunde det synas som om den

honom tillkommande ersättningen icke borde vara begränsad till hans

självkostnad utan därutöver borde inbegripa åtminstone någon del av den

uppkomna värdestegringen. Man må emellertid ej glömma, att brukaren

vid utförandet av sina förbättringsarbeten icke hade någon som helst utsikt

att ens få sina egna kostnader ersatta av jordägaren; i de fall, där

förbättringsarbeten av brukaren utförts, har denne endast kunnat räkna

med möjligheten att under brukningstiden bereda sig mot mödan och kostnaden

svarande fördel av desamma. Därest brukaren vid avträdandet

av sitt brukningsområde erhåller gottgörelse i omförmnlda hänseende uti

av mig föreslagen utsträckning, förbättras uppenbarligen hans belägenhet

synnerligen väsentligt; hans ställning blir långt gynnsammare i nu förevarande

avseende än nyttjanderättshavares i allmänhet. Det torde ej heller

vara rådligt att alltför långt utsträcka jordägarens skyldighet att lämna

gottgörelse för förbättringar, vilka han icke begärt och vilkas ersättande

han aldrig haft anledning tänka sig såsom villkor för bevarande av äganderätten

till det upplåtna området. Ej sällan torde jämväl inträffa, att dylika

förbättringar för sitt fulla värde äro beroende av att området fortfarande

förblir självständigt bebyggt och brukat, under det att deras betydelse

minskas, därest området sammanlägges till gemensamt bruk med

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 154 höft. (Nr 172.) 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj-.ts nåd. proposition Nr 172.

huvudfastigheten, något som återigen kan för jordägaren te sig såsom det

lämpliga. I anslutning till vad nu anförts har i förevarande paragraf upptagits

ett stadgande motsvarande omförmälda bestämmelse i berörda lag

den 25 juni 11)09. Att, därest överenskommelse ej uppnås rörande vad

såsom ersättning i förevarande hänseende skall utgå, tvisten därom skall

prövas och avgöras av skiljemän, framgår av en följande paragraf.

För den händelse byggnader å det upplåtna området tillhöra jordägaren

och han skulle nödgas vid områdets inlösen av brukaren bortföra dessa, skulle

han i detta avseende komma i en lika ofördelaktig ställning som den, från

vilken förevarande lagstiftning åsyftar att frigöra brukaren. Det ligger

därför i sakens natur att, om brukaren skall inlösa området, han måste

vara skyldig att även inlösa dylika byggnader.

4 $. Frågan om inlösen lärer lämpligen kunna väckas på det sätt, att

brukaren giver jordägaren tillkänna, att han vill inlösa det till brukande

upplåtna området. l)å det är angeläget att för sådant tillkännagivande

hava en form, genom vilken visshet vinnes att föreskrifterna i ämnet

behörigen iakttagits, har beträffande sättet hänvisats till vad som är

stadgat om uppsägning av arrendeavtal. De med denna hänvisning avsedda

bestämmelserna finnas i 2 kap. 38 § av lagen den 14 juni 1907

om nyttjanderätt till fast egendom.

1 fråga om tiden för tillkännagivande, varom ovan nämnts, erfordras

olika bestämmelser, allt eftersom området är upplåtet för viss tid eller för

livstid.

1 det förra fallet synes tillkännagivande böra ske i god tid, enligt förslaget

minst nittio dagar, före upplåtelsetidens slut. Om, såsom torde vara

det vanliga, upplåtelsetiden utlöper den 14 mars, skall alltså tillkännagivande

äga rum senast den 14 december nästföregående år.

År området upplåtet för livstid, måste tydligen tillkännagivande få

göras någon tid efter det brukanderätten upphört, vare sig detta skett genom

brukarens frånfälle eller genom hans änkas död eller inträde i nytt gifte.

I förslaget har tiden för hembudet bestämts till högst trettio dagar från

brukanderättens upphörande.

5 §■ Om överenskommelse icke träffas mellan parterna angående löse
skillingen

för de brukaren tillhöriga byggnader, som jordägaren, därest

förutsättningarna för hans lösningsrätt föreligga och han önskar bevara

äganderätten till brukningsområdet, har att lösa, torde frågan härom lämpligen

avgöras genom skiljemansförfarande i vanlig ordning. Att skiljemän

skola avgöra tvist rörande förefintlighet av jordägares lösningsrätt, där

denna är allenast villkorlig, samt beträffande vad såsom ersättning till

opaginerad Kontrollera mot PDF

4;!

Kungl. Maj:l8 nåd. proposition Nr 172.

brukaren för verkställda jordförbättringar bör utgå, då jordägaren skall

lösa, har jag redan nämnt.

Vill ej jordägaren begagna honom tillkommande lösningsrätt eller

äger sådan rätt för jordägaren icke rum, och erfordras alltså prövning av

brukarens lösningsanspråk, synes denna prövning böra ske vid lantmäteriförrättning.

Måhända kan det förefalla, som om samma förfarande borde anlitas,

vare sig frågan gäller prövning av här ovan först omförmälda lösnings-

och ersättningsfrågor eller avgörande av brukarens lösningsanspråk.

De särskilda förrättningarna äro emellertid av delvis olika natur, och det

kan endast i ett enda fall, nämligen då i tvist angående lösningsrätt för

jordägaren dylik rätt förklarats ej äga rum, förekomma, att i samma ärende

båda förrättningarna skulle behöva påkallas. Med hänsyn till de rättsverkningar

för även andra än parterna, som, på sätt av det följande kommer

att framgå, äro förenade med brukarens inlösen av sitt brukningsområde,

synes prövning av dennes lösningsanspråk böra företagas under medverkan

av offentlig tjänsteman. Att för prövning och avgörande av övriga

här ovan omförmälda frågor anlita lantmätare och gode män synes däremot

leda till onödig vidlyftighet och för dryga kostnader. Att låta exempelvis

frågan om värdering av brukarens å ofri grund uppförda byggnader

handläggas såsom skiftesmål med eventuell prövning inför ägodel ni ngsrätt

torde för övrigt icke gärna böra komma i fråga, då dessa byggnader

icke utgöra fast egendom.

Den i förslaget stadgade inlösen kan, särskilt med hänsyn till dess (> inverkan

å inteckningshavares rätt, i allmänhet icke ens med jordägarens begivande

ta sträckas utöver de i förslaget bestämda förutsättningarna; endast

då dessa äro uppfyllda, kan det anses ådagalagt, att det allmänna intresse,

som föranlett lagstiftningens ingripande, är för handen. Exempelvis

kan inlösen icke få ske av ett område, som icke är bebyggt i enlighet

med vad i 1 § stadgas. Vill jordägaren överlåta ett sådant område till

brukaren, kunna den föreslagna inlösens rättsverkningar icke förenas med

överlåtelsen. Den vid lösningsförrättningen förekommande prövning kan

fördenskull icke få inskränkas till de frågor, parterna hänskjuta till förrättningsmännen,

utan dessa måste tillse, att icke något försök till kringgående

av lagen föreligger eller eljest något brister i fyllande av lagens

fordringar. Vissa av dessa fordringar äro emellertid uppställda uteslutande

eller väsentligen i jordägarens intresse, och denne bör därför äga att eftergiva

deras tillämpning. Sådana fordringar äro de, som funnit uttryck i

bestämmelsen, att lösningsrätt icke äger rum, om de brukaren tillhöriga

byggnaderna skola vid upplåtelsetidens slut tillfalla jordägaren eller

om området frånträdes på den grund, att brukanderätten förverkats. Nå
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.

gon provning av lösningsanspråket i dessa avseenden skall därför icke

företagas vid förrättningen, med mindre sådant av jordägaren begäres.

Beträffande nyssnämnda förrättning för prövning av frågan om brukarens

lösningsrätt samt om löseskillirigen för området skola enligt förslagets

7 § bestämmelserna i 2 och 3 kap. skiftesstadgan, i vad de avse

annan lantmäteriförrättning än laga skifte, i tillämpliga delar lända till

efterrättelse. Härav följer, att förrättningen skall verkställas av lantmätare,

soin på ansökning förordnas av Kungl. Maj:ts befallningshavande, samt

två gode män. Sådan ansökning har brukaren att ingiva till befallningshavanden,

därest området är för viss tid upplåtet, sist å den dag,

upplåtelsetiden utlöper, och vid upplåtelse för livstid sist inom nittio dagar

från brukanderättens upphörande. Har brukaren i fall, där sådant enligt

förslaget kan komma i fråga, bestritt av jordägaren framställt anspråk på

lösningsrätt, må ansökningen ingivas till befallningshavanden sist trettio

dagar efter det beslut i tvistefrågan vunnit laga kraft. Att i nu omförmälda

fall ansökning kan tänkas varda ingiven allenast i händelse beslutet

innehåller, att jordägarens lösningsanspråk ogillats, är tydligt.

Med undantag av sist omförmälda föreskrifter överensstämma stadgandena

i 7 § i huvudsak med motsvarande bestämmelser i ett för 1909 års riksdag

genom proposition framlagt förslag till lag om särskild värdering

av avsöndrad lägenhet, så ock med vad i lagen den 5 juli 1907 om enskilda

vägar på landet finnes stadgat angående förrättning, som äger rum

för prövning av rätt att för fastighet bygga eller begagna väg över annan

fastighets område eller av fastighets skyldighet att deltaga i vägs byggande

eller underhåll. I lagutskottets utlåtande över berörda förslag "erinrades

om att för vinnande av det därmed avsedda syfte vore av synnerlig

vikt, att kostnaden för värderingsförrättning icke stege till belopp,

som kunde avhålla från det föreslagna värderingsinstitutets anlitande.

Utskottet fann förslagets bestämmelser i nämnda avseende icke vara tillfredsställande.

Det syntes utskottet tydligt, att ändamålet med den föreslagna

lagen väsentligen skulle förfelas utan ändring av värderingsförfarandet

till större billighet för den, som ville därav begagna sig. Den

sålunda framställda anmärkningen föranledde förslagets fall.

Att förfarandet är förenat med minsta möjliga kostnader för sökanden

är utan tvivel en mycket viktig förutsättning även för att nu

föreliggande lagstiftning skall leda till åsyftat resultat. Men det synes

mig vara svårt att finna ett förfarande, som är billigare än det föreslagna

och likväl betryggar tillgodoseende av de olika rättsägarnas intressen.

Torpkommissionens och egnahemssakkunnigas förslag överensstämma i denna

del med det förevarande. Torpkommissionen, som jämväl framlade ett i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj:ta nåd. proposition Nr 172. 4f>

vissa avseenden omarbetat förslag till lag om särskild värdering av avsöndrad

lägenhet, bibehöll däri samma förfarande och anförde till stöd härför, att,

då ifrågavarande värdering enligt kommissionens förslag skulle få vida mera

ingripande rättsföljder än eldigt det av riksdagen prövade förslaget samt

kravet på att värderingen anordnades på ett för alla rättsägare tryggande

sätt härigenom ytterligare stegrats, ett enklare förfarande knappast vore

att förorda. Vad sålunda anförts torde ännu mera äga giltighet beträffande

det nu föreliggande förslaget.

Utöver innehavare av fordran eller därmed likställd rätt, för vilken

fastigheten häftar, torde fastighetsägaren och brukaren böra kallas til!

förrättningen genom särskilda kallelser. Däremot synes det knappast

vara lämpligt att, såsom egnahemssakkunniga föreslagit, stadga skyldighet

att särskilt kalla jämväl ägare av fastighet, som är intecknad gemensamt

med den fastighet lägenheten tillhör. Att söka uppräkna alla dem, som

möjligen kunna bliva rättsägare vid förrättningen, och föreskriva, att dessa

skola var för sig inkallas, lärer icke vara att förorda; i sådant fall kunde

man för övrigt icke stanna vid egnahemssakkunnigas berörda förslag. Man

torde i fråga om andra rättsägare än de förstnämnda få åtnöjas med att

den offentliga kungörelsen angående förrättningen riktas till samtliga rättsägare

och befogenhet till talan mot förrättningen förbehåll dem alla.

Enligt torpkommissionens och egnahemssakkunnigas förslag skall, utan

hinder därav, att förordnande att verkställa berörda förrättning ej meddelats

samt kungörelse och kallelser ej i föreskriven ordning verkställts, förrättningen

få företagas och avslutas, om huvudgårdens ägare, nyttjanderättshavaren

och inteckningshavare äro tillstädes eller av lantmätaren bevisligen

kallats till förrättningen. Denna bestämmelse har ej upptagits i

det förevarande förslaget, enär förrättningen synes vara av för stor vikt och

kunna beröra alltför många intressen för att en eftergift i vissa fall av

de stadgade formerna skulle vara tillrådlig. Särskilt torde det vara nödvändigt

att offentlig kungörelse utfärdas till upplysning för de möjligen

förefintliga intressenter, som ej erhålla kallelse var för sig.

Med hänsyn till ifrågavarande förrättnings rättsverkningar torde det vara 8 §.

lämpligt, att, så snart ansökning om förordnande av lantmätare bifallits,

Kungl. Maj:ts befallningshavande gör anmälan därom hos domaren i orten,

för antecknings verkställande i inteckningsprotokollet och inteckningsboken.

Såsom jag redan nämnt, torde det område, som inlöses, böra avskil- o §.

jas från den övriga fastigheten genom jordavsöndring. De härför erforderliga

åtgärderna synas icke lämpligen kunna anstå, till dess lösningsförrättningen

avslutats, eller överlämnas åt brukarens eget initiativ. Löseskillingen

skall nämligen, enligt vad senare bestämmelser i förslaget utvisa,

s. 46 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majtfs nåd. proposition Nr 172.

46

tillhandahållas inteckningshavarna, om sådana finnas. Uppenbarligen skalle

det kanna föranleda stora svårigheter, om, sedan inteckningshavarna utfått

sina andelar i löseskillingen, det befunnes, att förrättningen strede mot

gällande bestämmelser om jordavsöndring, och fördenskull, allt eftersom lösningsanspråket

finge förfalla eller jämkning av förrättningen skulle ske,

löseskillingen borde i sin helhet eller delvis återgå. För att undvika

donna möjlighet synes det vara nödvändigt, att avsöndringen slutligt

fastställes, innan fördelning av löseskillingen får äga rum. Förslaget

upptager därför bestämmelse om avsöndringens prövning av Kungl.

Maj:ts befallningshavande i sammanhang med lösningsförrättningens slutförande.

Då avsöndringen alltså måste verkställas under nämnda förrättnings

fortgång, synes det vara ändamålsenligt, att avsöndringens verkställande

såsom ett led i förrättningen uppdrages åt förrättningsmännen,

som ju i alla händelser måste undersöka, om den begärda inlösen är förenlig

med avsöndringsbestäinmelserna, samt utföra en del andra för själva

avsöndringsåtgärden grundläggande arbeten.

O O O O O

Vid bestämmande av löseskillingen torde, i huvudsaklig överensstämmelse

med vad som för ett jämförligt fall är stadgat i 100 § i lagen om

expropriation, avdrag böra medgivas för förbättring, vilken området vunnit

genom arbete eller kostnad, som brukaren eller föregående brukare, vars

rätt övergått å denne, nedlagt å området utöver vad honom ålegat enligt

vad vid upplåtelsen avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt. Att vid

beräkningen av avdraget vad i 3 § stadgas om beräkning av ersättning

till brukaren för jordförbättring skall äga motsvarande tillämpning lärer

få anses naturligt.

Egnahemssakkunniga, vilka ävenledes, i likhet med torpkommissionen,

föreslogo en bestämmelse i ovan angivna syfte, fogade vid densamma det

förbehåll, att inteckningshavares rätt icke finge förnärmas genom nedsättningen

i värdet. Huru viktigt det än är, att inteckningshavare icke bliva

lidande, finner jag nämnda villkor icke kunna bibehållas, då det i många

fall är omöjligt att vid värderingen avgöra, om och i vilken mån ett avdrag

kan föranleda, att en inteckningshavare går miste om full betalning.

Rätten till berörda avdrag torde för övrigt knappast kunna anses vara särskilt

äventyrlig för inteckningshavarna. De hava vid beräkning av fastighetens

värde givetvis icke kunnat taga hänsyn till brukarens byggnader,

vilka denne äger att när som helst bortföra. Aven annat, som han påkostat,

torde han i regel vara berättigad att bortföra, i den mån sådant

låter sig göra; åtminstone är dess bevarande åt fastigheten så ovisst, att

en inteckningshavare icke skäligen kan, med iakttagande av vederbörlig

försiktighet, grunda någon förhöjd uppskattning av fastigheten på dylika

opaginerad Kontrollera mot PDF

17

Kurigl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.

förbättringar. Annorlunda förhåller det sig visserligen med förbättringar,

vilkas resultat brukaren faktiskt icke kan åter skilja från fastigheten.

Dessa torde emellertid, såsom jag redan i annat sammanhang anmärkt,

icke sällan för sitt fulla värde vara beroende av att fastigheten fortfarande

blir självständigt bebyggd och brukad, och de förlora då i betydelse

genom byggnadernas bortförande, som inteckningshavaren alltid

måste taga i beräkning. Dessutom torde gränsen mellan vad som kali

eller icke kan bortföras vara så svävande, att inteckningshavaren, vars kännedom

om fastigheten icke kan antagas i regel gå långt i detalj, knappast

kan förmodas hava i någon högre grad byggt sin uppskattning på sådana

av brukaren skapade värden, som inteckningshavaren ansett vara av

beskaffenhet att ej kunna bortföras.

1 detta sammanhang torde höra nämnas, att det nya förslaget saknar

motsvarighet till en i såväl torpkommissionens som egnahem ssakkunnigas

förslag upptagen bestämmelse, enligt vilken löseskilling^! icke må

understiga kapitalvärdet av städja eller arrende, som betingats vid lägenhetens

upplåtande. Vid den föreslagna inlösen blir det så gott som alltid

fråga om upplåtelser, vilka ligga långt, ofta flera årtionden, tillbaka i tiden.

Genom dylika avtal bestämda avgifter torde icke i allmänhet förtjäna

att läggas till grund, då det gäller att komma fram till ett enligt

nuvarande förhållanden för såväl brukaren som jordägaren och inteckningshavarna

skäligt värde. Särskilt då arbetsskyldighet bestämts, lär avtalet

oftast vara i hög grad föråldrat och i regel, såsom byggt på äldre

tiders väsentligt lägre dagsverkspriser, ålägga brukaren förpliktelser, som

numera till sitt värde överstiga vad flan början varit åsyftat.

I 10 § meddelas bestämmelser, huru förrättningsmännens beslut skall 10 §.

anses utfalla, om de äro av olika meningar.

De i 11 och 12 §§ införda stadgandena om avslutande av förrätt-llochl2§§.

ningen och klagan över densamma överensstämma väsentligen med de i

tidigare förslag innefattade föreskrifterna i samma ämnen. Endast följande

avvikelser synas äga den betydelse, att särskilt omnämnande av dem

erfordras. Enligt 1909 års förslag till lag om särskild värdering av avsöndrad

lägenhet skulle klagan ej få föras över ägodelningsrättens beslut.

Att medgiva rätt därtill ansågs obehövligt med hänsyn till sakens enkla

beskaffenhet. 1 torpkommissionens förslag, till vilket egnahemssakkunniga

anslöto sig, ifrågasattes däremot, i betraktande av de grannlaga spörsmål,

som skulle komma under bedömande vid förrättningen med dess enligt

förslaget utvidgade uppgift, ej mindre att förrättningsmännens beslut

skulle underställas ägodelningsrättens prövning, än ock att klagan över

ägodelningsrättens beslut skulle få föras på sätt angående skiftesmål vore

opaginerad Kontrollera mot PDF

4»

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.

13 l

stadgat. Att medgiva talan mot ägodelningsrättens beslut torde även enligt

min mening vara nödvändigt, då ganska svårlösta frågor kunna föreligga

i dylika ärenden. Däremot synes det knappast finnas tillräcklig anledning

att föreskriva underställning av förrättningsmännens beslut. Sådan

åtgärd måste ju i fall, då båda parterna äro nöjda med förrättningen,

föranleda kostnader och tidsutdräkt, som det i dessa ärenden år

mycket angeläget att undvika.

Torpkommissionens och egnahemssakkunnigas förslag — det senare

såvitt det avser lägenheter, som icke äro före inlösen för alltid avskilda

från huvudfastigheten — överensstämma däri, att, då den lägenhet, som

inlöses, är besvärad av inteckning, löseskillingen skall nedsättas hos Kungl.

Maj:ts befallningshavande, som fördelar den mellan inteckningshavarna, samt

att efter löseskillingens nedsättande lägenheten skall vara gravationsfri.

Den föreslagna inlösen likställes alltså i fråga om dess fullbordande och

O O

rättsverkan med expropriation.

Det för 1909 års riksdag framlagda förslaget till lag om särskild

värdering av avsöndrad lägenhet hade i förening med samtidigt framlagda

förslag till vissa ändringar i inteckningsförordnitigen och utsökningslagen

till ändamål att på lämpligt sätt bereda innehavare av avsöndrad

lägenhet lättnad i ansvarigheten för tidigare i stamheminanet meddelade

inteckningar. Förslagen inneburo, bland annat, dels att ansvarigheten för dvlik

inteckning, såvitt anginge lägenheten, skulle vara subsidiär, så att det intecknade

beloppet skulle i första hand uttagas ur stamhemmanet och allenast

möjligen uppkommande brist ur lägenheten, dels att även denna ansvarighet

skulle kunna genom särskild värdering av lägenheten begränsas till det denna

åsätta värdet; äskades därefter, att lägenheten skulle tillika med stamfastigheten

utmätningsvis säljas, skulle ej, om ett mot värdet svarande belopp nedsattes

hos vederbörande exekutor, lägenheten få utmätas eller förordnande

om dess försäljning få meddelas. I den förra delen ledde förslagen till

lagstiftning, men i den senare delen vunno de, på grund av förut berörda

anmärkningar mot värderingsförrättningen, icke riksdagens bifall.

Då sedermera torpkommissionen ansåg en ytterligare begränsning

av avsöndrad lägenhets ansvarighet för den odelade fastighetens inteckningar

vara ägnad att befrämja friköpandet av sådana torp, som ej

med fördel kunde bibehållas under huvudgården, fann kommissionen sig

föranlåten ifrågasätta, att i sådant syfte lägeuhetsägaren först och främst

skulle erhålla den i 1909 års förslag honom tillerkända rättigheten att

genom uppskattning av lägenhetens värde få den subsidiära ansvarigheten

för stamfastighetens gäld inskränkt till ett mot detta värde svarande högsta

belopp. Genom erläggande av detta belopp skulle lägen hetsägaren kunna

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.

förekomma, att lägenheten utmätningsvis försåldes för täckande av de gemensamma

inteckningarna. Någon säkerhet mot äventyret för denne att, oaktat

han till fullo gnidit köpeskillingen för lägenheten, nödgas att för undvikande

av exekutiv försäljning betala den för andra gången vore emellertid,

eldigt vad torpkommissionen vidare yttrade, ej därmed vunnen. För

att bereda lägenhetsägaren skydd häremot syntes böra ifrågasättas att tillerkänna

honom ovillkorlig rätt att genom köpeskillingens erläggande på

visst i lagen föreskrivet sätt vinna motsvarande befrielse frän stamfastighetens

intecknade gäld. En sådan förmån vore för honom så mycket betydelsefullare,

som han därigenom, utan nu erforderliga dyrbara och invecklade

relaxationsåtgärder, skulle i allmänhet för sin lägenhet vinna den frihet från

inteckningar, som utgjorde en förutsättning för erhållande av egnahemslån.

Torpkommissionen erinrade vidare, att mot förslag av angivna innebörd

under frågans tidigare behandling anmärkts, att det skulle innebära

ett alltför vittgående ingrepp i inteckningshavares rätt, om han på detta

sätt nödgades före förfallodagen mottaga en del av sin fordran. Med hänsyn

till vikten av vad man ville vinna genom den ifrågasatta bestämmelsen

syntes emellertid alltför stor vikt ej böra fästas vid denna anmärkning.

Med den utveckling bankväsendet i dess olika former numera vunnit i

vårt land syntes det icke möta avsevärda svårigheter vare sig för enskilda

långivare eller för penninginrättningar att finna lämplig och lönande placering

för vad sålunda före beräknad tidpunkt kunde komma att utfalla å

intecknad fordran.

Bestämmelser grundade på den sålunda uttalade uppfattningen infördes

av torpkommissionen i dess förslag till lag om särskild värdering av

avsöndrad lägenhet och till därmed sammanhängande författningar. Rörande

samma bestämmelsers tillämpning vid den föreslagna inlösen av lägenheter

yttrade torpkommissionen endast, att för befriande av inlöst lägenhet

— vilken lantmätaren skulle avsöndra från den övriga fastigheten —

från ansvarighet för stamfastighetens intecknade gäld enahanda tillvägagångssätt

föreskrivits som för avsöndrad lägenhet i allmänhet.

Under anslutning till vad torpkommissionen anfört i nämnda fråga

har jag ansett även det nu föreslagna lösningsförfarandet böra medföra

gravationsfrihet för det inlösta området. Utan tvivel är en sådan rättsverkan

av stor vikt för att det med förfarandet avsedda ändamålet skall

vinnas. Att med hänsyn till rättssäkerheten något hinder icke möter mot

en sådan begränsning av en avsöndrad lägenhets ansvar som den i 1909

års förslag stadgade torde få anses erkänt. Och det synes icke vara något

särdeles långt steg från denna ståndpunkt till att låta lägenheten, genom

löseskillingens nedsättande och fördelning bland inteckninjrshavarna,

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 154 käft. (Nr 172.) 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

14

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.

befrias från stamfastighetens intecknade gäld. Varken i det ena eller i

det andra fallet kunna inteckningshavarna ur lågenheten utfå mer ån det

vid värderingen bestämda beloppet. Att de i det senare fallet nödgas mottaga

betalning i förväg kan ju vara en olägenhet, men är dock i regel

icke någon mera betydande sådan. Under det att saken alltså icke

torde vara av synnerlig vikt ur inteckningshavarnas synpunkt, är den mycket

betydelsefull för den nye ägaren. Visserligen borde, om lägenheten

fortfarande skulle svara för stamfastighetens inteckningar, löseskillingen

bestämmas med behörig hänsyn härtill. Men oavsett, att denna ansvarighet

icke alltid kan tillförlitligt beräknas, skulle lägenhetshavaren löpa risk

att vid exekutiv försäljning av huvud fastigheten nödgas ånyo utgiva

det från början såsom löseskilling erlagda belopp, varmed lägenhetens

värde ansetts överstiga nämnda ansvarighet. Att lägenheten blir gravationsfri

är ock i nu förevarande fall särskilt angeläget i det avseendet, att

erhållande av egnahemslån därigenom inöjliggöres för innehavaren. Till

stöd för vad förslaget innehåller torde till sist, även i denna del, vara

berättigat att erinra om att det föreslagna lösningsförfarandet till syfte

och betydelse står nära expropriationsförfarandet.

Den ansvarsfrihet, som genom löseskillingens erläggande på angivna

sätt skall beredas, bör givetvis i första rummet avse fordringsinteckningar.

Med dem hava enligt förslaget inteckningar för rätt till avkomst eller annan

förmån blivit likställda. Däremot torde det knappast vara behövligt att låta

lägenheten frigöras från inteckningar för nyttjanderätt eller servitutsrätt.

I 18 § av förslaget finnas bestämmelser om löseskillingens nedsättande

hos Kungl. Maj:ts befallningshavande samt om vissa andra åtgärder,

som stå i samband med lösningsförrätt ningens avslutande. I enlighet med

vad egnahemssakkunniga föreslagit har vid underlåtenhet att inom viss

tid nedsätta löseskillingen knutits den påföljd, att lösningsrätten försittes.

Såväl i detta hänseende som i övrigt överensstämma de föreslagna stadgandena

väsentligen med motsvarande bestämmelser i lagen om expropriation.

Sedan vid löseskillingens nedsättande förrättningsmännens beslut ingivits

till Kungl. Maj:ts befallningshavande, har denna myndighet enligt

förslaget att utan särskild ansökning pröva, huruvida den verkställda avsöndringen

står i överensstämmelse med vad om jordavsöndring är stadgat,

och, om så finnes vara förhållandet, meddela fastställelse å avsöndringen.

Att den omständigheten, att avhandling rörande områdets överlåtande

icke upprättats eller ingivits, icke må utgöra hinder för fastställelse

meddelande, kunde väl anses ligga i sakens natur, men har dock

med hänsyn till ordalagen i 21 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning,

ägostyckning och jordavsöndring ansetts böra uttryckligen fram
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. MajUs nåd. proposition Nr 172. 51

hållas. Här må vidare erinras om att den i ‘20 § 1 mom. av berörda

lag meddelade bestämmelsen, att i de sex norra länen inägojord ej må

avsöndras till den omfattning, att hemmanets jordbruk därigenom märkligen

försvagas, ej lär kunna föranleda ogillande av förrättningen, billigt

föreskrift i 22 § av samma lag må nämligen nämnda bestämmelse

icke utgöra hinder för tillstånd till större avsöndring, om donna erfordras

för egnahemsanläggningar eller dylikt ändamål.

Medan enligt 49 § i lagen om expropriation sådan åtgärd år fullbordad,

så snart expropriationsersättningen nedsatts hos Kungl. Maj:ts

befallningshavande, kan en lösningsförrättning icke anses med visshet beståndande,

innan, efter löseskillingens nedsättande hos befallningshavanden,

fastställelse å avsöndringen vinner laga kraft. Först härmed fullbordas

alltså områdets inlösen.

Den anmälan om inlösens fullbordande Kungl. Maj:ts befallningshavande

— såsom motsvarighet till vad som är stadgat i 58 § första

stycket av lagen om expropriation — skall göra hos domaren i orten, för

att anteckning om områdets gravationsfrihet må införas i inteckningsprotokollet

och inteckningsboken, bör därför också förläggas till sistnämnda

tidpunkt. Bestämmelse, att området skall vara gravationsfritt,

samt stadgande om nämnda antecknings verkställande hava sin plats i

inteckningsförordningen.

Eu föreskrift att inlöst område skall övergå till nye ägaren fritt från

rätt till avkom st eller annan förmån, för vilken stamfastigheten kan häfta,

erfordras emellertid för områdets frigörande från ansvar för i stamfastigheten

till säkerhet för dylik rätt meddelade inteckningar. Sådan föreskrift

har därför här intagits.

I)å beslut om avsöndringens fastställande vunnit laga kraft, är ock,

såsom jag förut nämnt, den tidpunkt inne, då löseskillingen kan utbetalas

till inteckningshavare och fastighetsägaren. De i 15 § meddelade stadgandena

om löseskillingens fördelning överensstämma i huvudsak med

motsvarande föreskrifter i 57 § av lagen om expropriation.

Enligt 20 § 4 mom. i lagen den 27 juni 1896 må avsöndring från

jord av fideikotnmissegenskap icke gälla annorlunda än såvitt med lag och

fideikommissbrev överensstämmer. Av vad föreliggande förslag, i överensstämmelse

med 15 § i lagen den 8 november 1912 om avlösning av vissa

frälseräntor samt 57 § i lagen om expropriation, stadgar angående fideikommiss

torde emellertid framgå, att en fastighets egenskap av fideikommiss

icke skall kunna utgöra hinder för att ett till fastigheten hörande

område inlöses enligt förevarande bestämmelser.

I enlighet med vad 58 § andra stycket i lagen om expropriation

15 §.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.

innehåller, har vidare i föreliggande förslag införts stadgande om skyldighet

för Kungl. Maj:ts befallningshavande att, sedan fördelningen blivit

godkänd eller vunnit laga kraft, ofördröjligen göra anmälan hos domaren

och tillika insända fördelningslängden. Bestämmelse om vad denna anmälan

skall föranleda bör införas i inteckningsförordningen.

16 Bet torde ligga i sakens natur och har även av torpkornmissionen

och egnahemssakkunniga föreslagits, att brukaren skall gälda kostnaden

för lantmäteri förrättningen. Då denna enligt förslaget endast i händelse

av klagan skall komma under ägodelningsrätts prövning, har den i de äldre

förslagen upptagna bestämmelsen om gäldande av kostnaden för ägodelningsrättens

sammanträde nu utelämnats. Däremot har det synts nödvändigt

att utsträcka brukarens betalningsskyldighet till kostnaden för avsöndringens

fastställande och för löseskillingens fördelning.

17 § Därest en framställning om inlösen ej leder vare sig till att jord
ägaren

inlöser brukarens byggnader eller till att brukaren inlöser det upplåtna

området, har brukaren att begagna sin rätt till bortförande av byggnaderna

och annat, som han påkostat. Denna rätt kan emellertid vara

begränsad till viss tid från brukanderättens upphörande, i vilket avseende

särskilt må erinras om bestämmelsen i 2 kap. 18 § i lagen om nyttjanderätt

till fast egendom. För att icke i dylika fall tiden skall utlöpa, innan

det blivit avgjort, huruvida inlösen skall ske, synes ett särskilt stadgande

om beräkning av nämnda tid vara erforderligt. Avslås lösningsanspråket

eller kominer inlösen ej till stånd på grumf därav att fastställelse å avsöndringen

vägras, bör tiden få räknas från det beslutet härom vunnit

laga kraft. En annan möjlighet år, att brukaren försummar tiden för löseskillingens

nedsättande och därigenom förverkar sin lösningsrätt. Det vore

för hårt, om en sådan försummelse även skulle leda till att han förlorade

sina byggnader. Tiden för bortförandet bör därför i sistberörda fall löpa

från utgången av den tid, inom vilken nedsättning kunnat ske.

ib §■ Bland egnahemssakkunniga hava framträtt olika meningar, huruvida

lösningsrätt bör kunna tillerkännas brukaren även i andra fall än då det

brukade området upplåtits för viss tid, överstigande tjugu år, eller för hans

livstid.

De sakkunnigas majoritet har icke velat gå utöver den sålunda angivna

begränsningen. Det vore, enligt vad i betänkandet anförts, ganska

vanligt, att formerna för uppgörelsen vore mycket svävande. Ofta saknades

skriftligt kontrakt mellan jordägaren och lägenhetsinnehavaren så ock

närmare bestämmelser angående villkoren för upplåtelsetiden, i vilka fall

lägenhetsinnehavaren helt enkelt med jordägarens muntliga medgivande

torde hava uppodlat ett mindre område i förhoppning att få behålla det
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

KungI. Majds nåd. proposition Nr 172.

Vå

samma även för framtiden, utan att något som helst avtal föreläge. Mången

gång vore ej en lägenhets gränser fullt exakt bestämda, utan lägenhetsinnehavaren

hade efter hand genom odling utvidgat det ursprungligen

upplåtna området. Ehuru det onekligen vore av stor betydelse, om

även dessa lägenheter kunde få friköpas och bliva verkliga egna hem på

fri och egen grund, vore dock i dylika fall upplåtelsevillkoren så svävande,

att de sakkunniga icke ansett sig kunna föreslå, att lösningsrätten utsträcktes

till innehavare av dem, även om såsom villkor härför bestämdes, att

lägenheten skulle hava utan anmärkning från jordägarens sida varit upplåten

under en tidrymd överstigande tjugo år. Lägenhetsinnehavaren

kunde exempelvis hava, visserligen med jordägarens tysta medgivande,

uppodlat jord på ett flertal olika ställen och skulle då kunna fordra att

få inlösa de odlingslägenheter, som han innehaft över tjugu år, under det

att han måste lämna de övriga, vilka han brukat kortare tid. Härvid skulle

lägenheten kunna erhålla olämpliga gränser, om innehavaren uppodlat mera

tjänlig men avsides befintlig jord för längre tid tillbaka än tjugu år, under

det att han senare tagit mera närliggande i bruk. Såvida något fullt bevisligt

avtal om upplåtelsen ej förelåge, kunde icke heller avgöras, vilket

jordområde hörde till lägenheten, och att låta den föreslagna värderings»

nämnden bestämma detta torde vara olämpligt. Vidare kunde i brist på

avtal knappast styrkas, vem lägenhetens åbyggnader skulle tillfalla vid upplåtelsetidens

slut. Under sådana förhållanden skulle, i händelse lösningsrätt

tillerkändes ifrågavarande innehavare, dessa erhålla en gynnsammare ställning

än sådana, beträffande vilkas lägenheter bevisligen fastslagits, att

åbyggnaderna skulle vid avtalstidens slut utan lösen tillfalla jordägaren. Jordägaren

skulle sålunda, om han ville behålla jorden, i förra fallet, där intet

avtal funnes, bliva nödsakad att inlösa byggnaderna, i senare fallet vara

befriad därifrån. Slutligen torde ett tillerkännande av lösningsrätt även

åt sådana lägenhetsinnehavare, som saknade upplåtelseavtal, lätt kunna

giva anledning till deras avhysning, måhända redan innan lagen trädde

i kraft.

1 den förut nämnda, vid egnahemssakkunnigas betänkande fogade

reservationen har däremot uttalats den mening, att lösningsrätten borde

utsträckas till alla fall, då lägenhetsinnehavaren utan anmärkning från

jordägarens sida innehaft sin lägenhet under en tidrymd av mer än tjugu

år. Reservanterna göra gällande, att — med samma fog som emot torpkommissionens

förslag anmärkts, att detta allt för mycket begränsade

den nya lagstiftningens tillämpning, varigenom ändamålet med densamma

i avsevärd mån förfelades — en liknande anmärkning kunde framställas

emot den av egnahemssakkunnigas majoritet föreslagna begränsningen,

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ta nåd. proposition Nr 172.

varigenom praktiskt taget alla lägenhetsinnehavare, som ej ägde skriftligt

kontrakt med jordägaren, skulle utestängas från rätten antingen att få

lösa till sig den jordbit, som de under mer än tjugu år innehaft, eller

att, om de nödgades avstå därifrån, få någon ersättning för de byggnader,

som under långa tider utgjort deras hem. Befintligheten av ett avtal

torde nämligen i verkligheten svårligen kunna styrkas annorlunda än genom

antingen uppgjort och bevarat skriftligt kontrakt eller genom styrkt

faktiskt innehav av lägenheten under mer än tjugu år. Att exempelvis

genom vittnen styrka ett muntligt avtal flera årtionden efter dess avslutande

vore uppenbarligen så gott som undantagslöst omöjligt. Men ett mycket

stort antal av de jordupplåtelser, om vilka det här vore fråga, hade just

kommit till stånd helt enkelt genom ett muntligt avtal emellan jordägaren

och lägenhetsinnehavaren, ofta på grund därav, att lägenhetsägaren väl

haft förutsättningar för att odla jord och bygga sig ett eget hem men

däremot varit föga hemmastadd med sådana frågor som uppsättande av

•kontrakt. Att på grund av en sådan formell ofullkomlighet i avtalet

utestänga honom ifrån rätten att komma i åtnjutande av de med den

föreslagna nya lagstiftningen avsedda fördelarna eller ålägga honom en

bevisningsskyldighet, som vore praktiskt omöjlig, vore icke motiverat av

de utav de sakkunnigas majoritet anförda förhållanden. I detta

lika väl som i andra förekommande fall måste man anse, att de med lösningsrätten

förenade olägenheterna icke kunde bliva så särdeles stora, då

frågan om lösningsrätten i varje fall skulle prövas av opartiska personer

och densamma dessutom skulle göras ömsesidig.

Beträffande det sålunda från de olika sidorna anförda torde till en

början böra framhållas, att frågan, huruvida ett upplåtelseavtal kan styrkas

och avtalets innebörd med säkerhet utrönas, givetvis icke står i

något direkt beroende av upplåtelsetidens längd. Svårigheten att förebringa

erforderlig utredning kan icke förutsättas i allmänhet vara större,

när det gäller exempelvis ett avtal, som från början ingåtts för tio år och

sedermera tyst förlängts för obestämd tid, än när det är fråga om ett avtal

för mer än tjugu år. Detsamma kan, när ett uttryckligt avtal för

obestämd tid föreligger, sägas om innehållet i detsamma. Det linnés ingen

anledning antaga, att upplåtelsevillkoren i ett sådant avtal lämnats mera

obestämda än i de förenämnda. Däremot ligger det i sakens natur, att

ovisshet lätt kan råda, huruvida upplåtelse ägt rum, samt om upplåtelsens

omfattning och övriga innehåll, när brukaren icke kan åberopa något avtal

med jordägaren utan endast ett tyst medgivande från dennes sida; och

förhållandena i dylika fall, då det ju endast kan vara fråga om upplåtelse

för obestämd tid, kunna därför oförnekligen antagas ofta vara ganska

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t« nåd. proposition Nr 172.

55

svävande. Med hänsyn till kravet på en klar och bestämd upplåtelse

skulle alltså de brukare, som innehava sina lägenheter på de sist angivna

villkoren, men knappast någon annan klass av brukare kunna uteslutas

från lösningsrätt.

Det förefaller emellertid tvivelaktigt, huruvida det är lämpligt att

sålunda göra ett uttryckligt upplåtelseavtal till nödvändig förutsättning för

lösningsrätt. Naturligtvis kan, oavsett om ett dylikt avtal föreligger eller

icke, i de särskilda fallen inlösen icke få ske av andra områden än sådana,

beträffande vilka de stadgade villkoren för lösningsrätt äro uppfyllda och som

alltså exempelvis, därest ett villkor utgöres av viss tids innehav, enligt den

förebragta utredningen befinnas hava innehafts under den bestämda tiden.

Möjligt är, att, i brist på avtal, det ofta kan bliva svårt att åstadkomma

den erforderliga utredningen. I många fall torde däremot villkorens uppfyllande

framgå av faktiska omständigheter, som äro ostridiga eller allmänt

kända, och det torde därför, om det i övrigt anses önskvärt att viss

längre tids besittning, även utan en upplåtelse för motsvarande tid, skall

få medföra lösningsrätt, icke vara nödvändigt att avstå härifrån på grund

av förhållandenas svävande natur. Stundom torde, då ett upplåtelseavtal

faktiskt träffats, innehavet likväl utrönas lättare än upplåtelsens innehåll.

Upplåtelseavtalen härleda sig ju i allmänhet från en ganska avlägsen tid.

Det torde icke sällan förekomma, att skriftliga avtal gått förlorade eller

att, om vittnen till muntliga avtal från början funnits, sådana dock numera

icke äro att tillgå. Och även då sådana särskilda svårigheter icke

föreligga, torde det ofta nog på grund av avtals bristfälliga beskaffenhet

icke låta sig göra att ur dem hemta fullständiga och säkra upplysningar.

Utan tvivel är det, såsom särskilt reservanterna bland egnahemssakkunniga

påpekat, mycket vanligt, att jordområden, som bebyggts av annan

än ägaren, innehavas endast på grund av tyst medgivande från dennes

sida eller att åtminstone något formligt upplåtelseavtal numera icke kan

styrkas. För den ifrågasätta lagstiftningens effektivitet är dess tillämpning

även beträffande dylika förhållanden därför av synnerlig vikt. Att så är

fallet har framhållits jämväl av egnahemsakkunnigas majoritet. De invändningar,

som utöver den, om vilken jag redan yttrat mig, i betänkandet

framställts mot en sådan utvidgning av lagstiftningens omfattning, torde

knappast äga någon större betydelse. Vad som synes mig vara ägnat att

ingiva en viss betänksamhet är, att åbyggnader, som kommit till under

sådana osäkra förhållanden, kunna antagas i allmänhet mindre motsvara

skäliga anspråk än de, som grundats på mark, upplåten för någon på förhand

bestämd längre tid. Men om beträffande eu lägenhet av det förra

opaginerad Kontrollera mot PDF

§6 Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 112.

slaget de i 1 § stadgade allmänna betingelserna föreligga, får lägenhetens

lämplighet att göras till föremål för inlösen anses därigenom vara ådagalagd.

Jag linner alltså .övervägande skäl tala för att, såsom reservanterna

bland egnahemssakkunniga föreslagit, låta viss längre tids besittning av

en lägenhet utan anmärkning från jordägarens sida medföra lösningsrätt

till lägenheten. Tiden för besittningen torde, ävenledes i överensstämmelse

med reservanternas förslag, lämpligen bestämmas till samma tid, som ett

upplåtelseavtal för viss tid måste avse för att medföra lösningsrätt, alltså

mer än tjugu år. Beträffande de närmare villkoren för ifrågavarande lösningsrätt

torde vad i lagförslaget stadgas om upplåtelse för kortare tid

än fyrtionio år böra erhålla motsvarande tillämpning. I nu omförmälda

fall skall enligt förslaget tiden för besittningen räknas tillbaka från den

1 januari 1918. Anledningen till att utgångspunkten för beräkningen

förlagts till sagda tidpunkt är, att jag velat förebygga möjligheten att

under tiden mellan det förslaget blir för allmänheten känt och den föreslagna

lagens ikraftträdande jordägare skulle i vissa fall kunna fråntaga

brukaren besittningen av lägenheten och härigenom förhindra lagens tillämpning.

Har brukaren under så lång tid som den angivna innehaft området,

måste jordägaren antagas i regel hava lämnat åtminstone e<t tyst medgivande

härtill. Det bör ankomma på jordägaren att styrka ett motsatt förhållande.

För att brukaren ej skall kunna anses hava under nämnda tid

utan anmärkning besuttit området, bör emellertid jordägaren före samma

tids utgång hava ej blott i en eller annan form givit uttryck åt sin obenägenhet

att låta brukaren kvarsitta utan även vidtagit någon åtgärd för

hans skiljande från området, exempelvis uppsagt honom eller, om uppsägning

ej erfordras, sökt att fä brukaren avhyst. Har sådan åtgärd före tidens

slut lett till åsyftad påföljd, kan brukaren, som alltså ej under stadgad

tid innehaft området, tydligen ej vara lösningsberättigad, och detsamma

bör gälla, om påföljden inträder sedermera. Fn dylik åtgärd, som icke

leder till någon påföljd, bör däremot icke utgöra hinder för att brukaren

får räkna hela tiden sig till godo.

För lösningsanspråkets anhängiggörande i de i förevarande paragraf

avsedda fall synas i allmänhet samma regler kunna tillämpas, som när

ett dylikt anspråk grundar sig på upplåtelse för bestämd tid. Tillkännagivande

att brukaren önskar inlösa området bör alltså göras senast

nittio dagar, innan brukaren av en eller annan anledning skall avträda

området. När skyldighet härtill inträder kan bero av olika förhållanden.

Det vanliga torde vara, att brukaren på grund av den äldre nyttjanderättslagstiftningen

är skyldig att avflytta å laga fardag efter uppsäg
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172. f>7

ning. Emellertid kan naturligtvis jämväl inträffa att ett upplåtelseavtal,

från början ingånget för obestämd tid, låter sig påvisas, samt att detsamma

i följd av stadgandet i 1 § i promulgationslagen till förenåmnda

lag den 14 juni 1907 kommit att gälla till en början fem år,

räknat från den 14 mars 1910, och därefter, på grund av uraktlåten anmaning

till brukaren att avflytta, ytterligare fem år. Skyldighet för brukaren

att avflytta skulle i så fall inträda den 14 mars 1920. Om

brukaren i ett dylikt fall den l januari 1918 innehaft sin lägenhet i mer

än tjugu år samt betingelserna för rätt till inlösen enligt föreliggande lagförslag

i övrigt äro för handen, har brukaren tydligen att sist nittio dagar

före den 14 mars 1920 tillkännagiva för jordägaren att han önskar inlösa

området.

Om för en brukanderätt, som skall frånträdas efter uppsägning, genom

avtalet bestämts eu kortare uppsägningstid än nittio dagar, kan det

uppenbarligen icke åläggas brukaren att göra dylikt tillkännagivande

minst nittio dagar före brukanderättens upphörande. För att

brukaren icke skall gå miste om sin lösningsrätt, har i förslaget införts

särskild bestämmelse, huru i dylika, sannolikt föga vanliga fall tiden för

tillkännagivande och därefter följande åtgärder skall räknas.

De båda tidigare förslagen gjorde från lösningsrättens tillämpning js j».

undantag för jord i allmän ägo eller tillhörig stiftelse eller fideikommiss.

Av dessa undantag har i föreliggande förslag endast det, som avser kronan

tillhörig egendom, bibehållits. Det torde vara lämpligt, att, liksom

denna ej kan bliva föremål för expropriation, ej heller den nu föreslagna

lösningsrätten kan göras gällande i fråga om densamma. Härutöver hava

vissa nya bestämmelser om undantag införts i förslaget. Tydligt torde

vara, att lösningsrätt enligt den nu föreslagna lagen icke lämpligen kan

äga rum inom område, som ingår i tomtindelning, i synnerhet som med

hänsyn till 27 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning

och jordavsöndring, sådant detta lagrum numera lyder, hinder

säkerligen ofta skulle komma att möta för fastställelse av inlöst områdes

avsöndring från stamfastigheten. Likaledes lärer mark i samhälle, för

vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser,

böra undantagas från den föreslagna lagens tillämpningsområde,

då det avsedda lösningsförfarandet i regel ej torde lämpa sig i fråga om

dylik mark samt det föreslagna sättet för inlöst områdes avskiljande från

stamfastighet ej står i överensstämmelse med vad om fastighetsbildning i

sådant samhälle finnes stadgat.

Den föreslagna lagen torde böra träda i kraft den 1 januari 1919. siutbestäm
Emellertid

synes en övergångsbestämmelse vara erforderlig med melsen.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 154 Käft. (Nr 172.) 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.

hänsyn till möjligheten, att ett område, som kan göras till föremål för

lösningsanspråk, skall frånträdas inom så kort tid efter lagens ikraftträdande,

att det allmänna stadgandet om den tid, inom vilken brukaren

skall anhängiggöra sitt lösningsanspråk genom detsammas tillkännagivande

för jordägaren, antingen icke alls eller endast med svårighet kan

tillämpas. Skulle tillkännagivande behöva göras senast nittio dagar före

arrendetidens slut, vore tiden för detsamma måhända ute, innan lagen trätt

i kraft. Med hänsyn till dessa och liknande förhållanden torde lämpligen

kunna föreskrivas, att brukaren ej skall i något fall vara pliktig att giva

sitt lösningsanspråk tillkänna före den 1 april 1919 samt att, då tillkännagivande

skett sist å nämnda dag, ansökning om förordnande, som i 7 §

avses, må ingivas till Kungl. Maj:ts befallningshavande inom nittio dagar

från tillkännagivandet.

Såsom jag framhållit vid redogörelsen för 14 § i förslaget till lag

om rätt för brukare av vissa områden till deras inlösen, föranledas av

nämnda förslag vissa tillägg till nu gällande bestämmelser om inteckning.

Dessa tillägg torde böra införas i inteckningsförordningens 24 och 36 §§;

jag får härvid erinra, att nämnda paragrafer erhållit ändrad lydelse senast

genom en i sammanhang med nya expropriationslagen utfärdad lag den

12 maj 1917. Ett stadgande, att område, som avträdes jämlikt den nu

föreslagna lagen, skall vara gravationsfritt, synes böra upptagas såsom ett

andra stycke av 1 mom. i 24 §. Vidare torde vad i 2 mom. av samma

paragraf samt — i fråga om gemensamma inteckningar — i 36 § 2 mom.

stadgas för det fall, att enligt gällande bestämmelser om expropriation

intecknad egendom allenast till en del avträdes, böra erhålla motsvarighet

beträffande sådan inlösen, som nu är i fråga.

I enlighet med dessa grunder har jag låtit inom departementet utarbeta

förslag till lag om ändrad lydelse av 24 och 36 §§ i förordningen

den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom.

I detta sammanhang får jag slutligen anmärka, att enligt inteckningsförordningens

54 § vad i 24 och 36 §§ är stadgat med avseende å

inteckning för fordran skall äga motsvarande tillämpning i fråga om inteckning

för rätt till avkomst eller annan förmån, som på grund av egendoms

avträdande skall upphöra att gälla.»

Föredraganden uppläste härefter omförmälda två inom justitiedepartementet

utarbetade lagförslag, av den lydelse bilagor vid detta protokoll

utvisa, och hemställde, att för det i § 87 regeringsformen angivna ända
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majas nåd. proposition Nr 172. 59

mål lagrådets utlåtande över förslagen måtte inhämtas genom utdrag av

protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Mai:t Konungen lämna

bifall.

Ur protokollet:

Israel Myrberg.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om rätt för brukare av vissa områden till deras inlösen.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Har en för viss tid, överstigande tjugu år, till brukande upplåten

del av en fastighet av brukaren eller föregående brukare, vars rätt övergått

å honom, så bebyggts, att å området den 1 januari 1918 fanns och

vid upplåtelsetidens slut fortfarande finnes nöjaktig bostad för brukaren

och hans familj, och belöper minst en fjärdedel av det värde, området

med därå befintliga byggnader äger, å de brukaren tillhöriga byggnaderna,

vare brukaren, där ej jordägaren begagnar sig av den rätt, som enligt 2 § må

tillkomma honom, vid upplåtelsetidens slut berättigad att lösa det upplåtna

området.

Lösningsrätt äge dock icke rum, om de brukaren tillhöriga byggnaderna

enligt avtal skola vid upplåtelsetidens slut tillfalla jordägaren

eller om området frånträdes på den grund, att brukanderätten förverkats.

År en del av en fastighet upplåten för brukarens livstid, skall vid

hans död eller, om änka njuter brukanderätten till godo, vid den tid, då

hennes rätt upphör, vad i denna lag sägs om brukare äga motsvarande

tillämpning i avseende å delägarna i brukarens bo, i den mån ej nedan

annat stadgas.

2 §.

Vill jordägaren, hellre än att upplåtet område löses enligt vad i 1

§ sägs, lösa de å området uppförda, brukaren tillhöriga byggnaderna, äge

rätt därtill; dock skall, där upplåtelsetiden är minst fyrtionio år, sådan

rätt tillkomma jordägaren allenast om å huvudfastigheten den 1 januari

opaginerad Kontrollera mot PDF

fil

Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 172.

1918 fanns och vid upplåtelsetidens slut fortfarande finnes boningshus, tomtplats

eller trädgård på mindre avstånd än tvåhundra meter från området

eller eljest områdets inlösen skulle medföra avsevärd olägenhet för lmvudfastigheten.

3 §•

Har område, som i 1 § avses, under upplåtelsetiden vunnit förbättring

därigenom att brukaren eller föregående brukare, vars rätt övergått

på honom, nedlagt arbete eller kostnad ä området utöver vad honom ålegat

enligt vad vid upplåtelsen avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt, och

vill jordägaren begagna sig av honom enligt 2 § tillkommande rätt,

vare pliktig att till brukaren gälda ersättning även för nämnda förbättring.

Sådan ersättning skall beräknas efter det ökade värde, området

till följd av den åstadkomna förbättringen kan anses äga, då brukanderätten

upphör, men må ej överstiga den för arbetets utförande nödiga kostnad.

Finnes å område, som brukaren skall lösa, jordägaren tillhörig byggnad,

vare brukaren skyldig att lösa även byggnaden.

4 §•

Brukare, som vill enligt 1 § lösa område, give det jordägaren tillkänna

i fråga om upplåtelse för viss tid senast nittio dagar före upplåtelsetidens

slut och i fråga om upplåtelse för livstid inom trettio dagar

från brukanderättens upphörande.

Om sättet för sådant tillkännagivande galle vad om uppsägning av

arrendeavtal är stadgat.

Vill jordägaren lösa de å området uppförda, brukaren tillhöriga

byggnaderna, åligger honom att inom trettio dagar från tillkännagivande,

som ovan sägs, giva brukaren meddelande därom.

5 §■

Kan ej, då jordägaren vill lösa, överenskommelse träffas om vad i löseskilling

eller såsom ersättning för förbättring, varom i 3 § förmå!es, skall

utgå, eller varder i fråga om upplåtelse på minst fyrtionio år jordägarens

anspråk på lösningsrätt av brukaren bestritt, skall frågan därom avgöras

av tre ojäviga skiljemän, bland vilka en utses av vardera parten och de

sålunda utsedda tillkalla den tredje. Tredskas någondera parten att utse

skiljeman eller kunna de utsedda ej förena sig om valet av den tredje,

äge domaren eller utmätningsmannen i orten att förordna om valet.

Den, som ej nöjes med vad de flesta skiljemännen säga, äge att draga

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.

tvisten under rättens prövning, så framt han instämmer sin talan inom

nittio dagar från det skiljemännens beslut tillställdes honom; och skall i

beslutet lämnas tydlig hänvisning om vad den missnöjde har att iakttaga

för tvistens dragande under rättens prövning.

6 §•

Frågan om brukarens lösningsrätt samt om löseskillingen för området

med vad därtill hör skall på ansökning av brukaren avgöras vid förrättning

i den ordning nedan stadgas; dock skall förhållande, som i 1 §

andra stycket avses, ej prövas vid förrättningen, med mindre jordägaren

det begär.

7 §• •

I fråga om förrättning, som i 6 § sägs, skola bestämmelserna i 2 och

3 kap. skiftesstadgan, i vad de avse annan lantmäteriförrättning än laga

skifte, i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Ansökning om förordnande

för lantmätare skall ingivas till Konungens befallningshavande, om

området är för viss tid upplåtet, sist å den dag, då upplåtelsetiden utlöper,

och vid upplåtelse för livstid sist inom nittio dagar från brukanderättens

upphörande; dock att, där jordägaren framställt anspråk på lösningsrätt

och detta anspråk blivit, enligt vad i 5 § förmäles, av brukaren beströ,

sådan ansökning må till befallningshavanden ingivas inom trettio dagar efter

det beslut, varigenom jordägarens lösningsanspråk ogillats, vunnit laga kraft.

Ansökning, varom nu är sagt, skall vara åtföljd av gravationsbevis

rörande fastigheten.

Det åligger lantmätaren att till förrättningen kalla jordägaren och

brukaren genom särskilda kallelsebrev, som skola till dem med posten avsändas

så tidigt, att kallelserna kunna komma dem tillhanda minst fjorton

dagar före förrättningen, så ock att föranstalta därom, att kungörelse angående

dag och ställe för förrättningen minst fjorton dagar förut uppläses i kyrkan

för den församling, där fastigheten är belägen, och införes i tidning

inom orten; skolande kungörelsen tillika innehålla, att de, vilkas rätt är beroende

av förrättningen, äga att därvid tillstädeskomma och bevaka sin rätt.

Besväras fastigheten av sökt eller beviljad inteckning för fordran

eller för rätt till avkomst eller annan förmån eller kan fastigheten enligt

11 kap. 2 § jordabalken i ägarens hand häfta för fordran eller annan rätt,

som nyss är sagd, skola innehavare av sådan fordran eller rätt, om de äro

kända och inom riket boende, underrättas om förrättningen genom särskilda

kallelsebrev enligt vad om kallelsebrevs avsändande till jordägaren

och brukaren är stadgat.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kumjl. May.ts nåd. proposition Nr 112.

63

8 §.

Konungens befallningshavande göre hos domaren i orten anmälan

om förordnande av lantmätare; och skall anteckning om förordnandet göras

i inteckningsprotokollet å nästa rättegångsdag under lagtima ting, så ock i

inteckningsboken.

9 §■

Finna förrättningsmänncn brukaren vara berättigad till inlösen, skall

området genom förrättningsmännens försorg avskiljas från den övriga

fastigheten genom jordavsöndring.

Vid bestämmande av löseskillingen skall avdrag göras för förbättring,

vilken området vunnit genom arbete eller kostnad, som brukaren eller föregående

brukare, vars rätt övergått å denne, nedlagt å området utöver vad

honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen avtalats eller uppenbarligen varit

förutsatt. I fråga om beräkning av sådant avdrag skall vad i 3 § första

stycket stadgas om beräkning av ersättning äga motsvarande tillämpning.

10 §.

Stanna lantmätaren och gode männen i olika meningar, galle vad de

flesta säga.

Har var sin mening, galle, om de kunna jämkas till varandra, den

mening, som efter jämkning finnes hava erhållit de flesta rösterna, men i

annat fall vad lantmätaren säger.

11 §•

Förrättningen skall avslutas med tillkännagivande, att rättsägare, som

är missnöjd med förrättningen, äger att fullfölja talan däremot på sätt

nedan stadgas. Avskrift av det vid förrättningen förda protokollet skall

vid förrättningens avslutande eller ock å därvid bestämd dag inom trettio

dagar efter förrättningen överlämnas till någon i orten boende person, som

av rättsägarna utses att den mottaga; skolande avskriften vara hos honom

tillgänglig för envar, som åstundar att den granska eller avskriva.

12 §.

År rättsägare missnöjd med förrättningen, äge däremot fullfölja

talan hos ägodelningsrätten genom besvär, som skola ingivas till ordföran
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.

den i ägodelningsrätten inom sextio dagar från det förrättningen förklarats

avslutad enligt vad i 11 ^ sägs; och skall i fråga om rättegången

vid ägodelningsrätten samt besvär över ägodelningsrättens beslut gälla vad

angående klagan över avslutat laga skifte är stadgat.

13 §.

Har brukaren förklarats berättigad till inlösen, åligger honom vid lösningsrättens

förlust att inom nittio dagar efter det beslutet vunnit laga kraft

hos Konungens befallningshavande nedsätta den bestämda löseskillingen.

Vid nedsättningen ingive brukaren till Konungens befallningshavande

gravationsbevis rörande fastigheten, beslutet i ärendet samt bevis, att och

när det vunnit laga kraft, ävensom karta över området. Försummas

sådant, åligger Konungens befallningshavande att på brukarens bekostnad

ofördröjligen anskaffa nämnda handlingar och karta.

Löseskillingen skall av Konungens befallningshavande ofördröjligen

insättas i bankinrättning för att där innestå mot ränta.

14 §.

Finner Konungens befallningshavande områdets avsöndrande överensstämma

med vad om jordavsöndring är stadgat, meddele Konungens befallningshavande

fastställelse å avsöndringen, utan hinder därav att avhandling

rörande områdets överlåtande icke upprättats eller ingivits.

Då beslutet härom vunnit laga kraft, vare områdets inlösen fullbordad,

och göre Konungens befallningshavande om beslutet ofördröjligen anmälan

hos domaren.

Inlöst område skall övergå till nye ägaren fritt från rätt till avkomst

eller annan förmån, varom i 7 § fjärde stycket sägs. Angående inlöst

områdes befrielse från ansvar för i starnfastigheten intecknad gäld är

särskilt stadgat.

15 §.

Sedan beslut, som i 14 § avses, vunnit laga kraft, utbetale Konungens

befallningshavande löseskillingen jämte därå upplupen ränta till den, som

är därtill berättigad.

Häftar fastigheten för fordran eller annan rätt enligt vad i 7 §

fjärde stycket sägs, äge stadgandena om fördelning hos överexekutor av

köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom motsvarande tillämpning.

Sammanträde för fördelningen varde hållet så snart ske kan; skolande

s. 65 Kontrollera mot PDF

K un yl. MajU» nåd. proposition Nr 172.

65

kallelse till sammanträdet genom Konungens befall ningshavandes försorg

minst fjorton dagar förut med posten sändas till jordägaren och kända

innehavare av fordran eller annan rätt, som nu är sagd, samt, om innehavare

är okänd, införas i allmänna tidningarna och tidning inom orten.

Innehaves fastigheten såsom fideikommiss, hålle Konungens befallningshavande

den innehavaren tillkommande ersättning inne, till dess

Konungen förordnat, huru därmed skall förfaras.

Utfaller vid fördelning, som nyss är sagd, likvid å intecknings huvudstol,

åligger Konungens befallningshavande att därom, sedan fördelningen

blivit godkänd eller vunnit laga kraft, ofördröjligen göra anmälan hos

domaren samt tillika insända fördelningslängden.

10 §.

Kostnad för förrättning, som i 6 § avses, för avsöndringens fastställande

och för löseskillingens fördelning skall gäldas av brukaren.

17 §.

Har brukare, vars rätt att bortföra honom tillhöriga byggnader och

annat, som han påkostat, enligt avtal eller bestämmelse i lag är begränsad

till viss tid efter brukanderättens upphörande, enligt vad ovan sägs gjort

framställning om inlösen av området, men kommer inlösen ej till stånd,

skall tiden för bortförandet räknas från det beslutet härom vunnit laga

kraft eller rätten till inlösen upphört.

18 §•

Har eu del av eu fastighet den 1 januari 1918 sedan mer än

tjugu år innehafts av brukare, Titan att jordägaren före nämnda dag

för brukarens skiljande från det brukade området vidtagit åtgärd, som

därefter leder till sådan påföljd, och visas ej avtal, avseende upplåtelse

för viss tid eller för livstid, föreligga, äge vad ovan stadgas om upplåtelse

för kortare tid än fyrtionio år motsvarande tillämpning, och skall brukaren

giva jordägaren sitt lösningsanspråk tillkänna sist nittio dagar före det

området skall avträdas; skall avträde efter uppsägning ske inom kortare

tid än nittio dagar, må sådant tillkännagivande ske inom nittio dagar från

uppsägningen och ansökning om förordnande, som i 7 § avses, ingivas till

Konungens befallningshavande inom nittio dagar från tillkännagivandet.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 154 höft. (Nr 172.) 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.

19 §•

Vad i denna lag stadgas äge ej tillämpning beträffande område, som

tillhör kronan eller ingår i tomtindelning, ej heller i fråga om mark i

samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade

bestämmelser.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1919.

Brukare vare ej på grund av vad i denna lag stadgas i något fall

pliktig att giva sitt lösningsanspråk jordägaren tillkänna före den 1 april

1919, och må, då sådant tillkännagivande skett sist å nämnda dag, ansökning

om förordnande, som i 7 § avses, ingivas till Konungens befallningshavande

inom nittio dagar från tillkännagivandet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kurujl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.

1)7

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 24 och 36 §§ i förordningen den 16 juni 1875

angående inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 24 och 36 §§ i förordningen den 16 juni

1875 angående inteckning i fast egendom skola erhålla följande ändrade

lydelse:

24 §.

1 mom. Varder i enlighet med gällande bestämmelser om expropriation

eller om ändring eller utrivning av vattenverk fast egendom avträdd

och ersättningen å behörig ort nedsatt, skall vad sålunda avträtfs ej vidare

häfta för inteckning, som meddelats i egendomen; skolande därom, sedan

till rätten eller domaren inkommit anmälan om förhållandet, göras anteckning

i inteckningsprotokollet så som i 23 § sägs.

Har egendom blivit avträdd jämlikt lagen om rätt för brukare av

vissa områden till deras inlösen,- skall, sedan områdets inlösen fullbordats,

vad i föregående stycke stadgats äga tillämpning.

2 mom. Kommer vid fördelning av ersättning, som enligt lagen om

dikning och annan avledning av vatten tillkommer vattenverksägare för

skada eller intrång, eller av lösen för mark, som jämlikt bestämmelserna

i gruvestadgan avträtts till gruvägare, betalning att utfalla å huvudstolen

av inteckning i egendomen, eller utfaller vid fördelning av medel, som

jämlikt föreskrifterna i utsökningslagen skola fördelas mellan rättsägare i

fast egendom ändå att försäljning av egendomen ej skett, betalning å

huvudstolen av intecknad fordran, för vars gäldande försäljningen skolat ske,

vare inteckningen till motsvarande belopp utan verkan; och varde därom,

opaginerad Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.

sedan fördelningen visats vara godkänd eller hava vunnit laga kraft, anteckning

gjord i inteckningsprotokollet som nyss sagts.

Vad sålunda stadgats skall jämväl tillämpas, där enligt gällande bestämmelser

om expropriation intecknad egendom tages i besittning av den

exproprierande före expropriationens fullbordande eller allenast till eu del

varder till honom avträdd eller ock nyttjanderätt eller servitutsrätt till

intecknad egendom upplåtes samt i något av de fall nu sagda äro vid

ersättnings fördelning betalning utfaller å huvudstol av inteckning, så ock

där enligt gällande bestämmelser om ändring eller utrivning av vattenverk

eller om rätt för brukare av vissa områden till deras inlösen allenast

eu del av intecknad egendom avträdes och vid fördelning av löseskillingen

betalning utfaller å intecknings huvudstol.

86 §.

1 mom. Har egendom, som gemensamt med annan häftar för inteckning,

blivit såld i den ordning utsökningslagen bestämmer, skall egendomen,

sedan auktionen vunnit laga kraft och köpeskillingen erlagts, icke

vidare häfta för större del av intecknade beloppet än köparen enligt 131 §

utsökningslagen kan hava fått avräkna å köpeskillingen eller som enligt

117 § 1 mom. samma lag skall innestå i egendomen; och varde därom,

efter ty i 23 § sägs, anteckning gjord i inteckningsprotokollet.

Varda av gemensamt intecknade egendomar en eller flera utmätningsvis

sålda, skola de övriga ej vidare häfta för vad av inteckningen

kunnat utgå ur köpeskillingen för de egendomar, som sålts; skolande

därom, när det visas, huru köpeskillingen fördelats och att fördelningen

blivit godkänd eller vunnit laga kraft, göras anteckning i inteckningsprotokollet.

2 mom. Ej heller skola i det fåll; att enligt gällande bestämmelser

om expropriation en eller flera av gemensamt intecknade egendomar helt

eller delvis avträdas till den exproprierande eller av honom före expropriationens

fullbordande tagas i besittning eller ock nyttjanderätt eller servitutsrätt

till en eller flera av gemensamt intecknade egendomar upplåtes,

eller att en eller flera av gemensamt intecknade egendomar varda helt

eller delvis avträdda enligt gällande bestämmelser om ändring eller utrivning

av vattenverk, eller att egendom, som gemensamt med annan häftar

för inteckning, delvis avträdes enligt lagen om rätt för brukare av vissa

områden till deras inlösen, eller att frälseränta, som gemensamt med

annan fast egendom häftar för inteckning, varder inlöst för statsverkets

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 172. fil)

rakning eller avlöst, de övriga egendomarna häfta för intecknat belopp,

varför betalning utfallit vid ersättnings fördelning; skolande jämväl därom

göras anteckning i inteckningsprotokollet enligt vad i 1 mom. andra

stycket sägs.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari It)li).

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd tisdagen den

19 februari 1918.

Närvarande:

Justitieråden Gullstkand,

von Seth,

WEDBEBG,

Regeringsrådet Planting-Gyleenbåga.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

31 december 1917, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över

upprättade förslag till lag om rätt för brukare av vissa områden till deras

inlösen och till lag om ändrad lydelse av 24 och 36 §§ i förordningen den

16 juni 1875. angående inteckning i fast egendom.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet

föredragits av assessorn Bertil Wieselgren.

I anledning av förslagen avgåvos följande yttranden av lagrådet och

dess särskilda ledamöter:

Förslag till lag om rätt för brukare av vissa områden till deras inlösen.

1 §•

Lagrådet:

Enligt den terminologi, som tillämpats i lagen den 14 juni 1907

om nyttjanderätt till fast egendom och som därefter iakttagits jämväl i

andra lagar, användes i fråga om fastighet uttrycket brukande allenast

för att utmärka nyttjande för jordbruksändamål. Av motiven till förevarande

förslag framgår emellertid, att detsamma avser även områden,

som nyttjas till bostadslägenhet. För vinnande av överensstämmelse med

nämnda terminologi torde åt detta förhållande böra givas särskilt uttryck

i lagen.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts nåd. -proposition Nr 172.

71

lakttages detta, hör någon jämkning även vidtagas i förslagets

rubrik.

Justitieråden Gullstrand och Wedberg samt regeringsrådet PlantingGyllenbåga:
Upplåtelsetidens

slut vid viss tids brukanderätt motsvaras i fråga

om dylik på innehavarens livstid upplåten rätt av tidpunkten för densammas

upphörande. Detta upphörande sammanfaller ej med tiden för

dödsfallet ens i den händelse att brukaren avlider ogift. Att stadgandet

i tredje stycket av nu förevarande paragraf hänför sig till brukarens död,

under det att flerstädes i följande delar av förslaget brukanderättens upphörande

angives såsom den avgörande tidpunkten, kan sålunda ej undgå

att väcka tvekan om bestämmelsernas rätta tillämpning.

Med hänsyn till det nu sagda och för att tillika viss redaktionell

oegentlighet uti ifrågavarande stycke må bliva avhjälpt, hemställes, att

åt detsamma gives det innehåll att, där en del av eu fastighet är upplåten

för brukarens livstid, skall, evad änka njuter brukanderätten till

godo eller ej, vad i lagen sägs om brukare på viss tid äga motsvarande

tillämpning i avseende å delägarna i brukarens bo, i den mån ej nedan

annat stadgas, med iakttagande att tidpunkten för brukanderättens upphörande

skall anses likställd med den till vissa år begränsade upplåtelsetidens

slut.

Justitierådet von Seth:

Den rätt att inträda i brukares lösningsbefogenhet, som enligt

tredje stycket tillerkännes delägarna i hans bo, bör enligt mitt förmenande

taga sin början omedelbart efter inträffandet av det faktum,

som föranleder brukanderättens upphörande, vare sig detta faktum utgöres

av brukarens eller hans änkas frånfälle eller av uppsägning, i den

mån sådan erfordras. Sedan detta faktum inträffat, äro nämligen alla

de förutsättningar för handen, vilka erfordras för att dödsbodelägarna

skola kunna fatta beslut, om de vilja begagna lösningsrätten, och det är,

på sätt framgår av vad jag kommer att anföra i fråga om 4 §, av eu

viss vikt, att de äro i stånd att giva jordägaren tillkänna sitt beslut

tidigare än vid tidpunkten för brukanderättens upphörande. Härmed

överensstämmer emellertid icke vad som i lagtexten sägs därom att, om

änka njutit brukanderätten tillgodo, stärbhusdelägarnas rätt skall inträda

vid den tid, då hennes rätt upphör. Vad som synes böra utsägas är att,

om del av fastighet varit upplåten för brukarens livstid, då skall efter

dödsfall eller uppsägning i anledning av omgifte, vilken medför brukande
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kung!.. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.

rättens upphörande, vad i lagen sägs om brukare på viss tid äga motsvarande

tillämpning i avseende å delägarna i brukarens bo, i den mån

ej annat stadgas längre fram i lagen.

4 §•

Lagrådet:

Såsom paragrafen är uppställd, skulle bestämmelserna om sättet

för uppsägning av arrendeavtal bliva tillämpliga endast i fråga om det

tillkännagivande, som avses i första stycket, men däremot icke beträffande

det meddelande jordägaren har att gorå brukaren, om jordägaren vill

lösa. Något skäl att göra en dylik skillnad lärer icke finnas. Det hemställes

fördenskull om sådan jämkning i avfattningen, att nämnda bestämmelser

komma att gälla i båda de ifrågavarande fallen.

Justitierådet von Seth:

Enligt stadgandet i första stycket behöver vid upplåtelse för livstid

tillkännagivande från brukarens eller rättare hans dödsbodelägares sida,

att lösningsrätten begagnas, icke ske förr än viss tid efter brukanderättens

upphörande. Begagnas den sålunda medgivna betänketiden, blir

följden, att jordägaren först kommer att övertaga lägenheten under någon

tid efter avträdesdagen för att sedan i alla de fall, då ej han kommer

att lösa, nödgas återställa den till dödsbodelägarna efter lösningsfrågans

avgörande.

En dylik ordning kan naturligtvis i och för sig icke vara tilltalande

för någondera parten. Jordägaren har ej vidare intresse av att sörja

för lägenhetens hävd under mellantiden. Och vad skall den lösningsberättigade

taga sig till under samma tid? För den händelse i avtalet

om brukanderätten, såsom nog ej sällan är fallet, ingår bestämmelse att,

om brukaren ej före avträdesdagen begagnat sig av rätten att bortföra

honom .tillhöriga byggnader och andra anläggningar, dessa skola utan

lösen tillfalla jordägaren, kunna givetvis förvecklingar uppstå. Har lägenheten

under någon tid varit i jordägarens hand, kan det dessutom bliva

svårt att vid en blivande förrättning enligt 6 § avgöra, i vad mån gjorda

förbättringar äro att tillgodoräkna den ene eller den andre av parterna.

Bestämmelsen i fråga lärer ej heller vara nödvändig för tryggande

av den å brukarens sida lösningsberättigades intressen. Vid livstidsstädja

är nämligen, såvitt angår äldre avtal, enligt den uppfattning, som i ett

par nyligen avgjorda rättsfall gjort sig gällande, och delvis även på

grund av lag, samt i fråga om avtal, å vilka den nya nyttjanderättslagstiftningen

är tillämplig, på grund av uttryckliga bestämmelser i denna,

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kunyl. Maj:ts nåd. proposition AV 172.

brukarens dödsbo berättigat till åtnjutande av laga fardag och har således

under förutsättning att tiden för dess inträdande i de befogenheter som''

‘ förevarande hänseende tillkomma brukare, bestämmes på sätt jag vid

tal om 1 § hemställt, god tid att göra sin lösningsrätt gällande i samma

ordning som andra losmngsberättigade. För de fall åter, då det kan

vara tvivelaktigt, om rätt till laga fardag finnes, synes all rimlig hänsyn

tm dodsbodelagarnas intressen vara tagen, om de få betänketid under

hälften av den tidrymd, som ligger emellan det avträdesdagen blir på

för parterna bindande sätt bestämd och nämnda dag. På återstoden av

namnda tidrymd bör jordägaren skäligen kunna göra anspråk för att,

därest dodsbodelagama ej vilja begagna sin lösningsrätt, ordna med lägenhetens

framtida skötsel.

Det hemställes alltså, att ovanberörda bestämmelse måtte få ut<m

,U1''11 Paragrafeu och att i stället såsom undantag från huvudregeln, att

tillkännagivandet tran brukarens sida skall ske senast nittio dagar före

upplatelsetidens slut, stadgas att, där i fråga om upplåtelse för livstid

det icke ar uppenbart, att rätt till laga fardag åtnjutes, tillkännagivandet

skall vara gjort i ratt tid, om det äger rum senast å den dag, som inaller

nast efter det halva tiden förflutit mellan avträdesdagens slutgiltiga

bestämmande och sistnämnda dag.

Ordnas saken så, öppnas möjlighet för en för alla de av lagen berörda

fallen gällande bestämmelse att, om tillkännagivande, som i första

stycket avses, skett i ratt tid och ordning och det ej före avträdesdagen

bhr avgjort, att det blir jordägaren, som kommer att lösa, brukaren i

varje fall skall äga kvarsitta å lägenheten, till den fardag för arrenderad

fastighet, som infaller nast efter sex månader, sedan lösningsfrågan blivit

slutligen avgjord, naturligtvis mot ersättning, som i händelse av tvist

skall bestammas, därest jordägaren kommer att lösa, av de i 5 8 omförmalda

skiljemännen, men eljest vid den förrättning, som avses i fi S. De

invändning^- som kunna göras mot en dylik anordning, varigenom ett

mellantillstånd av ovan berörda art skulle undvikas, torde huvudsakligen

vara av teoretisk innebörd.

b §•

Lagrådet:

Det synes lämpligt och är måhända även förslagets mening att

om jordagaren icke vid förrättningen påkallat tillämpning av andra

stycket i 1 §, sådan tillämpning icke skall få äga rum ens i den rättegång,

som ma varda inledd genom besvär över förrättningen. Stadgandet

, et av0 förevarande paragraf lärer böra undergå någon redaktionell

jämkning, sa att det otvetydigt erhåller nu antydda preklusiva karaktär.

Bihang till riksdagens protokoll 1218. 1 sand. 1.54 käft. (Nr 172.) 10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kung!. May.ts nåd. proposition Ni- 172.

7 §•

Justitierådet von Seth: ....

Iakttages vad jag vid tal om 4 § hemställt beträffande tillsägelse

om lösningsrättens utövande vid upplåtelse på livstid, blir bestämmelsen

i första stycket av förevarande paragraf, att ansökning om förordnande,

som här avses, vid dylik upplåtelse skall ingivas sist inom nittio dagar

från brukanderättens upphörande, för de flesta fallen obehövlig; och i de

fall, då vid upplåtelse för livstid tillsägelsen skulle få ske å senare tid

än ''den i allmänhet föreskrivna, torde en frist av nittio dagar från det

tillsägelsen skedde vara fullt tillräcklig.

9 §•

Lagrådet:

Stadgandet i förevarande paragraf, att avskiljandet från den Övriga

fastigheten av det område brukare berättigats lösa skall ske genom förrättningsmännens

försorg, lärer ej stå väl tillsammans vare sig med det

initiativ i nämnda hänseende brukaren enligt 13 § bar att taga genom

nedsättning av löseskillin gen eller med den prövningsrätt, som enligt 14 §

skall tillkomma Konungens befallningshavande.

De åtgärder förrättningsmännen skola vidtaga för områdets avskiljande

böra inskränkas därtill att, om förrättningsmännen finna brukaren

vara enligt denna lag berättigad till inlösen, de skola meddela uttryckligt

beslut därom med bifogande av sådan beskrivning å området och å

fastigheten i dess helhet, som erfordras för den Konungens befallningshavande

åliggande prövningen.

Justitierådet von Seth:

Beträffande formen för avskiljandet från huvudfastigheten ansei

jag övervägande skäl särskilt från praktisk synpunkt tala för bibehållandet

av stadgandet, att det skall ske genom jordavsöndring. Iakttages

vad lagrådet hemställt i fråga om den befattning därmed, som skall tillkomma

förrättningsmännen, kan det emellertid ifrågasättas, om berörda

stadgande har sin rätta plats i förevarande paragraf.

14 §.

Justitieråden Gullstrand och Wedherg samt regeringsrådet Planting
Gyllenbåga:

..

Det är förslagets mening, att äganderätten till området overtores

till brukaren oberoende av någon därpå riktad rättshandling från joid

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Alaj:ts nåd. proposition År 112.

75

ägarens sida. Annan fångeshandling skall ej vara av nöden än förrättningsmännens

beslut eller det utslag, varigenom på klagan över förrättningen

brukaren fått sitt lösningsanspråk godkänt. I detta hänseende

föreligger en bestämd avvikelse från de om jordavsöndring gällande

regler. Avsöndring kan nämligen ej komma till stånd utan en av jordägaren

verkställd överlåtelse. Då i förevarande paragraf talas om avsöndrande

av området och om fastställelse ä avsöndringen, är detta följaktligen,

liksom stadgandet i 9 § att området skall avskiljas genom jordavsöndring,

icke fullt riktigt.

Enligt vad departementschefens yttrande giver vid handen, avser

förslaget, att i fall, motsvarande de, om vilka i 22 § av lagen om hemmansklyvning

in. in. är fråga, Konungens befäl In ingshavande skall förfara,

som hade jordägaren sökt tillstånd till områdets avsöndrande. Vad

sålunda åsyftats lärer dock icke med erforderlig tydlighet framgå av

lagtexten.

Med hänsyn till det nu anförda hemställes, att första stycket av

nu förevarande paragraf måtte få det innehåll dels att, om Konungens

befallningshavande finner områdets avskiljande överensstämma med vad

om jordavsöndring är stadgat, befallningshavanden har att meddela fastställelse

därå, och dels att vid ärendets prövning skall så anses, som hade

området genom beslutet angående brukarens lösningsrätt avsöndrats av

jordägaren och, där till områdets avsöndrande särskilt tillstånd skolat

erfordras, sådant vore sökt.

Justitierådet von Seth:

Av ett uttalande i motiven synes det, som om det vore förslagets

mening, att över huvud taget samtliga i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning

m. m. i fråga om avsöndring meddelade bestämmelser

skulle kunna vinna tillämpning vid den prövning, som avses i förevarande

paragrafer, således jämväl bestämmelserna i nämnda lags 22 § och möjligen

även 25 §.

Det synes emellertid kunna ifrågasättas, om det i paragrafen använda

uttrycket, »finner Konungens befallningshavande områdets avsöndrande

överensstämma med vad om jordavsöndring är stadgat», giver rum

för en så vidsträckt tolkning.

Men även bortsett härifrån lärer i själva avfattningen av nämnda

paragrafer av 1896 års lag ligga ett hinder för att desamma skola kunna

vinna vidare tillämpning vid ifrågakomna prövning. Sålunda fordrar

22 §, för att däri omförmälda tillstånd över huvud taget skall kunna

komma i fråga att meddelas, ett initiativ från jordägarens sida i form

s. 76 Kontrollera mot PDF

76 Knut/!. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.

av ansökan om tillstånd till den mot grundreglerna i 20 § 1 mom. stridande

avsöndringen, vilket i de fall, varom nu är fråga, näppeligen är

att emotse annat än undantagsvis; och vad angår 25 §, är även den så

avfattad, att den, bortsett från att prövningsrätten ej tillkommer Konungens

befallningshavande, närmast synes åsyfta, att initiativet till den där

omtalade jämkningen skall tagas av stamhemmansägaren.

Det skulle dock ofta vara av betydelse för befordrande av det allmänintresse

förslaget avser att tillgodose, om Konungens befallningshavande

erhölle rätt att i samband med den i förevarande paragraf omförmälda

prövningen meddela tillstånd till större eller annorlunda beskaffad

avsöndring, än som eljest är tillåten, även på framställning av

brukaren. Med hänsyn till beskaffenheten och belägenheten av de lägenheter,

om vilka det här är fråga, vore i många fall deras avsöndrande

utan inflytande på huvudfastighetens skötsel, och deras värde är nog i

regel icke högre, än att även för inteckningshavarna deras avskiljande

skulle sakna väsentlig betydelse. Särskilt hårt skulle å andra sidan brukaren

drabbas i de fall, då det är förekomsten av avsöndringar, vilka

ägt rum efter lösningsrättens införande men innan den i det speciella

fallet kunnat göras gällande, som medför, att maximum för avsöndring

skulle komma att överskridas. Synnerligen viktigt är det även, såsom

framhålles i ovan åsyftade uttalande, att den i 20 § 1 mom. av 1896

års lag stadgade inskränkningen i rätten att avsöndra inägojord inom

vissa län ej får lägga hinder i vägen för det friköpande av lägenheter,

varom nu är fråga. Eljest skulle det ju kunna inträffa, att jordägaren

tvingade brukaren att avflytta för att omedelbart därefter vinna tillstånd

att avsöndra området till annan såsom egnahemsanläggning.

I varje fall synes det böra föreskrivas att, om brukaren så önskar

och möjlighet därtill finnes, Konungens befallningshavande må äga även

mot jordägarens bestridande verkställa sådan jämkning i lägenhetens område,

som avses i 25 § av 1896 års lag. Därigenom skulle ju mången

gång åtminstone en del av lägenheten kunna utan skada för någon räddas

åt brukaren.

De bestämmelser, som skulle erfordras för tillgodoseende av nu

framhållna önskemål, synas böra erhålla sin plats närmast efter förevarande

paragraf.

Därvid bör tillika sörjas för att, om jämkning kan ifrågakomma,

förslag därtill uppgöres vid den i 6 § omförmälda förrättningen samt

att särskild värdering av det mindre område, som efter jämkningen skulle

få lösas, kommer till stånd före fördelningen av det nedsatta beloppet, så

att från detta kan avskiljas vad som skall återbäras till brukaren.

s. 77 Kontrollera mot PDF

KuhijI. Maj:ts nåd. proposition AV 172.

77

Vidare bör tillses, att i de fall, varom här är fråga, jordägaren

får lämplig tid efter erhållen del av Konungens befallningshavandes tillstånd

till den mot bestämmelserna i 20 § 1 mom. av 1896 års lag stridande

avsöndringen eller beslut om jämkningen att bestämma sig för

om han vill begagna den lösningsrätt, som må tillkomma honom enligt

2 § i förevarande lag. Det kan nämligen icke skäligen begäras av honom,

att han skall träffa avgörande härutinnan, innan han vet, om han

över huvud taget behöver underkasta sig den utgift, som är förbunden

med lösningsrättens utövande, eller huru stort område arrendator!! kan

bliva berättigad att till ösa sig.

17 §.

Justitie råden Gullstrand och Wedberg samt regeringsrådet PlcmtingGyll&nbåga:
Har

ej genom avtal tillförsäkrats brukaren rätt att hava byggnaderna

kvarstående viss tid efter nyttjanderättens upphörande, och äro

ej heller bestämmelserna i lagen om nyttjanderätt till fast egendom tilllämpliga

å upplåtelsen, lärer det åligga brukaren att bortföra byggnaderna

medan nyttj anderätten ännu består. I själva verket torde, när tillämpning

av den föreslagna lagen kan ifrågakomma, brukarens ställning vanligen

vara den sist antydda. Han är i sådan händelse ej hjälpt med

stadgandet i nu förevarande paragraf. Uppenbarligen bör emellertid

brukaren få tillgodoräkna sig särskild tid för bortförandet i varje fall,

där han i behörig ordning gjort lösningsrätt gällande. En bestämmelse

härom torde lämpligen kunna innefatta att, där brukaren vederbörligen

gjort framställning om inlösen av området, men inlösen ej kommer till

stånd, bortförandet skall ske inom tre månader från det beslutet därom

vunnit laga kraft eller rätten till inlösen upphört, så framt ej enligt

avtal längre tid står brukaren till buds.

Frågan, huruvida inlösen skall komma till stånd, kan hållas svävande

under avsevärd tid. Skiljemännens beslut angående jordägarens

lösningsrätt kan sålunda av varjehanda orsaker låta vänta på sig, och

år kunna förflyta, innan en klandertalan mot beslutet blivit föremål för

prövning i alla tre instanserna. Likaså kan en rättegång i anledning av

besvär över förrättning, varvid brukarens lösningsanspråk behandlats,

draga ut på tiden. Förslaget innehåller ej något stadgande, hur med

nyttj anderätten till området skall förhållas under den tid frågan om inlösen

av området sålunda är under bedömande. Denna rätt lärer alltså

enligt förslaget tillkomma jordägaren. Och tydligt är, att en bestäm
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ls nåd. proposition Nr 172.

melse sådan som den nyss ifrågasatta om rätt för brukaren att hava

sina byggnader kvarstående ej heller skulle innefatta något avgörande

till brukarens förmån angående nyttjanderätten. Huru än beträffande

denna ordnas, kunna vissa intressekonflikter tänkas uppkomma. Det

lärer ej kunna med fog påstås, att de, vartill förslagets ståndpunkt må

giva upphov, mindre väl ägna sig att lösas genom godvillig uppgörelse

än de, som med den motsatta ordningen kunde följa.

Justitierådet von Seth:

Kommer icke, i enlighet med vad jag förut ifrågasatt, tillkännagivande

från brukarens sida, att han vill utöva sin lösningsrätt, att medföra,

att han får kvarsitta å lägenheten i alla de fall, då icke före avträdesdagen

blir avgjort, att det blir jordägaren, som kommer att lösa,

erfordras även enligt mitt förmenande en bestämmelse i enlighet med

vad lagrådets övriga ledamöter hemställt; och detta icke minst av hänsyn

till det av mig förut påpekade förhållandet, att i avtal om upplåtelser

av förevarande slag ofta förekommer bestämmelse, att brukaren

tillhöriga byggnader, som icke bortförts före avträdet, skola tillfalla jordägaren

utan lösen.

18 §.

Justitieråden Gullstrand och Wedberg samt regeringsrådet PlantingGyllenbåga:
Den

i 4 § meddelade bestämmelse att, då fråga är om upplåtelse

för livstid, tillkännagivande till jordägaren om lösningsrättens begagnande

kan ske så sent som trettio dagar efter brukningsrättens upphörande,

visar, att man velat för varje fall beakta önskvärdheten av tillräckligt

rådrum i berörda hänseende. Då emellertid i nu förevarande paragraf

för det fall, som där är i fråga, från den i paragrafen givna huvudregeln,

att lösningsanspråket skall tillkännagivas för jordägaren sist nittio

dagar före det området skall avträdas, stadgas undantag allenast för den

händelse, att avträde efter uppsägning skall ske inom kortare tid än nittio

dagar, har man försatt den brukare i synnerligen ogynnsam ställning,

som skall avträda sitt område jämt nittio dagar efter uppsägningen eller

ock ett fåtal dagar senare. Undantaget lärer fördenskull böra utsträckas

och synes kunna bestämmas så, att det omfattar de fall, då avträde efter

uppsägning skall ske inom kortare tid än ett hundra tjugu dagar.

I fråga om den förmån, som skall tillkomma brukaren, då undantaget

bliver tillämpligt, innehåller paragrafen, att han äger ett rådrum

av nittio dagar efter uppsägningen att tillkännagiva lösningsanspråket.

opaginerad Kontrollera mot PDF

7!)

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 11 2.

Den sålunda utsträckta tiden synes icke vara erforderlig och inkräktar

otillbörligt på jordägarens rätt. En tid av trettio dagar lärer vara fullt

tillräcklig. .. , ,

Vid beaktande av vad sålunda erinrats lärer genom en to rand råd

redaktion av bestämmelsen om tid för ingivande av ansökning, som i 7 §

avses, i de fall, då undantagsstadgandet är tillämpligt, höra iakttagas,

att brukarens rätt att dröja med ansökningen intill tiden för avträdandet

icke fråntages honom och att således allenast för det fall, att tillkännagivandet

skett senare än nittio dagar före avträdestiden, tiden för ansökningen

om förordnandet bestämmes till nittio dagar från tillkännagivandet.

Justitierådet von Seth:

Såsom redan förut framhållits, kommer det alltid att vara förenat

med olägenheter, om brukaren skall äga dröja med tillkännagivande, att

han vill begagna sin lösningsrätt, till efter avträdesdagen. Berörda olägenheter

skulle i fråga om de rättsförhållanden, som avses i förevarande

paragraf, kunna utan åsidosättande av någondera partens berättigade intressen

undvikas, om bestämmelsen att, då avträde efter uppsägning skall

ske inom kortare tid än nittio dagar, sådant tillkännagivande må ske

inom nittio dagar från uppsägningen, utbyttes mot ett stadgande, att för

dvlikt fall tillkännagivandet skall vara gjort i rätt tid, om det äger rum

senast å den dag, som infaller näst efter det halva tiden förflutit mellan

uppsägningsdagen och avträdesdagen.

Genom bestämmandet av den 1 januari 1918 såsom den termin,

före vilken jordägaren skall hava vidtagit åtgärd för brukarens skiljande

från det brukade området, för att icke brukaren skall äga lösningsrätt,

har man velat skydda de brukare, om vilka här är fråga, fiån åtgärdd

från jordägarnas sida i direkt avsikt att beröva brukarna den förmån

förslaget avser att bereda dem. Såvitt ett avtal i någon form kan visas

föreligga, torde också i regel det avsedda syftemålet uppnås genom

ifrågavarande bestämmelse, och i allmänhet bör väl i den omständigheten,

att brukaren suttit å lägenheten så lång tid som den, varom här är fråga,

få anses ligga en stark presumtion för att avtal föreligger. I alla dessa

fall skall numera, då det ju här är fråga om avtal ursprungligen in

gångna på obestämd tid eller på uppsägning, jämlikt 1 § i lagen den

14 juni 1907 om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om

nyttjanderätt till fast egendom och promulgationsbestämmelsen till den

s. k. norrländska arrendelagen den nya nyttjanderättslagstiftningen äga

tillämpning å rättsförhållandet mellan parterna. En följd härav är att,

såvitt fråga är om verklig brukanderätt eller över huvud taget nyttjande
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.

rätt, vara den norrländska arrendelagen är tillämplig, denna rätt numera

måste hava övergått till arrenderätt på viss tid, och att i övrigt allmänna

nyttjanderättslagens bestämmelse!- om uppsägningstid vid lägenhetsarrende

i de flesta fall komma att äga tillämpning. Till följd härav

kunna över huvud taget åtgärder för brukarens, respektive lägenhetsarrendatorns

skiljande från nyttjanderätten, som företagits under år 1918,

icke medföra, att nyttj anderätten upphör under samma år.

h ör ett fall, nämligen det, att tiden för en brukanderätt, som övergått

till arrende på viss tid, skulle utgå den 14 mars 1918, kan emellertid

arrendatorn komma att skiljas från brukanderätten och hans byggnadei

komma att bortrivas eller tillfalla jordägaren under samma år, men

sannolikheten för att ett dylikt fall skall inträffa är till följd av tidsbestämmelserna

i den nya nyttjanderättslagstiftningen högst ringa.

Detsamma kan bliva förhållandet, om vid lägenhetsarrende viss

kort uppsägningstid är avtalsvis bestämd. Även dessa fall torde vara

ganska sällsynta.

Talrikare komma nog de fall att bliva, då något avtal ej kan styrkas.

År detta förhållandet, torde nyttjanderättshavaren i regel på jordägarens

talan skiljas från nyttj anderätten utan åtnjutande av laga fardag;

och det är uppenbarligen icke uteslutet, att hela saken kan hinna

vara utagerad och byggnaderna utrivna under tiden mellan det den nva

lagen blivit känd och dess trädande i kraft.

I alla dylika fall är givetvis nyttj anderättshavarens ställning synnerligen

prekär. Även om till följd av stadgandet i denna paragraf han

formellt skulle hava kvar sin lösningsrätt, lärer han näppeligen, då han

vid tiden föi lagens trädande i kraft icke längre äger några byggnader å

området, kunna göra nämnda rätt gällande.

Givetvis vore det önskligt, om något kunde göras för att trygga

även dylika nyttjauderättshavare vid de förmåner förslaget avser att

bereda dem.

Möjligen kunde något vinnas genom eu bestämmelse i promulgationsstadgandet

att, om brukare, som avses i förevarande paragraf, till

följd av åtgärd från jordägarens sida, som vidtagits efter den 1 januari

1918, ålagts att avflytta från lägenheten å tid före lagens trädande i

kraft, han likväl skall äga kvarsitta till den 14 mars 1919, därest han,

senast då hans avhysning skall verkställas, på det i 4 § för där avsedda

fall föieskrivna sättet tillkännagiver för jordägaren sin avsikt att efter

lagens ikraftträdande begagna sig av lösningsiätten.

Även den av lagrådets övriga ledamöter föreslagna utvägen att

framflytta tiden för lagens trädande i kraft skulle givetvis kunna hjälpa

i en del fall.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kung!. May.ts nåd. proposition Nr 172.

81

Övergångsstadgandet.

Justitieråden Gullstrand och Wedberg samt regeringsrådet PlantingGyllenbåga:
Det

lärer icke kunna förhindras, att den lösningsrätt, som genom

18 § medgives brukare, stundom bliver illusorisk, då nämligen jordägare

under den tid, som förflyter, innan lagen hinner träda i kraft, kan begagna

sig av honom nu i en del fall tillkommande rätt att vid brukarens

avträdande av innehaft område framtvinga bortförande av brukarens

byggnader. Faran för ett dylikt jordägarens utnyttjande av sin rätt,

vilken fara i någon mån förstoras genom den föreslagna lagens promulgerande,

lärer väsentligen kunna hävas genom lagens ikraftträdande ej

obetydligt tidigare än förslaget innehåller. Hinder för att lagen börjar

tillämpas redan den 1 september innevarande år synes knappast förefinnas.

Skulle denna ändring komma att ske, lärer övergångsstadgandet

böra därefter lämpas och sålunda innehålla, att brukares lösningsanspråk

ej behöver tillkännagivas före den 1 december 1918, samt att, då sådant

tillkännagivande skett nämnda dag eller dessförinnan, ansökningen om

förordnande, som i 7 § avses, skall ingivas inom nittio dagar från tillkännagivandet,

där ej brukaren eljest äger längre tid därtill.

Justitierådet von Seth:

Bestämmelsen, att brukaren ej i något fall skall vara pliktig att

giva sitt lösningsanspråk jordägaren tillkänna före den 1 april 1919 lider

av samma svaghet, som förut påpekats i fråga om vissa andra bestämmelser,

nämligen att det från åtskilliga synpunkter sett är mycket otillfredsställande,

om med tillkännagivandet kan dröjas till efter avträdesdagen.

Denna svaghet skulle undgås och det hela enligt mitt förmenande

bliva smidigare genom en bestämmelse att, om brukningsrätten

skall upphöra tidigare efter lagens trädande i kraft än ett hundra åttio

dagar, tillkännagivandet från brukarens sida, att han vill begagna sin

lösningsrätt, i varje fall skall vara gjort i rätt tid, om det äger rum

senast å den dag, som infaller näst efter det halva tiden förflutit mellan

dagen för lagens trädande i kraft och avträdesdagen. Härigenom skulle

uppenbarligen brukaren icke betagas den rätt att lämna tillkännagivandet

å senare tid, som kunde följa av den förändrade lydelse av 18 §, varom

jag hemställt.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 154 hult. (AV 172.) 11

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj-ds nåd. proposition Nr 172.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 24 och 36 §§ i förordningen den 16

juni 1875 angående inteckning i fast egendom.

Lagrådet:

Föreliggande lagförslag avser att i vissa frågor rörande inteckningsväsendet

likställa fång enligt det nyss granskade förslaget om brukares

lösningsrätt med fång enligt gällande bestämmelser om expropriation och

om ändring eller utrivning av vattenverk. En sådan likställighet är av

dessa^ fångs besläktade karaktär väl motiverad. Den tillämnade nya arten

av fång överensstämmer emellertid med de båda äldre även därutinnan,

att förvärvaren icke härleder sin rätt från den närmast föregående jordägaren;

fånget är giltigt oberoende av vem denne är. Samma skäl, som

föranlett undantagsstadgandet i andra stycket av 8 § lagfartsförordningen,

torde alltså böra medföra, att stadgandets tillämplighet utsträckes till

fång på grund av den ifrågasatta lösningsrätten för brukare.

Iakttages vad lagrådet yttrat i fråga om rubriken till lagförslaget

beträffande lösningsrätten, föranledes härav någon jämkning även i nu

förevarande förslag.

Ur protokollet

Erik Öländer.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ls nåd. proposition Nr 172.

83

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott tisdagen

den 5 mars 1918.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,

Statsråden Petersson,

Schotte,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren anmälde lagrådets

den 19 nästlidne februari avgivna yttrande över det den 31 december

1917 till lagrådet remitterade förslaget till lag om rätt for brukare

av vissa områden till deras inlösen och till lag om andrad lydelse av

24 och 36 §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i

fast egendom.

Efter att hava redogjort för

innehållet i lagrådets yttrande anförde

departementschefen följande: 1

»Då vad lagrådet eller dess flesta ledamöter anfört i fråga om 1,

9, 14 och 18 §§ i förslaget till lag om rätt för brukare av vissa områden

till deras inlösen synes mig höra föranleda ändringar i samma paragrafer,

hava sådana vidtagits i huvudsaklig överensstämmelse med vad

lagrådet eller dess flesta ledamöter hemställt. I sammanhang härmed

har jämväl ändring vidtagits beträffande förslagets rubrik.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ta nåd. proposition Nr 172.

Vad angår 4 § i förslaget har densamma dels undergått ändring i

enlighet med vad lagrådet hemställt, dels ock ytterligare omarbetats i

anledning av erinringar, vilka framställts av en av lagrådets ledamöter.

Denne ledamot har därjämte, så vitt angår upplåtelser för nyttjanderättshavares

livstid, föreslagit ändrade bestämmelser rörande tiden för

verkställandet av sådant tillkännagivande till jordägaren, varom i förslaget

stadgas. Då emellertid de sålunda föreslagna bestämmelserna för

de fall, där det kan vara ovisst, huruvida rätt till laga fardag för änka

eller dödsbodelägare äger rum, synas kunna för de eventuellt lösningsberättigade

ställa sig ganska svåra att förstå och i praktiken tillämpa,

samt det enligt min uppfattning är av stor vikt att föreskrifterna om

vad vederbörande hava att iakttaga för att komma i åtnjutande av den

lösningsrätt, som kan tillkomma dem, äro enkla och lättbegripliga, har

jag icke ansett mig böra ansluta mig till nämnde ledamots förslag i förevarande

avseende. Däremot delar jag till fullo samme lagrådsledamots

uppfattning om det viktiga däri, att nyttjanderättshavaren eller hans

änka eller dödsbodelägare icke varda mot sin vilja avlägsnade från under

nyttjanderätt upplåtet område, medan frågan om vederbörandes lösningsrätt

till detsamma är oavgjord. Om man också måhända kunde antaga,

att, åtminstone i många fall, mellanhavandet i förevarande avseende

mellan jordägaren och den eller de eventuellt lösningsberättigade kunde

ordnas i godo, lärer det dock vara vida att föredraga, att de senare erhålla

en genom stadgande i lag uttryckligen fastslagen rätt att under

lfragavaiande tid kvarsitta å området. Ett stadgande i nu angiven riktning

synes lämpligen kunna givas det innehåll, att nyttjanderättshavare,

varunder vid livstidsupplåtelse naturligen inbegripes avliden nyttj anderättshavares

änka eller dödsbodelägare, icke må mot sitt bestridande förpliktas

att avflytta från området tidigare än å den fardag för arrenderad

fastighet, som infaller näst efter det lösningsfrågan blivit slutligen avgjord.

Emellertid lärer ett dylikt stadgande icke böra erhålla undantagslös

giltighet. Det torde nämligen vara uppenbart, att från stadgandets tilllämpmng

böra undantagas de fall, i vilka det redan innan den upplåtna

nytt]anderätten upphör varder avgjort, att jordägaren kommer att inlösa

nyttj anderättshavarens byggnader, vare sig avgörandet sker helt enkelt

genom en jordägarens förklaring, att han vill begagna sin inlösningsrätt,

där sådan utan vidare tillkommer honom, eller genom överenskommelse

mellan parterna eller skiljemäns utslag. Ofta nog kommer väl för övrigt

tidpunkten för den upplåtna nyttjanderättens upphörande i dessa fall att

sammanfalla med den fardag för arrenderad fastighet, som inträffar näst

efter lösmngsfrågans avgörande, då väl tiden för nyttj anderätten i all
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. MajUs nåd. proposition Nr 172.

mänhet utgår ä laga fardag. Vad eljest vidkommer den föreslagna bestämmelsens

verkan vid upplåtelser för annan tid än nyttjanderättshavareus

livstid, kan korteligen anmärkas, att sä snart det vid upplåtelsetidens

utgång är ovisst, huruvida nyttjanderättshavaren kommer

att inlösa området, får han kvarsitta å detsamma. Skulle därefter lösningsfrågan

avgöras därhän, att inlösen från nyttjanderättshavarens sida

icke kommer till stånd, har han att avflytta tidigast å därnäst infallande

fardag, vederbörande myndighet naturligen obetaget att, där denna fardag

infaller omedelbart efter det avgörandet skett, lämna nyttjanderättshavaren

skäligt rådrum att avflytta vid någon senare tidpunkt.

Vid livstidsupplåtelser kan tydligen alltid tiden för nyttj anderättens

upphörande genom det föreslagna stadgandet komma att framflyttas utöver

den tidpunkt, då samma rätt eljest skulle hava utgått, i allmänhet

väl troligen ett år. Sådant tillkännagivande, varom i 4 § i förslaget

sägs, behöver ju ej göras förrän efter den tidpunkt, då den upplåtna

ny ttj anderätten upphört. Detta förhållande synes dock knappast ägnat

att väcka några egentliga betänkligheter. En upplåtelse, som ägt rum

för en till sin långvarighet så obestämd tidrymd som nyttjanderättshavarens

livstid, torde åtminstone i regel utan svårare olägenhet kunna

utsträckas ett extra år. För övrigt bör ihågkommas, att man ju utgår

från antagandet att inlösen från nyttjanderättshavarens sida i regel skall

komma till stånd.

För den tid nyttjanderättshavaren, utöver den egentliga upplåtelsetiden,

kommer att på grund av den föreslagna bestämmelsen under nyttjanderätt

innehava det upplåtna området är jordägaren uppenbarligen

berättigad att åtnjuta ersättning. Denna ersättning synes, där ej överenskommelse

träffas mellan parterna, lämpligen kunna bestämmas vid

sådan förrättning, varom i 6 § i förslaget sägs, därest dylik förrättning

kommer till stånd, men eljest av skiljemän på sätt i 5 § i förslaget sägs.

I anslutning till vad nu anförts har såsom ett sista stycke i 4 §

i förslaget upptagits stadgande av ovan angivet innehåll.

o Godkännes nämnda stadgande i förslaget, torde för de fall, då vid

upplåtelse på viss tid nyttjanderättshavare på grund av samma stadgande

kommer att sitta kvar utöver upplåtelsetiden, böra föreskrivas

undantag från den i 2 kap. 2 § andra stycket i lagen den 14 juni 1907

om nyttjanderätt till fast egendom intagna bestämmelse. Man lärer ej

skäligen kunna fordra, att, där nyttjanderättshavare på grund av bestämmelse

i lag äger rätt att kvarsitta utöver upplåtelsetidens utgång,

jordägaren, vid äventyr att upplåtelseavtalet anses förlängt på fem år,

skall verkställa i sistnämnda lagrum omförmälda anmaning till nyttjan
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 172.

derättshavaren att avflytta. Stadgande om undantag i förevarande fall

från nu avsedda föreskrift har därför fogats vid lagförslaget.

I fråga om 6 § i förslaget har vad lagrådet rörande nämnda

paragraf anmärkt vunnit avseende därigenom att föreskrift i av lagrådet

angiven riktning upptagits uti ett vid 12 § i förslaget fogat andra

stycke.

Beträffande 17 § i förslaget lärer, med hänsyn till nyss omförmälda

i 4 § sista stycket upptagna bestämmelse, vad lagrådet anfört

icke höra föranleda paragrafens omarbetning. Paragrafen har emellertid

i sammanhang med berörda till 4 § gjorda tillägg till sin sista del

erhållit en i någon mån ändrad formulering.

Nämnda tillägg har jämväl föranlett vissa ändringar i formuleringen

av 18 § i förslaget.

Beträffande tiden för den föreslagna lagens trädande i kraft samt

övergångsstadgandet hava ändringar vidtagits i enlighet med vad lagrådet

anfört.

Lagrådets yttrande har tillika föranlett utarbetande av förslag till

lag om ändrad lydelse av 8 § i förordningen den 16 juni 1875 angående

lagfart å fång till fast egendom.

I sammanhang med att förslaget till lag om lösningsrätt erhållit

ändrad rubrik, hava jämkningar vidtagits i förslaget till lag om ändrad

lydelse av 24 och 36 §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning

i fast egendom».

Departementschefen uppläste härefter de nu omförmälda lagförslagen

samt hemställde att desamma måtte, jämlikt 87 § regeringsformen,

genom nådig proposition föreslås riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen

förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition

av den lydelse bilaga vid detta protokoll

utvisar.

TJr protokollet

Harry Guldberg.

Stockholm 1918. Kungl. Boktryckeriet. P. Å. Norstedt & Söner.

133223

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (5)

5 kopplingar.

  1. Rskr. 1918:418 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttja s. 1 i texten
  2. Rskr. 1918:391 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Majds proposition med förslag till vattenlag m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 2 i texten
  3. FK 1TU 1918:28 Skrivelse till Kungl. Maj:t angående beredande i sammanhang med eventuellt upphävande av fideikommisstiftelserna av äganderätt eller tryggad besittningsrätt åt s. 2 i texten
  4. LU 1918:75 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåt a1 i texten
  5. AK 4TU 1918:12 Skrivelse till Kungl. Maj:t angående beredande i sammanhang med eventuellt upphävande av fideikommisstiftelserna av äganderätt eller tryggad besittningsrätt åt s. 2 i texten