Sök i Ratio Lex

Angående förhöjning av vissa av statsmedel utgående livräntor

1918-03-08 · 22 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 18 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1918:176, Angående förhöjning av vissa av statsmedel utgående livräntor

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kun (fl. Maj: tu Nåd, Proposition Nr 176.

1

Nr 176.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående förhöjning

av vissa av statsmedel utgående livräntor; given

Stockholms slott den 8 mars 1918.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

eivilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen

att godkänna följande allmänna grunder angående förhöjning av

vissa av statsmedel utgående livräntor:

1) Arbetare,, som på grund av genom olycksfall i statens tjänst

åsamkad skada jämlikt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för

skada till följd av olycksfall i arbete är berättigad till livränta av statsmedel

med ett årligt belopp av minst 90 kronor, må utöver till honom

på grund härav utgående livränta från och med år 1918 uppbära tillläggsersättning

med ett ärligt belopp motsvarande hälften av samma ränta.

2) . Anka och barn efter arbetare, som genom olycksfall i statens

tjänst ljutit döden, må likaledes utöver livränta av statsmedel, vartill de

äro berättigade enligt förenämnda lag av den 5 juli 1901, från och med

år 1918 uppbära tilläggsersättning med ett årligt belopp motsvarande

hälften av samma ränta.

3) Personer, vilka, utan att vara berättigade till livränta enligt

nämnda lag, såsom ersättning i anledning av olycksfall eller ådragen

kroppsskada tillerkänts eller kunna komma att tillerkännas livränta eller

årligt understöd av statsmedel enligt de i samma lag angivna grunder,

må härutöver uppbära tilläggsersättning med belopp och under villkor i

övrigt, som under 1) och 2) angivas, dock att dylik förhöjning icke må

äga rum beträffande livränta eller understöd, varå krigstidstillägg åtnjutes.

4) Tilläggsersättning till livränta eller understöd enligt nu angivna

grunder skall, där Kungl. Maj:t ej annorlunda förordnar, utgå av samma

anslag eller medel, varav livräntan eller understödet bestrides.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens,

vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Axel Schotte.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 158 käft. (Nr 176.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungi. Maj ds Nåd. Proposition Nr 176.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den ti

mars 1918.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens lierr ministern för utrikes ärendena Hellner,

Statsråden Petersson,

SCHOTTE,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Efter gemensam beredning med cheferna för övriga departement

anförde chefen för civildepartementet, statsrådet Schotte följande:

I anledning av en vid 1917 års riksdag inom andra kammaren väckt

motion, nr 276, anhöll riksdagen i skrivelse den 9 juni 1917, att Kungl.

Maj:t måtte utreda, huruvida och på vad sätt en förbättring skulle kunna

vidtagas i de arbetares eller deras efterlevandes ställning, som till följd

av i statens tjänst ådragen svårare skada tillerkänts livränta enligt bestämmelserna

i lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada

till följd av olycksfall i arbete, ävensom att de förslag, till vilka utredningen

kunde föranleda, snarast möjligt måtte föreläggas riksdagen.

Genom remiss den 20 juli i.917 anbefalldes därefter riksförsäkringsanstalten

att, efter infordrande från vederbörande myndigheter av

erforderliga uppgifter, till Kungl. Maj:t inkomma med utredning och

förslag i ämnet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 17(i.

3

T skrivelse den 30 oktober 1917 har riksförsäkringsanstalten sedermera

framlagt det infordrade förslaget, varöver utlåtanden avgivits av

åtskilliga myndigheter. Därjämte har vattenfallsstyrelsen överlämnat en

av t. f. överingenjören vid Trollhätte kraftverk samt arbetschefen vid

Trollhätte kanals ombyggnad och Trollhätte kraftverksbyggnad gjord

framställning om förhöjning av livräntor, som enligt 1901 års lag

utgå till vissa i statens vattenfallsverks tjänst anställda arbetare eller

deras efterlevande.

Enligt 4 § i förenämnda lag skall, då olycksfall medfört för framtiden

bestående förlust eller minskning av arbetsförmågan, i ersättning

utgivas eu årlig livränta, i förra fallet å 300 kronor och i senare fallet

å det lägre belopp, som svarar mot arbetsförmågans minskning, räknat

från och med sextioförsta dagen efter olycksfallet eller från den senare

tidpunkt, då olycksfallet medfört för framtiden bestående förlust eller

minskning av arbetsförmågan; dock att livränta icke skall utgå i de

fall, där ej arbetsförmågan blivit nedsatt med minst en tiondel. Har

olycksfallet inom två år medfört döden, utgives, förutom begravningshjälp,

till änka, när äktenskapet slutits före olycksfallet, eu årlig livränta

av 120 kronor från dödsfallet, så länge hon lever ogift, och till varje

minderårigt barn, som fötts före olycksfallet eller födes efter olycksfallet

i ett därförut shatet äktenskap, en årlig livränta av 60 kronor

från-dödsfallet, till dess det uppnått femton års ålder; dock att, där livräntor

till efteidevande skulle sammanlagt överstiga 300 kronor, de

skola, i föl-hållande till vad på en var livi-äntetagare belöper, till detta

belopp nedsättas, så länge anledningen till dylik nedsättning fortfar.

Nu berörda lag har upphävts genom lagen den 17 juni 1916 om

försäkring för olycksfall i arbete, vilken sistnämnda lag trätt i kraft

den 1 januari 1918. Ersättningsanspråk, som grundas på olycksfall,

vilka inträffat före sistnämnda dag, skola dock bedömas enligt äldre lag.

I den motion, som g av anledning till riksdagens förenämnda skrivelse,

framhöllo motionärerna, att önskemålen om en förbättrad lagstiftning

rörande den sociala olycksfallsförsäkringen väsentligen vunnits

genom 1916 års lag om försäkring för olycksfall i arbete. De personer,

som uppbure ersättning enligt 1901 års olycksfallsersättningslag, befunne

sig emellertid i en belägenhet, som tarvade beaktande. Motionärerna avsåge

härvid närmast dem, som på grund av skada till följd av olycksfall

i arbete uppbure livränta från något av statens verk och vars betryckta

ställning det borde vara det allmänna angeläget att något lätta.

Under alla de år, skadeersättning eller livi-änta utgått enligt 1901 års

olycksfallsersättningslag, hade det, yttrade motionärerna vidare, oupp
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kung!. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 176.

hörligt från olika håll påpekats, att den utgående ersättningen icke tillnärmelsevis

förmådde tillgodose de anspråkslösaste krav på tillvaron.

Innevarande kristid hade ytterligare ökat dessa arbetsinvaliders och

deras anhörigas redan förut ytterst stora svårighet att uppehålla livet.

Det syntes därför vara en angelägenhet av stor samhällsmoralisk betydelse,

att dessa offer för utförd arbetsplikt i det allmännas tjänst

åtminstone bibehölles på en levnadsstandard, motsvarande tiden före

krisens inträdande. Motionärerna ansåge, att det för belysande av denna

medborgargrupps sociala läge icke erfordrades annan motivering än en

hänvisning till att den årliga livräntans belopp för i arbetet skadad arbetare

vore högst 300 kronor och att levnadsomkostnadernas stegring från

år 1901, då livräntebeloppet fastställdes, avsevärt förminskat livräntans

realvärde.

Socialstyrelsen, som på hemställan av riksdagens vederbörande utskott

anbefalldes avgiva utlåtande i ärendet, anförde i med anledning

därav avlåten skrivelse bland annat följande:

»De flesta torde vara ense med motionärerna, då de erinra därom, att de

livräntor, som utgivas på grund av 1901 års lag, äro otillräckliga även för det

enklaste livsuppehälle och att detta ännu mera måste vara förhållandet under

den nuvarande kristiden. Men detta uttalande gäller dock i huvudsak endast

ifråga om livräntor, som utgå på grund av jämförelsevis svårare skador eller till

icke arbetsföra änkor. Vad åter beträffar smärre livräntor, är det ett känt förhållande,

att följderna av skador, som medföra endast en mindre nedsättning av

arbetsförmågan, ganska snart övervinnas och att efter ett dylikt olycksfall arbetslönen

ofta jämförelsevis snart når upp till samma eller högre belopp än förut.

Styrelsen tillåter sig vidare framhålla, att man vid bedömande av förevarande

fråga har att taga i betraktande icke blott olycksfalls- utan även pensionsförsäkringslagstiftningen.

Särskilt efter den under år 1915 genomförda utvidgningen

av sistnämnda lagstiftning kan vid sidan av livränta enligt 1901 års olycksfallsersättningslag

utgå jämväl understöd enligt pensionsförsäkringslagen.

På staten såsom arbetsgivare bör man med rätta uppställa större anspråk

med hänsyn till rättvisa och billighet än på enskilda företagare. Att helt och

hållet bortse från allmänt fastställda rättsregler och bestämmelser, lärer dock

icke vara med statens ställning förenligt.

Med allt erkännande av det behjärtansvärda i motionens syfte kan dock

styrelsen icke finna, att den under år 1916 antagna nya olycksfallslagen utgör

giltigt skäl för den i motionen ifrågasatta utredningen.

Huruvida eljest giltig anledning föreligger att åstadkomma en förbättring i

ställningen särskilt för i statens tjänst skadade arbetare eller deras efterlevande,

vågar styrelsen för sin del icke avgöra.»

I sill förenämnda skrivelse den 9 juni 1917 framhöll riksdagen, att

ehuru något krav på ökade understöd åt här ifrågavarande arbetare ej

lämpligen kunde motiveras av en jämförelse med den nya olycksfalls
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Mq):ts Nåd Proposition Nr 176.

o

försäkringslagens bestämmelser, det dock ej torde kunna förnekas, att

särskilt under nuvarande förhållanden starka billighctsskäl talade för

vidtagandet av åtgärder i motionens syfte, i synnerhet om man toge i

betraktande, att statsmakterna med hänsyn till nu rådande kristidsförhållanden,

sin plikt likmätigt, redan fattat flera beslut, gående ut på

att bereda i statens tjänst anställda personer ökade löneförmåner. Den

ifrågasatta tilläggsersättningen borde emellertid enligt riksdagens mening

icke utgå till andra än de statens arbetare, som så svårt skadats i dess

tjänst, att de vore oförmögna att försörja sig genom eget arbete, samt

till sådana arbetares likaledes till arbete oförmögna efterlevande. Det

maximibelopp för årligen utgående livränta, eller 300 kronor, som lagen

av den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall

i arbete medgåve i det fall, att olycksfallet medfört full invaliditet,

vore onekligen med hänsyn till levnadskostnadernas betydande stegring

att anse såsom numera otillräckligt även för ett synnerligen torftigt

livsuppehälle. Vid förevarande frågas behandling hade riksdagen icke

förbisett, att en del av de i motionen berörda, i statens tjänst skadade

arbetarna även kunde påräkna understöd enligt pensionsförsäkringslagen.

Detta gällde emellertid ej de grupper, som intoge tjänstemannaställning,

och även i de fall, där dylikt understöd kunde utgå, komme

sammanlagda beloppet dock att knappast räcka till för även låga levnadskostnader.

Likaledes hade det framstått klart för riksdagen, att

avsevärda försäkringstekniska hinder måste förefinnas för utbetalande av

högre ersättningar till dem, som fått sina olycksfall reglerade, innan

den nu gällande lagen om försäkring för olycksfall i arbete trätt i kraft.

Emellertid hade riksdagen funnit en utredning i ämnet böra komma till

stånd, därvid tillika, då den ifrågasatta tilläggsersättningen åt avsedda

livräntetagare givetvis icke kunde lämnas enligt för olycksfallsförsäkringen

eljest gällande grunder, torde böra undersökas, huruvida densamma

kunde utgå av vederbörande verks tillgängliga medel eller om

särskilt anslag borde för ändamålet av riksdagen beviljas.

I sin skrivelse den 30 oktober 1917 har riksförsäkringsanstalten

till en början anfört följande:

»Kedan i samband med genomförandet av 1901 års olycksfallsersättningslag

framhölls, att ersättningarna enligt lagen vore allt för låga. Sedermera föreslogs

i en motion vid 1907 års riksdag, att ersättningsbeloppen skulle höjas med oO

procent. I huvudsak enahanda förhöjning föreslogs jämväl av riksförsäkringsanstalten

i utlåtande den 10 januari 1908 rörande ändring i vissa delar av olycksfallsersättningslagen

och anfördes till stöd härför bland annat, att med de stegrade

levnadskostnaderna väsentligt högre ersättningsbelopp vore erforderliga, för

Riks
försäkringsaD

stalten.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition Nr 176.

att ersättningstagarna skulle kunna beredas nödtorftig utkomst. Slutligen hemställde

en motionär vid 1908 års riksdag, att utredning måtte verkställas, huruvida

och i vad mån livräntebeloppen vid invaliditet och dödsfall borde höjas för att

motsvara de skadades eller de efterlevandes måttliga levnadskostnader.

I detta sammanhang torde vidare få erinras om, att ersättningarna enligt

förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen

under militärtjänstgöring, som i huvudsak är byggd på 1901 års olycksfallsersättningslag,

utgå med 50 procent högre belopp än de enligt sistnämnda lag utgående

ersättningarna.

Då ersättningarna enligt 1901 års lag sålunda redan sedan lång tid tillbaka

ansetts otillräckliga, synes det riksförsäkringsanstalten uppenbart, att dessa ersättningar

på grund av de numera så väsentligt ökade levnadskostnaderna på

intet sätt kunna giva ens ett mycket torftigt livsuppehälle. Ehuru krav på ökade

ersättningar givetvis icke kunna på denna grund göras gällande, finner riksförsäkringsanstalten

det emellertid vara med billighet och rättvisa överensstämmande,

om något högre ersättningar än de redan utgående kunde beredas nu

ifrågavarande livräntetagare. På grund härav får riksförsäkringsanstalten tillstyrka,

att åtgärder vidtagas i det syfte riksdagens skrivelse angiver.

Vidkommande härefter frågan, om vilka av ifrågavarande livräntetagare, som

böra komma i åtnjutande av en eventuell förhöjning av livräntorna, har riksdagen

ansett, att förhöjningen, vad skadade arbetare beträffar, icke borde utgå

till andra än dem, som i statens tjänst ådragit sig svårare skada.

Ett fixerande av en viss invaliditetsgrad, vid vilken en skada sålunda skall

anses vara »svårare», är emellertid synnerligen vanskligt, tv var än gränsen dragés,

kan alltid en viss obillighet anses föreligga beträffande de invalider, vilkas

skador uppskattas till en invaliditetsgrad omedelbart under den säl anda bestämda

gränsen.

Om man emellertid med hänsyn till nu rådande förhållanden skall tillerkänna

svårare skadade viss tilläggsersättning utöver livräntor utgående enligt

1901 års lag, lärer sådan ersättning med hänsyn till motiveringen i riksdagens

skrivelse dock icke skäligen böra tillkomma andra än de arbetare, som genom

olycksfall åsamkats en så avsevärd nedsättning i arbetsförmågan, att den tillerkända

livräntan kan antagas utgöra ett mera väsentligt bidrag till deras försörjning.

Utgående härifrån, har riksförsäkringsanstalten med hänsyn även till de

enligt 1901 års lag utgående livräntornas låga belopp funnit, att såsom svårare

skador i den mening, riksdagen synes hava avsett, kunna betecknas sådana, som

medfört en invaliditet av 50 procent och däröver, eller att sålunda tilläggsersättning

borde utgå till skadade arbetare, som uppbära livräntor å belopp växlande

mellan 150 och 300 kronor för år.

Väl vore det enligt riksförsäkringsanstaltens förmenande önskvärt, om ifrågavarande

gräns kunde sättas ännu något lägre, men med hänsyn till motiveringen

i riksdagens skrivelse har riksförsäkringsanstalten icke ansett sig böra framställa

förslag därom.

Riksförsäkringsanstalten vill nämna, att i Norge genom en lag av den 26

juli 1916 fastställts ett provisoriskt tillägg till de från den norska riksforsikringsanstalten

utgående ersättningarna. I fråga om livränteberättigade invalider föreslog

den norska riksforsikringsanstalten, att tillägget borde utgå först vid en

invaliditet av 50 procent. Under lagförslagets behandling i norska stortinget

opaginerad Kontrollera mot PDF

<

Kung!. Maj:tx Nåd. Proposition Nr 17(t.

sänktes emellertid denna gräns, så att enligt lagen tillägget nu utgår redan vid

en invaliditet av 30 procent.

Beträffande de efterlevande till genom olycksfall i statens tjänst avlidna

arbetare har i motiveringen till riksdagens skrivelse framhållits, att tilläggsersättning

icke borde utgå till andra än sådana efterlevande, som äro »till arbete oförmögna»,

ett uttryck, som emellertid icke upptagits i riksdagens slutliga hemställan.

Då ett dylikt eller liknande uttryck i olika betydelser förekommer i flera

lagar och författningar, torde en tolkning av vad riksdagen i detta sammanhang

avsett med detsamma föranleda vissa svårigheter. Så till exempel lära efterlevande

barn, vilka åtnjuta livränta endast till dess de fyllt femton år, överhuvudtaget

icke kunna anses besitta någon nämnvärd arbetsförmåga.

Yad efterlevande änkor beträffar kunna de ju vara fullt arbetsföra. I många

fall hava de emellertid att draga försorg om minderåriga barn, varigenom de i

större eller mindre grad hindras att förvärva sitt uppehälle genom eget arbete.

Då dessutom livräntor till änkor enligt 1901 års lag utgå utan föregående undersökning

av deras arbetsförmåga, synes jämväl nu ifrågavarande tilläggsersättning

böra beviljas dem utan hänsyn till deras nuvarande arbetsförmåga.

Biksförsäkringsanstalten får därför föreslå, att samtliga enligt 1901 års

olycksfallsersättningslag livränteberättigade änkor och barn efter genom olycksfall

i statens tjänst avlidna arbetare måtte komma i åtnjutande av tilläggsersättning.

I en del fall har förekommit, att personer, som skadats genom olycksfall i

statens tjänst, ävensom de efterlevande till genom olycksfall i statens tjänst

avlidna personer tillerkänts livräntor utgående enligt de i 1901 års lag angivna

grunder, ehuru vederbörande på grund av lagens bestämmelser icke ägt rätt till

livränta enligt lagen. Så har inträffat, att en änka efter en genom olycksfall i

statens tjänst avliden arbetare, ehuru hon försummat att framställa krav på ersättning

inom den i lagen stadgade preskriptionstiden, efter nådig proposition

till riksdagen för sig och sina minderåriga barn tillerkänts livränta att utgå

enligt de i lagen angivna grunder. Även i dessa och liknande fall torde av

billighetsskäl tilläggsersättning böra beredas livräntetagarne.

Beträffande den grund, efter vilken tilläggsersättning skall beräknas, kan

man antingen tänka sig tillägget såsom ett fixt för alla lika belopp eller också

utgående med viss procent av den redan beviljade livräntan. Enligt det förra

alternativet kommer emellertid den, som lidit eu ringare skada, att få ett relativt

högre tillägg än den, som lidit en svårare skada. Det torde därför vara

lämpligare, att ersättningen utgår enligt det andra alternativet. Då, såsom ovan

anförts, vid flera tillfällen föreslagits en höjning av ersättningarna enligt 1901

års lag med 50 procent, synes ett till denna procentsats bestämt tillägg kunna

anses skäligt.»

För erhållande av en föreställning om de kostnader, som skulle för

statsverket föranledas av ett beviljande av tilläggsersättning å 50 procent

åt invalida arbetare med den begränsning, som av riksförsäkringsanstalten

föreslagits, samt åt i statens tjänst avlidna arbetares livränteberättigade

efterlevande, bär riksförsäkringsanstalten låtit från statskontoret,

medicinalstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järn
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Knngt. Maj:ts Nådiga Proposition Nr 176.

vägsstyrelseu, vattenfallsstyrelsen och domänstyrelsen införskaffa uppgifter

å de personer, som från nämnda ämbetsverk eller underlydande

inrättningar åtnjuta livränta, vilken utgår på grund av lagen den 5 juli

1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete eller

enligt de i lagen angivna grunder. De lämnade uppgifterna avse inga

andra skadade arbetare än de, som tillerkänts livränta uppgående till

minst 150 kronor för år räknat, varemot uppgift lämnats rörande avlidna

arbetares samtliga efterlevande, vilka uppbära livräntor. Ehuru

de lämnade uppgifterna varit i viss mån ofullständiga, har riksförsäkringsanstalten

emellertid ansett, att desamma kunna läggas till grund

för en approximativ beräkning av kostnaderna. För en del livräntetagare,

för vilka födelsedata icke kunnat erhållas, har beräknats eu

genomsnittsålder.

Med ledning av de lämnade uppgifterna har riksförsäkringsanstalten

låtit utarbeta följande tabell, utvisande antalet ersättningsberättigade,

ersättningarnas årliga belopp samt kapitalvärdet av desamma den 1

januari 1918.

Livräntor enligt 1901 års lag till i statens tjänst skadade arbetare eller

deras efterlevande.

Ersättningsberättigade.

Antal.

Årligt belopp.

Kr.

Kapitalvärde

den Vi 1918.

Kr.

Invalider med 50 % och större ned- sättning av arbetsförmågan...........

Änkor .................................

Barn .... .....

69 (+ 4)

73 (+ 6)

122 (+ 8)

13,910 (+ 845)

8,740 (+ 1,475)

6,600 (+ 435)

233.000 (+ 12,000)

141.000 (+ 17,000)

34,000 (+ 2,000)

Summa

264 (+ 18)

29,250 (+ 2,755)

408,000 (+ 31,000)

Kostnaderna för höjning av förestående livräntor med 50 procent beräknas

till nedanstående belopp:

Ärligt belopp.

Kapitalvärde j

den ‘/i 1918. 1

Kr.

Kr.

14,625 (+ 1,378;

204.000 (+ 15,500) j

Anm. Siffrorna inom parentes avse sidana livriintetagare, vilkas ersättningar ej synas

utgj ''på grund av 1901 års lag, men vilka av vederbörande myndigheter antecknats såsom utgående

efter samma grunder som enligt 1901 års lag. Kapitalvärdena äro beräknade enligt de

grunder, som gälla för riksförsäkringsanstaltens fondberäkningar enligt 1901 års lag. Siffrorna

äro delvis något avrundade.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kung!. Mcij:ts Nåd. Proposition Nr 17(1.

9

Riksförsäkringsanstalten anför härefter vidare:

»I fråga om de medel, som erfordras för tilläggsersättningarnas bestridande,

hava medicinalstyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen

och domänstyrelsen anmält, att tilläggen kunde bestridas av redan anvisade eller

eljest tillgängliga medel, vadan särskilt anslag för ändamålet icke behövde av

riksdagen äskas. Statskontoret har härom erinrat, att de livräntor, som utbetalas

genom statskontoret, bestridas från ett under tionde huvudtiteln i riksstaten

uppfört ordinarie anslag, som är av förslagsanslags natur.

Generalpoststyrelsen har i det avgivna yttrandet omförmält, att särskilda

medel för bestridande av eventuell tilläggsersättning icke stå till styrelsens förfogande,

vadan således, då fråga är om livräntor enligt 1901 års lag till postverkets

arbetare, tillägget torde få utgå av ovannämnda anslag under tionde

huvudtiteln.

Yad slutligen angår sådana statens livräntetagare, vilka på grund av försäkring

utfå sina livräntor från riksforsäkringsanstalten, kan anstalten givetvis

icke av sina medel utbetala något tillägg till dessa livräntor, utan torde tillläggsersättningen

böra utgå från meromnämnda anslag under tionde huvudtiteln.

Beträffande den tidpunkt, från vilken en eventuell tilläggsersättning bör

utgå, synes vid det förhållande, att de till följd av den rådande kristiden beviljade

löneförbättringar åt statens tjänstemän m. fl. utgått redan under år 1917,

jämväl nu ifrågavarande ersättning böra utgå från och med samma år.

Ehuru riksdagens skrivelse ej giver stöd härför, torde vidare med hänsyn

till de enligt 1901 års olycksfailsersättningslag utgående ersättningarnas otillräcklighet,

kunna ifrågasättas, om icke en eventuell tilläggsersättning borde utgå

för all framtid, så länge rätt till livränta föreligger.

För tilläggsersättningens utfående torde vederbörande äga att hänvända sig

till den myndighet, som utbetalar livräntan enligt 1901 års lag.»

Under åberopande av vad sålunda anförts har riksförsäkringsanstalten

hemställt, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen godkänna

följande allmänna grunder rörande rätt för vissa statens livräntetagare

att utfå tilläggsersättning.

1. Arbetare, som genom olycksfall i statens tjänst åsamkats skada,

som medfört nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften av normal

arbetsförmåga och på grund härav tillerkänts häremot svarande livränta

enligt lagen om ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete

den 5 juli 1901, berättigas att från och med år 1917 utbekomma

tilläggsersättning till den enligt nämnda lag utgående livräntan med ett

belopp för år räknat lika med hälften av samma ränta.

2. Änka och barn efter arbetare, som genom olycksfall i statens

tjänst ljutit döden, berättigas likaledes att från och med år 1917 utbekomma

tilläggsersättning till sådan livränta, som utgår enligt nyssnämnda

1901 års lag, med ett belopp för år räknat lika med hälften

av samma ränta.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 158 höft. (Nr 176.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 176.

Utlåtanden

55-ver riksförsakringean8t

al tens

förslag.

3. Personer, vilka, utan att vara berättigade till erhållande av livränta

enligt 1901 års lag, genom särskilda beslut av statsmakterna såsom

ersättning för skada till följd av olycksfall i statens tjänst uppbära livränta

utgående enligt de i lagen angivna grunder, berättigas likaledes

att utfå tilläggsersättning på sätt, under 1 och 2 angives.

4. Tilläggsersättning skall utgivas av det å riksstatens tionde

huvudtitel uppförda förslagsanslag till bestridande av statsverket åliggande,

av andra medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall

i arbete, dock med det undantag, att dylik ersättning skall beträffande

livräntetagare, vilkas livräntor utgå från medicinalstyrelsen,

telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen eller domänstyrelsen,

utgå av nämnda verks medel.

Utlåtanden över föreliggande förslag hava avgivits av följande

myndigheter, nämligen fångvårdsstyrelsen, armé- och marinförvaltningarna,

lotsstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen,

vattenfallsstyrelsen, medicinalstyrelsen, statskontoret, mynt- och justeringsverket,

generaltullstyrelsen samt domänstyrelsen.

Av de inkomna utlåtandena må här återgivas följande:

Fångvårdsstyrelsen meddelar, att bland fångvårdens befattningshavare för

närvarande icke funnes någon, som i följd av ådragen svårare skada under tjänsteutövning

uppbure livränta. Däremot ämnade fångvårdsstyrelsen söka utverka

livränta enligt de grunder, som funnes angivna i lagen den 5 juli 1901, eller, där

så kunde ske, enligt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete

till änka och barn efter eu vid straffängelse anställd överkonstapel och arbetsledare,

som i följd av övervåld från fånges sida så skadats, att han under år

1917 avlidit.

Beträffande fångpersonalen gällde allt fort äldre bestämmelser, innefattade i

kungörelsen den 25 januari 1842 samt Kungl. Maj:ts brev den 19 juni 1844 och

den 8 augusti 1851, enligt vilka fånge, som under arbete för kronans räkning

ådragit sig skada, skulle för sin återstående livstiv erhålla ett årligt understöd,

utgörande, om han av skadan blivit alldeles oförmögen att sig med arbete försörja,

48 riksdaler banko, om han blivit illa skadad men likväl kunde i någon

mån till sin bergning bidraga, 24 riksdaler banko, samt, om skadan endast i

ringa mån verkade till förminskande av hans arbetsförmåga, 12 riksdaler banko.

Enligt dessa bestämmelser utbetalades för närvarande årliga understöd till frigivna

straffångar eller tvångsarbetare med nedanstående belopp:

till 1 man.................................................................... 72 kronor

» 1 » ..................................................................... 60 »

» 12 män, eu var..................................................... 36 »

» 2 » , vardera...................................................... 18 »

Om dessa fall bedömts enligt grunderna i lagen den 5 juli 1901, torde således

såsom årlig livränta hava tillerkänts 1 man för bestående förlust av arbets
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 17G.

förmåga 300 kronor samt 13 män för nedsättning av arbetsförmågan, ej understigande

50 procent, en var minst 150 kronor.

Utöver nu uppräknade äldre fall både Kungl. Maj:t på fångvårdsstyrelsens

framställning, då enligt angivna stadganden utgående understöd numera maste

anses alldeles otillräckliga, genom särskilda beslut den 1 oktober-1915 och den

4 maj 1917 bemyndigat styrelsen att till frigiven fånge för honom tillskyndad

skada i kronans arbete utbetala understöd enligt grunderna i 1901 års olycksfallsersättningslag

med belopp å respektive 150 och 60 kronor.

Ifrågavarande årliga understöd såväl till befattningshavare som till frigivna

fångar utginge av förslagsanslaget till fångars vård och underhåll.

Fångvårdsstyrelsen hade för sin del intet att erinra mot av riksförsäkringsanstalten

angivna allmänna grunder för utfående. av tilläggsersättning under

förutsättning att sådan tilläggsersättning jämväl utginge i de omförmälda fall, då

Kungl. Maj:t tillerkänt skadad fånge understöd enligt grunderna i 1901 årsdag.

I anslutning till det anförda har styrelsen hemställt, att Kungl. Maj:t måtte,

med beaktande av de fall, då fånge, som genom olycksfall i kronans arbete

ådragits svårare skada, enligt äldre bestämmelser tilldelats understöd med belopp,

som nu ej längre motsvarade ens de lägsta levnadskostnader, tillse i vad män

dylik understödstagare kunde komma i åtnjutande av skälig tilläggsersättning.

I sitt utlåtande anför arméförvaltmngen, att från medel, stående under förvaltning

av arméförvaltningens civila departement, understöd utginge såväl till

f. d. fast anställda indelta och värvade krigsmän som till beväringsmän, vilka

ådragit sig kroppskador under militärtjänstgöring. Av nämnda understöd utginge

de, som uppbures av f. d. fast anställda krigsmän, från Vadstena krigsmansliuskassa

och bestämdes till sin storlek av departementet enligt de för tilldelande

av understöd från nämnda kassa givna bestämmelser. Sistnämnda slag

av understöd torde därför icke beröras av riksförsäkringsanstaltens. förenämnda

förslag. Detta funne arméförvaltningen bestyrkas även därav, att riksdagen vid

flera tillfällen under de senare åren medgivit förhöjningar i de från Vadstena

krigsmanshuskassa utgående gratialen, vadan kassans underhållstagare redan erhållit

sådan förbättring i sin ställning, som det föreliggande förslaget avsåge att

bereda sådana livräntetagare, vilkas livräntor bestämts enligt 1901 års lag.

Beträffande åter till beväringsmän utgående understöd på grund av kroppsskador,

ådragna under militärtjänstgöring, så utginge dessa från beväringsmanskapets

invalid- och pensionsfond med belopp, som bestämts enligt olika grunder.

Genom beslut den 16 november 1888 hade Kungl. Maj:t förordnat, att frågor om

skadad värnpliktigs pensionering skulle, i likhet med vad som ägde rum i avseende

å det ur armén avskedade stammanskapet, i första hand upptagas och

avgöras av arméförvaltningen. På grund därav hade civila departementet, innan

1901 års lag vunnit tillämpning — förutom i några få fall, där frågan om understöd

på grund av särskilda omständigheter blivit föremål för Kling! Maj:ts prövning

— enligt föreskrifterna i Kungl. Maj:ts brev den 6 . maj 1881 angående

förändring i bestämmelserna om underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa tillerkänt

pension åt beväringsmän, som under militärtjänstgöring ådragit sig kroppsskada.

Då ifrågavarande beväringsmän ej fått sina understöd bestämda enligt

1901 års lag och då Kungl. Maj:t den 25 maj 1917 förordnat, att de från och

med år 1917 skulle åtnjuta förhöjning i dem tillerkända pensioner i enlighet med

de grunder, som rörande underhåll åt stammanskapet funnes fastställda i kun
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 176.

görelserna den 6 augusti 1909 angående ändrade bestämmelser i fråga om underhåll

från Yadstena krigsmanshuskassa och den 6 november 1914 angående förhöjning

i gratial från nämnda kassa, funne arméförvaltningen ej heller dessa

personer beröras av riksförsäkringsanstaltens förslag.

Sedan 1901 års lag angående ersättning för skada till följd av olycksfall

under arbete trätt i kraft, både Kungl. Maj:t vid prövning av frågor om ersättning

åt skadade beväringsmän tillämpat de i nämnda lag givna föreskrifter, intill

dess förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring, trätt i kraft. Beträffande dessa sistnämnda

understödstagare funne arméförvaltningen den nu föreslagna tilläggsersättningen

böra tillämpas.

Förutom till förenämnda ersättningstagare på grund av kroppsskada, ådragen

under militärtjänstgöring, utginge även från beväringsmanskapets invalid- och

pensionsfond understödsmedel till sådana värnpliktiga och volontärer, vilka på

grund av skador, uppkomna efter den 1 januari 1910, av riksförsäkringsanstalten

tilldelats ersättning enligt förordningen den 18 juni 1909. Ersättningarna enligt

sistnämnda förordning, vore beräknade så höga, att de motsvarade såväl de enligt

1901 års lag utgående livräntorna som den av riksförsäkringsanstalten föreslagna

tilläggsersättningen, och hade förslaget därför icke avsett att omfatta förhöjning

jämväl av dessa ersättningar.

Med hänvisning till vad sålunda anförts framhåller arméförvaltningen, att

av de understöd, som utginge från medel, stående under civila departementets förvaltning,

endast de, som beviljats beväringsmän med tillämpning av grunderna i

1901 års lag, komme att beröras av ifrågavarande förslag. Då genom den ifrågasatta

tilläggsersättningen av 50 procent till de enligt nyssnämnda lag beviljade

livräntor dessa livräntor skulle komma att utgå med samma belopp, som ersättningarna

enligt nyssnämnda förordning den 18 juni 1909, syntes beträffande de

beväringsmän, vilkas understöd skulle beröras av förslaget, den föreslagna tillläggsersättningens

storlek vara att tillstyrka. Det syntes nämligen rättvist, om

de understödstagare, som på grund av skador under militärtjänstgöring ådragna

före den 1 januari 1910, erhållit ersättning med tillämpning av 1901 års lag,

finge komma i samma ställning som de, vilka på grund av skador, ådragna efter

nämnda tidpunkt, erhållit ersättning enligt 1909 års förordning.

Börande kostnaderna för den föreslagna tilläggsersättningens bestridande

framhålles, att, därest jämväl de under militärtjänstgöring skadade beväringsmän,

vilkas livräntor bestämts enligt 1901 års lag, bleve delaktiga av den föreslagna

tilläggsersättningen samt sagda tillägg, på sätt riksförsäkringsanstalten föreslagit,

endast komme att utgå till understödstagare, som uppbure livräntor å belopp

av minst 150 kronor, vilka livräntor uppginge till omkring 4,500 kronor, den

föreslagna tilläggsersättningen skulle medföra en ökad kostnad av 2,250 kronor.

Skulle däremot rätten till tilläggsersättning medgivas alla ifrågavarande livräntetagare,

komme, då dessa uppbure tillsammans omkring 7,900 kronor, ökningen

att uppgå till omkring 3,950 kronor. Kostnaderna för nämnda alternativa tillläggsersättningar

syntes väl kunna bestridas av beväringsmanskapets invalid- och

pensionsfond, vilken under år 1916 ökats med i det närmaste 57,800 kronor, och

borde i sådant fall även arméförvaltningen upptagas bland de i punkt 4 av riksförsäkringsanstaltens

hemställan uppräknade myndigheter, av vilkas medel tillläggsersättning

skulle utgå.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 17(i. 1 3

Lotsstyrelsen meddelar, att livränta enligt do grunder, som stadgats i 1901

års olycksfallsersättningslag, och för skada av sådan invaliditetsgrad, som avsåges

i riksförsäkringsanstaltens förslag, av lotsverkets medel utbetalades allenast till

en person, och utginge denna livränta från å lotsverkets stat upptaget anslag

till extra utgifter. Skulle denna livränta höjas i enlighet med riksförsäkringsanstaltens

förslag, mötte enligt styrelsens förmenande intet hinder, att tilläggsersättningen

jämväl utginge av samma anslag.

Till efterlevande efter arbetare, som genom olycksfall ljutit döden, utbetalades

av lotsstyrelsen ej livräntor enligt berörda 1901 års lag eller enligt däri avgivna

grunder. Däremot utbetalades av lotsverkets medel ett avsevärt antal livräntor

till efterlevande efter befattningshavare vid lotsverket, vilka till följd av

tjänsteutövning ljutit döden. Dessa livräntor utginge på grund av förordning i

ämnet den 22 oktober 1909, enligt vilken lotsverket, då någon, som tillhörde dess

ordinarie eller extra betjäning, under tjänsteutövning till följd av olycksfall skadats

och skadan inom två år därefter medfört döden, vore pliktig att till efterlevande utgiva

ersättning liksom även i de fall, då tjänsteutövningen skäligen kunde antagas

hava bidragit till sjukdom, som i och för sig eller med därav följande skada

inom två år från det sjukdomen blivit känd medfört döden. Sådan ersättning

utgjordes bland annat av livränta, som utginge från särskilt för ändamålet anvisat

anslag och utbetalades med respektive 180 kronor och 90 kronor eller med

femtio procent högre belopp än som för motsvarande fall stadgades i lagen den

5 juli 1901. Förordningen den 22 oktober 1909. vore nämligen byggd på. samma

grunder, som återfunnes i förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning

av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

Då enligt riksförsäkringsanstaltens förslag de genom olycksfall i statens

tjänst omkomna arbetarnas änkor och barn, vilkas livräntor utgingo enligt 1901

års lag eller efter däri angivna grunder, skulle från och med år 1917 erhålla ett

tillägg till utgående livränta av respektive 60 och 30 kronor för år, funne lotsstyrelsen,

med hänsyn till penningvärdets fall och för bibehållande av den nu

fastställda grundsats, enligt vilken livräntor efter i lotsverkets .tjänst anställda

personer utginge med högre belopp än livräntor efter arbetare, i allmänhet, sig

böra ifrågasätta, huruvida icke borde tagas i övervägande billigheten och rättvisan

av att åt efterlevande efter befattninghavare vid lotsverket, som vore i åtnjutande

av livräntor enligt förenämnda 1909 års förordning, jämväl bereddes

tillägg till deras livräntor i så måtto, att de som uppbure livränta med 180 kronor,

bekomme 60 kronor i tillägg och de som uppbure dylik ränta med 90 kronor,

erhölle 30 kronor i tillägg, allt för år och från och med år 1917, och syntes

dessa tillägg, i likhet med de av riksförsäkringsanstalten föreslagna tilläggsersättningarna,

böra utgå för all framtid, så länge rätt till livränta förelåge,

Dylika tillägg åt efterlevande efter befattningshavare vid lotsverket funne lotsstyrelsen

kunna utgå av det för livräntornas utbetalande anvisade anslaget, som

vore av förslagsanslags natur.

Generdlpostyrélsen meddelar att, därest tilläggsersättning av nu ifrågavarande

slag skulle komma att utgå i de fall, som av riksförsäkringsanstalten föreslagits,

allenast en bland de personer, som äro eller varit anställda i postverkets tjänst

eller anlitats i dess ärenden, skulle komma i åtnjutande av tilläggsersättning.

Till denne utginge understöd, beräknat i enlighet med bestämmelserna i lagen

den 5 juli 1901, från postverkets pensionsstat. Generalpoststyrelsen ägde för

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 176.

närvarande icke dispositionsrätt över medel, av vilka föreslaget understödstillägg

knnde utbetalas, men intet hindrade, att riksdagen, i samband med beslut om utbetalande

av pensions- eller understödstillägg efter av riksförsäkringsanstalten eljest

ifrågasatta grunder, i vad anginge understödstagare från postverket förklarade,

att tillägget skulle utgå från postverkets pensionsstat och sålunda icke från det

av riksförsäkringsanstalten åsyftade anslaget under tionde huvudtiteln. Yissa

skäl talade ock enligt styrelsens mening för lämpligheten av att tillägget utbetalades

från samma anslag som understödet.

Såväl järnvägsstyrelsen som medicinalstyrelsen, vilka myndigheter funnit en

höjning av de enligt 1901 års lag eller enligt i samma lag angivna grunder utgående

ersättningsbeloppen synnerligen av behovet påkallad, hava uttalat sig för

att gränsen för skadad arbetares rätt till ifrågasatt tilläggsersättning borde i

överensstämmelse med stadgandena i den norska lagen av den 26 juli 1916 fastställas

så, att tilläggsersättning utginge till arbetare, vars invaliditet uppginge

till 30 procent eller därutöver. Medicinalstyrelsen har för sin del framhållit,

att även vid en invaliditet av 30 procent nedsättningen i förvärvsmöjlighet i

de flesta fall torde vara så stor, att de enligt 1901 års lag utgående ersättningsbeloppen

måste anses otillräckliga för ett nödtorftigt uppehälle.

Vidare framhåller medicinalstyrelsen, att olycksfallsersättningar enligt 1901

års lag eller grunderna för samma lag utginge allenast till ett ringa fåtal personer

inom styrelsens förvaltningsområde. De ifrågasatta tilläggsersättningarna skulle

således för styrelsens del uppgå till ett mycket obetydligt belopp. Samtliga

inom medicinalstyrelsens förvaltningsområde för närvarande utgående olycksfallsersättningar

hänförde sig till olycksfall, som inträffat vid statens hospital,

och bestredes av det under riksstatens sjätte huvudtitel upptagna anslaget till

hospitals underhåll. De blivande tilläggsersättningarna borde lämpligen utgå av

samma anslag. Då detta anslag vore av förslagsanslags natur, behövde något

särskilt anslag för förevarande ändamål icke ifrågakomma.

Statskontoret anför i huvudsak följande: Visserligen hade redan i samband

med genomförandet av 1901 års olycksfallsersättningslag framhållits, att däri bestämda

ersättningar vore allt för låga, men de förslag om förhöjning av ersättningsbeloppen,

som därefter tid efter annan framställts, hade länge blivit utan

resultat, till dess vid 1916 års riksdag en ny lagstiftning rörande olycksfallsförsäkring

godkänts. Nu förevarande ärende avsåge därför endast höjning dels av

redan utgående livräntor enligt 1901 års lag dels ock av de livräntor, som med

tillämpning av sistnämnda lag ännu kunde komma att beviljas. Såsom vid förevarande

ärendes behandling inom riksdagen framhållits, vore det icke så mycket

den omständigheten, att den nya lagstiftningen medfört högre ersättningsbelopp,

utan fastmera den nu rådande dyrtiden, som föranlett riksdagen att begära utredning

och förslag i fråga om förbättring i de arbetares eller deras efterlevandes

ställning, som till följd av i statens tjänst ådragen svårare skada tillerkänts livränta

enligt bestämmelserna i 1901 års lag. I själva verket vore alltså anledningen

till kravet på förbättring densamma, som föranlett till beredande av

krigstidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst och motsvarande förmåner

åt pensionerade f. d. befattningshavare eller pensionerade änkor och barn efter

befattningshavare. Då nu ifrågavarande livräntetagare närmast vore att jämföra

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:tv Nåd. Proposition Nr 176. 15

med pensionärer, ville det synas statskontoret, som om, sa länge förliallandena

ännu icke ansetts påkalla en verklig reglering av utgående pensionsbelopp, utan

förbättringen i pensionärernas ställning endast tillgodosetts medelst tillhilligt

krigstidstillägg, anledning icke skulle föreligga att nu på annat eller varaktigare

sätt tillgodose ifrågavarande livräntetagare. Av denna uppfattning av föreliggande

spörsmål följde emellertid, att statskontoret med hänsyn till de tilläggsförmåner,

som för år 1918 ifrågasatts för pensionärer, måste finna den av riksförsäkringsanstalten

föreslagna förhöjning i utgående livräntor väl knappt tilltagen.

Statskontoret erinrar härefter, att Kungl. Maj:t för den nu församlade riksdag

i proposition nr 11 framlagt förslag om krigstidstillägg åt pensionerade befattningshavare

i statens tjänst med fast belopp av 150 kronor, ökat med 30

procent av pensionen, dock tillhopa högst 600 kronor. För egen del tillstyrker

statskontoret, att ett dylikt krigstidstillägg beviljas arbetare, som genom olycksfall

i statens tjänst åsamkats skada, som medfört nedsättning av arbetsförmågan

med minst hälften av normal arbetsförmåga och på grund härav tillerkänts däremot

svarande livränta enligt 1901 års lag, varvid dock enligt statskontorets

mening borde stadgas, att sådant krigstidstillägg ej finge utgå till arbetare, som

fortfarande vore i statens tjänst anställd i sådan befattning, att han på grund

därav komme i åtnjutande av det krigstidstillägg, som kunde komma att beviljas

för befattningshavare i statens tjänst.

I proposition nr 13 till innevarande års riksdag både Kungl. Maj:t framlågt

förslag i fråga om krigstidstillägg under år 1918 åt pensionsberättigade

änkor och barn efter befattningshavare i statens tjänst. Enligt statskontorets

mening borde tilläggsförmåner i enlighet med de i sistnämnda proposition angivna

grunder för år 1918 beviljas även åt till följd av skada i statens tjänst

avliden arbetares efterlämnade änka och barn i den mån till dem utginge livräntor

enligt 1901 års lag.

Däremot funne statskontoret, att vid bifall till vad sålunda föreslagits någon

förhöjning av livräntan för redan förflutet år icke skulle vara tillrådlig.

Efter de av riksförsäkringsanstalten meddelade uppgifter kunde sammanlagda

kostnaden för genomförande av statskontorets förslag högst beräknas till i

avrundat belopp 35,000 kronor; och torde för ändamålet böra uppföras ett särskilt

anslag under tionde huvudtiteln.

Statskontoret har slutligen framhållit, att personer, som med anledning av

skada i statens tjänst erhållit ett efter bestämmelserna i 1901 års lag avpassat

årligt belopp att utgå från allmänna indragningsstaten, behandlats lika med

Övriga pensionärer ocli alltså redan för år 1917 bekommit krigstidshjälp, om villkoren

därför i övrigt varit uppfyllda.

Övriga i ärendet hörda myndigheter hava icke framställt erinran mot riksförsäkringsanstaltens

föreliggande förslag.

Vid upprepade tillfällen, har från skilda håll framhållits, att de

skadeersättningar och livräntor, som utgå enligt 1901 års lag om ersättning

till följd av olycksfall i arbete, äro otillräckliga även för ett

nödtorftigt uppehälle. Ingen tvekan lärer heller kunna råda därom, att

personer, vilka för sitt uppehälle äro helt eller till väsentlig del hän
-

Departe
mentschefen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ls Nåd. Proposition Nr 176.

visade till livräntor enligt nämnda lag, befinna sig i synnerligen brydsamma

omständigheter. På sätt av riksdagen framhållits, tala därför

starka billighetsskäl för att staten vidtager åtgärder i syfte att bringa

hjälp till dessa personer i de fall, där staten såsom arbetsgivare bär

ansvaret för livräntornas utgivande.

I fråga om sättet för beredande av denna hjälp äro två alternativa

förslag framlagda. A ena sidan föreligger riksförsäkringsanstaltens

förslag, som avser en för framtiden bestående reglering av från statsverket

utgående livräntor till vissa i statens tjänst svårare skadade arbetare

samt till efterlevande efter arbetare, som på grund av olycksfall

i sådan tjänst avlidit. Statskontoret å andra sidan anser en dylik för

framtiden bestående reglering av ersättningsbeloppen icke vara av förhållandena

påkallad samt föreslår tillgodoseende av förenämnda livräntetagare

genom ett tillfälligt krigstid stillägg, utgående enligt samma

grunder, som av Kungl. Maj:t föreslagits beträffande krigstidstillägg för

år 1918 åt pensionsberättigade f. d. befattningshavare i statens tjänst

samt pensionsberättigade änkor och barn efter sådana befattningshavare.

Det är uppenbart, att den nuvarande dyrtiden, som, åtminstone till

en del, kan antagas vara av övergående natur, bringat livräntetagare

enligt 1901 års lag i en avsevärt ogynnsammare ställning än förut, och

att densamma utgör ett medverkande skäl för att nu företaga åtgärder

i förevarande syfte. Grunden till förevarande frågas upptagande

av riksdagen torde dock till övervägande del hava varit det behov

av förbättrad lagstiftning rörande den sociala olycksfallsförsäkringen med

väsentligen förhöjda ersättningsbelopp, som gjort sig gällande och fått

sitt uttryck i lagen om försäkring för olycksfall i arbete den 17

juni 1916. Otillräckligheten av de ersättningsbelopp, som enligt den

äldre lagen utgå, har så länge varit allmänt erkänd, att billigheten

synes kräva, att staten vidtager åtgärder för eu mera varaktig förbättring

av ifrågavarande livräntetagares ställning i de fall, där detta kan vara

av behovet påkallat. Jag för min del ansluter mig därför i denna

del till riksförsäkringsanstaltens förslag.

De livräntor, som enligt riksförsäkringsanstaltens förslag kunna

ifrågakomma till förhöjning, skola hava tillerkänts vederbörande antingen

enligt bestämmelserna i lagen den 5 juli 1901 eller ock genom särskilda

beslut av statsmakterna med tillämpning av de i samma lag angivna

grunder. Beträffande sistnämnda kategori av livräntetagare synes

riksförsäkringsanstalten närmast hava avsett sådana fall, där av formella

skäl — exempelvis försutten tid för ersättningsanspråks framställande eller

att den skadade icke varit sådan arbetare, å vilken 1901 års lag hade till
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kung1. Majds Nåd. Proposition Nr 176.

lämpning -— livränta icke med stöd av nämnda lag kunnat vederbörande tillerkännas.

Den ifrågasatta regleringen torde emellertid böra utsträckas att omfatta

jämväl andra fall. Sålunda synes förhöjning av utgående ersättningsbelopp

böra tillkomma beväringsmän, vilka för svårare skada, ådragen

under militärtjänstgöring före ikraftträdandet av förordningen den 18

juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under

militärtjänstgöring, av Kungl. Maj:t tillerkänts ersättning med de i 1901

års lag angivna beloppen. Jämväl i de fall, då tilläventyrs elterlevande

efter beväringsmän, som avlidit till följd av olycksfall under militärtjänstgöring,

tillerkänts livränta enligt de i sistnämnda lag angivna grunder,

torde tilläggsersättning böra ifrågakomma. Detsamma bör även

gälla beträffande fånge, vilken för svårare skada, ådragen under arbete

för kronans räkning, tillerkänts understöd enligt liknande grunder. Vad

åter angår fångvårdsstyrelsens hemställan om förbättring av de fångars

ställning, vilka tillerkänts understöd enligt äldre bestämmelser i anledning

av olycksfall under arbete för kronans räkning, synas åtgärder i

antydd riktning böra göras beroende på framställning i varje särskilt fäll.

Militieombudsmannen har i sin till innevarande års riksdag avgivna

ämbetsberättelse gjort framställning om förhöjning för år 1918 av ersättningsbelopp,

som utgå enligt förenämnda förordning om ersättning

i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring. Enligt

militieombudsmannens hemställan skulle förhöjningen avse icke endast

livräntor utan all ersättning — således även sjukhjälp och begravningshjälp

— som utgår enligt nämnda förordning. Militieombudsmannens

förslag är sålunda byggt på andra grunder än dem, varpå riksförsäkringsanstaltens

föreliggande förslag vilar. Då i varje fall ersättningarna

enligt 1909 års förordning utgå med väsentligt högre belopp än enligt

1901 års lag samt jämväl i övrigt väsentliga olikheter föreligga mellan

nämnda olika kategorier ersättningar, torde frågan om förhöjning av

ersättningar enligt 1909 års förordning i åtskilliga avseenden kräva särskild

utredning. Sådan utredning har jämväl blivit igångsatt, och lärer

förhoppning förefinnas, att framställning i ämnet skall kunna avlåtas till

innevarande års riksdag.

I kungörelsen den 22 oktober 1909 angående ersättning åt efterlevande,

då någon av lotsverkets betjäning till följd av tjänsteutövning

ljutit döden, stadgas, att om någon, som tillhör lotsverkets ordinarie

eller extra betjäning, under tjänsteutövning till följd av olycksfall skadas

och om skadan inom två år därefter medfört döden, lotsverket skall

till de efterlevande utgiva ersättning. Likaledes skall lotsverket utgiva

ersättning, om tjänsteutövningen skäligen kan hava bidragit till sjukdom,

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 158 käft. (Nr 176.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 176.

som i och för sig eller med därav följande skada inom två år, från det

sjukdomen blev känd, medfört döden. Ersättningen utgår med dels

begravningshjälp och dels livräntor, allt i överensstämmelse med bestämmelserna

i 1909 års förordning om ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring. En förhöjning av ersättningsbelopp,

som på grund av ifrågavarande kungörelse utgå till efterlevande

efter befattningshavare vid lotsverket, torde därför böra behandlas i

samband med frågan om reglering av de ersättningar, som av vederbörande

åtnjutas enligt berörda förordning den 18 juni 1909.

Beträffande villkoren för åtnjutande av förhöjning av invaliditetslivräntor

— d. v. s. sådana livräntor, som utgå till den skadade själv

— har riksdagen i sin förenämnda skrivelse uttalat, att tilläggsersättning

icke borde utgå till andra än de statens arbetare, som så svårt skadats

i dess tjänst, att de vore oförmögna att försörja sig med eget arbete.

Riksförsäkringsanstalten har ansett sig böra tolka detta riksdagens uttalande

på så sätt, att för rätt till tilläggsersättning skulle erfordras

skada, som beräknats medföra nedsättning i den skadades arbetsförmåga

med minst hälften. Järnvägsstyrelsen och medicinalstyrelsen hava å

andra sidan föreslagit, att för rätt till dylikt tillägg skulle erfordras en

beräknad nedsättning i arbetsförmågan om allenast 30 procent.

Att fastställa en viss invaliditetsgrad såsom gräns för rätt till

tilläggsersättning bjuder givetvis stora svårigheter, men å au dra sidan

torde en dylik begränsning vara fullt berättigad. De arbetare, vilka

genom olycksfall i arbete ådragit sig lindrigare skador och tillerkänts

däremot svarande ersättning, torde i regel i jämförelsevis ringa grad

för sitt uppehälle vara beroende av denna ersättning. Här föreligger

sålunda icke samma billighetsskäl för staten att träda hjälpande emellan

som i de fall, då olyckan medfört en mera betydande nedsättning av

arbetsförmågan. Därtill kommer, att, då de mindre skadorna förekomma

i ett ojämförligt större antal, beviljandet av tilläggsersättning utan

begränsning i förevarande avseende skulle medföra betydande kostnader.

Då det gäller att draga denna gräns anser jag mig böra biträda det

förslag, som framlagts av järnvägsstyrelsen och medicinalstyrelsen. En

granskning av riksförsäkringsanstaltens årsredogörelser för meddelade

beslut i fråga om bestämmande av invaliditetsgrad giver vid handen,

att skador, som beräknas medföra 30 procent nedsättning av arbetsförmågan,

kunna vara av så allvarlig beskaffenhet, att de i väsentlig grad

minska den skadades förmåga att genom arbete förtjäna sitt uppehälle.

Nämnda förslag är även ägnat att i förevarande avseende åstadkomma

överensstämmelse mellan de svenska och norska stadgandena i ämnet. Vid

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 17(i.

1!)

bifall till vad jag föreslagit skulle således ti 11 äggsersättning tillkomma

personer, som på grund av bestämmelserna i 1901 års olycksfallsersättningslag

eller genom särskilda beslut av statsmakterna med tillämpning

av de i samma lag angivna grunder såsom ersättning för skada, ådragen

i arbete för kronans räkning eller under militärtjänstgöring, tillerkänts

en årlig livränta eller ett årligt ixnderstöd av statsmedel å 90 kronor

eller därutöver.

Enligt riksförsäkringsanstalteus förslag skall tilläggsersättning åt

efterlevande utgå utan hänsyn till livräntetagarens större eller mindre

arbetsförmåga. Förslaget i denna del innebär en avvikelse från riksdagens

uttalande, att dylik ersättning icke borde utgå till andra än

sådana i statens tjänst skadade arbetares efterlevande, vilka vore till

arbete oförmögna. Då emellertid enligt 1901 års lag barn efter till följd

av olycksfall i arbete avliden arbetare äga uppbära livränta allenast till

uppnådd ålder av 15 år och minderåriga livräntetagare därför i allmänhet

sakna förmåga att själva försörja sig, synes riksdagens uttalande

närmast hava avsett livränteberättigade änkor. Enligt nyssnämnda lag

utgår livränta till änka utan avseende å hennes arbetsförmåga, och skulle

den av riksdagen ifrågasatta begränsningen av rätten till tilläggsersättning

därför nödvändiggöra en ingående undersökning i varje särskilt fall. I

regel torde dock ifrågavarande livräntetagare i väsentlig grad vara beroende

av den ersättning, som tillerkänts dem i anledning av familjeförsörjarens

frånfälle. Med hänsyn härtill och då en utsträckning av

rätten till tilläggsersättning i enlighet med riksförsäkringsanstaltens förslag

icke torde medföra avsevärt högre kostnader för statsverket, anser

jag mig böra biträda förslaget i denna del.

Den föreslagna regleringen av livräntornas belopp är såsom nämnts

icke närmast avsedd att utgöra en tillfällig krigstidshj älp utan att vara

för framtiden bestående. Med hänsyn härtill torde tilläggsersättningen

icke böra sättas högre än vad riksförsäkringsans tälten föreslagit eller till

50 procent av redan beviljad livränta.

Nu föreslagen förhöjning av livränta skall enligt riksförsäkringsanstaltens

förslag av vederbörande kunna tillgodonjutas från och med år 1917.

Med hänsyn till de grunder, som i allmänhet tillämpats beträffande förhöjning

av utgående avlöningar och understöd, torde dock knappast

kunna ifrågasättas, att tilläggsersättningen skall utgå tidigare än från

1918 års ingång. Sättes denna tidpunkt såsom gräns för rätt till förhöjning

av ifrågavarande livräntor, kommer den nu föreslagna regleringen

av livräntornas belopp att vinna tillämpning samtidigt som den

nya olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 176.

Enligt vad statskontoret meddelat, hava vissa personer, som med

anledning av skada i statens tjänst av Kungl. Maj:t och riksdagen tillerkänts

ett efter bestämmelserna i 1901 års lag avpassat årligt belopp

att utgå från allmänna indragningsstaten, ansetts likställda med övriga

pensionärer och därför för år 1917 tillerkänts krigstidshjälp, så vitt villkoren

därför i övrigt varit uppfyllda. Då det krigstidstillägg för år 1918,

som kan komma att utgå till dessa understödstagare, torde överstiga

den nu ifrågasatta tilläggsersättningen, lära ifrågavarande personer, åtminstone

tills vidare, böra undantagas från den föreslagna regleringen.

Inom riksförsäkringsanstalten har verkställts följande utredning angående

de kostnader, som det av mig nu förordade förslagets genomförande

skulle komma att medföra för statsverket:

Livräntor, utgående enligt 1901 Ars lag eller enligt i samma lag angivna grunder till i

statens tjänst skadade arbetare eller deras efterlevande.

E r sättningsb er ättigade.

Antal.

o

Ärligt belopp.

Kr.

Kapitalvärde

den Vi 1918.

Kr.

Invalider med minst 30 men ej 50 %

nedsättning av arbetsförmågan.........

67

7,050

115,000

Invalider med 50 % och större nedsatt-

ning av arbetsförmågan .................

97

20,055

340,000

Ankor.............................................

82

10,575

164,000

Barn ............................................

136

7,395

38,000

Summa

382

45,075

657,000

Kostnad för livräntornas böjning med

50 % ..........................................

—

22,538

328,500

De olikheter, som förestående tabell i fråga om antalet livräntetagare

och livräntornas storlek företer i förhållande till den av riksförsäkringsanstalten

i dess föreliggande skrivelse åberopade utredningen, äro

beroende på dels att hänsyn tagits till sedermera inkomna kompletterande

uppgifter och dels att nu medräknats, bland annat, personer, vilka

i anledning av skada, ådragen under militärtjänstgöring, uppbära ersättning

enligt grunderna i 1901 års lag.

Därest mitt förslag vinner bifall, torde särskilt anslag för ändamålet

icke behöva anvisas. De livräntor eller understöd, som skulle kunna

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 17G.

ifrågakomma till förhöjning, utgå dels beträffande de affärsdrivande verken

från vederbörande verks medel, dels ock från skilda anslag av förslagsanslags

natur. Det synes lämpligt, att i de fall, där tilläggsersättning

kommer att beviljas, denna bestrides av samma anslag eller medel,

varav den redan beviljade livräntan eller understödet utgår. Skulle i

något fall hinder möta häremot, torde det kunna ankomma på Kungl.

Maj:t att därutinnan meddela bestämmelser. Med hänsyn till de jämförelsevis

ringa kostnader, som förslagets genomförande beräknats medföra,

synes någon höjning av respektive anslag icke vara erforderlig.

På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Maj .t

måtte föreslå riksdagen

att godkänna följande allmänna grunder angående

förhöjning av vissa av statsmedel utgående livräntor:

1) Arbetare, som på grund av genom olycksfall i

statens tjänst åsamkad skada jämlikt lagen den 5 juli

1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall

i arbete är berättigad till livränta av statsmedel

med ett årligt belopp av minst 90 kronor, må utöver

till honom på grund härav utgående livränta från och

med år 1918 uppbära tilläggsersättning med ett årligt

belopp motsvarande hälften av samma ränta.

2) Änka och barn efter arbetare, som genom

olycksfall i statens tjänst ljutit döden, må likaledes

utöver livränta av statsmedel, vartill de äro berättigade

enligt förenämnda lag av den 5 juli 1901, från och

med år 1918 uppbära tilläggsersättning med ett årligt

belopp motsvarande hälften av samma ränta.

3) Personer, vilka, utan att vara berättigade till

livränta enligt nämnda lag, såsom ersättning i anledning

av olycksfall eller ådragen kroppsskada tillerkänts

eller kunna komma att tillerkännas livränta eller årligt

understöd av statsmedel enligt de i samma lag angivna

grunder, må härutöver uppbära tilläggsersättning med

belopp och under villkor i övrigt, som under 1) och 2)

angivas, dock att dylik förhöjning icke må äga rum

beträffande livränta eller understöd, varå krigstidstilllägg

åtnjutes.

4) Tilläggsersättning till livränta eller understöd

enligt nu angivna grunder skall, där Kungl. Maj:t ej

Bihang till riksdagens protokoll It) 18. 1 samt. 158 käft. (Nr 176.) 4

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 176.

annorlunda förordnar, utgå av samma anslag eller medel,

varav livräntan eller understödet bestrides.

;v
Yad

departementschefen sålunda hemställt, däri

statsrådets övriga ledamöter instämde, behagade Hans

Maj:t Konungen bifalla, och skulle proposition till

riksdagen avlåtas av den lydelse, bilaga till detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Nils Adelgren.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1918.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. SU 1918:190 Utlåtande i anledning av militieombudsmannens framställning angående böjning för år 1918 av ersättning, som utgår jämlikt förordningen den 18 juni 1909 om ersät s. 3 i texten
  2. Rskr. 1918:243 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förhöjning av vissa av statsmedel utgående livräntor jämte en i ämnet väckt motion. s. 2 i texten
  3. SU 1918:117 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förhöjning av vissa av statsmedel utgående livräntor jämte en i ämnet väckt motion. s. 4 i texten