Sök i Ratio Lex

Med förslag till kommunalskattelag

1920-01-20 · 657 sidor, varav 576 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 576 av 657 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1920:191, Med förslag till kommunalskattelag

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition Nr 191.

1

Nr 191.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till kommunalskattelag;

given Stockholms slott den 12 mars

1920.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

finansärenden för denna dag vill Kungl. Magt föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till kommunalskattelag.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott.

GUSTAF.

F. V. Thorsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samlJ% 158 höft. (Nr 1911.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

Förslag

till

Kommunalskattelag.

I KAP.

Inledning.

1 §•

Med kommun förstås i denna lag socken, köping med egen kommunal

förvaltning samt stad.

2 §•

1 mom. Allmän bidragsskyldighet till täckande av kommuns

skattebehov skall i den ordning, kommunallagarna föreskriva, fullgöras

genom följande skatter, nämligen fastighetsskatt, näringsskatt, kommunal

inkomstskatt och kommunal progressivskatt. Dessa skatter utgå på grund

av taxering, som verkställes enligt bestämmelserna i gällande taxeringsförordning.

1 vad mån annan menighet än i 1 § sägs skall grunda sin beskattning

å taxeringen till en eller flera av nämnda skatter, därom är

särskilt stadgat.

2 mom. I fråga om kommuns eller annan menighets rätt att upptaga

särskilda skatter, avgifter och bidrag gälla särskilda bestämmelser.

II KAP.

Om fastighetsskatt.

3 §■

För all inom kommunen belägen fast egendom skall utom i de

fall, varom i 4, 9 och 13 §§ sägs, utgöras fastighetsskatt efter fastighetens

värde.

Med fast egendom förstås i denna lag såväl vad enligt allmän

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts ■proposition Nr 191.

lag är att hänföra till sådan egendom som ock byggnad, vilken enligt

allmän lag ej är hänförlig till läst egendom.

Till fabrik eller annan för industriell verksamhet inrättad byggnad

skall, ändock annat skulle föranledas av bestämmelserna i allmän lag,

icke räknas motor, maskin, kärl eller därmed jämförligt redskap med

tillhörande kraftledningar.

4 §■

Fastighetsskatt utgöres icke för:

a) nationalparker;

b) staten tillhöriga, för försvarsändamål avsedda fastigheter, i den

mån de för sådant ändamål nyttjas;

c) staten samt kommun eller annan menighet tillhöriga allmänna

platser, så ock begravningsplatser;

d) statens samt kommuns eller annan menighets byggnader för allmän

styrelse eller förvaltning ävensom för kultur- eller rättsvård, ordning

eller säkerhet, fattigvård, sundhetsvård, religionsvård eller undervisning;

e) akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk,

sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningar jämte andra fromma stiftelser

tillhöriga, för nämnda institutioners verksamhet såsom sådana avsedda

byggnader, så ock dylika institutioner tillhöriga allmänna platser;

f) regementens, officerskårers och underofficerskårers vid mötesplatser

till begagnande under mötena uppförda byggnader;

g) nykterhetsföreningar tillhöriga, för deras verksamhet såsom

sådana avsedda byggnader;

h) samfund eller enskilda tillhöriga kyrkobyggnader och bönehus;

i) post- och telegrafverkens för driftens omedelbara behov avsedda

byggnader: samt

j) för allmän trafik avsedd eller upplåten kanal, järnväg, spårväg eller

annan farväg, så ock allmän farled eller allmän flottled jämte till sagda

kommunikationsanstalter hörande stationshus och övriga för driftens

omedelbara behov avsedda anläggningar.

Därest under d)—i) angiven fastighet eller byggnad jämväl användes

för industriellt eller därmed jämförligt ändamål eller mot vederlag

upplåtes till begagnande, vare fastigheten eller byggnaden underkastad

^ fastighetsskatt för däremot svarande del av dess värde.

År enligt bestämmelse i denna paragraf byggnad helt eller delvis

undantagen från beskattning, vare lag samma beträffande tomtområde,

som hörer till byggnaden.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Under förutsättning av ömsesidighet må Konungen medgiva, att

främmande stat tillhörig, för dess beskickning härstädes avsedd fastighet

undantages från beskattning.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

5 §•

Fast egendom, för vilken ej åtnjutes skattefrihet enligt bestämmelserna

i 4 § j) eller 13 § 2 mom., skall taxeras i enlighet med vad

här nedan stadgas.

Taxeringen verkställes med hänsyn tagen till förhållandena vid nästföregående

kalenderårs utgång.

6 §•

1 mom. Taxering skall särskilt för sig verkställas å varje hemman,

jordlägenhet, jordavsöndring och annan i fastighetsregistret särskilt

redovisad del av hemman eller jordlägenhet, tomt i stad eller eljest

inom område, varest tomtindelning såsom i stad finnes, i fastighetsregistret

särskilt upptaget fiskeri ävensom frälseränta.

Varje skogsområde, vilket är att anse såsom en förvaltningsenhet,

samt varje vid skifte avsatt samfällighet, som står under särskild förvaltning,

skall, även om området eller samfälligheten består av flera

fastigheter eller delar av fastigheter eller utgör allenast del av en fastighet,

särskilt för sig taxeras.

Tillhöra delar av fastighet olika administrativa områden, inom vilka

menighet äger utöva beskattningsrätt, eller är viss del av en fastighet

belägen inom och annan del utom särskilt område, som nu nämnts, skall

varje sådan del av fastigheten taxeras särskilt; dock att vad sålunda

stadgas icke skall äga tillämpning i fråga om fastighet tillkommande

andel i samfällighet, som är belägen inom annat administrativt område

än fastigheten i övrigt.

2 mom. Utan hinder av vad i 1 mom. första stycket stadgas

skola gemensamt taxeras samme ägare tillhöriga fastigheter, vilkas ägor

ligga oskiftade tillsammans eller vilkas inbördes värden eljest icke kunna

bedömas, ävensom samme ägare tillhöriga jordområden, som tjäna till

byggnadsgrund för en byggnad eller för flera sammanhörande byggnader.

3 mom. I händelse skilda områden av samma fastighet tillhöra

olika ägare eller därest byggnad eller med varandra sammanhörande

byggnader tillhöra annan än ägaren av marken, skall vad sålunda tillhör

varje ägare särskilt för sig taxeras.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kung t. Maj.ts proposition Nr 191. 5

Har visst område av fastighet upplåtits för självständigt, mera

stadigvarande nyttjande, eller användes eljest område stadigvarande för

annat ändamål än fastigheten i övrigt, skola de olika brukningsdelarna

taxeras var för sig;.

4 mom. Vad som enligt bestämmelserna här ovan skall särskilt

för sig taxeras benämnes i denna lag taxeringsenhet.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

7 §‘

1 iH grund för taxeringen lägges den fasta egendomens värde efter

ortens pris (allmänna saluvärdet). "

Vid taxeringen skall iakttagas,

att, då byggnad åsättes särskilt värde, detta bestämmes sålunda,

att, sedan marken uppskattats till det värde, densamma skulle äga utan

byggnad, för byggnaden beräknas vad som återstår av markens och

byggnadens gemensamma värde; samt

att, därest eljest flera fastigheter nyttjas gemensamt, varje fastighet

åsättes det värde, som, med hänsyn till det förhandenvarande sambruket,

å fastigheten belöper av det sammanlagda värdet av fastigheterna,

betraktade såsom en enhet.

Frälseränta uppskattas till femton gånger det belopp, varmed räntan

beräknas utgå.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

8 §*

laxeringsvärde skall allt efter omständigheterna uppdelas i jordbruksvärde,

skogsvärde och annat värde.

Till jordbruksvärde räknas fast egendoms värde föl’ jordbruk med

binäringar ävensom för skogsbruk, i den mån detsamma ej, enligt vad

nedan stadgas, är att hänföra till skogsvärde.

Såsom skogsvärde upptages värde av växande skog utöver husbehov.

Har fast egendom icke jordbruks- eller skogsvärde, upptages

taxeringsvärdet såsom annat värde, därvid iakttages, att värde av mark

och av därå uppförda byggnader redovisas vart för sig. Såsom annat

värde upptages jämväl det värde, fast egendom kan äga utöver jordbruks-

och skogsvärde.

Värde av frälseränta, som helt eller delvis utgår utav fastighet

med åsatt jordbruksvärde, upptages såsom jordbruksvärde. Värde av

annan frälseränta ävensom av i fastighetsregistret upptaget fiskeri upptages

såsom annat värde.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 191.

9 §.

Taxeringsvärde åsättes i fulla hundratal kronor. Därest beträffande

någon taxeringsenhet värdet ej uppgår till 100 kronor och taxeringsvärde

alltså ej åsättes, skall anteckning härom ske i vederbörande taxeringslängd.

Vid taxeringsvärdes uppdelning i olika värden enligt 8 § skola

delvärdena jämkas till jämna hundratal kronor.

10 §•

1 mom. Allmän uppskattning av fast egendoms värde (allmän

fastighetstaxering) sker första gången år 1921 och därefter vart femte

år. De vid sådan taxering fastställda värden skola oförändrade gälla till

nästa allmänna fastighetstaxering, såvida ej dessförinnan nja eller ändrade

värden åsättas av anledning, varom sägs i 2 mom.

2 mom. Inträffa sådana ändrade förhållanden, att en taxeringsenhet

skall uppdelas i flera taxeringsenheter eller flera taxeringsenheter

skola sammanslås till en, skall ny taxering företagas å den fasta

egendom, som av samma förhållanden beröres.

Har fast egendoms värde genom eldsvåda, vattenflöde eller av

annan dylik anledning eller genom nedrivning av byggnad eller skogsavverkning

så minskats, att detsamma kan antagas hava nedgått med

minst en femtedel av egendomens åsätta taxeringsvärde, skall ny taxering

äga rum. Lag samma vare, därest fast egendoms värde på grund

av ny-, till- eller ombyggnad kan antagas hava ökats med mera än en

femtedel av egendomens åsätta taxeringsvärde.

Särskild taxering på grund av bestämmelserna i detta mom. förekommer

endast under år, då allmän fastighetstaxering icke äger rum;

och må därvid avseende fästas, icke vid sådan ändring i fast egendoms

värde, som på grund av förskjutningar i det allmänna prisläget inträffat

efter senaste allmänna fastighetstaxering, utan endast vid de förhållanden,

som föranlett omtaxeringen eller eljest hava avseende särskilt

å den fasta egendom, varom fråga är.

11 §■

1 mom. Skyldighet att erlägga fastighetsskatt åligger, där icke i

2 mom. annorlunda stadgas, den fasta egendomens ägare.

Såsom ägare anses jämväl den, vilken innehar fast egendom med

tideikommissrätt eller eljest på grund av testamentariskt förordnande.

2 mom. I ägares ställe skattskyldig är:

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191. 7

a) den, som innehar last egendom med stadgad åborätt, med tomträtt

eller med vattenfallsrätt, innehavare av s. k. ofri tomt i stad samt den,

som eljest innehar fast egendom med ständig eller ärftlig besittningsrätt;

b) innehavare av skogsområde, som blivit av staten upplåtet till

bergshanteringens understöd, till kanalbolag eller till stad eller annan

menighet; samt

c) innehavare av publikt boställe eller på lön anslagen jord.

Såsom innehavare av publikt boställe eller på lön anslagen jord

skall anses den tjänstinnehavare eller annan, som författningsenligt äger

nyttja, egendomen eller tillgodonjuta dess avkastning. Beträffande i

ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910 avsett löneboställe är

kyrkofonden att anse såsom innehavare i fall och under tid, då boställets

avkastning utgör avlöningstillgång jämlikt 19 § i lagen nyssnämnda dag

om reglering av prästerskapets avlöning.

Skall vid egendom, som under a) eller c) omförmäles, skogens avkastning

utöver husbehovet författningsenligt helt eller delvis tillkomma

''allmän fond eller inrättning, vilken icke är att anse såsom egendomens

innehavare, åligger skattskyldigheten, så vitt angår egendomens skogsvård^

samma fond eller inrättning. Där i andra fall beträffande egendom,

som innehaves med stadgad åborätt eller eljest med ständig eller

ärftlig besittningsrätt, innehavaren på grund av denna sin rätt icke äger

tillgodogöra sig skogsvärde å egendomen, vare han icke skattskyldig i

avseende å sådant värde.

12 §.

Såsom ägare eller innehavare av fast egendom skall i taxeringslängd^

upptagas den, som vid nästföregående års utgång var ägare

eller innehavare av den fasta enendomen.

O

13 §■

1 mom. Ägare eller innehavare av fast egendom, vilkens enda

eller huvudsakliga värde utgöres av för hans personliga behov använd

åbyggnad och vilkens taxeringsvärde understiger 1,000 kronor, vare

befriad från utgöraude av fastighetsskatt, såvida icke han och, om han

är gift, ej heller hans hustru eljest är till kommunen skattskyldig enligt

bestämmelserna i denna lag.

2 mom. Därest värdet av byggnad eller med varandra sammanhörande.

byggnader, som äro uppförda å mark, för vilken byggnadsäga-ren

icke är skattskyldig, understiger 500 kronor, skall taxeringsvärde

ej åsättas byggnaden eller byggnaderna.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

III KAP.

Om näringsskatt.

14 §.

En var, som här i riket drivit näring, vare med de undantag,

varom i 15 § stadgas, skyldig att för näringen erlägga näringsskatt.

Där näring drivits i enkelt bolag, beräknas näringsskatten för

näringen i dess helhet men påföres en var av delägarna i föihallande

till hans andel i bolaget.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.) .

15 §.

Näringsskatt erlägges icke för:

jordbruk med dess binäringar eller skogsbruk;

drift av till allmän trafik upplåten kanal, järnväg eller spårväg; samt

av staten driven post-, telegraf- och telefonrörelse, industriell verksamhet,

som drives av staten och avser försvarsändamål, ävensom riksbankens

och riksförsäkringsanstaltens verksamhet.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

16 §.

Näringsskatten utgår i förhållande till ett enligt nedan angivna

regler efter storleken av den näringsskattepliktiga förmögenheten och

näringens avkastning ävensom antalet i näringen anställda personer beräknat

näringsskattekapital.

Näringsskattekapitalet beräknas särskilt för varje näringsföretag.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

17 §•

1 mom. Till näringsskattepliktig förmögenhet räknas med nedan

angivna undantag alla till näringen hänförliga tillgångar.

I näringsskattepliktig förmögenhet inräknas icke:

tillgångar, som enligt denna lagbro att anse såsom fast egendom; samt

aktier, lotter i solidariska bankbolag, kommanditlotter ävensom

andelar i ekonomiska föreningar och rederier, såvida dessa aktier, lotter

och andelar icke äro att anse såsom varor i affärsverksamhet.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kuntjl. Maj:ts proposition Nr 191.

Aktier och andra värdehandlingar äro att anse såsom varor i

affärsverksamhet, då handel med värdehandlingar yrkesmässigt bedrives,

vare sig detta sker såsom huvudsaklig näring eller vid sidan av den

egentliga affärsverksamheten.

2 mom. Från tillgångarnas belopp må avdragas:

skulder, dock ej till högre belopp än som motsvarar det i den

näringsskattepliktiga förmögenheten inräknade värdet av kontanta penningar,

fordringar och värdehandlingar, som icke äro att anse såsom

varor i affärsverksamhet; samt

i rörelsen ännu innestående del av årets vinst.

3 mom. För beräkning av den näringsskattepliktiga förmögenheten

i bankrörelse, annan penning- eller lånerörelse ävensom försäkringsrörelse

gälla de i anvisningarna till denna paragraf meddelade särskilda

bestämmelserna.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

18 §.

Till grund för taxering av näringsskattepliktig förmögenhet skall

läggas förmögen!)etsställningen vid utgången av nästföregående kalenderår

eller, om räkenskapsår icke sammanfaller med kalenderår, förmögenhetsställningen

vid utgången av det räkenskapsår, som gått till ända

närmast »öre den 1 mars det år, taxeringen sker.

Har näringsföretag under loppet av nästföregående kalenderår eller

räkenskapsår börjat eller upphört med sin verksamhet, upptages den

näringsskattepliktiga förmögenheten till det belopp, som kan anses

skäligt mejd hänsyn tagen till förmögenhetsställningen och den tidrymd

av året, varunder näringen drivits.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

19 §.

Den näringsskattepliktiga förmögenheten värdesättes efter de grunder,

som enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt gälla

för uppskattning av förmögenhet.

I fråga om värdesättningen av rätt till firmanamn, varumärke,

mönsterskydd, tidnings titel och dylikt skola iakttagas de i anvisningarna

till d,enna paragraf givna särskilda bestämmelserna.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 158 höft. (Nr 191.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

20 §.

Såsom avkastning av näring upptages inkomsten av näringen

med tillägg av vad som vid inkomstens beräknande avdragits:

för hyra för annan tillhörig, i näringen använd lös egendom, till

den del hyran icke kan anses motsvara skälig avskrivning å värdet

av den lösa egendomen;

för arrende av näringen, till den del arrendet icke kan anses utgöra

hyra för fast egendom eller motsvara skälig avskrivning å värdet

av lös egendom; samt

för avlöning till näringens ledning (affärsledningen).

I fråga om beräkning av avkastningen utav näringsföretag, som

drivits av kooperativ förening, skola gälla de i anvisningarna till denna

paragraf meddelade särskilda bestämmelser.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

21 §.

Den del av avkastningen, som, efter helt år räknat, överstiger

sex procent av den näringsskattepliktiga förmögenheten med tillägg av

taxeringsvärdet å i näringen använd, näringsidkaren tillhörig fast egendom

men med avdrag av skulder, som icke enligt 17 § 2 mom. fått avdragas

redan vid den näringsskattepliktiga förmögenhetens beräknande, benämnes

meravkastning. Meravkastningen utföres i jämna tiotal kronor,

så att överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt tiotal, bortfaller.

Från meravkastningen skall avräknas vad som motsvarar närings - idkarens eller affärsledningens arbetsförtjänst, beräknad sålunda,

att den del av meravkastningen, som icke överstiger 1,000 kronor,

anses i sin helhet utgöra arbetsförtjänst; samt

att av den del av meravkastningen, som överstiger

1,000

kronor

men

icke

3,000 kronor,

8/

/10?

3,000

»

»

»

5,000

»

7/

/10j

5,000

»

»

10,000

»

710,

10,000

»

»

20,000

T)

5/10,

20,000

»

50,000

»

4/l0,

50,000

»

»

100,000

)>

3/

''10,

100,000

»

»

300.000

))

2I

/10,

300,000

1,000,000

»

1/

Ilo,t

anses utgöra arbetsförtjänst.

*

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Moj:ts proposition Nr 191.

Återstående del av meravkastningen multipliceras med 10; det

härvid uppkomna beloppet benämnes moravkastningens kapitalvärde.

22 §.

I näringen anställda personer skola beräknas till det antal, som i

medeltal haft sysselsättning i näringen under nästföregående kalenderår

eller, om räkenskapsår icke sammanfaller med kalenderår, det räkenskapsår,

som gått till ända närmast före den 1 mars det år, taxeringen

sker. Bland anställda inräknas icke person, vilken deltagit i näringens

ledning, och ej heller näringsidkarens hustru eller hemmavarande barn,

som ej uppnått 21 år och icke självt skall taxeras till kommunal inkomstskatt.

Det antal, som sålunda erhålles, multiplicerat med 2,000, bildar

det i kronor uttryckta arbetarkapitalet.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

23 §.

Näringsskattekapitalet beräknas enligt följande regler.

Utav summan av den näringsskattepliktiga förmögenheten och

meravkastningens kapitalvärde skall den del, som icke överstiger arbetarkapitalet,

upptagas till sitt hela samt den överskjutande delen till

sitt halva belopp. Vad som sålunda erhålles sammanlägges med arbetarkapitalet.

Näringsskattekapitalet utföres i jämna hundratal kronor, så att

överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt hundratal kronor,

bortfaller.''

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

24 §.

Om näringsskattekapitalet i ett näringsföretag icke överstiger

5,000 kronor, utgår icke näringsskatt för företaget. Överstiger näringsskattekapitalet

5,000 kronor, utgår näringsskatt blott för den del av

näringsskattekapitalet, som överstiger sagda belopp.

25 §.

Näringsskattekapitalet skall, så framt fast driftställe för verksamheten

begagnats, taxeras i kommun, inom vilken sådant driftställe

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

funnits. Har fast driftställe icke begagnats, taxeras näringsskattekapitalet

i kommun, där enligt 38 § den skattskyldiges inkomst av annan

inkomstkälla bör taxeras.

Såsom fast driftställe skall anses plats, å vilken för stadigvarande

bruk vid näringens bedrivande funnits särskild anläggning eller vidtagits

särskild anordning eller eljest för sådant bruk avsedda tillgångar varit

befintliga, såsom kontor, fabrik, verkstad, verk, bruk, varunederlag,

handelsbod eller annat stadigvarande försäljningsställe, gruva eller annan

fyndighet, som är föremål för bearbetning, stenbrott eller torvmosse.

Beträffande beskattningsort för de i anvisningarna till denna

paragraf angivna näringar gälla de i samma anvisningar meddelade särskilda

bestämmelser.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

26 §.

Därest enligt bestämmelserna i 25 § eller i anvisningarna till samma

paragraf näringsskattekapitalet i ett företag skall taxeras inom flera

kommuner, skall i de fall, där i anvisningarna till denna paragraf

särskilda bestämmelser icke meddelats, tagas till beskattning inom varje

kommun så stor del av näringsskattekapitalet, som på kommunen

belöper efter det förhållande, vari summan av den i kommunen nedlagda

näringsskattepliktiga förmögenheten och den för de i kommunen sysselsatta

personerna beräknade del av arbetarkapitalet står till summan av

hela den näringsskattepliktiga förmögenheten och hela arbetarkapitalet.

Vid uppdelning av näringsskattekapitalet å flera kommuner skall

jämkning ske, så att inom varje särskild kommun taxerad del av

näringsskattekapitalet uppgår till jämnt hundratal kronor.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

IV KAP.

Om kommunal inkomstskatt.

27 §.

Kommunal inkomstskatt utgöres av i detta kap. omförmälda skattskyldiga

för inkomst av:

1) fast egendom;

2) näring; och

3) annan inkomstkälla.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts •proposition Nr 191.

Skattskyldigheten avser den inkomst, som åtnjutits under det nästföregående

kalenderåret eller, då räkenskapsår icke sammanfaller med

kalenderår, det räkenskapsår, som gått till ända närmast före den 1

mars det år, taxeringen sker.

28 §.

Till inkomst av fast egendom skola räknas följande av fast

egendom här i riket här flutna intäkter, nämligen:

a) inkomst, som av ägare eller med ägare likställd innehavare

eller av brukare åtnjutits under form av hyresfri bostad eller arrende

eller hyra;

b) inkomst av jordbruk med dess binäringar;

c) inkomst av skogsbruk;

d) inkomst, som förvärvats genom upplåtelse åt någon av rätt att

i visst avseende tillgodogöra sig eller nyttja fast egendom eller del därav

eller genom försäljning av vissa egendomens beståndsdelar, såsom torv,

sten, grus, lera och dylikt; samt

e) frälseränta och annan avgäld av fast egendom, därunder inbegripen

på grund av patronatsrätt uppburen tionde eller ersättning

därför.

29 §.

Till inkomst av näring hänföres inkomst dels av sådant företag,

för vilket enligt bestämmelserna i 14 § skall erläggas näringsskatt, dels

ock av järnvägs-, spårvägs- och kanaldrift.

30 §.

Till inkomst av annan inkomstkälla räknas:

A. inkomst av kapital, nämligen

a) ränta å utlånade eller i räntebärande obligationer nedlagda eller

hos penningförvaltande verk eller enskilda insatta penningar;

b) utdelning å aktier, å lotter i solidariska bankbolag, å kommanditlotter

i kommanditbolag och å insatser i ekonomiska föreningar; samt

c) inkomst, som åtnjutits från fast egendom i utlandet;

B. inkomst av arbetsanställning eller tjänst, pension, livränta, undantagsförmån

och sådant periodiskt understöd, därför givaren enligt 35 §

är berättigad till avdrag;

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 191.

C. inkomst av rörelse eller yrke, såvitt den icke, enligt vad i 29 §

sägs, skall upptagas såsom inkomst av näring;

D. inkomst av icke yrkesmässig verksamhet och tillfälliga inkomster,

nämligen

a) vinster av tillfällig natur, därunder inbegripen vinst å icke

yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom, som förvärvats genom

köp eller byte och varit i säljarens ägo, om det är fast egendom, under

mindre än tio år och eljest under mindre än fem år; samt

b) inkomst av tillfälliga uppdrag och annan förut ej särskilt nämnd

skattepliktig inkomst.

31 §.

Såsom inkomst taxeras icke:

vad som förvärvats genom giftorätt, arv eller testamente eller i

hemföljd, morgongåva eller fördel av oskift bo eller ock genom gåva,

därunder inbegripet sådant periodiskt understöd eller därmed jämförlig

periodisk utbetalning, därför givaren icke enligt 35 § är berättigad till avdrag;

vinst å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom, som

tillfallit säljaren annorledes än genom köp eller byte eller ock av honom

förvärvats genom köp eller byte och varit i hans ägo, om det är fast

egendom, tio år eller därutöver och eljest fem år eller därutöver;

ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, så ock vad

som eljest på grund av sjuk- eller olyckfallsförsäkring i annan form än

livränta tillfallit den försäkrade eller hans stärbhus;

kapital, som på grund av liv- eller kapitalförsäkring tillfallit den

försäkrade eller hans stärbhus; samt

vad som av staten anvisats till bestridande av de med erhållna

tjänster eller uppdrag förenade särskilda kostnader, såsom:

ortstillägg samt förmån av fri bostad med uppvärmning och belysning

för tjänstinnehavare vid rikets beskickningar och konsulat;

resekostnadsersättning;

å stat uppförd häst- och båtlega;

officerares lönetillägg för tjänstehästar;

anslag till skrivmaterialier, kontorshyra och andra expenser;

traktamente för förrättning å annat ställe än tjänstemans eller i

förrättningen deltagande persons vanliga boningsort;

arvode eller traktamente för kommendering utom station;

fältavlöning under krigstid; samt

arvode eller traktamente för deltagande i riksdag, statsrevision,

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition Nr 191. 15

kyrkomöte eller kommitté å annan ort, än där arvodes- eller traktamentstagaren

varit bosatt.

32 §.

1 mom. Skyldiga att utgöra kommunal inkomstskatt äro, med

undantag, varom i 33 § sägs:

. .. a) svensk medborgare, som författningsenligt är eller bör vara

i riket mantalsskriven:

för all inkomst, vare sig den förvärvats här eller utom riket;

b) svensk medborgare, som icke är eller bör vara i riket mantalsskriven

:

for den inkomst, han härifrån åtnjutit av fast egendom, av näring

eller av annan rörelse; '' &

c) utlänning:

för inkomst av här belägen fast egendom eller av näring eller

annan rörelse, som här bedrivits;

skolande utlänning, som författningsenligt är eller bör vara härstädes

mantalsskriven, erlägga kommunal inkomstskatt jämväl för annan

inkomst, som av honom bär förvärvats eller härifrån åtnjutits, ävensom

tor inkomst, som, utifrån införd, av honom här använts.

,har, säSs °™ enskild skattskyldig gäller i tillämpliga delar

om oskift dödsbo efter honom.

2 mom. Staten erlägger kommunal inkomstskatt för dels inkomst

av sina jordbruksdomäner, skogar samt uthyrda eller med tomträtt

eller vattenfajlsratt upplåtna fastigheter, dels ock sådan inkomst av närmg,

som ej härflyter av bankrörelse, av kommunikationsverk med

tillhörande verkstader och anläggningar eller av leverans utav elektrisk

energi till nämnda kommunikationsverk.

3 mom. Kommunal inkomstskatt erlägges vidare, i den mån

ej annat föranledes av stadgandena i 34 §, av svenska aktiebolag, solidariska

bankbolag och sådana bolag, som enligt särskild författning äro

skyldiga att avstå sin vinst, samfund, stiftelser, verk och inrättningar,

ekonomiska föreningar och andra inländska juridiska personer, därunder

inbegripna ägare av för gemensamt behov avsatta så kallade besparingsskogar,

häradsallmänningar samt andra liknande samfälligheter, som

förvaltas sjal v ställ digt för delägarnas gemensamma räkning:

för all inkomst, vare sig den förvärvats här eller utom riket.

... c.. Van'',ga handelsbolag, enkla bolag och rederier taxeras icke, utan

hanfores deras inkomst till de särskilda delägarnas inkomst med belopp

som for eu var motsvarar hans andel av bolagets eller rederiets in
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

IB Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

komet. Kommanditbolag taxeras för den del av sin vinst, som belöper

å kommanditdelägarna, varemot beträffande vinsten i övrigt bestämmelserna

i första punkten av detta stycke skola tillämpas.

4 mom. Utländska bolag och andra här i riket icke hemmahörande

juridiska personer erlägga kommunal inkomstskatt:

för inkomst av här belägen fast egendom och av näring eller

annan rörelse, som här bedrivits, samt för utdelning å aktier i svenska

aktiebolag, lotter i svenska solidariska bankbolag, kommanditlotter i

svenska kommanditbolag och insatser i svenska ekonomiska föreningar.

33 §.

Från kommunal inkomstskatt frikallas, i den mån här nedan sägs:

a) medlem av konungahuset:

för av staten anvisat anslag samt för inkomst av kapital; .

b) ämbets- eller tjänsteman, som tjänstgör vid svensk beskickning

hos utländsk makt, ävensom svensk konsul eller annan å utländsk ort

i rikets tjänst anställd tjänsteman:

för all inkomst, som ej härifrån åtnjutits av fast egendom, av

näring eller av annan rörelse;

c) främmande makts härvarande konsulat tillhörande person jämte

betjäning:

om han icke är svensk medborgare:

för annan inkomst än dels inkomst av här belägen fast egendom eller

av näring eller annan rörelse, som här bedrivits, dels ock härifrån uppburen

lön eller pension; dock att person tillhörande olönat konsulat

jämte betjäning icke är frikallad från utgörande av kommunal inkomstskatt

för utdelning å aktier i svenska aktiebolag, lotter i svenska solidariska

bankbolag, kommanditlotter i svenska kommanditbolag och insatser

i svenska ekonomiska föreningar;

om han år svensk medborgare:

för den inkomst, han åtnjutit av sin tjänst hos den främmande

makten;

d) utlänning eller i utlandet bosatt svensk undersåte, vilken givit

eller medverkat vid offentlig föreställning, som avses i gällande förordning

angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter:

för inkomst av föreställning, för vilken dylik avgift utgjorts eller

beträffande vilken befrielse från avgift jämlikt särskilt stadgande i

samma förordning åtnjutits; samt

e) lappallmogen:

för inkomst av renskötsel.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

17

34 §.

1 mom. Svenska aktiebolag, solidariska bankbolag, kommanditbolag

och ekonomiska föreningar taxeras icke till kommunal inkomstskatt

för utdelning å aktier i svenska aktiebolag, lotter i svenska

solidariska bankbolag, kommanditlotter i svenska kommanditbolag samt

insatser i svenska ekonomiska föreningar, i den mån sådan utdelning

icke är att anse såsom inkomst av näring eller annan rörelse.

2 mom. Från kommunal inkomstskatt frikallas vidare:

a) landsting, kommuner och andra menigheter ävensom hushållningssällskap:
dels

för sådan inkomst av läst egendom, som består i förmånen

att för förvaltning ävensom för kultur- eller rättsvård, ordning eller

säkerhet, fattigvård, sundhetsvård, religionsvård eller undervisning nyttja

egen fastighet, dels och för inkomst av annan inkomstkälla, i den mån

inkomsten ej härflyter av rörelse;

b) kyrkor, akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk,

sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningar jämte andra fromma

stiftelser ävensom stipendiefonder, pensionsanstalter, allmänna hypoteksbanken,

konungariket Sveriges stadshypotekskassa, allmänna hvpotekskassan

för Sveriges städer och hypoteksföreningar, järnkontoret, så länge

kontorets vinstmedel användas till allmänt nyttiga ändamål och kontoret

icke lämnar utdelning åt sina delägare, samt sparbanker, som avses i

lagen den 29 juli 1892 och vilkas reservfond vid senaste bokslut icke

uppgått till fem procent av insättarnas fordran:

för all annan inkomst än sådan inkomst av fast egendom, som ej

består i förmånen att för den egna verksamheten nyttja egen fastighet;

dock att kommunal inkomstskatt skall utgöras för den behållna inkomst, som,

enligt gällande föreskrifter, kan vid lediga ecklesiastika sysslor tillkomma

prästerskapets änke- och pupillkassa;

c) nedannämnda juridiska personer för sådan inkomst av fast egendom,

som består i förmånen att för avsedda ändamål nyttja dem tillhöriga

fastigheter av nedan angivna beskaffenhet, nämligen:

regementen, officers- och underofficerskårer i fråga om deras vid

mötesplatser till begagnande under mötena uppförda byggnader;

nykterhetsföreningar i fråga om för deras verksamhet såsom sådana

avsedda byggnader; samt

enskilda samfund i fråga om kyrkobyggnader och bönehus.

3 mom. Under förutsättning av ömsesidighet må Konungen medgiva

befrielse för främmande stat från utgörande av kommunal inkomstskatt

för fastighet, som är avsedd för dess beskickning härstädes.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 158 käft. (Nr 191.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

35 §.

1 mom. Vid uppskattning av inkomst från särskild inkomstkälla

må, utom i det fall, att ersättning för bestridande av särskilda, med

tjänst eller uppdrag förenade kostnader, varom i 31 § förmäles, blivit av

staten särskilt anvisad, avdrag ske för alla utgifter för inkomstens förvärvande

och bibehållande, såsom:

arrende- eller hyresavgift;

undantagsförmån, frälseränta och annan avgäld, som det ålegat

någon att utgöra såsom ägare av fast egendom;

utgifter för fast egendoms brukande och skötsel samt för underhåll

av fastighet och inventarier;

avlöning, kost och övriga utgifter för de i skattskyidigs verksamhet

använda biträden, arbetare och hemmavarande barn, för de sistnämnda

dock endast i fall de uppnått 21 år eller ock själva skola taxeras

till kommunal inkomstskatt;

pensioner och understöd på grund av förutvarande anställning i

skattskyldigs verksamhet;

kostnad för nödigt biträde i hemmet för det fall, att gift kvinna

av förvärvsverksamhet är i avsevärd grad förhindrad att ägna sig åt

hemmets skötsel; skolande avdraget ske från hennes inkomst av dylikverksamhet

med iakttagande av att sammanlagda avdraget från olika

inkomstkällor i intet fäll må överstiga 200 kronor;

kontors- och andra förvaltningskostnader;

kostnad för resor till och från arbetsplatsen, därest denna är belägen

på sådant avstånd från den skattskyldiges bostad, att den skattskyldige

skäligen kan anses behöva anlita särskilt fortskaffningsmedel;

kostnad för utövning av vetenskap, konst eller handaslöjd; samt

ränta å lånt anläggnings- och rörelsekapital;

så ock för fastighetsskatt och näringsskatt samt för avgifter till pensions-,

änke- och pupill-, understöds- eller annan sådan kassa, i vilken

det ålegat någon på grund av hans tjänst att vara delägare.

För värdeminskning å byggnader ävensom å gruvor, inventarier

och annan dylik egendom må göras enahanda avdrag som vid taxering

till inkomst- och förmögenhetsskatt.

Har kooperativ förening av vinsten å sin kooperativa verksamhet

lämnat sina kunder, vare sig de tillhört föreningen eller icke, pristillägg,

rabatt eller annan sådan utdelning i förhållande till gjorda köp

eller försäljningar, må föreningen åtnjuta avdrag för dylik utdelning.

2 mom. Vid beräkning av skattskyldigs behållna inkomst inom

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition Kr 0)1.

annan kommun, än i ''38 § avses, må avdrag äga rum från summan av

den skattskyldiges där taxerade inkomster för sådan förlust å fast egendom

eller näring inom kommunen, som ej*är att hänföra till kapitalförlust.

3 mom. För beräkning av skattskyldigs behållna inkomst inom

kommun, som i 38 § avses, må avdrag, i den mån sådant ej verkställts

enligt bestämmelserna i 1 och 2 inom., äga rum från summan av den

skattskyldiges där uppskattade inkomster för:

ränta å gäld;

sådan förlust å fast egendom eller verksamhet, som ej är att

hänföra till kapitalförlust;

periodiskt understöd eller annan därmed jämförlig periodisk utbetalning;

dock att avdrag icke får ske för vad som utgivits för person,

som tillhör den skattskyldiges hushåll eller eljest utbetalts såsom bidrag

till någons undervisning eller uppfostran; samt

försäkringspremier och andra avgifter, som utbetalts för den skattskyldiges

eller hans hustrus liv-, kapital-, livränte-, olycksfalls- eller

sjukförsäkring ävensom för pupillförsäkring; dock att avdrag, som nu

nämnts, ej må överstiga sammanlagt 200 kronor och ej heller åtnjutas

av annan än svensk medborgare, som författningsenligt är i riket

mantalsskriven.

4 mom. Därest vid uppskattning av skattskyldigs inkomst enligt

3 mom. uppkommer underskott, må avdrag för detsamma äga rum från

den skattskyldiges i annan kommun uppskattade inkomst eller, om för

honom inkomst uppskattats i flera andra kommuner, så stor del av

underskottet avdragas från den i en var av dessa kommuner uppskattade

inkomsten, som efter förhållandet mellan de uppskattade inkomsterna

å kommunen belöper.

5 mom. Angående rätt till avdrag för förlust å icke yrkesmässig

avyttring av fast eller lös egendom gälla de i anvisningarna upptagna

särskilda bestämmelser.

6 mom. Avdrag, varom i denna paragraf sägs, må äga rum

endast om och i den mån avdraget hänför sig till inkomst, för vilken

kommunal inkomstskatt skall erläggas av den skattskyldige, eller till

verksamhet, som av honom här utövats.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

36 §.

Vid uppskattning av inkomst må avdrag däremot icke ske:

a) för den skattskyldiges och hans familjs levnadskostnader samt

därtill hänförliga utgifter, däri inbegripet vad den skattskyldige utgivit

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts ■proposition Nr 191.

för person, som tillhör hans hushåll, samt vad han eljest utbetalt såsom

bidrag till någons undervisning eller uppfostran;

b) för ränta å den skattskyldiges eget, i fast egendom, näring

eller annan rörelse nedlagda kapital;

c) för vad som använts till fäst egendoms förbättring, tillökning

av inventarier eller kapitalavbetalning å skuld; samt

d) för andra utskylder än fastighetsskatt och näringsskatt.

37 §.

1 mom. Inkomst av fast egendom taxeras i den kommun, där

egendomen är belägen.

2 mom. Inkomst av näring taxeras i den eller de kommuner, där

näringen bedrivits; dock att inkomst av näringsföretag, för vilket på

grund av bestämmelsen i 24 § näringsskatt icke skall utgå, taxeras i

kommun, som avses i 38 §.

Näring skall anses hava bedrivits:

sådan näring, för vilken enligt bestämmelserna i III kap. skall

erläggas näringsskatt: i kommun, där näringsskattekapitalet taxeras;

järnvägsdrift: i kommun, där huvudkontor funnits, samt i kommun,

som av järnvägen berörts och där vid järnvägen anställd personal varit

bosatt eller stationerad;

spårvägsdrift: i kommun, där Ilu vild kontor funnits, samt i kommun,

som av spårvägen berörts;

kanaldrift: i kommun, där huvudkontoret varit beläget, samt i

kommun, som berörts av anläggningen.

Där näring drivits inom flera kommuner, skall, i fäll verksamheten

inom någon kommun icke idkats på sådant självständigt sätt,

att inkomsten därav kan för sig angivas, så stor del av inkomsten

taxeras inom sagda kommun, som med hänsyn till omfattningen och

beskaffenheten av den där bedrivna verksamheten i jämförelse med omfattningen

och beskaffenheten av verksamheten i dess helhet skäligen

anses böra belöpa å kommunen.

3 mom. Inkomst vid avyttring av fast egendom, som ej är att hänföra

till inkomst av näring, taxerasi den kommun, där egendomen är belägen.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

38 §.

Inkomst av annan inkomstkälla skall, där ej annat föranledes av

stadgandet i 37 § 3 mom., taxeras:

a) för enskild person, som författningsenligt är eller bör vara

mantalsskriven i kommun inom riket: i samma kommun;

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

b) för avliden person och oskift dödsbo: i den kommun, där den

avlidne författningsenligt senast varit eller bort vara mantalsskriven;

c) för annan juridisk person än oskift dödsbo: i den kommun, där

vederbörande styrelse eller förvaltning har sitt säte, eller där syssloman

eller ombud är bosatt; dock att prästerskapets änke- och pupillkassas

inkomst vid lediga ecklesiastika sysslor taxeras i den ort, där inkomsteneljest

bort beskattas.

I de fall, då ovan givna regler icke äga tillämpning, sker taxeringen

i den kommun, där inkomsten huvudsakligen förvärvats.

39 §.

1 inom. Med avseende å taxering av äkta makars inkomst skall gälla:

att hustrus inkomst av arbetsanställning eller tjänst samt av näring,

annan rörelse eller yrke skall vid taxeringen medräknas allenast om och

i den mån ifrågavarande inkomst sammanlagt överstiger 200 kronor;

att hustrus inkomst, som icke varit från mannens förvaltning rätteligen

undantagen, skall inbegripas i mannens taxering; samt

att hustrus inkomst, som varit från mannens förvaltning rättsligen

undantagen, skall särskilt för sig taxeras, men att, därest i sådant fall

avdrag, vartill ena maken enligt 35 § 3 mom. varit berättigad, skulle

överstiga dennes sammanlagda inkomst, överskjutande beloppet må avräknas

från den andre makens behållna inkomst.

2 mom. Har skattskyldig hemmavarande eller av honom helt eller

delvis underhållna barn under 21 år, skall, därest barnen icke själva

skola taxeras till kommunal inkomstskatt, den skattskyldige uppskattas

jämväl för sådana barns inkomst.

Skulle i sådant fall avdrag, vartill den skattskyldige jämlikt 35 §

3 mom. är berättigad, överstiga hans inkomst, må det överskjutande

beloppet avräknas från barnens behållna inkomst, men må däremot icke,

därest avdrag, vartill barn enligt samma lagrum varit berättigat, överstiger

barnets inkomst, överskjutande beloppet avräknas från den skattskyldiges

eller övriga barns behållna inkomst.

När enligt denna lag hänsyn skall tagas därtill, huruvida skattskyldig

har barn, och till barnens ålder, avses förhållandena den 31

december året näst före det, då taxeringen sker.

40 §.

1 kommun uppskattade inkomstbelopp sammanföras för en var,

som har att där erlägga kommunal inkomstskatt, i en summa, som —

efter det i förekommande fall avdrag enligt 35 § därifrån ägt rum -—

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

avi ämnas till fulla tiotal kronor med iakttagande av att belopp, som

icke uppgår till fullt tiotal kronor, bortfaller.

Sålunda upptaget belopp benämnes taxerat belopp.

41 §.

För annan skattskyldig än svensk medborgare, som är här i riket

mantalsskriven, utgör det taxerade beloppet tillika beskattningsbart belopp;

och inträder skatteplikt, när detta belopp uppgår till 100 kronor. Enahanda

gäller för svensk medborgare, som är här i riket mantalsskriven,

beträffande taxerat belopp i annan kom mun än mantalsskrivningskommunen.

42 §.

1 mom. 1 riket mantalsskriven svensk medborgare är för sin i manralsskrivningskommunen

taxerade inkomst, som ej överstiger 600 kronor,

fri från beskattning, såvida ej sagda inkomst tillsammans med hans i

andra kommuner taxerade inkomster överstigit nämnda belopp.

Beträffande äkta makar skall frågan, huruvida frihet från beskattning

må åtnjutas enligt bestämmelserna i detta mom., avgöras med

hänsyn tagen till makarnas sammanräknade inkomstbelopp.

2 inom. Därest skattefrihet enligt 1 mom. ej åtn jutes, skall det

i mantalsskrivningskommunen beskattningsbara beloppet bestämmas

enligt följande grunder:

a) Från det taxerade beloppet avräknas hällten av de belopp, som

enligt bestämmelserna i 18 § 1 mom. a) och b) i förordningen den 28

oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt skola avdragas från

den skattskyldiges till inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade belopp.

Den del av det taxerade beloppet, som överstiger vad sålunda skall

avdragas men icke dubbla summan därav, medräknas till hälften; återstoden

av det taxerade beloppet medräknas i sin helhet.

b) Den slutsumma, som sålunda erhålles, utgör det beskattningsbara

beloppet med iakttagande dock av följande:

1) Det beskattningsbara beloppet må ej med tillämpning av de

under a) angivna bestämmelser sättas lägre, än att det tillsammans med

den skattskyldiges i andra kommuner taxerade belopp motsvarar hans

inkomst av förmögenhet, beräknad till fem procent av den uppskattade

förmögenheten.

Därest skattskyldig vid nästföregående års utgång ännu icke uppnått

sexton års ålder eller därest skattskyldigs förvärvsförmåga prövas

hava varit nedsatt till följd av sjuklighet, olyckshändelse, ålderdom,

oförvållad arbetslöshet eller annan dylik orsak, eller därest eljest sär
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

skild anledning därtill föreligger, äger dock beskattningsnämnd, efter

prövning av omständigheterna i varje särskilt fall, medgiva undantag

från vad sålunda stadgats.

2) 1 enskilda fall, då skattskyldigs skatteförmåga på grund av

särskilda omständighet er (långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom,

underhåll av andra närstående än dem, för vilka han äger åtnjuta

familjeavdrag, eller annan därmed jämförlig omständighet) är väsentligt

nedsatt, må det beskattningsbara beloppet nedsättas med högst 500

kronor under det belopp, vartill detsamma vid tillämpning av de i denna

paragraf i övrigt givna stadganden eljest sbdat bestämmas.

S mom. Ändock äkta makar blivit särskilt t.ixerade, må de i 2

inom. angivna avdrag åtnjutas allenast av makarna gemensamt; och

skall av det beskattningsbara beloppet, som alltså bestämmes efter båda

makarnas taxerade belopp räknade såsom ett, så mycket påföras vardera

maken, som svarar mot dennes behållna inkomst i förhållande till summan

av båda makarnas behållna inkomster.

Därest hustrun men icke mannen taxeras till kommunal inkomstskatt,

skall vid beräknande av det beskattningsbara beloppet hustrun

för mannen åtnjuta enahanda avdrag, som eljest får åtnjutas för hustru.

4 mom. Det beskattningsbara beloppet utföres i jämna tiotal

kronor, så att överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt tiotal

kronor, bortfaller.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

43 §.

Därest skattskyldig taxeras för barns inkomst, skall jämte den

skattskyldige barnet ansvara för så stor del av skatten, som belöper å

dess inkomst.

44 §.

Konungen äger att med annat lands regering ingå överenskommelse

om särskilda grunder för fördelningen i skatteavseende mellan Sverige

och det andra landet av inkomst av näring, som idkats under sådana

törhållanden, att näringens utövare är för inkomst av densamma skattskyldig

inom bägge länderna; skolande, därest näringen idkats inom

flera kommuner i Sverige, i fråga om fördelningen kommunerna emellan

av det inkomstbelopp, som efter sålunda bestämda grunder skall tagas

till beskattning här i riket, gälla vad här ovan i detta kap. är stadgat.

överenskommelse, som här sägs, skall upphöra att gälla högst

sex månader efter förut skedd uppsägning.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

V KAP.

Om kommunal progressivskatt.

45 §.

Kommunal progressivskatt utgöres för varje till inkomst- och förmögenhetsskatt

beskattningsbart belopp, som överstiger, i fråga om andra

skattskyldiga än svenska aktiebolag, solidariska bankbolag och kommanditbolag,

3,000 kronor samt i fråga om bolag, som nu nämnts, 6

procent av det bolagets kapital, vartill hänsyn skall tagas vid bolags

taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt.

46 §.

1 mom. För andra skattskyldiga än svenska aktiebolag, solidariska

bankbolag och kommanditbolag utgör progressivskattens grundbelopp

för den del av det beskattningsbara beloppet, som överstiger

3.000

kronor

men icke

6,000

kronor ..........

........... 1 %

6,000

»

» »

10,000

» .......

........... 2 X

10,000

»

» ))

15,000

5> ..........

........... 3 %

15,000

»

» »

25,000

)) .........

........... 4 %

25,000

»

5> »

40,000

» .........

........... 5 %

40,000

» »

60,000

» ..........

........... 6 %

60,000

100,000.

»

» ))

100,000

» .........

......... 7 %

........... 8 X; dock

att skattens

grundbelopp icke må i

något fall överstiga 6 procent

det beskattningsbara beloppet.

2 mom. För svenskt aktiebolag, solidariskt bankbolag och kommanditbolag

utgör progressivskattens grundbelopp för den del av det beskattningsbara

beloppet, som, i förhållande till bolagets kapital, överstiger

6 % men icke 12 % ................................................ 2%

12 % d » 30 X ................................................. 5

30 % ............................................................................ dock

att skattens grundbelopp icke må i något fall överstiga 6 procent av

det beskattningsbara beloppet.

47 §.

Taxering till kommunal progressivskatt äger rum i den kommun,

där den skattskyldige taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition Nr 191.

2f>

48 §.

Till utjämning av skattetrycket olika kommuner eller andra menigheter

emellan skola i den ordning, varom särskilt stadgas, användas

tjugufem procent av grundbeloppet utav den progressivskatt, som erlägges

av andra skattskyldiga än svenska aktiebolag, solidariska bankbolag

och kommanditbolag, samt nittio procent av grundbeloppet utav den

progressivskatt, som erlägges av sådana bolag.

VI KAP.

Gemensamma bestämmelser.

49 §.

Har någon i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledningvid

taxering, lämnat oriktigt meddelande eller har uppgiftspliktig underlåtit

avlämna uppgift eller infordrad upplysning och har därav föranletts,

att skattskyldig icke blivit inom kommunen taxerad eller blivit därstädes

för lågt taxerad till någon av de i denna lag omförmälda skatter, skall, efter

det sådant kommit till vederbörandes kännedom, den skattskyldige där

taxeras till sådan skatt lör vad som genom berörda förfarande förut

undgått beskattning. Den skattskyldige skall därefter påföras kommunal

progressivskatt med det belopp, som genom förfarandet undandragits,

samt övriga skatter med den skatteproeent, efter vilken skatt skall utgöras

för andra samtidigt taxerade beskattningsföremål av enahanda slag.

Taxering till efterbeskattning må icke ske senare än fem år efter det

år, då taxeringen rätteligen bort äga rum. Har den skattskyldige avlidit,

åsättes taxeringen hans dödsbo; dock att sådan taxering icke må ske

senare än ett år efter utgången av det kalenderår, under vilket bouppteckning

blivit ingiven för registrering. Stärbhuset svarar icke för den

på taxeringen belöpande skatten med mera än tillgångarna i boet. År

boet skiftat, påföres bodelägare icke mera än vad av skatten belöper å

hans lott och i intet fall mera än hans lott i boet utgör.

(Se vidare de särskilda anvisningarna.)

50 §.

1 mom. Har behållningen i boet efter person, som avlidit under

taxeringsåret eller under nästföregående år, ej överstigit 15,000 kronor,

må beskattningsnämnd medgiva befrielse från utgörande av den kommunalainkomstskatt

och kommuuabi progressivskatt, som eljest skolat utgå.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 Käft. (Nr 191.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Befrielse, som nu nämnts, må åtnjutas allenast för ett år och

endast tillgodokomma dödsbo efter här i riket mantalsskriven svensk

medborgare, vilken efterlämnat änka, oförsörjda barn eller andra bodelägare,

som varit beroende av honom för sin försörjning.

2 mom. För kommunal inkomstskatt och kommunal progressivskatt,

som påföres för avliden persons inkomst eller förmögenhet, svare

stärbhuset icke med mera än tillgångarna i boet. År boet skiftat, svare

bodelägare icke för mera än vad av skatten å hans lott belöper och i

intet fall med mera än hans lott i boet utgör.

51 §.

Kommun påföres icke skatt till sig själv.

52 §.

Till ledning vid tillämpningen av bestämmelserna i denna lag utfärdar

Konungen erforderliga tabeller.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1921;

dock att, där vid lagens ikraftträdande fast egendom är till

annan upplåten eller lägenhet är avsöndrad på viss tid eller på livstid,

skattskyldigheten för egendomen eller lägenheten skall för den tid,

upplåtelsen eller avsöndringen avser, åligga den, som enligt dittills

gällande bestämmelser skulle varit för egendomen eller lägenheten

skattskyldig till kommunen;

att i fråga om virke, som avverkats före den 1 januari 1921 eller

vartill avverkningsrätt upplåtits före den 1 juli 1920, inkomst av avverkningen

eller upplåtelsen ej skall taxeras till kommunal inkomstskatt,

såvida ej enligt hittills gällande bestämmelser bevillning skolat utgöras

för samma inkomst; samt

att, där någon, sedan denna lag trätt i kraft, jämlikt bestämmelserna

i 13 § av förordningen den 28 oktober 1910 angående bevillning

av fast egendom samt av inkomst eftertaxeras till bevillning, den skattskyldige

tillika skall, med tillämpning i övrigt av stadgandena i 49 §

här ovan, taxeras till kommunal inkomstskatt för det till bevillning

beskattningsbara inkomstbeloppet.

s. 27 Kontrollera mot PDF

[tungt. Majtf* proposition Nr 191.

27

Särskilda anvisningar.

II Kap.

Vid 4 §.

Stadgandet om skattefrihet i fråga om staten tillhöriga, för försvarsändamål

avsedda fastigheter, i den mån de för sådant ändamål nyttjas,

innebär, att, om exempelvis ett staten tillhörigt örlogsvarv mera stadigvarande

användes jämväl för byggande av fartyg, som ej avse försvarsändamål,

vare sig det sker för statens eller för annans räkning,

fastighetsskatt skall utgöras för så stor del av varvs fastighetens värde,

som prövas skäligt i förhållande till hela den å varvet bedrivna verksamhetens

omfattning, samt att, om ett övningsfält upplåtes för jordbruk

eller därmed jämförligt ändamål, skatt skall utgöras för det värde, som

skäligen kan anses utnyttjat genom upplåtelsen. Givetvis bör dock icke

varje obetydlig användning för annat än försvarsändamål föranleda skatteplikt;

sålunda bör ej fastighetsskatt utgöras på den grund, att å en staten

tillhörig vapenfabrik tillfälligtvis utföres arbete för enskild persons räkning

eller att någon mindre betesrätt upplåtes å eu för militärövningar

använd plats.

Till byggnader för statens allmänna styrelse eller förvaltning räknas

exempelvis de kungl. slotten, riksdagshuset, statsdepartementens och de

centrala ämbetsverkens byggnader — även om ämbetsverken hava inseende

Över eller ombesörja någon statens affärsverksamhet — länsresidens och

övriga allmänna förvaltningsmyndigheters byggnader. Den omständigheten,

att i byggnad är inrymd bostad för någon befattningshavare,

medför ej, att för byggnaden eller någon del av densamma skall

utgöras fastighetsskatt. Byggnad, som enbart eller i huvudsak tjänar

bostadsändamål, t. ex. prästgård å landet, är däremot ej undantagen

från beskattning. Dock kan bostadsbyggnad vara att anse såsom

sådan oskiljaktig del av en anläggning, att den skattefrihet, som åtnjutes

för anläggningen, även bör gälla bostadsbyggnaden. Sålunda är

exempelvis en inom ett lasaretts område uppförd läkarbostad att anse

såsom en del av lasarettsanläggningen.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Under bestämmelsen i d) inbegripas ej blott byggnader, vartill

staten samt kommun eller annan menighet har äganderätt, utan jämväl

byggnad, som må av staten och kommun eller annan menighet för angivet

ändamål stadigvarande disponeras utan vederlag.

De för statens affärsverksamhet avsedda byggnader inbegripas ej

under bestämmelsen i d). Såsom exempel å byggnader för statens

affärsverksamhet må omnämnas vattenfallsverkens byggnader. Skattefrihet

åtnjutes ej heller för riksbankens byggnader. Däremot är t. ex.

tullväsendet icke att anse såsom någon statens affärsverksamhet, vadan

tullverkets byggnader äro att hänföra till byggnader för statens allmänna

styrelse eller förvaltning.

Med allmänna platser förstås ej endast sådana områden, vilka uteslutande

äro avsedda för allmänhetens begagnande, utan jämväl platser,

som, ehuru de samtidigt tjäna annat ändamål, tillika måste anses

vara avsedda för allmänheten. 1 enlighet härmed böra exempelvis

Djurgården i Stockholm — i den mån densamma ej är upplåten till

särskilda ändamål — samt de botaniska trädgårdarna i Uppsala och

Lund anses såsom allmänna platser.

Frågan, huruvida någon till ett kommunikationsföretag hörande

byggnad eller anläggning skall anses vara avsedd för driftens omedelbara

behov eller icke, måste besvaras med hänsyn till de i varje särskilt

fall föreliggande omständigheter. Till ledning må här framhållas följande.

Skattefrihet åtnjutes icke för verkstad, där större reparationer eller nybyggnadsarbeten

utföras, ej heller för en sådan restaurations- eller hotellbyggnad,

som kan anses i stort sett tjäna ett självständigt ekonomiskt

ändamål, även om den i huvudsak är avsedd endast för resande; för att

skattskyldighet i sådant fall skall anses föreligga, erfordras dock, att

restaurations- eller hotellrörelsen ej är av alltför ringa omfattning. Skattefrihet

tillgodonjutes för verkstad, där allenast mindre, så att säga löpande

reparations- och tillsynsarbeten utföras, ävensom för förvaltningsbyggnader.

Givetvis äro stationshus, lokomotivstallar, banvaktsstugor o. d.>

att anse såsom anläggningar eller byggnader för driftens omedelbara

behov, varemot skattefrihet icke åtnjutes för exempelvis en byggnad, i

vilken endast inrymmas bostadslägenheter för personal i allmänhet.

Föreskriften att, därest under d)—i) angiven fastighet eller byggnad

jämväl mot vederlag upplåtes till begagnande, densamma är underkastad

fastighetsskatt för däremot svarande del av dess värde, avser närmast det

fall, att dylik fastighet eller byggnad delvis utarrenderas eller uthyres.

Härmed är att jämställa exempelvis det fall, att eu staten tillhörig

byggnad användes dels för verksamhet, som medför skattefrihet, och

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ta proposition Nr 191.

dels för annan verksamhet. Om sålunda i eu postverket tillhörig, huvudsakligen

till postkontor avsedd byggnad vissa lokaler äro upplåtna till

avdelningskontor för riksbanken, erlägges fastighetsskatt för eu emot de

upplåtna lokalerna svarande del av byggnadens värde. Med det förhållande,

att del av byggnad upplåtes mot ersättning, bör likställas det

fall, att lokal, som eljest nyttjas för ändamål, vilket föranleder skattefrihet,

tidvis uthyres. I dylikt fall skall vid bestämmandet av skatteplikten

hänsyn tagas jämväl till den tidrymd, för vilken sådana upplåtelser

ägt ram; för övrigt inträder skatteplikt endast om uthyrningar

äga rum mera regelmässigt. Om sålunda ett missionshus någon enstaka

gång upplåtes till biograf- eller liknande föreställning eller ett

församlingshus tillfälligtvis uthyres till samkväm e. d., är detta ej tillräcklig

anledning att för dessa byggnader låta fastighetsskatt utgöras.

Såsom tomtområde till byggnad skall, förutom själva byggnadsgrunden,

räknas vad som till utrymme för byggnad av ifrågavarande

slag i allmänhet är brukligt. Skattefriheten får ej utsträckas till område,

som tjänar ett mera självständigt ändamål eller är av större utsträckning.

I enlighet med det sagda bör ett område, å vilket exempelvis

lasarettsbyggnader eller museibyggnader ligga kringspridda,

inbegripas under skattefriheten för byggnaderna, även om mellan dessa

ligga mindre planteringar.

Vid 6 §.

Den kamerala enheten är i regel taxeringsenhet; dock bör bemärkas,

att skogsområde, vilket är att anse såsom en förvaltningsenhet,

ävensom vid skifte avsatt samfällighet, som står under särskild förvaltning,

skall vara taxeringsenhet, även om området eller samfälligheten

utgör flera kamerala enheter eller del eller delar av en eller flera sådana

enheter.

Såsom förvaltningsenhet skall i förevarande avseende räknas kronopark,

vid utarrendering av staten tillhörig jordbruksdomän undantagen

skog, boställsskog under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning,

häradsallmänning och annan allmän skog, för vilken innehavaren enligt

11 § 2 mom. är skattskyldig såsom ägare (gruvskogar, gruvallmänningar,

kanalskogar, städernas skogar), ävensom under särskild förvaltning ställd

samfälld skog, såsom de s. k. besparingsskogarna och vissa s. k. skogsundantag

i Kopparbergs län.

Därest vid skifte undantagen samfällighet ej står under särskild

förvaltning, skall värdet av den andel i samfälligheten, som hör till

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

varje särskild audelsberättigad egendom, komma i betraktande vid samma

egendoms taxering såsom en densamma tillhörande särskild förmån.

Med område, varom i tredje stycket av 1 mom. sägs, avses stad,

köping, municipalsamhälle, socken, kyrkoförsamling, skoldistrikt, tingslag

och väghållningsdistrikt. Stadgandet äger tillämpning ej blott da

fastighet sträcker sig över gränsen till område, som nu nämnts, utan

jämväl då till en fastighet hörer utjord, urfjäll eller annan för sig liggande

äga. som tillhör annat dylikt område än fastigheten i övrigt.

Förutsättning för att flera kamerala enheter skola enligt 2 mom.

åsättas gemensamt taxeringsvärde är, att de tillhöra samme person eller flera

personer under samäganderätt. Fastigheters ägor anses ligga oskiftade

tillsammans, då två eller flera fastigheter bilda ett skilteslag, som

icke varit föremål för storskifte, enskifte eller laga skifte. Därmed bör

jämställas, att fastigheter, som tillsammans bilda en egendom, tillhöra

olika skifteslag, vilkas gränser och inbördes omfattning icke äro kända.

Möter svårighet att särskilt värdera de olika hemmanen inom ett samma

person eller flera personer under samäganderätt tillhörigt skifteslag,

som varit föremål för skifte, skola även i dylikt fall bestämmelserna i

2 mom. äga tillämpning.

Såsom särskild taxeringsenhet skall, bland annat, anses område,

som till annan upplåtits för självständigt, mera stadigvarande nyttjande.

1 enlighet härmed bör torp, därå jordbruk av torpinnehavaren självständigt

bedrives, anses såsom särskild taxeringsenhet, även om torpiegan

uteslutande eller huvudsakligen utgår i dagsverken. Om däremot

självständigt jordbruk icke bedrives av torpinnehavaren, såsom fallet i

allmänhet är ''i fråga om s. k. stattorp och därmed jämförliga jordupplåtelser,

där jordägaren ej endast äger byggnaderna utan ock i regel

tillhandahåller för jordbruket erforderlig dragkraft, under det att torpinnehavaren

är att anse såsom lönarbetare och ej såsom jordbrukare,

bör torpet icke komma i betraktande såsom särskild taxeringsenhet. Ej

heller medför upplåtelse av något mindre område, t. ex. lott i en s. k.

koloniträdgård, att det upplåtna området skall anses såsom särskild

taxeringsenhet.

Vidare skall såsom taxeringsenhet anses från en fastighet icke rätteligen

avskilt område, vilket särskilt för sig stadigvarande användes för

innat ändamål än fastigheten i övrigt. Sin största betydelse har detta stad

gande för det fall, att fastigheten i övrigt användes för jordbruk med bi

näringar (vad därmed förstås se vidare vid 8 § här nedan); och torde man

därvid vanligast hava att räkna med mark, som utgör underlag för eller

eljest nyttjas i samband med byggnader för bostads- eller industriellt

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

ändamål, såsom exempelvis för uthyrning avsedda lägenheter eller s. k.

sommarnöjen med trädgårds- eller planteringsland, prydnadspark o. d.,

samt anläggningar för sådan drift, som icke kan anses såsom binäring

till jordbruk utan såsom särskild näring, tillika med de markutrymmen.

som i det särskilda fallet faktiskt utnyttjas såsom anläggnings- eller

driftsplats, t. ex. stenbrott, kalkbrott, torvmosse eller vattenfall med

tillhörande utmål, såg- och kvarnplats o. s. v.

Under stadgandet i fråga inbegripes även det fall, att en tomt

i stad användes för skilda ändamål, t. ex. till ena hälften är bebyggd

med bostadshus till uthyrning och till andra hälften användes för någon

industriell anläggning. Åven ett sammanhängande område av hemman

a landet, som användes för skilda ändamål, kan komma att uppdelas i

olika taxeringsenheter. Åro flera för uthyrning avsedda boningshus,

exempelvis s. k. sommarvillor, uppförda i omedelbar närhet av varandra’

må dock den mark, som kan anses nyttjas till dem, betraktas såsom

ett särskilt för sig nyttjat område utan hinder därav att, praktiskt

taget, olika delar av området kunna anses åtminstone företrädesvis anvisade

för begagnande av de olika hyresgästerna och för sådant ändamål

tilläventyrs inhägnats eller eljest särskilt utmärkts. Ehuru områden,

som utgöra underlag för olika siags företag, i regel skola bilda skilda

taxeringsenheter, ma allenast ett, särskilt för sig nyttjat område kunna

anses föreligga i det fall, att flera skilda företag, exempelvis såg- och

kvarnrörelse, av samme företagare drives å ett sammanhängande område.

2 mom. och 3 mom. andra stycket böra tillämpas vid sidan av varandra

på sådant sätt, att ett komplex av kamerala enheter, vilket enligt

bestämmelsen i 2 mom. må taxeras gemensamt, betraktas såsom en

fastighet, varå sedermera bestämmelserna i 3 mom. andra stycket komma

i tillämpning.

Såsom likställd med ägare anses den, vilken innehar fast egendom

med fideikommissrätt eller stadgad åborätt, samt innehavare av s. k. ofri

tomt i stad.

Vid 7 §.

Fast egendoms allmänna saluvärde beräknas med hänsyn tagen

till de om varje egendom inhämtade upplysningar rörande egendomens

storlek, beskaffenhet, läge och avkastning med flera förhållanden, som

kunna utöva inflytande på egendomens värde och försäljningspris.

I fråga om egendom, som varit föremål för frivillig försäljning

under de. före taxeringsåret sisttörflutna fem åren, sker uppskattningen

med ledning i främsta rummet av den om egendomen inom nämnda tid

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

senast upprättade köpehandlingen eller eljest erhållna upplysningar om

försäljningsvillkoren, där ej i det särskilda fallet med avseende å köpet

eller försäljningen förelegat särskilda omständigheter, som skäligen kunna

anses hava gjort köparen benägen att köpa även till överpris eller

säljaren benägen att även till underpris sälja egendomen, eller köpeskillingen

eljest, med hänsyn antingen till förändringar efter köpet av

för egendomen värdehöjande eller värdeminskande art eller ock till

ändrade prisförhållanden i allmänhet i orten, icke längre kan anses

såsom ett tillförlitligt uttryck för egendomens förhandenvarande allmänna

saluvärde. Såsom försäljningspris anses ej endast den kontanta

köpeskillingen utan även övriga förmåner, som säljaren såsom villkor

för försäljningen betingat sig eller annan person. Har skog eller annan

till egendomen hörande tillgång sålts särskilt för sig till samme köpare,

skall likaledes tillägg göras för det vederlag, som betingats för skogen

eller tillgången. Har säljaren, innan egendomens försäljning ägt rum,

eller i samband med försäljningen, åt köparen eller annan i en eller

annan form upplåtit arrende- eller hyresrätt till egendomen, skogsavverkningsrätt

eller eljest rätt att begagna egendomen, skall, i den

mån rättigheten sträcker sig utöver tillträdesdagen, hänsyn tagas till

den inverkan, detta förhållande haft på den betingade köpeskillingen.

Innefattar köpeskillingen vederlag även för inventarier, gröda eller

annat, skall från försäljningspriset avräknas vad som kan beräknas

hava utgjort betalning för inventarierna, grödan in. m. Finnes anledning

antaga, att särskilda omständigheter, t. ex. att köpet avslutats

mellan nära anhöriga, föranlett, att priset satts under egendomens

gällande saluvärde, eller att köpeskillingen i köpehandlingen upptagits till

läo-re belopp än som i verkligheten avtalats, och kan i sistnämnda fall

kännedom om köpeskillingens verkliga belopp ej vinnas, skall taxeringsvärdet

fastställas efter jämförelse med de i allmänhet gällande ortsprisen.

Där taxeringsvärdet å fast egendom i här antydda fall sättes högre

eller lägre än senaste försäljningspriset för egendomen, skola skälen

härför fullständigt angivas och i vederbörande taxeringslängd eller taxeringsmyndighetens

protokoll antecknas.

1 fråga om fast egendom, som icke under loppet av nästförutgångna

fem år blivit genom frivilligt avtal försåld, skall saluvärdet beTäknas

med ledning av de i allmänhet gällande ortsprisen å lika beskaffade

egendomar. För sådant ändamål sker uppskattningen efter jämförelse

med egendomar, som under angivna tid varit föremål för frivillig försäljning,

och de för sådana egendomar beräknade taxeringsvärdena. Sistnämnda

värden skola åsättas, innan uppskattning äger rum av egen
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Katigt. Maj.tis proposition Nr l!)J.

domar, aom icke varit föremål för sådan försäljning- under loppet avangivna

tidrymd.

Vid jämförelsen skall behörig hänsyn tagas till egendomarnas

olika storlek, beskaffenhet och läge samt deras större eller mindre avkastningsförmåga

och begärlighet i marknaden.

I sådant avseende skola, i den mån nedannämuda förhållanden

kunna tjäna till ledning för uppskattning av egendomarnas saluvärden,

för envar egendom, varom fråga är, komma i betraktande:

dess areal i åker, äng, skogs- eller betesmark m. m.;

dess läge med därav betingade avsättnings- och användningsmöjligheter;
inägornas

inbördes läge;

markens naturliga beskaffenhet i fråga om såväl in- som utägor;

egendomens hävd och beskaffenheten av därå befintliga byggnader

och anläggningar med hänsyn jämväl till byggnadernas läge såväl inbördes

som i förhållande till egendomens ägor;

utsäde och skörd eller annan avkastning;

antalet kreatur, som kunna på egendomen vinterfödas;

förekomsten av särskilda naturtillgångar eller förmåner, såsom

vattenfall, torvmosse, fyndigheter, som ej äro föremål för inmutning,

lastageplats, fiskevatten, jaktmark o. s. v.;

förekomsten av servitut till förmån eller last för egendomen; samt

förekomsten av annan särskild, med egendomen såsom sådan förbunden

rättighet eller skyldighet, såsom rätt till avgäld eller skyldighet

att utgöra frälseränta eller annan avgäld ävensom andel i samfällighet,

vilken ej särskilt taxeras, o. s. v.

Vidare skall beaktas tillgången på skog och dennas beskaffenhet,

varvid virkestillgången uppskattas med hänsyn tagen till ortens priser

för olika slags virke å rot, den antagliga virkesmängden i olika åldersbestånd

och virkesslag m. m. Skogens värde skall ingå i taxeringsvärdet

med sitt fulla belopp, men det är skogens värde i handel och

vandel under förutsättning av normal skötsel och fortsatt skogsbruk och

icke dess värde vid fullständig realisation, som skall uppskattas.

Avgivna köpeanbud, upprättade hyres- eller arrendeavtal och verkställda

värderingar för egendomars belåning eller försäkrande mot eldskada

skola ävenledes beaktas, i den mån de kunna tjäna till ledning

för uppskattning av egendomarnas saluvärden.

I den händelse jord bruksegendom är försedd med mangårdsbyggnad

av dyrbarare beskaffenhet (lyxbyggnad), skall värdeförhöjning på denna

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ls proposition Nr 191.

grund ske, för så vitt förefintligheten av byggnaden skäligen kan antagas

föranleda till ökning av egendomens saluvärde.

Vad särskilt beträffar industrifastigheter, skola de värderas under

förutsättning av fortsatt användning för sitt ändamål. Vid uppskattning

av saluvärdet å sådana fastigheter skall ledning jämväl hämtas, utom

av gällande ortspris å sådan mark, som av anläggningen upptages, av

anläggningskostnaden och de uppskattningsvärden, som ligga till grund

för byggnadernas och anläggningarnas försäkrande mot eldskada. I

fråga om fastighet, som varit avsedd för visst industriellt ändamål men

icke längre kan komma till användning härför, beräknas värdet med

hänsyn till det pris, som egendomen vid frivillig försäljning i öppna

marknaden kan antagas betinga i sitt förhandenvarande skick och under

förutsättning, att den användes för det ändamål, för vilket den dåmera

kan befinnas bäst lämpa sig.

Ett med hänsyn till framtida avkastningsförmåga beräkneligt värde,

exempelvis av en obebyggd tomt, skall, för att komma i beaktande

såsom taxeringsvärde, vara ett nutidsvärde, vid vars beräknande hänsyn

tages till den längre eller kortare tidrymd, som kan antagas förflyta,

innan tomten blir byggnadsmogen. Härvid gäller såsom beräkneligt

vad eu köpare med vanlig förtänksamhet vid dylika kapitalplaceringar

bör kunna antaga för visst. Blotta förmodanden om framtida räntabilitet

utan stöd av faktiskt redan bestående eller med visshet påräkneliga förhållanden

få för uppskattningen icke komma i betraktande.

Den omständigheten, att skog upplåtits till avverkning under längre

eller kortare tid, får icke i och för sig anses minska egendomens värde.

Först i den mån skog på grund av upplåtelsen uttages och således upphör

att vara eu tillhörighet för egendomen, får dennas värde i taxeringsavseende

anses hava undergått minskning. Lika litet får den omständigheten

öva inflytande på uppskattningen, att ett påtagligen för lågt

arrende eller för låg hyra äger giltighet även mot ny ägare. Från

dylika av en viss ägares åtgöranden beroende förhållanden av mer eller

mindre tillfällig art hava taxeringsmännen att bortse.

Vid uppskattning av frälseränta bör densamma beräknas utgå

med det belopp, vartill räntan uppgått enligt nästföregående års markegång;

dock att, där räntan i enlighet med 14 § i Kungl. Maj:ts kungörelse

den 11 maj 1855 utgår efter medelmarkegångspris, detta senare

bör läggas till grund för beräknande av räntans belopp.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition Nr 191.

Vid 8 §.

Till jordbruk hänföres åker- och ängsbruk, iiveu då sådant drives

uteslutande för industriellt behov utan förening med annat jordbruk, så

ock husdjursskötsel. Trädgårdsskötsel, därunder inbegripen växtodling

under glas, räknas ock till jordbruk, så framt å egendomen därjämte

drives annat jordbruk samt trädgårdsskötseln icke drives såsom självständig

näring (handelsträdgårdsrörelse). I enlighet härmed kommer i

allmänhet icke såsom jordbruk i betraktande trädgårdsskötsel å tomter

eller å s. k. sommarnöjen, villaegendomar eller andra lägenheter, som

huvudsakligen avse bostadsändamål, exempelvis egnahemslägenheter,

vilka enligt gällande bestämmelser om villkoren för åtnjutande av egnahemslån

skola betraktas såsom bostadslägenheter, o. d.

Till jordbrukets binäringar skola räknas mejerihantering och kvarndrift,

som huvudsakligen avse förädling av det egna jordbrukets produkter,

samt sådan av jordbrukaren å den egendom, vara jordbruket

bedrives, eljest utövad verksamhet för förädling av produkter eller beståndsdelar

från egendomen, som sker huvudsakligen för husbehovsändamål eller

med huvudsaklig användning av jordbrukets inventarier, driftsbyggnader

och ordinarie arbetsbesättning. I enlighet härmed komma exempelvis

såsom binäringar till jordbruket i betraktande mejerihantering vid vanliga

s. k. herrgårdsmejerier, utvinning av torv och kalk samt tillverkningav

tegel huvudsakligen till husbehov o. s. v. A andra sidan komma såsom

binäringar icke i betraktande förmalning av spannmål mot ersättning, där

ej verksamheten huvudsakligen avser förmalning av spannmål från eget

jordbruk, brännerihantering, tillverkning av tegel eller utvinning av torv

eller kalk huvudsakligen för försäljning samt annan förädlingsverksamhet,

som icke avser husbehovsändamål utan bedrives såsom särskild näring,

i regel med särskild personal, särskilda inventarier, maskiner o. d. eller

särskilda byggnader eller inrättningar. A egendomen bedriven försäljning

av jordens beståndsdelar i oförädlat skick är i regel att betrakta

såsom binäring, men kan undantagsvis ske under sådana förhållanden,

att särskild näring bör anses föreligga. Huruvida så skall anses vara

fallet, t. ex. beträffande grusförsäljning, får jämväl bedömas med huvudsaklig

ledning av här givna anvisningar. För att försäljning, som uteslutande

avser eget jordbruks eller dess binäringars produkter, skall

kunna anses såsom särskild näring, erfordras, att försäljningen sker från

handelsbod eller annat stadigvarande försäljningsställe utom egendomens

område.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Till jordbrukets binäringar skola vidare räknas sådana vid jordbruk

vanligen förekommande verksamhetsgrenar, som avse att annorledes

än i jordbruket och i regel mera tillfälligtvis nyttiggöra vissa

jordbruksinventarier, såsom exempelvis hemslaktning av djur för försäljning,

uthyrning av dragare, maskiner och redskap samt körslor mot

betalning, så ock sådana sysselsättningar vid sidan av det egentliga

jordbruksarbetet som biskötsel, hemslöjd samt jakt och fiske å egendomen.

I jordbruksvärde skola inräknas jordägaren tillhöriga mangårdsbyggnader

och driftsbyggnader för jordbruk med binäringar eller skogsbruk.

Till byggnader av förra slaget räknas bostadsbyggnad för ägare

eller brukare med tillhörande s. k. ekonomibyggnader ävensom byggnader,

uppförda för ägares eller brukares bekvämlighet och trevnad,

såsom lusthus, bad- och båthus, stall för lyxhästar, jaktstuga o. d.

Till byggnader av senare slaget räknas dels byggnader för personal,

som är eller varit anställd i och för jordbruket med binäringar eller

skogsbruket, såsom förvaltar- eller inspektorsbyggnad, drängstuga, statareeller

stattorpsbyggnader, bostad för skogvaktare och annan skogsbevakningspersonal,

dels ock för själva driften avsedda byggnader, såsom

stall, ladugård, ladu- och logbyggnader, smedja o. d., ävensom byggnader,

avsedda för sådan verksamhet, som äro att hänföra till binäring,

såsom vanliga s. k. herrgård smejerier, husbehovskvarnar, husbehovssågar

o. d. Därest byggnad, som nu nämnts, tillhör arrendator eller eljest

annan än jordägaren och byggnaden således utgör taxeringsenhet, skall

densammas värde ändock upptagas såsom jordbruksvärde. Värdet av

uppköps- eller andelsmejerier, tullkvarnar, brännerier, fabriker för tillverkning

av stärkelse eller potatismjöl eller för torvberedning, ramsågar,

fasta kolugnar eller andra anläggningar för industrimässig drift eller

för annan verksamhet, som icke kan hänföras till jordbrukets binäringar

eller till skogsbruk, skall icke inräknas i jordbruksvärdet.

Med skog till husbehov förstås tillgång till erforderligt byggnads-,

slöjd- och stängsel- samt annat underhållsvirke ävensom bränsle. Hänsyn

skall därvid tagas ej blott till den fastighets behov, varom fråga är,

utan jämväl till de andra fastigheter, som med densamma ligga i

sambruk, ävensom till den rätt till virkesfångst å fastighetens skog,

som på grund av servitut eller särskilt stadgande i lag eller eljest

gällande föreskrift kan tillkomma annan fastighet. Vid beräknande av

en kronoparks eller annan allmän skogs jordbruksvärde skall således tagas

i betraktande, förutom dess eget behov av byggnads- eller stängsel
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr JOI. tf

virke o. d., jämväl vad som kan antagas årligen erfordras för fastigheter

med rätt till utsyning å skogen.

Däremot får hänsyn icke tagas till den omständighet, att under

andra förhållanden, än nu nämnts, med virke från en fastighet faktiskt

tillgodoses annan fastighets virkesbehov. Sålunda får på frågans bedömande

ej inverka om exempelvis en arrendator betingat sig rätt till

virkesfångst å annan jordägaren tillhörig egendom än den arrenderade.

Till skogsvärde taxeras virkestillgången utöver husbehovet, men i

skogsvärdet skall icke inbegripas själva den skogbärande markens värde.

Detta hänföres nämligen till jordbruksvärde.

För att en del av värdet å en för jordbruk med binäringar eller för

skogsbruk använd fastighet skall anses utgöra annat värde är det icke

nödvändigt, att försäljningar av tomtmark från egendomen redan börjat

ske eller ens, att anbud om köp av sådan mark från egendomen veterligen

gjorts. Icke heller är av nöden, att ett mervärde av nu ifrågavarande

slag skall kunna påvisas för viss till sitt läge bestämd ägovidd

av egendomen. Däremot fordras, att redan igångsatt eller påräknelig

byggnadsverksamhet för bostads- eller industriellt behov med visshet skapat

marknad för jord till dylika ändamål i den trakt, där egendomen ligger,

så att markköp skett från närbelägna egendomar eller anbud i sådant

avseende gjorts av vederhäftig köpare o. s. v. Detsamma gäller i fråga

om mervärde, som beror av tillgång på utbyggnadsvärdig vattenkraft

eller brytvärdig fyndighet.

Ligger fastighet oanvänd, bör vid bedömande av frågan, huruvida

densamma skall anses äga jordbruksvärde eller ej, hänsyn tagas

till det ändamål, för vilket fastigheten kan antagas vara avsedd.

Då fastighet skall åsättas såväl jordbruksvärde och skogsvärde som

annat värde, bör så förfaras, att såsom jordbruksvärde och skogsvärde

beräknas det värde, som fastigheten skulle äga, därest densamma ägde

beräknelig användningsmöjlighet endast för jordbruk med binäringar

och för skogsbruk, under det att såsom annat värde upptages vad som

av fastighetens hela saluvärde återstår efter avdrag för de sålunda beräknade

jordbruks- och skogsvärdena.

Då värde av mark och av därå uppförda byggnader redovisas vart

för sig, skall å marken sättas det värde, marken skulle äga utan byggnader,

och å byggnaderna samfällt det värde, som av fastighetens hela

värde återstår efter avdrag av markens sålunda beräknade värde.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 191.

Ill kap.

Vid 14 §.

Handelsrörelse, industriell verksamhet och hantverk utgöra alltid

näring. Däremot är vetenskaplig och litterär verksamhet ävensom verksamhet

såsom lärare icke att betrakta såsom näring, även om verksamheten

drives i större utsträckning och med avlönad arbetskraft. Huruvida

rörelse eller yrke eljest skall anses såsom näring eller ej, måste

avgöras med hänsyn till de föreliggande omständigheterna. Andra slag av

de så kallade fria yrkena än de nyss nämnda äro sålunda i vissa fall att

anse, i andra fall att icke anse såsom näring, beroende på verksamhetens

omfattning och på huruvida avlönad arbetskraft användes i verksamheten

eller icke. Om yrkesutövaren själv utför det huvudsakliga arbetet, är verksamheten

icke att anse såsom näring och därför ej underkastad näringsskatt.

»Sålunda är konstnärlig verksamhet icke underkastad beskattning,

därest den icke drives i form av industri eller hantverk. Vidare är t. ex.

advokatverksamhet, som någon utövar utan biträde eller med tillhjälp

exempelvis av ett skrivbiträde eller en springpojke, icke underkastad

näringsskatt, men, om verksamheten däremot i mera avsevärd omfattningdrives

genom biträden, inträder skatteplikt. Frågan om skattskyldighet

för t. ex. verksamhet såsom revisor, arkitekt eller konsulterande ingenjör

bör lösas efter liknande normer. Fn tandläkare, vilken själv utför det

egentliga arbetet, är icke skyldig att erlägga näringsskatt; om han

däremot använder sig av biträden i någon större utsträckning, får verksamheten

anses hava den omfattning, att den är att betrakta såsom näring.

I allmänhet skola nu särskilt angivna eller med dem jämförliga yrkesutövare

anses hava bedrivit näring, så snart de i sin verksamhet mera stadigvarande

begagnat sig av minst två biträden. En läkare är i regel befriad

från skyldighet att erlägga näringsskatt, men, om han å egen klinik

mottager patienter för operation eller vård, får han anses driva näring.

En sjuksköterska, som vårdar sjuka i deras hem, är icke underkastad

näringsskatt, varemot drift av sjukhem eller vårdanstalt måste betraktas

såsom näring. Motsvarande regler gälla för verksamhet såsom fältskär,

sjukgymnast eller barnmorska. För sjukvårds- och fattigvårdsinrättningar,

vilka icke drivas i förvärvssyfte, skall givetvis icke erläggas näringsskatt.

Vanliga handelsbolag, kommanditbolag och rederier taxeras till

näringsskatt, under det att delägare i sådant bolag eller i rederi icke taxeras

till näringsskatt för av bolaget eller rederiet driven näring. Näringsskatt

för näring, som drives i enkelt bolag, påföres däremot delägarna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition Nr 191.

;:9

Vid 15 §.

Under skogsbruk inbegripes jordägares eller brukares tillgodogörande

för eget behov eller genom försäljning av virke i oförädlat

skick, såsom timmer, props, ved m. m., samt av bark, kottar o. d. ävensom

av jordägaren eller brukaren bedriven virkesförädling, så framt förädlingen

icke kan anses såsom särskild näring. Kolning samt utvinning

av biprodukter till skog, såsom tjära o. d., anses såsom särskild näring,

när verksamheten sker i mera avsevärd omfattning, t. ex.

i fasta kolugnar, i fasta tjärugnar e. d.; drives sådan verksamhet i

sammanhang med annan yrkesmässig förädlingsverksamhet, blir den

en del av denna förädlingsverksamhet och inbegripes på den grund ej

under skogsbruk. Annan virkesförädling än kolning och utvinning av

biprodukter till skog anses såsom särskild näring, då förädlingen icke

huvudsakligen sker för husbehovsändamål. Under skogsbruk inbegripes

icke skogsavverkning å annans mark på grund av upplåtelse.

Under kanal-, järnvägs-, spårvägs-, post-, telegraf- eller telefondrift

inbegripes blott den verksamhet, som avser själva driften. Rörelse, som

drives i samband med verksamhet av angivet slag men icke är att anse

såsom en oskiljaktig del av driften Titan är av mera självständig art, är

däremot underkastad beskattning. Frågan, huruvida rörelse, som drives

i samband med kommunikationsverksamhet av angivet slag, är att anse

såsom en oskiljaktig del av driften eller icke, avgöres med ledning av anvisningarna

vid 4 §. Sålunda skall näringsskatt icke utgöras för en av

kommunikationsverkets innehavare driven rörelse av sådan beskaffenhet,

att för densamma avsedd anläggning enligt anvisningarna vid sagda

paragraf icke är underkastad fastighetsskatt, varemot näringsskatt skall

erläggas för annan i samband med kommunikationsverksamheten driven

näring.

Vid 16 §.

Då en och samme näringsidkare utövar näringsverksamhet å flera

fasta driftställen eller under olika former, måste avgöras, huruvida flera

skilda näringsföretag eller blott flera grenar av ett och samma näringsföretag

föreligga.

Skilda företag föreligga alltid, när det icke finnes gemensamhet i

driftsledning, d. v. s. då själva driften icke omhänderhaves av samma

ledning på sådant sätt, att verksamhetens särskilda delar framträda,

ekonomiskt sett, såsom ett enda företag. Det överinseende, som utövas

av den gemensamme innehavaren eller dennes representant, såsom exem
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

pelvis bolagsstyrelse, innebär dock icke i och för sig gemensamhet i

driftsledning. Likaledes är det av mindre betydelse, huruvida bokföringen

är gemensam eller icke.

Åven om gemensamhet i driftsledning föreligger, äro dock icke

alltid de olika verksamhetsslagen att anse såsom grenar av ett och

samma företag. Härför fordras därutöver, att gemensamhet i verksamhetsart

eller gemensamhet i driftsutgifter är för handen. Gemensamhet

i verksamhetsan är för handen, då verksamheten är av fullt likartad

beskaffenhet, eller då det är vanligt, att de särskilda slag av verksamhet,

som i det särskilda fallet föreligga, drivas tillsammans. Gemensamhet

i driftsutgifter åter föreligger, då sådana utgifter, som omedelbart avse

själva driften, de egentliga driftsutgifterna, äro med varandra så förbundna,

att en uppdelning därav å de särskilda verksamhetsslagen praktiskt

taget icke låter sig tillförlitligen utföras. Till sådana driftsutgifter

skola icke räknas kontorskostnader eller andra dylika kostnader,

vilka, utan att i stort sett missvisande resultat uppstå, kunna fördelas

å de särskilda verksamhetsslagen efter omsättningens eller bruttoavkastningens

storlek e. d.

I enlighet med vad sålunda anförts utgöra exempelvis flera diverseliandelsaffärer

i samme innehavares hand ett enda företag, därest gemensamhet

i driftsledning föreligger. Likaledes utgöra de olika formerna

av järnförädlingsrörelse i samme innehavares hand under nyss angivna

förutsättning ett företag. Detsamma gäller om träförädlingsrörelse med vad

därtill hörer. Idkar någon både järnförädlings- och träförädlingsrörelse,

föreligga däremot skilda företag, så framt de egentliga driftsutgifterna

icke äro med varandra så förbundna, att en uppdelning av desamma

på de särskilda verksamhetsslagen är praktiskt taget outförbar. Om

någon vid sidan av en av honom såsom huvudnäring driven verksamhet

tillvaratager och förädlar biprodukter från denna verksamhet, föreligger

endast ett företag.

Vid 17 §.

I näringsskattepliktig förmögenhet skola inräknas i näringen nedlagda

tillgångar, vare sig de tillhöra näringsidkaren eller annan. Däremot

skall däri ej medräknas näringsidkarens privata förmögenhet. Lös

egendom, vilken uthyrts till annan näringsidkare, skall icke anses nedlagd

i ägarens näring.

Värde av rätt till firmanamn, patent, varumärke, mönsterskydd, förlagsrätt,

tidnings titel e. d. upptages såsom tillgång, där rättigheten förvärvats

genom överlåtelse eller näringsidkaren bokför den såsom tillgång.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition Nr Uti.

Förbindelser a oguldot aktiebelopp, garantiförbindelser o. d. skola

icke upptagas såsom tillgång.

Vid beräkning av den näringsskattepliktiga förmögenheten i företag,

som driver bankrörelse, annan penning- eller lånerörelse eller försäkringsrörelse,

skola såsom tillgångar upptagas jämväl aktier, lotter i

solidariska bankbolag, kommanditlotter i kommanditbolag samt andelar

i ekonomiska föreningar och rederier; och må från tillgångarna avdragas

alla skulder.

Vid beräkning av inländska försäkringsbolags näringsskattepliktiga

förmögenhet gälla härutöver följande särskilda bestämmelser: Såsom

tillgång skall upptagas det enligt 48 § 8:o eller 149 § 7:o i lagen om

försäkringsrörelse den 25 maj 1917 bokförda värdet av organisationskostnader.

Såsom tillgångar skola däremot icke upptagas i fråga om

försäkringsaktiebolag förbindelser å oguldet aktiebelopp eller å tillskott

utöver aktiekapitalet och, i fråga om ömsesidiga försäkringsbolag, garantiförbindelser

eller förbindelser att över garantibeloppet tillskjuta kapital.

Såsom skulder må avdragas försäkringsfond, premieåterbäringsreserv, återköpsreserv

och vinstreserv, i den mån den utgöres av å de enskilda

försäkringarna belöpande vinstandelar; däremot få såsom skulder icke

avdragas andra bolagets fonder liksom ej heller skuld till aktieägare

för gjort tillskott eller till garanter för inbetalt garantibelopp eller för

därutöver gjort tillskott.

För beräkning av utländsk försäkringsanstalts näringsskattepliktiga

förmögenhet gäller följande: Med iakttagande i tillämpliga delar av de

för beräkning av inländskt försäkringsbolags näringsskattepliktiga förmögenhet

meddelade bestämmelser beräknas försäkringsanstaltens hela

förmögenhet, varefter såsom näringsskattepliktig förmögenhet för anstaltens

generalagentur här i riket upptages så stor del av anstaltens

hela förmögenhet, som motsvarar generalagenturens premieinkomst i förhållande

till anstaltens hela premieinkomst.

Vid 18 §.

Har verksamheten börjat nästföregående år, bör, då annan lämplig

grund för beräkning av den näringsskattepliktiga förmögenheten

icke finnes, denna beräknas på följande sätt. Sedan beräkning skett av

förmögenheten vid årets slut, upptages såsom näringsskattepliktig förmögenhet

ett belopp, vilket förhåller sig till den uppskattade förmögenheten

som den tid, verksamheten under året drivits, förhåller sig till hela

året. Om verksamheten börjat den 1 september året närmast före det,

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.) 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

under vilket taxeringen sker, samt förmögenheten, beräknad efter

de vanliga grunderna, vid årets slut utgjort 60,000 krouor, upptages

sålunda såsom näringsskattepliktig förmögenhet 60,000 x g = 20,000 kronor.

Har ett näringsföretag upphört under året närmast före det, under

vilket taxeringen sker, bör lämpligen såsom näringsskattepliktig förmögenhet

upptagas den näringsskattepliktiga förmögenheten, sådan den

beräknats vid nästföregående års taxering, reducerad i förhållande till den tid

av samma år, varunder näringen drivits. Har ett näringsföretag, vars näringsskattepliktiga

förmögenhet den 31 december 1923 utgjort 120,000 kronor,

upphört den 31 maj 1924, upptages vid taxeringen år 1925 den närings
5
skattepliktiga

förmögenheten sålunda till x 120,000 — 50,000 kronor.

Har ett näringsföretag under nästföregående år såväl börjat som

upphört med sin verksamhet, bör såsom näringsskattepliktig förmögenhet

upptagas den vid verksamhetens början förefintliga förmögenheten, reducerad

i förhållande till den tid, varunder verksamheten pågått.

Vid 19 §.

Rätt till firmanamn, varumärke, mönsterskydd, tidnings titel

o. d., som enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt

icke skall räknas till förmögenhet, upptages efter anskaffningsvärde

med avdrag för den värdeminskning, som på grund av ändrade avsättningsförhållanden

o. d. eller, vad rätt till mönsterskydd angår, med

hänsyn därtill, att rättigheten är med avseende å sin giltighet till tiden

begränsad, skäligen kan anses hava uppkommit under tiden efter rättighetens

förvärvande. Om rättigheten icke förvärvats genom överlåtelse,

upptages den till bokförda värdet.

Vid 20 §.

Uti avkastningen inräknas blott inkomst, som är att anse såsom

inkomst av näringen, och sålunda icke t. ex. inkomst, som härflutit av

näringsidkarens privata förmögenhet eller av utdelning å aktier, banklotter,

kommanditlotter eller andelar i ekonomiska föreningar eller rederier,

vilka icke skola inräknas i den näringsskattepliktiga förmögenheten.

Använder näringsidkare i sin näring annan tillhörig lös egendom

och har vid inkomstens beräknande avdrag ägt rum för hyra för denna

egendom, skall vid avkastningens beräkning hyresavgiften läggas till

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj ris proposition Nr Ull. 43

inkomsten. Skulle näringsidkaren, därest den lösa egendomen tillhört

honom, varit berättigad att vid inkomstens beräknande åtnjuta avdrag

för värdeminskning å densamma, skall dock hyresavgiften beräknas

allenast till vad som av densamma återstår efter avdrag för värdeminskning,

som eljest skulle åtnjutits.

Har näringsidkare av annan arrenderat näringsdrift, skall vid avkastningens

beräkning arrendebeloppet läggas till inkomsten. Därest

i arrendebeloppet ingått jämväl hyra för fast eller lös egendom, skall

dock till inkomsten läggas blott den del av arrendebeloppet, som

överstiger beräknad hyra för den fästa egendomen samt enligt ovan

givna regler beräknad ersättning för värdeminskning å den lösa egendomen.

I ledning av näringen skall anses deltaga: verkställande direktör,

disponent eller innehavare av motsvarande anställning, vare sig näringen

drives^ av bolag, förening, rederi eller enskild näringsidkare; delägare

i vanligt handelsbolag eller rederi samt annan delägare i kommanditbolag

än kommanditdelägare; ledamot av styrelse för aktiebolag, solidariskt

bankbolag eller ekonomisk förening; samt en var kommanditdelägare i

kommanditbolag, aktieägare i aktiebolag, lottägare i solidariskt bankbolag

eller medlem i ekonomisk förening, som av bolaget eller föreningen

åtnjuter högre avlöning än som vanligen utgår till person med motsvarande

anställning.

I fråga om näringsföretag, som drivits av kooperativ förening,

skall, utöver vad som. stadgas i denna paragraf, gälla, att för beräknande

utav avkastningen skall till inkomsten läggas vad föreningen

enligt 35 § 1 mom. sista stycket fått avdraga för pristillägg, rabatt

eller annan utdelning till sina kunder.

Vid 22 §.

Har näringen icke drivits hela året utan blott eu del därav eller

med olika antal anställda personer under olika delar av året, skall

hänsyn tagas härtill vid beräkning av medeltalet anställda (arbetarantalet).

Däremot får vid beräkning av arbetarantalet hänsyn icke

tagas till åtnjuten semester, till arbetares mera tillfälliga frånvaro, t. ex.

för kortare sjukdom e. d., liksom ej heller därtill, att arbetet på grund

av minskad drift pågått färre dagar i veckan eller med kortare ordinarie

daglig arbetstid än som i näringen är vanligt.

Bråkdel, som ingår i det slutliga arbetarantalet, bortfaller.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

Exempel:

Näringen, har drivits blott 30 veckor av året, därav 10 veckor

med 20, 10 veckor med 25 och 10 veckor med 15 arbetare. Arbetarantalet

blir då

10x20 + 10x25 + 10x15 _ 600 =

52 ...... “52

Vid 23 §.

Vid beräkning av näringsskattekapitalet skall man först sammanlägga

den näringsskattepliktiga förmögenheten med meravkastningens

kapitalvärde. Överstiger den uppkomna summan icke arbetarkapitalet,

skola den näringsskattepliktiga förmögenheten och meravkastningens

kapitalvärde oavkortade ingå i näringsskattekapitalet, vadan detta kommer

att motsvara summan av den näringsskattepliktiga förmögenheten, meravkastningens

kapitalvärde och arbetarkapitalet. Överstiger summan av

den näringsskattepliktiga förmögenheten och meravkastningens kapitalvärde

arbetarkapitalet, ingår oavkortat i näringsskattekapitalet av sagda

summa ett belopp motsvarande arbetarkapitalet, varemot den del av

summan, som överstiger arbetarkapitalet, ingår med sitt halva belopp.

Exempel:

1. Förmögenheten utgör 200,000 kronor, meravkastningens kapitalvärde

50,000 kronor och arbetarkapitalet 300,000 kronor. Förmögenheten

och meravkastningens kapitalvärde upptagas utan reduktion, och

näringsskattekapitalet blir 550,000 kronor.

2. Förmögenheten utgör 60,000 kronor, meravkastningens kapitalvärde

30,000 kronor och arbetarkapitalet 60,000 kronor. Av summan

av förmögenheten och meravkastningens kapitalvärde, 90,000 kronor,

upptagas 60,000 kronor fullt, varemot återstående 30,000 kronor reduceras

till hälften. Näringsskattekapitalet blir 135,000 kronor.

Vid 25 §.

Näring av nedan angivna slag skall taxeras:

försäkringsrörelse: i kommun, där försäkringsanstalten eller, om

anstalten är utländsk, dess syssloman haft kontor;

rörelse, som består i att med hjälp av ledning tillhandahålla vatten,

gas eller elektrisk energi: i kommun, där vattenverk, gasverk eller kraftstation

förlagts, i kommun, där huvudkontor funnits, ävensom i kommun,

där vatten, gas eller elektrisk energi förbrukats;

flottningsrörelse: i kommun, genom vilken flottning verkställts,

samt i kommun, där huvudkontor funnits;

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

jordstyckningsföretag eller annan handel med fastigheter: i kommun,

där företaget haft kontor, ävensom i kommun, där den fastighet

är belägen, som varit föremål för styckningen eller handeln;

rederirörelse, för vilken fast driftställe icke begagnats: i kommun,

där huvudredaren författningsenligt är eller bör vara mantalsskriven,

eller, om huvudredare icke funnits, där fartyget har sin hemort;

skogsavverkning på grund av upplåten avverkningsrätt, även om

avverkningen drivits i förening med annan rörelse: förutom i kommun,

där fast driftställe begagnats, jämväl i kommun, där avverkningen ägt rum.

Vid 26 §.

Vid beräkning av huru stor del av den näringsskattepliktiga förmögenheten,

som varit nedlagd i varje särskild kommun, medräknas icke

kontanta penningar, fordringar och värdehandlingar, vilka enligt 17 §

2 mom. fått kvittas mot skulder. Understiga skulderna summan av

kontanta penningar, fordringar och värdehandlingar, som ej äro att

anse såsom varor i affärsverksamhet, och ingå sålunda dylika tillgångar

i den näringsskattepliktiga förmögenheten, skall den del av förmögenheten,

som utgöres av dylika tillgångar, anses hava varit nedlagd i de

olika kommunerna i det förhållande, vari de kontanta penningarna,

fordringarna och värdehandlingarna, utan avdrag av skulder, faktiskt

varit fördelade å de olika kommunerna.

I vissa fall kunna tillgångar hava funnits inom annau kommun

än sådan, där fast driftställe begagnats; så kan förhållandet vara med

maskiner, som befinna sig å en tillfällig arbetsplats, varor, som äro

under transport, o. s. v. I sådana fall böra tillgångarna hänföras

till det fasta driftställe, till vilket de närmast kunna anses höra. Likaledes

böra arbetare, vilka varit sysselsatta med arbete inom kommun,

där fast driftställe icke funnits, anses hava varit sysselsatta vid det

fasta driftställe, till vilket de kunna anses höra; och blir detta i regel

det fasta driftställe, från vilket deras avlöning utbetalts.

I fråga om skogsavverkning på grund av upplåten avverkningsrätt

gäller, att förmögenhet, som består i skogsprodukter, vilka befinna sig å

avverkningsplatsen eller under transport från densamma, i virke, som förädlats

vid tillfälligt driftställe (t. ex. vid ett med lokomobil drivet sågverk,

som uppställts i eller i närheten av den avverkade skogen), ävensom i

maskiner och inventarier vid dylikt tillfälligt driftställe, skall anses hava

varit nedlagd i den kommun, där avverkningen ägt rum, även om i denna

kommun icke begagnats fast driftställe. Likaledes skola arbetare, vilka deltagit

i skogsavverkning eller utdrivning av virke eller vid förädlingsrörelse

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

vid tillfälligt driftställe, anses hava varit sysselsatta i den kommun, där

det skogsområde, som varit föremål för avverkningen, är beläget.

Därest vid beräkning av näringsskattekapitalet reduktion skett av

summan av den näringsskattepliktiga förmögenheten och meravkastningens

kapitalvärde, skall vid beräknande av de förhållandetal, efter vilka näringsskattekapitalet

skall fördelas å de olika kommunerna, den näringsskattepliktiga

förmögenheten inom varje kommun upptagas till ett i samma

proportion reducerat värde.

Exempel: I ett näringsföretag har den näringsskattepliktiga

förmögenheten utgjort 90,000 kronor, varav 60,000 kronor i kommunen

A och 30,000 kronor i kommunen B, samt meravkastningens

kapitalvärde utgjort 60,000 kronor och arbetarnas antal uppgått till

25, varav 15 varit sysselsatta i A och 10 i B; arbetarkapitalet har således

utgjort 50,000 kronor. Av summan utav den näringsskattepliktiga

förmögenheten och meravkastningens kapitalvärde, 150,000 kronor,

skola enligt bestämmelserna i 23 § 50,000 kronor upptagas oavkortade och

återstoden 100,000 kronor upptagas till sitt halvabelopp. Den näringsskattepliktiga

förmögenheten har sålunda reducerats till 3/s av sitt ursprungliga

belopp. Förhållandetalet för A blir 60,000 x 2 + 30,000 = 70,000 och för B

3

30,000 x 2 + 20,000 = 40,000.

3

Av näringsskattekapitalet, 150,000 kronor,

skall alltså i A taxeras — av 150,000 kronor eller 95,454 kronor 55 öre, vilket

11

belopp jämkas till 95,500 kronor, samt i B av 150,000 kronor eller

54,545 kronor 45 öre, vilket belopp jämkas till 54,500 kronor.

Rörande nedan nämnda slag av rörelse skola följande föreskrifter

lända till efterrättelse:

Har bankrörelse bedrivits vid kontor inom skilda kommuner, skall

näringsskattekapitalet fördelas till beskattning i de olika kommunerna

efter förhållandetal, som för varje kontor uträknas på följande sätt. De

belopp, som enligt kontorets månadsrapporter vid varje månads slut balanserats

å kontorets in- och utlåningsräkningar, utelöpande postremissväxlar

oberäknade, sammanläggas, varefter summan delas med månadernas

antal och den sålunda erhållna kvoten anses utvisa medelbeloppet av

kontorets in- och utlåning för året. Det förhållande, i vilket medelbeloppet

av varje kontors in- och utlåning står till det på enahanda sätt

beräknade medelbeloppet av samtliga kontors sammanlagda in- och ut
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition Nr 191. 47

lärling, skall utgöra kontorets förhåll andetal. Efter dessa förhållandetal

fördelas näriugsskattekapitalet.

Har försäkringsrörelse av inländskt försäkringsbolag bedrivits, förutom

vid huvudkontor inom viss kommun, jämväl vid avdelningskontor

(icke agentur) inom annan kommun, skall näringsskattekapitalet så fördelas,

att å kommun, där avdelningskontor funnits, faller så stor del, som motsvarar

förhållandet mellan, å ena sidan, den premieinkomst, som influtit

vid kontoi et, och, å andra sidan, samtliga intäkterna av rörelsen i dess

helhet, samt a kommun, inom vilket huvudkontoret förlagts, den återstående

delen.

Näringsskattekapitalet i försäkringsrörelse, som drivits av utländsk

försäkringsanstalt, fördelas å de kommuner, där sysslomannen haft kontor,

i förhållande till de vid varje kontor influtna premieinkomster.

Näringsskattekapitalet i flottningsrörelse skall, sedan fem procent

därav avskilts för att taxeras i kommun, där huvudkontoret funnits, fördelas

fall taxering i kommuner, där flottning försiggått, med hänsyn

tagen till flottledens längd inom de olika kommunerna och myckenheten

av det virke, som framflottats.

Näringsskattekapitalet i rörelse, som avser att med hjälp av ledning

tillhandahålla vatten, gas eller elektrisk energi, skall till beskattning så fördelas,

att av näringsskattekapitalet fem procent taxeras i kommun, där huvudkontoret

funnits, femtio procent i kommun, där vattenverket, gasverket

eller kraftverket är beläget, samt fyrtiofem procent i kommun, där förbrukningen

ägt rum. Finnas i ett företag flera inom olika kommuner

belägna vatten-, gas- eller kraftverk eller ligga delar av ett och samma

verk inom olika kommuner, fördelas den å dessa anläggningar gemensamt

belöpande hälften av näringsskattekapitalet mellan kommunerna

i. förhållande till den inom varje kommun nedlagda näringsskattepliktiga

förmögenheten. Har förbrukning ägt rum i flera kommuner,

fördelas den å förbrukningen belöpande delen av näringsskattekapitalet

^ mellan kommunerna efter förbrukningen inom varje kommun, därvid

iakttages, att, om vatten, gas eller elektrisk energi levererats till

någon, som utövar distribution därav, skall förbrukning för leverantörens

del anses hava skett i den kommun, där leveransen ägt rum.

Har förbrukning ägt rum i utlandet, skall taxering ske, som om den

ägt rum i den kommun, där huvudkontoret funnits. Näringsskatt utgår

icke för den del av näringsskattekapitalet, som vid den enligt ovan

angivna regler gjorda fördelningen belöper å förbrukning, som skett

i och för järnvägs-, spårvägs-, kanal-, post-, telegraf- eller telefondrift

inom riket.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kunyl. Mapts ■proposition Nr 191.

Av näringsskattekapitalet i jordstycknings företag eller annan handel

med fastigheter skola fem procent taxeras i den kommun, där huvudkontor

funnits, samt återstoden i kommun, där fastighet, som vant.

föremål för styckning eller försäljning, är belägen. Hava fastigheter

inom olika kommuner varit föremål för styckning eller försäljning, skola

å fastigheterna gemensamt belöpande nittiofem procent av näringsskattekapitalet

fördelas mellan kommunerna i förhållande till de betingade

köpeskillingarna för de inom varje kommun belägna jordlotter eller

fastigheter, som under året försålts.

IV kap.

Bestämmelserna i detta kap. överensstämma i allmänhet med motsvarande

bestämmelser i förordningen den 28 oktober 1910 om inkomstoch

förmögenhetsskatt. 1 den del icke annat angives här nedan hora därför

de vid nämnda förordning fogade särskilda anvisningar lända till efterrättelse

vid taxeringen till kommunal inkomstskatt.

Vid 35 §.

Kan tillförlitlig utredning icke vinnas i vad man ränteutgifter

utgöra ränta å lånt anläggnings- eller rörelsekapital, eller i vad mån ränta

å lånt anläggnings- eller rörelsekapital hänför sig till fastighet eller till

rörelse eller till särskilda fastigheter eller särskilda slag av rörelse ma

vid uppskattningen av inkomstbeloppen från de särskilda inkomstkällorna

ränteutgifterna fördelas till avdrag å dessa efter förhållandet mellan

bruttoinkomsternas inbördes storlek. _

Avdrag för förlust å icke yrkesmässig avyttring av last eller los

egendom får ej ske med högre belopp, än som motsvarar den skattskyldig

inkomst av dylik avyttring. Dylik förlust, som kantor sigill

fast egendom, skall i första hand avdragas å inom samma kommun

beskattningsbar inkomst av motsvarande art. Möjligen överskjutande

förlust å icke yrkesmässig avyttring av fast egendom ävensom

förlust å icke yrkesmässig avyttring av lös egendom avdrages a

sådan inkomst vid icke yrkesmässig avyttring av fast eller los egendom,

som taxeras i kommun, varom i 38 § sägs. Har skattskyldig vid tillämpning

av nu angivna regler icke kommit i åtnjutande utav avdrag, som

helt motsvarar hans förlust å icke yrkesmässig avyttring av last eller

lös egendom, skall, med tillämpning i övrigt av de i 4 inom. givna

fördelningsregler, återstoden av förlusten avdragas från de i andra kom
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition Nr 191. 4 i)

muner uppskattade inkomster av icke yrkesmässig avyttring av fast

egendom.

Vid 37 §.

Äger eller brukar skattskyldig inom skilda kommuner belägna

jordbruksfastigheter, som ligga i sambruk, och kan det icke utredas,

huru stor inkomst härflutit av fastigheterna i varje särskild kommun,

bör den från fastigheterna gemensamt härflutna inkomsten för beskattning

fördelas mellan de beskattningsberättigade kommunerna efter detförhållande,

vari fastigheternas jordbruksvärden belöpa å de särskilda

kommunerna, eller — därest i den inkomst, vilken skall fördelas, ingår

inkomst av skogsbruk, som ej avser husbehovet — efter det förhållande,

vari fastigheternas jordbruks- och skogsvärden å kommunerna belöpa.

När inkomst av ett näringsföretag skall taxeras inom olika kommuner,

böra i fråga om inkomstens fördelning tillämpas nedan angivna

regler.

Avser ett företag tillverkning eller handel och kan det icke utredas,

huru stor inkomst härflutit av verksamheten inom varje särskild

kommun, skall fördelningen ske efter tillverkningsvärdet eller handelsomsättningen

å de särskilda driftställena. Om någon, som bedriver tillverkning

av varor, försäljer dem i detalj eller eljest på sådant sätt,

att hans rörelse kan anses omfatta både tillverkning och handel, samt

dessa rörelsegrenar förlagts till skilda kommuner, skall inkomsten efter

rörelsegrenarnas inbördes ekonomiska betydelse för företaget i dess helhet

uppdelas i inkomst av tillverkning och inkomst av handel.

Vid fastställande av fördelningsgrund skall hänsyn vidare tagas

därtill, att rörelsegrenar kunna med avseende å sin beskaffenhet i väsentligt

olika mått förorsaka de kommuner, inom vilka de drivas, särskilda

olägenheter och kostnader. Avseende bör jämväl fästas därå, att kommun,

inom vilken driftsanläggning av beskaffenhet att hänföras till fast

egendom är belägen, bort vara berättigad att beskatta fastighetens

hyresvärde, därest detta värde skolat särskilt för sig taxeras såsom inkomst

av fast egendom. Kommun, där större arbetspersonal eller mera

värdefulla driftsbyggnader användas för rörelsen, bör sålunda tillerkännas

en förhållandevis större andel av inkomsten än annan kommun, där

arbetspersonalens storlek eller värdet av driftsbyggnaderna är jämförelsevis

ringa.

Finnes i kommun huvudkontor, där affärsledningen i sin helhet

handhaves, eller är i kommun annan för rörelsen avsedd inrättning eller

anordning förlagd av beskaffenhet, att den där>tädes bedrivna verksamBihang

till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 158 käft. (Nr 191.) 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj ds proposition Nr 191.

heten icke lämpligen låter sig jämföras med verksamheten inom övriga

grenar av rörelsen, såsom förhållandet är exempelvis med nederlag för

varors förvaring, expeditionskontor o. d., skall, innan fördelning efter

rörelsens omfattning företages, viss andel av inkomsten avskiljas för att

särskilt taxeras i den kommun, där huvudkontoret eller inrättning eller

anordning, som ovan avses, förlagts. Sådan andel må icke bestämmas

till högre belopp än fem procent av inkomsten utav rörelsen, så framt

icke särskilda omständigheter föranleda, att större andel av inkomsten

skäligen bör anses belöpa å huvudkontoret, inrättningen eller anordningen.

Återstoden av inkomsten fördelas därefter i förhållande till

rörelsens omfattning.

Exempel: Ett bolag har idkat fabriksrörelse — av beskaffenhet

att böra anses såsom ett enda företag — inom tre skilda kommuner,

A, B och C; och har bolaget dessutom i kommunen A haft huvudkontor.

fnkomsten i sin helhet av rörelsen har uppgått till 25.263

kronor, varav 5 procent eller 1,263 kronor anses belöpa å huvudkontoret.

I förhållande till tillverkningens storlek i de skilda kommunerna

skulle av återstående beloppet, 24,000 kronor, hälften falla på kommunen

A med 12,000 kronor, en tredjedel på kommunen B med 8.000

kronor och en sjättedel på kommunen C med 4,000 kronor. I kommunen

A skola alltså taxeras dels nämnda belopp 12,000 kronor och

dels det belopp 1,263 kronor, som ansetts belöpa å huvudkontoret, eller

tillhopa 13,263 kronor, som avjämnas till 13,260 kronor. I B taxeras

8,000 kronor och i C 4,000 kronor.

I fråga om beskattning av inkomst utav bankrörelse iakttages, att,

då rörelsen drivits vid flera kontor, alla omkostnader och förluster under

räkenskapsåret av sådan beskaffenhet, att vid taxeringen avdrag därför

må äga rum, påföres rörelsen i dess helhet, varefter beräkningen av

den del av den uppskattade inkomsten, som belöper på varje särskilt

kontor, sker på samma sätt, som i anvisningarna vid 26 § är stadgat

i fråga om fördelning av en banks näringsskattekapital å bankens olika

kontor.

Har försäkringsrörelse bedrivits, förutom vid huvudkontor, jämväl

vid avdelningskontor inom annan kommun, skall inkomsten fördelas till

beskattning efter samma regler, som enligt anvisningarna vid 26 § i

fråga om sådan rörelse gälla för fördelningen av näringsskattekapitalet.

Vad angår inkomst av järnvägsdrift, skall, vare sig driften ngt

rum uteslutande å egen bana eller uteslutande å främmande bana, i varje

kommun, där beskattning av järnvägens inkomst skall äga rum, taxeras

så stor del av den uppskattade inkomsten, som summan av järnvägens

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungi. Maj:ts proposition Nr 191.

inom kommunen till dess personal utbetalta avlöningsförmåner — därunder

inbegripet värdet av fria bostäder och andra naturaförmåner —

utgjort av järnvägens totala utgifter för sådan avlöning; och skall därvid

iakttagas, att i avlöningsförmåner skola inräknas såväl styrelse- och revisorsarvoden

som ock de bidrag till avlöning åt annan järnvägs personal,

vilka järnvägen i form av förvaltningsbidrag eller därmed liknande bidrag

haft att erlägga, att summan av utbetalta avlöningsförmåner skall

minskas med de bidrag av nu nämnd art, som influtit från annan järnväg,

att styrelse- och revisorsarvoden anses utbetalta inom den kommun,

där järnvägen haft sitt huvudkontor, att avlöningsbidrag, som

nyss nämnts, skall anses utbetalt i den kommun, där anslutningsstationen

är belägen, samt att avlöning i övrigt anses utbetald i löntagarens

bostadskommun, därest beskattning av järnvägens inkomst skall äga

rum därstädes, men eljest i den kommun, där löntagaren haft sin huvudsakliga

tjänstgöring vid järnvägen förlagd.

Har skattskyldig, som idkat järnvägsdrift å egen bana, tillika för

egen räkning omhänderhaft trafiken å främmande bana, skall inkomsten

av rörelsen å värdera banan särskilt för sig beräknas. För detta ändamål

uppskattas först den behållna inkomsten av rörelsen i dess helhet,

dock utan avdrag vare sig för ränta å gäld eller för ersättning, som

skolat utbetalas för nyttjande av den främmande järnvägen. Det

på detta sätt bestämda totala driftsöverskottet fördelas därefter mellan

de trafikerade banorna efter sammanlagda trafikvärdet av vardera

banans stationer. Stationernas trafikvärden beräknas därvid såsom

om banorna utgjorde en enda järnväg, dock att för station, som tillhört

båda banorna, stationens uträknade trafikvärde uppdelas i två trafikvärden,

allt eftersom stationens trafik hänfört sig till den ena eller den andra

banan. Från den del av driftsöverskottet, som enligt denna beräkningsgrund

kommer på den främmande järnvägen, avdrages den ersättning,

som skolat utbetalas för nyttjandet av den främmande järnvägen, jämte

ränta å gäld, som kan anses belasta driften å densamma. Återstoden,

som utgör den skattskyldiges skattepliktiga inkomst av den främmande

järnvägen, skall, sedan fem procent tillgodoräknats den ort, där huvudkontoret

för den egna järnvägen varit beläget, fördelas mellan de kommuner,

där den främmande banans inkomst skall beskattas, efter samma

grunder, som här ovan föreskrivits för fördelning av inkomst av järnvägsdrift

å en enda bana. Från den del av driftsöverskottet, som faller

på den skattskyldiges egen järnväg, göres avdrag för ränta å gäld, som

belastar denna järnväg, varefter återstoden fördelas på nyssnämnda sätt

mellan de kommuner, där denna järnvägs inkomst skall taxeras. Den

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

skattepliktiga inkomst, ägaren av den främmande järnvägen har av densamma,

skall på enahanda sätt fördelas mellan de kommuner, i vilka

den trafikerande järnvägens inkomst av den främmande banan skall beskattas.

På liknande sätt förfares, om järnvägsdriften ägt rum å egen

jämte flera främmande banor eller uteslutande å främmande banor.

En stations trafikvärde beräknas till hälften av järnvägens bruttoinkomst

av stationens avsända och anlända godstrafik (ilgods, styckegods

och vagnslastgods), ökad med järnvägens bruttoinkomst av vid

stationen försålda personbiljetter. Gods, som i samtrafik eller transitotrafik

inkommit från främmande bana, räknas såsom avsänt från

övergångsstationen; likaså räknas till annan bana utgående gods såsom

anlänt till övergångsstationen. Såsom järnvägens station räknas härvid

även av densamma använd, annan järnväg tillhörig station.

Inkomst av spårvägsdrift skall så fördelas till beskattning, att

fem procent därav först avskiljas för att taxeras i kommun, där spårvägen

haft huvudkontor, varefter återstoden fördelas mellan de kommuner, som

av spårvägen berörts, efter förhållandet mellan de inom varje kommun

influtna avgifter. Där särskilda anordningar vid spårvägsdriften saknas

för beräknande av beloppet av de inom varje kommun influtna avgifter,

sker fördelningen efter spårvägsnätets längd inom de skilda kommunerna.

Inkomst av kanaldrift skall så fördelas till beskattning, att fem

procent av avkastningen taxeras i kommun, där huvudkontoret funnits,

varefter återstoden fördelas till taxering inom övriga kommuner efter

fördelningstal, som av vederbörande länsstyrelse efter den skattskyldigas

hörande fastställas att lända till efterrättelse till dess annorlunda

förordnas. Dessa fördelningstal erhållas genom att till kilometertalet

av kanalens längd inom varje kommun lägga antalet slussar inom

kommunen, därvid till kanallängden endast hänföras de sträckor, som

först genom kanalföretaget gjorts segelbara. Kanallängden räknas i

kilometer och tiondelar därav, varvid bråkdel, som ej uppgår till full

tiondel, bortfaller. Utgör kanalen på någon sträcka gräns mellan två

kommuner, uppdelas fördelningstalet för sådan sträcka lika på vardera

kommunen, blår, då denna lag träder i kraft, fördelningstal fastställts

att gälla för taxering till bevillning, skola dessa fördelningstal fortfarande

gälla för taxering till kommunal inkomstskatt till dess annorlunda

förordnas.

I fråga om inkomst av flottningsrörelse skall beskattningsrätten fördelas

mellan samma kommuner och efter enahanda grunder, som i

anvisningarna vid 26 § angivas beträffande fördelning av sådan rörelses

näringssk attekapital.

opaginerad Kontrollera mot PDF

5:3

Kungl. Maj:ts proposition AV 191.

Inkomst av näring, som avser att med hjälp av ledning tillhandahålla

vatten, gas eller elektrisk energi, skall till beskattning så fördelas, att av

inkomsten fem procent taxeras i kommun, där huvudkontor funnits, tjugufem

procent i kommun, där vattenverket, gasverket eller kraftverket är beläget,

samt sjuttio procent i kommun, där förbrukningen ägt rum. Finnas i

ett företag flera inom olika kommuner belägna vatten-, gas- eller kraftverk,

fördelas den å dessa anläggningar belöpande delen av inkomsten mellan

kommunerna i förhållande till verkens kapacitet. Ligga delar av ett

och samma vatten-, gas- eller kraftverk i olika kommuner, fördelas den

å verket belöpande delen av inkomsten mellan dessa kommuner i förhållande

till värdet av de inom varje kommun belägna anläggningarna.

Har förbrukning ägt rum i flera kommuner, fördelas den å förbrukningen

belöpande. delen av inkomsten mellan kommunerna efter förbrukningen

inom varje kommun. Har vatten, gas eller elektrisk energi levererats

till någon, som utövar distribution därav, skall förbrukningen för leverantörens

del anses hava skett i den kommun, där leveransen ägt rum.

Har förbrukning ägt rum i utlandet, skall taxering ske såsom om den

ägt rum i den kommun, där huvudkontoret funnits.

Vid taxering av statens inkomst av rörelse, som avser att med

hjälp av ledning tillhandahålla elektrisk energi, skall, därest energi levererats

till statens kommunikationsverk, iakttagas följande: Inkomsten i

dess helhet beräknas i vanlig ordning. Från den samlade inkomsten dragés

därefter, den del därav, som härrör från leverans av energi till statens kommunikationsverk.

Återstoden blir till kommunal inkomstskatt taxerad inkomst.

Kan den inkomst, som härrör från leverans av energi till statens kommunikationsverk,

icke på annat sätt tillförlitligen beräknas, må den upptagas

till så stor del av hela inkomsten, som den till sagda verk levererade

energin utgör av all från kraftvei’ket levererad energi. Den

taxerade inkomsten fördelas därefter mellan de olika kommunerna efter

samma regler, som gälla för fördelning enligt nästföregående stycke;

dock att vid fördelningen av den å förbrukningen belöpande delen

av inkomsten hänsyn icke skall tagas till energi, som levererats till

statens kommunikationsverk.

Vid 42 §.

Till ledning vid tillämpningen av bestämmelserna i 2 mom. a) av

denna paragraf torde kunna tjäna följande exempel.

1. A, vilken i mantalsskrivningskommunen taxerats till kommunal

inkomstskatt för en inkomst av 400 kronor, har i annan kommun

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

taxerats till sådan skatt för mera än 2<<0 kronor och är sålunda icke

på grund av bestämmelserna i 1 mom. fri från beskattning i mantalsskrivningskommunen.

Därest han är ensamförsörjare och bosatt inom

ort, å vilken vid beräknande av det till inkomst- och förmögenhetsskatt

beskattningsbara beloppet må åtnjutas ett avdrag av 600 kronor,

skall alltså vid taxering till kommunal inkomstskatt i mantalsskrivningskommunen

avdragas hälften av detta belopp eller 300 kronor samt av

återstående 100 kronor medräknas allenast hältten, vadan det till

kommunal inkomstskatt beskattningsbara beloppet utgör 50 kronor.

År han däremot bosatt å sådan ort, att vid taxeringen till inkomstoch

förmögenhetsskatt må åtnjutas ett avdrag av 800 kronor eller

därutöver, eller är han såsom familjeförsörjare berättigad till avdrag,

som tillsammans med ortsavdraget uppgår till eller överstiger nämnda

summa, och om alltså hälften av vad sålunda må avdragas vid taxeringen

till inkomst- och förmögenhetsskatt motsvarar eller överstiger hans till

kommunal inkomstskatt uppskattade inkomst, återstår icke någon beskattningsbar

del av densamma.

2. B har taxerats till kommunal inkomstskatt för en inkomst

av 630 kronor. Därest han enligt bestämmelserna i 18 § av förordningen

den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt skulle varit

berättigad att vid taxering till sådan skatt tillgodonjuta ortsavdrag och

famil jeavdrag med tillhopa 1,000 kronor, skall alltså hans till kommunal

inkomstskatt beskattningsbara belopp beräknas sålunda, att, sedan från

den taxerade inkomsten, 630 kronor, avräknats hällten av ovannämnda

avdragsbelopp med 500 kronor, återstående belopp av 130 kronor upptages

såsom beskattningsbart till hälften eller alltså med 65 kronor,

vilket belopp emellertid enligt bestämmelsen i 4 m< m. skall avjämnas

till 60 kronor.

Därest den till kommunal inkomstskatt taxerade inkomsten överstiger

summan av de vid taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt

medgivna avdrag, till vilka hänsyn skall tagas i nu förevarande avseende,

blir det till kommunal inkomstskatt beskattningsbara beloppet vid tilllämpning

av bestämmelserna i 2 mom. a) lika med den taxerade inkomsten

med avdrag av tre fjärdedelar av nu ifrågavarande, vid taxeringen till

inkomst- och förmögenhetsskatt medgivna avdrag.

Om sålunda en person taxerats till kommunal inkomstskatt för en

inkomst av 3,000 kronor och vid taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt

är berättigad tillgodonjuta avdrag med tillhopa 1,200 kronor,

kan det till kommunal inkomstskatt beskattningsbara beloppet beräknas

sålunda, att från den taxerade inkomsten, 3,000 kronor, avdrages s/4 aT

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj ts proposition Nr 191. 55

1,200 kronor eller 900 kronor, vadan alltså återstår ett beskattningsbart

belopp av 2,100 kronor.

Innebörden av stadgandena i 2 mom. b) belyses av följande

exempel:

1. C har taxerats till kommunal inkomstskatt för en inkomst av

3.000 kronor samt är berättigad att vid taxering till inkomst- och

förmögenhetsskatt tillgodonjuta ortsavdrag och familjeavdrag med tillhopa

1,400 kronor. Vid tillämpning enbart av de under 2 mom. a) meddelade

bestämmelserna skulle alltså det till kommunal inkomstskatt beskattningsbara

beloppet utgöra 1,950 kronor. Därest emellertid den skattskyldige

äger förmögenhet, må där ej sådant förhållande, varom i 2 mom. b)

punkt 1) andra stycket eller punkt 2) sägs, är förhanden — det beskattningsbara

beloppet i anledning av nämnda avdrag icke sättas lägre än

till 5 procent av förmögenhetens vid taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt

uppskattade belopp, tiar förmögenheten uppskattats till

50.000 kronor, skall inkomsten av densamma anses hava utgjort 2,500

kronor, vartill alltså det beskattningsbara inkomstbeloppet upptages. Om

förmögenheten uppgår till så stort belopp, att 5 procent därav motsvarar

eller överstiger den taxerade inkomsten, 3,000 kronor, upptao-es

denna inkomst i sin helhet såsom beskattningsbart belopp.

2) D har taxerats till kommunal inkomstskatt för en inkomst av

2.000 kronor, som enligt de under 2 mom. a) givna bestämmelser skall

beräknas lill ett beskattningsbart belopp av 1,000 kronor. Därest D

taxerats för en förmögenhet av 32,000 kronor, skall alltså enligt bestämmelsen

i 2 mom. b) punkt 1) det beskattningsbara beloppet upptagas till

1,600 kronor. Om emellertid D:s förvärvsförmåga till följd av exempelvis

sjuklighet vant nedsatt till hällten, bör beskattningsnämnd tillämpa

den nämnden tillagda befogenhet så, att av de enligt 2 mom. a) medgivna

avdrag, 1,000 kronor, hälften får avräknas å inkomsten av förmögenhet.

Det beskattningsbara beloppet bör alltså i detta fall bestämmas

till 1,100 kronor. Därest den beräknade inkomsten av förmögenhet

i stället varit 1,500 kronor eller därunder, bör den skattskyldige

i nu angivna fall få tillgodonjuta de enligt 2 mom. a) medgivna

avdrag oavkortade och det beskattningsbara beloppet alltså utföras&med

1.000 kronor.

Såsom exempel å icke särskilt angivna förhållanden, som böra föranleda

taxeringsmyndighet att medgiva undantag från bestämmelsen i

2 mom. b) punkt 1), må nämnas de fall, att skattskyldig har att utöva

omvårdnad om närstående person och på denna grund icke alls eller

allenast i mindre omfattning kan ägna sig åt särskild förvärvsverksamhet,

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

att skattskyldig avgått med pension från av honom innehavd tjänst, att

skattskyldig är änka, som vid tiden för mannens frånfälle icke innehaft

särskild anställning, o. s. v.

Avdrag enligt 2 mom. b) 2) må medgivas utan hinder därav, att

inkomsten är att anse såsom inkomst av förmögenhet. Sådana utgifter

för annans underhåll, som avses i 35 §, ma icke åberopas såsom grund

för avdrag enligt detta stycke.

VI kap.

Vid 49 §.

Till ledning vid tillämpning av bestämmelserna om efterbeskattning

må här anföras följande exempel:

En ensamförsörjare, mantalsskriven inom ort tillhörande ortsgrupp

V, har år 1921 till kommunal inkomstbeskattning därstädes uppgivit ett

belopp av 700 kronor. Hans till kommunal inkomstskatt beskattningsbara

belopp blir då med tillämpning av bestämmelsen i 42 § 2 mom. a)

100 kronor. År 1924 upptäckes, att deklarationen varit felaktig, i

det att den skattskyldige rätteligen bort uppgiva ett belopp av 2,000

kronor. Det beskattningsbara beloppet hade alltså med tillämpning av

nyssnämnda lagrum år 1921 rätteligen bort vara 1,250 kronor och till elterbeskattning

vid 1924 års taxering skall upptagas ett belopp av 1,250—100

= 1,150 kronor. Detta belopp upptages — utan sammanblandning med

det beskattningsbara belopp, som kan i vanlig ordning fastställas i

1924 års taxeringslängd, som ligger till grund för samma års kommunala

utdebitering.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Ktingl. Maj.ts proposition Nr 191.

57

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Mafit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12

mars 1920.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Branting,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena friherre Palmstierna

Statsråden: Undén,

Thorsson,

Olsson,

Sandler,

Nothin,

Nilsson,

Eriksson,

Svensson,

Hansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anförde

chefen för finansdepartementet statsrådet Thorsson:

Sedan lång tid tillbaka hava pågått förarbeten för en reformering

av det kommunala beskattningsväsendet. Dessa förarbeten hava nu

fortskridit så långt, att jag är i tillfälle att för Kungl. Maj:t framlägga

förslag till en genomgripande omläggning av den kommunala beskattningen.

Innan jag övergår till en närmare redogörelse för detta förslag

och vad därmed äger samband, torde jag emellertid böra med några

ord beröra kommunalskattefrågans innebörd.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.)

8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Skatteutjäm
Hingen.

I. Kommunalskattefrågans innebörd.

De svenska kommunerna äro menigheter, vilka äga beskatta sig

för egna behov. Hit böra i främsta rummet dels de så kallade borgerliga

primärkommunerna, nämligen landskommuner, köpingar, som bilda

egen kommun, och stadskommuner, dels ock länskommunerna (landstingsområdena).

Dessutom finnes det emellertid menigheter, som i lag

auktoriserats såsom kommuner för vissa särskilda ändamål. Tdl sådana

specialkommuner äro att räkna kyrkoförsamlingar, skoldistrikt, fattigvårdssamtiällen,

köpingar, som ej utgöra egen kommun, municipalsamhällen,

väghållningsdistrikt och tingslag.

I olikhet med den direkta statsbeskattningen, där i och med taxeringen

tillika är bestämt, huru mycket som skall utgöras i skatt, är

den nuvarande kommunala beskattningen eu repartitionsbeskattning.

Uppskattningen ger här till resultat ett visst antal beskattningsenheter

såsom underlag för bidragsskyldighetens fördelning men avgör i övrigt

intet beträffande storleken av denna skyldighet. Denna betingas av och

växlar efter förhållandet mellan, å ena sidan, kommunens skattebebov och,

å andra sidan, antalet beskattningsenheter. Ur detta förhållande är det,

som det kommunala skatteproblemet hämtar sitt egentliga innehåll och

tillika får sin naturliga begränsning. Uppgiften måste nämligen från

dessa förutsättningar bliva dels att söka åstadkomma största möjliga utjämning

av det kommunala skattetrycket å de beskattningsföremål, som

ställas till kommunernas förfogande, och detta såväl inom varje kommun

för sig som ock vid jämförelse mellan skilda kommuner, dels också att

träffa anstalter i syfte att detta skattetryck, även absolut taget, hålles

inom tillbörliga gränser. En omläggning av beskattningsväsendet i

förstnämnda syfte har man brukat beteckna med ordet skattereglering.

Ett lättande av de särskilt skattetyngda kommunernas skattebördor benämnes

skatteutjämning.

Den stora olikheten i skattetrycket inom olika kommuner beror

till avsevärd del ytterst av kommunernas territoriella begränsning och

den därav föranledda ojämna tillgången på beskattningsföremål. Ju

större kommunerna gjordes, desto mera skulle olikheterna utjämnas.

Såsom ett steg i riktning mot en skatteutjämning på nu antytt

sätt kunna betecknas lagen den 13 juni 1919 (nr 293) om ordning och

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning samt lagen

samma dag (nr 294) om kommunalförbund.

Givetvis kan emellertid eu verklig lösning av skatteutjämningsfrågan

icke vinnas på denna väg. Kommunens område måste alltid förbliva

jämförelsevis begränsat, enär en sammanslagning av allt för stora områden

till en kommun av flera anledningar ej låter sig göra. För ernående

av en skatteutjämning måste därför vidtagas åtgärder, som avse direkt

bidrag eller understöd i eu eller annan form till kommunerna.

Härvid måste man emellertid beakta arten av de anordningar,

som skola bekostas av kommunerna. I den mån fråga är om tillgodoseende

av rent lokala intressen, torde väl nämligen kommunerna böra,

åtminstone såsom regel, även i sista hand vidkännas kostnaderna därför,

oavsett huruvida utgifterna äro större eller mindre. Det är egentligen

endast i fråga om kostnaderna för angelägenheter av mera allmänt

— närmast statligt — intresse, som kommunerna kunna anses hava befogade

anspråk på bidrag från det allmänna. Redan nu utgå betydande

anslag till kommunerna i form av bidrag till deras kostnader för vissa

dylika allmänna angelägenheter, såsom till skolväsendet m. m. Att enbart

genom dylika bidrag eller anslag till rikets samtliga kommuner bereda

tillräcklig lättnad för de fattigare kommunerna torde dock — åtminstone

för närvarande — icke vara praktiskt genomförbart. Ej heller synes det

låta sig göra att på staten eller kommuner av högre ordning överflytta

det direkta ombesörjandet av vederbörande angelägenheter. Av rent

praktiska skäl torde nämligen alltid åtminstone en del av desamma böra

i första haud ombesörjas av vederbörande primärkommuner, enär dessa,

såväl på grund av de kommunala myndigheternas kännedom om ortsförhållandena

som jämväl i övrigt, måste anses vara bäst skickade att på

ett ändamålsenligt och billigt sätt ombesörja respektive anordningar.

Härtill kommer, att det i åtskilliga fall knappast kan avgöras vilketdera

intresset, det kommunala eller det statliga, är övervägande, vadan ett

överflyttande från kommunerna av dem nu åvilande uppgifter redan av

denna grund är i dylika fall uteslutet.

I sista hand lärer därför i och för skatteutjämningen erfordras

direkt understöd till särskilt skattetyngda kommuner.

Emellertid är den nuvarande stora olikheten i skilda kommuners

skattebördor understundom delvis endast skenbar och beroende såväl på

ett mindre tillfredsställande taxeringsförfarande överhuvudtaget som

ock därpå, att gällande lagstiftning icke på ett lämpligt sätt fördelar

skattskyldigheten mellan de olika beskattningsföremålen, samt att i följd

härav skattetrycket inom skilda kommuner kommer att under i övrigt

s. 60 Kontrollera mot PDF

Skatteregie
rtngen.

60 Kungl. Maj ds proposition Nr 191.

likartade omständigheter te sig olika allt efter det förhållande, vari

de olika beskattningsföremålen förekomma inom respektive kommuner.

Givetvis kan och bör ett slutligt ordnande av skatteutjämningsfrågan icke

äga rum, innan sättet för fördelningen av utskylderna å medlemmarna

inom en och samma kommun blivit bestämt. Först efter det en skatt ereglering

genomförts, kan nämligen kommunens verkliga bidragsbehov

definitivt fastställas.

Därmed är emellertid icke sagt, att kommunernas behov av understöd

skall lämnas opåaktat, till dess skatteutjämningsfrågan kan slutligt

ordnas. Tvärtom avser jag att föreslå en utdebitering för skatteutjämningsändamål

av medel, som torde kunna antagas bliva för ändamålet

tillräckliga. Vad som sagts därom, att med en slutlig lösning

av utjämningsfrågan måste tillsvidare anstå, avser endast, att de enligt

föreliggande förslag för skatteutjämningsändamål inflytande medel tillsvidare

måste fördelas efter provisoriska grunder.

Vad angår skatteregleringen, så har man brukat uppdela kommunmedlemmarnas

bidragsskyldighet i allmän och speciell bidragsskyldighet.

Den senare fullgöres dels genom särskilda skatter, såsom hundskatt,

nöjesskatt in. in., dels ock genom särskilda avgifter till täckande av kostnaderna

för vissa kommunala anoi-dningar. Med allmän bidragsskyldighet

förstås kommunmedlemmarnas plikt att deltaga i fyllandet av kommunens

behov av skattemedel utöver vad som i övrigt influtit till kommunen.

Det nu föreliggande förslaget, avser att ordna kommunmedlemmarnas

allmänna bidragsskyldighet.

Däremot beröres av förslaget icke den speciella bidragsskyldigheten.

Frågan om rätt för kommunerna att upptaga särskilda skatter äger icke

sådant samband med det föreliggande ämnet, att densamma behöver nu

upptages. Intäkten av dylika skatter är närmast att jämföra med kommunens

inkomster av annat slag; skatterna inflyta med belopp, vars storlek

är oberoende av kommunens större eller mindre skattebehov. Vad angår

spörsmålet om kommunernas rätt att upptaga särskilda avgifter, så

är denna fråga föremål för särskild utredning och har därför av mig

nu lämnats å sido.

Att av särskilda orsaker det föreliggande förslaget i vissa avseenden

icke innefattar en slutlig lösning av frågan om kommunmedlemmarnas

allmänna bidragsskyldighet, skall av mig senare beröras.

Jag övergår härefter till att lämna vissa redogörelser till ett närmare

belysande av de frågor, vilka i detta sammanhang äro under omprövning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts •proposition Nr 191.

til

II. Översikt över kommuiialbeskattningeiis utveckling och

nuvarande gestaltning i Sverige.

Till en början torde jag böra meddela eu kortfattad historik över

kommunernas skatteväsen samt en översikt av nu gällande lagstiftning

i ämnet. Jag vill härvid nämna, att historiken utarbetats på grundvalen

av huvudsakligen tryckta källor, handböcker, kommittébetänkanden o. d.

Särskilt har beträffande äldre tid den av H. L. Rydin vid reservation till

skatteregleringskommittens den 13 september 1882 avgivna betänkande

fogade »P. M. angående det Svenska skatteväsendets utveckling» lagts

till grund för framställningen.

A. Kommunernas beskattningsrätt.

Ännu vid början av 1800-talet hade det svenska kommunallivet ej

höjt sig till någon självständig verksamhet. Städerna hade visserligen

självvalda styrelser men stodo dock i visst underordnat förhållande till

länsstyrelserna. Stadens angelägenheter — med undantag av de kyrkliga

— leddes huvudsakligen av magistraten, i vissa fall efter samråd

med stadens äldste, som utgjordes av en delegation av en särskild

invånarklass, borgerskapet. Denna korporations medlemmar, vilka hade

sig tillerkänt såsom privilegium uteslutande besittningsrätt till stadens

jord, hade även att ensamma bidraga till kostnaderna för styrelse

och förvaltning. Ordningen för bidragsskyldighetens fullgörande var

i lag bestämd, utan att någon kommunal självbestämningsrätt förefanns.

I första hand bestredos städernas utgifter av de avgifter, städerna

ägde upptaga för begagnande av vissa inrättningar (vägare- och mätarepenningar,

ståndpenningar, auktionsavgifter), som för handel Och rörelse

voro anbefallda, samt av särskilda indirekta skatter, såsom tolag och

andel i accis, vartill vissa städer voro berättigade. Förvaltningen av

stadens kyrkliga angelägenheter handhades av pastor och kyrkoråd samt

av församlingens till prästval berättigade invånare. I lag var uttryck
-

Histtrik.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj ds proposition Nr 191.

ligen bestämt, huru bidrag till kyrko- och prästgårdsbyggnad, prästerskapets

och kyrkobetjäntes avlöningar samt städernas åligganden i

avseende å undervisningen skulle utgöras. Dessa bidrag voro delvis av

personell natur och utgingo lika för alla; i övrigt gäldades de av borgerskapet

och fastighetsinnehavare efter särskilda för olika städer gällande

grunder. Fanns icke i lag eller förordning någon bestämmelse

om bidrags skyldighet till stadens utgifter av ena eller andra slaget,

berodde det på överenskommelse mellan vederbörande, om och på vad

sätt dylika bidrag skulle utgöras. Ingen kommunal myndighet ägde

makt att med förpliktande verkan fatta beslut, som ålade medborgare

någon skatt eller borgerlig tunga utöver vad lag uttryckligen stadgade.

Likasom i stad var det även på landet beroende av lagar och förordningar,

vad som skulle kunna såsom förpliktelse åläggas kommunens

medlemmar. Till häradet utgjordes vissa personliga tjänstbarheter, varjämte

förefanns bj^ggnadsskyldighet i fråga om häradets hus, tingshus

och häradshäkte samt gästgivaregård. Länsvis utgjordes bidrag

till sj ukvården. I övrigt var det socknarna, som voro bärare av

kommunala angelägenheter. Med undantag av fjärdingsmannabestyret

avsågo dessa egentligen kyrkliga frågor, såsom den i allmän lag stadgade

byggnadsskyldigheten beträffande kyrka, prästgård och fattigstuga

samt prästerskapets och kyrkobetjäntes avlöning. Bidragen härtill voro

antingen av personell natur eller utgingo efter matlag, mantal eller

jordens avkastning.

Under 1800-talet blevo emellertid allt flera frågor så småningom

underlagda kommunerna. Någon självständig beskattningsrätt i egentligmening

följde dock till en början ej därmed. Det var först på 1840- talet, som en mera väsentlig ändring härutinnan ägde rum. Då blevo

folkundervisning och fattigvård föremål för eu ingripande reglering.

Städer och socknar åladea att genomföra de av lagstiftningen

påbjudna föreskrifter och att själva bekosta därför erforderliga anordningar.

I sammanhang härmed skedde jämväl en reglering av skatteväsendet.

I fråga om folkskolorna fastslogs detta genom folkskolestadgan

den 18 juni 1842. Enligt denna, som gällde för både land

och stad, skulle folkskolebyggnad bekostas efter samma grunder som

kyrkobyggnad. För övrigt skulle vad som ej kunde täckas genom personliga

avgifter och vissa avgifter för skolbarnen uttagas i förhållande

till den allmänna bevillningen för egendom och inkomst, såvida ej annan

överenskommelse därom träffades. Dessa grundsatser erhöllo emellertid

en utvidgad tillämpning. Enligt förordningen den 29 augusti 1843

om socknestämmor i riket erhöllo nämligen kommunerna — både städer

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kunql. Mnj:U proposition Nr t .97. 63

och landsbygd — rätt att upptaga avgifter för de visserligen ännu begränsade

ändamål, som folio inom ramen för kommunernas verksamhetsområde.

Dessa avgifter skulle, i den mån ej särskilda normer för

deras utgörande voro bestämda, utgå efter mantalet eller, om sådant ej

vore åsatt, i visst förhållande till den allmänna bevillningen. Enligt förordningen

om fattigvården i riket den 25 maj 1847 skulle för fattigvården utgå

vissa personliga avgifter, men vad som utöver dessa och vissa särskilda inkomster

tarvades skulle uttagas efter samma grunder som övriga avgifter

till kommunen. De grunder, som föranledde dessa beskattningsnormer,

hade riksdagen i eu skrivelse den 12 juni 1841 betecknat på det sätt,

att för dem, som latun att innehava fastigheter vistades inom en kommun,

vore verkan av de anstalter, som vidtoges, beroende av vistelsens

större eller mindre långvarighet och därför i många fall snart övergående.

Dessa anstalter kunde av denna anledning- icke för dem vara

av samma vikt som för fastighetsinnehavare, vilka därvid måste taga i

betraktande ett för framtiden varaktigt bestående förhållande. Riksdagen

ansåge därför, att »fastigheterna fortfarande borde utgöra den huvudsakliga

grunden för delaktighet i de kommunala angelägenheterna».

Den kommunala beskattningen erhöll allt större betydelse i den

män den kommunala verksamheten utvidgades och nya slag av kommuner

tillkommo. Genom kommunallagarna den 21 mars 1862 och

vissa kort därefter utfärdade förordningar ordnades beskattningen efter

nya grunder. Då kommunernas myndighet utsträcktes utöver den förutvarande,

i det de erböllo rätt att besluta i alla gemensamma ordnings-

och hushållningsangelägenheter, såvitt det ej tillkomme offentlig

ämbetsmyndighet att handhava dem, utvidgades även deras beskattningsrätt.

Kommunerna berättigades att, efter vad deras behov ansågs fordra,

besluta utgifter och att för dessas bestridande ålägga sina medlemmar

utskylder efter viss bestämd grund. Därvid frångick man den förut

tillämpade grundsatsen att i första rummet beskatta fastigheterna.

Mantalet upphörde att utgöra grunden för kommunala utskylders utgörande

på landet, och i stad blev bevillning för fastighet likställd med

bevillning för inkomst. Jordbruksfastighet å landet blev dock fortfarande

starkare belastad än andra beskattningsföremål. Den sålunda

bestämda beskattningsgrunden skulle tillämpas, så snart ej särskild lag

bestämde annan norm för kommunalutskylds utgörande, dock med rätt

för stad och landsting att göra vissa modifikationer i utskyldens påläggande,

där särskilda förhållanden så fordrade. Till mått för beskattningen

på landet lades det s. k. fyrktalet, vilket beräknades så, att för

jordbruksfastighet påfördes 1 fyrk för varje 5 öres bevillning och för

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 191.

annan fastighet, frälseränta och andra beskattningsföremål 1 fyrk för

varje 10 öres bevillning. För kronans och allmänna inrättningars egendomar,

för vilka bevillning ej erlades, påfördes fyrktal efter de belopp,

som enligt de åsätta taxeringsvärdena skolat utgå, om bevillning utgjorts.

Det torde här böra anmärkas, att vid denna tid bevillningen

utgick efter en beräknad avkastning, beträffande jordbruksfastighet av

3 procent av taxeringsvärdet och beträffande annan fastighet och frälseränta

av 5 procent av taxeringsvärdet.

En utjämning av de kommunala skattebördorna på olika beskattningsföremål

ägde sedermera rum, i det att vissa av de särskilt lagstadgade

grunderna för kommunal bidragsskyldighet upphävdes. År

1866 blev sålunda kostnaden för fjärdingsmannabestyret, som förut legat a

jorden, fördelad på alla beskattningsföremål. Skyldigheten att bygga

kyrka, som tidigare ålegat endast i mantal satt jord, fördelades år 1876 på

alla fastigheter; och genom Kungl. Maj:ts kungörelse den 30 november 1876

stadgades, att bidrag till folkskolebyggnad, som, enligt vad nyss berörts,

utgått efter samma grund som i fråga om kyrkobyggnad, skulle utgöras

efter de för kommunalutskylder i allmänhet stadgade grunder. På

samma sätt skulle därefter de folkskoleavgifter utgå, som förut utgjorts

i förhållande till allmänna bevillningen — i vilket avseende sålunda en

skärpning av jordbruksfastigheternas bidragsplikt stipulerades. Åven

i fråga om kyrko- och prästgårdsbyggnader har därefter ändring skett,

i det att kostnaden för dessa i princip fördelats å samtliga beskattningsföremål.

Fyrktalssättningen förändrades, när bevillningen för jordbruksfastighet

år 1892 blev fördubblad, och fyrktal påfördes därefter lika för all

bevillning, ända tills fyrktalssättningen genom lag den 26 maj 1909 avskaffades

och kommunalskatt på landet liksom i städerna skulle utgå

direkt efter bevillningen.

Gällande be- Härmed övergår jag till nu gällande bestämmelser i fråga om korn
stämmelser.

munalbeskattningen.

Socken; ko- I fråga om deri borgerliga primärkommunen på landet stadgas i

^kommun,fj*” 1862 års förordning om kommunalstyrelse på landet, att vad kommunen

förvaltning, samfällt tillhör i fastighet, rörligt kapital eller inkomstgivande rättighet

ävensom medel, vilka staten kan hava kommunen beviljat, skall, där ej

annorlunda stadgats, anses såsom tillgång till betäckande av kommunens

gemensamma utgifter. Till bestridande av utgifter, som utöver dessa

tillgångar kunna till kommunens gemensamma gagn eller för särskilda

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj.tn proposition Nr 191.

dess behov erfordras, är en var bidragsskyldig, som inom kommunen, evad

han är där bosatt eller ej, äger eller brukar hemman, hemmansdel eller i

mantal satt jord eller från hemman under full äganderätt avsöndrad eller

till allmän bevillning för sig taxerad fastighet eller därstädes är taxerad

till allmän bevillning för inkomst. Enahanda skyldighet åligger bolag.

Jordägare eller boställsinnehavare, som åt landbo eller arrendator upplåtit

jord eller boställe, är från erläggande av kommunalutskylder därför befriad,

enär dessa utskyld er skola av brukaren erläggas. Skatten skall

utgöras i förhållande till inkomsten, beräknad för jordbruksfastighet till

6 kronor och för annan fastighet till 5 kronor för varje fulla ett hundra

kronor av taxeringsvärdet jämlikt senast fastställda taxeringslängd, samt

i fråga om inkomst av kapital och arbete till det belopp, för vilket bevillning

till staten skall enligt samma taxeringslängd erläggas. Beträffande

fastighet, för vilken bevillning ej erlägges, påföras kommunalutskylder

endast för jordbruksfastighet samt för kronopark, som bildats av mark,

inköpt åt kronan efter 1874 års början, eller av staten tillhörig jordbruksdomän

eller del av sådan. Inkomst av arrende av jordbruksfastighet,

för vilken bevillning ej erlägges, skall ej tagas i beräkning vid debitering

av kommunalutskylderna, I fråga om iöntagare, som tillika innehar boställe,

skall inkomst av bostället, för vilket enligt ovan anförda grunder

kommunalutskylder utgöras, icke vid dessa utskylders påförande inräknas

i lönen. Där i lag eller allmän författning varit stadgat, att kommnnalutskyld

endast från vissa av nyss angivna beskattningsföremål skall

utgå eller att för deltagande i sådan utskyld andra grunder för skattskyldigheten

skola följas, eller att vi-sa från skattskyldighet till kommunen

eljest befriade medlemmar skola till fyllande av särskilda behov

bidraga, skall vad sålunda förordnats lända till efterrättelse.

På inkomstsidan i kommunens budget skola i första hand uppföras

intäkter av fastigheter, kapital, fonder, tillfälliga gåvor o. d.

Därefter upptages vad som kan hava tillflutit kommunens kassa i form

av särskilda avgifter och skatter, såsom bropenningar, hundskatt, nöjesskatt

och skogsaccismedel, de senare dock endast i viss ordning, varför nedan

skall närmare redogöras. För viss av kommunen bekostad fattigvård

m. m. åtnjntes av staten eller landstinget ersättning, som brukar beräknas

å inkomstsidan. Vanligt är även, att i de kommunala staterna

såsom inkomst upptagas pensioner, som tillkomma fattighjon, samt

inkomst av fattighjons arbete hos främmande. Då några''efter särskilda

grunder utgående bidrag för ändamål, som falla inom den

borgerliga primärkommunens på landet verksamhet — om man frånser

stadsliknande samhällen, varom mera nedan — icke torde förefinnas,

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.) 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

Municipalsamhälle;

köping

utan egen

kommunal

förvaltning.

Stad.

66 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

hava dessa kommuner att besluta om utdebitering på de skattskyldiga

av de belopp, som utöver de nu omnämnda inkomsterna

erfordras för att täcka kommunernas utgifter. Därvid iakttagas dock de

modifikationer, varom på antytt sätt förordningen om kommunalstyrelse

på landet innehåller föreskrifter.

En självständig beskattningsrätt tillkommer municipalsamhälle samt

köping, vilken icke utgör egen kommun, för de utgifter, som erfordras för

municipalsamhällets eller köpingens egen verksamhet. Denna beskattningsrätt

inkräktar givetvis icke på huvudkommunens egen beskattningsrätt.

I 1862 års förordning om kommunalstyrelse i stad stadgas beträffande

städernas beskattningsrätt för borgerliga ändamål samma huvudprinciper,

som gälla för de borgerliga primärkommunerna på landet. Dock

gälla därutöver vissa särskilda bestämmelser. Personliga tjänstbarheter,

vilka inom en stad utgjorts efter förut antagna grunder, må fortfarande, till

dess annorlunda förordnas, efter samma grunder utgöras. Skulle i andra

fall an de i lag uttryckligen bestämda förslag väckas, att vissa till

staden skattskyldiga böra i fråga om uttaxering av utskyld föi visst

ändamål antingen helt och hållet från bidrag befrias eller däri vinna

nedsättning, kan beslut därom i viss ordning fattas. Dock må . ej

på dylikt sätt påläggas personlig eller efter matlag utgående avgift.

Att en stor del av den förr bestående särskilda bidragsskyldiglieten i

städerna genom s. k. likställighetsöverenskommelser upphört, skall nedan

beröras.

Stadens utgifter täckas liksom i den borgerliga primärkommunen

på landet i första hand av särskilda inkomster av fastigheter, gas- och

elektricitetsverk, vattenledningar samt andra liknande kommunala an]äggningar,

kapital, fonder, särskilda gåvor etc. I andra hand komma

inkomster av särskilda rättigheter, skatter, avgifter och bidrag. Till inkomstgivande

rättigheter höra företrädesvis sådana förmåner, som genom

privilegier tillerkänts vissa städer, såsom boupptecknings- och arvskiftesprocent

samt danaarv, men därjämte rätt till böter o. d. Såsom skatter

komma i betraktande hundskatt, nöjesskatt och skogsapel. Till avgifter

äro att räkna vågpenningar, hamnavgifter m. fl. Särskilda bidrag lämna

fastighetsägare i större eller mindre utsträckning till gators underhåll,

lösen av gatumark m. m. Såsom statsanslag komma först i betraktande

de medel, som beretts städer såsom ersättning för till statsverket indragna

rättigheter. Dit höra i främsta rummet de så kallade tolagsersätt
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj:ts proposition Nr 191. 67

uingama samt ersättningarna för mistade brännvinsförsäljniugsmedel. L

fråga om stats- och landstingsbidrag till fattig- och sjukvård gäller vad

ovan anförts beträffande landet — dock att givetvis städer, som ej lyda

under landsting, ej erhålla bidrag från dessa. Vad särskilt angår städer,

som ej deltaga i landsting, åtnjuta de vissa inkomster, som eljest tillkomma

landsting, såsom personliga sjukvårdsavgifter, bidrag till skjutsentreprenader

in. m. Genom utdebitering efter allmänna bevillningen

uttagas slutligen de belopp, som utöver de nu nämnda erfordras till

täckande av stadens utgifter.

Under den kyrkliga kommunens förvaltning, både å land och i stad Kyrkofana»*

höra frågor om kyrko- och skolväsen, däri inbegripna frågor om församUnga-

och skolbibliotek; dock att i vissa städer beträffande skolväsendet gälla

särskilda bestämmelser, som jag emellertid här torde kunna förbigå. I förordningen

den 21 mars 1862 om kyrkostämma samt kyrko- och skolråd

stadgas i fråga om den kyrkliga kommunens beskattningsrätt, att avgifter,

varom kyrkostämma beslutar, skola, utom i de fall, för vilka

annorlunda är i lag eller författning stadgat, utgå på sätt om bidragtill

kommuns gemensamma utgifter är stadgat i förordningarna om

kommunalstyrelse på landet och i stad. Personliga eller matlagsavgifter

få icke, utöver vad lag uttryckligen medgiver, av kyrkostämma beslutas.

Vissa främmande trosbekännare åtnjuta lindring i skattskyldigheten till

kyrkan, men de kyrkliga kommunerna erhålla ersättning av statsmedel

för de skatteintäkter, varom de sålunda gå miste. Särskilda föreskrifter

gälla i fråga om bidrag till prästerskapets avlöning. Beträffande folkskoleväsendet

är att märka, dels att kommunerna äga viss rätt att upptaga

personliga avgifter, dels att en avsevärd del av lärarpersonalens

löner betalas av statsmedel. Vad som ytterligare erfordras utdebiteras

i förhållande till allmänna bevillningen. Detta gäller numera även i

fråga om kyrkas och prästgårds byggande och underhåll; dock att särskilda

privilegier härvidlag kunna föranleda undantag.

Häradet är, såsom nyss berörts, sedan gammalt bärare av vissa Tingslag.

kommunala åligganden. I 1734 års lag stadgas, att »tingsbyggning skall

vart härad bygga efter gård atalet». Numera är det emellertid icke häradet

som sådant utan tingslaget, som »tingsbyggningen», d. v. s. byggande av

tingshus och härads fängelse, åligger. Och även grundvalen för byggnadsskyldigheten

har blivit omlagd. Första steget i denna riktning togs år

1884, då det stadgades, att kostnaden därför skulle gäldas av dem, som

i tingslaget betalade kommunalskatt, för fastighet efter hela och för andra

s. 68 Kontrollera mot PDF

Väghållning!-

distrikt.

68 Kungl. Majds proposition Nr 191.

beskattningsföremål efter en fjärdedel av därå belöpande fyrktal. År 1905

ändrades detta därhän, att alla beskattningsföremål skulle deltaga lika. I

överensstämmelse med denna grundsats har sedermera i lag den 5 juni

1909 förordnats, att i kostnaden för uppförande av tingshus och häradsfängelse

skola alla de, vilka inom tingslaget erlägga kommunalutskylder,

deltaga efter de grunder, som för sådana utskylders utgörande i allmänhet

äro stadgade. Någon verklig representation för häradet finnes emellertid

icke. Ombud utses av kommunalstämma för att inför häradsrätten besluta

i hithörande frågor. Uppbörden av ifrågavarande medel sker än

i samband med kronouppbörden än i sammanhang med kommunernas

egen uppbörd.

Enligt 1734 års lag var det allmänna väghållniwgslesräret på

landet fäst uteslutande vid den i mantal satta jorden. Besväret ålåg

häradssamfälligheterna utan något statens deltagande i detsamma. Inom

samfälligheten fördelades besväret efter mantal och utgjordes, åtminstone

vad angår vägunderhållet, uteslutande genom arbete in natura efter vägdelning.

Genom särskilda författningar på 1700- och 1800-talen undergingo

visserligen åtskilliga detaljer i väglagstiftningen ändring. Men

huvuddragen bibehöllos alltjämt, och i sj^sbmets grundval, vägbesvärets

fördelning allenast på den i mantal satta jorden, gjordes ingen ändring

förrän genom lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet. Sedermera hava dock väsentliga ändringar i

denna lag skett.

Varje härad utgör i regel allt fortfarande ett väghållningsdistrikt.

Vägunderhåll in natura, varmed förstås arbetet för vägs hållande i laggill

skick, åligger all jordbruksfastighet med undantag av staten eller menighet

tillhöriga allmänningsskogar och utgöres efter i särskild ordningverkställd

vägdelning. De beskattningsföremål, vilka icke utgöra vägunderhåll

in natura, bidraga till väghållningen allenast med penningar, som

ingå till en för väghållningsdistriktet gemensam vägkassa. Denna s. k.

vägskatt utgår efter vägfyrk med iakttagande därav, att jordbruksfastighet,

med undantag av staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar,

påföres en vägfyrk för varje 100 kronor av taxeringsvärdet,

att dessa skogar påföres en vägfyrk för varje 150 kronor av taxeringsvärdet,

att frälseränta samt annan fastighet påföres en vägfyrk för varje

200 kronor av taxeringsvärdet, samt att inkomst påföres en vägfyrk för

varje 30 kronor av den beskattningsbara andelen därav. Vägskatten

debiteras och uppbäres antingen i sammanhang med kronoskatten eller

genom kommunalnämnden eller genom utsedda förtroendemän. För de

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungi. Maj:ts proposition Nr 191.

bidrag, 00m kunna tillkomma vägkassan från Btaten och landstinget, skall

jag sedermera något redogöra.

Under landstingens verksamhetsområde falla för länet gemensamma Landstingsangelägenheter,

vilka avse den allmänna hushållningen, jordbrukets område.

och andra näringars utveckling, anstalter för kommunikationsväsendets

befordrande, hälsovård, undervisning, allmän ordning och säkerhet m. m.

Med avseende å sättet för täckande av kostnaderna härför stadgas

i förordningen om landsting den 21 mars 1862 följande. I fråga

om bestämmande av avgifter eller arbetsbidrag för sådana företag

eller åtgärder, till vilka bidrag böra enligt lag från hemman och

fastighet utgå eller i avseende å vilka andra grunder för kostnadernas

uttaxering äro fastställda, gäller till efterrättelse vad därom är stadgat.

I ön-igt må landstinget, med avseende på ett ifrågaställt företags beskaffenhet,

särskilt bestämma grunden för uttaxering av de medel, som

för dess utförande erfordras. Dock får, med undantag för den särskilt

stadgade sjukvårdsavgiften, ingen personlig eller efter matlag utgående

avgift av landstinget beslutas. I de fall, då icke några sådana bestämmelser

finnas meddelade, böra de avgifter, som av landstinget till uttaxering

beslutats, utgöras i förhållande till allmänna bevillningen. Beträffande

fastighet, för vilken bevillning ej erlägges, påföres landstingsskatt endast

för jordbruksfastighet samt för kronopark, som bildats antingen av

mark, inköpt åt kronan efter 1874 års början, eller av staten tillhörig

jordbruksdomän eller del av sådan. Inkomst av arrende av sådan jordbruksfastighet,

för vilken bevillning ej erlägges, skall ej vid påförande

av landstingsskatt tagas i beräkning. Efter särskilda normer utgår till

landstinget den personliga sjukvårdsavgiften. Från staten erhålles ett

belopp, motsvarande den bevillning, som utgår i de under landstinget

lydande kommuner, ersättning för brännvinsförsäljningsmedel samt vissa

bidrag till särskilda ändamål såsom till tuberkulossjukvården, veterinäravlöningar,

polisväsende, småskoleseminarier, sinnesslöanstalter m. m.

I den mån landstingets inkomster ej förslå till täckande av dess utgifter,

utdebiteras s. k. landstingsskatt i förhållande till bevillningen.

Landstingsområdena samt i landsting icke deltagande städer äro

jämväl. distrikt för utgörande av entreprenadbidrag till skjutsanstalter,

vilka bidrag utgå i förhållande till allmänna bevillningen. Dessa medel

inflyta emellertid till länsstyrelserna.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kommunal
förbund.

Fattigvård*■

samhälle.

Kungl. Maj:ts proposition Kr 191.

Ehuru icke utgörande kommuner i egentlig mening torde även

de så kallade lommunalförbunden böra här omnämnas.

I samband med förslaget till lag om ordning och villkor för ändring

i ..kommunal och ecklesiastik indelning antog 1919 års lagtima riksdag

jämväl förslag till lag om kommunalförbund, varefter författning i

ämnet utfärdades den 13 juni 1919, nr 294. Enligt denna lag få städer,

landskommuner, köpingar och municipalsamhällen för handhavande av

kommunal förvaltningsuppgift sammansluta sig till kommunalförbund.

Fattigvårdssamhälle, som utgöres av flera kommuner, är i fråga om rätt

att ingå i kommunalförbund likställt med kommun. Sammanslutning av

berörda art kan även ske mellan landstingskommuner samt mellan landstingskommun

och stad. I en särskild förbundsordning skola bestämmas

bland annat grunder för och begränsning av medlems skyldighet att tillhandahålla

medel för förbundsverksamhetens ordnande och fortsatta bedrivande.

Någon självständig beskattningsrätt tillkommer icke kommunalförbundet.

Befinnes kommunalförbund sakna tillgång till gäldande

av skuld, äro förbuudsmedlemmarna skyldiga att täcka bristen. Om den

uttaxering på medlemmarna, som av sådan anledning må erfordras, äger

Kungl. Maj:ts befallningshavande förordna efter de grunder, som må

vara i förbundsordningen bestämda eller eljest prövas skäliga.

Såsom ett särskilt slag av kommunalförbund torde böra betraktas

de kommunala sammanslutningar för fattig vårdsändamål, varom lagen om

fattigvården den 14 juni 1918 (nr 422) innehåller bestämmelser (ändrade

och kompletterade genom lag den 13 juni 1919, nr 298), Tva eller flera

kommuner å landet kunna förenas till ett fattigvårdssamhälle. Beslut om

dylik förening fattas av Konungen, som i vissa undantagsfall kan förordna

om dylik sammanslutning, även utan att vederbörande kommuner därom

gjort framställning. Fattigvårdssamhälle av denna art anses såsom eu

kommun i fråga om vad till fattigvården hörer; och skall till följd härav

vad i fråga om fattigvårdssamhälle, bestående av en kommun, är stadgat

i tillämpliga delar lända till efterrättelse vid behandlingen av samhällets

angelägenheter. Uttaxering, som fattigvårdsstämma beslutat, skall anmälas

hos de särskilda kommunernas kommunalnämnder, vilka det åligger

att verkställa debitering och uppbörd av dessa avgifter i samband med

övriga kommunalutskylder. Ett av flera kommuner bestående fattigvårdssamhälle

har sålunda en fullt självständig beskattningsrätt. Det

utgör en specialkommun, vars utgifter, i den mån de ej täckas av särskilda

inkomster, fördelas å samtliga skattskyldiga med en gemensam

utdebiteringsprocent på grundval av allmänna bevillningen.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition AV 191.

71

B. Allmänna och speciella kommunala skatter.

Såsom av det redan anförda framgår, grundar sig den allmänna

kommunala beskattningen å taxeringen till bevillning. En närmare redogörelse

för den allmänna kommunala beskattningen blir därför i verkligheten

ett återgivande av do om bevillningen gällande bestämmelser,

ehuru dessa formellt höra till statsbeskattningens område.

I den historiska översikt, jag vill lämna över bevillningens utveck^

hng, går jag ej längre tillbaka än till den tid, då bevillningen först

tick betydelse för kommunalbeskattningen. Jag erinrar därom, att detta

skedde genom 1842 års folkskolestadga.

Aid denna tid gällde bevillningsförordningen den 8 juni 1841, vilken

i huvudsak var baserad på principer, som genomförts redan år 1812.

Bestämmelser om den allmänna bevillningen upptogos i förordningen i tre

särskilda artiklar, av vilka den första avsåg personlig skyddsavgift, den

tredje avgift för karaktärsfullmakter. Bestämmelser om den bevillning,

varefter kommunalskatt utgick, upptogos i andra artikeln, som avsåg

avgift av lön, egendom och rörelse m. m. Enligt denna artikel uppdelades

bevillningen under följande rubriker: 1) avgift av ämbets- och

tjänstemän samt betjänte m fl., 2) bevillning av städerna, 3) av jordbruket,

4) av bergverken så ock av särskilda manufakturier, fabriker,

verk och inrättningar på landet, 5) av kvarnar och flera inrättningar,

6) av fiskerier, 7) av kapitaler, aktiebolag, associationer, societeter, kassor,

verk, hypoteks- och andra allmänna inrättningar, 8) av testamenten,

gåvor, fideikommiss, arv, fynd och vinstmedel. Av denna rubricering i

andra artikeln av bevillningsförordningen skulle man möjligen vara böjd

att draga den slutsats, att i systemet inginge såväl subjekt- som objektskatter.

Så var emellertid icke förhållandet. Bevillningen avsåg att

träffa inkomsterna som sådana, oavsett vem som uppbar dem. Uet var

företrädesvis de olika metoderna för inkomstens beräkning, som betingade

den anförda indelningen. I fråga om de under de särskilda rubrikerna

upptagna avgifter må anföras följande.

1) Alla ämbets- och tjänstemän samt betjänte av hov-, civil-,

minister-, militär- och ecklesiastikstaterna ävensom vid övriga allmänna

verk, privilegierade bolag och inrättningar i städer och på landet skulle

Allmänna

kommunala

skatter.

Historik.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72 Rungl. Majds proposition Nr 191.

för sin sammanräknade lön betala viss avgift, som för löner mellan 200

och 400 kronor beräknades efter 1 rdr för hundra och för högre inkomster

efter stigande skala, så att av alla löner, som överstego 1,200

kronor, skulle erläggas 3 rdr för hundra. De, vilkas sammanlagda inkomster

ej överstego 200 rdr, voro från bevillning fria. Åtnjöt någon

inkomster på flera ställen, skulle han pa ett ställe taxeras. Inkomst,

som ämbets- eller tjänsteman åtnjöt av enskilda uppdrag, skulle ej

sammanläggas med löneinkomsten utan beskattas särskilt efter o rdr för

hundra. Inkomst av boställen däremot skulle, beräknad till 4 procent

av taxeringsvärdet, inräknas i löneförmånerna.

2) Bevillning av städerna skulle utgöras av näringsidkare med 5

rdr för hundra av den inkomst, de under nästföregående år åtnjutit,

med rätt till avdrag endast av avlöning och arbetskostnad i och för

rörelsen samt med avseende å bevisligen lidna förluster. Med hänsyn

till den nyss antydda svårigheten att rätt träffa den verkliga inkomsten

fastställdes tillika för dem, som idkade annan näring än jordbruk, ett

minimum, varunder ej inkomsten fick sättas eller bevillningsavgiften

utgöras. Så sammanfördes i en grupp med klassvis påförda minimiavgifter

handlande, skeppsredare och fabrikörer m. fl., vilkas rörelse

huvudsakligen berodde av utrikes handel. En annan grupp med ett

flertal olika klasser utgjorde hantverkare, manufakturister och andra

borgare än de förut omnämnda. Dessa skulle erlägga fem för hundra

av sin inkomst, som klassvis bestämts till olika minimibelopp. Härjämte

uppräknades i alfabetisk förteckning särskilda klasser av yrkesidkare,

som ej bedrevo näring i egentlig mening, jämte den minsta avgift var

och en av dessa skulle inom sin klass erlägga. I vissa fall voro olika

minimibelopp bestämda för olika städer med hänsyn till deras storlek.

Befriade från bevillning voro, bland annat, daglönare med flera minderåriga

barn samt kvinnor med arbete mot daglön. För fastighet i stad

erlades bevillning med två för hundra av taxeringsvärdet.

3) Vad beträffade jordbruk å landet skulle bevillning erläggas med

2 rdr för tusen av det uppskattade värdet av fast egendom, som med

äganderätt innehades. För kronohemman och andra hemman, som innehades

med åborätt, erlade åbon bevillning, som om han vant ägare.

Arrendator, landhor och hälftenbrukare voro befriade från bevillning

erläggande. Efter samma norm som för jordbruk å landet utgick

även bevillning för frälseräntor, som uppskattades till sitt efter 5 procent

kapitaliserade värde.

4) I fråga om bevillning av bergverk, manufaktur^, fabriker, verk

och inrättningar på landet gällde i allmänhet såsom regel, att den an
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition Nr 191. 78

lugna rena avkastningen skulle kapitaliseras efter o procent och att för

det sålunda beräknade kapitalvärdet skulle erläggas en avgift likasom

för jordbruksfastighet. Vissa verk klassificerades, och för dem bestämdes

viss avgift efter den klass, vartill de borde hänföras, förutsatt, att

ej inkomsten bevisligen uppgick till högre belopp, i vilket fall bevillningen

utgick med 5 rdr för hundra av inkomsten. För andra åter

bestämdes viss avgift per vikt eller mått av den tillverkade varan.

1 nder denna rubrik upptogos även i olika klasser med fixerade avgifter

hantverkare, handlande, yrkesutövare, arbetsfolk in. fl. på landet.

5) Bevillning av kvarnar in. fl. inrättningar skulle utgå efter

huvudsakligen samma grunder som i fråga om bergverk.

6) Fiskerier, som utgjorde särskilda i jordeboken upptagna lägenheter,

skulle beskattas lika med jordbruksfastighet.

7) »Aktiebolag, privatbanker, associationer, societeter, verk, hypoteksoch

andra allmänna inrättningar» skulle utgöra bevillning med 5 procent

av utdelningen. 1 fråga om inkomst av kapital stadgades följande.

Då av fastigheter efter deras värde samt av handel, näring och rörelse

efter inkomsten bevillning utginge utan allt avdrag för gäld, komme

icke de intecknade och i rörelsen insatta kapitalen, såsom enligt ovanberörda

grund redan till bevillning beskattade, att i sådant avseende

särskilt upptagas. Som likväl låntagaren endast förskottsvis erlade den

bevillning, vilken belöpte å utlånta medel, vore det hans ovillkorliga

rätt att återfå detta förskott av långivaren med 5 procent av räntan

för alla utlånta kapital utan avseende på om de voro inteckuade eller

icke, så framt nämligen räntan vore till mer än 5 procent bestämd.

Låntagaren skulle åtnjuta detta avdrag vid varje räntebetalning och

giva kvitto därå. Vägrade långivare detta avdrag eller beträddes han med

åtgärder, som åsyftade gäldenärens betungande i detta avseende, skulle

han anses lika med den, som toge högre ränta, än lag bjöde. Samma

stadgande gällde ock för alla kassor, som njöte mer än fem för hundra

av utlånta medel, med undantag dock för sparbanker, diskonter och

fattigkassor.

8) Bevillning av testamente, gåva och fideikommiss av lös och

fast egendom utgick med sex för hundra, då det givna uppgick i värde

till 300 riksdaler eller därutöver. Närmare släktingar och vissa inrättningar

voro dock härifrån undantagna. För fynd utgick bevillning med

fem för hundra, för lotterivinst och dylikt med fem för hundra, om

vinsten utgjorde från 10 till och med 50 rdr, men för högre vinster med

15 procent, Från vinsten skulle avdragas det insatta beloppet.

Fin artikel i bevillningsförordningen handlade om uppbörd, avBihang

till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 158 höft. (Nr 191.) 10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

kortning, undantag och lindring samt redogörelse. Ett särskilt intresse

synas bestämmelserna om undantag och lindring erbjuda. Förut

har berörts viss skattefrihet, som tillkom vissa i allmän tjänst varande

personer. Utöver vad härom redan anförts må framhållas, att i allmänhet

personer, som kunde antagas vara synnerligen litet bemedlade,

voro fria från bevillning. Sammalunda var förhållandet med inkomst

av nyttiga uppfinningar, inkomst av statens och andra allmänna byggnader

samt viss stadsjord m. m., viss inkomst för skolinrättningar o. s. v.

I fråga om bolag stadgades särskilt, att, sedan bevillning ålagts dessa

genom avgift å utdelningen, kunde vidare bevillning ej påföras de synbara

tillhörigheterna under bolagen såsom redan beskattade. Lindring

i bevillningen tillkom i viss utsträckning den mindre bemedlade allmogebefolkningen

samt stadsbefolkningen, utom borgare, i förhållande till

barnantal m. m.

Vissa detaljer i sålunda gällande bestämmelser ändrades genom

partiella reformer. Genom bevillningsförordningen den 17 maj 18G1

skedde emellertid eu genomgripande förändring i dittills ‘gällande beskattningsgrunder.

Bestämmelserna förenklades. Enligt 2 artikeln av

förordningen, som motsvarade samma artikel i 1841 års författning,

skulle bevillningen vara av två olika slag, dels av fastighet, för vilken

bevillning skulle utgöras efter dess uppskattade värde, dels av inkomst

att utgå i förhållande till inkomsten, oberoende av inkomstkällan,

där den ej var jordbruk eller fastighet. Inkomst av kapital påfördes

nu bevillning likasom all annan inkomst; den förut gällande klassificeringen

av särskilda slag av yrken med därtill hörande minimiavgifter

upphörde likasom även kapitaliseringen av inkomster av

bergverk, bruk, fabriker och kvarnar till ett visst taxeringsvärde, varför

ägan deråttsavgift utgjordes. Vad som var inkomst av rörelse och

ej antogs vara omedelbar avkastning av fast egendom fick sig inkomstbevillning

ålagd. Vid bevillningsavgiftens bestämmande utgick man från

den grundsatsen, att 1 procent skulle erläggas av den antagliga inkomsten,

samt att fastighetsbevillningen skulle bestämmas till likaledes

1 procent av fastighetens antagliga avkastning, beräknad till 3 procent

av jordbruksfastighets taxeringsvärde och 5 procent av annan fastighets

taxerade värde. Den lättnad och befrielse, som förr tillkommit endast

de i allmän tjänst varande personer, utsträcktes till alla, vilkas inkomst

ej uppgick till visst belopp. All inkomst av kapital och arbete åtnjöt

vid bevillnings utgörande avdrag med 300 kronor, då den understeg

1,800 kronor; därest inkomsten ej uppgick till 400 kronor, utgjordes

■ej bevillning.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj.is proposition Nr 191.

Don bevillningsförordning av den 14 september 1883, som var

ett resultat av den s. k. stora skatteregleringskommitténs arbete, innehöll väl

i formellt avseende betydande förändringar, men dess principer och dess

huvudsakliga innehåll överensstämde med 1861 års förordning. Dock

är att märka, att bestämmelserna om personlig skyddsavgift, om bevillning

av gåva, testamente, fideikommiss, arv och fynd m. m. avförts

ur bevillningsförordning^], som avsåg blott bevillning av fast

egendom samt av inkomst.

I samband med grundskatternas avskrivning höjdes genom Kungl.

Maj:ts kungörelse den 2 december 1892 bevillningen för jordbruksfastighet

att för framtiden utgå med 6 öre för .100 kronor av taxeringsvärdet.

Några mera betydande förändringar i fråga om bevillningen hava vallande

därefter ej ägt rum förrän genom nu gällande förordning angå- bestilmmel>,r

ende bevillning av fast egendom samt av inkomst den 28 oktober 1910.

Genom den skattereform, som vid 1910 års riksdag genomfördes, löstes

i realiteten om ock ej formellt kommunalbeskattningen från sitt samband

med statsbeskattningen. Alltifrån 1903 hade en väsentlig del av

den direkta statsskatten uttagits genom en särskild inkomstskatt, som

dock fått en mera provisorisk gestaltning i avbidan på den fullständigare

reform av statsbeskattningen, vilken år 1910 genomfördes. Den

egentliga direkta statsskatten utgår numera i enlighet med bestämmelserna

i förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt.

Bevillningen har nedsatts till en tiondel av sitt förra belopp.

Den skall fortfarande inflyta till statskassan men därifrån åter oavkortad

utbetalas till landstingen och med dem likställda städer, varigenom

skatten till dem i samma mån nedsättes. Bevillningen har sålunda

numera sin enda betydelse såsom underlag för den kommunala skattskyldigheten.

Bestämmelserna om taxeringsförfarandet och taxeringsmyndigheter

hava inrymts i en särskild författning, som avser såväl bevillningstaxeringen

som inkomst- och förmögenhetsskattetaxeringen.

I fråga om bevillningen gäller, såsom nyss nämnts, med vissa änd- Bevillning*- ringar förordningen angående bevillning av fäst egendom samt av inkomst f«rordniDden

28 oktober 1910. T olika kapitel av denna förordning behandlas gen''

bevillning av fast egendom och bevillning för inkomst av kapital och

arbete. I ett särskilt kapitel lämnas stadganden om grunderna för inkomsternas

beräknande. Slutligen givas bestämmelser om efterbeskattning

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungi. Maj.is proposition Nr 191.

samt om beskattningsort m. m. I särskilda anvisningar till ledning vid

taxeringen meddelas, bland annat, föreskrifter om dels uppskattning av

fäst egendoms värde, dels uppskattning av inkomst av rörelse m. m.,

dels uppskattning av inkomst utav arbetsanställning, tjänst eller pension.

I den redogörelse för bevillningsförordningens innehåll, jag här skall

lämna, förbigår jag vissa detaljer, för vilka jag emellertid sedermera

torde få redogöra i annat sammanhang.

För afl inom riket belägen fast egendom, vartill ock räknas,

frälseränta, skall med vissa nedan angivna undantag bevillning utgöras

efter fastighetens uppskattade värde. Bevillningen utgör för jordbruksfastighet

6/io öre för hundra kronor och för annan fastighet, vartill

räknas frälseränta, 5/10 öre för hundra kronor av taxeringsvärdet. Bevillningen

erlägges i regel av ägaren utom i vissa fall, då det åligger

innehavaren att utgöra bevillningen, nämligen i fråga om jordegendom,

som är med stadgad åborätt eller viss annan mera varaktig rätt upplåten,

lägenhet, som är avsöndrad på livstid eller på viss tid, samt fastighet,

som är upplåten till boställe eller eljest på lön anslagen, därest ägaren

är fri från fastighetsbevillning och hela fastigheten är åt endast en

person upplåten. Värdet av fast egendom bestämmes vart femte år

med ledning av de om varje särskild egendoms storlek, beskaffenhet

och avkastning inhämtade upplysningar samt erhållna uppgifter om

areal och olika ägoslag samt arrende- eller hyresavgifter, köpeavhandlingar

och värderingar för egendomens belåning eller försäkrande mot

brandskada. Frälseränta uppskattas till tjugu gånger dess efter markegångspris

beräknade belopp. Fastighetsbevillning erlägges icke av

staten. Lärdoms- och undervisningsanstalter samt barmhärtighetsinrättningar

äro fria från fastighetsbevillning för dem tillhöriga allmänna

platser, tomter och byggnader, likaså kommuner och andra menigheter

för dylika fastigheter, som ligga inom deras - eget område; befrielsen

njutes till godo endast i den mån, dessa fastigheter ej giva sina ägare

någon inkomst. I samma utsträckning förefinnes frihet från bevillning

för regementen och officerskårer beträffande deras vid mötesplatser, till

begagnande under mötena uppförda byggnader, för nykterhetsföreningar

beträffande dem tillhöriga byggnader för deras verksamhet samt slutligen

för enskilda personer och samfund i fråga om dem tillhöriga kyrkor

och bönehus. Ägare av kanal, järnväg, annan farväg, farled eller flottled

erlägger ej bevillning för mark, som upptages av anläggningen,

ej heller för själva kanal- och vägbyggnaden med tillhörande stationshus

o. d. Bevillningsfri är vidare lägenhet med tillhörande åbyggnad,

då lägenhetens huvudsakliga värde består av åbvggnaden och ej

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Mnj:ts proposition Nr Uti.

överstiger 500 kronor, förutsatt att lägenhetens innehavare eller, om

han är gift, den andra maken ej el jest erlägger bevillning eller åtnjuter

inkomst till visst belopp. Stärbhus kan slutligen under särskilda ömmande

omständigheter, därest behållningen i boet ej överstiger 10,000 kronor,

befrias från bevillning för fastighet, som tillhört den avlidne. YTid uppskattning

av fastighet skiljes mellan jordbruksfastighet och annan fastighet.

I fråga om jordbruksfastighet skall såsom regel särskilt värde åsättas

varje kameral enhet eller, om densamma består av två eller flera brukningsdelar

eller avsöndring av jord därifrån ägt rum, varje sådan brukningsdel

eller jordavsöndring. I fråga om annan fastighet skola i åtskilliga

fall skilda taxeringsvärden åsättas mark och byggnader. Fiske,

som är i jordebok särskilt upptaget, samt frälseränta taxeras för sig.

Såsom inkomst enligt bevillningsförordningen taxeras med undantag

och efter avdrag, som nedan skola beröras, skattskyldigs årsintäkter

i penningar eller penningars värde av kapital och arbete. Från taxering

undantagas vissa närmare specificerade intäkter, vilka anses innefatta

kapitalförvärv, såsom förvärv genom giftorätt, arv, testamente, gåva och

dylikt, vinst å icke yrkesmässig avyttring av fäst eller lös egendom, som

tillfallit säljaren annorledes än genom köp eller byte eller ock av honom

förvärvats genom köp eller byte och varit i hans ägo, om det är

fäst egendom, minst tio år och eljest minst fem år, olycksfallsersättning,

utfällande liv- eller kapitalförsäkring o. d. Ej heller

räknas såsom inkomst vad som av staten anvisats till bestridande av de

med erhållna tjänster eller uppdrag förenade särskilda kostnader. Skattskyldigheten

avser närmast föregående års inkomst; sammanfalla icke

kalenderår och räkenskapsår gälla särskilda bestämmelser. År skattskyldig

gift, skall i hans taxering inbegripas jämväl hustruns inkomst med

undantag av sådan, som är rättsligen från hans förvaltning .undantagen.

Bevillningen utgår med Vio procent av inkomsten. Med inkomst av kapital

förstås ränta av utlånade eller i räntebärande obligationer nedlagda eller

hos penningförvaltande verk eller enskilda insatta penningar, krono- och

kyrkotionde eller ersättning därför, som åtnjutes av patronus ecclesiae,

samt utdelning å aktier och banklotter (sådan utdelning blev beskattningsbar

till bevillning först genom beslut av 1919 års lagtima riksdag). Till

inkomst av arbete åter räknas övrig inkomst, såsom inkomst av rörelse eller

yrke (t. ex. bruksrörelse, fabrik, bank- och handelsrörelse, hantverk,

kommunikationsverk, vetenskap, konst, handaslöjd), inkomst av arbetsanställning,

tjänst eller pension, tillfälliga vinster, inkomst av arrende av

kronoegendom, beräknad till sex procent av egendomens taxeringsvärde.

Skyldiga att utgöra inkomstbevillning äro svenska medborgare, som

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

äro eller böra vara i riket mantalsskrivna, för all inkomst och andra

svenska medborgare för härifrån åtnjuten inkomst. Utlänning skall erlägga

inkomstbevillning för inkomst av näring, som här bedrivits, samt

för härifrån uppburen lön eller pension; skolande utlänning, som på grund

av vistelse här i riket för annat ändamål än idkande av studier är eller

bör vara här mantalsskriven, erlägga bevillning jämväl för annan inkomst,

som av honom här förvärvats eller härifrån åtnjutits, ävensom för

inkomst, som, utifrån införd, av honom här använts. Vad nu sagts om

enskild person gäller i tilllämpliga delar även om menigheter, samfund,

stiftelser, verk och inrättningar, föreningar för ekonomisk verksamhet

samt andra juridiska personer, i den mån de icke äro särskilt frikallade

från inkomstbevillning, ävensom om oskift stärbhus och bolag, därunder

jämväl inbegripna sådana, som enligt särskild författning äro

skyldiga avstå sin vinst. Vanliga handelsbolag, kommanditbolag, enkla

bolag och rederier, som ej äro aktiebolag, taxeras icke, utan derasinkomst

beskattas hos de särskilda delägarna.

I det kapitel av bevillningsförordningen, som betecknas »Grunder

för inkomsternas beräknande», behandlas frågorna om dels beräkning

av inkomstens storlek, dels rätt till bevillningsfria avdrag från eljest

bevillningspliktig inkomst, dels frihet från inkomstbevillning. Vid

beräkning av skattskyldigs inkomst får avdrag icke ske för den skattskyldiges

och hans familjs utskylder och levnadskostnader samt därtill

hänförliga utgifter, för arrende- eller hyresvärde å sådan, kanal eller

annan kommunikationsled tillhörig mark och byggnad, som är fri från fastighetsbevillning,

för ränta å den skattskyldiges eget, i hans röx-else eller

yrke nedlagda kapital, för vad som använts till fast egendoms förbättring,

tillökning av inventarier eller kapitalavbetalning å skuld. Har förening,

som sträckt sin verksamhet utom medlemmarnas krets, lämnat sina

kunder, vare sig de tillhört föreningen eller icke, pristillägg, rabatt

eller annan sådan utdelning i förhållande till gjorda inköp eller försäljningar,

får avdrag för dylik utdelning icke äga rum, där ej utdelningen

skett i omedelbart samband med köp eller försäljning, varpå utdelningen

grundats, varemot förening, som icke sträckt sin verksamhet

utom medlemmarnas krets, får åtnjuta avdrag för all utdelning av nämnda

slag, för så vitt den utgått efter grunder, som varit före köpet eller försäljningen

bestämda. Däremot får vid beräkning av inkomst utav kapital

avdrag ske för ränta å upplånat kapital, varvid märkes, att, därest

hustru är särskilt skattskyldig, den av makarna, som haft behållen inkomst

av kapital, får åtnjuta avdrag för den andra åliggande skuldränta,

i den man den ej kunnat täckas av dennes egen kapitalinkomst..

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl■ Maj: t a proposition Nr 191.

Vid beräkning av inkomst utav arbete får avdrag ske för det genom

fastighetsbevillning beskattade, hyresvärdet motsvarande belopp av fem

för hundra av taxeringsvärdet, å fastighet, som av ägaren begagnats för

utövande av rörelse eller yrke utom kommunikationsverksamhet., för

ränta a lånt rörelsekapital samt med skäligt belopp för värdeminskning

å gruvor, inventarier och annan dylik egendom, som använts i skattskyldiga

rörelse eller yrke. Avdrag får även ske för övriga utgifter för

inkomstens förvärvande och bibehållande, såsom arrende och hyra,

underhålls- och avlönings- samt kontors- och förvaltningskostnader, kostnad

för utövning av vetenskap, konst eller handaslöjd, så ock för avgifter

till pensions- eller liknande kassa, i vilken det ålegat någon på

grund av hans tjänst att vara delägare. I det fall, att ersättning för särskilda

med tjänst eller uppdrag förenade kostnader blivit av staten särskilt

anvisad, får likväl avdrag för kostnaderna icke äga rum. De nu anförda avdragen

hava avseende å inkomsternas och de därmed förenade kostnadernas

natur. Med hänsyn till inkomsternas storlek givas iiven bestämmelser om

dels avdrag, dels skattefrihet. Dylikt avdrag eller dylik skattefrihet tillkommer

ej bolag och äger rum endast för inkomst, som beskattas i den

skattskyldiges mantalsskrivningsort. Frihet från bevillning för inkomst

av kapital eller arbete äger rum, när den skattskyldiges eller, i fråga

om äkta makar, deras sammanräknade årsinkomster understigit 500 kronor.

Avdrag för viss del av inkomsten äger enligt bevillningsförordningen

rum, därest inkomsten understiger 1,800 kronor. Avdragets

storlek står i visst förhållande till inkomstens belopp men är även beroende

av försörjningsskyldighets omfattning och andra särskilda förhållanden,

såsom levnadskostnadernas dyrhet i orten m. m. Under de senare åren

hava i provisoriska författningar meddelats särskilda bestämmelser om

särskilda avdrag i förhållande till barnens antal m. m. Till frågan rörande

avdragens storlek och villkoren för desammas åtnjutande skall jag senare

återkomma. I fråga om frihet från inkomstbevillning för stärbhus gäller

samma bestämmelse som beträffande fastighetsbevillning. Frihet från

inkomstbevillning ''åtnjuta slutligen vissa grupper inkomsttagare. Från

utgörande av inkomstbevillning frikallas sålunda staten. Landsting, hushållningssällskap,

städer och andra menigheter äro fria från bevillning

för sådan inkomst, som icke härflutit av rörelse eller yrke, samt kyrkor,

lärdoms- och undervisningsanstalter, stipendiefonder, pensionsanstalter,

sjuk- och fattigvårdsinrättningar jämte andra fromma stiftelser för all inkomst

med visst mindre väsentligt undantag. Fria från all inkomstbevillning

äro vidare hypotekskassor, järnkontoret, så länge dess vinstmedel

•ej gå till delägarna utan användas för allmännyttiga ändamål, samt

s. 80 Kontrollera mot PDF

Taxermgs
förordnin
gpn.

80 Kungl. Mcij-.ts proposition Nr 191.

sparbanker, vilkas reservfonder ej överstiga visst belopp. Medlem av

konungaätten betalar ej inkomstbevillning för av staten anvisat anslag

samt för inkomst av kapital, olönad svensk konsul ej för annan

inkomst än den, lian härifrån åtnjutit. Från inkomstbevillning frikallas

vidare främmande makts härvarande beskickning och konsulat tillhörande

person jämte betjäning, om han icke är svensk medborgare, för all

annan inkomst än den, som utgjorts a\ från Sverige uppburen pension

eller erhållits genom här idkad rörelse, och, om han är svensk medborgare,

för den inkomst, han åtnjutit av sin tjänst hos den främmande

makten. Viss bevillningsfrihet tillkommer vidare utlänning eller i utlandet

bosatt svensk undersåte, vilken givit eller medverkat vid offentlig

föreställning. Slutligen är lappallmogen fri från bevillning för inkomst

av renskötsel.

I fråga om beskattningsort för inkomstbevillning gäller, att skattskyldig

i allmänhet skall taxeras i mantalsskrivningsorten. Härifrån

gives emellertid ett flertal undantagsbestämmelser aAr synnerligen stor

betydelse, i huvudsak gående därpå ut, att taxering för inkomst av

rörelse eller yrke skall ske i de kommuner, där verksamheten bedrivits.

Särskilda bestämmelser finnas i fråga om sådana skattskyldiga, som ej

äro eller böra vara i riket mantalsskrivna. ''

Till förekommande av taxering såväl här i riket som i utlandet

av en och samma inkomst äger Konungen med främmande makt i visst

fall träffa överenskommelse.

Jag torde i detta sammanhang böra i korthet beröra gällande

bestämmelser om taxeringsmyndigheter och taxeringsförfarandet, vilka

återfinnas i förordning i ämnet den 28 oktober 1910.

Till ledning vid taxeringen skola avlämnas vissa taxeringsuppgifter,

nämligen dels uppgift till ledning vid egen taxering eller s. k.

självdeklaration, dels uppgifter till ledning vid annans taxering.

Skyldighet att utan anmaning avgiva självdeklaration åligger verk

eller bolag, som är försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller registrerats

såsom aktiebolag eller står under offentlig kontroll, samt annan skattskyldig,

som nästföregående år varit taxerad till inkomst- och förmögenhetsskatt

eller ock samma år åtnjutit minst 800 kronors inkomst av

beskaffenhet att böra taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt eller

vid föregående års utgång ägt förmögenhet till värde av minst 6,000

kronor. Efter anmaning är jämväl den, som icke på grund av dessa

bestämmelser har uppgiftsplikt, skyldig att deklarera. Deklaration avgives

på heder och samvete och skall jämlikt fastställt formulär inne
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191. 81

hålla uppgifter om den skattskyldig^ inkomst- och förmögen hetsi Örhållanden

under den tid eller vid den tidpunkt, skattskyldigheten avser.

Verk eller bolag, som är försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller registrerats

som aktiebolag eller står under offentlig kontroll, så oek annan

uppgift sskyldig, som näst föregående år enligt lag varit skyldig föra

handelsböcker, skall vid deklaration foga avskrift av in- och utgående

balansräkning samt vinst- och förlusträkning, där sådan föres. Efter

anmaning är den, som har att avgiva deklaration, skyldig meddela jämväl

annan, för hans taxering erforderlig upplysning. Påföljden av

underlåtenhet att avgiva deklaration är, därest ej laga ursäkt visas, i

regel den, att den skattskyldige går förlustig rätten att överklaga taxering,

för vilken deklarationen skolat ligga till grund. Underlåtenhet att

hörsamma anmaning ävensom avgivande av falsk deklaration medför påföljd

av böter. Taxeringsmyndigheten är ej bunden av deklaration eller med-- delade uppgifter utan äger självständigt pröva, i vad mån avgiven uppgift

är av beskaffenhet att böra läggas till grund för taxeringen. Självdeklarationer

och övriga till ledning för egen taxering meddelade uppgifter

äro hemliga och få ej granskas av andra än vissa av de i taxeringsarbetet

deltagande personer.

Uppgifter till ledning för andras taxering skola i regel utan

anmaning lämnas av sådana myndigheter, verk och bolag, som kunna

meddela upplysningar för uppskattande av fastighetsvärden och inkomster.

Till ledning vid fastighetstaxering avlämnas uppgifter bl. a.

av hypoteks- och brandförsäkringsinrättningar. Statens och kommuners

m. fl. menigheters myndigheter samt bolag skola i stor utsträckning

meddela uppgifter å utbetalda löner till tjänstemän eller arbetare,

pensions- och livräntean stal ter uppgifter angående utbetalade pensioner

och livräntor. Aktiebolag skola dessutom lämna vissa uppgifter om

utdelningar till aktieägare o. s. v. Efter anmaning är en var pliktig

att avlämna uppgift angående lön- och arvodestagares samt övriga

arbetares avlöningsförmåner. Underlåtenhet att behörigen fullgöra vad

sålunda stadgats medför ansvarspåföljd.

Taxeringarna verkställas i första hand av taxeringsnämnder och

granskas av prövningsnämnder. Taxeringsnämnderna äro en i varje

distrikt. Varje kommun utgör i regel ett taxeringsdistrikt, men i Stockholm

bestämmer överståthållarämbetet distriktens antal. För annan stad,

varest flera taxeringsnämnder erfordras^ bestämmer länsstyrelsen taxeringsdistriktens

antal och omfattning. På landet äger länsstyrelsen fördela

större kommuner i två eller flera taxeringsdistrikt ävensom förena två

eller flera mindre kommuner till ett distrikt. Over taxeringsnämnds

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 158 höft. (Nr 191.) It

s. 82 Kontrollera mot PDF

Speciella

kommunala

skatter.

Hundskatt.

Bevillning savgifter

för

särskilda förmåner

och

rättigheter.

82 Kungl. Maj:ls proposition Nr 191.

beslut kart, därest ej besvärsrätten i anledning av underlåten deklaration

eller eljest är förverkad, klagas hos prövningsnämnden. Prövningsnämnderna

äro en för varje län och en för Stockholms stad.

över prövningsnämnas beslut kunna besvär anföras, förutom av skattskyldig,

av kronoombud samt i viss mån av kommun, territoriell stadsförsamling,

municipalsamhälle och vägstyrelse. Besvären anföras hos

kammarrätten, vars beslut kunna i vanlig ordning överklagas hos Kungl.

Maj:t i regeringsrätten.

En särskild avgift för hundar förekom i 1800 års bevillningsförordning

men upphävdes år 1810 för att genom 1812 års bevillningsförordning

återupplivas. 1 1815 års bevillningsförordning var emellertid

hundskatten åter utesluten. I syfte att åstadkomma minskning i det

alltför stora antal hundar, som utan något gagn underhöllos och i

synnerhet i huvudstaden åstadkommo allmän vantrevnad, beslöts vid 1859

—-60 års riksdag, att varje stad likasom varje församling på landet

skulle äga att för längre eller kortare tid bestämma en årlig skatt, ej

överstigande 5 riksdaler riksmynt, som inom kommunen boende personer,

vilka innehade hundar, skulle för varje sådant djur erlägga. Riksdagsbeslutet,

sanktionerades genom Kungl. Maj:ts kungörelse den 12 juli 1861.

Numera gäller Kungl. Maj:ts kungörelse den l jum 1877 angående

skatt för hundar. Såväl i stad som å landet må kommun icke allenast

besluta, huruvida för hundar eller särskilda slag av dem skatt årligen

bör utgöras, utan även bestämma beloppet av den skatt, ej överstigande

15 kronor, som en var inom kommunens område boende person, vilken

därstädes innehar hund, skall för varje sådant djur erlägga. Statens

skogs- och jägeribetjänte äro dock för de hundar, som de i och för sina

tjänster underhålla, fria från beskattning. Fråga om de inflytande medlens

användande för kommunens behov skall behandlas på enahanda sätt,

som angående skattens bestämmande är förordnat. Hundskatt beräknas

för helt kalenderår, där icke kommunen annorlunda vill förordna. Resande,

som kortare tid än 2 månader uppehåller sig inom kommunen, erlägger

för medförda hundar ingen avgift till kommunen. Försummelse att anmäla

hund till beskattning samt försök att genom oriktig uppgift undandraga

sig beskattning straffas med böter.

Enligt förordningen den 23 oktober 1908 angående bevillningsavgifter

för särskilda förmåner och rättigheter skall utlänning, vilken —

utan att hava förvärvat lika rätt ''med härstädes bosatt svensk undersåte

till offentligt uppträdande — här i riket giver offentlig föreställning

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ta proposition Nr 191. 83

elle]- tillställning mot avgift, härför utgöra särskild bevillningsavgift med

fem procent av bruttoinkomsten. Beträffande utländska positivspelare,

musikanter, förevisare av djur eller annat, akrobater och dylika, vilka

driva sitt näringsfång under bar himmel och uppbära allenast frivillig

avgift, gälla dock särskilda bestämmelser. Utlänning, som — utan att

hava förvärvat lika rätt med härstädes bosatt svensk undersåte till offentligt

uppträdande — medverkar vid av svensk eller utlänning given offentlig

föreställning, offentligt utförande av musik eller vid annan offentlig tillställning,

som ej är att hänföra till föreställning av positivspelare in. fl.,

varom nyss nämnts, skall, oavsett huruvida avgift uppbäres eller ej,

erlägga särskild bevillningsavgift med tio procent av den inkomst, som

på grund av hans medverkan tillflyter honom. De särskilda, nu nämnda

bevillningsavgifterna skola dock alltid utgöras med vissa minimibelopp.

Utav avgifter, varom nu nämnts, tillfalla fyra tiondelar kronan och sex

tiondelar den kommun, inom vilken föreställning givits.

Redan tidigt befanns en av de mest framträdande bristerna hos

det beskattningssystem, som ligger till grund för den allmänna bevillningen

och därigenom också för den kommunala beskattningen, vara

det otillfredsställande sätt, på vilket avkastningen av skog träffats med

beskattning. Skogsavkast.ningen kom nämligen i stor utsträckning att

undgå beskattning. Delvis berodde detta förhållande därav, att skogens

värde i allt för ringa grad ingått i taxeringsvärdet, men även om skogens

värde undantagsvis till fullo beräknats vid fastighetstaxeringen och även

om sex procent av taxeringsvärdet, såvitt detsamma belöpte å skogen,

i sådant fall kunnat antagas hava i stort sett motsvarat den påräkneliga

årsavkastningen vid rationell skogsskötsel, kunde med bevillningsförordningens

beskattningssystem i allt fall skogsavkastning till betydande

belopp undandragas beskattning. Så skedde i alla de fall, då skogsägaren

avverkat mera skog än som motsvarat den vid rationellt skogsbruk

normala årsavkastningen och därvid förvandlat hela eller en mera

betydande del av sitt skogskapital i penningar. Den sålunda på eu

gång och i större eller mindre mån i förväg uttagna skogsavkastningen

hade i regel ingalunda hunnit bliva till fullo beskattad genom dittills

erlagd skatt för fastigheten och kunde överhuvud taget icke åtkommas

med fastighetsbeskattningen, eftersom fastighetens taxeringsvärde i mån

av den inträdda värdeminskningen rätteligen påkallade en däremot

svarande sänkning.

Då frågan om eu mera tillfredsställande ordning för beskattningav

skog jämväl för staten själv blev en angelägenhet av största vikt

Skogsacci.%.

opaginerad Kontrollera mot PDF

''84

Kungl■ Maj:ts proposition Nr 191.

in- fiskalisk synpunkt, kom denna fråga, naturligt nog, att framstå såsom

den ledande och centrala i de reformsträvanden, som redan så tidigt

som i mitten av 1870-talet framträdde i avseende å bevillningslagstiftningen.

Full enighet rådde redan från början därom, att ett tillbörligt

tillgodoseende av såväl statens som kommunens beskattningsmöjligheter

beträffande skog krävde eu genomgripande ändring i den bestående lagstiftningen,

men i frågan om de rätta botemedlen för bristernas avhjälpande

gingo meningarna länge åtskils. Närmast bestämdes olikheten

i de härvid framträdande meningsriktningarna av en olika ställning till

spörsmålet, vilkendera av de båda beskattningsformerna lästighetsbevillning

eller inkomstbevillning, som här företrädesvis borde komma till

tillämpning. Trots de vanskligheter, som befunnits förknippade med

själva inkomstberäkningen i avseende å avkomsten av skog, växte sig

efterhand den meningen allt starkare, att den väg, som borde väljas,

vore att beskatta sådan avkomst först då avkomsten — och därmed

även förmågan att betala skatten för densamma — verkligen vore för

handen. Härmed var i själva verket en utgångspunkt även beredd

för eu lösning av problemet utanför bevillningslagstiftningeus ram,

nämligen medelst utfinnande av en särskild form för beskattning av

skog, varigenom skatt kunde uttagas för skog utan tillämpning av avdragsbestämmelser,

giltiga för en inkomstbeskattning, och tillika med

eu riktigare avvägning av vederbörande kommuners inbördes beskattningsrätt.

När därför det alltmer trängande behovet av en mera tillfredsställande

form för beskattning av skog föranledde 1905 års riksdag att

påkalla en utan avvaktan på en fullständig lösning av kommunalskattefrågan

åvägabragt ändring i då gällande skattelagstiftning närmast i

syfte, att inkomst genom skogsavverkning måtte i större utsträckning

än dittills tillgodokomma de särskilda kommuner, inom vilka skogsavverkning

bedreves, framstod det för den i anledning av nämnda framställning

tillsatta s. k. skogsbeskattningskommittén såsom eu naturlig

uppgift att företrädesvis inrikta sin strävan på åvägabringandet av eu

reform med ovan angivna innebörd, och en sådan kom jämväl till stånd

genom lagen om skogsaccis den 18 september 1909. För att bereda

möjlighet för skogsvårdsavgifternas beräknande efter enahanda grunder

som skogsaccisen, utfärdades nya bestämmelser i ämnet genom lagen

om skogsaccis och om virkestaxering den 11 oktober 1912.

Enligt sistnämnda lag utgår för avverkat virke skogsaccis till

-kommun, varinom avverkningen skett, med en skattesats för taxerat

virkesvärdebelopp av 100 kronor, som motsvarar hälften av vad som

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Muj:ts proposition Nr 191. 85

under det år, taxeringen sker, pa grund av kommunal- och kyrkostämmors

beslut sammanlagt inom kommunen utgöres för 100 kronor skattepliktig

inkomst, dock högst med 2 kronor. Till kommunen inflytande

skogsaccismedel skola, i den män desamma icke, enligt vad nedan sägs,

under nästföljande år komma till användning, avsättas till en särskild fond,

benämnd skogsaccisfonden, till vilken även föras räntor, som upplöpa å

fondens medel. Av fondens medel får såsom tillskott till täckande av

sådana utgifter för nästföljande år för kommunala och kyrkliga ändamål,

till vilka enligt gällande kommunalförfattningar medel eljest skulle beredas

genom utdebitering på samtliga skattskyldiga, användas högst

så stort belopp, att utdebiteringsprocenten för J 00 kronor till kommunen

skattepliktig inkomst under nästföljande år kommer att med en

fjärdedel understiga utdebiteringen för samma inkomstbelopp under

löpande året. Tillskottet användes* i första hand till täckande av den

borgerliga kommunens utgifter, men, om överskott uppstår, får detta

begagnas av den kyrkliga kommunen. Taxeringen till skogsaccis verkställes

av kommunalnämnden och har till föremål virke, som under nästföregående

år avverkats, med den inskränkning likväl, att husbehovsvirke

icke taxeras och icke heller virke, vars hela värde icke uppgår

till 150 kronor. Virkesvärdet taxeras efter det värde å rot, virket efter

ortens pris ägt, då det avverkades. Skattskyldigheten åligger avverkaren.

Enligt förordningen den 30 maj 1919 (nr 256) om rätt för kommun

att upptaga särskild avgift vid vissa offentliga nöjestillställningar äger

kommun numera rätt att för nöjestillställning, som försiggår inom kommunens

område och till vilken allmänheten har tillträde mot avgift,

uttaga eu särskild avgift, benämnd nöjesskatt, för vars inbetalande

nöjestillställningens anordnare svarar. De i förordningen avsedda nöjestillställningarna

äro fördelade på sex olika grupper. Till den första

av dessa grupper hänföras konsert, opera- och annan musikalisk föreställning,

dramatisk och litterär föreställning samt uppvisning i konstnärlig

dans. Den andra gruppen omfattar endast biografföreställningar.

Den tredje gruppen utgöres av cirkus-, varieté- och kabaretföreställning,

uppvisning i professionell idrott samt annan liknande tillställning.

Såsom en fjärde grupp upptagas bal, maskerad, annan danstillställning

och med dessa jämförlig tillställning. Kapplöpning, travkörning och

uppstigning i luftballong eller flygmaskin bilda den femte gruppen.

Under den sjätte gruppen slutligen upptagas förevisning av djur, trolleri
-

NBjetskatt.

s. 86 Kontrollera mot PDF

Speciell bidragsskyldighet

i städer

och stadsliknande

samhällen.

86 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

föreställning, uppvisning i boxning, akrobatikföreställning, förevisning av

panorama, vaxkabinett, marionetteater o. d.

Där kommun beslutat upptaga nöjesskatt, skall densamma utgå i

form av skatt på biljett eller annat bevis, som berättigar till deltagande

i nöjestillställning. Medgives emellertid rätt att deltaga i nöjestillställning

mot betalning, utan att biljett eller annat dylikt bevis utlämnas,

skall skatten beräknas å bruttobeloppet av influtna inträdesavgifter eller

andra avgifter för rätt att deltaga i tillställningen. Då skatten skall

utgå i form av biljettskatt, skall densamma, allt efter nöjestillställningens

beskaffenhet, • beräknas enligt någon av tre i förordningen fastställda

tariffer. Den lägsta av dessa tariffer avser nöjestillställningar

tillhörande den första av ovan omförmälda grupper, medan mellantariffen

gäller för biografföreställningar och den högsta tariffen för övriga

grupper nöjestillställningar. Skall nöjesskatten beräknas å bruttobeloppet

av influtna avgifter för rätt till deltagande i nöjestillställning,

skall skatten utgå med viss i förordningen angiven procent av nämnda

belopp, vilken procent är lägre för nöjestillställning tillhörande den

första av ovan omförmälda grupper än för annan nöjestillställning.

När skäl därtill äro, äger kommun, som beslutat uttaga nöjesskatt, för

visst fall eller beträffande vissa slag av de i förordningen avsedda nöjestillställningar

medgiva antingen befrielse från skattens utgörande eller

skattebeloppets användande för det ändamål, till vars främjande tillställningen

må hava anordnats. Vidare äger kommun besluta om tillämpning

av lägre skattesatser än de i förordningen upptagna, dock att det

inbördes förhållandet mellan de olika skattesatserna för de i förordningen

avsedda olika slag av nöjestillställningar härvid icke får rubbas. Genom

kungörelse den 16 juli 1919 (nr 529) har Kungl. Maj:t meddelat närmare

föreskrifter rörande tillämpningen av ovannämnda förordning av

den 30 maj 1919.

I 1862 års förordning om kommunalstyrelse i stad hade lämnats

öppen en möjlighet att ålägga kommunalutskylder på annan grund än

den eljest i princip genomförda likställigheten. Dels skulle personliga

tjänstbarheter, vilka inom en stad utgjorts efter förut antagna grunder,

fortfarande utgå på samma sätt, till dess annorlunda bleve förordnar,

och dels stadgades även, att, där i lag eller i allmän författning vore

bestämt, att viss utskyld skulle utgå efter annan än den för kommunalutskylder

i allmänhet stadgade grunden, eller att vissa från skattskyldighet

eljest befriade invånare skulle till fyllande av särskilda behov

bidraga, skulle till efterrättelse gälla vad i ty fall förordnat vore. Sär
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Majds proposition Nr 191.

skilt det sistnämnda stadgandet hade sin stora betydelse därutirman, att

skyldighet att anlägga gator och vägar in. in., vilken enligt särskilda bestämmelser

i privilegier eller andra specialförfattningar legat å fastigheterna

i städerna såsom särskilda onera, enligt detta stadgande fortfarande skulle

åvila desamma. 1 anledning av en skrivelse från 1862—63 års riksdagutfärdade

Kungl. Maj:t emellertid den 10 juni 1863 ett cirkulär, varigenom

länsstyrelserna anbefalldes att, där överenskommelse om likställighet

•mellan städernas invånare icke redan träffats i berörda hänseenden,

höra vederbörande, huruvida de självmant ville förena sig om likställighet,

samt därefter beträffande varje stad för sig underställa frågan

Kungl. Maj:ts prövning. Med anledning härav träffades under de

närmast följande aren i flertalet städer s. k. likställighetsöverenskommelser

av mer eller mindre omfattande natur.

På föranstaltande av vägkommissionen och den s. k. kommtinbildningskommittén

har svenska stadsförbundet låtit på grundval huvudsakligen

av uppgifter, som genom vägkommissionen infordrats, utarbeta

och under år 1915 från trycket utgiva eu omfattande utredning i nyssberörda

avseenden. Enligt denna utredning har beträffande skyldigheten

att anlägga och underhålla gata full likställighet genomförts i ungefär

hälften av rikets städer. I en grupp av städer hava tomtägarna befriats

från skyldigheten emot vederlag, som bestämts att till staden utgå

antingen under form av en avlösningssumma en gång för alla eller såsom

en årlig gatuskatt för all framtid eller för viss tid, vilken skatt i

allmänhet satts i förhållande till fastighetens taxeringsvärde eller till den

gatuyta, tomtägaren förut haft sig ålagt att underhålla. I somliga städer

har gatuanläggningen blivit ett stadens gemensamma åliggande, medan

gatuunderhållet antingen helt eller delvis fått kvarstå såsom ett tomt.

ägarnas åliggande. I åtskilliga städer bestrides anläggningskostnaden

delvis av staden och delvis av tomtägarna, medan underhållet antingen

fullgöres av staden ensamt eller av tomtägarna själva eller ock fördelats

mellan staden och tomtägarna. Ehuru mera sällsynt förekommer även,

att. tomtägarna ålagts anläggningskostnaden, medan underhållet ombesörjes

av staden eller av tomtägarna. Där avlösning skett under form

av viss årlig gatuskatt, är denna i allmänhet satt tämligen låg. Gaturenhållningen

har i allmänhet ålegat tomtägarna och ansetts icke inbegripen

bland sådana skyldigheter, som skolat genom likställighetsöverenskommelser

regleras. I flera sådana överenskommelser har emellertid denna fråga

berörts och därvid undantag^ från regleringen. 1 några få städer åligger

dock gaturenhållningen städerna själva, så exempelvis i Stockholm, där frå,

gan ordnats genom en likställighetsöverenskommelse på det sätt, att tomt
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj ds proposition Kr 191.

ägarna befriats från skyldigheten genom erläggande av eu engångsavgift.

Åven i fråga om väghållningsskyldigheten i städerna råder olika praxis. 1

• vissa städer bestridas kostnaderna för väghållningen efter samma grunder,,

som gälla för kommunalutskylder i allmänhet, medan i andra skyldigheten

beträffande underhållet av hela vägnätet åligger allenast vissa stadsinvånare

eller ock delvis staden och delvis vissa av stadens invånare. I det

senare fallet är det i allmänhet ägare av jordbruksfastigheter eller gårdar

utanför stadsplanen, som hava att, vanligen in natura, fullgöra vägunderhållet.

I några städer åligger emellertid vägunderhållet alla ägare av

fast egendom såväl inom som utanför stadsplanen. I ett fåtal städer

slutligen har det ålagts fastighetsägarna att bekosta jämväl vägbyggnad,

då sådan förekommit.

I detta sammanhang torde böra hänvisas jämväl till den bestämmelse

i ämnet, som förekommer i 1 kap. av lagen den 12 maj 1917

om fastighetsbildning i stad, om stadsplan och tomtindelning, motsvarande

gamla stadsplanelagen. Där stadgas, att angående sättet för

ordnande och anläggande av gata ävensom skyldighet att ombesörja

och bekosta gatas underhåll skall gälla vad för varje stad är föreskrivet.

Underhållet av allmän väg, som ingått i gatumark, skall i den mån,

som för gatas upplåtande för allmänt begagnande är stadgat, övertagas

av den, som, enligt vad föreskrivet är, har att underhålla gatan. Detta

gäller även torg och andra dylika allmänna platser.

1 stadsliknande samhällen å landet tillämpas liksom i städerna i

avseende å gators anläggning och underhåll tämligen skiftande bestämmelser.

Från kostnader för gators anläggning och underhåll skiljas kostnader

till ersättning för värdet av gatumark. I detta avseende gälla beträffande

såväl städer som stadsliknande samhällen på landet fastighetsbildningslagens

föreskrift, att tomtägare skall för gata, som utmed tomt

uppi åtes för allmänt begagnande, ersätta samhället värdet av gatumarken

intill gatans mitt, dock ej till större bredd än nio metgr, eller ock att

utan lösen till samhället överlåta berörda gatumark.

Bidrag till Efter särskilda grunder hava sedan gammalt bidrag utgjorts till

prästerskapets prästerskapets avlöning. Dessa voro från äldsta tider av två väsentaviomng,

0pka giag^ dels den s. k. fonden, dels avgifter för vissa kyrkliga

förrättningar, de s. k. tillagorna eller juni stolae. Tionden, den tyngsta

pålagan, drabbade huvudsakligen jordbruket och dess binäringar, jakt

och fiske. Av tillagorna ägde den, som utgick för begravning med

själamässor, den största betydelsen. Dit räknades ock offer vid de stora

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1!J1. 80

kyrkliga högtiderna. Delvis utbildade sig dessa tillägor efterhand till

eu personlig- skatt.

På grund av bestämmelserna i förordningen den 11 juli 1862 angående

allmänt ordnande av prästerskapets inkomster reglerades bidragsskyldigheten

i fråga för varje församling genom lönekon ven tioner,

vilka gälla för eu tid av femtio år, räknat från den efter varje lönekonventions

fastställande näst inträffande första maj. -Vid bestämmandet

av- de avgifter, som enligt denna förordning skulle för en tid av femtio

år träda i stället för tionden och andra prästrättigheter, hade vederbörande

att ställa sig till efterrättelse de för riket i allmänhet eller

särskilt för vissa orter gällande äldre författningar och stadganden, ävensom

att fästa avseende å de av församlingen till dess prästerskap förut

utgående avgifter samt de avgifter, som av övriga pastorat inom stiftet

under liknande förhållanden utgjordes.

Vad tionden beträffar, beräknades denna i allmänhet till ungefär

samma belopp, varmed den dittills utgått. Endast i de norrländska

länen företogs eu uppskattning av jordens avkastningsförmåga och

sattes tionden därefter, vilket föranledde eu väsentlig höjningav

tiondeavgifterna. Vid. tiondens fördelning å de skattskyldiga

tillämpades mycket olika grunder. Åtskilliga länsnämnder vidtogo

härutinnan den förändring i förut gällande beskattningsgrunder,

att församlingens hela tionde, sedan den blivit till beloppet beräknad,

fördelades å de tiondeskyldiga hemmanen efter taxeringsvärdena året

näst före det, då löneregleringen skulle tillämpas. De efter denna fördelning

fixerade beloppen skulle därefter under löneregleringsperioden

av varje hemman utgöras, oavsett inträdande förändringar i hemmanets

avkastningsförmåga eller taxeringsvärde. I andra delar av riket har

däremot uteslutande eller företrädesvis fasthållits vid äldre fördelningsg-runder,

merendels sammanfallande med dem, som ingå i de av ålder

gällande skattläggningsmetoderna för olika orter. Avgifterna av bergverk,

kvarnar, fabriker och andra inrättningar hava likasom tionden

bestämts efter mycket skiljaktiga grunder för olika landsdelar. För de

viktigaste vid tiden för uppgörande av löneregleringarna befintliga industriella

verk — bruk, hyttor, sågar och kvarnar — blevo i allmänhet

avgifterna till prästerskapet bestämda att utgå med vissa för hela löneregleringsperioden

föreskrivna belopp, som växlade efter markegångsprisen

och understundom kunde ökas eller minskas. I flera löneregleringsresolutioner

har emellertid bevillningstaxeringen fastslagits såsom

enhetlig grund för beskattning av verk och inrättningar, och har därvid

i åtskilliga av dessa resolutioner skattskyldigheten utsträckts även till

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.) 12

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

övriga bevilluingspliktiga beskattningsföremål, som då sammanförts med

verk och inrättningar till en gemensam skattegrupp, omfattande annan

fastighet än jordbruksfastighet samt inkomst. Beräkningsgrunden för

skattskyldigheten i förhållande till bevillningstaxeringen har i de olika

resolutionerna varit synnerligen växlande.

Beträffande de .avgifter, som motsvara juni stolae och övriga extra

ordinarie avgifter, blev debiteringsgrunden ävenledes olika i olika

löneregleringsresolutioner. I många resolutioner hava avgifterna av

ifrågavarande slag, vilka ansetts böra åligga jordbruksfastigheter, utsöndrats

och sammanförts med tionden. I andra resolutioner hava däremot

jura stolae och alla övriga extra ordinarie avgifter sammanförts i

en summa, som därefter fördelats efter fyrktal eller röstgrund vid kyrkostämman

eller efter bevillning, men dessutom stadgas i nästan alla resolutioner

personliga avgifter, utgående efter matlag eller efter person, oftast

med vissa bestämda belopp för varje matlag eller person. Särskilt i

städerna kommo sålunda de personliga avgifterna alltjämt att spela en

betydande roll.

Genom särskilda lagar den 9 december 1910 — om indragningtill

statsverket och avskrivning av prästerskapets tionde samt om ersättning

därför, om reglering av prästerskapets avlöning, om emeritilöner

för präster, om kyrkofond, samt om grunder för ändringar i lagstiftningen

om ecklesiastika boställsskogar — hava nu återgivna förhållanden

underkastats eu genomgripande omreglering.

Enligt lagen om indragning till statsverket och avskrivning av

prästerskapets tionde samt om ersättning härför skola sålunda all prästerskapet

förut tillkommande tionde ävensom alla andra avgifter av fast

egendom till prästerskapets avlönande indragas till statsverket. Denna

indragning skall för varje pastorat äga rum från och med ecklesiastikåret

näst efter det, med vars utgång nu gällande lönereglering för

prästerskapet i pastoratet upphör att gälla. Själva indragningen skall

tillgå sålunda, att för varje församling skall uträknas, dels huru mycket

för ecklesiastik året näst före det, efter vars utgång indragningen skall

äga rum, bort i persedlar och penningar enligt gällande lönereglering

utgöras av varje fastighet i församlingen, dels ock vilka belopp i penningar

persedlarna motsvara efter medeltalet av medelmarkegångsprisen

under de femtio åren 1864—1913. De till statsverket indragna avgifterna,

vilkas sammanlagda summa i särskild ordning fastställes, skola

under loppet av 20 ecklesiastikår, räknade för varje pastorat från och

med det år, då indragningen där vidtager, avskrivas sålunda, att vederbörande

skattskyldiga skola erlägga under de första tio åren 60 procent,

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kanyl, Maj.is proposition Nr 19].

n i idel- därpå följande fem år 40 procent och under de sista lem åren

dO procent, varefter från och med det tjuguförsta året återstoden eftergives.

Vad som emellertid inom någon församling skulle återstå att

erlägga och som icke förfallit till betalning den 30 april 1944, skall då

omedelbart avskrivas. För de till statsverket indragna avgifterna lämnar

statsverket årligen för all framtid ersättning med hela den för församlingen

fastställda summan, vilken ersättning ingår till kyrkofonden.

Enligt lagen om reglering av prästerskapets avlöning skola till

bestridande av löneförmånerna i första hand" användas församlingsavgifter

till belopp ej överstigande tre öre för varje helt eller påbörjat

tiotal kronor av hela inkomstbeloppet inom pastoratet. Därefter skall

användas avkomsten av de inom pastoratet belägna löneboställena, vilka

komma att genom myndigheternas försorg utarrenderas. Vidare komma

till användning avgälder av lägenheter, avsöndrade eller upplåtna från

löneboställe, ränta å medel, som vid försäljning eller expropriation erhållits

för avstådd mark från löneboställe, ävensom övriga till avlöningav

prästerskapet inom pastoratet avsedda medel, som icke skolat till

kyrkofonden ingå. Slutligen kunna efter Kungl. Maj:ts beprövande stå

till förfogande skogsförsäljningsmedel från löneboställe i pastoratet, i

den mån dessa nu uppräknade, för avlöningen disponibla tillgångar icke

förslå, skola församlingsbidrag, utöver vad förut nämnts, användas till

erforderligt belopp. I gäldandet av nämnda församlingsavgifter skola

alla de, vilka inom pastoratet erlägga kommunalutskylder, deltaga efter

de för sådana utskylders utgörande i allmänhet stadgade grunder. Avgifterna

skola debiteras och uppbäras i samma ordning som avgifter till

kyrka och skola.

Om emellertid för ifrågavarande utgifters bestridande såsom församlingsavgifter

utdebiterats sammanlagt större belopp, än som motsvarar

60 öre bevillningskronan, skall ersättning av kyrkofondens

medel beredas pastoratet för överskjutande beloppet.

Den nya ordningen träder i tillämpning först i den mån, som nu

gällande lönekonventioner i de olika pastoraten upphört att gälla. I åtskilliga

församlingar kommer detta att dröja länge. Under åren 1914—1919

hava lönekonventionerna utgått inom 741 pastorat. Inom 590 pastorat

utlöpa lönekonventionerna under åren 1920 — 1925. De 34 återstående

utgå under åren 1926—1942. Medan tiondeavskrivningen pågår, vilket

i regel tager en tid av tjugu år, skola de gamla beskattningsgrunderna

tillämpas för utgörande av den icke avskrivna tionden, medan de nya

beskattningsgrunderna skola äga tillämplighet för prästavlöningen enligt

den nya löneregleringen.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Folktkoleav

gifter.

Sjukvårds
avgifter.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

När genom 1842 års folkskolestadga infördes grundsatsen om skoikostnadernas

utdebitering i förhållande till allmänna bevillningen, gjordes

förbehåll om rätt att upptaga personliga avgifter av minst 2 och högst

6 skillingar banko av varje skattskyldig person i församlingarna samt

därutöver avgifter av varje skolbarn. Skolbarnens avgifter avskaffades

genom Kungl. Maj:ts kungörelse den 1 juni 1883, varigenom även i övrigt

bestämmelserna om personliga folkskoleavgifter fingo det innehåll, de

ännu hava.

Nu gällande bestämmelser återfinnas i folkskolestadgan den 10 december

1897. Enligt denna är det medgivet varje skoldistrikt att såsom

bidrag till kostnaderna för skolväsendet upptaga en särskild avgift

(personlig skolavgift); och må denna avgift, vilken skall utgöras av

kvinna med hälften av det belopp, som erlägges av man, icke sättas

högre än till 50 öre för varje skattskyldig av'' mankön.

Vid 1815 års riksdag fattade ständerna beslut om lasarettens förbättrande

och utvidgande för veneriska smittans hämmande. Sedan

länens invånare i sammanhang därmed åtagit sig att i vissa år sammanskjuta

en avgift för detta ändamål, beviljades vid 1818 års riksdag

en personell avgift av 3 skillingar banko för varje mantalsskriven person

att utgå intill följande riksdag. Sedermera ökades avgifterna, och

åskilliga författningar utfärdades angående deras förvaltning och användning.

Numera gälla i ämnet föreskrifter, som innehållas i Kungl. Maj:ts

kungörelser den 26 augusti 1873 och den 1 juni 1883. För den allmänna

sjukvården inom varje län eller sjukvårdsdistrikt skall av en var, som

erlägger mantalspenningar, även utgöras en personlig sjuk vårdsavgift,

särskilt för varje län eller sjukvårdsdistrikt i mån av dess behov, dock

att denna avgift, som utgöres av kvinna med hälften av det belopp,

som erlägges av man, icke må sättas högre än till 50 öre för varje

skattskyldig av mankön. Sjukvårdsavgiften skall företrädesvis användas

till beredande av kostnadsfri vård åt veneriska sjuka och till vidtagande

i övrigt av tjänliga åtgärder för den veneriska smittans hämmande.

Den får ej användas till andra än här omnämnda ändamål. Sjukvårdsavgiftens

belopp bestämmes inom ovan angivna gränser med hänsyn till

behovet årligen av landstiugen samt av stadsfullmäktige i städer, som

icke deltaga i landsting.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

C. Allmänna anslag och bidrag till kommunerna.

Redogörelsen för kommunernas skatteväsen är ej fullständig, därest

ej något närmare beröres utvecklingen av den s. k. skatteutjämningsfrågan.

Den stora olikheten i skattetrycket inom skilda kommuner bär

till stor del förorsakats därav, att kommunerna ålagts omsorger, som

till större eller mindre del avse rena statsändamål. I detta avseende

torde böra erinras särskilt om undervisningen, fattig- och sjukvården

samt kyrkoväsendet. Frågan om en skatteutjämning har dels gjorts till

föremål för åtgärder av partiell natur, berörande antingen kommunernas

nu nämnda uppgifter eller ock vissa andra med desamma i viss mån

likartade, t. ex. för väghållningen och skjutsväsendet, dels även föranlett

åtgärder av allmän natur i syfte att utjämna det genom tillgodoseendet

av statsändamål föranledda skattetrycket i dess helhet.

Vad skolväsendet beträffar, bär omsorgen om folkundervisningen

lagts å primärkommunerna. Emellertid har utvecklingen länge gått i

den riktningen, att staten övertagit allt större del av kostnaderna för

lärarpersonalens avlöning.

Vid 1840—41 års riksdag anvisades 50,000 riksdaler banko till

understöd åt fattiga församlingar, vilka därav skulle erhålla bidrag till

lärarnas avlöning. 1844—45 års riksdag överlät hälften av den till kronan

utgående personliga skvddsavgiften till församlingarna att under namn av

folkskoleavgift (ej att förblanda med den tidigare omförmälda personliga

skolavgiften) användas för olika skoländamål. Vid 1856—58 och 1862—

63 års riksdagar beslötos nya grunder för statsbidragens bestämmande.

Enligt beslut vid 1871 års riksdag skulle folkskoleavgiften ej längre

tilldelas de särskilda kommunerna utan åter sammanföras under en benämning

med den personliga skyddsavgiften och ingå till statsverketDärjämte

bestämdes, att varje skoldistrikt skulle under vissa Aullkor av

statsmedel bekomma ett årligt bidrag till avlönande av lärare och lärarinnor

vid såväl folk- som småskolor. 1875 års riksdag biföll ett motionsvis

framställt yrkande, enligt vilken statsbidraget till lärare och

lärarinnor vid folkskola skulle utgöra två tredjedelar av deras lön och

till lärare och lärarinnor vid småskola hälften av lönen. Sistnämnda

bidrag höjdes vid 1886 års riksdag till i regel två tredjedelar av lönen.

Genom beslut vid 1906 års riksdag kom hela det belopp, varmed de

manliga lärarnas ålderstillägg översteg lärarinnornas, att täckas medelst

Bidrag för

särskilda

ändamål.

Skolväsendet.

s. 94 Kontrollera mot PDF

Fattig- och

sjukvården.

94 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

statsbidrag. I samband med indragning till statsverket av kommunernas

andelar i brännvinsförsäljningsmedlen höjdes vid 1914 års senare

riksdag statsbidragen till lärarelöner till nio tiondelar av grundlönen,

varjämte alla minimiålderstillägg skulle utgå av statsmedel. Vid 1918

års skolreform bibehöllos i stort sett dessa normer. Dock skulle det

belopp, varmed manlig lärares avlöning överstege lärarinnas, i dess helhet

utgå av statsmedel. Kungörelse i ämnet utfärdades den 16 september

1918 (nr 760).

Åven i andra avseenden bidrager staten till bestridande av kommunernas

kostnader för folkskoleväsendet. Alltsedan beslut därom vid 1893- års riksdag första gången fattades, har nämligen i riksstaten upptagitsett

numera till 30,000 kronor förhöjt anslag till undervisningsmaterial

m. in. för folkskolor, och särskilda anslag äro beviljade till möjliggörande

av skolgång för fattiga barn i vissa norrländska församlingar.

Den publika fattigvården ombesörjdes under medeltiden av kyrkan

och omhändertogs vid reformationen till stor del av staten. Genom

1624 års hospitalsordning infördes den principen, att de städer eller

socknar, där de fattiga bodde, skulle bära kostnaden för dessas vård.

I 1763 års hospitals- och barnhusordning meddelades bestämmelser,

som avsågo att noga skilja den statliga fattigvården från den kommunala.

Kostnaderna för sinnessjuka samt smittosamt och obotligt

sjuka skulle i huvudsak bäras av staten. Övriga fattiga skulle försörjas-

av kommunerna, d. v. s. städer och socknar. Huvudsakligen

enahanda bestämmelser gällde sedermera länge, ehuru de voro föremål

för mycken kritik. Vid 1840—41 års riksdag framlades emellertid en

fullständig utredning av fattigvård sfrågan. Ständerna gjorde därvid

gällande den mening, att fattigvården vore eu statens angelägenhet och

bleve en socknarnas sak blott vid fråga om fördelning av statens åliggande.

Det rättaste vore, om fattigvården meddelades direkt av statsmedel. Alen

därest staten själv omhändertoge fattigvården, skulle missbruk bli en

oundviklig följd och fattigvårdskostnaden oerhört stegras. Därför borde

fattigvården besörjas sockenvis. Genom 1847 års tidigare omförmälda

fattigvårdsförordning stadgades, att staten i tre olika fall kunde lämna

bidrag till den kommunala fattigvården, nämligen: 1) om till följd av

allmännare olycka större anordningar till dess avhjälpande erfordrades;

2) beträffande fattigvård till manskap av värvade armén eller flottan samt

hantverkare och arbetare vid kronans varv och verkstäder ävensom sådana

personers hustrur och barn; och 3) för personer, vilkas försörjningsort

ej kunde bestämmas. Enligt förordningen angående fattigvården den 9

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:!n proposition Nr 191.

juni 1871 var statens bidragsskykiighet ungefär densamma. För det

törsta av ovan omnämnda fall antydes visserligen icke någon statens

bidragsskyldighet, men i anslutning till de övriga två fallen hade viss

utvidgning av statens bi dragsskyldighet stadgats.

Genom lag om fattigvården den 14 juni 1918 (nr 422) har införts

den nyheten, att eu del av kostnaderna för fattigvården skall fördelas

på hela landstingsområdet. Fattigvårdssamhället erlägger nämligen ingen

avgift för dem, som äro intagna å arbetshem, och landstinget ersätter

fattigvårdssamhället hela vårdkostnaden för sinnessjuka, sinnesslöa, fallandesjuka,

tuberkulösa och vanföra samt för dem, som intagits å länslasarett

eller av landsting underhållen sjukstuga, ävensom kostnaderna

för blinda och dövstumma barns undervisning, där enskilda medel saknas.

För fattiga, som intagas å laudstingsanstalt för kroniskt eller

obotligt sjuka eller annan likartad anstalt, behöver fattigvårdssamhället

endast ersätta halva vårdkostnaden. Gottgörelse av staten erhåller

fattigvårdssamhälle för fattigvård enligt 1 § i omförmälda lag åt 1) icke

svensk medborgare, 2) den vars hemortsrätt icke kunnat utrönas, 3) den

som oavbrutet under tre år vistats utom fattigvårdssamhället och 4) nödställd,

från utlandet hemskickad svensk medborgare. En åtgärd i skatteutjämnande

syfte är införandet av kommunala sammanslutningar för

fattigvårdsändamål, varom ovan talats.

1 nära anslutning till fattigvården har den offentliga sjukvården

utvecklats. De äldsta sjukhusen inrättades av kyrkan och övertogos

sedermera av staten. Redan under 1500-talet meddelades emellertid

föreskrifter om sjukstugors inrättande i socknarna. Den offentliga sjukvården

avsåg emellertid länge egentligen fattiga sjuka, och först under

1800-talet kom den att avse sjuka av alla stånd och villkor. På 1830- talet överläts till kommunerna den vård av fattiga sjuka, som förut

bekostats av staten. Sjukvården å lasarett och sjukhus ombesörjes

numera av landstingen, som därför bevilja erforderliga medel. Den ersättning,

landstingen härför erhålla i form av avgifter, täcker icke kostnaderna.

1 fråga om fattiga sjuka komma landstingens bidrag uppenbarligen

vederbörande primärkommuner till godo. Åtskilliga enskilda

sjuk vårdsanstalter åtnjuta bidrag av stat, landsting eller primärkommuner

under villkor, ätt vård lämnas till mindre bemedlade mot låg avgift eller

avgiftsfritt.

I sammanhang med fattig- och sjukvården torde med några ord

böra beröras vissa åtgärder för samhällelig understödsverksamhet, som

utöva en återverkan på fattig- och sjukvårdsväsendet. I detta avseeende

må erinras ''därom, att fånge åtnjuter fri vård å statens hospital och

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

asyler, varjämte häktade på allmän-bekostnad erhålla vård och läkeme
del.

Understöd av staten lämnas genom vederbörande konsuler åt sjömän

med. flera svenskar''i utlandet. Under den tid, då värnpliktig fullgör

värnpliktstjänstgöring eller tjänstgöring för rikets försvar, kunna

hans hustru och barn numera erhålla visst understöd av statsmedel, om

sådant är för deras uppehälle nödigt. Sjukkasseverksamheten åtnjuter

statsbidrag efter vissa bestämda grunder enligt Kungl. Maj:ts kungörelse

av den 30 juni 1913 (nr 136). Genom en lag av samma dag (nr 120) har

införts eu allmän invaliditets- och ålderdomsförsäkring, den s. k. folkpensioneringen.

Enligt denna lag utgår åt gamla personer och invalider

dels pension med viss procent av erlagda pensionsavgifter, dels, därest

de äro behövande, ett s. k. pensionstillägg, som i vissa fall kan höjas i

mån av inbetalda avgifter. Kostnaden för pensionstilläggen bestrides av

staten med tre fjärdedelar och med en fjärdedel av landsting och primärkommuner.

Det är uppenbart, att berörda åtgärder åstadkomma en icke

oväsentlig lättnad i kommunernas kostnader för fattigvård och sjukvård.

Särskilt är detta fallet med folkpensioneringen, ehuru dennas verkningar

ännu endast i mindre mån framträtt.

Prästerskapet* Beträffande kyrkoväsendet bör här erinras om den skatteutjäm
avioning.

njng, som blivit en följd av den år 1910 genomförda reformen beträffande

reglering av prästerskapets avlöning och varför jag redan i annat

sammanhang lämnat redogörelse.

Väghåiinin- I fråga om vägväsendet har man tänkt sig en utjämning av

9en- skattetrycket bland annat genom väghållningsdistriktens förstoring och

omläggning av statsbidragssystemet.

Väghållningsdistriktet utgöres, såsom tidigare nämnts, i regel av

häradet. Förslag om dess förstoring hava flera gånger varit före i riksdagen

men icke lett till annat resultat, än att efter en år 1905 vidtagen

ändring i väglagen landsting numera är oförhindrat att lämna

bidrag till byggande av allmän väg, bro eller färja.

Vad statsbidragen till vägväsendet beträffar, har principen om

statens skyldighet att i vissa fall bispringa de väghållningsskyldiga med

viss del av kostnaderna redan under förra hälften av 1800-talet trängt

igenom. 1840—41 års riksdag beviljade ett anslag för omläggning

och förbättring av backiga eller eljest för kommunikationerna mindre

tjänliga delar av de allmänna landsvägarna i riket. Anslaget, som benämnes

allmänna vägbvggnadsfonden, har sedan med tid efter annan

förhöjt belopp regelbundet beviljats. Enligt nu gällande ''bestämmelser

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj.ts proposition Nr 191. 97

för erhållande av understöd från anslaget, vilka återlinnas i Kung!. Maj:ts

kungörelse den 27 juni 1914 (nr 320), må statsbidraget bestämmas till

högst, två tredjedelar av den beräknade kostnaden enligt arbetsplanen.

Ett annat statsanslag till vägväsendet är det s. k. ordinarie bidragsanslaget

till vägunderhållet, soja beviljats från och med år 1895 och är

avsett till gäldande av den på staten belöpande andel av kostnaden för

vägunderhållet på landet. Detta bidrag, som sedan 1905 års revision av

viiglagen i regel utgjort tre tjugondelar av sagda underhåll, har från och-med

år 1919 höjts till tre tiondelar. Från och med år 1907 har riksdagen vidare

beviljat ett extra anslag till understöd åt synnerligt betungade väghållningsdistrikt.

Understödet kan bestämmas till högst hälften av distriktets

hela beräknade kostnad för vägunderhåll. Beträffande dispositionen av

ifrågavarande anslag gälla nu bestämmelserna i Kungl. Maj:ts kungörelse

den 10 juni 1912 (nr 137). Åven ett flertal andra anslag hava av riksdagen

beviljats i syfte att främja vägväsendet och lätta bördorna för

väghållningsdistrikten, exempelvis till anläggande av enklare vägar i

Norrland, till hamn- och brobyggnader in. m., till expenser för allmänna

arbeten och till vägundersökningar samt till kostnader för vägdelningar.

Slutligen bör erinras om den s. k. vägkommissionens nyligen

framlagda förslag, enligt vilket väghållningsdistrikten skulle utgöras av

landstingsområdena och statsbidragssystemet omläggas.

Det sedan gammalt å jorden vilande skjutsningsbesväret var ursprungligen

ej avsett att förorsaka det allmänna några kostnader. På

grund av dess ofta hårda och ojämna tryck kommo emellertid så småningom

vissa statsbidrag att utgå för dess fullgörande. Genom 1878

års skjutsreform ställdes all skjutsning, såvitt ske kunde, på entreprenad.

Där bidrag till entreprenaderna bleve nödvändiga, skulle dessa

gäldas till viss del av landstingen och i landsting ej deltagande städer

och till viss del av statsverket. Enligt nu gällande stadga om skjutsväsendet

den 22 juni 1911 äro landstingen och i landsting ej deltagande

städer skyldiga att med bidrag av staten ansvara för skjutsningens

uppehållande. Detta gäller vare sig entreprenad å skjutsningen kan

åstadkommas eller ej. Av entreprenadbidragen eller, om entreprenad ej

kan åstadkommas, hela kostnaden för skjutsningens uppehållande betalar

staten minst hälften och, under vissa förutsättningar, större del.

Först vid 1908 års riksdag kan frågan om en allmän skatteutjämning

kommunerna emellan sägas hava blivit fullt aktuell i

Bihang till riksdagms protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.) 13

Skjutthåll
ningen.

Understöd till

särskilt

skattetyngda

kommuner. *

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

betydelse!! av ett självständigt skatteproblem. På grund av eu vid

denna riksdag i andra kammaren väckt motion anhöll riksdagen i skrivelse

den 3 juni 1908, att allsidig utredning måtte verkställlas rörande

vilka kommuner, som ägde alltför ringa ekonomisk bärkraft i förhållande

till dem ålagda skyldigheter för ändamål, de där tillika kunde anses

vara statsändamål, samt att därefter för riksdagen måtte framläggas det

förslag, vartill utredningen gåve anledning.

I anledning av denna riksdagens skrivelse föranstaltade Kungl

Maj it om eu förberedande statistisk undersökning rörande landskommunernas

och köpingarnas ekonomiska bärkraft, vilken förelåg färdig

år 1911.

Vid 1912 års riksdag föreslog därefter Kungl. Maj:t åtgärder fölen

provisorisk lindring i skattetrycket för de mest skattetyngda landskommunerna

och köpingarna medelst statsbidrag. Förslaget avsåg, att

årliga statsbidrag skulle efter vissa normer utgå till landskommuner och

köpingar, som på grund av ringa tillgång på beskattningsföremål vore

i högre mått än andra kommuner tryckta av utgifterna lör skolväsen

och fattigvård och som tillika i övrigt kunde räknas till de mest skattetyngda.

Riksdagen avslog emellertid förslaget, huvudsakligen på den

grund att skattetrycket, sådant det framträdde i den kommunala utdebiteringen,

icke kunde anses utgöra ett tillförlitligt underlag för bedömande

av de kommunala skattebördornas verkliga tyngd.

Kungl. Maj:t framlade sedermera vid 1917 års riksdag nytt förslag

i ämnet. Detta förslag avsåg anvisande av ett förslagsanslag å 600,000

kronor till understöd åt synnerligt skattetyngda landskommuner. Förslaget

vann i huvudsak riksdagens bifall, och kungörelse angående villkor

och grunder för erhållande av statsunderstöd utfärdades den 25 juni

1917 (nr 400). Motsvarande anslag hava även vid 1918 och 1919 års

lagtima riksdagar beviljats, och nya kungörelser angåendé villkoren för

statsunderstöds erhållande hava i överensstämmelse med 1917 års förenämnda

kungörelse utfärdats den 31 maj 1918 (nr 562) och den 19

juni 1919 (nr 396).

Villkoren för erhållande av statsunderstöd äro i huvudsak följande.

Den kommunalskatt, den landstingsskatt och den vägskatt, som kommunen

samt vederbörande landsting och väghållningsdistrikt under det

löpande året beslutat till uttaxering, skola tillhopa hava föranlett ett

högre skattetryck än 10 kronor för 100 kronor inkomst. Det skattetryck,

som föranletts av de löpande och de två nästföregående årens

uttaxeringar, skall i medeltal för dessa tre år likaledes överstiga 10

kronor för 100 kronor inkomst. De utgifter för kommunens folk
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

'' Kunyl. Majds proposition Nr 191.

skota- och fattig vårdsväsen, till vilkas bestridande uttaxering beslutats

under det löpande året, skola motsvara ett belopp av mer än 4

kronor 50 öre för 100 kronor inkomst. Vid beräkning av skattetrycket

skall iakttagas, bland annat, att, om kommun icke till fullo

utnyttjat den enligt lagen om skogsaccis in. in. den 11 oktober 1912

medgivna rätt att såsom tillskott till täckande av utgifter använda

skogsaecismedel eller för sådant ändamål icke använt därför eljest tillgängliga

medel, den uttaxering skall beräknas, som erfordrats, därest

nämnda tillgångar kommit till dylik användning. Om vidare bland

kommunens utgifter ingår annuitet å lån för annat ändamål än kyrko-,

folkskole-, fattigvårds- eller sundketsväsen, skall endast den uttaxering

beräknas, som erfordrats, därest dylik annuitet icke medräknats vid uttaxeringens

bestämmande. Vidare skall statsunderstöd icke utgå, därest

det höga skattetrycket kan anses väsentligen hava förorsakats därav,

att jordbruksfastigheterna inom kommunen taxerats lägre än vad inom

länet i allmänhet i sådant hänsende gäller eller att kommunen vidtagit

med avsevärda utgifter förenade anstalter, vilka icke varit av trängande

behov påkallade, eller beslutat kommunalskatt för täckande av utgifter,

vilka enligt normal hushållning i stället bort bestridas med lånemedel.

Statsunderstöd skall utgå med sådant belopp, att skattetrycket för 100

kronor, till den del det föranletts av utgifter för folkskole- och fattigvårdsväsen,

nedbringas till 4 kronor 50 öre; dock att understödet begränsas

till 40 procent av den del av skattetrycket, som överstiger 10

men icke 11 kronor, 50 procent av vad som överstiger 11 men icke 12

kronor, 60 procent av vad som överstiger 12 men icke 16 kronor och

75 procent av vad som överstiger 16 kronor. Understödet kommer de

skattskyldiga till godo i form av avkortning å deras kommunalutskylder.

D. Översikt över de offentliga förvaltningarnas utgifter och inkomster.

Jag skall härefter lämna eu redogörelse för de offentliga förvaltningarnas

utgifter och inkomster. De källor, som ligga till grund för

framställningen, äro, i fråga om statsverket: utdrag ur rikshuvudboken,

innefattande budgetredovisning för år 1915 (resp. 1916, 1917

och 1918); vad angår landsting, städer, landskommuner och municipalsamhällen:

statistiska centralbyråns manuskripttabeller till den ännu icke

av trycket utkomna berättelsen angående kommunernas finanser år 1916;

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.-

samt beträffande vägliållningsdistrikten: jorbrnksdepartementets berättelse

för år 1916 angående allmänna väghållningsbesväret på landet.

En systematisk sammanställning av statens och kommunernas utgifter

och inkomster efter deras ändamål är med den svenska finansstatistikens

beskaffenhet icke möjlig att exakt genomföra.

De viktigaste svårigheter, som beträffande kommunerna möta för

eu dylik sammanställning, äro dels omöjligheten att genomföra''en uträkning

av nettoavkastningen eller nettoutgifterna för de olika förvaltningsgrenarna,

dels den omständigheten, att ingen genomgående skillnad

gjorts mellan verkliga utgifter å ena sidan och utgifter för kapitalökning

å andra sidan, dels slutligen den summariska redovisningen, varvid

utgifter för skilda ändamål sammanförts och till följd härav kunna

endast helt approximativt fördelas. Den i efterföljande tabeller utförda

grupperingen av de offentliga förvaltningarnas utgifter och inkomster

måste därför, vad beträffar landsting, primärkommuner och municipalsamhällen,

betecknas endast som ett försök att ungefärligt fördela de kommunala

förvaltningarnas utgifter och inkomster efter deras natur.

T avseende på statsverkets utgifter har fördelningen kunnat genomföras

med betydligt större noggrannhet. Utgifter från huvudtitlarnas

allmänna besparingsfonder ha icke medräknats och ej heller utgifter,

som bestritts från donerade fonder.

Beträffande de principer, som följts vid utgifternas fördelning på

de olika grupperna, må följande förklaringar meddelas.

Statsverket. Till den första gruppen har, förutom utgifterna på

första huvudtiteln, även förts årsanslaget till Konungen, vilket i riksstaten

är upptaget under räntor å statsskulden in. m. — I grupperna

4 och 5 äro även inräknade utgifter för det militära pensionsväsendet.

Grupp 5 innefattar däremot icke utgifterna för handeln under femte

huvudtiteln. — I grupp 8 inbegripas utgifter för departementen, landstaten,

flertalet centrala ämbetsverk, ålderstillägg, krigstidstillägg och

krigstidshjälp samt extra krigstidstillägg (med undantag av anslagen på

andra, tredje, fjärde och femte huvudtitlarna), rese- och traktamentspenningar,

postavgifter för tjänstebrev, skrivmaterialier och expenser,

tryckningskostnader, kronans publika hus, restitutioner, ersättning för

av statskontoret gjorda förskott, pensionering av civila tjänstinnehavare,

allmänna indragningsstaten samt förvaltningskostnader för riksgäldskontoret

och justitieombudsmannen in. in. — I grupp 12 ingå för år 1918

utgifterna för beredande av lindring i de mindre bemedlades levnadsvillkor,

varjämte som en särskild underavdelning upptagits anslagen till

åtgärder i prisreglerahde syfte. — Grupp 16 innefattar bl. a. utgifterna

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

för kommerskollegium, bergsstaten, handelsundervisningeu, industri, hantverk

och slöjd, den tekniska undervisningen, lanthushållningen, fiskeriväsendet,

skogsväséndet, lantmäteri väsen det, prisreglering av gödselmedel

samt ersättning till hushållningssällskapen för till statsverket

indragna brännvinsförsäljningsmedel. — Grupp 17 omfattar utgifter

för sjökarteverket, lots- och fyrväsendet, undervisningsanstalter för sjöfarten,

väg- och vattenbyggnad sväsendet, bidrag till skjutsentreprenader

samt handelsflottans pensionsanstalt. — 1 grupp 18 ingå utgifter

för tullverket och k o

omkostnader samt kostnader för taxering av fast egendom samt av inkomst

och förmögenhet. — Grupp 20 omfattar bidrag till väghållningdistrikten,

ersättning till städerna för mistad tolag, bidrag till landsting och städer,

som icke deltaga i landsting, ersättning till landsting, städer och köpingar

för till statsverket indragna brännvinsförsäljningsmedel samt

understöd åt skattetyngda landskommuner. — Grupp 22 omfattar avsättning

till statens utlåningsfonder samt till statsverkets fond av rusdrycksmedel

men däremot icke avsättningar till värnskattefonden, vilka

här icke alls medräknats bland utgifterna. — Anslagen för år 1918 till

återbetalning av tillfälliga lånemedel (162,648,300 kronor) samt tillfälligt,

lån åt statens järnvägar (19,000,000 kronor) ha icke medräknats.

Landstingen. Kol. 20 (»övriga undervisningsärenden») av tab. 6 i

statistiska centralbyråns berättelse rörande kommunernas finanser år

1916, vari ingå utgifter bl. a. för folkundervisning, allmänna läroverk

samt tekniska-, slöjd-, lantbruks-, skogs- och veterinärskolor, har uppdelats

på tre lika stora delar, som i efterföljande tabell 1 hänförts till

grupperna 13, 14 och 16. Av beloppet i kol. 25 (»övriga utgifter») av

tab. 6 i samma berättelse hava landstingens bidrag till allmänna pensionsförsäkringen,

190,170 kronor, hänförts till grupp 12, samt återstoden

i tre lika stora delar förts till grupperna 7, 11 och 12.

Städerna. Till städer, som deltaga i landsting, hava även räknats köpingar,

som utgöra egen kommun. Både för städer och landskommuner

ingå i grupp 9 av tabell 1 utgifter för prästerskapets avlöning såväl

enligt äldre löneresolutioner som i församlingar, där lagen den 9 december

1910 om reglering av prästerskapets avlöning trätt i kraft, beträffande

sistnämnda församlingar dock endast den del av avlöningen, som

bestritts genom influtna församlingsavgifter.

1 tab. 1 ha från tab. 3 i statistiska .centralbyråns berättelse angående

kommunernas finanser till grupp 8 sammanförts kol. 33 (utgifter

»för andra ändamål»), kol. 45 (»hus och inventatier»), kol. 55 (»stadsfullmäktiges

och nämnders expedition»), kol. 58 (»övriga utgifter») samt

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

hälften av kol. 54 (»magistrat och rådhusrätt»), medan andra hälften

av sistnämnda kol. hänförts till grupp 6. — Till grupp 12 ha hänförts

kol. 12 (»brandväsen») samt kol. 53 (»allmänna pensionsförsäkringen»).

Sistnämnda utgiftspost innefattar i fråga om både städerna och landskommunerna

levererade grundavgifter, bidrag till pensionstillägg och

understöd samt förvaltningskostnader för pensionsnämnderna, i den mån

dessa kostnader kunnat särskilt angivas.

Grupp 21 innefattar utgifterna i kol. 52 (»övriga utgifter»). Där

ingå även i fråga om de i landsting deltagande städerna utgifterna för

vattenledning, minskade med influtna vattenledningsavgifter, vilka i

stället uteslutits i tabellen över inkomsterna. För i landsting deltagande

städer, vilkas influtna vattenledningsavgifter överskjuta utgifterna för

samma ändamål, ha de senare uteslutits i tab. 1, men nettoöverskottet

upptagits i tab. 4 under grupp d 1).

Landskommunerna. Räntorna för kyrkliga ändamål, för folkskola,

för fattigvård och för andra kommunala ändamål, som i den finansstatistiska

berättelsen ingå i resp. kol. 22, 20, 31 och 37 men därjämte särskilt

redovisas i tab. K, ha hänförts till grupp 19. Till grupp 8 ha

från samma berättelse hänförts kol. 33 (»hus och inventarier»), kol. 36

(»avlöningar, arvoden, ersättningar») och kol. 37 (»övriga utgifter») efter

avdrag av i sistnämnda kol. ingående skuldräntor.

Municipalsamhällena. Till grupp 8 ha från den finansstatistiska

berättelsen sammanförts kol. 23 och 26 (»övriga utgifter»). Utgifterna

för vattenledning ha minskats med influtna vattenledningsavgifter samt

därefter jämte utgifterna för hus och inventarier (kol. 16) hänförts till

grupp 21 av tab. 1.

I tab. 4 har ett försök gjorts att beräkna, huru mycket av de på

den beskattningsbara inkomsten utdebiterade skatterna som gäldats av

jordbruksfastighet, av annan fastighet samt av inkomst av kapital och

arbete. Fördelningen har gjorts , efter samma proportion, efter vilken

den beräknade beskattningsbara inkomsten fördelar sig på samma grupper.

Fördelningen kan dock icke göras fullt exakt, emedan de utdebiterade

och de influtna skattebeloppen icke helt motsvara varandra. Som

den bristande skatteinbetalningen torde vara störst inom gruppen inkomst

av kapital och arbete, är säkerligen den på denna grupp belöpande

delen av skatterna något för högt beräknad.

Till de efter den beräknade inkomsten utdebiterade utskylderna - har i tab. 4, grupp a) 1 lagts under året influtna restantier. — Under

rubriken »skatter och avgifter utdebiterade efter annan eller ej uppgiven

grund» ingå huvudsakligen prästerskapets avlöningsmedel enligt äldre

löneresolutioner.

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

103

Tab. 1. De offentliga förvaltningarnas utgifter år 1916.

Utgiftornas natur

Stats-

verket

1,000 kr.

Lands-

ting

1,000 kr.

I landsting

ej del- tagande

städer

1,000 kr.

Övriga

städer

1,000 kr.

Lands- ( kom- '' muner

1,000 kr

Muuici- 1 palsam- hällen

1,000 kr.

Vägtull-

nings-

distrikt

1,000 kr.

Till-

sam-

mans

1,000 kr.

A. Verklig-» utgifter.

1. Hans Maj: t Konungen

samt hov- och slotts

staterna ..............

1,645

1,645

2. Riksdagen ...........

1,502

—

—

—

—

—

1,502

3. Utrikesförvaltning..

2,220

—

_

—

—

2,220

4. Lantförsvar...........

150,821

—

—

—

_

—

—

160,821

5. Sjöförsvar ...........

40,989

—

_

—

—

—

—

40,989

6. Rättsväsende ........

6,684

—

796

558

—

—

—

8.038

! 7. Ordningsväsende ..

558

321

4,695

2,841

—

69

—

8,484

8. Allmän inre förvalt- ning .....................

17,391

493

24,700

14.710

5,111

748

63,153

! 9. Kyrkliga angelägen- heter .....................

1,266

2,895

2,760

12,652

19,573

10. Hälso- och sjukvård

15,283

15,670

9.757

2,029

2,824

61

—

45 624

11. Fattigvård och väl- görenhet ...............

596

321

9,220

6,580

18,144

34,861

[12. Försäkring och andra

sociala ändamål......

13,456

511

3,070

2,880

7,661

94

27,672

13. Folkundervisning och

folkbildning............

23,829

851

10,082

9,019

32,304

76,085

14. Allmänna och en- skilda läroverk ......

7,988

616

2.404

2,436

13444

15. Vetenskap och konst

5,200

—

-

—

—

—

—

5,200

It). .Näringslivets främ- jande .....................

12,959

1,364

14,323

17. Kommunikationsvä- sende.....................

8,168

801

13,903

9,111

1,597

560

18,307

52,447

Ib. Skatteomkostnader...

11,483

—

—

—

—

—

—

11,483

19. Skuldräntor............

35,940

1,298

16,101

10,602

3,688

259

—

67.888

Summa 1—19

357.978

22246

97.623

63,526

83,981

1,791

18,307

645,452

20. Bidragtill kommuner

o dyl...................

16,527

—

—

_

—

_

—

B. Utgifter för kapi- talökning.

21. Köp eller anläggning

av inkomstgivande

egendom ...............

62,153

__

30,660

13,422

743

1

106,978

22. Avsättning till fonder

4,514

—

—

—

—

—

4,514

23. Avbetalning å skuld

4,839

6,916

8,186

19,514

9,241

513 j

—

49,209

Totalsumma

446.011

29.162

136469

96,462

93,222!

3 047 J

18,307

806,153

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Majte proposition Nr 191.

Tab. 2. Specifikation av vissa kommunala utgifter år 1916.

Utgifternas natur

Lands-

ting

1,000 kr.

■ I landsting

ej deltagande

städer

1,000 kr.

Övriga

städer

1,000 kr.

Lands-

kommuner

1,000 kr.

9. Kyrkliga angelägenheter ..........*.............

_

9,895

2.760

12.652

därav hus och inventarier.....................

''

623

672

3,081

prästerskapet» avlöning ..................

735

886

6,615

Övriga utgifter ..............................

1,537

1.202

2,956 1

13. Folkundervisning och folkbildning ............

10,082

9,019

32,304

därav hus och inventarier........................

1,818

1.020

7,132

avlöning....................................

—

5,853

5,753

18,828

övriga utgifter ..............................

—

2,411

2,246

6.344

14. Allmänna och enskilda läroverk...............

—

2,404

2.436

_ i

därav hus och inventarier........................

—

1,039

956

- j

avlöning ......................................

—

260

746

Övriga utgifter ..............................

—

1,105

734

16. Näringslivets främjande...........................

1.364

—

_

. 1

därav för jordbruk med binäringar ............

748

—

--

-

17. Kommunikationsväsende...........................

—

13,903

9.111

därav vägar, gator och torg .....................

5,111

3,429

hamnar, broar o. cl......................

—

3,771

2,958

— 1

renhållning .................................

3.761

1,329

gatubelysning.................................

—

1,260

1,395

'' I

19. Skuldräntor ..........................................

—

_

3,688

därav för kyrkliga ändamål .....................

965

» folkskola................................

—-

1,560

» fattigvård ..............................

—

614 j

» andra ändamål ........................

___

1.149

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition Nr 191

105

Tub. ib Statens utgifter ärcn 1915 — 1918.

(Enligt utdrag ur riksliuvudboken )

Utgifternas natur

År 1915

1,000 kr.

År 1916

1,000 kr.

År 1917

1,000 kr.

År 1918

1,000 kr.

A Verklig!» utgifter.

i. H. Maj:t Konungen samt hov- och slottsstatevna

1,645

1,645

1,645

2,877

2. Riksdagen ......................................................

1,437

1,502

1,870

3,682

3. Utrikesförvaltning ..........................................

2,675

2,220

2,398

5,128

4. Lantförsvar......................................................

87,556

150,821

165,519

338,293

5. Sjöförsvar ......................................................

31,516

40,989

48,211

139,946

6. Rättsväsende...................................................

6,336

6,684

7,539

16,362

7. Ordningsväsende .............................................

520

558

612

712

8. Allmän inre förvaltning...... ............................

18,578

17,391

19,468

73,971

9. Kyrkliga angelägenheter .................................

911

1,266

1,875

3,139

10. Hälso- och sjukvård .......................................

13,701

15,283

18,494

26,514

11. Fattigvård och välgörenhet .............................

570

596

697

834

12. Försäkring och andra sociala ändamål...............

8,083

13,456

15,496

78,110

12 a. Åtgärder i prisreglerande syfte ........................

—

—

-

103,839

13. Folkundervisning och folkbildning...................

22,710

23,829

27,138

36,642

14. Allmänna och enskilda läroverk.......................

7,812

7,988

8,048

10,671 ‘

15. Vetenskap och konst.......................................

5,246

5,200

4,895

5,386

16. Näringslivets främjande....................................

13,438

12,959

13,701

29,107

17. Kommunikationsväsende.................................

7,687

8,168

8,400

8,402

18. Skatteomkostnader .........................................

10,486

11,483

11,771

12,579

19. Skuldräntor ..................................................

32,082

35,940

45,344

74,020

.

Summa 1—19

20. Bidrag till kommuner och dylika .....................

272,98!)

18,477

357,978

16,527

403,121

16,083

970,214

15,439

B. Utgifter för kapitalökning.

21. Köp eller anläggning av inkomstgivande egendom

47,400

62,153

73,902

176,997.

22. Avsättning till fonder.......................................

13,339

4,514

13,744

13,697

23. Avbetalning å skuld ................................

5,106

. 4,839

4,977

5,253

24. Rörelsekapital för statens kristidsverksamhet......

—

, —

159,800

415,200

Totalsumma

357,311

446,011

! 671,627

1.596,800

Bihang till riksdagens ''protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.) It

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Tab. 4. Kommunernas inkomster år 1916.

Inkomsternas natur

Landsting

i 1,000 kr.

Städer

isomejdcl- ] taga i

| landsting

j 1,000 kr.

| Övriga

städer

1,000 kr.

Lands-

kommu-

ner

1,0C0 kr.

i Munici- palsam- hällen

1,000 kr.

I. Verkliga Inkomster.

a) Skaller och avgifter:

1. Utdebiterade på den beskattnings- bara inkomsten ........................

14,362

42,256

28,889

40,057

813

därav på jordbruksfastighet...............

2,640

63

251

12,077

—

» » annan fastighet..................

1,665

7,391

4,472

3,605

127

* » inkomst av kapital och arbete

10,057

34,802

24,166

24,375

686

2. Utdebiterade på fastighetsvärdet ...

—

11

222

—

—

8. Personliga avgifter........................

—

106

132

746

—

4. Skogsaccis ................................

—

1

4

2,275

—

5. Utdebiterade efter annan eller ej

uppgiven grund........................

—

693

738

6,258

6. Fattigvård in natura.....................

—

—

—

*) 90

- .

V. Av bouppteckningar in. m.............

—

497

146

| —

—

8. Artistskatt .................................

— ''

82

38

3

—

9. Hundskatt .................................

—

97

144

'') 488

_

10. Sjukvårdsavgifter ........................

874

-

— :

—

- j

11. Grundavgifter till allm. pensionsförs.

-

1,102

1,170 j

6,364

—

b) Influtna räntor....................................

I c) Hyror och arrenden ...........................

| 303

j 2,686

\ 8,815

2,654

4,299

| 3,384

121

d) Inkomstgivande verks avkastning.........

2,884

28,715

15,445 I

- i

393

e) Brännvinsftirsäljningsmedel ..................

2,673 j

2,262 1

3,418

6

—

f) Statsbidrag, till folkskolan ..................

—

2,285

2,791 |

14,428 1

—

» » andra ändamål............

1,974

3,601

897

451

15 i

1 g) Övriga inkomster .............................

539 j

26,903

9,237 |

6,185

284

Summa verkliga inkomster

23 609

120,112 |

70,224

80,735

1.626

II. Upplåning.......................................

9,072 1

22,427

32,657

13,625 |

2,734

Summa inkomster ;

32,681 |

142,539

102,881

94,360 !

4.360

'') Avser år 1915.

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition Nr 11)1.

107

III. Principerna för eu rättvis beskattning i finansvetenskapen.

I äldre tider voro blott vissa klasser av befolkningen underkastade

skattskyldighet. Just de, som bäst skulle förmått bära skatterna, voro ofta

helt eller åtminstone i huvudsak fria från bidragsskyldighet till det allmänna.

De då gällande »systemen» för beskattningen voro ej resultat

av några försök att i praktiken omsätta teoretiskt utbildade idéer utan

måste fastmera betraktas såsom utslag av rådande maktmotsättningar

inom samhället. Det anses numera både inom teorien och hos det

praktiska livets män inom alla samhällslager självklart, att beskattningen

bör fylla största möjliga krav på en rättvis fördelning av de bördor,

som samhället i form av skatter måste i allt större utsträckning ålägga

sina medborgare. Och enighet torde kunna sägas råda därom, att en

rättvis skattefördelning förutsätter, dels att varje samhällsmedlem, som

är i stånd därtill, erlägger skatt, dels att beskattningen skall vara »likmässig».

Härmed iipphör emellertid enigheten. I synnerhet om den

närmare innebörden av fordran på »likmässighet» hava yppat sig de

mest skiftande åsikter.

I modern finansvetenskap har man i fråga om skattefördelningens

rättvisa med särskild hänsyn till likmässigheten uppställt tvänne huvudteorier,

under vilka de flesta uppfattningar i berörda avseende kunna

hänföras, nämligen intresse- eller nytteteorien och skatteförmågeteorien.

Den särskilda teori, som uppställts i avseende å beskattningens socialpolitiska

verkningar, torde i allmänhet hava utbildats med hänsyn ej till kommunalbeskattningen

— varom här är fråga — utan till statsbeskattningen.

Intresseteorien vilar på den principen, att beskattningen skall ske

»efter intresse» eller, som det plägar uttryckas, »efter prestation och

motprestation». Numera är väl den åsikt att anse som föråldrad, att

skatterna borde ordnas som premierna i en försäkringsanstalt. Statens

huvudsakliga verksamhet gällde, ansåg man, uppehållandet av rättssäkerheten,

och skatterna borde alltså betalas i förhållande till det gagn,

som en var hade av rättssäkerheten. I vad mån denna teori kunde äga

Olika beskattningsteorier.

Jnlresse
teotien.

s. 108 Kontrollera mot PDF

Skatttfbr
mfigeteorien.

Förespråkare

för de olika

teorierna.

Wagner

108 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

giltighet även för kommunalbeskattningen, beröres i allmänhet icke i

den moderna skatteteoretiska litteraturen. Intresseprincipen, sådan man

numera tänker sig den, finner man »omedelbart grundad i sunda förnuftet».

Det anses ligga i sakens natur, att man skall betala skatt i förhållande

till de fördelar, man åtnjuter av samhället. Man söker fastställa

och mäta den nytta, en var har av samhällets verksamhet, för

att beskatta honom efter detta mått. Men under det åtskilliga författare

anse det riktigt och nödvändigt att mäta nyttan i varje särskilt

fall, finnes det andra, som anse, att det gives ett gemensamt uttryck

för den nytta, en var åtnjuter av samhället, nämligen summan av de

ekonomiska fördelar, som tillflyta honom. Efter detta gemensamma

uttryck för nyttan böra de samhällsutgifter utdebiteras, som man ej

kunnat fördela genom att mäta nyttan i särskilda fall.

Skatteförmågeteorien däremot bygger på den principen, att en var

skall betala skatt efter sin ekonomiska bärkraft. Beskattningen grundas

enligt denna princip på den enskildes plikt att efter förmåga bidraga

till samhällets utgifter. Med skatteförmågeprincipen identifieras av. många

författare den s. k. offerprincipen, som utgår från det förhållandet, att

skatten innebär ett offer, ett umbärande för den beskattade. Likmässigheten

i beskattningen förverkligas enligt denna princip, därest offret

blir lika för alla beskattade.

Båda de nu berörda teorierna hava sina förespråkare. Vissa författare

anse, att endera principen bör vara ensam härskande vid all beskattning,

andra åter förmena, att båda böra komma till användning men

med var sitt begränsade tillämpningsområde. Jag tillåter mig att här

i korthet sammanfatta några uttalanden i ämnet av finans teoretiska författare,

företrädande olika ståndpunkter.

Tysklands på ifrågavarande område sannolikt mest ansedde skriftställare,

Adolph Wagner, uttalar i avseende å den teoretiska grunden för

den allmänna beskattningen, att intresseprincipen utgör en oriktig grundval,

då den utvidgar den privatekonomiska vedergällningsprincipen till

statslivets förhållanden. Det vore, enligt Wagner, visserligen sant, att de

beskattade åtnjöte stora fördelar av staten. I detta förhållande läge

emellertid icke den inre grunden till den allmänna skatteplikten, om man

också kunde hänvisa till denna grund för att gentemot den enskilde

rättfärdiga hans skattebörda. I vissa fall vore visserligen förhållandena

sådana, att skatterna kunde och borde fördelas efter intresset. Men därav

följde icke, att intresseprincipen vore lämpad såsom en allmän grundval

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kanyl. Maj ds proposition Nr 191.

för beskattningen, bni sådan grundval förefunnes i stället i skatteförmågeprincipen.

Låt vara att en var såsom medlem i samhället erhölle fördelar

av detsamma, så vore det dock främst fråga om det helas bästa och

om den enskildes blott såsom eu del av det hela. Det vore pliktförhållandet,

som grundade skattskyldigheten. Kunde beskattning i allmänhet

ej grundas på intresseprincipen, så kunde ej heller skatterna i

allmänhet fördelas efter densamma, Av samhällets väsen och beskaffenheten

hos de flesta offentliga prestationer vore det fastmera klart, att

en allmän fördelning av skatterna efter intresse vore såväl principiellt

falsk som praktiskt ogenomförbar. Även där den enskilde åtnjöte fördelar

av samhällets dispositioner, skedde detta i regel i eu grad, som

ej kunde mätas. Så vore fallet beträffande den störa mängden av samhälleliga

dispositioner till förverkligande av rätts- och maktändamål

likasom även i fråga om många dispositioner för kultur- och välfärdsändamål.

Därför vore man nödsakad att tillgripa eu annan måttstock

för skattskyldigheten, och en sådan kunde beträffande beskattningen i

allmänhet blott finnas i skatteförmågeprincipen. I det moderna samhället

hushållades »med förenade krafter» för det helas bästa, och därför

måste också billigtvis var och en tagas i anspråk efter måttet av

sina krafter. Någon absolut, uteslutande användbar skatteprincip för

vinnande av likmässighet i beskattningen funnes alltså icke, utan det

gällde att åt vardera av skatteförmåge- och intresseprinciperna anvisa

det område, inom vilket den borde tillämpas.

Intresseprincipen vore, enligt Wagner, riktig och praktiskt användbar,

där offentliga prestationer verkligen medförde särskilda fördelar för

vissa personer eller för viss egendom och där tillika storleken av dessa

fördelar läte ungefärligen mäta sig. Blott ett »ungefär» vore överhuvudtaget

möjligt men också tillräckligt för ändamålet. Efter denna

ledande synpunkt följde användningen av intresseprincipen i systemet

för gebyrer och bidrag. Med gebyrer förstode Wagner sådana avgifter,

vilka på ett av samhället ensidigt bestämt sätt och till bestämt belopp

av enskilda eller grupper av enskilda erlades såsom speciellt vederlag

för av samhället meddelade tjänster eller för utgifter, som de förorsakat

samhället vid dess utövande av sin verksamhet. Bidrag vore

sådana avgifter, vilka erlades på en gång-, i synnerhet vid anläggningen

av samhälleliga anstalter och inrättningar. Beträffande intresseprincipens

ytterligare tillämplighet vore att skilja mellan stats- och

kommunalbeskattningén. I fråga om statsbeskattningen intoge visserligen

skatteförmågeprincipen det främsta rummet, men det kunde inträffa,

att vissa föranstaltningar från statens sida i särskilt hög grad

s. 110 Kontrollera mot PDF

Schäff/e.

110 Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

komrae vissa landsändar, vissa folkklasser, vissa personer och i synnerhet

vissa egendomar till godo. Detta gällde i allmänhet jordegendom

men stundom, såsom i fråga om kommunikationsanläggningar, vattenbyggnader

m. in., även viss näringsdrift. I dylika tall kunde rättvisan

bjuda, att hänsyn toges till intresseprincipen. Det vore emellertid i kommunernas

skatteväsen, och i desto högre grad ju mindre kommunerna

till sina områden vore, som denna princip funne sin särskilda användning.

Liksom staten vore visserligen ej heller kommunen någon rent

privatekonomisk sammanslutning, i vilken allt på grund av sakens natur

borde eller kunde regleras enligt synpunkten: prestation och motprestation.

Men i stor utsträckning förekomme i kommunernas verksamhet

åtgöranden, isynnerhet av ekonomisk natur, vilkas verkningar för enskilda

kategorier av personer eller egendom kunde urskiljas och i någon

mån mätas, exempelvis såsom ökning i egendoms och i synnerhet fastigheters

värde, såsom ökade produktionsmöjligheter i enskild näring eller

såsom personlig nytta och besparingar för privatmannen. Till genomförande

av intresseprincipen i kommunalbeskattningen vore en metodisk

uppdelning av de kommunala utgifterna ändamålsenlig för att icke säga

nödvändig. Med de olika kategorierna av utgifter borde de särskilda

beskattningsprinciperna kombineras och detta i huvudsak så, att för de

allmänna utgifterna skatterna fördelades efter förmåga men i fråga om

vissa av de särskilda utgifterna efter intresse. Till allmänna utgifter

kunde räknas sådana, som avsåge att tillgodose statsändamål, utgifter

för kommunens allmänna förvaltning, för polis- och sundbetsväsen, och

i regel för fattigvården. Till särskilda utgifter vore däremot att hänföra

utgifter för kulturändamål, skolväsen o. d. samt utgifter för ekonomiska

ändamål, i synnerhet väg- och gatuväsen, vattenledning, belysning

m. m. Utgifter, om vilkas art tvekan rådde, borde hänföras

till allmänna utgifter. De särskilda utgifterna borde i första hand täckas

genom gebyrer och bidrag, men, i den mån detta ej vore möjligt,

borde utgifter för kulturändamål täckas med skatter efter förmåga, utgifter

för ekonomiska ändamål däremot med skatter efter intresse.

Beskattning efter förmåga borde, enligt Wagner, äga rum i alla de

fall, då ej, enligt vad förut utvecklats, rum funnes för intresseprincipen.

Skatteförmågeprincipen borde sålunda isynnerhet tillämpas vid statens

beskattning men hade sin givna stora betydelse även i fråga om kommunernas

skatteväsen.

Eu annan känd tysk finansteoretiker, Albert Schäifle, anhängare

av skatteförmågeteorien såsom den enda riktiga i fråga om all beskatt
-

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191. 111

rang, upptager Wagners resonemang till kritik på i huvudsak följande

satt Det tunnes visserligen gebyrer och bidrag efter intresse men ino-a

skatter efter intresse. Vad som angåves vara skatter efter intresse

vore just särskilda vederlag för särskilda fördelar. Wagners teori innebure

en sammanblandning med skatter av inkomster, som icke vore

skatter. ly med skatt lorstodes just bidrag till allmännyttiga oflfentiga

utgifter, vilka icke täcktes genom förvärvsinkomster och särskilda

vederlag. Gebyrer och bidrag kunde klädas i skattens form men bleve

därigenom icke skatter. Omvänt kunde skatten klädas i gebyrens form

men upphörde därför icke att vara en skatt, ett bidrag efter förmåga

pa gnind av medlemskap i samhället. Om man överallt, där man

p agade tala om skatt efter intresse, i stället insatte »gebyr» e. d.

vore nästan allt riktigt, som i den av Wagner företrädda dualistiska

teorien anfördes, i fråga om intressebeskattningen. Det vore sålunda

bland annat riktigt, att gebyrer uttoges, där enskilda — icke blott jordägare

— åtnjöte särskilda och ungefärligen mätbara särskilda fördelar.

Det vore mycket riktigt , alt anbefalla ett uppdelande av de offentliga

utgifterna i sådana, för vilka helt eller delvis gebyrer borde upptagas,

och i sadana, där de enskildas fördelar ej ens tillnärmelsevis kunde mätas.

Utgivaren av den tyska tidskriften »Finanzarchiv», Georg Sehanz,

har nyligen (1915) sökt uppvisa, att de kommunala anordningarna i

största utsträckning komme kommunens samtliga medlemmar eller de

„ !a av. „de™ tillgodo, och att den uppfattning, att fastigheter och

näringsdrift skulle draga särskilt stor nytta av desamma, vore felaktig,

ochanz vill låta skatteförmågeteorien äga tillämpning i alla fall, då

ej skal till upptagande av gebyr eller bidrag tydligen förefinnas.

Engelsmannen Bastable anser icke intresseteorien vara möjlig att

i allmänhet tillämpa i fråga om statsbeskattningen men väl vid kommunalbeskattningen,

där en större möjlighet att mäta de fördelar, som

tillskyndats vederbörande, ansetts förefinnas.

Till uteslutande intresseteorien ansluter sig däremot dansken V.

^aibe Hansen. Han ägnar skatteförmågeteorien en ingående kritik

i enna teori utginge, säger Falbe Hansen, från att skatterna borde vara

»lika», vilket skulle, betyda »lika offer» eller »lika tryck». Men denna slutsats

vore icke pålitlig. Lika nära till hands läge"det resultat, till vilket

aven atskilhga författare kommit, nämligen att, när en skatt skulle vara

»lika», maste den hava samma absoluta storlek för alla. Då en sådan

Sehanz.

Bastable.

Falbe

Hansen.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112 Kungl. Maj:ts -proposition Nr 191.

skatt givetvis måste sättas lågt, vore den förkastlig redan på den grund,

att den ej skulle inbringa tillnärmelsevis vad samhället behövde. Men

även om man antoge, att »lika» betydde »lika offer» eller »lika tryck»,

vore nästa led i tankekedjan oriktigt, ty från denna förutsättning kunde

man omöjligt komma till det resultat, att skatten borde beräknas »i

förhållande till» förmågan och än mindre »i förhållande till» inkomsten.

Ty när en skatt skulle medföra ett lika stort offer, måste den vara_icke

proportionell mot förmågan utan starkt progressiv på förmågan och

än mer progressiv på inkomsten. Den måste vara så hög, att dess

betalning kostade umbärandet av lika nödvändiga förbrukningsföremål.

Skatten måste sålunda medtaga all inkomst utöver ett minimum.

Skatteförmågeteorien förde emellertid även till andra olyckliga konsekvenser.

Den löste sålunda icke det mellanstatliga och interkommunala

skatteproblemet. Slutligen kunde man ej utan vidare påstå, att »skatteförmåga»

vore liktydigt med inkomst, vilket sistnämnda begrepp för

övrigt även vore tvivelaktigt och mångtydigt. Och begieppet »skatteförmåga»

vore så vagt och godtyckligt, att det föga ägnade sig till

matt för beskattningen. Själva utgångspunkten för skatteförmågeteorien

vore för övrigt oriktig, ty staten ställde sig ej och borde ej ställa sig

lika gentemot alla samhällsmedlemmar. Falbe Hansen ansluter sig i

stället till den ovan berörda riktning inom intresseteorien, vilken>nser

summan av de ekonomiska fördelar, som tillflyta en var, utgöra ett

gemensamt uttryck för den nytta, han har av samhället.

s. 113 Kontrollera mot PDF

K ungt. Maj:ts proposition Nr 191.

113

IV. KommunalbeMkattiiingen i vissa främmande länder.

I det följande skall jag meddela en kort sammanfattning av huvudgrunderna

för den kommunala beskattningen i vissa främmande länder,

hämtad huvudsakligen ur professor Gustav Cassels år 1912 på offentligt

uppdrag utarbetade »översikt över kommunalbeskattningens utveckling

och nuvarande gestaltning inom vissa främmande länder»

samt de sammauställningar beträffande skattelagstiftningen i vissa länder,

som återfinnas i Eiserman—von Wolckers förslag. För erhållande av en

mera ingående kännedom i ämnet hänvisar jag till dessa utredningar.

Jag anser mig böra nämna, att tiden icke medgivit några närmare undersökningar,

huruvida kommunalbeskattningen i något av de länder, sagda

utredningar avse, undergått förändring, sedan utredningarna verkställts.

Emellertid har jag — med reservation för vad som kan hava beslutats

under de senaste månaderna — anledning antaga, att några genomgripande

kommunalskattereformer icke företagits.

1 England är varje kommunal myndighet i princip begränsad till

de speciella uppgifter, lagstiftningen tiilagt densamma. Sedan gammalt

hava funnits ett stort antal kommunala organ för olika ändamål, men

genom sammanslagning har man numera sökt vinna en allt större koncentration

av kommunalförvaltningen. Den mängd lokala skatter för

specifika ändamål, som i äldre tider funnits, hava i sammanhang därmed

bortfallit, och de nya skatterna hava i stort sett kommit att anslutas

till den viktigaste specialskatten, den sedan gammalt bestående särskilda

fattigskatten, som på detta sätt blivit grunden för Englands hela kommunala

skatteväsen. Och fattigskatten är i huvudsak att betrakta såsom

en skatt på den fästa egendomen. Skatten drabbar fastigheteus innehavare

i proportion till fastighetens »årliga värde», som icke beräknas

efter fastighetens kapitalvärde utan efter den årliga nettoavkastuing, fastigheten

kan beräknas ge, om den upplåtes till annan. Ägaren är såsom

sådan skattefri; skatten drabbar innehavaren av fastigheten. Från

huvudregeln, att kommunalskatt utdebiteras efter denna norm, givas

vissa undantag, ity att i åtskilliga fall, där eu utgift uppenbarligen

länder vissa fastigheter till avsevärt mindre nytta än andra fastigheter,

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.) 15

England.

s. 114 Kontrollera mot PDF

Frankrike.

114 Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

de förra i mindre grad än de senare drabbas av utdebiteringen. Någon

kommunal inkomstskatt finnes icke i England, och ej heller utdebiteras

numera några speciella kommunalskatter av väsentlig betydelse. 1 Cassels

förenämnda utredning göres gällande, att beträffande uthyrda fastigheter

en stor del av fastighetsskatten ytterst får bäras av hyresgästerna,

medan den andra delen verkligen bäres av fastighetsägarna och alltså

har karaktären av en jordvärdeskatt, samt att de nyare tendenserna i

engelsk kommunalskattepolitik i allmänhet gått i riktning mot en mer

eller mindre fullständig övergång till en speciell jordvärdeskatt.

Av synnerligen väsentlig betydelse för de engelska kommunernas

finansväsen är statsbidragssystemet. Statsbidragen äro dels vissa till

kommuner av högre ordning överförda statsskatter, såsom licensavgifter

o. d., som tillfalla kommunerna, dels bidrag till vissa särskilda

ändamål, i synnerhet undervisningsväsendet. År 1908 uppgick statsbidragens

sammanlagda belopp till omkring tredjedelen mot de egentliga

kommunalskatterna.

Frankrike är indelat i ett antal departement och dessa åter i kommuner.

Såväl departementen som kommunerna hava beskattningsrätt.

Till grund för den allmänna direkta kommunalbeskattningen ligga de

fyra stora direkta statsskatterna: grundskatten, personal- och mobiliarskatten,

dörr- och fönsterskatten samt näringsskatten (patentskatten).

Grundskatten beräknas olika, alltefter det den träffar obebyggd jord eller

byggnadsmark med byggnader. Den egentliga jordskatten är till sitt

sammanlagda belopp en gång för alla fastställd och fördelas på fastigheterna

efter jordens antagna avkastning, medan däremot byggnadsskatten

utgår med en bestämd skattesats av byggnadernas avkastning

efter avdrag av viss beräknad procent för amortering, underhåll m. m.

Personal- och mobiliarskatten består av två olika skatter. Peisonalskatten

är en personlig percapitaskatt, medan mobiliarskatten utdebiteras i förhållande

till hyresvärdet av de lägenheter, som användas såsom privatbostad.

Dörr- och fönsterskatten upptages för byggnader efter antalet

av deras dörrar och fönster. Skatten åligger i första hand husägarna,

men dessa hava rätt att få skatten ersatt av hyresgästerna. Näringsskatten

slutligen utgår efter en mycket specificerad tariff med fästa

skattesatser och träffar i allmänhet alla yrkesidkare. Skatten är graderad

dels efter näringarnas eller yrkenas olika natur, dels efter folkmängden

i den kommun, där näringen drives, dels också efter hyresvärdet av

byggnader, som användas för näringsdriften, i somliga näringar också

efter antalet arbetare. Departementens och kommunernas tillägg till

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

dessa skatter beräknas efter vissa procent, som ej utan särskilt tillstånd

från vederbörande myndigheter få överskridas. I första hand beräknas

tilläggen till grundskatten samt person- och mobiliarskatten och, sedan

dessa utnyttjats, tillägg till alla fyra skatterna. Härav framgår, att

dörr- och fönsterskatten samt näringsskatten anlitas i förhållandevis

lägre grad än de övriga skatterna. Härtill komma vissa särskilda

kommunalskatter, bland dem den s. k. »prestationsskattcn» för vägväsendet,

som egentligen innebär en skyldighet att utgöra naturaprestationer,

vilka dock kunna avlösas i penningar, samt hundskatt och i

städerna kommunala tullar eller s. k. oktrojer, vilka sistnämnda spela

en betydande roll.

Preussen är för den kommunala förvaltningen iudelat i provinser,

dessa i kretsar och kretsarna i primärkommuner. Under kommunerna

av högre ordning höra flera olikartade uppgifter, vad angår kretsarna

särskilt för vägväs«jndet och beträffande provinserna dels för kommunikationerna

dels ock i synnerhet för fattigvårdsväsendet. Provinserna, kretsarna

och primärkommunerna hava var för sig beskattningsrätt. Då den

kommunala beskattningen till väsentlig del grundar sig på de direkta

statsskatterna, må även dessa något beröras.

Den direkta statsbeskattningen i Preussen vilade förr på ett system

av avkastningsskatter, kompletterat med en inkomstbeskattning. Avkastningsskatterna

voro till antalet tre, nämligen grund-, byggnads- och

näringsskatterna. Grundskatterna vilade på en allmän kateter för landets

jord, vilken innefattade en taxering en gång för alla av jordens normala

nettoavkastning, d. v. s. bruttoavkastningen efter avdrag för driftskostnaderna.

Byggnadsskatten utgick efter byggnadernas årliga hyresvärde.

Näringsskatten var tidigare fördelad efter huvudsakligen yttre kännetecken

med en indelning av näringsdriften efter ett detaljerat klasssystem

men förändrades sedermera, så att företagets avkastning, i viss

mån också dess anläggnings- och driftskapital, lades till grund för beskattningen.

Kommunerna täckte uteslutande eller till största delen sitt

skattebehov genom procentuella tillägg till statens inkomstskatt eller

genom självständiga kommunala inkomstskatter.

Genom den i början av 1890-talet genomförda s. k. Miquelska

skattereformen skedde en genomgripande omvandling av hela det preussiska

såväl statliga som kommunala skattesystemet. Därvid infördes

en ny statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, som gjorde de i ett stutsskattesystem

olämpliga objektskatterna onödiga. Dessa överlätos i stället

till kommunerna, ehuruväl taxering såsom till statsskatt fortfarande skulle

Preusseo.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungi. Maj:ts proposition Nr 191.

äga rum och nomineTa belopp enligt förut gällande grunder åsättas. Då

staten avstod från realskatterna, krävdes emellertid garantier för en

lämplig hushållning med dessa skattekälior, på vilka kommunerna i första

hand måste grunda sin hushållning. Därför bestämdes, att kommuns

beslut i beskattningsärenden skulle i många fall underställas lokalmyndighets

prövning.

Enligt kommunalskattereformen skulle kommunernas inkomstbeskattning

nära ansluta sig till statsinkomstskatten men borde däremot

en omgestaltning äga rum av grund-, byggnads- och näringsskatterna

till särskdda kommunala realskatter. Frigivandet av dessa skattekälior

från statens sida erhåller sin fulla betydelse för kommunerna därigenom,

att dessa icke bindas vid statens formellt bestående skatteformer ulan

sättas i tillfälle att utbilda sina realskattesvstem efter särskilda förhållanden.

Detta skall ske genom en särskild skatteordning, som underställes

vederbörande myndighets godkännande. Tills detta sker, måste

kommunen upptaga realskatter i form av tillägg till de statliga realskatterna.

Den preussiska primärkommunen skall i första hand täcka sina

utgifter genom egna inkomster men äger rätt att därutöver upptaga i

första hand gebyrer och bidrag, därefter indirekta samt slutligen direkta

skatter. Gebyrer eller bidrag är kommunen berättigad upptaga för

begagnande av sådana anordningar, som kommunen i det offentligas

intresse har vidtagit. Skyldighet att upptaga yebyrer eller bidrag förefinnes,

om anordningen i fråga hinder särskilda medlemmar av kommunen

eller särskilda klasser av densamma till fördel. Dock kan kommunen

i sådant fall även täcka kostnaden genom s. k. »mer- eller

mindrebelastning», varmed förstås en olika fördelning av de direkta

skattebördorna på olika grupper av kommunens medlemmar. Indirekta

skatter är kommunen berättigad att upplaga inom vissa gränser. Den

viktigaste är skatt på omsättning av fast egendom.

Av de direkta skatterna komma närmast i betraktande realskatterna

och bland dessa först skatten å fast egendom, som utgår av såväl bebyggd

som obebyggd fastighet inom kommunen. Skattefördelnirjg^n

kan ske efter antingen avkastnings- eller saluvärdet — varvid dock märkes,

att totalsumman av utdebiteringen på fast egendom bestämmes med hänsyn

till det taxerade beloppet av statens grund- och byggnadsskatter.

Om särskilda fastighetsskatter icke äro införda, skall beskattningen ske

i form av procentuella tillägg till de statliga taxeringarna till grundoch

byggnadsskatt. Vad näringsskatten beträffar har det officiellt förklarats,

att statsskatten icke är någon lämplig grundval för kommunal
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kunrjl. Maj:Ut proposition Nr 191. 117

beskattningen, utan att kommunerna böra i vederbörlig ordning fastställa

särskilda näringsskatter. Detta bär också i någon utsträckning

skett. Härvid har man till grund för näringsskatten lågt antingen anläggnings-

och driftskapitalet eller omsättningens storlek, hyresvärdet av

i rörelsen använda lokaler, den i näringsdriften utbetalda avlöningssuroman

eller antalet sysselsatta arbetare eller ock någon kombination

av två eller flera av dessa fördela in gsgrunder. Ett särskilt slag av

näringsskatt är den särskilda skatten på större s. k. varuhus, vilken

beiäknas efter progressiv skala pa omsättningen. Kommunal inkomstskatt

får i regel upptagas endast i form av procentuella tillägg till statens

inkomstskatt. Dock kunna de skattefria avdragen få göras mindre än i

fråga om statsskatten, varjämte progressionen kan upphävas. Viss frihet

från kommunal inkomstskatt tillkommer vissa personer i offentlig

tjänst. Kommunala tillägg till statens förmögenhetsskatt äro icke tillåtna.

Inkomstskatt kan delvis ersättas av utgiftBskatter, därest dessa träffa

sådana slag av utgifter, vilkas omfång i allmänhet plägar stå i visst förhållande

till inkomstens storlek och vilka därför kunna anses utgöra

ett mått på denna. Fördelningen av skattebehovet på de olika skatteorterna

skall genomföras med vederbörlig hänsyn till arten av de utgifter,

det gäller att täcka. Komma dessa utgifter i första hand fastighetsägare

eller näringsidkare till godo, böra de i törsta rummet täckas g^norn

utdebitering på realskatterna. Emellertid måste realskatterna alltid först

tagas i anspråk i viss utsträckning, innan man tillgriper inkomstskatt.

Synnerligen detaljerade föreskrifter i detta avseende äro givna. Slutligen

är i avseende å primärkommunernas beskattningsrätt att märka en bestämmelse,

som syftar till åstadkommande i viss mån av en skatteutjämning.

När i en kommun en mängd arbetare äro sysselsatta i industriellt

företag eller näringsdrift och dessa arbetare till stor del bo i en annan

kommun, är bostadskommunen berättigad att erhålla bidrag från den

kommun, där arbetarna sysselsättas.

Grunderna för kretsarnas beskattning äro i stort sett desamma som

för primärkommunerna, vilka för övrigt verkställa utdebitering och uttaxering

av de direkta skatterna till kretsarna. Detsamma gäller även provinserna,

som dock i allmänhet icke få upptaga indirekta skatter.

Statsbidragen till kommunerna spela i Preussen en viktig roll. I

synnerhet gäller detta i fråga om folkskoleväsendet men även beträffande

vägväsendet. Utom bidrag till särskilda ändamål förekomma bidrag, som

utdelas till primär kommunerna med hänsyn särskilt till behovet av

understöd.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Bayern.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

Bayern är indelat i kretsar, dessa i distrikt samt vissa i distrikten

ej ingående s. k. omedelbara städer, distrikten åter i primärkommuner.

På kretsarna komma stora kostnader för skolväsen och fattigvård, medan

distriktens utgifter till väsentlig del avse vägväsendet.

Kommunalbeskattningen sker i Bayern genom tillägg till de direkta

statsskatterna samt genom vissa särskilda skatter, såsom skatt på Öl, kommunala

gatu- och '' broavgifter, hundskatt, kommunala tillägg till lagfartsstämpel,

särskild varuhusskatt o. s. v. Den direkta stat sbeskattningen

i Bayern vilade ända till den reform, som genomfördes år 1910, på ett

system av avkastningsskatter. Dessa voro till antalet fem, nämligen en

grundskatt, en byggnadsskatt, eu näringsskatt, en kapitalränteskatt och en

partiell inkomstskatt. Den kommunala utdebiteringen måste ske efter

samma procentsats för alla fem skattetyperna. Genom 1910 års förenämnda

reform infördes såsom huvudform för den statliga beskattningen

en verklig inkomstskatt, ehuruväl de gamla avkastningsskatterna fingo

kvarstå. Det avsågs därvid, att för kommunerna avkastningsskatterna

fortfarande skulle bliva huvudsak och inkomstskatterna mera iä betydelse

av komplement. Kommunerna tillförbundos därför att belasta avkastningsskatterna

med relativt högre procentsatser än inkomstskatten. Medan

staten av inkomstskatten bar dubbelt så stor inkomst som av avkastningsskatterna,

torde i kommunerna avkastningsskatterna giva dubbelt

mot0 inkomstskatten. Detta gäller dock endast primärkommunerna och

distrikten. Kretsarna, som i ekonomiskt avseende anses stå staten betydligt

närmare, skola däremot allt fortfarande utdebitera sitt skattebehov

såsom ett likformigt procentuellt tillägg till de direkta statsskatterna.

Avkastningsskatterna i Bayern te sig efter år 1910 på ungefär följande

sätt. Kapitalränteskatten är en fristående skatt på inkomst av

kapital, varunder förstas räntor på utlånat kapital samt utdelning å

aktier och dylikt. Grundskatten är en gammal katasterskatt, som beräknats

på grundval av en fullständig uppmätning och klassifikation av

all jord i Bayern. Byggnadsskatten är en skatt pa byggnadeis liyresvärde.

Näringsskatten utgår av varje inom Bayern driven näring med

undantag för jordbruket med dess binäringar. _ Skatten består av två

delar. Den ena står ungefär i proportion till driftskapitalet, d. v. s. all

den förmögenhet, som ingår i näringsdriften, med undantag av den, som

drabbas av grund- och byggnadsskatt. Den andra delen åter äi progressiv

i förhållande till storleken av företagets avkastning.

Om eu kommun belastas med utgifter för folkskola, fattigt''åid eller

polis för personer, som visserligen bo inom kommunen, men som äro

anställda i näringsdrift inom annan kommun, kan bostadskommunen

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191. 119

gorå anspråk på andel i driftskommunens näringsskatt från företaget

i fråga.

Av betydelse för det kommunala finansväsendet i Bayern äro

de bidrag, som kommuner av lägre ordning erhålla från kommuner av

högre ordning, respektive dessa från staten. Dessa bidrag utgå för

särskilda ändamål, fattigvård, skolor och vägväsen.

Baden är indelat i kretsar, dessa i primärkommuner. Kretsarna Baden,

utdebitera hela sitt skattebehov på primärkommunerna. De badenshka

kommunerna kunna upptaga bidrag och gebyrer samt särskilda skatter,

såsom omsättningsskatt a fast egendom, avgift för lustbarheter, varuhusskatt

och förbrukangsskatter. Den direkta beskattningen sker genom

tillägg till statsskatterna. Dessa utgöras av en allmän inkomstskatt och

en särskild förmögenhetsskatt. Sistnämnda skatt är icke enhetlig utan har

mera karaktären av en sammansättning av fyra objektskatter" på olika

slag av förmögenhet, nämligen grund-, byggnads-, drifts-kapitals- och

kapitalskatt. För varje slag av förmögenhetsobjekt gälla särskilda taxeringsreglei.

Skulder få avdragas, men avdragsrätten är begränsad till

hällten av förmögenhetens värde. I fråga om taxeringen av de särskilda

slagen av iörmögenhetsobjekt märkes följande. För taxering av

jord uppställes en skala med olika värden per hektar för jord av

olika klasser. Såsom byggnader taxeras även sådana, som användas i

jordbruket, tomten, vara byggnaden står, jämte tillhörande gårdsplats

o. d. Såsom driftskapital taxeras alla i inländsk näringsdrift med

undantag av jordbruk använda förmögenhetsobjekt, som icke falla under

fastighetstaxeringen. Av de badensiska kommunernas totala utdebiteringssumma

föll år 1910 på fastigheterna i det närmaste hälften, på

övrig förmögenhet omkring en fjärdedel, varav huvudparten på driftskapital

i näringar. Omkring en fjärdedel föll alltså på inkomsten.

Kommunala förvaltningsorgan i iirttemberg äro utom primärkommu- Wiirtembsrg.

nerna dels de sa kallade arntfekorporntionerna, till antalet ganska många, med

uppgifter huvudsakligen på vägväsendets, sundbetsväsondets och fattigvårdens

områden, dels ett fåtal större landsfattigvårdsförband, som hava hand

om vissa grenar av fattigvården. Landsfattigvårdsförbanden utdebitera sitt

skattebehov på amtskorporationerna, dessa åter sitt behov på primärkommunerna.

De sistnämnda äro berättigade och stundom förpliktade att

upptaga en personlig så kallad bostadsskatt och kunna i vissa fäll efter

vedeihöfligt tillstånd upptaga vissa förbrukningsskatter samt skatt på

omsättning av fast egendom. Hundskatt är obligatorisk. Den kommu
-

s. 120 Kontrollera mot PDF

Hessen.

Danmark.

120 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Hala utdebiteringen grundar sig för övrigt helt på de direkta statsskatterna.

Dessa utgöras av en allmän inkomstskatt samt tre objektskatter,

nämligen en grundskatt, eu näringsskatt samt en kapitaltänteskatt.

Grundskatten vilar på en uppskattning av jordens nettoavkastning

vid normal skötsel. Taxeringssumman för näringsskatten bildas genom

en sammanslagning av företagarens personliga arbetsförtjänst och avkastningen

av driftskapitalet. Medan i statens budget inkomstskatten

har den avgjort största betydelsen, är i kommunernas ekonomi förhållandet

det motsatta. Den vida övervägande inkomsten i kommunerna

erhålles nämligen av tillägg till grund- och näringsskatterna.

Hessen är indelat i provinser och dessa i kretsar. Såväl provinsernas

som kretsarnas skattebehov utdebiteras på primärkommunerna.

De direkta statsskatterna i Hessen äro av två slag, nämligen dels

en allmän inkomstskatt och dels en allmän förmögenhetsskatt. Den

kommunala beskattningen ansluter sig nära till den statliga. Enligt den

nya kommunalskattelag, som trätt i kraft år 1913, äro de kommunala

direkta skatterna dels vissa objektskatter å fast egendom, näringsdrift

och kapitalförmögenhet, dels ock en inkomstskatt. Kommunal fastighetsskatt

utgår av fast egendom inom kommunen efter dess handelsvärde.

För jordbruksfastighet kan den skattskyldige fordra beskattning

efter medeltalet av avkastnings- och försäljningsvärdena, därest han kan

uppvisa, att det förra mera väsentligt understiger det senare. Nanngsskatten

träffar näringar av alla slag, även jordbruket, och utgår i förhållande

till driftskapitalet. Genom ortsstatut, som stadfästes av immateriella

myndigheter, kan dock annan måttstock för näringsskatten bestämmas.

Genom vederbörligen stadfäst ortsstatut kan även särskild

varuhusskatt införas. Genom beslut av en krets kan med vederbörlig

stadfästelse bestämmas, att i kommunerna inom kretsen yrkesmässig handel

med jordbruksfastighet skall underkastas en särskild skatt. Den

kommunala kapitalskatten träffar förmögenhet, som icke är underkastad

fastighets- eller näringsskatt. Den kommunala inkomstskatten upptages

i allmänhet på grundvalen av taxeringen till statens inkomstskatt, men

de skattefria avdragen äro lägre än i fråga om statsskatten. Genom

objektskatter torde i Hessen täckas något mer än hälften av den kommunala

utdebiteriugen.

Primärkommuner på landet äro i Danmark sockenkommuuerna,

förenade i amtsrådskretsar. Utanför dessa stå städer (och vissa stadsliknande

samhällen), vilka dock för vissa ändamål, särskilt skolväsendet,

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

K un f/l. Maj ds proposition Nr 191.

äro förenade med amtsrådskretsarna. Under amtsrådskretsarna falla för

övrigt bland annat, uppgifter för fattigvård, rätts- och polisväsen, sundhetsväsen

och vägväsen. Deras representation, amtsråden, hava dessutom

viss kontrollmyndighet över primärkommunernas utdebitering.

De danska primärkommunernas direkta beskattning, som nära ansluter

sig till stats bes k åtta i ngen, vilar dels på fastighetsskatter dels på inkomstskatter.

k astighetsskatterna på landet äro dels en gammal matrikularskatt,

den så kallade hartkornsskatten, dels en modern fastighetsskatt, så

kallad ejendomsskyld, utgående efter periodiska taxeringar. Den sistnämnda

skattens karaktär av objektskatt modifieras därigenom, att avdrag

medgives beträffande mindre fastigheter. I städerna uttagas även vissa

fastighetsskatter av äldre typ, varjämte städerna äga rätt att upptaga ejendomsskyld.

^ Vad särskilt Köpenhamn beträffar, bestå där sedan gammalt

tre skilda fastighetsskatter, nämligen grundskatt, arealskatt — som utgår

efter rummens sammanlagda golvyta — samt gatubeläggningsskatt —

som utgår efter ytinnehållet av gatan utanför fastigheten, vartill numera

kommer även ejendomsskyld. Inkomstskatten är visserligen proportionell

men utgår efter ett beräknat beskattningsbart belopp, som uppskattas efter

vederbörandes relativa förmåga, bedömd med hänsyn till alla de omstäudigheb

r, som kunna inverka på densamma. Särskilda bestämmelser

gälla i fråga om aktiebolag. I Köpenhamn förefinnes en progressiv inkomstskatt.

Amtskommunerna kunna ntdebitera tredjedelen av sitt skattebehov

på sockenkommunerna inom kretsen — en rätt, som endast i

ringa utsträckning begagnas. 1 övrigt äro amtskommunerna hänvisade

till utdebitering på den fasta egendomen inom kretsen.

Socken kommunernas skattebörda fördelar sig i praktiken ungefär

lika mellan fastighetsskatter och personliga skatter, medan amtsskatterna

träffa nästan uteslutande den fasta egendomen. I laudsortsstäderna

äro de personliga skatterna av övervägande betydelse, varemot i Köpenhamn

fastighetsskatterna hava större betydelse än för sockenkommunerna.

Statsbidrag i Danmark förekomma för särskilda ändamål, såsom

till ålderdomsuuderstöd, vilket ej har karaktär av fattigvård — men icke

för den egentliga fattigvården — samt till skolväsendet. Men dessutom

lämnar statskassan även ett allmänt bidrag till kommunerna efter en

fördelningsgrund, som avser att taga hänsyn ej blott till de bördor, som

vila på kommunerna, utan även till de särskilda kommunernas större

eller mindre förmåga att bära bördorna.

I Norge utgör varje köpstad egen kommun. På landet finnas däremot

två kommunala enheter med beskattningsrätt, nämligen amtet och

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 158 höft. (Nr 191.) 16

Norge.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kimgl. Maj:t8 proposition Nr 191.

häradet, det sistnämnda primärkommun. Amten hava ett stort antal kommunala

uppgifter, synnerligast för väg- och folkskoleväsen samt för

sinnessjukas vård. Norges kommunala beskattning bäres av två samverkande

beskattningsformer, nämligen en objektskatt å fast egendom,

obligatorisk för amtet och för städerna men fakultativ för häradena,

samt en allmän och ren inkomstskatt jämte skatt å förmögenhet. Fastighetsskatten

å landet är i regel en gammal katasterskatt, medan den i städerna

vilar på periodiska taxeringar till det värde, fastigheten kan antagas

betinga vid frivillig försäljning under vanliga omsättningsförhnllanden.

Inkomstskatten utgår till kommunen proportionellt i förhållande

till beloppet av den för varje skattskyldig uppskattade beskattningsbara

inkomsten. De skattefria avdragen äro emellertid så stora, att år 1907

ej ens hälften av den uppskattade inkomsten var beskattningsbar. Reellt

sett verkar inkomstskatten på grund av de skattefria avdragens storlek

starkt progressiv. I avseende å inkomstens taxering äro särskilt

detaljerade bestämmelser givna angående uppskattning av jordbruksinkomst.

Förmögenhetsskatten utgår proportionellt till uppskattat förmögenhetsbelopp.

De norska amtens skattebehov fylles dels medelst omedelbar uttaxering

på fastighetsskatten, dels genom bidrag från häradena. Totala utdebiteringen

på fastigheterna är förhållandevis liten, medan utdebiteringen

på inkomst blivit så kännbar, att kontrollföreskrifter måst utlärdas för

dess hållande inom rimliga gränser.

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj.ts proposition Nr 191.

123

V. Förarbetena till koniiniinalskattereforincn.

A. Historik.

Om än tidigare uppmärksammad i anslutning till den s. k. stora

skatteregleringskommitténs arbeten lärer frågan om en allmän reform av

det nuvarande kommunala skattesystemet kunna anses hava blivit aktuell i

svensk beskattningspolitik först i och med den framställning i ämnet,

som gjordes av 1897 års riksdag.

Till grund för denna framställning lag eu vid samma års riksdag

vackt motion, vari anfördes, bland annat, att, då kommunalskatten vore

den i regel långt större, mera tryckande och för folket viktigare direkta

skatten, densamma även lämpligen borde vila på egen, efter de kommunala

förhållandena avpassad grund i stället för på en med annat syfte samt

med hänsyn till helt andra förhållanden upptagen statsskatt, sådan som

den allmänna bevillningen. Med en särskild av Konungen och riksdagen

gemensamt stiftad kommunalskattelag skulle man dessutom vinna större

säkerhet icke blott för mera rättvisa utan även för en större fasthet i

den kommunala beskattningen, än då densamma grundades på en för

annat ändamål avsedd förordning, vilken kunde av riksdagen allena

ändras och i själva verket fastställdes för blott ett år i sänder.

Med anledning av denna motion avlät riksdagen den 5 maj 1897

skrivelse (nr 65) i ämnet. 1 denna erinrade riksdagen, i anslutning till

vad i motionen anförts, hurusom det icke läte sig förnekas, att de kommunala

beskattningsförhållandena gåve befogad anledning till klagomål

över tyngden av de bördor, som de kommunala utgifterna pålade kommunmedlemmarna

och som mångenstädes toge i anspråk en icke ringa del

av den beskattades inkomster. Antagligt vore emellertid, att. de rådande

olägenheterna skulle kunna lättare än dittills låta sig avhjälpas, därest

den kommunala skattskyldigheten frigjordes från dess ovillkorliga samband

med den direkta skattskyldigheten till staten. Olikheten mellan

statens och kommunens uppgifter gåve även stöd åt den åsikten, att de

grunder, efter vilka å ena sidan staten och å den andra sidan kommunen

1897 år»

riksdag.

s. 124 Kontrollera mot PDF

Tillsättandet

*.u kommunalskatt

ekommittén.

124 Kungl. Maj:ta proposition Nr 191.

hade att av sina medlemmar upptaga för sin verksamhet erforderliga

avgifter, icke borde huvudsakligen vara alldeles enahanda, likasom icke

heller utan skäl framhållits, att ett upphävande av berörda samband skulle

underlätta tidsenliga reformer på bevillningslagstiftuingens område. I

sistnämnda hänseende erinrade riksdagen, hurusom åren 1894 och 1895

avgivna kommittébetänkanden med förslag till ändring i då gällande

bevillningslagstiftning nogsamt gåve vid handen, att det i vår skattelagstiftning

rådande sambandet mellan bevilluingen till staten och den

kommunala skattskyldigheten föranledde stora svårigheter och i många

fall reste oöverstigliga hinder i vägen för bevillningslagstiftningens

reformerande i önskvärd riktning. Jämväl exemplet från andra länder,

där man sökt lämpa kommunalbeskattningen efter särskilda, av den

direkta statsbeskattningen i större eller mindre mån oberoende beskattningsgrunder,

hade kommit riksdagen att inse behovet och värdet av

en allsidig undersökning, huruvida icke även hos oss en dylik ordning

skulle befinnas lämplig och om ej därigenom skulle kunna avlägsnas en

del av de i vårt beskattningssystem nu rådande och med skäl överklagade

missförhållandena. Riksdagen hemställde, att Kungl. Maj:t ville

låta utreda, huruvida ej den kommunala beskattningen kunde byggas på

annan grund än den allmänna bevilluingen, och, därest detta funnes

möjligt, för riksdagen framlägga förslag till särskild kommunalskattelag.

Riksdagens ifrågavarande skrivelse aumäldes i statsrådet den 15

oktober 1897. Därvid anförde vederbörande departementschef, bland

annat, följande. Den uppgift, vars lösning blivit av riksdagen ifrågasatt,

kunde fattas allenast såsom en åtgärd av huvudsakligen formell art, sä

vida man nämligen ej eftersträvade annat än att frigöra bevillningen

från den överbyggnad av ofta till mångdubbelt större belopp uppgående

kommunalskatter, varmed den för närvarande vore försedd, och att sålunda

erhålla fria händer att med bevillningen företaga de förändringar,

denna i sin egenskap av statsskatt ansåges böra undergå. Helt visst

bleve emellertid eu sådan, uteslutande i syfte att möjliggöra en reform

av bevillningen företagen omgestaltning av kommunalbeskattningen till

sin omfattning allt för inskränkt, och även riksdagen syntes hava tänkt

sig en större räckvidd för densamma. Eu revision av den lagstiftning,

enligt vilken kommunerna bereddes de för täckandet av deras utgifter erforderliga

skattemedel, vore nämligen ur synpunkten av kommunernas

egen hushållning, och ej minst ur denna, av behovet påkallad. Många

av de institutioner, som utgjorde föremål för kommunernas verksamhet,

hade under senare tider nått en synnerligen kraftig utveckling och

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kung!. Maj:ts proposition Nr 191.

därigenom för kommunerna orsakat, uppkomsten av eu kostnadsbörda,

om vilken man icke ägt någon föreställning vid den tid, då kommunallagarna

stiftades. De skattetiIlgångar, till vilka kommunerna för bestridande

av sina dryga utgifter vore hänvisade, utgjordes till väsentligaste

delen — på landsbygden nästan uteslutande — av de under

namn av kommunalutskylder utgående tilläggen till bevillningen. I fråga

om beskattning i allmänhet gällde, att för minskande av skattebördans

tryck det erforderliga skattebeloppet borde av de skattskyldiga utkrävas

under ett flertal former, och denna sats ägde, efter det kommunalbudgeterna

vuxit till sin nuvarande storlek, sin fulla tillämpning även på

kommunalbeskattningens område.

_ Sedan departementschefen härefter erinrat, huruledes den starka

stegring i kommunernas utgifter, som kännetecknat den nyare tiden,

i ett flertal länder framkallat en kommunal skattefråga, vilken mångenstädes

vunnit sin lösning, fäste han uppmärksamheten därpå, att frågan

gällde ej endast att tillse, att för bestridande av kommunernas utgifter

erforderliga skattemedel tillfördes dessa på sådant sätt, att ej de skattskyldiga

över hövan betungades, utan även att vid bestämmandet av

grunderna för den kommunala beskattningen toges tillbörlig hänsyn till

den i flera avseenden olikartade karaktären av statens och kommunens

fuuktiouer. På sätt riksdagen framhållit, syntes ock genom upplösandet

av sambandet mellan bevillningen och kommunalbeskattningen tillfälle

beredas att underkasta kommunalbeskattningen de modifikationer,

som med avseende på denna beskattnings särskilda ändamål kunde finnas

erforderliga.

I anledning av riksdagens förberörda framställning tillsattes den

15 oktober 1897 den s. k. kommunalskattekommittén med uppdrag att

verkställa den föreslagna utredningen.

Kommittén avgav den 18 maj 1900 betänkande med förslag till

omläggning av såväl den direkta beskattningen till staten som den

kommunala beskattningen.

Ehuru frågan om kommunal skatteutjämning— i dess förut här ovan

förutsatta innebörd — icke gjorts till föremål för särskilt omnämnande

vid uppdragandet av riktlinjerna för utredningsarbetet, lämnades densamma

icke helt ouppmärkssmmad av kommittén. Sålunda förklarade

sig kommittén hysa den uppfattningen, att ramen för kommunernas

författningsenligt givna ställning i förhållande till staten varken blivit

för vid eller för snäv, utan kunde anses lyckligt avvägd och icke borde

utan tvingande skäl förryckas. Den arbetsfördelning, som gjorts mellan

Kommunal
skatle
kommiliént
förslöa.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

stat och kommun, kunde väl stundom förefalla godtycklig, likasom törhända

icke heller allt fog saknats för det någon gång hörda påståendet,

att på kommunen lagts större bördor, än den bekvämligeu kunde bära,

men å andra sidan kunde icke heller förnekas, att utskiftningen i allmänhet

skett med nödig varsamhet och att de intressen, som kommunen

fått på sin lott att vårda, också lättast och bäst kunnat av kommunen

tillgodoses. Kommittén ställde sig därför avvisande emot tanken att

lätta den kommunala skattebördan genom överflyttande av några kommunala

funktioner på staten.

Kommittén framhöll vidare, hurusom det för densamma stått klart,

att den huvudsakliga uppgiften för en kommunal skattereform alltid bleve

att söka såvitt möjligt avhjälpa den mest överklagade olägenheten hos

det rådande skattesystemet, vilken läge i den ojämnhet, varmed det

tryckte, och detta icke allenast inom var kommun för sig å där förefintliga

beskattnings föremål utan även vid jämförelse mellan skilda

kommuner. För avhjälpande av det olika skattetrycket inom skilda

kommuner kunde, enligt kommitténs förmenande, ifrågasättas huvudsakligen

två utvägar, den ena att stadga ett visst rörligt eller fixt maximum,

utöver vilket beskattningen icke finge sträckas annorledes än i undantagsfall

och efter administrativ myndighets prövning, och den andra

att förstora kommunerna genom sammanslagning.

I fråga om det förra alternativet funne kommittén uppenbart, att

en restriktiv åtgärd av sådan natur måste vålla betänkligt avbräck i

den självbestämningsrätt och rätt till själw ensamhet, som utgjort själva

livsvillkoret för kommunernas tillvaro och möjliggjort den storartade

utveckling av de kommunala institutionerna, som de senaste årtiondena

bevittnat. Vidare vore att befara, att ett sådant stadgande bleve en i

det hela värdelös anordning. Gjordes det ovillkorligt, bleve den sannolika

följden otaliga krav på statskassan för fyllande av budgetbrist,

som mången gång även med iakttagande av tillbörlig återhållsamhet i

handhavandet av ekonomien icke kunnat undvikas. Gjordes stadgandet

åter villkorligt, skulle säkerligen den administrativa myndighet, som

finge prövningen om hand, så gott som alltid se sig nödsakad att

bevilja en uttaxering, även om denna icke obetydligt överstege det

tillåtna måttet.

Beträffande återigen den andra utvägen — att utjämna skattetrycket

genom sammanslagning av kommuner — funne kmnmittén påtagligt,

att eu dylik åtgärd, oavsett alla därvid oundvikliga förvecklingar,

skulle möta icke ringa motstånd från defkommuners sida, för

vilka sammanslagningen icke ställde sig fördelaktig.

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

Kommittén uttalade såsom sin uppfattning, att ökad jämnhet i

beskattningen inom varje särskild kommun vore en angelägenhet av

större vikt än ett utjämnande av det olika skattetrycket inom skilda

kommuner.

Skatteutjämningsfrågan lämnades därmed å sido, och det blev

allenast skatteregleringsfrågan, som kom att utgöra det egentliga föremålet

för kommitténs utredningsarbete.

I avseende å riktlinjerna lör sitt i enlighet härmed avgränsade

reformprogram fastslog kommittén, att varje mera genomgripande reform

av ett lands beskattning borde så anläggas, att reformen, så vitt möjligt,

bleve organisk och således genomfördes med aktgivande på landets

skatteväsen i dess helhet. Eljest komme det inre sammanhang, som

borde förefinnas mellan de olika leden i ett lands skattesystem, att

bringas i fara. Detta önskemål hade synts kommittén kunna i nöjaktig

grad ernås genom en anordning, enligt vilken den direkta skattskyldigheten

till staten utkrävdes under former, som mera än de dittillsvarande

tillgodosåge skatteförmågan, medan den kommunala beskattningen i viss

grad förlänades karaktären av en intressebeskattniug. Bidragsskyldigheten

till kommunen borde sålunda utkrävas med hänsyn icke endast till skatteförmågan

utan även till, å ena sidan, de förmåner, kommunen genom

sina anstalter eller sin verksamhet för något visst ändamål beredde sina

medlemmar eller vissa grupper bland dem, samt, å andra sidan, de

olägenheter eller särskilda utgifter, den enskilde genom sin verksamhet

förorsakade kommunen. Rikt-gheten av en dylik anordning av den kommunala

beskattningen syntes kommittén svårligen kunna jävas, om man

tillbörligt beaktade den olika arten av statens och kommunens verksamhet

och organisation i det hela samt individens därav betingade

olika ställning till stat och kommun. Medan sålunda statens verksamhet

och de utgifter, som av densamma betingades, hade till syfte främjandet

av allmänt väl och måste anses komma statens medlemmar i lika grad

till godo, vore kommunen redan i följd av sin territoriella begränsning

hänvisad ej blott till en mindre krets av skattdragande utan även till

uppgifter av övervägande lokalt ekonomisk eller administiativ natur.

En del av de skatter, kommunen nödgades upptaga för behörigt fullgörande

av dessa uppgifter, bleve också alltid använd för sylten, vilkas

främjande i regel kunde anses för somliga av kommunens medlemmar

medföra större fördelar än för andra.

Kommunalskattekommitténs på nu anförda allmänna grunder bvggda

förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen och kommunalbeskattningen

har i det av landskamreraren G. V. Eiserman och f. d.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

kammarrättsrådet E. J. von Wolcker under år 1917 avgivna betänkande,

för vilket jag skall senare redogöra, sammaufattats på följande sätt.

Den direkta statsskatten likasom till sin huvudsakliga del kommunalskatten

skulle utgå i förhållande till de skattskyldigas taxerade

inkomst, dock med skattefrihet eller skattelindring för vissa lägre inkomstbelopp

enligt eu för bägge skatterna enhetlig skala. Den beskattningsbara

inkomsten — som allt efter inkomstkällans beskaffenhet bleve

att hänföra till någon utav fyra huvudarter: inkomst av fast egendom,

därunder jämväl inkomst av jordbruk och skogsbruk skulle inbegripas,

inkomst av kapital, inkomst av tjänst eller pension samt inkomst av

näring eller annan förvärvsverksamhet — skulle vid taxeringen till såväl

statsskatt som kommunalskatt uppskattas efter i det närmaste enhetliga

grunder med avdragsrätt för alla slags skuldräntor, utskylder

och förluster, med avseende å de sistnämnda dock med viss modifikation

vid taxeringen till kommunalskatt. Skattskyldig, som det enligt

lag ålåge att föra handelsböcker eller vilken eljest förde behöriga räkenskaper,

skulle efter anmälan vara berättigad att få sin taxering bestämd

efter tre års medelinkomst. Såsom beskattningsort skulle i fråga om

statsskatten gälla den skattskyldiges mantalsskrivningsort, medan beträffande

kommunalskatten föreslogs, att inkomst av fast. egendom skulle

beskattas i kommun, där fastigheten vore belägen, inkomst av näring

eller annan förvärvsverksamhet i kommun, där verksamheten under vissa

närmare angivna förhållanden bedrivits, samt all inkomst i övrigt i den

skattskyldiges mantalsskrivningskommun.

Kommitténs förslag företedde emellertid, utöver nyss antydda olikhet

i fråga om avdragsrätten för förluster ävensom i fråga om beskattningsorten,

ännu en olikhet emellan grunderna för statsbeskattningen

och grunderna för kommunalbeskattningen, och denna utav vida mera

genomgripande art. I fråga om beskattningen av fast egendom ville

nämligen kommittén för kommunalbeskattningens vidkommande icke låta

fastighetsägarna under alla förhållanden undslippa med skatteplikt enbart

för nettoinkomsten. Med avseende å den starka skuldsättning, varav

särskilt jordbruksfastigheterna trycktes, kunde nämligen befaras, att en

beskattning av nettoinkomsten av jordbruksfastighet skulle inom ett

stort antal kommuner giva alltför ringa utbyte och således åstadkomma

alltför våldsamma rublmingar i den fördelning av den kommunala skattebördan,

som med gällande beskattningsgrunder vore rådande. För undvikande

härav anordnades fastighetsägarnas kommunala skattskyldighet

såsom eu till sitt minimum garanterad inkomstskatt, vilket minimum

således ovillkorligen och under alla omständigheter kunde av kommunen

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungi. Maj:ts proposition Nr 191.

påräknas. Fastighetsägare ålades nämligen i första hand skatteplikt fölen

beräknad inkomst av fem procent å fastighetens taxeringsvärde och därjämte

för den hehållna inkomsten, i den mån denna vid taxeringen utrönts

överstiga nämnda procentsats. Skattetekniskt framträdde denna

anordning i kommitténs förslag under formen av eu kombinerad fastighets-

och inkomstskatt, därvid från vad som skulle såsom inkomst taxeras

medgavs avdrag med fem procent av fastighetens taxeringsvärde. Det

överskott, som efter detta avdrag bleve föremål för taxering såsom för

inkomst, likställdes med annan inkomst därutinnan, att skattefrihet eller

skattelindring skulle inträda allt efter som beloppet folie inom de inkomstgrupper,

vilka kornme i åtn jutande av sådan. Skyldigheten att erlägga

kommunalskatt efter fastighets taxeringsvärde skulle i regel åligga

fastighetens ägare, vadan det således vore denne, som vid uppskattningen

av inkomsten finge tillgodonjuta avdraget för vad som genom

fastighetsskatten beskattats.

Utom nu återgivna huvudförslag och därmed sammanhängande

förslag till ändring i vissa av reformen berörda författningar avgav

kommittén förslag angående rätt för kommun att i vissa fall upptaga

licensavgifter ävensom skatt å velocipeder.

Innan kommiiténs flertal stannat vid det sålunda återgivna förslaget

till ordnande av den kommunala beskattningen, hade emellertid

andra uppslag till frågans lösning varit föremål för överläggningar inom

kommittén. Enligt vad kommittébetänkandet giver vid handen, hade

sålunda fråga förelegat att låta reformen av den kommunala beskattningen

gå i riktning mot ett utvecklat avkastningsskattesystem med

bibehållande likväl, sa långt möjligt vore, av gällande beskattningsmetoder,

i det att såsom dittills skulle för all fastighet beräknas en viss

avkastningsprocent å fastighetens taxeringsvärde, medan nettoavkastningen

av övriga inkomstkällor — den behållna avkastningen således

utan skuldränteavdrag — gjordes till föremål för uppskattning. Detta

uppslag hade emellertid icke fullföljts, enär det ansetts innebära ett

betänkligt avsteg från principen för en rättvis och jämlik beskattning,

helst om man besinnade, huruledes i allmänhet ett betydligt starkare

behov av förlagskapital gjorde sig gällande för handel och industri än

på den egentliga jordbruksnäringens område. Vidare hade erinran riktats

mot den dubbelhet i systemet, som läge däri, att den, som för sin

rörelse använde egen fastighet, skulle såsom dittills skatta både för

fastigheten och för sin inkomst, i den mån denna överstege fastighetens

hyresvärde, medan å andra sidan jordbrukaren såväl som den fastighetsBihang

till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 158 käft. (Nr 191.) 17

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

ägare, vilken använde sin fastighet till uthyrning, finge hela sin bidragsskyldighet

täckt genom skatten å fastigheten.

Jämväl hade varit ifrågasatt att genomföra beskattning av den

genom verklig taxering utrönta nettoavkastningen av kommunens samtliga

skatteobjekt, men icke heller detta uppslag hade kommittén ansett

sig kunna förorda. Väl skulle genom ett dylikt rent avkastningsskuttesystem

den olägenhet undvikas, att näringar beskattades olika allt efter

den olika beskaffenheten av de fastigheter, som tjänade dem till underlag,

men orättvisan i att utan åtskillnad frånkänna alla näringsidkare

rätt till avdrag för skuldräntor kvarstode oförändrad. Täta rubbningar

i de kommunala beskattningsförhållandena med förskjutningar av skattetrycket

vore också att befara, därest beskattningsföremålen gjordes helt

beroende av konjunkturväxlingarna. Dessutom skulle alla sådana fastigheter,

som icke'' lämnade avkastning, exempelvis obebyggda tomter, gå

fria från beskattning.

Slutligen hade till överläggning förelegat förslag i syfte att bygga

det kommunala beskattningssystemet på en samverkan av två grundväsentligt

olika skattetyper, nämligen dels en skatt för den fasta förmögenheten

inom kommunen och dels en ren inkomstskatt. Förmögenhetsskatten

skulle därvid iklädas formen av en ren objektskatt, vilken

utginge i visst förhållande till den uppskattade förmögenhetens värde

och efter en jämförelsevis låg skattefot, icke överstigande tre procent

av fastighetsvärdet. Enligt kommitténs åsikt kunde det icke förnekas, att

en dylik anordning stode i överensstämmelse med ett rationellt kommunalskattesystem,

men utbytet av den ifrågasatta inkomstskatten kunde

befaras bliva inom ett stort antal kommuner alltför ringa, vadan förskjutningar

i skattetrycket komme att såsom en följd av den samtidigt

ifrågasatta låga skattefoten för fastighetsvärdet uppstå inom många kommuner,

förskjutningar, vilka skulle bliva starkare i samma mån, som dels antalet

skattdragande övervägande vore jordbrukare och dels skuldsättningen

inom kommunen gestaltade sig olika inom olika lager av dess medlemmar.

Vid kommunalskattekommitténs betänkande voro fogade åtskilliga

reservationer. Att nu lämna eu närmare redogörelse för dessa reservationers

innehåll skulle taga allt för lång tid i anspråk. Jag

därför inskränka mig till att här omnämna, att i några av reservationerna

gjordes erinringar särskilt mot det förslagna sättet för beskattning

av inkomst från jordbruk. Det framhölls, att eu till sitt minimum garanterad

inkomstskatt skulle orättvist träffa de små skuldsatta jordbruken.

Från vissa håll påyrkades därför bibehållande av fastighetsbevillningen,

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj;ts proposition Nr 191.

medan man a andra håll ifrågasatte anordnande av eu särskild fastighetsskatt

vid sidan av en inkomstbeskattning. Beträffande reservationernas

innehåll i övrigt hänvisar jag till kommitténs betänkande.

Utlåtanden över kommunalskattekommitténs förslag infordrades

från vederbörande myndigheter. Kammarrätten anförde uti sitt den

30 december 1902 avgivna utlåtande, bland annat, att vid en granskning

av förslaget genast folie i ögonen, hurusom kommittén även för

den kommunala beskattningen ifrågasatt endast en skatteform, nämligen

den allmänna och rena inkomstskattens, modifierad med hänsyn

till den interkommunala beskattningen och, vad fast egendom anginge,

iklädd formen av en kombiuerad fastighets- och inkomstskatt.

Sistberörda anordning, vilken bildade kärnpunkten i förslaget, utginge

från uppfattningen, att ägare av fastighet borde i förhållande till

kommunen gå i god för en viss avkastning, vilken kommunen ägde

att under alla förhållanden beskatta. Avkastningsprocenten hade i

förslaget sänkts för jordbruksfastighet från 6 procent till 5 procent

av taxeringsvärdet. Uppkomme överskott utöver detta garanterade

inkomstminimum, inträdde eu ytterligare beskattning, men då i den

rena inkomstskattens form, d. v. s. med avdrag för skuldräntor.

Det överskjutande beloppet behandlades i avseende å rätt till skattefrihet

eller skattelindring lika som annan inkomst. Om redan den omständigheten,

att kommittén sålunda sett sig föranlåten att i det hela

uppgiva försöket att för den kommunala beskattningen vinna ett flertal

skatteformer, vilket dock anvisats kommittén såsom en av utgångspunkterna

för dess arbeten, måste vara ägnad att alstra tvekan, huruvida

det föreliggande huvudförslaget kunde anses innefatta en tillfredsställande

lösning av den uppgift, som på förevarande område varit

kommittén förelagd, ökades denna tveksamhet vid ett närmare skärskådande

av förslagets huvudprinciper. Åven om det nämligen skulle

kunna anses antagligt, att en tillämpning av dessa principer skulle visa

sig ägnad att förebygga varje mera nämnvärd förskjutning av det dittillsvarande

skattetrycket i allmänhet, syntes å andra sid un oförnekligt,

att förslaget, långt ifrån att skipa rättvisa fastighetsägarna sinsemellan,

skulle komma att snarare skärpa än mildra den med råtta överklagade

ojämnheten i skattetrycket emellan dem inbördes. Såsom ej mindre en

reservant inom kommittén än även åtskilliga Kungl. Maj:ts befallningshavande

erinrat, skulle nämligen den ifrågaställda anordningen få till

följd, att den skattegaranti, som ansetts önsklig, i själva verket komme

att tynga de ekonomiskt sämre ställda fastighetsägarna. Ägare av fastig
-

Infot (träde

yttranden

Över kommunala

attckommittén*

förslag.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 191.

het, vilkens behållna inkomst överstege fem procent av fastighetens

värde, utgjorde nämligen skatt allenast för sin verkliga inkomst, ja, i

följd av den medgivna rätten till lindring icke ens alltid för hela detta

belopp, ehuruväl skatten framträdde delad i en fastighets- och en inkomstskatt,

varemot den, vars fastighetsinkomst icke uppginge till fem

procent av taxeringsvärdet, hade att skatta icke blott för sin verkliga

inkomst utan även därutöver för fastigheten. Den av kommittén förordade

principen av en intressebeskattning sträckte således sina verkningar

icke längre än till en viss gräns men verkade a andra sidan

innanför denna gräns med fullständigt åsidosättande av skatterörmågan,

vilken dock, även den, skulle enligt den antagna reformplanen ses till

godo vid den kommunala beskattningen. Kammarrätten hade funnit

uppenbart, att det vid en reform av den kommunala beskattningen borde

framstå såsom en angelägenhet av största vikt, att den oundvikliga förskjutningen

av det rådande skattetrycket gjordes så lindrig som möjligt;

och hade det, särskilt med avseende härå, varit önskvärt, om kommitténs

betänkande åtföljts av en närmare utredning, på grund varav kunnat

med någon grad av tillförlitlighet bedömas, huru i detta avseende det

ena eller andra systemet skulle kunna antagas komma att verka. Det

syntes väl, på sätt kommittén anfört, sannolikt, att systemet av en fristående

fastighetsskatt och en allmän inkomstskatt ställde i utsikt en

starkare förskjutning av det dittills varande skattetrycket än enligt kommitténs

förslag skulle bliva förhållandet, men frågan vore, om i verkligheten

skillnaden bleve så nämnvärd, att man därför borde tillspillogivade fördelar,

som det förra systemet tydligtvis ur andra synpunkter erbjöde. För övrigt

syntes kommittén hava halt en alldeles särskild anledning att icke avvisa

tanken på en verklig kommunal fastighetsskatt, då ju kommittén ur statens

skattesystem utmönstrat fastighetsbevillningen. Vad vidare anginge den

av kommittén framhållna vådan av en alltför stark förskjutning av skattetrycket,

så torde väl icke alldeles saknas utvägar att åvägabringa ett slags

»radering av bidragsskyldigheten, varigenom förskjutningen kunde i

någon män motverkas. En sådan utväg vore törhända att gorå bidragsskyldigfeten

för fastighet och för inkomst lika allenast intill en viss

gräns och låta den utöver denna gräns bliva starkare för fastigheten.

En annan utväg syntes erbjuda sig genom att lata fastighetsskatten

utgöra ett visst procenttal av det för kommunen erforderliga skattebeloppet,

därvid för procenttalet borde bestämmas en viss latitud för

att därmedelst möjliggöra en av förhållandena inom varje särskild kommun

påkallad höjning eller sänkning av bidragsprocenten för fastigheterna.

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

Då emellertid utsikterna för möjligheten att genomföra dylika,

anordningar icke läte sig säkert bedömas annat än i samband med eu

saklig utredning, men en sådan för det dåvarande icke förelåge, ansåge sig

kammarrätten förhindrad att göra något bestämt uttal ande till förmån

för den ena eller andra anordningen, utan inskränkte sig till ett avstyrkande,

att kommittéförslaget lades till grund för lagstiftning i ämnet.

Redan innan granskningen av kommunalskattekommitténs förslagslutförts,

hade ett reformarbete begynts i syfte att omlägga den direkta

statsbeskattningen, ett reformarbete, som bar frukt i 1902 års förordning

om inkomstskatt och 1910 års förordning om inkomst- och förmögen

hetsskatt.

Vid 1903 års riksdag bragtes kommunalskattefrågan åter å

bane. Enskild motionär (motion F. K. nr 1) vid sistnämnda års riksdag

hemställde nämligen om förnyad utredning av kommnnalskattefrågan,

särskilt i syfte att få utrönt, huruvida icke kommunernas finanser till

en del borde byggas på samma grund som statens direkta beskattning,

men till den andra delen på självständiga kommunala objektskatter,

såsom fastighets- och näringsskatter, samt på avgifter och bidrag av

vederlags natur.

I anledning av motionen avgavs av sammansatta lag- och bevillningsutskottet

ett omfattande utlåtande i ämnet. Däri anfördes, bland

annat, att enligt utskottets mening en mycket stor del av kommunens

utgifter vore av samma allmänna natur som statens och följaktligen

borde bäras av alla kommunens medlemmar i direkt proportion till

deras skatteförmåga. Fn väsentlig del av den kommunala budgeten

måste fördenskull komma att vila på samma grunder som statens skatter,

och någon fullständig upplösning av sambandet mellan stats- och kommunalbeskattningen

kunde således icke ifrågasättas. Det syntes följaktligen

utskottet, som om hela den föreliggande frågan skulle kunna

reduceras till uppgiften att utfinna lämpliga former för bidrag av vederlags

natur eller skatter på intresseprincipens grund. Härigenom skulle

bland annat kunna undvikas en för hög belastning av inkomstskatten.

Efter att hava i fortsättningen uttalat sig för en objektbeskattning av

fastighet anförde utskottet vidare, att, om man accepterade en sådan

objektbeskattning, några principiella skäl icke syntes kunna anföras mot

att också utsträcka objektbeskattningen till sådana näringar, som vore

lokalt bundna vid kommunen och vilkas intressen alltså kunde i väsentliga

punkter anses sammanfalla med kommunens. Särskilt gällde detta

1903 års

riksdag.

s. 134 Kontrollera mot PDF

Departementschefen

år 1910

134 Kungl. Maj.ls proposition Nr 191.

industriella och liknande företag. Visserligen betalade ett sådant företag

skatt för sin fastighet, men i många fall torde denna skatt icke

tillräckligt motsvara näringens omfattning och betydelse. Om ett stort

industriellt företag orsakade en fattig landskommun betydande utgifter

för skola, fattigvård, polisväsen o. d., syntes rättvisan bjuda, att företaget

även under ett år, då det tilläventyrs icke lämnat någon nettovinst,

dock i någon mån bidroge till kommunens omkostnader för detsamma.

Samma skäl talade ock för särskilda näringsskatter i städerna.

Sådan skatt borde företrädesvis träffa de näringsdrifter, som sysselsatte

ett stort antal arbetare, ty för dessa arbetare och deras familjer hade

kommunen utgifter, vilka ofta no g överstege de små skattebidrag, som

kunde utkrävas av arbetarna. Det syntes vidare rättvist, att staden

finge kräva särskilda bidrag av de stora butikägarna, restaurangerna

och nöjeslokalerna, vilkas affärer till stor del vore beroende av kommunens

utveckling och för vilka kommunerna för övrigt icke så sällan

finge vidkännas extra utgifter. Omsorgsfull utredning och största varsamhet

vore dock av nöden. Endast den stora och bärkraftiga näringsdriften

borde träffas, och skattesatserna borde hållas inom mycket måttliga

gränser. Reformen måste få mycket olika betydelse för stad och

land och borde företagas med noggrant aktgivande på de särskilda

förhållandena i olika slag av kommuner. Måhända borde man icke

heller fasthålla vid den fordran, att beskattningen ovillkorligen skulle

ske under alldeles lika former i alla kommuner — (i landskommunen,

i munieipalsamhället, i små-staden, i stor-staden). Det ville alltså synas, som

om det icke skulle vara omöjligt att till en del bygga den kommunala

budgeten på objektskatter samt på avgifter och bidrag av vederlags natur.

Eu väsentlig del av de kommunala skatterna torde dock under alla omständigheter

börja utgå i form av tillägg till de direkta statsskatterna.

Enär under den utredning av den kommunala skattefrågan, som med

kommunulskattekommitténs förslag redan kunde anses igångsatt, denna

fråga finyre antagas komma att vinna beaktande i hela de?-s vidd, ansåge

sig emellertid utskottet förhindrat att för det dåvarande förorda någon

åtgärd i anledning av den gjorda framställningen.

I den anmälan till statsrådsprotokollet den 14 januari 1910. varmed

den nya statsbeskattningen bebådades, utvecklade dåvarande chefen

för finansdepartementet, samtidigt med skälen varför den statliga beskattningen

synts honom böra först vinna sin lösning, tillika det reformprogram,

som enligt hans åsikt därefter borde fullföljas i fråga om den

kommunala beskattningen, sedan denna sålunda frigjorts från den sam
-

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts projtosition Nr 191.

mankoppling med den statliga beskattningen, som dittills stått hindrande

i vägen för varje mera effektivt reformarbete. Det syntes i sådant

avseende ovedersägligt, att en kommunal inkomstskatt, vare sig densamma

byggdes på egen grund eller uttoges på grundvalen av de för

den statliga inkomstskatten verkställda taxeringarna, icke kunde avvaras

för täckande av åtskilliga kommunala utgiftsbehov, särskilt sådana av

mera allmän beskaffenhet. Vid sidan härav borde ett kommunalt objektskattesystem

utvecklas. Den uppgjorda planen innebure, att full skilsmässa

mellan det statliga och det kommunala beskatt ningsområdet

genomfördes på det sätt, att staten byggde sin direkta beskattning å

en på självständiga grunder fotad inkomst- och förmögenhetsskatt samt

helt överläte allmänna bevillningen till kommunerna, en åtgärd, som

självfallet i någon mån skulle lätta trycket på den för den kommunala

bidragsskyldigheten gällande grunden. Om det ur nu angivna synpunkter

utarbetade förslaget till inkomst- och förmögenhetsskatt vunne

statsmakternas gillande, skulle från 1911 års ingång all konkurrens

mellan stat och kommun om belastning av den bevillningspliktiga inkomsten

upphöra. Utom denna fördel skulle därjämte ytterligare vinnas,

att en verklig revidering i rent kommunalt intresse av bevillningsförordningen

kunde verkställas utan hänsyn till beskattningen till staten.

Vid en sådan revidering ävensom vid eu i övrigt erforderlig omläggning

av grunderna för den kommunala beskattningen måste framför

allt till ögonmärke tagas frågan om utjämningen av de kommunala

skattebördorna, en fråga som för det dåvarande vore föremål för en

omfattande och allsidig utredning. Därigenom att arbetet lagts på sålunda

angivet sätt hade departementschefen, utan störande ingripande

i reformerna på inkomstbeskattningens område, kunnat fullfölja sitt

program angående intressebeskattningens utveckling inom kommunerna.

Redan vid 1908 års riksdag hade sålunda framlagts och vid 1909 års

riksdag antagits deu — om man frånsåge den urgamla och alltjämt

förefintliga objektskatten, fastighetsbevillningen — första egentliga kommunala

objektskatten, skogsaccisen, och en annan kommunal objektskatt,

värdestegringsskatt å fastighet, hade hunnit över det förberedandestadiet.

Sedan statsbeskattningen genom 1910 års riksdagsbeslut ordnats,

vidtogos åtgärder för ett planmässigt fullföljande av reformarbetet på

deu kommunala besk-ittningens område. Den 14 oktober 1910 erhöll

sålunda chefen för finansdepartementet bemyndigande att tillkalla lämplig

person för utarbetande av en översikt över kommunalbeskattningens

utveckling och dåvarande gestaltning inom vissa utländska stater; och

Tillkallande

av särskilda

sakkunniga.

s. 136 Kontrollera mot PDF

1917 års

förslag.

136 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

förelåg eu sådan — förut redan omnämnd — av professor Gustav

Cassel utarbetad översikt färdig i april 1912.

Härjämte erhöll chefen för finansdepartementet den 18 november

1910 bemyndigande att tillkalla högst tre personer att såsom sakkunniga

inom finansdepartementet biträda med utförandet av de arbeten,

vilka för lösningen av kommuualskattefrågan kunde anses erforderliga.

I anledning av detta bemyndigande tillkallades f. d. kammarrättsrådet

C. Carleson och landskamreraren i Malmöhus län G. W.

Eiserman att biträda med utförande av berörda arbeten. Sedan Carleson

den 29 september 1911 entledigats från uppdraget, tillkallades juris

kandidaten H. Themptander att i hans ställe deltaga i arbetet. Den 8

juni 1912 tillkallades jämväl f. d. kammarrättsrådet, dåvarande kamreraren

hos överståthållarämbetet E. J. von Wolcker såsom sakkunnig.

Sedan Kungl. Maj:t den 10 juni 1912 förordnat, att förut beslutat

samarbete mellan de kommunalskattesakkunniga och en eller två

representanter för de sakkunniga för utarbetande av värdestegringsskatt

å fastighet vid behandlingen av frågan om nya grunder för

fastighetstaxeringen skulle utvidgas att omfatta jämväl arbetet med utarbetande

av huvudgrunder för en ny kommunal skatteförordning, avsedd

att träda i bevillningsförordningens ställe, förordnade chefen för finansdepartementet

samma dag dåvarande landskamreraren i Kopparbergs län

O. V. Landén att såsom representant för sistnämnda sakkunniga deltaga

i berörda samarbete. Under år 1913 upphörde Themptander att deltaga

i de kommunalsakkunnigas arbete. Med hänsyn till under fortgången av

arbetet yppade väsentliga meningsskiliaktigheter mellan å ena sidan

Eiserman och von Wolcker, å andra sidan Landén rörande de allmänna

grunderna för reformarbetet, erhöll Landén den 13 februari 1915 av

chefen för finansdepartementet uppdrag att avgiva särskilt förslag i

enlighet med den mening, som av honom omfattades.

Den 29 april 1917 avgåvo Eiserman och von Wolcker med en den

16 i samma månad dagtecknad skrivelse till chefen för finansdepartementet

ett förslag till lag angåeude kommunal taxering och skattskyldighet

jämte anvisningar, motiv och bilagor, och samma dag avgav

även Landén med en den 12 januari 1917 dagtecknad skrivelse ett särskilt

betänkande om allmänna grunder för den kommunala skattereformen med

utkast till lag om kommunal beskattning, I—111 avdelningarna. För

innehållet i dessa förslag skall jag senare lämna en närmare redogörelse.

Sedermera har Landén avpivit ett såsom avdelning IV betecknat

betänkande om jordräntestegringsskatt.

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kuvgl, Maj.ts proposition Nr 191.

Over förstberörda tvenne lörslag hava i anledning av remiss

den 25 maj 1017 yttranden avgivits av överståthållarämbctet och

samtliga länsstyrelser, fullmäktige i Sveriges liksbunk, järnvägs>tyrelsen,

telegrafstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, domänstyrelsen, universitetskanslern,

större akademiska konsistoriet i Uppsala, Upphala universitets

drätselnämnd, större konsistoriet vid Lunds universitet, sistnämnda

universitets drätselnämnd, landstingen i Stockholms, Uppsala,

.Jönköpings, Kronobergs, ^ Gottlands, Blekinge, Peri stinn stads, Göteborgs

och Bohus, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands,

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län ävensom Kalmar

läns södra landsting, stadsfullmäktige i Jönköping, Kristianstad, Malmö,

Landskrona, Eslöv, Ystad, Trälleborg, Göteborg, Marstrand, I^ysekil,

Falun och Umeå, magistraterna i Karlshamn, Malmö, Göteborg, Kungälv,

Marstrand, Lysekil och Strömstad, magistraten och allmän rådstuga i

Skanör med Falsterbo, drätselkamrarna i Landskrona, Skanör med

Falsterbo, Göteborg och Falun, stadskamreraren i Göteborg, man talskommissarien

därstädes, köpingsfullmäktige i Ludvika, köpingsnämnden

därstädes, Garde, Vika, Torsångs, Norrbärke, Nås, Malungs och Stöde

socknars kommunalstämmor, kommunalnämnderna i Svärdsjö, Stora Tima,

Gustavs, Silvbergs, Torsångs, Söderbärke och Nysätra socknar, ordföranden

i municipalstämman i Gnesta municipalsamhälle, uppbördsförvaltningen

i Ljunits, Herrestads och Vemmenhögs härads fögderi, kronofogdarna

i Blekinge östra, Inlands, Orusts och Tjörns, Suuuervikens och

Norrvikens fögderier, taxeringsnämndsordförand- n i Lysekil, Kronobergs

läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Sveriges skogsägareförbund,

Svenska stadsförbundet, Svenska järn vägsföreningen ävensom handelskamrarna

i Göteborg, Karlstad och Gävle, Östergötlands och Södermanlands

handelskammare, Smålands och Blekinge handelskammare,

Gottlands handelskammare, Västergötlands och Norra Hallands handelskammare,

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare samt

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare.

Vidare har kammarkollegium — vilket ämbetsverk anbefallts att,

efter domkapitlens och övriga vederbörandes hörande, avgiva utlåtande

över Eiserman—von Wolckers förslag, i vad detsamma avsåge fastighetsskatt

för den under kollegii vård eller inseende ställda fasta egendom

av publik natur, samt därvid taga i övervägande förenämnda av

Landén avgivna betänkande, i vad detsamma npptoge bestämmelser

rörande egendomsskatt — efter det överståthållarämbetet och länsstyrelserna

ävensom samtliga domkapitel inkommit med yttranden härutinnan

till kammarkollegium, avgivit utlåtande i ämnet.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.) 18

Infordrade,

yttranden

över 1*J17 drs

förslag.

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Ärendets

vidare beredning

inom

finansdepartementet.

Kungl Maj:ts proposition Nr 191.

Samtliga nu berörda yttranden hava överlämnats till kammarrätten,

som den 29 maj 1919 inkommit med yttrande i ärendet.

Sedermera, under det ärendet varit under beredning inom finansdepartementet,

har lantbruksstyrelsen inkommit med utlåtande och därvid

tillika överlämnat yttranden i ämnet från Sveriges allmänna lantbrukssällskap

ävensom från samtliga hushållningssällskaps förvaltningsutskott

med undantag av förvaltningsutskotten i Kalmar läns södra

samt Västmanlands och Västernorrlands läns hushållningssällskap.

Vid granskning av 1917 års båda förslag och över desamma avgivna

yttranden har jag av orsaker, för vilka jagskall senare redogöra,

funnit att, ehuru förslagen innehålla synnerligen förtjänstfulla utredningar

och måste anses vara för frågans vidare behandling av den

största nytta och betydelse, intetdera av förslagen är av beskaffenhet

att böra" i befintligt skick läggas till grund för författningsförslag i

ämnet. I anledning därav lät jag under mars månad 1919 inom finansdepartementets

lagbyrå påbörja utarbetande av nytt förslag till b>mmunalskattelag.

Efter det vissa förberedande arbeten därvid blivit utförda, anmälde

jag den 20 juni 1919 för Kungl. Maj:t önskvärdheten av att det —

såväl vid uppdragandet av riktlinjerna för den erforderliga omarbetningen

av de tidigare förslagen som ock vid granskningen av det utkast

till nya bestämmelser, som enligt sålunda angivna riktlinjer kunde

komma att utarbetas inom departementet — bereddes mig tillfälle att

samråda med på området erfarna och kunniga personer. I anledning

härav bemyndigade Kungl. Maj:t mig att tillkalla högst sex personer

att såsom sakkuniga inom finansdepartementet deltaga såväl i överläggningar

beträffande riktlinjerna för en kommunalskattereform som

ock i granskningen av de författningsförslag rörande skatteregleringen

och därmed sammanhängande frågor, som i enlighet med angivna riktlinjer

kunde varda utarbetade. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade

jag såsom sakkunniga dåvarande ledamöterna av riksdagens första

kammare f. d. auditören C. J. von Essen och disponenten P. A. Forssman

samt ledamöterna av riksdagens andra kammare landskamreraren Axel

Bökelund, godsägaren greve Raoul Hamilton, muraren G. V. Källman

och ombudsmannen Gustaf Nilsson.

Under sistlidne november månad har Källman avsagt sig det honom

meddelade uppdraget. Med hänsyn därtill, att de sakkunnigas granskningsarbete

då varit i det närmaste slutfört, har jag ansett mig icke

böra i hans ställe tillkalla annan person.

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

Av do sakkunniga yttrade skiljaktiga meningar torde få såsom

bilaga fogas vid protokollet.

Beträffande sattet för arbetets utförande vill jag i övrigt omnämna;

att man i förekommande frågor samrått med på olika områden

erfarna personer, att, bland andra, de sakkunniga, vilka avgivit 1917

års båda förslag i ämnet, erhållit tillfälle att taga del av det inom

finansdepartementet utarbetade förslaget till kommunalskattelag och mot

detsamma framställa sina erinringar, samt att den ledamot av kammarrätten,

vilken i kammarrätten föredragit 1917 års förslag, närvarit vid

överläggningarna inom finansdepartementet och deltagit i granskningsarbetet

av nyssberörda, därstädes upprättade förslag.

Jämsides med det allmänna reformarbete i avseende å skatteregleringen,

som sålunda försiggått, har man sökt att genom partiella reformer

bota vissa av de brister, som vidlått det nu gällande systemet i

avseende å kommunalbeskattningen. För de mera väsentliga resultat,

som därvid uppnåtts, har jag i det föregående i korthet redogjort. Jag

vill nu något beröra de förslag till viktigare partiella reformer, som icke

lett till något resultat.

Vid 1919 års lagtima riksdag framlades en den 11 mars 1919

dagtecknad proposition, nr 329, med förslag till förordning om uppskattning

av mark i och för framdeles skeende taxering till jordvärdeeller

jordräntestegringsskatt, vilken proposition bifölls av andra men

avslogs av första kammaren.

Vid samma riksdag framlades även proposition, nr 222, med förslag

angående ändrade grunder för beskattning av kooperativa föreningar,

vilken proposition bifölls av andra kammaren men avslogs av

första kammaren samt av riksdagen i dess helhet vid gemensam votering.

Till vad härvid förekommit får jag tillfälle att sedermera återkomma.

Vid 1918 års lagtima riksdag bifölls proposition med förslag bland

annat om tillägg till de särskilda anvisningarna vid bevillningsförordningen

av det innehåll, att, om näringsidkare till någon, som vore ekonomiskt

intresserad i hans näringsföretag eller kunde öva inflytande på

företagets ledning, försålt varor till lägre pris eller av honom köpt

varor till högre pris än det i allmänhet gällande eller vidtagit andra

liknande åtgärder och inkomsten av företaget i anledning härav blivit

lägre än den eljest skolat bliva, inkomsten av företaget skulle beräknas

till det belopp, vartill den kunde antagas hava uppgått, därest sådana

åtgärder icke vidtagits. Denna bestämmelse skulle träda i kraft den 1

januari 1920. T anledning av motion vid 1919 års lagtima riksdag har

Förslag till

partiella

reformer.

s. 140 Kontrollera mot PDF

Eiserman —

von Wolckers

betänkande.

Bristerna i

gällande

skattesystem.

140 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

emellertid riksdagen beslutat upphäva bestämmelsen, innan den hunnit

träda i kraft; förordning i ämnet utfärdades den 2 augusti 1919 (nr

486). Åven till detta spörsmål skall jag sedermera återkomma.

B. 1917 års kommunalskatteförslag.

Jag övergår nu till att redogöra för grundlinjerna i Eiserman—von

Wolckers förslag.

Därvid torde jag emellertid böra till en början återgiva dessa sakkunnigas

anmärkningar mot vårt nu gällande kommunalskattesystem.

I betänkandet framhålles i detta avseende i huvudsak följande:

Bjärtast framstode måhända det nu gällande systemets brist på mångsidighet

och därav föranledda brist på smidighet. Man hade i själva verket

att räkna allenast med en enda huvudsaklig beskattningsform, i stort

sett ett slags avkastningsskatt, fastän densamma för den fasta egendomens

och jordbruksnäringens vidkommande blivit så anordnad, att den

i vissa fall förmedlade jämväl en beskattning av fast egendoms värde

såsom sådan.

Fastighetsbevillningen, och därmed således också den kommunala

fastighetsbeskattningen, avsåge och hade alltifrån sin upprinnelse i sammanhang

med allmänna bevillningens införande i det svenska skattesystemet

avsett att träffa all nettoavkastning av fast egendom samt,

vad jordbruksfastighet beträffade, jämväl av därå bedrivet jordbruk med

binäringar och skogsbruk. Åt.nan näring, i skattelagstiftningen benämnd

rörelse eller yrke, som bedreves å näringsidkaren tillhörig fastighet,

skulle däremot icke anses beskattad genom fastighetsbevillningen, utan

skulle inkomsten därav taxeras såsom inkomst av arbete, därvid avdrag

medgåves för ett belopp av fem procent av fastighetens taxeringsvärde,

vilket belopp — motsvarande beräknat hyresvärde — ansåges hava träffats

med fastighetsbeskattningen.

Fastighetsbeskattningen utginge efter en för alla förhållanden fastställd

avkastning, beräknad till vissa procent av taxeringsvärdet, även

om den fasta egendomen icke kunnat avvinnas någon som helst avkastning

eller denna i verkligheten över- eller understigit den beräknade.

Beskattningen komme således att, reellt taget, verka olika, allteftersom

förhållandena i verkligheten gestaltade sig. Den kunde verka såsom en

ren obiektskatt, nämligen där faktiskt ingen avkastning vore för handen —

så exempelvis för obebyggda tomter eller fast egendom, som eljest läge

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

oanvänd — men den kunde också — och detta vore det såsom regelmässigt

förutsatta förhållandet —verka allt igenom såsom en avkastningsskatt.

Den kunde också verka delvis såsom en avkastuingsskatt och

delvis — nämligen till den del den faktiska avkastningen understege den

beräknade — såsom en objektskatt. Slutligen kunde inträffa, och detta

helt visst icke så sällan, att fastighetsbeskattningen, där den fungerade

såsom alltigenom en avkastningsskatt, icke träffade hela avkastningen

utan allenast en del därav, medan återstoden lämnades obeskattad. Detta

bleve nämligen förhållandet i de fäll, då avkastningen i verkligheten

överstigit den beräknade..

Inkomstbevillningen, och såsom en följd härav jämväl den kommunala

inkomstbeskattningen, grundade sig återigen, i olikhet med fastighetsbevillningen,

på en direkt uppskattning av själva avkastningen av skattskyldigs

förvärvskällor, för så vitt de icke utgjordes av fast egendom

eller av jordbruk med binäringar eller skogsbruk. Denna för sj^stemet

karakteristiska begränsning innebure till en början, att inkomstbevillningen

icke gjorde anspråk på att fungera såsom någon allmän inkomstskatt.

Men den verkade icke heller i sin sålunda givna begränsning

till att omfatta enbart »inkomst av kapital och arbete» såsom en partiell

inkomstskatt i modern mening. Bortsåges i detta sammanhang därifrån,

att taxeringen av inkomst utav kapital i bevillningsförordningens mening

skedde medelst kvittning av låneräntor mot räntor å fordringar, så att

allenast ett överskott för de senares vidkommande räknades såsom behållen

inkomst av kapital, vore skuldränteavdrag medgivet allenast den, som

idkade annan näring — rörelse eller yrke — än jordbruksnäring med

eller utan skogsbruk. Men denna avdragsrätt vore författningsenligt

begränsad till ränta å visst slags skuld, nämligen sådan, som kunde

anses utgöra lånt rörelsekapital. För andra inkomstbevilluing underkastade

skattdragande — tjänstemannen, lönarbetaren och utövaren av

verksamhet, som icke dreves såsom näringsföretag — vore skuldränteavdrag

icke alls medgivet, där sådan skattskyldig icke, såsom ovan

nämnts, bleve i tillfälle att komma i åtnjutande av sådant avdrag av

den anledning, att han tillika råkade vara räntetagare. Och icke för

någon bevilluingsskyldig vore rätt till avdrag medgiven för andra förpliktelser,

som icke läte hänföra sig till någon viss förvärvskälla såsom

omkostnad för denua, utan till hans egen person, såsom exempelvis vissa

periodiska understöd och allmänna utskylder. Med det undantag, som

föranleddes av rätten till avdrag för ränta å lånt rörelsekapital — ett

till sin närmare innebörd oklart och skäligen godtyckligt undantag —

innebure således inkomstbevillningen, även när allenast en enda förvärvs
-

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl.'' Maj:ts proposition Nr 191.

källa förelåge, en beskattning ieke av den skattskyldiges inkomst utan

av nettoavkastningen ur denna källa.

Den mest framträdande bristen lios den nuvarande kommunala beskattningen

vore emellertid den, att fast egendom och näring icke i förhållande

till andra beskattningsföremål ålagts en bidragsskyldighet, som motsvarade

nämnda beskattningsföremåls oförnekligen starkare intressegemenskap

med kommunen. Vidare syntes den på vart slag av beskattningsföremål

för sig belöpande bidragsskyldigheten icke vara lagd efter i och för sig

rättvisa grunder. Och slutligen hade kommunernas berättigade intressen

sins emellan icke under alla förhållanden behörigen tillvaratagits i fråga

om beskattningsrätten till förefintliga beskattningsföremål och denna rätts

uppdelning mellan flera skatteberättigade kommuner. Dessa brister åskådliggjordes

bäst genom en granskning och exemplifiering av några av

den nuvarande kommunala beskattningens mera påtagliga verkningar.

Att värdet av fast egendom såsom sådan underkastades kommunal

beskattning, oavsett huruvida eller till vad belopp egendomen under

förhandenvarande förhållanden lämnade avkastning, stode i full överensstämmelse

med intresseprincipens fordringar och kunde icke i och för

sig giva anledning till erinran. I den män således vår kommunala beskattning

efter fastighetsbevillningens linjer verkade såsom en objektskatt.

verkade den enligt sakkunnigas mening i rätt riktning, men ett fel vore,

att denna beskattning förelåge allenast såsom en eventualitet; ett annat

och större fel vore, att hela den kommunala beskattning, som en fastighetsägare

i denna sin egenskap vore underkastad, under alla förhållanden

drabbade enbart under denna form. Att ägarna till två fastigheter med

samma taxeringsvärden beskattades alldeles lika, fastän den enes fastighet

läge oanvänd i avbidan på lägligt tillfälle till avkomstgivande användning,

medan den andres fastighet redan lämnade god avkastning, överstigande

måhända vanlig ränta å det kapital, fastigheten för honom

representerade, kunde icke erkännas vara förenbgt med rättvisa. Toge

man så vidare i betraktande, att den senare fastighetens ägare kunde

vara skuldfri, medan den förre vore skuldsatt, eller att den ene fått sitt

fastighetsvärde stegrat enbart på grund av kommunens utveckling utan

några hans egna åtgöranden, syntes ovillkorligen andra beskattningsformer

påkallas, ägnade att i berörda avseenden åstadkomma en utjämning

vid skattebördans fördelning fastighetsägarna sins emellan. Detta

vore desto angelägnare, som de ogynnsamma verkningarna av bristen

på mångsidighet hos det nuvarande kommunala beskattningssystemet

väsentligen skärptes dels därav, att proportionerna för bidragsskyldigheten

icke kunde anses rättvist avvägda mellan jordbruksfastighet, å

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj-in proposition Nr 191.

oiia, och annan fastighet, å andra sidan, ej heller mellan fast egendom

såsom ett beskattningsföremnl för sig, å ena, samt övriga beskattningsföremål

— inkomst av kapital och arbete — å andra sidan, och dels

i fråga särskilt om den fasta egendomen därav, att själva uppskattningen

av beskattningsunderlaget i så hög grad, som fallet vore, bruste i enhetlighet

och likformighet.

Att den inbördes bidragsskjddigheten för jordbruksfastighet och

annan fastighet icke avvägts på ett rättvist sätt utan vore förhållandevis

väsentligt lägre för det förra slaget av egendomar än för det senare,

framstode som ett oförnekligt förhållande, om man besinnade, i huru

mycket mindre grad byggnadsbeståndet övade inflytande på värderingen

av en jordbruksfastighet än i fråga om annan fastighet. Till värdet av

bostadsbyggnad å jordbruksfastighet skulle författningsenligt tagas hänsyn

allenast i den mån byggnaden kunde sägas hava »egentligt» inflytande

på avkastningen, vilket förde med sig icke blott, att byggnaden icke

särskilt värderades, utan tillika att byggnaden allenast så till vida komme

i betraktande såsom värdefaktor, att egendomen såsom överhuvud försedd

med bostadsbyggnad kunde få ett något höjt värde i jämförelse med

egendom, som saknade sådan byggnad. Men ägaren av annan fastighet

med en likadan bostadsbyggnad hade för sin del att räkna med en

taxering, där byggnaden i allmänhet inginge med sitt fulla hyresvärde

eller, ännu vanligare, sitt brand försäkringsvärde, att sammanläggas med

jordens värde såsom tomtmark. Toge man vidare i betraktande, att

den senare fastigheten måhända icke lämnade annan avkomst än rätt

och slätt bostadsförmånen, medan den förra därjämte beredde och vore

avsedd att stadigvarande bereda tillfälle till förvärv jämväl av andra

livsförnödenheter, komme ett missförhållande till synes, som endast i

mycket ringa grad utjämnades genom den större avkastningsprocent,

som tillkomme vid utmätandet av bidragsskyldigheten för jordbruksfastighet

i förhållande tid dess taxeringsvärde. Samma ojämnhet mötte

i fråga om jordbrukets driftsbyggnader jämförda med industrins, vilka

senare i regel ginge i skatt efter sina brandförsäkringsvärden, medan

de förra spelade en tämligen underordnad roll för värderingen. Häremot

vore väl så till vida icke något att invända, som jordbrukets driftsbyggnader

inginge i jordbruksegendomens saluvärde med ett redan från

början starkt reducerat värde, i allmänhet vida understigande byggnadernas

brandförsäkringsvärden, men det kända sakförhållandet, att i allmänhet

alltför ringa och i varje fall ytterligt växlande hänsyn toges till

byggnadsbeståndet å jordbruksföstigliet, medförde, att olikheten i beskattning

bleve långt större än tillbörligt vore. Härtill komme slutligen,

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 191.

att värdet av byggnader å jordbruksfastighet, som visserligen kunde

anses begagnade »för jordbruket och dess binäringar tillhörande rörelse»

men icke hade »något egentligt inflytande» på avkastningen, skulle helt

och hållet lämnas ur räkningen.

Huru Ogynnsamt fastighetsägarnas beskattning påverkades av fastighetsuppskattningarnas

ojämnhet, vore allmänt erkänt och ofta framhållet.

Uppskattningen av fast egendom borde ha till uppgift att fastställa

dess verkliga värde. Emellertid utsade bevillningsförordningen icke

vad som enligt dess mening skulle förstås med verkligt värde, utan hade

överlåtit avgörandet härutinnan åt taxeringsmännen själva, därvid till

ledning för deras omdöme anvisats värderingsgrunder av växlande valör

såsom var för sig ledande till olika stora värden. Härigenom hade

skapats ett osäkerhetstillstånd med utrymme för sinsemellan synnerligen

skiftande meningar, huru fast egendom rätteligen skulle taxeras, och

denna brist på inre stadga och fasthet gjorde sig desto mera kännbar,

som varje bestämt direktiv saknades för värderingen av en så betydelsefull

beståndsdel av fast egendom som skog. Hänsyn skulle väl, enligt

anvisningarna, tagas till skogens beskaffenhet, men frågan, vilken eller

huru stor hänsyn sålunda skulle tagas, lämnades öppen. För fäst egendom,

som sålts under de sista fem åren, skulle vidare taxeringen ske

med ledning av senast betingad köpeskilling, så framt icke särskilda

omständigheter förekommit, som skäligen ansåges hava inverkat på

köpeskillingens bestämmande utöver eller under egendomens verkliga

värde, och dessa skäl för avvikelse skulle tillika särskilt antecknas, ett

åliggande, som i allmänhet ansåges fullgjort enbart genom en anteckning

av innehåll, att köpeskillingen av taxeringsmännen ansåges hava varit

för hög eller för låg. Men för en egendom, som något år före de fem

sista åren bytt ägare och därefter icke undergått någon förändring,

kunde köpeskillingen utan vidare lämnas ur räkningen. Detsamma gällde

beträffande fast egendom, som undergått hypoteksvärdering. Hade fast

egendom under de fem sista åren både bytt ägare och tillika undergått

hypoteksvärdering, lämnades oavgjort, vilkendera värderingsgrunden —

köpeskillingen eller hypoteksvärdet — företrädesvis skulle följas; och

om eljest beträffande en och samma egendoms värdering ledning syntes

vara att hämta av flera i anvisningarna auktoriserade taxeringsgrunder,

överlämnades likaledes åt taxeringsmännen att tillämpa den eller dem

av dessa grunder, som ansåges bäst leda till en uppskattning av det

»verkliga» värdet.

I fråga särskilt om fast egendom, som enligt gällande bestämmelser

vore av beskaffenhet att böra taxeras såsom annan fastighet, hade brand
-

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj ds proposition Nr 1!) 1.

försäkringsvärdet tillerkänts eu puta gligen alltför hög valör såsom värderingsgrund

för byggnad, en omständighet, som sammanhängde med den

enligt sakkunnigas mening oriktiga förutsättningen att tillerkänna byggnad

ett självständigt värde ur beskattningssynpunkt, oberoende av värdet ä

den mark, vara byggnaden vore belägen. Mycken hårdhet och även

mycken ojämnhet i beskattningen av annan fastighet kunde återföras

till denna utgångspunkt.

En annan verksam anledning till ojämnheten i uppskattningen

vore att söka däri, att, då den kommunala skattskyldigheten ålåge arrendator

men denne i regel icke ägde tillgodogöra sig skog utöver husbehovet

eller do särskilda förmåner, som tillhörde den egendom, han

arrenderade, taxeringsvärdet ansåges billigtvis böra lämpas härefter. Den

avkastning, som ägaren själv hämtade eller kunde hämta av fastigheten,

bleve härigenom föga, om ens något, beaktad. Med fastighetsbeskattningens

irrationella läggning sammanhängde ock, att ytterst ringa hänsyn

toges till värdet av skog, varöver annan än ägaren på grund av

avtal om avverkningsrätt ägde att förfoga, och det lede intet tvivel, att

i detta fäll också alltför ringa hänsyn toges till själva marken likasom

till det skogsbestånd, som icke berördes av upplåtelsen.

Åtskillig ojämnhet föranleddes av den vacklande lagtillämpningen

beträffande gränserna mellan de båda beskattningskategorierna jordbruksfastighet

och annan fastighet, vilka gränser icke vore i lagstiftningen

uppdragna vare sig med nödig klarhet eller överhuvudtaget ur synpunkter,

som numera kunde tillerkännas allmängiltighet.

Till nu framhållna orsaker sällade sig anledningar av mera taxeringsteknisk

art, såsom bristande arealkännedom hos såväl de skattskyldiga

som taxeringsmännen, vilken brist gjorde sig särskilt påmint i fråga om

uppskattningen av skogsmark och skog, bristerna i taxeringsnämndernas

och taxeringsdistriktens sammansättning — för de förra det rent lokala

jordägureintressets här och var alltför dominerande inflytande och bristande

förtrogenhet med uppskattningsfrågor av mera facklig innebörd, för de

senare den för stora delar av laudet alltför ringa territoriella omfattningen

av distrikten — ävensom saknaden av föreskrift om skyldighet

för fastighetsägare att opåmint lämna uppgifter om vissa faktiska förhållanden,

som vore av betydelse för uppskattningen och i allmänhet

måste förutsättas vara för fastighetsägarna kända eller i Varje fall av

beskaffenhet att lätteligen kunna av dem utrönas och angivas.

Eu jämförelse mellan den kommunala fastighetsbeskattningen, å

ena, ocli den kommunala inkomstbeskattningen, ä andra sidan, gåve ett

resultat, som, sett ur intresseprincipens synpunkt, måsto betecknas såBihany

till riksdagms protokoll 1920. 1 sand. 158 höft. (Nr 191.) 19

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Rungl. Maj:ts proposition Nr 191.

som föga tillfredsställande. I den mån exempelvis ägaren eller brukaren

av en jordbruksfastighet i verkligheten åtnjöte en sammanlagd nettoavkastning

av fastigheten jämte därå bedrivet jordbruk med binäringar

och skogsbruk till lägre belopp än 6 procent av taxeringsvärdet, belöpte

visserligen en högre skattebelastning å fastighetsavkastningen än

å nettoavkastningen av annan, inkomstbevillning underkastad förvärvskälla,

men måttet för denna högre skattebelastning vore icke satt med

avseende å den fasta egendomens närmare intressegemenskap med kommunen

och bleve aldrig jämnt avvägt utan ställde sig olika i olika fall.

I den män åter en större nettoavkastning än den nämnda kunde avvinnas

fastigheten, komme en del av fastighetsavkomsten att undgå beskattning,

varigenom alltså den fasta egendomen, oaktat dess berörda närmare

intressegemenskap med kommunen, bleve lindrigare beskattad än andra

beskattningsföremål. En lönarbetare, som måhända mera tillfälligt för

ett eller ett par år blivit medlem av en kommun, kunde exempelvis få

bidraga avsevärt mera än en jordbrukare med samma verkliga inkomst

till skolhusbyggnader eller dylika kommunala nybyggnader, vilka kanske

icke ens bleve färdiga att tagas i bruk, innan han avflyttat från kommunen.

Det orimliga i sådana beskattningsförhållandeu läge i öppen

dag. Ännu orimligare ställde sig jämförelsen, om det gällde eu jordbruksfastighet,

som exempelvis i sin helhet användes till en mera intensiv

trädgårdsodling. Väl skulle enligt numera antagen praxis avkastningen

av trädgårdsskötsel, till den del avkastningen kunde anses härleda av

växtodling under glas, göras till föremål för särskild beskattning såsom

inkomst av rörelse, men dels vore det knappast möjligt att avskilja

sistberörda del av avkastningen från den, som liärflöte av odling på

kalljord, och dels vore även den senare avkastningen ofta väsentligt

högre än 6 procent av taxeringsvärdet, även om fastigheten med hänsyn

till användningen blivit jämförelsevis högt taxerad. Trädgårdsidkare

bleve således för närvarande i allmänhet oskäligt lindrigt beskattade i

jämförelse med andra skattdragare. En omständighet, som i hög grad

bidragit till en oskäligt låg beskattning av jordbruksinkomster, vore

den, att jordbrukets binäringar skulle anses beskattade genom fästighetsbevillningen.

Då bevillningsförordningen saknade utredande föreskrifter

angående vad till jordbrukets binäringar vore att hänföra, hade i praxis

säkerligen ej så sällan till binäringar hänförts jämväl sådan näringsverksamhet,

som i själva verket bort anses såsom rörelse eller yrke och som

givit inkomster till betydande belopp, vilka emellertid ansetts beskattade

genom fastighetsbevillningen och således undgått inkomsttaxering.

En påtaglig anomali i fråga om utarrenderad jordegendom rådde

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kunyl. Maj:ls proposition Nr 191.

slutligen därutiunan, att jordägares och arrendator» var för sig åtnjutna

avkastning beskattades samfällt, ity att avkastningen för bäggedera

skulle anses beskattad genom den skatt, som av arrendator!) erlades.

icke heller vid den kommunala inkomstbeskattningen på inkomstbevillniugens

grund hade tillbörlig hänsyn tagits till intressesynpunkten.

Så till exempel bleve inkomst av rörelse, då rörelsen bedreves med tillhjälp

av kapital, ofta beskattad lindrigare än den rena arbetsinkomsten,

ehuru det ur intresseprincipens synpunkt rimligen borde vara tvärtom.

Oavsett det kända förhållandet, att löneinkomst — på grund av den

genom arbetsgivarnas uppgiftsskyldighet beredda möjligheten att utan

omgång kontrollera löntagarnas deklarationer, vilken möjlighet beträffande

enskilda rörelseidkares deklarationer i stort sett vore tämligen ringa

och måste så förbliva, så länge icke bokföringspliktiga rörelseidkare

blivit tillförbundna att utan särskild anmaning bestyrka sina deklarationers

riktighet genom räkenskapsutdrag — i allmänhet bleve

taxerad till rätt belopp, medan inkomst av rörelse helt visst ofta bleve

taxerad vida lägre, än som bort ske, så skänkte dessutom gällande bestämmelse

om rätt till avdrag för ränta å lånt rörelsekapital faktiskt

åt många rörelseidkare eu mycket avsevärd förmån, som icke komme

dem till del, vilka hämtade hela sin inkomst av eget arbete. Med den

tolkning, som praxis givit åt bestämmelsen om skuldränteavdrag —

såsom rätt till avdrag för ränta å sådan skuld, som icke kunde antagas

hava gjorts för förvärv av i rörelsen använd fast egendom eller för

sådan egendoms förbättrande — och med hänsyn dessutom till svårigheten

för taxeringsmyndigheterna och måhända ofta även för rörelseidkarna

själva att göra noggrann åtskillnad mellan privatskuld och

affärsskuld resulterade bestämmelsen faktiskt för många rörelseidkare i

obegränsat avdrag för all skuldränta; åtminstone bleve detta förhållandet

för rörelseidkare, som icke ägde fastighet, men även de, som ägde fastighet,

kunde i allmänhet opåtalt göra avdrag för alla slags skuldräntor, utan att

taxeringsmyndigheterna, i saknad som de alltför ofta vore av räkenskapsutdrag

angående rörelseidkarnas affärsställning, vore i tillfälle att pröva,

huruvida avdrag gjorts jämväl för skuldränta, som rätteligen belöpt på

fastigheten eller annat å själva anläggningen nedlagt lånt kapital. 1

fråga om aktiebolagen, som vore pliktiga att vid deklarationen foga

räkenskapsutdrag, kunde behörigheten av gjorda skuldränteavdrag givetvis

lättare, ehuru knappast i tillräcklig grad, kontrolleras. Toge man

vidare i betraktande, att affärsmän vid sidan av rörelsen kunde hava för

fänta medel köpt aktier, varå utdelningen icke vore föremål för kommunal

beskattning, ställde det sig fin nu mera orättfärdigt, att skuldräntan å

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungil. Majds ■proposition Nr 191.

dessa lånta medel, såsom i verkligbeten ofta skedde, gånge avräkning

vid teskattningen av den till kommunen skattepliktiga inkomsten av

rörelsen. Denna nästan obegränsade möjlighet till skuldränteavdrag

motsvarades för andra inkomsttagare icke av rätt till avdrag ens för

ränta å sådan gäld, som åsamkats för vinnande av särskild utbildning

för arbetsinkomstens förvärvande. Men oavsett de missförhållanden, som

vore förknippade med gällande avdragsrätt för skuldränta, syntes i allt

fäll med fog kunna ifrågasättas, huruvida exempelvis en inom kommunen

mera tillfälligtvis bosatt lönarbetare vid lika inkomst verkligen

borde till kommunala anstalter bidraga lika med innehavaren av en

handelsrörelse inom kommunen, då handelsidkaren väl i allmänhet kunde

anses vara med sina intressen mera intimt bunden vid kommunen, enär ■

han för den lyckosamma utvecklingen av sin handelsrörelse måste antagas

vara i en icke så ringa grad beroende av kommunens framåtskridande

och utveckling.

Åveu i fråga om kommunens berättigade intressen i förhållande

till andra kommuner lämnade emellertid den nuvarande ordningen rum

för befogad erinran. Utan tvivel vore det riktigt och i full överensstämmelse

med kommunernas berättigade intressen, att tast egendom

beskattades av kommun, där egendomen vore belägen, och inkomst av

rörelse i allmänhet av kommun, inom vilken rörelsen bedreves, samt

annan inkomst slutligen, som icke kunde lokaliseras till viss kommun

utan mera direkt vore knuten vid den skattskyldiges person, i allmänhet

av kommun, inom vilken den skattskyldige vore bosatt, men nuvarande

bestämmelser tillgodosåge i allt fall icke rätt väl kommunernas intressen,

Till en början förtjänade sålunda framhållas, hurusom eu kommuns

beskattningsrätt beträffande ett inom kommunen drivet företag kunde

minskas eller gå förlorad blott och bart på grund av näringsidkarens

ekonomiska ställning, ett förhållande som särskilt framstode stötande i

de fall, då näringsidkaren vore med sin person bunden vid annan kommun.

Företaget kunde i sig själv vara gott och även lämna god .avkastning,

men näringsidkaren kunde besitta alltför ringa eget kapital,

i följd varav skuldräntorna, redan i den mån de vore avdragsgilla, nedbragte

avkastningen, så att föga eller intet återstode att beskatta. Därom

vore måhända icke så mycket att säga, i händelse den kommun, där

närings företaget dreves, i allmänhet bleve i tillfälle att i gengäld beskatta

långivaren, men denna beskattningsrätt, där sådan ifrågakomme,

tillfölle ofta en annan kommun. Vidare-inträffade icke så sällan, att en

kommun helt eller delvis ginge i mistning av sin beskattningsrätt till

ett inom kommunen drivet näringsföretag av den anledningen, att närings
-

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds ''proposition Nr 191, 149

i dkaren inom annan kommun drivit ett annat närings företal.1'', som gått

med förlust. Val gällde såsom regel, att förlust å eu rörelse icke Unge

vid taxeringen av inkomster) av annan rörelse i bevillningsavseende avdragas,

men i praxis förmärktes ofta nog en viss benägenhet att vilja

betrakta liera i samme innehavares hand drivna företag "såsom ett enda,

fastän sambandet mellan företagen mången gång vore rätt löst och

knappast bestode i annat än den gemensamme innehavaren och den

gemensamma bokföringen. Bevillningsförordningens fullständiga brist

pa reglerande bestämmelser i berörda hänseenden ävensom den allmänna

bevisningens ursprungliga och egentliga egenskap av statsskatt hade

här i förening skapat en praxis, enligt vilken vederbörande kornmuns

berättigade intresse att få beskatta avkastningen av inom kommunen

förefintliga förvärvskällor utan påverkan av resultatet av den skattskyldiges

förvärvsverksamhet inom annan kommun fått stå val mycket

tillbaka för statsintresset att i möjligaste mån med beskattning träffa

den skattskyldiges sammanlagda nettoavkastning utan att härvid alltför

strängt bindas av hänsynen till förvärvskällornas lokalisering. Med

huvudsakligt beaktande av _ detta statsintresse hade det ansetts obilligt

att i andra än mera påtagliga fall, där någon tvekan om saknaden av

samhörighet icke kunnat råda, vägra förlustavdrag, och därför hade till

beskaffenheten ganska olikartade företag, som dreves av samme skattskyldige,

ej så sällan behandlats såsom ett enda företag till förfång för

det kommunala beskattningsintresset.

Icke heller i de fall, da näringsidkare inom skilda kommuner drivit

rörelse, som på grund av verksamhetens art eller eljest rätteligen borde

betraktas såsom ett företag, vore de nuvarande bestämmelserna och deras

praktiska tillämpning ägnade att skipa full rättvisa mellan kommunerna.

Bestämmelserna vore härför alltför svävande och ofullständiga. Redan

föreskriften om beskattningsorten för inkomst av rörelse hade i tilllämpningen

visat sig icke rätt tillgodose kommunernas berättigade intressen.

Enligt bevillningsförordningen skulle nämligen inkomst av

rörelse eller yrke taxeras i den eller de orter, där rörelsen eller yrket

eller »någon huvudsaklig gren därav på mera självständigt sätt eller i

avsevärd omfattning idkats». Det för kommunens beskattningsrätt avgörande

borde i stället rimligen vara den omständigheten, huruvida en förvärvskälla

eller gren av en förvärvskälla verkligen funnes på ett mera

stadigvarande sätt inom kommunep lokaliserad eller icke, varemot den

omständigheten, huruvida en sådan gren stode i det förhållandet till

huvudaffären, att den kunde anses såsom en huvudsaklig gren eller

att den bedreves på självständigt sätt eller i avsevärd omfattning, knåp
-

s. 150 Kontrollera mot PDF

150 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

past i ock för sig borde vara bestämmande för beskattningsrätten.

En verksamhetsgren, som icke fyllde måttet av sistberörda av bevillningsförordningen

uppställda fordringar, kunde mycket väl genom

vidtagna anordningar vara till eu kommun på ett stadigvarande sätt

lokaliserad och jämväl förorsaka denna kommun olägenheter, som rimligen

borde föranleda skattskyldighet till kommunen. Såsom exempel

härpå kunde erinras om ett nederlag, tillhörigt en affärsidkare i stad

och beläget i stadens omnejd i en landskommun. Bär utövades

ingen huvudsaklig gren av rörelsen på mera självständigt sätt edei i

avsevärd omfattning, men onekligen kunde ganska avsevärda olägenheter

vållas landskommunen, bland annat, genom trafiken av lastade fordon

till och från nederlaget.

I fråga om fördelningen av ett inom flera kommuner drivet företags

inkomst till beskattning av de intresserade kommunerna saknades

varje antydan till reglering i själva bevillningsförordningen, och de

föreskrifter, som i detta hänseende lämnats i de särskilda anvisningarna

till ledning vid taxeringen rörande vissa särskilda slag av rörelse, syntes

icke vara i allo tillfredsställande. Väl vore det givet, att årsresultatet

av ett näringsföretag i dess helhet borde bilda underlag för beskattningen,

vadan det icke kunde undgås, att en kommun bleve i sin beskattningsrätt

lidande därpå, att exempelvis en inom annan kommun

nyinrättad filial under de första åren icke lämnade utbyte till täckande

av filialens omkostnader, men i väsentlig grad skulle dock detta missförhållande

kunna mildras genom fördelningsregler, enligt vilka varje

rörelsegren skulle, så långt den på rörelsegrenen belöpande andelen av

näringsföretagets bruttoavkastning därtill försloge, belastas med sina

särskilda omkostnader och därutöver sin proportionerliga andel av de

för näringsföretaget gemensamma omkostnaderna. Så skedde emellertid

icke. Vidare hade praxis i allmänhet vid fördelningen tagit alltför ringa

hänsyn därtill, att de olägenheter, som näringsföretag förorsakade en kommun,

" där en viss gren av verksamheten bedrivits, kunde vara jämförelvis

större än olägenheterna för annan kommun, där en annan gren av samma

verksamhet utövats. Detta visade sig framför allt i fråga om industriella

näringsföretag, som bedrivit fabriksverksamhet inom en kommun

samt haft affärskontor och fabriksledning inom eu annan kommun. På

det visserligen i många fäll till riktigheten obestridliga antagandet, att

årsresultatet av rörelsen i vasslig grad vore beroende av affärsledningea,

både praxis i fråga om fördelning av ett sådant närings företaga inkomst

till beskattning mellan flera kommuner i allmänhet varit benägen att

tilldela den kommun, där huvudkontoret vore beläget, beskattningsrätt

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191. 151

till en betydande andel av inkomsten. Toge man emellertid i betrakande,

att den verksamhet, som vore förknippad med själva affärslednmg-en,

i allmänhet icke förorsakade kommunen några olägenheter

samt att aliarsledmngens män ävensom kontorspersonalen vanligen vore

bosatta inom och göda skattedragare till den kommun, där huvudkontoret

läge, medan däremot den kommun, där fabrikeu vore belägen,

ofta just på grund av fabriksverksamheten och för där anställd

arbetspersonal i mera blygsamma villkor förorsakades olägenheter och

kostnader,'' vilka ingalunda kunde ens vad kostnaderna för arbetspersonalen

anginge anses i tillräcklig grad uppvägas genom beskattnmgen

av arbetspersonalens inkomster, torde det böra medgivas, att lagstiftningen

och i varje fall den praxis, som på denna ansetts kunna

yggas, icke i tillbörlig grad beaktat de skilda kommunernas berättigade

intressen i berörda hänseenden.

Såsom en brist i det gällande skattesystemet förtjänade vidare framhållas,

hurusom kommunen för närvarande i många fall vore betagen

aJl möjlighet att uttaga bidrag av vissa icke sällan ganska skattekraftig-a

medlemmar, som levde och bodde inom kommunen samt för sig och sm

amilj begagnade sig av kyrka, skola och övriga kommunala inrättmugar.

Detta vore förhållandet med alla de kommunmedlemmar vilka

erholle sina inkomster uteslutande av aktier och fast egendom, belägen

inom annan kommun, eller av rörelse, som i sin helhet bedreves inom

annan kommun än den, där de ifrågavarande personerna vore bosatta

Vad aktieinkomsten beträffade, vore den beskattad ensamt hos

aktiebolaget, och det berodde väl i allmänhet på en ren tillfalli o-het

om aktieägarens bostadskommun sammanfölle med aktiebolagets& beskattningsort.

Vad åter inkomsten av fast egendom och av rörelse vidkomme,

beskattades den förra (genom skatten på den fasta egendomen)

uteslutande i den kommun, där egendomen vore belägen, och den

senare (genom inkomstbeskattningen) i den kommun, där rörelsen dreves.

ha riktigt det än kunde vara, att de sistberörda kommunerna tillerkändes

oretradesrätt eller rent av ensamrätt till beskattning av de inom kommunerna

befintliga förvärvskällorna fast egendom och rörelse, kunde det

å andra sidan icke anses med bostadskommunens berättigade intressen

förenligt, att den helt uteslötes från rätten att under någon form upptaga

bidrag till sina utgifter från sådana kommunmedlemmar som dem

vilka här närmast avsetts.

Å andra sidan hade kommun i vissa fäll tillerkänts rätt att beskatta

personer, som väl formellt framstode såsom kommunmedlemmar,

men som sällan eller aldrig vore i tillfälle att under någon form be
-

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

srao-na Biff av kommunala anstalter här i riket. Detta vore nämligen

förhållandet med svenska medborgare, vdka utan att hava »övergivit»

riket likväl bosatt sig och stadigvarande vistals utomlands samt icke

ägde fast egendom eller bedreve rörelse här i riket. Med hänsyn därtill

att den allmänna bevillningen utgjort en statsskatt hade det val vant i

sin ordning, att dessa svenska medborgare, vilka under sitt vistande

utom riket åtnjöte svenska statens skydd, vant bevillnmgsphktiga för

inkomst jämväl av sådana förvärvskällor, som icke vore lokaliserade till

kommun bär i riket, men något berättigat intresse från svensk kommuns

sida att utfå skattebidrag för sådan inkomst torde enligt sakkunnigas

mening icke kunna anses förefinnas, utan tillvaron av denna kommunala

beskattningsrätt torde uteslutande vara att tillskriva den kommunala

skattepliktens Dittill svarande samband med bevilluingsplikten. .

Sammanfattningsvis framhålla Eiserman och von Wolcker såsom särskilda

brister hos det nuvarande kommunala beskattningssystemet, att det

saknade för åvägabringandet av önskvärd jämnhet i skattesystemet erforderlig

mångsidighet, likasom det ej heller i tillämpningen kunde anses

skipa full rättvisa mellan kommuner med skäliga anspråk pa ratt att beskatta

ett gemensamt beskattningsföremål. Fordran på fasthet tåligt >dosåges

visserligen, så vitt fastighetsskatten anginge, men på ett satt, som

icke kunde anses förenligt med rättvisa och billighet Den kommunala

beskattningen på inkomstbevillningens grund skänkte varken oneklig

fasthet eller kunde anses i och för sig rättvist lagd. _ Bidrags-kyldigheten

mellan fast egendom, å ena, och Övriga beskattmngsforemal, a andra

sidan, kunde icke anses vara rättvist avvägd. Inkomst av näring beskattades

alltför lindrigt i förhållande till ren arbetsinkomst.

Allmänna

sy t punkt er

för en skatte

reglering.

Rörande de allmänna synpunkterna för en skattereglering framhålla

Eiserman och von Yr o leker, bland annat.

I olikhet med staten saknade kommunerna möjlighet att anlita nya

skattekällor, då de förefintliga sinade eller visade sig otillrackhga, utan

må.te uteslutande halla sig till de anvisade beskattmngsföremålen, sadana

dessa för vart särskilt år förelåge. Sinade en skatte!™ ba, bleve belastningen

på de återstående så mycket tyngre, såvida icke skattebehovet

kunde nedbringas. Denna kommunalbeskattningens egenskap att i huvudsak

vara eu repartitionsskatt, vars tyngd berodde dels av skattebehovet

dels oi

k av de anvisare skattekällornas större eller mindre riktighet, nod
-

UCIÖ W IV tv v UU . ~ ~......... olo

vändigujorde, att åt beskattmngsföremålen, så långt det

med en rättvis

beskattning nuntie vala hhw..ä«, — —— —'' , . , w

plikten till kommunen i möjligaste mån ställdes oberoende av konjunktur
-

( dill Clio UOOltiivvuiw^s-.--------- 7 - .

kunde vara i orenlig t, gåves en sådan fasthet, att bn<

raffS
-

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition Nr 191. 153

växlingar. Det borde därvid bemärkas, att kommunen med dess begränsade

område vore i hög grad utsatt för sådana konjunkturväxlingar, som hade

benägenhet att sträcka sig över en viss trakt, såsom felslagna skördar o. d.

Fasthölles icke nu angivna synpunkt, utan lämnades möjlighet öppen

förstora grupper av beskattningsföremål att i anledning av dåliga

konjunkturer under vissa år undslippa bidragsplikt, skulle det förvisso

i många fall kunna befaras, att kommunerna under sådana år bleve

nödsakade att å övriga tillgängliga beskattningsföremål av ofta ringare

bärkraft lägga en oskäligt tyngande skattebelastning för att få sitt

skattebehov fyllt.

Denna synpunkt iinge emellertid helt naturligt icke ensidigt fullföljas.

Eu bidragsplikt, vid vilken ringa eller ingen hänsyn toges till

beskattningsföremålens av konjunkturväxlingar eller av därmed jämförliga

förhallanden föranledda minskade skattekraft, skulle otvivelaktigt

komma att verka orättvis och kännas tryckande. I fråga om all beskattning.

gällde också, att den. helst borde uttagas under ett flertal

former, för att dess. tyngd måtte i möjligaste grad utjämnas. Icke minst

borde denna princip vinna tillämpning vid kommunalbeskattningen.

Angeläget vore således även att vid urvalet av beskattningsföremål åt

kommunerna icke släppa den synpunkten, att beskattningen borde göras

så mångsidig som möjligt. Ju mera mångsidigt beskattningen anordnades,

desto lättare läte den sig anpassas efter växlande förhållanden

icke allenast inom skilda kommuner utan även inorm varje särskild kommun

under olika år. Genom användandet av ett flertal beskattningsfoimei

vunnes tillika, att de brister, som kunde vidlåda en beskattnmgsform

i och för sig, mildrades genom en jämsides skeende tillämpning

av. en annan. Det torde nämligen aldrig kunna undvikas, att en

beskattningsform, huru väl den än vore uppbyggd efter en enhetlig och

eikänt riktig princip, i sina verkningar bleve mer eller mindre ofullkomlig.

Bristerna borde därför lämpligen utjämnas genom att låta

skattebehovet fyllas ur flera efter skilda synpunkter anordnade skattekällor.

Angeläget vore vidare att, där flera kommuner var för sig ägde

befogade anspråk att få för beskattningsändamål tillgodogöra sig ett

och samma beskattningsföremål, denna deras rätt i lagstiftningsväg tillvaratoges

på ett betryggande sätt. Åt reglerna för den mellankommunala

beskattningen borde fördenskull givas en utformning, som i möjligaste

män undanröjde skäliga anledningar till missnöje mellan de'' i

varje särskilt fall skatteberättigade kommunerna.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 158 höft. (Nr 191.) 20

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Beskattning

endast

efter förmåga

ej lämplig.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Slutligen måste urvalet av beskattningsföremål och beskattningsformer

för kommunerna göras med aktgivande på den nuvarande statsbeskattningen,

den direkta såväl som den indirekta. Eljest äventyrades

den enhetlighet i skattesystemet i sin helhet, som utgjorde en ofrånkomlig

förutsättning för att systemet skulle kunna framstå och verka

såsom ett organiskt helt. Sålunda borde, så långt möjligt vore, undvikas

konkurrens mellan stat och kommun om samma beskattniugsformer,

och, där sådan konkurrens emellertid ansåges icke kunna helt

undgås, bolde noggrant tillses, att beskattningen i det hela icke för

skattdragarna bleve alltför tryckande. I fråga om statens nuvarande

indirekta beskattning förelåge icke någon konkurrens från kommunernas

sida, vadan anledning icke heller förefunnes att vid kommunalskatteväsendets

ordnande taga hänsyn till denna del av statsbeskattningen i

vidare mån än som kunde böra ske genom anordnande av lindringar i

kommunalbeskattningen för sådana grupper av skattdragare, vilka kunde

anses i stort sett träffas förhållandevis hårdare av de indirekta statsskatterna.

Sedan Eiserman och von Wolcker härefter erinrat om de båda beskattningsprinciperna

»skatt efter förmåga» och »skatt efter intresse»,

anföra de med avseende å tillämpningen av den förra principen i huvudsak

följande:

Én beskattning, lagd uteslutande efter denna princip, stode icke i

överensstämmelse med de synpunkter, vilka ansetts böra vinna beaktande

vid den kommunala skatteomläggningen. Först och främst skulle en så

lagd beskattning i alltför hög grad konkurrera med den direkta statsbeskattningen,

som med all rätt anordnats just efter denna princip.

Vidare skänkte den icke åt den kommunala beskattningen nödig fasthet,

enär inkomsten ofta vore i synnerligen hög grad beroende av konjunkturer,

vartill komme, att växlingarna för kommunens vidkommande tilllika

bleve i betänklig grad beroende av in- och utflyttningar av personer

med större eller mindre skatteförmåga. Det torde slutligen icke heller

kunna förnekas, att en beskattning uteslutande efter skatteförmåga måste

befaras komma att vid hög belastning verka ensidigt tryckande.

En kommunal skatteomläggning efter denna beskattningsprincip

skulle för övrigt också komma i strid med kommunernas berättigade

intressen i förhållande till varandra eller ock vid försök att undgå denna

olägenhet medföra tekniska svårigheter, som syntes vara oöverkomliga.

Då skatte förmågan måste mätas efter den skattskyldiges samfällda, inkomst,

oavsett var den intjänats, men skatteförmågan uppenbarligen icke

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191. 155

kunde med hänsyn till inkomstbeloppets storlek graderas, utan att den

samfällda inkomsten därvid komme i betraktande, syntes detta med nödvändighet

förutsätta beskattning på allenast ett enda ställe, som väl då

i allmänhet roaste bliva den skattskyldiges bostadsort. Därigenom skulle

emellertid i stor utsträckning vissa kommuner obehörigen gynnas på bekostnad

av andra. Det behövde blott erinras om, huru vanligt det vore, att fabriksidkare

bedreve sin näring i en landskommun men själva bosatt sig i en

närliggande stad. Det vore uppenbarligen orätt att icke låta den kommun,

som finge vidkännas alla olägenheterna av fabriksverksamheten

inom dess område, beskatta inkomsten till den del denna härfhitit av

verksamheten. Att åstadkomma en uppdelning av beskattningsrätten

bleve förenat med utomordentliga svårigheter, om det ens läte sig göra,

utan att beskattningsprincipens rätta tillämpning därvid i alltför betänklig

grad äventyrades. Det borde nämligen betänkas, att eu progressionsskala

måste inrättas efter en viss bestämd skattesats, vid vars tillämpning

skalan ansåges giva ett riktigt uttryck för skatteförmågan vid olika

inkomst- och förmögenhetslägen. Skulle skattebehovet inom en kommun

påkalla uttaxering efter en annan och framför allt efter en högre skattesats,

fungerade skalan icke längre riktigt. Olika progressionsskalor,

lämpade efter olika skattebehov, skulle således behöva inrättas, vilket

ju i och för sig icke vore otänkbart. Om emellertid den kommunala

beskattningen skulle enbart eller huvudsakligen läggas efter principen

skatt. efter förmåga, borde vidare tagas i betraktande, att samma skattskyldigs

inkomst måste komma att uppdelas till beskattning mellan

skilda kommuner, vilkas skattebehov måhända kunde föranleda användande

av olika progressionsskalor för olika delar av den dem emellan

uppdelade inkomsten. Det ville synas, som om en riktig avvägning av

beskattningen efter skatteförmåga under sådana förhållanden bleve en,

praktiskt sett, olöslig uppgift.

Eiserman och von Wolcker erinra härefter, hurusom intresseprincipens

tillämpning vid beskattning byggde sitt berättigande på det förhållande,

att kommunernas medlemmar med hänsyn till verksamhetsområden

och andra därmed jämförliga förhållanden vore i mycket olika

grad med sina intressen förbundna med kommunerna. I anslutning härtill

framhålla de, bland annat:

Särskilt vore den fasta egendomens intressegemenskap med den

kommun, där den vore belägen, av stadigvarande art såsom delens med

det hela. Ehuru i mindre grad kunde detsamma sägas om näringsverksamhet,

även då dess drivande icke krävde fast egendom. Åven tjänst lika
-

Skälen för

en intressebeskattning.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

som varje annan stadigvarande anställning kunde vara nära förbunden

med visst samhälle, om än ofta nog intet hinder mötte för tjänstemannen

att bosätta sig i annan kommun än den, där han hade sin verksamhet.

Övriga förvärvskällor vore i allmänhet mera löst fästade vid kommunen.

På grund av kommunmedlemmarnas nyss antydda olika ställning i förhållande

till kommunen bleve de självfallet också i synnerligen olika

mån i tillfälle att draga nytta av sådana kommunens uppoffringar, som

gjordes för angelägenheter, vilka kunde anses mera direkt beröra vissa

gruppers av kommunmedlemmar intressen än andras. Men även utan att

sålunda mera direkt beröra någon viss grupps intressen kunde många

kommunens uppolfringar för gemensamma angelägenheter, i den mån

dessa vore ägnade att främja allmänt framåtskridande och utveckling, likväl

komma kommunmedlemmarna till godo i olika utsträckning. Fastighetsägarna

kunde exempelvis genom ökade arrenden eller hyror eller genom

möjligheten att utan ökade produktionskostnader få bättre betalt för

avkastningen av sin egendom eller för denna själv, tillgodogöra sig inträdd

oförtjänt värdestegring, likasom näringsidkarna kunde påräkna

ökat varuutbyte, medan däremot för andra intet gagn uppstode utan

till och med olägenheter kunde framväxa under form av höjda bostadshyror,

ökade livsmedelspris o. d. Slutligen kunde framhållas, att visst

slag av näringsverksamhet och i allmänhet sådan, som bedreves i större

omfattning och sysselsatte många arbetare, icke sällan förorsakade kommunen

kännbara olägenheter och rent av direkta kostnader, som därförutan

kunnat undvikas. Att ett skäligt beaktande av sålunda antydda

olika grader av intressegemenskap vore uteslutet vid eu tillämpning av

beskattning enbart etter skatteförmåga, vore utan vidare klart. De fördelar,

som fastighetsägare och näringsidkare framför andra vore i tillfälle

att tillgodogöra sig såsom en följd av kommunens uppoffringar

eller allmänna uppblomstring, komme den skuldsatte fastighetsägaren

eller näringsidkaren i lika hög grad till godo som den skuldfrie, och

de ©lägenheter eller kostnader, som omedelbart förorsakades kommunen

av viss näringsverksamhet, vore i stort sett desamma, vare sig näringsidkaren

hade bättre eller sämre ekonomisk ställning. Endast vid tilllämpning

av en beskattning efter intresse kunde berörda förhållanden i

nöjaktig grad vinna beaktande. Undantagsvis kunde kommunala utgifter

påvisas för vissa beskattningsföremål medföra ett gagn, som kunde

till beloppet uppskattas, eller omvänt dessa förorsaka kommunen till

siffran bestämbara olägenheter, och lagstiftningarna i vissa länder hade

också för sådana fall tillförbundit dylika beskattningsföremål en särskild

bidragsskyldighet, avsedd att täcka större eller mindre del av kost
-

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kunyl. Maj.ts proposition Nr 191.

(?'' t bettermentbidrag). I allmänhet hade man dock åtnöjts

b°™ åtao-Jas med att genom urvalet av varandra komplctterande

bpskattni ngs form er och avvägningen av måtten för beskattningsforemaJens

inbördes belastning lägga den allmänna bidragsskyldigheten

sä, att de med kommunen mera varaktigt förbundna eller i och för siff

bärkraftigare beskattmngsföremålen alltigenom eller inom vissa gränser

belastades starkare an beskattningsföremål, som vore mera lösligt förbundna

med kommunen eller i och för sig mindre bärkraftiga.

... . yisserhgen kunde förväntas den invändningen, att nu anförda skäl

för intressebeskattningen kunde försvara sin plats i sådana kommuner

vi kas huvudsakliga utgifter ginge till mera lokala anordningar, avsedda

att påskynda _ kommunens utveckling, såsom förhållandet oftast vore i

83T eti de18tT,e av dem’ men att en dylik beskattnfe

icke lika val passade i landskommuner, vilkas utgifter huvudsakligen

vore pakallade för fullgörandet av sådana kulturella eller mera allmänna

uppgifter som egentligen avsåge statsändamål. Även om denna

obltuT? tUndei tllIerkännas visst båge emellertid ej lämnas

obeaktat, hurusom kommunernas utgifter för gemensamma angelägenheter

av allmän såväl som av mera lokal natur, därtill ofta de mest betydande,

icke vore att anse såsom utgifter för årsbehovet, utan avsåge att skapa

värden av mera varaktig art. I den mån så vore förhållandet, komme

det ändamål, för vilket utgifterna gjorts, i större utsträckning allenast

de samhällsmedlemmar till godo, som stode i en för längre tid bestående

intressegemenskap med kommunen. Då en kommun exempelvis nedlade

kostnader för kyrko- eller skolhusbyggnader eller andra anläggningar,

beraknade för längre tids varaktighet, och uttaxerade dessa kostnader

. 11 ftafande med skattemedel i avsevärt raskare tempo än som på vane

ar folie efter anläggningar varaktighet, så kunde detta väl vara i

överensstämmelse med en klok och framsynt kommunal finanspolitik,

men det torde icke kunna förnekas, att de samhällsmedlemmar, som

vore mera lost forbundna med kommunen, faktiskt bleve lidande därpå,

eftersom de vid en intressegemenskap med kommunen, som redan på förand

kunde beraknas bliva mera kortvarig, nödgades bidraga till en

anordning som endast den förmådde fullt utnyttja, vilken vore mera

varaktigt bunden vid kommunen. I det nu exemplifierade fallet vore

det egentligen endast, fastighetsägarna, som befunne sig i denna ställ
nmg’

^ a™n om jf- lcke för nåSon längre tid behölle sina fastigheter,

vore det dock tydligt, att fastighetsvärdet inom kommunen rönte inverkan

av kommunens hushållning i det hela, vadan hastigt amorterade

kommunala kostnader för skapande av bestående värden och därav för
-

s. 158 Kontrollera mot PDF

158 Kungl. Maj:t$ proposition Nr 191.

ariett lägre skattetryck efter amorteringstidens slut lände särskilt fastighetsägarna,

betraktade såsom grupp, till fromma.

Eiserman och von Wolcker erinra vidare, att intresseprincipens användande

vid kommunal beskattning också stode i god överensstämmelse

med de synpunkter, vilka vid en kommunal skadereglering företrädesvis

påkallade beaktande. Uppenbart vore; nämligen, att ett rationellt utnyttjande

av denna beskattningsprincip skulle, vara ägnat att skänka

kommunalbeskattningen både fasthet och mångsidighet. Rätt tillämpad

tillgodosåge också denna princip ojämförligt bättre än en beskattning

efter skatteförmåga skilda kommuners berättigade anspråk på delaktighet

i beskattningsrätten och stode även i det hela konkurrensfri från

statens sida. T7., ,

I anslutning härtill anföra Eiserman och von Wolcker: Vid den

undersökning av intresseprincipens innebörd, som av dem gjorts, både

hänsyn tagits huvudsakligen därtill, att vissa slag av beskattningsföremål

— fast egendom och näring — i påtagligen högre grad an

andra vore i tillfälle att draga nytta av kommunens anordningar och

utveckling och därför borde anses äga en starkare intressegemenskap

med kommunen, vilken intressegemenskap tillika i allmänhet vore av

mera varaktig art. Åven i fråga om sådana kommunens medlemmar,

som enbart företrädde andra beskattningsföremål — räntetagaren, tjänstemännen,

lönarbetaren och den mera tillfällige förvärvaren — gällde

emellertid, att kommunens anstalter för olika ändamål komme dessa till

godo, oberoende av om deras ekonomiska ställning vore bättre eller

sämre; och redan ur denna synpunkt kunde följaktligen en intressebeskattning

i viss mån äga fog jämväl för deras vidkommande. Härtil

komme, att även för skattdragande inom nu avsedda grupper av kommunmedlemmar

lätteligen läte sig påvisas ett verkligt intresse av kommunens

utveckling. Åven åt dessa förhållanden syntes den kommunala

beskattningen böra giva uttryck.

En beskatt- Ehuru Eiserman och von "W olcker sålunda anse, att den allmänna

intresse''t>ör kommunala beskattningen bör, för att i möjligaste män läggas jämn

suppleras och rättvis, anordnas huvudsakligen såsom en intressebeskattning, Iranmkdttnin<T

känna de dock icke principen om beskattning efter, förmåga varje

efter "för- betydelse. Sedan de, på sätt tidigare omnämnts, redogjort for de skal,

mäga'' som enligt deras förmenande omöjliggjorde, att den allmänna kommunala

beskattningen lades enbart eller ens huvudsakligen efter de linjer,

som utstakats med hänsyn till den personliga skatteförmågan, iranj''

hålles nämligen följande: En beskattning efter förmåga borde emellertid

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

15!)

komma till användning supplementärt, i ändamål av utjämning. Att

sa borde ske, följde redan därav, att kommunens verksamhet i stor utsträckning

hade att tillgodose jämväl statsändamål. Nämnda beskattmngsprmcips

tillämpande i det kommunala beskattningssystemet framstode

oek såsom eu synnerligen önsklig och rent av nödvändig anordning

därest man ville förebygga deri hårdhet i beskattningen, som en

enbart efter intresseprincipen lagd beskattning i tillämpningen kunde

befaras föranleda genom en alltför stark belastning av beskattningsår^''11,

vllka kunde ur intressesynpunkt framstå såsom särskilt ägnade att

tor kommunalbeskattningen tagas i anspråk. Att helt lämna den personliga

skatteformågan å sido vid fyllandet av det alltjämt växande

kommunala skattebeliovet skulle för övrigt icke kunna ifrågasättas under

annan förutsättning, än att man till gengäld gåve statsbidragsväsendet

— under form av direkta subventioner eller genom att till kommunerna

helt eller delvis overlamna vissa indirekta statsskatter såsom stämpelskatter

o d — en'' Utsträckning, som i sin ordning skulle nödvändiggöra

starka begränsningar av kommunernas handlingsfrihet och särskilt

en statskontroll over den kommunala förvaltningen av så pass ingående

art, att densamma säkerligen icke skulle kunna tillfredsställande besörias

utan inrättande av nya statsorgan. J

Eiserman och von Wolcker beröra därefter frågan, på vad sätt en

kommunal skadereglering lämpligen borde genomföras. Sedan de därvid

erinrat, att i åtskilliga länder det närmare ordnandet av den direkta

kommunala beskattningen inom mer eller mindre snävt uppdragna gränser

överlämnats åt kommunerna själva under statskontroll och medverkan

av statsmyndighet, anföres vidare: På sätt redan kommunalskattekom
mitten

framhållit, saknades emellertid i vårt land förutsättningarna för

8ake™as ordning och torde redan av denna anledning böra

sa till vida förbliva vid vad nu gällde, att de konstitutiva bestämmelserna

om skattskyldighet till kommun samt om beskattningsföremål och beskattnings

för mer, som kunde komma till användning vid upptagande av

allmänna, bidrag till fyllande av kommunens skattebehov, i huvudsak

gjordes lika för alla kommuner.

De önskemål, som Eiserman och von Wolcker uppställt i fråga om For.iag

den kommunala beskattningen, hava de ansett sig kunna bäst vinna m ,katte‘

genom en kombination av dels eu fristående fastighetsskatt, att utgå

efter fastighets taxeringsvärde, i regel åsatt på grundval av värdet i

handel och vandel (allmänna saluvärdet), dels en allmän avkastnings
-

s. 160 Kontrollera mot PDF

160 Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

skatt, avsedd att träffa nettoavkastningen av varje forvarvskalla for

sig- dels och slutligen, vad anginge enskilda skattskyldiga (fysiska personer),

en allmän och ren personlig inkomst- och förmögenhetsskatt

efter skatteförmåga, vilken sistnämnda skatt, principiellt betingad dara\

att kommunen handhade angelägenheter, som tillika avsåge statsändamål,

hade till särskild uppgift att tjäna till utjämning av skattetrycket

å fast egendom samt avkastning och därmedelst lindra den hårdhet i

beskattningen, vartill ett objekt- och avkastningsskattesystem, enbart

tillämpat, skulle föranleda. Ur utjämningssynpunkt vore slutligen en

särskild skatt å oförtjänt värdestegring av Jord avsedd att tillfogas

såsom ett fjärde, dock mera fristående led i det ifrågasatta systemet.

Beträffande de synpunkter, som legat till grund för den sålunda

ifrågasatta kombinationen av beskattningsformer anföra Eiserman och

von Wolcker i huvudsak följande:

Varje särskild kommun borde helt naturligt i fråga om ratten att

upptaga bidrag till bestridande av sina utgifter för gemensamma angelägenheter

i möjligaste mån framstå såsom en självständig enhet. De

skattekällor, som i lag ställdes till kommunernas förfogande, borde

således var för sig tillgodokomma den kommun, där sk att ekahan funnes,

och detta icke allenast utan intrång från annan kommuns sida, utan

även i möjligaste mån oberoende av skattekällans eventuella samband

med skatteköp inom annan kommuns område. Helt läte sig detta av

naturliga skäl icke genomföras, men, i den män så kunde ske, borde

önskemålet icke lämnas ur sikte. Skattekällorna borde således var för

sig såsom beskattningsföremål utformas med upprätthållande i mojlio-aste

mån av kravet på avgränsning från andra skattekällor.

I främsta rummet kunde den inom en kommun belägna fasta

egendomen och därefter den inom kommunen bedrivna näringen anses

stå i en närmare och mera varaktig intressegemenskap med

kommunen än sådan förvärvsverksamhet eller sådana förvärvskällor, vilka

uteslutande eller mera direkt berodde av det egna personliga arbetet

eller eljest vore av beskaffenhet att i allmänhet icke kunna lokaliseras

till viss kommun.

Skatt & fast Härav hade ansetts följa, att varje kommun för sig också borde

"egendom, få beskatta först och främst den inom kommunen belägna fasta egendomen,

och detta omedelbart i förhållande till dennas värde såsom sådan.

Men detta värde borde icke — redan i betraktande därav att man eljest

icke åtkomme sådan egendom, som mer eller mindre tillfälligtvis läge

opaginerad Kontrollera mot PDF

lt>l

Kungl. Majds proposition Nr 191.

oanvänd i avvaktan på en lönande användning men hade påtagligt

värde i allmänna marknaden — grundas enbart å avkastningen, vare

sig den faktiska eller en beräknad genomsnittlig avkastning vid ordinärt

god användning, utan borde i allmänhet ställas i förhållande till fast

egendoms påräkneliga saluvärde, bedömt efter i möjligaste mån objektiva

och således allmängiltiga grunder. Allenast där så skedde, hade

man trygghet för att med beskattning träffa egendomens hela förhandenvarande

värde. Man skulle, med andra ord, även för beskattningsändamål

i regel värdesätta fast egendom så, som i allmänna marknaden

gemenligen skedde, och således låta även på framtida användningsmöjligheter

grundade värden, alltid dock reducerade till nutidsvärden, i

skälig utsträckning komma i betraktande.

Enär eu på egendomens totala värde byggd objektbeskattning, Jordytadeföljdriktigt

genomförd, borde träffa detta värde sådant detsamma vid

varje särskilt taxeringtillfälle fastställdes, bleve en inträdd värdestegring

underkastad objektbeskattning, oberoende därav huruvida värdestegringen

uteslutande vore att anse såsom en frukt av ägarens odlingsflit

eller av honom påkostade förbättringar eller vore att till större eller

mindre del tillskriva kommunens eller andras åtgärder eller den allmänna

utvecklingen. En utjämning härutinnan måste erkännas vara i hög

grad av rättvisa och billighet påkallad men borde skattetekniskt icke

åvägabringas inom den allmänna fastighetsbeskattningens ram, utan

medelst en särskdd skatt å oförtjänt värdestegring å jord.

Sedan Eiserman och von Wolcker härefter redogjort för de principer,

som enligt deras förmenande borde vinna tillämpning vid anordnandet av

en dylik skatt, tillägga de ytterligare: Då emellertid den form för beskattning

av oförtjänt värdestegring av jord, som sakkunniga under

närvarande förhållanden för sin del ansett böra ifrågasättas, allenast

delvis lämpligen skulle låtit sig inordnas inom ramen för den ifrågasatta

allmänna kommunala repartitionsbeskattningen, samt det ansetts lämpligt,

att frågan om värdestegringsskatt i hela sin vidd och i ett sammanhang

vunne utarbetande, upptoge icke det överlämnade betänkandet förslag

i senast berörda ämne, utan hade däri allenast grunderna för lagstiftningsarbetets

planläggning i denna del ansetts böra förberedelsevis

angivas.

Eiserman och von Wolcker övergå härefter till en redogörelse för Näringsskats

principerna för den av dem föreslagna avkastningsskatten. Innan jag lfråsas5ttesåtergiver

vad de i detta avseende anfört, torde det emellertid tillåtas

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 158 käft. (Nr 191.) 21

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

mig att omnämna deras ståndpunkt till frågan om en kommunal näringsskatt

vid sidan av fastighetsskatten. Införandet av en dylik beskattningsform

har varit ifrågasatt av Eiserman och von Wolcker, vilka

emellertid ansett sig böra låta detta uppslag förfalla. De framhålla i

detta avseende, bland annat, följande:

Såsom underlag för näringsskatteobjektets sammansättning syntes

böra ifrågakomma allt i näring nedlagt och använt kapital av annat

slag än fast egendom, eget såväl som upplånat. Det vore nämligen icke

tillräckligt att härvid begränsa sig till anläggningskapitalet (= föremål

till stadigvarande bruk i näring), utan jämväl driftskapitalet (= förbruknings-

och föryttringsföremål) ansåges böra medräknas, för att skatteobjektet

skulle tillbörligen avspegla näringens omfattning och härigenom

motsvara fordringarna på eu beskattning efter graden av näringens intresse

i kommunen. Medräknades icke driftskapitalet, skulle exempelvis ganska

stora handelsföretag, ja nästan all handelsnäring, undgå denna beskattningsform,

vilken emellertid kunde anses förfelad, därest den icke komme

att träffa all näringsverksamhet, som kunde anses äga intressegemenskap

med kommunen och vara i tillfälle att draga fördelar av kommunens

utveckling och dess anstalter till fromma för näringslivets befrämjande.

Svårigheterna vid näringsskatteobjektets utformande befunnes i

själva verket ligga mindre i objektets yttre sammansättning än i utfinnandet

av lämpliga grunder för dess värdesättning. De skattskyldigas

egna uppgifter eller balansräkningar kunde nämligen icke alltid läggas

till grund för taxeringen, då ju veterligt synnerligen växlande principer

plägade komma till användning hos olika näringsidkare vid värdering av

näringsföretags tillgångar, i det att den ene värderade lågt och den andre

högt; icke sällan förliölle sig därmed så, att i det goda näringsföretaget

sattes låga och i det mindre goda höga värden, beroende på olika möjligheter

att »med användande av årsvinster» göra avskrivningar. Därtill

komme, att driftskapitalet ofta vore underkastat betydande växlingar

under året — framförallt i s. k. säsongaftarer, men även i många näringar,

som bedreves året om — vadan det i näringsföretag använda kapitalets

storlek, sådant detsamma med ledning av räkenskapen förelåge till uppskattning,

ofta komme att bero därpå, huruvida bokavslutningen skedde

vid en tid, då exempelvis inneliggande lager vore rikligt eller då lagret

vore försålt och levererat. Någon genomsnittsställning för året kunde

svårligen av taxeringsmyndigheterna beräknas. På grund av dessa

förhållanden — de tillämpade olika värderingsmetoderna i näringsidkarnas

balansräkningar samt driftskapitalets växlingar under olika tider

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Ma): tf proposition. Nr 191.

av året — måste det redan på förhand befaras, att taxeringen av näringsskatteobjekt

med ledning av de skattskyldigas egna uppgifter eller

balansräkningar nästan med nödvändighet skulle komma att bliva ojämn

och olikformig utan möjlighet för taxeringsmyndigheterna att genom

frångående av uppgifterna åvägabringa ett rättvist taxeringsresultat.

För att råda bot för denna olägenhet hade man sökt finna eu utjämnande

faktor i näringsföretagens avkastning genom att låta denna i någon

man öva inflytande å värdesättningen. Avkastningen skulle emellertid

därvid icke tagas i beräkning i vidare mån än såvitt den överstigit

eu viss procent (6 “Va %) av det i näringen använda kapitalet. Avkastningen

utöver nämnda procent skulle kapitaliseras och tilläggas det med

ledning av balansräkningen uppskattade kapitalet och tillsammans med

detta bilda näringsskatteobjektet. Vid denna kapitalisering vore emellertid

synnerligen angeläget att i möjligaste mån söka förebygga en inberäkning

av värdet utav näringsidkarens eget arbete. 1 samma mån detta

icke läte sig göra, äventyrade man nämligen en dubbelbeskattning av

den egna arbetsförtjänsten. Beträffande aktiebolag vore faran härför

ringa eller ingen, eftersom affärsledarens arbete vore betalt och värdet

därav således gått i avräkning såsom omkostnad, och kunde alltså sådant

bolags överskottsavkastning utan vidare kapitaliseras med eu siffra, som

lämpligen kunde sättas till 10. Beträffande enskilda näringsidkare däremot

vore läran av en dubbelberäkning påtaglig men ansåges kunna till

sina verkningar begränsas medelst en anordning av skatteskalan, byggd

på antagandet, att ju mindre det i näring använda kapitalet vore, desto

mera berodde avkastningens storlek utav näringsidkarens eget arbete,

medan återigen ju större kapitalet vore, desto mera berodde Avkastningens

storlek av näringskapitalet, och detta icke blott absolut utan

även relativt taget.

Under hand inhämtade upplysningar hade emellertid uppväckt

tvivelsmål, huruvida det antagande, varå den nu skildrade anordningen

byggde^ kunde tillerkännas en nöjaktig grad av allmängiltighet, och

huruvida det således verkligen läte sig göra att medelst densamma

i avsedd utsträckning förebygga en dubbelbeskattning av företagarens

egen ai-betsförtjänst. Med hänsyn härtill och då näringsskatteobjektets

uppskattning, frånsett vanskligheterna med skatteskalans uppbyggande,

givetvis alltid bleve förknippad med varjehanda andra svårigheter av

skatteteknisk art, samt den ifrågasatta beskattningsformen tillika innebure

en fullkomlig nyhet på skattelagstiftningens område i vårt land och

därigenom kunde befaras komma att te sig alltför främmande för här

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Majds proposition Nr 191.

invanda föreställningssätt, både Eiserman och von Wolcker ansett sig

böra avstå från att förorda dess införlivande i skattesystemet.

Eiserman och von Wolcker göra slutligen gällande, att, även om det

skulle lyckas att på den sålunda ifrågasatta eller annan väg ordna en i och

för sig antaglig näringsskatt, densamma dock i allt fall knappast skulle

kunna tillrådas med hänsyn till de svårigheter att på ett tillfredsställande

sätt ordna den kommunala beskattningen i övrigt, som en näringsskatt

skulle medföra. Därvid erinras, bland annat, om följande. Att jämte

objektskatt å fäst egendom och å näring tillämpa beskattning efter förmåga

medelst eu allmän och ren inkomstskatt torde knappast kunna tillrådas.

Det borde nämligen ihågkommas, att en följdriktigt genomförd

beskattning efter skatteförmåga förutsatte, att skattskyldigs samfälda

inkomst toges till beskattning allenast å ett ställe, den skattskyldiges

bostadsort, vadan sådana kommuner, där större jordegendomar ägdes

eller större näringsföretag innehades av annorstädes bosatta personer,

skulle bliva hänvisade att uteslutande eller huvudsakligen beskatta

objekten utan att kunna med beskattning åtkomma inkomsten av dessa

förvärvskällor. För att icke i sådana kommuner en alltför dryg skattebörda

skulle övervältats på där bosatta personer med svagare skatteförmåga,

hade tydligtvis höga repartitionstal måst läggas på objekten.

Ansåge man sådana repartitionstal på fastighet och näring böra vinna

tillämpning inom alla kommuner, skulle detta återigen i många kommuner

medföra eu förhållandevis alltför lindrig beskattning av sådana

skattdragande, som hämtade inkomst enbart ur andra källor än fast

egendom eller näring. Rörliga repartitionsgrunder att anpassas efter

förhållandena inom varje särskild kommun hade alltså måst anordnas,

vilket förvisso ingalunda blivit lätt, helst i betraktande av de vansldigheter,

som alltid måste möta för ordnandet av en beskattning efter

skatteförmåga såsom en repartitionsskatt. Ej heller kunde det ifrågasättas

att i ett system, som upptoge näringsskatt, inordna jämväl eu

allmän avkastningsskatt, vid vilken räntor å skuld utöver ränta å

kvittningsgilla genfordringar icke finge avgå vid uppskattningen. Vid

sådant förhållande skulle slutligen återstått att på bekostnad av principenligheten

anordna en inkomstbeskattning, vid vars tillämpning nettoavkastningarna

ur respektive förvärvskällor såsom ett slags objektiverade

delinkomster kommit att bilda underlag för den mellankommunala beskattningen.

Därest en sådan skatteform skulle göra skäl för benämningen

ren inkomstskatt, måste vid densamma tillämpas principen om

obegränsad rätt till skuldränteavdrag, liksom ock rätt till avdrag för

förluster utan annan inskränkning än den, som följde av ett upprätt
-

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

hållet förbud att avdraga kapitalförlust. Emellertid måste tillämpning^!

av en sådan anordning ofrånkomligt bliva förknippad med allehanda

vanskligheter och godtyckligheter samt ur stånd att skipa full rättvisa

mellan kommuner med befogade anspråk på beskattningsrätt.

Vad härefter angår den ifrågasatta kommunala avkastningsskatten.

anföra Eiserman och von Wolcker:

Beskattningen skulle träffa nettoavkastningen ur varje särskild förvärvskälla

med bortseende således från förhållanden, som hänförde sig

till den skattskyldiges person. Till avdrag vid nettoavkastningens beräkning''

komme i enlighet härmed i betraktande allenast vad i motiven

för statens inkomst- och förmögenhetsskatt benämndes naturliga omkostnader

för själva avkastningens förvärvande och vidmakthållande,

härunder givetvis inbegripna värdeminskningar. Skuldräntor finge således

i allmänhet icke avdragas, ej heller andra förpliktelser av beskaffenhet

att icke omedelbart hänföra sig till själva förvärvskällan såsom

sådan utan till förvärvskällans innehavare.

Tidigare vore framhållet, hurusom intresseprincipen i ett kommunalt

beskattningssystem och a lldeles särskilt den mellan kommunala

taxeringens krav icke kunde på ett naturligt sätt och i nöjaktig grad

ses till godo, utan att möjlighet bereddes varje särskild kommun att,

oberoende av en inom kommunen skattskyldig näringsidkares förmögen - hetsställning i det hela eller av det ekonomiska utfallet av annan utav

honom bedriven näring, beskatta avkastningen av en inom kommunen

bedriven näringsverksamhet, som med avseende å verksamhetens art och.

där densamma förelåge uppdelad å flera verksamhetsslag, dessas inbördes

samhörighet framstode såsom ett företag och på grund härav

jämväl såsom en förvärvskälla för sig. I huvudsak kunde väl även den

nuvarande beskattningen på inkomstbevillningens grund sägas åsyfta

en beskattning av avkastningen ur varje för sig bestående förvärvskälla,

men, såsom redan påvisats, nådde den endast i otillräcklig grad ett

sådant syfte, ett missförhållande som hade sin grund dels däri, att

skuldränteavdrag medgåves i viss utsträckning, och dels i bristen på

vägledande bestämmelser i syfte att mot varandra avgränsa olika förvärvskällor.

Förslaget hade emellertid icke stannat vid att underkasta allenast

avkastning av kapital eller av sådan verksamhet, som betjänade sig av

kapital eller främmande arbetskraft såsom produktionsmedel, beskattning

medelst avkastningsskatt, utan hade tagit steget fullt ut fram till eu

allmän avkastningsskatt, inrymmande således bland förvärvskällor jämväl

liv kastaingeikatt.

s. 166 Kontrollera mot PDF

166 Kungl. Maj.-ts proposition Nr 191.

det egna arbetet även i det fall, att detta förelåge såsom ensam produktionskälla

och avkastningen således kunde på samma gång sägas i sin

helhet utgöra vad man gemenligen kallade ren arbetsinkomst. 1 enlighet

härmed bleve således icke endast fastighetsägaren, jordbrukaren, råntetagaren

och idkaren av rörelse eller yrke i bevillningsförordningens

mening underkastad avkastningsskatt, utan ock tjänstemannen, lönarbetaren

och den tillfällige förvärvaren för den avkastning, som i hans

verksamhet tiMöte honom. Skälen härtill vore huvudsakligen två. Det

ena skälet sammanhängde på det närmaste med vanskligheterna att från

»fonderad» avkastning utsöndra vad som rätteligen vore att tillskriva

frukten av det egna arbetet, sådan denna produktionsfaktor konstituerades

av den egna arbetsdugligheten, affärsskickligheten o. d. Ville man icke

för att komma tillrätta med dessa vanskligheter tillgripa anordningar,

som alltid i större eller mindre grad komme att bära prägeln av godtycke,

skulle man vid eu begränsning av avkastningsbeskattningen till

att gälla endast )>fonderad« avkastning och bibehållande därjämte av en

verklig inkomstbeskattning — vilket senare även då vore pakallat

ställa i säker utsikt en påtaglig dubbelbeskattning av näringsidkarens

inkomst till den del, denna härrörde av hans eget arbete. Och denna

dubbelbeskattning bleve just därigenom, att densamma gjordes endast

partiell, en verklig dubbelbeskattning i olikhet med den, som vid första

påseendet kunde synas bliva eu följd därav att, såsom förslaget i fråga

om enskilda (fysiska) personer förutsatte, såväl avkastning som den

inkomst, vilken därur framginge, underkastades beskattning. Tv att

så skedde, innebure i ett system, som byggde på reparation, icke en

dubbelbeskattning i skatteteknisk mening ens i det sällsynta fall att, i

saknad av någon avdragspost, hänförlig till s. k. allmänna avdrag, avkastning

och inkomst skulle för någon skattskyldig uppgå till alldeles

samma belopp, utan innebure jämväl i sistnämnda fall allenast, att beloppet

komme till beskattning från olika synpunkter och därjämte måhända,

helt eller delvis, i olika kommuner.

Det andra skälet vore att hämta ur den synpunkten, att det i fråga

om kommunal beskattning ingalunda kunde anses oriktigt, utan tvärtom

vore i sin ordning, att exempelvis en tjänsteman såsom hittills skattade

för sin lön utan avdrag för skuldräntor, då ju kommunens utgifter för

skola, ordning och allmän trevnad komme honom till godo i ungefärligen

samma grad, vare sig hans ekonomiska ställning vore bättre ellei sämre.

Oriktigt vore däremot, och därå vilie förslaget råda bot, att han såsom nu

skattade till kommunen endast på detta sätt och icke därjämte efter skatteförmåga,

så att exempelvis av två tjänstemän med samma lön, av vilka

s. 167 Kontrollera mot PDF

hnngl. Maj:t* proposition Nr 191.

167

den ene vore skuldfri men den andre skuldsatt, utkrävdes lika rnycket

i skatt. V ad sålunda gällde tjänstemannen ägde sin fulla giltighet även

Ar'' kroppsarbetaren, 1 ''

beträffande kroppsarbetaren, desto hällre sou. hans intresse"av kommunens

anstalter och utveckling snarare växte än avtoge, in otryggare

hans ekonomiska ställning vore.

Skattedoktrinen vore visserligen icke villig att såsom principiellt beogad

erkänna den personliga arbetskraftens beskattning medelst avkastningsskatt

eller ställde sig i varje tall tveksam därutinnan. A^ille man emellertid

utbygga den kommunala beskattningen på en bredare grundval, än

ett system med objektbeskattning av fast egendoms värde och inkomstbeskattning

utan något mellanled förmådde att erbjuda, hade någon

annan väg knappast synts vara framkomlig. De principiella betänkligheterna

mot att — vad ju för närvarande faktiskt skedde — med avkastningsskatt

träffa jämväl eu avkastning, som till sin natur måste

medgivas vara lnkomstartad, torde för övrigt få anses väsentligt minskade

därigenom, att för enskilda personer tillika anordnades en beskattning

efter skatteförmåga, åvägabragt på det enda fullt följdriktiga sättet,

nämligen genom beskattning av samfäld inkomst på ett enda ställe,

likasom ock därigenom att, på sätt förslaget innehölle, dels skattefrihet

vid avkastningsskatten generellt medgåves för enskilda skattskyldiga,

visserligen icke för verkliga levnadskostnader men för ett belopp, som

kunde antagas representera ett slags för alla sådana skattskyldiga nödvändigt

existensminimum, dels också befogenhet inrymdes åt taxeringsmyndighet

att, där enskild skattskyldigs skatteförmåga prövades vara

nedsatt, av särskilda anledningar, medgiva ytterligare lindring i avseende

å hans skyldighet att utgöra skatt för avkastning.

Eftersom det \oro oförnekligt, att den förvärvskälla, som ett näringsföretag

konstituerade, stode i starkare intressegemenskap med den kommun,

där näringen dreves, än andra förvärvskällor med undantag av den

fasta egendomen, hade det givetvis varit önskligt, att vid avkastningsbeskattningens

utformning kunnat givas uttryck åt nämnda förhållande

medelst en starkare objektivering av beskattningsunderlaget, helst därigenom

också större fasthet kunnat tillföras den kommunala beskattningen.

Sakkunniga, som ansett sig böra uppgiva försöket att för sådant ändamål

tillskapa ett särskilt uäringsskatteobjekt, hade också haft under övervägande

ett uppslag att låta beskattningen av avkastningen utav näring

grundas på en beräknad genomsnittlig årsavkastning vid ordinärt god drift,

vilken metod kommit till tillämpning i Österrikes skattesystem beträffande

företag av stöne omfattning, men även fullföljandet av detta uppslag hade

visat sig förenat med alltför stora betänkligheter av skatteteknisk art.

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl Maj:ts proposition Nr 191.

En dylik uppskattning, vansklig även för personer fullt fortrogna med

näringslivets växlingar och i besittning av fackliga insikter, skulle otvivelaktigt

överstiga vad som skäligen kunde begäras av vara vanliga taxeringsmyndigheter

med den knappa tid, som vore tillmätt och med ga ande

taxeringssystem kunde tillmätas för deras arbeten. För att emellertid

inom ramen av bestående förhållanden göra vad goras kunde för att

åt avkastningsbeskattningen giva större stadga och tillika ytterligare

understryka denna beskattningsforms särställning i systemet hade föreslagits

tillämpning av medeltalsberäkning beträffande avkastning av förvärvskällorna

jordbruksfastighet — innefattande jamval jordbruk med

binäringar och visst slags skogsbruk — samt rörelse^ och yrke, vilka

båda förvärvskällor kunde i större grad än andra av något sa nar jämbördig

betydelse för den kommunala beskattningen anses vara utsatta

för konjunkturväxlingar. Vanskligheter mötte givetvis aven har, men

utan att överskatta betydelsen av det stöd, erfarenheten från länder, som

tillämpade medeltalsberäkning, erbjöde, hade sakkunniga ansett sig kuunn

förutsätta, att med tillhjälp av den medverkan från de skatt sky bliga

själva, som även här borde kunna påkallas, dessa vanskligheter skulle

befinnas överkomliga.

Den sålunda skisserade avkastningsskatten vore avsedd att tratta

såväl enskilda som juridiska personer, däribland även kommanditbolag,

vanliga handelsbolag och rederier. Delägarna i sålunda nämnda bolag

och i rederier vore såsom följd härav för vad de från företaget bekomme

underkastade allenast inkomstbeskattning, en var för sm andel av totalinkomsten,

likasom, vid det förhållande att aktiebolag och föreningar for

ekonomisk verksamhet skattade för hela avkastningen, därunder in begripen

vinst, som under en eller annan form utdelades till delägare eller medlemmar,

dessa senare för egen del vore frikallade från avkastningsskatt

för erhållna utdelningar för att i stället heskattas for dessa såsom for

inkomst.

skogsacciK. yad andunge förvärvskällan jordbruksfastighet, hade sådan av
kastning

av skog, vilken icke tillgodogjordes såsom bränsle, stängsel-,

slöjd- och underhållsvirke för vederbörande fastighets behov, undantagits

från avkastningsskatt för att i stället träffas av skogsaccis, vars hittillsvarande

karaktär av allenast provisorisk beskärmagsforin således ansetts

böra bortfalla.

Kommunal Beträffande den förut berörda inkomst- och förmögenhetsskatten

''förmögen-0*1 framhålla Eiserman och von Wolcker:

hetsskatt.

s. 169 Kontrollera mot PDF

Kung!. Majds proposition Nr 191. 169

Såsom ett slutled i det ifrågasatta systemet tillkomme inlcomstoch

förmögenhetsbeskattning av enskilda personer, därunder av lämplighetsskäl

inbegripna oskifta dödsbon. Sådan beskattning ägde endast

mantalsskrivningskommunen utkräva. Beräkningen av inkomsten borde

givetvis, då ju inkomst vore eu och samma sak, vare sig staten eller

kommunen både att beskatta sådan, vara densamma för båda beskattningarna.

Skulle den kommunala beskattningen i nu avsedd del byggas

på skatteförmågan, kunde självfallet icke heller undgås att tillämpa

skatteprogression, som träffade ett skattepliktigt belopp, sammansatt

— i likhet med vad som gällde beträffande statens motsvarande beskattning

— av inkomst och viss del av nettoförmögenheten. Enär

emellertid åt nu ifrågavarande beskattningsform ansetts böra givas

endast en mera supplementär betydelse i det kommunala skattesystemet

och det tillika måste framstå såsom önskligt att icke för den kommunala

beskattningen belasta skatteförmågan efter alldeles samma grunder, som

gällde i fråga om statsbeskattningen, hade vid fastställandet av skattepliktens

omfattning vida större hänsyn tagits till den antagliga storleken

av skattskyldigs utgifter såsom familjeförsörjare, än staten av fiskaliska

grunder ansett för sin del möjligt att taga. I olikhet med avkastningsskatten

vore den föreslagna kommunala inkomst- och förmögenhetsbeskattningen

avsedd att träffa endast enskilda personer. Allenast dessa

personer, vilkas skatteförmåga reglerades av nödvändiga levnadsbehov,

kunde nämligen anses äga inkomst i egentlig mening. Vad juridiska

personer förvärvade utgjorde i deras hand avkastning eller, efter avdrag

av skuldräntor och andra förpliktelser, nettovinst. Utdelade juridisk

person vinst till delägare eller medlemmar, bildade vad sålunda utdelades

inkomst för dessa, och att göra denna till föremål för inkomstbeskattning

jämväl i den juridiska personens — bolagets, föreningens, samfundets

— hand skulle innefatta en slags dubbelbeskattning, av fiskaliska

grunder försvarbar i ett skattesystem utan det mellanled, som en avkastningsskatt

bildade, eftersom eljest juridiska personers förvärv bleve

obeskattat, men oantaglig och obehövlig i ett skattesystem, sådant som

det här ifrågasatta, enär genom detta möjlighet i allt fäll bereddes

att träffa dessa förvärv med beskattning, nämligen under formen av

avkastningsskatt. För juridiska personer i gemen tillkomme slutligen

den omständigheten, att de icke kunde sägas hava någon bostadskommun,

som kunde anses berättigad till ensambeskattning av den skattekraft,

vilken för deras vidkommande analogivis skulle kunna anses representera

personlig skatteförmåga. Såsom surrogat för bostadskommun skulle väl

för juridiska personer företrädesvis komma i betraktande den kommun,

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 185 höft. (Nr 191.) 22

s. 170 Kontrollera mot PDF

De olika

skatteformernas

ställning

bredvid varandra.

170 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

där vederbörande styrelse eller förvaltning hade sitt säte, men ej sällan

hände, att just de med avsende å skattebördor bärkraftigaste juridiska

personerna, nämligen aktiebolagen, saknade varje reell beröring med

denna kommun.

Eiserman och von Wolcker tillägga slutligen:

Fastighetsskatten och avkastningsskatten torde i förening kunna

antagas komma att tillgodose intresseprincipen i önsklig och tillika lämplig

utsträckning. Särskilt gällde detta i fråga om fast egendom och sådan

näring, vid vars utövande näringsidkaren använde egen fastighet. Men

även näring, som utövades å förhyrd eller arrenderad fastighet, bleve,

såvitt företaget krävde kapital, i allmänhet underkastad en kraftigare

bidragsskyldighet till kommunen än för närvarande i jämförelse med

den _ rena arbetsförtjänsten. Vanligen plägade nämligen i sådant fall

åtminstone någon del av kapitalet vara upplånat, och den ökade bidragsskyldigheten

inträdde alltså redan såsom en given följd av beskattningens

anordnande såsom objektskatt utan rätt till skuldränteavdrag. Därigenom

att avkastningsbeskattningen anordnades att träffa själva förvärvskällan

utan hänsyn till innehavarens förmögenhetsförhållanden bleve det vidare

möjligt att undvika bristerna hos det nuvarande kommunala skattesystemet

så tillvida, att kommuns berättigade intresse att få beskatta

därinom befintliga förvärvskällor utan intrång från annan kommuns

sida och oberoende av näringsidkarens förhållanden inom annan kommun

kunde lättare tillgodoses. Där avkastningen av en förvärvskälla måste

för beskattning uppdelas på flera kommuner, läte sig även en sådan

uppdelning lättare och framför allt mera naturligt genomföras. Jämvä.1

övriga brister hos den nuvarande kommunalbeskattningen torde med det

föreslagna skattesystemet kunna förväntas bliva i avsevärd mån undanröjda.

Hade man stannat vid en kombination av fastighetsskatt och

avkastningsskatt utan att låta denna för enskilda skattskyldiga kompletteras

med en personlig inkomst- och förmögenhetsskatt att upptagas

i skattskyldigs mantalsskrivningskommun, skulle anmärkningsvärda brister

kommit att kvarstå. Så t. ex. hade det i sådant fall knappast blivit möjligt

att tillvarataga mantalsskrivningskommunens berättigade intresse att

under någon form få beskatta sådana kommunmedlemmar, som erhölle

hela sin inkomst från fast egendom eller näring inom annan kommun

eller från aktieinnehav. Genom att skatteförmågan subsidiärt toges i

anspråk, vunnes tillika en högst beaktansvärd utjämning av enskildas

skattebördor.

Det föreslagna skattesystemet innefattade icke någon dubbelbe
-

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kung!. Maj:ts proposition Nr 191.

skattning i skatteteknisk mening. Fastighetsskatten och avkastningsskatten

kunde icke erkännas tillhopa medföra dubbelbeskattning. Fastighetsskatten,

som utginge oberoende av huruvida fastighet det år, taxeringen

avsåge, lämnat avkastning eller icke, ägde till sin allmänna

läggning ingenting gemensamt med avkastningsskatten, utan vore eu

fristående beskattningsform, avsedd att giva uttryck åt den fästa egendomens

alldeles särskilda intressegemenskap med kommunen. Den omständigheten

att enskilda skattskyldiga vore underkastade såväl avkastningsskatt

som en utjämnande inkomst- och förmögenhetsskatt innebure

icke heller någon verklig dubbelbeskattning, fastän avkastning och inkomst

i sällsynta undantagsfall, nämligen då skattskyldig vore skuldfri

och. icke heller hade andra personliga förpliktelser att föra till avdrag

vid inkomstberäkningen, kunde komma att till beloppen sammanfalla. Vid

det förhållandet att avkastning och inkomst i regel underkastades bägge

beskattningsformerna i mån som avkastningen eller inkomsten var för sig

efter de för vardera beskattningsformen gällande beräkningsgrunderna uppginge

till beskattningsbart belopp, innebure bägge beskattningsformernas

samtidiga användande i själva verket ingenting annat, än att varje beskattningsföremål

ur olika synpunkter deltoge i repartitionen till fyllande

av kommunens skattebehov. Den verkliga skattetyngden, jämförd med

den nuvarande, bleve med den föreslagna anordningen vid i övrigt lika

förhållanden icke större än förut för andra än dem, vilka i avseende å

skattekraft finge anses bättre ställda än övriga bidragsskyldiga och som

just på grund därav också måste anses vara lättare i stånd att bära en

ökad skattebörda. Däremot bleve skattebördan i samma mån minskad

för dem, för vilka densamma billigtvis också borde minskas.

Beträffande det förhållandetal, efter vilket de olika beskattningsföremålen

skola deltaga i utgifternas täckande, upptager Eiserman— von

Wolckers förslag inga positiva bestämmelser.

Förslagsställarna yttra härom, att de egentliga kommunallagarna

borde fortfarande, såsom hittills, reglera icke allenast budgetbehandlingen

med vad därtill hörde utan även de mått, efter vilka de särskilda beskattningsföremålen

skulle i förhållande till varandra deltaga i repartitionen

för skattebehovets fyllande, ävensom den ordning, efter vilken de

särskilda beskattningsformerna därvid skulle komma till användning.

Emellertid hava Eiserman och von Wolcker i sitt betänkande lämnat

en redogörelse för de repartitionsgrunder, som synts dem kunna ifrågasättas;

och anföra de i detta avseende, bland annat:

De beskattningsföremål, som utformats till underlag för kommunal

Rep artitionsgrunder.

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

inkomst- och förmögenhetsskatt, skulle icke och kunde icke ens gå i

omedelbar reparation med de beskattningsföremål, som bildade underlag

för fastighetsskatt och avkastningsskatt. Det kunde sålunda icke komma

i fråga att för skattskyldigs samfällda inkomst och förmögenhet fastställa

visst förhållandetal, efter vilket beskattningsföremål av sistberörda

slag skulle i den skattskyldiges mantalsskrivningskommun gå i direkt

repartition med inom kommunen belägen fast egendom och inom kommunen

beskattningsbar avkastning. Dels skulle det hava mött alltför

stora vanskligheter att anordna eu dylik direkt repartition på ett sådant

sätt, att inkomst- och förmögenhetsskatten under alla förhållanden, vid

olika stort kommunalt skattebehov och därav föranledd olika hög utdebitering,

komme att bliva rätt avpassad i förhållande till de skattskyldigas

olika skatteförmåga, och dels vore inkomst- och förmögenhetsskatten

enligt förslaget avsedd att intaga en mera supplementär ställning

i det kommunala skattesystemet med huvudsaklig uppgift att utjämna

skattebördan, då denna eljest måste befaras i många fall kunna bliva för

fast egendom och avkastning alltför tyngande.

Sedan Eiserman och von Wolcker erinrat, att skatteregleringen enligt

förslaget syftade till åstadkommande av en skälig förskjutning av den

kommunala skattebördan, så att den mera än dittills komme att påvila

sådana beskattningsföremål, som kunde anses stå i eu närmare och mera

varaktig intressegemenskap med kommunen, nämligen den fasta egendomen

ävensom sådan näring, som inom kommunen bedreves med tillhjälp

av kapital och i allmänhet även med avlönad arbetskraft, anföra

de vidare:

Det skulle kunna ifrågasättas att differentiera de kommunala utgifterna

samt anordna olika repartition, allt efter som skattemedel erfordrades

för bestridande av olika slag av kommunala utgifter. Exempelvis

skulle fast egendom, såsom objekt, och eventuellt även avkastning av

fast egendom och rörelse kunna tänkas böra åläggas en kraftigare

repartition än andra beskattningsföremål för uppbringande av skattemedel

till bestridande dels av sådana kostnader, vilka icke vore att

räkna till rena årskostnader utan avsåge ändamål av mera bestående

art, såsom uppförande av allmänna byggnader eller anläggande av

kommunikationsleder o. d., dels ock av årskostnader för ändamål, vilka

kunde anses direkt medföra större gagn för fastighetsinnehavare och

rörelseidkare än för andra kommunmedlemmar, såsom underhåll av

gator och vägar m. in.

Frågan om lämpligheten att lägga den allmänna bidragsskyldigheten

på sådant sätt, att repartitionen komme att för de särskilda be
-

s. 173 Kontrollera mot PDF

I

KuntjL Maj.ts ''proposition Nr 191. 173

skattningsföremålen ställa sig olika beträffande olika slag av kommunala

kostnader, borde prövas företrädesvis ur den synpunkten, huruvida man

genom en sådan differentiering kunde bättre än eljest nå målet att lägga

beskattningen efter beskattningsföremålens intressegemenskap med kommunen.

Vad först beträffade kostnader för kommunala byggnader och anläggningar

i allmänhet, avsedda för en längre varaktighetstid, torde icke

kunna med fog förnekas, att sådana kostnader rättvisligen borde fördelas

med hänsyn till beskattningsföremålens mera eller mindre varaktiga

intressegemenskap med kommunen. I den mån sådana kostnader

uttaxerades till bestridande med skattemedel under en kortare tidsperiod

än byggnaderna eller anläggningarna kunde beräknas komma att bestå,

skulle nämligen vid lika reparation mellan beskattningsföremål av skilda

slag uppenbar orätt vederfaras dem, som på grund av kortvarig intressegemenskap

med kommunen vore ur stånd att av ifrågavarande kommunala

inrättningar draga fördel i samma mått som de vid kommunen

mera varaktigt bundna. Det sade sig emellertid utan vidare självt, att

en noggrann fördelning av kostnaderna efter sådana grunder icke läte

sig genomföras. Ännu vanskligare bleve det att vid en sådan fördelning

taga i särskild beräkning, huruvida och i vilken grad byggnad

eller anläggning med hänsyn till dess ändamål kunde vara ägnad att lända

vissa beskattningsföremål till större fördel än andra. Väl kunde med

fog sägas, att exempelvis anläggningar av vägar, gator, hamnar och andra

kommunikationsleder inom eller till en kommun i allmänhet vore av

beskaffenhet att i främsta rummet lända till omedelbart gagn för fastigheter

och näringar, men det vore naturligtvis icke möjligt att ens tillnärmelsevis

exakt bestämma måttet för en sådan högre grad av gagn

och låta detta mått komma till uttryck i förhållandetal, efter vilka beskattningsföremålen

skulle repartisera till bestridande av sådana kostnader.

Detsamma gällde i fråga om kommunala årskostnader för underhåll av

byggnader och anläggningar av sist anförda beskaffenhet.

Sedan Eiserman och von Wolcker med ett par exempel belyst vad de

sålunda anfört, framhålla de vidare, bland annat:

Ehuru således möjlighet saknades att på grundval av exakt beräkning

anordna beskattningsföremålens repartition i enlighet med nyss

antydda synpunkter, måste dock åt dessa synpunkter skänkas allt beaktande

vid repartitionsgrundernas bestämmande, om man än härvid

linge åtnöja sig med att lägga repartitionsgrunderna på sådant sätt, att

synpunkterna i stort sett bleve tillgodosedda. Närmare kunde man icke

heller komma, även om utvägen tillgrepes att differentiera de kommu
-

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

nala kostuaderna och lägga repartitionen olika allt efter deras art.

Under sådana förhållanden syntes en sådan differentiering icke böra

ifrågasättas.

I betänkandet erinras vidare, att en differentiering av repartitionen

skulle omöjliggöra eller i varje fall försvåra åtgöranden för åstadkommande

av en år för år i möjligaste män jämn uttaxering å de särskilda

beskattningsföremålen samt att det även bleve svårt att på förhand överskåda

skattereformens verkningar med avseende å blivande förskjutningar

av skattebördan. Efter det Eiserman och von Wolcker i fråga om den av

dem sålunda förordade likformiga repartitionen dock förklarat sig tills

vidare göra reservation för utgifterna till vägväsendet, i fråga varom det

enligt deras förmenande ankomme på vägkommissionen att avgiva förslag,

tillägga de emellertid: Då enligt vägkommissionens förslag vårdnaden

om vägväsendet skulle överflyttas på primärkommunerna och landstingen,

samt då kommunalbeskattningen i övrigt skulle omläggas huvudsakligen

på intresseprincipens grund, skulle från dessa synpunkter hinder

icke längre förefinnas för genomförande av enhetliga repartitionsgrunder

för kommunalbeskattningen i det hela, däri inbegripen jämväl beskattningen

för vägväsendet.

I anslutning härtill anföra Eiserman och von Wolcker slutligen:

Då det gällde att från nu angivna förutsättningar föreslå, huru fast

egendom och avkastning skulle deltaga i repartitionen för tillgodoseende

av kommunernas behov av skattemedel, skulle till en början kunna ifrågasättas,

huruvida dessa båda grupper av beskattningsföremål borde gå i

omedelbar reparation med varandra på det sätt, att samtliga beskattningsföremål

åsattes vissa förhåilandetal, efter vilka de skulle med varandra

repassera, eller huruvida först en uppdelning av det kommunala

skattebehovet borde göras, så att en viss andel därav finge uttagas

genom fastighetsskatt och en annan andel genom avkastningsskatt.

Då emellertid tillgången på beskattningsföremål av nämnda slag givetvis

ställde sig synnerligen olika i de särskilda kommunerna, syntes

utan vidare klart, att de andelar, som borde belöpa på vartdera slaget

av beskattningsföremål, omöjligen skulle kunna göras lika inom alla

kommuner utan måste göras beroende av den proportion, i vilken tillgången

på beskattningsföremål av de skilda slagen vore inom varje

särskild kommun för handen. Men vid sådant förhållande förelåge tydligtvis

icke heller anledning att göra en sådan uppdelning, utan torde

samma resultat kunna vinnas genom att låta fast egendom och avkastning

direkt åsättas förhållandetal, efter vilka de skulle repartisera med

varandra.

s. 175 Kontrollera mot PDF

Kung t. Maj:ts proposition Nr 191. 175

1 Land Ans betänkande anlöres, att emot bevillriingen såsom underlag

för kommunalbeskattningen anmärkts huvudsakligen följande:

1 sina bägge former av fastighetsbevillning och inkomstbevillning

träffade bevillningen endast avkastningen av särskilda inkomstkällor, utan

att i princip någon större hänsyn toges till do särskilda skattskyldigas

olika förmåga att bära skatt, vare sig absolut taget eller i relation till

Övriga skattskyldiga. På grund härav beaktades även i praktiken de

personliga omständigheter, som kunde inverka på de särskilda skattskyldigas

förmåga att bära skatt, i mycket ringa grad och på ett otillfredsställande

sätt vid beskattningen.

Under det inkomstbevillningen avsåge att träffa den verkliga avkastningen

av alla inkomstkällor med undantag av fast egendom, träffade

fastighetsbevillningen på grund av sin tekniska anordning den till

vissa procent av'' ett taxerat kapitalvärde beräknade avkastningen av

sådan egendom utan hänsyn till dess verkliga storlek.

Beskattningens jämlikhet och rättvisa äventyrades och hade, enligt

vad erfarenheten visat, icke heller kunnat praktiskt genomföras, i det

att dels fastighetsägaren gynnats i förhållande till den för sin verkliga

inkomst beskattade näringsidkaren och löntagaren liksom även den

skuldfrie fastighetsägaren i förhållande till den skuldsatte m. m., dels

ock den rena arbetsinkomsten blivit relativt hårt beskattad.

Ehuru fastighetsbevillningen, sedd för sig, anordnats såsom en ren

objektskatt, vilken skulle utgå efter ett fastighet åsatt bruttovärde, utan

rätt för den skattskyldig^ att vid beskattningen av fastigheten eller dess

avkastning göra avdrag för skuld eller skuldräntor, hade sådant avdrag

faktiskt ändock kunnat äga rum vid inkomstbevillningens bestämmande,

i det att vid uppskattning av den skattskyldiges inkomst av kapital

avdrag medgivits för skuldräntor, även till den del de kunde anses

häfta vid den fasta egendomen. Själva besittningen av fast egendom

träffades i regel icke eller åtminstone endast undantagsvis av” någon

särskild skatt, ehuru den såsom objektskatt på fast egendom anordnade

fastighetsbevillningen väl torde hava haft till ändamål att även vara en

skatt just på besittningen av sådan egendom.

Då kommunerna varit för sitt direkta skattebehov hänvisade till

ett enda skatteobjekt, nämligen den beräknade eller verkliga avkastning-en

av till buds stående inkomstkällor, i kommunallagarna kallad den skattskykhges

»inkomst», hade vidare den på detta skatteobjekt vilande

skattebördan i många fall blivit mycket betungande, så att kommunerna

landens

betänkande.

Bristerna i

gällande

skattesystem.

s. 176 Kontrollera mot PDF

Allmänna

riktlinjer foten

skattereform.

176 Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

i särskilda fall haft svårighet att på den anvisade vägen fylla sitt

skattebehov.

Slutligen hade anmärkts, att personer, vilkas enda inkomst utgjordes

av utdelningar å aktier eller banklotter, därest de ej vore skattskyldiga

för fast egendom, helt och hållet undginge kommunal skattskyldighet.

I betänkandet yttras därefter vidare:

Utöver nämnda mot bevillningsförordningens ledande principer

riktade kritik hade framställts anmärkningar såväl mot vissa detaljbestämmelsers

lämplighet som mot det sätt, varpå förordningen i en

del avseenden blivit tillämpad. I sistnämnda hänseende hade särskilt

betonats, hurusom de i olika taxeringsdistrikt och även vid skilda taxeringar

inom samma distrikt använda olika grunder för uppskattning av

fast egendoms värde och rådande skiljaktighet i uppfattningen om vilket

värde, som författningsenligt borde ligga till grund för taxeringsvärdet,

vållat betydande ojämnheter vid fastighetstaxeringen, omständigheter, som

i sin mån ökat den ojämnhet i skattetungan, vilken, såsom nyss nämnts,

även av andra skäl framträtt.

De relaterade anmärkningarna träffade direkt den nuvarande bevillningsförordningen.

De riktade sig till väsentlig del mot den antagna

formen för beskattning av fast egendom och dess avkastning. Men även

mot det gällande systemet i övrigt, med den så kallade inkomsten såsom

enda skatteobjekt, hade vägande anmärkningar framställts. Utanför

bevillningsförordningen folie de klagomål, vilka framkommit mot den

anmärkningsvärt ojämna skattetungan inom olika kommuner.

Beträffande de allmänna riktlinjerna för en reform å kommunalbeskattningens

område erinrar Landén, hurusom det vore önskvärt att

bygga på inhemsk historisk grund och så mycket som möjligt ansluta

sig till det bestående, samt att den historiska grund, som i sådant

avseende erbjöde sig, vore den gamla bevillningslagstiftningen, varefter

Landén framhåller, bland annat:

Bevillningens dubbla ändamål hade gjort den förfelad, vare sig man

såge den såsom eu statlig eller såsom en kommunal skatt. Den vore

icke någotdera helt och följdriktigt. Emellertid hade den utan all fråga

mera berättigande i sistnämnda egenskap. Att förordningens bristfälligheter

under den senaste tiden så starkt betonats, berodde till icke ringa

del därpå, att man uppdragit jämförelser mellan den allmänna bevillningen

och den moderna inkomstskatten. En sådan jämförelse, som ur synpunkten

av bevillningens ändamål att vara statsskatt måste utfalla till

bevillningens nackdel, vore emellertid icke lika ägnad att visa bevill
-

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

ningens olämplighet såsom kommunalskatt. 1 sådant avseende vore bevillningen

avgjort överlägsen den allmänna inkomstskatten. Denna kunde

i kommunalbeskattningen på sin höjd spela en roll av kompletterande

skatt, under det att bevillningen i nödfall kunde, såsom erfarenheten visat,

ensam uppbära kommunens behov av direkt beskattning. Emellertid

kunde det ej bestridas, att den allmänna bevillningen, sådan den vore

anordnad, i många hänseenden gåve berättigad anledning till anmärkningar

och vore i starkt behov av att reformeras. En noggrann prövning

av bevillningsförordningens bestämmelser vore den närmast till hands

liggande uppgiften vid kommunalskattereformens företagande. Vid sådant

förhållande hade det synts angeläget att — alltjämt med bibehållande av

bevillningsförordningens i mångt och mycket förträffliga och särskilt för

kommunalbeskattningen användbara principer — göra dess särskilda

bestämmelser till föremål för en så grundlig revision, att de anmärkningar

mot dem, som i deras nuvarande skick med rätta kunnat framställas,

skulle förlora sin väsentliga betydelse.

Beträffande all lagstiftning gällde, att den borde sträva efter enkelhet

och klarhet. I afl synnerhet fordrades emellertid detta av skattelagstiftningen,

av vilkens bestämmelser folket i stort vore i särskilt hög grad

beroende. Betydande svårigheter reste sig med hänsyn härtill i vägen

för lagstiftningsarbetet, och häri läge en ytterligare anledning att låta

den nya lagstiftningen i görligaste måtto ansluta sig till bestående rätt

och därigenom underlätta förståelsen av densamma. En angelägenhet

av största vikt vore slutligen, att kommunalbeskattningen gjordes så vitt

möjligt jämlik och rättvis. Givetvis borde vid frågans lösning all möjlig

hänsyn tagas till individens skatteförmåga. Den kommunala beskattningens

egen natur omöjliggjorde emellertid att låta denna synpunkt

spela den enda avgörande rollen. En persons skatteförmåga kunde nämligen

icke tillåtas vara bestämmande för skattskyldigheten till en viss

kommun i samma utsträckning som vid den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten,

ej ens i det fall, att all den skattskyldiges inkomst

och förmögenhet beskattades inom en och samma kommun. Den omständigheten,

att det vore kommunens skattebehov och icke individens

skatteförmåga, som bestämde kommunalskattens totala storlek inom kommunen,

gjorde nämligen, att det högsta mål, som i detta avseende i

varje fall kunde uppställas, vore vinnandet av en relativ jämlikhet. I

den mån sådan kunde uppnås, borde lagstiftningen inriktas därpå. För

att en beskattning från den skattskyldiges synpunkt skulle vara jämlik,

fordrades att han träffades av skatten i en utsträckning, som stode i

ett naturligt förhållande till den omfattning, vari övriga skattskyldiga

Bihang till riksdagms protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.) 28

s. 178 Kontrollera mot PDF

178 Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

deltoge i dess utgörande. Ville man i fråga om kommunalbeskattningen

närma sig en sådan jämlikhet, borde man framför allt söka tillfälle att

från olika synpunkter bedöma en var skattskyldigs ekonomiska förhållanden

inom kommunen och hans ställning till kommunen. Såge man

saken från blott en enda synpunkt, kunde jämförelsen mellan olika

skattskyldiga bliva skev och ofullständig. Fastställde man sålunda

skatten endast i förhållande till storleken och värdet av en vars besittning

av egendom inom kommunen utan att beakta den avkastning,

som de särskilda besittarna hade av sin egendom, eller deras ekonomiska

läge i allmänhet, kunde man visserligen nå en från denna synpunkt

jämlik beskattning av särskilda skatteobjekt i förhållande till

deras relativa bärkraft och deras relativa skyldighet att bära kommunens

utgifter, men man lämnade därvid åsido en mångfald moment, som

för skattskyldighetens rättvisa fördelning vore av mycket stor betydelse.

Detsamma kunde sägas, om man läte avkastningens storlek i varje fall

vara den uteslutande grunden för skattefördelningen utan att taga hänsyn

till själva besittningen av den egendom, varifrån avkastningen härledde

sig. Kombinerade man åter skatten på besittningen efter dess

storlek och värde med en skatt på avkastningen, hade man redan kommit

ett steg närmare den rättvisa och jämlikhet i skattefördelningen,

som man åsyftade. Man hade då i relativt samma utsträckning tagit

de skattskyldigas bidrag i anspråk, och genom att rätta beskattningen

icke blott efter besittningens värde utan även efter avkastningens storlek

hade man bestämt hans skattskyldighet med hänsyn icke blott till

hans relativa intresse i kommunen, utan även i viss mån till hans relativa

skatteförmåga. Om vidare, i fråga om skatten på avkastningen, hänsyn

i större eller mindre grad toges till den skattskyldiges rent individuella

förhållanden, så att t. ex. avdrag medgåves för skuldräntor och

en viss skattelindring beviljades smärre inkomsttagare, graderades skattskyldigheten

i samma mån allt mera efter de skattskyldigas, vid jämförelse

dem emellan, större eller mindre förmåga att bära skatten. Eu*

ytterligare gradering i sådan riktning åstadkommes, om skatten på avkastningen,

sedan den blivit i större eller mindre utsträckning utformad

såsom en inkomstbeskattning, kompletterades med eu skatt på personlig

förmögenhet. Graderade man skattskyldigheten inom kommunen efter

en vars läge i här antydda hänseenden, d. v. s. efter hans egendomsbe3ittning

inom kommunen, efter hans avkastning inom kommunen samt

efter hans förmögenhets storlek, hade man, vid behörigt beaktande jämväl

av vissa rent personliga moment, vid skattefördelningen tagit hänsyn

till just de väsentliga faktorer, som syntes ägnade att i förhållande till

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Kungt. Majd» proposition Nr 191.

bin större eller mindre förefintligket i de särskilda fallen verka differentierande

på skattskyldighetens storlek.

Sedan Landeri erinrat, att staten och kommunen icke borde begagna

sig av konkurrerande skatteformer samt att den kommunala

beskattningen borde ordnas fristående från den statliga, framhåller Landén

vidare: De kommunala förhållandena hänvisade i fråga om kommuner
nas

beskattningsrätt omedelbart till ett skattesystem bestående i främsta

rummet av ob)eldskatter, sådana som rena realskatter på de lokala skatteföremålen,

och förvärvssh ätter, ävenledes satta i direkt samband med

själva inkomstkällan. Realskatterna borde lämpligast utgå i förhållande

till värdet å de föremål, som de vore avsedda att beskatta, och strängt

utformas i enlighet med sin karaktär att vara rena objektskatter. Förvärvsskatterna,

som hade till uppgift att träffa avkastningen av de särskilda

inkomstkällorna, kunde däremot och borde måhända också, såsom

sidoordnade till så beskaffade realskatter, med största fördel anordnas

med något beaktande av den skattskyldiges individuella förhållanden.

De erhölle då naturen av subjekt!verade avkastningsskatter (till speciella

inkomstskatter utvecklade skatter på avkastningen av särskilda inkomstkällor)

eller partiella inkomstskatter. Vid fastställande av skattskyldigheten

för all den avkastning eller inkomst, som en skattskyldig hade

inom en kommun, kunde utan kränkande av den partiella inkomstskattens

begrepp avdrag enligt vissa regler medgivas t. ex. för skuldräntor.

Det vore icke heller uteslutet att medgiva skattelindringar och

skattefrihet för mindre inkomster eller att beräkna skatten på en summa

av inkomstbelopp.

Bland de skatteföremål, vilka, enligt vad som vore nämnt, skulle

drabbas av en kommunal objektskatt, inginge givetvis inom kommunen

belägen fast egendom.

Då emellertid fast egendom sålunda gjordes till föremål för eu

särskild objektskatt vid sidan av den kommunala inkomstskatten å

egendomens avkastning, syntes det vara en logisk följd därav, att

även besittningen av annan produktiv egendom likaledes gjordes till

föremål för en särskild objektbeskattning. Eu sådan beskattning av

produktiv egendom komme att verka såsom en skatt på näringsföretag

i förhållande till värdet av deras s. k. fasta realkapital eller det sakliga

anläggningskapitalet. Behovet av en näringsskatt såsom komplement till den

skatt, som utginge i förhållande till företagens fluktuerande årsinkomst

förslag till

s-Jcattt system.

Skatt å fast

egendom.

Skatt å lös

egendom.

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Inkomst
skatt.

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 191.

inom kommunen, kade länge framhållits. 1 detta avseende kunde hänvisas,

bland annat, till uttalanden av sammansatta bevillnings- och lagutskottet

vid 1903 års riksdag. Den form för en sådan näringsbeskattning,

som synts bäst passa för kommunerna, vore skatt på det fasta

realkapitalet. Den hade i förslaget inpassats såsom ett led i den tänkta

egendomsskatten, som skulle i sig innesluta skatten på såväl fast egendom

som ifrågavarande lösa egendom. Egendomsskatten vore anordnad

såsom en ren objektskatt. Den lösa egendom, som drabbades av densamma,

utgjordes i princip icke blott av de sakvärden, som tillhörde en

kommersiell eller industriell anläggning för näringsdrift, utan även av

jordbrukets lösa inventarier, såväl levande som döda. Skatten utginge

i förhållande till egendomens kapitalvärde, som fastställdes genom taxering.

Genom den sålunda föreslagna egendomsskatten hade kommunen

fått tillfälle att beskatta den sakliga besittningen inom kommunen.

Genom de ifrågasatta förvärvsskatterna avsåges däremot att träffa i

första rummet den förvärvsverksamhet, som vore bunden vid de inom

kommunen lokaliserade konkreta inkomstkällorna. Dessa utgjordes av inom

kommunen belägen fast egendom samt av rörelse eller yrke, som där

idkats. Men den partiella inkomstskatt, som förslaget avsåge att föra

fram, vore icke begränsad till nämnda inkomstkällor. Den skulle även

träffa den inkomst av annat slag, som åtnjötes av de skattskyldiga, vilka

hade sitt hemvist inom kommunen. Härigenom vunnes en beskattning

av inkomst av mera personlig natur, vilken syntes nödvändig för åvägabringande

av erforderlig fullständighet i det kommunala beskattningssystemet.

Sådan inkomst kallades för inkomst av annan inkomstkälla.

Under detta begrepp folie alla sådana inkomster, som icke kunde anses

härflyta från en å viss ort lokaliserad inkomstkälla, såsom inkomst av

anställning, av kapital, av diverse uppdrag o. s. v. Enligt allmänt

vedertagen uppfattning skulle sådan inkomst, i motsats till avkastningen

av de å viss ort lokaliserade inkomstkällorna, anses falla under den

kommuns beskattningsrätt, där den skattskyldige hade sitt hemvist

(bostadskommunen), under det att avkastningen av förstnämnda källor

helt eller åtminstone till väsentlig del ansåges fälla under den kommuns

beskattningsrätt, där inkomstkällan funnes (driftskommunen). Denna

allmänna uppfattning syntes vara både praktisk och rättvis, och Landén

hade icke funnit några som helst skäl föreligga, som kunnat föranleda

honom att föreslå en ändring av de på densamma grundade beskattningsbestämmeDer,

som funnit uttryck i bevillningsförordningen.

Genom en skatt på besittningen, kompletterad med en skatt på

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

Kun<jl. Maj.tti proposition Nr 191.

avkastningen av alla inkomstkällor, som folie under kommunens beskattningsrätt,

kunde åstadkommas en icke olämplig skattefördelning,

då man till måttstock för denna toge såväl de skattskyldigas inbördes

förmåga som deras intresse inom kommunen. Den förra synpunkten

bleve dock med endast dessa skatteformer mindre tillgodosedd, än

det även i det kommunala skattesystemet torde vara möjligt att göra.

Genom egendomsskatten beskattades besittningen i proportionellt förhållande

till besittningens värde, utan att skattskyldigheten rönte inverkan

av besittarens ekonomiska läge. Om lian hade större eller mindre

avkastning av sin egendom, om han vore skuldsatt eller skuldfri, vore

utan betydelse för denna skattskyldighet, likasom ingen differentiering

ägde rum mellan den mera och den mindre skuldsatte. Differentiering

i sådant avseende åstadkommes genom den vid den kommunala inkomstbeskattningen

tagna hänsynen till avkastningens storlek och det därvid

medgivna avdraget för skuldräntor. Men vid den föreslagna enhetliga

beskattningen av alla slag av avkastning eller inkomst hade det icke

sörjts för någon åtskillnad i beskattningen av fonderad och icke fonderad

inkomst.

Det syntes vara lämpligt, att hänsynen till den fonderade inkomstens

större skattekraft finge åtminstone i någon mån göra sig

gällande även vid reglerandet av skattefördelningen inom kommunerna.

Detta kunde ske genom att vid sidan av de redan omförmälda

skatterna, egendomsskatten och den kommunala inkomstskatten,

införa en tredje skatt, nämligen på den behållna personliga förmögenheten.

En sådan skatt, som till föremål skulle få ungefär samma förmögenhet,

som utgjorde föremål för statens förmögenhetsskatt, dock

med ett viktigt undantag i fråga om värdet av aktier i inländska aktiebolag

och lotter i solidariska bankbolag, hade enligt förslaget huvudsakligen

till ändamål att inom det kommunala skatteväsendet verka

såsom utjämnande faktor. Skatteprocenten kunde och borde vid sådant

förhållande sättas ganska låg. Med denna skatt skulle fyllas de oundvikliga

luckor, som framträdde i ett skattesystem, bestående av en objektskatt

å besittningen, kompletterad med en till en kommunal inkomstskatt

utvecklad beskattning av avkastningen från särskilda inkomstkällor.

Den, som hade behållen förmögenhet, finge därigenom sig ålagd

en något större del av skattetungan inom kommunen än de skattskyldiga,

vilka saknade sådan förmögenhet. Den andel i skattetungan, som,

om en förmögenhetsskatt icke infördes, skulle falla å dessa senare,

minskades åter i motsvarande grad, därest en sådan skatt finge uttagas.

Förmögen
hetsskatt.

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

J amf örelse

mellan det

nuvarande

och det föreslagna

skattesystemet.

Kung!. Alaj:t.< proposition AV 191.

Ett skattesystem, som i enlighet med förestående bortsett i

detta sammanhang från förmögenhetsskatten — bestode av en skatt

på, bland annat, fast egendom efter dess bruttovärde och en beskattning

av avkastningen av fast egendom och alla andra inkomstkällor genom

partiella inkomstskatter, kunde synas vara blott en ny form för den

nuvarande bevillningen i dess två typer, fastighetsbevillning och inkomstbevillning.

Det funnes dock emellan de två systemen en betydande

skillnad. Fastighetsbevillningen vore en skatt, på en gång beräknad i

förhållande till egendomens förmögenhetsvärde och avsedd att vara en

skatt på avkastningen av samma egendom och så till vida en ersättning

för den å andra inkomstkällor vilande inkomstbevillningen. Den föreslagna

fastighetsskatten vore däremot endast eu objektiv förmögenhetsskatt

å besittningen av fast egendom, medan avkastningen av samma

egendom i likhet med avkastningen av alla andra inkomstkällor skulle

träffas av sin speciella inkomstskatt. Gränsen mellan fastighetsskatten

och den kommunala inkomstskatten bleve vida mera bestämd och upprätthölles

strängare än den gräns, som uppdragits mellan fastighetsbevillningen

och inkomstbevillningen. Vidare vore det klart, att genom

införande'' av en beskattning av inkomsten från fast egendom möjlighet

funnes att likformigt beskatta sådan inkomst till sitt verkliga belopp i varje

särskilt fall. Inkomstbevillningen vore en skatt på avkastningen av alla

inkomstkällor med undantag av fäst egendom och toge i sin vidare utformning

endast i obetydlig grad hänsyn till den skattskyldiges personliga

förhållanden. De föreslagna förvärvsskatterna åter träffade alla den skattskyldiges

inkomstkällor inom kommunen och rönte till sin storlek påverkan

av den skattskyldiges personliga ekonomiska ställning. Förvärvsskatterna

bibehölle visserligen sa till vida sin objektiva karaktär,

att det vore avkastningen av varje självständig inkomstkälla, som i

första hand vore skattef öremålet. Men avkastningen av varje inkomstkälla

renodlades till sitt nettobelopp genom avdrag av kostnaderna för

avkastningens förvärvande och bibehållande, driftkostnaderna. Da denna

skatt på avkastningen av viss inkomstkälla vore avsedd att komplettera

en ren objektskatt på inkomstkällan efter dess bruttovärde, borde densamma

vidare för att fullt tjäna sitt ändamål att utjämna objektskattens

från personbeskattningens sjmpunkt ojämna verkningar i största möjliga

mån taga hänsyn till rent personliga omständigheter. I förslaget hade

skatten därför anordnats såsom en subjektiverad avkastningsskatt. De

utgifter, för vilka avdrag i denna ordning medgivits, vore skuldräntor

i viss utsträckning samt, i mantalsskrivningskommunen, periodiska understöd

av visst slag. För åstadkommande av viss differentiering i skatt
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj;tn proposition Nr 191.

skyldighoten med hänsyn till inkomstens storlek hade skatten anordnats

efter en degressiv skala, som i verkligheten ledde till en alltjämt fortgående

progression av skatten. Skattskyldiga inom en viss inkomstgräns

hade vidare tillerkänts skattelindringar i förhållande till antalet

på grund av försörjningsplikt underhållna barn ävensom på grund av

särskilda ömmande omständigheter. Beträffande skattelindringen för

barn hade densamma utsträckts att under viss förutsättning gälla även

i fråga om barn över 15 år, om de nämligen på den skattskyldiges

bekostnad erhölle fortsatt utbildning vid undervisningsanstalt. Under

viss förutsättning kunde skatten nedsättas för äkta makar, då hustrun

hade taxerad inkomst av arbete. Alla här omförmälda skattelindringar

finge åtnjutas endast av de skattskyldiga fysiska personer, som vore

eller borde vara mantalsskrivna inom kommuner».

Beträffande de repartitionsgrunder, efter vilka berörda skattekällor

skulle deltaga i de kommunala utgifternas täckande, så har Landén — för

att finna ett enhetligt tal för de olika beskattningsföremålens uppskattningsvärden

och sålunda få en grundval för den kommunala utdebiteringen

— i förslaget för varje skatteart fastställt ett »skattens grundbelopp».

Grundbeloppet har beräknats för egendomsskatten till 0.04 procent

av egendomens taxeringsvärde, för inkomstskatten i princip till 1 procent

av den skattskyldiges beskattningsbara inkomst och för förmögenhetsskatten

till 50 öre för varje fullt 1,000-tal kronor av den taxerade förmögenheten.

Grundbeloppens summa inom kommunen är kommunens

skattekapital, pa vilket skattebehovet skall fördelas efter likformiga

grunder; dock att förmögenhetsskatten ej må överstiga 100 procent av

sitt grundbelopp.

Angående anledningen till begränsningen av förmögenhetsskatten

anför Landén i huvudsak följande:

Det sk lille vara ett förkastligt och icke heller behövligt ingrepp

i statens möjlighet att förfoga över den för dess eget behov skapade

förmögenhetsskatten, om kommunerna tillätes att taga skatt på förmögenhet

i anspråk intill den gräns, som deras skattebehov skulle uppställa.

Införandet av en kommunal förmögenhetsskatt hade föreslagits huvudsakligen

i syfte att även inom det kommunala skatteväsendet åstadkomma

en utjämning av skattebördan, i förhållande till de särskilda

skattskyldigas förmögenhetsförhållanden. En dylik utjämning, ej utan

betydelse, vunnes även vid en ringa kommunal belastning av°den taxerade

förmögenheten. Att gå alltför långt vid denna belastning skulle

på ett obehörigt sätt inkräkta på statens möjlighet att själv utnyttja

•iep arti tion

.‘grunder.

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

förmögenhetsskatten. Det torde även böra ihågkomma^, att en obegränsad

rätt för kommunerna att beskatta förmögenheten i stort sett skulle

gagna huvudsakligen de större och redan förut minst skattetyngda

kommunerna, sålunda ökande ojämnheten i skattebördan emellan dessa

kommuner och de mest skattetyngda.

C. Principuttalanden i yttrandena över Eiserman von Wolckers och

Landéns förslag.

Uti de över Eiserman—von Wolckers och Landens betänkande!!

infordrade utlåtandena uttalas allmänt den uppfattning, att vårt kommunalskattesystem

behöver reformeras. Vad man därvid anfört i fråg-a

om bristerna i det nuvarande systemet torde jag kunna förbigå,

enär inga nya synpunkter framhållits utöver av de kommunalskattesakkunniga

lämnade, av mig tidigare återgivna redogörelser i ämnet. Vad

angår de riktlinjer, som böra följas vid en kommunalskattereform, så

förordas i en dei yttranden Eiserman— von Wolckers förslag, i andra

Landéns, i såväl ena som andra fallet med större eller mindre modifikationer.

I några utlåtanden göres åter gällande den mening, att intetdera

förslaget, åtminstone icke utan genomgripande omarbetningar, kan läggas

till grund för skattereformen. 1 övrigt framhålles, å ena sidan, fördelen

av ett »mångsidigt» skattesystem, som bättre och fullständigare fördelar

skattebördan å de olika beskattningsföremålen än en enda skatteform,

samt, å andra sidan, den synnerliga vikten av att skattesystemet ej blir

alltför invecklat eller alltför svårtillämpligt.

Med hänsyn till utlåtandenas skiftande innehåll lärer det knappast

låta sig göra att lämna en fullt tydlig framställning av de olika meningarna

annat än genom en kortfattad redogörelse för de principiella

uttalandena i vart särskilt yttrande för sig. För att emellertid denna

redogörelse ej skall bliva alltför omfattande, torde det tillåtas mig att

i fråga om de principiella anmärkningarna begränsa mig till vissa

grupper av uttalanden, vilka på grund av vederbörandes speciella sakkunskap

eller erfarenhet måste tillmätas särskild betydelse.

Det torde ligga i sakens natur, att i fråga om de allmänna principerna

för en kommunalskattereform de av kammarrätten och länsstyrelserna

avgivna utlåtandena äro av största intresse. Givet är också,

att med hänsyn till den erfarenhet i kommunala angelägenheter, som så

ofta är att finna hos ledamöter av rikets landsting, särskilt avseende

måste fästas å uttalanden av dessa korporationer. Det är att be
-

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Kung!. Maj:ta proposition Nr 191.

klaga, att ärendets stora omfattning föranlett, att landstingen i allmänhet

icke medhunnit att ingå på någon granskning av de föreliggande

förslagen. De sammanslutningar, som i främsta rummet representera

de yrkesgrupper, vilka skulle mest kännbart beröras av en omläggning

utav kommunalbeskattningen i enlighet med de sakkunnigas

förslag, torde vara hushållningssällskapen och handelskamrarna i riket.

Särskilt avseende torde även böra fästas vid svenska stadsförbundets

uttalande i frågan.

Givetvis förekomma i åtskilliga andra utlåtanden beaktansvärda

yttranden rörande skattereformen i allmänhet, men då i stort sett inga

nya synpunkter framföras, som ej kommit till uttryck i länsstyrelsernas,

landstingens, hushållningssällskapens, liandelskamrarnas, svenska stadsförbundets

och kammarrättens utlåtanden, lärer jag kunna begränsa min

redogörelse till nämnda utlåtanden. Vid återgivandet av desamma torde

motiveringar, som endast innebära ett upprepande av de i andra utlåtanden

framburna synpunkter, kunna uteslutas; i de fall, där sammanhanget

synes bliva lidande på ett dylikt uteslutande, lärer dock vara bättre att,

även med fara för upprepningar, mera fullständigt återgiva vederbörandes

uttalanden.

Slutligen torde böra erinras, att gränsen mellan vad som anses vara

principiella uttalanden och vad som är att hänföra till viktigare detaljanmärkningar

alltid är flytande. Vid min redogörelse kommer jag för

det närvarande att begränsa mig till uttalanden rörande de frågor, som

måste anses konstitutiva för själva skattesystemet, varemot spörsmål —

huru viktiga de än må vara — som ej äro av den art, att de påkalla

en lösning, innan principerna för skatteomläggningen kunna fastställas,

torde böra behandlas i ett senare sammanhang.

Överståtliållarämbetet: Ämbetet funne föga att erinra mot den föreslagna

fastighetsskatten, kombinerad med en jord värdeste gringsskatt och

en skatt å inkomst av fastighet, då därigenom den nuvarande fastighetsskatten

befriades från sin karaktär av ett slags inkomstskatt samt

de olägenheter, som i övrigt vidlådde den gällande kommunala fastighetsbeskattningen,

syntes avhjälpta. Vad den av Eiserman och von Wolcker

föreslagna avkastningsskatten beträffade, så vore densamma mindre lyckligt

utformad. Att belägga inkomst av tjänst med »avkastningsskatt»

syntes icke blott strida mot språkbruket utan även mot principen, att

näringsidkaren på grund av sin större intressegemenskap med kommunen

borde i vidsträcktare grad än löntagaren bidraga till dess utgifter.

Ej heller torde det vara riktigt att, samtidigt som avkastningsskatt av

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.) 24

Övtrstålhållar

ämbetet.

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

fastighetsägare och näringsidkare erlades utan avdrag för ränta å upplånat

kapital, belägga inkomst av kapital med avkastningsskatt. Härigenom

uppstode nämligen en dubbelbeskattning av det i fastighet och

rörelse insatta kapitalet. Med beaktande av intressesynpunkten och

önskvärdheten av minsta möjliga konkurrens med staten i fråga om

inkomstbeskattningen syntes det riktigaste hava varit att föreslå införandet

av eu kommunal näringsskatt. Ehuru givetvis en del svårigheter

skulle möta vid utformandet av eu sådan, syntes de dock ej vara så

stora, att de ej skulle kunna övervinnas. Vidare skulle möjligen kunna

ifrågasättas en avkastningsskatt av den art, som Eiserman och von Wolcker

föreslagit, men med de skattepliktiga förvärvskällorna begränsade till

jordbruksfastighet, annan fastighet samt rörelse eller yrke. Den omständigheten

att därvid näringsidkarens men icke löntagarens arbetsinkomst

bleve belagd med avkastningsskatt syntes, med hänsyn till den förres

större intressegemenskap med kommunen, icke innebära någon orättvisa.

Däremot torde för vinnande av materiell rättvisa i beskattningen eu

sålunda begränsad avkastningsskatt böra medföra, att den kommunala

inkomstskatten erhölle större betydelse i systemet än Eiserman och von

Wolcker tänkt sig. Med införandet av en närings- eller avkastningsskatt

borde, såsom de föreslagit, den kommunala inkomstskatten utgå

endast i skattskyldigs bostadskommun. Att emellertid fritaga juridiska

personer från erläggandet av sådan skatt mnebure en betänklig avvikelse

från principen om näringsföretagens större intressegemenskap

med kommunen. Det härför anförda skälet att vad juridiska personer

förvärvade utgjorde avkastning eller nettovinst men ej inkomst torde

hava övervägande teoretisk innebörd. Lika väl som de erlade inkomstskatt

till staten, syntes de böra gorå det till kommunen. Visserligen

undvekes genom Eiserman—von Wolekers förslag dubbelbeskattning av

den del utav bolagets inkomst, som utdelades till aktieägarna, men å

andra sidan bleve de reserverade medlen lägre beskattade än löneinkomsten

och inkomsten av enskild näringsidkares rörelse. Att den

kommunala inkomstskatten gjorts progressiv, innebure möjligen en avvikelse

från intresseprincipen, enär skattskyldigs intressegemenskap med

kommunen knappast växte ens proportionellt med inkomsten, men torde

dock en sådan åtgärd vara befogad ur billighetssynpunkt. Om en kommunal

förmögenhetsskatt å skattskyldigs hela förmögenhet över huvud

taget vore befogad, funnes dock knappast anledning att göra den progressiv,

utan torde densamma då böra anordnas i enlighet med Landéns

förslag såsom en fristående förmögenhetsskatt, som erlades med ett

fixerat belopp av såväl fysiska som juridiska personer, men med den

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Ktmyl. Maj:In proposition Nr 191.

begränsning, att, för undvikande av dubbelbeskattning av aktiebolags

tillgångar, i förmögenhet icke inräknades värdet av aktier i inländska

aktiebolag.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Länsstyrelsen delade de i försla
gen

uttalade synpunkterna, att vid kommunalbeskattning den så kallade

intresseprincipen borde få ett avgörande inflytande. Det vore uppenbart,

att exempelvis eu fastighet, som vore bunden till kommunen och

hade fortbestående gagn av därinom befintliga anläggningar, eller ett

näringsföretag, som kanske orsakade kommunen dryga utgifter av olika

slag, borde kraftigare deltaga i täckandet av kommunens utgifter än

exempelvis eu löntagare, som till äventyrs blott kortare tid vore bosatt

där och väl i regel icke föranledde några särskilt betungande kommunala

utgifter. Av dylika beskattningsfö remål borde det därför vara

fullt befogat att kräva en starkare bidragsskyldighet till det kommunala

skattebehovets täckande än av andra, vilkas bidragsplikt borde

kunna i motsvarande mån eftergivas.

Mot Eiserman—von Wolckers förslag hade erinrats, att avkastningen

av vissa förvärvskällor, bland dessa tjänst, underkastats såväl avkastnings-

som inkomst- och förmögenhetsskatt och att det således uppstode

dubbelbeskattning av dessa slag av avkastning. Visserligen mildrades

detta därigenom, att vid inkomst- och förmögenhetsskatten avdrag medgåves

för utskvlder, skuldräntor m. in., ävensom att vid den senare

skatten tillkomme avkastning från andra inkomstkällor såsom utdelning

av aktier och banklotter, men länsstyrelsen kunde dock ej finna annat

än att avkastningen från de förvärvskällor, som inginge i dessa bägge

skatteformer, inginge i repartitionen på ett sätt, som vore ägnat att i

viss mån motverka den skattelindring, man avsett att vinna för vissa

förvärvskällor i förhållande till de andra.

Med hänsyn till att utredning rörande de båda förslagens verkningar

vid tillämpning i praktiken icke förelåge, tilltrodde sig länsstyrelsen

icke något exakt omdöme om företräde för nåjjotdera förslaget.

Länsstyrelsen funne sig emellertid kunna uttala, att båda förslagen innebure

avsevärda förbättringar i förhållande till det hittillsvarande skattesystemet.

Skulle länsstyrelsen yttra sig till förmån för någotdera förslaget,

syntes Landéns förslag, som mera anslöte sig till gällande lagstiftning

och förefölle att till sina verkningar bliva fullt så effektivt

som Eiserman—von Wolckers, dels bättre tillgodose kravet på rättvis

överflyttning av behörig del av skattetungan från de svagare till de

lAins
styrelsema.

Länsstyrelsen

i

Stockholms

län.

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj ds proposition Nr 191.

mera bärkraftiga beskattningsföremålen och dels genom sin enklare konstruktion

bliva avsevärt lättare att tillämpa.

Läns- Länsstyrelsen i Uppsala län: I båda förslagen torde man genom

styrelsen i införande av en mångfald skatter hava åsyftat dels att tillgodose den

Uppsa i ^ ^ intresseprincipen, dels att undvika konkurrens med statsbeskattningen.

Sistnämnda konkurrens kunde emellertid icke anses förebyggd

utan allenast maskerad. Ju större mångfalden av kommunala skatter

vore, på desto flera punkter måste man befara konkurrens med statsbeskattningen,

om man nämligen med sådan konkurrens åsyftade, att

belastningen av vissa skatteobjekt skulle bliva alltför tung. Vad anginge

intressesynpunkten vore först och främst att märka, att gränsen

mellan kommunala och statliga uppgifter vore och måste vara svävande

samt i viss mån godtycklig. Vidare kunde det på grund av de växlande

förhållandena icke ens närmelsevis genomföras att avpassa skattetrycket

på särskilda kategorier av skattskyldiga efter deras intresse i

särskilda slag av kommunala utgifter, så framt man ej ville inlåta sig

på särskild uttaxering för täckande av olika slags kostnader. Ej heller

satsen, att vissa skattskyldiga, såsom mera varaktigt intresserade a\

kommunens angelägenheter, borde hårdare beskattas, kunde i sin helhet

upprätthållas. Eu fastighetsägares kommunala intresse vore till följd

av försaljningsmöjlighet icke permanent. Å andra sidan Ange man ej

förbise det gemensamma kommunala intresse, som i avseende särskilt å

skolväsen, sjukvård och fattigvård sammanbunde en arbetarbefolkning,

även om individerna växlade. I den mån man ej kunde och ville åstadkomma

en verklig och direkt intressebeskattning genom särskilda avgifter

för vissa ändamål, så borde alltså även för kommunalskatten

skatteförmågan vara den huvudsakliga normen.

Läns- Länsstyrelsen i Södermanlands lån: Länsstyrelsen hade funnit Eiser
Södcrman''

man—von Wolckers förslag med sin grundliga motivering bäst ägnad

att läggas till grund för eu blivande lagstiftning i ämnet. Härmed

ville länsstyrelsen dock icke hava sagt, att det lyckats förslaget att fullt

följdriktigt på alla punkter vidhålla den efter länsstyrelsens mening

riktiga grundsats, från vilken förslaget i huvudsak syntes utgå, nämligen

skatt efter intresse.

O

Lans- Länsstyrelsen i Östergötlands län: De båda framlagda förslagen

^tergöt-1 syntes båda innefatta goda uppslag till eu lösning av frågan, men det

(ands lan.

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

Kunyl. Maj:tx proposition Nr 191.

vore synnerligen vanskligt att säga, vilketdera förslaget bäst lämpade

sig för det praktiska livet. Det kunde väl synas, som om Landbns

förslag, vilket sökte bygga vidare på gällande bestämmelsers grund,

skulle med hänsyn till den följdriktiga utvecklingen vara att föredraga,

men det måste å andra sidan med styrka framhållas, att mycket talade

för att hava likartade bestämmelser gällande för stats- och kommunalbeskattningen.

Med hänsyn härtill syntes det länsstyrelsen, som om man,

innan en ingående praktisk prövning av förslagen ägt rum, måste giva

företräde åt Eiserman—von Wolckers förslag.

Länsstyrelsen i Jönköpings län funne Eiserman—von Wolckers i

förslag i allmänhet vara att föredraga. Särskilt syntes Landens förslag Jönköpings

om skatt å lös egendom icke kunna tillstyrkas. ,an
Länsstyrelsen

i Kronobergs län: Länsstyrelsen anslöte sig till den <t^\sén i

i bägge förslagen uttalade meningen, att kommunalskattereformen i Kronobergs

främsta rummet borde byggas på principen »skatt efter intresse», men ,änatt

vid reformen även borde i viss mån tillämpas principen »skatt efter

förmåga». Därvid torde måhända mera än som skett böra beaktas den

senare beskattningsprincipens större lämplighet att tjäna direkta skattebehov

för statliga ändamål, så att ofördelaktig konkurrens mellan stat

och kommun i fråga om upptagande av skattebidrag efter denna princip

måtte föranledas i minsta möjliga mån. Emellertid biträdde länsstyrelsen

förslagen därutinnan, att till förekommande av olämplig hårdhet i

beskattningen visst utrymme borde i den nya lagstiftningen beredas

för en supplerande skatt efter personlig förmåga. Beträffande frågan

huruvida ränta å gäld skulle få avräknas vid beskattning av, bland

annat, skattskyldigs inkomst av fastighet, ansåge länsstyrelsen företräde

böra givas åt Eiserman—von Wolckers förslag, vilket icke medgåve dylikt

avdrag.

Länsstyrelsen i Kalmar län: Länsstyrelsen funne intetdera av de sty^^n .

båda förslagen vara av beskaffenhet att böra utan vidare antagas i före- Kalmar isn

liggande skick, ehuru länsstyrelsen hölle före, att Eiserman—von Wolckers

förslag hellre än Landéns borde läggas till grund för blivande lagstiftning

i ämnet. I likhet med »kommitterade» vore länsstyrelsen av

den meningen, att den kommunala skattskyldigheten borde grundas på

intresseprincipen och skatten läggas på alla persongrupper inom kommunen,

men det syntes länsstyrelsen, som om det icke i allo lyckats

förslagsställarna att fullfölja denna grundsats. I stället föresloges an
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Länsstyrelsen

i

Gott] an d«

län.

Länsstyrelsen

i

Blekinge lfin.

ISO Kung!.. Majte proposition Nr 191.

vändning såväl av berörda princip som ock principen »skatt efter förmåga»

vid sidan av varandra, varigenom en del orättvisor och olägenheter

måste uppkomma i tillämpningen.

Vad de olika skatteformerna anginge, så hade länsstyrelsen inga

principiella anmärkningar att framställa mot fastighetsskatten, vilken

syntes väl avvägd och anordnad. Beträffande den föreslagna nya avkastningsskatten,

så syntes bestämmelserna rörande avkastningens uppskattning

alltför invecklade och svårtillämpliga, vartill komme, att denna

skatteform säkerligen skulle bidraga till att mer än skäligt öka bördorna

för den jordbrukande klassen. Mot den ifrågasatta kommunala inkomstoch

förmögenhetsskatten mötte en del betänkligheter. Denna skatt kunde

ej anses såsom en fristående kommunalskatt, då densamma begagnat sig

av den skattekälla, som dittills uteslutande reserverats för statens behov.

Länsstyrelsen ansåge det vara förmånligt, om ytterligare skatteformer

kunde utfinnas, så att en önskvärd smidighet i skattesystemet kunde

ernås. Emellertid torde »kommitterades» förslag mycket väl kunna

bilda eu god grundval och utgångspunkt för ett nytt förslag, varför

länsstyrelsen hemställde, att en omarbetning av ifrågavarande förslag

måtte åvägabringas.

Länsstyrelsen i Gottlands län: Vid den förestående omläggningen

av den kommunala beskattningen syntes det vara önskvärt ej blott att

bibehålla de bestämmelser från gällande skattelagar, som visat sig motsvara

tidens behov, utan ock att i görligaste mån vinna anknytning till

lagstiftningen om den statliga beskattningen. Dessa synpunkter funne

länsstyrelsen vara mera beaktade i Landéns än i Eiserman—von Wolckers

förslag. Det måste anses vara ett önskemål, att i främsta rummet

andra skatteformer komme i betraktande för täckandet av det kommunala

skattebehovet än de, som redan tagits i anspråk för statsändamål.

Båda förslagen vore också utarbetade i överensstämmelse med denna

grundsats. Ej heller hade länsstyrelsen något att erinra däremot, att

man vid skatteobjektens uppsökande utgått från att för det kommunala

skattebehovets tillgodoseende tillämpa principen skatt efter intresse och

endast som utjämnande skatteformer taga i anspråk sådana skatter, som

härledde sig från personlig skatteförmåga. Länsstyrelsen ansåge sig

böra på de av Landén anförda grunderna förorda det av honom föreslagna

skattesystemet.

Länsstyrelsen i Blekinge län erinrar, att intresseprincipen bör i fråga

om den kommunala beskattningen tillerkännas ett större berättigande,

s. 191 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:t* proposition Nr 191. 191

än för närvarande sker, samt framhåller vidare, bland annat: f3åda

förslagen, som enligt länsstyrelsens åsikt iigdo betydliga företräden

framför gällande bestämmelser om den kommunala beskattningen, torde

nog i stort sett uppfylla de betingelser, vilka rådande förhållanden och

de direktiv, som lämnats i riksdagsskrivelser och vederbörande departementschefs

vid flera tillfällen gjorda uttalanden, finge anses kräva av

den länge ifrågasatta nya kommunalskattelagstiftningen, och torde i

olika delar ömsevis äga företräden framför varandra. Länsstyrelsen

ansåge sig dock böra uttala den meningen, att Eiserman—von Wolckers

förslag bättre tillgodosåge en tidsenlig kommunal beskattning. Visserligen

förefölle Landéns förslag mera enkelt och vore särdeles kortfattat,

men det saknade å sin sida nödig smidighet och träffade ej skattekraften

i den omfattning eller från så olika sidor, som sjmtes länsstyrelsen

önskvärt, varjämte erfarenheten från det hittillsvarande taxeringsbestyret

torde ådagalägga, att noggranna bestämmelser och föreskrifter vore

synnerligen behövliga för de lägre taxeringsmyndigheterna, om ett gott

och likartat taxeringsresultat skulle vinnas, ty eljest bleve åtminstone i

taxeringsnämnderna själva grundprinciperna ofta förbisedda eller oriktigt

tillämpade och funnes framförallt i de större länen ingen möjlighet

att verkställa behövlig detaljgranskning vid förarbetena till prövningsnämnden.

Upptoges, såsom i Eiserman—von Wolckers förslag skett,

noggranna detalj föreskrifter i eldighet med stadgad rättspraxis för de

olika inkomstkällorna eller taxeringsavdelningarna, bleve det lättare för

mindre skolade taxeringsman att iakttaga föreskrifterna.

Vad de olika skatteformerna anginge, så vore en särskild skatt å

den fasta egendomen fullt berättigad; skulle liksom beträffande inkomstoch

förmögenhetsskatten endast den behållna avkomsten eller avkastningen

av fastigheten utgöra föremål för beskattningen, bleve, synnerligast

å landsbygden, skattekällorna av så växlande och osäker natur,

att skattebehoven i kanske många fall icke kunde fyllas, och med säkerhet

skulle en jämn och rättvis beskattning icke vinnas. Beträffande

åter den av Eiserman och von Wolcker föreslagna avkastningsskatten, så

medgåves enligt deras förslag ej ränteavdrag, varemot dylikt avdrag

Ange ske i fråga om den av Landén föreslagna kommunala inkomstskatten.

Det kunde visserligen synas, att förvägrande av sådant avdrag

alltför uppenbart strede mot principen om skatt efter förmåga, men å

andra sidan vore det väl obestridligt en orättvisa mot en kommun, att,

om en därstädes befintlig industriell anläggning, som en längre tid varit

en givande skattekälla, överginge till en ny ägare utan rörelsekapital,

denna skattekälla skulle till stor del försvinna, under det att kommu
-

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Länsstyrelsen

i

Kristianstads

län.

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 191.

nens utgifter till fattigvård och andra omkostnader för ifrågavarande

industriella verk fortfarande utginge med samma eller, synnerligast beträffande

fattigvård, kanske till högre belopp. I ännu högre grad torde

allmänna rättsmedvetandet reagera däremot, att en löntagare, som årligen

uppbure betydliga inkomster men genom överdådigt levnadssätt

och dylikt förslösade desamma och råkade i allt större skuldsättning,

skulle i mån av skuldsättningen få sitt skattebidrag till kommunen mer

och mer minskat. Härtill komme, att enligt Eiserman—von Wolckers

förslag genom den ifrågasatta skatten för inkomst och förmögenhet

häusynen till den subjektiva skattebärkraften komme till sin fulla rätt,

och slutresultatet bleve härigenom en medelväg, som syntes länsstyrelsen

mycket väl funnen och särdeles lämplig.

Den kommunala inkomst- och förmögenhetsskatten, som skulle utgå

efter progressiv grund och efter en skala, som länsstyrelsen funne mycket

tilltalande, vore ifrågasatt att anlitas, antingen sedan fastighets- och

avkastningsskatten blivit till viss grad ensamt anlitad, förslagsvis 5

kronor per skattekrona, eller också jämsides med nämnda skatter, så

att samtidigt med en skattekrona av fastighets- och avkastningsskatterna

skulle uttaxeras exempelvis 20 procent av maximiskattesatsen i kommunal

inkomst- och förmögenhetsskatt. Då den utjämning efter skatteförmåga,

som den kommunala inkomst- och förmögenhetsskatten vore

avsedd att åstadkomma, givetvis borde ske i alla kommuner, oavsett

uttaxeringens storlek per skattekrona, måste länsstyrelsen för sin del

på det kraftigaste framhålla, att endast under den senare förutsättningen,

eller att de olika beskattningsformerna samtidigt användes, länsstyrelsen

kunde skänka sitt gillande åt Eiserman—von Wolckers förslag. Skulle

icke en dylik samtidig repartition ske, utgjorde detta förslag snarare en

försämring än förbättring av nu gällande bestämmelser om kommunal

beskattning, frånsett de fördelar i rent tekniskt beskattningshänseende,

som förslaget otvivelaktigt under alla förhållanden innebure.

Länsstyrelsen i Kristianstads län: Båda förslagen syntes innefatta

avsevärda förbättringar i det nu rådande skattesystemet. Vid jämförelse

mellan förslagen inbördes syntes Eiserman—von Wolckers förslagböra

givas företräde, bland annat på grund av dess större mångsidighet,

varigenom otvivelaktigt medfördes en riktigare fördelning av skattetrycket.

Härtill komme, att Eiserman—von Wolckers förslag genom sin

avkastningsskatt bättre tillgodosåge principen skatt efter intresse än

Landéns förslag, samt att, beträffande den av Landén ifrågasatta egendomsskatten

i vad densamma avsåge lösegendom, det ej kunde anses

opaginerad Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

tillfredsställande, att improduktiv lös egendom skulle befrias från skatt.

Därjämte torde även kunna sägas, att Eiserman—von Wolckers förslag,

om det ock ej kunde anses vara fullt genomfört med hänsyn till synpunkten

av beskattning efter intresseprincipen, likväl i högre grad än

Landéns förslag tiilgodosåge denna princip genom avkastningsskatten.

Beträffande de olika skattearterna i Eiserman—von Wolckers förslag, så

funne länsstyrelsen det vara uppenbart, att beskattning av den verkliga

avkastningen vid sidan av fastighetsskatten måste från alla synpunkter

anses rättvis och riktig samt innebära en högst betydelsefull förbättring

av rådande förhållanden.

Såsom allmänt omdöme om Eiserman—von Wolckers förslag ville

länsstyrelsen uttala den uppfattningen, att de båda principerna skatt

efter förmåga och skatt efter intresse blivit i huvudsak väl avvägda i

förhållande till varandra. Dock hade intresseprincipen ej kunnat i alla

avseenden följdriktigt genomföras. Det torde nämligen ej kunna anses

överensstämmande med nämnda princip, att avkastning av näringsverksamhet

ej beskattades högre än vanlig arbetsinkomst. Detta hade ej

heller förbisetts av Eiserman och von Wolcker, som dock av skattetekniska

svårigheter måst övergiva ett förslag om näringsskatt.

Då den kommunala beskattningen syntes kunna med fördel anordnas

i enlighet med de allmänna grunder, som av Eiserman och von

Wolcker angivits, tillstyrktes deras förslag (med vissa av länsstyrelsen

angivna ändringar).

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Länsstyrelsen hade vid granskningav

förslagen fått den uppfattningen, att Eiserman—von Wolckers förslag

utmärkte sig för en fastare struktur och ett mera organiskt sammanhang

än det Landénska, vilket det för övrigt i varje fall torde vara

överlägset i rent skattetekniskt hänseende. Länsstyrelsen funne sig vid

sådant förhållande böra i stort sett förorda Eiserman—von Wolckers förslag.

Vad anginge de olika skattearterna i detsamma, så torde det,

beträffande avkastningsskatten, med hänsyn till de principer, varpå densamma

vore byggd, knappast vara något att erinra mot att avdrag för

skuldränta i regel icke finge ske, även om det i fråga om t. ex. en

löntagare, som hade att erlägga ränta å studieskulder, kunde förefalla

obilligt, att han skulle påföras lika hög skatt som den skuldfrie löntagaren

med samma avlöningsförmåner.

Länsstyrelsen i Hallands lön: Då både Eiserman —von Wolckers

och Landéns förslag syntes vara väl genomtänkta och utarbetade, hade

länsstyrelsen ej några anmärkningar att framställa mot desamma.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 158 höft. Nr 191. 25

Länsstyrelsen

i

Malmöhus

län.

Länsstyrelsen

i Hallands

län.

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Länsstyrelsen

i

Göteborgs

och Bohuslän.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Det torde vara obestridligt,

att båda förslagen vid en jämförelse med det gällande skattesystemet

innebure avsevärda fördelar, särskilt därutinnan, att kommunalbeskattningen

skulle erhålla större fasthet, bliva mindre beroende av konjunkturväxlingar,

samt att skattebördan skulle komma att rättvisare fördelas

med hänsyn till de skattskyldigas intresse och skatteförmåga. Att avgöra,

vilketdera av förslagen, som kunde vara mest lämpat att läggas till

grund för en kommunal skattereform, vore emellertid synnerligen vanskligt.

Landén hade uti sitt förslag sökt att, så vitt möjligt vore, ansluta

sig till bestående förhållanden och genom en revision av bevillningsförordningen

med uteslutande av dess brister men bibehållande i huvudsak

av dess principer, uppbygga ett för kommunerna lämpligt skattesystem.

Det kunde ju icke förnekas, att häruti måste anses ligga en

stor styrka och att förslaget därför vid första påseendet förefölle mera

lättfattligt och därigenom mera tilltalande. Å andra sidan borde framhållas,

att — såsom påvisats uti ett av mantalskommissarien i Göteborg

avgivet yttrande, vilket magistraten därstädes åberopade såsom sitt —

förslaget lede brist på följdriktighet, vilket vid eu praktisk tillämpning

av lagförslaget skulle medföra betydande olägenheter. Detsamma vore

alltför litet utarbetat, och några undersökningar angående verkningarna

av en omläggning av den kommunala beskattningen i överensstämmelse

med förslaget hade icke blivit gjorda.

Länsstyrelsen funne för sin del dessa anmärkningar befogade och

ansåge Eiserman—von Wolckers förslag äga företräde framför Landéns

framförallt därutinnan, att det använde sig av ett flertal beskattningsformer,

varigenom en rättvisare fördelning av skattebördan kunde vinnas.

Å andra sidan finge man icke bortse från att Eiserman—von Wolckers

förslag i många avseenden innehölle invecklade och svårtolkade bestämmelser,

som korame att medföra stora svårigheter för allmänheten

och ställa avsevärda krav på de beskattningsnrpndigheter, som skulle

handhava lagtillämpningen. Att närmare bedöma, huru det ena eller

andra förslaget komme att vid tillämpningen i beskattningsarbetet verka,

läte sig med den föreliggande utredningen och då några bestämmelser

icke meddelats angående repartitionsgrunderna mellan förslagens olika

skatteformer icke göra. Det torde emellertid kunna antagas, att eu

avsevärd förskjutning i skattetungan komme att äga rum, så att denna

lättades för gruppen »tjänst och arbete», under det att fast egendom

och rörelse eller yrke komme att proportionsvis vidkännas större bidragsskyldighet

till kommunen än nu vore fallet. En sådan förskjutning av

skattebördan vore emellertid en utveckling i rätt riktning. Såvitt för

s. 195 Kontrollera mot PDF

Kung!,. Maj ds proposition Nr 191. 195

det dåvarande kunde bedömas, syntes det av Eiserman och von Wolcker

föreslagna skattesystemet vara framför det av Landén framlagda ägnat

att utgöra grundval för reformering av kommunalbeskattningen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Både ur teoretisk och praktisk synpunkt

innebure förslagens bestämmelser ett avsevärt framsteg, särskilt

härutinnan att den kommunala beskattningen ställdes mindre beroende

av konjunkturväxlingar samt att skattebördan syntes bliva bättre fördelad

med hänsyn till de skattskyldigas intresse och skatte förmåga.

Ett närmare bedömande, huru det ena eller andra förslaget komme att

verka vid tillämpningen, ställde sig desto mera vanskligt, som tillförlitliga

undersökningar i detta hänseende ännu icke verkställts, och bestämmelser

ej meddelats angående det förhållande, i vilket de särskilda

slagen av skatter skulle bidraga till täckandet av det kommunala behovet.

Det torde emellertid kunna presumeras, att en förskjutning i

skattebördan komme att äga rum till lättnad för gruppen »tjänst och

arbete», under det fast egendom samt rörelse eller yrke finge vidkännas

större bidragsskyldighet än vad nu vore fallet. En sådan anordning

vore eu utveckling i rätt riktning. Vid jämförelse mellan de båda förslagen

syntes Eiserman—von Wolckers äga företräde såsom i flera avseenden

mera fullständigt utbyggt och till följd därav, såvitt för det dåvarande

kunde bedömas, bättre ägnat att utgöra grundval för en reformering av

den kommunala beskattningen.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Båda förslagen syftade med rätta

till en väsentlig skärpning av skattskyldigheten för fast egendom utöver

vad hittills varit densamma ålagd. Beträffande frågan om »den kommunala

inkomstbeskattningen», så syntes vartdera förslaget hava förtjänster,

som med fördel kunde utnyttjas för den förestående reformen.

Det Eiserman—von Wolckerska förslaget verkade i stort sett fylligare,

men medförde å sin sida eu mera invecklad procedur än det

Landénska förslaget. Därtill komme, att det förra förslaget, som drabbade

inkomsttagarna med en dubbel beskattning, nämligen avkastningsskatt

och inkomstskatt, kunde befaras bliva särskilt för löntagare alltför betungande,

och att den utjämning i skattebördans fördelning, som utgjorde

huvudändamålet med reformen, till följd därav ej nöjaktigt uppnåddes.

Farhågan därför måste framstå så mycket större, som vid taxering till

avkastningsskatt avdrag ej skulle få ske för skuldränta, utan den skuldsatte

tjänstemannen och arbetaren fortfarande såsom hittills skulle nödgas

lämna skattebidrag till kommunen i samma omfattning som den skuldfrie

Länsstyrelsen

i

Alvsborgs

län.

Länsstyrelsen

i

Skaraborgs

län.

s. 196 Kontrollera mot PDF

Länsstyrelsen

i

Värmlands

län.

196 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

löntagaren, vilken dock på grund av sin frihet från tyngande skuld hade

en vida starkare ekonomisk ställning än den förre. I betraktande av

dessa omständigheter funne sig länsstyrelsen icke kunna i nu förevarande

hänseende biträda det av Eiserman—von Wolcker framlagda förslaget,

med mindre detta i princip omlades därhän, att löntagaren vid

utgörande av skatt till kommun för inkomst av sitt arbete medgåves

rätt att göra avdrag för skuldräntor, utan ansåge i motsatt fall det vara

lyckligare, om det Landénska förslaget lades till grund för lagstiftning

i ämnet.

.Länsstyrelsen i Värmlands län: Motiven till de nya grunder för

den kommunala beskattningen, som Eiserman—von Wolckers förslag innehölle,

hänförde sig i huvudsak till intressegemenskapen med kommunen

och ett större hänsynstagande till den personliga skatteförmågan. De

härför anförda skälens riktighet kunde enligt länsstyrelsens mening ej

bestridas. Förslagets allmänna riktning mot en starkare belastning av

egendomsbesittning i form av objektbeskattning och därav följande förskjutning

av skattebördan hade visat sig ofrånkomlig för reformens möjliggörande.

Beträffande däremot avkastnings- samt den progressiva inkomst-

och förmögenhetsskatten, så mötte nyheter, som för vanlig uppfattning

verkade främmande och därtill synnerligen komplicerade, särskilt

beträffande tanken att till avkastning hänföra jämväl den rena arbetsinkomsten.

Att i avkastningsbegreppet inrymma exempelvis tjänstemannens

eller kroppsarbetarens löneinkomst bleve desto betänkligare,

som denna avkastning skulle göras till föremål för beskattning i ännu

en ny skatteform under benämning »inkomst». Eu av de mot bevillningsförordningen

mest framträdande anmärkningarna hade just varit,

att den innebure ett oskäligt, tungt beskattande av den lätt kontrollerbara

arbetsinkomsten, medan inkomst av annat slag mera sluppit undan.

Vad särskilt anginge avkastningsskatten, ledde förslaget vidare in

på flera för den äldre uppfattningen främmande grundsatser, bland vilka

avkastningens beräknande utan avdragsrätt för skuldräntor framträdde

som den mest genomgripande. Denna nya princip vore uppenbarligen

av den allra största räckvidd, i främsta rummet för jordbruket och näringsverksamhet

i allmänhet, men även för inkomsten från tjänsteanställning

och annan förvärvsverksamhet. Erinringarna härutinnan innefattade

emellertid icke någon anmärkning mot denna del av förslaget,

vilket tvärtom måste tillerkännas den största grundlighet i motivering

och utarbetande, utan hade länsstyrelsen endast velat giva uttryck åt

det mera allmänna omdömet, att ett skattesystem, som så fullständigt

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Kungl. Maj.i.s proposition AV 191.

avlägsnade sig från gängse föreställningssätt, fått den räckvidd, att länsstyrelsen

icke tilltrodde sig att bedöma dess verkningar i ena eller andra

riktningen.

Länsstyrelsen i Örebro län: Eiserman och von Wolcker hade enligt

länsstyrelsens uppfattning i sitt förslag på ett följdriktigt och i allt väsentligt

lyckligt sätt tillämpat de principer, som borde vara de ledande

vid en reform av vår kommunala skattelagstiftning. Förslaget bröte

i mycket med de grunder, varpå den nu gällande bevillningsförordningen

vore byggd, men med hänsyn till de många och stora brister, som

vidlådde denna författning såsom en kommunal skattelag, vore sådant

både naturligt och nödvändigt. Däremot hade det i den del, där sådant

kunnat ske, i görligaste måtto anpassats efter bestämmelserna i gällande

förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt till staten. Det syntes

därför länsstyrelsen, som om detta förslag skulle i huvudsak väl lämpa

sig att läggas till grund för en ny kommunal skattelag, ehuru länsstyrelsen

ansåge sig i vissa avseenden hava skäl till erinringar emot detsamma.

Landéns förslag torde däremot icke vara fullt lika gott, ehuru

det i åtskilliga detaljer kunde hava företräden. Det överensstämde visserligen

mera med de nu gällande skatteförfattningarna, men följden

därav hade också blivit den, att i detsamma ingått en del äldre bestämmelser,

som synnerligen val hade behövt rensas bort och ersättas med

andra. Ett exempel därpå vore bestämmelsen om beskattningsort i fråga

om rörelse eller yrke, som dreves inom skilda kommuner. Vidare komme

bestämmelsen om rätt till avdrag för skuldränta säkerligen att verka

därhän, att näringarna icke, såsom åsyftat vore, bleve beskattade högre

än den rena arbetsinkomsten, utan i regel snarare tvärtom, enär de

flesta näringsföretag torde arbeta med upplånat kapital, varemot väl

endast en mindre del av de enskilda, som genom arbete beredde sig inkomst,

vore, åtminstone i någon avsevärd mån, skuldsatta.

Länsstyrelsen

i

Orobro län.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Bristerna i vårt nuvarande skatte- Länssystem

vore enligt den allmänna uppfattningen, att skattetiycket inom ^^tman-1

varje kommun ofta vore ojämnt och ej stode i tillbörligt förhållande lands isn.

till den skattskyldiges gagn och intresse, vilket tagit sig uttryck däri,

att dels fastighetsägarna och närings företagen vore för svagt beskattade,

dels löntagarnas inkomster, särskilt de skuldsattas, vore för hårt tyngda

av skatter och dels skatten för inkomst av kapital vore ojämn, i det att

skatt ej utginge för aktieägare tillkommande utdelningar från aktiebolag.

Den anmärkta bristen, att fastigheter vore för svagt beskattade, syntes i

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 199.

allmänhet bliva avhjälpt enligt båda de föreliggande förslagen. Vad

anginge den av Landén föreslagna näringsskatten, så syntes densamma

komma att drabba näringslivet allt för kårt, vadan länsstyrelsen ej ansåge

sig kunna förorda en sådan beskattnings införande i det kommunala

skattesystemet. Beträffande löntagares beskattning, så borde avdrag

för skuldräntor medgivas. Att strängt hålla på intresseprincipen (och

ej medgiva dylika avdrag) skulle leda till, att varje kommunmedlem för

de fördelar, han åtnjöte av kommunens anstalter, skulle betala lika stor

avgift. Länsstyrelsen ansåge, att det Eiserman—von Wolckerska förslaget

borde framför Landéns läggas till grund vid genomförandet av den

kommunala skattereformen.

Läns Länsstyrelsen i Kopparbergs län ansåge sig ej kunna uttala någon

Kopparbergs bestämd uppfattning om vilketdera förslagen som kunde vara att förei«n.

draga såsom bättre ägnat att främja eu tillfredsställande lösning av

kommunalskattefrågan.

Läns- Länsstyrelsen i Gävleborgs län: Båda förslagen hade på bärande

Gävleborgs såsom grundval för don kommunala beskattningen i dess helhet

iftn. ° lagt huvudvikten på principen skatt efter intresse. Då emellertid en

sträng tillämpning av nämnda princip med fog kunde väntas medföra

en olämplig hårdhet i beskattningen, hade båda förslagen kombinerat

och modifierat densamma med en beskattning efter förmåga. En samtidig

tillämpning av de båda principerna skatt efter intresse och skatt efter

förmåga syntes i fråga om den kommunala beskattningen vara riktig

samt ägnad att åstadkomma en jämn och rättvis beskattning. I vad mån

utrymme därvid borde lämnas den ena eller den andra principen kunde

givetvis bliva föremål för mycket olika meningar. Vilketdera förslaget

som i detta avseende träffat det rätta och som i sin helhet kunde anses

äga företräde framför det andra vore emellertid svårt för att ej säga

omöjligt att avgöra utan en omfattande provtaxering. Båda förslagen

syntes emellertid vara ägnade att råda bot för flera av det gällande

skattesystemets stora brister.

Läns- Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Länsstyrelsen funne Eiser
Västernorr-

man—von Wolckers förslag vara väl avvägt och genom sin kombinalamis

län. tion av ett flertal skatteformer, sitt beaktande av intressehänsyn och

sina åtgärder till förekommande av fastighetstaxeringens ojämnheter väl

ägnat att avhjälpa de brister, varmed den kommunala beskattningen

visat sig vara behäftad. Åven syntes de föreslagna bestämmelserna för

s. 199 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition Nr 191. 199

ordnandet av skatteförhållandet de olika kommunerna emellan synnerligen

lämpliga och ägnade för sitt ändamål. Mot Landéns förslag hade

länsstyrelsen endast velat framhålla, att egendom sskatten för lös egendom

syntes länsstyrelsen sakna bärande grund.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Den verkställda utredningen gåve

klarligen vid handen vad som förut varit nog så känt, nämligen att

den största orättvisa rådde därutinnan, att inkomsten av tjänst eller

arbets ans täl In ing nu vore alldeles oskäligt betungad. Det Landénska

förslaget erbjöde förmånen av ett enklare skattesystem, som, formellt

sett, mera anslöte sig till det nuvarande. Vad emellertid anginge den

av honom föreslagna inkomstskatten, så syntes det som om, till följd av

rätten^ till avdrag, oegentligheter och missförhållanden lätt skulle kunna

uppstå. Eiserman von Wolckers förslag syntes i detta hänseende erbjuda

stolle säkerhet för ett rättvist och gott resultat. Genom sina många

skatteformer, som stode vid sidan av varandra, erbjöde det emellertid

rätt så stora vanskligheter i tillämpningen och vore svårt att överblicka

till sina verkningar. Mot den av Landén föreslagna skatten på lös egendom

hade länsstyrelsen stora betänkligheter. Ett införande av dylik skatt

skulle säkerligen mötas med ovilja, helst skatten ej ifrågasattes och ej

heller torde kunna ifrågasättas på all lös egendom. Skatten skulle även

i taxeringsavseende vålla mycket stora svårigheter.

Länsstyrelsen i Västerbottens lån: Länsstyrelsen hade funnit båda

förslagen utgöra högst beaktansvärda inlägg för lösandet av föreliggande

invecklade problem. Eiserman—von M''olckers förslag, som förelåge i

mera utarbetat skick, syntes vara Landéns överlägset i flera avseenden.

Emellertid syntes en omarbetning vara erforderlig i såväl materiellt som

skattetekniskt hänseende. Vissa av de föreslagna objektskatterna syntes

ej hava blivit tillfredsställande avvägda i förhållande till varandra. Vidare

torde, kommunalbeskattningen böra byggas mera strängt på intressepiincipen

och skatten såvitt möjligt läggas å samtliga olika persongrupper

mom kommunen, medan principen »skatt efter förmåga» borde helt

reserveras för tillämpning vid statsbeskattningen. Med ett samtidigt

användande av båda principerna på sätt som skett syntes de höo-re

inkomsttagarna bliva beskattade allt för högt. I skattetekniskt hänseende

torde det vara önskvärt och möjligt att utfinna flera av varandra

oberoende kommunala huvudskatter för vinnande av ytterligare smidighet

i systemet. Slutligen syntes real- och inkomstbeskattningarna böra mera

genomgående än som skett särskiljas och anordnas var för sig efter

Länsstyrelsen

i

Jämtlands

län.

Länsstyrelsen

i

Västerbottens

län.

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Majds proposition Nr 191.

sin art för åstadkommande av nödig jämlikhet i skattebördan och undvikande

av förefintlig fara för materiell dubbelbeskattning.

Läns- Länsstyrelsen i Norrbottens län: Vårt nuvarande kommunala skatte
NoÄtens

system lede brist på mångsidighet. Vidare vore intresseprincipen alltför

län. litet beaktad, i det att fast egendom och näring i jämförelse med andra

b eskattnings fö rem h 1 ålagts en allt för liten bidragsskyldighet med hänsyn

till nämnda beskattningsföremåls starkare intressegemenskap med

kommunen. De föreliggande förslagen syntes komma att fylla de krav

på mångsidighet och enhetlighet, som man borde ställa a. ett modernt

skattesvstem, men torde däremot vara behäftade med eu brist av ganska

betänklig art, nämligen svårtillämplighet. Att ingå på någon detaljgranskning

av de båda förslagen läte sig ej gorå, men länsstyrelsen

ville dock uttala den mening, att Eiserman— von Wolckers förslag i

flera väsentliga avseenden syntes äga företräde framför Landens, som

på flera punkter lede av en viss principlöshet,

Landstingen. . Landstinget i Stockholms län (genom förvaltningsutskottet): Det ville

Landstinget synas som om man med utgångspunkt från såväl det ena som det

i Stockholms an(jra förslaget kunde komma till en tillfredsställande lösning av komlta''

munalskattefrågan. Dock gåve båda förslagen anledning till erinringar.

Det vore sålunda ur intressebeskattningens synpunkt av vikt,, att den

industri, som dreves inom en kommun, finge uppbära eu tillräcklig

andel av den kommunala bördan. Det kunde ej vara riktigt, att inkomst

av industriel^ rörelse ej skulle påläggas högre skatt än inkomst

av tjänst eller därmed jämförlig verksamhet. .Landéns förslag avsåge

visserligen att genom egendomsskatten särskilt beskatta industriella

anläggningar, men då detta förslag i fråga om inkomstskatten medgåve

avdrag för skuldränta, kunde det inträffa, att stora industriella verk

»■inge helt fria från dylik skatt. Det borde därför tagas under övervägande,

om ej ett tillfredsställande resultat kunde vinnas genom eu

kombination av de båda förslagen pa sadant sätt, att fastighetsskatten

utvidgades till eu egendomsskatt, som skulle drabba ej blott fastigheter

utan även fasta anläggningar med ledningar, motorer och maskiner,

som dreves med annan kraft än handkraft, vid industii och jordbruk,

samt avkastningsskatten bibehållas i huvudsaklig överensstämmelse med

Eiserman—von A olckers förslag. 1 sadant fall bolde även föislaget om

progressiv inkomstskatt godkännas för att i tillbörlig grad tillgodose

kravet på skäligt bidrag till de kommunala utgifterna på grund av

s. 201 Kontrollera mot PDF

201

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

skatteförmåga. Däremot syntes betänkligheter möta mot en progressiv

kommunal skatt å förmögenhet.

Landstinget i Gottlands län: Det syntes vara riktigt att i huvudsak

gorå den kommunala skatten till en iutresseskatt, men landstinget hyste

på grund av erfarenheterna beträffande den statliga inkomst- och förmögenhetsskattens

tillämpning vissa betänkligheter mot förslaget om

eu supplementär avkastningsskatt samt inkomst- och förmögenhetsskatt.

För övrigt ansåge landstinget, att bristerna i det gällande kommunala

skattesystemet skulle i väsentlig grad avhjälpas genom eu fastighetstaxering,

som bragte taxeringsvärdena på fastigheterna i närmare överensstämmelse

med de verkliga värdena, varigenom eu så genomgripande

och administrativt ganska svårhanterlig reform av hela kommunalskattesvstemet

skulle bliva överflödig-.

Landstinget i Kristianstads län (genom förvaltning sutskottet): Det

kunde befaras, att de brister, med vilka det nuvarande skattesystemet

vore behäftat, komme att avlösas av ännu mera betänkliga sådana. De

sakkunniga hade, då det gällt att avväga skattetrycket på olika slag av

beskattningsföremål, uppenbarligen sökt att till förmån för den rena

arbetsinkomsten tyngre belasta den fasta egendomen, framförallt jordbruksfastigheten,

och det vore fara värt, att man under dessa strävanden

åstadkommit allt för stark förskjutning, varigenom beskattningen skulle

verka orättvis och tryckande samt, vad landsbygden anginge, förlama

dess utveckling.

I fråga om den av Landén föreslagna egendomsskatten så avsåge

densamma att göra den produktiva lösa egendomen skattepliktig, medan

improduktiv lösegendom bibehölles skattefri eller, med andra ord,

produktionen beskattades, medan lyxen premierades. Vid ett jordbruk

representerade den produktiva lösegendomen i allmänhet betydande

värden, medan den improduktiva vore vida enklare och tarvligare. Inom

vissa andra samhällsklasser vore förhållandet omvänt. En dylik beskattning

skulle på ett mycket kännbart sätt drabba näringen, kanske

främst jordbruket, och syntes därigenom innebära en verklig orättvisa.

Beträffande den av Eiserman och von Wolcker föreslagna avkastningsskatten

syntes det vara obilligt, att vid skattens beräkning avdrag för skuldränta

ej skulle få äga rum. En reform å kommunalbeskattningens område

behövdes, men det syntes som om gällande bevillningsförordning med

av nutida förhållanden och utvecklingen påkallade modifikationer och

tillägg borde i sådant avseende kunna tjäna till underlag. Dock löstes

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 158 höft. (Nr 191). 26

Landstinget

i Gottlands

lim.

Landstinget

i Kristianstads

lön.

s. 202 Kontrollera mot PDF

Landstinget

i Göteborgs

och Bohus

lön.

Landstinget

i Skaraborgs

län.

Landstinget

i Örebro län.

202 Kanyl. Maj.ts proposition Nr 191.

problemet ej endast genom en skadereglering inom kommunerna utan

först i sammanhang med den vida betydelsefullare utjämningen av skattetrycket

mellan de olika kommunerna; och borde därvid principen skatt

efter förmåga, vilken måste anses vara den enda riktiga, helt genomföras.

Landstinget i Göteborgs och Bohus län: Vad anginge Eiserman—

von Wolckers förslag, så syntes den kommunala inkomst- och förmögen-*

hetsskattens uteslutande från begagnande för länskommunernas skattebehov

medföra olägenheter dels härutinnan, att länskommunerna hänvisades

att fylla sitt skattebehov ur endast tvänne skattekällor, nämligen

ur fastighetsskatten och avkastningsskatten, dels härutinnan, att

de i 43 § 2 mom. upptagna förvärvskällor och särskilt all inkomst

av aktier och lotter i solidariska bankbolag icke komme att deltaga i

repartitionen beträffande länskommunernas utgifter, och dels slutligen

härutinnan, att för länskommunernas vidkommande tillräcklig hänsyn

ej tagits till den skattskyldiges skatteförmåga, i det att den av skulder

tyngde såsom regel finge deltaga i repartitionen i samma mån som den

från skuld befriade.

Landéns förslag vore av särskild förtjänst härutinnan, att detsamma

huvudsakligen inriktade sig på revision av bevillningsförordningens

bestämmelser samt att förslaget vore mindre komplicerat och

svårförståeligt än Eiserman—von Wolckers förslag.

Landstinget i Skaraborgs lön (genom förvaltningsutskottet) hade

enahanda uttalanden som landstinget i Göteborgs och Bohus län, med

tillägg dock, att den av Landén föreslagna skatten å lös egendom, som

drabbade den produktiva men icke den improduktiva egendomen, icke

syntes vara vare sig rättvis eller praktisk.

Landstinget i Örebro län (genom särskild kommitté): Vad Eiserman—

von Wolckers förslag anginge, så komme avkastningen från de förvärvskällor,

vilka vore underkastade såväl avkastnings- som inkomstoch

förmögenhetsskatten, att ingå i repartitionen på ett sätt, ägnat

att i viss mån motverka den skattelindring, man avsett att vinna

för vissa förvärvskällor i förhållande till andra. Ej heller torde det

finnas fullgiltiga skäl att ej låta utdelningar å aktier och banklotter

ingå i skatterepartitionen i samma utsträckning som annan inkomst

av kapital. Likaledes syntes skäl knappast föreligga att, på sätt

Landén föreslagit, utesluta värdet av aktier och banklotter från en kommunal

förmögenhetsskatt, varjämte, i fråga om den av Eiserman och von

opaginerad Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj:ts proposition Nr It) t.

Wolcker föreslagna inkomst- och förmögenhetsskatten, ett fritagande för

juridiska personer från densammas utgörande syntes till nackdel för de

inkomsttagare, vilkas skattebörda förslaget avsåge att lätta, lämna eu

onödig fördel för de bärkraftigare. Att falla något exakt omdöme om

vilketdera förslaget, som borde tillerkännas företräde, torde ej utan

närmare utredning om förslagens verkningar låta sig göra. Dock syntes

Landéns förslag, som mera anslöte sig till gällande lagstiftning och

förefölle att till sina verkningar bliva fullt så effektivt som Eiserman—

von Wolckers, dels bättre tillgodose kravel på rättvis överflyttning av

behörig del utav skattetungan från de svagare till de mera bärkraftiga

beskattningsföremålen och dels genom sin enklare konstruktion bliva

avsevärt lättare att tillämpa.

Landstinget i Västmanlands län (genom särskild kommitté): I fråga

om vilketdera förslaget, som borde tillerkännas företräde, så borde

särskilt uppmärksammas, att Landén mera än Eiserman och von Wolcker

sökte uppbygga sitt skattesystem på gällande grund. Ehuruväl båda

förslagen grundade sig å intresseprincipen, syntes vidare Landéns förslag

därvid hava vissa fördelar, då det utvidgat begreppet egendomsskatt

till att omfatta jämväl visst slag av lösegendom. Däremot hade

Eiserman och von Wolcker väl strängt tillämpat intresseprincipen, då i

fråga om den av dem föreslagna avkastningsskatten avdrag för förluster

och skuldränta ej skulle få göras. Landéns förslag torde vidare bliva

lättare att tillämpa.

Landstinget i Jämtlands län (genom förvaltningsutskottet): Eiser
man—von

Wolckers förslag ville på ett ur jordbrukaresynpunkt alltför

komplicerat och ändock otillfredsställande sätt lösa den kommunala

skattefrågan. Ett avgjort företräde borde tillerkännas Landéns förslag,

vilket vore byggt på ett bibehållande av bevillningsförordningens i

mångt och mycket förträffliga principer och endast åsyftat att göra dess

bestämmelser till föremål för erforderlig revision. Vad anginge beskattning

av andra skatteobjekt än jordbruket, så borde Landéns förslag i

stort sett tillerkännas företräde. Synnerligen rättvist förefölle det, att

aktier gjordes till föremål för beskattning. Beskattning av inventarier

och maskinella anordningar borde ske med sådan varsamhet, att ej

anskaffningen av inventarier och maskiner hämmades, framförallt på

jordbrukets område, där maskinell drift numera vore nödvändig.

Landstinget i Norrbottens lön (genom särskild kommitté): Landéns förslag

syntes vara att föredraga ur flera synpunkter, även om det på en hel

Landstinget

i Västmanlands

län.

Landstinget

i Jämtlands

län.

Landstinget

i Norrbottens

län.

s. 204 Kontrollera mot PDF

Hushåll
ningssäll
skapen.

204 Kungl. Maj ds proposition Nr 191.

del punkter ej tillfredsställde de berättigade krav, som borde ställas pa

en modern skattelagstiftning. En fördel, som Landéns förslag erbjöde

framför Eiserman—von Wolckers, läge däri, att det förra förslaget utsträckte

fastighetsskatten till en egendomsskatt, som avsåge även lös

egendom; därigenom vunnes ett rättvisare avvägande av beskattningen

mellan sådana slag av skattebetalare, vars huvudsakliga egendom bestode

av fastighet, och sådana, vars förmögenhet till större delen nedlagts

i lösegendom. Vidare syntes den av Eiserman och von Wolcker

föreslagna avkastningsskatten vara eu icke lämplig skatteform, som

skulle onödigt inveckla skattesystemet utan att därigenom vunnes några

fördelar, som ej skulle kunna ernås genom skatteformernas inskränkande

i enlighet med Landéns förslag, modifierat på lämpligt sätt. Beträffande

det skattefria avdraget, så borde från skatteplikt helt eller i största

möjliga mån fritagas de samhällslager, som befunne sig under existensminimum,

medan däremot genom en effektivt progressiv skatt bördan

borde läggas på dem, som bäst kunde bära densamma.

Då, på sätt förut berörts, enligt Kungl. Maj:ts beslut den 25 maj 1917

yttranden infordrades från vederbörande över de båda korum uualskatteförslagen,

anbefalldes lantbruksstyrelsen att, efter hörande av hushållningssällskapens

förvaltningsutskott, avgiva utlåtande över Eiserman—von Wolckers

förslag i vad detsamma avsåge dels indelningen av fastigheter i jordbruksfastighet

och annan fastighet, dels grunderna för uppskattningen av

värdet av fäst egendom av förra slaget, därunder inbegripet jämväl

bestämmelserna om taxeringsenhet, dels ock uppskattningen av avkastning

utav jordbruksfastighet ävensom att därvid taga i övervägande

Landéns betänkande. Hushållningssällskapens förvaltningsutskott hava

emellertid ganska allmänt i sina yttranden till lantbruksstyrelsen uttalat

sig jämväl angående de allmänna principerna i förslagen.

Såsom en sammanfattning utav de avgivna yttrandena kan sägas,

att man vitsordar det nu gällande beskattningssystemets bristfällighet.

Däremot äro meningarna i övrigt ganska skiftande rörande de närmare

riktlinjerna för en skattereform. 1 vissa utlåtanden har man väl ej

haft något i princip att invända mot en intressebeskattning, men däremot

framhållit, att industrien enligt Eiserman—von Wolckers förslag skulle

bliva allt för gynnad i förhållande till jordbruket eller eljest framställt erinringar

rörande vikten av att detta behandlades med nödig varsamhet.

I andra fall återigen har man ställt sig avvisande mot intressebeskattningen

över huvud och ansett, att beskattningen borde läggas efter

förmåga. I ett mindre antal utlåtanden hava förslagen lämnats utan

O 0

s. 205 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj.l.s proposition Nr 191.

205

principiella erinringar eller en skärpt intressebeskattning direkt tillstyrkts.

Den av Landén föreslagna lösegendomskatten bär i regel mött ganska

starkt motstånd. Vidare bär i åtskilliga yttranden uttalats betänksamhet

gentemot eu progressiv beskattning, som skulle mest trycka det större

jordbruket. Slutligen bär man framhållit den synnerliga vikten av att

den kommunala skattelagstiftningen ej gjordes allt för invecklad.

Det torde tillåtas mig att bär återgiva några uttalanden, vilka

kunna anses utgöra exempel på olika meningsriktningar i de avseenden,

där meningsskiljaktighet varit rådande. Jag vill i detta sammanhang

erinra, att, ehuru jag därvid lör korthetens skull betecknar utlåtandena

som vederbörande hushållningsällskaps, desamma i verkligheten, såsom

nyss nämnts, avgivits av sällskapens förvaltningsutskott.

Hushållningssällskapet i Stockholms län: Mot den av de sakkunniga Hushåiiangivna

grunden för kommunalbeskattningens ordnande, enligt vilken ^‘-Pet''!

det kommunala skattesystemet skulle utgöras av såväl objektskatter som Stockholms

personliga skatter, torde några befogade anmärkningar ur principiell liin''

ståndpunkt icke vara att göra. Emellertid måste vid systemets tillämpning

stor varsamhet iakttagas, så att icke jordbruket överbelastades.

Det nya systemet medförde utan tvivel eu överhängande fara i sådant

avseende, något som tyvärr hittills icke tillräckligt beaktats av jordbrukets

idkare och representanter.

De båda förslagen, sådana de förelåge byggda på förenämnda

grund, syntes innehålla en hel del beaktansvärda uppslag och, särskilt

i skattetekniskt hänseende, utmärkas av ej obetydliga förtjänster. Dock

lede båda förslagen, ej minst Eiserman—von Wolckers, av den brist,

att de vore synnerligen invecklade. Detta måste vid tillämpningen föranleda

stora svårigheter för såväl skattepliktiga som myndigheter. Även

hade författarna, vilka samtliga vore ämbetsmän, i rätt väsentlig grad

saknat förståelse för jordbrukets berättigade krav och i varje fall överskattat

dess räntabilitet. Syftet att lindra skattetrycket för rena arbetsoch

löneinkomster samt öka detsamma för fastighetsägare och näringsidkare

syntes hava fullföljts ensidigt och för långt.

Farhågor för att en skattereform enligt någotdera av de före- Hushållliggande

förslagen skulle bliva för betungande för jordbruket uttalas

vidare av hushållningssällskapen i Kristianstads, Hallands, Skaraborgs, Öre- Kristiaubro

och Kopparbergs län samt Älvsborgs läns södra hushållningssällskap. sta‘1j’äl'',‘>'' ”■

Kalmar läns norra hushållningssällskap: Eu genomgripande reform Kalmar läns

av den kommunala skatteregleringen vore trängande framför allt för de norra hus
°

li&llningstfftll.

skal).

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

raskt växande städerna och stadsliknande samhällen, vilkas kommunala

inkomster icke ansetts motsvara utgiftsökningarna.

En klok och rättvis skattepolitik, som toge tillbörliga näringspolitiska

och socialpolitiska hänsyn, torde utesluta beskattningsreformer,

vilkas sannolika resultat skulle bli jämförelsevis större skattebelastning

å jordbruket och jämförelsevis mindre kännbara bördor för industri och

handel, vilkas idkare dels i stor utskickning kunde räkna med ersättning

för de utkrävda kommunala skattebidragen uti tätare bebyggda

samhällens alla lokala nutidsbekvämligheter, dels ofta med lätthet delvis

eller helt avvälta skattebördorna på kunder genom högre priser,

vilket näppeligen vore tänkbart för producenterna inom landets modernäring.

Kommunalskattereformens förutsatta s}7tte att lindra skattetrycket

för rena arbets- och löneinkomster och öka detsamma för fastighetsägare

och näringsidkare hade ensidigt fullföljts i eu riktning, som

hotade ägare och brukare av jordbruksfastighet med att få övertaga eu

oskäligt ökad del av skattebelastningen inom varje kommun, där de

utgjorde eu mindre eller större del av skattedragarnas hela antal, medan

de även i landssocknarna allt talrikare idkarna av andra näringar i samma

mån belastades mindre.

Fastighetsbeskattningen torde med nödvändighet böra ingå som

ett bärande underlag i den kommunala skattebyggnaden, i synnerhet

vid tillämpning av intresseprincipen, vilken skattesakkunniga enligt föreskrift

följt. Om det avgjorda företrädet för en beskattning efter intresse

framför eu beskattning efter förmåga på det kommunala området ansåge

sig hushållningssällskapet icke böra uttala sig.

Fn allmän kommunal inkomstskatt, utgående efter särskilda inkomstkällor

med reservation för möjligheten att beskatta ägare och brukare

av jordbruksfastighet i denna deras egenskap uteslutande eller åtminstone

företrädesvis efter jordbruksfastigheternas taxeringsvärden, måste

ingå som ett huvudelement i varje kommunalt skattesystem. Med hänsyn

till landssocknarna torde, med upptagande av eu i dylikt sammanhang

av de sakkunniga framställd tanke, den kommunala inkomstbeskattningen

åtminstone i fråga om ägare och brukare av jordbruksfastighet

i denna deras egenskap kunna göras supplementär, så att de, när

kommunalutskylder utdebiterades med exempelvis 5 kronor per skattekrona,

utöver fastighetsskatten bidroge efter inkomst, varvid rättvis hänsyn

komme att tagas till den olika skatteförmågan hos skuldfria och

skuldbelastade. Möjligheten och lämpligheten av ett dylikt förfarande

krävde dock utredning.

Vad anginge den supplementära inkomst- och form (igenhetsskatten

s. 207 Kontrollera mot PDF

207

Kunyl. Muj:ts proposition Nr 191.

kil skulle den skiitteprogression, som gällde vid statsbeskattningen, bliva

ruinerande för det större jordbruket, om en mera betydande del av

kommmmlutskylderna tillika skulle uttagas efter samma progressiva skala.

1 senast berörda yttrande, vilket överensstämmer med innehållet i

eu av Sveriges allmänna lantbrukssällskap till lantbruksstyrelsen avlämnad

skrivelse i frågan, instämma hushållningssällskapen i Gottlands,

Malmöhus och Norrbottens lön.

Hushållningssällskap

on i

Gottlands

in. fl. län.

Hushållningssällskapet i Kronobergs län: Att eu reformering

av den kommunala skatteregleringen vore av behovet påkallad, torde

vara utom allt tvivel. Den utredning, som på riksdagens begäran år

1908 tillkom rörande landskommunernas och köpingarnas ekonomiska

bärkraft, hade emellertid givit vid handen, att landskommunerna över

huvud taget vore vida mera skattetyngda, huvudsakligen till förmån

för allmänna statsändamål (skolor och försörjningshem), än städer och

köpingar. Det vore under sådana förhållanden egendomligt, att de sakkunniga

föreslagit beskattningsformer, vilkas sannolika resultat skulle

bliva större skattebelastning å jordbruket, men jämförelsevis medföra

mindre kännbara bördor för industri och handel. Häremot torde måhända

invändas, att jordbruksfastigheterna i allmänhet vore betydligt lägre

taxerade än som svarade emot deras verkliga värde, och det måste erkännas,

att så flerstädes kunde vara fallet, synnerligen inom kommuner,

i vilka fastighetsförsäljningar mera undantagsvis förekomme, och där

man således icke kunnat lägga erlagda köpeskillingar till grund för

taxeringen. Denna olägenhet torde emellertid kunna övervinnas.

Hushållningssällskapet i Göteborgs och Bohus lån framhåller vikten

av att jordbruket, som hade att kämpa med stora svårigheter och uppenbarligen

förtjänade att på allt sätt stödjas och uppmuntras, icke bleve

i skatteväg på något som helst sätt hårdare pressat än andra beskatt,- ningsföremål.

Hushållningssällskapet i Gävleborgs län: Förslagens innebörd åsyftade

i huvudsak att tillämpa den s. k. intresseprincipen eller att kommunens

medlemmar skulle skatta efter den olika grad, de bleve i tillfälle att

draga nytta av vad som från kommunens sida åtgjordes till befordrande

av dess allmänna framåtskridande och utveckling; och syntes det utskottet,

att denna princip i stort sett vore riktig, om skälig hänsvn toges till

att icke enbart fastighet drabbades därav.

Hushållningssällskapet

i

Kronobergslän.

Hushållningssällskapet

i

Göteborgs

och Bohus

län.

Hushållningssällskapet

i

Gävleborgslän.

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Hushållningssällskapen

i

Blekinge och

T ärmlands

län.

Hushållningssällskapet

i

Östergöt ■

lands län.

Hushållningssällskapet

i Jönköpings

län.

Handds
kamrarna.

Smålands

och Blekinge

handelskammare.

Kung!. Maj.ts proposition Nr 191.

Mot eu beskattning efter intresseprincipen synas hushållningssällskapen

i Blekinge och Värmlands län ej hava något att erinra i och för

sig, även om förslagen i övrigt givit dem anledning till anmärkningar.

Hushållningssällskapet i Östergötlands lön: En jämförelse mellan

de båda förslagen syntes giva vid handen, att Eiserman—von Molckers

förslag genom upptagande i skattesystemet av skatt å avkastning och

skogsaccis såsom särskilda beskattningsformer ägde större mångsidighet

och sålunda borde kunna lättare anpassas efter växlande förhållanden. I

frågans nuvarande läge torde därför åt detta förslag böra givas företräde.

Emellertid torde avgörandet bero på resultatet av den beslutade provtaxeringen

och de vidare utredningar, som därav kunde föranledas.

Hushållningssällskapet i Jönköpings lön: Både från teoretisk och

praktisk synpunkt innebure förslagens bestämmelser tvivelsutan ett avsevärt

framsteg, särskilt därutinnan, att kommunernas skattekällor mindre

än dittills bleve beroende av eventuella konjunkturväxlingar.

I utlåtandet åberopas såsom eget yttrande en av särskilda konnnitterade

avgiven promemoria, däri anföres: Vid jämförelse av de båda förslagen

med hänsyn till jordbruksnäringens beskattning framginge, att

Eandéns förslag vore att föredraga framför sakkunnigemajoritetens förslag.

Men om båda förslagen kunde sägas, att vad som bruste i desamma

vore, att de icke byggts på självständig från statsbeskattningen skild

grund, och att icke principen skatt efter intresse gjorts tillräckligt

gällande.

Smålands och Blekinge handelskammare: Det torde vara en

allmänt godkänd uppfattning, att kommunalbeskattningen i främsta

rummet borde vara en skatt efter intresse och att principen skatt efter

förmåga borde komma till tillämpning företrädesvis där förmågan vore

så ringa, att skattelindring vore erforderlig. Båda de föreliggande förslagen

anslöte sig i princip till denna uppfattning, men det ville synas,

som om vid förslagens utformande allför stora avvikelser härifrån blivit

gjorda. Handelskammaren ville härutinnan till en början påpeka det

Landénska förslagets föreskrift, att ränta å gäld skulle få avdragas från

den skattskyldiga inkomsten. Detta innebure en påtaglig avvikelse från

intresseprincipen. Avdragets verkningar vore svåröverskådliga, men

man kunde hysa välgrundad farhåga för att — trots de strävanden

förslaget gjorde att något förskjuta skattebördan till fastighetsägarna —

avdragets medgivande skulle resultera däri, att tvärtom en lindring i

s. 209 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj:ts proposition Nr 191. 209

»katt inträdde för flertalet av dessa, och att sålunda eu av de olägenheter,

som vidlådde de nuvarande förhållandena, i stället för att avhjälpas

skulle rent av skärpas. Handelskammaren åberopade härvid de

mycket nedslående erfarenheterna i avseende på lantbrukets statliga beskattning

och avstyrkte medgivande av dylikt avdrag.

Beträffande förslagens bestämmelse att förlust å en förvärvskälla

ej finge avdragas från vinst å en annan, sä vore detta eu logiskt riktigtillämpning

av intresseprincipen, men vissa svårigheter kunde uppstå vid

bedömandet av huruvida förvärvskällor vore att anse såsom skilda eller

samhörande, och ansåge handelskammaren därför viktigt, att härvid

nödig hänsynsfullhet iakttoges.

Vad beträffade den av'' Eiserman och von W olcker föreslagna kommunala

inkomst- och förmögenhetsskatten och den av handom föreslagna

kommunala förmögenhetsskatten, funne handelskammaren denna skatteforms

anlitande för kommunala skattebebov ej tillrådlig. Härutinnan

kunde anföras samma skäl, som framhållits mot aktieutdelningars beskattning,

men därtill komrne, att staten redan tagit denna skatteform

i anspråk på ett ganska tyngande sätt och att eu ytterligare statlig

belastning därav efter allt att döma vore att, emotse.

Däremot ville handelskammaren biträda förslagen, såvitt de gåve

utrymme åt principen skatt efter förmåga genom att bereda skattelindring

åt små inkomsttagare ävensom för familjeförsörjare.

Den av Landén föreslagna skatten å lösegendom vore svår att

överskåda till sina verkningar samt hotade att sätta särskilt rederirörelsen

} ogynnsamt konkurrensförhållande till utlandet. Därför kunde, ehuruväl

reformen utan tvivel skulle medföra fördelen av en rättvisare beskattning

av lantbruket, handelskammaren likväl icke tillstyrka densamma.

Gottlands handelskammare: Handelskammaren kunde ej annat än

gilla Landéns ståndpunkt, då han — utöver kravet på fasthet i beskattningsföremålen,

mångsidighet i skatteformerna samt beskattningens anordnande

huvudsakligen efter intresseprincipen men med hänsynstagande

likväl i viss mån till individens skatteförmåga — framhållit önskvärdheten

av att vid skattelagstiftningen liksom vid all annan lagstiftning

»bygga på inhemsk historisk grund och så mycket som möjligt ansluta

sig till det bestående samt till följd härav med den gamla bevillningslagstiftningen

som grundval sökt utforma eu efter våra förhållanden avpassad

modärn skatteförfattning.

Vad först anginge den av Eiserman och von Wolcker föreslagna objektskatten

för fast egendom, som i Landéns betänkande motsvarades i

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand, 158 höft, (Nr 191.) 27

Grottlands

handels
kammare.

s. 210 Kontrollera mot PDF

Handelskammaren

i

Göteborg.

Västergötlands

och

Norra Hallands

handelska

raman*.

210 Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

huvudsak av egendomsskatten, ehuru den senare jämväl bland skatteföremålen

upptoge produktiv lösegendom, det s. k. anläggningskapitalet,

torde inga betänkligheter föreligga mot upptagandet av denna

skatteform i systemet. Landéns förslag att genom en beskattning av

näringarnas anläggningskapital under egendomsskattens form införa eu

kommunal näringsskatt syntes kammaren vara ett uppslag värt beaktande.

Kammaren ansåge den av Landén förordade subjektiverade avkastningsskatt,

som av honom benämndes kommunal inkomstskatt, vara

att föredraga framför Eiserman-—vonWolckers avkastning^- samt inkomstoch

förmögenhetsskatt.

Kammaren hade icke i princip något att erinra mot att förmögenheten

även upptoges som föremål för kommunalbeskattning, för så vitt

förmögenhetsskatten endast tilldelades en supplementär eller kompletterande

uppgift och starkt begränsades. Kammaren ville slutligen uttala

sin tillfredsställelse med att i båda förslagen beaktats behovet av

skattefrihet och skattelindringar under speciella förhållanden, som kunde

föranleda minskad skatteförmåga.

Handelskammaren i Göteborg: Båda förslagen syntes innebära vik
tiga

förbättringar i förhållande till nu gällande skattesystem. Att avgiva

ett slutligt omdöme över desamma läte sig ej gorå, innan repartitionsgrunderna

blivit bestämda och provtaxering företagits. Emellertid

hade handelskammaren vissa erinringar att framställa. Sålunda skulle

det medföra högst betänkliga konsekvenser för näringslivet, om rätten

att göra avdrag för skuldräntor vid uppskattning utav avkastning av rörelse

eller yrke skulle bortfalla. För nya företag, vilka ofta vore nödsakade

att genom lån anskaffa eu stor del av sitt rörelsekapital, skulle eu bestämmelse

i sådan riktning bliva mycket betungande, detta så mycket

mera, som företagen i början av sin verksamhet i regel icke kunde påräkna

större utbyte av sitt arbete.

Landéns förslag hade att i vissa avseenden uppvisa större fördelar

än Eiserman—von Wolckers. Handelskammaren ville i detta hänseende

särskilt hava framhållit, att Landéns förslag närmare anslöte sig till

gällande lag, samt att skatt på »inkomst och förmögenhet» icke toges

i anspråk för kommunens behov utan förbehölles staten, varjämte deni

förslaget ingående egendomsskatten vore förtjänt av särskilt beaktande.

Västergötlands och Norra Hallands handelskammare: Båda förslagen

syntes gå ut på att lägga skattebördorna på de större inkomsttagarna

s. 211 Kontrollera mot PDF

Kunyl. MujUa proposition Nr 191. 211

och i stor utsträckning minska kommunalskatten för de mindre. Handelskammaren

ville framhålla faran av att driva ett sådant, för övrigt

inom eu viss gräns berättigat, system för långt. Utvecklingen ginge

allt mer och mer i riktning att utvidga den kommunala representationsrätten

och då samtidigt gorå de mindre inkomsttagarna i väsentlig grad

oberörda av hur beskattningen verkade. Detta vore ej ägnat att uppfostra

de beslutande till ansvarskänsla för sina beslut, och eu alltför stor

utsträckning av ett sådant beskatta!ingssystem svntes innebära stora faror

för den sunda kommunala utvecklingen.

Båda förslagen hade, ehuru med olika metoder, som nya lämpliga

skatteobjekt föreslagit taxering av den lösa egendomen. Från industriens

och måhända även från jordbrukets sida kunde dock häremot framhållas

allvarliga betänkligheter. Den lösa egendom, som för nämnda näringars

drift vore nödvändig, såsom maskiner, kreatur o. s. v., vore i stort

sett det oundgängliga villkoret för produktionen och sålunda en av de

drivande faktorerna för att skapa inkomst av rörelsen. Det läge sålunda

i lösörebeskattningen en fördold dubbelbeskattning av ett företags inkomst,

och i princip vore det väl oriktigt att dubbelbeskatta någon

inkomst, ehuruväl det dessutom i vissa fäll ägde rum för ägare av

aktier. Men beskattning av lös egendom hade ytterligare flera olägenheter

med sig, som i praktiken komme att medföra stora svårigheter

vid industriella företags igångsättande eller vid genomgående nydaningar.

Tv det vore ju uppenbart, att värdet av de maskinella anordningarna

inom en industriell anläggning vore störst vid starten eller vid sådana

tillfällen, då genomgripande nyanskaffning ägde rum, men att värdet

därefter sjönke undan för undan, tills det vanligen efter någon tid vore

bokfört till en obetydlighet. Sålunda komme företagen att under den

period, då de hade svårast att bära skattetungan, drabbas hårdare av

lösörebeskattningen än sedan företagen kommit i normal drift, då denna

börda bleve lättare. Vidare drabbade denna skatt — icke blott inom

industrien utan även inom jordbruket — hårdast dem, som genom

förutseende och driftighet försåge sig med bästa maskinella anordningar

eller utmärktaste kreatursbesättningar, d. v. s. dem, som mest tillgodosåge

produktionens höjande.

Handelskammaren tillstyrkte slutligen, att »hänsyn tages till den

skattskyldiges skuldsättning.»

Handelskammaren för Värmlands län, Dalsland och Bohuslän: Att Handeis
»förslaget»

upptoge kommunal fastighets-, inkomst- och förmögenhets- kammaren

samt jordvärdestegringsskatt ävensom särskilda skatteformer för skogs- ländig

Dalsland oc h

Bohuslän.

s. 212 Kontrollera mot PDF

Handelskamin

axen

för Gävleborgs

län,

Uppland ocl

Dalarna.

212 Kungl. Maj ds proposition Nr 101.

beskattning, vore fullt riktigt. Särskilt gällde detta den progressiva

inkomst- och förmögenhetsskatten, däri inbegripen utdelning å aktier.

Utan att taga denna skattekälla i anspråk torde det säkerligen icke vara

möjligt att få till stånd någon verkningsfull skattereform. Beträffande

beskattning av utdelning å aktier förelåge ju den fara, att näringslivets

rörelsekapital, som ofta erhölles av aktieutdelning, bleve för hårt beskattat,

samt att denna skattekälla bleve mycket ojämnt fördelad mellan

kommunerna. Med all säkerhet konnne stadssamhällena att få en betydligt

större fördel härav än landskommunerna. Den av Eiserman och von

Wolcker föreslagna avkastningsskatten ansåge handelskammaren mindre

lämplig samt dessutom obehövlig, om progressiv inkomst- och förmögenhetsskatt

infördes.

Vad anginge frågan om avdrag och överhuvudtaget fördelning av

skatterna mellan personer med mindre inkomst och övriga skattebetalare,

kunde det befaras att, enligt Eiserman—von Wolckers förslag, belastningen

på övriga skattebetalare bleve i hög grad betungande. Det

syntes icke vara lämpligt att genom lag på förhand fastställa helt allmänt,

huru stora avdrag som skulle göras. Det tunnes ju nämligen

alltid den möjligheten att utvidga det nuvarande förfarandet, att vid

prövning från tall till tall vid taxeringen bereda lättnad i skattehänseende

åt personer med mindre inkomster. Stor rörelsefrihet borde beredas

taxeringsmyndigheterna i detta hänseende.

Handelskammaren för Gävleborgs län, Uppland och Dalarna: Efter

eu jämförande granskning av de båda förslagens grundvalar hade kammaren

trott sig böra giva företräde åt Eiserman—von Wolckers för1

slag framför Landens. 1

Det sistnämnda lede av, bland andra, följande brister: Förslaget

utmärktes på avgörande punkter av en viss principlöshet, som vore betänklig.

Det viktigaste exemplet härå vore försöket att anordna en

»subjektiverad avkastningsskatt» (förslagets inkomstskatt), ett försök,

som kunde sägas vara på förhand dömt att misslyckas, enär avkastningsskatten

till sill natur vore eu realskatt, vilken måste förfelas, om

den gåves egenskaper, som rätteligen endast tillhörde inkomstskatten.

Ett annat exempel vore förslagets brott mot principen att dubbelbeskattning

borde undvikas, i det förslaget innehölle en mycket kännbar dubbelbeskattning

å inkomster, som härflöte från aktiebolag.

Anordningen att giva den kommunala förmögenhetsskatten eu fristående

ställning vore enligt kammarens mening ej heller lämplig, dels

enär skatten ä förmögenhet på detta sätt bleve alltför härd i det fall,

s. 213 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition Nr 191■ 213

att den skattskvldigcs inkomst h arflot» ■ huvudsakligen från förmögenhet,

och dels enär det syntes olämpligt att genom särskild taxering och

debitering för förmögenhetsskatt utan tvingande skäl giva offentlighet

åt de enskildes förmögenhetsförhållanden. I båda hänseendena vore förmögenhetsbeskattningen

bättre anordnad enligt Eiserman—von Wolckers

förslag. Genom att förmögenhetsskatten enligt handens förslag pålades även

juridiska personer, vilket i förbigående sagt vore föga principenligt, och

dessa personer skulle betala skatten i sin hemvistkommun, komme denna

kommun att i många fall otillbörligen gynnas. Ofta vore nämligen

ett aktiebolags styrelse förlagd till en ort, som hade ytterst litet att skaffa

med företaget och dess verksamhet. En del betydande skattetekniska

svårigheter i den nuvarande lagstiftningen komme enligt handens förslag

att kvarstå eller måhända förvärras, och andra sådana komme att skapas.

Såsom exempel på det förra kunde nämnas svårigheten, för att icke säga

omöjligheten, att på olika beskattangsföremål och kommuner rätt fördela

skuldräntor, som finge avdragas vid inkomstskattens beräknande. Ett exempel

på det senare erbjöde svårigheten i många fall att ens tillnärmelsevis

riktigt värdera den lösegendom, som enligt förslaget skulle ingå i

egendomsskatteu. Emot den förut berörda dubbelbeskattningen av inkomster

från aktiebolag ville kammaren inlägga sin bestämda gensaga. Den vore

som all materiell dubbelbeskattning orättvis; den kunde komma att verka

hämmande på företagsamheten i landet; den komme slutligen ofelbart

att leda till att de bärkraftigaste kommunerna gynnades på svagare

kommuners bekostnad.

Åven mot Eiserman—von Wolckers förslag reste sig vissa betänkligheter.

Hit räknade kammaren framför allt faran av en alltför stor

ökning av skattebelastningen på handel och industri, i förslaget åstadkommen

framför allt därigenom, att avkastningsskatten gjordes till en

ren objektskatt, vid vars beräknande avdrag principiellt ej finge göras

för skuldräntor, även om dessa hänförde sig till »lånt rörelsekapital)''.

Det vore möjligt, att detta vore teoretiskt berättigat och även att det

skattetekniskt kunde medföra betydande fördelar, men fråga vore, huruvida

ej därigenom och genom fastighetsskattens reformering en alltför

skarp omkastning i de kommunala beskattningsförhållandena förorsakades,

som i många fall måste kännas som eu hårdhet, isynnerhet som

den ökade belastningen å handel och industri ej sällan komme att tyngst

träffa de ekonomiskt svagare företagen. Vidare vore kammaren tveksam,

huruvida den progressiva inkomstskatten borde införas i det kommunala

beskattningssystemet. Den hörde såsom ren skatt efter förmåga principiellt

hemma i statsskattesystemet, under det att den kommunala bo
-

s. 214 Kontrollera mot PDF

Västemorrlands

och

J simtlands

] lins handelskammare.

Norrbottens

och Västerbottens

läns

handelskammare.

214 Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

skattningen borde vara grundad på intressepi-incipen. Samma anmärkning

kunde göras gent emot förmögenhetsskatten såsom kommunal skatteform.

Om likväl dessa skatteformer nödvändigtvis behövdes i kommunerna

i skatteutjämningssyfte och för att utgöra en skälig ersättningåt

kommunerna för de utgifter av allmänt statlig karaktär, som kommunerna

faktiskt finge bära, så borde det noggrant tillses, att dessa skatteformer

ej i praktiken finge spela en alltför stor roll.

Vnstehiorrlands och Jämtlunds läns handelskammare: Handelskam
maren

hade vid eu jämförelse mellan det av Eiserman—von Wolcker

framlagda förslaget och det av Landén avgivna betänkandet trott sigfinna,

att det sistnämnda i stort sett genom sin enklare uppställningbleve

lättare att följa och i taxeringsväg bekvämare att tillämpa

såsom mera anpassande sig efter gällande bevillningsförordning. I det

Landénska förslaget vore därjämte den skattskyldiges skatteförmåga

föremål för större hänsyn, och de anmärkningar, som framställts mot

de nuvarande skattelagarna, torde lättare bliva avhjälpta genom Landéns

än genom Eiserman—von Wolckers förslag. Om handelskammaren

sålunda i stort sett anslöte sig till det Landénska förslaget, hade handelskammaren

dock i vissa avseenden velat göra gällande en avvikandemening.

Enligt handelskammarens mening borde det sålunda ifrågasättas,

huruvida icke intresseprincipen borde i sin tillämpning utsträckas,

så att föremål för objektskatt bleve ej blott det kapital, som vore nedlagt

i fastighet och viss lös egendom, utan kapital i allmänhet enligt

skatteteknisk uppfattning, således även det, som funnes nedlagt i kontanta

penningar och värdepapper, då intet som helst skäl förefunnes att från

egendomsskatt befria det overksamma kapitalet, d. v. s. kapital i form

av kontanta penningar, obligationer, aktier eller banklotter, enär en d}''lik

befrielse skulle innebära en premie åt dådlösheten och oföretagsamheten.

Särskilt gällde detta i fråga om kapital, som ej vore insatt i produktivt

företag och för vilket ingen som helst risk löptes, allra helst som det

icke medverkade till kapitalbildning.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare: Intresseprin
cipen

hade tillämpats alltför schematiskt, och den personliga skatteförmågan

hade belastats hårdare än som syntes förenligt med det av de

sakkunniga angivna syftet.

Handelskammaren, som ansåge sig böra begränsa sitt yttrande till

de delar av föreliggande förslag, vilka avsåge beskattningen av näringsföretag,

medgåve såsom obestridligt, att vid intresseprincipens tillämp
-

s. 215 Kontrollera mot PDF

215

Kanyl. Maj.ts proposition Nr 191.

ning'' i beskattningshänseende näringsidkaren måste komma i åtanke

framför löntagare i allmänhet. Inom den stora och till sin sammansättning

starkt skiftande gruppen utövare av rörelse eller yrke vore

emellertid intressegemenskapen med kommunen av högst olika grad.

Ett industriellt företag med ett stort antal arbetare hade betydande gagn

av de kommunala anstalterna för särskilt skolväsen, fattigvård m. m.

För exempelvis en grosshandelsfirma kunde däremot huvudsaken vara

■platsens läge, befintligheten av bekväma kommunikationer och andra

omständigheter, för vilkas tillkomst kommunen intet åtgjort. Detaljhandlaren

och yrkesmannen såge i regel sin kundkrets växa med kommunens

utveckling, men understundom, t. ex. för en småhantverkare,

kunde denna utveckling snarare betyda ökade hyror och andra omkostnader.

Slutligen kunde anmärkas, att för vissa grupper löntagare, förnämligast

kroppsarbetare, hade nyssnämnda kommunala anordningar högst

väsentlig betydelse, varför deras intressegemenskap med kommunen

måste anses mycket stor, ehuru deras bristande skatteförmåga uteslöte

tillräckligt beaktande därav.

Syftemålet att starkare beskatta näringsföretagen sökte Eiserman—

von Wolcker och Landén nå på skilda vägar, de förra genom att borttaga

rätten till avdrag för ränta ä upplånat kapital samt i viss män

även genom avkastningsskatten å fast egendom, den senare däremot

genom att låta den av honom föreslagna egendomsskatten träffa icke

endast fäst egendom utan även annan produktiv egendom, som tillhörde

en kommersiell eller industriell anläggning för näringsdrift. I valet

mellan dessa tvänne vägar funne handelskammaren den av Landén föreslagna

vara att förorda. Eiserman och von Wolcker hade visserligen med

teoretiskt goda skäl angivit, varför deras avkastningsskatt borde drabba

en näringsverksamhet utan anseende till huruvida det i verksamheten

nedlagda kapitalet vore innehavarens eget eller upplånat. Såsom deras

skattesystem vore uppbyggt, ledde emellertid denna utgångspunkt till

att såväl upplånaren som långivaren finge erlägga skatt för ifrågavarande

kapital. Denna dubbelbeskattning förekomme däremot icke, om kapitalägaren

deponerade sina penningar i, d. v. s. utlånade dem till en bankinrättning,

som endast beskattades för nettoavkastningen av sin rörelse.

Det Landénska förslaget hade den fördelen, att det undveke dubbelbeskattning

i detta fäll och dessutom lyckades uppsöka en ny skattekälla, vars

användning kunde anses befogad, ehuru handelskammaren måste ifrågasätta

lämpligheten av att skatten å produktiv lösegendom sattes lika

hög som den å fast egendom.

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Svenska

stadsför
bundet.

Kammar
rätten.

Kung!. Majds proposition Nr 191.

För handelskammarens uttalanden om beskattning av bolag och

utdelning från bolag skall senare redogöras.

Svenska stads förbundet: Intresseprincipen kunde icke utan att förlora

sin egentliga mening utsträckas utöver de båda huvudgrupperna

reala skatteobjekt inom kommunen, fastigheter och närings företag. På

en beskattning av fastighet och näring borde därför det kommunala

skattesystemet grundas. Men uppenbarligen kunde den sålunda rationellt

begränsade intresseprincipen icke ensam tillfredsställa det kommunala

skattebehovet, då intressebeskattningen rätt snart funne sina icke alltför

vida gränser i omfattningen av dels de kommunala förvaltningsgrenar,

som vore av ett direkt ekonomiskt intresse lör vissa kommunens medlemmar,

dels dessa intressenters verkliga fördelar av den kommunala

åtgärd en i fråssa. Vid sidan av intressebeskattningen borde sålunda

finnas andra, efter skatteförmågan avpassade skatter, inkomst- och förmögenhetsskatter.

Kommunen borde därjämte äga möjlighet att uttaga

vissa supplementära skatter, såsom hundskatt och nöjesskatt.

Kammarrätten: Att den kommunala beskattningen i främsta rummet

borde vila å intresseprincipens grund, torde få betraktas såsom allmänt

erkänt. Redan för undvikande, så vitt möjligt, av konkurrens med den

direkta statsbeskattningen, som uteslutande byggde å principen skatt

efter förmåga, vore den kommunala beskattningen hänvisad att uppsöka

andra beskattaingsfolaner än den, som för nämnda statsbeskattning

tagits i anspråk. Men även sakens natur bjöde, att beskattningsföremål,

som i högre grad än andra droge nytta av kommunala anordningar

eller föranledde kostnader för kommunen, borde i motsvarande mån bidraga

till de kommunala skattebehovens täckande. Om således den

kommunala beskattningen huvudsakligen borde anordnas såsom en intressebeskattning,

doge dock icke all hänsyn till skatteförmågan lämnas

å sido. Åt beskattning efter skatteförmåga borde i det kommunala beskattningssystemet

givas en supplerande ställning i ändamål att verka

utjämnande i skattetrycket; och borde tillika sådan beskattning ifrågakomma

i de fall, där intresseprincipen vore av underordnad betydelse eller

betingelse för dess tillämpning saknades. Enligt båda de remitterade

förslagen skulle de på fastighetsbevillningen grundade kommunalutskylderna

utbytas mot dels skatt å fast egendom och dels skatt å avkastningen

eller inkomsten av egendomen. Om befogenheten av denna reform

torde meningarna icke vara delade. Emot de föreslagna objektskatterna

s. 217 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191. 217

ä fast egendom hade kammarrätten icke heller någon principiell anmärkning

att framställa.

Den i Eiserman — von Wolckers förslag upptagna avkastningsskatten

avsåge att, utan hänsyn till den personliga skatteförmågan, låta skattskyldigheten

objektivt bestämmas av den större eller mindre intressegemenskap,

som förefunnes mellan kommunen och den skattskyldige.

Otvivelaktigt vore beloppet av en objektiv förvärvskällas avkastning,

d. v. s. nettoavkastningen utan avdrag för skuldräntor, ägnad att giva

ett i allmänhet och under normala förhållanden tillförlitligt uttryck för

graden av denna intressegemenskap. Att fast egendom och näringsdrift

underkastades objektskatt till kommun* n, avpassad efter avkastningens

belopp, kunde därför icke anses principiellt oriktigt. Men den föreslagna

avkastningsbeskattningen sköte enligt kammarrättens mening över målet,

då densamma skulle vila jämväl å andra beskattningsföremål än fast

egendom och näring. I synnerhet gällde detta, då den rent personliga

arbetskraften gjordes till föremål för en realbeskattuing av nu ifrågasatt

art. Vad det persnnliga arbetet inbringade utgjorde inkomst, och denna

inkomst beskattades sedermera såsom annan inkomst. Nu skulle enligt

förslaget den personliga arbetskraften därutöver betraktas såsom real

förvärvskälla och härutinnan likställas med produktiv egendom. Men den

personliga arbetskraften kunde icke objektivt värdesättas såsom egendom.

Det torde svårligen lyckas att hos den stora allmänhet, som träffades

av denna beskattning, vinna förståelse för ett dvlikt betraktelsesätt. Trots

allt vad förslagsställarna anfört såsom motivering för sitt förslag komme

en sådan beskattning att i allmänhetens uppfattning te sig så, att löntagare

och annan, som hade sin inkomst av det personliga arbetet, finge

betala skatt först för denna sin inkomst utan avdrag av gäldränta och

sedan ånyo för samma inkomst med avdrag av gäldränta. Rent psykologiskt

sett måste en dylik beskattningsform betraktas som ett missgrepp.

Ur en annan synpunkt — intressesynpunkten — kunde denna

anordning ej heller godkännas. Det personliga arbetet hade alldeles icke

den samhörighet med kommunen som fastighet och näringsdrift. Det

ägde ju sin riktighet att, såsom i motiveringen yttrades, kommunens

utgifter för skola, ordning och allmän trevnad komme en tjänsteman till

godo i ungefärligen samma grad, vare sig hans ekonomiska ställning

vore bättre eller sämre, men just den omständigheten, att kommunens

utgifter för tjänstemannen vore oberoende av hans ekonomiska ställning

och således icke växte i och med det att tjänsteinkomsten ökades —

snarare kunde förhållandet vara motsatt — ådagalade, att avkastningsskatten,

som med avkastningen såsom värdemätare skulle regleras efter

Bihang till riksdagens ■protokoll 1920. 1 sand. 158 höft. (Nr 191). 28

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kung!. Maj:ts proposition Nr 191.

de olika fördelar, kommunen beredde den skattskyldige, icke vore på

sin plats, då det gällde den rena arbetsinkomsten. Genom avkastningsbeskattningen

skulle åstadkommas ökad skattebelastning för fast egendom

och näringsdrift. I vad mån avkastningsbeskattning av den rena

arbetsinkomsten vore ägnad att motverka den sålunda eftersträvade skatteförskjutningen,

torde framgå vid närmare granskning av den verkställda

provtaxeringens resultat.

Vad härefter anginge den i Eiserman—von Wolckers förslag

upptagna kommunala inkomst- och förmögenhetskatten, skulle i och

med densamma i det kommunala beskattningssystemet införas en för

bevillningslagstiftningen och det därpå grundade kommunala beskattningsväsendet

okänd beskattning, nämligen beskattning av förmögenhet;

och skulle vidare beskattningen för inkomst, som hittills kommunalt

beskattats allenast proportionellt, i stället ske progressivt. Vid

införande av inkomst- och förmögenhetsskatt till staten hade lagstiftningen

utgått från den grundsats, att i ett uteslutande på den

personliga skatteförmågan byggt skattesystem borde för ett behörigt

och fullständigt utnyttjande av skatteförmågan icke blott anordnas beskattning

av förmögenhet i ändamål, att därmed skulle åstadkommas

högre beskattning av fonderad inkomst än av annan, utan jämväl anlitas

en progressiv beskattningsform för så''äl inkomsten som förmögenheten.

I motsats mot den direkta statsbeskattningen, som helt uppbures

av personlig skatteförmåga, gällde emellertid, såsom tidigare antytts, för

den kommunala beskattningen, att densamma huvudsakligen skulle vila

å intresseprincipen och att en på skatteförmågan grundad beskattning''

huvudsakligen skulle endast subsidiärt och i utjämnande syfte ställas

vid sidan av objektbeskattning. Redan den ställning, som beskattning

efter skatteförmåga sålunda anvisats i ett rationellt kommunalt beskattningssystem,

förutsatte icke med nödvändighet sådan skärpning av denna

beskattning, som den progressiva beskattningsformen i förening med

förmögenhetsbeskattning vore ägnad att medföra. Då vidare progressionsbeskattning

och beskattning av förmögenhet i avsevärd mån tagits

i anspråk för den direkta statsbeskattningen och anledning icke saknades

till antagande, att de skulle efter hand alltmer för sådant ändamål anlitas,

måste det anses betänkligt att tillgripa desamma jämväl för den

kommunala beskattningens del. För kammarrätten syntes det önskvärt,

att ifrågavarande beskattningsformer, såsom hittills, reserverades för

statsbeskattningen. Enligt kammarrättens mening borde alltså någon

förmögenhetsbeskattning icke ifrågakomma i det kommunala beskattningsväsendet

och ej heller den kommunala inkomstskatten göras progressiv.

s. 219 Kontrollera mot PDF

219

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Emot Landéns förslag kunde den huvudsakliga anmärkningen framställas,

att de särskilda skatterna — utom vad anginge skatt å fast

egendom — icke utbildats en var efter sin bestämt angivna princip.

Givetvis läge det synnerlig vikt uppå, att ett beskattningssystem vilade

å distinkta och teoretiskt riktiga grunder, då eljest vid utformningen

av systemets detaljer inkonsekvenser uppstode eller eljest otillfredsställande

resultat icke kunde undvikas.

Vad till en början beträffade den föreslagna skatten ä lös egendom,

vore densamma avsedd att verka den önskvärda förskjutningen av skattetrycket

från den rena arbetsinkomsten till inkomsten av näringsverksamhet.

Men härvid vore att märka, att den åsyftade överfly ti ningen

av skattebelastningen komme att synnerligen ojämnt drabba olika slag

av näringsverksamhet, i det att vissa näringsgrenar berördes mera, andra

mindre av den föreslagna skatten, utan att sådan ojämnhet kunde anses

betingad av olika grader av intressegemenskap med kommunen. Om

skatten således icke effektivt utnyttjade näringsverksamhetens område i

dess helhet, ingrepe den å andra sidan i annat eventuellt beskattningsområde,

nämligen lyxbeskattningens. Av de föreslagna författningsbestämmelserna

torde sålunda framgå, att skatten komme att föranleda ökad

skattebelastning, huvudsakligen för jordbruksnäring ävensom för rederinäring.

För industriverksamheten komme skatteförskjutningen i så måtto

att vara mindre kännbar, som de till näringsdrift hörande anläggningar,

maskiner med mera, vilka i civilrättsligt avseende räknades till fäst egendom,

redan nu vore underkastade objektbeskattning genom fastighetsbevillning

och därå grundade kommunala utskylder. Och slutligen skulle

en så väsentlig gren av näringsverksamheten som handelsnäringen så

gott som undgå beskattningen; allenast butiks- och kontorsinventarier

ävensom vissa transportmedel skulle för denna näring ifrågakomma till

beskattning. Enahanda bleve förhållandet med bankverksamhet, försäkringsrörelse,

kommissionsverksamhet m. m. Såsom lyxbeskattning

komme åter skatten att verka, då den drabbade sådana fartyg, hästar,

åkdon och automobiler, vilka icke användes i näringsdrift. Beskattningen,

som i stort sett innebure en nyhet i svenskt beskattningsväsende, kunde

säkerligen förväntas alstra missnöje särskilt å jordbrukarnas sida och torde

i taxeringsavseende föranleda ej ringa svårighet. I de yttranden, som

avgivits över de remitterade förslagen, hade beskattningen ej heller mötts

med någon sympati. Den utgjorde emellertid en hörnsten i Landéns

förslag. Att utesluta ifrågavarande beskattning utan att ersätta den

med annan, som tilläventvrs bättre åstadkomme den avsedda skatteför
-

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

skjutningen, men i övrigt bibehålla Landénska förslagets skattesystem

syntes icke kunna ifrågasättas.

Den kommunala inkomstskatten uppbures — såsom varande eu skatt

å inkomst — av den personliga skatteförmågan, men intresseprincipen

hade icke helt frångåtts, utan bildade jämväl den i viss mån underlagför

skatten. De slitningar och inkonsekvenser, som kunde förväntas

uppstå, när olika principer skulle göra sig gällande i samma beskattningsform,

hade ej heller i förslaget kunnat undvikas, liksom ej heller

kommunernas beskattningsintressen alltid kunnat vederbörligen tillgodoses.

Då sålunda avdrag medgivits i egendoms- eller rörelsekommunen

för ränta å lånt anläggnings- och rörelsekapital, såvitt det hänförde sig

till den skattskyldiges inom kommunen belägna skattepliktiga egendom

eller till rörelse eller yrke, som av honom dar idkats, samt i hemvistkommunen

för ränta å annan gäld, bortsåges härvid från den skattskyldiges

intressegemenskap med kommunen och toges i stället uteslutande

sikte på skatteförmågan. Då åter förlust eller underskott, som uppstått

vid uppskattning av inkomsten från viss inkomstkälla, förklarats icke

få avräknas från inkomsten av annan inkomstkälla eller från summan

av den skattskyldij^es i kommunen taxerade inkomster, hade intresseprincipen

gjort sig gällande och frågan om skatteförmågan lämnats å

sido. Avdrag för förlust skulle nämligen enligt motiveringen »föra allt

för långt bort från den grundprincip, varpå den kommunala inkomstskatten

enligt förevarande förslag är byggd». Då slutligen avdrag för

periodiskt understöd finge äga rum i hemvistkommunen, hade åter principen

skatt efter förmåga kommit till sin rätt. Avdrag för utskylder

kunde näppeligen ifrågakomma vid partiell inkomstskatt; sådant avdrag

hade av angivna skäl ej heller ifrågasatts.

Till belysning av de oegentligheter, vilka torde vara ofrånkomliga

vid partiell inkomstbeskattning enligt förslagets bestämmelser, kunde

följande exempel anföras. Om ägare av fast egendom eller näringsidkare,

som icke ägde annan inkomst än från egendomen eller näringen,

bosatte sig i annan kommun än den, inom vilken egendomen vore belägen

eller näringsverksamheten bedreves, finge han icke åtnjuta avdragför

ränta å gäld, så framt gälden icke utgjorde lånt atdäggnings- eller

rörelsekapital; ej heller erhölle han avdrag för periodiskt understöd,

ehuru understödet toges till beskattning i mottagarens hand. Icke

sällan inträffade, att affärsmän eller andra näringsidkare, som utövade

sin verksamhet i större städer, vore bosatta i grannkommun; härfiöte

nu hela inkomsten av affärsverksamheten eller näringsdriften, ägde den

senare kommunen icke möjlighet att medelst beskattning av inkomsten

s. 221 Kontrollera mot PDF

221

. Knngl. Maj:ts proposition Nr 191.

eller någon del därav erhålla skattebidrag av sådan kommunmedlem.

Såsom oegentligt maste ock betecknas, att skattelindring icke kunde

komma skattskyldig till godo i avseende å inkomst, som han åtnjöte

i annan kommun än hemvistkommunen eller som lian uppbure såsom

delägare i handelsbolag, kommanditbolag och rederi.

Beträffande den kommunala förmögenhetskattan kunde även här

framhållas en inkousekvens, i det att behållna värdet av aktier i inländska

aktiebolag och lotter i solidariska bankbolag icke skulle inräknas i förmögenhetsvärdet.

I övrigt finge kammarrätten hänvisa till vad kammarrätten

yttrat rörande den i Eiserman—von Wolckers förslag upptagna

förmögenhetsbeskattningen.

Såsom tungt vägande anmärkningar mot Landéns förslag ville

kammarrätten slutligen framhålla, att beskattning- av utdelning å aktier

och banklotter icke kunnat anotdnas utan etablerande av dubbelbeskattning,

samt att skogsbeskattningen icke kunde anses tillfredsställande ordnad.

Sedan kammarrätten härefter ingått på en fullständig detaljgranskning

av förslagen, yttrar kammarrätten slutligen:

För ett bedömande av de föreliggande förslagens lämplighet såsom

underlag för en definitiv kommunal skattelagstiftning vore synnerligen

önskvärt att äga tillgång till den försiggångna provtaxeringens resultat.

Ty givet vore, att de erfarenheter, som vunnes genom en omsättning av

förslagens bestämmelser i ett antal konkreta fall, måste giva mycket värdenfull

ledning: för bedömande av deras större eller mindre användbarhet. A

andra sidan finge dock de vid provtaxeringen framkomna resultaten icke

tilläggas alltför avgörande betydelse, enär dessa resultat givetvis vore i

hög grad beroende av de antagna repartitionstalen och skulle kunnat bliva

rätt väsentligen olika, om andra repartitionstal kommit till användning.

Såsom en given förtjänst hos Eiserman—von Wolckers förslag

måste betecknas, att detsamma i sina olika beskattnings form er sökte

bygga å fasta beskattningsprinciper. Vid dessas utformning i detalj

bruste åtskilligt i följdriktigheten och ej oväsentliga förenklingar kunde

vidtagas; erforderliga ändringar i dessa delar kunde emellertid ske, utan

att systemet därigenom rubbades. Svårare ställde sig emellertid saken i

fråga om förslagets ställning till det rent personliga arbetet. Kammarrätten

hade funnit betänklighet möta mot att — såsom förslaget innebnre

— med objektskatt belägga något så rent personligt som den personliga

arbetskraften, en anordning, som visade tillbaka å en principiell oriktighet.

Att söka avhjälpa detta genom anlitande av repartitionsgrunderna, så

att för avkastning av andra förvärvskällor än fast egendom och rörelse

sattes ett lägre repartitionstal, kunde visserligen ifrågasättas, men syntes

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

knappast tillrådligt, då denna anordning bleve allenast eu nödfallsutväg,

som lämnade den principiella oriktigheten orörd.

Vad anginge Landéns förslag, vore emot detsamma att anmärka, att

i samma beskattningsform — inkomstskattens — olika beskattningsprinciper

infogats och strede om inflytandet, varigenom enhetligheten

och följdriktigheten starkt förrycktes. Vidare vore den föreslagna

objektskatten å lös egendom otillfredsställande och drabbade mycket

ojämt olika arter av näringsverksamhet, som borde vara likvärdiga.

Förslaget lämnade ej heller utrymme för den form av skogsbeskattning,

som av olika skäl måste vara den mest lämpliga, nämligen skogsaccisen.

Den obestridliga dubbeltaxeringen av utdelning å aktier måste

även anses vara ett avgjort fel. Då bristerna i Landéns förslag i nu

berörda hänseenden så intimt sammanhängde med förslagets hela

skattesystem, att de svårligen kunde genom ändringar i förslaget

avhjälpas, hade kammarrätten kommit till den uppfattning, att en kommunalbeskattning,

anordnad efter det Landénska förslagets linjer, knappast

kunde förordas.

Givet vore, att vid uppbyggande av ett nytt kommunalt skattesystem

synnerlig hänsyn måste tagas till den rent tekniska sidan, så

att arbetet med taxering och debitering icke ställde alltför stora anspråk

på dem, som hade att tillämpa skattelagen. Skulle i detta hänseende

ettdera av de framlagda förslagen erbjuda avsevärt företräde, vore detta

ett talande skäl till dess förmån. Enligt kammarrättens mening vore

dock så icke förhållandet. Den tekniska apparaten för beskattningens

genomförande måste helt visst bliva i stort sett densamma för båda

förslagen. Sådana de nu förelåge tedde sig visserligen Landéns förslag

mera överskådligt och lättare tillämpligt än Eiserman—von Wolckers

förslag. Men detta berodde väsentligen därav, att det senare tyngdes

av en mängd detalj- och anvisningsbestämmelser, som saknades i det

förra förslaget. Dessa bestämmelser — som kammarrätten funne i det

stora hela förtjänstfullt utarbetade — borde emellertid finnas tillgängliga

även vid en tillämpning av Landéns förslag. Antagandet att avkastningsbeskattning

och inkomstbeskattning enligt Eiserman—von Wolckers

förslag skulle medföra dubbelt taxeringsarbete mot enbär inkomstbeskattning

enligt Landéns förslag vore uppenbart oriktigt, då ju vid

taxering till inkomstskatt enligt båda förslagen först måste konstateras

just de avkastningsbelopp, som enligt Eiserman—von Wolckers förslag

taxerades till avkastningsskatt, innan beräkningen för utfinnande av de

beskattningsbara inkomstbeloppen fullföljdes. Toges vidare hänsyn till

de svårigheter, som säkerligen bleve förknippade med taxeringen till

skatt för lös egendom enligt Landéns förslag, samt till vanskligheten

s. 223 Kontrollera mot PDF

223

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

att enligt samma förslag åstadkomma riktig fördelning av skuldräntor

å fast egendom och rörelse eller å flera fastigheter eller olika slag av

rörelse i samma skattskyldiga hand, vågade kammarrätten uttala det antagandet,

att det ena förslaget icke medförde större svårigheter för eller

krävde mera arbete av taxeringsmännen än det andra. Härvid förutsatte

dock kammarrätten, att vissa förändringar i Eiserman—von

Wolckers förslag vidtoges.

Mot vårt nuvarande kommunala beskattningsväsende hade den

huvudsakliga anmärkningen framställts, att näringsverksamhets bidragsskyldighet

till kommunen vore för knappt tillmätt i förhållande till den

skattebörda, som påvilade det personliga arbetet. Den förskjutning av

skattetrycket från det personliga arbetet till näringsverksamhet, som

sålunda utgjorde ett huvudsakligt syfte med den kommunala skattereformen,

visade hän på behovet av en kommunal näringsskatt, som på

ett effektivare och mera rationellt sätt än skatt å lös egendom förverkligade

principen om beskattning efter intresse.

Eiserman och von Wolcker hade ock ägnat uppmärksamhet åt

möjligheten att i det kommunala beskattningsväsendet inordna eu

näringsskatt samt uppgjort utkast till bestämmelser om sådan beskattning.

Skatteobjektet skulle utgöras av det i näringen nedlagda anläggnings-

och driftskapitalet av annat slag än fäst egendom ävensom den

kapitaliserade avkastningen till den del, avkastningen överstigit V15 av

det i näringen använda kapitalet. Eör att emellertid värdet av näringsidkarens

eget arbete icke skulle inräknas vid kapitaliseringen, skulle

densamma beträffande enskilda näringsidkare ske medelst en skala, som

byggde på antagandet, att ju större det i näringen använda kapitalet

vore, desto mindre berodde avkastningens storlek av näringsidkarens

eget arbete. Vid ett näringskapital intill 10,000 kronor skulle kapitaliseringssiffran

utgöra 0.1 för att successivt stiga till 10 vid ett näringskapital

av 480,000 kronor och därutöver. För aktiebolag skulle meravkastningen

alltid kapitaliseras efter siffran 10; värdet av affärsledarens

arbete kunde nämligen icke anses ingå i bolagets avkastning,

eftersom hans avlöning avdragits såsom omkostnad. Såsom det huvudsakliga

skäl, varför det sålunda gjorda uppslaget icke av förslagsställarna

fullföljts, torde få anses av dem uttalade tvivelsmål, huruvida

genom ovannämnda anordning det läte sig göras att i avsevärd utsträckning

förebygga den dubbelbeskattning av företagarens egen arbetsförtjänst,

som skulle ligga däri, att värdet av hans arbete inginge i näringsskatten

på samma gång hans behållna inkomst underkastades inkomstbeskattning.

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Såsom objekt för en näringsskatt kunde emellertid även tjäna

näringsföretags avkastning utan kombinering med det i näringen använda

kapitalet. Åven om avkastningen såsom sådan icke i varje särskilt

fall gåve ett fullt tillförlitligt uttryck för näringsföretagets omfattning

och dess intressegemenskap med kommunen, torde dock i allmänhet

så vara förhållandet. För övrigt syntes aldrig ett när i ngsskat, teobjekt

kunna så konstrueras, att detsamma skulle i varje fall precisera

graden av denna intressegemenskap. Avkastningen såsom objekt för

näringsskatt erbjöde visserligen icke samma stabilitet som det i näringsföretaget

investerade kapitalet, mön även detta kunde vara underkastat

nog så starka fluktuationer; och för övrigt torde i ett skattesystem,

som upptoge en så stabil objektskatt som fastighetsskatt, åt nu ifrågavarande

synpunkt icke behöva tagas avgörande hänsyn.

Sås ''m kammarrätten tidigare anmärkt, kunde den i Eiserman

—von Wolckers förslag upptagna avkastuingsbeskattningen, i vad

densamma träffade det rent personliga arbetet, icke principiellt godtagas.

Emellertid torde en ändring av förslaget kunna vidtagas i sådan riktning,

att avkastningsbeskattningen komme att drabba allenast avkastning

av jordbruksfastighet och rörelse eller yrke men eftergivas beträffande

övriga förvärvskällor; och skulle därmed föreligga en i sina huvuddrag

angiven reell näringsskatt.

I näringsföretags avkastning inginge emellertid värdet av näringsidkarens

eget arbete. Ur avkastuingen borde följaktligen detta värde

bortelimineras, då eljest den egna arbetsförtjänsten skulle bliva föremål

för dubbel beskattning, i det att densamma beskattades dels genom

näringsskatten och dels genom inkomstskatten, vilken senare skatt under

alla förhållanden måste ställas vid sidan av objektskatterna. Vilken

metod än anlitades för värdesättande av näringsidkares personliga

arbete, vore dock uppenbart, att detta värde icke kunde i de olika

näringsföretagen och med den större eller mindre grad av arbetsduglighet,

som av företagaren presterades, till sitfran konstateras. Det

kunde icke undvikas, att värdesättandet finsre ske på grundval av generella

antaganden, som i stort sett borde leda till skäliga resultat. Under

sådana förhållanden syntes det kammarrätten, s m om någon annan

metod för uppskattning av näringsidkares eget arbete icke behövde användas,

än att detsamma finge antagas motsvara viss procent av avkastningens

belopp. Därjämte behövde möjligen stipuleras något maximibelopp

för värdesättningen ävensom något minimibelopp, exempelvis

2,000 kronor, som alltid finge komma i betraktande såsom företagarens

egen arbetsförtjänst. Uppginge avkastningen icke till mer än 2,000

s. 225 Kontrollera mot PDF

225

Kungl. May.ts ''proposition Nr 191.

kronor, skulle således ingen näringsskatt ifrågakomma, utgjorde avkastningen

20,000 kronor, skulle därifrån avdragas dels 2,000 kronor

och dels viss procent av återstående 18,000 kronor. Vad aktiebolag

beträffade, både redan vid avkastningens uppskattning såsom omkostnad

avdragits det belopp, som i enskilda näringsföretag motsvarade värdet

av företagarens eget arbete, och bolagets avkastning skulle således

kunna utan redueejing läggas till grund för närings-katten. Såsom

kammarrätten i annat sammanhang påpekat, inträffade emellertid stundom,

att aktiebolag, däri aktierna ägdes av ett fåtal personer, läte vinsten

till större eller mindre del utgå i form av löner, tantiemer och dylikt,

ett förfarande som givetvis skulle än mera efterföljas vid en näringsskatt

av nu antydd art. Det syntes därför lämpligast, att det sätt för

beräkning av värdet utav företagarens eget arbete, som skulle gälla i

fråga om enskilda näringsföretag, jämväl tillämpades, då företagen

innehades av aktiebolag eller andra juridiska personer. Vid uppskattningen

av deras avkastning skulle i sådant fall avdrag för de kostnader,

som belöpte å affärsledningen, icke få äga rum.

En näringsskatt, byggd uteslutande på avkastningen, erbjöde den

fördelen framför en näringsskatt, där skatteobjektet huvudsakligen utgjordes

av det i företaget insatta kapitalet, att med den förra icke infördes

något för vår skattelagstiftning främmande moment och ej heller

vore förenade skattetekniska svårigheter. För övrigt kunde, såsom

Eiserman och von Wolcker jämväl påpekat, en näringsskatt icke enbart

grundas, å det i näringen nedlagda kapitalet, utan borde detta vid

skatteobjektets bildande eller värdesättande kombineras med avkastningen,

arbetspersonalens storlek eller annat.

Vid sidan av en näringsskatt av den ena eller andra typen måste

emellertid förutom fastighetsskatt ställas jämväl inkomstskatt. Uppenbart

vore, att i ett skattesystem, där verklig näringsskatt inginge, inkomstskatten

borde intaga en mera framträdande ställning, än densamma

erhållit i Eiserman—von Wolckers förslag. Men eljest torde inkomstskatten

lämpligast kunna anordnas i samma form som detta förslag

kommunala inkomstskatt med vissa av kammarrätten föreslagna ändringar.

Då ett skattesystem, däri inginge en på avkastningen grundad

näringsskatt, syntes erbjuda en tillfredsställande lösning av det kommunala

beskattningsproblemet, skulle kammarrätten för sin del vilja förorda,

att fullständigt förslag till ett sådant skattesystem utarbetades,

innan frågan om det kommunala skatteväsendets ombildning företoges

till slutligt avgörande.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 158 höft. (Nr 191.) 29

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Förslag om

jj ro vtaxering

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

Vid kammarrättens behandling av förevarande fråga hava skiljaktiga

meningar i avseende å huvudprinciperna för reformen uttalats

av dels föredraganden, kammarrättsrådet Lybeck, som ansåge, att kammarrättens

anmärkning mot utsträckningen av avkastningsbeskattningen

på arbetsinkomstens område ej bort tillmätas sådan betydelse, som

kammarrätten i sin kritik tillskrivit densamma, dels av kammarrättsrådet

Smerling, som ifrågasatt andra grunder för en eventuell näringsskatt

än de av kammarrätten föreslagna. Till sistberörda skiljaktiga

mening skall jag i annat sammanhang återkomma.

D. 1918 års provtaxering.

i åtskilliga av de över kommunalskattesakkunnigas förslag avgivna

utlåtandena har framhållits vikten av att genom en provtaxering

utröna, huru förslagen komme att verka i tillämpningen. Med beaktande

härav föreslog Kungl. Maj:t i proposition den 5 mars 1918 (nr 130)

riksdagen dels antaga ett vid propositionen fogat förslag till förordning

om provtaxering under år 1918 för beräkning av kommunal skattskyldighet

vid tillämpning av bestämmelserna i vissa förslag till omläggning

av det kommunala beskattningsväsendet, dels ock i tilläggsstat för

år 1918 under sjunde huvudtiteln anvisa såsom förslagsanslag högst

100,000 kronor för utförande av berörda provtaxering.

Det vid propositionen fogade förslag till förordning om provtaxeringen

innehöll följande bestämmelser:

För statistisk undersökning och beräkning av den skattskyldighet,

som enligt ett vart av Eiserman—von Wolckers och Landéns förslagålades

de skattskyldiga, skulle under år 1918 en provtaxering företagas

inom de kommuner, som Kungl. Maj:t bestämde (1 §). Kungl.

Maj:t ägde utfärda närmare bestämmelser om provtaxeringens verkställande

ävensom meddela föreskrifter om de uppgifter, som av enskilda

skattskyldiga eller andra borde lämnas till ledning vid taxeringen,

och om påföljd för uraktlåtenhet härutinnan (2 §). Dessa uppgifter samt

de över provtaxeringen upprättade längderna finge ej hållas tillgängliga

för andra än dem, vilka på grund av sin tjänsteställning eller eljest

enligt särskilt uppdrag hade att taga befattning med desamma (3 §).

Vad sålunda föreslagits blev av riksdagen bifallet; och utlärdades

förordning om provtaxeringen den 1 juli 1918 (nr 574). Förordningen

trädde i kraft dagen efter den, då densamma från trycket utkom i

Svensk författningssamling.

s. 227 Kontrollera mot PDF

227

Kunrjl. Maj:ts proposition Nr 191.

Sedan Kungl. Maj:t samma dag, som ovannämnda proposition avläts

till riksdagen, pa min därom gjorda hemställan bemyndigat mig

att tillkalla högst tre sakkunniga för att inom finansdepartementet biträda

vid vissa förarbeten för anordnande av provtaxeringen, uppdrog

jag åt landskamrerarna Otto V. Landéu och Axel Bökelund samt kamreraren

hos överståthållarämbetet Fredrik von Friesen att utföra om förmälda

arbeten.

Efter fullgjort uppdrag avlämnade de sakkunniga:

l:o) förslag till kungörelse med närmare föreskrifter för verkställighet

av ovan berörda förordning om provtaxering under år 1918;

2:o) av dem utarbetade vägledningar för provtaxeringens verkställande

enligt ett vart av de båda förslagen ävensom anvisningar för

de för inkomst- och förmögenhetsskattens påförande avgivna deklarationernas

utnyttjande och komplettering i och för provtaxeringen;

3:o) formulär till sammanställning av uppgifterna i de nyss omförmälda

deklarationerna och de uppgifter, som därutöver infordrats för

att tjäna till ledning vid provtaxeringen;

4:o) formulär till anmaning att avgiva uppgift eller upplysning

till ledning vid provtaxeringen in. fl. formulär, däribland särskilt

5:o) formulär till provtaxeringslängder.

Därvid meddelade de sakkunniga, bland annat, att de av dem för provtaxeringen

föreslagna kommunerna valts efter inhämtande av förslag

från länsstyrelserna i rikets samtliga län och i anslutning till de riktlinjer,

. som angåvos i mitt anförande till statsrådsprotokollet vid föredragning

av frågan om anordnande av provtaxeringen, samt att de

föreslagna kommunerna representerade följande typer: distrikt med övervägande

jordbruk, distrikt med övervägande skogsbruk, distrikt med

blandat jordbruk och skogsbruk, distrikt med övervägande industri,

blandat jordbruks- och industridistrikt samt stadsdistrikt.

Beträffande de grunder, som följts vid utarbetande av vägledningarna

för provtaxeringen, anförde de sakkunniga följande:

»Vid utarbetandet av vägledningarna för provtaxeringen hava de

sakkunniga helt naturligt strängt anslutit sig till bestämmelserna i

kommunalskattesakkunnigas bägge förslag. I de avseenden, där uttryckliga.

föreskrifter icke blivit i dessa förslag meddelade, hava de sakkunniga

emellertid vant nödsakade att giva bestämda anvisningar till

ledning vid provtaxeringen, vid vilka anvisningars avfattande de sakkunniga

bemödat sig att följa de antydningar om de kommunalskattesakkunnigas

avsikter, som lämnats i deras betänkanden. I andra avseenden

åter hava vi av praktiska skäl i vägledningarna intagit föreskrift därom,

1’rovttu.oringens

ut

förando.

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

att vissa i lagförslagen föreskrivna åtgärder icke vid provtaxeringen behöva

ifrågakomma. Sålunda hava vi i fråga om förslaget till lag om

kommunal taxering och skattskyldighet givit föreskrifter utöver eller

emot vad lagförslaget uttryckligen innehåller i, bland andra, följande

hänseenden:

att uppskattning av inkomst och förmögenhet ovillkorligen skall

äga rum i varje provtaxeringskommun för eventuellt påförande av kommunal

inkomst- och förmögenhetsskatt, oberoende av kommunens nu

förhandenvarande skattebehov;

att till ledning för inkomst- och förmögenhetsskattens debitering i

provtaxeringslängden skall antecknas det maximum, varmed ifrågavarande

skatt kan ingå i repartithmen, därvid de särskilda skattetarifferna

i 52 § och progressionstabellen å sid. 43 ff. skola lända till

taxeringsförrättarens efterrättelse;

att fäst egendom och avkastning skola ingå i repartitionen med

det antal skattekronor och skatteören, som uppkommer vid tillämpning

av de å sid. 611 i förslaget angivna förhållandetal, sålunda att ett

skatteöre beräknas å varje krona beskattningsbart avkastningsbelopp

samt, vad beträffar fast egendom, skatteörena beräknas sålunda: på

landet fem skatteören å varje hundra kronor av jordbruksfastighets

taxeringsvärde efter frånräknande av fastighetens sk"gsvärde, tre skatteören

å varje hundra kronor av jordbruksfastighets skngsvärde och fyra

skatteören å varje hundra kronor av annan fastighets taxeringsvärde,

ävensom i stad fyra skatteören å varje hundra kronor av jordbruksfastighets

taxeringsvärde efter frånräknande av fastighetens skogsvärde,

två skatteören å varje hundra kronor av jordbruksfastighets skogsvärde

och tre skatteören å varje hundra kronor av annan fastighets taxeringsvärde;

samt

att medeltalsberäkning enligt 31 § i förslaget icke vid provtaxering

skall ifrågakomma.))

Sedan kammarrätten avgivit infordrat utlåtande över de sakkunnigas

ifrågavarande förslag, utfärdades den 14 augusti 1918 kungörelse (nr 671)

i ämnet i huvudsaklig överensstämmelse med vad de sakkunniga föreslagit.

I kungörelsen föreskrevs, att pro v taxeringen skulle äga rum i

Stockholms stad: inom viss del av 4:e roten, närmare bestämd enligt föreskrift,

som överståthållarämbetet ägde meddela; i Stockholms län: i Lidingö

köping och staden Norrtälje; i Östergötlands län: i Simonstorps och Kuddby

socknar samt i Åtvidabergs municipalsamhälle av Åtvids kommun; i Kalmar

län: i Hossmo och Kråksmåla socknar; i Malmöhus län: i Västra

Kärrtorps, Kävlinge och Norra Vrams socknar; i Hallands län: i Rolfstorps

s. 229 Kontrollera mot PDF

229

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

och Slättåkra socknar; i Göteborgs och Bohus lön: inom ett enligt Kungl.

Maj:ts befallningshavandes bestämmelser närmare begränsat distrikt av

Göteborgs stad; i Skaraborgs lön: i Idällums och Österplana socknar

samt staden Skara; i Öiebro län: i Askersunds landsförsamling och

Längbro socken; i Gävleborgs län: i Loos och Ilamrånge socknar; i

Västerbottens län: i Åsele och Nordmalings socknar.

Vidare stadgades, att länsstyrelserna skulle en var för sitt län förordna

en eller, i händelse av behov, flera personer att i egenskap av

taxeringsförrättare verkställa provtaxeringen ävensom på framställning

av taxeringsförrättare förordna erforderligt antal med förhållandena

inom orten förtrogna eller eljest sakkunniga personer att därvid biträda

i den utsträckning, som kunde finnas erforderlig. Uppskattningen

skulle med iakttagande av de undantagsbestämmelser, som innehölles i

de sakkunnigas vägledningar och anvisningar, ansluta sig, vad

beträffade länen, till de uppskattningar, som blivit av prövningsnämnderna

för året fastställda, och, beträffande Stockholms stad,

till de av taxeringsnämnden bestämda uppskattningsbeloppen. Det

skulle åligga taxeringsförrättarna, bland annat, att efter avslutade taxeringsförrättningar

och senast före 1918 års utgång genom länsstyrelserna

1 ill finansdepartementet insända provtaxeringslängderna med samtliga

därtill hörande handlingar och därvid avgiva det yttrande, vartill

enligt vid provtaxeringen vunnen erfarenhet kommunalskattesakkunnigas

förslag och utkast gåve anledning, särskilt i fråga om de större eller

mindre svårigheter, som vid deras praktiska tillämpning visat sig föreligga.

Efter det provtaxeringslängderna inom finansdepartementet underkastats

erforderlig granskning, skulle de överlämnas till statistiska centralbyrån

för statistisk bearbetning.

1 kungörelsen lämnades därjämte åtskilliga andra föreskrifter rörande

provtaxeringen, för vilka någon redogörelse emellertid icke torde erfordras.

Sedan provtaxeringslängderna med därtill hörande handlingar inkommit

till finansdepartementet, överlämnades desamma till de provtaxeringssakkunniga

för skatteteknisk granskning. Efter det denna granskning

blivit utförd, hava de sakkunniga avlämnat en promemoria, däri

göres följande sammanfattning av allmänna uttalanden från taxeringsförrättarna

i nedannämnda distrikt:

Stock hot ms stad: Vid den praktiska tillämpningen av förslagen hade

några egentliga svårigheter icke förelegat. Att därvid »utkastet» (Landéns

förs!ag) visat sig bekvämare än »förslaget» (Eiserman—von Wolckers

förslag), vore påtagligt.

Allmänna

uttalanden

från provtax

eringsförrättama,

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Kuddby och Simonstorps socknar: Båda de föreliggande förslagen

syntes vara ägnade att råda bot för den nuvarande ojämna kommunala

beskattningen. 1 de avseenden det Landénska förslaget skilde sig från

Eiserman—von Wolckers, särskilt beträffande beskattningen av skogsbruk,

lös egendom och avdrag för skuldränta, syntes det vara att föredraga.

Härförutom hade det fördelen av större enkelhet och lättfattlighet samt

syntes lättare kunna inpassas i ett gemensamt förfarande vid stats- och

kommunaltaxeringen, vilket borde vara ett önskemål.

Åtvidabergs municipalsamhälle: Bleve de nya deklarationsformulären

praktiskt och åskådligt uppställda och deklaranterna ifyllde dem

riktigt, mötte nog ingen större svårighet vid kommande taxeringar enligt

de nya skattelagarna i annat avseende, än att arbetet bleve drygare

och långsammare.

Provtaxeringskommunerna i '' Kalmar län: »Förslaget» syntes på

grund av mängden av detalj bestämmelser ägnat att medföra svårigheter

att erhålla lämpliga personer för taxeringsarbetet. Däremot syntes

»utkastets» tillämpning icke innebära synnerligen större svårigheter än

gällande bevillningsförordning medförde. Av de båda förslagen vore det

Landénska obetingat att föredraga.

Västra Kärrstorps socken: Vid den praktiska tillämpningen avförslagen

hade icke visat sig föreligga några särskilda svårigheter.

Båda förslagen vore överskådligt uppställda. Eiserman—von Wolckers

förslag vore att föredraga på följande grunder:

1. I detsamma förekomme icke lös egendom till särskild taxering.

Enligt taxeringsförrättarens mening borde särskild egendomsskatt ej påläggas

lös egendom, då ju denna dels anskaffades för att avkastningskulle

kunna beredas av den fasta egendomen och dels i allmänhet

vore mycket skiftande till sitt värde under årets lopp, vilket medförde,

att det kunde bliva synnerligen vanskligt att åstadkomma en rättvis

taxering av lös egendom.

2. I detsamma skedde taxeringen till den kommunala inkomstoch

förmögenhetsskatten i en summa, varemot enligt »utkastet» förmögenheten

taxerades särskilt för sig, vilket innebure en avvikelse från

den i skatteförfattningarna föreskrivna sekretessen.

Kävlinge socken: Båda förslagen sökte lämpa skatteplikten efter

betalningsförmågan; och syntes därmed ett länge framhållet krav vara väl

tillgodosett. »Förslaget» komme visserligen att medföra ökat arbete för

taxeringsnämnderna men hade den avsevärda fördelen, att varje skatteköp

komme att för sig tydligare angivas.

Norra Wrams socken: Båda förslagen hade på ett tydligt och ut
-

s. 231 Kontrollera mot PDF

231

K mull. Maj:ts proposition Nr 191.

tömmande sätt utstakat de riktlinjer, som skulle följas vid taxeringen,

varför denna kunnat fortgå obehindrat utan någon vidare villrådighet

beträffande förfärandet. De största svårigheterna vållades vid uppdelning

av skattskyldighet för fastighet, belägen i olika kommuner, och

vid avskiljande av husbehovsskog. Om enligt »förslaget» skngsaccisen

bibehölles såsom ersättning för avkastningsskatten vad skogsbruket beträffade,

syntes inkomsten av skogsbruket bliva alltför lindrigt beskattad

i kommuner med höga kommunalutskylder.

Provtaxeringskommunerna i Hallands län: Såsom allmänt omdöme

kunde sägas beträffande båda förslagen, att de skattetekniska bestämmelserna

vore så invecklade och komplicerade, att fara förelåge, det de

kommunala förtroendemännen icke i allmänhet skulle förmå rättjtillämpa

dem. Ur sistnämnda synpunkt vore taxeringsförrättarens, erfarenhet dock

den, att det Landénska lagutkastet borde givas företräde. I fråga om

inkomstskatten anslöte sig utkastet mera till den deklafatmnsplikt och

deklarationsform, som allmänheten nu i någon män hunöit lära sig och

blivit van vid, och vore därför lättare att tillämpa. Beträffande egendomsskatten

vore även utkastet enklare och lättare tillämpligt, särskilt

i frågor om beräkning av skogsvärdet liksom ock i dess enhetliga

skattetal för all egendom. I

Göteborgs stad: Vid taxering av inkomst av rörelse eller yrke

enligt »förslaget» fäste sig uppmärksamheten framför^ allt därvid, att

beskattningen drabbade den skuldsatte synnerligen hårt. 1 synnerhet

för nystartade affärer syntes förhållandet verka synnerligen hämmande

för utvecklingen. \

Österplana socken: Inga större svårigheter hade yppat sig vid den

praktiska tillämpningen av de båda förslagen. D. ck finge ej frånses

svårigheten att med de vid provtaxeringen till buds stående medlen

verkställa värderingen av befintlig skog och vanskligheten av att kunna

värdera lös egendom. Vid beräkningen av egendomsskatteus grpndbelopp

syntes avgjort vara att föredraga, att detta sattes lika för egendom

av alla slag i stället för det i »förslaget» intagna stadgandet om olika

skattesatser dels för olika slag av egendom och dels för stad och land.

Skara stad: Ehuru »utkastet» kunde synas enklare än »förslaget»

och väl också vore det till sin allmänna anordning, hade det dock vållat

stora svårigheter vid tillämpningen, vilket delvis syntes bero därpå, att

det vore, vad det ock angåve sig vara, ett utkast, långt mindre utarbetat

i enskildheter än det andra. »Förslaget» vore ett med stor omsorg

utfört och gediget arbete och brnste ingalunda i klarhet. Men

dess tillämpning måste kräva ett långt mera vidlyftigt och tidskrävande

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

arbete än nu gällande författningar. Man frågade sig, om icke en

sådan skatteförordning förutsatte eu helt anuan anordning av taxeringsförfarandet

och en helt annan organisation av taxeringsmyndigheterna

än de nuvarande. Att förflaget medförde en sådan omständlighet, syntes

i första rummet bero därpå, att de flesta förvärvskällor gjorts till föremål

för en tvåfaldig beskattning, nämligen dels med hänsyn till avkastningen

och dels med hänsjm till inkomsten. Att någonting vunnes

genom en sådan dubbelbeforing av samma saker, därom vore taxeringsförrättaren

icke övertygad. Vilka principer än lades till grund för den

nya kommunala skattelagstiftningen, vore det ett önskemål, att en större

enkelhet och lätthanterlighet i förfarandet måtte eftersträvas.

Örebro tyn: Det hade varit avsevärt arbetsammare och omständligare

ait tillämpa »förslaget» än det Lnndénska utkastet, som närmare

anslöte sig till |de gällande bestämmelserna.

Nordmaliiiigs socken: Själva taxeringsarbetet kunde väl från början

synas innebära! en ganska svårlöst uppgift. Men om än under arbetets

fortgång en dbl svårigheter beträffande fördelningen av de olika skatteobjekten

m. ni. yppat sig, syntes dock både »förslaget» och »utkastet»

praktiskt ganska utförbara för personer med någon kunskap i taxeringsarbetet.

Det statis- Det genom provtaxeringen erhållna materialet har sedermera varit

materialets föremål för statistisk bearbetning dels inom statistiska centralbyrån dels

bearbetande. ock inom finansdepartementet av byråchefen Hngo Burström såsom särskilt

tillkalla^ sakkunnig. För de därvid erhållna resultaten skall jag

senare redogöra.

f

/

t

(

s. 233 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition Nr 191.

233

VI. De allmänna, riktlinjerna för förslaget till komnmnal
skattelag.

Tidigare bär redogjorts för såväl huvudgrunderna i det nu gällande

kommunala skattesystemet och de kommunalskattesakkunnigas båda förslag

som aven de viktigare erinringar, som mot förslagen framställts

uti de^ avgivna utlåtandena. Jag skall nu redogöra för min uppfattning

av frågan, i vad mån nämnda förslag i princip lämpa sig att läggas

ti 1 grund .för. en kommunal skattereform, samt i anslutning därtill redogöra

för riktlinjerna för det förslag, som jag låtit utarbeta inom finansdepartementet.

^orc^e emellertid tillåtas mig att dessförinnan framhålla vissa

allmänna synpunkter, som synas böra vinna beaktande vid en omläggning

av den kommunala beskattningen. ö

Jag har tidigare berört de båda principerna skatt efter intresse

och skatt efter förmåga. Det torde numera vara allmänt erkänt, att de

direkta skatterna till staten i det väsentliga böra utgöras enligt sistnämnda

princip; men allmänt har också uttalats, att denua princip icke

lampar sig att enbart ligga till grund för den kommunala bidragsskyldigheten.

ö

Sålunda anförde kommunalskattekommittén i sitt år 1900 avgivna

betänkande: »Såväl i den moderna skattepolitiska litteraturen

som under praktiska förhandlingar i ämnet har i förevarande avseende

val icke. enstämmigt men dock under betydande tillslutning, uttalats den

uppfattning, att en principiell åtskillnad förefinnes mellan de grunder

efter vilka direkt skatt till stat och kommun bör utkrävas, samt att

denna åtskillnad även låter sig praktiskt genomföras. Enligt denna uppfattnmg

skall, staten av sina medborgare utkräva skatt huvudsakligen

med hänsyn till deras olika skatteförmåga, varemot den kommunala beskattningen

i viss grad bör givas formen av en intressebeskattning

Bihang Ull riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 158 käft. (Nr 191.) 30 ’

Allmänna

synpunkter

för skattereformen.

Beskattning

efter intresse

eller efter

förmåga.

Tidigare

uttalanden.

s. 234 Kontrollera mot PDF

234 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

enligt vilken bidragsskyldigheten mätes icke endast efter skatteförmågan

utan även efter, å ena sidan, de fördelar, kommunen genom sina anstalter

eller sin verksamhet för något visst ändamål bereder sina medlemmar

eller vissa grupper bland dem, samt, å andra sidan, de olägenheter eller

särskilda utgifter, den enskilde genom sin verksamhet förorsakar kommunen.

Riktigheten av denna åskådning, för vilken, såvitt angår vårt

lands kommunala beskattning, redan allmänna besvärs- och ekonomiutskottet

vid 1840—41 års riksdag gjorde sig till målsman, synes kommittén

svårligen kunna jävas, om man tillbörligt beaktar den olika aiten

av statens och kommunens verksamhet och organisation i det hela samt

individens härav betingade olika ställning till stat och kommun.»

En liknande uppfattning uttalas av sammansatta bevillnings- och

lagutskottet vid 1903 års riksdag. Utskottet, vilket förmenade, att det

icke skulle vara omöjligt att även i vårt land till en del bygga den

kommunala budgeten på objektskatter samt på avgifter och bidrag av vederlags

natur, ifrågasatte i enlighet därmed en objektbeskattmngutom av fastighet

även av sådana näringar, som vore lokalt bundna vid kommunen och

vilkas intressen alltså kunde anses i väsentliga punkter sammanfalla med

kommunens. Utskottet framhöll därvid, att, om ett stort industriellt

företag orsakade en fattig landskommun betydande utgifter för skola,

fattigvård, polisväsen o. d., rättvisan syntes bjuda, att företaget även

under ett år, då det tilläventyrs icke lämnat någon nettovinst, dock i

nåo-on mån bidroge till kommunens omkostnader för detsamma, samt

att& enahanda skäl talade för en näringssätt även i städerna. I anslutning

till sitt nyssnämnda uttalande erinrade utskottet, att en väsentlig

del av de kommunala skatterna under alla omständigheter torde böra

utgå i form av tillägg till de direkta statsskatterna.

Ihågkommas bör, att, då dessa uttalanden gjordes, kommunerna

till sina utgifter icke erhöllo statsbidrag i samma utsträckning som nu

samt att, enär vid sådant förhållande kommunernas utgifter för allmänna

ändamål voro jämförelsevis högre än nu, en intressebeskattning då var

mindre påkallad. .

Åven övriga auktoritativa uttalanden i frågan ga i samma riktning.

Sålunda framhöll, på sätt jag tidigare omnämnt, dåvarande statsrådet

och chefen för finansdepartementet vid den anmälan för Kungl. Maj:t,

varigenom 1910 års statsskattereform bebådades, att även i fråga om

kommunalbeskattningen en kommunal inkomstskatt icke kunde avvaras,

men att vid sidan av densamma borde utvecklas ett kommunalt objektskattesystem.

...0J ,

Eiserman och von Wolcker hava vid sina ingående undersök
-

s. 235 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition Nr 191. 235

ningar av det kommunala beskattningsproblemet kommit därhän att

lägga den huvudsakliga vikten vid intressebeskattningen. Landén tillerkänner

densamma likaledes stor betydelse.

Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen för avgivna

utlåtanden, hava länsstyrelserna — vilka såväl på grund av beskattningsarbetet

i prövningsnämnderna som ock med hänsyn till deras handläggning

av andra kommunala ärenden torde hava synnerligen stora förutsättningar

att bedöma hithörande frågor — så gott som enhälligt antingen

direkt tillstyrkt eller icke haft något att erinra mot en utvidgad intressebeskattning.

Kammarrätten har ställt sig på samma ståndpunkt.

Den förut lämnade framställningen av utländsk lagstiftning utvisar, att

även i utlandet intresseprincipen allmänt kommit i tillämpning i fråga

om den kommunala beskattningen.

Otvivelaktigt torde också en beskattning efter intresse vara berättigad

för kommunernas vidkommande. 1 detta hänseende må erinras

om kostnaderna för t. ex. anläggandet av en hamn eller framdragandet

av gata eller vattenledning. Väl är det sant, att dylika företag kunna

sägas lända kommunen i dess helhet till gagn, men i främsta rummet är det

dock vissa grupper av kommunens medlemmar, som hava fördel därav.

Sålunda komma ju förbättrade kommunikationer i första hand näringsidkarna

och fastighetsägarna till godo, medan åter igen gaturegleringar

och liknande arbeten särskilt medföra varaktig nytta för närbelägna

fastigheter och därmed för dessas ägare. De nu anförda förhållandena

äro endast exempel. Såsom regel torde väl åtgärder, som avse att

främja vad man i dagligt tal benämner ett samhälles materiella

utveckling eller uppblomstring, vara jämförbara med de här nämnda:

ökade avsättningsmöjligheter beredas producenter, fastigheterna stiga

i pris och handelsomsättningen ökas. För löntagaren blir däremot förhållandet,

rent ekonomiskt sett, ofta det motsatta, i det att levnadskostnaderna

å orten samtidigt stegras. Det kan därför ej anses annat

än rätt och billigt, att de, vilka draga särskild nytta av vissa kommunala

anordningar, jämväl få i större utsträckning än andra deltaga i

kostnaderna därför. Det nu sagda gäller dock endast åtgärder, som

mer eller mindre direkt tjäna främjande av de skattskyldiges ekonomiska

intressen. Givetvis kunna dock härur icke få dragas sådana

konsekvenser som exempelvis skärpning av beskattningen för den obemedlade,

därför att han med större sannolikhet kommer att ligga

fattigvården till last. Lika litet lärer det kunna ifrågakomma att

Skal för en

beskattning

efter intresse.

s. 236 Kontrollera mot PDF

236 Kungl. Maj. ts proposition Nr 191.

ålägga familjeförsörjarna att ensamma bestrida kostnaderna för skolundervisningen.

En speciell beskattning måste emellertid anses befogad, ej blott då

det gäller att täcka kommunens utgifter för åtgärder, som närmast

gagna vissa skattskyldiga, utan även för anskaffande av medel till

bestridande av kostnader, som föranletts av särskilda skattskyldiga.

Liksom en beskattning på den förra grunden bör inskränkas till de

fall, där fråga är om åtgärder, som tjäna främjande av vissa skattskyldiga

kommunmedlemmars ekonomiska intressen, synes en beskattning

på den senare grunden endast böra komma i fråga, därest

kommunens ökade utgifter föranletts av vederbörandes ekonomiska

verksamhet. Medan det sålunda, enligt min mening, vittnar om missuppfattning

av intresseteoriens innebörd, då kommunalskattekommitténs

förslag, i vad detsamma angick skattelindring för familjeförsörjare,

på sin tid från visst håll avstyrktes på den grund, att kommunens

utgifter exempelvis för skola och hälsovård till en väsentlig del

skapade kommunens skattebehov samt att familjeförsörjare kunde sägas

i viss grad förorsaka kommunen dessa utgifter, anser jag däremot

en skärpt beskattning vara befogad i de fall, då någon genom sin

ekonomiska verksamhet förorsakar kommunen ökade utgifter jämväl av

nu angiven art. Sålunda lärer det vara rättvist att tyngre beskatta

t. ex. den industriella verksamhet som genom sammanförande av en

stor arbetarbefolkning föranleder utgifter för olika ändamål och vållar

kommunen en kostnadsökning, vilken ej uppväges utav ökningen av de

beskattningsbara inkomsterna inom kommunen.

Vad angår de rena landskommunerna, bör det ihågkommas, att

nödvändigheten av att trygga tillgången på beskattningsföremål i de

olika kommunerna talar för en på intresseprincipen vilande objektbeskattning.

I en kommun med dess begränsade område kunna förhållandena

från det ena året till det andra ändras så avsevärt, att, om en

beskattning grundades uteslutande på de taxerade inkomstbeloppen,

kommunen skulle kunna finna sig ur stånd att fylla sitt skattebehov.

Jag vill i detta sammanhang erinra, att den nuvarande fastighetsbevillningen

utgör en objektskatt.

Enligt vad jag tidigare nämnt har vidare såsom stöd för en differentiering

i fråga om beskattningen åberopats, att kommunernas utgifter

för gemensamma angelägenheter av såväl allmän som av mera lokal natur,

därtill ofta de mest betydande, icke äro att anse såsom utgifter för årsbehovet

utan avse att skapa värden av mera varaktig art, samt att, i den

mån så vore förhållandet, det ändamål, för vilket utgifterna gjorts, i större

s. 237 Kontrollera mot PDF

237

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

utsträckning komme allenast de samhällsmedlemmar till godo, som stode

i en för längre tid bestående intressegemenskap med kommunen. Särskilt

har detta ansetts gälla fastighetsägarna; man har nämligen förmenat,

att, även om de icke för någon längre tid behölle sina fastigheter,

det dock vore tydligt, att fastighetsvärdet inom kommunen rönte

inverkan av kommunens hushållning i det hela, vadan hastigt amorterade

kommunala kostnader för skapande av bestående värden och därav

föranlett lägre skattetryck efter amorteringstidens slut lände särskilt

fastighetsägarna, betraktade såsom grupp, till fromma.

Ehuru jag sålunda ansluter mig till den uppfattningen, att i

den kommunala beskattningen intresseprincipen bör vinna beaktande,

kan jag dock icke tillerkänna intressebeskattningen sådan avgörande

betydelse, som man ofta å sakkunnigt håll velat göra. Eu väsentlig

del, under mer normala förhållanden huvuddelen, av de kommunala

utgifterna, bör enligt min mening alltid täckas genom skatter efter

förmåga. Fastän man numera i fråga om statsbeskattningen allmänt

erkänner, att först genom progressivitet i beskattningen vinnes, att

densamma verkligen sker efter förmåga, kan dock förmärkas en viss

tveksamhet gent emot anordnandet av en progressiv kommunal beskattning.

Delvis torde detta hava sin grund i åtskilliga rent skattetekniska

svårigheter — till frågan huru desamma må kunna på bästa sätt övervinnas

torde jag få senare återkomma — men delvis har nog skälet även varit

farhågor för att den kommunala beskattningen i så fall skulle allt för mycket

konkurrera med den progressiva statsskatten; man har förmenat, att vissa

skattskyldiga skulle bliva allt för betungade. Givetvis kan det råda

och kommer även alltid att finnas olika meningar, då det är fråga om

att avväga progressionen vid en skatt efter förmåga. Därest emellertid

vid anordnandet av en ny sådan skatt den mening skulle göras gällande,

att skatten allt för tungt komme att drabba vissa grupper skattskyldiga,

så visar detta endast, att skatten enligt vederbörandes uppfattning

icke blivit avvägd efter förmåga och att principen sålunda

oriktigt tillämpats.

Vid uppgörandet av riktlinjerna för ett kommunalt skatteprogram

är det emellertid ej nog att på ett med rättvisa och billighet överensstämmande

sätt fördela skattskyldigheten mellan medlemmarna inom en

och samma kommun. Av synnerlig vikt är även, att rättvisa uppnås

i förhållandet kommunerna emellan, så att, där flera kommuner var för

sig äga befogade anspråk att få för beskattningsändamål tillgodogöra

Skatt även

efter förmåga.

Rättvis fördelning

av

skattekälloma

mellan olika

kommuner.

s. 238 Kontrollera mot PDF

Granskning

av 1917 års

förslag.

Eiserman—

von Wolckers

förslag.

238 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

sig ett och samma beskattningsföremål, deras rätt tillvaratages pa

ett betryggande sätt. Lika väl som orättvisa vederfares vissa medlemmar

av en kommun därigenom, att andra medlemmar av samma

kommun bliva för lindrigt beskattade, lika väl måste det anses obilligt

mot de skattskyldiga inom en kommun, därest en samma kommun rätteligen

tillkommande skattekälla får utnyttjas av annan kommun. Ihågkommas

bör nämligen, att kommunernas utgifter måste täckas, oavsett

huruvida utdebiteringen blir större eller mindre. Därest eu skattekälla

försvinner eller minskas, går detta ut över andra skattekällor, som få

vidkännas en tyngre beskattning.

Då jag nu övergår till frågan, i vad mån de kommunalskattesakkunnigas

båda förslag motsvara de allmänna fordringar, som enligt det

ovan anförda böra uppställas på ett kommunalt skattesystem, torde jag

först få upptaga till skärskådande det Eiserman—von Wolckerska förslaget.

Såsom förut närmare utvecklats, upptager detta förslag en fastighetsskatt,

en avkastningsskatt, kompletterad med skogsaccis, samt eu

inkomst- och förmögenhetsskatt, varjämte en fjärde skatt, nämligen å

oförtjänt värdestegring av jord, är avsedd att infogas i systemet.

Fastighetsskatten, som skall utgå efter fastighets taxeringsvärde

utan avdrag för gäldräntor, är att anse såsom en ren intresseskatt. Mot

det sätt, varpå densamma tänkts anordnad, kan anmärkas, att en fullt

rättvis fördelning av skattetrycket mellan olika slag av fastigheter ej

vinnes. Förslaget har nämligen bibehållit bevillningsförordningens nuvarande

indelning av fastigheterna i jordbruksfastigheter och andra fastigheter,

ehuru med något ändrade bestämmelser rörande fastigheternas

hänförande till den ena eller den andra gruppen. Därest, på sätt av förslagsställarna

ifrågasättes, de olika fastighetsgrupperna skola i den

allmänna repartitionen ingå med olika bidragsskyldighet, blir följden

den, att fastigheter, som intaga eu mellanställning mellan de båda

grupperna — t. ex. jordbruksfastigheter med ett på grund av möjligheter

till tomtförsäljning förhöjt värde — bliva antingen för högt eller

för lågt beskattade, beroende på huruvida vederbörande fastighet hänföres

till den ena eller den andra kategorien.

Avkastningsskatten är av förslagsställarna tänkt såsom en intresseskatt.

Med undantag därav, att utdelning å aktier och banklotter samt

avkastning av skogsbruk ej inbegripas under skatten, göres emellertid

ingen principiell åtskillnad mellan olika slag utav avkastning eller inkomst.

Löntagarens inkomst beskattas i lika hög grad som näringsidkarens

opaginerad Kontrollera mot PDF

23!)

Kung/. Maj ds proposition Nr 191.

avkastning. Någon starkare belastning av de grupper skattskyldiga,

som, enligt vad ovan nämnts, böra vidkännas högre kommunalskatter,

åstadkommes icke genom avkastningsskatten, och densamma innebär

alltså ej heller någon riktigt avvägd intresseskatt. Väl hava förslagsställarna

sökt åstadkomma eu tyngre beskattning av näringsdriften

genom att vägra hittills medgivet avdrag av fem procent av i rörelsen

använd fastighets taxeringsvärde och för ränta å lånt rörelsekapital.

Detta förfarande innebär emellertid i realiteten, bland annat, att den

skuldsatta näringen blir hårdare beskattad än nu. Någon skatt å näringen

såsom sådan innebär berörda bestämmelse däremot ej.

Då sålunda Eiserman—von Wolckers förslag ej lärer innefatta en

tillfredsställande lösning av frågan rörande anordnande av en intressebeskattning,

återstår att se till, i vad mån samma förslag kan läggas

till grund för en beskattning efter förmåga.

Vad då först angår avkastningsskatten, så utgör väl den omständigheten,

att densamma icke är progressiv, ej i och för sig något hinder

i detta avseende, enär skatten tillsammans med en progressiv tilläggsskatt

i en eller annan form skulle kunna bilda en kombination, som

lade skatten efter förmåga. Emellertid kan avkastningsskatten icke i

oförändrat skick ingå i en dylik kombination på den grund, att vid

»avkastningens» beräkning avdrag ej må göras för skuldräntor. Förslagsställarna

hava — visserligen närmast med tanke på att skatten

skulle vara en intresseskatt — framhållit, hurusom kommunens utgifter

för skola, ordning och allmän trevnad komme en tjänsteman till godo

i ungefärligen samma grad, vare sig hans ekonomiska ställning vore

bättre eller sämre. Häremot torde emellertid kunna erinras, att konsekvensen

i så fall, i stället för skatt på bruttoinkomsten, fordrade personliga

avgifter lika för alla. Tages ej någon hänsyn till storleken av

löntagarens nettoinkomst i det ena fallet, finnes ej heller anledning att

göra åtskillnad på de fall, där bruttoinkomsten är olika. Mot avkastningsskatten

såsom grund för en beskattning efter förmåga kan vidare

anmärkas, att den lämnar utdelning å aktier och banklotter helt fria

från beskattning.

I fråga om den av Eiserman och von Wolcker föreslagna kommunala

inkomst- och förmögenhetsskatten kan anmärkas, bland annat,

att skattskyldigheten begränsats till fysiska personer. Den särskilda

skatteförmåga, som i fråga om statsbeskattningen ansetts förefinnas hos

åtskilliga juridiska personer, har icke tagits i anspråk.

Landéns förslag upptager, såsom tidigare omnämnts, egendomsskatt

för fast egendom, egendomsskatt för lös egendom, kommunal in
-

Landéns

förslag.

s. 240 Kontrollera mot PDF

240

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

komstskatt ock kommunal förmögenhetsskatt, varjämte en jordräntestegringsskatt

tänkts skola infogas i detta skattesystem. Av de nu

föreslagna skatteformerna äro de båda egendomsskatterna att anse såsom

rena intresseskatter.

Mot fastighetsskatten är särskilt att erinra, att fastighets skogsvärde

beskattas lika med fastigheten i övrigt. Till denna fråga torde

jag emellertid få senare återkomma.

Den av Landén föreslagna egendomsskatten för lös egendom är

avsedd att vara ett slags näringsskatt. En i stort sett tillfredsställande

beskattning av jordbruksnäringen synes dock på vida enklare

sätt kunna ernås genom att låta fastigheternas jordbruksvärde beskattas

efter ett något förhöjt repartitionstal. Om egendomsskatten å lös egendom

sålunda torde vara åtminstone ej erforderlig för beskattning av jordbruksnäring,

lärer densamma än mindre kunna förordas såsom näringsskatt

i övrigt. På sätt kammarrätten påpekat, bliva åtskilliga näringsgrenar

knappast berörda av densamma. Åven vid jämförelse mellan

olika företag inom samma fack torde ojämnheter bliva påvisbara. Det

mera otidsenliga företaget med förhållandevis värdelösa maskiner men

med ett stort arbetarantal blir föga beskattat, under det att det med

moderna maskiner men med liten personal drivna företaget får bära en

väsentligt tyngre skatt.

Den av Landén föreslagna inkomstskatten tager, såsom icke progressiv,

ej tillbörlig hänsyn till skatteförmågan. Däremot finner jag mig, i

motsats till kammarrätten, kunna i mycket ansluta mig till den tankegång,

som i övrigt kommit till synes i nämnda skatteform. Med hänsyn

till de olika krav, som vid en kommuualskattereform måste tillgodoses —

det gäller, såsom nyss nämnts, ej blott att riktigt fördela skattskyldigheten

mellan medlemmarna inom en och samma kommun utan även att

på ett rättvist sätt utskifta skattekällorna mellan olika kommuner, och

därvid kunna intressekonflikter uppstå — torde det ej låta sig göra att

till det yttersta fullfölja vissa principer. Vad som sett ur en synpunkt

innebär en inkonsekvens kan i själva verket, såsom nedan kommer

att framhållas, vara ett rättvist avvägande av olika synpunkter mot

varandra.

Den av Landén föreslagna förmögenhetsskatten avser visserligen

ett hänsynstagande till skatteförmågan. Emellertid drabbas den stora årsinkomsten

icke i och för sig av denna skatt; ej heller är den progressiv.

Skatten, som är tänkt att utgå med ett helt obetydligt belopp, kan

därför ej anses vare sig ensam eller tillsammans med inkomstskatten

innebära en tillfredsställande lösning av kravet på beskattning efter för
-

s. 241 Kontrollera mot PDF

241

Kungl. Maj ds proposition Nr 191.

umgå. För övrigt synes mig rätten till en fristående förmögenhetsbeskattning,

därest en sådan skall införas, böra förbehållas staten ensam.

Då jag, såsom av det ovan anförda framgår, icke ansett mig kunna

ansluta mig till någotdera av de båda utav kommunalskattesakkunniga

framlagda skattesystemen i dess helhet, vill jag emellertid ånyo hava

framhållit, att båda förslagen i olika delar innefatta synnerligen beaktansvärda

synpunkter, att såväl av de sakkunniga framburna uppslag som

ock av dem åvägabragta utredningar och utarbetad lagtext legat till

grund för ärendets vidare beredning inom departementet, samt att så

stora delar av dessa till myndigheters yttranden utställda förslag kunnat

tillgodogöras, att förnyad remiss icke — frånsett vissa delar — behövt

ifrågakomma.

En lösning av föreliggande fråga i full anslutning till vad av

kammarrätten föreslagits har jag ej heller ansett mig kunna förorda. De

synpunkter, som därvid för mig varit avgörande, torde framgå av vad

jag senare kommer att anföra vid det närmare utvecklandet av min uppfattning

rörande sättet för kommunalskattefrågans lösande. För överskådlighetens

skull torde jag dock böra omnämna, att ett byggande av

en näringsskatt, på sätt kammarrätten föreslagit, enbart på avkastningen

icke synes mig giva ett tillfredsställande resultat; att ett beskattande av hela

inkomsten i den skattskyldiges hemvistkommun understundom kommer

att innebära en obillighet mot den kommun, där förvärvskällan är belägen;

samt att en beskattning efter förmåga genom en progressiv skatt

synes mig ofrånkomlig.

I detta sammanhang torde jag böra i korthet beröra ett annat,

uti vissa avgivna yttranden framfört uppslag till den kommunala beskattningens

ordnande; man har, under förmenande att beskattningen borde

läggas uteslutande efter förmåga, visserligen i princip motsatt sig en intressebeskattning

men därvid, för att trygga tillgången på beskattningsföremål,

ifrågasatt den bestämmelse, att inkomst av fastighet ej skulle få

beräknas lägre än till vissa procent av taxeringsvärdet. Det är påtagligen

i känslan av att en ren inkomstbeskattning, sådan denna kommer

till uttryck vid våra nutida taxeringar, icke skulle bereda våra landskommuner

tillräcklig permanent tillgång på beskattningsobjekt, som man

föreslagit den nyss antydda begränsningen nedåt i fråga om inkomst av

fast egendom. En dylik bestämmelse skulle emellertid verka i allra

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.) Bl

Granskning

av senare

uppslag.

s. 242 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

242 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

högsta grad obilligt. Den skuldfrie jordägaren, som sutte med en god

nettoinkomst, skulle fa skatta endast för denna. Den gäldbundne jordägaren,

vars deklarerade nettoinkomst ej uppginge till det fastslagna

procenttalet av fastighetsvärdet, skulle få skatta för högre belopp än sin

inkomst, och denna skillnad skulle bliva större, ju mindre nettovinst

jorden lämnade, det vill säga ju fattigare han vore. En dylik ståndpunkt

innebär i själva verket, att man anser sig ej kunna undvara intressebeskattning

av fast egendom — minimiberäkningen skulle nämligen

avse endast inkomst av dylik egendom — men att man, i stället för

att lägga skatten å all fast egendom, begränsar den till att avse allenast

de skuldsatta fastigheterna.

Då jag, på sätt nu nämnts, icke kunnat i huvudsak ansluta mig

till någotdera av de föreliggande förslagen, har jag haft. att överväga,

huruvida frågan borde ånyo i hela sin utsträckning överlämnas till utredning

av särskilda sakkunniga, eller om dess vidare beredning borde

äga rum inom finansdepartementet.

Jag vill i detta sammanhang erinra, att det förflutit snart 23 år,

sedan riksdagen begärde eu revision av kommunalbeskattningen. Frågan

var redan då aktuell och är det i än högre grad i dag. En granskning

av de över 1917 års förslag avgivna yttrandena giver ett starkt

intryck av, hurusom vederbörande myndigheter och korporationer ansett

behovet av en kommunalskattereform vara trängande. De kommunala

utgifterna hava emellertid efter dessa yttrandens avgivande än ytterligare

ökats. Till belysande härav vill jag återgiva några siffror ur

statistisk årsbok för Sverige för år 1919. '' 1 rikets städer utdebiterades

under år 1917 på inkomsten kronor 96,095,424; motsvarande siffra var

för år 1918 kronor 143,832,194 och för år 1919 kronor 205,120,660.

Denna ökning av skattebeloppen uppväges till en del men ingalunda

helt av en ökning utav de taxerade inkomstbeloppen; därför har utdebiteringen

per bevillningskrona, som år 1917 var i medeltal 6 kronor

63 öre, måst för de två följande åren ökas till i medeltal respektive

7 kronor 9 öre och 8 kronor 56 öre. Även för landskommunernas

vidkommande har stegringen av de utdebiterade beloppen varit stark.

Enligt den av mig tidigare lämnade redogörelsen för kommunernas inkomster

år 1916 inflöt sagda år genom utdebiteringen på den beskattningsbara

inkomsten 40,057,000 kronor. Av den statistiska årsboken

inhämtas, att på inkomsten utdebiterade kommunalutskylder inom landskommunerna

belöpte sig för år 1918 (för 1917 finnas ej några siffror

tillgängliga) till 71,464,182 kronor och för år 1919 till 105,471,953

opaginerad Kontrollera mot PDF

24.i

Kungl, Maj-.ts proposition Nr 191.

kronor. Utdebiteringen per bevillningskrona, som för år 1918 var i

medeltal 6 kronor 6d öre, höjdes för år 1919 visserligen endast till

i medeltal G kronor 9G öre. Att ökningen i utdebiteringen per bevillningskrona

ej blev större, torde väl till en del hava sin grund i

den vid 1918 års allmänna fastighetstaxeringar företagna höjningen av

fastigheternas taxeringsvärden. J den mån kommunerna behöva ytterligare

ökade inkomster, lärer det vara att befara, att detta för framtiden

måste i sin helhet komma till uttryck genom ökning av utdebiteringen

per bevillningskrona.

Vid nu anförda förhållanden har jag ansett det vara min oavvisliga

plikt att vidtaga sådana anordningar, att ett förslag till lösning

av kommunalskattefrågan kunde föreläggas redan innevarande års

riksdag.

För att, å ena sidan, erforderliga överarbetningar av de föreliggande

förslagen till en kommunalskattereform skulle kunna utföras

till nu angiven tidpunkt och, å andra sidan, arbetet ändock skulle bliva

verkställt med tillräcklig sakkunskap, ansåg jag det vara lämpligast

att, på sätt jag förut omnämnt, arbetet visserligen utfördes inom finansdepartementet

efter av mig givna anvisningar, men att jag, vid uppgörandet

av riktlinjerna för arbetet, hade tillfälle att rådgöra med på

olika områden sakkunniga personer, vilka därefter skulle hava att deltaga

i granskningen av det överbetade nya förslaget.

Jag har förut omnämnt, hurusom jag erhållit Kungl. Maj:ts bemyndigande

att för nu angivet ändamål tillkalla högst sex sakkunniga,

samt att jag enligt detta bemyndigande tillkallade dåvarande ledamöterna

av riksdagens första kammare f. d. auditören C. J. von Essen och disponenten

P. A. Forssman samt ledamöterna av riksdagens andra kammare

landskamreraren Axel Bökelund, godsägaren greve Raoul Hamilton,

muraren G. V. Källman och ombudsmannen Gustaf Nilsson.

Dessa sakkunniga hava varit inkallade till sammanträden vid olika

tidpunkter. Under början av augusti 1919 förehades sålunda överläggningar

rörande de riktlinjer, efter vilka det nya kommunala skattesystemet

borde uppbyggas. Sedan därefter förslag till kommunalskattelag

utarbetats, förekom vid sammanträden under slutet av oktober och

början av november diskussion rörande förslagets detaljer. Förslaget

underkastades därefter en ingående detaljgranskning av en subkommitté,

bestående av herrar Bökelund och Källman ävensom kammarrättsrådet

Dybeck, vilken i kammarrätten föredragit 1917 års båda förslag. Efter

det deuna detaljgranskning slutförts, sammanträdde de sakkunniga under

medio av december. Därvid genomgicks ånyo det föreliggande förslaget

s. 244 Kontrollera mot PDF

De borgerliga

primärkommuner

na.

Beskattning

efter intresse.

[Avgifter.]

244 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

i dess omarbetade skick; vidare framlades till granskning det då bearbetade

statistiska materialet, varefter förekommo överläggningar om de

förhållandetal, efter vilka utdebitering skulle verkställas å de föreslagna

olika skatterna.

Då förslaget jämväl i övrigt varit föremål för granskning under

hand av ett flertal sakkunniga personer samt detsamma uti de delar,

där det upptager helt nya bestämmelser, såsom ifråga om eu särskild

näringsbeskattning, varit i erforderlig utsträckning utställt till vederbörande

myndigheters och korporationers hörande, är det med den

förvissning, att frågan blivit på noggrannaste sätt utredd och diskuterad,

som jag nu går att framlägga riktlinjerna för det inom finansdepartementet

utarbetade skat.teförslaget.

Därvid torde jag få först behandla frågan om beskattningen till

de borgerliga primärkommunerna.

Såsom jag ovan framhållit, bör kommunernas skattebehov tillgodoses

genom beskattning dels efter intresse och dels efter förmåga.

I de fall, där de skattskyldigas intresse av eu kommunrd anordning

mera noggrant kan mätas eller uppskattas, torde deras bidragsskyldighet

lämpligast utgöras genom avgifter, som ställas i direkt

samband med anordningen i fråga. Sålunda synes det lämpligt, att

t. ex. för belysning och renhållning av en gata utav fastighetsägarna

uttagas avgifter, som i stort sett motsvara kostnaderna. Väl kan det

göras gällande, att ett dylikt avgiftssystem skulle tungt drabba ett fåtal

kommunmedlemmar, under det att de anordningar, som till större eller

mindre del skulle täckas genom avgifterna, lände en större grupp kommunmedlemmar

till fördel. Sålunda trafikeras ju en gata även av andra

än därstädes boende, och särskilt måste hyresgästerna vid densamma

hava fördel och trevnad av en väl ordnad belysning, renhållning o. s. v.

Utan att här vilja gå närmare in på skatteövervältningens svårlösta

problem vill jag emellertid erinra, att avgifter utav ifrågavarande

natur — vare sig de såsom i ovan anförda exempel läggas å fastighetsägare

eller vid t. ex. en hamnanläggning å anlöpande fartyg — i stället

för att oskäligt trycka dem, som närmast betala avgifterna, genom förhöjda

hyror, respektive ökade priser, torde slås ut å alla dem, som direkt eller indirekt

hava fördel av den anordning, som skall bekostas genom avgiften.

Ett dylikt avgiftssystem låter sig emellertid tillämpas endast i de

fall, där intresset mera noggrant kan mätas. Åven i det fall att fråga

s. 245 Kontrollera mot PDF

245

Kunyl. Maj:ts proposition AV 191.

är om kommunala anordningar, som mera direkt främja ekonomiska

intressen, kan emellertid ofta intresset, ehuru fullt påvisbart, dock vara

svårt att uppskatta. Därest eu kommun t. ex. beslutat att teckna aktier

i en järnväg till trakten, måste detta beslut anses vara av särskild fördel

för fastighetsägare och näringsidkare; men att bestämma huru stora

avgifter, som i anledning därav böra påläggas dessa kommunmedlemmar,

torde svårligen låta sig göra. Än svårare torde det vara att genom

avgifter verkställa den skärpta beskattning, vilken, enligt vad ovan

nämnts, motiveras av de ökade kostnader, som vissa yrkens utövande

kan medföra för kommunen, eller av den fastare intressegemenskap, som

särskilt fastighetsägare ansetts hava med kommunen.

Ett genomförande av beskattning efter intresse (begreppet här taget [Fastighetsi

en vidsträcktare bemärkelse) måste därför huvudsakligen ske genom en å

vissa objekt lagd allmän kommunal skatt. Därvid torde fastigheterna näringsskatt.]

böra i första hand göras till föremål för beskattningen. Såsom av det

tidigare anförda torde framgå, lära emellertid jämväl de inom en kommun

drivna näringsföretagen hava sådan intressegemenskap med kommunen,

att de böra underkastas en beskattning av enahanda art.

Att därutöver utsträcka intressebeskattningen till ytterligare grupper

av skatteobjekt bör enligt min mening ej ifrågakomma. Väl kan det

sägas, att alla skattskyldiga hava en större eller mindre intressegemenskap

med kommunen, men liksom det tidigare förordade avgiftssystemet

bör tillämpas allenast där vederbörande kommunala anordning medför

en för vissa kommunmedlemmar särskilt mätbar fördel, lika så väl bör

intressebeskattningen inskränkas till att avse allenast de fall, där intressegemenskapen

föreligger i högre grad eller är mera påtaglig.

Då vid en intressebeskattning avseende ej bör fästas vid skatteförmågan

utan allenast vid intressegemenskapen med kommunen, lärer, på

sätt uti 1917 års betänkanden föreslagits, till grund för en fastighetsskatt

böra läggas fastigheternas uppskattade värde utan avdrag för vid fastigheten

häftande gäld. Med hänsyn till fastigheternas olika användningssätt

lärer emellertid en differentiering i fråga om skattskyldigheten böra

ske. Sålunda torde, vad angår fastighets värde för jordbruksändamål,

påkallas en förhållandevis tyngre skatt, därest genom densamma tillika

skall beskattas den av fastighetsägaren drivna jordbruksnäringen såsom

sådan. Däremot torde fastighetens skogsvärde böra beskattas efter lägre

grund än fastigheten i övrigt. Då frågan om skogsbeskattningens närmare

ordnande emellertid bör ses i ett sammanhang, skall jag återkomma

till denna fråga, efter det jag angivit det system, enligt vilket den

s. 246 Kontrollera mot PDF

246

Kunyl. Maj-.ts proposition Nr 191.

kommunala beskattningen efter min uppfattning bör läggas. Att i övrigt

i anledning av fastigheternas natur eller användningssätt göra någon

åtskillnad mellan olika fastigheter med avseende å skattskyldigheten

har ej av de sakkunniga ifrågasatts och torde ej heller vara lämpligt.

Såsom jag nyss nämnde, bör en intressebeskattning omfatta ej

blott fastigheter utan även närings företa g. Emellertid möta i fråga

om dessa större svårigheter än beträffande fastigheterna att finna

en måttstock för skattskyldigheten. Ett näringsföretags kapitalvärde

är icke i samma utsträckning som en fastighets värde måttstock på företagets

intressegemenskap med kommunen. Sålunda kan ett företag, t. ex. en

elektrisk kraftstation, med högt värde hava jämförelsevis mindre fördel av de

kommunala anordningarna och ej heller åsamka kommunen några nämnvärda

ökade utgifter, medan däremot en handelsrörelse med föga kapital

kan lämna stor avkastning just till följd av kommunens utveckling, eller

ett industriellt företag, t. ex. ett stenhuggeri, med ringa kapital och utan

att lämna nämnvärd avkastning kan förorsaka kommunen avsevärt ökade

utgifter för undervisning samt hälso- och fattigvård m. m. Lika litet

torde det böra ifrågakomma att, på sätt kammarrätten föreslagit, lägga

endast avkastningen till grund för en näringsskatt. Avkastningen utgör

nämligen icke en tillförlitlig måttstock på vare sig den nytta,

företaget haft av de kommunala anläggningarna, eller den kostnad, företaget

åsamkat kommunen. Att återigen taga den anställda personalens

storlek som jämförelsegruud skulle visserligen låta sig göra, om det

endast gällde att bestämma måttet av den ökning i utgifterna, som företaget

medfört för kommunen. Däremot visar antalet anställda intet

rörande den intressegemenskap, som företaget i övrigt kan hava med

kommunen. För att en näringsskatt skall erhålla avsedd effektivitet men

ej heller drabba någon näringsgren allt för tungt i förhållande till andra,

torde det vara nödvändigt att till grund för skatten lägga flera olika

faktorer, t. ex. kapital, avkastning och arbetarantal, så avvägda mot

varandra, att de tillsammans bilda en i det hela tillfredsställande

jämförelsegrund för företagets intressegemenskap med kommunen. Till

frågan rörande de närmare riktlinjerna för en näringsskatt torde jag få

återkomma senare i samband med en redogörelse för förarbetena till

förslagets bestämmelser i denna punkt och de i anslutning därtill avgivna

utlåtandena.

Enligt vad det anförda giver vid handen, skulle alltså intressebeskattuingen

verkställas dels genom uttagande utav avgifter i vissa

fall, dels ock genom å fastigheter och näringsföretag lagda objektskatter.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2-17

Kung!. Maj:ts ''proposition Nr 191.

I det föregående har gjorta gällande, att den kommunala beskattningen

borde anordnas dels efter intresse och dels efter förmåga. I den mån

kommunernas skattebehov ej skall tillgodoses genom ovan berörda

skatteformer, bör alltså åvägabringas en beskattning i stort sett eftcr

förmåga.

Givetvis vore det önskligt att kunna verkställa den allmänna kommunala

beskattningen (utöver intressebeskattningen) genom eu enda

skatteform. Då skatteförmågan bör i stort sett läggas till grund för

denna beskattning, måste skatten göras progressiv. Detta skulle emellertid

medföra stora svårigheter. Det bör nämligen ihågkommas, att olika

progressionsskalor måste upprättas för att användas vid olika stora utdebiteringar;

eu progression, som kan anses skälig och lämplig i de

fall, där utdebiteringen i fråga om en medelstor inkomst uppgår till

exempelvis 5 procent, skulle säkerligen befinnas olämplig i en kommun

med ett tre eller fyra gånger så stort skattetryck. Emellertid

skulle det för de kommunala myndigheterna vara synnerligen betungande

att vid den allmänna skatterepartitionen behöva räkna med möjligheten

av att tillämpa olika progressionsskalor; man tanke sig blott’det fall,

att, sedan de för en var skattskyldig beskattningsbara beloppen blivit

beräknade i enlighet med en viss progressionsskala, det efter beräkningens

slutförande visar sig, att det sammanlagda beskattningsbara

beloppet över- eller understiger vad som beräknats, samt att i följd

härav utdebiteringen kommer att över- eller understiga de för nämnda

progressionsskalas tillämplighet fastslagna gränsvärden. Åven med hänsyn

till beskattningskällornas fördelning mellan olika kommuner möter

hinder att använda en enda progressiv skatteform. På sätt nedan kommer

att närmare utvecklas, torde nämligen för ernående av rättvis fördelning

mellan kommunerna av skattekällorna det vara nödvändigt att i vissa

fall låta den skattskyldiges inkomster beskattas i förvärvskommunen.

Att ändock göra beskattningen progressiv i förhållande till den skattskyldiges

samlade inkomst måste medföra betydande svårigheter. Slutligen

må erinras, att det med olika progressionsskalor inom olika kommuner

knappast låter sig göra att anordna skatteutjämningen i form

av en återbetalning till de kommuner (eller till respektive skattskyldiga),

där utdebiteringen, vare sig i dess helhet eller för vissa ändamål, överstiger

en viss gräns. Utan att nu uttala mig om, huruvida skatteutjämningsfrågan

bör slutligt ordnas på dylikt sätt eller ej, anser jag

dock, att man bör undvika att på nämnda frågas nuvarande läge vidtaga

sådana åtgärder, att en lösning i viss riktning omöjliggöres.

De svårigheter, som, enligt vad ovan nämnts, äro förknippade

Beskattning

efter förmåga.

s. 248 Kontrollera mot PDF

(Kommunal

inkomst
skatt.

]

248 Kiingl. Maj:ts proposition Nr 191.

med anordnandet av en beskattning efter förmåga, därest en enda skatteform

kommer till användning, synas kunna undvikas genom begagnande

av två skatteformer, anordnade vid sidan av varandra på sätt jag nu

går att redogöra för.

Den ena av dessa skatter är en proportionell inkomstskatt. Skatten,

som är avsedd att utgöra den allmänna kommunala inkomstskatten, bör

i princip omfatta all beskattningsbar inkomst. Ett mindre belopp, avsett

att motsvara den skattskyldiges existensminimum, göres skattefritt.

Familjeförsörjare erhålla större avdrag. Frågan huru dessa avdrag

böra anordnas och om de närmare villkoren för deras tillgodonjutande

skall senare beröras. Därigenom att skatten på nu angivet sätt göres

degressiv, vinnes i fråga om de lägre inkomstbeloppen så stor förskjutning

av skattebördan, som vid jämförelse dem emellan må anses påkallad

av ett ordnande av beskattningen efter förmåga. Däremot vinnes

ej, att skattetrycket kommer att uppbäras av de högre inkomsterna

efter dessas förmåga. För detta ändamål erfordras en verkligt progressiv

skatt, som, enligt vad nedan angives, ävenledes ingår i det av

mig nu framlagda systemet. Ett hänsynstagande till skatteförmågan

förutsätter vidare, att avdrag för ränta å gäld för de olika inkomstslagen

medgives. Vad angår fördelningen av beskattningsrätten kommunerna

emellan, så torde det vara lämpligt, att inkomst av fast egendom samt

inkomst av näring beskattas inom den kommun, där fastigheten är belägen

eller näringen idkas. Till stöd härför vill jag erinra, hurusom

det ofta förekommer, att t. ex. industriella företag äro förlagda ute i

landsorten eller i de större städernas församhällen, under det att företagets

ägare bo å annan ort. Det synes då vara riktigast, att de

kommuner, där företagen äro belägna, även få beskatta inkomsten

av företagen. Skulle dessa kommuners berättigade krav på skatt tillgodoses

endast genom intressebeskattning, bleve följden den, att sistnämnda

skatt finge läggas väsentligt tyngre å näring, än vad som

vid jämförelse med inkomsttagarnas beskattning kunde anses rätt och

billigt. Detsamma gäller i fråga om beskattning utav inkomst av fast

egendom. Särskilt vad skogsbeskattningen angår, torde det knappast

finnas mer än en mening därom, att inkomst av skog bör få beskattas

— vare sig nu detta sker genom kommunal inkomstskatt, skogsaccis

eller på ^.nnat sätt — av den kommun, där skogen är belägen. Aven

i fråga om övriga inkomster kunde en uppdelning av beskattningsrätten

å de olika kommuner, där inkomsten förvärvats, äga fog för sig. Av

rent praktiska skäl torde detta emellertid böra såsom regel vara uteslutet.

s. 249 Kontrollera mot PDF

249

Kuntjl. Maj.ts proposition Nr 191.

För att de högre inkomsterna jämväl skola bliva beskattade efter [Kommunal

förmåga, erfordras, såsom nyss antyddes, en progressiv skatt, förslagsvis prXa“s|v^

benämnd kommunal progressivskatt. Liksom i fråga om statsbeskattnmgen

bör skatteförmågan vara den ensamt avgörande i fråga om denna skatt.

Till grund för densamma torde därför också lämpligen kunna läggas

den uppskattning av inkomst och förmögenhet, som verkställes i och

för statsbeskatlningen. Däremot kommer beskattningen att börja först

vid väsentligt högre inkomster — de smärre inkomsterna bliva tillräckligt

beskattade genom den allmänna kommunala inkomstskatten.

Då en progressiv beskattning i främsta hand avser att täcka de kommunernas

utgifter, som avse mera allmänna ändamål, men det just är

för sådana utgifter, som de skattetyngda kommunerna böra erhålla gottgörelse

vid skatteutjämningen, så synes det lämpligt, att denna progressiva

skatt tillika användes i skatteutjämningssyfte, så att en viss del av vad

som inflyter genom skatten får behållas av vederbörande kommun och

återstoden användes för skatteutjämningsändamål. Skatten bör utgå efter

för hela landet lika, i skatteförfattningen angiven skattesats; denna

bör vara så avpassad, att progressivskatten tillsammans med den kommunala

inkomstskatten i en kommun med medelhögt skattetryck åstadkommer

en väl avvägd progression i beskattningen.

Det av mig ifrågasatta skattesystemet skulle alltså innefatta en .skfttef°ormerintressebeskattning

genom dels avgifter, dels fastighetsskatt och dels nas ställning

näringsskatt samt en beskattning efter förmåga genom en kommunal 1 9y8temetinkomstskatt,

kompletterad med en progressiv skatt. Jag torde i detta

sammanhang även böra något beröra de olika skatternas inbördes ställning

i systemet.

Beträffande den förstnämnda skatteformen torde böra i författning

angivas, uti vilka fall kommunen må upptaga dylika avgifter.

Vad åter angår intressebeskattningen i övrigt, så kan det ifrågasättas,

huruvida icke det vore riktigast, att fastighets- och näringsskatterna

uttoges till så stort belopp, som erfordrades för att helt eller

delvis täcka vissa av de kommunala utgifterna. Ehuru en sådan anordning

har vissa skäl för sig, lärer det dock möta stora svårigheter

att omsätta densamma i praktiken. Man kan visserligen påvisa, att vissa

yrkesgrupper hava större intressegemenskap med kommunen, men man

kan däremot icke alltid avgöra, i vad mån en viss kommunal åtgärd tjänar

ett statsändamål och i vad mån den närmast främjar ett lokalt intresse.

Sålunda torde t. ex. polisväsendet i en större stad hava en dylik tvåfaldig

uppgift; rättsskyddet är ett statsintresse, medan ordnandet av gatutraBihang

till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 158 höft. (Nr 191.) 32

s. 250 Kontrollera mot PDF

250

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

fiken är ett rent lokalt intresse; den patrullerande poliskonstapeln tjänar

såväl det ena som det andra syftet. I den mån en objektbeskattning

motiveras därav, att viss verksamhet är ägnad att åsamka kommunen

ökade utgifter eller att vissa grupper skattskyldiga äro mera

stadigvarande bundna vid kommunen och till följd därav hava större

intressegemenskap med densamma, blir det än svårare att avgöra, vilka

utgifter som böra täckas genom en sådan beskattning. Slutligen torde

de rent budgettekniska svårigheterna vid en dylik uppdelning bliva avsevärda.

Vid sådant förhållande synes det mig, att man åtminstone icke

för det närvarande bör beträda denna väg.

Ej heller torde det låta sig göra att fastställa vissa bestämda kvotdelar

av kommunens utgifter, som skola täckas genom det ena och det

andra slaget av skatter. I de kommuner, där förhållandet mellan de

olika skatteobjekten är ungefär detsamma, möta väl inga hinder för en

dylik anordning. Emellertid avvika förhållandena i en kommun ofta nog

synnerligen starkt från förhållandena i en annan kommun, i det att

skatteobjekten förekomma i ytterst växlande proportion. Att under sådana

omständigheter fastställa enhetliga fördelningsgrunder av antydd

art torde ej låta sig göra.

Fastighetsskatten och näringsskatten torde därför böra anordnas

såsom repartitionsskatter sålunda, att en var skattskyldig deltager i alla

kommunens utgifter i förhållande till det honom pålörda antalet skattekronor.

Vad angår de båda skatteformer, genom vilka skall verkställas en

beskattning efter förmåga, så ligger det i sakens natur, att den kommunala

inkomstskatten skall deltaga i repartitionen. Däremot kan detta

icke bliva fallet med progressivskatten, sådan densamma av mig tänkts

anordnad. Jag har tidigare framhållit, hurusom det torde vara uteslutet att

göra en kommunal progressiv skatt till repartitionsskatt i egentlig mening.

Däremot kunde det ifrågasättas att, i den mån utdebiteringen på de allmänna

repartionsskatterna överstiger vissa angivna gränsbelopp per

skattekrona, låta kommunen verkställa en utdebitering av vissa procent

av progressivskattens grundbelopp. Åven en sådan anordning torde

emellertid vara ägnad att medföra åtskilliga svårigheter utan några mera

betydande fördelar. Det synes mig lämpligare, att progressivskatten,

såsom jag förut antytt, fastställes att utgå etter en för hela landet lika

skattesats samt i första hand tillgripes till täckande av kommunens

utgifter, varefter återstoden utdebiteras på de tre repartitionsskatterna.

Därest skalan för progressivskatten, på sätt jag tidigare ifrågasatt, avväges

efter ett normalt skattetryck, blir väl följden den, att i kommuner

s. 251 Kontrollera mot PDF

251

Kungl Maj:ts proposition Nr 191.

med särskilt lågt skattetryck, progressionen kommer att te sig något

för stark; denna ojämnhet blir dock mindre, än den synes vara, om man,

såsom riktigt är, bortser från den del av progressivskatten, som är ;lvsedd

att tjäna skatteutjämningsändamål; att denna del bör utgå efter

enhetlig skala, oavsett skattetrycket i kommunen, är ju påtagligt. Däremot

skulle genom den av mig ifrågasatta anordningen vinnas enkelhet

och reda.

Jag torde härefter böra ingå på frågan om repartitionsgrunderna JJ^titionsior

de tre allmänna repartitionsskatterna: fastighetsskatten, näringsskatten ^un erna''

och den komnmnala inkomstskatten. Att överlåta åt kommunerna bestämmanderätt

i denna del torde under nuvarande förhållanden ej böra

ifrågakomma. En dylik rätt, vilken är okänd för nu gällande kommunala

skattelagstiftning, skulle allt för lätt leda till att i en kommun, där en

viss grupp skattskyldiga ägde majoritet, denna grupp bestämde repartitionsgrunderna

på ett för sig fördelaktigt sätt. Skulle det framdeles

visa sig möjligt att på något sätt uppnå trygghet mot missbruk, kan

frågan givetvis ånyo tagas under övervägande.

Ävenledes finnas skäl för att göra åtskillnad mellan olika slag

av kommuner. I den utpräglade stadskommunen äro ju utgifterna

för lokala ändamål procentuellt av väsentligt större omfattning än

uti landskommunen; i följd härav vore i den förra kommunen även

en starkare intressebeskattning motiverad. Emellertid torde även

i detta hänseende möta mycket stora svårigheter; det låter sig

nämligen svårligen göra att finna en tillfredsställande indelningsgrund

emellan de olika kommunerna. Den kamerala uppdelningen i stad och

land lämnar därvid ingen ledning. Den stillastående småstadens budget

kan förete större likhet med den typiska landskommunens, än vad som

är fallet beträffande ett industrisamhälle å landsbygden. Alla gradskillnader

äro tänkbara och finnas. Möjligen kan man framdeles, om kommunerna

erhålla ordnad enhetlig bokföring, finna en lämplig indelningsgrund

i det förhållande, varmed vissa slag av utgifter ingå i kommunens

allmänna budget. Frågan härom torde i varje fall icke böra

komma under omprövning förrän i samband med ett slutligt ordnande

av skatteutjämningsfrågan. I likhet med de sakkunniga anser

jag sålunda, att för det närvarande enhetliga repartitionsgrunder böra

fastställas för hela landet. Visserligen kan detta rent teoretiskt sett

leda till vissa orättvisor; i praktiken torde dessa i stort sett utjämnas.

I de fall, där en starkare beskattning efter intresse är till följd av

utgifternas beskaffenhet påkallad, kommer nämligen också — frånsett

s. 252 Kontrollera mot PDF

252 Kungl. Maj:ts proposition Nr 252.

den rätt att uttaga avgifter, som i dylika fall i regel torde komma

till användning — en starkare intressebeskattning att i själva verket

äga rum, detta beroende på det olika förhållandetal, vari beskattningsobjekten

förekomma inom olika slag av kommuner. I regel torde

det nämligen vara så, att ju större plats utgifterna för icke lokala ändamål

intaga i den kommunala budgeten och ju mindre starka skälen för en

intressebeskattning alltså äro, desto större andel av de kommunala utgifterna

uppbäres redan nu av de grupper skattskyldiga, som skulle

underkastas intressebeskattning (t. ex. den rena landskommunen). Till

följd av kommunalskatternas egenskap av att vara repartitionsskatter

blir därför ökningen i skattebördan för dessa skattskyldiga

icke särdeles stor. Ett exempel åskådliggör bäst det anförda. Om man

antager, att i en landskommun nio tiondelar av hela skattekraften

finnes hos en viss grupp kommunmedlemmar, skulle tydligtvis, om

alla kommunens utgifter täcktes genom eu enda lika inkomstskatt,

denna grupp hava att bära 90 procent av skattetungan. Om nu allenast

av denna grupp kommunmedlemmar därjämte uttoges en intresseskatt

och denna sattes t. o. m. lika hög som kommunens totala inkomstskatt,

finge nyssnämnda grupp betala dels såsom intresseskatt hälften

av alla kommunens skatter dels ock såsom inkomstskatt nio tiondelar

av återstoden. Detta innebure, att man av sagda grupp uttoge 95

procent av hela skattebehovet i stället för såsom vid en beskattning

uteslutande efter förmåga 90 procent. Genom intressebeskattningen

skulle alltså varje av densamma berörd kommunmedlem vidkännas

endast Vis högre skatter än förut.

Det från olika håll ofta hörda påståendet, att en kommunal intressebeskattning

skulle innebära dubbelbeskattning, vittnar om missuppfattning

av hithörande frågor. Man frånser, att kommunalskatterna äro

repartitionsskatter, d. v. s. att utgiftsbehovet är lika, vare sig beskattningen

lägges efter den ena eller den andra principen, samt att eu

genom intressebeskattning åstadkommen ökning av antalet skatteenheter

(skattekronor) medför desto lägre utdebitering på en var av dem. I

stället för att innebära en verklig dubbelbeskattning medför således

intressebeskattningen endast någon förskjutning av skattetrycket över

på de intressebeskattades sida.

Slutanmärk
ning.

Med hänsyn till de olika synpunkter, som måste avvägas mot

varandra, och de intressekonflikter, som därvid uppkomma, torde

det vara omöjligt att finna ett system, mot vilket ej anmärkningar

kunna framställas. Jag har sökt att uppbygga ett system, som, så

s. 253 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr li)J. 253

långt det är praktiskt genomförbart, bereder möjlighet att på ett med

rättvisa och billighet överensstämmande sätt fördela såväl skattskyldigheten

mellan olika skattskyldiga inom en och samma kommun som ock

skattekällorna mellan olika kommuner, men jag inser fullväl, att brister

finnas. Emellertid har jag icke funnit möjlighet att avhjälpa desamma

utan att antingen begå en större orättvisa i annan riktning eller göra

hela beskattningssystemet så invecklat, att en rätt tillämpning därav

äventyras. Det har vid valet mellan olika anordningar gällt att bestämma

sig för den, som kan förväntas medföra de minsta olägenheterna;

att därvid vissa mera teoretiska inkonsekvenser i skattesystemet måste

tolereras, ligger i sakens natur.

De förslag till bestämmelser rörande den kommunala beskattningen,

vilka jag i enlighet med ovan framhållna synpunkter låtit utarbeta, innefatta

emellertid icke ett slutligt utformande av det skisserade skattesystemet,

så till vida som frågan om kommunernas rätt att uppbära

avgifter icke berörts. Visserligen bär inom finansdepartementet varit under

övervägande ett av kommunala nybildningskommittén den 12 december

1917 avgivet betänkande, innefattande, bland annat, förslag till lag om

särskild bidragsskyldighet för gatuhållning med mera i vissa samhällen.

Kammarrätten, vars yttrande över detta förslag infordrats, har emellertid}

under erinran, bland annat, att 1916 års stadsplanekommitté upptäckt

förevarande spörsmål till behandling och därvid ifrågasatt att i stadsplanens61^

intaga bestämmelser om gatas anläggning och underhåll samt renhållning

och belysning, icke ansett sig böra ingå på närmare granskning

av lagtexten. Då kommunernas rätt att upptaga avgifter — jag avser här

icke de fall, där kommunen genom något sitt affärsdrivande verk uppbär

betalning för leverans av elektrisk energi, gas, vatten m. in., utan endast

de fall, då avgifterna avse att täcka utgifter för ändamål, som eljest

skulle bekostas med skattemedel — väl i huvudsak torde komma att

begränsas till ovan antydda fall och det vid sådant förhållande synts

mig lämpligast att icke föregripa stadsplanekommitténs blivande förslag,

har jag funnit det vara lämpligast, att denna fråga får tillsvidare anstå!

Väl är det sant, att för ett riktigt avvägande av de repartitionstal, efter

vilka de allmänna skatterna skola deltaga i täckandet av kommunens utgifter,

i viss man erfordras ett ståndpunktstagande till frågan huru stor

del av dessa utgifter, som skall gäldas genom avgifter. Ju större betydelse

avgifterna erhålla i systemet, desto mindre belopp böra uttagas

genom den egentliga intressebeskattningen. Det oaktat torde något hinder

icke möta för att nu framlägga förslag till ett ordnande av den allmänna

s. 254 Kontrollera mot PDF

254 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

kommunala beskattningen; såsom nämnts lära nämligen avgifterna komma

att begränsas till ett sådant fåtal områden, att, även om de bliva utav avsevärd

betydelse för ett mindre antal kommuner, exempelvis vissa stadskommuner,

desamma dock för det stora flertalet utav landets kommuner

icke kunna inverka på det sätt, varpå skatteregleringen bör ordnas. Därtill

kommer, att, då frågan om skatteutjämningen efter ett eller annat

år upptages till slutlig prövning, repartitionstalen måste ånyo tagas under

omprövning. Frågan om kommunernas rätt att uppbära avgifter torde

då föreligga så utredd, att man då kan taga närmare ståndpunkt till

densamma.

Vid det nu utarbetade förslaget till kommunalskattelag hai utländsk

lagstiftning väl varit under noggrant övervägande men däremot

icke kommit att tjäna till mönster. Det bär synts mig lämpligast att,

i den män sådant läte sig göra utan avsteg från det uppgjorda skattesystemet,

anknyta kommunalskattelagen till nu gällande bestämmelser i

bevillningsförordningen och förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt.

Det utarbetade förslaget till kommunalskattelag torde ej

heller komma att erbjuda allt för stora svårigheter_ för taxeringsmyndigheterna.

Bestämmelserna om fastighetsskatten bliva i tillämpningen

närmast att jämföra med bestämmelserna om den nuvarande fastighetsbevillningen;

och den kommunala inkomstskatten ansluter sig i sak närmare

till0 förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt, än vad fallet

är med nu gällande bestämmelser om inkomstbevillriing. ^ Då debiteringen

till kommunal progressivskatt skall grunda sig direkt å den till inkomst-

och förmögenhetsskatt verkställda taxeringen, erbjuder denna

skatteform intet större arbete för taxeringsmyndigheterna. Däremot kan

det ej förnekas, att näringsskatten i början kommer att bereda ökat

arbete och besvär. Med hänsyn därtill, att näringsföretagen huvudsakligen

äro tillfinnandes inom de större kommunerna med deras mera erfarna

och tränade taxeringsnämnder, torde dessa svårigheter dock icke böra

verka avskräckande.

De nya beskattuingsformerna torde ej medföra något avsevärt ökat

arbete med avseende å uppgörandet av den kommunala budgeten. Nu

beräknas sammanlagda antalet bevillningskronor å fastighetsbevillningen

och inkomstbevillningen, varefter man genom att med detta antal dela den

summa, som skall täckas genom de allmänna skatterna, erhåller det

belopp, som skall i kommunalskatt betalas för varje bevillningskrona.

Vid tillämpning av den nya lagen blir förfarandet ungefär detsamma.

Sedan man från de kommunens utgifter, som skola täckas genom de

s. 255 Kontrollera mot PDF

255

Kung!. Muj:ts proposition Nr 191.

allmänna skatterna, avräknat vad som beräknas inflyta genom kommunens

andel i progressivskatten, hopräknas de skatteenhcter, som belöpa å

fastighetsskatten, näringsskatten och den kommunala inkomstskatten,

varelter man genom att med det därvid erhållna talet dividera den

återstående utgiltssumman erhåller utdebiteringen per skatteenhet.

Jag har i det föregående talat endast om den borgerliga primär- spedaikomkommunen;

med denna sammanfaller emellertid i regel den kyrkliga mune,naförsamligen.

Såväl på grund härav som med hänsyn till nödvändigheten

av att ej göra taxerings- och debiteringsarbetet allt för

tungt torde det ej böra ifrågasättas annat, än att denna specialkommun

skall begagna sig av samma skattesystem som de borgerliga

primärkommunerna. Allenast i fråga om progressivskatten påkallas eu

avvikelse, i det alt denna skat.teform icke tänkts skola tillgripas i de

fall, då särskild utdebitering för nu nämnda specialkommun äger rum.

Denna avvikelse är emellertid endast skenbar. Då progressivskattens

skala måste avvägas med hänsyn till det samlade »kommunala» skattetrycket

(dock ej. landstings- eller vägskatten), ligger det i sakens natur,

att ny utdebitering av progressivskatt ej får äga rum. Väl kunde det

ifrågasättas att i de fall, där hela progressivskatten ej behövde tagas i

anspråk för den borgerliga primärkommunen, man skulle få vid särskild

utdebitering för specialkommun först uttaga vad av progressivskatten

återstår. Ett dylikt förfärande skulle emellertid onekligen bereda vissa

svårigheter. På grund härav och då frågan säkerligen har ringa praktisk

betydelse, har det synts vara lämpligare att i dylika fall, åtminstone

tills vidare, låta utdebiteringen ske på de tre repartitionsskatterna:

fastighetsskatten, näringsskatten och den kommunala inkomstskatten.

Att vad nu sagis i fråga om kyrkoförsamling äger tillämpning

jämväl å övriga specialkommuner såsom municipalsamhälle, skoldistrikt,

tingslag m. m. är påtagligt.

Två slags kommuner, nämligen länskommunerna och väghållnings- t7»»** korn.

distrikten, måste undantagas från en slutlig skattereform. Anledningen

härtill. är det ännu oavgjorda spörsmålet, huru vägfrågan bör lösas, skatterefor.

Jag vill erinra därom, att enligt ett för någon tid tillbaka avläm- mc”''

nät kommittébetänkande den egentliga kostnaden för väghållningen

skulle påläggas länskommunerna. Givet är, att, därest vägfrågans lösning

sker i sådan riktning, skäl finnes att inom landstingsområdena

giva fastighetsbeskattningen en mera framskjuten plats, än om länskommunerna

skola hava endast sina nuvarande uppgifter. Innan denna

s. 256 Kontrollera mot PDF

256

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

fråga blivit avgjord, synes beskattningen till länskommunerna ej kunna

definitivt ordnas. Då det emellertid bör undvikas att vid sidan

av de nya kommunala skatteformer, som jag går att föreslå, bibehålla

jämväl bevillningen, som ju numera har sin enda betydelse för kommunalbeskattningen,

torde man hava att provisoriskt ordna beskattningen

till länskommunen på sådant sätt, att skattetrycket fördelas i stort

sett på samma sätt som nu.

Att beskattningen till väghållningsdistrikt bör ordnas provisoriskt,

ligger i sakens natur.

s. 257 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

257

VII. Yissa specialfrågor av större omfattning.

Sedan jag sålunda redogjort för de allmänna riktlinjer, vilka enligt

min mening böra följas vid den kommunala skattereformen, skall jag

ingå på en närmare redogörelse för det inom finansdepartementet utarbetade

förslaget. Därvid torde jag böra först redogöra för vissa frågor,

som äro av den omfattning, att en överskådlig framställning av desamma

under vederbörande §§ icke lämpligen låter sig göra. Hit äro

att räkna frågorna om skogsbeskattningen samt om bolags och kooperativa

föreningars beskattning.

A. Skogsbeskattningen.

Av den redogörelse för nu gällande kommunalbeskattning, som i

det föregående lämnats, framgår, att skogen och dess avkastning i kommunalt

hänseende beskattas dels genom den allmänna kommunalskatt,

som utdebiteras på grundvalen av den allmänna fastighetsbevillningen,

dels genom skogsaccis. Endast i det fall, att någon fått sig upplåten

avverkningsrätt av annan, taxeras inkomst av skogsbruk, nämligen såsom

inkomst av rörelse. Vad särskilt skogsaccisen beträffar, har förut

framhållits, att densamma tillkommit för att komplettera den otillräckliga

beskattning av skogen, som skedde genom fastighetsbevillningen. För

att närmare karakterisera den ställning, man täukt skulle tillkomma

skogsaccisen i skattesystemet, tillåter jag mig hänvisa till vederbörande

departementschefs anförande till det statsrådsprotokoll, som finnes bilagt

propositionen i ämnet till 1909 års riksdag. Det heter där, bland annat:

»Jag förutsätter därför, att även framdeles, så länge nu gällande

beskattningsgrundsatser få kvarstå orubbade, fastighetstaxering faktiskt

kommer att verkställas sålunda, att vid taxeringsvärdes bestämmande

hänsyn väl tages till fastighetens skogstillgång, men att i taxeringen

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.) 33

Gällande be

stämmelser.

s. 258 Kontrollera mot PDF

258 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

icke inbegripes ståndskogens fulla värde. Det gäller således nu att för

kommunens vidkommande söka supplera skogsbeskattningen med eu

skatteform, som tillsammans med den skatt, som uttages på grund av

fastighetstaxeringen, innebär en skälig beskattning av skogsbruket. Det

är då uppenbarligen angeläget att vid sökandet av den nya skattetypen

gå i en riktning, i vilken man kan tänka sig, att kommunalbeskattningen

framdeles må komma att anordnas, sa att den nya skattetypen

kunde utan större ändringar inpassas i det beskattningssystem, som för

övrigt komme att bliva gällande. Jag är givetvis icke beredd att nu

framlägga något färdigt program i sistnämnda hänseende. Emellertid

synes det mig kunna antagas, att vid en omdaning av det kommunala

skatteväsendet stor hänsyn bör, såsom på de flesta ställen i utlandet är

förhållandet, tagas till det olika intresse i de kommunala institutionerna

och anordningarna, som de skilda samhällsmedlemmarna kunna hysa,

och till de olika fördelar, som de av dessa anordningar kunna hämta,

samt att den kommunala beskattningen således bör mera än för närvarande

erhålla karaktären av en objektbeskattning. Att emellertid

skattebehoven för alla sådana delar av kommunens verksamhet, där ej

någon egentlig åtskillnad i intressen emellan dess medlemmar kan anses

föreligga, fortfarande som hittills bör fördelas i huvudsaklig överensstämmelse

med nu gällande grunder för den kommunala skattskyldigheten,

och att således under alla förhållanden jämväl en kommunal inkomstskatt

skall komma att utgå, lärer få anses självklart. En reform

av det kommunala skatteväsendet får sålunda till en av sina förnämsta

uppgifter att anordna skattskyldigheten så, att de i bevillniugsförordningen

angivna skattekällorna mindre än hittills behöva tagas i anspråk

för kommunens räkning. Jag har redan nämnt, att en fastighetsbeskattning

i bevillningsförordningens anda, om ock i behövlig mån reviderad,

fortfarande torde vara på sin plats för kommunens vidkommande.

I ett skattesystem av antydd art synes därjämte skogshanteringen böra

tillförbindas att vid den tid, då skogen avverkas och avkastningen av

skogsbruket sålunda flyter till ytan, till kommunen utgiva skatt för

skogens avkastning.»

Vid behandling i riksdagen av 1909 års lagförslag om skogsaccis

framhölls till en början av vederbörande utskott, att enligt dess mening

lagen hade endast provisorisk karaktär och åsyftade ett omedelbart avhjälpande

av betydande missförhållanden, som syntes ej böra få bestå

ända till dess en definitiv lösning av frågorna om skogsbeskattningens

och den kommunala beskattningens ordnande kommit till stånd. Utskottet

betonade också, att riksdagen ej genom ett antagande av lag
-

s. 259 Kontrollera mot PDF

259

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

förslaget finge anses hava fattat ställning beträffande grunderna för

denna definitiva lösning. Under debatterna i riksdagens kamrar under-- ströks jämväl vad utskottet uttalat såväl i sistnämnda avseende som i

fråga om lagens provisoriska karaktär.

I det utdrag av statsrådsprotokollet, som finnes fogat vid propositionen

till 1912 års riksdag med förslag till lag om skogsaccis och om

virkestaxering, framhåller även dåvarande departementschefen ifrågavarande

lagstiftnings, provisoriska natur.

Med utgångspunkt från att statsmakterna ej skulle anse sig i

någon mån bundna av gällande lagstiftning om skogsaccis, hava såväl

Eiserman och von Wolcker som Landén utarbetat sina förslag till bestämmelser

om skogsbeskattniug.

Enligt Eiserman—von Wolckers förslag beskattas dels skogen såsom

sådan genom fastighetsskatten, dels avkastning av skog till husbehov

genom avkastningsskatt, dels avkastning av skog utöver husbehovet

genom skogsaccis, dels inkomst av skogsbruk genom inkomst- och förmögenhetsskatt.

Enligt detta förslag skulle alltså skogsaccisen bibehållas

och endast normerna för dess utgörande i någon mån förändras.

Enligt Landéns förslag däremot träffas skogskapitalet dels av egendomsskatt,

dels av förmögenhetsskatt, medan inkomsten av skogsbruk

beskattas medelst kommunal inkomstskatt.

Vad först fastighetsbeskattningen av skog enligt Eiserman—von

Wolckers förslag beträffar, innebär detta förslag, att så stor del

av taxeringsvärdet, som svarar emot värdet av skog utöver husbehov,

eller vad förslaget kallar skogsvärde, underkastas lindrigare bidragsskyldighet

än taxeringsvärdet i övrigt. Kompensation härför skulle

beredas genom skogsaccisen, som därjämte skulle träda i stället för

avkastningsskatten beträffande visst slag av skogsavkastning.

Denna anordning innebure enligt förslagsställarnas uppfattning,

att värdet av själva skogsmarken ävensom av skog, som ej kunde antagas

överstiga husbehovet, underkastades enahanda bidragsskyldighet

som taxeringsvärde i övrigt. Eiserman och von Wolcker utveckla närmare

innebörden av begreppet skog till husbehov. Förslaget fattade,

yttra de bland annat, detta begrepp såsom ett kvantitetsbegrepp,

nämligen såsom kapitalvärdet av förmånen för viss egendom att äga

tillgång till så mycken skog, att egendomens genomsnittliga årliga

virkesbehov kunde påräkoas stadigvarande täckas genom skogens avkastning.

Härvid inbegrepes under virkesbehov ej allenast fastighetens

1917 års

förslag.

Skogen såsom

föremål för

fastighetsskatt.

Eiserman- - von Wolcker.

s. 260 Kontrollera mot PDF

260

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

eget behov till vedbrand, byggnads-, slöjd- och stängsel virke, utan ock

vad som motsvarade skogsfångst för främmande egendomar, som på

grund av servitut eller eljest hade rätt till virkestäkt å fastigheten.

Hade egendom skog utöver husbehovet, bleve detta överskott att särskilt

uppskatta såsom skogsvärde.

Såsom redan nämnts, hava Eiserman och von Wolcker tillstyrkt en

modifiering av bidragsskyldigheten för skogsvärde, jämförd med bidragsskyldigheten

för övrigt taxeringsvärde. En sådan anordning, yttra de,

framstode principiellt befogad i avseende å skog, vars skötsel icke enligt

lag eller eljest gällande föreskrift vore byggd på principen av s. k. uthållig

avkastning. Skogskapitalet representerade nämligen beträffande

sådana skogar — de ojämförligt flesta — en förmögenhet, som vid den

fria hushållning, vilken vore medgiven, vore utsatt för risken av rubbningar,

alltför stora och täta för att skogsvärde skulle kunna räknas

såsom ett med skogsmark samt skog till husbehov i förslagets mening

likvärdigt beskattningsobjekt. Påtagligen ägde synpunkten däremot icke

samma grad av giltighet beträffande »skog till avsalu», som vore undandragen

fri hushållning och vars framtida bestånd såsom skogskapital härigenom,

praktiskt sett, finge anses betryggat. I fråga om sådana skogar

borde emellertid å andra sidan komma i betraktande, att förutsättningarna

för ett riktigt uppskattande av deras värde vore vida större än beträffande

andra skogar. De förras areal samt bestånds- och växtlighetsförhållanden

vore nämligen vida bättre kända än de senares, eftersom utan sådan kännedom

en planmässigt ordnad hushållning överhuvud icke vore möjlig. Det

lede ei heller något tvivel, att redan under nuvarande ordning landets

forstmässigt skötta skogar vore uppskattade vida mer efter sitt värde än

andra skolår. Att vid sådant förhållande beskatta de förra fullt efter

O

ett värde, som i stort sett kunde antagas vara riktigt uppskattat —

vare sig ett värde vid uthålligt skogsbruk eller allmänna saluvärdet •—

medan skog, vars uppskattning icke i samma utsträckning kunde antagas

bliva ett nöjaktigt uttryck för dess allmänna saluvärde, bleve för

en del av detta värde, nämligen skogsvärdet, underkastad beskattning

efter eu lägre skattefot, skulle framstå såsom en opåkallad hårdhet i

beskattningen, vilken knappast syntes kunna eller ens böra utjämnas

genom att skärpa accisskyldigheten för accispliktig avkastning från det

senare slaget av skogar. Särskilt ur skogsvårdssynpunkt framstode

också såsom i hög grad befogat, att objektbeskattningen beträffande

skog, som stode på tillväxt och som under tiden icke borde av skogsägaren

tillgodogöras genom avverkning, lättades och detta i lika grad

för all skog utöver husbehovet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

201

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 191.

Enligt Lnndéns förslag skall fastighetsskatten utgå i oförändrat

förhållande till fastighets taxeringsvärde, oavsett till vilken del detsamma

motsvaras av å fastigheten befintlig skog.

Liksom Eiserman och von Wolcker föreslår väl även Landén ett

åsättande å fastighet av vissa specialvärden, däribland även skogsvärde.

Detta värde skall emellertid omfatta ej blott all växande skog utan

även själva den skogbärande marken, och skälet för åsättande av

särskilt skogsvärde är närmast önskan att erhålla starkare garanti för

ett riktigt taxeringsförfarande.

1 frågan, huruvida fastighetsskatten borde utgå med lägre belopp

för den del av taxeringsvärdet, som motsvarade värdet av skog, framhåller

Landén, bland annat:

Till förklaring därav, att ekogens värde endast till en del beaktades

vid taxeringen, hade från olika håll gjorts gällande, att skogen

vore lös egendom och på grund av ständigt skeende avverkningar

underkastad årliga värdeförändringar; om skogen bleve inbegripen

i taxeringsvärdet, skulle taxeringsvärdena fördenskull bliva alltför

mycket fluktuerande. Om nu sådana skäl över huvud taget vore av

någon betydelse under nuvarande lagstiftning, torde de i allt fall

icke spela någon roll vid tillämpning av en lagstiftning sådan som den

föreslagna. Skogsvärdena vore enligt förslaget avsedda att särskilt för

sig angivas och skulle även emellan de allmänna fastighetstaxeringarna

jämkas i förhållande till skedda avverkningar, under det att fastighetsvärdena

i övrigt bibehölle sin av gammalt eftersträvade stabilitet. För

kommunen kunde det icke vara till någon olägenhet att kunna beskatta

de tillgängliga skatteobjekten, så länge de funnes i behåll. Däremot

förefölle det att bliva till synnerligen stor olägenhet för kommunerna,

om de berövades tillfället att beskatta vissa skatteobjekt på grund därav,

att dessa objekt inom en mer eller mindre avlägsen framtid kunde antagas

upphöra att finnas till. Vidare vore enligt förslaget all produktiv

egendom, såväl fast som lös, underkastad en efter likformiga grunder

beräknad egendomsskatt, och några vägande skäl att från denna skatt

särskilt undantaga skogen syntes icke föreligga.

Vad anginge farhågorna för att en beskattning av skogen såsom

sådan skulle föranleda skogsägaren till total avverkning av skogen, så

vore det nog andra omständigheter, som spelade den avgörande rollen

i fråga om dylika avverkningar. Då virkesprisen vore höga eller skogsägaren

eljest bleve bjuden en i hans ögon stor kontant köpeskilling

för en skogstrakt, vars värde för honom själv tedde sig obetydligt i

jämförelse med det kapital, han på en gång kunde inhösta, läge det

Landeri.

s. 262 Kontrollera mot PDF

262

Skogsavkastningens

beskattning.

Eiserman —

von Wolcker.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

nära till hands, att lian folie för frestelsen att göra sig av med skogen

och inhösta vinsten. Om han vore i behov av penningar, vore det ofta

nog genom realisation av sparad skog, som han lättast kunde avhjälpa

behovet. Men icke kunde man med rätt säga, att en lindrig skatt,

sådan som den nuvarande fastighetsbevillningen och den därpå grundade

kommunalskatten eller den föreslagna egendomsskatten, även med inberäknande

av skatterna till landstinget, väghållningsdistriktet och prästerskapet

m. fl., behövde tvinga någon att realisera ett helt skogsbestånd

eller att ur skogen uttaga mera än skogen tålde utan att dess bestånd

äventyrades.

Det hade under den förberedande behandlingen av frågan om

en skogsaccis någon gång antytts möjligheten att låta denna skatteform

i framtiden utvecklas så, att den kunde ersätta objektskatten å

fastighets skogsvärde, d. v. s. fastighetsbevillningen och den därpå

grundade kommunala skatten på fast egendom, för såvitt den utginge

i förhållande till skogens värde. Sådana antydningar hade emellertid

merendels framkommit i ett sammanhang, som visade, att fastighetsbevilluingens

natur att vara en skatt på fast egendoms avkastning därvid

trätt i förgrunden. Skogsaccisen vore emellertid av helt annan

natur än den föreslagna fastighetsskatten, som vore en skatt på besittningen.

Det kunde för övrigt särskilt för rena skogskommuner medföra

ödesdigra verkningar att ersätta den jämnt inflytande fastighetsskatten

å skog med en blott vid avverkningarna inflytande sådan.

Jämförelsetal för beräkning av eu dylik skogsaccis i förhållande till

andra skatter skulle saknas. Formellt skulle en sådan anordning synas

innebära eu lättare beskattning av skog än av andra inkomstkällor. I

realiteten kunde detta även bliva fallet, men det kunde även hända, att

motsatsen inträffade. Resultatet bleve i varje fall beroende av huru de

för skogsbeskattningen efter vissa grunder valda accisbeloppen kunde

motsvara de för beskattningen av övriga skatteobjekt efter särskilda

andra grunder valda skattesatserna. Huru dessa än valdes, hade man

dock ingen trygghet för att de olika skatteformerna komme att bidraga

till en rättvis och jämlik beskattning. Ty själva grunden för beskattningen

i det ena och det andra fallet vore sådan, att den icke erbjöde möjlighet

till jämförelse mellan de belopp, som på de två vägarna uttoges i skatt.

Jag övergår nu till att redogöra för de båda förslagens bestämmelser

i fråga om beskattning av skogsavkastning, respektive inkomst av skog.

Det har förut framhållits, att Eiserman—von Wolckers förslag

s. 263 Kontrollera mot PDF

263

Kungl. Maj.ts ‘proposition Nr 191.

bibehåller skogsacciseu och låter avkastningsskatten träffa endast husbehovsskog.

Såsom motiv för denna anordning anlöres i huvudsak följande:

Så länge det i lanthushållningen vore vanligt, att jordbruk och

skogsbruk dreves tillsammans, måste det otvivelaktigt vara ur rent principiell

synpunkt riktigast att låta all å fastigheten driven näring, som

gånge ut på att nr fastigheten avvinna dess naturliga avkastning av

varie slag, betraktas såsom härflytande av en enda förvärvskälla: jordbruksfastighet.

Det hade icke heller varit principiella betänkligheter

utan fastmera skattetekniska skäl, som föranlett de sakkunniga att i sitt

förslag fritaga viss skogsavkastning från avkastningsskatt i syfte att i

stället låta den träffas av skogsaccis. Önskvärdheten av fasthet i kommunalbeskattningen

hade föranlett de sakkunniga att föreslå tillämpning av

medeltalsberäkning vid fastställandet av skattepliktig avkastning av näringar

utav skilda slag. Skogsavkastningen syntes emellertid vara av

beskaffenhet att endast undantagsvis — nämligen å större skogskomplexer

i samme innehavares hand — kunna beräknas såsom en regelmässigt

återkommande årsavkastning, utom vad anginge det årliga

husbehovet till fastigheter, som hade tillgång till husbehovets fyllande.

En så oberäknelig faktor som skogsavkastning utöver årligt husbehov

kunde icke vara lämplig att medtagas vid taxering av en jordbruksfastighets

medelavkastniug. Det vore icke nog med att skogsavkastningen

av ifrågavarande slag icke vore regelmässigt återkommande,

utan den kunde också understundom antaga dimensioner så betydande,

att de icke stode i något som helst rimligt förhållande till fastighetens

avkastningsförmåga i övrigt. På grund härav syntes den knappast lämpa

sig att ens under någon form deltaga i den allmänna repartitionen utan

risk att störande inverka på kommunalbeskattningens jämnhet, i det att

skogsavkastningen kunde såsom skattekälla inom en kommun flöda över

bövan rikligt under ett eller annat år för att därefter under ett antal

år fullständigt sina. Skogsavkastningen utöver husbehovet syntes därför

vida tjänligare såsom föremål för en särbeskattning under skogsaccisens

form.

1 fråga om tillämplighetsområdena för vardera beskattningsformen

— avkastningsskatten och skogs»ccisen — framhålles i förslaget, bland

annat, att skogsaccislagens husbehovsbegrepp ansetts icke böra bibehållas.

För närvarande vore från skogsaccis fritaget allt virke, som

användes för fastighetens eller därvid sambrukad fastighets behov av

byggnads-, slöjd- eller stängselvirke samt bränsle, eller som användes

för fullgörande av fastigheten enligt lag eller eljest åliggande byggnadseller

underhållsskyldighet, eller slutligen som från allmän skog på grund

s. 264 Kontrollera mot PDF

Latidén.

264 Kungl. Map.ts proposition Nr 191.

av särskild föreskrift avgiftsfritt utlämnades. Av skäl, som i förslaget

närmare utvecklats, hade i detta avkastningsskattens och skogsaccisens

tillämpningsområden i fråga om skogsavkastning nppdelats på det sätt,

att andra skogsprodukter än virke såväl som allt det virke, som användes

till stängsel, slöjd och vedbrand samt till underhåll av åbyggnaderna

å den jordbruksfastighet, varifrån virket tagits, eller å annan

jordbruksfastighet, som tillhörde eller arrenderades av ägaren till den

förra fastigheten och tillika vore belägen inom samma kommun som

denna, skulle tagas i beräkning vid taxeringen till avkastningsskatt,

medan annat virke skulle beskattas genom skogsaccis.

Sakkunnigledamoten von Wolcker har i särskilt yttrande uttalat,

att han funne jämväl sådant husbehovsvirke, som tillgodogjordes för

ny- eller ombyggnad, böra underkastas avkastningsbeskattning.

Landén uttalar i fråga om skogsaccisen, att den ej hade sitt berättigande

i det av honom föreslagna skattesystemet, vilket i sig inrymde

såväl en objektskatt å skogens förmögenhetsvärde som ock en

art inkomstskatt, som grundades på skogens behållna avkastning.

I motiveringen framhålles, bland annat, följande:

Såsom skogsbeskattningen av Landén föreslagits, vore den ordnad

efter samma principer, som gällde för beskattningen av all annan näring.

Jordbruksnäringen och varje annan yrkesmässig verksamhet beskattades

nämligen i likhet med skogsbruket dels genom en objektskatt

å den produktiva egendom, som användes för verksamhetens utövande,

dels genom en kommunal inkomstskatt; på näringens avkastning. En

ny skatteform vid sidan av dessa två skatter, lagd på någon särskild

art av näringsverksamhet, utan att samtidigt hava till ändamål att träffa

de övriga arterna av sådan verksamhet, skulle ur rättvisans synpunkt

vara berättigad, endast om den särskilt beskattade verksamheten ansåges

böra framför andra skatteobjekt åläggas en extra beskattning.

Men det torde, om man bortsåge från den särskilda beskattning, som

utgiuge under namn av skogsvårdsavgift, näppeligen kunna anföras giltiga

skäl till stöd för ett förslag att av sådan anledning införa en

undantagsbeskattning för skogsbruket i förhållande till andra näringar.

Sedan 1910 års skattereform genomfört en inkomstbeskattning,

som även avsåge skogens avkastning, torde man icke längre av hänsyn

till taxeringssvårigheterna behöva vara rädd för att även för kommunernas

räkning införa en dylik form för beskattning av skogsavkastningen. Och

hade man en gång beslutat sig för en sådan beskattningsform, hade utan

icke något vidare behov av skogsaccisen, vilken icke hade annan uppgift

s. 265 Kontrollera mot PDF

265

Kungl. Maj.ts proposition AV 191.

än att träffa skogsavkastning med en kompletterande skatt utöver den

enligt erfarenheten otillräckliga fastighetsskatten.

Nu kunde det visserligen invändas, att den redan införda skogsaccisen

lika gärna kunde bibehålläs i det nya systemet, och att under sådau

förutsättning den direkta skatten på skogsavkastning kunde undvikas.

Häri skulle då ligga den fördelen, att man sluppe dels avskaffa en nyligen

införd skatt, dels införa en ny och på kommunalbeskattningens

område oprövad skatt. Häremot reste sig dock åtskilliga mycket avsevärda

hinder. En objektskatt av den typ, som skogsaccisen representerade,

kunde svårligen inrymmas i ett rationellt skattesystem, utan att

en liknande skattetyp inom systemet komme till användning även för

andra ändamål än för skogsbeskattningen. Konsekvensen skulle kräva,

att man funne en form för accisbeskattning även av annan näring

än skogsbruket, särskilt för jordbruksnäringen, men även för handel

och industri. Det hade emellertid icke synts möjligt att finna sådana

kompletterande accisformer. Och, om de infördes, skulle de ändå behöva

kompletteras med direkta skatter, som vore ägnade att i någon

mån differentiera skattskyldigheten med hänsyn till rent personliga förhållanden,

vilka som bekant icke kunde beaktas vid eu accisbeskattning:.

Ej heller kunde man med bibehållande av skogsaccisen låta avkastning

i övrigt av fast egendom samt av andra inkomstkällor beskattas

genom direkta skatter. Det kunde nämligen ej ur rättvisans och jämlikhetens

synpunkt försvaras, att vid beskattningen av den skogsbrukande

skattdragaren underlåta att taga hänsyn till de rent personliga förhållanden,

som beaktades beträffande andra. Härtill komme svårigheter vid uppskattningsförfarandet.

Det vore exempelvis svårt att fördela driftkostnader

på jordbruket och skogsbruket, eu svårighet, som bleve än större,

då tillgodogörande av skog till husbehov skulle direkt beskattas.

Landén grundade sålunda sitt förslag att ombilda den kommunala

skogsbeskattningen utan anlitande av skosaccisen på följande skäl:

Redan vid skogsaccisens tillkomst hade dess provisoriska karaktär betonats.

Det hade följaktligen redan från första början varit klart, att

dess framtida bibehållande, efter en genomgående ombildning av kommunalbeskattningen,

skulle vara beroende av denna beskattnings karaktär

i det stora hela. Då skogsaccisen icke läte sig inpassas i det av Landén

uppställda kommunala beskattningssystemet, utan tvärtom skulle

till obotlig skada för dess helhetsverkan bryta av därifrån på ett betänkligt

sätt, hade förslaget måst utgå från att skogsaccisen avskaffades.

Någon särskild redogörelse för huru Eiserman och von Wolcker

tänkt sig beskattningen av inkomst av skog i den föreslagna inkomstBihang

till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 käft. (Nr 191.) 34

s. 266 Kontrollera mot PDF

19Ui års

» koesenquf.te.

Avgivna utlåtanden

över

1917 års

förslag.

hänsstyrtl
sema
-

266 Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

och förmögenhetsskatten och huru Landén avsett att träffa även skogskapital

med sin kommunala förmögenhetsskatt, synes mig icke i detta

sammanhang erforderlig.

Efter framställning av de kommunalskattesakkunniga hava pa sin

tid från 1913 års taxeringsnämndsordförande inhämtats upplysningar, i vad

mån skogsmark och skog för det dåvarande inginge bland kommunernas

beskattningsföremål. Rörande de därvid avgivna yttrandena i fråga om

grunderna för uppskattning av skog tillåter jag mig att hänvisa till den

vid Eiserman—von Wolckers betänkande fogade sammanfattningen.

Uti de över förslagen nu avgivna yttranden, i vad dessa avse

skogsbeskattningen, framhålles, bland annat, följande.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Skog borde ingå i repartitionen

efter samma debiteringsgrund som jordbruksfastighet i övrigt. Skogs - avkastningen borde beskattas efter samma grunder som annan avkastning

och ej efter en så stereotyp form som skogsaccisen. Osäkerhet

kunde uppstå genom att behandla husbehovsskog annorlunda än övrig

skog.

Länsstyrelsen i Södermanlands län: Ej blott skogsmarken utan

även den växande skogen borde taxeras till fastighetsskatt, men, till

förekommande av den växande skogens överbeskattning med hänsyn till

skogsaccis och inkomstskatt, borde den deltaga i fastighetsskatten efter

en väsentligen reducerad skattefot.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: Ehuru det synts önskligt, att

bestämmelser rörande skogsaccisen inarbetats i Eiserman—von Wolckers

förslag, syntes de skäl, som anförts för skogsaccisens bibehållande såsom

särskild skatteform, övertygande.

Länsstyrelsen i Kronobergs län: I fråga om beskattningen av

skogen och dess avkastning funne sig länsstyrelsen böra giva företräde

åt de grunder och förslag, som innefattades i Landéns betänkande.

Länsstyrelsen i Gottlands län: Särskilt praktiska skäl talade för att

vid taxeringen fast egendoms skogsvärde finge omfatta ej blott värdet

av den växande skogen i dess helhet utan även själva skogsmarken.

Skäl till skogsaccisens bibehållande ansåges ej föreligga.

Länsstyrelsen i Blekinge län: Bestämmelsen i Eiserman—von

Wolckers förslag, att värdet av skog utöver husbehovet skulle särskilt

upptagas såsom skogsvärde och beskattas efter ett lägre procenttal än

den egentliga jordbruksfastigheten, vore synnerligen lämplig, vilket be
-

s. 267 Kontrollera mot PDF

267

Kung!.. Maj:ts proposition Nr 191.

styrktes av nu rådande förhållanden i fråga om taxering av skog.

Aven för fastiglietskreditens skull vore det önskvärt, att skogsvärdet

icke sammanblandades med fastighetsvärdet i övrigt, då skogsvärdet

hastigt kunde försvinna och därigenom göra taxeringsvärdets betydelse

vid låns beviljande illusorisk. Skogsaccisens bibehållande funne länsstyrelsen

välbetänkt.

Länsstyrelsen i Kristianstads län: Principiellt torde frågan om

skogsbeskattningen vinna eu tillfredsställande lösning i Eiserman—von

Wolckers förslag. Skogsaccisens bibehållande lände till fördel för systemets

mångsidighet. Det syntes emellertid kunna ifrågasättas, om ej

en ytterligare lindring i bidragsskyldigheteu för skogsvärde, än den

Eiserman och von Wolcker syntes hava tänkt sig, vore befogad. Såsom

ersättning för härigenom minskat bidrag skulle lämpligen ifrågakomma

någon höjning av skogsaccisen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Eiserman—von Wolckers förslag

vore i fråga om skogsbeskattningen väl avvägt. De från skogsintresserat

håll framställda farhågorna för en beskattning av skog medelst

fastighetsskatt funne länsstyrelsen överdrivna.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Landéns förslag vore mycket

enklare och lättare att tillämpa, och, då det ej torde medföra någTa

olägenheter, förordade länsstyrelsen detsamma.

Länsstyrelsen i Värmlands län: Åsättande av särskilt skogsvärde.

vore opraktiskt och svårt att genomföra. Då avkastningen av skogen

skulle drabbas jämväl av inkomstskatt, syntes skogsaccisen sakna berättigande.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Beskattningen av inkomst från

skogsbruk enligt Eiserman—von Wolckers förslag vore bättre än enligt

Landéns förslag ägnad att bidraga till stabilitet i det kommunala finansväsendet,

och denna synpunkt borde i möjligaste mån beaktas. Fråga

vore, om ej genom eu fastighetsskatt vid sidan av skogsaccisen skogsfastigheter

bleve alltför hårt betungade av skatt.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Länsstyrelsen vore betänksam mot

att bibehålla den provisoriska beskattningsform, som skogsaccisen innebure.

Det borde icke vara omöjligt att låta skogsavkastningsskatteu

upptagas efter samma normer som annan avkastningsskatt men låta densamma

i repartitionen för de kommunala behoven vara underkastad särskilda

normer och i viss omfattning gå i fondering för kommande behov.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap) samt Stockholms läns och Kalmar

läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttala sig för eu

Lantbruk*^ 11- skapet och

hushållning tsällskapen.

s. 268 Kontrollera mot PDF

Sverige»

skegtägare
förbund.

L/omän
styrelten.

268 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

skogsbeskattning efter linjerna: skogsmarken ingår i det allmänna taxeringsvärdet,

växande överloppsskog beskattas efter särskild taxering,

skogsavkastniugen genom skogsaccis.

Blekinge läns htishållningsiällskaps förvaltningsutskott uttalar sig emot

fastighetsskatt å växande skog.

Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott riktar sig

emot en taxering av skog till skövlingsvärde och ifrågasätter skärpt

beskattning av skog, som skövlas.

Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalar sig

till förmån för skogsaccisens bibehållande.

Sveriges skogsägareförbund avstyrker Landéns förslag, då beskattningen

enligt detsamma ej ägde rum huvudsakligen vid skogsavkastningens

uttagande.

I avseende å Eiserman—von Wolckers förslag lämnas en kritik, som

av förbundet i huvudsak sammanfattas på följande sätt:

Beskattning av det växande skogskapitalet vore ej lämplig, enär

detta ofelbart skulle leda till en nationalekonomiskt förkastlig, i förtid

skeende avverkning av skogsbestånden; en på jordbruksegendomens

skogsvärde baserad fastighetsskatt vore därför eu synnerligen olämplig

beskattningsform;

skogsfastigheternas beskattning borde ske dels genom fastighetsskatt

å själva skogsmarken utan skog, dels genom skogsaccis å det

avverkade virkets rotvärde;

för att motverka de olägenheter för kommunerna, som kunde

tänkas uppstå genom skogsaccismedlens ojämnhet under olika år, borde

primärkommunerna vid accisbeskattningen sammanföras till större enheter;

inom dessa borde accismedlen fördelas å respektive primärkommuner

efter dessas skogsarealer. Taxeringen till skogsaccis borde bibehållas

hos primärkommunerna, vilka jämväl borde berättigas att för

egen del före fördelningen undantaga viss (25 %) procent av accismedlen

från den egna kommunen;

fondering av skogsaccismedel under gynnsammare år borde få ske

till förmån för de år, då samma medel på grund av konjunktursvängningarna

inginge med mindre belopp.

Att låta skogsvärdet bestämmas med hänsyn till skillnaden mellan

husbehovsskog och annan skog funne förbundet mindre lyckligt.

Domänstyrelsen: Det syntes styrelsen vara av stor nationalekonomisk

vikt, att landets skogskapital bevarades i största möjliga grad oför
-

s. 269 Kontrollera mot PDF

269

Kung!.. Majis proposition Nr 191.

minskat. Från sådan utgångspunkt måste eu skattelagstiftning, som

loge sikte på den växande skogen såsom ett väsentligt skatteobjekt, te

sig särdeles ofördelaktig, varemot i sådant hänseende intet torde vara

att erinra mot en skatteform, som i likhet mod skogsaceisen pålade

skogsägaren en utgift vid det tillfälle, då skogen skildes från marken

och genom sin förvandling till penningar beredde den skattskyldige

lättat tillfälle till utskyldernas erläggande. Det ville därför förefalla

styrelsen ändamålsenligast — på samma gång som det torde kunna

sägas innebära allenast ett följdriktigt fullföljande av redan inslagen

väg — att den växande skogen ej alls toges som skatteobjekt men

att skogsaceisen bestämdes att utgå med ett förhöjt belopp, därvid

förhöjningen skulle avse att kompensera den nedgång i skatt, som

skulle vållas genom att fastigheternas värden bestämdes utan hänsyn till

den växande skogen i vidare mån, än som kunde motiveras av tillgången

på hushehovsvirkc. Ett tillämpande av en dylik åskådning behövde

självfallet ej hindra, att ett skärskilt skogsvärde vid taxeringen

sattes, om så ansåges lämpligt.

Kammarrätten: Då kammarrätten uttalade sig till förmån för att i ett

blivande kommunalt beskattningssystem utrymme lämnades för accisbeskattning

av skogsavkastning, vore det huvudsakliga skälet härför den till synes

viktiga angelägenheten att i största möjliga mån förlägga beskattningen

av skog och dess avkastning till tiden för skogens avverkning. Det

läge enligt kammarrättens mening synnerlig vikt uppå, att beskattningen

av det växande skogskapitalet gjordes så lindrig, som förhållandena

kunde medgiva, på det att icke en för hård beskattning av skogen

skulle i sin mån verka hämmande för rationell skogsvård. Om således,

på sätt Eiserman—von Wolckers förslag förutsatte, skogsvärdet lämpligen

borde i jämförelse med taxeringsvärdet i övrigt lindrigare beskattas,

borde å andra sidan kompensation härför vinnas genom att

låta avkastningen av skogen undergå hårdare beskattning än annan avkastning

av fast egendom. För en beskattning av sistnämnda art, avsedd

att på en gång träffa avkastningen och taxeringsvärdet, i vad detsamma

blivit genom fastighetsbeskattning lägre beskattat än annat

taxeringsvärde, syntes accisbeskattningen erbjuda den lämpligaste beskattningsformen.

Skogsaccisbeskattningen hade visserligen i avbidan

på kommunalskattefrågans slutgiltiga lösning förlänats allenast provisorisk

karaktär. Men vid skogsaccisens tillkomst hade dock förutsatts, att

denna skattetyp borde utan större ändringar kunna inpassas i det beskattningssystem,

som slutligen komme att antagas. I varje fall syntes an
-

Kammarrätten.

s. 270 Kontrollera mot PDF

270

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

ledning att inhibera skogsaccisbeskattningen icke vara att hämta av det

sätt, varpå detta beskattningsinstitut hittills fungerat. Åven från skogsvårdsmännens

sida hade kraftigt påyrkats skogsaccisbeskattningens

fortfarande tillämpning i ett reviderat kommunalt skattesystem. Såväl

domänstyrelsen som Sveriges skogsägareförbund hade emellertid velat

giva skogsaccisen än större betydelse än densamma enligt Eiserman

—von Wolckers förslag erhållit, i det att accisen skulle ersätta icke

blott avkastningsskatt för skogsavkastningen utan tillika hela fastighetsskatten

för det växande skogskapitalet; och skulle således allenast

skogsmarken draga fastighetsskatt. På grund av den ojämnhet,

varmed skogsaccisen inflöte, kunde emellertid befaras, att en dylik anordning

skulle under vissa år medföra ett oskäligt övervältande av den

kommunala skattebördan på övriga beskattningsföremål. Särskilt för

mindre så kallade skogskommuner skulle säkerligen avsevärda svårigheter

uppstå. Skogsägareförbundet hade till förebyggande av sådana

olägenheter föreslagit, förutom fondering av accismedel, sammanslagning

av primärkommuner till större skogsbeskattningsdistrikt, inom

vilka skogsaccisen borde kunna inflyta med större jämnhet än inom

var kommun för sig. Även om detta uppslag kunde vara förtjänt av

viss uppmärksamhet, mötte dock för dess genomförande alltför stora

svårigheter, för att kammarrätten skulle i frågans nuvarande läge våga

förorda detsamma. Med en anordning av ifrågavarande slag kunde

exempelvis knappast undvikas, att den debiteringsprocent, efter vilken

skogsaccisen skulle utgå, gjordes lika för samtliga kommunerna inom

distriktet, oberoende därav, huruvida den ena kommunen hade behov av

större eller mindre utdebitering än den andra.

Kammarrätten förordade den av Eiserman—von Wolcker föreslagna

bestämningen av begreppet skogsvärde, men uttalade sig till förmån

för bibehållande av gällande skogsaccislags husbehovsbegrepp, varför

virkesfångst till ny- eller ombyggnader enligt kammarrättens mening

borde beläggas med avkastningsskatt och icke med skogsaccis.

Departement''

chefen.

Enligt de av mig förut uppdragna riktlinjerna för kommunalskattereformen

skulle allmän bidragsskyldighet till kommunen fullgöras

av fastighetsägare eller med dem i skattehänseende likställda innehavare

utav fast egendom dels genom fastighetsskatt och dels genom beskattning

av inkomsten. Då jag nu går att undersöka, i vad män förhållandena påkalla

undantag från dessa allmänna normer beträffande skogsbeskattningen

— vare sig fråga är om beskattning av växande skog eller beskattning

av inkomst vid försäljning eller avverkning av skog — vill jag förut
-

s. 271 Kontrollera mot PDF

271

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

skicka den erinran, att, när man vid en genomgripande skattereform,

sådan som den nu förevarande, skall bedöma, i vad män äldre beskatt - ningsformer kunna inrangeras i systemet, det väl ej i och för sig är

av någon betydelse, om dessa skatteformer vid sin tillkomst betecknats

såsom provisoriska, men att man däremot endast av vägande skäl bör

gorå några avvikelser från det vid skattereformen följda allmänna

systemet, vare sig dessa avvikelser bestå i bibehållandet av någon förutvarande,

i systemet ej passande beskattningsform eller eljest i undantagsbestämmelser

för särskilda fall.

Vad då först angår frågan, huruvida inkomst utav skogsbrukbordet

här taget i vidsträckt mening) bör beskattas efter andra normer

än annat slags inkomst, så synes mig något principiellt skäl för undantagsbestämmelser

i sådant avsende icke förefinnas. Inkomstbeskattningen

bör, enligt vad jag förut framhållit, avse att utgöra en beskattning

efter förmåga, och förmågan måste anses vara lika stor, vare sig inkomsten

härrör av skogsbruk eller ej. Då 1910 års statsskattereform redan

infört en beskattning av ifrågavarande slags inkomst, behöver man ej

heller av hänsyn till taxeringssvårigheterna tveka att jämväl i fråga om

den kommunala beskattningen jämställa inkomsten av skogsbruk med

annat slags inkomst. Att ersätta den kommunala inkomstbeskattningen,

såvitt inkomst av skogsbruk angår, med en accis eller att eljest låta

skogsinkomsten intaga en särställning synes alltså icke böra ifrågakomma.

Jag vill i detta sammanhang erinra därom, att det av Eiserman

och von Wolcker för accisens bibehållande åberopade skäl, attenskogsavskastning

icke lämpligen kunde göras till föremål för medeltalsberäkning,

icke längre äger giltighet vid det förhållande, att några

bestämmelser om medeltalsberäkning ej medtagits i det inom departementet

utarbetade skatte förslaget.

Annorlunda ställer sig däremot frågan om skogens »intressebeskattning;».

Att i det av mig förut skisserade skattesystemet någon

sådan beskattning bör äga rum, synes mig påtagligt; tveksamt är däremot,

i vilken utsträckning och på vad sätt beskattningen bör ske.

Det synes mig, att man i detta avseende måste komma till olika resultat,

beroende på huruvida fråga är om skog till husbehov eller till avsalu.

Att beträffande fastighet, å vilken finnes skog endast till husbehov, tilllämpa

andra normer för beskattningen av den del utav taxeringsvärdet,

som belöper å förmånen av sådan skogstillgång, än för beskattningen av

fastighetsvärdet i övrigt, torde ej böra ifrågakomma. Nämnda förmån utnyttjas

i så intimt samband med fastighetens brukande, att den ej bör i

beskattningshänseende betraktas särskilt för sig. Annat är förhållandet.

s. 272 Kontrollera mot PDF

272

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

om å fastigheten finnes växande skog till avsalu. Sådan virkestillgång

avses ju icke att utnyttjas i omedelbart samband med själva fastighetens

brukande och intager redan av denna anledning en särställning.

Om man jämför med varandra två fastigheter med samma jordbruksvärde,

exempelvis 15,000 kronor, men av vilka den ena därjämte har

sparad ståndskog för ett mera avsevärt belopp, t. ex. 30,000 kronor,

så synes det knappast vara förenligt med rättvisa, att ägaren av den

senare fastigheten skulle hava att under det skogen står på rot erlägga

tre gånger så stor skatt efter intresse (jag avser här icke beskattningen

av inkomst från skogen) som ägaren av den förra fastigheten. Värdet

av skog till avsalu kan ej anses i lika hög grad som fastighetsvärdet

i övrigt vara en måttstock för vederbörande innehavares iutressegemenskap

med kommunen. Det torde också till en del vara i känslan av

det oriktiga i att i beskattningshänseende jämställa skog till avsalu

med fastighetsvärde i övrigt, som taxeringsmyndigheterna — enligt

vad framgår av den vid Eiserman—von Wolckers betänkande fogade

sammanfattningen av inkomna yttranden i fråga om grunderna för

uppskattning av skog — bruka upptaga det beräknade skogsvärdet med

allenast ett reducerat belopp. Jag anser sålunda, att för växande skog,

som ej är erforderlig för fastighetens eget behov, icke bör utgöras

fastighetsskatt efter samma repartitionstal som för fastigheten i övrigt.

Jag förutsätter därvid givetvis, att till grund för taxeringen även beträffande

skogen lägges det verkliga värdet. Däremot kan jag ingalunda

ansluta mig till den meningen, att skogsvärde bör helt undandragas

fastighetsskatt mot kompensation av accis. För särskilt sådana

landskommuner, där skogsfastiglnderna äro det för närvarande

viktigaste skatteobjektet, skulle det medföra synnerliga svårigheter, om

den årliga regelbundna fastighetsskatten, i vad anginge skogsvärde,

omlades till en allenast vid avverkningen inflytande accis. Att eu

måttlig årlig beskattning jämväl av den växande skogens värde skulle

föranleda till skadliga kalavverkningar eller eljest ur torsdag synpunkt

mindre välbetänkta åtgärder, lärer ej vara att befara.

B. Aktiebolags och solidariska bankbolags beskattning.

Inledande

översikt.

Kommunal
beskattningen.

Enligt bevillningsförordningen äro aktiebolag och solidariska bankbolag

i fråga om skyldighet att utgöra bevillning jämställda med enskilda

personer. Däremot bär den inkomst, som delägarna i dylika

bolag från desamma åtnjutit, varit fri från bevillning ända till ingången

s. 273 Kontrollera mot PDF

273

Kungl. Maj:ta proposition Nr 191.

av innevarande år. Enligt bevillningsförordningen, sådan den tidigare

lydde, skulle väl såsom inkomst av kapital räknas utdelning av aktier

i utländska aktiebolag, men först på grund av den ändring i bevillningsförordningen,

som vidtogs vid 1919 års lagtima riksdag, skall

såsom inkomst av kapital räknas med visst undantag jämväl utdelning

ä aktier i inländska aktiebolag och å lotter i solidariska bankbolag.

Innan jag övergår till att redogöra för vad de föreliggande båda

kommunalskatteförslageu innehålla i fråga om bolags skattskyldighet samt

bolagsdelägarnas skyldighet att skatta för inkomst från bolag, skall jag

lämna en kortfattad översikt över utvecklingen av motsvarande fråga

beträffande statens inkomstskatt.

i förordningen om inkomstskatt den 21 juni 1902 stadgades, att

vid taxering av inländska aktiebolags och enskilda bankbolags inkomst

avdrag finge ske för ett belopp, som motsvarade den till aktie- eller

lottägarna bestämda utdelning, dock icke för mera än sex procent å inbetalt

aktie- eller lottkapital. I övrigt sammanföll skattskyldigheten för

bolag med skattskyldigheten för enskilda personer. Skatten utgick sålunda

å bolags beskattningsbara inkomst progressivt efter inkomstens

storlek utan hänsyn till huruvida denna inkomst härledde sig från ett

större eller mindre kapital.

Genom den förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt, som

utfärdades den 28 oktober 1910, undergick skattskyldigheten för bolag

och solidariska bankbolag en fullständig omläggning.

Vid anmälande inför Kungl. Maj:t av det författningsförslag,

som låg till grund för 1910 års proposition i ämnet, anförde dåvarande

chefen för finansdepartementet, att, medan för bestämmandet

av den personliga skatteförmågan såsom det mest framträdande momentet

framstode inkomstens absoluta storlek, varpå alltså progressionsskalan

för enskilda personer byggdes, kunde en juridisk persons skatteförmåga

åter, om den byggdes på inkomst, näppeligen grundas på samma förhållande.

Inkomstens storlek i och för sig bleve ju synnerligen missvisande,

om denna inkomst bedömdes oberoende av det kapital, vars

avkastning inkomsten motsvarade. Först i den mån på grund av gynnsamma

omständigheter bolagets inkomst överstege den normala avkastningen

av aktiekapitalet, förefunnes enligt departemeutsehefens mening

en fullgiltig grund för tillämpning av en progressiv skatteskala.

1 anslutning till denna uppfattning hade i förslaget för bolagen

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 käft. (Nr 191.) " 35

SitatabeskaU
ningen
-

1902 Ars

förordning.

1910 års

förordning.

s. 274 Kontrollera mot PDF

274

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

uppbyggts en särskild skatteskala, som i fråga om progressionen följde

vinstens förhållande till kapitalet. Bolag skulle erlägga skatt för hela

sin inkomst, och skatten skulle utgå med högre procent av inkomsten, ju

större denna vore i förhållande till bolagets kapital. Till kapital skulle

i nu berörda hänseende räknas allenast inbetalt aktie- eller lottkapital.

1911 års

ändring.

Vid 1911 års riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag till ändrad

lydelse av ifrågavarande paragraf (20 §) i förordningen om inkomst- och

förmögenhetsskatt. Enligt detta förslag, som antogs av riksdagen, skulle

vid den för skatt.eprogressionens bestämmande erforderliga beräkningen

av förhållandet mellan bolags vinst och bolags kapital till det sistnämnda

räknas såväl aktie- eller lottkapitalet som ock reservfonden,

oavsett huru nämnda kapital och fond bildats. Vidare föreskrevs ändring

i den för bolag gällande skatteskalan, i syfte att ändringen i fråga

om bestämmandet av bolags kapital icke skulle verka minskning av inkomstskattens

totalbelopp. Anledningen till denna förändring angavs

vara den, att, då man för beskattningsändamål skulle ställa inkomst

eller vinst hos ett bolag i förhållande till ett visst kapital, till detta

kapital borde räknas bolagsmännens hela behållna förmögenhet i bolaget.

Bolagets inkomst utgjorde avkastningen å allt det delägarna tillhöriga,

i bolaget nedlagda kapitalet. Skatteprogressionen borde alltså följa inkomstens

förhållande till bolagets samlade förmögenhet, således till sammanlagda

beloppet av bolagets samtliga fonder.

1 fråga om bolagsmännens egen inkomstbeskattning gällde emellertid

fortfarande samma bestämmelser som enligt 1902 års inkomstskatteförordning.

Bolagsmännen voro sålunda icke skyldiga erlägga inkomstskatt

för annan del av bolagets vinst än erhållen utdelning. Detta

medförde emellertid den inkonsekvensen, att, medan i ett bolag, där vinsten

helt eller delvis utdelades till bolagsmännen, som eventuellt placerade sina

vinstandelar i andra företag, dessa bolagsmän blevo underkastade beskattning,

varemot i ett annat bolag, där vinsten Ilek stå inne och göras

räntebärande i bolaget, bolagsmännen undgingo beskattning för vinsten. .

Vare sig vinsten utdelades eller, genom fondering, bolagets tillgångar

och i följd därav även aktiernas värde ökades år från år, hade dock

bolagsmännen haft samma förmögenhetstillskott.

1918 års and- För att i någon mån råda bot på detta missförhållande föreslog

nngsförsiag. j£ungp Maj:t i proposition (nr 395) vid 1918 ars lagtima riksdag i huvudsak

en återgång till 1910 års bestämmelse, att vid beräknande av vinstens förhållande

till bolagets kapital hänsyn icke skulle tagas till annat kapital än

s. 275 Kontrollera mot PDF

275

Kungt. Maj:ts proposition Nr 191.

sådant, som verkligen blivit, inbetalt. Härigenom skulle åstadkommas

en något strängare beskattning av bolagens årliga avkastning, i den

mån densamma härrörde från dylika fonderingar. 1 propositionen föreslogs

därjämte, att såsom utdelning från bolag skulle räknas även vad

som tillfölle bolagsman vid bolags upplösning.

Denna proposition vann emellertid icke riksdagens bifall.

Vid 1919 års lagtima riksdag avgav Kung!. Maj:t i ämnet eu ny

proposition (nr 259), utarbetad på grundvalen av ett av särskilda sakkunniga

avgivet förslag. Detta förslag innebar icke någon ändring i

avseende ä bestämningen av det kapital, till vilket hänsyn skulle tagas

vid beräknande av vinstens förhållande till bolagets kapital. I stället

föreslogs upptagande av en särskild skatt, benämnd B-skatt, för den

del av bolagets vinst, som användes till fondering.

Denna proposition godkändes av riksdagen, och förordning i ämnet

har utfärdats den 31 oktober 1919 (nr 733). Dess innehåll är i ifrågavarande

hänseende huvudsakligen följande:

Utöver den inkomstskatt, aktiebolag och solidariska bankbolag

redan enligt äldre bestämmelser ha att erlägga, skall av sådant bolag

erläggas inkomstskatt med viss procent för varje fullt hundratal kronor

av den del av bolagets nästföregående år till beskattning taxerade inkomst,

som icke i vanlig ordning utdelats till delägarna; dock efter

avdrag av de å sagda inkomst belöpande kronoutskylder, ävensom, i

fråga om försäkringsaktiebolag, av vinstutdelning till försäkringstagare

eller av för samma ändamål reserverade medel (B-skatt). I den mån sålunda

beskattade tillgångar i vanlig ordning utdelas, äger bolaget åtnjuta

restitution med viss procent för varje fullt hundratal kronor av

de till delägarna sålunda utdelade tillgångar, skolande därvid iakttagas,

att sammanlagda beloppet av restituerade medel icke må uppgå till

högre belopp än de av bolaget i B-skatt erlagda skattemedel. Restitution

sker i den ordning, som är stadgad i fråga om restitution av kronoutskylder.

Ehuru B-skatten sålunda erlägges av vederbörande bolag, är den

i verkligheten en skatt direkt å bolagsmännen.

Huvuddragen av de linjer, efter vilka de sakkunniga i sina avgivna

förslag tänkt sig bolagens kommunala beskattning, hava redan i samband

med redogörelsen för de av de sakkunniga föreslagna allmänna

riktlinjerna för en kommunalbeskattning berörts. Det torde emellertid

tillåtas mig att här erinra om vad förslagen i avseende å bolags

beskattning innehålla.

1919 irs

ändring.

1917 åra

förslag

s. 276 Kontrollera mot PDF

276

Eiserman —

von Woleker.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

Enligt Eiserman—von Wolckers förslag skulle fastighetsskatt och

avkastningsskatt erläggas av aktiebolag och solidariska bankbolag.

Däremot skulle bolagsmännen i princip vara fria från avkastningsskatt

för vad de från bolaget erhållit. Avkastningsskatt skulle sålunda

i regel icke betalas för utdelning å aktier m. m. Inkomst- och förmögenhetsskatt

skulle däremot erläggas av bolagsmännen för erhållen utdelning

men icke av bolagen.

Såsom skäl för att bolagsmännen i regel ej skulle vara underkastade

avkastningsskatt för erhållen utdelning från bolag, anföra Eiserman och von

Woleker, att en dylik beskattning synts obillig, enär den reellt om också

icke formellt skulle innebära en dubbel beskattning av samma avkastning.

I fråga om taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt beträffande

bolag anföra Eiserman och von Woleker, bland annat, följande:

Enligt förslaget skulle delägarna i aktie- och bankbolag, i likhet

med vad som gällde enligt statens förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt,

beskattas för utdelning från bolaget och för bolagets

förmögenhet, sådan denna framträdde i värdet av delägares aktier

eller lotter. Däremot vore enligt förslaget dylika bolag, i olikhet med

vad som gällde enligt nämnda förordning, för egen del frikallade från

kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt. Förutom det principiellt

oriktiga i att låta en beskattning, som skulle uppbäras av personlig skatteförmåga,

träffa aktie- och bankbolag, hos vilka sådan skatteförmåga allenast

i överförd mening kunde sägas vara för handen, skulle det mött svårighet

att bestämma, åt vilken kommun beskattningsrätten, därest sådan skolat

ifrågakomma, borde tillerkännas. Att på sätt, som gällde i fråga om

statens inkomst- och förmögenhetsskatt, för vilken frågan om beskattningsorten

icke hade reell betydelse, förlägga beskattningen till den

kommun, där bolagets styrelse hade sitt säte, skulle väl knappast låtit

försvara sig, då det kunde bero av ren tillfällighet, till vilken kommun

bolaget förläde sin styrelse, och bolaget med denna kommun icke behövde

i sin verksamhet hava minsta beröring. Den kommunala beskattningsrätten,

om sådan överhuvud ansetts böra ifrågakomma, hade

väl i sådant fall bort komma den eller de kommuner till godo, inom

vilka bolaget bedrivit verksamhet. Åven om det läte sig gorå att till

beskattning inom flera kommuner uppdela bolags inkomst — därvid

ränteutgifter och andra omkostnader, som ej hänförde sig till viss

förvärvskälla, väl finge proportionellt eller i annan ordning avdragas

från de särskilda avkastningsbeloppen — samt att vidare så anordna

inkomstbeskattningen, att densamma icke behövde, såsom dess natur

egentligen krävde, ske blott i en kommun, utan kunde förläggas till

s. 277 Kontrollera mot PDF

277

Kungi. Maj.-ts proposition Nr 191.

(lera kommuner, skulle dock alltid kvarstått svårigheten att Unna beskattningsort

för inkomst, som ej hänfört sig till verksamhet inom viss

kommun här i riket, såsom utdelning å aktier, inkomst från utlandet o. s v.

I varje fall skulle bolags inkomst till den del, som motsvarat utdelningen

till aktie- eller lottägarna, icke rimligen kunnat göras till föremål för

kommunal inkomstbeskattning, enär eljest samma inkomst blivit två gånger

beskattad, något som i fråga om kommunalbeskattningen vore obefogat.

Enligt förslaget vore det således allenast den efter utdelningen

till aktieägarna återstående delen av bolagets vinst, som undginge taxering

till kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt året näst efter det

år, då vinsten intjänats. Detta innebure emellertid icke, att av bolaget

till fonder upplagda eller eljest reserverade vinstmedel under alla förhållanden

komme att helt undgå sådan beskattning, utan blott att beskattningen

i stort sett ställdes på framtiden. Förr eller senare komme

väl i regel även de reserverade medlen delägarna i form av utdelning

till godo, om ej förr så vid bolagets upplösning.

Eiserman och vonWolcker behandla därefter i sitt betänkande frågan

om vad som är att anse såsom utdelning eller ej. Beträffande vad de

i detta hänseende anföra torde jag kunna inskränka mig till att hänvisa

till betänkandet.

Sedan Eiserman och von Wolcker framhållit, att bolag eller rättare

deras förvärv genom en sådan för längre eller kortare tid uppskjuten

beskattning komme att i förhållande till enskilda personers inkomst intaga

en i viss män gynnad ställning i avseende å kommunal inkomstbeskattning,

anföra de slutligen: Om det kommunala beskattnings
väsendet

underläte att till fullo utnyttja alla beskattningsmöjligheter

beträffande aktiebolagens inkomst, så behövde därav ej följa,

att denna inkomst belädes med mindre skatt till det allmänna än annan

inkomst. Förhållandet borde nämligen ses ur den synpunkten, att det

kommunala beskattningsintresset i den konkurrens med de,t statliga, som

alltid måste föreligga, då bägge begagnade sig av en och samma beskattningsform,

förbehölle åt staten att taga i anspråk den beskattningsmöjlighet,

som för den kommunala beskattningen icke lämpat sig att

utnyttja. Eu annan fråga bleve emellertid, huruvida eller i vad mån

staten icke genom den dubbelbeskattning, som enligt gällande bestämmelser

faktiskt etablerats beträffande aktiebolag och dess delägare, finge

anses hava redan tillgodogjort sig den sålunda för kommunalbeskattningens

del icke utnyttjade beskattningsmöjligheten.

Enligt Landéns förslag skola aktie- och bankbolag erlägga såväl

objektskatt, d. v. s. egendomsskatt å fast och lös egendom, som ock

Lamäén.

s. 278 Kontrollera mot PDF

278

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

kommunal inkomstskatt; aktie- ock lottägarna skola erlägga kommunal

inkomstskatt för erhållen utdelning å aktier och banklotter. Kommunal

förmögenhetsskatt erlägges icke av bolag, i bolagsmännens förmögenhet

inräknas icke värdet av aktier i inländska aktiebolag och lotter i

solidariska bankbolag.

1 motiveringen anföres, bland annat, följande:

Vid bedömandet av frågan, huru den kommunala inkomstbeskattningen

av aktiebolagens vinst Och aktieutdelningen till aktieägarna skulle

ordnas, hade man först att lasta sig vid det förhållandet, att enligt den

i statens skattelagstiftning sedan år 1902 införda principen såväl aktiebolagen

ansåges skattskyldiga för sin vinst som aktieägarna gjorts skattskyldiga

för sin aktieutdelning från samma bolag. Därvid hade man -—

såsom helt naturligt vid införande av en allmän och ren inkomstskatt

av modern typ — gått ut ifrån att delägarnas beskattning för aktieutdelningen

vore en given sak, som ej behövde någon motivering, medan

man däremot ansett sig nödsakad att särskilt motivera aktiebolagens egen

inkomstbeskattning, för såvitt anginge den del av bolagens vinst, som

till delägarna utdelades. När det gällde den kommunala inkomstbeskattningen,

syntes det däremot vara eu lika given sak, att aktiebolagen

skulle underkastas den beskattning vid inkomstkällan, som vore den karakteristiska

formen för den kommunala inkomstskatten, medan Irågan om

delägarnas beskattning för aktieutdelningen måhända kunde vara i behov

av någon särskild undersökning.

Det ansåges ställt utom tvivel, att den i statens skattelagstiftning

genomförda beskattningen av aktiebolagens vinst hos bolagen och av utdelningen

från bolagen hos delägarna vore eu verklig dubbelbeskattning

av samma vinst. Och så vore det för visso, om man betraktade bolagens

vinst såsom i själva verket en delägarnas vinst. Nu hade emellertid det

ekonomiska livet i många avseenden utvecklat sig så, att vad som förr

synts vara självklara begrepp, i våra dagar hade upphört att vara det.

Under aktiebolagsbildningens första tid hade säkerligen bibehållits ett

personligt samband mellan bolaget och dess intressenter, och de senare

hade ansett sig i många fall själva såsom idkare av den näring, vilken

utövats i bolagets namn, eller ansett sig deltaga i bolagets verksamhet

genom de förtroendemän, som de själva satt i sitt ställe. Nu åter vore

det i det stora antalet fall regel, att den, som i egenskap av aktieägare

inginge i ett aktiebolag, om han nu gjorde det med avsikt att kvarstå i

sådan egenskap en längre tid, gjorde detta uteslutande i syfte att placera

sitt kapital på ett sätt, som på en gång gåve honom den säkerhet, han

ansåge tillfredsställande, och den räntevinst, han fordrade. Från hans

synpunkt vore placeringen i aktier en penningplacering lik varje

s. 279 Kontrollera mot PDF

279

Kung!. Maj.ts proposition Nr 191.

arman. Men den beräknades dock i regel dels giva bättre årlig avkastning,

än som erhölles vid insättning å bankräkning eller av inköpta

obligationer, dels ock ofta nog i sig innebära en möjlighet till kapitalvinst

genom aktiernas värdestegring. Det stora flertalet aktieägare i

våra aktiebolag hade ingen annan personlig beröring eller befattning

med bolaget ärr den, som bestode däri, att de lyfte sin årliga utdelning.

Och det intresse, de visade för bolagets rörelse, inskränkte sig merendels

till att följa med vinstresultaten och därpå grunda sina beräkningar

om den fördel, sort) därav kunde för dem uppkomma genom utdelning

och eventuell värdeökning. Att aktieutdelningen vore befriad från kommunal

beskattning och att värdestegringen, där den icke utnyttjades

genom realisation inom vissa år, icke alls beskattades såsom inkomst,

såvida den icke åtnjötes av den, som yrkesmässigt köpte och sålde aktier,

uppmuntrade i sin mån till kapitalets placerande på detta sätt.

Då vederbörande departementschef i sammanhang med framläggandet

av 1902 års förslag till förordning om inkomstskatt motiverat den

föreslagna beskattningen av aktiebolagens vinst vid sidan av aktieägarnas

beskattning för utdelningen från samma bolag, både han framhållit tvä

synpunkter till stöd för sitt förslag. Dels hade han ansett, att beskattningen

av vinsten hos aktiebolagen själva vore av annan natur än den

personliga inkomstbeskattning, som träffade delägarna, dels hade han

betonat lämpligheten av att för beskattningen utnyttja den högre skattekraft,

som han ansett förefinnas hos aktiebolagen. Han hade knappast

berört frågan från dubbelbeskattningens synpunkt, eftersom hela hans

utläggning gått ut ifrån att den personliga inkomstskatt, vilken träffade

aktieägaren, vore en annan art av beskattning än den aktiebolagen

ålagda s. k. inkomstskatten. Han hade därför ej heller behövt

röra sig med fiktionen, att aktiebolagen och deras delägare vore självständiga

rättssubjekt. 1 den kommunala lagstiftningen på detta område

kunde måhända med större skäl göras gällande, att aktiebolagen och

aktieägarna vore från varandra i fråga om skattskyldighet fullt fristående

rättssubjekt. För varje kommun vore de i första hand tillgängliga skatteobjekten

de konkreta inom kommunen befintligm förvärvskällorna. I den

mån dessa gjordes till föremål för objektbeskattning, t. ex. i egendomsskattens

form, vore det utan betydelse för beskattningen, om ägaren

vore en fysisk person eller ett bolag eller en annan juridisk person.

Samma vore förhållandet, principiellt sett, i fråga om den kommunala

beskattningen av förvärvskällans avkastning. Det vore själva verksamheten,

som vore föremål för beskattningen. Skattskyldighetens mått

däremot bestämdes med hänsyn till avkastningens storlek. Vad åter

s. 280 Kontrollera mot PDF

280 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 191.

beträffade den mera personliga inkomstbeskattningen inom kommunen,

riktade sig densamma även mot sådan inkomst, som icke direkt härflöte

från någon konkret förvärvskälla inom kommunen. Grunden för beskattningen

vore här, att den skattskyldige hade sitt hemvist inom kommunen,

och måttet för densamma bleve hans inom kommunen skattepliktiga

inkomst. Hit hörde sådan hans inkomst, som icke vore underkastad

en annan kommuns beskattningsrätt, och sålunda, bland annat,

hans inkomst genom aktieutdelning. Ty denna inkomst vore såsom

sådan icke underkastad beskattning annorstädes och borde alltså, om

den bleve föremål för beskattning, beskattas hos aktieägaren och i hans

bostadskommun. Att vederbörande driftskommun därjämte beskattade

de inkomstkällor, som tillhörde det bolag, från vilket aktieutdelningen

erhölles, vore en sak för sig. Aktieägarens verkligen uppburna utdelning

vore för honom en inkomst, som i hans hand vore fullt så skattekraftig

som all annan av honom åtnjuten inkomst. Den omständigheten, att

välbärgade eller till och med förmögna medlemmar av kommunen enligt

uu gällande lagstiftning kunde alldeles undandraga sig att bidraga till

kommunens utgifter endast genom att placera sina tillgångar i aktier i

stället för att på annat sätt göra dem räntebärande, hade länge nog

med rätta framhållits såsom en brist i den kommunala skattelagstiftningen.

Och denna brist framträdde i så mycket skarpare dager i de

fall, då aktieägarens bostadskommun vore en annan än den, där aktiebolaget

utövade sin verksamhet. Med hänsyn härtill hade i förslaget

dels bibehållits den skattskyldighet i fråga om inkomst, som enligt

gällande bevillningsförordning ålåge aktiebolagen, dels ock såsom en

nyhet stadgats, att aktieägarna skulle vara skattskyldiga för sin inkomst

genom aktieutdelning från bolagen.

Den senare skattskyldigheten hade enligt förslaget icke fört med

sig någon rätt för bolagen att från beskattning undantaga viss del av

sin vinst. Från bolagens egen synpunkt skulle en sådan rätt knappast

kunna motiveras. Bolagets skyldighet och förmåga att betala skatt i

förhållande till storleken av den uppnådda avkastningen rönte givetvis

icke någon inverkan därav, att den del av avkastningen, som bolaget

utbetalade till sina delägare, betraktades såsom delägarnas inkomst och

såsom sådan beskattades. Och från synpunkten av vederbörande kommuns

intresse skulle det vara oriktigt att medgiva ett aktiebolag nedsättning

i dess skattskyldighet på den grund, att bolagets delägare även

gjordes skattskyldiga för sin utdelning från bolaget, helst i de mycket

vanliga fall, då aktieägaren för nämnda utdelning och bolaget för rörelseinkomsten

vore underkastade olika kommuners beskattningsrätt. Detta

s. 281 Kontrollera mot PDF

281

liungl. Maj:ts proposition Nr 191.

bleve ju enligt förslaget fallet, då aktieägaren vore bosatt i eu annan

kommun än den, som utgjorde aktiebolagets beskattningsort. Det både

nämligen ansetts vara i sin ordning, att utdelning å aktier i inländska

aktiebolag, på sätt i statens skatteförordning vore stadgat och i likhet

med sådan utdelning från utländska bolag, kommunalt beskattades såsom

inkomst av kapital, vilken inkomst såväl enligt förslaget som enligt

gällande lagstiftning alltid beskattades i bostadskommunen.

För att eu obehörig dubbelbeskattning skulle föreligga, förutsattes

vanligen, att en och samma skattskyldig av ett och samma till skatt

berättigade samhälle eller art av samhälle bleve två gånger beskattat

för samma skatteobjekt under likartade beskattningsformer. En sådan - dubbelbeskattning bleve icke följden av den föreslagna beskattningen av

aktieägares utdelning. Skattesubjekten och skatteobjekten vore faktiskt

icke desamma — i det ena fallet beskattades aktiebolagen för en inom

viss kommun åtnjuten avkastning, i det andra aktieägaren för sin utdelning

från dot inom samma eller annan kommun befintliga aktiebolaget.

Utdelningen vore i regel icke ens en del av bolagets samma år beskattade

avkastning. I vad män den hos bolaget beskattade avkastningen

bidroge till skapandet av den vinst, som bolaget ett kommande

år kunde utdela till sina aktieägare, vore icke alltid beräkneligt, lika

litet som någon jämförelse kunde göras mellan den skatteprocent-, som

den hos bolaget beskattade avkastningen och den hos aktieägaren beskattade

utdelningen på sina tider finge vidkännas, ofta nog inom olika

kommuner. Allt syntes sålunda tala för att i kommunalt beskattningshänseende

betrakta aktiebolagens verksamhet och aktieägarens aktieutdelning

såsom för sig självständiga beskatiningsföremål.

Man brukade ibland till stöd för aktieutdelningens fritagande frän

beskattning åberopa, att det gåves så kallade familjebolag, vilkas delägare

faktiskt vore så intimt förenade med bolaget, att den beskattning,

som träffade detta, i verkligheten finge bäras av dem, vadan en verklig

dubbelbeskattning skulle äga rum, därest aktieägarna dessutom finge

betala skatt för sina utdelningar. Det vore mycket sannolikt, att sådana

fäll kunde framdragas. Men det kunde helt säkert icke påvisas, att icke

denna olägenhet uppvägdes av de fördelar, aktiebolagsformen gåve delägarna.

Vore icke fördelarna så betydande, att de kompenserade den

dubbla beskattningen, komme delägarna nog icke att välja eller bibehålla

aktiebolagsformen för sin sammanslutning. Ty det funnes intet, som

tvingade dem därtill. Det stode en var fritt att välja en annan form

för sammanslutning, om aktiebolagsformen t. ex. ur beskattningssynpunkt

skulle anses medföra allt för stor extra belastning. Och särskilt för de

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.) 36

s. 282 Kontrollera mot PDF

282

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

åberopade familjebolagen torde det icke vara förbundet med någon

avsevärd olägenhet att arbeta under annan bolagsform än aktiebolagsformen.

Eu sak, som syntes fullt klar, vore, att, därest aktieutdelning skulle

beskattas såsom delägarens inkomst, densamma i allo skulle underkastas

skattskyldighet enligt samma regler, som gällde för annan inkomst.

Särskilt torde det vara nödvändigt att låta densamma bära en relativt

lika bög andel av den kommunala skattebördan. Skulle man t. ex. söka

att för denna del av inkomsten tillämpa en särskild kommunal skatteprocent,

så skulle — vilken teknisk anordning som än valdes för att nå

detta syfte — härav uppstå svårigheter att fastställa den skattskyldiges

behållna inkomst inom kommunen. Denna framkomme enligt förslaget

efter vissa avdrag från den sammanräknade nettoavkastningen av samtliga

den skattskyldiges inom kommunen skattepliktiga inkomstkällor,

bland annat för skuldräntor med viss begränsning. Om nu utdelningen

av aktier skulle bära en lägre del av skattebördan än de övriga inkomsterna,

måste man låta denna utdelning bära sin behöriga andel av de

gemensamma skuldräntorna, men det vore givetvis mycket svårt, att

icke säga omöjligt, att avgöra, huru stor del av räntorna, som direkt,

hänförde sig till aktiebesittningen. Denna svårighet, som även toi''de

framträda i andra fall, då ränteavdrag skulle göras från viss inkomst,

vore i dessa fall av mindre betydelse än i fråga om aktieutdelningens

beskattning, därest denna gjordes lindrigare än beskattningen av annan

inkomst. Ty aktieägaren torde utsättas för en stark frestelse att vid

beräkning av sin behållna inkomst avräkna så mycket som möjligt av

sina ränteutgifter, även de för aktiebesittningen åsamkade, från inkomster

av annat slag än utdelning av aktier, då det ju för honom bleve av

vikt att få den lägre, för sistnämnda slag av inkomst gällande skatteprocenten

tillämpad å hela beloppet av denna inkomst eller å så stor

del som möjligt därav. Denna frestelse kunde bliva så stark, att kravet

på beskattningens rättvisa i många fall bleve illa tillvarataget. Med

hänsyn såväl härtill som till den omständigheten, att det icke torde

finnas något oavvisligt behov att lindra skattskyldigheten för aktieutdelning

i förhållande till annan inkomst, hade Landén icke sökt finna

någon metod för genomförande på direkt väg av dylik lindring. Aktieägaren

bereddes emellertid på indirekt väg någon lindring i sin kommunala

skattskyldighet genom den anordning, som förslaget givit den

kommunala förmögenhetsskatten, en anordning, som för övrigt föreslagits

även av andra skäl.

Landén ingår härefter på frågan om den särställning, som i ak
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma/: tu proposition Nr 191. 288

tier och banklotter placerat kapital skulle intaga beträffande den av

honom föreslagna förmögenhetsskatten. Då emellertid denna skatteform

icke ingår i det inom finansdepartementet uppgjorda skattesystemet,

torde jag kunna här förbigå vad han i detta hänseende anför.

Ur de över förslagen avgivna yttrandena, i vad dessa avse bolagsbeskattningen

och beskattningen av bolagsdelägare, har jag redan förut

i samband med vad som anförts beträffande de allmänna principerna

för kommunalskattereformen återgivit vissa delar, i den mån desamma,

synts äga större betydelse för ställningstagandet till de i förslagen förordade

skattesystemen såsom sådana. Jag erinrar här blott, att de länsstyrelser

och landsting, vilkas yttranden ovan återgivits, och vilka särskilt

berört frågan, vänt sig emot den enligt deras förmenande alltför lindriga

beskattningen av inkomst från bolag enligt Eiserman—von Wolckers

förslag, medan däremot handelskamrarna vänt sig mot så kallad dubbelbeskattning

av bolagsinkomster. Ur de avgivna utlåtandena må emellertid

här ytterligare återgivas följande yttranden, som mera i detalj

behandla föreliggande fråga.

Länsstyrelsen i Stockholms län hölle före, att det knappast funnes Länsstyreåfullgiltiga

skäl för att icke låta utdelningar å aktier och banklotter ingå

i skatterepartitionen i samma utsträckning som annan inkomst av kapital.

Eiserman och von Wolcker gjorde väl gällande, att härvidlag dubbelbeskattning

förelåge, och rent teoretiskt sett kunde väl en dylik deduceras

fram beträffande utdelningar från inländska aktiebolag och solidariska

bankbolag, men i praktiken vore det nog svårt att finna skillnaden

mellan exempelvis en aktie och en räntebärande obligation, för vilka

vid inköpet priset torde beräknas, icke med hänsyn till att aktiebolag,

som utgivit aktien, hade att erlägga utskylder för hela sin vinst, utan

med tanke på att i ena som i andra fallet den beräknade avkastningen

stode i lämplig proportion till inköpspriset.

Landén både väl i motsats till Eiserman och von Wolcker ansett utdelningar

å aktier och banklotter böra undergå kommunal beskattning,

men hade, för att mildra den nya skatteplikten för detta slags avkastning,

föreslagit, att värdet av aktier och banklotter icke skulle medtagas

vid den kommunala förmögenhetsskatten. Länsstyrelsen ansåge

emellertid den omständigheten, att dylika utdelningar förut vant

fritagna från kommunal beskattning, knappast utgöra fullgiltig anledning

att vid förmögenhetstaxeringen utesluta värdet av aktier och banklotter.

Däremot förefunnes i tekniskt hänseende en verklig svårighet,

s. 284 Kontrollera mot PDF

284

Kungi. Maj.ts proposition Nr 191.

nämligen att exakt angiva, huru stor del av en eventuell skuld, som

skulle belöpa å aktieinnehavet, därest samtidigt funnes andra värden,

som tillsammans med aktierna eller banklotterna utgjorde den sammanlagda

förmögenheten.

Vad åter anginge Eiserman—von Wolekers förslag att från kommunal

inkomst- och förmögenhetsskatt fritaga juridiska personer, sa

syntes det som skulle därigenom till nackdel för de inkomsttagare, vilkas

skattebörda förslaget avsåge att minska, lämnats en onödig fördel för

de bärkraftiga. Vid det förhållande, att fråga vore endast om en supplerande

skatt, torde, särskilt vad aktiebolag anginge, större betänkligheter

icke böra finnas mot att låta dessa erlägga denna skatt i den ort, där

styrelsen hade sitt säte, än att låta delägarna i kommanditbolag skatta i

mantalsskrivningsorten, evad verksamheten bedreves där eller på

annan ort.

Länsstyrelsen i Blekinge län: Beträffande de olika ståndpunkter,

som de båda förslagen intoge till frågan om aktiebolags och aktieägares

beskattning, torde det icke kunna bestridas, att i den allmänna uppfattningen

en utdelning å aktier vore en avkomst av kapital, som ganska

litet skilde sig från räntebeloppet å en inköpt obligation e. d.,

och av samma anledning vore det för den stora allmänheten ganska

obegripligt, att en medlem av kommunen, som ägde betydligt kapital

och avkomst därav samt betjänade sig av kommunens institutioner och

anordningar, icke skulle i någon mån bidraga till de kommunala skattebehovens

fyllande i bostadskommunen, därför att han hade sin förmögenhet

placerad i aktier. Något olika ställde sig visserligen saken beträffande

s. k. familjeaktiebolag, där dubbelbeskattningen mera klart framträdde,

men det vore intet hinder, att dessa bolag, där så ansåges förmånligt,

återginge till den gamla formen av handelsbolag e. d.

Med hänsyn till sålunda framhållna synpunkter ansåge länsstyrelsen sig

icke kunna förorda något av de föreliggande förslagen till aktiebolags

beskattning oförändrat. Enligt Eiserman—von Wolckers förslag komme

aktiebolag att bliva lindrigare beskattade än såväl enskilda näringsidkare

som inkomsttagare, ity att endast den del av årsvinsten, som utdelades

till aktieägarna, och som ofta kanske utgjorde ett mindre belopp avvinsten

i dess helhet, finge deltaga i repartitionen, för såvitt densamma

bestredes av skatten för inkomst och förmögenhet. För avhjälpande av

denna orättvisa ansåge länsstyrelsen, att aktiebolag även borde för sin

årsvinst erlägga skatt för inkomst och förmögenhet.

Sedan länsstyrelsen vidare erinrat, att Eiserman och von Wolcker mot

s. 285 Kontrollera mot PDF

285

Kung!. Maj:ta ■proposition Nr 191.

aktiebolags taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt invant, bland

annat, att, då ett bolag bedreve rörelse inom olika kommuner, svårighet

uppstode att rättvist fördela bolagets skatteplikt mellan de olika

kommunerna, ifrågasätter länsstyrelsen i anledning härav, bland annat,

att aktiebolags skatt skall huvudsakligen användas för utjämning avskattebördorna

olika kommuner emellan, helst för hela riket men möjligen

länsvis.

Länsstyrelsen i Kristianstads län: Det vore ej tillfredsställande, att

aktiebolag och bankbolag fritoges från utgörande av den kommunala

inkomst- och förmögenhetsskatten. Först och främst vore härvid att

märka, att ett bolags vinst ej alltid utan kanske endast mera undantagsvis

i dess helhet utdelades till delägarna, i det vanligen en del av

vinsten reserverades för olika ändamål för att kanske sedermera ej alls

komma delägarna tillgodo. Denna del skulle alltså undgå inkomstbeskattning,

ett förhållande, som givetvis ej kunde försvaras. Principiellt

riktigare syntes då hava varit att låta bolaget inkomstbeskattas för

vinsten och befria delägarna från dylik beskattning för utdelningen.

Men häremot talade i alla de fall, då bolagets driftskommun vore eu

annan än delägarens bostadskommun, sistnämnda kommuns berättigade

intresse att i beskattningshänseende utnyttja den inkomstkälla, som läge

i den av delägaren uppburna utdelningen. Det sjmtes fördenskull, då

bolaget och delägarna vore skilda rättssubjekt, som kunde och borde

beskattas var för sin inkomst, kunna med fog göras gällande, att såväl

bolaget som delägarna underkastades inkomstbeskattning, bolaget för

sin vinst och delägaren för den av honom uppburna utdelningen. Eu

särskild fråga, som emellertid härvid framställde sig, vore den, vilken

kommun bolagets inkomstskatt skulle tillkomma. Denna fråga syntes

emellertid kunna riktigast lösas på det sätt, att inkomstskatten från bolag

tinge användas till utjämnande av den olika skattebördan i kommunerna.

Länsstyrelsen i Ör''ebro län hade icke kunnat dela Eisermans och

von Wolckers mening i fråga om beskattningen av utdelning å aktier

och av aktiebolags vinst. Aktie- eller lottägaren borde erlägga avkastningsskatt

för sin utdelning å aktien eller lotten, och aktiebolaget

eller banken borde få skatta för hela vinsten oavkortad. Länsstyrelsen

ville därvid påpeka, att, om dubbelbeskattning skulle anses härigenom

uppkomma, detta fall icke bleve det enda, där sådant inträffade. Det

torde väl nämligen få anses givet, att, då avdrag för skuldränta icke

medgåves, den avkastning, utlånat kapital lämnade, på g-rund därav bleve

s. 286 Kontrollera mot PDF

286

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

beskattad både i form av ränta och såsom vinst i det företag, som upplånat

kapitalet. Såsom en konsekvens av den bestämmelsen i förslaget,

att avdrag för skuldränta icke kunde medgivas vid taxering till avkastningsskatt,

syntes därför kunna följa, dels att ett aktiebolag vid dess

taxering till avkastningsskatt icke kunde få avräkning för utdelningen

till aktieägarna, dels och att aktieägarna skulle taxeras till avkastningsskatt

för den dem tillkommande aktieutdelningen lika väl som räntetagarna

för sin ränta. Bevillningsförordningens bestämmelse, att utdelning

å aktier och å lotter i solidariska bankbolag ej skulle räknas såsom

inkomst av kapital, ansåges allmänt som en av de största orättvisorna

i det nuvarande beskattningssystemet. Det borde icke heller kunna

väcka förvåning, att en löntagare, som finge erlägga skatt till kommunen

för all den inkomst, han kunde bereda sig genom sitt arbete, kände

sig lindrigt, sagt mindre välvilligt stämd emot ett skattesystem, som

läte hans granne, rentieren, vilken hade sin förmögenhet placerad uteslutande

i aktier, gå alldeles fri från kommunalskatt.

Den ändring till det bättre härutinnan, som enligt förslaget skulle inträda

därigenom, att för aktieutdelning skulle erläggas kommunal inkomstskatt,

kom me i verkligheten att bliva skäligen obetydlig, alldenstund denna

skatt dels vore avsedd att utgå efter en maximiskatteskala, som ej finge överskridas,

och dels även skulle träffa alla de enskilda skattskyldiga, vilka

måste erlägga avkastningsskatt. Aktieutdelning vore numera en mycket

vanlig inkomstpost hos den enskilde, och hos många av de ekonomiskt

bättre situerade utgjorde den huvudparten av intäkterna. Skulle sådan

utdelning undantagas från avkastningsskatt, komme därför icke att

vinnas den reglering och utjämning av skattetrycket inom kommunen,

som reformen avsåge att åstadkomma. Härtill komme, att enligt allmän

uppfattning placering av penningar i aktier vore av alldeles samma

natur som deras insättning i bank. Denna form av kapitalplacering

valdes i regel för att erhålla bättre avkastning av kapitalet både direkt

genom högre utdelning än den gällande räntan och indirekt genom att

för denna utdelning undgå beskattning. Ofta tillkomme visserligen

även det syftemålet att ytterligare öka avkastningen genom handel med

aktierna. Att särskilt gynna en sådan kapitalplacering kunde icke vara

rätt. Icke heller syntes intresseprincipen betinga någon undantagsställning

för den avkastning,, som bestode i utdelning på aktier. Ty aktieägaren

hade ju alldeles samma möjlighet som räntetagaren att draga

nytta av kommunens allmänna anstalter och vållade den alldeles samma

utgifter.

Vad anginge Eiserman—von Wolckers förslag om kommunal in
-

s. 287 Kontrollera mot PDF

287

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

komstskatt, sa ausåge länsstyrelsen, att, om man med nämnda skatt ville

träffa den verkliga skatteförmågan, så borde aktiebolagen och de solidariska

bankbolagen ej fritagas från densamma.

Smålands och Blekinge handelskammare: Kommunal beskattning av

utdelning å aktier funne handelskammaren vara i viss mån en avvikelse

från intresseprincipen. Dylik inkomst, liksom över huvud taget all kapitalinkomst,

förefunnes i regel företrädesvis hos större inkomsttagare. Det

vore emellertid icke alltid så, att deri större inkomsten vore förbunden

med det större intresset: tvärtom gåves det många fall, såsom beträffande

kommunens folkskolor och fattigvård m. in., där ett rakt motsatt förhållande

ägde rum. Den starka skärpning i beskattningen av de större

inkomsttagarna, som aktieutdelningarnas beskattning skulle innebära -»■

särskilt när skatten gjordes progressiv — stode därför i strid med intresseprincipen.

Det borde därvid framhållas, att, då den skatteutjämning

kommunerna emellan, som förslagen förutsatte såsom nödvändig —

ehuru den däri ej närmare utformades — otvivelaktigt komme att i avsevärd

utsträckning försiggå genom ett överflyttande på staten av åtskilliga

utgiiter, som nu direkt bestredes av kommunerna, komme på denna omväg

aktieutdelningarna att indirekt få bära åtskilliga av de nu inom

kommunalbeskattningen lallande utgifterna. Till dessa synpunkter komme

enligt handelskammarens förmenande även taran, att kapitalet droges

från aktiebolagen vid eu dylik hård beskattning.

Norrlottens och Västerbottens läns handelskammare: I fråga om beskattningen

av aktiebolag och av utdelningen å aktier funne handelskammaren

Eiserman—von Wolckers förslag äga avgjort företräde framför

Landéns, vilket senare måste anses innebära én särskild straffskatt

på själva aktiebolagsinstitutiönen, som bjärtast framträdde vid eu jämförelse

med beskattningen av delägarna i handelsbolag. Att man vid

en reform av den kommunala beskattningen i nästan främsta rummet

tänkte på tillgodogörandet av den stora och hittills obegagnade skattekälla,

som läge i utdelningen från aktiebolag, vore helt naturligt. Emellertid

kunde man icke tillsluta ögonen för att utnyttjandet av denna källa

måste i hög grad öka ojämnheterna i skattetrycket kommunerna emellan.

Förmögenheterna vore i hög grad koncentrerade i de stora städerna.

Det vore att förutse, att genom aktiebeskattningen dessa samhällen skulle

vinna en betydande inkomstkälla, som i långt ringare mån komme andra

kommuner till del. Handelskammaren ville ifrågasätta, huruvida icke

aktiebeskattningen skulle kunna tagas i anspråk fristående från övriga

Handoi*--

bimrama

s. 288 Kontrollera mot PDF

Kammar

rStten.

288 Kungl. Maj.-ts proposition Nr 191.

skattekällor och användas till utjämning i stället för till ökande av det

mellankommunala skattetrycket.

Kammarrätten har icke framställt någon speciell anmärkning mot

huvudgrunderna för Eiserman—von Wolckers avkastningsskatt i nu ifrågavarande

avseende. På tal om den kommunala inkomst- och förmögenhetsskatten

enligt Eiserman—von Wolckers förslag har kammarrätten

tagit principiell ställning till föreliggande fråga och därvid anfört i

huvudsak följande:

Beträffande inländska juridiska personer måste enligt kammarrättens

mening den grundprincipen upprätthållas, att inkomsten skulle i

sin helhet tagas till beskattning men å andra sidan icke finge till någon

del dubbelskattas. Huruvida härvid inkomsten borde beskattas hos den

juridiska personen såsom sådan eller hos dess medlemmar eller delvis

hos den förre och delvis hos de senare, finge för varje särskild grupp

av juridiska personer bero aA^ praktiska hänsyn, men först och främst

av vad kommunernas inbördes beskattningsrätt krävde.

Aktiebolag, varunder här och i det följande inbegrepes jämväl solidariska

bankbolag, vore enligt Eiserman—von Wolckers förslag fritagna

från kommunal inkomstbeskattning, varemot delägarna ålåge sådan

beskattning för uppburen utdelning från bolaget. Den del av bolagets

inkomst, som icke utdelades till delägarna, bleve således från beskattningen

undantagen. Kammarrätten kuude för sin del icke tillerkänna giltighet

åt de skäl, som av förslagsställarna anförts till stöd för en dylik,

emot ovannämnda grundprincip stridande anordning. Att aktiebolagen

icke hade någon personlig skatteförmåga i egentlig mening, kunde väl

äga sin teoretiska riktighet men borde givetvis, lika litet som i fråga

om skattskyldighet till staten, föranleda till skattefrihet i förhållande

till kommunen,

munala beskattningsväsendet borde ordnas fristående Irån det statliga.

Hade aktiebolagen i avseende å statsbeskattningen blivit i förhållande

till andra skattesubjekt för hårt belastade, syntes sålunda denna omständighet

icke böra hindra ett rationellt ordnande av den kommunala

beskattningen. Det avgörande skälet för förslagets ställning i nu

ifrågavarande avseende torde emellertid hava varit — förutom berättigad

strävan att undvika dubbelbeskattning — svårigheten att bestämma

beskattningsorten för aktiebolagen samt i händelse av liera beskattningsorter

att med en progressiv beskattningsmetod fördela inkomsten till

beskattning mellan dessa orter. Eu dylik teknisk svårighet, vars övervinnande

väl icke varit omöjligt, borde dock ej få föranleda till att en

s. 289 Kontrollera mot PDF

289

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 191.

viss grupp av företag, nämligen de som tagit formen av aktiebolag,

skulle beredas så avsevärda förmåner i kommunalt beskattningsavseende,

som Fn ser man—von Wolckers förslag för dom medförde. Förslagsställarna

framhölle själva, att i nämnda avseende komme aktiebolagen eller rättare

deras förvärv att i förhållande till enskilda personers inkomst intaga en

gynnad ställning''. Men jämväl för bolagen sins emellan verkade frånvaron

av en vid sidan av objektbeskattning ställd inkomstbeskattning

otillfredsställande, då ju i sådant fall bolagen utan hänsyn till deras

olika skuldbelastning och oberoende således av deras olika skattekraft

skulle under i övrigt lika förhållanden beskattas lika. Den utjämnande

faktorn, som den kommunala inkomstskatten vore avsedd att utgöra,

erfordrades ej minst för åstadkommande av riktig avvägning av skattebördan

inom en och samma grupp av skattskyldiga.

Om således enligt kammarrättens mening aktiebolagen icke borde

fritagas från kommunal inkomstbeskattning, vore det å andra sidan ej

mindre angeläget, att bolagens inkomst icke i sin helhet eller till någon

del gjordes till föremål för dubbelbeskattning. Sådan dubbelbeskattningskulle

emellertid uppstå, om bolaget taxerades för hela sin inkomst och

dessutom aktieägarna för utdelningen från bolaget. Med rätta hade såsom

en av det nuvarande kommunala beskattningsväsendets brister framhållits,

att kommunen vore betagen möjlighet att uttaga bidrag av sådana

kommunmedlemmar, vilka utan att vara skattskyldiga till kommunen

för fast egendom erhölle sin inkomst uteslutande av aktier. Det borde

ej heller ifrågasättas annat, än att i ett reviderat kommunalt beskattningssystem

utdelning å aktier skulle upptagas till beskattning hos aktieägaren

i hans bostadskommun. För undvikande av antjMda dubbelbeskattning

borde alltså vid bolagets kommunala inkomstbeskattning

inkomsten minskas med det därav till delägarna utdelade beloppet.

Därest den kommunala inkomstskatten, såsom kammarrätten förordat,

icke gjordes progressiv, borde inga skattetekniska hinder anses ligga i

vägen för en dylik anordning. Och jämväl med eu progressiv beskattning

skulle nog anordningen låta sig försvaras, då ju progressionen i

allt fall komme till uttryck, ehuru fördelad å både bolagets och delägarens

hand.

Då emellertid kommunal beskattning för utdelning å aktier hittills

icke ägt rum och följaktligen kunde, om bostadskommunen tillerkändes

beskattningsrätt till hela den av aktieägaren uppburna utdelningen,

befaras föranleda en alltför stark förskjutning av beskattningsrätten till

förmån för vissa kommuner, särskilt större stadskommuner, där aktieägare

till större antal plägade vara bosatta, kunde ifrågasättas, huruvida

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 158 höft. (Nr 191.) 37

s. 290 Kontrollera mot PDF

290

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

icke lämpligen allenast en del av vad aktieägaren uppburit i utdelning,

exempelvis hälften, borde i aktieägarens hand taxeras i hans bostadskommun,

i vilket fall aktiebolaget vid beräkning av dess beskattningsbara

inkomst skulle åtnjuta avdrag blott för den del av utdelningen, som

hos aktieägarna toges till beskattning.

Vad anginge beskattningsorten för aktiebolags inkomst, kunde ej

ifrågasättas, att beskattningen skulle förläggas till den kommun, med

vilken bolaget icke hade annan förbindelse, än att bolagets styrelse där hade

sitt säte. Den eller de kommuner, där bolaget bedrivit sin verksamhet

eller eljest varit till avkastningsskatt skattskyldig!, framträdde givetvis

såsom de till inkomsten mest skatteberättigade. Härav följde, att eu

uppdelning av inkomsten måste kunna äga rum för beskattning inom

olika kommuner. Vid sådan fördelning skulle kunna förfaras så, att

bolagets samfällda inkomst — d. v. s. den sammanlagda avkastningen

efter frånräknande av skuldräntor m. m. — minskades med den del därav,

vilken skulle såsom indelning beskattas hos aktieägarna, samt återstoden

fördelades i samma proportion, vari bolagets avkastning blivit inom respektive

kommuner tagen till beskattning, med iakttagande därvid, att sådan

avkastning av skogsbruk, som icke taxerades till avkastningsskatt, finge

ingå i beräkningen såsom om den taxerats till sådan skatt i den kommun,

där skogsbruket bedrivits, samt att annan av bolaget åtnjuten avkastning,

som icke varit avkastningsbeskältning underkastad, såsom utdelning

å aktier m. m., finge antagas hava avkastningsbeskattats i den

kommun, där bolaget haft kontor (huvudkontor). Skulle bolaget ej haft

något kontor, stode kanske ej annan utväg till buds än att såsom kontorskommun

anse den kommun, där styrelsen hade sitt säte.

Gjordes den kommunala inkomstskatten icke progressiv, borde alltså

inga svårigheter möta vid bestämmande av aktiebolagens beskattningsort

och i avseende å fördelningen av deras inkomst mellan flera beskattningsorter.

Annorlunda ställde sig nog förhållandet vid progressiv

beskattning, för vilken egentligen förutsattes, att inkomsten i dess helhet

taxerades å allenast en ort. Utvägar torde dock kunna anvisas för eu

fördelning av inkomsten jämväl vid progressiv beskattning enligt Eiserman—von

Wolckerska förslagets system. Exempelvis kunde det maximiskattebelopp,

som belöpte å hela inkomstens progresserade belopp,

uppdelas mellan de beskattningsberättigade kommunerna i enlighet

med ovan antydda fördelningsgrunder, varefter det maximiskattebel >pp,

som folie å varje särskild kommun, finge av kommunen tagas i anspråk

till så stor del, vartill den för kommunen gällande debiteringsprocenten

berättigade.

s. 291 Kontrollera mot PDF

291

• Kurif/l. Maj:ts proposition Nr 191.

Enligt Landeri» förslag gällde såsom regel, att juridiska personer vore

skyldiga att för hela sin inkomst erlägga inkomstskatt till kommunen,

samt att av sådan anledning medlemmarna vore för utdelningen skattefria.

Härifrån gjordes dock den väsentliga avvikelsen, att delägare i

aktiebolag och solidariska bankbolag skulle kommunalt beskattas för utdelning

från bolaget. För bolagen åter gällde den allmänna regeln.

Den i bevillningslagstiftningen och därpå grundade kommunala

beskattningen uttryckligen fastställda principen, att dubbelbeskattning

icke finge förekomma, skulle således med Landéns förslag frångås. Kammarrätten

hade vid flera tillfällen framhållit vikten av att denna på riktiga

grunder vilande beskattningsprincip upprätthölles. I avseende å

statsbeskattningen förelåge väl redan i viss mån avvikelse från nämnda

princip, i det att aktiebolagen efter en särskild skatteskala, byggd på

förhållandet mellan bolagets kapital och årsvinst, påfördes inkomstskatt

för sin vinst utan avdrag för utdelning till delägarna och de senare

beskattades för hela sin utdelning. Till försvar för denna anordning hade

framhållits, att statsmakterna i avseende å ansvarighet för gäld berett

aktiebolagen förmåner framför andra skattskyldiga, vilka förmåner borde

kunna kompenseras av skärpt beskattning till staten. Med hänsyn till

de skilda grunder, efter vilka inkomstskatt till staten utginge för aktiebolag

och för andra skattskyldiga, kunde ock möjligen sägas, att aktiebolagens

och dess delägares taxering till denna skatt icke framträdde såsom

reell dubbeitaxering. Den i Landéns förslag anordnade beskattningen

av aktiebolagens vinst och delägarnas utdelning från bolagen innebure

däremot verklig dubbelbeskattning, och vad som ansetts kunna gälla

till försvar för att låta både bolagen och delägarna erlägga inkomstskatt

till staten ägde ingen giltighet, när det gällde den kommunala

beskattningen.

Kammarrätten hade i det föregående uttalat sig för att kommunal

beskattning av utdelning å aktier borde äga rum, dock att dubbelbeskattning

härigenom icke finge uppstå. Med Landéns skattesystem, som

för avkastning och inkomst inrymde allenast eu beskattningsform, den

partiella inkomstskattens, torde emellertid, för undvikande av dubbelbeskattning,

den utvägen knappast kunna tillgripas, att vid aktiebolagens

taxering deras vinst minskades med utdelningens belopp, enär härigenom

den kommun, inom vilken bolagets verksamhet bedreves, kunde i sin

beskattningsrätt bliva alltför mycket kringskuren. Aven om exempelvis

blott hälften av utdelningen beskattades hos delägarna och bolagens

beskattningsbara vinst således minskades med allenast utdelningens

halva belopp, måste i ett system, där avkastningsbeskattning saknades,

s. 292 Kontrollera mot PDF

1919 are

riksdag.

Cepartements
etseften.

292 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

verksamhetskommunens beskattningsintresse i allt fall antagas bliva allt

för litet tillgodosett. I själva verbd läte sig föreliggande fråga icke

tillfredsställande lösas med det av Landén valda beskattningssystemet;

och kammarrätten hade ock framhållit denna konsekvens såsom en av de.

väsentliga brister, som vidlått systemet i fråga.

Sedan kommunalskattesakkunniga avlämnat sina betänkanden, har,

såsom jag i den inledande översikten antydde, frågan om kommunal

beskattning av aktieutdelning varit föremål för riksdagens prövning. 1

proposition till 1919 års lagtima riksdag (nr 108) föreslogs sådan ändring i

bevillningsförordningen, att till bevillningspliktig inkomst av kapital

skulle räknas jämväl utdelning å aktier i inländska aktiebolag samt å

lotter i solidariska bankbolag.

Över det förslag, som låg till grund för propositionen, hade yttranden

inhämtats från länsstyrelserna och kammarrätten. Förslaget

hade tillstyrkts av flertalet länsstyrelser men avstyrkts av kammarrätten.

Bevillningsutskottet hemställde (betänkande nr 35) i anledningav

propositionen i berörda avseende, att andra skattskyldiga än inländska

aktiebolag och solidariska bankbolag skulle erlägga bevillning för halva

beloppet av utdelning å aktier eller lotter i sådant bolag, samt att denna

bestämmelse skulle träda i kraft den 1 januari 1920. I reservation

yrkades bifall till propositionen endast med den förändring, att inländska

aktiebolag och solidariska bankbolag skulle befrias från bevillning för

ifrågavarande slag av inkomst.

I första kammaren bifölls utskottets förslag och i andra kammaren

reservationen. Vid gemensam votering segrade andra kammarens mening.

De nya bestämmelserna skulle träda i krait den 1 januari 1920. Förordning

i ämnet utfärdades den 11 juli 1919 (nr 416).

Frågan om aktie- och bankbolagens beskattning påkallar särskild

uppmärksamhet endast med avseende a de skatteformer, som skola tillgodose

principen skatt efter förmåga. Att vid en intressebeskattning

av fastigheter och näringsföretag skatten bör utgå efter samma grund,

vare sig det är ett bolag eller en enskild, som äger fastigheten eller

idkar näringen, ligger i sakens natur.

En kommunal beskattning efter förmåga skall, enligt det av

mig tidigare framlagda skattesystemet, tillgodoses genom dels eu allmän

kommunal inkomstskatt och dels en kommunal progressivskatt.

Det kan med fog göras gällande, att bolagen och delägarna i desamma

s. 293 Kontrollera mot PDF

293

Kung/. Maj:ts proposition Nr 191.

böra deltaga i dessa skatter efter enahanda grund er, som äro stadgade

i fråga om den likaledes etter förmågeprineipen utbyggda statsskatten.

Förhållandena kunna nämligen sägas icke vara annorlunda, därför att

det är kommunen och icke staten, som ombesörjer de allmänna angelägenheter,

vilka skola bekostas med de inflytande skattemedlen. Tvärtom

utgör hänsynen till de olika kommunernas beskattningsrätt i de fall,

då aktieägare bor i annan kommun än den, där bolaget driver sin verksamhet

eller där dess styrelse har sitt säte, ett ytterligare skäl för såväl

bolagets som'' aktieägarnas skatteplikt.

En skillnad mellan den statliga och den kommunala beskattningen

påkallas dock i anledning av det utav 1919 års lagtima riksdag antagna

förslaget om så kallad B-skatt å bolags icke utdelade vinstmedel.

Med hänsyn redan till det sätt, varpå denna skatt blivit utformad,

synes densamma icke böra komma till användning för kommunala

ändamål. Såsom jag vid anmälan för Kungl. Magt den 21 mars

1919 av berörda skatteförslag framhöll, var det ej heller avsett, att

skatten skulle få en dylik utsträckt användning.

Emellertid har jag ansett det jämväl i övrigt böra tagas under

övervägande, om och i vad mån någon lättnad i jämförelse med den

statliga beskattningen lämpligen bör vid kommunalbeskattningen beredas.

Att en sådan lindring skulle kunna anordnas genom nedsättning

av delägarnas skattskyldighet för dem tillkommande utdelning,

synes mig vara uteslutet vid en skatt efter förmåga.

Skall en lättnad i en eller annan form kunna åvägabringas, synes

densamma böra avse bolageBs skattskyldighet. Jag har härutinnan

haft under övervägande olika utvägar. Närmast till hands ligger måhända

att betrakta aktiekapitalet såsom en bolagets skuld och i enlighet därmed

låta bolagen såsom ränta å gäld avräkna utdelning till aktieägarna intill

viss procent. Det kan dock med fog erinras, att en sådan anordning

skulle kunna leda till svåra rubbningar i fråga om kommunernas beskattningsrätt.

Man tanke sig exempelvis det fall, att ett större näringsföretag

ombildas till aktiebolag, vars delägare bo å andra orter.

Den kommun, där företaget drives, har förut fått beskatta hela inkomsten,

men skulle, blott på grund av bolagsbildningen, få begränsa

beskattningen till ett avsevärt lägre belopp, desto lägre ju större aktiekapitalet

gjordes. Vid sådant förhållande har det synts mig, att bolagen

böra få betala kommunal inkomstskatt för hela sin vinst samt

att, om någon lättnad skall beredas dem, detta måste ske i fråga om

progressivskatten. Denna skatt är, som förut berörts, avsedd att beräknas

å det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattnings
-

s. 294 Kontrollera mot PDF

Gällande berömmelser.

1917 års

förslag.

Eiserman—

von Wolcker,

Lan <lén.

294 Kunyl. Maj:ts proposition Nr 191.

bara beloppet och utgöras å den ort, varest statsskatten skall utgå, det vill

i förevarande hänseende säga å den ort, där styrelsen har sitt säte. Då

denna ort ofta är en annan än den, där bolaget bedriver sin rörelse, och

kommunen i dylikt fäll ieke kan anses hava något större anspråk på att

få utkräva någon progressivskatt, synes hänsynen till kommunernas beskattningsrätt

icke lägga hinder i vägen för en lindring för bolagen i

fråga om denna skatt. Lämpligen torde skattelindringen kunna så anordnas,

att för den del av bolags vinst, som ej överstiger sex procent av

bolagets kapital, beräknat på sätt i inkomst- och förmögenhetsskatteförordningen

finnes angivet, ej utgöres någon progressivskatt.

Till frågan om huru stor del av den utav bolag erlagda progressivskatt

bör stanna inom kommunen torde jag få senare återkomma.

C. Kommanditbolags beskattning.

Jag vill i detta samanhang även beröra frågan om kommanditbolags

beskattning. Ett kommanditbolag skiljer sig som bekant från

ett vanligt handelsbolag därigenom, att, medan bolagsmännen i ett handelsbolag

personligen svara för bolagets förbindelser, i kommanditbolaget

vissa av bolagsmännen, de s. k. kommanditdelägarna, ej ansvara för

bolagets förbindelser med mera än de i bolaget insatt eller åtagit

sig att insätta. Övriga bolagsmän i kommanditbolaget äro att betrakta

som delägare i ett vanligt handelsbolag. Enligt gällande lagstiftning

äro kommanditbolag i beskattningsavseende helt likställda med vanliga

handelsbolag.

Åven enligt Eiserman—von YY olekers förslag anses handelsbolag,

kommanditbolag och rederier utgöra en likställd grupp av juridiska

personer. Beträffande den kommunala inkomst- och förmögenhetsskatten

kunde, yttra de sakkunniga, bland annat, icke ifrågasättas annan ordning

än den nu gällande. Inkomsten taxerades sålunda hos delägarna, oavsett

om de tillgodogjort sig någon del därav eller ej.

Landéu har även i sitt förslag till kommunal inkomstskatt föreslagit,

att kommanditbolag skulle jämställas med vanliga handelsbolag;

inkomstskatt skulle jämlikt detta förslag erläggas av bolagen men

icke av delägarna. I motiveringen framhålles, bland annat, de svårigheter

i taxeringsavseende, som ofta uppstode på grund av bolagsmännens

s. 295 Kontrollera mot PDF

295

Kungt. Maj:ts proposition Nr 191.

betydande antal. I Stockholm torde, yttrar Landén, finnas ett av hundratals

delägare bestående kommanditbolag, vilket kunde framhållas som

ett exempel på dessa svårigheter.

Kammarrätten har icke halt någon erinran mot Eiserman—von KumminWolckers

förslag rörande kommanditbolags beskattning. rätten.

Under förarbetena till det förslag till kommunalskattelag, jag nu inom ftnaneiramlägger,

uppkom truga, bland annat, huruvida ej kommanditbolag departementet

vid den kommunala beskattningen borde beträffande den del av vinsten, ^^siaq. ^

som tillkommer komanditdelägarna, jämställas med aktiebolag. Emellertid

syntes överensstämmelse mellan den statliga och den kommunala

inkomstbeskattningen i förevarande hänseende böra råda. Därför utarbetades

inom finansdepartementet ett utkast till ändringar i 1910 ärs

förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt, upptagande, bland annat,

föreskrift om kommanditbolags beskattning på antytt sätt. Uti en

vid utkastet fogad promemoria anfördes:

»För ett stadgande i sådan riktning talar dels den omständighet,

att kommanditdelägarens ställning i många avseenden liknar aktieägarens,

och dels önskvärdheten av att förhindra, det aktiebolagen, för

undvikande av beskattning, ombildas till kommanditbolag. Utredning

har igångsatts angående omfattningen av kommanditbolagsbildningen

inom landet, men denna utredning är ej slutförd. Föremål för särskild

tvekan torde vara frågan om vad som beträffande kommanditbolag bör

räknas till bolagets kapital. Författningsutkastet upptager kommanditdelägarnas

gjorda insatser, vilket i fråga om aktiebolag motsvarar det

verkligen inbetalta aktiekapitalet. Väl är det sant, att kommanditbolagen

därigenom bli sämre ställda än aktiebolagen, som få medräkna

det nominella aktiekapitalet samt reservfonden. Emellertid synes det

vara svårt att finna annan lämplig beräkningsgrund än insatsens storlek.

1 den mån en avsevärdare handel ing inom bolaget anses böra ske, torde

för övrigt förekomma den åtgärd, att kommanditdelägarnas innestående

vinst överföres till kommanditkapitalet. Den sämre ställning, som kommanditbolagen

skulle erhålla i förhållande till aktiebolagen, torde alltså

vara mera skenbar. Vid val mellan den utfästa eller den verkställda

insatsen såsom måttstock synes man böra giva företrädet åt den senare.»

Över berörda utkast till ändringar i 1910 års förordning om Kammuimkomst-

och förmögenhetsskatt inhämtades yttrande från kammarrätten, rutten,

som anförde i huvudsak följande:

/

s. 296 Kontrollera mot PDF

296

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

En nödvändig förutsättning för den ifrågasatta ändringen beträffande

kommanditbolags beskattning vore, att den grund, efter vilken kommanditdelägarnas

andelar i vinsten skulle beräknas, blivit på förhand

uttryckligen bestämd. Att sådan grund i allmänhet funnes angiven

i kommanditavtalet, torde få antagas, men ansåge sig kammarrätten

likväl böra erinra, att 40 § i lagen om handelsbolag och enkla bolag

den 28 juni 1895 förutsatte, att någon grund icke blivit bestämd. För

övrigt hade, såsom i promemorian även medgåves, förslaget icke

medfört den likställighet mellan kommanditbolag och aktiebolag, som

avsetts. Fasthelire hade kommanditbolagen försatts i en sämre ställning

än aktiebolagen, i det vid bestämmandet av skatteprocenten

kommanditbolagen enligt förslaget finge under kapital inräkna allenast

kommanditdelägarnas i bolaget gjorda insatser men aktiebolagen enligt

gällande bestämmelser såväl aktiekapital som reservfond. Om

emellertid, såsom finge anses riktigt, skattskyldigheten borde principiellt

bestämmas i förhållande till hela det å kommanditlotterna belöpande

kapital, som inginge i rörelsen, måste förslaget härutinnan i dess föreliggande

skick anses såsom obilligt. Kammarrätten hölle alltså före,

att under kommanditbolags kapital borde inräknas ej allenast komraanditdelägarnas

insatser utan även så stor del av kommanditbolagets

reservfond, som motsvarade kommanditdelägarnas andelar däri. Huru

dessa andelar rätteligen borde beräknas, i det fall att kommanditavtalet

därom icke lämnade ledning, vore emellertid kammarrätten, i saknad

av nödigt material, icke i tillfälle att angiva.

Depariements
ehefsn.

Någon principiell skillnad mellan kommanditdelägares och aktieägares

ställning synes mig knappast förefinnas. Båda svara endast med

sin insats. Väl är det sant, att kommanditdelägarnas vinstmöjligheter

kunna vara genom bolagsavtalet begränsade till viss maximiprocent, men

detsamma kan ofta gälla för delägare i aktiebolag.

Den i förutnämnda promemoria berörda statistiska utredningen

har nu blivit slutförd. Vid utredningen framgick, att, ehuru kommanditbolagen

ännu äro jämförelsevis få här i landet, denna form av bolagsbildning

kommit till en mera avsevärd användning under de senare

åren. Huruvida detta har sin orsak i den för aktiebolagen skärpta

beskattningen, torde vara. svårt att avgöra. I vilket tall som helst

lärer det dock vara lämpligt, att likställighet uti nu ifrågavarande hänseende

mellan kommanditbolag och aktiebolag genomföres. Ju längre

man dröjer därmed, desto större utbredning torde nämnda bolagsform

s. 297 Kontrollera mot PDF

297

Ktingl. May.ts proposition Nr 191.

hava erhållit, och i desto Hera fall kommer därför åtgärden att kännas

såsom en verkligt skärpt beskattning.

Det av kammarrätten gjorda påpekandet, att frågan om den grund,

efter vilken kommanditdelägarnas vinstandelar skulle beräknas, kunde

komma att bereda svårigheter, kan väl ej frånkännas ett formellt berättigande.

I verkligheten torde det dock vara så, att dylik grund

finnes angiven i bolagsavtalct. Skulle möjligen i något undantagsfall

uttrycklig överenskommelse saknas, lärer det vara fråga om något äldre

bolag; i sådant fall kunna ju taxeringsmyndigheterna följa den fördel

ningsgrund, som av bolagsmännen tidigare tillämpats. Att i bolagets

kapital inräkna, på sätt kammarrätten föreslagit, även kommanditdelägares

andelar i bolags »reservfond» är uteslutet redan av den anledning,

att några i lag meddelade föreskrifter om uppläggande av sådan

fond ej finnas.

i vad mån kommanditdelägare i redan bildade bolag kunna anses

pliktiga att till bolaget återgälda den nya skatten helt eller delvis, har

ansetts icke böra i denna ordning upptagas till prövning. Rättsförhållandet

mellan bolagsmännen torde nämligen icke böra ordnas i skattelagstiftningen.

Till frågan om de ändringar i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt,

som betingas av vad nu anförts, skall jag senare återkomma.

Det inom finansdepartementet utarbetade förslaget till kommunalskattelag

utgår från den förutsättning, att nu ifrågasatta likställighet

mellan aktiebolag samt kommanditbolag — beträffande de

senare dock endast i vad angår den kommanditdelägama tillkommande

andel i vinsten — genomföres även i fråga om statsbeskattningen.

D. Kooperativa föreningars beskattning.

Frågan om kooperativa föreningars beskattning gjordes tillföremål

för särskild behandling i lagstiftningen först genom 1910 års skattelagar.

Dessförinnan var skapandet av normer för deras beskattning överlämnat

åt praxis, som emellertid intog en ganska skiftande ståndpunkt

till frågan.

Enligt det förslag till förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt,

som förelädes 1910 års riksdag, skulle inkomstskatt erläggas av,

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.) 38

1910 års bestämmelser.

Förordningen

om inkomstoch

förmögenhetsskatt.

s. 298 Kontrollera mot PDF

Kooperativa

förbundet.

298 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

bland andra, föreningar för ekonomisk verksamhet. Däremot skulle såsom

inkomst icke taxeras vad som erhållits såsom vinstutdelning å

insatser i dylika föreningar. I fråga om förenings rätt att vid

beräkning av vinstens storlek göra avdrag för lämnad rabatt, pristillägg

eller utdelning upptog förslaget följande bestämmelse: »Har

förening, som sträckt sin verksamhet utom medlemmarnas krets,

lämnat sina kunder, vare sig de tillhört föreningen eller icke, pristilllägg,

rabatt eller annan sådan utdelning i förhållande till gjorda köp

eller försäljningar, må avdrag för dylik utdelning icke äga rum, där ej

utdelningen skett i omedelbart samband med köp eller försäljning, varpå

utdelningen grundats, varemot förening, som icke sträckt sin verksamhet

utom medlemmarnas krets, må åtnjuta avdrag för all utdelning,

varom här sägs, för såvitt den utgått efter grunder, som varit före köpet

eller försäljningen bestämda.»

Innan förslag till de nya skattelagarna förelädes riksdagen, hade

framställningar i fråga om de kooperativa föreningarnas beskattning inkommit

från å ena sidan kooperativa förbundet och å andra sidan handelskamrar

och köpmannaföreningar.

Kooperativa förbundet anförde därvid i huvudsak följande:

Överskottet i en kooperativ förening vore icke att hänföra till

vinst i vanlig mening, utan borde i stället betraktas som eu minskning

i utgifter för dem, som köpte i föreningens butik. Att denna karakterisering

av överskottet vore den rätta, framginge därav, att överskottet,

som tydligtvis uppstått på grund av att föreningen hållit gängse

dagspriser och sålunda tagit en betalning vid utlämningen av varorna,

som överstigit inköpspriset med tillägg av omkostnaderna, efter innehållning

till fondavsättning fördelades i förhållande till vars och ens

inköpssumma, medan å det insatta kapitalet vanligen lämnades högst

fem procents ränta. Principen att hålla gängse dagspriser torde vara

den ur privathandelns synpunkt förmånligaste, emedan en utförsäljning

till inköpspris med tillägg endast av omkostnaderna även torde rubba

privathandelspriserna. Skulle emellertid de kooperativa föreningarna

åläggas skattskyldighet för deras överskott, läge nära till hands, att de

försålde till så låga priser, att överskott icke uppstode. Bland kooperatörerna

närdes dock den önskan att icke behöva slå in på en sådan väg

med den svenska kooperationsrörelsen, och för handelslivet i dess helhet

skulle det vara lugnast, att denna väg icke beträddes. En skattskyldighet

för de kooperativa affärerna för det överskott, varmed de förbilligat

sina medlemmars, eventuellt även andras, levnadsomkostnader, komme

s. 299 Kontrollera mot PDF

299

Kanyl. Maj:ts proposition AV l!)l.

att strida mot gällande skattepriuciper. Den direkta skattskyldigheten

grundade sig ju på inkomst eller vinst, d. v. s. att, då äganderätten

till ett kapital överflyttades från en till en annan, hade den, som

komme i åtnjutande av vinst, att erlägga skatt för vinsten. Lika naturligt

som det efter denna princip vore, att den private handlanden skulle

erlägga skatt för den vinst, han åtnjöte av sin verksamhet, vilken vinst

vore hans inkomst, lika naturligt vore, att den kooperativa föreningen

betriades från skattskyldighet för det överskott, som genom dess verksamhet

uppstode, då överskottet återbures til! kunderna, antingen dessa

vore medlemmar eller icke medlemmar. Bedreve kooperativ förening

däremot handel med utomstående personer men bekölle vinsten för

medlemmarnas räkning, hade föreningen i fråga om vinstens överföring

från eu till annan ställt sig på samma ståndpunkt som den private

handlanden och borde erlägga skatt för den sålunda från utomstående

till föreningen eller dess medlemmar överförda vinsten. Däremot borde

även sådan förening vara befriad från skattskyldighet för det överskott,

som uppstått på försäljningen till medlemmarna. Äganderätten till

överskottet i den kooperativa föreningen hade icke gått från en till

annan utan kvarlåge hos medlemmarna i gemenskap. Överskottet vore

för medlemmarnas räkning uppsamlat som en besparing, och en var åtnjöte

del av detsamma i den mån han genom inköp i sin egen affär

bidragit till överskottets uppstående. Besparingar på liknande sätt kunde

göras av dem, som ägde kapital nog att köpa i större partier, utan att

de behövde föreningsvis sammansluta sig. Att sådana besparingar i

stor skala dagligdags förekomme, behövde icke påpekas. För den i

kapitalhänseende svagare delen av landets invånare återigen framstode

icke samma möjligheter att var och en för sig genom större inköp nå

fram till billigare pris. För att denna del av befolkningen skulle kunna

göra inköp i några större partier och därmed i någon mån nedbringa

de dyra levnadsomkostnaderna, måste flera sammansluta sig och köpa

gemensamt. Detta hade också gjorts i de kooperativa föreningarna.

I de från representanter för den privata handeln inkomna yttrandena

påyrkades däremot en väsentligen skärpt beskattning av de kooperativa

föreningarna. Dåvarande chefen för finansdepartementet fann

— vid anmälan för Kungl. Maj:t den 11 mars 1910 av det då föreliggande

förslaget till förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt — de för

kooperativa föreningars beskattning anförda skälen bäst återgivas genom

ett citat av ett utav juris doktorn J. C. Lembke vid allmänna svenska

Representanter

för

den privata

handeln.

s. 300 Kontrollera mot PDF

300

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

handelskammarmötet i Stockholm år 1909 hållet föredrag. I nämnda

föredrag framhölls, bland annat, följande:

Att betrakta kooperativa näringsföretags vinst såsom resultat av

föreningsmedlemmarnas besparingar och således anse den medlemmarna

tillfallande vinstutdelning av företaget såsom en återbetalning av medlemmarnas

vid inköpen gjorda utlägg vore icke riktigt. Då man anställde

en jämförelse mellan ett sådant kooperativt företag, i vilket besparingssynpunkten

tycktes klarast och tydligast vara för handen, nämligen

en s. k. konsumtionsförening, som hade till uppgift att anskaffa

och tillhandahålla sina medlemmar vissa förnödenhetsvaror, och

ett icke kooperativt företag, som dreve affärer med liknande varor, måste

man finna, att själva det sätt, varpå rörelsen utövades, vore för båda

företagen detsamma. Det kooperativa såväl som det icke kooperativa

företaget vore båda på samma sätt verksamma genom att från tillverkaren

av varan eller från engrossisten anskaffa förnödenheten samt genom

att distribuera den bland de personer, som vore i behov av varan. Båda

utförde samma funktion i produktionens tjänst, och båda vore på samma

sätt produktiva. En produktion kunde, nationalekonomiskt sett, icke

anses avslutad, förrän den färdiga varan nått konsumenten, och inom

produktionen vore den fördelning av varorna, som handeln hade till sin

uppgift, lika så nödvändig som det tekniska framställandet av varan.

Handelns produktiva och betydelsefulla verksamhet läge däri, att den på

den rätta platsen och på den rätta tidpunkten ställde varorna till konsumenternas

förfogande. På samma sätt som förhållandet vore inom

den tekniska delen av produktionen, varest varans värde i regel tilltoge,

ju närmare den bringades sin slutliga form och ju mera arbete och

kapital, som användes på dess framställning, vore förhållandet även inom

den del av produktionen, som handeln omhänderhade, i det att varans

värde här tilltoge, ju närmare densamma ryckte den slutliga köparen

eller konsumenten. Att en vara vore dyrare i detaljhandeln än inom

grosshandeln eller hos fabrikanten, berodde icke på att ännu en mellanhand

trängt sig emellan konsumenten och producenten, tilltvingande sig

en orättfärdig vinst, utan bland annat därpå, att denna s. k. mellanhand

utfört ett stycke produktivt arbete genom att bringa varan till

den plats, varest den erfordrades för att tillfredsställa behovet efter densamma.

Detaljhandeln hade dessutom även den uppgiften att utföra

inom produktionen att lämpa varornas kvantitet efter köparens behov

och att fördela de stora mängderna på de små avnämarna. I denna

handelns produktiva verksamhet läge den huvudsakliga orsaken till att

en handelsvinst kunde uppkomma, i vilken också en ersättning inginge

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition Nr W1 ■ -501

för det arbete, som utfördes i produktionens tjänst, jämbördig med den

ersättning, som till andra producenter utbetalades under namn av arbetslön,

kapitalränta, jordränta och företagare vinst i allmänhet. Mellan de

kooperativa konsumtionsföreningarna och de icke kooperativa handelsföretagen

funnes i deras produktiva verksamhet ingen åtskillnad; båda

företagen arbetade på samma sätt i produktionens tjänst, och båda kunde

på grund härav göra anspråk på en ersättning för sin verksamhet och

erhölle väl också i regel en sådan. Den vinst, som de kooperativa handelsföretagen

erhölle, vore således av samma natur som den vinst, vilken

hos icke kooperativa företag kallades för »beskattningsbar inkomst»;

och detta gällde antingen de kooperativa föreningarna vore konsumtionsföreningar

eller försäljnings fö reningar, vilka senare hade till uppgift

att avsätta medlemmarnas alster. Enda skillnaden mellan dessa

båda slag av kooperation vore den, att i det ena fallet vore det konsumenterna,

som läte företaga den produktiva handelsåtgärden, i andra

fallet vore det de tekniska producenterna. Vinsten härstammade ur

samma källa och borde betraktas på samma sätt. Inkomstnaturen hos

de vinster, vilka tillfölle sådana kooperativa föreningar, som avsåge en

produktion, läge vida klarare än vid konsumtionsföreningarna. Den

tekniska produktion, som här försigginge, tryckte sin prägel på varan

på ett helt annat sätt än vad som vore fallet vid handelns produktiva

verksamhet, och att helt negligera den värdetillökning, som toge sitt

naturliga uttryck i varans förändring från råämne till färdig produkt,

läte sig ej göra. Åven här måste man gripa till »besparingsteorien»

för att söka bortförklara den vinst, som den produktiva verksamheten

i regel medförde. Givetvis vore detta resonemang här lika ohållbart

som i förra fallet. De kooperativa och icke kooperativa företagen hämtade

ur samma källa sin vinst, vilken hos båda utvisade samma skalbärande

förmåga, för såvitt denna gåve sig tillkänna genom en tillväxt

av förmögenhet. Ingen ville bestrida de kooperativa föreningarnas stora

sociala betydelse eller förneka, att de utövat en nyttig verksamhet för

stora delar av vårt folk. Den kooperativa idén vore av synnerligen

bärkraftigt slag, vilket bäst bevisades av den snabba utveckling, densamma

erhållit inom de områden, varest den kunnat slå rot. Men från

detta erkännande och till att betrakta de kooperativa konsumtionsföreningarna

såsom berättigade till en särskild undantagsplats vore steget

långt. De kooperativa företagens uppgift inom samhället kunde icke

bliva av den omfattning, att den skulle kunna göra all privat verksamhet

överflödig, och det hade redan visat sig i utlandet, att de

kooperativa företagen endast inom begränsade områden, även vad detalj
-

s. 302 Kontrollera mot PDF

Departementschefen

år WTO.

302 Kung). Maj:ts proposition Nr 191.

handeln beträffade, kunnat ersätta det privata företaget. Det måste sålunda

bestämt framhållas, att de privata företagen även ur socialpolitisk

synpunkt vore fullt så existensberättigade som de kooperativa företagen,

och att de privata handelsföretagen vore oundgängligen nödvändiga, för

att ett tillfredsställande av behoven måtte kunna ske på ett ostört och

väl avpassat sätt.

Vid nyssnämnda tillfälle, den 11 mars 1910, framhöll dåvarande

departementschefen — efter att hava återgivit ovauberörda framställning

och föredrag — bland andra följande synpunkter till det föreliggande

spörsmålets bedömande:

När man till prövning upptoge frågan om kooperativa föreningars

beskattning i sammanhang med omläggningen av statens direkta beskattning

av inkomst, bleve man nödsakad att begränsa frågan till skattskyldigheten

för den inkomst, som enligt de för inkomstskatten i allmänhet

taget gällande regler kunde anses vara att beskatta hos föreningarna.

Skäl behövde under sådana förhållanden icke anföras för

att departementschefen ej godkände den ofta nog uttalade meningen,

att, om föreningsrörelsen med hänsyn till rörelsens omfattning och beskaffenhet

i enskild mans hand bort lämna vinst, föreningen själv måste

anses skattepliktig för inkomst. En sådan konstruktion hade icke någon

plats i en inkomstskatteförfattning. Enligt en sådan författning borde

skyldighet att utgöra skatt icke kunna inträda, utan att den skattskyldige

verkligen åtnjutit efter allmängiltiga grunder beskattningsbar inkomst.

Vid frågans bedömande måste lämnas å sido betraktelser, som

avsåge att ådagalägga, att föreningarnas verksamhet till sin art icke

skilde sig från vilken enskild handelsverksamhet som helst. En på

verksamhetens art grundad skattskyldighet hörde nämligen påtagligen

icke hemma annorstädes än i en näringsskattelag. Härmed ville departementschefen

icke hava sagt, att icke med hänsyn till den kooperativa

verksamhetens säregna förhållanden särskilda bestämmelser om kooperativa

föreningar kunde erfordras i en författning om direkt skatt till

staten, men dessa bestämmelser borde där allenast hava till syftemål att

närmare förtydliga eller angiva tillämpligheten av skatteförfattningens

allmänna stadganden om taxering av inkomst.

Under erinran att, med bortseende från handelsbolag och rederier,

juridisk person vore enligt förslaget ett självständigt skattesubjekt, fortsatte

departementschefen:

Man måste hålla strängt isär den inkomst, som tillkomme medlemmarna,

och den inkomst, föreningen åtnjöte. Föreningen såsom sådan vore

opaginerad Kontrollera mot PDF

W5

Kung!. Majds proposition Nr 191.

ett skattesubjekt, vilket liksom en var annan juridisk person med självständig

skattskyldighet hade att utgöra skatt lör inkomst å den rörelse,

som av densamma bedreves. I allmänhet kunde man därvidlag icke

lästa avseende å den ordning, vari föreningen arbetat, eller å sättet,

varigenom vinst å rörelsen uppkommit. Föreningens ekonomiska ställning

måste bedömas rent objektivt. I den mån vinsten hade föranletts

av föreningens egen verksamhet, vore vinsten alltså inkomst av natur

att böra i föreningens hand beskattas. Trots det att någon formell grund

för skattelindring i avseende å kooperativ förening strängt taget icke

lörefunnes, ansåge sig departementschefen ändock icke böra lämna den

bestående rättstillämpningens ståndpunkt i frågan. Man kunde icke frånse

de faktiska förhållanden, som i förevarande fall påkallade ett undantag,

nämligen en kooperativ förenings konstruktion. I händelse av en sammanslutning,

gjord i samma ändamål som föreningens men utan att

erhålla juridisk persons rättsställning, skulle utan vidare delägarna i sammanslutningen

fritagas från beskattning av de förmåner, de kunde erhålla

genom sin kooperativa verksamhet. Att av den anledningen, att sammanslutningen

tätt juridisk persons rättskapacitet, beskatta dessa förmåner

skulle i viss mån gorå våld på den naturliga grunden för inkomstens

uppskattning och, lör att göra beskattningen effektiv, påkalla en särskild

inkomstberäkning. Ty föreningarna kunde förekomma uppkomsten av

någon nämnvärd årsvinst, utan att någon befogad invändning däremot

skulle kunna göras från inkomstskattesynpunkt. En detta oaktat påförd

inkomstskatt skulle mindre grunda sig därpå, att nyssnämnda förmåner

i och för sig vore beskattningsbara, än på det förhållandet, att sammanslutningen

dreve näring i stort. Med denna uppfattning av frågan återkommer

man till näringsskattelagstiftningen, som icke borde upptagas i

detta sammanhang.

När i anslutning till gällande praxis föresloges en utväg, varigenom

förening skulle fritagas från skatt för ifrågavarande förmåner, bestående

i rabatter och andra utdelningar, lämnade i förhållande till gjorda

inköp, men å andra sidan föreningens egenskap av självständigt skattesubjekt

icke kunde eller Unge släppas ur sikte, syntes det ur såväl

formell som reell synpunkt riktigast, att såsom villkor för den skattelindring,

varom nu vore fråga, fordrades, att föreningen lämnat utfästelse

om rabatt eller annan utdelning före det köp, varå utdelningen grundades.

Ett sådant villkor ändrade väl icke något nämnvärt bestående praxis,

enär i alla de fall, varom departementschefen ägde kännedom, föreningredan

i stadgarna fastställt grunderna för rabatteringarna, men däremot

undvekes i alla händelser en sådan anomali, som att, medan juridisk

s. 304 Kontrollera mot PDF

304

Bevillning tofs

rordningen.

1917 års

förslag.

Kungi. Maj:ts proposition Nr 191.

person i allmänhet vore urståndsatt att genom åtgärder eller beslut efter

utgången av det år, vars inkomstresultat skulle taxeras, i beskattningsavseende

rubba nämnda resultat, förening skulle kunna under det nya

året genom då beslutade rabatteringar förändra sitt eget bokslut.

Den grund, varpå man kunde bygga skattefrihet för rabatter till

kunder, som vore medlemmar, bure emellertid icke en skattefrihet för

vinst å föreningens rörelse, som uppkommit vid handel med andra än

medlemmar. Denna vinst vore självfallet alltid beskattningsbar efter

de allmänna grunderna för inkomsttaxering. Och fråga vore, huruvida

icke föreningens rörelse, i mån som rörelsen ginge utom medlemmarnas

krets, även förlorade grunden för skattefrihet för vinsten å den rent

kooperativa rörelsen. Föreningen hade nämligen då strängt taget förlorat

karaktären av ett medlemmarnas kooperativa företag. Men oavsett

detta läte det sig svårligen beräkna, huru stor del av vinsten å

föreningens hela rörelse uppkommit vid handeln med den ena eller

andra gruppen kunder. Redan detta förhållande gjorde, att departementschefen

jämväl i fråga om beskattningen av inkomst hos förening,

som dreve handel utom medlemmarnas krets, an slöte sig till gällande

praxis.

Vid anmälan av det i sammanhang med förslaget till förordning

om inkomst- och förmögenhetsskatt framlagda förslaget till bevillningsförordning

anförde departementschefen till statsrådsprotokollet, hurusom

bevillningsförordningen i dess dåvarande skick vore så pass bristfällig

och ofullständig, att det säkerligen skulle befinnas synnerligen olämpligt

att upphöja densamma till kommunallag utan en genomgripande omarbetning.

Sakläget fordrade alltså, att bevillningsförordningens formella

ställning i beskattningssystemet tillsvidare lämnades oförändrad. Förslaget

till ny förordning innebure inga andra avvikelser från den gällande

författningen än sådana, som, ehuru hämtade från förslaget till

förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt, likväl innefattade allenast

ett förtydligande av redan förefintliga stadganden eller rättande av

praxis vid tolkningen av vissa andra bestämmelser. Likasom i sistnämnda

författningsförslag hade sålunda i förslaget till ny bevillningsförordning

lämnats uttryckliga föreskrifter rörande taxering av, bland

annat, kooperativa föreningars inkomster.

Kungl. Maj:ts proposition blev i nu ifrågavarande delar bifallen

av riksdagen.

Eiserman och von Woicker referera ovan angivna skäl mot och för

s. 305 Kontrollera mot PDF

Kungl. Moj:ts proposition Nr 191. 305

kooperativa föreningars beskattning, varefter de vidare anföra i huvud- Eiacnnan

sak följande: WnU1<

För att avkastning skulle anses vara för hunden, måste ovillkorligen

en förvärvskälla föreligga. Eljest bleve gjort förvärv icke avkastning

och således icke heller inkomst. Om man med fasthållande

av denna synpunkt till en början undersökte, huruvida och i vad mån

besparing av utgifter kunde Arara att likställa med avkastning, funne

man, att besparing av utgifter inom en förvärvskälla kunde bidraga till

en ökad avkastning och således indirekt bliva beskattningsbar avkastning.

Däremot kunde en besparing av personliga utgifter aldrig — icke ens indirekt

— bliva att anse såsom avkastning och således icke heller såsom

inkomst. Den förmånliga inverkan, som besparing av sistberörda slag

kunde hava på den personliga ekonomien, vore uppenbarligen icke att

tillskriva någon förvärvskälla; den torde icke ens kunna anses såsom

intäkt, än mindre såsom avkastning. Det kunde ju icke förnekas, att

''den till en viss grad ökade skatteförmågan, och ur den synpunkten

kunde väl möjligen hämtas ett visst berättigande att vid en skatt efter

skatteförmåga taga någon hänsyn därtill, men avkastning kunde en

sådan besparing aldrig kallas.

Beträffande kooperativa produktionsföreningar — däri inbegripna

föreningar för försäljning av medlemmarnas producerade varor — kunde

först erinras därom, att sådana förekomme, vilka dreve en ingalunda

obetydlig verksamhet. Förutom de mera vanliga andelsmejerierna hade

ävenledes under form av kooperativa företag startats brännerier och bryggerier.

Till och med sockerfabriker hade varit ifrågasatta som kooperativa

företag. Ingenting skulle hindra exempelvis ett antal gruvägare

att kooperativt inrätta fabriksföretag för malmförädling o. s. v. Den

kooperativa formen i stället för aktiebolagsformen skulle kunna förväntas

komma till användning på snart sagt alla områden, därest

väsentliga fördelar i beskattningsavseende kunde vinnas på denna väg.

Utginge man emellertid från avkastningsbegreppet, vore det utan vidare

klart, att anspråken på skattefrihet för produktionsföreningar under

åberopande av den ovan antydda »besparingsteorin» vilade på en betänklig

villfarelse. Det kunde nämligen ingen tvekan uppstå därom,

att produktionsvinsten härledde av en förvärvskälla eller, om man så

ville, av alla föreningsmedlemmarnas förvärvskällor, och, såsom nämnts,

bildade besparing inom en förvärvskälla alltid, åtminstone indirekt, avkastning.

Här gällde det således icke, huruvida produktionsvinsten

skulle anses såsom beskattningsbar avkastning eller icke, ty det kunde

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 158 käft. (Nr 191.) 39

s. 306 Kontrollera mot PDF

306

Kungl. Maj ds proposition Nr 191.

helt enkelt icke bliva tal om annat, än att den vore avkastning, som

borde beskattas; men däremot skulle det kunna ifrågasättas, huruvida

den borde beskattas hos den kooperativa föreningen såsom juridisk

person, eller om den skulle beskattas hos föreningsmedlemmarna genom

att inberäknas i avkastningen av deras förvärvskällor. För kommunalbeskattningens

vidkommande torde icke berörda fråga lämna rum för

tvekan. Tillgodoseendet av kommunernas inbördes intressen fordrade,

att rätten till beskattning av produktionsvinsten tillerkändes den kommun,

där produktionsföretaget dreves. Detta kunde icke ske eller bleve

åtminstone förenat med utomordentliga svårigheter, om produktionsvinsten

skulle inberäknas i avkastningen av föreningsmedlemmarnas

förvärvskällor.

Det vore emellertid närmast i fråga om konsumtionsföreningar,

som den förut antydda »besparingsteorin» åberopats såsom grund för

yrkanden på skattefrihet för kooperativa näringsföretag. Här passade

den också vida bättre än i fråga om produktionsföreningar. Den förmenta

besparingen avsåge nämligen här levnadskostnader och andra

utgifter för personliga behov och således i allmänhet icke utgifter i en

förvärvskälla; utgiftsbesparingar för personliga behov kunde, såsom

nämnts, icke anses såsom avkastning och således icke heller såsom inkomst.

Då man emellertid likställde delägarnas förmåner av sitt delägarskap

i ett kooperativt näringsföretag med utgiftsbesparingar, som en

person kunde göra genom att till sitt hushåll inköpa större partier av

förnödenheter och därigenom betinga sig billigare pris, så räckte denna

jämförelse icke längre än till kooperativa företag i deras primitivaste

form: föreningar om samköp av en viss vara eller av flera varuslag.

Då dessa samköp ordnades och gjordes av medlemmarna själva eller i

tur och ordning av någon medlem på grund av förut skedd överenskommelse

om det varuparti, som varje medlem för sin del ville förskaffa

sig, förelåge utan allt tvivel en ren ocli beskattningsfri utgiftsbespariug,

i den mån billigare pris å varan kunnat genom samköpet

erhållas. Icke så litet annorlunda ställde sig saken, då det kooperativa

företaget ordnades såsom ett näringsföretag, helt skilt från delägarnas

egna hushåll och deras personliga verksamhetsområden. Inga överenskommelser

förelåge angående visst parti varor för varje delägare, utan

företaget vore ordnat såsom en fristående affär, som handhades av avlönade

biträden, och där föreningsmedlemmar och i regel även utomstående

kunde erhålla sitt varubehov för dagen på enahanda sätt som i

vilken privat handelsaffär som helst, där samma varuslag hölles i handel.

Föreningsmedlemmarnas s. k. besparingar på grund av delägarskap i

s. 307 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition Nr 191. 307

ett sådant kooperativt närings företag innefattade i själva verket ingenting

annat än uppburna andelar av handelsvinsten på varor, som av

dem konsumerades. Föreningsmedlemmarna hade här genom sin sammanslutning

åt sig skapat en särskild förvärvskälla, vars avkastningmåste

vara beskattningsbar.

Då det gällde kommunal beskattning, vore än mera nödvändigt än

vid en beskattning till staten efter skatteförmåga att bestämt fasthålla

vid de kooperativa företagens skattskyldighet. Förutom det att kommunalbeskattningens

egenskap av repartitionsbeskattning medförde ökning

av skattetrycket och således direkt förskjutning av skattebördan

över på andra beskattnings föremål i samma mån som ett beskattningsföremål

undginge bidragsskyldighet, måste vid kommunalbeskattningen

tillika beaktas intresseprincipen; och från den synpunkten torde icke

kunna förnekas, att det kooperativa näringsföretaget vore med sina intressen

fullt lika bundet vid kommunen som det privata näringsföretaget.

Om det sålunda finge anses ställt-utom tvekan, att kooperativa

näringsföretag måste behandlas såsom kommunala skattesubjekt, skyldiga

att till kommunen i likhet med enskilda näringsidkare erlägga

skatt för avkastning, gällde det vidare att tillse, att avkastningen också

bleve för taxering åtkomlig.

Rörande vad Eiserman och von Wolcker i sistnämnda avseende anföra

torde det tillåtas mig att hänvisa till innehållet i deras betänkande.

Det ovan återgivna har avseende ä den av Eiserman och von Wolcker

föreslagna avkastningsskatten, som av dem tänkts såsom en intressebeskattning.

Beträffande åter de kooperativa föreningarnas ställning i

fråga om den av Eiserman och von Wolcker föreslagna inkomst- och

förmögenhetsskatten anföra de följande:

Förslaget, som beskattade ifrågavarande föreningar och bolag för

avkastning, fritoge dem från skattskyldighet för inkomst och ålade i

stället delägarna skattskyldighet för utdelning från desamma. Utdelningen

måste dock för att kunna göras till föremål för beskattning vara

av beskaffenhet att utgöra inkomst för delägarna. Till beskattningsbar

utdelning finge således icke räknas sådan utdelning, som blott innebure

återbetalning av erlagt pris för inköpta varor eller av erlagda

premier. Beträffande förmögenhetsbeskattningen anslöte sig förslaget

helt till motsvarande bestämmelser i gällande förordning om inkomstoch

förmögenhetsskatt.

Enligt Landéns förslag åligger skyldighet att erlägga kommunal Landén.

s. 308 Kontrollera mot PDF

308

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

inkomstskatt* biand andra, ekonomiska föreningar, varemot delägarna

icke äro skattskyldiga för dem tillfallen inkomst.

Rörande sättet för beräknandet av sådan förenings inkomst stadgas

i 41 § av Landéns förslag, att inkomst av rörelse eller yrke,

som tillfallit förening, vilken bär till ändamål att främja medlemmarnas

ekonomiska intressen genom att anskaffa livsmedel eller andra förnödenheter

åt medlemmarna eller avsätta alster av medlemmarnas verksamhet,

skall beräknas till minst åtta procent av årsomsättningen; dock att,

därest föreningen i avgiven deklaration lämnat uppgift om beloppet av

sin inkomst av rörelse eller yrke, uppskattad enligt de i förslaget angivna

allmänna grunder och på grundval av normala priser vid affärer

mellan föreningen och dess medlemmar samt efter tillägg av till kunderna

lämnade pristillägg, rabatter och andra dylika utdelningar i förhållande

till gjorda köp eller försäljningar, uppskattningen av nämnda inkomst

skall ske enligt de grunder, som i allmänhet gälla.

I motiven till sitt förslag erinrar Landén om chefens för finansdepartementet

av mig här ovan berörda yttrande till statsrådsprotokollet

den 11 mars 1910, varefter Landén anför i huvudsak följande:

Genom den statliga skattereformen både fastslagits, att icke ens inom ramen

för en inkomstskatt giltiga skäl kunde åberopas till stöd för de kooperativa

föreningarnas skattefrihet. Så mycket mindre torde sådana skäl

kunna göra sig gällande till förmån för sådana föreningars kommunala

skattefrihet. Förslaget byggde också på den uppfattningen, att ifrågavarande

föreningar, i lagstiftningen numera inbegripna under benämningen

ekonomiska föreningar, principiellt borde vara skattskyldiga till

kommunen såväl för sådan dem tillhörig fast och lös egendom, vilken

över huvud taget vore underkastad egendomsskatt, som ock för sin

verksamhet inom kommunen och för sin inkomst av kapital m. fl. inkomstkällor.

I fråga om förenings skattskyldighet för fast och lös

egendoms besittning eller för inkomst av fast egendom eller av »annan

inkomstkälla» behövdes icke några särskilda bestämmelser. Detta vore

icke heller förhållandet med avseende å den kommunala inkomstbeskattningen

för inkomst av rörelse, i vad avsåge sådana föreningar, vilka

på vanligt affärsmässigt sätt dreve sin rörelse och i sina räkenskaper

angåve resultatet av rörelsen enligt de grunder, som tillämpades av enskilda

näringsidkare. Något annorlunda ställde sig saken i fråga om

sådana föreningar, vilkas bokslut icke kunde lämna någon fullt tillfredsställande

upplysning om omfattningen av den rörelse, som av dem

drivits, och dess resultat, vare sig på grund därav, att de till sina

kunder eller vissa av dem försålde varor till pris, som understege de i

s. 309 Kontrollera mot PDF

309

Kungl. Maj .in proposition Nr 191.

allmänhet gällande, eller ock på grund därav, att de använde sin handelsvinst

till utdelning åt kunderna under eu eller annan form och sålunda

nedbringade den synliga vinsten under det belopp, som verksamheten

normalt bort uppvisa. För att den principiellt förordade beskattningen

av föreningarnas verksamhet icke skulle bliva illusorisk, måste

lagstiftningen se till, att denna verksamhet träffades av beskattning i

likhet med den av enskilda näringsidkare inom samma affärsområde idkade

verksamheten, oberoende av föreningens åtgärder för att förekomma

ett synligt vinstresultat.

Beträffande de ekonomiska föreningarna och deras förhållanden

torde till en början böra erinras, att dessa föreningar enligt gällande

lagstiftning skulle för att kunna såsom sådana registreras hava till uppgift

att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom att anskaffa

livsmedel eller andra förnödenheter åt medlemmarna eller avsätta alster

av medlemmarnas verksamhet eller bereda bostäder åt medlemmarna

eller idka annan ekonomisk verksamhet; dock att även förening, som

hade annat ändamål än att främja medlemmarnas ekonomiska intressen

och främjade detta sitt ändamål genom idkande av handel eller annan

verksamhet, varmed följde skyldighet att föra handelsböcker, kunde

registreras såsom ekonomisk förening. Såsom syntes, vore det alltså

icke några ideella eller speciellt allmännyttiga uppgifter, som de ekonomiska

föreningarna hade att främja. Ändamålet vore helt enkelt att

bereda ett antal enskilda personer ekonomiska fördelar, alltså detsamma,

som läge bakom varje annan enskild verksamhet med ekonomiskt syfte.

Men föreningens uppgift vore icke att undgå beskattning och dess

ändamål torde kunna vinnas, även om den underkastades beskattning

lika som enskilda näringsidkare. I själva den uppgift, de ekonomiska

föreningarna hade att fylla, kunde man sålunda näppeligen finna något

stöd för deras skattefrihet. Den från kooperativt håll förfäktade meningen,

att det vore till skada för en nyttig, uppfostrande och allmänt gagnelig

verksamhet, om konsumtionsföreningar beskattades för inkomst av handel

med sina medlemmar, vore påtagligen icke berättigad. Utom det att

en sådan grund för skattefrihet skulle kunna åberopas av en mångfald

företag och institutioner i det moderna samhällslivet och sålunda bliva

en till sina konsekvenser synnerligen ödesdiger princip, kunde i det

föreliggande fallet mot ett dylikt påstående erinras, att, om de ekonomiska

föreningarnas egen livskraft ej vore större, än att de icke kunde

bära en beskattning av föreningsverksamheten efter i allmänhet antagna

normala grunder, torde deras berättigande såsom allmänt gagneliga

kunna starkt ifrågasättas. Å andra sidan innebure ett gynnande

s. 310 Kontrollera mot PDF

310 Kwiwl. Majds proposition Nr 191.

i beskattningshänseende av de ekonomiska töreningarna — utom att

det i kommunalbeskattningen skedde på bekostnad av en del svaga

skattesubjekt, vilkas förmåga att bära ökade bördor icke ens underkastades

någon undersökning — i förhållande till de enskilda affärsmännen en

obestridlig orättvisa. Då t. ex. en konsumtionsförening dreve en regelbunden

handelsverksamhet med alla slags varor likasom en vanlig handlande,

skulle föreningens frihet från sådan skatt, som den enskilde handlanden

hade att bära, såsom ofta framhållits, lätteligen leda till osund

konkurrens och spekulation att under kooperationens förklädnad främja

egennyttiga syften. Från föreningens egen synpunkt borde det vara

önskvärt, att densamma beskattades lika som enskilda affärsföretag.

Härigenom skulle helt säkert mycket av den ovilja, som den kooperativa

rörelsen framkallat inom affärsvärlden, och som till icke ringa del

hade sin grund i de kooperativa föreningarnas i skattehänseende gynnade

ställning, försvinna eller i varje fall förlora sitt berättigande.

Från ren affärssynpunkt vore det givetvis riktigt, att likartad

verksamhet finge bära likartad beskattning. Lika riktigt borde det vara,

att försäljningsprisen å varor av lika slag bestämdes efter enhetliga

grunder, vare sig försäljningen skedde genom en kooperativ förening

eller genom ett enskilt företag, och att föreningsmedlemmarna, först

sedan resultatet av verksamheten för ett år blivit känt, finge tillgodonjuta

t. ex. den prisnedsättning å inköpta varor, som föreningen med

hänsyn till resultatet kunde bevilja. Men en sådan ur affärssynpunkt

gagnelig ordning befrämjades icke, därest föreningens beskattning rönte

inverkan av tidpunkten, då den handelsvinst för året, som för föreningen

kunde uppkomma, i form av rabatter o. s. v., utdelades bland kundernadelägarna.

Om vid föreningens beskattning finge avräknas belopp, som

omedelbart vid försäljningen lämnades kunderna-delägarna, läge en stark

frestelse för föreningen att lämna rabatten i denna ordning, även med

risk att missräkna sig på storleken av den rabatt, som med hänsyn till

årsvinstens verkliga storlek sedermera visade sig vara möjlig att giva.

Ju högre rabatten sattes i förhållande till vad affären i verkligheten

tålde, desto större bleve faran för att föreningen skulle råka på obestånd,

och desto mera lede den sunda affärsverksamheten under trycket

av den illojala konkurrensen från illa organiserade föreningars sida.

Den kooperativa rörelsen, som i enskilda fall givit anledning till klander

på grund av vissa under kooperationens skydd bedrivna missbruk,

skulle förvisso vinna på att lagstiftningen icke rent av frestade till anlitande

av metoder, som för en sund föreningsverksamhet borde vara

främmande.

s. 311 Kontrollera mot PDF

311

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Den föreslagna kommunala inkomstskatten avsage att i första

hand träffa den inom kommunen yrkesmässigt bedrivna verksamheten

och därjämte att genomföra en beskattning av kommunens medlemmar

i förhållande till deras inkomster av annat slag än dem, som härflöte

ur yrkesmässig verksamhet. För att på ett likformigt sätt med beskattning

träffa olika slag av den yrkesmässiga verksamheten måste

man finna en beräkningsgrund för skattens utmätande, som i stort

sett och i allmänhet ägnade sig att giva ett enhetligt uttryck för vad

de särskilda företagen med hänsyn till sin omfattning och bärighet

lämpligen kunde och borde erlägga i skatt. Denna beräkningsgrund,

denna måttstock för skattens fördelning efter rättvisa och jämlika grunder

borde väljas med tanke på det mål, man ville nå med den ifrågavarande

beskattnings!''ormen. När man toge avkastningen eller inkomsten

till fördelningsgrund, skedde det givetvis, bland annat, därför,

att avkastningen eller inkomsten, enligt vad man förutsatte, i de vanliga

fallen kunde efter likartade grunder fixeras och även i regel framträdde

såsom ett efter enhetliga och allmängiltiga grunder beräknat synligt

resultat av verksamheten.

Sedan Landén framhållit, hurusom de kooperativa föreningarna i

motsats mot andra affärsföretag icke hade något intresse av att visa

stort vinstresultat för förenmgen såsom sådan utan tvärtom kunde

tänkas vilja nedbringa det synliga vinstresultatet, därest skyldigheten

att deltaga i den allmänna skattebördan gjordes beroende av den bokförda

vinstens storlek, erinrar Landén, att den av de kooperativa föreningarna

utövade verksamheten på grund härav skulle komma i åtnjutande

av en oberättigad förmån i skattehänseende i förhållande till

ail annan verksamhet av liknande slag, såvida icke lagstiftningen anvisade

utvägar att hindra en sådan oegentlighet.

Härefter anför Landén vidare: Att finna sådana utvägar syntes

emellertid icke vara ogörligt, utan att man därför behövde övergiva i

princip antagna grunder för den beskattning, varom fråga vore, och

som vilade på den efter normala metoder konstaterade avkastningens

storlek. Fn utväg, som erbjöde sig, vore att med avseende å bei åkningen

av de ifrågavarande ekonomiska föreningarnas avkastning av

deras verksamhet tillämpa samma principer, som vore allmänt gällande

för beräkning av avkastningen av annan jämförlig verksamhet. Tilllämpningen

härav skulle leda till att avkastningen av ekonomisk förenings

verksamhet, där den icke visade sig i en enligt sådana principer avslutad

räkenskap, beräknades i varje fäll till det belopp, vartill den

skulle uppgå enligt så upprättade och avslutade räkenskaper och med

s. 312 Kontrollera mot PDF

Angivna

ritlåtanden.

Hushåll
ningssäll
skapen.

Kammar
rätten.

312 Kungl. Maj-M proposition. Nr 191.

beräkning av normala priser vid affärer mellan föreningen och dess

kunder. Man kunde för taxeringsmyndigheterna underlätta det tekniska,

förfaringssättet genom att i lagen stadga en viss minimigräns för avkastningens

beräknade storlek i fall, varom fråga vore. Ett sådant

förfaringssätt hade synts tilltalande och ändamålsenligt, och i enlighet

därmed hänvisade förslaget taxeringsmydigheterna att begagna sig av

denna väg, då det affärsmässiga resultatet av en ekonomisk förenings

rörelse icke eljest blivit tillförlitligen utrett.

I anslutning härtill föreslår Landén på anförda skäl, att i åsyftade

fall föreningen borde taxeras för en inkomst av minst åtta procent av

omsättningssumman.

Hushållningssällskapen hava i ett flertal fall gjort erinringar mot

en beskattning av kooperativa föreningar enligt Landéns förslag. Man

har därvid framhållit, bland annat, att olika kooperativa föreningar på

grund av en sådan beskattning måste inom kort förändras till bolag

och hela den för produktionen och landet i dess helhet viktiga föreningsverksamheten

nedläggas.

Kammarrätten anför i denna del: Kammarrätten ville kraftigt

understryka riktigheten av de skäl, som i båda förslagens motivering

framhållits till stöd för en omläggning av ekonomiska föreningars kommunala

beskattning. De förmåner i beskattningsavseende, som under

vissa förutsättningar nu tillerkändes dylika föreningar, läte sig icke

förlikas med intresseprincipen, varå kommunalbeskattningen huvudsakligen

måste vila. Det kunde således icke försvaras, att ett näringsföretag,

därför kommunen i ett eller annat avseende finge vidkännas

kostnader eller olägenheter, skulle undgå skattskyldighet till kommunen

eller erhålla skattelindring allenast av den anledningen, att företaget

iklätt sig formen av kooperativ förening. De sociala eller allmännyttiga

skål, som åberopats för ekonomiska föreningars undantagsställning

i beskattningsavseende, kunde möjligen hava visst fog, så länge

kooperationsväsendet icke nått någon större utveckling, utan den kooperativa

rörelsen huvudsakligen bestode i mindre försäljnings- eller inköpsföreningar,

men kunde knappast tillerkännas giltighet numera, då

kooperationen utvecklat sig därhän, att den inneslöte både kommersiella

och industriella företag av stor omfattning.

Uppskattning av förenings avkastning med ledning av gällande

marknadspris måste antagas ofta erbjuda viss vansklighet. Särskilt gällde

detta i fråga om sådana företag, vilkas verksamhet — såsom i allmän
-

s. 313 Kontrollera mot PDF

313

Kungi. Maj:ts proposition Nr 191.

het konsumtionsföreningars — ginge ut på försäljning av en mängd

olika varuslag. Det syntes önskvärt, att för samtliga ekonomiska föreningar,

vilka hade till ändamål att främja medlemmarn;>s ekonomiska

intressen genom att anskaffa livsmedel eller andra förnödenheter åt

medlemmarna eller avsätta alster av medlemmarnas verksamhet, uppskattningen

lades å en fastare grund än den Eiserman—von Wolckers

förslag i detta avseende erbjöde; och hade kammarrätten ur denna synpunkt

velat förorda Landéns förslag härutinnan. I vad Landén till motivering

för sitt förslag anfört ansåge sig ock kammarrätten kunna instämma.

Vid produktionsförenings taxering efter det särskilda beräkningssättet

kunde inträffa, att dubbeltaxering uppstode därigenom, att i medlemmarnas

uppskattade intäkter inginge köpeskillingarna för de till föreningen

sålda varorna med hela sitt belopp. Riktigast vore även i

dylika fall, att uppskattningen av medlemmarnas intäkter finge omjusteras.

Praktiska svårigheter torde emellertid lägga hinder i vägen

för dylik justering. Det torde ock kunna förväntas, att, om produktionsföreningarna

underkastades den skärpning i skattskyldigheten, som

förslagen åsyftade, föreningarna komme att i sina mellan havanden med

medlemmarna begagna sig av normala prissättningar, varigenom antydda

dubbeltaxeringar undvekes.

Sedan de sakkunniga avlämnat sina betänkanden, har emellertid Kung!. Maj:

frågan om kooperativa föreningars beskattning dragits under riksdagens Jjjr®9?9

prövning.

Uti en den 7 mars 1919 dagtecknad proposition (nr 222) föreslog

Kungl. Maj:t 1919 års lagtima riksdag att antaga vid propositionen

fogade förslag till dels förordning om ändrad lydelse av 9 § 1 mom.

och 11 § förordningen den 28 oktober 1910 angående bevillning av fast

egendom samt av inkomst, dels ock förordning om ändrad lydelse av 7,

8, 9 och 11 §§ förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst- och

förmögenhetsskatt.

Enligt dessa förslag skulle kooperativ förening, som av vinsten

å sin kooperativa verksamhet lämnat sina kunder, vare sig de tillhört

föreningen eller icke, pristillägg, rabatt eller annan sådan utdelning i

förhållande till gjorda köp eller försäljningar, äga åtnjuta avdrag för

dylik utdelning. Däremot skulle i beskattningsavseende till inkomst

av kapital räknas »vinstutdelning å insatser i föreningar för ekonomisk

verksamhet».

Till grund för nämnda proposition låg en från styrelsen för koope- Kooperativa

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 158 käft. (Nr 191.) 40 förbundet.

s. 314 Kontrollera mot PDF

1 finansdepartementet

verkställd utredning.

314 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

rativa förbundet inkommen framställning, däri hemställdes om utarbetande

av förslag till ändring i gällande bestämmelser angående kooperativa

föreningars beskattning, så att föreningarna finge åtnjuta

skattefrihet lör sådant överskott, som återbures till köpare eller försäljare

i förhållande till gjorda köp eller försäljningar. 1 framställningen

åberopades kooperationens stora betydelse för åstadkommande

av individuella och kollektiva besparingar. Med beskattning av de

kooperativa föreningarnas överskott efter samma grunder som vinsten

i enskilda företag vågade föreningarna icke föra den socialt gynnsamma

prispolitiken, utan inskränkte sig till att lämna medlemmarna

fördelar för ögonblicket, vilka snart glömdes eller själlöst försvunne.

Framställningar i liknande syfte hade dessutom inkommit från

åtskilliga distrikt av kooperativa förbundet.

Uti en i anledning av berörda framställningar inom finansdepartementet

utarbetad promemoria i ämnet redogjordes för gällande bestämmelser,

varefter vidare framhölls, bland annat:

Det gjordes enligt gällande rätt skillnad mellan två huvudfall:

1) att föreningen handlade även med andra än medlemmar och

2) att föreningen uteslutande sålde till medlemmar. Vad beträffade

förstnämnda grupp av föreningar, finge de åtnjuta skattefrihet endast

för rabatter, som skedde i omedelbart samband med varje särskild försäljning.

Sådana föreningar vore med andra ord likställda med t. ex.

privata handelsföretag, ty dessa behövde ju ej upptaga såsom skattepliktig

inkomst vad de i form av rabatter eftergivit å varornas pris.

(Se t. ex. R, R:s årsbok 1916 Not. F. 189.) Det borde också märkas,

att det torde vara ytterst ovanligt, att konsumtionsföreningar inrättade

sig efter sådana principer, varom här vore fråga. Det ansåges på goda

skäl vara olämpligt, att konsumtionsföreningarna saluhölle sina varor

till väsentligt lägre pris, än dessa betingade annorstädes. Det vore följaktligen

endast den andra gruppen, d. v. s. föreningar, som ej

sträckt sin verksamhet utom medlemmarnas krets, vilka kunde i praktiken

tillgodogöra sig ifrågavarande skattefrihet. Men därvid uppställdes

ytterligare ett villkor, som i själva verket vore ytterst strängt

och till sina verkningar sådant, att flertalet föreningar icke bleve i tillfälle

åtnjuta någou skattelindring. Förening av hithörande kategori

fiuge visserligen göra avdrag för utdelning, som skedde till medlemmarna

i förhållande till gjorda inköp, men endast för så vitt den utgått

efter grunder, som varit före köpet eller försäljningen bestämda.

Båda de nu nämnda betingelserna för skattefrihet (nämligen att för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj:ts proposition Nr LH1. ;{1 r.

oni ngen skall ha inskränkt sin verksamhet till medlemmarnas krets.

och att grunderna för utdelningen skola hava före respektive köp eller

försäljningar bestämts) torde ha i praktiken verkat strängare än vad

Irån början avsetts. Det hade ock i kooperativa kretsar länge varit

ett önskemål att få bestämmelserna omformulerade till bättre överensstämmelse

med den huvudprincip, som läge till grund för densamma,

och som varit avsedd att också i praktiken möjliggöra viss skattelindring

för dessa föreningar.

Till stöd för bestämmelsen, att föreningen ej borde ha sträckt sin

verksamhet utanför medlemmarnas krets, om den ville göra avdrag

för vinst, som utdelades på angivet sätt, hade åberopats, bland annat,

att. föreningen skulle förlora sin kooperativa karaktär genom att försälja

även till utomstående. Detta skäl hade jävats av erfarenheten.

Det hade snarare blivit så, att en konsumtionsförening, som dreve handel

i. öppen bod, icke i regel avvisade utomstående personer såsom kunder,

f öreningslagen hade även direkt legaliserat kooperativa föreningars handel

med utomstående (2 §). 1 motiven till 1910 års förslag till förenings
lag

(prop. nr 83, sid. 99) hade till och med departementschefen uttryck^

ligen framhållit, att ett förbud för kooperativa föreningar att driva

handel med utomstående skulle »i hög grad hämma föreningsväsendets

utveckling samt särskilt för föreningar, som idka försäljning i öppen

bod, föranleda till ständiga åtal och trakasserier)). Det torde inför de

gångna årens erfarenheter om kooperationens utveckling näppeligen

kunna bestridas, att den ståndpunkt, som sålunda intagits i förslaget

till föreningslag och i den 1911 antagna föreningslagen, vore riktigare

än den, som kommit till uttryck i motiven till 1910 års skattelagsförslag

och i de samma år antagna skattelagarna. Det måste ock anses angeläget

att bringa skattelagstiftningen till bättre överensstämmelse med

de grundsatser, som fått sitt uttryck i föreningslagen.

Icke heller det andra skäl, som åberopats i 1910 års skatteproposition

till stöd för bestämmelsen, att handel med utomstående uteslöte

avdragsrätt, eller att man svårligen kunde beräkna, huru stor de!

av föreningens vinst uppkommit vid handeln med den ena eller andra

gruppen kunder, kunde anses hållbart. Det torde i allmänhet ingalunda

vara omöjligt att beräkna huru stor del av vinsten, som härflöte från

handeln med utomstående, respektive från handeln med föreningens medlemmar.

Förhållandet till utomstående vore stundom så ordnat, att dessa

ej Unge någon utdelning, och föreningen utövade därför kontroll över

huru mycket medlemmarnas inköp under året uppgått till (genom

märken, motböcker, kassakvitton e. d). Det som ej härrörde från

s. 316 Kontrollera mot PDF

316

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

köp av medlemmar enligt anlitad kontrollmetod, hade tydligen influtit

från icke-medlemmar. Skulle åter förhållandet vara det, att även ickemedlemmar

erhölle utdelning, så kunde det hävdas, att dock ingen anledning

funnes att vägra skattefrihet lör den totala utdelningen, eftersom

i detta fall föreningen och dess medlemmar icke gjorde någon nämnvärd

vinst på handeln med utomstående.

I ett stort antal föreningars stadgar bestämdes det, att utomstående

erhölle hälften mot medlemmar, och att den andra hällten fördes till

reservfonden. Andra föreningar gåve utomstående hälften utan att föra

den andra hälften till reservfonden. Många föreningar hade bestämt, att

utomstående skulle ha samma rätt till del i nettot som medlemmar, om

de före utdelningen ansökte om medlemskap.

I mönsterstadgar, vilkas antagande från november månad 1918

vore ett villkor för nya föreningars inträde i kooperativa förbundet, och

som säkerligen inom kort komme att antagas av flertalet äldre föreningar,

tillhörande nämnda förbund, bestämdes det härom i 11 §:

»Föreningen må efter beslut av föreningssammanträde sälja till andra än medlemmar.

Sker försäljning till utomstående, skola dessa, om de i för medlemmar

gällande ordning inlämna kassakvitton å gjorda köp, gottskrivas samma procentiska

återbäring som medlemmar. Beviljas köpare med sådant tillgodohavande medlemskap

i föreningen, förfares med tillgodohavandet som i andra stycket av paragraf

4 sägs. Har köpare icke gjort ansökan om medlemskap vid slutet av året

efter det, då tillgodohavandet gottskrevs honom, skall hela tillgodohavandet överföras

till reservfonden. Köpare, vars inträdesansökan avslagits, äger utfå såväl

redan innestående tillgodohavande som honom sedermera tillkommande återbörd

kontant.»

Paragraf 4, till vilken hänvisas, lydde:

»Föreningens insatser lyda å 10 kronor. Varje medlem skall innehava minst

10 insatser.

För medlem, som icke tillfullo inbetalt 5 insatser, sker utbetalning av överskott

genom överföring till insatskontot. Den som innehar 5 insatser, erhåller

hälften av sådant överskott i insatser. Medlem, som tillfullo inbetalt 10 insatser,

är berättigad att kontant utbekomma överskottet.»

Härmed vore det garanterat, att föreningen alltid komme att förbli

öppen för nya medlemmar, och att de utomstående köparna, därest de

sökte'' inträde inom två år efter utgången av det år, under vilket köpet

skett, finge samma del i nettot som medlemmar.

Vad därefter anginge bestämmelsen, att grunderna för utdelningen

skulle vara bestämda före försäljningarna, hade densamma i 1910 års

proposition motiverats därmed, att man ville undvika »en sådan anomali

som att, medan juridisk person i allmänhet är urståndsatt att

s. 317 Kontrollera mot PDF

317

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

genom åtgärder eller beslut, efter utgången av det år, vars inkomstresultat

skall taxeras, i beskattningsavseende rubba nämnda resultat,

föi eningen skall kunna under nya året genom då beslutade rabatteringar

förändra sitt eget bokslut».

Ur promemorians fortsättning citerar jag:

»Denna argumentering torde emellertid icke vara tillfredsställande.

Sedan lagstiftaren principiellt medgivit, att ifrågavarande föreningar må

vid taxering åtnjuta avdrag för den del av inkomsten, som utdelas till

medlemmarna i förhållande till gjorda inköp, lärer det icke finnas anledning

att tvinga föreningarna till disposition av behållningen, innan

dennas storlek är känd. Visserligen lärer det stundom icke innebära

någon större olägenhet för kooperativ förening att på förhand fatta beslut,

att till exempel viss kvotdel av den kommande vinsten skall utdelas

i förhållande till medlemmarnas inköp. Men det kan icke bestridas,

att det ofta måste anses önskvärt, att en förening icke fattar

dylikt beslut, förrän resultatet av årets affärsrörelse är känd. Det har

också i praktiken visat sig, att i åtskilliga fall den beräknade skattefriheten

uteblivit just på den grund, att skattemyndigheterna icke

funnit grunderna för utdelningen tillräckligt noggrant bestämda på

förhand. (Se t. ex. R. R:s årsbok 1913, ref. 96; 1914 Not F. 63 och

81; jmf. 1916, ref. 83; 1915, ref. 80; 1917, ref. 89.)

Vad i skattelagarna stadgas om ekonomiska föreningar torde ha

avseende på alla slags kooperativa föreningar, ej endast konsumtionsföreningar,

om än ord alagen närmast synas valda med hänsyn till de

sistnämnda (se prop. 1910, nr 88, s. 117). Det lärer icke vara erforderligt

att vid den förändring i bestämmelsernas avfattning, som här

ifrågasättes, intaga uttryckliga föreskrifter, avseende de särskilda förhållanden,

som uppstå vid tillämpning å andra kooperativa föreningar

än konsumtionsföreningar.

Däremot torde en lättnad i villkoren för avdragsrätt vid taxering

påkalla en begränsning av bestämmelsernas räckvidd till de verkliga

kooperativa föreningarna. Uttrycket »ekonomisk förening», som för

närvarande användes i skattelagarna, har i praxis tolkats så, att därunder

falla även andra föreningar än de, som i allmänhet hänföras till

de kooperativa. Härav har följden blivit, att även sammanslutningar

av helt annan art kunna åberopa den egentligen för kooperativa föreningar

avsedda skattelindringen. Alla sammanslutningar, vilka juridiskt

sett varit organiserade såsom ekonomiska föreningar enligt föreningslagen,

ha hänförts under skattelagarnas regler om ekonomiska föreningar.

Det kan emellertid icke anses riktigt att exempelvis en sammanslutning

s. 318 Kontrollera mot PDF

318

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

av industriföretag i form av s. k. kartell eller syndikat beviljas den

skattelindring, som av särskilda skäl medgivits de kooperativa föreningarna.

Hittills torde väl sådana karteller i allmänhet icke kunnat

uppfylla villkoret, att grunderna för utdelningen skola vara på förhand

bestämda, och fördenskull ej kommit i åtnjutande av skatteliudr ngen.

Men därest det nämnda villkoret borttages, skulle även dessa kategorier

av ekonomiska föreningar bliva delaktiga av förmånen. Detta vore

så mycket oegentligare som det genom beslut vid 1918 års lagtima

riksdag i anvisningarna för taxeringen intagits eu regel av innehåll att,

därest näringsidkare till någon, som är ekonomiskt intresserad i hans

näringsföretag eller kan öva inflytande på företagets ledning, försålt

varor till lägre pris eller av honom köpt varor till högre pris än de

i allmänhet gällande eller vidtagit andra liknande åtgärder, och i följd

därav inkomsten av företaget blivit lägre, än den eljest skolat bliva,

inkomsten dock skall beräknas till det belopp, vartill den kan antagas

hava uppgått, därest sådana åtgärder icke vidtagits. Denna grundsats

bör uppenbarligen gälla även för karteller, liksom den hittills tillämpats

för dessa, så snart de ej uppfyllt de särskilda villkoren för avdragsrätt.

Det måste sålunda anses riktigast att låta de särskilda bestämmelser,

varom här är fråga, avse endast »kooperativa föreningar)) i inskränkt

bemärkelse.

Att i lagtexten definiera begreppet kooperativ förening lärer icke

vara nödvändigt eller tillrådligt. Det bör kunna överlämnas åt skattemyndigheterna

att här träffa det rätta. För att eu förening skall anses

tillhöra denna kategori, synes i allmänhet böra fordras, att föreningen bär

till uppgift att direkt genom sin verksamhet främja sina medlemmars

enskilda hushållning eller yrkesutövning, att räntan på insatserna är

begränsad till viss lägre procent, t. ex. 6 procent eller högst en procent

över i orten gängse sparbanksränta, att den del av verksamhetens

överskott, som icke fonderas eller reserveras för föreningens behov eller

användes till upplysningsverksamhet eller allmännyttiga ändamål, fördelas

i förhållande till varje medlems köp eller försäljning genom föreniugen,

att föreningen är öppen, att rösträtten är lika samt att vid

företagets upplösning överskott utöver medlemmarnas in satskapital antingen

fördelas i förhållande till medlemmarnas köp under företagets

hela tillvaro eller under en längre period, exempelvis 10 år, eller anslås

till något allmännyttigt ändamål.

Samma särställning i skattehänseende, som tillkommer kooperativa

föreningar, bestående av individuella medlemmar, bör även tillerkännas

registrerad centralförening, som består av i huvudsak kooperativa före
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

:U9

Kung!. Maj:ts proposition Nr 191.

ningar och som har till uppgift att främja medlemmarnas verksamhet

i olika avseenden. En sådan central tören ing kan icke anses förlora sin

karaktär av kooperativ, om rösträtten, i stället för att vara lika för

medlemmarna (de särskilda föreningarna), ställts i visst förhållande till

de anslutna föreningarnas medlemsantal eller till föreningarnas köp eller

försäljning genom centralföreningen.»

I anslutning till den i nämnda promemoria utvecklade uppfattning

utarbetades inom finansdepartementet författningsförslag, enligt vilka

bestämmelserna i bevillningsförordningen samt förordningen om inkomstoch

förmögenhetsskatt rörande kooperativa föreningars rätt till avdrag

för lämnad utdelning skulle erhålla följande avfattning:

»Har kooperativ förening lämnat sina kunder, vare sig de tillhört

föreningen eller icke, pristillägg, rabatt eller annan sådan utdelning i

förhållande till gjorda köp eller försäljningar, må föreningen åtnjuta

avdrag för dylik utdelning.»

Uti ett över berörda författningsförslag och promemoria infordrat

utlåtande anförde kammarrätten, bland annat:

De skäl, som enligt det vid 1910 års proposition fogade utdraget

av statsrådsprotokollet utav dåvarande finansministern anfördes till stöd

för att skattelindring icke borde tillerkännas förening, vilkens rörelse

ginge utom medlemmarnas krets, och avdrag icke medgivas för utdelning,

som icke skett efter förut bestämda grunder, ansåge kammarrätten

fortfarande äga giltighet och ingalunda vara vederlagda av vad däremot

i promemorian andragits. Den förening redan medgivna avdragsrätten

för utdelning till föreningens medlemmar innebure en avvikelse

från den eljest gällande beskattningsregeln, att vinst, som ett näringsföretag

lämnat, skulle i sin helhet tagas till beskattning, och att således

näringsidkaren icke finge i beskattningsavseende åtnjuta avdrag för vad

han ur affären för egen del uttoge eller, då företaget vore kollektivt,

för vad som av vinsten utdelades till delägarna. Principiell rätt till

avdrag för vad som av vinsten utdelades till medlemmarna kunde följaktligen

icke till stöd för avdmgsrätten åberopas. Andra skäl, sociala eller

allmännyttiga, måste därför föreligga för föreningars undantagsställning i

beskattningsavseende. Så länge kooperationsväsendet icke nått någon

större utveckling, utan den kooperativa rörelsen huvudsakligen bestode

i mindre försäljnings- eller inköps föreningar, kunde möjligen på dylika

grunder en skattelindring för föraningarna anses befogad, så vitt statsbeskattningen

angiuge. Men förvisso kunde betvivlas, huruvida numera,

Kammar
rätten.

s. 320 Kontrollera mot PDF

320

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

då kooperationen utvecklat sig därhän, att den inneslöte både kommersiella

och industriella företag av stor omfattning, giltiga skäl. förelåge

att tillerkänna föreningarna den ifrågavarande beskattniugsförmånen.

Härvid framstode icke blott ett statslinansiellt intresse, som icke finge

trädas för nära, utan jämväl kravet på en jämlik och rättvis beskattning,

som icke gynnade den ena näringsidkaren framför den andra. I samma

mån den kooperativa verksamheten vunne mera vidsträckt omfattning,

torde nämnda synpunkter ock framträda med ökad styrka. An större

betänkligheter mötte emellertid mot skattelindrimr för kooperativa föreningar

i den utsträckning, som de remitterade förslagen avsåge. Borttoges

nämligen de villkor, som vore satta för rätt till avdrag för utdelning

till föreningsmedlemmarna, torde det kunna antagas, att en hel

del produktions- och handelsföretag, som nu dreves i aktiebolags form

eller innehades av enskilda personer, komme att ombildas till kooperativa

företag. Utsikten att komma i åtnjutande av en skattelindring,

som faktiskt kunde resultera i fullständig skattebefrielse, torde för näringsidkarna

innebära tillräcklig anledning att på dylikt sätt omlägga sin

verksamhet.

Kammarrätten framhöll vidare, hurusom det syntes olämpligt att

ur det kommunala beskattningsproblemet, utbryta frågan om föreningars

beskattning, helst det måste antagas, att den kommunala beskattningsfrågan

inom kort stode inför sin lösning. Kammarrätten, som alltså

hemställde, att de remitterade förslagen icke måtte föranleda till vidare

åtgärd, gjorde slutligen ett par redaktionella anmärkningar, för den

händelse förslagen skulle upptagas till vidare behandling.

Departements- Berörda ärende anmäldes av mig den 7 mars 1919 för Kungl. Maj:t.

chefgi9år Sedan jag därvid gjort gällande den uppfattning, att genom det föreliggande

lorslagets antagande den kommunala skattereformen icke föregrepes,

utvecklade jag de skäl, som enligt min uppfattning talade för förslaget,

och framhöll jag därvid, bland annat, hurusom detsamma ej avsåge

att i skattelagstiftningen införa någon ny princip, utan endast att giva

ett mera otvetydigt och bestämt fixerat uttryck åt den grundsats, som

statsmakterna genom 1910 års skattelagar gillat. Jag framhöll vidare, att

gällande bestämmelser uppenbarligen vore avsedda för endast kooperativa

föreningar, samt att avdragsrätten — för att förhindra, att andra

ekonomiska sammanslutningar tillgodogjorde sig förmåner, som ej vore

avsedda för dem — borde uttryckligen begränsas till de kooperativa

företagen, varefter jag anförde i huvudsak följande:

Svårigheterna att bland de enligt föreningslagen registrerade

s. 321 Kontrollera mot PDF

321

Kungl. M<ij:ts proposition Nr 191.

ekonomiska föreningarna utskilja dem, som kunde anses äga kooperativ

karaktär, torde i praktiken icke bliva särdeles stora. De kännetecken

på kooperativ förening, som i den utarbetade promemorian angivits, torde

på ett tillfredsställande sätt fixera den allmänna uppfattning om vad

med kooperativ verksamhet borde förstås, som under denna verksamhets

utveckling utbildat sig. Att i lagtexten uttryckligen fastslå

dessa kännetecken syntes icke tillrådligt. Eu fast praxis torde ändock

tämligen snabbt uppkomma vid en fri prövning från taxeringsmyndigheternas

sida. God vägledning erhölles för övrigt genom den officiella

statistik över kooperativa föreningar, som i socialstyrelsen utarbetades.

Denna statistik visade, å ena sidan, att inom den kooperativa amen inrymdes

en mångfald former av såväl konsumtions- som produktionsföreningar,

men å andra sidan ock, att ramen kunde fastställas med

för det praktiska syftet tillräcklig säkerhet.

I avseende å de konstitutiva dragen hos kooperativa föreningar

funnes anledning att särskilt understryka tvänne: föreningen skulle vara

öppen och tillämpa lika rösträtt.

Innebörden i det sistnämnda kravet kunde icke kräva annat förtydligande,

än att det givetvis icke kunde beröva en centralorganisation

dess kooperativa karaktär, om rösträtten bland dess förstahauds medlemmar,

föreningarna, utövades efter föreningarnas medlemsantal.

Vad åter anginge kravet, att förening skulle vara öppen, så stadgade

gällande föreningslag i 10 §: »Ekonomisk förening må när som

helst antaga nya medlemmar, och ankomme på styrelsen att pröva fråga

om medlems antagande. År i stadgarna annorlunda bestämt, lände det

till efterrättelse.»

Då en ekonomisk förening enligt sina stadgar vore berättigad att

när som helst antaga nya medlemmar efter styrelsens prövning, vore den

enligt gängse terminologi öppen. Hade den däremot begränsat medlemsantalet,

kallades den sluten. För att erkännas som kooperativ måste eu

förening först och främst vara öppen i nu angivna mening. Men detta

vore icke tillräckligt. Enligt sitt begrepp måste den kooperativa föreningen

därjämte även vara effektivt öppen, d. v. s. villig att antaga till medlem

var och en, som vore bosatt inom föreningens verksamhetsområde eller

tillhörde dess angivna verksamhetskrets, som förklarade sig beredd att

följa gällande lag, föreningens stadgar och beslut, och som därjämte

skäligen kunde antagas vara i stånd att som medlem bidraga till förverkligandet

av föreningens i stadgarna angivna syfte. Åven i en effektivt

öppen förening borde det finnas rätt för styrelsen eller annat föreningsorgan

att pröva inträdesansökningarna och avvisa sådana sökande, som

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.) 41

s. 322 Kontrollera mot PDF

322

Kungi. Maj:ts proposition Nr 191.

icke besutte nu nämnda kvalifikationer för medlemskap. Om sålunda

föreningens öppna karaktär icke innebure skyldighet att utan vidare bevilja

varje sökande medlemskap, så förhindrade den å andra sidan, att föreningen

i realiteten begränsade sitt medlemsantal uppåt genom att avvisa

sådana nya medlemmar, som enligt stadgar och övriga regler borde

vara berättigade till medlemskap.

Till belysande av vad jag sålunda andragit anförde jag följande

exempel:

»1) En andelsmej eri förening är effektivt öppen, så snart den medgiver

varje skötsam mjölkproducent inom sitt område medlemskap. Däremot

kan det icke fordras, att den antager till medlemmar personer,

som ej idka jordbruk, eller mjölkproduceuter, som vårdslösa sin ladugårdsskötsel,

enär illa behandlad mjölk kan äventyra smörets kvalitet och

därmed motverka föreningens ändamål. Visserligen kan föreningen ej

tvingas att mottaga mjölk från sådana medlemmar, men då de ha rätt

att som medlemmar det oaktat deltaga i avgörandet av föi’eningens angelägenheter,

kan obehag uppstå genom deras antagande.

2) Ej heller går eu konsumtionsförenings egenskap att vara effektivt

öppen förlorad, om styrelsen vägrar hemmasöner och andra personer

utan eget hushåll inträde i föreningen.

3) Därest eu kooperativ förening genom stadganden begränsat sin

verksamhetskrets till exempelvis en viss tjänstemannagrupp, bör den få

anses vara öppen, även om den vägrar medlemsskap åt inträdessökande

utanför den angivna verksamhetskretsen.»

Härefter framhöll jag vidare, bland annat:

Beträffande kooperativa föreningars centralorganisationer gällde det

givetvis, att blott sådana lokala föreningar, som fyllde av centralorganisationen

uppställda krav på stadgar, skötsel och ekonomisk soliditet, kunde

ha anspråk på inträde. Vidare läge det i sakens natur, att endast ett

enda företag inom varje område kunde antagas. Men givetvis förelåge

skyldighet för centralorganisationen att bevilja inträde åt varje lokal

förening, med vilken den stode i samma slags affärsförbindelse som med

medlemmarna. Syftet med kravet, att föreningarna skulle vara i här

ovan angivna mening öppna, vore tvåfaldigt. Dels bleve de endast därigenom

att anse som allmännyttiga och dels förhindrades det, att föreningarna

utvecklades till maskerade aktiebolag, sålunda näringsföretag

i egentlig mening. Därest föreningen sålde till allmänheten och vägrade

antaga utomstående köpare som medlemmar samt fördelade det uppstående

nettot bland medlemmarna, så vore den å andra sidan att betrakta

som ett vanligt handelsföretag, inriktat på att skapa vinst åt den av
-

s. 323 Kontrollera mot PDF

323

Kuntjl. Maj:ts proposition Nr 191.

gränsade medlemskretsen i princip på samma sätt som ett handelsaktiebolag.

1 det fall att eu förening sålde till utomstående, kunde den som

regel icke utan att förlora sin öppna karaktär vägra att mottaga som

medlem någon, som kunde ådagalägga, att han plägade köpa törnödenheter

genom föreningen. Ansåge föreningens styrelse emellertid, att

vederbörande köpare på grund av rent personliga förhållanden icke kunde

beviljas medlemskap — i en stor förening, som sålde till utomstående, vore

det omöjligt att i varje fall inskränka försäljningen till personer, som

skulle vara önskvärda som medlemmar — så borde föreningen ha skyldighet

att i ekonomiskt hänseende jämställa honom med medlem,

d. v. s. giva honom samma återbäring på köpta varor, som medlem

erhölle.

I samband med behandliugen av uu berörda fråga upptog jag

det därmed sammanhängande spörsmålet om den ställning, som skattelagstiftningen

borde intaga i avseende å föreningsmedlemmars beskattning.

Jag utgick därvid från att i en eller annan form återburen vinst, vilken

innebure verklig inkomst för medlemmar, borde betraktas såsom beskattningsbar

enligt nuvarande författningar om inkomstskatt och inkomstbevilluing,

samt att något förtydligande därutinnan ej vore erforderligt,

varefter jag vidare framhöll: Rättelse borde ske i den opåkallade skattefrihet,

som förefunnes i avseende å utdelad vinst å insatser i förening för

ekonomisk verksamhet. Det kunde icke anses vara någon obillighet att

låta den enskilde erlägga skatt för sin faktiska inkomst, evad den erhållits

såsom utdelning å insats i ekonomisk förening eller t. ex. såsom

utdelning å aktie. Uttryckligt stadgande om sådan skattskyldighet syntes

mig därjämte vara ägnat att undanröja vissa betänkligheter, som kunde

resas gent emot den skattefrihet i viss omfattning för kooperativa företag,

vilken det gällde att reglera. 1 de till kammarrätten remitterade

förslagen hade därför inarbetats erforderliga stadganden i nu angiven

riktning, varvid dylik vinstutdelning betraktats såsom inkomst av kapital.

Slutligen hade jag låtit i de remitterade förslagen vidtaga en omredigering

för att tydligare, utmärka, att avdragsrätten för kooperativa

företag vore ämnad att gälla allenast utdelning av vinst, uppkommen

genom den egentliga kooperativa verksamheten, men härutöver icke finge

utsträckas.

I enlighet med av mig gjord hemställan avläts till riksdagen Propositionen.

proposition med förslag om författningsändringar uti av mig angiven

riktning.

s. 324 Kontrollera mot PDF

324

Bevillnings
utskottet.

.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Vid ärendets behandling i bevillningsutskottet anförde utskottet

(betänkandet nr 42):

Enligt utskottets uppfattning vore det uppenbart, att någon principiell

rätt till viss skatteförmån för kooperativa föreningar icke vore för

handen. Från principiell beskattningssynpunkt vore någon skillnad icke

att göra mellan vinst å ett kooperativt näringsföretag och vinsten av

en enskild näringsidkares rörelse. En annan sak vore, om praktiska

grunder kunde åberopas till stöd för en lindrigare beskattning av den

kooperativa rörelsen. Obestridligt vore, att kooperationen, hållen inom

sin naturliga ram, fullföljde ett ändamål, som vore ej blott privatekonomiskt

utan ock av betydelse från allmän hushållningssynpunkt.

I den mån detta vore fallet, förelåge givetvis anledning till uppmuntran

från det allmännas sida.

Den svenska kooperationen vore icke mera än några årtionden

gammal, och det läge i sakens natur, att densamma i sin början behövde

stödjas på olika sätt. Nära till hands läge då också, att det allmänna

ausåges böra avstå från sitt skatteanspråk helt eller delvis beträffande

uppkommen vinst av kooperativ verksamhet. Såsom ovan antytts, förmenades

i äldre praxis någon beskattningsbar vinst ej alls föreligga,

så snart ej verksamheten sträcktes utanför medlemskretsen. Detta betraktelsesätt

var dock redan övergivet, då lagstiftningen tog hand om

saken, och 1910 års positiva undantagsbestämmelser hade tydligen utgått

från skattskyldighet som princip. Det vore icke svårt att se, hurusom

den utveckling till skärpt beskattning, som utmärkte praxis före

1910, och som genom detta års lagstiftning fått sin bekräftande avslutning,

i stort sett anslutit sig till och betingats av den kooperativa

rörelsens egen utveckling i omfattning och styrka ävensom förekomna

tendenser till utvikningar utanför den kooperativa ramen. Det allmännas

understöd i förevarande avseende hade ansetts böra tillkomma endast den

rena kooperationen och böra i övrigt begränsas på ovan angivet sätt.

Sedan utskottet till belysande av kooperationens omfattning och

utveckling återgivit vissa uppgifter rörande de kooperativa föreningarnas

antal åren 1910 och 1916, anförde utskottet vidare:

I vad mån kooperationens genom de anförda siffrorna betecknade

utveckling främjats av de hittills åtnjutna skatteförmånerna, vore givetvis

omöjligt att bedöma, men uppenbart vore, att de till dessa förmåner

knutna villkoren icke stått i vägen för rörelsens tillväxt. I belysning

av dessa siffror torde icke kunna med fog göras gällande, att kooperationen

vore i behov av större skatteförmåner. Närmare till hands läge

väl invändningen, att de faktiska förhållandena numera tydde på att

s. 325 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191. 325

kooperationen gott kunde undvara även den hittills åtnjutna skatteliudringen.

Såsom kammarrätten framhållit, skulle en skattelindring för kooperativa

föreningar i föreslagen utsträckning lätteligen kunna föranleda, att

en hel del produktions- och handelsföretag, som nu dreves såsom aktiebolag

eller av enskilda personer, komme att ombildas till kooperativa företag,

i syfte att skatten såmedelst skulle nedbringas eller fullständig skattefrihet

tilläventyrs vinnas.

Genom kooperationens växande omfattning hade frågan också fått

större betydelse för det allmänna. Redan nuvarande skatteavdrag torde

medföra ej obetydlig minskning i inkomst för stat och kommun. Någon

utredning härom funnes ej i ärendet liksom ej heller i vilken grad

Kungl. Maj:ts föreliggande förslag komme att öka det allmännas skatteförlust.

Tydligt vore, att denna ökning bleve rätt avsevärd. Den nuvarande

finansiella situationen vore emellertid varken för staten eller

för kommunerna sådan, att man utan nödtvång kunde företaga åtgärder,

ägnade att minska avkastningen av någon inkomstkälla. Särskilt för

kommunernas del skulle förslagets genomförande kunna medföra betungande

följder. Inom många kommuner torde redan finnas industriella

eller andra anläggningar i kooperativt syfte med talrik arbetarstam och

i övrigt av beskaffenhet att orsaka kommunen besvär och kostnader,

vilka, om den nu ifrågasatta skattefriheten antoges, icke skulle uppvägas

av någon kommunal skatteinkomst. Den föreslagna skattskyldigheten

för föreningens medlemmar skulle såsom motvikt härutinnan bliva

av föga värde, eftersom de ifrågavarande anläggningarna, där de vore

av mera avsevärd omfattning, i regel tillhörde någon central förening,

vars medlemmar, de underordnade lokalföreningarna, i allmänhet vore

skattskyldiga å andra orter.

Berörda olägenhet vore i viss mån redan förhanden och komme

helt visst att bliva beaktad vid den förestående kommunala skattereformen.

Såsom även i propositionen framhållits, innefattade de föreliggande

sakkunnisjförslagen i kommunalskattefrågan sådana grunder

för kommunernas beskattningsrätt, att jämväl de kooperativa företagens

avkastning skulle bliva tagen i anspråk på ett mera effektivt sätt, än

nuvarande bestämmelser medgåve. Ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag

innebure således ett steg i en riktning rakt motsatt mot den, vari den

kommunala skattereformen torde komma att gå.

Vid sådant förhållande och då frågan om föreningars kommunala

beskattning givetvis måste bliva beroende av det sätt, varpå den kommunala

beskattningen i hela dess vidd komme att slutgiltigt ordnas,

s. 326 Kontrollera mot PDF

326

Reservanter i

utskottet.

Riksdagen.

Departe
mentschefen.

Kungi. Majds proposition Nr 191.

vore det, såsom också kammarrätten erinrat, olämpligt att nu utbryta

denna fråga för separat lösning, i vilken riktning det än månde vara.

Då vidare tyngdpunkten i det föreliggande förslaget givetvis läge i

dess betydelse för den kommunala beskattningen, syntes jämväl vara

riktigast att tillsvidare låta bero vid nuvarande regler för kooperationens

statliga skattskyldighet.

Vad ovan erinrats rörde närmast föreningarnas skattskyldighet och

behövde ej stå i vägen för ett godkännande av propositionen, i vad

den anginge medlemmarnas skatteplikt för utdelning å gjorda insatser.

Emellertid torde denna detalj av det hela icke vara av den vikt, att

den borde utbrytas för att omedelbart lösas för sig.

Mot utskottets hemställan om avslag å propositionen reserverade

sig sju ledamöter, av vilka två utan angivet yrkande samt de återstående

under yrkande om bifall till propositionen med den jämkning, att skattskyldigheten

för vinstutdelning å insatser i ekonomiska föreningar endast

skulle gälla andra skattskyldiga än dylika föreningar.

Propositionen blev av riksdagen avslagen.

Då jag nu går att undersöka frågan om den ställning, de kooperativa

föreningarna böra intaga i det av mig uppgjorda kommunala skattesystemet,

vill jag framhålla, att några särbestämmelser icke torde böra

ifrågakomma beträffande de båda iutresseskatterna, fastighetsskatten eller

näringsskatten. Vare sig ett företag bedrives kooperativt eller ej, är

ju fördelen av kommunala anordningar för samfärdsel o. d. densamma,

och kommunens besvär och kostnader i anledning av företaget äro ävenledes

desamma.

Då spörsmålet alltså begränsar sig till inkomstbeskattningens område,

har därmed frågan även kommit i ett delvis annat läge, sedan

den var föremål för riksdagens prövning. Jag avser här icke den betänklighet,

man då hyste mot att föregripa den kommunala skattereformen

— att någon tveksamhet av denna anledning ej längre kan lörefinnas

är ju påtagligt — utan jag åsyftar de invändningar mot en särställning

i skattehänseende för de kooperativa föreningarna, som grundade sig

på dessas med andra affärsföretag likartade intressegemenskap med

kommunen. I och med det. att för de kooperativa föreningarna icke ifrågasättes

fritagande från fastighets- eller näringsskatten, förfalla dessa

invändningar.

Vad angår frågan om beskattning av kooperativa föreningars »in
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

.‘»27

Kungl. Maj:t8 proposition Nr 191.

konist», sä karl jag ingalunda dela bevillningsutskottets mening, att

någon skillnad icke är att göra mellan vinst å ett kooperativt näringsföretag

och vinsten av eu enskild näringsidkares rörelse. Enligt min

mening är det ofrånkomligt, att sådan vinst i ett kooperativt företag,

som återbäres till medlemmarna i förhållande till gjorda köp eller försälj

niu gar, icke kan i företagets hand betraktas som beskattningsbar

inkomst. I fråga om vanliga konsumtionsföreningar synes riktigheten av

denna grundsats vara mera påtaglig. Eu beskattning hos dessa föreningar

av dylika vinster innebure obestridligen eu beskattning å utgiftsbesparing.

Bortsett från de anmärkningar, eu dylik skattläggning i övrigt skulle

kunna på goda grunder ådraga sig, kan den i varje fall icke anses höra

hemma i en rationellt ordnad beskattning av behållen inkomst. Fullt

likartad är visserligen icke återburen vinst i ett kooperativt produkt ionsföretag.

Därvid har man nämligen att göra med en verklig inkomstökning

för medlemmarna. Medan utgiftsbesparing icke rimligen bör

göras till föremål för beskattning, vare sig hos medlemmar eller förening,

är det givetvis i full överensstämmelse med inkomstbeskattningens allmänna

grunder, att, därest återbärande till medlemmarna av i föreningen

uppsamlad vinst ger medlem en ökad inkomst, denna bör hos medlemmen

vara beskattningsbar. Men för en beskattning därjämte i föreningens

hand av denna inkomst finnas inga giltiga skål.

Om sålunda en skattefrihet för kooperativa föreningar, vad inkomstbeskattningen

angår, i den utsträckning, som föreslogs genom förutnämnda

proposition den 7 mars 1919, nr 222, måste anses vara principiellt

riktig, synes man ej heller behöva av rent praktiska skäl tveka

att taga steget fullt ut. Ogrundade äro farhågorna, att en del av enskilda

personer eller aktiebolag bedrivna företag komme att ombildas till

kooperativa företag i syfte att därmed nedbringa skattskyldigheten.

Därest man vidhåller kravet på att en förening skall vara öppen och

tillämpa lika rösträtt — rörande innebörden härav hänvisar jag till mitt

förut återgivna yttrande till statsrådsprotokollet den 7 mars 1919 —

för att betraktas såsom kooperativ, uteslutes, såvitt jag kan se, möjligheten

av att på otillbörligt sätt begagna den kooperativa verksamhetsformen

endast i syfte att undvika beskattning. Ej heller lägger hänsynen

till kommunernas ekonomi hinder i vägen för att bereda de kooperativa

föreningarna den ställning i beskattningshänseende, som rätteligen

tillkommer dem. I detta avseende hänvisar jag till den statistiska utredning,

som verkställts inom finansdepartementet, och till vilken jag

skall senare återkomma.

s. 328 Kontrollera mot PDF

328

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

I enlighet med den uppfattning, jag nu gjort gällande, hava i det

inom finansdepartementet uppgjorda förslaget till kommunalskattolag,

vad den kommunala inkomstskatten angår, inryckts bestämmelser av

enahanda innebörd som förut återgivna, genom propositionen nr 222

framlagda författningsförslag. Åven i fråga om 1910 års förordning

om inkomst- och förmögenhetsskatt torde motsvarande ändring böra

göras. Till frågan härom torde jag få senare återkomma.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Matris proposition Nr 191.

M29

VIII. Förslaget till komiimiialskattelag.

.lag skall härefter övergå till en närmare redogörelse för detaljerna

i det inom finansdepartementet utarbetade förslaget till kommunalskattelag.

.Sedan de tillkallade sakkunniga slutfört sitt uppdrag, bär jag, under

samråd med ledamöterna i subkommittén, låtit i det av de sakkunniga

granskade författningsutkastet vidtaga några smärre jämkningar, vilka

jag, i den mån ändringarna ej äro av uteslutande redaktionell art, skall

beröra i samband med redogörelsen för vederbörande sakfrågor.

Lagförslaget är uppdelat i sex kapitel. 1 kap. innehåller vissa

inledande bestämmelser. I II kap. återfinnas bestämmelserna om fastighetsskatten.

Näringsskatten, den kommunala inkomstskatten och den

kommunala progressivskatten avhandlas i respektive III, IV och V kap.

Vissa gemensamma bestämmelser rörande efterbeskattning m. in. hava

sammanförts i VI kap.

Vid förslaget äro fogade särskilda anvisningar. Dessa anvisningar

hava grupperats paragrafvis på så sätt, att vad som har avseende å eu

och samma paragraf i själva lagförslaget sammanförts under motsvarande

paragrafnummer i anvisningarna. Under de olika paragraferna i lagtexten

angives, huruvida några anvisningar till desamma finnas.

I fråga om IV kap., som innehåller bestämmelserna om den kommunala

inkomstskatten, har jag sökt erhålla största möjliga överensstämmelse

med stadgandena i förordningen den 28 oktober 1910 om

inkomst- och förmögenhetsskatt. Såväl för de skattskyldiga som för

beskattningsmvndigheterna måste det vara av den största betydelse, att

den statliga och den kommunala inkomstbeskattningen följa enhetliga

normer. I enlighet härmed har i de fall, där överensstämmelsen är

fullständig, något återgivande i kommunalskattelagen av innehållet i

anvisningarna till statsskatteförordningen ej skett, utan allenast intagits

eu generell hänvisning till desamma. Det kan möjligen invändas, att

kommunalskattelagen, vilken måste antagas av Konung och riksdag gemensamt,

icke bör hänvisa till den av riksdagen ensam antagna förordningen

om inkomst- och förmögenhetsskatt. Emellertid vill jag i detta

hänseende erinra, att motsvarande förhållande förekommer redan nu, i

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 158 käft. (Nr 191.) 42

s. 330 Kontrollera mot PDF

330

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

det att kommunallagarna i fråga om den kommunala skattskyldighetens

bestämmande stödja sig å bevillningsförordningen.

Givet är emellertid, att, då den nu ifrågavarande lagen avser att

reglera den kommunala beskattningen, man icke kunnat i allo följa bestämmelserna

i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. I

vissa fall, där fråga varit endast om den redaktionella avfattningen,

torde, på sätt jag senare skall för Kungl. Maj:t anmäla, motsvarande

ändringar kunna göras i sistnämnda förordning. I vissa hänseenden betingas

dock en olika avfattning, såväl i sak som beträffande själva

uppställningen, av de båda författningarnas olika ändamål.

I vissa fall hava i kommunalskattelagen gjorts vissa smärre avvikelser

i sak från inkomst- och förmögenhetsskatteförordningens nuvarande

innehåll, utan att dessa avvikelser betingats av författningarnas

olika ändamål. Motsvarande ändringar avser jag att föreslå beträffande

förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. De större reformer å

inkomstbeskattningens område, som kunna anses erforderliga, ha däremot

icke kunnat nu upptagas. I den mån sådana reformer hinna förberedas

och förslag till ändringar i statsskatteförordningen utarbetas, böra i regel

även motsvarande ändringsförslag i kommunalskattelagen framläggas.

Rubriken.

Kammarrätten har framhållit, att den kommunala skattelagens

benämning borde göras så kortfattad som möjligt, enär lagen, med den

vidsträckta tillämpning densamma erhölle, finge antagas komma att

synnerligen ofta åberopas och till namnet angivas; och har kammarrätten

i anslutning härtill uttalat den mening, att lagen väl skulle kunna

betecknas med det enda ordet »kommunalskattelag».

Vad kammarrätten sålunda anfört har jag ansett mig böra biträda.

I KAP.

Inledning.

1 och 2 §§.

I detta kapitel hava införts bestämmelser rörande de menigheter,

å vilka den ifrågasatta kommunalskattelagen i första hand skall äga

tillämpning (1 §), samt do skatteformer, genom vilka dessa menigheter

skola äga att utkräva allmänna bidrag av vederbörande skattskyldiga (2 §).

Såsom jag tidigare framhållit, torde i viss mån olikartade beskattningsbestämmelser

för olika slag av kommuner kunna bliva erforderliga.

s. 331 Kontrollera mot PDF

Kung!,. Maj:ts proposition Nr 191. 331

För vinnande av större reda och överskådlighet har det därför synts

mig- vara lämpligast, att kommunalskattelagen begränsas att avse allenast

de vanliga borgerliga primärkommunerna, för vilka ensartade bestämmelser

ansetts böra givas, åtminstone för det närvarande, samt att särskilda

bestämmelser meddelas, huruvida och i vad mån de i kommunalskattelagen

anvisade skatteformerna böra tillämpas även å andra slags

kommuner.

11 KAP.

Om fastighetsskatt.

Kapitelrubriken har formulerats i enlighet med kammarrättens

hemställan.

I sakligt hänseende har, i anledning av där framställda erinringar,

Eiserman—von Wolckers förslag, vilket i fråga om fastighetsbeskattningen

närmast tjänat till grundval vid utarbetandet av kommunalskattelagens

II kap., underkastats jämförelsevis betydande omarbetningar.

Åven rent redaktionellt företer det inom departementet uppgjorda

författningsförslaget avsevärda avvikelser från Eiserman—von Wolckers

förslag. I detta sammanhang vill jag erinra därom, att kammarrätten

i sitt utlåtande framhållit behovet av en redaktionell omarbetning, i syfte

att åt ett blivande förslag måtte givas större klarhet och lättfattlighet.

Jag övergår härefter till att paragrafvis redogöra för de synpunkter,

som ligga till grund för det nu föreliggande förslaget.

3 §•

Denna paragraf innehåller dels den allmänna bestämmelsen, att för

all inom kommunen belägen fast egendom skall, med undantag för vissa

fall, utgöras fastighetsskatt, dels ock ett stadgande om vad som i skattehänseende

förstås med fast egendom. Vid sistnämnda fråga torde jag

böra något uppehålla mig.

I 2 § av bevillningsförordningen stadgas, att bevillning skall,

med angivna undantag, utgöras för all inom riket belägen fast egendom,

vartill ock räknas frälseränta. Däremot gives ingen uttrycklig

bestämmelse om vad som skall anses såsom fast egendom. Till

sådan egendom räknas emellertid i förevarande avseende dels vad

som civilrättsligt — enligt lag den 24 maj 1895 — är att anse såsom

fäst egendom, dels även byggnad å annans mark, ändock att densamma

enligt nämnda lag icke skall betraktas såsom fast egendom;

Gällande bestämmelser.

s. 332 Kontrollera mot PDF

332

Kung!,. Maj:ts ''proposition Nr 191.

ävenledes torde dit hänföras byggnad till gruvdrift. Enligt 1895 års

lag är jord å landet och i stad fast egendom. Till jorden höra dess

ägare tillhöriga, därå uppförda hus, vattenverk och andra byggnader,

för stadigvarande bruk i jorden anbragta ledningar och andra anläggningar

(utom byggnader och anläggningar för gruvdrift), stängsel, å rot

stående träd och andra växter tillika med frukt därå samt gödsel.

Till byggnad räknas i allmänhet dess ägare tillhörig fast inredning,

ledningar för uppvärmning m. m., annat som i vägg, tak eller golv är

inmurat eller intimrat, samt vad till stadigvarande bruk för byggnaden

anskaffats (innanfönster, nycklar, kaminer m. m.). Till fabrik eller

annan för industriell verksamhet inrättad byggnad hör dessutom varje

motor, maskin, kärl eller därmed jämförligt redskap, som för sin användning

kräver och jämväl vilar på fast, från grunden berett underlag,

så ock kraftledningar med därtill hörande inrättningar, dock med undantag

av sådana ledningar, som från det allmänna ledningssystemet överföra

kraft till särskild maskin, som ej är att hänföra till fäst egendom.

Såsom fast egendom anses enligt 1895 års lag vidare byggnad å ofri

tomt i stad i förening med sådan rätt till tomten, att den ej må av

ägaren återtagas, så länge tomtören erläggas eller utan att lösen för

byggnaden gives, vattenverk å annans grund i förening med sådan rätt

till grunden, att den ej må av ägaren återtagas så länge verket uppehälles,

i jordeboken upptaget fiskeri utan äganderätt till grunden samt

frälseränta.

1917 års

förslag.

Eiserman—

von Wolcker.

Eiserman—von Wolckers förslag (2 §) överensstämmer i fråga

om begreppet fäst egendom med allmän lag; dock att, å ena sidan, till

fast egendom räknas även byggnad, som enligt allmän lag ej är att

anse såsom fast egendom, och, å andra sidan, undantages frälseränta.

Såsom skäl för detta undantag anföres huvudsakligen följande:

Att i ett system, som upptoge eu fristående objektskatt, i regel

byggd på fäst egendoms allmänna saluvärde, och tillika beskattade

frälseräntan såsom avkastning, respektive inkomst, bibehålla hittillsvarande

anordning med taxering av frälseräntans värde hade synts innebära eu

påtaglig oegentlighet, helst något verkligt praktiskt behov därmed icke

tillgodosåges. Frälseräntan bleve enligt förslaget beskattad medelst

avkastningsskatt i kommun, där den utginge, och, därest frälseräntan

utgjorde säkerhet för lån, vållade taxeringsvärdets bortfallande knappast

någon olägenhet, eftersom säkerheten därförutan läte sig med ledning

av gängse räntefot tillförlitligen bedömas.

s. 333 Kontrollera mot PDF

Lwidén.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191. 333

Landeri upptager först till diskussion frågan, huruvida beskattningen

av fast egendom borde riktas mot egendomen såsom eu helhet

eller endast mot jorden, och fastslår därvid, att frågan under olika

tider lösts på olika sätt, men att man dock i allmänhet utomlands liksom

i Sverige avsett att träffa såväl jord som byggnader. Landén anser

tillräckliga skäl icke föreligga att frångå den hos oss sedan gammalt

erkända principen; en jordskatt vore visserligen, enligt hans förmenande,

icke i och för sig förkastlig men borde för att vara rättvis

kompletteras med andra skatter å byggnader in. in.

Såsom föremål för fastighetsskatt föreslår Landén (i 7 §) dels

jord å landet och i stad med byggnader och vad till jorden lagligen

hör ävensom annat, som enligt allmän lag är att hänföra till fast egendom,

dock med undantag för motor, maskin, kärl eller därmed jämförligt

redskap, som enligt allmän lag hör till fabrik eller annan för industriell

verksamhet inrättad byggnad, dels byggnad, ändock att densamma icke

enligt allmän lag är fast egendom, med undantag av byggnad för

gruvdrift.

Landén har alltså i beskattningsavseende undantagit s. k. fästa

maskiner m. m. från det civilrättsliga begreppet fäst egendom. Han

motiverar detta undantag på i huvudsak följande sätt:

Det skulle uppstå en viss svårighet och även ej så obetydliga

praktiska olägenheter av att i beskattningsavseende tillämpa allmänna

lagens stadganden om vad som hör till fabrik eller annan för industriell

verksamhet inrättad byggnad. Svårigheten läge däri, att gränsen mellan

de i sådan byggnad inrymda motorer, maskiner, kärl med flera redskap,

vilka enligt allmän lag vore att räkna till fäst egendom, och dem, som icke

vore hit hänförliga, vore dels tämligen svävande, dels icke lämpad efter nutida

förhållanden. Det kunde inträffa, att av två »redskap» av precis samma

natur enligt lagens hänvisning det ena skulle räknas till fast egendom, det

andra däremot icke. Härigenom vållades givetvis en viss osäkerhet i fastighetstaxeringen.

Härtill komme, att i fråga om rätten till avdrag för värdeminskning

å inventarier olika uppfattningar gjorde sig gällande, i det

att denna rätt än tillämpades endast i fråga om de inventarier, vilka

icke hörde till fast egendom, än åter tillämpades även i fråga om sådana

inventarier, vilka, såsom tillhörande den fasta egendomen, skulle ingå i

den fasta egendomens taxeringsvärden och sålunda vore beskattade

genom fastighetsbevillning men undantagna från beskattning genom

inkomstbevillning. De maskiner och redskap, som sålunda i beskattningshänseende

behandlades olika, allt eftersom de enligt lag vore att

s. 334 Kontrollera mot PDF

334

Kungl. Majds proposition Nr 191.

räkna eller icke att räkna till fast egendom, vore emellertid så pass

likställda sins emellan, att de borde röna likartad behandling.

Till belysande av de svårigheter, som i praktiken ofta yppade

sig att bestämma gränsen mellan fast och lös egendom i avseende

å maskiner o. d., hänvisar Landén i annat sammanhang, nämligen

i fråga om bestämmande av begreppet lös egendom såsom objekt för

egendomsskatt, till ett uttalande i I. Flodströms utredning om Sveriges

nationalförmögenhet, varav framgår, att vid tillämpningen av brandförsäkringsavtal

d}dika svårigheter gjort sig märkbara.

Avgivna ut- Länsstyrelserna samt övriga hörda myndigheter och samman
latanden.

s|utningar hava i allmänhet ej yttrat sig i föreliggande fråga.

Länsstyxei- Länsstyrelsen i Gottlands län, som förordat Landéns förslag till

landsting, egendomsskatt för lös egendom, har uttryckt sin anslutning till dennes

uppfattning även därutinnan, att maskiner in. m. alltid borde räknas

såsom lös egendom.

Västmanlands läns landsting har uttalat liknande uppfattning samt

uttryckt tvekan, huruvida frälseränta borde beskattas såsom fast egendom.

Kammar- Kammarrätten anför i huvudsak följande: Då frälseränterättinnebure

r en‘ ett slags delägarerätt i den fasta egendom, varur frälseräntan utginge, samt

denna egendoms saluvärde och således även taxeringsvärde tinge antagas

med frälseräntans kapitalbelopp understiga motsvarande salu- och taxeringsvärden

å likartad egendom-, som icke vore besvärad med frälseränta,

torde det icke vara principiellt oriktigt, att frälseräntan betraktades såsom

läst egendom;, och såsom sådan finge sig åsatt taxeringsvärde med nyssnämnda

kapitalbelopp. Anledning att övergiva nu gällande bestämmelser

om taxering av frälseränta syntes för övrigt så mycket mindre föreligga,

som frälseränteinstitutet vore ställt på avskrivning. Enligt Landéns förslag

hänfördes frälseränta fortfarande till fast egendom.

Infördes objektbeskattning å lös egendom, ställde det sig mest

praktiskt att låta maskiner och inventarier av alla slag i beskattningsavseende

betraktas såsom lös egendom. Skulle däremot egendomsskatt

ä lös egendom icke ifrågakomma, torde en överflyttning av fasta maskiner

och inventarier från skattepliktig egendom, som de nu utgjorde, till

skattefri sådan vara ägnad att för näringsidkare medföra rätt så avsevärd

lättnad i beskattningen och följaktligen komma att verka i motsatt

riktning mot ett av de mål, som genom skatteregleringen skulle vinnas.

Även om det icke läte sig förnekas, att en uppdelning av maskiner

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191. 33f>

•och inventarier i tast och lös egendom kunde i taxeringsavseeude medföra

vissa svårigheter och olägenheter, Unge desamma dock icke överskattas.

Den av Landeri framhållna osäkerheten vid tillämpning av

avdragsrätt lör värdeminskning å inventarier skulle lätt kunna undanröjas

genom tydliga lagbestämmelser.

Beträffande för gruvdrift avsedd byggnad funne kammarrätten

anledning icke föreligga att frångå nuvarande praxis, enligt vilken

sådan egendom hänfördes till fast egendom.

Vad först angår den av Landeri berörda frågan, huruvida fastighetsskatten

bör läggas endast å själva jorden eller å vad som i allmänhet

är att anse såsom fast egendom, d. v. s. å jorden jämte därå uppförda

byggnader m. m., så synes det förra alternativet icke böra ifrågakomma.

En beskattning efter intresse synes nämligen böra träffa fastighetens

totala värde. Skälen för och emot en särskild beskattning av jordvärdet

såsom sådant torde icke böra tagas till omprövning i detta sammanhang.

Vad angår den närmare bestämningen av vad som bör hänföras

till fast egendom, så synes frågan om frälseräntas beskattning sammanhänga

mindre med kommunens rätt till fastighetsskatt — kommunen bör

nämligen hava skatt för fastighetens bruttovärde, vare sig skatten sedan

utgöres av den ene eller den andre — än fast mera med spörsmålet

om vem som skall anses vara skattskyldig gent emot kommunen. Då

den, som äger frälseräntan, måste anses äga så stor del av fastighetens

värde, som motsvarar frälseräntan kapitaliserad, medan jordägaren äger

endast återstoden av fastighetens värde, synes det vara mest överensstämmande

med rättvisa, att jordägaren ej ålägges ensam betala hela den

på fastigheten belöpande fastighetsskatten. Huru taxeringen av frälseräntan

och själva fastigheten bör ske, skall behandlas i annat sammanhang.

1 fråga om s. k. fasta maskiner m. m. i fabriks- eller annan

därmed jämförlig byggnad har Landén föreslagit, att de i beskattningsavseende

skola undantagas från begreppet fast egendom. Otvivelaktigt

vålla de nuvarande bestämmelserna vissa svårigheter. Att Eiserman

och von Wolcker det oaktat upptagit motsvarande bestämmelser i

sitt förslag, torde hava berott företrädesvis därpå, att de för industriellt

ändamål begagnade fastigheterna eljest skulle blivit för lågt

beskattade. Med hänsyn till det sätt, varpå bestämmelserna om

näringsskatt utformats i det nu föreliggande förslaget, blir det emellertid

ur beskattningssynpunkt ej av samma betydelse, om maskiner

o. d. hänföras till fast egendom eller ej. Maskiner, som ej räknas till

Departe
mentschefen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Gällande be

stämmel8er.

33g Kungl. Maj. ts proposition Nr 191.

sådan egendom, bliva nämligen i stället i regel underkastade näringsskatt.

Under sådana omständigheter bar det synts mig mest praktiskt att låta

s. k. lasta maskiner o. d. i beskattningsavseende betraktas såsom lös

egendom. Visserligen komma därigenom skattelagens bestämmelser att

icke överensstämma med allmän lags stadganden i förevarande avseende.

Detta synes emellertid knappast beliöva väcka några betänkligheter.

Vid det förhållande, att taxeringsvärdena å industrifastigheter komma

att understiga värdet av vad som civilrättsligt är att räkna till last egendom,

torde någon fara med avseende å fastighetskrediten ej komma

att föreligga.

Lika med kammarrätten anser jag, att lör gruvdnlt avsedd byggnad

bör räknas till fast egendom.

Denna paragraf innehåller bestämmelserna om objektiv skatteplikt

för fast egendom.

Nu gällande bestämmelser i detta avseende återfinnas dels i bevillningsförordningen,

som därvid är grundläggande, dels ock i kommunallagarna.

Dessa bestämmelser kunna i korthet sammanfattas på följande

sätt: ,

I regel är läst egendom bevillniugsphktig och därmed aven underkastad

kommunalbeskattning. Frihet från bevillning åtnjutes emellertid

av dels staten för all dess lästa egendom, dels ock akademier, vetenskapliga

samfund, allmänna undervisningsverk och barmhärtighetsinrättningar:

för dem tillhöriga allmänna platser, tomter och byggnader; kommuner

och andra menigheter: för dem tillhöriga, inom deras eget område belägna

allmänna platser, tomter och byggnader; regementen och officerskårer:

för deras vid mötesplatser till begagnande under mötena uppförda

byo-o-nader; nykterhetsföreningar: för dem tillhöriga byggnader, avsedda

för0*deras verksamhet; samt enskilda personer eller samfund: för dem

tillhöri o-a kyrkor och bönehus; allt dock endast så framt nu omlörmålda

allmänna platser, tomter, byggnader, kyrkor och bönehus icke nästföregående

år lämnat ägaren någon inkomst; börande 1 motsatt tall tastighetsbevillning

utgöras för så stor del av fastighetens taxeringsvärde,

som motsvarar inkomstbeloppet, kapitaliserat, eftei 0 procent. 1 are åt

ni utes frihet från bevillning av ägare av kanal, järnväg och annan farväg

eller farled samt flottled: för den mark, som av anläggningen upptages,

ävensom för själva kanal- och vägbyggnaden, varunder Jemväl inbegripas

de för anläggningens begagnande erforderliga stationshus, verkstäder

och andra byggnader, samt i vissa fall av ägare eller inne 1a
-

s. 337 Kontrollera mot PDF

337

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

vare av lägenhet med tillhörande åbyggnad, då lägenhetens huvudsakliga

värde utgöres av åbyggnaden och ej överstiger 500 kronor. AU

statens fasta egendom undslipper emellertid icke bevillning. Enligt bevillningsförordningen

skall bevillning erläggas av innehavaren för jordegendom,

som besittes med stadgad åborätt eller är av allmän myndighet

eller av stiftelse till begagnande mot livstidsstädja upplåten, för i stad

befintlig s. k. ofri tomt, varifrån innehavaren ej må skiljas, så länge han

erlägger tomtören eller utan att vederbörlig lösen gives, för område,

som är upplåtet med tomträtt, samt för skogsområde, som blivit upplåtet

till bergshanteringens understöd, till sågverk eller kanalbolag eller

ock innehaves av stad eller annan menighet; för jordegendom eller annan

fastighet, som antingen är till boställe eller eljest på lön anslagen,

såvida ägaren är från fastighetsbevillning fri och hela fastigheten är åt

endast en person upplåten; för lägenhet, som är till besittning på viss

tid eller på livstid från annan egendom avsöndrad.

Bevillningspliktig fastighet är jämlikt kommunallagarna utan vidare

skattskyldig till kommunen. Men även för viss fast egendom, varför bevillning

icke erlägges, skall utgöras kommunalskatt. I detta avseende

stadgar § 59 av förordningen om kommunalstyrelse på landet, att kommunalutskylder

skola i fråga om sådan fastighet påföras jordbruksfastighet

samt kronopark, som bildats antingen av mark, inköpt åt kronan efter

1874 års början, eller av staten tillhörig jordbruksdomän eller del av

sådan. Stadsutskylder påföras däremot icke för sådan fastighet, för

vilken bevillning ej erlägges.

Jag övergår härefter till en närmare redogörelse för vad de nu

föreliggande förslagen samt däröver avgivna yttranden innehålla angående

den objektiva skatteplikten för fast egendom.

Vad först angår frågan om statens jordbruksfastigheter — ehuru

i det inom departementet utarbetade författningsförslaget den hittillsvarande

uppdelningen i jordbruksfastighet och annan fastighet icke bibehållits,

begagnar jag i det följande dessa benämningar vid redogörelsen

för de sakkunnigas förslag och däröver avgivna utlåtanden — undantager

Eiserman—von Wolckers förslag från skatteplikt allenast nationalparker,

kronans flygsandsplanteringar samt å kronan tillhörig egendom

i de norrländska länen upplåtna skogstorp, odlingslägenheter och s. k.

jordbrukskolonat, de båda förstnämnda upplåtelserna så länge frihetsår

för dem åtnjutas och jordbrukskolonaten så länge lagstadgad amorteringstid

för köpeskillingen löper.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 158 höft. (Nr 191.) 43

1917 års

förslag.

Statens jordbruksfastigheter.

Eiserman—

von Woleker.

s. 338 Kontrollera mot PDF

338

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

Eiserman och von Wolcker erinra i detta sammanhang, att redan

kommunalskattekommittén utan meningsskiljaktighet föreslagit beskattningav

staten tillhörig, hittills skattefri jordbruksfastighet. Sedan dess hade

visserligen staten tillhöriga skogsegendomar drabbats av skogsaccisen, men

detta syntes icke böra hindra åvägabringandet av full likställighet mellan

statens alla skogsegendomar, på vad sätt de än kunde hava tillkommit.

Taxeringsvärdet å kommunalt skattefria kronoparker utgjorde år 1913

115,498,650 kronor, vartill komme kronoöverloppsmarker och renbetesfjäll

med ett sammanlagt taxeringsvärde av 5,764,100 kronor. Den

ojämförligt största delen härav belöpte å kommunerna i de båda nordligaste

länen, för vilka sålunda förslaget ställde i utsikt en högst betydande

utjämning av skattetrycket.

Till stöd för sitt förslag att från kommunal skatteplikt frikalla

ovan angivna fasta egendom anföra de sakkunniga följande:

Sammanlagda arealen av till nationalparker avsatta områden torde

enligt upplysningar från domänstyrelsen kunna anslås till i runt tal

367,000 hektar. Med hänsyn till de ändamål, dessa under vetenskapsakademiens

särskilda förvaltning ställda områden vore avsedda att tjäna,

ävensom till den omständigheten, att de för all framtid vore att hänföra

till icke avkomstgivande egendom, hade det synts vara i sin ordning,

att de helt undantoges från beskattning. Jämväl kronans flygsandsplanteringar

torde, med hänsyn till det ändamål, de vore avsedda att

tjäna, böra från beskattning frikallas. Vad skogstorp, odlingslägenheter

och s. k. jordbrukskolonat beträffade, hade ansetts lämpligt att på grund

av de allmänna intressen, som vore förknippade med dessa statsunderstödda

upplåtelser, från skatteplikt frikalla dem på sätt förslaget innehölle.

De vore för närvarande faktiskt fria från kom munal utskylder,

och det syntes vara i sin ordning att med den kommunala beskattningen

av dem Ange anstå, så länge deras i lag tryggade särställning varade.

Landén. Landéns förslag undantager icke andra statens jordbruksfastigheter

från kommunal skatteplikt än nationalparker.

Avgivna Sveriges skogsägareförbund framhåller, att skattefrihet för de s. k.

utNHanden. jordbrukskolonaterL skulle innebära en oberättigad förmån för staten

framför enskilda skogsägare.

Kammarrätten har i förevarande avseende ställt sig på samma ståndpunkt

som Landén. De skäl, som i motiveringen till Eiserman—von

Wolckers förslag anförts för frikallande av flygsandsplanteringar samt

s. 339 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj it proposition Nr 191. 339

skogstorp, odlingslägenheter och jordbrukskolonat 1''rån kommunal skatteplikt,

hava icke svnts kammarrätten tillräckligt bärande.

1 fråga härefter om annan statens fastighet än jordbruksfastighet

hava Eiserman och von Wolcker, i huvudsaklig överensstämmelse med

kommunalskattekommitténs förslag, ansett, att dylik fastighet, använd i

företag, vilket staten kunde anses driva såsom enskild företagare, borde

underkastas allmän kommunal skatteplikt. Skattefrihet har emellertid

ansetts allt fortfarande böra åtnjutas för statens kornmunikationsanstalter

(statens järnvägar och kanaler samt post-, telegraf- och telefoninrättningar

— därunder dock icke inbegripna statens järnvägars verkstäder

och statens telegraf- och telefon verkstäder samt hotell- och restaurangbyggnader

vid statsbanorna) ävensom för sådan statsegendom utav

annan fastighets natur, vilken, ehuru nyttjad i industriell verksamhet,

tjänar försvarsändamål, dock allenast därest staten själv är företagare.

I enlighet med dessa grundsatser skola enligt Eiserman—von

Wolckers förslag följande statsfastigheter underkastas skatteplikt, nämligen:

riksbankens fastigheter; statens kraftverk med utmål, så framt

de icke huvudsakligen utgöra kraftanläggningar för elektrifiering av

statens järnvägar, ävensom statens under vattenfallsrätt eller på arrende

upplåtna vattenfallslägenheter; statens järnvägars verkstäder samt hotelloch

restaurangbyggnader jämte mark, som till nämnda verkstäder eller

byggnader nyttjas; statens telegraf- och telefonverkstäder jämte mark,

som till dem nyttjas; samt byggnad och mark, nyttjade i annat industriellt

eller därmed jämförligt företag, som icke innefattar kommunikationsverksamhet

eller avser försvarsändamål, där staten själv är företagare.

Landén har i förevarande avseende bestämt skattskyldigheten efter

grunder, vilka lett till i huvudsak samma resultat, vartill Eiserman

och von Wolcker kommit.

Landén framhåller därvid, bland annat, följande. En synpunkt,

som torde vara förtjänt av uppmärksamhet vid bedömandet av frågan,

huruvida kommunal skattefrihet borde äga rum för egendom, som tillhörde

staten eller eljest användes för allmänna ändamål, vore den, huruvida

kommunen hade så stor fördel av egendomens användning för angivna

ändamål, att kommunens skattskyldiga av sådan anledning borde åläggas

ökade skattebördor för att lätta skattebördan för staten. Där detta vore

fallet, funnes påtagligen ett ganska kraftigt skäl för att kommunen skulle

avstå från att beskatta sådan egendom och dess avkastning. Afl annan

statens fasta egendom än statens järnvägar, vilka borde vara skattefria,

Staten tillhörig

annan

fastighet.

[Eiserman—

von Wolcker.

]

[Landén.]

s. 340 Kontrollera mot PDF

340

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

syntes böra behandlas lika med privat egendom i alla de fall, då den icke

toges i anspråk för ett direkt statsändamål. Fast egendom, som av staten

uthyrdes eller utarrenderades, upplätes med tomträtt eller vattenfallsrätt

eller användes för industriell eller annan affärsverksamhet, borde enligt

denna åskådning vara underkastad kommunal skattskyldighet efter väsentligen

lika grunder, som gällde beträffande annan fast egendom än statens.

Landéns förslag upptager såsom skattepliktig statsegendom av

annan fastighets natur: fastighet, som är för statens räkning uthyrd eller

som, sedan den varit upplåten med tomträtt eller vattenfallsrätt, återgått

till staten; fastighet, som användes för industriell verksamhet ''eller för

kraftanläggning för tillhandahållande åt allmänheten av elektrisk energi,

därunder inbegripna bostadshus för driftspersonal; riksbankens fastigheter;

sådana byggnader för statens järnvägar, som icke utgöras av verkstäder,

stationshus, driftsbyggnader eller bostadshus för driftspersonalen;

dock att skattskyldighet även för sistnämnda byggnader äger rum, därest

desamma äro uppförda å mark, som icke ingår i det till själva järnvägsanläggningen

hörande området; samt mark till sådan byggnad, som

icke är underkastad egendomsskatt, dock med undantag för mark inom

för järnvägsanläggning upplåtet område.

Kommunika- Jas; vill till eu början här beröra frågan om skattskyldighet för

kraftverk, statens kommunikations- och kraftverk.

[Eiserman— Vad särskilt angår statens järnvägar, hava Eiserman och von

ker.) Wolcker inskränkt skattefriheten till själva järnvägsanläggningen med

tillhörande stations- och boningshus. Nämnda båda slag av byggnader

hava ansetts stå i sådant samband med själva kommunikationsdriften,

att skattefrihet borde komma jämväl dem till godo.

Däremot har så icke ansetts vara förhållandet med byggnader, använda

i den verkstadsrörelse, som staten bedriver vid sina järnvägar. 1

detta avseende anföra Eiserman och von Wolcker, att, även om verkstadsrörelsen

vid statens järnvägar vore avsedd uteslutande för statens

eget behov, rörelsen i fråga torde äga en så pass fristående karaktär,

att den med fog borde kunna räknas såsom ett självständigt företag,

för vars undantagande från beskattning icke kunde åberopas ett allmänt

intresse, jämbördigt med det, som uppbure tillstädjandet av skattefrihet

för den fasta egendom, vilken tjänade till underlag för eller förmedlade

den egentliga järnvägsdriften. Med än större fog borde giltighet tillerkännas

dessa synpunkter vad anginge hotell- och restaurangbyggnader

vid statens järnvägar samt statens telegraf- och telefonverkstäder.

s. 341 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191. 341

A andra, sidan hava sådana statens kraftverk, vilka huvudsakligen

avse elektrifiering av driften vid statens järnvägar, ansetts böra vara

skattefria.

I Iråga om skattefrihet för statens järnvägs- m. fi. anläggningar

hava bland de i ärendet hörda myndigheterna och korporationerna

olika åsikter uttalats.

Järnvägsstyrelsen har gent emot Eiserman—von YVolckers förslag

framhållit, att verkstadsrörelsen ägde nära samband med den

egentliga järnvägsdriften och att utan reparationsverkstäder för den

rullande materielen rationellt anordnad järnvägsdrift icke vore möjlig.

Bestämmelsen om skatteplikt lör statens järnvägars verkstäder borde

fördenskull utgå. Det förefölle ock som eu inkonsekvens att beskatta

reparationsverkstäderna, då statens kraftanläggningar, därest de

huvudsakligen avsåge elektrifiering av driften vid statens järnvägar,

i förslaget undantoges från beskattning. Samma inkonsekvens förelåge

ock i förslaget om att statens skeppsvarv och gevärsfaktorier skulle vara

fritagna från skatteplikt. Nuvarande skattefrihet för hotell- och restaurationsbyggnader

vid statens järnvägar borde bibehållas. Hotell- och restaurationsrörelsen

vid järnvägarna vore ej att så helt likställa med enskilda

företag, som man vid första påseende möjligen kunde antaga. Även här

spelade det allmänna intresse in, som vore förbundet med allmänhetens

krav på logi och bespisning under begagnande av statens järnvägskommunikationer.

Beträffande Landéns förslag har järnvägsstyrelsen framhållit, att,

därest detta lades till grund för blivande lagstiftning i ämnet, detsamma

borde omredigeras i enlighet med styrelsens uttalade ståndpunkt. Vad

Landen föreslagit i fråga om skattskyldighet för mark med byggnader

utom det egentliga järnvägsområdet kunde styrelsen icke heller biträda.

Där av en eller annan anledning viss byggnad i undantagsfall måst

förläggas utom det egentliga järnvägsområdet, kunde näppeligen detta

förhållande föranleda dylik skatteplikt, då även därigenom avsåges att

tillgodose enahanda allmänna kommunikationsintresse, som påfordrade

samma slags anläggning inom det egentliga järnvägsområdet.

Telegrafstyrelsen har meddelat, att styrelsen förfogade över allenast

en verkstad, som enligt förslaget skulle drabbas av skatteplikt, nämligen

den vid Nynäshamn. Denna verkstad stode i synnerligen intimt samband

med telegrafverkets driftrörelse och borde i beskattningshänseende

likställas med telegrafverkets fastigheter och anläggningar i övrigt och

sålunda undantagas från skatteplikt. Samma borde förhållandet vara

[Avgiriut

utl&tanden

s. 342 Kontrollera mot PDF

342

Kmujl. Maj:ts proposition Nr 191.

med mark, som i Nynäshamns köping inköpts för uppförande av bostäder

för arbetare vid telegrafverkets verkstad, ävensom med själva

bostäderna. I fråga om Landéns förslag har styrelsen såsom sin åsikt

uttalat, att telegrafverkets särskilda fastigheter, vilka helt och hållet eller

till huvudsaklig del disponerades för telegrafverkets räkning, icke borde

beskattas såsom fastighet, vilken vore för statens räkning uthyrd. Ej lie er

talade några skäl för att tomtmark i skattehänseende skulle intaga

annan ställning än fastigheten i övrigt.

Beträffande statens kraftverk hava både handelskammaren i hånle

och Sveriges skog säg are för hund uttalat den åsikt, att all skattefiihet vore

oberättigad. . w , .

Vattenfallsstyrelsen har mot den av Eiserman och von Wolcker

föreslagna bestämmelsen om skatteplikt för statens kraftverk med utmål,

så framt de icke huvudsakligen utgjorde kraftanläggningar för elektrifiering

av statens järnvägar, anmärkt, att det torde vara praktiskt taget omöjligt

att avgöra, om ett statens kraftverk »huvudsakligen utgör kraftanläggning

för elektrifiering av statens järnvägar». Ett exempel på svårigheten

av ett riktigt avgörande av berörda spörsmål erbjöde statens

kraftstation vid Porjus, därifrån kraft lämnades dels för industriellt ändamål

och dels för '' järnvägsdrift å statsbanan Gällivare—Riksgränsen.

Lämpligt vore, att den i förevarande avseende föreslagna bestämmelsen

ändrades därhän, att statens kraftverk med utmål lämnades skattefria, i den

mån desamma utgjorde kraftanläggningar för tillgodoseende av statens

järnvägars behov av elektrisk energi. Skattefrihet förordades vidare

för statens kraftverk, i den mån desamma levererade energi till statens

kanalverk, vilka enligt förslaget skulle vara skattefria.

Kammarrätten har till en början framhållit, att eu lika ställning

borde i beskattningsavseende upprätthållas både för byggnad och för

mark, som utgjorde tomt till byggnaden eller eljest nyttjades i samband

med densamma, Om ett verkligt intresse bjöde, att viss byggnad undantoges

från beskattning, måste väl samma intresse bjuda, att den till

byggnaden hörande marken finge åtnjuta samma förmån och tvärtom.

Beträffande järnvägarnas verkstäder samt hotell- och lestaurangbyggnader

syntes kammarrätten den princip höra uppställas och konsekvent

genomföras, att de vore skattefria, så snart de kunde anses

såsom integrerande del av trafikanläggningen, men skattepliktiga, då de

vore att anse såsom mera fristående, självständiga anläggningar. Ett

yttre kriterium på om ifrågavarande byggnader vore att hänföra till den

ena eller den andra kategorien, syntes kunna sökas däri, huiuvida''verkstaden

eller hotell- eller restaurangbyggnaden vore belägen inom eller

s. 343 Kontrollera mot PDF

343

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

utom det egentliga trafikområdet. Enahanda bestämmelse torde böra

gälla för statens järnvägars driftsbyggnader och bostadshus för driftspersonal.

Vad anginge statens kraftverk, så borde skattefriheten icke göras

beroende av kraftverkets huvudsakliga användning, utan borde i stället kraftverket

lämnas skattefritt, i den män det levererade kraft för elektrifiering

av kommunikationsföretagen. Vid klyvning av kraftverkets värde i en

skattepliktig och en skattefri del torde den energimängd, som under

nästföregående år levererats för de olika behoven, kunna tjäna till ledning.

Den skattefrihet, varom här vore fråga, borde åtnjutas även för det

fall och i den mån kraftverket levererade kraft till enskilda järnvägar

och till kanalverk, såvitt järnvägarna och kanalerna vore för allmän

trafik avsedda. Under järnvägar och kanalverk borde härvid inbegripas

sådana till dessa kommunikationsanstalter hörande verkstäder, bostadshus

och andra byggnader, som lämnades kommunalt skattefria. Slutligen

torde till statens kraftverk böra räknas även driftsbyggnader och bostadshus

för driftspersonal, såframt de vore belägna inom kraftverkets område.

Förslaget om skatteplikt för statens telegraf- och telefonverkstäder

jämte mark, som till dem nyttjas, har av kammarrätten lämnats utan

erinran.

Bankofullmäktige hava intet att erinra mot den för riksbankens Riksbankens

fastigheter föreslagna skatteplikten. fastigheter.

Kammarrätten lämnar ävenledes förslagen i denna del utan anmärkning.

Vad vidare angår staten tillhörig egendom av annan fastighets Fastighet,

natur, som mot hyra eller annan avgäld upplåtits för bostads- eller därmed

jämförligt ändamål, skall sådan fastighet enligt Eiserman—von Wolckers avgäld.

förslag vara från beskattning undantagen. Detta framgår indirekt av 4 § [Eiserman—

2 mom. i förslaget. Såsom skäl för en sådan begränsning av skatte- och ilndén61]

plikten för statsegendom hava de sakkunniga anfört, att upplåtelser av

den art, varom nu är fråga, icke kunde anses innefatta mera än en

jämförelsevis tillfällig disposition av mark, som kunde komma att visa

sig erforderlig för statsändamål.

Landén har, såsom redan ovan berörts, föreslagit skatteplikt för

fastighet, vilken är för statens räkning uthyrd.

Mot Eiserman—von Wolckers förslag i ifrågavarande del har kärn- begivna

markollegium anmärkt, att tillräckliga skäl icke anförts för skatte- utl&tanden)

s. 344 Kontrollera mot PDF

344 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

frihet för sådan staten tillhörig mark av annan fastighets natur, vilken

utan att vara föremål för användning i industriellt eller därmed jämförligt

företag upplätes att mot erläggande av avgäl d, respektive hyra

eller arrende, disponeras av enskild. I synnerligen stor utsträckning

hade från fastigheter, som tillhörde kronan eller, utan att tillhöra kronan,,

vore av ecklesiastik natur, upplåtits tomter, för vilka avgäld, respektive

arrende eller hyra, erlades till antingen statsverket, vederbörande boställshavare

eller pastorat. Icke så få samhällen funnes, vilka helt eller till

större delen vore belägna å mark av nu ifrågavarande natur. I allmänhet

upplätes dessa tomter från mark, vilken enligt förslaget skulle, såsom

tillhörande jordbruksfastighet, vara underkastad skatteplikt. Genom upplåtelsen

skulle tomtmarken i sådana fall övergå från skattepliktig till

skattefri fastighet, något som vore svårt att motivera. Särskilt iramstode

skattefriheten såsom föga rationell i de fall, då större delen av ett

samhälle vore belägen å mark av ifrågavarande natur, hånligt kollegn

mening borde annan fastighet, som tillhörde kronan eller utan att tillhöra

kronan vore av ecklestiastik natur, vara underkastad beskattning förutom

i de i 4 $ 2 inom. första stycket augivna fall jävmäl eljest da densamma

vore upplåten att mot avgäld respektive hyra eller arrende

disponeras av enskild. roll

Jämväl kammarrätten har funnit skäl icke löreligga att tran beskattning

fritaga sådan staten tillhörig egendom, varom nu är fråga, 1 den

män densamma är av offentlig myndighet eller med dess medgi\ande mot

hyra eller annan avgäld upplåten till bostads-eller därmed jämförligt ändamål,

bör den enligt kammarrättens mening vara underkastad beskattning.

Bostads- Staten tillhöriga bostadsboställen utan förening med jordbruk äro

boställen. enli . Eiserman—von Wolckers förslag, i olikhet med vad nu är fallet,

iojfwoicw undantagna från fastighetsbeskattning. Detta följer av innehållet i 4 §

och Landén.] 9 inom. i förslaget. Såsom motivering härtill hava fri ser man och von

Wolcker anfört, att enligt deras mening all den fasta egendom av annan

fastighets natur, som i egenskap av boställe eller eljest anvisats innehavare

av statstjänst eller därmed jämförlig tjänst såsom bostad, borde med

tillydande mark i trädgård o. s. v. vara kommunalt skattefri, oavsett

om bostadsförmånen tillkomme befattningshavaren utöver den kontanta

lönen eller i avräkning å denna. Dessa byggnader tjänade nämligen

statsändamål och vore att betrakta såsom likställda med byggnader, som

direkt användes i statens förvaltning. T allmänhet inrymde de ju också

samtidigt expeditionslokaler o. d.

Landén bibehåller i fråga om boställen nu gällande bestämmelser.

s. 345 Kontrollera mot PDF

345

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

Skattskyldighet ålägges sålunda boställshavaren, såvida hela fastigheten

är åt endast en person upplåten.

I de avgivna yttrandena hava meningarna i nu förevarande av- l^vgivna utseende

varit delade. De ecklesiastika ''myndigheterna hava hälsat förslå- litanden-l

get om skattefrihet för bostadsboställen med tillfredsställelse, medan

däremot åtskilliga länsstyrelser ansett skäl saknas för en dylik skattefrihet.

De länsstyrelser, som tillstyrkt skattefrihet, hava varit av olika

meningar i fråga om grunden för en sådan frihet. En länsstyrelse har

ansett, att den av Eisermnn och von Wolcker föreslagna skattefriheten borde

sträcka sig till sådan del av ecklesiastikt boställe i oreglerat pastorat,

som reserverats till bostad etc., då Kungl. Maj:t medgivit utarrendering

i författningsenlig ordning av boställets övriga område såsom jordbruksfastighet.

Kammarkollegium har påpekat, att det beträffande en stor del av

vår ecklesiastika fasta egendom fortfarande vore oavgjort, huruvida

kronan, vederbörande kyrkliga kommun, den särskilda kyrkan eller

eventuellt annan skall anses såsom dess ägare. Då emellertid, yttrar

kollegium, all ecklesiastik jord, oavsett vem som i det särskilda fallet

skulle anses såsom dess ägare, torde böra i skattehänseende behandlas

lika, syntes uttrycket »staten tillhörig annan fastighet» i 4 § böra utbytas

mot »annan fastighet, som tillhör kronan eller, utan att tillhöra

kronan, är av ecklesiastik natur». Att bostadsboställen utan förening

med jordbruk undantoges från fastighetsskatt, syntes kollegium skäligt,

och kunde till stöd härför beträffande prästgårdar enligt 1910 års

ecklesiastika boställsordning åberopas jämväl det förhållande, att byggnadsskyldigheten

å dessa prästgårdar ålåge vederbörande pastorat.

Kammarrätten har i förevarande avseende i huvudsak biträtt Eiserman—von

Wolckers förslag, dock att ämbetsverket i anslutning till en av

domkapitlet i Skara uttalad mening ansett mangårdsbyggnaden vid prästerliga

boställen i oreglerade pastorat böra likställas med prästgårdar i nyreglerade

pastorat. Detta syfte syntes lämpligen kunna vinnas på det sätt,

att prästerligt bostadsboställe i oreglerat pastorat delades i två taxeringsenheter,

av vilka den ena, bestående av tomt med bostadshus och trädgårdsområde,

ansåges såsom annan fastighet och lämnades skattefri.

Kammarkollegii omförmälda anmärkning syntes även kammarrätten

befogad.

Slutligen har sådan staten tillhörig annan fastighet, vilken besittes Fastigheter

med stadgad åborätt eller eljest med ständig eller ärftlig besittnings- rätt^m0''

rätt eller är under tomträtt upplåten eller vilken är bestämd att för- [Eiserman—

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 käft. (Nr 191.) 44 von Wolcker.]

s. 346 Kontrollera mot PDF

[Landén.]

(Avgivna

utlåtanden.]

Annan än

staten tillhöng

fastighet.

Främmande

stat tillhörig

fastighet.

346 Katigt. Maj:ts proposition Nr 191.

säljas eller alt under tomträtt upplåtas, i Eiserman —von Wolckers förslag

likställts med icke-statsegendom, varå bestämmelserna i 3 mom. av

förslagets 4 § äro tillämpliga. Skattefrihet för nämnda slag av statsegendom

skulle alltså icke åtnjutas. Vad särskilt angår sådan egendom, om vars

försäljning beslut träffats, uttala Eiserman och von Wolcker, att dylikt beslut

finge anses innefatta besked därom, att egendomen icke längre erfordrades

för statsändamål utan vore avsedd att disponeras såsom enskild egendom.

Härigenom vore grunden för fortbeståndet av skattefrihet för egendomen

undanryckt. Enahanda synpunkt torde kunna göras gällande beträffande

staten tillhörig mark, som vore bestämd att upplåtas under tomträtt.

De av Landén föreslagna bestämmelserna leda i förevarande avseende

till i huvudsak enahanda resultat som Eiserman—von Wolckers

förslag, dock att Landéns förslag icke stadgar skatteplikt för annan

fastighet, som är bestämd att försäljas eller att under tomträtt upplåtas,

men väl för annan fastighet, som, sedan den varit upplåten med

tomträtt eller vattenfallsrätt, återgått till staten.

Kammarkollegium har förklarat sig icke kunna härutinnan biträda

Eiserman—von Wolckers förslag, att staten tillhörig annan fastighet,

vilken vore bestämd att försäljas eller att under tomträtt upplåtas,

skulle i beskattningsavseende likställas med sådan annan fastighet, varå

bestämmelserna i 3 mom. hade tillämpning.

Jämväl kammarrätten har avstyrkt sistnämnda stadgande. Den

skattefrihet eller skatteplikt, som bestämdes för statens fasta egendom

av annan fastighets natur, syntes enligt kammarrättens mening böra

gälla, så länge fastigheten för statens räkning disponerades.

Härmed övergår jag till frågan om skattefrihet för andra fastigheter

än dem, som tillhöra staten.

Vad beträffar annan än staten tillhörig jordbruksfastighet, hava icke

vare sig Eiserman och von Wolcker eller Landén föreslagit någon som

helst skattefrihet.

I fråga om skattefrihet för annan fastighet, som icke är statsegendom,

hava i 4 § 3 mom. av Eiserman—von Wolckers förslag bestämmelser meddelats.

Huvudregeln är, att fast egendom av ifrågavarande art är underkastad

beskattning. Åtskilliga undantag från denna regel föreslås emellertid.

Vad beträffar främmande stat tillhörig, för dess beskickning härstädes

avsedd fastighet, gäller enligt Eiserman—von Wolckers förslag, att dylik

fastighet är från skatteplikt undantagen under villkor av ömsesidighet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

:U7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Motsvarande stadgande saknas i Landéns förslag.

Kammarrätten har lämnat Eiserman—von Wolckers förslag i denna

del utan erinran.

För kommun eller annan menighet tillhörig byggnad hava Eiserman

och von Wolcker föreslagit skattefrihet, om byggnaden huvudsakligen

användes för kommunens eller menighetens allmänna förvaltning

eller såsom tjänstebostad eller boställe eller såsom anstalt för rättsvård

eller ordning och säkerhet, fattigvård, sundhetsvård, religionsvård eller

undervisning. Menighets allmänna platser bliva utan förbehåll skattefria.

Mark, som utgör tomt till eller eljest nyttjas i samband med skattefri

byggnad, är likaledes skattefri, dock allenast såframt densamma är

belägen inom det egna förvaltningsområdet.

Enligt Eiserman—von Wolckers förslag är således icke all kommunens

fasta egendom av annan fastighets natur undantagen från fastighetsbeskattning.

Dylik beskattning underkastade äro exempelvis för

uthyrning eller tomtförsäljning avsedda fastigheter, ävensom sådana

fastigheter, som kommunen använder i egna industriella företag, t. ex.

gas-, elektricitets- och vattenledningsverk. Att kommunala fastigheter

överhuvudtaget skulle behöva underkastas skatteplikt, har motiverats

därmed, att skatt för ifrågavarande fastigheter måste förutsättas komma

att alltjämt utgå i förhållande till dels länskommuner, dels ock de olika

territoriella församlingarna i vissa städer.

Vad särskilt angår tjänstebostad för kommuns eller annan menighets

för dess allmänna förvaltning anställda personal, hava Eiserman

och von Wolcker framhållit, att, även då dylik byggnad upplätes mot

avi åkning å lönen med visst beräknat hyresbelopp, densamma icke vore

att jämställa med sådana byggnader, som kommunen begagnade för

uthyrnings- eller eljest för affärsändamål, utan borde, såsom tjänande

den kommunala förvaltningen, undgå beskattning. Prästboställen i stad

bleve med tillämpning av de föreslagna bestämmelserna i likhet med

prästgårdar på landet enligt den nya ordningen ej föremål för fastighetsskatt.

I Landéns förslag hava inga bestämmelser intagits om skattefrihet

för kommuns eller annan menighets byggnader och allmänna platser.

Landén anför, att de skäl, som talade för statens skattskyldighet, med

minst lika stor styrka kunde åberopas till stöd för den skattskyldighet,

som enligt förslaget ålagts främmande kommuner, landsting m. fl. menigheter.

Dessa menigheter hade i regel att påräkna bidrag från skattskyldiga,

som åtminstone icke helt och hållet sammanfölle med kom
-

Menighet,

tillhörig

fastighet.

(Eiserman —

von Woloker.

|

[Landén.]

s. 348 Kontrollera mot PDF

348

[Avgivna

utlåtanden.]

Fastigheter

för allmännyttiga,

kulturella

eller

liknande

ändamål.

[Eiserman—

von Wolcker.

]

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

munens skattskyldiga. Om de nu för sina anläggningar inom kommunen

skulle få åtnjuta skattefrihet, innebure detta i realiteten, att

kommunens skattskyldiga finge bära den del av skatten till kommunen,

vilken, därest skattefrihet ej ägde rum, finge bäras av menigheten själv,

d. v. s. i sista hand komme att drabba de till menigheten skattskyldiga.

I detta sammanhang bör emellertid erinras därom, att beskattning

till den egna kommunen enligt Landéns förslag ansetts aldrig böra

ifrågakomma. Bestämmelse härom har meddelats i förslagets 4 §.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har i förevarande avseende anmärkt,

bland annat, att genom kommunens skattefrihet den kommunala

affärsverksamheten skulle ställas gynnsammare än enskild och fara uppstå

att vid jämförelse mellan kommunens och enskildas företag draga

falska slutledningar om affärsresultaten.

Kammarrätten har i huvudsak anslutit sig till Eiserman—von

Wolckers förslag beträffande skattefrihet för kommun eller annan menighet

tillhöriga fastigheter. I detta avseende yttrar kammarrätten, bland

annat: Kammarrätten instämde i vad Eiserman och von Wolcker yttrat i

fråga om tjänstebostad, som upplätes mot avdrag å lönen, och torde särskild

föreskrift härom böra givas. Samma regel borde gälla även i andra fall,

då tjänstebostad eller bostadshus för driftspersonal lämnades skattefria.

Aven då byggnad, för vilken skattefrihet åtnjötes, vore belägen utom

det egna förvaltningsområdet, borde till densamma hörande mark enligt

kammarrättens mening vara undantagen från fastighetsbeskattning. Vad

anginge kommun tillhörig kyrkogård, som vore belägen inom annan

kommuns område, syntes tvekan kunna uppstå, huruvida sådan vore att

hänföra till allmän plats, vadan ett förtydligande härutinnan torde

erfordras.

Enligt Eiserman—von Wolckers förslag har skattefrihet i huvudsak

såsom hittills i vissa fall medgivits med hänsyn till det allmännyttiga,

kulturella eller religiösa ändamål, som byggnad eller fastighet avser att

tjäna. Sålunda äro enligt förslaget från beskattning undantagna:

akademier, vetenskapliga samfund och allmänna undervisningsverk tillhöriga

byggnader, vilka huvudsakligen användas för undervisningseller

förvaltningsändamål eller för ändamål, som äro med sålunda

nämnda ändamål jämförliga; regementens, officerskårers och underofficerskårers

vid mötesplatser till begagnande under mötena uppförda byggnader;

barmhärtighetsinrättning tillhörig, för dess egentliga ändamål

använd byggnad, så framt inrättningen kan antagas vara företrädesvis

avsedd till gagn för den kommuns medlemmar, varinom inrättningen

s. 349 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 191. 349

är belägen; nykterhetsföreningar tillhöriga, för föreningsverksamheten

avsedda byggnader, vilka icke tillika inrymma för uthyrning avsedda

eller så begagnade lägenheter, ävensom samfund eller enskilda tillhöriga

kyrkobyggnader och bönehus, vilka icke tillika inrymma för uthyrning

avsedda eller så begagnade lägenheter. För mark, som utgör tomt till

eller eljest nyttjas i samband med byggnad, som nu nämnts, skall enligt

förslaget 1 vissa fall åtnjutas skattefrihet.

Eiserman och von Wolcker framhålla, att förslaget genomgående sökt

upprätthålla kravet på egendomens huvudsakliga användning för vederbörande

inrättnings eller förenings egentliga ändamål såsom villkor förskatteInhet.

Med tillämpning härav, yttra de sakkunniga, komme skattefrihet

exempelvis icke i fråga för sådana byggnader, som huvudsakligen användes

till uthyrning. I fråga om nykterhetsföreningars för föreningsverksamheten

avsedda byggnader ävensom samfund och enskilda tillhöriga

kyrkobyggnader och bönehus hade ansetts böra sägas ifrån, att skattefriheten

icke under några förhållanden finge sträcka sig till sådana

byggnader, som inrymde för uthyrning avsedda eller så begagnade lägenheter.

Såsom uthyrda skulle emellertid icke anses sådana lägenheter,

vilka upplåtits till egen förvalmingspersonal, egna tjänstemän 0. d.

mot avräkning under en eller annan form å lönen. Vad särskilt anginge

a ademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk och barmhärtighetsinrättningar,

hade, då förslaget avsåge, att skattefriheten skulle

omfatta jämväl all den mark, som till de skattefria byggnaderna nyttjades

ansetts obehövligt att särskilt nämna allmänna platser.

„ Enligt Landéns förslag har viss skattefrihet medgivits i avseende [Landén.)

a byggnader, tillhöriga akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk,

barmhärtighetsinrättningar, regementen, officers- och underofficerskårer

samt nykterhetsföreningar, ävensom beträffande samfund

och enskilda tillhöriga kyrkor och bönehus. Befrielsen gäller endast

byggnader och har, i huvudsaklig överensstämmelse med Eiserman—

I0n olckers förslag, inskränkts till de byggnader, som äro avsedda

för ifrågavarande inrättningars verksamhet såsom sådana eller, vad

beträffa!- regementen samt officers- och underofficerskårer tillhöriga

byggnader, äro uppförda till begagnande under mötena samt, i avseende

a kyrkor och bönehus, begagnade uteslutande för sitt avsedda ändamål.

Kammarrätten har i fråga om de av Eiserman och von Wolcker [Avgivna

föreslagna bestämmelserna rörande skattefrihet för nu omförmälda grup- utlåtanden.]

per av fastigheter gjort följande anmärkningar:

Att i fråga om vissa, kommun eller annan menighet samt aka
-

s. 350 Kontrollera mot PDF

Kanal, järnväg,

farväg

eller farled

samt flottled

350 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

demier, vetenskapliga samfund och allmänna undervisningsverk tillhöriga

byggnader skatteplikten eller skattefriheten gjorts beroende av byggnadernas

huvudsakliga användning, måste befaras komma att i tillämpningen

medföra svårigheter samt giva anledning till osäkerhet och tvister. Eu

mera rationell lösning av frågan vore otvivelaktigt att i närmare anslutning

till nu gällande bestämmelser låta ifrågavarande byggnader

bliva skattefria för den del, som användes för visst ändamål, och skattepliktiga

för den återstående delen. För en uppdelning av iastighetens

värde i sådant syfte torde alltid nöjaktig grund stå att finna.

Förslaget avsåge, att allmänna platser, som tillhörde akademier,

vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk och barmhärtighetsinrättningar,

fortfarande skulle lämnas skattefria, och skulle detta framgå

av innehållet i näst sista stycket av 4 §. Uttrycklig föreskrift om skattefrihet

för d“ssa allmänna platser syntes dock erforderlig.

Det föreslagna villkoret för att barmhärtighetsinrättning tillhörig

byggnad skulle undantagas från beskattning, nämligen att inrättningen

kunde antagas vara företrädesvis avsedd till gagn för den kommuns

medlemmar, varinom inrättningen vore belägen, syntes skäligen icke

böra uppställas.

Beträffande nykterhetsföreningars för föreningsverksamheten avsedda

byggnader syntes bärande skäl för fritagande från beskattning

knappast föreligga. Förslaget avstyrktes i denna del. Skulle emellertid

nykterhetsföreningar tillerkännas denna förmån, borde, såsom länsstyrelsen

i Gottlands län framhållit, samma förmån tillkomma även vissa

andra ideella föreningar, som åsvftade mera allmänt gagnelig verksamhet,

såsom skytteföreningar, idrottsföreningar o. d.

I fråga om de i förslaget omförmälda kyrkobyggnader och bönehus

borde skattefriheten icke göras beroende av att byggnaderna icke

tillika inrymde för uthyrning avsedda eller så begagnade lägenheter utan

i stället förklaras icke gälla byggnaderna till den del, de innehölle sådana

lägenheter.

Vidare syntes den i 4 § 3 mom. punkterna c), e) och g) (akademier

m. fl. samt barmhärtighetsinrättningar tillhöriga byggnader ävensom

kyrkobyggnader och bönehus) medgivna skattefriheten böra tydligen

angivas avse de i samma punkter omförmälda byggnader jämväl till den

de! de innehölle bostäder för vederbörande befattningshavare. Detsamma

gällde ock i fråi;a om nykterhetsföreningar, därest dessa komme i åtnjutande

av skattefrihet för sina byggnader.

I 3 mom. av 4 § i Eiserman—von Wolckers förslag stadgas, att

skattefrihet åtnjutes för mark, som upptages av kanal, järnväg eller

s. 351 Kontrollera mot PDF

351

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

annan farväg eller farled samt flottled, ävensom själva kanal- eller lEiserman—

vä£byggnaden, varunder inbegripas stationshus och Övriga driftsbygg- ''°a^r°]0''

nader ävensom bostadshus för driftspersonal, så framt bostadshusen äro

belägna å mark, som av anläggningen upptages; skolande såsom driftsbyggnader,

vilka här avses, icke komma i betraktande verkstäder samt

hotell- och restaurangbyggnader. I förslaget stadgas vidare, att, därest

å mark, som nu nämnts, är belägen byggnad, som icke skall anses inbegripen

under kanal- eller vägbyggnaden, så skall även marken, till

den del densamma utgör tomt för sådan byggnad, vara underkaslad

beskattning.

Till stöd för sitt förslag erinra Eiserman och von Wolcker till en

början därom, att bevillningsförordningen medgiver ägare av kanal,

järnväg och annan farväg eller farled samt flottled obetingad skattefrihet

för mark, som av sådan ahläyrgning upptages, ävensom för själva kanaloch

vägbyggnaden, därunder förordningen jämväl inbegriper »för anläggningens

begagnande erforderliga stationshus, verkstäder och andra

byggnader».

Vidare anföres i huvudsak följande:

Med hänsyn till det allmänna intresse, som nu nämnda kommunikationsanstalter

även i annans än statens ägo hade till ändamål att

främja, och icke minst deras egenskap att tillföra den kommun, som

av kommunikationsanstalten berördes, nya eller förhöjda värden, anslöte

sig förslaget i huvudsak till den sålunda bestående ordningen, dock med

vissa förbehåll.

Av skäl, som anförts beträffande statens järnvägar, ansåge Eiserman

och von Wolcker sålunda enskilda järnvägars verkstäder icke under några

förhållanden böra inbegripas under skattefriheten, och hölle de likaledes

före, att bostadshus för driftspersonal vid enskild kommunikationsanstalt

borde vara undantagna från beskattning endast så framt de vore belägna

å mark, som av anläggningen upptoges. Denna mark vore för kanalanläggning

själva kanalområdet och förutsattes, vad anginge enskild

järnväg, enligt förslaget icke inbegripa annan mark, än som lagfarits

eller vore avsedd att lagfaras såsom särskild järnväg, enligt vad därom

vore särskilt stadgat. För annan jord med byggnader därå i järnvägseller

kanalbolags ägo kunde icke med fog grundas något anspråk på

en undantagsställning i beskattningsavseende, även om byggnaderna

vore avsedda att inrymma driftspersonal.

Enligt förordningen den 15 oktober 1880, innefattande särskilda

föreskrifter angående lagfart m. m. av järnväg, skulle järnväg, som där

avsåges, i hela sin sträckning med därtill hörande mark samt verkstäder

och andra byggnader anses såsom en enda sammanhörande fast egendom.

s. 352 Kontrollera mot PDF

[Landén)

(Avgivna

utlåtande!).]

352 Rimyl. Maj:ts ''proposition Nr J91.

Då enligt förslaget verkstadsbyggnad med tomtmarken därtill, även där

den läge inom det såsom järnväg lagfarna området, icke inbegrepes i

den skattefrihet, som tillkomme anläggningen i övrigt, brötes således i

visst avseende denna å lag grundade samhörighet, men Eiserman och von

Wolcker trodde sig hava för tillämpningen av en dylik åtskillnad anfört nöjaktiga

skäl. Att hotell- och restauraugbyggnader icke heller vid de enskilda

järnvägarna ansetts kunna betraktas såsom driftsbyggnader för

kommumkationsverksamheten och således vara erforderliga för anläggningens

begagnande, och att följaktligen dylika byggnader med därtill nyttjad

mark enligt förslaget undantagits från skattefrihet, hade självfallet följt

redan av det förhållandet, att statsegendom med liknande användning

förklarats underkastad beskattning.

Bestämmelsen om skattefrihet för farväg vore, såsom hittills finge

anses hava varit fallet, avsedd att gälla endast sådan till väg utlagd

mark, som överhuvudtaget vid skatteplikt för marken kunnat komma i

betraktande såsom en särskild taxeringsenhet, således ej ägovägar o. d.,

som i likhet med annan dithörande mark inbegrepes i vederbörande

egendoms taxeringsvärde.

Beträffande spårväg yttra Eiserman och von Wolcker:

Stundom förekomme, att elektriska spårvägar vore för hela eller

en del av sin sträckning koncessionerade såsom järnvägar — så plägade

vara förhållandet, där spårväg helt eller delvis sträckte sig utom stadsplaneområde

— och borde skattefrihet i sädant fall givetvis anses vara genom förslagets

bestämmelser för auläggningen medgiven i samma utsträckning,

som vore stadgad beträffande järnväg. Att i andra fall medgiva nu icke

åtnjuten skattefrihet för spårvägsanläggning hade icke ansetts påkallat.

Enligt Landéns förslag är ägare av enskild järnväg, spårväg eller

kanal, som är avsedd för allmän trafik, befriad från egendomsskatt för

mark, som av anläggningen upptages, ävensom för själva anläggningen,

dock icke för de till densamma hörande drifts- och andra byggnader.

Vidare äro till allmänt begagnande upplåtna vägar och gator samt allmänna

platser med tillhörande anläggningar, så ock allmän flottled och

allmän farled fritagna från egendomsskatt.

Svenska jårnvåqsforeningen har såsom sin mening uttalat, att såväl

verkstäder som hotell- och restauraugbyggnader så intimt sammanhängde

med själva driften, att skattefrihet för d<*m borde äga rum.

Kammarrätten hemställer, att enskilda tillhöriga kommunikationsföretag

få intaga samma ställning som dylika företag, tillhörande staten.

Vidare framhåller kammarrätten, att det lämpligen borde angivas, att

s. 353 Kontrollera mot PDF

353

Kunyl.

kanal, järnväg eller annan farväg skulle vara avsedd för allmän trafik

samt farled eller flottled vara allmän för att kunna från beskattning

undantagas. »Spårväg» syntes böra tilläggas efter »järnväg».

I detta sammanhang anmärker kammarrätten, att, då anledning

icke torde föreligga att ej förunna kraftverk, tillhöriga kommun eller

enskilda, skattefrihet i samma utsträckning, som ansåges böra tillkomma

statens kraftverk, särskilt stadgande härutinnan borde meddelas.

Nu gällande lagstiftning upprätthåller icke en konsekvent åtskillnad Dep^g®™nent8''

mellan frågan om objektiv skatteplikt, d. v. s. huruvida viss fastighet såsom

sådan skall vara underkastad skatteplikt eller ej, samt frågan om

subjektiv skattskyldighet, eller om vem som skall vara skattskyldig för

viss fastighet. En sådan åtskillnad är dock nödvändig, om skattelagen

skall kunna fylla de anspråk på klarhet, reda och följdriktighet, som

måste ställas på densamma. Vidare vill jag erinra därom, att, då det

gäller att taga ställning till frågan om den objektiva skatteplikten för

fast egendom, bör man icke lämna ur sikte den grund, varpå fastighetsbeskattningen

bygger. Såsom i olika sammanhang framhållits, innebär

fastighetsskatten en intressebeskattning, vilken har sin grund i den större

intressegemenskap med kommunen, som fast egendom just i denna sin

egenskap ansetts hava. Det gives emellertid fall, där en fastighets intresse

av kommunens verksamhet uppenbarligen är utan all betydelse antingen

i och för sig eller i jämförelse med de förmåner, som genom egendomen

beredas den bygd, där densamma är belägen. När det gäller att avskilja

dessa grupper av fast egendom, är man i viss mån i behov av

yttre kännemärken och måste fördenskull på en del punkter låta avskiljandet

följa gränser, som måhända icke alltid beteckna någon så

synnerligen principiell åtskillnad. I alla de fall, där uttryckligt undantag

ej anses böra ur ovan angivna synpunkter göras, bör skatteplikt

vara för handen.

Jag skall nu något närmare beröra innehållet i förevarande paragraf

men vill fatta mig kort, då motiven till stadgandena i stort sett

framgå av de till paragrafen fogade särskilda anvisningarna.

Eiserman och von Wolcker och även Landén hava i allmänhet

sökt undvika, att en fastighet uppdelas i en skattefri och en skattepliktig

del. I intet fall hava dessa förslagsställare tänkt sig en sådan

uppdelning, därest ej en så att säga lokal begränsning mellan vad som

är skattefritt och skattepliktigt kan göras. Därest sålunda en och

samma lokal i en byggnad visserligen företrädesvis användes för visst

ändamål, snm medför skattefrihet, men dessemellan uthyres för annat

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 158 käft. (Nr 191.) 45

s. 354 Kontrollera mot PDF

354

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

syfte, kommer någon uppdelning ar taxeringsvärdet icke i fråga. Denna

princip har även av kammarrätten i allmänhet förordats. I fråga om

statens kraftverk, som levererar energi till kommunikationsföretag, har

emellertid kammarrätten förordat skattefrihet, i den mån kraftverket

levererar energi för elektrifiering av kommunikationsföretagen. Jag

anser även, att det vore fördelaktigt, om man såvitt möjligt kunde undvika

uppdelning av vare sig ena eller andra slaget, men finner det ogörligt

att i många fall nå tillfredsställande resultat, därest ej en uppdelning

sker. Att det däremot skulle innebära någon väsentlig olikhet, om uppdelning

ägde rum med hänsyn till möjligheten att på ovan antytt sätt

göra en lokal begränsning, eller om den skedde på grund av samma

fastighetsdels användning för olika ändamål, synes mig knappast kunna

göras gällande. Åven i förra fallet blir gränsen mer eller mindre godtycklig.

Till en skattefri del av en byggnad måste exempelvis räknas

viss på marken ej utstakad andel i tomten. Jag har vid avfattningen

av förevarande paragraf sett mig nödsakad att öka möjligheten att verkställa

en uppdelning av såväl ena som andra slaget men dock sökt, där

det varit möjligt, undvika sådan.

En annan fråga av mera allmän natur är den, huruvida med skattefrihet

för byggnad borde följa skattefrihet för tillhörande tomt. Jag

instämmer med kammarrätten däri, att anledning torde saknas att låta

byggnad och tomtmark följa olika regler.

Vad därefter de olika fallen av skattefrihet beträffar, följer av ovan

angivna princip för medgivande av sådan, att staten kommer att intaga

en helt annan och ogynnsammare ställning, än nu är fallet.

Vad beträffar nationalparker, så lärer man i fråga om dem kunna

påstå, att de varken på samma sätt som fastigheter i allmänhet draga

ekonomisk nytta av kommunens verksamhet eller förorsaka kommunen

några särskilda utgifter. Det torde fördenskull och med hänsyn till det

ändamål, nationalparkerna äro avsedda att tjäna, få anses vara i sin ordning,

att för dem ej utgöres fastighetsskatt.

Lika med kammarrätten anser jag, att kronan tillhöriga flygsandspl

an teringar icke kunna i förevarande avseende likställas med

nationalparker. Flygsandsplanteringarna hava visserligen tillkommit i

syfte att skydda omkringliggande bygd och då närmast den kommun,

inom vilken den anlagts, för skadegörelse av flygssnden, men allt eftersom

de planterade träden växa upp, övergå planteringarna till vanliga

skogar, vilka förvaltas efter samma grunder som kronoparker och lika

som dessa bliva föremål för skogsbruk.

Ej heller skogstorp, odlingslägenheter och s. k. jordbrukskolonat

s. 355 Kontrollera mot PDF

355

Kungl. Maj: tu proposition Nr 191.

å kronan tillhörig mark i do norrländska länen synas mig böra, på sätt

Eiserman och von Wolcker föreslagit, vara skattefria. Låt vara att med

uppkomsten av dessa upplåtelser äro förknippade vissa allmänna intressen,

sä äro de dock i stort sett att likställa med motsvarande upplåtelser för

odling från enskild mark, direkt avsedda som de äro för ekonomisk

verksamhet i form av jordbruk med binäringar. Den omständigheten,

att upplåtelserna skett under villkor, att innehavarna skola under de s. k.

frihetsåren åtnjuta frihet från utlagor och onera för lägenheterna, synes

icke böra inverka på bedömandet av förevarande fråga, ty den innebär

ju endast ett avtal om att innehavaren skall undslippa utskylderna, vilka

i stället, i den mån de utgå, drabba ägaren.

Kronan tillhörig, för försvarsändamål avsedd fastighet, bör enligt

min mening vara skattefri, dock endast i den mån den nyttjas för sådant

ändamål; eljest förefinnes ju ej grunden för skattefrihet.

I övriga fall, där staten enligt förslaget skall åtnjuta frihet från

fastighetsskatt, är staten likställd med vissa andra, menigheter eller

enskilda personer.

Skattefrihet åtnjutes icke för exempelvis fastighet, som upplåtes

mot hyra eller annan avgäld, eller som av annan innehaves med

stadgad åborätt eller annan liknande rätt.

Däremot åtnjutes skattefrihet för offentliga förvaltnings byggnader

m. fl., vare sig det är fråga om statens eller menighets byggnader. I

detta avseende förtjäna ecklesiastika fastigheter en särskild uppmärksamhet.

Det är, såsom av kammarkollegium framhållits, ofta svårt

att avgöra, vem som är ägare till en sådan fastighet. Givet är dock,

att fastigheten i sådant fäll ej bör ställas annorlunda, än när det är

utrett, att staten, kommun eller annan menighet är ägare. Motsvarande

förhållande torde för övrigt kunna äga rum även beträffande andra än

ecklesiastika fastigheter. Jag har fördenskull ansett själva äganderätten

icke böra vara det avgörande för huruvida skattefrihet bör åtnjutas eller

ej. I stället synes det vara statens, kommunens eller annan menighets

stadigvarande dispositionsrätt utan vederlag, som jämte användningssättet

uppställes såsom villkor för skattefriheten.

Till byggnader för sådant ändamål, som föranleder skattefrihet,

böra enligt min mening icke räknas t. ex. prästgårdar på landet.

Bland de offentliga anstalter, som synas böra åtnjuta frihet från

fastighetsskatt, äro även barmhärtighetsinrättningar. Eiserman och von

Wolcker hava, såsom av den föregående redogörelsen framgår, såsom

ett villkor för skattefriheten fordrat, att inrättningen kunde antagas vara

företrädesvis avsedd till gagn för medlemmarna i den kommun, varinom

s. 356 Kontrollera mot PDF

356

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

inrättningen vore belägen. I likhet med kammarrätten anser jag ett

dylikt villkor ej böra uppställas.

Vad angår frågan om nykterhetsföreningars jämte andra ideella

föreningars skattskyldighet, vill jag erinra därom, att denna fråga

är föremål för särskild utredning. Jag har därför, på sakens nuvarande

ståndpunkt, ansett mig ej böra i denna del ifrågasätta någon ändring

i bevillningsförordningens bestämmelser vare sig i den ena eller den

andra riktningen.

Beträffande skattefrihet för kommunikationsanstalter hava, såsom

av det föregående synes, olika meningar gjort sig gällande. Den princip

för skattefrihet, som jag ovan uppställt, synes mig emellertid vara tilllämplig

på icke blott statens utan även enskildas kommunikationsanstalter.

Kommunikationsleder bereda de kommuner, genom vilka de framgå, så

påtagliga förmåner, att kommunernas intresse av desamma måste anses

mer än uppväga komrnunikationsledernas intresse av kommunernas verksamhet.

Emellertid synes skattefriheten böra inskränkas att gälla

endast sådan fast egendom, som erfordras för driftens omedelbara behov.

Sådana anläggningar — såsom större verkstäder o. d. — vilka lika väl

kunde vara förlagda på annat håll utan olägenhet för själva driften,

synas ej böra beredas någon särställning. Detsamma bör gälla, därest

ett kommunikationsföretaget tillhörigt hotell tjänar ett självständigt

ekonomiskt ändamål. I anvisningarna hava i anslutning till nu antydda

riktlinjer lämnats vissa direktiv för huru gränsen mellan skattefrihet

och skatteplikt bör dragas. Den av kammarrätten förordade presurntionsbestämmelsen,

att skattefrihet skulle få åtnjutas endast när byggnaderna

vore belägna inom det egentliga trafikområdet, skulle säkerligen

medföra vissa praktiska fördelar men synes mig dock måhända binda

taxeringsmyndigheterna vid en gränslinje, som i åtskilliga fall skulle visa sig

medföra påtagliga orättvisor. Spårväg synes böra jämställas med järnväg.

Samma skäl, som föranleda skattefrihet för järnvägar, böra även

medföra befrielse från fastighetsskatt för post- och telegrafverkens för

driftens omedelbara behov avsedda byggnader.

Beträffande kraftverk, som leverera energi för trafikbehovet, synes

mig skattefrihet ej böra medgivas. Det är ej ens säkert, att den kommun,

där kraftverket är beläget, beröres av kommunikationsanläggningen,

och i sådant fall skulle skattefrihet påtagligen synas orättmätig. Men

även eljest torde en skattefrihet i berörda avseende svårligen kunna motiveras.

Kraftverket intager vid sidan av kommunikationsanläggningen en

i viss mån självständig ställning, och anläggningen kunde tänkas likasåväl

få sitt energibehov tillgodosett från annat håll eller på annat sätt.

s. 357 Kontrollera mot PDF

K ungt. Maj ds proposition Nr 191. 357

5 §.

I första stycket av denna paragraf angivas de fall, då taxeringsvärde

skall åsättas fast egendom. Andra stycket stadgar om den tidpunkt,

taxeringen skall avse.

Enligt nu gällande ordning åsättes all fast egendom taxeringsvärde,

där den ej utgör anläggning för den allmänna samfärdseln eller

ingår i sådan anläggning (kanal, järnväg och annan farväg eller farled

samt flottled).

I såväl Eiserman—von Wolckers förslag (5 §) som Landéns förslag

(21 §) finnes en bestämmelse av innehåll, att fast egendom, som är

undantagen från fastighetsbeskattning, ej skall åsättas taxeringsvärde,

med mindre egendomen enligt särskild föreskrift är underkastad viss

annan avgiftsskyldighet efter taxeringsvärde.

Eiserman och von Wolcker motivera detta stadgande på i huvudsak

följande sätt:

Såsom redan kommunalskattekommittén funnit anledning erinra,

hade taxeringen av skattefri egendom en naturlig tendens att stelna i

ett slags skentaxering, merendels bestående i ett överförande från längd

till längd av sedan länge satta värden med ofta no g föga motsvarighet

i verkligheten. Då det författningsenligt ålåge statsmyndighet att till

statskontoret vart nionde år ingiva förteckning över värdet av all under

myndighetens vård och inseende ställd statsegendom och de övriga förvaltningsmyndigheter

av olika slag, som disponerade skattefri egendom,

icke torde underlåta att i sina räkenskaper bokföra de värden, sådan

egendom ansåges äga, syntes emellertid anledning saknas att av månhet

om det enda verkliga intresse, som här påkallade beaktande, nämligen

den officiella statistikens, upprätthålla den bestående ordningen, helst

denna i allmänhet icke vore ägnad att tillföra statistiken några mera

pålitliga värden. Åt nu anförda synpunkter syntes böra tillerkännas

giltighet i alla fall, där fast egendom icke vore underkastad den kommunala

fastighetsskatten eller eljest viss avgiftsskyldighet efter taxeringsvärde.

Sådan avgiftsskyldighet kunde alltjämt komma att fortbestå för vissa

speciella ändamål även beträffande sådan egendom, som enligt förslaget

bleve från kommunal fastighetsskatt frikallad, exempelvis i vissa städer

eller till prästerskapets avlöning enligt lönekonventioner på grundval

av 1862 års författning. Att i sådana fall taxeringsvärde åsattes, hade

synts vara i sin ordning.

Gällande bestämmelser.

1917 års

förslag.

Eiserman—

von Wolcker

och Landén.

s. 358 Kontrollera mot PDF

Kummin:

rätten.

Departements
chefen.

Gällande bestämmelser.

358 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Förslagen hava i förevarande punkt hos kammarrätten lämnats utan

anmärkning.

För kommunerna torde det ur olika synpunkter vara av vikt, att

taxeringsvärden finnas åsätta dem tillhöriga fastigheter även i de fall,

då fastighetsskatt eller annan avgäld efter taxeringsvärde ej skall utgöras.

Vid sådant förhållande har det synts mig icke förefinnas tillräcklig anledning

att vare sig i fråga om staten tillhöriga fastigheter, vilka i

mindre utsträckning än hittills torde komma att bliva fritagna från

beskattning, eller beträffande andra fastigheter göra avvikelser från

nu gällande bestämmelser. Dock torde, i enlighet med vad nu gäller,

något taxeringsvärde ej behöva åsättas från fastighetsbeskattning

undantagen kommunikationsanläggning. Visst annat undantag följer

av 13 § 2 mom.

Vad angår andra stycket uti förevarande paragraf, vill jag erinra,

hurusom i 7 § av Eiserman—von Wolckers förslag återfinnes den

bestämmelse, att »uppskattningen har till föremål värdet av egendomen

såsom sådan i det skick, vari densamma befanns vid nästföregående års

utgång.» Emellertid torde även i andra avseenden, såsom i fråga om

vad som skall anses såsom taxeringsenhet m. m., böra fastslås, att man

skall taga hänsyn till förhållandena, sådana desamma voro vid nästföregående

års utgång. Eu allmän bestämmelse i ämnet har därför införts

genom ifrågavarande stadgande.

6 §-

Nu gällande bestämmelser rörande taxeringsenhet återfinnas i 6 §

bevilluingsförordningen, däri det stadgas, att vid uppskattning av fast

egendom skola särskilda värden, slutande å fulla hundratal kronor, utsättas,

beträffande jordbruksfastighet för varje hemman och jordlägenhet

eller, om hemmanet eller lägenheten består av två eller flera brukningsdelar

eller avsöndring av jord därifrån ägt rum, för varje sådan brukningsdel

(arrendegård, torp in. m.) eller jordavsöndring samt för skogsområde,

som upplåtits till bergshanteringens understöd, till sågverk eller

kanalbolag eller ock innehaves av stad eller annan menighet. Beträffande

annan fastighet återigen skola särskilda värden åsättas för tomt i stad,

köping och därmed jämförlig ort, för åbyggnad å sådan tomt, för

lägenhet med tillhörande åbyggnad, då lägenhetens huvudsakliga värde

utgöres av åbyggnaden, för byggnad, belägen på jordbruksfastighet,

men icke avsedd för det därå drivna jordbruk eller dit hörande näring,

för fiske, som är i jordebok särskilt upptaget, samt för frälseränta.

s. 359 Kontrollera mot PDF

359

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Eiserman—von Wolckers förslag, vilket bibehåller en uppdelning

uv fastigheterna i jordbruksfastigheter och andra fastigheter, innehåller

i förevarande avseende (6 §) följande:

I fråga om fast egendom, vilken skall såsom jordbruksfastighet

taxeras, skall såsom taxeringsenhet anses varje särskild brukningsenhet,

evad densamma består av en eller flera samma egendom tillhörande

fastigheter eller särskild ägovidd därav, så ock varje oanvänd fastighet,

som skall till jordbruksfastighet hänföras. Beträffande fast egendom,

vilken skall såsom annan fastighet taxeras, skall såsom taxeringsenhet

anses varje till en och samma egendom hörande, särskilt för sig nyttjade

område, evad det består av en eller flera tomter eller andra fastigheter

eller särskild ägovidd därav, samt varje oanvänd fastighet, som påtagligen

är avsedd att användas för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk.

Ingår fastighet eller viss ägovidd därav i taxeringsenhet, som

tillika omfattar annan jord, skall särskilt värde fördelningsvis åsättas

sådan fastighet eller fastighetsdel, så framt jordägaren eller innehavare

med skattskyldighet såsom ägare det påfordrar.

Härtill hava fogats anvisningar, vilkas innebörd torde framgå av

motiveringen, som i förevarande avseende innehåller, bland annat,

följande:

Vad först anginge jordbruksfastighet, avsåge förslaget ej att

göra ändring i gällande praxis, att såsom brukningsdel särskilt för sig

taxerades varje på arrende upplåtet jordområde.

Däremot mötte såsom nyhet i förslaget i nu ifrågavarande del

anordningen att låta en till en och samma egendom — i dess hävdvunna

betydelse av possession, gods, gård o. s. v. — hörande, faktiskt

bestående brukningsdel, i förslaget benämnd brukningsenhet, bilda taxeringsenhet

även i de fall, där sådan brukningsenhet vore sammansatt av

flera egendomen underlydande fastigheter eller viss ägovidd av flera

sådana fastigheter, och detta evad fastigheterna helt eller delvis hade

sina ägor från varandra rättsligen åtskilda eller helt eller delvis läge i

samfällighet. Nuvarande ordning innebure exempelvis, att, om två, samme

ägare tillhöriga fastigheter brukades gemensamt och således läge i sambruk,

vardera skulle få sig särskilt taxeringsvärde åsatt, och detta även

för det fall, att de i skiftesavseende bildade en samfällighet, så att man

icke visste, vilken jord rättsligen tillhörde den ena eller den andra fastigheten.

Åven om fastigheterna hade sina ägor åtskilda och en uppskattning

av varje särskild fastighet sålunda kunde ske, måste emellertid

det värde, vartill fastigheterna med hänsyn till sin användning

eller användbarhet för jordbruksändamål kunde höra uppskattas, för att

!9i7 års

förslag.

Eiserman—

do» Woteher.

s. 360 Kontrollera mot PDF

360

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

vara riktigt uppskattat, sammanfalla med det värde, de ägde vid det

sambruk och med hänsyn till det för fastiglieterna gemensamma byggnadsbestånd,

som i varje särskilt fall vore för handen. En säruppskattning

av varje fastighet, grundad endast å dess beskaffenhet och

byggnadsbestånd i och för sig, jämte en hopsummering för komplexet

av sålunda utfunna värden skulle i regel giva ett missvisande resultat.

Erkändes detta vara riktigt, syntes följdriktigheten kräva, att det

på grundval av en samfälld uppskattning utrönta värdet också finge

bliva det egentliga, primära taxeringsvärdet, så att den nu tillämpade,

mer eller mindre schablonmässiga uppdelningen av ett samfällt uppskattningsvärde

icke längre bleve det regelmässiga förfarandet, utan begränsades

till sådana fall, där jordägaren påkallade en uppdelning för

en eller flera, eventuellt samtliga, i en brukningsenhet ingående fastigheter.

Ehuruväl i allmänhet begreppet brukningsenhet i förslagets mening

hänförde sig till fast egendom, i den mån densamma faktiskt utgjorde

en sådan enhet, måste det ur beskattningssynpunkt framstå såsom erforderligt,

att brukningsenheten för att också bliva taxeringsenhet tillhörde

ett och samma ägovälde, d. v. s. en och samme ägare eller flera

ägare under samäganderätt. Om ägare av jord tillsammans med denna

brukar jord i annans ägo, måste således olika brukningsenheter och

följaktligen även olika taxeringsenheter anses föreligga.

Gällande bevillningsförordning angåve såsom exempel på särskild

brukningsdel, utom arrendegård, jämväl torp. Under denna benämning

inbegrepes icke skattlagda torp, vilka i jordeboksavseende utgjorde särskilda

lägenheter (jordlägenheter), icke heller sådana s. k. torp, exempelvis

de i Norrland förekommande odelstorpen, vilka med hänsyn till sin

uppkomst närmast syntes vara att likställa med genom sämjedelning

tillkomna självständiga brukningsenheter, eller de i landets södra delar

förekommande s. k. förpantningstorpen, vilkas brukare vore likställda

med ägare, och som redan av denna anledning haft särskilda taxeringsvärden

sig åsätta. Bevillningsförordningen syntes ej heller hava avsett

sådana jordupplåtelser under torpbenämning, där, såsom förhållandet

vore med stat- eller daglönartorp, nyttjanderätten jämte övriga s. k.

statförmåner rätteligen vore att anse allenast såsom en form för avlöning,

och där jordägaren ej endast ägde byggnaderna utan ock i regel tillhandahölle

för jordbruket erforderlig dragkraft. Också torde särskilda

taxeringsvärden ej pläga åsättas sådana torp. Däremot tordes, k. jordtorp

i allmänhet taxeras såsom särskilda brukningsdelar. Enär å dessa

för jordbruksändamål bebyggda jordupplåtelser torpinnehavaren själv

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.in proposition Nr 191. 36 J

kunde anses driva jordbruk, i olikhet med vad som vore fallet beträffande

stat- eller daglönartorpeu, både de sakkunniga funnit riktigt, att

desamma alltjämt bibehölles såsom taxeringsenheter och följaktligen,

utan hinder därav att legan helt eller delvis utginge i form av dagsverken,

särskilt för sig taxerades i likhet med annan på arrende upplåten

jord.

Att förslaget till särskilda brukuingsenheter hänförde och därmed

såsom taxeringsenheter konstituerade ägoområden, som enligt lag eller

eljest gällande föreskrift utgjorde självständiga förvaltningsenheter, såsom

exempelvis kronoparker in. fl. dylika enheter, inuebure icke någon nyhet.

1 avseende å sådana egendomar förekomme enligt nuvarande praxis, dock

utan stöd av bevillnings förord ningens bestämmelser, just det förhållande,

som förslaget för sin del lagfäste såsom regel, nämligen att taxeringen

ställde sig obunden av den fastighetsbildning, som för vissa av nämnda

egendomar redovisades i jordeboken.

I fråga särskilt om kronoparkerna förekomme under skiljaktiga

förmer jordupplåtelser i stor utsträckning, vilka i nu föreliggande sammanhang

påkallade beaktande. Å kronoparkerna i mellersta och södra

Sverige funnes sålunda dels sedan äldre tid bestående upplåtelser, jämförliga

med jordtorp, dels s. k. skogsarbetartorp, för vilka utginge

kontant arrende med villkor om skyldighet för torparen att mot ersättning

enligt avtal biträda vid kronoparkens skötsel. Medan de förra i allmänhet

redan under bestående ordning torde, i likhet med motsvarande

jord upplåtelser å kronans jordbruksdomäner, taxeras såsom särskilda brukningsdelar,

iubegrepes däremot de senare, med stat- eller daglönartorp

närmast jämförliga, jordupplåtelserna i kronoparkens taxeringsvärde. Av

de å kronoparkerna och överloppsmarkerna i de sex norrländska länen

förekommande jordupplåtelserna vore särskilt att nämna de s. k. odlingslägenheterna

och jordbrukskolonaten samt å kronoparkerna i Västerbottens

och Norrbottens län de s. k. skogstorpen, alla upplåtelseformerna

reglerade genom särskild lagstiftning. 1 fråga om samtliga dessa jordupplåtelser

inom de norrländska länen gällde, att särskilt taxeringsvärde

för närvarande icke åsattes dem, utan att de ansåges inbegripna i kronoparkens

eller överloppsmarkens taxeringsvärde. De borde emellertid

följdriktigt behandlas såsom taxeringsenheter. Undantagsvis förekomme

i fråga om dessa egendomar även jordupplåtelser, jämförliga med dem,

som funnes å kronoparkerna i mellersta och södra Sverige, och gällde i

avseende å dessa upplåtelser vad som anförts beträffande motsvarande

upplåtelser i mellersta och södra delarna av landet.

Eiserman och von Wolcker framhålla, att begreppet brukniugsenhet

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 158 käft. (Nr 191.) 46

s. 362 Kontrollera mot PDF

362

Kungl. Maj.-ts proposition Nr 191.

borde läggas till grund för förslagets bestämmelser om taxeringsenhet

icke blott beträffande jordbruksfastighet utan även i. fråga om annan

fastighet, samt att, om således någon i ett sammanhang nyttjade flera

honom tillhöriga tomter, desamma också borde gemensamt bilda eD

taxeringsenhet.

Härefter övergå Eiserman och von åfyolcker till det fall, att viss del

av jordbruksfastighet skall taxeras såsom annan fastighet. I detta avseende

framhålla de, bland annat:

Jordägaren kunde själv å egendomen driva industriell verksamhet

eller annan till jordbrukets binäringar ej hänförlig rörelse. Det område,

som för ändamålet toges i anspråk, med därtill nyttjade byggnader — och

således icke, såsom för närvarande vore förhållandet, allenast dossa senare

— bleve då enligt förslaget en taxeringsenhet av annan fastighets natur.

Jordägaren kunde vidare uthyra byggnader med tillhörande trädgårds-

eller annat markutrymme. Skedde sådan uthyrning stadigvarande,

förelåge tydligen förslagets förutsättningar för att det upplåtna området

med bvggnader skulle utgöra eu taxeringsenhet av annan fastighets

beskaffenhet. Därest en jordägare uthyrde flera å ett sammanhängande

område belägna sommarvillor, borde hela området räknas som en enhet»

även om avgränsning medelst hägnader eller dylikt förefunnes.

Slutligen komme i betraktande upplåtelser under form av lägenhetsarrende

i nya arrendelagens mening, d. v. s. sådana nyttjanderättsupplåtelser

för annat ändamål än jordbruk, som hade till omedelbart

föremål besittningen av själva marken eller viss del av jordytan, t. ex.

ett vattenfall, upplagsplats eller dylikt, ävensom sådana upplåtelser, vilka

inrymde befogenhet för nyttjanderättshavaren att tillgodogöra sig områdets

substans, exempelvis genom sten-, grus- eller torvtäkt, även om de

icke innefattade upplåtelse av besittningsrätt i vidare mån än som erfordrades

för sådant utnyttjande av området. Enligt förslaget vore dylika

upplåtelser alltid att anse som underlag för särskilda taxeringsenheter.

Sådana upplåtelser, som avsåge rätt att taga sten eller vissa stenarter,

grus o. d. å eu egendom i dess helhet eller a viss utan närmare

angivande av gränser anvisad del av egendomen, kunde däremot icke

bilda underlag för taxeringsenhet av annan fastighets natur, lika litet

som så vore fallet med rätt till skogsavverkning, även om denna rätt

upplåtits med avseende å en viss skogstrakt och icke vore begränsad till

vissa dimensioner.

Vad som anförts i fråga om när markupplåtelser för annat ändamål

än jordbruk vore avsedda att bilda taxeringsenheter, ägde i tillämpliga

delar giltighet jämväl beträffande upplåtelser från andra än jordbruks
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

36H

Kuntjl. Maj:ts proposition Nr 191.

egendomar. Ej sällan skedde sådana upplåtelser, företrädesvis såsom

lägenhet sarrenden, från allmänningsskogar likasom ock från fast egendom,

som i sin helhet utgjorde annan fastighet i förslagets mening. Ävenledes

kunde inträffa, att en endast delvis bebyggd tomt i stad till den del densamma

vore obebyggd upplätes såsom upplagsplats, fabriksområde

e. d., eller att obebyggd tomtmark uppdelades i flera områden, som

vart för sig upplätes på arrende. I olika innehavares hand bildade dessa

områden enligt förslaget också skilda taxeringsenheter.

Vad slutligen anginge frågan om byggnad å annans mark, sa

inbegrepes sådan byggnad, därest densamma utgjorde mangårds- eller

driftsbyggnad till jordbruksfastighet, i den taxeringsenhet, som jordbruksfastigheten

bildade. T ett system, som innefattade taxering av

fast egendoms såsom sådan värde, syntes nämligen följdriktigheten kräva,

att någon klyvning av värdet, allt efter som det belöpte å brukaren

tillhöriga sådana byggnader eller å fastigheten i övrigt, icke skedde.

Praktiskt taget kunde också byggnader av hithörande slag sägas tillhöra

egendomen även i det fall, att de enligt lag finge vid arrendetidens

utgång från egendomen bortföras. Så gott som undantagslöst torde

nämligen jordägaren finna med sin fördel förenligt att lösa byggnaderna.

1 fråga om annan fastighet bildade byggnad och mark, jämväl

där de tillhörde olika ägare, samfällt taxeringsenhet i alla de fall, där

03''ggnadens ägare tillika enligt därom gällande bestämmelser hade

sig ålagd skattskyldighet även för marken. Enär vidare alla å ett

område, som besvärades av inskriven tomträtt eller av inskriven vattenfallsrätt,

befintliga byggnader enligt lag utgjorde tillbehör till tomträtten

eller vattenfallsrätten jämväl i det fall, att byggnaderna tillhörde jordägaren

eller eljest annan än innehavaren av nu nämnd rätt, vore ävenledes

med hänsyn till den skattskyldighet såsom ägare, vilken ålåge

innehavaren, mark och byggnad till sådant område avsedda att samfällt

utgöra en taxeringsenhet. Såsom självständig taxeringsenhet komme

således i regel byggnad å annans mark i betraktande, allenast så framt

skattskyldighet icke tillika ålåge byggnadens ägare jämväl för den

mark, som till byggnaden nyttjades.

Även i Landéns förslag hänföra sig bestämmelserna om taxeringsenhet

till uppdelningen mellan jordbruksfastighet och annan fastighet.

Beträffande jordbruksfastighet skall såsom taxeringsenhet anses varje

särskild brukningsdel med dess mangårds- och driftsbyggnader, evad

brukningsdelen består av ett eller flera hemman eller en eller flera hemmansdelar

eller lägenheter, den skattskyldige dock obetaget att, där

L<mdén

s. 364 Kontrollera mot PDF

364

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

brukningadel består av flera fastigheter, påkalla uppdelning av brukningsdeiens

taxeringsvärde å de särskilda fastigheterna. Beträffande

annan fastighet åter är taxeringsenhet dels varje tomt och varje lägenhet

av annan fastighets natur med de byggnader å tomten eller lägenheten,

som tillhöra jordägaren eller annan, vilken är skattskyldig lör tomten

eller lägenheten, den skattskyldige dock obetaget att påkalla samfälld

taxering av flera taxeringsenheter, då däri ingående tomter eller lägenheter

gemensamt tjäna till byggnadsgrund för sammanhörande byggnader

eller eljest utgöra ett lokalt och ekonomiskt sammanhängande

helt, dels byggnad eller med varandra sammanhörande byggnader å

mark, för vilken byggnadernas ägare icke är skattskyldig, dels varje

frälseränta.

I motiveringen framhålles, bland annat, följande:

Taxeringen av en fastighets värde skulle avse fastigheten i dess

helhet och såsom en ekonomisk enhet. Härför talade många skäl. Eu

fastighets värde betingades till väsentlig del av dess beskaffenhet och

användningssätt. För en jordbruksfastighet berodde dess värde av dess

tillgång på olika ägoslag och ägornas inbördes läge, av tillgången på

skogs- och betesmark, byggnadernas beskaffenhet och åtskilliga andra

förhandenvarande omständigheter. Alla dessa omständigheter skulle

ses i sitt sammanhang med varandra och bildade tillsammans underlaget

för uppskattning av fastighetens saluvärde. Såväl fastighetens ägare

som en eventuell spekulant på fastigheten bedömde värdet med hänsyn

till egendomen som ett enhetligt brukningsföremål, om de än vid värderingen

nödgades att särskilt för sig uppskatta vissa till fastigheten

hörande förmåner, såsom, i fråga om jordbruksfastigheter, inägor, byggnader,

skogstillgång, stenbrott, grus- och lertag, torvmosse, vattenfall,

fiske o. d. Men i handel och vandel såldes fastigheterna i befintligt

skick med inberäknande av alla till dem hörande förmåner och rättigheter

och mot en i ett för allt bestämd köpeskilling. Enahanda vore

förhållandet med byggnadsfastiglieter. Det vore tomten med eventuellt

därå befintliga byggnader, som vore förmögenhetsobjektet och som utgjorde

föremålet för köp och försäljning; det vore av fastigheten i dess

helhet, som ägaren erhölle avkastningen; och det vore för totalvärdet,

som köpeskillingen betalades. Det på grund av saluvärdet åsätta taxeringsvärdet

skulle ock avse hela fastigheten och icke särskilda delar

därav. Härigenom förenklades i hög grad själva taxeringsförfarandet.

Enligt nu gällande bestämmelse, skulle för sig taxeras tomt i

stad och stadsliknande samhälle samt därå uppförda åbyggnader. Detta

stadgande hade icke någon betydelse för själva beskattningen och torde

s. 365 Kontrollera mot PDF

Kung!,. Maj ds proposition Nr 191. 365

i praktiken ofta hava blivit tillämpat tämligen summariskt. Några

teoretiskt riktiga grunder för en dylik uppdelning vid värdesättningen

kunde knappast heller angivas. Det vore tomtens och byggnadernas

gemensamma, av sambandet dem emellan bestämda värde, som utgjorde

fastighetens enhetliga värde. Detta värde kunde icke uppdelas mellan

tomt och byggnader på sådant sätt, att två självständiga värden crhölles,

vilka på eu gång vart för sig motsvarade det objektiva saluvärdet

å den fristående för sig tänkta delen av fastigheten och tillsammans

motsvarade saluvärdet eller avkastningsvärdet å fastigheten i

dess helhet.

I lagförslaget hade därför icke givits regler för eu fristående taxering

av olika delar av en och samma fastighet, utan förslaget hade

grundats på den principen, att ett taxeringsvärde, som vilade på en

egendoms saluvärde, nödvändigtvis måste omfatta egendomen såsom en

helhet. Avgörande för taxeringsenheten vore i regel eu fast egendoms

lokala och ekonomiska samhörighet, icke egendomens kamerala förhållanden.

I fråga om annan fastighet än jordbrukfastighet vore det dock varje

tomt och varje lägenhet, som ansetts såsom taxeringsenhet, med den skattskyldige

tillerkänd rätt att påkalla åsättande av gemensamt taxeringsvärde

ä flera tomter eller lägenheter, som tillsammans bildade ett lokalt

och ekonomiskt sammanhörande helt. Åtskillnaden med avseende å förfaringssättet

i fråga om jordbruksfastighet och annan fastighet grundades

på en önskan att • särskilt för städernas vidkommande hava särskilt värde

på varje bebyggd eller obebyggd tomt såsom en fastighet, en önskan,

som i regel syntes kunna tillmötesgås utan att vålla praktiska olägenheter.

Ur de över förslagen avgivna yttranden må anföras följande:

Länsstyrelsen i Uppsala län: Bestämmelserna om taxeringsenhet

i Eiserman—von Wolckers förslag syntes oklara, särskilt i vad an ginge

förutsättningen om tillhörighet till »samma egendom», och föranledande

stora praktiska svårigheter och vidlyftigheter. De omständigheter, som

konstituerade respektive eu brukningsenhet och ett särskilt för sig

nyttjat område, vore för övrigt i hög grad underkastade godtyckliga och

tillfälliga förändringar.

Länsstyrelsen i Gottlands län: Någon fördel av att särskilda värden

åsattes tomt och därå uppförda åbyggnader syntes ej förefiunas, varför

länsstyrelsen i anslutning till Landéns förslag ansåge en dylik uppdelning

ej vidare böra förekomma.

Avgivna

tidt, andni

Länsstyrelser

jk. fl.

s. 366 Kontrollera mot PDF

366

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Stadsfullmäktige i Kristianstad: Det måste anses ligga en fara i

att möjliggöra skiljaktigheter mellan den kamerala fastighetsbokföringen

och taxeringslängderna.

Kristianstads läns landstings förvaltningsutskott: Då det sannolikt

skulle komma att vålla betydande svårigheter att lägga brukningsenheten

till grund för taxeringsenheten, vore förslagen i denna del icke

tillfredsställande.

Länsstyrelsen i Kristianstads län: Länsstyrelsen kunde ej undgå

att finna det mindre lämpligt, att taxeringsenheten komme att mista

den överensstämmelse med den kamerala indelningen, som hittills i regel

varit rådande. Från det allmännas sida förefunnes intresse av särskilt

taxeringsvärde för varje fastighet, såsom vid exekutions förfärandet samt

för stämpelavgiftens beräknande vid lagfart, vartill även komme, att

den föreslagna taxeringsenheten skulle förlora den motsvarighet i jordregistret,

som nu förefunnes och vilken även i många avseenden måste

anses av betydelse.

Mantal skommissarien i Göteborg: Bestämmelsen i Eiserman—von

Wolckers förslag, att såsom taxeringsenhet av annan fastighets natur

skulle räknas varje till en och samma egendom hörande, särskilt för sig

nyttjade område, förutsatte en viss varaktighet, och det borde stadgas,

att nyttjanderätten omfattade viss minsta tidrymd, exempelvis fem år.

Stadskamrerarekontoret i Göteborg: För undvikande av ett alltför

besvärligt och invecklat taxeringsförfarande syntes nödvändigt, att principen

om varje för sig nyttjat område av annan fastighets natur såsom

taxeringsenhet finge vika för det praktiska, och att taxering av tomter

i vissa fäll fortfarande som hittills verkställdes med varje tomt för sig

såsom taxeringsenhet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Ehuru länsstyrelsen icke

förbisåge de i yttrandena från Göteborgs stad anmärkta svårigheter,

syntes det icke möjligt att vidtaga ändring i vederbörande förslag utan

att frångå den där omfattade principen för den subjektiva skattskyldigheten.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare: Genom de av

Landén föreslagna bestämmelserna om taxeringsenhet skulle inteckningsoch

taxeringsförordningarna komma i strid med varandra och ett motsatsförhållande

uppstå till förfarandet vid uppläggande av fastighetsregister.

Såsom taxeringsenhet i fråga om jordbruksfastighet borde antagas värjo

fastighet, varå särskilt fång förefunnes.

I övrigt må omnämnas, att Sveriges allmänna lantbrukssällskap, Kalmar

läns norra, Kristianstads, Hallands. Skaraborgs, Värmlands och Gävleborgs

opaginerad Kontrollera mot PDF

:i67

Kungl. Maj:ts proposition Nr J''JJ .

läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ävensom lantbruksstyrelseti

rikta sig mer eller mindre skarpt emot bmkningsenheten såsom taxeringsenhet,

medan Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott

ansett vissa fördelar vinnas, därest bmkningsenheten bleve taxeringsenhet.

Kammarrätten anför: Den i båda förslagen förekommande principiella

omläggningen av taxeringsenheternas omfattning vore ägnad att väcka betänkligheter.

Taxeringsvärdena hade för närvarande en avsevärd betydelse

för vissa med den allmänna fastighetskrediten och fastighetshandeln

sammanhängande förhållanden, såsom belåning av inteckningar, stämpelavgift

vid lagfart o. s. v. Att i dessa avseeuden vanskligheter skulle uppstå,

därest allenast ett taxeringsvärde, omfattande hela egendomskomplexet,

funnes att tillgå vid värdeberäkningen, torde vara otvivelaktigt; och den

i förslagen medgivna uppdelningen av taxeringsvärdet å varje i komplexet

ingående lustighet lörelåge blott såsom en eventualitet, beroende

av jordägarens eller deri med honom i skattskyldighetshänseende likställdes

framställning. Den kamerala indelningen lämnade givetvis eu

tastare grund för taxeringsenheternas reglering än den faktiska användningen.

Bmkningsenheten vore icke bestående utan omlades allt efter

jordägarens skön. Med taxeringsenheternas bestämmande efter brukningsenheterna

bleve därför en jämförelse mellan taxeringsvärdena å samma

jord under en följd av år ej sällan omöjliggjord. Sistnämnda synpunkt

framträdde i samband med frågan om införande av värdestegringsbeskattning

å fast egendom. Om, såsom kammarrätten ifrågasatt, till

grund för beräkning av fastighets värdestegring lades jämförelse mellan

fastighetens taxeringsvärde å olika tider, förelåge nämligen behovet av

största möjliga kontinuitet i taxeringsenheterna. 1 varje fall syntes, innan

grunderna för värdestegringsbeskattningen blivit fastställda, taxeringsenheterna

böra, såsom hittills, i huvudsak följa den kamerala indelningen,

då eljest värdestegringsbeskattningens rationella ordnande kunde äventyras.

Syftet med taxeringsenheternas föreslagna omläggning vore uppenbarligen,

att fastigheter, som utgjorde ett lokalt och ekonomiskt sammanhängande

helt, t. ex. flera hemman, som hade gemensamma

driftsbyggnader eller eljest läge i sambruk, skulle vid taxering värdesättas

icke var för sig utan såsom en enhet. Givetvis ägde det sin

riktighet, att, där flera fastigheter hade dylikt samband sins emellan,

deras värdesättning borde ske med hänsyn till det sambruk och det

gemensamma byggnadsbestånd, som i varje särskilt fall förelåge. Men

KaTuiimr
-

s. 368 Kontrollera mot PDF

368

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

att sådan värdeaättning komme till stånd, kunde vinnas genom särskilda

bestämmelser, vilka icke behövde medföra en rubbning av de nuvarande

grunderna för taxeringsenheterna.

Emellertid gåves fall, då svårighet mötte att efter värdering

åsätta särskilt taxeringsvärde å varje i ett egendomskomplex ingående

fastighet eller del därav. Så vore förhållandet med fastigheter, som i

skiftesavseende bildade en samfällighet, samt med tomter eller lägenheter,

som gemensamt tjänade till byggnadsgrund för en eller liera

sammanhörande byggnader eller eljest utgjorde ett lokalt och ekonomiskt

helt. För sadana fall torde det befinnas praktiskt lämpligt att

låta vissa kamerala fastigheter eller fastighetsdelar tillsammans utgöra

en taxeringsenhet. Värdestegringsbeskattuingen skulle i förevarande

fall kunna grundas å särskild uppskattning av den jord, som kunde

träffas av denna beskattning, eller ock följa den sålunda sammansatta

taxeringsenheten.

Kammarrätten ville alltså förorda, att den kamerala indelningen

fortfarande lades till grund för fastighetstaxeringen, där ej särskilda

förhållanden funnes böra föranleda en annan begränsning av taxeringsenheten.

Mangårds- och driftsbyggnader å jordbruksfastighet borde, då särskilda

förhållanden därtill föranledde, bilda särskilda taxeringsenheter.

Svårigheter kunde väl möta vid uppskattningen av sådana byggnader,

men dylik uppskattning måste dock i regel ske för taxeringen till förmögenhetsskatt.

Särskilt taxeringsvärde å ifrågavarande byggnader erfordrades

sålunda, då bygguaderuas ägare icke vore ägare eller med

ägare likställd innehavare av jorden och följaktligen borde utgöra fastighetsskatt

för byggnaderna men icke för jorden. Under förutsättning

att byggnad å annans mark skulle, såsom kammarrätten ansåge riktigt,

taxeras efter sitt förniögenhetsvärde för ägaren, torde ock sådan byggnad,

belägen å jordbruksfastighet, höra utgöra särskild taxeringsenhet, då

byggnadens ägare, även om han vore skattskyldig till fastighetsskatt för

både jord och byggnad, dock ålåge skattskyldighet till förmögenhetsskatt

för allenast byggnadens värde. Så kunde exempelvis förhållandet bliva

med innehavare av publikt jordbruksboställe.

Beträffande annan fastighet, som vore bebyggd, ansåge kammarrätten

marken och varje byggnad för sig eller, där flera byggnader vore

att anse såsom ett sammanhängande komplex, byggnaderna samfällt

höra särskilt värdesättas. Vid sådant förhållande syntes lämpligast att

i fråga om annan fastighet låta mark och byggnad eller komplex av

byggnader i varje fall bilda särskilda taxeringsenheter.

s. 369 Kontrollera mot PDF

369

Kungl. Maj ds proposition Nr ]''Jl.

De i Eiserman—von Wolckers förslag upptagna bestämmelserna

rörande de fall, då upplåtna områden av en fastighet skulle bilda särskilda

taxeringsenheter, kunde, såsom i några yttranden framhållits,

befaras föranleda osäkerhet och ojämnhet vid tillämpningen; och syntes

det kammarrätten önskvärt,* att mera utförliga anvisningar härutinnan

lämnades. Givetvis borde icke såsom särskild taxeringsenhet upptagas

mark, som allenast tillfälligt upplåtits åt annan. I motiveringen till

förslaget hade visserligen framhållits, att upplåtelse av mark, vare sig

från jordbruksfastighet eller från annan fastighet, skulle vara av stadigvarande

art, för att d< n sålunda upplåtna marken skulle utgöra särskild

taxeringsenhet. Men åt denna väsentliga förutsättning för taxeringsenhets

bildande borde uttryck lämnas i själva lagtexten.

Vidare framhölles i motiveringen, att upplåtna tomtmarksområden

bildade i olika innehavares hand skilda taxeringsenheter. Åven härom

syntes lämpligen någon föreskrift kunna meddelas. Likaledes vore ej

ur vägen, att anvisning lämnades rörande de numera vanliga s. k.

koloniträdgårdarna. Att varje däri upplåten lott skulle erhålla särskilt

taxeringsvärde, syntes knappast böra ifrågasättas. Däremot skulle möjligen

ett sammanhängande komplex av dylika lotter kunna anses såsom

särskild brukningsdel och på sådan grund särskilt taxeras.

I anvisningarna till Eiserman—von Wolckers förslag framhölles,

att, om till en och samma egendom hörde ägor inom flera kommuner,

densamma måste uppdelas i taxeringsenheter i förhållande därtill.

Bestämmelser erfordrades emellertid jämväl om förfarandet i de fall, att

olika delar av en fastighet bleve föremål för beskattning till olika administrativa

indelningsområden av annat slag än de borgerliga primärkommunerna

eller att viss del av en fastighet underkastades skatteplikt till

sådant indel uingsområde, exempelvis municipalsamhälle, medan den

utanför området belägna delen av fastigheten vore från dylik skatteplikt

fri. Om ock varje sådan del av fastigheten icke behövde utgöra särskild

taxeringsenhet och följaktligen få särskilt taxeringsvärde sig åsatt, måste

dock i fall, varom nu vore fråga, särskild värdesättning av fastighetsdelarna

äga rum.

Vid avfattningen av förevarande paragraf — om taxeringsenhet

— har jag i huvudsak anslutit mig till vad kammarrätten såväl enligt

vad nu angivits som ock i övrigt därom uttalat. Sålunda har den kamerala

enheten ansetts böra i första hand utgöra taxeringsenhet och detta

beträffande såväl jordbruksfastighet som annan fastighet. Jag vill i

detta sammanhang nämna, att jag — av skäl, som senare skola anBihang

till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 158 käft. (Nr 191.) 47

Departe
mentschefen.

s. 370 Kontrollera mot PDF

370

Gällande bestämmelser.

Kungl. Haj:ts proposition Nr 191.

givas — icke ansett indelningen i jordbruksfastighet och annan fastighet

böra bibehållas i kommunalskattelagen, varför paragrafen formulerats

utan hänsyn till en dylik indelning. Körande den närmare innebörden

av de av mig föreslagna bestämmelserna torde jag kunna i allmänhet

inskränka mig till att hänvisa till innehållet i de vid förevarande paragraf

fogade särskilda anvisningarna.

Emellertid har jag ansett mig icke böra biträda kammarrättens

förslag, att i fråga om »annan fastighet» byggnad och mark skola, även

då de tillhöra samme ägare, utgöra skilda taxeringsenheter. En uppdelning

i olika taxeringsenheter utöver de kamerala enheterna synes,

förutom då den erfordras för att tillgodose de olika beskattningsområdenas

rätt eller då den betingas av olika användningssätt, i allmänhet

böra ifrågakomma, endast då den är erforderlig för en uppdelning

av skattskyldigheten mellan olika personer. Med hänsyn till en möjligen

blivaode jordvärde- eller jordräntestegringsskatt har jag dock

ansett mig böra föreslå, att marks och byggnads värde redovisas vart

för sig; bestämmelse härom har emellertid ansetts hava sin plats i 8 §.

En uppdelning av en kameral enhet i olika taxeringsenheter med

hänsyn till användningssättet motiveras, förutom av sannolikheten att

därigenom erhålla ett tillförlitligare resultat av taxeringsarbetet, jämväl

därav, att det, såsom vid behandlingen av näringsskaiten kommer att

angivas, för denna skatteform är av betydelse, att särskilda värden äro

åsätta sådana delar av en fastighet, som användas för näringsdrift.

7 §•

Enligt 4 § bevillningsförordningen skall taxeringsvärdet å fast.

egendom bestämmas med ledning av de om varje särskild egendoms

storlek, beskaffenhet och avkastning inhämtade upplysningar samt erhållna

uppgifter om areal och olika ägoslag samt arrende-eller hyresavgifter,

köpeavhandlingar och värderingar för egendomens belåning

eller försäkrande mot brandskada. Frälseräntas kapitalvärde uppskattas

till tjugu gånger det belopp, vartill samma ränta efter nästföregående

års markegång uppgått, såframt icke räntan, i enlighet med 14 § Kungl.

Maj:ts kungörelse den 11 maj 1855, utgår efter medelmarkegångspris,

i vilket fall detta senare bör läggas till grund för beräknandet av räntans

belopp. Dock iakttages, att frälseräntas kapitalvärde alltid sättes i fulla

hundratal kronor, så att möjligen överskjutande belopp icke beräknas.

I de vid bevillningsförordningen fogade särskilda anvisningar till

ledning vid taxeringen lämnas närmare föreskrifter rörande sättet för

beräknande av fast egendoms värde.

s. 371 Kontrollera mot PDF

371

Kungl. Maj.is proposition Nr 191.

De bestämmelser, som erfordras rörande taxeringsvärdets uppskattande

och beräknande, dels äro av mera allmän natur dels ock avse

vissa specialfrågor. Jag skall här till en början lämna eu redogörelse

för förslagen och däröver avgivna yttranden i frågans så att säga allmänna

del.

Innebörden av denna fråga sammanfattas av Eisex-man och von

Wolcker på i huvudsak följande sätt:

I 1861 års bevillningsförordning hade angivits såsom taxeringsvärde

fast egendoms verkliga värde, vilket uttryck därefter fått kvarstå, tills

detsamma, utan att några motiv härför anförts, uteslutits ur själva

lagtexten till bevillningsförordningen av den 28 oktober 1910. I anvisningarna

till förordningen kvarstode dock uttrycket alltjämt, och framhölles

till yttermera visso såsom ett direktiv i sista hand taxeringsmännens

skyldighet att av de taxeringsgrunder, som anvisningarna upptoge

såsom ägnade att tjäna till ledning för uppskattningen, tillämpa

den eller de grunder, »som ansåges bäst leda till egendomens uppskattning

till dess verkliga värde». Uttrycket »verkligt värde» vore emellertid

ingalunda allmängiltigt till sin innebörd utan uppfattades på olika

sätt. Dock torde knappast kunna komma i betraktande annat än ettdera

saluvärdet eller avkastningsvärdet, och att vid ett sådant val företrädet

borde i allmänhet givas åt det förra av dessa båda värden,

hade de sakkunniga för sin del funnit uppenbart. Motsättningen

mellan de båda nu nämnda värdebegreppen torde i själva verket inskränka

sig därtill, att ett saluvärde i betydelsen av det pris, till vilket

under vanliga omsättningsförhållanden en egendom kunde antagas finna

köpare, för att vara riktigt uppskattat förutsatte, att hänsyn toges icke

allenast till förhandenvarande utan även till beräknelig framtida avkastningsförmåga,

fastän det värde, som på grund därav kunde anses tillföras

egendomen, självfallet måste vara förmedlat till nutidsvärde. Det

gällde endast den framtida avkastningsförmåga, som kunde anses så pass

viss, att en köpare med vanlig förtänksamhet hade anledning att redan

under förhandenvarande förhållanden rätta sitt pris därefter. För avkastningsvärdets

vidkommande återigen räknade man i allmänhet uteslutande

med den förhandenvarande avkastningsförmågan, sådan denna

framginge vid en prövning av vad egendomen kunde i sin närvarande

användning antagas år efter annat avkasta vid ordinärt god skötsel

och under i övrigt vanliga förhållanden. Vad egendomen med en annan

användning kunde antagas avkasta, lämnades här ur räkningen, likasom

1917 är»

förslag.

Saluvärdet

allmän upp

skattnings

norm.

Eiserman

von Wolcker.

s. 372 Kontrollera mot PDF

372

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

ock det mervärde, egendomen påtagligen redan i närvarande tid ägde

med hänsyn till möjligheten av sådan användning.

I Eiserman—von Wolckers förslag tages ställning till föreliggande

fråga genom ett stadgande av det innehåll, att taxeringsvärde skall, i den

mån ej särskilda bestämmelser annat föranleda, åsättas med ett uppskattat

belopp, som mostvarar värdet efter ortens pris (allmänna saluvärdet,

värdet i handel och vandel) av den egendom, som i varje särskilt

fall utgör taxeringsenhet. Uppskattningen skall ske med ledning

av köpeavhandlingar samt alla tillgängliga upplysningar i övrigt, som

äro av betydelse för eu riktig uppskattning, såsom om egendomens storlek,

läge, avkastning och areal i olika ägoslag samt tillgången på skog,

ävensom om arrende- eller hyresavgifter och värdering av egendomen för

belåning eller för försäkring mot brandskada.

I motiveringen härför framhålles, bland annat, följande:

Vad värdesättningen av fastighet anginge, måste denna, därest

man icke ville nöja sig med en allenast partiell objektskatt, hänföra sig

till egendomen såsom ett helt likasom ock till egendomen såsom sådan,

oavsett dess räntabla förmögenhetsvärde för en viss bestämd ägare.

Härav följde, att allenast servitut eller liknande gravationer finge komma

i betraktande vid värderingen såsom omedelbart minskande egendomens

värde, likasom å andra sidan servitut till förmån för egendomen, rätt

till avgäld o. d. omedelbart verkade i värdehöjande riktning. Den omständigheten

däremot, att skog upplåtits till avverkning, eller att någon

berättigats att å egendomen taga sten, grus eller dylikt, fin«e icke

komma i betraktande för taxeringen i vidare mån, än som föranleddes

därav, att egendomens värde successivt kunde undergå minskning såsom

en följd av nyttj and er ättens tillgodogörande. Ej heller finge den omständigheten

öva inflytande på uppskattningen, att ett påtagligen för

lågt arrende eller för låg hyra genom inteckning tillförsäkrats giltighet

även mot ny ägare.

Vad som företrädesvis varit bestämmande för förslaget att låta

det allmänna saluvärdet och enbart detta i regel bilda underlag för beskattningen

av fast egendom, hade varit en strävan att dels få all egendom

beskattad, även om den för närvarande icke lämnade eller ens kunde

lämna avkastning, dels också få egendomens såsom sådan hela värde underkastat

beskattning. Till förmån för fast egendoms taxering efter allmänt

saluvärde talade ytterligare den omständigheten, att staten för sin förmögenhetsbeskattning

antagit fast egendoms taxeringsvärde såsom norm

för beräkningen av sådan egendoms värde såsom förmögenhetstillgång.

s. 373 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191. 373

Att fast egendom beskattades efter sitt allmänna saluvärde, ställde

givetvis icke taxeringsmännen inför uppgiften att söka för en viss bestämd

egendom utfinna det pris, som en köpare, vilken som helst, skulle

kunna förutsättas villig att betala för densamma under vanliga förhållanden.

Vad som krävdes vore däremot förmågan att bedöma vad för

egendomen efter dess beskaffenhet i det hela kunde under vanliga förhållanden

påräknas bliva betalt av sådana köpare, med vilka man i allmänhet

hade att räkna beträffande en så beskaffad egendom. Eu köpare

ur allmogeklassen vore i regel icke villig att betala det pris för en s. k.

herrgårdsegendom, som kunde påräknas från personer, vilka på grund

av siu sociala ställning ställde större anspråk på bostadsutrymmen och

bekvämlighet, medan omvänt en efter allmogeanspråk bebyggd egendom

icke kunde antagas ställa sig lika begärlig för de senare som för den

förre. För de senare ställdes nämligen i utsikt kostnader för om- eller

tillbygguader o. d., som de i allmänhet kunde påräkna få endast delvis

ersatta genom ökat saluvärde å egendomen. Ännu påtagligare ställde

sig detta förhållande i större städer, där tomtens läge vore den i främsta

rummet utslagsgivande faktorn för värdebildningen. Här försigginge

en naturlig värdedifferentiering mellan olika goda lägen, närmast bestämd

efter närheten till större trafikcentra o. d., och marknaden räknade

här med s. k. bank- eller hotell-lägen, bättre eller sämre affärsläge o. s. v.,

ett vart med sin allt efter ortens förhållanden trängre eller vidare krets

av påräkneliga köpare. Att fast egendom skulle uppskattas till sitt

allmänna saluvärde, betydde således icke, att värdet skulle bestämmas

till ett slags genomsnitt av vad köpare i sinsemellan väsentligt olika

ställning och därav betingade olika anspråk kunde länkas villiga att

var för sig erlägga, utan innebure, att varje egendom skulle uppskattas

ur synpunkter, som kunde anses allmängiltiga för värdesättningen inom

den krets av köpare, med vilken man under vanliga förhållanden hade

att räkna för en så beskaffad egendom. Så förfores redan nu i stor

utsträckning, och det nya i förslaget härvidlag vore endast, att så förklarades

böra ske för alla egendomar, vilkas taxering skulle grundas å

allmänna saluvärdet.

Landéns förslag i frågan om den allmänna principen för taxeringsvärdets

beräknande innehåller (6 §), att fast egendoms taxeringsvärde

skall motsvara egendomens saluvärde, varmed förstås det pris,

som kan antagas hava varit påräkneligt för egendomen vid en försäljningav

densamma under normala förhållanden.

Härom heter det i motiveringen, bland annat:

Uandén

s. 374 Kontrollera mot PDF

374

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Enligt förslaget hade skatten på den fasta egendomen erhållit

karaktären av en objektskatt att utgå i förhållande till egendomens

förmögenhetsvärde, medan avkastningen av den fasta egendomen skulle

särskilt för sig beskattas genom den kommunala inkomstskatten. Då

alltså avkastningsmomentet behörigen beaktades vid inkomstbeskattningen,

svntes det icke behöva även beaktas vid den rena objektbeskattningen.

Redan av detta skäl kunde det anses ligga närmast till hands

att till grund för beräkningen av den fasta egendomens skattevårde

eller taxeringsvärdet lägga det värde, egendomen hade i handel och

vandel, oberoende av huruvida detta värde sammanfölle med ett under

alla förhållanden synnerligen svårbestämbart avkastningsvärde. Emot

avkastningsvärdets antagande såsom måttstock för fastighetsbeskattningen

talade framför allt två skäl: dels den av erfarenheten bestyrkta

svårigheten att med någon högre grad av tillförlitlighet uppskatta

avkastningen, dels den omständigheten, att vissa fastigheter med

höga värden, t. ex. obebyggda tomter och annan oanvänd mark, tillfälligtvis

icke gåve någon alls eller en i förhållande till värdet obetydlig

avkastning.

Landén utvecklar närmare, vari dessa svårigheter att uppskatta

avkastningen skulle bestå, och fortsätter därefter:

Beskattningen av fäst egendom i förhållande till dess objektiva

bytesvärde hade på senare åren vunnit erkännande i ett flertal länder.

Med detta värde förstodes det värde, som en egendom hade under normala

förhållanden och för en var ägare. Såsom närmast till hands

liggande hjälpmedel för konstaterandet av en egendoms allmänna värde

torde i allmänhet kunna godkännas de för egendomen eller för egendomar

av liknande beskaffenhet, godhet, läge, användbarhet och begärlighet

i marknaden inom nära liggande tid betalade köpeskillingarna,

naturligtvis alltid under förutsättning, att icke fastighetsmarknadens läge

undergått märkbara förändringar efter den tidpunkt, då dessa köpeskillingar

avtalats. De gängse prisen på fastighetsmarknaden, för såvitt

sådana pris förelåge inom taxeringsdistrikten, gåve sålunda i allmänhet

en god ledning vid uppskattningen av egendomsvärdena. I regel torde

man med skäl kunna antaga, att de gängse prisen sammanfölle med

det värde, egendomarna hade såsom avkastniugskällor. Dessa pris bestämdes

av köpare och säljare med hänsyn till egendomarnas läge, storlek,

godhet och beskaffenhet i övrigt och med beaktande av rådande konjunkturer

samt egendomarnas därav betingade större eller mindre användbarhet

och begärlighet i marknaden likasom ock till den avkastning,

som vid ett ekonomiskt gott utnyttjande av egendomarna kunde vara att

opaginerad Kontrollera mot PDF

37r.

Kungl,. Maj.ts proposition Nr 191.

påräkna. Köpare och säljare bedömde marknadsläget och grundade

därpå sina beräkningar över det pris, som, å ena sidan, kunde lordras

och, å andra sidan, kunde givas vid den tidpunkt, då försäljningen komme

till stånd. De måste därvid även taga hänsyn till en egendoms framtida

avkastningsförmåga, för såvitt densamma vid försäljningen kunde med

någon grad av säkerhet bedömas.

Efter att hava undersökt, huruvida de verkligen betalda köpeskillingarna

kunde anses utgöra en riktig måttstock för saluvärdet —

en fråga, som i allmänhet besvarats jakande — sammanfattar Landén

sin ståndpunkt i Irågan om valet mellan salu- och avkastningsvärdet

såsom taxeringsvärde på följande sätt:

Såsom allmän regel skulle gälla, att fast egendom skulle för beskattning

åsättas ett taxeringsvärde i förhållande till sitt kända eller

beräknade allmänna värde. Denna regel överensstämde till sin princip

med nu gällande grunder för taxering och läte särskilt väl förena sig

med de förutsättningar, på vilka förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt

grundade sina stadganden om beräkning av värdet å de

tillgångar, som bildade förmögenheten. Åven detta värde angåves i

allmänhet vara tillgångarnas allmänna värde eller, närmare bestämt,

deras saluvärde, därvid förutsattes, att saluvärdet i fråga om fast egendom

förelåge såsom konstaterat i egendomens taxeringsvärde.

I detta sammanhang vill jag erinra därom, att de kommunalskattesakkunniga

på sin tid föranstaltat om inhämtande av yttranden från ett

antal taxeringsnämndsordlörande ävensom från kronans ombud hos prövningsnämnderna

rörande de ifrågasatta nya grunderna för uppskattning

av fast egendoms värde in. m. Beträffande innehållet i de därvid avgivna

utlåtandena hänvisar jag till den vid Eiserman—von Wolckers

betänkande såsom bilaga fogade sammanfattningen.

I de över förslagen nu avgivna yttrandena hava yppat sig skiljaktiga

åsikter om huruvida saluvärdet eller avkastningsvärdet borde läggas

till grund för taxeringen. Länsstyrelserna i Södermanlands, Kristianstads

och Västmanlands län, Västernorrlands läns landsting samt lan tbruksstyrelsen

hava i mer eller mindre bestämda ordalag uttryckligen uttalat sig till

förmån för saluvärdet såsom uppskattningsnorm. Däremot hava länsstyrelserna

i Kronobergs och Värmlands län, Stockholms och Jämtlands

läns landstings förvaltningsutskott samt Sveriges allmänna lantbrukssällskap

ävensom flertalet av hushållningssällskapens förvaltningsutskott uttalat sin

anslutning till avkastningsvärdet såsom grund för värderingen eller åt
-

1914 års

värdeenquéte.

Avgivna utlåtanden.

s. 376 Kontrollera mot PDF

Undantag

från saluvärdet

som

uppskattnUigsnorm.

Eiserman—

von Woleker

376 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

minstone riktat sig emot att erlagda köpeskillingar tillmättes mera avgörande

betydelse vid taxeringen. Därvid har, bland annat, gjorts gällande,

att en fara för spekulation i jordegendomar lätt kunde bliva en följd

av åsättande av taxeringsvärden efter krigsårens högt uppdrivna köpeskillingar.

Hos länsstyrelsen i Värmlands län har föredragande landskamreraren

anmält avvikande mening under förklaring, bland annat,

att han ansåge fastighetsbeskattningens anordnande såsom objektbeskattning

kräva, att den träffade fastigheterna efter deras saluvärde.

Kammarrätten förklarar sig obetingat ansluta sig till den i båda

förslagen företrädda mening, att taxeringsvärdet å fast egendom borde i

regel bestämmas efter egendomens saluvärde och icke efter dess avkastningseller

annat värde. Principen om taxeringsvärdets grundande å saluvärdet

innebure för övrigt icke någon nyhet i lagtillämpningen, då av

det direktiv, som tillförene lämnats i bevillningsförordningen och ännu

kvarstode i de till densamma hörande anvisningarna, att uppskattning

av fäst egendom skulle ske till dess verkliga värdi'', ansetts följa, att

egendomens saluvärde varit det för taxeringen avgörande. De i nämnda

anvisningar uppräknade grunder, efter vilka taxering av fast egendom

borde ske, och som sins emellan ledde till olika uppskattningsvärden,

hade emellertid kunnat giva anledning till tvekan, vilket uppskattningsvärde

företrädesvis bort sökas. Att i lag uttryckligen föreskreves,

vilket det värde vore, som taxeringen hade till syfte att träffa,

framstode således såsom en angelägenhet av vikt.

Ifrån regeln om allmänna saluvärdet såsom norm för uppskattningsförfarandet

hava ifrågasatts vissa undantag. Eiserman och von

Woleker hava sålunda föreslagit (7 § 2 st.), att vid taxering av kronan

eller allmän inrättning tillhörig fast egendom hänsyn till s. k. tomteller

industrivärde icke skall tagas i andra fall, än där egendomen

besittes med stadgad åborätt eller eljest med ständig eller ärftlig besittningsrätt.

I motiveringen för denna bestämmelse heter det, bland annat:

Åven i fråga om sådan jordegendom, som ej tjänade något särskilt

statsändamål, kunde staten med allt fog göra gällande anspråk på större

undseende än den enskilde jordägaren. För övrigt vore statsegendom

grundlagsenligt undandragen öppna marknaden och kunde därtör ej

sägas gå i handel och vandel i samma mening som fäst egendom i

enskild ägo. Härtill komme, att fast egendom, varom nu vore fråga,

s. 377 Kontrollera mot PDF

377

Kttncjl. Maj.ts proposition Nr 191.

enligt förslaget icke vore avsedd att underkastas skatt för oförtjänt

värdestegring, vadan någon utsöndring av ett förefintligt tomt- eller

industrivärde icke heller ur synpunkten av en sådan beskattning framstode

såsom påkallad. Sist anlörda synpunkter kunde däremot icke

göras gällande beträffande publika jordegendomar, vilka innehades med

viss egenartad besittningsrätt. Dessa kunde enligt den särskilda lagstiftning,

som beträffande dem gällde, tämligen fritt överlåtas, fastän

överlåtelserna ej vore föremål för lagfart, vartill komme det skälet, att

sålunda disponerade egendomar vore avsedda att i likhet med enskild

egendom underkastas värdestegringsskatt.

Ur inkomna yttranden i förevarande punkt må anföras, att länsstyrelserna

i Kalmar och Värmlands län funnit det föreslagna undantaget

förtjänt av beaktande, medan däremot länsstyrelsen i Gottlands län och

handelskammaren i Gävle funnit anledning ej föreligga att fastställa

särskilda regler för taxering av publik jord. Kammarkollegium erinrar,

att med kronan eller allmän inrättning tillhörig fast egendom borde

likställas även kronan ej tillhörig ecklesiastik egendom.

Kammarrätten yttrar:

Under den antagliga förutsättningen, att ifrågavarande slags egendom

komme att undantagas från värdestegringsbeskattning, erfordrades visserligen

icke, att denna egendom för värdestegringsbeskattningens vidkommande

åsattes särskilt tomt- eller industrivärde i dess betydelse av mervärde

utöver jordbruksvärdet. Men förslaget, vartill motsvarighet icke återfunnes

hos Landén, innebure dock en avvikelse från den objektiva fastighetsbeskattningens

grunder, om vars befogenhet meningarna kunde vara delade.

Vid all repartitionsbeskattning gällde ju såsom regel, att förmåner, som

blott avsåge vissa beskattningsföremål, borde i så liten utsträckning

som möjligt ifrågakomma, då sådana förmåner droge med sig däremot

svarande ökning i de övriga beskattningsföremålens skattebelastning.

Synnerligen goda skäl skulle därför fordras för den för kronans och

allmänna inrättningars jordbruksfastigheter nu föreslagna förmånen —

en förmån, som för närvarande icke vore dessa fastigheter, såvitt de

över huvud vore fastigbetsbevillning underkastade, medgiven. Giltig

anledning syntes kammarrätten knappast föreligga till det nu ifrågavarande

undantagsstadgandet.

Särskilt har frågan om taxering av skog varit föremål för ingående

undersökningar av de sakkunniga och i avgivna yttranden.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.)

Avgivna utlåtanden.

Taxering

av skog.

48

s. 378 Kontrollera mot PDF

378

Biserman—

von Wolcker.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 191.

Eiserman och von Wolcker föreslå det undantag från huvudregeln

om allmänna saluvärdet såsom uppskattningsnorm, att vid taxering av

kronan eller allmän inrättning tillhörig fast egendom, som ej besittes

med stadgad åborätt eller eljest med ständig eller ärftlig besittningsrätt,

skog skall uppskattas efter värdet vid uthålligt skogsbruk.

Motiveringen härför är i huvudsak följande: Om sådan skog gällde

ej endast, att densamma i allmänhet ej vore avsedd att gå i handel och

vandel, utan ock det förhållandet, att det syntes vara i sin ordning, att, därest

statens skogar, på sätt förslaget innehölle, i långt större utsträckning än

hittills underkastades beskattning, staten till gengäld komme i åtnjutande av

den lindring i skattskyldigheten, som kunde ligga däri, att uppskattningen

grundades å uthållighetsvärdet, vilket värde, så länge för skogsbruket

räknades med en genomsnittsavkastning, understigande den allmänna

räntenivån, hade en naturlig tendens att för avsättningsbar skog understiga

skogens värde såsom handelsvara.

Åven skog i enskild ägo vore i flera fall på grund av lag undandragen

fri hushållning. Dessa skogars värde i handel och vandel rönte

direkt inflytande av inskränkningarna i förfoganderätten över skogstillgången,

vadan i stort sett saluvärdet kunde antagas utan vidare

sammanfalla med uthållighetsvärdet.

Beträffande därefter enskildas skogar under fri hushållning tillgodogjordes

väl somliga av dessa skogar faktiskt med iakttagande av planmässig

drift, inriktad på skogskapitalets framtida bestånd — så vore exempelvis

fallet med sådana skogar, som vore avsedda att stadigvarande lämna

råvara till förädlingsindustrien, samt skogarna till vissa större lantegendomar

med ordnad skogsförvaltning — men att fördenskull för sådana

skogars vidkommande förorda en uppskattning efter uthållighetsvärde

mötte den betänkligheten, att det dock alltid stode skogsägaren, eventuellt

eu ny sådan, fritt, när han så funne för gott, att övergå till ett

annat hushållningssätt med övergivande av tidie-are fölida erunder för

skogsbruket.

Ännu mindre syntes det kunna ifrågasättas att för andra enskildas

skogar än de ovan nämnda tillämpa en värdesättning efter uthållighetsvärde.

De förutsättningar, utan vilka en dylik värdesättning saknade nödigt

underlag, förelåge nämligen icke i erforderlig utsträckning för skogar

av nu ifrågavarande slag. Vidare vore att märka, att, då den uthålliga

avkastningen jämväl vore beroende såväl av skogsmarkens produktivitet

som av i skogsbruket bundna kapitaltillgångar, skogens uppskattning

efter uthållighetsvärde påkallade eu beräkning av huru stor del av avkastningen

som rätteligen borde tillskrivas skogen själv såsom produk
-

s. 379 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191. 379

tiousfaktor, vilket självfallet vore en ytterligare vansklighet med tillämpningen

av denna metod. Däremot måste det antagas, att även de skogsägare,

som här närmast kom me i betraktande, i regel vore tämligen på

det klara med vad deras skog vore värd efter ortens pris; och med de

hjälpmedel, som numera under påverkan av det växande intresset fölen

förbättrad skogsvård kunde i alltjämt stegrad omfattning påräknas

till ledning för uppskattningen utöver upplysningar från skogsägaren

själv, torde taxeringsmännen efterhand komma att bliva sin uppgift jämväl

i denna del alltmer vuxna.

I själva saken gällde ju för all skog, att en uppskattning av

skogstillgången efter ortens pris allenast för den avsättningsbara skogen

kunde antagas i regel leda till en högre värdesättning än som bleve

fallet, om man läte uppskattningen avse värdet vid uthålligt skogsbruk,

samt att skillnaden härvidlag självklart varierade efter höjden

av den räntefot, efter vilken vid sistberörda uppskattning kapitaliseringen

ansåges böra ske, en fråga, därom ännu stode mycken strid inom

skogsmännens led. För yngre växande skog, som ännu icke nått upp

till avverkningsmognad, gåve däremot en uppskattning efter uthållig avkastning

i allmänhet till resultat ett åtskilligt högre värde, än om man

räknade med beståndets försäljnings- eller s. k. varuvärde vid ett mera påskyndat

tillgodogörande. Även sistnämnda värde vore alltid ett nettovärde,

eftersom avverkaren hade att räkna med ofrånkomliga kostnader

för avverkning, accis och andra utskylder samt alldeles särskilt för nödiga

föryngringsåtgärder. Dessutom vore det givet, att, fastän den, som

köpte en skogsegendom i syfte att därå driva uthålligt skogsbruk, givetvis

i regel hade anledning att kalkylera med ett något lägre pris än den

köpare, som åsyftade eu jämförelsevis snabb realisation av det avsättningsbara

virkesförrådet, även den senare sökte pressa ner sitt pris så

långt möjligt vore under förhandenvarande förhållanden.

. Landén har icke i fråga om taxeringen av skog föreslagit någon

avvikelse från huvudregeln om saluvärdet såsom grund för taxeringen,

men bär i sitt betänkande till belysning av frågan framhållit, bland

annat, följande:

Åsikterna i förevarande fråga vore skiftande. Detta framginge

av de yttranden, som till de kommunalskattesakkunniga inkommit i

fråga om grunderna för uppskattning av skog. I de fall, då taxering

angivits vara grundad på det s. k. avkastningsvärdet, hade byggts

än på den faktiska, än åter på den antagna skogsavkastningen. Den

faktiska avkastningen hade på sina håll beräknats med ledning av

Landén.

s. 380 Kontrollera mot PDF

380

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

avgivna deklarationer för beskattning till skogsaccis. På andra håll

hade densamma beräknats med ledning av ett antaget medelvärde å

skogens årliga tillväxt. Den antagna årsavkastningen hade ofta beräknats

i förhållande till skogens saluvärde och omloppstid. Taxering

efter saluvärdet hade ävenledes byggt på olika förutsättningar i olika

fall. Det hade sålunda angivits, att värdet motsvarat »i orten gällande

saluvärden», »avverkningsvärden på rot», »nettovärden vid försäljning»,

värdet »vid eventuell kalhuggning med avdrag av omkostnader», det

värde å rot, som funnes att »med iakttagande av forstliga grunder vid

avverkning» för en gång uttaga, »vad som de sista åren betalts för

upplåtna avverkningsrätter och de pris, som varje fastighets skogsbestånd

skulle betinga, om avverkningsrätt därå upplätes inom ramen av bestämmelserna

i lagen angående värden av enskildes skogar den 24 juli

1893», etc.

Vilken väg man än följt för finnande av skogsvärdet, hade man

vid taxeringsvärdets åsättande dock oftast stannat vid ett vida lägre

värde för skogen, än uppskattningen givit anledning till. Utredningen

visade, att man låtit skogens värde ingå med endast viss bråkdel av

det »verkliga värdet», växlande mellan 80 och 20 procent, men även

gående så lågt som till endast 10 procent därav.

Det vore i sak likgiltigt, om man vid taxeringen av skogs värde

sade sig bygga på saluvärdet eller på avkastningsvärdet. Det riktiga

saluvärdet torde nämligen vara fullt överensstämmande med det riktiga

avkastningsvärdet.

Den förståndige och erfarne köparen av en skog räknade med, att

det kapital, han nedlade i skogen, bleve säkert placerat och gåve en

avkastning, som svarade mot den vanliga räntan å medel, som vore

placerade mot ungefär motsvarande säkerhet. För att förvissa sig om

möjligheterna härför måste han undersöka, vad skogen med hänsyn till

skogsmarkens areal, läge och beskaffenhet samt den befintliga skogstillgångens

storlek, ålder och beskaffenhet kunde giva honom i årlig

avkastning antingen omedelbart eller efter längre eller kortare tid under

förutsättning av normal skötsel och beräkneliga virkespriser. Den därvid

funna årsavkastningens kapitalvärde borde sammanfalla med det

allmänna saluvärdet på skogen, sådant detta begrepp angivits i förslaget.

Saluvärdet å en sak, vars värde vore beroende av den årliga avkastning

den gåve, vore nämligen fullt synonymt med sakens avkastningsvärde.

Ett allmänt gällande saluvärde å skog finge man icke fram genom uppskattning

t. ex. av skogens kubikmassa och därpå grundade handelsvärde

med tillägg av visst markvärde och avdrag för avverknings- och

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kurujl. Maj:ts proposition Nr 191. 38 L

utdrivningskostnader o. d. I skogens virkesmassa torde ingå en icke

obetydlig kvantitet virke, som icke hade något omedelbart försäljningsvärde,

utan först efter en längre eller kortare tidrymd kunde tillgodogöras,

och annat virke, som icke kunde omedelbart tillgodogöras, utan

att skogens bestånd äventyrades. Men vid åsättande av saluvärde å

produktiv egendom — och annan egendom vore enligt förslaget icke

föremål för beskattning — byggde man även på den uttryckliga

förutsättningen, att egendomen alltjämt skulle användas för sitt naturligt

givna ändamål. Denna förutsättning vore icke för handen, därest man

beräknade värdet under antagande, icke av skogens bibehållande såsom

produktionsfaktor, utan av densammas förstörande, och det värde på

skogen, som konstruerades fram under förutsättning av dess förstörande

eller »totaja realisation», »skövling» o. s. v., bleve icke något allmänt

saluvärde i lagförslagets mening. Givet vore emellertid, att man måste

uppskatta värdet av befintlig övermogen skog och skog, som eljest

borde omedelbart avverkas, under antagen förutsättning, att sådan skog

skulle med det första realiseras. Med avseende å denna del av en skog

vore realisationsvärdet alltså identiskt med allmänna saluvärdet.

Vid en fullt exakt uppskattning av skogens avkastningsvärde måste

man taga ledning såväl av den befintliga skogstillgångens storlek, ålder

och beskaffenhet samt skogsmarkens areal, "läge och beskaffenhet som

ock till den avkastning, skogen kunde giva under den antagna omloppstiden.

Man kunde svårligen — utom i undantagsfall — nöja sig med

en uppskattning på grundvalen av endast det nuvarande virkesförrådet

och skogsmarksvärdet eller av endast avkastningen. Man måste ofta

kombinera flera uppskattningsgrunder med varandra för att komma till

ett något så när »verkligt värde». Detta gjorde uppskattningen av

skogsvärde till en synnerligen komplicerad och svår sak. I praktiken

finge man emellertid räkna med, att kända saluvärden å skog, som vore

byggda på undersökningar, därvid alla förefintliga värdefaktorer blivit

behörigen beaktade, förefunnes och lämnade en god ledning för bedömandet

av gällande skogsvärden, så pass god, att taxeringsmyndigheter

med sedvanlig kännedom om hithörande förhållanden i den ort,

de representerade, skulle vara i stånd att finna de ungefärliga saluvärdena.

Att utan inrättande av sakkunniga uppskattningskommissioner i varje

fall nå det absolut riktiga värderingsresultatet vore givetvis icke möjligt,

men man kunde hoppas, att även på detta område åtminstone tämligen

goda närmevärden och framför allt enhetliga värden skulle framkomma,

därest taxeringsmyndigheterna finge klart för sig, icke blott att skogens

värde skulle ingå i taxeringsvärdet med sitt fulla belopp, utan även att

s. 382 Kontrollera mot PDF

Avgivna

utlåtanden.

382 Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

det värde, som skulle taxeras, vore skogens värde i handel och vandel

under förutsättning av normal skötsel och fortsatt skogsbruk.

De metoder att på avkastningsberäkningens väg komma till ett

rätt skogsvärde, som inom åtskilliga taxeringsdistrikt hos oss tillämpades,

vore tydligen alldeles felaktiga och otillfredsställande. För att finna

detta värde måste man beräkna värdet av all den behållna avkastning,

skogen kunde ge under hela den antagna omloppstiden, uppdela värdet

av denna avkastning på varje år av omloppstiden genom division

av värdet med antalet år samt med användande av särskilda, av sakkunniga

uppställda formler kapitalisera det så funna årsavkastningsvärdet.

Härtill torde i förekommande fall böra läggas värdet av det

vid omloppstidens början befintliga överåriga virkesförrådet. Det så

beräknade värdet bleve ett värde, som en förståndig köpare kunde betala

för skogsmarken och skogen med tillhörande anläggningar för transport

av virket m. m., det vill säga värdet i handel och vandel, det allmänna

eller gällande saluvärdet. Svårigheterna vid en sådan uppskattning

vore emellertid mycket stora och torde knappast kunna på ett

tillfredsställande sätt lösas av våra vanliga taxeringsnämnder. Största

svårigheten torde ligga i avgörandet av omloppstidens längd. Denna

vore nämligen i stor utsträckning beroende av skogsägarens eget val.

Fn rationell skogsskötsel kunde sägas vara för handen, vare sig skogsägaren

inriktade sin skogshushållning på t. ex. 60 års omloppstid eller

han tillämpade en dubbelt så lång tid för att bringa skogen till mognad,

men det ekonomiska utbytet av skogen bleve mycket olika allt efter

omloppstidens längd. Den väsentliga svårigheten läge givetvis i att

rätt uppskatta den avkastning, som de jämförelsevis unga skogsbestånden

kunde lämna efter den långa tidrymd, som under alla förhållanden

måste vara att räkna med, innan de nådde den mognad,

som de behövde hava för att efter avverkning finna ekonomiskt god

användning. Det syntes endast av hänsyn till dessa svårigheter synnerligen

olämpligt att i lagstiftningsväg uttryckligen hänvisa taxeringsmyndigheterna

att för konstaterande av gällande saluvärden å skog och

skogsmark använda sig av en dylik väg.

Landén upplyser, alt taxeringsmyndigheterna understundom kommit

till sitt »avkastningsvärde» genom att utgå från skogens förhandenvarande

saluvärde. De hade därvid tydligen ansett det ej medföra

någon egentlig svårighet att finna saluvärdet.

Ur avgivna yttranden i fråga om taxering av skog må återgivas

följande:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kurujl. Maj.ts proposition Nr 191. 333

Länsstyrelsen i Stockholms län: I regel borde såsom vid annan [hftnsstyr<

taxering skogen upptagas till saluvärdet. ser rn- fl

Länsstyrelsen i Gottlands län: Det funnes ej anledning att fastställa

speciella regler för publika skogar.

Länsstyrelsen i Blekinge län: Genom att låta publik skog taxeras

etter . värdet vid uthålligt skogsbruk brötes mot den fastslagna Grundprincipen

om taxering till saluvärde.

Länsstyrelsen i Värmlands län: Taxering av skog till realisationsvardet

i stället lör till avkastningsvärdet skulle medföra eu alltför hård

beskattning av den växande skogen.

Handelskammaren i Gävle ställer sig tveksam mot lämpligheten av

en föimån, som beretts staten och allmän inrättning i fråga om sko^staxenngen.

Om uppskattning efter uthålligt skogsbruk skulle medgivas för

publika skogar, borde samma förmån tillkomma enskilda jordägare, som

visade, att de dreve dylik skogsskötsel. Det skulle ej skada, om genom

publika skogars uppskattande till fullt handelsvärde vederbörande erinrades

om betydelsen av att skogsbruket lämpades efter rådande marknadsförhållanden.

Västernorrlands läns landsting: Ingen annan än den, som o-jort

upp hushållningsplan för skogen, kunde åsätta densamma värde efter

uthålligt skogsbruk, varför erfordrades ett uttalande i lagen, att taxeringsmyndighet

ägde, oberoende av hushållningsplan, åsätta ett taxeringsvärde,

som verkligen motsvarade skogens rätta värde.

Sveriges skogsägareförbund: Därest — i motsats till vad förbundet

uttalat såsom önskvärt — taxering av växande skog skulle äga rum,

borde dess taxeringsvärde bestämmas med hänsyn till vad skogen under

uthålligt, rationellt skogsbruk kunde avkasta och ej med hänsyn till

vad som vid en hastig realisation av virkeskapitalet kunde utvinnas.

JNagon anledning att skilja mellan enskilda och publika skogar

tunnes icke.

. Gävleborgs läns och Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott

uttala sig emot att åtskillnad göres emellan kronans och

enskildas skogar, och det senare förvaltningsutskottet ävensom Uppsala

lans hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttala sig-till förmån för

en taxering av skog efter uthålligt skogsbruk. Jämtlands läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott vänder sig särskilt emot att erlagda

köpeskillingar läggas till grund för skogstaxeringen.

Lantbruksstyrelsen: En skogstaxering efter uthålligt skogsbruk

vore lämplig men kunde svårligen genomföras. Ett inslående på den

s. 384 Kontrollera mot PDF

[Kammar
rätten.

]

384 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

av Eiserman och von Wolcker föreslagna vägen syntes emellertid böra

ske med försiktighet.

Kammarrätten: Eisermans och von Wolckers förslag om tillämpning

av olika beskattningsmetoder för skog, beroende av vem som vore

ägare av densamma, syntes ägnat att väcka betänkligheter och knappast

stå i god överensstämmelse med de grunder, varpå deri objektiva fastighetsbeskattningen

vilade. Det läte sig för visso icke förnekas, att den

av Eiserman och von Wolcker föreslagna anordningen att låta kronans

och allmänna inrättningars skogar värdesättas efter en annan, i regel

till lägre uppskattningsvärden ledande metod än övriga skogar framstode

såsom en orättvisa i beskattningen särskilt emot de skogsägare,

som frivilligt skötte sina skogar efter ordnad skogshushållning.

Om alltså efter kammarrättens mening för uppskattning av all

skog, oberoende av vem som vore ägare av skogen, borde användas

samma uppskattningsmetod, ställde sig kammarrätten mera tveksam inför

frågan, vilkendera metoden — uppskattning efter uthålligt skogsbruk

eller uppskattning efter realisationsvärde — borde för skogs vidkommande

äga företräde. Då kammarrätten gåve sitt förord åt den förra

metoden, hade kammarrätten därvid låtit bestämma sig av de praktiska fördelar,

som vore med denna metod förenade. I stället för de täta rubbningar

i taxeringsvärdet, som allt efter skogs tillväxt eller avverkning bleve en

följd vid tillämpning av metoden av beskattning efter realisationsvärdet,

framträdde med den andra metoden skogarna såsom en för kommunen

i beskattningsavseende mer konstant värdekälla. Härmed vore dock

icke sagt, att icke vid taxering efter den nu förordade metoden justering

av taxeringsvärdet borde äga rum, allt efter som sådana omständigheter

inträffade, vilka kunde antagas inverka å skogens beräknade genomsnittsavkastning,

såsom förbättrade avsättningsmöjligheter, skogsbrand, överavverkning

o. s. v. Vidare medförde taxering av skog efter uthålligt

skogsbruk såsom en beaktansvärd fördel, att den frestelse, som för

skogsägare kunde förefinnas att genom en i skogsvårdshänseende otjänlig

avverkning av skog nedpressa sin kommunala skattebörda genom taxeringsvärdets

sänkande, icke förelåge vid tillämpning av denna metod

eller åtminstone icke framträdde med samma styrka som vid uppskattning

efter realisationsvärde. Jämväl ur fastighetskreditens synpunkt

vore givetvis taxering efter uthålligt skogsbruk att föredraga. Kammarrätten

förbisåge ingalunda, att åtminstone till en början svårigheter

komme att möta för taxeringsmännen vid beräkningen av skogs värde

efter rationellt skogsbruk, men hölle före att med det biträde av skogs
-

s. 385 Kontrollera mot PDF

385

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

sakkunniga, som måste förutsättas vara att i erforderlig utsträckningtillgå,

dessa svårigheter skulle visa sig överkomliga och efter hand —

åtminstone i den mån ordnad skogshushållning alltmera komme till

stånd — avtaga. Kammarrätten hänvisade till Sveriges skogsägareförbunds

yttrande i frågan och ville slutligen framhålla, att redan

kommunalskattekommittén förordat principen om skogs taxering efter

dess värde vid uthålligt skogsbruk, i det att kommittén föreslagit, att

all skog skulle uppskattas till tjugu gånger den beräknade stadigvarande

årsavkastningen, emot vilket förslag kammarrätten i sitt över

kommitténs betänkande avgivna yttrande icke haft något att i huvudsak

erinra.

I fråga om det tekniska uppskattningsförfarandet och därmed

sammanhängande frågor innehåller Eiserman—von å\ olckers förslagföljande

(7 § 3 st. och 9 §).

I fråga om taxering skall byggnad å annans mark komma i betraktande

med det värde, som byggnaden skulle äga, därest den mark,

varå byggnaden är belägen eller som eljest till denna nyttjas, tillhörde

byggnadens ägare. Vid taxering av fast egendom, vilken skall såsom

annan fastighet taxeras, skall, där egendomen är bebyggd, å marken

sättas det värde, marken skulle äga utan byggnader, och å byggnaderna

samfällt det värde, som efter avdrag från taxeringsvärdet av markens

sålunda beräknade värde må återstå; ägaren eller innehavare med skattskyldighet

såsom ägare obetaget att påkalla uppdelning av byggnadernas

värde sålunda, att varje byggnad får sig åsatt den andel av byggnadernas

samfällda värde, som efter brandförsäkringsvärde eller annan skälig jämförelsegrund

belöper å byggnaden.

Beträffande den inverkan, byggnadsbeståndet borde utöva på värdesättningen,

yttra Eiserman och von Wolcker bland annat:

1 avseende å jordbruksegendomar rådde en synnerligen ojämn praxis

rörande graden av den inverkan på värdesättningen, som byggnadsbeståndets

omfattning och beskaffenhet skäligen borde tillmätas. Denna

ojämnhet gällde enligt sakens natur vida mindre i fråga om de egentliga

driftsbyggnaderna, ehuru även här åtskilligt kunde vara att erinra, än

beträffande sådana byggnader, som gemenligen plägade sammanfattas

under benämningen mangårdsbyggnader, särskilt där dessa vore av

dyrbarare beskaffenhet eller häri förliga till lyxbyggnader. Meningarna

ginge här så åtskils, som möjligt vore, ity att somliga hölle före, att

icke alls någon hänsyn borde tagas till det mervärde dylika byggnader

kunde anses representera, medan andra gjorde gällande, att desamma

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 158 höft. (Nr 191.) 49

Uppskattningsförfarandet

m. m.

Eiserman—

von Wolcker.

s. 386 Kontrollera mot PDF

386

Kungl. Maj.ts ''proposition Nr 191.

rätteligen borde taxeras såsom annan fastighet. En medelväg slutligen

hölle de, som ansåge, att befintligheten av dylika byggnader borde föranleda

en skälig förhöjning av det taxeringsvärde, som eljest kunde

antagas hava bort åsättas egendomen. Huru meningarna i detta ämne

brutit sig även i högsta instans, framginge av ett i regeringsrättens

årsbok för år 1911 (under nr 44) refererat rättsfall.

Frågan hade jämväl i lagstiftningsväg varit uppe. I anslutning

till ett tidigare givet uppslag hade nämligen på sin tid kommunalskattekommittén

föreslagit, att sådant å jordbruksegendom beläget större eller

dyrbarare boningshus, som icke stode i skäligt förhållande till egendomens

storlek och värde, skulle särskilt för sig såsom annan fastighet

taxeras. Förslaget, som icke varit enhälligt, hade emellertid rönt starka

gensagor från åtskilliga av de myndigheter, som hörts över förslaget,

samt hade även av kammarrätten avstyrkts utan meningsskiljaktighet.

I ett system, som för fastighetsbeskattningens del byggde på

allmänna saluvärdet efter ortens pris, framstode frågan om det inflytande,

som vid fast egendoms uppskattning skäligen borde inrymmas åt värdet

av byggnader — mangårdsbyggnader såväl som egentliga driftsbyggnader

— icke såsom någon fråga, vilken påkallade eller ens borde påkalla

särskild reglering i lag. Köpeskillingarna för bebyggda jordbruksegendomar

gåve uttryck för deras värde i allmänna marknaden med

det byggnadsbestånd, som förelåge, och det underlag för värdejämförelser,

som därigenom bildades, måste i allmänhet antagas bliva tillfyllestgörande.

Vore en egendom av nu avsett slag försedd med driftsbyggnader,

flera eller bättre än efter vanligheten i orten, måste hos

taxeringsmännen förutsättas förmåga att med ledning av ortens pris å

egendomar med vanligt byggnadsbestånd och de upplysningar, som

stode till buds beträffande egendomen i fråga, i en för beskattningsändamål

nöjaktig grad bedöma den ökning i egendomens allmänna

saluvärde, som därav skäligen kunde föranledas för den egendomen i

jämförelse med egendomar, som vore förhållandevis sämre bebyggda.

Vanskligare ställde sig i vissa fall uppskattningen av egendomar,

vilkas mangårdsbyggnader utgjordes av slottsliknande byggnader av

häldre eller modernare typ eller eljest av beskaffenhet att icke stå i

skäligt förhållande till egendomens storlek. Någon annan norm för

uppskattningen av ett dylikt lyxvärde läte sig icke uppställas än att, i

samma mån förhandenvaron av ett sådant värde verkligen kunde anses

tillföra egendomen ett ökat saluvärde och således kunde antagas representera

ett mervärde även i taxeringsavseende, detta förhållande också

s. 387 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj: In proposition Nr 191. 387

borde komma till uttryck vid taxeringen medelst eu däremot svarande

skillig böjning av egendomens värde i taxeringsavseende.

I fråga om byggnader till icke-jordbruksegendomar måste för

värderingen i viss mån andra synpunkter anläggas. På sådana byggnader

nedlagda kostnader vore icke i samma mening, som gällde i fråga om jordbruksegendomar,

att betrakta såsom driftskostnader, utan dessa byggnader

representerade, åtminstone vad anginge hyresfastigheter, en direkt produktions-

och därmed även värdefaktor. Medan sålunda byggnaderna

till en jordbruksegendom endast undantagsvis kunde antagas verka

värdeförhöjande med sitt fulla kostnadsbelopp, torde det allmänna saluvärdet

av sådan icke-jordbruksfastighet, som i förhållande till markens

läge och därav betingade användningsmöjligheter samt med hänsyn

därjämte till gällande bestämmelser för bebyggande o. d. kunde betraktas

såsom nöjaktigt bebyggd, i allmänhet kunna beräknas sammanfalla

med summan av markens och åbyggnadens värden, vart för sig.

Men giltigheten av detta antagande vore betingad av att nyss angivna

förutsättning i verkligheten också kunde anses föreligga uppfylld. Vore

eu tomt på grund av sitt läge alltför dyrbar i förhållande till den därå

befintliga byggnaden eller vore tomten endast delvis bebyggd och hade

således tomtmarkens avkastningsförmåga icke genom byggnaden till fullo

utnyttjats, gällde satsen icke längre. Byggnadens valör såsom värdefaktor

avtoge i samma mån nyss nämnda förhållande vore för handen,

medan tomtens andel i helhetsvärdet i motsvarande grad kunde sägas

hava ökats på bekostnad av byggnadens. Omvänt inträffade också,

fast långt mera sällan, att en byggnad från början tilltagits alldeles för

dyrbar i förhållande till byggnadsgrundens värde med hänsyn till läge

och ytvidd. Åven här förringades, i män som så vore förhållandet,

byggnadens betydelse såsom värdefaktor, och detta förhållande bestode

till dess, efterhand som markvärdet stegrades, en naturlig utjämning

åvägabragtes.

Den sålunda påvisade relativiteten i byggnads valör såsom

värdefaktor, vilken bottnade däri, att en byggnad aldrig hade

större värde i allmänna marknaden, än byggnaden ägde just på

den plats, där densamma vore belägen, hade hittills icke varit tillräckligt

beaktad, men, utan att så skedde, kunde en säker uppskattningav

icke-jordbruksfastighets värde icke komma till stånd. Här och var

mötte ock i våra taxeringslängder anteckningar, som gåve vid handen,

att hänsyn tagits till förhållandet, ehuru endast i mera påtagliga fall.

Den hittills praktiserade uppdelningen av taxeringsvärdet å byggnad

och tomt verkställdes i Stockholm så, att värdet av byggnad i en in
-

s. 388 Kontrollera mot PDF

388 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

ledande generell längdanteckning för respektive taxeringsdistrikt förklarades

i allmänhet skola anses motsvara viss inom olika distrikt olika bestämd

procent av taxeringsvärdet, utan att dock med ledning härav något

särskilt värde utfördes. Vanligast vore emellertid, där föreskriften om

särskild värdesättning av mark och byggnad överhuvud iakttoges, att

såsom byggnads värde redovisades dess gällande brand försäkringsvärde

— detta med stöd av anvisningarna till bevillningsförordningen — varefter

vad som kunde återstå av hela fastighetens värde utfördes såsom

tomtens värde. Båda metoderna och ännu mer en tredje, grundande sig

på den fullständigt ohållbara föreskriften, att byggnad icke finge, utan

att anledningen därtill särskilt angåves, upptagas till ett lägre värde,

än som motsvarade behållen liyresavkastning, kapitaliserad efter fem

procent — en föreskrift, vars tillämpning efter ordalydelsen tydligtvis icke

lämnade mycket övrigt såsom tomtmarkens värde — utginge från en

förutsättning, stick i stäv mot den enligt de sakkunnigas åsikt ur beskattningssynpunkt

enda antagliga för hyresfastigheter, nämligen den,

att det vore värdet av marken, såsom den varaktiga beståndsdelen av

fastigheten, och icke byggnadens värde, som primatet såsom värdebildande

faktor borde tillkomma, eller, såsom förhållandet också kunde

uttryckas, att det vore markens värde, som reglerade byggnadens, och

icke tvärtom. De sakkunniga kunde icke, tvärt emot vad all erfarenhet

bestyrkte, medgiva det vara riktigt, att en i och för sig värdefull tomt

finge anses vara mindre värd, därför att den vore olämpligt bebyggd,

eller att vid värderingen tomten tillskiftades allenast vad som återstode

efter avdrag av byggnadsvärdet. Endast under den förutsättning, att

tomt kunde antagas vara med hänsyn till läge och förhållandena i

övrigt nöjaktigt bebyggd med de byggnader, som därå funnes, kunde

mark- och byggnadsvärden godtagas såsom i förhållande till varandra

likvärdiga uppskattningsfaktorer. Rådde däremot ett påtagligt — redan

från början bestående eller efter hand inträtt — missförhållande mellan

mark och byggnad i avseenden, varom här vore fråga, vore det enligt

sakens natur byggnaden och icke marken, som vid utskiftningen av

det samfällda värdet borde vidkännas reduktionen.

I för fattnings förslaget hade an setts böra utsägas, att, för den

händelse byggnad vore belägen å annans mark, skulle bortses från denna

omständighet, så att uppskattningen skedde såsom om byggnad och

den mark, som till byggnaden — vare sig på grund av upplåtelse eller

eljest faktiskt — nyttjades, tillhörde en och samme ägare. Taxeringsmännen

hade således att lämna ur räkningen ej endast sådana i det

anmärkta fälle vanliga förbehåll, som att byggnaden skulle vid besitt
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

.''389

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

ningstidens utgång hemfalla till jordägaren utan lösen eller bortföras,

utan även det förhållandet, att byggnad å annans mark i själva verket

alltid — förbehåll av nyss nämnt slag således oavsett — hade ett lägre

värde vid försäljning än byggnad å egen mark. Uppskattningen av

det objektiva saluvärdet av den egendom, som i varje särskilt fäll vore

i fråga, finge nämligen icke påverkas därav, att ägare till byggnad och

mark i vissa fall vore olika personer, då ju egendomen uppenbarligen

icke, om och när byggnad och mark i sinom tid komme i samme ägares

hand, kunde anses bliva, objektivt taget, mera värd därigenom att

så skedde.

Beträffande själva tillvägagångssättet vid uppskattning av fast

egendoms allmänna saluvärde anföra Eiserman och von Wolcker för övrigt

i huvudsak följande: Alla förhållanden, som över huvud vore av beskaffenhet

att kunna tjäna taxeringsmännen till ledning för deras värdeomdöme,

borde också komma i betraktande, i den mån sådana omständigheter

förelåge kända. Ingen dylik faktor för värderingen borde i och för sig

äga företräde, men ingen finge heller ratas. Detta förhållande uteslöte

emellertid å andra sidan icke, att det torde vara lämpligt att påkalla

uppmärksamhet för vissa mera allmängiltiga faktorer för uppskattningen,

till vilka marknaden själv icke kunde underlåta att taga hänsyn.

I detta avseende hänvisa Eiserman och von Wolcker till anvisningarna.

I dessa omnämnas dels förhållanden, som hänförde sig till

egendomens beskaffenhet, dels upplysningar om gängse ortspris, hyresoch

arrendebelopp samt verkställda hypoteksvärderingar och gällande

brandförsäkringsvärden.

I motiveringen återtaga därefter Eiserman och von Wolcker: Vad

särskilt anginge betald köpeskilling, vore angeläget att med särskild

styrka framhålla, hurusom förslaget icke avsåge att åt köpeskilling giva

högre valör i nu ifrågavarande avseende, än köpeskillingen verkligen

förtjänade. Häremot strede på intet vis, vad de till förslaget fogade

anvisningarna innehölle därom, att köpeskillingen skulle tagas för god

såsom värderingsnorm för den egendom köpeskillingen gällde, så framt

icke omständigheter veterligen förelåge, som enligt taxeringsmännens

åsikt gjorde, att köpeskillingen icke kunde godkännas såsom ett nöjaktigt

uttryck för egendomens allmänna saluvärde efter vad som kunde

anses vara ortspris.

Att för hyresfastigheter det beräkneliga hyresvärdet komme att

såsom hittills tjäna till huvudsaklig ledning vid bedömandet av sådan fastighets

allmänna saluvärde, följde utan vidare därav, att marknaden alltid

räknade med den antagliga hyresavkastningen, likasom å andra sidan

s. 390 Kontrollera mot PDF

390

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

varje anledning saknades att upprätthålla hittills gällande, på oriktiga

förutsättningar "byggd a föreskrifter om vissa, låt vara endast villkorliga,

minimivärden för fastigheter av ifrågavarande slag.

En särskild uppskattning av skogstillgång vore av nöden allenast för

det fall, att anledning funnes antaga, att fast, egendom hade skog

utöver husbehovet. Det skogskapital, som svarade emot husbehovsförmånens

värde, vore nämligen avsett att tillika med värdet av själva

marken underkastas starkare bidragsskyldighet än värdet av. »skog till

avsalu», motsvarande förslagets skogsvärde. Enär emellertid vid köp

och försäljning av skogbärande egendomar i regel torde så förfaras, att

skog och mark värderades var för sig, byggde förslaget på förutsättningen,

att enahanda förfarande bleve allmänt, jämväl där skogsvärde

ej vore för handen. Åven sådana uppskattningsmetoder, som gåve till

resultat ett samfällt värde för mark och skog, kunde emellertid komma till

användning, allenast det tillsåges, att resultatet underkastades den justering,

som i allmänhet torde påkallas, där taxeringen hade till uppgift att

fastställa det allmänna saluvärdet av såväl mark som skog, ävensom att

skogsvärde, där sådant vore för handen, läte sig ur ett sålunda beräknat

samfällt värde tillförlitligen utskiljas.

Av vad förut i samband med begreppet taxeringsenhet under 6 §

anförts framgår, att Eiserman och von Wolcker tänkt sig brukningsenheten

såsom taxeringsenhet, men att de gjort eu ytterligare uppdelning

beroende på särskild framställning av vedeibörande. Rörande förfarandet

vid sådan uppdelning stadgas i 10 § av deras förslag: Skall särskilt

uppdelniugsvärde åsättas viss fastighet eller del därav, sker sådan

taxering medelst uppdelning av taxeringsvärdet å den taxeringsenhet,

vari fastigheten eller fastighetsdelen ingår; skolande härvid i fråga om

fast egendom, vilken blivit såsom jordbruksfastighet taxerad, tillses,

att fastighet med viss bestämd ägovidd likasom fastighetsdel får sig

åsatt det värde, som förhållandevis kan antagas belöpa å densamma vid

det sambruk, som i varje särskilt fall är för handen.

En sådan uppdelning på sekundära taxeringsenheter komme — yttra

Eiserman och von Wolcker—givetvis för brukningsenhet, innefattande

fastigheter, som läge i samfällighet, att inskränka sig till eu ren räkneoperation,

varigenom den eller de fastigheter, för vilka uppdelningsvärden påkallades,

finge sådana sig åsätta efter sina skattetal, i likhet med vad som förfores

under nuvarande ordning. Bestode åter brukningsenheten av fastigheter,

som ej läge i samfällighet, eller sammansatte sig brukningsenheten

av viss fastighet jämte fastighetsdel eller fastighetsdelar eller,

såsom också kunde inträffa, av delar utav olika fastigheter, finge upp
-

s. 391 Kontrollera mot PDF

391

Kungl. Majits proposition Nr 191.

delningen likaledes ske inom ramen av brukningsenhetens taxeringsvärde

men med iakttagande av att respektive fastighet eller fastighetsdel finge sig

taxeringsvärde åsatt det uppdelningsvärde, som efter förhållandena

i varje särskilt fall skäligen belöpte å densamma såsom liggande

i sambruk med annan jord. Detta innebure i sin ordning, att exempelvis

eu obebyggd fastighet finge i sitt värde, såsom rimligt vore, inbegripen

belöpande andel av värdet å brukningsenhetens gemensamma

byggnadsbestånd.

En värdeuppdelning med här förutsatt innebörd syntes för jordbruksfastighets

vidkommande böra gälla taxeringsvärdet såsom ett helt.

Varken ur beskattningssynpunkt eller ur synpunkter, som sammanhängde

med fastighetskrediten, kunde sålunda, vad anginge skogsvärde i förslagets

mening, en uppdelning av sådant värde anses påkallad. Med hänsyn

därtill att såsom skogsvärde skulle upptagas värdet av skog utöver

brukningsenhetens husbehov, skulle också en dylik uppdelning — som

över huvud kunde tänkas böra ifrågakomma allenast i fråga om fastigheter,

ej delar därav — möta uppskattningstekniska svårigheter, som

knappast utan tillgripande i många fall av rena konstruktioner och

godtyckligheter skulle stå att övervinna. En dylik uppdelning skulle

dessutom, om den nu praktiskt läte sig genomföras, giva ett mången

gång fullständigt missvisande resultat för varje särskild fastighet. För

att inse detta behövde man blott tänka sig det fall, att hela den till

ett brukningskomplex hörande skogstillgången vore befintlig å en av de

i komplexet ingående fastigheterna, samt att just denna fastighet vore

obebyggd och således i och för sig knappast krävde något som helst

husbehovsvirke; i sådant fall skulle för skogsfastigheten nästan hela

skogstillgången yara att upptaga såsom skogsvärde, medan däremot vid

taxering av komplexet såsom en brukningsenhet, på sätt förslaget förutsatte,

först måste avräknas värdet av komplexets hela husbehov, innan

skogsvärde åsattes.

I avseende å metoden för fastighets uppskattning framhåller Landén,

hurusom det vore mera till skada än till gagn att i författningen giva

alltför detaljerade föreskrifter till ledning för taxeringsmännens beräkning

av saluvärdet i olika fall, men att författningen dock borde innehålla

vissa allmänna regler till ledning vid saluvärdets fastställande.

Landén redogör härefter för de föreskrifter, som enligt hans mening

borde i sadant avseende meddelas. Rörande dessa föreskrifters

innebörd torde jag kunna inskränka mig till att hänvisa till de av

Landén.

s. 392 Kontrollera mot PDF

Avgivna utlåtanden.

[Länsstyrel

ser m. fl.]

392 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Landén föreslagna anvisningar till ledning vid taxeringen, vilka anvisningar

i stort sett upptagits i det av mig framlagda förslaget.

I övrigt redogör Landén för huru enligt hans mening borde beräknas

värdet av sådan byggnad å annans mark, som i och för sig skulle

beskattas såsom annan fastighet. I detta hänseende framhåller Landén,

bland annat: Ofta bestode ett lösare och mera tillfälligt samband mellan

byggnaden och det område, på vilket densamma vore uppförd. Byggnaden

syntes sällan om ens någonsin vara behövlig för markens brukande, men

däremot bava ett nära nog självständigt värde, ehuru detta givetvis

influerades av det läge, marken hade, och av byggnadens samband med

marken. Bestämmelsen att sådan byggnad skulle anses såsom en självständig

taxeringsenhet innebure icke, att man vid taxeringen finge förbise

sambandet mellan marken och byggnaden eller den inverkan, nämnda

samband hade på vardera delens värde. Tvärtom vore det förutsatt, att vid

taxeringen av mark och byggnad skulle erhållas två värden, som sammanlacrt

icke överstege värdet å fastigheten, i dess förhandenvarande skick.

Däremot vore det icke uteslutet, att summan av de två värdena kunde bliva

läo-re än värdet skulle bliva, om marken och byggnaderna vore i samme

ägares hand. Sådant kunde t. ex. inträffa i det fall, att husägarens besittningsrätt

till marken snart skulle upphöra och markägaren icke vore

skyldig att inlösa byggnaden eller han vore berättigad att utan lösen

få*äganderätt därtill. I sådana fall vore givetvis byggnadens objektiva

värde i och för sig mindre för varje ägare utom markägaren an värdet

under förutsättning av ett bestående samband med marken. LLäitill

syntes hänsyn böra tagas vid bestämmandet av det särskilda taxeringsvärdet

å byggnaden.

Uti de över förslagen avgivna yttrandena, i vad dessa beröra det

tekniska uppskattningsförfarandet och därmed sammanhängande frågor,

anföres i huvudsak följande:

Länsstyrelsen i Södermanlands län: Då byggnad å annans grund

vore mindre värd, än om den legat på egen grund, syntes stadgandet

om likställighet i taxeringsavseende ej lämpligt.

Länsstyrelsen i Blekinge län: Byggnader å ofri grund vore varken

en så bärkraftig eller betydelsefull skattekälla, att ett brytande av principen

om saluvärdet därav betingades. I stället torde en synnerligen

lindrig beskattning av sådana ur rättvisans synpunkt vara. att förorda.

Stadsfullmäktige i Kristianstad: I fråga om jordbruksfastigheter torde

nästan alltid särskilda omständigheter göra sig gällande, vilka uteslöte

s. 393 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ‘proposition Nr 191. 393

direkt användning av faktiskt betald köpeskilling som mätt på egendomens

verkliga värde, och beträffande stadsfastigheter torde i allmänhet

förhållandet vara enahanda.

Västmanlands läns landsting: Eiserman—voi) Wolckers förslag om

taxering av byggnad å annans grund syntes, såsom stående i full överensstämmelse

med intresseprincipen, vara värt beaktande.

Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalar sig emot

Eiserman—von Wolckers förslag, i vad detta avser taxering av byggnad

å ofri grund.

Kammarrätten: För den av Eiserman och von Wolcker ifrågasatta

avvikelsen från regeln om taxeringsvärdets grundande å allmänna saluvärdet,

att byggnad å annans mark skulle komma i betraktande med

det värde, som byggnaden skulle äga, därest den mark, varå byggnaden

vore belägen, eller som eljest till denna nyttjades, tillhörde byggnadens

ägare, syntes kammarrätten giltiga skäl saknas. Beskattningen vore

avsedd att vila å skatteobjektets verkliga värde men icke att träffa ett

mindrevärdigt objekt, som om detsamma vore fullvärdigt. Genom att låta

byggnad å annans mark uppskattas till sitt allmänna saluvärde vunne

man ock den beaktansvärda fördelen, att byggnaden icke behövde undergå

särskild uppskattning vid dess ägares taxering till förmögenhetsskatt,

utan taxeringsvärdet bleve utan vidare jämväl förmögenhetsvärde.

Därest i enlighet med kammarrättens mening den kamerala indelningen

fortfarande lades till grund för taxeringsenheternas omfattning

samt vidare byggnad å »annan fastighet» alltid bleve självständig taxeringsenhet,

torde såsom allmän upp skaf tningsregel böra angivas, dels

att vid taxering av jordbruksfastighet hänsyn skulle tagas till det sambruk,

som i det särskilda fallet kunde föreligga mellan flera fastigheter,

och varje sådan fastighet således åsättas det värde, som under förutsättning

av sådant sambruk kunde antagas belöpa å densamma, dels

att beträffande annan fastighet, som vore bebyggd, skulle, under förutsättning

att mark och byggnad tillhörde samme ägare, å marken sättas

det värde, marken skulle äga utan byggnaden, och å byggnaden det

värde, som efter avdrag från fastighetens hela saluvärde av markens

sålunda beräknade värde kunde återstå, och dels att vid uppskattningav

byggnad å annans mark hänsyn skulle tagas till villkoren för besittningsrätten

till den mark, varå byggnaden vore belägen.

I övrigt gjorde kammarrätten vissa erinringar beträffande innehållet

i Eiserman—von Wolckers förslag till anvisningar till ledning vid

taxeringen.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.) 50

(Kammar
rätter.

!

s. 394 Kontrollera mot PDF

394

Departe
mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Rörande tidigare förslag till bestämmelser om taxeringsvärdes

åsättande tillåter jag mig hänvisa till den redogörelse, som Landén

därom lämnat (sid. 121—126 i betänkandet).

I likhet med samtliga de sakkunniga och kammarrätten förordar

jag, att saluvärdet och ej avkastningsvärdet lägges till grund för fastighetstaxeringen.

Endast på denna väg synes det mig möjligt att uppnå

enhetlighet och fasthet vid taxeringen. En taxering efter verkligt avkastningsvärde

skulle från beskattning utesluta fastigheter, som icke

gåve någon avkastning, exempelvis obebyggda tomter, ehuruväl dessas

intressegemenskap med kommunen i princip ej torde te sig väsentligen

annorlunda än andra fastigheters. Skulle man återigen i fråga om fastigheter,

som läge obegagnade, räkna med ett möjligt avkastningsvärde, torde

detta innebära detsamma som att beträffande dem räkna med saluvärdet. 1

så fall måste man för övrigt i fråga om andra fastigheter, t. ex. jordbruksfastigheter

med tomtvärde, också räkna med det möjliga avkastningsvärdet,

d. v. s. saluvärdet. Ej heller bör förbises, att en taxering

efter avkastningsvärdet på taxeringsmyndigheterna ställer väsentligt större

krav än en taxering efter saluvärdet.

Vad angår frågan om taxering av växande skog, så synes mig

tillräcklig anledning icke föreligga att frångå den allmänna bestämmelsen

om saluvärdet såsom grund för taxeringsvärdet. Även om detta därigenom

skulle komma att sättas annorlunda än ett efter uthålligt skogsbruk

beräknat värde — något som efter den av Landén i ämnet gjorda utredningen

dock må synas tveksamt — kan skillnaden vid en riktiguppskattning

efter de båda olika metoderna i allt fall icke bliva så avsevärd;

med hänsyn jämväl till det för värde av skog till avsalu tänkta

lägre repartitionstalet lärer frågan icke vara av större betydelse ur

beskattningssynpunkt. Däremot tala andra skäl emot ett frångående av

saluvärdet. Då ordnad skogshushållningsplan finnes, lärer det visserligen

ej möta större svårigheter att beräkna avkastningsvärdet — i dylika fall

torde väl för övrigt de båda värdena komma att beräknas till samma belopp

— men det synes mig snart sagt ogörligt att fastställa ett sådant värde i de,

särskilt beträffande mindre hemman eller hemmansdelar helt vanliga fall,

att skogen eller åtminstone större delen av densamma är av jämförelsevis

ensartad beskaffenhet, antingen ungskog eller avverkningsmogen skog.

Det går därvid icke att räkna med en jämn årlig avkastning, utan i

sista hand blir det dock alltid saluvärdet, som kommer att ligga till

grund för värderingen. De av kammarrätten till stöd för dess mening

andragna skäl, att man genom en taxering efter värdet vid uthålligt skogsbruk

skulle undvika allt för täta rubbningar i taxeringsvärdena, samt att

opaginerad Kontrollera mot PDF

;59.r,

Kung!. Maj ds proposition Nr 19 i.

jordägaren ej skulle hava samma anledning att genom avverkningar söka

nedpressa taxeringsvärdet och därigenom även kommunalskatten, kan jag

icke biträda. Överstiga de verkställda avverkningarna icke skogens

tillväxt, blir ju värdet oförändrat, vare sig det bestämmes enligt ena eller

andra metoden. Har återigen överavverkning skett, blir skogens värde,

huru detsamma än bestämmes, lägre, och taxeringsvärdet måste sänkas.

Någon ökad stadga i fråga om taxeringsvärdena genom eu uppskattning

efter värdet vid uthålligt skogsbruk lärer alltså ej vara att emotse. I den

mån en sådan »stadga» i värdet skulle innebära, att taxeringsvärdet ej

motsvarade det verkliga värdet, lärer den ej heller varken ur beskattnings-

eller fastighetskreditsynpunkt få anses såsom något eftersträvansvärt.

Med kammarrätten instämmer jag däri, att kronans och allmänna

inrättningars skogar böra taxeras efter samma grunder som enskildas

skogar, samt jämväl därutinnan, att tillräckliga skäl ej synas förefinnas

att fritaga publika jordbruksfastigheter från åsättande av det högre värde,

som kan föranledas av möjligheten att använda dem för industriellt eller

för bostadsändamål.

Då fråga är om eu intressebeskattning, synes kommunens rätt att

erhålla skatt för en fastighet böra vara oberoende av huru äganderätten

till de olika fastighetsdelarna är uppdelad. Skatten bör bestämmas med

hänsyn till fastighetens värde i dess helhet. Lika litet som det ifrågasättes,

att fastighetsskatten skall bliva lägre, därför att en fastighet såsom

intecknad har mindre värde för ägaren, lika litet torde en lägre skattskyldighet

böra ifrågasättas, därför att byggnaden tillhör annan ägare

än marken och på denna grund för sin ägare har lägre värde, än eljest

skulle varit fallet. Jag ansluter mig i förevarande avseende till Eiserman—von

Wolckers förslag. Det av kammarrätten antydda förhållandet,

att taxeringsvärdet å huset med denna lösning av spörsmålet ej bör

läggas till grund för taxering av förmögenhet till inkomst- och förmögenhetsskatt,

synes mig icke utgöra tillräckligt skäl för frångående

av den i och för sig riktiga principen. T stället synes det böra medgivas

möjlighet för taxeringsmyndigheterna att vid taxering av förmögenhet

frångå taxeringsvärdet av hus på annans grund, därest

detta skulle befinnas överstiga husets verkliga värde. Förslag till för

sådant ändamål erforderlig ändring i förordningen om inkomst- och

förmögenhetsskatt torde jag få senare anmäla.

Vad angår frälseränta, kunde det väl hava visst skäl för sig att

överlämna åt taxeringsmyndigheten att uppskatta densamma med hänsyn

till dess beräknade storlek under närmaste tiden, gällande räntefot

s. 396 Kontrollera mot PDF

Gällande bestämmelser.

396 Kungi. Maj.-ts proposition Nr 191.

vid fastighetsförsäljningar m. m. Det synes mig emellertid praktiskt

lämpligare, om granden för uppskattningen bestämmes i lagen.

I regel torde frälseränta komma att beräknas såsom jordbruksvärde,

under det att taxeringsvärdet å den fastighet, av vilken räntan utgår,

minskas med motsvarande belopp. Då det är avsett att genom en förhöjning

av repartitionstalet för jordbruksvärdena åstadkomma en näringsbeskattning

av jordbruksnäringen, kommer alltså frälseränteägaren att

få, genom det högre repartitionstalet, bära en del av den näringsskatt,

som skulle åvila ägaren till själva fastigheten. Denna obillighet har

utjämnats därigenom, att frälseräntans kapitalvärde beräknas till något

lägre belopp än hittills.

Yad angår avfattningen av anvisningarna till denna paragraf, torde

någon närmare motivering ej vara erforderlig. I den mån det inom

finansdepartementet utarbetade författningsutkastet icke i princip skiljer

sig från kammarrättens ståndpunkt, hava de av kammarrätten framställda

erinringarna vunnit beaktande.

8 §•

Enligt gällande lagstiftning uppdragas gränserna mellan jordbruksfastighet

och annan fastighet efter blandat kamerala, rättsliga och användningssynpunkter.

Så skall exempelvis såsom jordbruksfastighet

taxeras all i mantal satt jord, som ej utgör tomt i stad, köping eller

därmed jämförlig ort. Under sistnämnda uttryck har därvid ansetts

böra inbegripas hamn, fiskläge, järnvägsstation eller annan plats med

mera sammanträngd befolkning, och kan särskilt å sådana orter till och

med förekomma, att lagligen icke avskilda delar av i mantal satt jord

utläggas till tomtmark. För lägenhet uppdrages gränsskillnaden så, att

lägenheten, förutom där den utgör tomt i stad, köping eller därmed

jämförlig ort, skall betraktas såsom annan fastighet, allenast så framt

dess huvudsakliga värde utgöres av åbyggnaden, men eljest såsom jordbruksfastighet.

Obebyggd lägenhet, som icke utgör tomt, torde alltid

böra hänföras till jordbruksfastighet, även om lägenheten är av beskaffenhet,

att jordbruk därå icke kan bedrivas. Yad vidare angår jordbruksegendom

i allmänhet, komma — utom i fall av särskild upplåtelse

av lägenhet för annat ändamål än jordbruk — i betraktande för uppskattning

såsom annan fastighet allenast byggnader, nämligen sådana,

som icke äro avsedda för det å egendomen drivna jordbruket eller dit

hörande näring. Den jord, som faktiskt tages i anspråk för dylika byggnader

och de ändamål, dessa tjäna, inbegripas däremot i egendomens

värde såsom jordbruksfastighet. Vad slutligen angår fast egendom, som

s. 397 Kontrollera mot PDF

397

Kunyt. Maj:ts proposition Nr 191.

utgöres av skogsområde, hänför bevillningsförordniugen till jordbruksfastighet

sådant skogsområde, för vilket skattskyldighet åligger innehavaren

i ägares ställe, såsom exempelvis häradsallmänningar, gruvskogar

och städernas donationsskogar, men innehåller icke någon bestämmelse

om beskattningsnaturen av sådana allmänna skogar, som stå under

kronans egen vård och förvaltning, exempelvis kronoparker. Till annan

fastighet räknas fiske, som är i jordebok särskilt upptaget, samt frälseränta.

I praxis torde emellertid i senare tid hava framträtt en strävan

att, oavsett den kamerala beskaffenheten av jord, låta dess användning

bliva den avgörande indelningsgrunden.

Eiserman och von Wolcker upptaga i sitt förslag följande bestämmelser

(3 och 8 §§):

Fast egendom skall i taxeringsavseende hänföras till egendom av

jordbruksfastighets beskaffenhet (jordbruksfastighet) eller till egendom

av annan fastighets beskaffenhet (annan fastighet). Till jordbruksfastighet

skall hänföras sådan fastighet, som användes för jordbruk eller

skogsbruk, medan till annan fastighet räknas sådan fastighet, som användes

för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk. Under jordbruk

inbegripes jämväl binäring till jordbruk. Användes viss fastighet så väl

för jordbruk eller skogsbruk som, med en del av sin ägovidd, för annat,

ändamål, skall område, som på det senare sättet användes, med därtill

nyttjade byggnader och inrättningar anses såsom annan fastighet och

fastigheten i övrigt, med vad till fastigheten eljest hörer, såsom jordbruks

fastighet. Ligger fastighet oanvänd, skall fastigheten hänföras till

jordbruksfastighet, så framt ej påtagligt är, att densamma är avsedd att

användas för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk. Värde av

skog utöver husbehovet skall särskilt för sig såsom skogsvärde upptagas.

Har vid taxeringen av jordbruksfastighet värde utöver det, som

egendomen kan antagas äga i dess förhandenvarande användning, utrönts

tillkomma egendomen på grund av efterfrågan å mark för bostadsändamål

eller för industriellt eller därmed jämförligt ändamål, skall sådant

mervärde likaledes särskilt för sig såsom tomt- eller industriväixie

upptagas.

Ur motiveringen för dessa bestämmelser må anföras följande:

Att åtskillnad allt framgent i taxeringsavseende upprätthölles mellan

jordbruksfastighet och annan fastighet, vore enligt förslagets förutsättningar

nödvändigt redan ur synpunkten av den olika form för beskattning

av oförtjänt värdestegring, som de sakkunniga för sin del planlagt

1917 års

förslag.

Eiserman—

von Woleker.

s. 398 Kontrollera mot PDF

398

Kutig i Maj ds proposition Kr 191.

för vartdera slaget av fast egendom. Men att så skedde, syntes påkallat

jämväl ur synpunkter, som ägde giltighet även under förutsättning, att

värdestegringsskatt icke komme till stånd eller anordnades på annat sätt,

än de sakkunniga planlagt, exempelvis likformigt för all slags jord. I

sådant avseende kunde erinras därom, att för vägunderhållsskyldighetens

reglerande enligt vägkommissionens förslag alltjämt förutsattes åtskillnad

mellan jordbruksfastighet och annan fastighet, samt att ordningen

för prästerskapets avlöning för avsevärd tid framåt alltjämt betingade

upprätthållandet av en dylik åtskillnad, likasom ock att uppskattningen

av fast egendoms värde enligt sakens natur ställde sig olika för de båda

slagen av fäst egendom. I sistnämnda avseende åberopades den väsentligt

olika roll, som byggnadsbeståndet spelade för värderingen av det

ena och det andra slaget fastigheter, ity att byggnad till jordbruksfastighet

— även byggnader av mangårdsbyggnads natur — ansåges

företrädesvis representera driftsmedel, medan byggnaderna till annan

fastighet, i varje fall i fråga om hyresfastigheter, direkt medverkade

till avkastningen.

Eiserman och von Wolcker utveckla därjämte, huru de närmare

tänkt sig uppdelningen i jordbruksfastighet och annan fastighet. Fastighetens

användningssätt borde i detta avseeude vara ensamt avgörande.

Vad Eiserman och von Wolcker avsett med det särskilda skogsvärde,

som skulle åsättas jordbruksfastighet, har meddelats i annat

sammanhang. Däremot skall bär beröras, huru de motiverat det särskilda

tomt- eller industrivärdet.

Vid en uppskattning måste hänsyn tagas jämväl till påtagliga

användningsmöjligheter utöver dem, som med det förhandenvarande

användningssättet redan blivit realiserade, alltid dock med iakttagande

därav, att till den del, värdet sålunda grundades på framtida användning,

detsamma förmedlades till nutidsvärde, i likhet med vad som skedde

vid köp och försäljning av obebyggd tomtmark. För jordbruksegendoms

vidkommande hade för det värde, som här avsåges, valts uttrycket tomteller

industrivärde, vilken term syntes tämligen nöjaktigt återgiva innebörden

av det sålunda nyinförda värdebegreppet. Det, hade synts ofrånkomligt,

att, om en sådan egendom veterligen hade köpare eller med

visshet kunde påräkna köpare till ett pris, överstigande egendomens

värde på grund av den förhandenvarande användningen, dess taxeringsvärde

också finge röna tillbörligt inflytande härav. Att så skedde, syntes

så mycket mer i sin ordning, som detta extra- eller mervärde för egendomen

utöver dess ordinära värde så gott som undantagslöst representerade

oförtjänt värdestegring. För att enligt förslaget komma i betrak
-

s. 399 Kontrollera mot PDF

399

Kung!.. Mapis proposition Nr 191.

tan de såsom skattevärde finge tomt- eller industrivärde icke vara ett

endast latent eller ovisst framtidsvärde, utan måste vara ett verkligen

torhandenvarande värde, och den omständigheten, att värdet först genom

att under en eller annan form — genom utarrendering eller försäljning

— realiseras gjordes räntabelt. för ägaren, borde lika litet här, som när

fråga vore exempelvis om obebyggda tomter, skydda värdet från beskattning.

Dess undandragande från beskattning skalle dessutom innebära

ett avsteg från principen om största möjliga jämnhet i fastighetsbeskattningen

och därjämte för jordbruksfastighets vidkommande innebära

ett upprätthållande av en privilegierad ställning i beskattningsavseende

i förhållande till annan fastighet, en undantagsställning, för vilken giltiga

skäl icke syntes kunna åberopas.

I realiteten finge uppskattningen av tomt- eller industrivärde för

jordbruksegendom anses innebära ett hänsynstagande till ett redan förhandenvarande

värde såsom annan fastighet, änskönt egendomen såsom

alltjämt använd till jordbruk med binäringar eller skogsbruk skulle

taxeras såsom jordbruksfastighet. Å andra sidan förutsatte förslaget, för

att sådan uppskattning skulle vara befogad, att det vid taxeringstillfället

skulle vara fullt påtagligt, att egendomen vid den tidpunkt, till vilken

taxeringen hänförde sig, ägt ett sådant värde, om än, där värdet grundade

sig på befintligheten av en naturtillgång, exempelvis ett vattenfall, i

vissa fall kunde behövas att, såsom vid köp av d}dik naturtillgång torde

förfaras, utgå från ett visst beräknat framtidsvärde för att medelst en

efter den större eller mindre graden av vattenfallets utbyggnads värdighet

avpassad diskontering få fram en siffra, som kunde anses nöjaktigt

uttrycka nutidsvärdet, Också när fråga vore om jordbruksfastighets

mervärde på grund av efterfrågan å mark till byggnadsgrund, förutsattes

ej endast, att efterfrågan å mark för ändamålet kommit till uttryck

genom köp eller anbud om köp av tomtmark i den trakt, där egendomen

läge, utan ock en sådan grad av visshet om att värdestegringen sträckt

sig även till den egendom, vars taxering i det särskilda fallet vore i

fråga, att för taxeringsmännen måste framstå såsom påtagligt, att egendomens

allmänna saluvärde i motsvarande män förhöjts. Det vore således

ingalunda meningen, att taxeringsmännen skulle inlåta sig på beräkningar,

vad den eller den egendomen kunde tänkas bliva värd under

mer eller mindre ovissa förutsättningar, utan deras uppskattning skulle

vara byggd på ett faktiskt underlag av redan inträdda förhållanden,

till vilket ingen förtänksam köpare eller säljare kunde underlåta att

taga hänsyn.

Att ett ur nu anförda synpunkter uppskattat mervärde för jord
-

s. 400 Kontrollera mot PDF

Landén.

400 Kungl. fyajAs proposition Nr 191.

bruksfastighet borde komina till synes såsom ett särskilt värde, hade

ansetts påkallat icke endast såsom en gagnelig kontrollanordning i syfte,

att alla värdefaktorer måtte bliva vid taxeringen tillbörligen beaktade,

utan även med hänsyn till det sätt, varpå de sakkunniga tänkt sig beskattningen

av oförtjänt värdestegring ordnad för jordbruksfastighets

vidkommande. \ llle man, i likhet med de sakkunniga och hittills givna

uppslag i ämnet, icke göra denna beskattning retroaktiv, vore av nöden,

att en viss tidpunkt fastsloges i lag, från vilken den totala värdestegringen

skulle börja räknas, på det att därförinnan uppkommen värdestegring

icke måtte kunna komma i betraktande vid beräkning av uppkommande

oförtjänt värdestegring.

Landéns förslag upptager följande bestämmelser (8, 9 och 13 §§>:

Fast egendom skall taxeras såsom jordbruksfastighet eller såsom

annan fastighet. Såsom jordbruksfastighet taxeras jord, som användes

till jordbruk med binäringar eller till skogsbruk och ej utgör tomt.

Jord, som ligger oanvänd, skall ock till jordbruksfastighet räknas, så

framt jorden ej utgör tomt eller eljest uppenbarligen är avsedd att användas

annorledes än till jordbruk med binäringar eller till skogsbruk.

Till jordbruksfastighet skäll vidare räknas byggnad, vilken användes

såsom mangårds- eller driftsbyggnad för jordbruket med binäringar

eller för skogsbruk. Såsom annan fastighet taxeras all jord, som ej,

enligt vad här ovan sägs, är att hänföra till jordbruksfastighet, byggnad,

som icke användes såsom mangårds- eller driftsbyggnad för jordbruk

med binäringar eller för skogsbruk, fiskeri, som är i jordebok upptaget,

samt frälseränta. Med tomt förstås tomt i stad, köping eller annan ort

med större sammanträngd befolkning, varest tomtindelning såsom i sta,d

finnes. Jordbruksfastighet åsatt taxeringsvärde skall i förekommande

fall uppdelas och för sig angivas såsom jordbruksvärde, skogsvärde

samt tomt- och industrivärde. Med skogsvärde förstas det värde, varmed

skogsmark och befintlig skogstillgång må hava ingått i fastighetens

taxeringsvärde. Med tomt- och industrivärde förstås det i taxenngsväidet

inräknade värde, som fastigheten kan hava pa grund av förhandenvarande

möjlighet att till större eller, mindre dej vinna användning

såsom byggnadsmark eller för industriella ändamål. Den andel av

taxeringsvärdet, som icke kan vara att tillskriva nagotdera av sistnämnda

två värden, är att anse såsom jordbruksvärde.

Till stöd för sitt förslag i berörda avseende anför Landén, bland

annat:

Uppdelningen av taxeringsvärdet å jordbruksfastighet i vissa special
-

s. 401 Kontrollera mot PDF

401

Kur tgl. Maj:ts proposition AV 191.

värden — jordbruksvärde, skogsvärde samt tomt- och industrivärdo —

vore huvudsakligen avsedd att möjliggöra kontroll vid taxeringen.

Befintlig skogstillgång vore eu särdeles viktig faktor för värdesättningen.

Enligt förslaget skulle den del av taxeringsvärdet, som

ansåges motsvara värdet å dylik tillgång, för sig angivas, utan avseende

ä tillgångens beräknade användning för husbehov eller för försäljning

eller för annat ändamål. Begreppet »skog för husbehov» vore tämligen

svävande och läte sig näppeligen allmängiltigt bestämmas. Det vore å

andra sidan av vikt för en riktig taxering, att den förmån, som befintligheten

av skog, även om den räckte endast för husbehovet, för eu

egendom medförde, behörigen beaktades, då det tillskott av värde, som

denna förmån innebure, ofta nog kunde vara rätt betydande. Eu egendom

utan husbehovsskog vore mindre värd än en i övrigt lika god

egendom med skog, men denna omständighet kunde lätt förbises vid

taxeringen, om ej taxeringsnvyndigheten ålades att särskilt angiva, huru

värdet av all befintlig skog inverkat vid uppskattningen. För övrigt

skulle det vålla taxeringsmyndigheten ett besvärligt och onödigt arbete

att vid värderingen skilja mellan värdet å husbehovsskog och värdet å

skog över husbehovet. Skogstillgången vore ett helt för sig. Husbehovsskogen

vore sålunda varken till sin belägenhet eller till sin omfattning

särskild från den övriga skogen. Det vore förvisso nog så

svårt att uppskatta värdet å skogen, sedd såsom ett helt, men svårigheten

för taxeringen skulle bliva än större, om särskilda uppskattningar

skulle äga rum beträffande två så godtyckligt beräkneliga andelar därav,

som husbehovsskogen och saluskogen i de särskilda fallen antoges

bilda. Härtill komme, att en sådan uppdelning icke kunde hava något

praktiskt syfte. Däremot syntes det, även ur andra än de anförda synpunkterna,

vara önskvärt, att det taxerade värdet av all befintlig skog

i riket bleve känt. Huru stor del därav, som verkligen erfordrades för

husbehovet, torde icke kunna konstateras genom olika taxeringsmyndigheters

helt säkert mycket växlande uppskattning med hänsyn till vissa

hemman. Man kunde möjligen på denna väg få en föreställning om

huru stort husbehovet vore för de hemman, å vilka skog funnes; men

för bedömandet av husbehovet för de skoglösa egendomarna eller för

hela riket gåves därigenom icke någon ledning. För de egendomar,

som hade skog till husbehov, vore i allt fall denna förmån relativt fullt

så god som tillgången på skog över husbehovet, vilket tydligen visade

sig vid en jämförelse mellan egendomar utan husbehovsskog och andra

egendomar.

Angående vad Landén anfört till närmare utveckling av vad som

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.) 51

s. 402 Kontrollera mot PDF

402 Kung!,. Maj.is proposition Nr 191.

borde förstås med fastighets skogsvärde, torde jag fä hänvisa till hans

betänkande.

I övrigt framhåller Landén, bland annat:

Det specialvärde, som erhållit den tekniska benämningen tomtoch

industrivärde, skulle enligt förslaget omfatta sådana värden, som

en jordbruksfastighet hade dels på grund av sin belägenhet, dels på

grund av vissa förefintliga naturtillgångar, vilka ägnade sig att utnyttjas

i industriell verksamhet. 1 förstnämnda avseende kunde framhållas den

möjlighet för ägaren att själv använda eller till annan upplåta byggnadsmark

och mark för industriella anläggningar, som belägenheten invid

större uppväxande samhällen eller industricentra beredde. Egendomar

med fullt påtagliga dylika möjligheter hade uppenbarligen ett större

värde än andra egendomar, vilket, enligt vad erfarenheten ådagalagt,

tydligen visade sig i ökad begärlighet efter sådana egendomar och därav

föranledd allmän prisstegring å dem. Det ökade värdet framträdde

emellertid icke alltid omedelbart i högre avkastning, åtminstone icke i

samma förhållande som prisstegringen. Men denna stegring, som bleve

avgörande för egendomarnas saluvärde, borde såsom följd härav, oberoende

av den nuvarande avkastningen, komma till synes vid taxeringsvärdenas

åsättande. Föreskriften, att det värde, varmed dylika förmåner

ingått i taxeringsvärdet, skulle för sig angivas, innebure en erinran till

taxeringsmyndigheterna att icke förbise förmånernas betydelse för saluvärdet

och beredde på samma gång tillfälle till kontroll däröver, att de

icke blivit vid taxeringen förbisedda. Det nämnda gällde i samma omfattning

i fråga om vissa med en egendom förenade naturliga förmåner,

såsom vattenfall, tillgång på grus, sten, torv o. s. v. i större mängd,

vilka förmåner icke vore av någon egentlig betydelse vid egendomens

användning för jordbruksändamål men ofta nog hade ett betydligt

penningvärde på grund av sin förmåga att höja egendomens avkastning

i övrigt.

l)en del av taxeringsvärdet, som icke skulle redovisas såsom skogsvärde

eller tomt- och industri värde, bleve egendomens jordbruksvärde.

Bestämmelserna om uppdelning av taxeringsvärdet i vissa specialvärden

innebure icke någon föreskrift för taxeringsmännen att i första

hand söka finna saluvärdet å särskilda delar av en fastighet och genom

sammanläggning av dessa värden komma till ett enhetligt saluvärde å

egendomen i dess helhet. Det vore av största vikt för taxeringens goda

resultat, att taxeringsmännen finge frihet att på det sätt, som i varje

fall syntes dem mest ändamålsenligt, konstatera gällande saluvärden på

de egendomar, som de hade att taxera. Taxeringens främsta uppgift

opaginerad Kontrollera mot PDF

408

Kung!. Maj:ts proposition AV 191.

vore under alla förhållanden att, konstatera det gällande saluvärdet å

egendomen såsom ett odelat helt. Om summan av specialvärdena icke

angåve detta saluvärde rätt, linge man sålunda förutsätta, att specialvärdena

ej vore de rätta, utan krävde förnyad prövning.

För de yttranden, som avgivits beträffande det särskilda skogsvärdet,

har förut redogjorts. Ur avgivna yttranden, i vad de beröra

innehållet i övrigt av ifrågavarande paragrafer, må däremot återgivas

följande:

Kristianstads läns landsting: Genom åsättande av tomt-och industrivärde

kunde uppkomma övertaxering av jord, som vore avsedd att begagnas

som ren jordbruksjord, varför en generell bestämmelse därom ej

borde finnas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Vare sig i det kommunala

skattesystemet komme att upptagas en oförtjänt jordvärdestegringsskatt

eller, enligt Landéns förslag, eu kommunal jordräntestegringsskatt,

förefölle det, som om genom bestämmelsen om åsättande av tomtoch

industrivärde en dubbelbeskattning skulle kunna komma att under

vissa förhållanden föreligga beträffande den del av ifrågavarande mervärde,

som vore oförtjänt, d. v. s. som tillkommit utan något åtgörande

från markägarens sida.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Genom att åsätta ett särskilt

tomt- och industrivärde, som avsåge fastighetens eventuella framtida användning,

åstadkomme man egentligen en särskild form av värdestegringsskatt

jämte den tillämnade vanligajordvärde- eller jordräntestegringsskatten.

'' Sveriges skogsägareförbund: Vid en uppdelning i jordbruksfastighet

och annan fastighet skulle svårigheter i många fall möta med hänsyn

till fastigheternas rubricering. Förbundet uttalade tvivel angående nödvändigheten

att bibehålla en dylik uppdelning.

Kammarkollegium: I lagen eller anvisningarna till denna borde

uttryckligen angivas, att i jordeboken upptagen fiskerilägenhet, som

icke borde taxeras gemensamt med ägaren tillhörig jordbruksfastighet,

på grund av att å densamma bedreves fiske allenast såsom binäring till

jordbruk, skulle anses såsom annan fastighet,

Sveriges allmänna lantbrukssällskap har intet att invända emot att

användningssättet bleve avgörande för uppdelningen i jordbruks- och

annan fastighet. Lantbrukssällskapet riktar sig emot en särskild taxering

av tomt- och industrivärde för jordbruksfastighet såsom medförande

överbeskattning.

A v gröna uiIMande.

n

s. 404 Kontrollera mot PDF

404

Kungi. Maj:ts proposition Nr 191.

Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ifrågasätter

borttagande av uppdelningen i jordbruks- och annan fastighet.

Blekinge, Kristianstads och Skaraborgs läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott uttala sig i samma riktning som Sveriges allmänna

lantbrukssällskap i fråga om åsättande av tomt- och industrivärde.

Kalmar läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott, uttalar

sig beträffande förevarande frågor i samma riktning som Sveriges allmänna

lantbrukssällskap.

Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalar

i huvudsak samma uppfattning som Sveriges allmänna lantbrukssällskap

i fråga om åsättande av särskilt tomt- och industrivärde och ansluter

sig till Landéns förslag i fråga om skogsvärde.

Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalar

sig mot åsättande av särskilt skogsvärde men har intet att invända

mot åsättande av särskilt tomt- och industrivärde, därest ej dettas beskattning

kommer i kollision med den planerade jord värd estegringsbeskattningen.

Lantbruksstyrelsen framhåller vikten av föreskrifter om fiskes taxering.

I fråga om skogsvärde förordas Landéns förslag.

Kammarrätten: Eiserman och von Wolcker föresloge, att frågan,

huruvida fast egendom, som icke läge oanvänd, borde taxeras såsom

jordbruksfastighet eller såsom annan fastighet, skulle i varje fall bero

av sättet för egendomens användning. Detta förslag, emot vilket kammarrätten

icke hade något i huvudsak att erinra, föranledde emellertid,

att tomt i stad, köping eller därmed jämförlig ort, som nu enligt 6 §

i gällande bevillningsförordning skulle under alla förhållanden taxeras

såsom annan fastighet, kunde komma att taxeras såsom jordbruksfastighet,

om nämligen jordbruk eller någon jordbrukets binäring därå bedreves.

Enligt Landéns förslag skulle åter tomt i varje fall fortfarande taxeras

såsom annan fastighet. Då kammarrätten härutinnan anslöte sig till

Landéns förslag, vore anledningen därtill, bland annat, den begränsning,

kammarrätten velat giva värdestegringsbeskattningens omfattning. Beträffande

denna beskattning hade kammarrätten ansett, att den väl borde

drabba annan fastighet till hela dess stegrade värde, såvitt det representerade

oförtjänt värdestegring, men träffa jordbruksfastighet allenast

till den del av det stegrade värdet, som hänförde sig till fastighetens

tomt- eller industrivärde. Att inom sådana i stad eller därmed jämförlig

ort belägna områden, som redan vore bebyggda eller vilkas bebyggande

inom närmaste tiden förestode, låta värdestegringsskatten i lägre grad

s. 405 Kontrollera mot PDF

405

Kungl. Maj As proposition Nr 191.

träffa tomt, dära exempelvis trädgårdsodling bedreves, än bredvidliggande

tomt, som redan bebyggts eller i avvaktan på bebyggande läge oanvänd,

skulle emellertid framstå såsom helt obefogat. Kammarrätten ville alltså

förorda, att fastighet, belägen inom område, där tomtindelning enligt 1

kapitlet lagen om fastighetsbildning i stad gällde, skulle oavsett fastighetens

användning taxeras såsom annan fastighet.

Enligt bevillningsförordningen skulle fiske, som vore i jordebok

särskilt upptaget, taxeras såsom annan fastighet. Landén bibehölle i

sitt förslag enahanda föreskrift, varemot i Eiserman—von Wolckers

förslag särskild bestämmelse icke meddelades rörande beskattningsnaturen

hos ifrågavarande kamerala fastighet. Enligt Eiserman—von Wolckers

förslag syntes i jordeboken upptaget fiske skola taxeras såsom jordbruksfastighet,

därest fisket utövades såsom binäring till jordbruket, men eljest

såsom annan fastighet. Härav kunde emellertid vållas osäkerhet och

villrådighet beträffande fiskets taxering. Sålunda funnes ofta nog i eu

fiskerirättighet flera delägare, av vilka någon kunde utöva fisket såsom

binäring till jordbruk, medan annan bedreve fisket såsom självständigt

yrke. Vid sådant förhållande och då jämväl efter Eiserman—von Wolckers

förslag ifrågavarande fisken i regel torde komma att hänföras till annan

fastighet, syntes det kammarrätten mest lämpligt, att det nuvarande

stadgandet om i jordebok upptaget fiske bibehölles. I värjo fall borde

föreskrift lämnas, huru fiskena skulle taxeras, då eljest utelämnandet av

den nu befintliga föreskriften kunde ställa taxeringsmännen i tveksamhet

icke blott om fiskenas beskattningsnatur, utan till och med om fiskena

över huvud taget skulle taxeras såsom fast egendom.

Skulle frälseränta, såsom kammarrätten förordat, fortfarande taxeras

såsom fast egendom, erfordrades likaledes föreskrift om dess beskattningsnatur.

Kammarrätten funne goda grunder anförda för de föreslagna

säruppskattningarna i skogsvärde samt tomt- och industrivärde och hade

icke något att erinra mot den innebörd, de nya begreppen enligt

Eiserman—von Wolckers förslag skulle erhålla. Vad anginge skogsvärdet,

kunde erinras, att termen skog till husbehov därvid bibehölles

vid den innebörd, som den sedan gammalt ansetts hava. För egen del hade

kammarrätten vid avgivande av sitt yttrande över förslagen till författning

om jordräntestegringsskatt tänkt sig, att tomt- eller industrivärde

kunde för värdestegringsbeskattningen erhålla ännu större betydelse

därigenom, att värdestegringsskatt skulle kunna utgå för ökning

i sådant tomt- eller industri värde.

Emellertid ifrågasatte kammarrätten beträffande den tekniska an
-

s. 406 Kontrollera mot PDF

406

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

ordningen av ifrågavarande värden, huruvida icke desamma — i stället

för att, såsom Eiserman och von Wolcker föreslagit, upptagas såsom

särskilda anteckningsvärden — lämpligen kunde bliva reella specialvärden,

så att fastighetens taxeringsvärde komme att utgöras av dels

ett grundvärde (jordbruksvärde e. d.) och dels i förekommande tall ett

skogsvärde samt ett tomt- eller industrivärde. Därest skattskyldigheten

för de två senare värdena skulle i vissa tall vila å annan än den, som

vore skattskyldig för fastighetens övriga värde, syntes det lämpligare,

att sistnämnda värde vid taxeringen fastställdes och i taxeringslängden

inflöte såsom specialvärde. Om ändring ansåges böra ske allenast i

någotdera av specialvärdena, kvarstode de övriga orubbade. Den av

kammarrätten nu ifrågasatta anordningen, som syntes ägnad att befordra

reda i taxeringsväsendet, anslöte sig närmare till Landéns förslag, ehuru

kammarrätten icke biträdde vad han föreslagit rörande innebörden av

begreppen skogsvärde samt tomt- och industrivärde.

Skulle för övrigt enligt Landéns mening de nya värdebegreppen

införas i lagstiftningen allenast ur förenämnda kontrollsynpunkt, bleve

säkerligen anordningen tämligen värdelös; berörda synpunkt syntes

kammarrätten icke tillräcklig att ensam för sig motivera anordningen

i fråga.

Om taxeringsenheterna, såsom kammarrätten föreslagit, fortfarande

komme att följa den kamerala indelningen, följde därav, att jämväl

skogs- och tomt- eller industrivärdena måste, där de förekomme, uppskattas

för varje särskild fastighet, varvid det sambruk, som i det särskilda

fallet kunde föreligga mellan flera fastigheter, måste beaktas.

Skulle tomt- eller industrivärdet avse allenast en del av en fastighet,

vore det särskilt fot värflestegringsbeskattningen önskvärt, att — där

så ske kunde — vid taxeringen angåves, vilken del av fastigheten, som

tomt- eller industrivärdet avsåge.

I fråga om uppdelningen i jordbruksfastighet och annan fastighet

hava inom kammarrätten uttalats tvänne skiljaktiga meningar, i det

presidenten Petersson ansett, att fastighet inom område, som vore intaget

i stadsplan — även om tomtindelning därå ännu icke blivit vid taxeringstillfället

fastställd — borde oavsett fastighetens användning taxeras såsom

annan fastighet, medan föredraganden, kammarrättsrådet Lybeck, förmenat,

att även inom område med tomtindelning uppdelning i jordbruksfastighet

och annan fastighet i förekommande fall borde ske.

Departe- Såsom nyss nämnts, hava Eiserman och von Wolcker vid indel
Mntachefen.

uingen av fastigheter i jordbruksfastigheter och andra fastigheter tagit

s. 407 Kontrollera mot PDF

407

Kung!,. Maj.ts proposition Nr 191.

hänsyn endast till fastigheternas användningssätt och ej såsom gällande

lagstiftning även till andra, särskilt kamerala, synpunkter. Härmed är

emellertid skillnaden emellan de olika fastigheterna såsom sådana uppgiven,

och man har kommit in på frågan om en differentiering med

hänsyn till fastigheternas värden ur olika synpunkter, oberoende av

huruvida det gäller skilda fastigheter eller ej. En sådan differentiering

har av Eiserman och von AVolcker föreslagits genom föreskriften, att

värde av skog utöver husbehovet skall särskilt för sig upptagas såsom

skogsvärde, samt att jordbruksfastighets värde för bostadsändamål eller

industriellt ändamål utöver det, som egendomen kan antagas äga i

dess förhanden varande användning, likaledes skall särskilt upptagas

såsom tomt- eller industrivärde. En dylik uppdelning betingas ur

taxeringssynpunkt bland annat av hänsyn till en blivande jordvärdestegrings-

eller jordräntestegringsskatt, därest denna konstrueras i

huvudsaklig överensstämmelse med riktlinjerna i det förslag, som sistlidet

år av Kungl. Maj:t förelädes riksdagen. Enligt nämnda förslag

skulle ej fastighets jordbruksvärde träffas av jordvärdestegringsskatt.

Men även ur beskattningssynpunkt är uppdelningen erforderlig. I den

mån olika repartitionsgrunder över huvud böra gälla i avseende å fast

egendom, bör skillnaden hänföra sig till de värden, fastigheterna ur olika

synpunkter kunna äga. Att s. k. skogsvärde sålunda bör gå i lägre

reparation än värdet i övrigt av en till jordbruk nyttjad fastighet, har

förut berörts. Men även fastighetens användning för jordbruksändamål

synes av skäl, som i annat sammanhang beröras, böra medföra en annan

norm för deltagande i repartitionen än dess användning för bostads- eller

liknande ändamål. I det föregående har fastslagits, att fastigheterna enligt

min uppfattning böra taxeras till saluvärdet. Om nu en till jordbruk

nyttjad fastighet invid stad på grund av möjligheter till tomtförsäljning är

saluvärderad till 50,000 kronor men såsom jordbruksfastighet ej skulle

kunna betinga högre pris än 30,000 kronor, bör endast sistnämnda del

av fastighetens värde ingå i skatterepartitionen efter det repartitionstal,

som gäller för fastigheter, vilka nyttjas till jordbruk, och återstående

värde, 20,000 kronor, beskattas efter den för andra fastigheter bestämda

repartitionsgrund. Då sålunda i varje fall en och samma fastighet icke

alltid bör beskattas efter en enhetlig norm, synes ingen anledning förefinnas

att bibehålla en åtskillnad mellan olika slag av fastigheter, vilken

i alla händelser icke skulle vara tillfyllestgörande. I stället bör varje

särskild fastighet åsättas de olika värden, densamma ur skilda synpunkter

äger. Genom en dylik anordning lösas av sig självt de faxe
-

s. 408 Kontrollera mot PDF

408 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

ringstekniska svårigheter, som skulle följa av ett avgörande, huruvida

fastighet borde hänföras till jordbruksfastighet eller annan fastighet.

I den särskilda framställning, jag ovan lämnat angående beskattningen

av skog, har jag, bland annat, redogjort för huru jag tänkt mig,

att skogsvärdet borde bestämmas, nämligen till värdet av växande skog

utöver husbehovet. Skogsmarken såsom sådan likställes med mark, som

användes för jordbruksändamål. 1 båda fallen tjänar ju marken direkt

ett produktivt ändamål. Då för fastighets skogsvärde föreslås lägre

repartitionstal än för fastighets annat värde, synes det för övrigt uteslutet

att låta skogsmarken inräknas i skogsvärdet jämväl på den grund,

att skatten för skogsmarken eljest skulle utgå efter lägre grund än

t. o. m. för sådan mark, som icke gåve avkastning.

Några större taxeringstekniska svårigheter torde icke möta för

uppdelning av* eu lastighets värde på nu angivet sätt. För hemman

eller hemmansdelar av vanlig storlek torde värdet av skog utöver husbehov

i regel sammanfalla med värdet av den skog, som finnes till

avsalu. Fn värdering under dylika omständigheter blir väsentligt enklare,

än om skogsvärdet skulle avse även själva marken. Först i det fall,

att värdet av den växande, icke avverkningsbara ungskogen är mera

avsevärt, erbjuder taxeringen några svårigheter. Dessa synas dock icke

bli mera betydande; lämpligen beräknas därvid skogsvärdet på så sätt,

att från totalvärdet av mark och skog avräknas själva markens värde

samt värdet av tillgången på skog till husbehov. Även en taxering

enligt Landéns förslag torde förutsätta iastställande av a priser för kal

skogsmark; härutöver erfordras alltså endast att beräkna värdet av tillgången

på skog till husbehov, något som torde vara jämiörelsevis lätt.

,Jag vill i detta sammanhang framhålla, att av viss betydelse för skogsvärdets

bestämmande enligt Eiserman—von Wolckers förslag synes mig

vara omfattningen av den nyttjanderätt, som i fråga om skogen vanligen

tillkommer arrendator av fast egendom. Enligt 2 kap. 20 § i lagen den

14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom äger arrendatorn ej i annan

mån än arrendeavtalet bestämmer nyttja fastighetens skog. I allmänhet

torde i arrendeavtal arrendators nyttjanderätt bestämmas sålunda, att lian

erhåller virke till bränsle och underhåll av byggnader m. m., ibland även till

nybyggnad, samt rätt att, i den mån sådant kan ske utan men för skogens

återväxt, låta sina kreatur beta å skogsmarken. I den mån å fastigheten

finnes skog över husbehov, torde densamma vara förbehållen jordägaren.

Vid sådant förhållande lära delvärdena, bestämda på sätt av mig föreslagits,

i fråga om utarrenderad fastighet i stort sett komma att sammanfalla

med omfattningen av arrendatorns och jordägarens ömsesidiga

s. 409 Kontrollera mot PDF

409

Kungl. Maj. ts proposition Nr 191.

rätt att utnyttja fastigheten. Därigenom beredes möjlighet för dem att

på rättvisaste sätt sins emellan fördela skattskyldigheten för fastigheten.

Det är tydligt, att ett åsättande av skilda värden ej bör drivas in

absurdum. En värdefull tomt, vara planterats något litet grönsaker eller

potaus, bör sålunda lika litet åsättas jordbruksvärde, sota annat värde

åsättes en jordbruksfastighet, vars värde möjligen till någon ringa del

beror av utsikten att kunna få framdeles sälja en tomt.

Till det nu anförda vill jag foga några mera speciella anmärkningar.

I fråga om fiskeri ansluter jag mig till vad kammarkollegium och kammarrätten

uttalat, nämligen att nu gällande regier böra fastställas. I jordebok

upptaget fiskeri bör alltså taxeras såsom annat värde, medan icke

självständigt fiske ingår i vederbörande fastighets värde.

Beträffande frälseränta har förut berörts, hurusom den borde upptagas

såsom särskild fastighet och i stället den fastighet, av vilken

frälseräntan utgår, taxeras till lägre belopp. Vid det förhållande, att

frälseränta i allmänhet är bestämd att utgå i produkter av jordbruk —

ehuruväl dessa produkter lösas i penningar-, vanligen efter markegång

— har det synts mig riktigast, att, när räntan utgår av fastighet med

jordbruksvärde, även frälseräntan åsäties sådant värde.

Kammarrätten har framhållit, att, om tomt- eller industrivärde

skulle avse allenast eu del av en fastighet, det särskilt för värdestegringsbeskattuingen

vore ön-kvärt, att, där så ske kunde, vid be-kattningen

angåves, vilken del av jordbruksfastighet, som tomt- eller industrivärdet

avsåge. Då område av en fastighet, vilket stadigvarande

användes för annat ändamål än fastigheten i övrigt, enligt vad jag

ovan föreslagit skall utgöra särskild taxeringsenhet, svnes en bestämmelse

sådan som den av kammarrätten ifrågasatta hava betydelse

endast för det fall, att en jordbruksfastighet jämväl har tomtvärde. Då

dylikt värde ofta icke kan häuföras till visst område på marken, synes

den ifrågasatta anordningen knappast äga tillräckligt skäl för sig.

9 §-

Enligt gällande bestämmelser skall särskilt taxeringsvärde, slutande

å fulla hundratal kronor, åsättas varje taxeringsenhet (6 §). I anvisningarna

till bevillningsforordningeu (2 § sista stycket) stadgas vidare, att, om

fast egendoms värde icke uppgår till 100 kronor, detsamma skall införas

endast i den för anteckningar avsedda kolumnen i taxeringslängden.

Enligt Eiserman—von Wolckers förslag skall värde åsättas i fulla

hundratal kronor (12 §).

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 158 höft. (Nr 191.)

1917 ärs förslag.

52

s. 410 Kontrollera mot PDF

410

Eiserman—

von Wolcker

och Landén.

Kammar
rätten.

Departements
chefen.

Sättande bestämmelser.

Kungi. Maj:ts proposition Nr 191.

I motiveringen heter det, att stadgandet vore avsett att gälla

beträffande varje värde, som enligt förordningen asattes, således även de

särskilda värdena enligt 8 och 9 §§ samt uppdelningsvärdena enligt

9 och 10 §§ av Eiserman —von Wolckers förslag. För närvarande vore

föreskrift given om anteckning i taxeringslängd av värde, som understege

100 kronor. Enligt vad de sakkunniga inhämtat, efterlevdes ifrågavarande

föreskrift mera sällan och hade också, såsom varande utan

nämnvärt praktiskt gagn, i förslaget utelämnats.

Åven enligt Landéns förslag skall särskilt taxeringsvärde, slutande

å fullt hundratal kronor, åsättas varje taxeringsenhet (10 §), varjämte

även de föreslagna särskilda uppdelningsvärdena skola beräknas och

angivas i fulla hundratal kronor (14 §).

Kammarrätten: Emot den i förslagen meddelade föreskriften om

åsättande av taxeringsvärde i fulla hundratal kronor vore intet annat att

erinra, än att, om taxeringslängden, såsom Eiserman och von Wolcker

tänkt sig, fortfarande skulle redovisa samtliga fastigheterna inom taxerin<£sdistriktet

och således även fastighet, vars värde understege 100

kronor, det syntes beträffande sådan fastighet böra i anteckningskolumnen

på något sätt angivas, att vederbörande beskattningsnämnd förehaft uppskattning

av fastighetens värde, enär eljest tvekan kunde uppstå, huruvida

taxering av fastigheten blivit av beskattningsnämnden förbisedd, något

som, efter vad erfarenheten givit vid handen, stundom inträffade.

De i förevarande paragraf förekommande bestämmelserna äro

formulerade i anslutning till den mening, kammarrätten uttalat. Vid

åsättande av uppdelningsvärden — jordbruks- och skogsvärde samt

annat värde — bör dessas summa alltid uppgå till det i jämna hundratal

för taxeringsenheten i dess helhet bestämda värdet. Därest vid

uppdelningen skulle uppkomma värden, som ej sluta å fullt hundratal

kronor, måste, då även uppdelningsvärdena skola ås-ättas i fulla hundratal,

dessa jämkas uppåt eller nedåt, så att deras summa på angivet sätt

blir lika med taxeringsenhetens hela taxeringsvärde. Det synes emellertid

lämpligast att låta taxeringsmännen företaga ifrågavarande jämkning med

hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fäll, varför några utförligare

föreskrifter om sättet för jämkningen ej lämnats.

10 §.

I bevillningsförordningen 4 § 3 mom. stadgas: Det värde, vartill

fast egendom blivit uppskattad, skall utan förnyad uppskattning bibe
-

s. 411 Kontrollera mot PDF

411

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

hållas oförändrat under fem år, därest icke under tiden mellan två på

varandra följande allmänna fastighetstaxeringar sådana inträffade forhållanden,

som i 2 § av de till ledning vid taxeringen utfärdade särskilda

anvisningarna närmare omförmälas, påkalla förändrad värdering.

Den åberopade 2 § i anvisningarna till bevillningsförordningen

föreskriver, att, därest under tiden mellan två på varandra följande allmänna

fastighetstaxeringar brandförsäkringsvärdet å byggnader i stad

och på dess område eller å vissa andra hus och byggnader blivit ökat

eller minskat, eller fast egendoms värde antingen genom n}^- eller tillbyggnader,

nya fabriksanläggningar eller andra inrättningar blivit i betydligare

mån förhöjt eller genom skogsavverkning, nedrivniug av byggnader,

inträffad eldsvåda, vattenflöde eller annan dylik anledning märkligen

förminskats i förhållande till dess uppskattade värde, då bör detta

värde jämkas efter de förändringar, egendomen undergått.

Eiserman—von Wolckers förslag (11 §) innehåller, att allmän uppskattning

av fast egendoms värde (allmän fastighetstaxering) skall ske

första gången det år, då lagen träder i kraft, och därefter vart femte

år. Fast egendom, vilken taxerats såsom jordbruksfastighet, må ej

underkastas förnyad uppskattning förr än vid näst inl aflande allmänna

fastighetstaxering, utan så är, att egendomens värde i taxeringsavseende

genom eldsvåda, vattenflöde eller av annan dylik anledning eller genom

skogsavverkning så minskats, att detsamma understiger taxeringsvärdet

med en femtedel därav eller mera. Befinnes så vara förhållandet, skall

omtaxering ske. Fast egendom, vilken blivit såsom annan fastighet

taxerad, må ej heller under löpande taxeringsperiod underkastas förnyad

uppskattning, så framt ej dess värde i taxeringsavseende antingen genom

eldsvåda, vattenflöde eller annan dylik anledning eller genom uedrivuing

av byggnader så minskats, som ovan nämnts, eller ock genom ny- eller

ombyggnad i betydligare mån ökats utöver taxeringsvärdet. Befinnes

egendomens värde så minskat eller så ökat, som nu är sagt, skall omtaxering

ske.

I motiveringen till dessa bestämmelser anföra Eiserman och von

Wolcker i huvudsak följande:

Nu gällande regel, att allmän uppskattning skulle ske endast vart

femte år, hade ansetts böra kvarstå orubbad. Omtaxering under

löpande taxeringsperiod hade beträffande jordbruksfastighet ansetts böra

medgivas alleuast i fall av värdeminskning. Härutinnan skilde sig

förslaget från vad nu gällde, ity att omtaxering hittills även i fråga

om jordbruksfastighet varit medgiven jämväl vid inträffad betyd
-

1917 års

förslag.

Eiserman—

von Wolcker.

s. 412 Kontrollera mot PDF

412

Kungl. Maj:t proposition Nr 191.

ligare värdeökning på grund av ny- eller tillbyggnader. För rätten

att underkasta jordbruksfastighet omtaxering under löpande taxeringsperiod

gällde enligt förslaget två villkor, av vilka det ena hänförde

sig till anledningen till värdeminskningen, medan det andra avsåge

storleken av värdeminskningen. I det förra hänseendet upptoge förslaget

hittillsvarande bestämmelser allenast med det undantag, att »nedrivning

av byggnader» icke bibehållits såsom giltig anledning för omtaxering.

Då den omständigheten, att en jordägare byggde nytt på sin gård och

därigenom tillförde denna ett i viss mån förhöjt värde, icke finge föranleda

omtaxering, hade följdriktigheten ansetts kräva, att icke heller

åtgärd, som innefattade minskning i byggnadsbeståndet, komme i betraktande

såsom laga skäl till omtaxering. I det senare hänseendet

hade det ansetts lända till ökad stadga i taxeringen, att i lag bestämdes

en minimigräns för värdeminskningen, vilken måste befinnas

överskriden, för att omtaxering skulle komma i fråga, och hade en

femtedel av taxeringsvärdet synts bilda eu i sådant avseende lämplig

gräns.

Beträffande annan fastighet hade den omständigheten, att brandförsäkringsvärde

höjts eller minskats, ansetts icke böra i och för sig

föranleda omtaxering under löpande period. Däremot borde, med hänsyn

till byggnads betydelse såsom värdefaktor, när fråga vore om annan

fastighet, tillkomsten under perioden av ny- eller tillbyggnad likasom

av nya fabriksanläggningar eller andra inrättningar föranleda omtaxering;

och syntes härvidlag lämpligen icke kunna fordras annat än vad nu

gällde, nämligen att taxeringsenhetens värde blivit på grund av tillkomsten

av nya byggnader i betydligare mån förhöjt utöver taxeringsvärdet.

Denna fordran borde vidare, såsom även hittills praktiserats,

anses uppfylld, även om byggnader vore under uppförande vid den tidpunkt,

till vilken taxeringen i varje särskilt fall hänförde sig. Om en

tomt stode under bebyggande med ett större byggnadskomplex, som

krävde flera år för att bliva färdigbyggt, kunde således alltjämt successiv

höjning av taxeringsvärdet komma i fråga. Villkoren för omtaxering

av annan fastighet vid värdeminskning hade ansetts böra i huvudsak

sammanfalla med dem, som föreslagits att gälla beträffande jordbruksfastighet.

Här tillkomme emellertid nedrivning av byggnader såsom en

enligt sakens natur giltig aidedning till omtaxering, likasom å andra

sidan självfallet skogsavverkning icke komme i betraktande.

Enligt nu gällande praxis skulle vid uppdelning under löpande

taxeringsperiod av en taxeringsenhet i flera sådana iakttagas, att de

taxeringsvärden, som åsattes de nya taxeringsenheterna, sammanlagt

s. 413 Kontrollera mot PDF

413

1 Kungl. Majtts proposition Nr 191.

icke finge överstiga det värde, vartill den odelade taxeringsenheten senast

varit uppskattad. Att en dylik ordning icke vore förenlig med förslagets

förutsättningar, folie av sig självt men hade till undanröjande

av varje tvekan härvidlag ansetts böra i nu föreliggande sammanhang

framhållas. Enligt förslaget vore således avsett, att en fullt självständig

taxering av varje genom uppdelningen bildad taxeringsenhet skulle

äga rum.

Landén föreslår i fråga om taxeringsperiod (27 §): Allmän upp- Landén.

skattning av varje fast egendoms värde för taxering enligt denna avdelning

(allmän fastighetstaxering) sker första gången år 19 . . . och

därefter vart femte ar. Varje ar skall det för året gällande taxeringsvärdet

fastställas. Detta värde skall för år, då allmän fastighetstaxering

icke äger rum, vara det vid senaste allmänna uppskattning fastställda

taxeringsvärdet, utan så är, att i fråga om jordbruksfastighet fastighetens

antagliga saluvärde genom eldsvåda, vattenflöde eller annan dylik

anledning eller genom skogsavverkning så förminskats, att detsamma

understiger taxeringsvärdet med en femtedel därav eller mera, och i

fråga om annan fastighet dess antagliga saluvärde antingen genom

eldsvåda, vattenflöde eller annan dylik anledning eller genom nedrivmng

av byggnader så förminskats, som nyss nämnts, eller ock genom

ny- eller ombyggnad i avsevärd mån förhöjts utöver taxeringsvärdet,

i vilka fall ny uppskattning skall äga rum. Vid sådan uppskattning

för hänsyn icke tagas till någon av annan än här omförmäla omständigheter

föranledd ändring i egendomens värde. Styckas fastighet under

tiden mellan två pa varandra följande allmänna fastighetstaxeringar,

skall vid först infallande taxering, därest denna icke är en allmän

fastighetstaxering och ej heller ny uppskattning av taxeringsvärdet,

enligt vad ovan sägs, av annan anledning skall äga rum, det senast

fastställda taxeringsvärdet emellan delarna fördelas i skäligt och rättvist

förhållande till vardera delens värde. Det uppdelniugsvärde, som

sålunda erhålles för varje del, är att anse såsom delens taxeringsvärde.

Landén framhåller i motiveringen, att det under nuvarande lagstiftning

i många fall torde råda oklarhet om huruvida icke en under

perioden företagen ny taxering av en viss egendom skulle bygga på

alla de faktorer, som bestämde egendomens värde, men att genom den

föreslagna föreskriften denna ovisshet syntes bliva undanröjd.

Yttranden av bland annat följande innehåll hava avgivits i frågan Avgivna utom

taxeringsperioder: utande*«.

s. 414 Kontrollera mot PDF

414

Kung!. Maj:ts proposition Nr 191.

Smålands och Blekinge handelskammare: Omtaxering under löpande

femårsperiod borde — även med hänsyn till kreditförhållandena —. få

ske i större utsträckning, än förslagen medgåve, särskilt vid styckning

av jord samt då jordbruksfastighet genom nybyggnad, nyodling o. d.

undergått avsevärd förbättring.

Mantal*kommissarien i Göteborg: Aven andra inrättningar än om
eller

tillbyggnad, exempelvis lastningsanordning å kaj, kunde böra föranleda

nvtaxering, vilket borde beaktas i lagen. Bestämmelse borde

givas, huru förfaras skulle, därest under löpande taxeringsperiod exempelvis

arrendeavtal upphörde och därmed grunden för åsättande av

särskilt taxeringsvärde bortfallit.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohuslän: Omtaxering av jordbruksfastighet

syntes böra ske även vid värdeökning av minst en femtedel

av taxeringsvärdet. Viss bestämd värdeökning borde fordras även för

omtaxering av annan fastighet.

Västmanlands läns landsting: Vid styckning av jord för egnahemsför

sälj ning bleve försäljningsvärdet å delarna avsevärt högre än efter

en fördelning av hela områdets taxeringsvärde. . Landéns förslag skulle

alltså i detta avseende medföra eu för låg taxering.

Handelskammaren i Gävle: Den ökning i annan fastighets värde,

som skulle föranleda omtaxering uuder löpande taxeringsperiod, borde

bestämmas till minst en femtedel av taxeriugsvärdet.

Norrbottens läns landsting: Det kunde ifrågasättas, om ej undantagsvis

på grund av särskilda tidsförhållanden allmän omtaxering borde

ske tidigare än efter fem års förlopp.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap ifrågasätter sjuåriga taxermgs
perioder.

Kammarrätten: Enligt Eiserman—von Wolckers förslag hade. dels

omtaxering av jordbrukslastighet under löpande taxeringsperiod i fall

av värdeökning icke medgivits och dels av de värdeminskande förhållanden,

som för närvarande finge föranleda jordbruksfastighets omtaxering

under perioden, uteslutits nedrivning av byggnader. Till vad sålunda

föreslagits, därför motivering icke lämnats, syntes giltiga skäl

icke föreligga. Byggnadsbeståndet kunde nämligen särskilt för små

jordbruksfastigheter, som närmade sig gränsen till annan fastighet, såsom

s. k. egna hem, större sommarnöjen o. d., utgöra den dominerande

faktorn vid fastighetens värdesättande. Bibehölles alltså förändring i

bvggnadsbeståndet såsom anledning till höjande eller minskande av

jordbruksfastighets taxeringsvärde under taxeringsperioden, borde dock

s. 415 Kontrollera mot PDF

415

Kungl. Maj:ts proposition iVr 191.

såsom villkor för omtaxering gälla den i förslaget eljest upptagna minimigränsen

för värdeökning eller värdeminskning.

En sådan minimigräns för värdeökning eller värdeminskning, vilken

måste befinnas överskriden, för att omtaxering under löpande taxeringsperiod

skulle få äga rum, syntes kammarrätten väl ägnad att undanröja

den osäkerhet och ojämnhet vid sådana omtaxeringar, vartill de nuvarande

svävande uttrycken i bevillningsförordningens anvisuingsbestämmelser

föranledde.

I fråga om höjande av annan fastighets taxeringsvärde under

taxeringsperioden uppställdes enligt Eiserman—von Wolck.-rs förslag icke

såsom villkor, att egendomens värde skulle hava ökats med visst minimibelopp,

utan blott att fastighetens värde i taxeringsavseende i betydligare

mån ökats utöver taxeringsvärdet. Det syntes kammarrätten,

som om jämväl i förevarande avseende det eljest föreslagna måttet för

ändringen i fastighetens värde lämpligen borde gälla såsom förutsättning

för omtaxering.

I motiveringen till förevarande paragraf i Eiserman—von Wolckers

förslag framhölles, att, om under löpande taxeringsperiod en taxeringsenhet

uppdelades i flera sådana, en fullt självständig taxering av varje

genom uppdelningen bildad taxeringsenhet vore avsedd att äga. rum.

Denna mening, som kammarrätten för sin del ansåge riktig, borde

emellertid komma till uttryck i författningen, helst den stode i strid

med nuvarande, av regeringsrätten antagna praxis, enligt vilken de nya

taxeringsvärdena skulle sammanlagt uppgå till senaste taxeringsvärde å

den taxeringsenhet, som undergått uppdelning. Motsvarande föreskrift

syntes för övrigt böra lämnas för det fall, att flera taxeringsenheter

under taxeringsperioden sammansloges till en taxeringsenhet.

Jämväl under år, då allmän fastighetstaxering icke ägde rum,

måste taxering ifrågakomma för det fall, att fastighet, som vid den

allmänna fastighetstaxeringen icke åsatts taxeringsvärde, sedermera under

taxeringsperioden överginge till skattepliktig egendom.

Omtaxering, som under år, då allmän fastighetstaxering icke ägde

rum, skedde på grund av taxeringsenhets uppdelning i flera taxeringsenheter

eller sammanslagning av taxeringsenheter, syntes icke böra inskränkas

till allenast en uppdelning eller sammanslagning av förutvarande

taxeringsvärden. Styckades en fastighet i flera lotter, kunde

varje lotts taxeringsvärde, om detsamma måste bestämmas till viss bråkdel

av stamfastighetens taxeringsvärde, bliva synnerligen missvisande

beträffande fastighetslottens verkliga värde och detta till men för både

fastighetslottens ägare och det allmänna. Taxeringsmännen borde där
-

s. 416 Kontrollera mot PDF

»

416 Kungl. Maj:ts •proposition Nr 191.

för äga att vid sådan omtaxering, utan hinder av föregående taxeringsvärden,

taga hänsyn till alla omständigheter, som kunde tjäna till

ledning för utrönande av de verkliga värdena, och i enlighet därmed

bestämma de nya taxeringsvärdena.

Samma fria prövningsrätt syntes böra tillkomma taxeringsmännen,

då det gällde att under år, då allmän fastighetstaxering icke skulle verkställas,

omtaxera fastighet på grund av inträffad värdeförhöjande eller

värdelörminskande omständighet. Eljest kunde även i sådana fall de

nya taxeringsvärdena giva mer eller mindre oriktiga uttryck för fastigheternas

verkliga värden. I varje fall syntes i förevarande fråga, däri

Landén avgivit förslag till stadgande men Eiserman och von Wolcker

icke uttalat sig, någon författningsbestämmelse erforderlig.

För övrigt torde redan vid prövning av frågan, huruvida omtaxering

under perioden på grund av värdeförhöjande eller värdeförminskande

omständighet finge äga rum, hänsyn böra tagas jämväl till andra

omständigheter än den eller dem, som för omtaxeringen åberopades.

Jämväl härutinnan vore anvisningsbestämmelser önskvärda.

Det syntes näppeligen kunna ifrågasättas, att taxeringsnämnderna

under de år, då allmän fastighetstaxering icke ägde rum, skulle undersöka

varje i taxeringsår)gden upptagen fastighet för att få utrönt, om

dess värde på grund av någon av de i författningen särskilt angivna

omständigheterna så stigit eller sjunkit i värde, att omtaxering skulle

ske. Av sådan anledning ville kammarrätten förorda, att omtaxering

av fastighet under taxeringsperiod på grund av värdeförhöjande eller

värdeförminskande anledning gjordes beroende av anmälan hos vederbörande

taxeringsmyndighet från den skattskyldige eller kommunal

myndighet.

I Landéns förslag lämnades föreskrift, att varje år skulle det för

året gällande taxeringsvärde fastställas. Motsvarande föreskrift saknades

i Eiserman—von W olekers förslag. Sådan fastställelse av taxeringsvärde

skulle emellertid de år, då allmän fastighetstaxering icke ägde rum, i

regel bliva av allenast formell art, efter som andra värden än de vid

allmän fastighetstaxering fastställda blott i undantagsfall kunde åsättas

fastigheterna. En dylik formell fastställelse syntes kammarrätten knappast

lämplig och i varje fall icke av förhållandena påkallad.

Departements- Såsom huvudregel synes mig böra fastslås, att allmänna fastig
chefen.

hetstaxeringar skola äga rum vart femte år. Vid avfattningen av stadgandet

därom har hänsyn tagits till de önskemål, kammarrätten i detta

avseende framställt.

s. 417 Kontrollera mot PDF

417

Kungl. Maj ds yr oposition Nr 191.

Åven i fråga om do fall, då omtaxering under löpande femårsperiod

skall företagas, har jag i huvudsak anslutit mig till kammarrättens

mening. Sålunda har omtaxering föreskrivits för det fall, att

en taxeringsenhet uppdelas i flera taxeringsenheter eller flera taxeringsenheter

sammanslås till eu enda. Vid en sådan omtaxering böra

alltså ej taxeringsmyndigheterna nöja sig med en uppdelning, respektive

sammanslagning, av de redan åsätta taxeringsvärdena, utan de skola

företaga en ny värdering med hänsyn till alla de förändringar, som inträtt

i fråga om fastigheterna. Däremot bör enligt min mening hänsyn ej

tagas till värdeökning eller värdeminskning, som härrör av förändringar i

det allmänna prisläget över huvud taget, enär dessa förändringar äro desamma

även för de fastigheter, som icke få sina taxeringsvärden ändrade.

Omtaxeringen bör alltså ske med hänsyn till den prisnivå, som

rådde vid senaste allmänna fastighetstaxering.

Vad beträffar bestämmandet av de fall, då fn fastighet, utan att

någon ändring i fråga om taxeringsenheten inträtt, skall bliva föremål

för omtaxering, har jag ansett det vara önskvärt, att enhetliga bestämmelser

meddelas för alla slag av fastigheter, varigenom jämväl större

anslutning vinnes till gällande rätt. I fråga om niet den för omtaxeringen

kan jag hänvisa till vad jag nyss yttrat beträffande omtaxering,

på grund av ändring i avseende å taxeringsenheterna.

I motsats mot kammarrätten anser jag ej några särskilda bestämmelser

erforderliga angående vem som äger påkalla omtaxering under

löpande taxeringsperiod. Givet är, att taxeringsmyndigheterna ej böra

åläggas skyldighet att verkställa undersökning, huruvida värdeförändring

ägt rum, men lika givet synes det vara, att, om förefintligheten av eu

dylik förändring kommit till taxeringsmyndighetens kännedom, vare sig

genom anmälan av den skattskyldige eller eljest, en omtaxeriug bör

äga rum.

Vad särskilt angår taxering av frälseränta, skulle med hänsyn

till de därför gällande enkla och mera exakta taxeringsreglerna kunna

ifrågasättas en regelmässig årlig omtaxering. Emellertid synes mig

även sådan taxering böra bestå oförändrad under femårsperioden.

Frälseräntan beräknas ju i regel i naturaförmåner, vilkas belopp ej

ändras under perioden. De prisförändringar, som äga rum och påverka

frälseränta!^ årliga penningvärde, gälla alla fastigheters avkastning,

och, då taxeringsvärdena på själva egendomarna ej av prisförändringarna

få röna inverkan, synes mig detta ej heller böra bliva förhållandet

med frälseränta.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 158 höft. (Nr 191.)

53

s. 418 Kontrollera mot PDF

418

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 191.

Gällande bestämmelser.

11 §•

Jag har tidigare haft tillfälle redogöra för gällande bestämmelser

om bevillningsplikt för innehavare av fast egendom såsom för ägare.

Bevillningsförordningens 3 § stadgar härom, att bevillningen erlägges av

ägaren utom i följande fall, då bevillning en utgöres av innehavaren,

nämligen: för jordegendom, som besittes med stadgad åborätt eller är av

allmän myndighet eller av stiftelse till begagnande mot livstidsstädja

upplåten; för i stad befintlig s. k. ofri tomt, varifrån innehavaren ej må

skiljas så länge han erlägger tomtören eller utan att vederbörlig lösen

gives; för område, som är upplåtet med tomträtt; för skogsområde,

som blivit upplåtet till bergshanteringens understöd, till sågverk eller

kamdbolag eller ock innehaves av stad eller annan menighet; för jordegendom

eller annan fastighet, som antingen är till boställe eller eljest

på lön anslagen, såvida ägaren är från fastighetsbevillning fri och

hela fastigheten är åt endast en person upplåten; för lägenhet, som

är till besittning på viss tid eller på livstid från annan egendom avsöndrad.

Kommunalskattskyldighet för fast egendom åligger jämlikt § 57 i förordningen

om kommunals.tyrelse på landet en var, som inom kommunen

äger eller brukar hemman, hemmansdel eller annan i mantal satt jord

eller från hemman under full äganderätt avsöndrad eller till allmän

bevillning för sig taxerad fastighet. Den närmare innebörden av detta

stadgande utvecklas i paragrafens tredje stycke genom den kompletterande

föreskriften, att, där jordägare eller boställshavare åt landbo

eller arrendator upplåtit jord eller boställe, jordägaren eller boställshavaren

är befriad från erläggande av kommunalutskylder för sålunda

upplåten egendom, enär dessa utskylder enligt första stycket av samma

paragraf skola av brukaren erläggas. Sistberörda föreskrift upptager

visserligen allenast ett slags innehavare med bevillningsplikt såsom ägare,

nämligen boställshavare, men gäller även övriga jämlikt 3 § bevillningsförordningen

såsom ägare skattskyldiga innehavare av fast egendom,

för den händelse dessa bruka egendomen genom arrendator. Ty det är,

såsom av det nyss anförda framgår, alltid brukningsrätten, som konstituerar

den kommunala skattskyldigheten, vare sig denna brukningsrätt i

sin ordning grundar sig omedelbart å äganderätt eller å sådan besittningsrätt,

som medför bevillningsplikt, eller å avtal om arrende. Härvid

är emellertid att märka, att arrendet skall avse jordbruk. Annan arren
-

s. 419 Kontrollera mot PDF

419

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

dator än jordbrnksarrendator anses nämligen icke såsom brukare i

kommunallagarnas mening.

Den i § 57 förordningen om kommunalstyrelse på landet givna

regeln om skattskyldighet för jordbruksarrendator äger giltighet jämväl

i fråga om sådan last egendom, som, fastän bevillningsfri, är enligt § 59

samma förordning underkastad kommunal beskattning.

Vad angår fast egendom i stad, är numera enligt två särskilda

lagar den 25 augusti 1914 kommunal skattskyldighet ålagd arrendator

av jordbruksfastighet.

14 § av Eiserman—von Wolckers förslag är av följande lydelse: 1917 ärs

»1 mom. Skattskyldigheten i avseende å fast egendom åligger ll,r8la9

ägaren eller, i fall som i 2 mom. sägs, innehavaren, så framt ej egen- ^wdeker

domen är till jordbruk på arrende upplåten, i vilket fall skattskyldigheten,

utom beträffande skogsvärde samt tomt- eller industrivärde, åligger

arreudatorn. Vad sålunda är stadgat beträffande arrendator, gäller ock

om innehavare av jordbruksfastighet, som är på viss tid eller på livstid

avsöndrad.

2 mom. Skattskyldighet såsom ägare åligger innehavare av: a) fäst

egendom, som innehavaren besitter med stadgad åborätt eller eljest, i

andra fall än som under d) och e) avses, med ständig eller ärftlig besittningsrätt;

b) publikt jordbruksboställe eller på lön anslagen jord, så framt

brukningsrätten författningsenligt tillkommer indelningshavaren eller,

vad angår ecklesiastikt löneboställe, avkomsten därav skall enligt 7 § i

lagen om reglering av prästerskapets avlöning den 9 december 1910

tillgodoknmma viss tjänstinnehavare utöver lönen eller enligt bestämmelse

i donationsbrev angående bostället tillfalla änka; c) skogsområde,

som blivit av staten upplåtet till bergshanteringens understöd, till kanalbolag

eller till stad eller annan menighet; d) fast egendom, som innehavaren

besitter med fideikommissrätt eller eljest på grund av testamentariskt

förordnande; e) s. k. ofri tomt i stad ävensom fäst egendom,

vilken innehavaren besitter med tomträtt eller med vatten fallsrätt; samt

f) annan fastighet, som är på viss tid eller på livstid avsöndrad. Beträffande

ecklesiastikt löneboställe, vars avkomst ingår till kyrkofonden eller

annan allmän inrättning, skall denna i avseende, varom här är fråga,

anses såsom innehavare av bostället. Skola, förutom då sådant följer

av bestämmelsen i nästföregående punkt, skogsförsäljningsmedel från

egendom, som under a) eller b) här ovan omförmäles, helt eller delvis

ingå till allmän fond eller inrättning, åligger skattskyldigheten för skogsvärde

den fond eller inrättning.»

s. 420 Kontrollera mot PDF

420

Fastighetsskattens

ställning i

förmånsrättsavseende.

Kungi. Maj:ts proposition Nr 191.

Innan Eiserman och von Wolcker ingått på en motivering av sitt

förslag i nu förevarande avseende, behandla de ett spörsmål, som visserligen

kan sägas vara mera fristående, men sura dock på visst sätt inverkar

på frågan om anordningen av den subjektiva skattskyldigheten,

nämligen spörsmålet om den kommunala fastighetsskattens ställning i

förmåusrättsavseende. Härom yttra Eiserman och von Wolcker:

»Jämväl i ett annat betydelsefullt avseende, som här synts påkalla

ett omnämnande, råder olikhet mellan fastighetsbevillningen och den

därå grundade kommunala beskattningen. Denna skiljaktighet gäller

den väsentligt olika ställning, vari stat och kommun enligt gällande

lagstiftning befinna sig i fråga om tryggheten för utfående av sin skattefordran

beträffande fast egendom. Denna trygghet är nämligen långt

mindre för kommunen än för staten. För fastighetsbevillningen svarar

sålunda själva egendomen, i vems hand den vara må, med förmånsrätt

enligt 17 kap. 6 § handelsbalken, medan ansvarigheten för kommunalutskylder,

påförda för fast egendom, vilar på den, som skattskyldigheten

i varje särskilt fall åligger, med förmånsrätt sä långt ner i ordningen

som enligt 12 § i nämnda kapitel, utan att härvid fastigheten såsom

sådan står inne för skatten.

Riksdagen har i skrivelse den 1 mars 1911, vilken överlämnats

till sakkunnige för att tagas i övervägande vid fullgörande av dem

lämnat uppdrag, fäst uppmärksamheten å här berörda förhållande samt

begärt utredning, på_ vilket sätt och under vilka villkor ändring därutinnan

kunde ske; och har dessutom tredje stadsfogden i Stockholm i

en under hand avgiven framställning ytterligare understrukit de särskilt

för Stockholms kommun betydande olägenheterna av den bestående ordningen.

Att i sammanhang med ett slutligt ordnande av den kommunala

skattefrågan något även bör åtgöras för att åt den ifrågasatta nya

kommunala fastighetsbeskattningen i nu förevarande avseende bereda

större trygghet än som tillkommer den nuvarande synes sakkunnige

oförnekligt. Eljest skulle i betänklig grad äventyras ernåendet av ett

utav reformens huvudsyften, nämligen att genom denna beskattnin^sform

tillförsäkra kommunen en jämnt påräknelig skattekälla, i möjligaste

mån ställd utom inflytelsen av konjunkturer ävensom av skattskyldigs

mer eller mindre goda ekonomiska ställning. Då nu själva underlaget

för den hittdlsvarande kommunala fastighetsbeskattningen, fastighetsbevillningen,

är avsedd att bortfalla, synes det ock kunna med fog

ifrågasättas, atl den skatt, som kan sägas träda i dei~s ställe — låt vara

att den blir enbart kommunal skatt — säkerställes för kommunerna

s. 421 Kontrollera mot PDF

421

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191-

geuom att fast egendom, där den är av enskild natur, förklaras skola

stä inne för skatten oberoende av växlingar i besittningsförhållandena,

likasom ock att kommunens fordran å skatt för fast egendom måhända

bör få intaga dm plats i förmånsrättsordningen, som genom fastighetsbevillnirigens

bortlånande blir ledig, eller i varje fall en mera skyddad

plats än den hittillsvarande. Om emellertid hänsyn för fastighetskrediten

anses utgöra ett hinder för ett förverkligande av detta senare önskemål,

skulle tydligtvis redm genom ett realiserande av det förra, vilket givetvis

låter sig utan men lör fastighetskrediten och således vida lättare

geuomföras — på samma gång detta önskemål också är det viktigare

av de båda — räckas ett synnerligen värdefullt stöd till kommunerna

i deras strävan att få grunderna för sin hushållning lagda fastare än

hittills. Frågans beskaffenhet inrangerar densamma emellertid bland de

mera fristående spörsmål, vilka påkalla behandling såsom en följd av

sakkunniges nu framburna huvudförslag, vadan sakkunnige i detta sammanhang

trott sig böra åtnöjas med att, på sätt som bär skett, uttala

sig till förmån för en ändring av nu bestående ordning på förevarande

område.»

I den härefter följande motiveringen av förslagets bestämmelser Utarrenderad

om subjektiv skattskyldighet behandlas först frågan om arrendator fastlshetskattskyldighet

för arrenderad jordbruksfastighet. Efter att i detta hänseende

hava framhållit, hurusom den bestående ordningen alstrat en i

många fäll fullt påtaglig benägenhet att taxera utarrenderade egendomar

med skog eller andra förmåner lägre, än egendomens beskaffenhet i och

för sig bort föranleda, fortsätta Eiserman och von Wolcker vidare:

»Utsöndras emellertid, på sätt förslaget innehåller, ur fast egendoms

helhetsvärde, sådant detta kommer till uttryck i taxeringsvärdet,

såväl skogsvärde som tomt- eller industrivärde, där sådana värden utrönts

vara för handen, är möjlighet beredd att komma till rätta med

nyssberörda vanskligheter vid den nu bestående ordningen. Så kan

tydligtvis ske genom att i fråga om utarrenderad egendom lägga skattskyldigheten

för skogsvärde och tomt- eller industrivärde där denna

skattskyldighet rimligtvis under alla förhållanden bör ligga, nämligen

hos jordägaren och — därest jordbruksarrendators skattskyldighet överhuvud

anses böra kvarstå — begränsa densamma till vad som lämpligen

skulle kunna betecknas såsom egendomens ordinära eller jordbruksvärde.

Väl kan även detta vä''de under arrendeperioden tänkas undergå förändringar

i ena eller andra riktningen, men dessa låta sig i allmänhet

lättare på förhand beräknas än ovan berörda mervärden och i varje fall

s. 422 Kontrollera mot PDF

Fastighet

under åborätt

m. m.

422 Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

kan ökning i jordbruksvärdet knappast tänkas ske, utan att arrendatorn

också drar nytta därav, exempelvis då värdeökningen uppkommit på

grund av ökade möjligheter till förmånlig avsättning av jordbrukets

produkter.))

Eiserman och von Wolcker påpeka, att, vid godkännande av förslaget i

förevarande del, stadgandet i nya arrendelagen om arrendators ansvarighet

för ägaren åliggande skatt och annan allmän tunga bör förklaras icke

avse skogsvärde samt tomt- eller industrivärde, åsatt arrenderad egendom.

Beträffande arrende av annan fastighet än jordbruksfastighet frarnhålles

den skillnad mot jordbruksfastighet, som förefunnes särskilt med

hänsyn till den ofta befintliga svårigheten att förutse värdetillväxt och

dylika förhållanden, vilkas räckvidd icke kunde vid arrendevillkorens

uppgörande bedömas. Skattskyldigheten för på arrende upplåten annan

fastighet hade därför ansetts böra åligga ägaren eller med honom i

skattskyldighetsavseende likställd innehavare.

I anslutning till deras förslag beträffande i 2 mom. a) angiven fast

egendom anföra Eiserman och von Wolcker:

»Likställd med innehavare av stadgad åborätt i avseende å skattskyldighet

har hittdls varit arrendator av jordegendom, som är av allmän

myndighet eller av stiftelse upplåten till begagnande mot livstidsstädja.

Att låta innehavare av livstidsarrende i nu ifrågavarande fall intaga en

annan ställning än den, som enligt förslaget är avsedd för jordbruksarrendator

i allmänhet, vare sig arrendeupplåtelsen gäller för viss tid

eller för livstid, lärer emellertid icke vara av något som helst praktiskt

behov påkallat. Däremot har redan nu tillämpad likställighet med innehavare

av stadgad åborätt ansetts böra uttryckligen lagfästas beträffande

den som eljest, i andra fall än som under d) eller e) avses, innohar

fast egendom med ständig eller ärftlig besittningsrätt. Såsom ständig

besittningsrätt kommer härvid i betraktande även sådan besittningsrätt

till kronan tillhörig jord, som gäller för obestämd tid, såsom förhållandet

är med vissa i kungl. brev den 28 december 1822 och kammarkollegii

kungörelse den 24 januari 1823 avsedda strömfall med utmål

å kronohemmnns eller annan kronojords områden. Förutom de nyssnämnda

upplåtelserna samt krononybyggen och annan kronan tillhörig,

under enskild disposition varande fäst egendom, som icke får skattesäljas,

komma i övrigt här i betraktande ett flertal av kungl. och Hvitfeldtska

stiftelsens hemman och lägenheter, de Monthanska stiftelsen

tillhöriga hemmanen i södra Halland, vissa i de forna danska provinserna

belägna, vanligen i ägoblandning med enskildas hemman liggande

s. 423 Kontrollera mot PDF

423

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

kyrko.jordar, för vilka under olika namn (landgille, landskyld) utgår

viss grundskatteartad avgift till kyrkorna därstädes in. fl. Åbo å under

bruk skatteköpt hemman synes däremot, trots den ''lagligen befästade’

besittningsrätt som tillkommer honom och ehuruväl något arrende icke

utgöres, böra i skattskyldigbetshänseende likställas med arrendator,

vadan således enligt förslaget skattskyldigheten såväl för skogsvärde som

för tomt- eller industri värde å sådant hemman ankommer på bruksägaren.

Skattskyldigheten blir i avseende å nu ifrågavarande, under punkt

a) omförmäld egendom obegränsad utom i fall, där modifiering härutinnan

kan komma att föranledas av den i momentets tredje stycke inrymda

generella bestämmelsen att, där avkastning av skog helt eller

delvis ingår till allmän fond eller inrättning, skattskyldigheten för skogsvärde

åligger fonden eller inrättningen. Exempelvis kommer sålunda

skattskyldigheten för skogsvärde å sådana kungl. och Hvitfehltska

stipendieinrättningen tillhöriga hemman, som innehavas med ärftlig besittningsrätt,

att åligga inrättningen. Åborna därstädes äga nämligen

rätt till utsyning allenast av husbehovsvirke.»

Beträffande skattskyldighet för publika boställen jämte på lön anslagen

jord uppehålla sig Eiserman och von Wolcker särskilt vid skogsvärdet

å dylika fastigheter. De uttala härom, att, vad skogsvärde anginge,

komme skattskyldigheten allenast i undantagsfall att åligga indelningshavaren.

De fortsätta därefter:

»Så blir nämligen fallet endast i fråga om boställsskogar, som icke

ställts under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning eller i vilkas avkastning

andel författningsenligt icke tillkommer allmän fond eller inrättning,

förnämligast kyrkofonden. Vad angår under skogsstatens omedelbara vård

och förvaltning ställd skog, blir sådan skog enligt förslaget, på sätt även

under nuvarande ordning i allmänhet praktiserats, en särskild taxeringsenhet,

för vilken skattskyldigheten, jämväl vad angår skogsmarken,

kommer att åligga statsverket eller allmän fond eller inrättning, utom

i det fall, att skogen tillhör boställe, vars avkomst skall enligt 7 § i

lagen om reglering av prästerskapets avlöning samt kungl. kungörelsen

den 9 december 1910 angående grunder för ändringar i lagstiftuingen

om ecklestiastika boställsskogar, punkt 5, tillgodokomma viss tjänstinnehavare

utöver lönen eller enligt bestämmelserna i donationsbrev angående

bostället tillfalla änka. Enär enligt de i sistnämnda författning stadgade

grunder, avsedda att tillämpas där den nya ordningen trätt eller

träder i kraft, skogs- och hagmark å samtliga åt prästerskapet i tern
-

Publika boställen

m. nn

s. 424 Kontrollera mot PDF

424

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

toriella församlingar anslagna löneboställen — varunder enligt den nya

ordningen författningsenligt skola anses inbegripna såväl jordbruksboställen

t i egentlig mening med undantag av såsom prästgård avskilda

områden som på lön anslagen jord (löningshemman) — skola stallas

under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning, äger frågan om

ordnandet av skattskyldigheten för skogsvärde å prästerskapets jordbruksboställen

och löningshemman betydelse allenast så länge den gamla

ordningen består och i avseende å sådana boställsskogar vilka icke, på

sätt redan är berört, antingen redan ställts eller komma att, innan den

nya ordningen träder i tillämpning, ställas under skogsstatens omedelbara

vård och förvaltning, d. v. s. sådana boställsskogar, vilka alltiämt

stå under boställshavarens egen vård och med vilkas avkastning således

skall förhållas enligt de för sådant fall gällande bestämmelserna i kungl.

förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen med de allmänna

skogarna i riket.

Beträffande de ecklesiastika boställsskogar, som skedes i nu föreliggande

sammanhang komma i betraktande, uppdelas avkastningen

mellan boställshavaren och kyrkofonden, därvid i allmänhet högst hällten

av avkastningen efter avdrag av indelnings- och förvaltningskostnader

kan tillföras boställshavaren. År boställe inköpt av menighet eller

donerat av enskild, kan emellertid efter Kungl. Maj:ts prövning be!a

behållna avkastningen tilläggas boställshavaren, och äger sådant förhållande

för närvarande tillämpning i avseende å flera boställen. Att i

sådana fall skattskyldigheten för skogsvärde bör åligga boställshavaren,

har S}Tnts vara i sin ordning, likasom det å andra sidan för sakkunnige

framstått såsom den mest praktiska anordningen att i övriga fall icke

tillråda en uppdelning av skattskyldigheten för skogsvärdet mellan b >- ställshavaren och det allmänna efter varderas andel i varje särskilt fall,

utan låta skattskyldigheten odelad stanna på det allmänna.

Enahanda anordning har ansetts böra vinna tillämpning såväl i

fråga om civila boställens skogar som beträffande ecklesiastika boställsskogar,

vilkas behållna avkastning helt elEr delvis tillfaller biskopslöneregleringsfonden.

Lappmarks ecklesiastik verk m. fl. allmänna fonder

eller inrättningar. För det enda icke indr.gna midtiebo-tälle som ännu

återstår saknar frågan om skattskyldighet för skogsvärde betydelse.»

Vidare yttra Eiserman och von Wolcker:

»I avseende å den nu avhandlade punkten må vidare erinras, att

såsom innehavare i hittillsvarande mening ansetts icke böra, på ett

undantag när, upptagas andra boställslmvare än sådana, vilka i sin

nämnda egenskap alltjämt äro bibehållna vid sin brukningsrätt eller

s. 425 Kontrollera mot PDF

425

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

således, vild angår de prästerliga boställena, sådana, i avseende å vilka

den gamla ordningen tillsvidare fortbestår. Undantaget gäller ecklesiastikt

löneboställe, vars avkomst skall enligt 7 § i lagen om reglering av

prästerskapets avlöning den t) december 1910 tillgodokomma tjänstinnehavare

utöver lönen eller enligt bestämmelse i donationsbrev angående

bostället tillfalla änka. Dylika boställen äro visserligen, även de, efter

det den nya ordningen trätt i tillämpning, underkastade utarrenderingstvång,

men utarrenderingen sker här omedelbart för indelningshavarnes

räkning och, behållen avkastning — jämväl den som härflyter från

skogen — tillfaller dem oavkortad.»

Vad angår den fästa egendom, som upptagits under punkt c), anföra Vissa skogsEiserman

och von Wolcker, att avkastningen av städernas skogar och omrädeDhäradsallmänningar

ävensom av de vissa kanalbolag — Göta och Hjälm are

kanalverk — anslagna skogar i sin helhet disponerades av innehavarna

själva, vid vilket förhållande skattskyldigheten också borde utan någon

inskränkning åligga dem. Däremot kunde någon tvekan härutinnan

råda beträffande skogar, som upplåtits till bergshanteringens understöd.

Enligt förordningen den 27 maj 1898 angående förvaltningen av

dessa skogar skulle nämligen medel, som influtit vid försäljning av

eventuellt överskott utöver nyttjanderättshavares virkesbehov, tillgodoföras

statsverkets skogsmedel. För år 1914 redovisade sålunda domänstyrelsens

ämbetsberättelse ett antal fall, där virkesöverskott på

nu angivet sätt tillgodogjorts och kommit statsverket till godo. För

sådana fall, som år efter annat i växlande utsträckning inträffat, skulle

möjligen kunna ifrågasättas, huruvida icke skattskyldigheten för skogsvärde,

i den män detsamma realiserades genom försäljning, borde åläggas

staten. Oavsett vanskligheterna i en dylik av växlande tillfälligheter

beroende uppdelning av skattskyldigheten hade emellertid bibehållandet

av den nuvarande ordningen synts stå i god överensstämmelse med

arten av denna privilegierade besittningsrätt, som satte nvttjanderättshavarna

i tillfälle att — frånsett den obetydliga bevillningsavgift, som

jämlikt förordningen den 23 oktober 1908 ifrågakomme för hithörande

skogar, där de vore av rekognitionsskogs natur — avgiftsfritt tillgodose ''

sitt virkesbehov ej allenast för byggnader o. d., som innefattades under

begreppet husbehov i egentlig mening, utan även för själva driften.

Å andra sidan hade till förebyggande av eljest möjlig tvekan ansetts

böra här erinras, att, där enligt vederbörligt tillstånd driften blivit tillsvidare

nedlagd och upplåtelsen således icke toges i anspråk, vederbörande

verk icke heller längre borde betraktas såsom innehavare, samt att vid

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 158 käft. (Nr 191.) 54

s. 426 Kontrollera mot PDF

Fastighet

under tomträtt

m. m.

hunden.

Avgivna utlåtande.

Utarrenderad

jordbruks
fastighet.

426 Kungl. Majte proposition Nr 191.

sådant förhållande skattskyldigheten för den upplåtna skogen borde

åligga kronan såsom ägare.

I fråga om skattskyldighet för innehavare av fast egendom, vilken besittes

med tomträtt eller vattenfallsrätt, anföra Eiserman och von Wolcker:

»I avseende å omfattningen av den skattskyldighet, som sålunda

ifrågasatts för innehavare av tomträtt och vattenfallsrätt, är att märka

att, eftersom byggnader och andra anläggningar å område, som besväras

av inskriven tomträtt eller av inskriven vattenfallsrätt, oavsett vem som

äger dem, utgöra tillbehör till besittningsrätten med befogenhet för

innehavaren att tillgodogöra sig dem i belåningsa vseende, skattskyldigheten

torde böra omfatta samtliga å sådant område uppförda byggnader

eller andra anläggningar. Skattskyldigheten för innehavare av tomträtt

eller vattenfallsrätt, som ej inskrivits, bör däremot, likasom självfallet

för innehavare av s. k. ofri tomt i stad, icke omfatta andra byggnader

än som tillhöra innehavaren.»

Landéns förslag ansluter sig i fråga om den subjektiva skattskyldighetens

anordnande i allt väsentligt till bevillningsförordningens ovan

återgivna bestämmelser om skattskyldighet för innehavaren såsom för

ägare. Utöver de i 3 § bevillningsförordningen omförmälda fall av

sådan skattskyldighet upptager Landéns förslag skattskyldighet för

innehavare av fast egendom, som besittes med vattenfallsrätt eller på

grund av testamentariskt förordnande med fri förfoganderätt under

besittarens livstid eller med fideikommissrätt. I fråga om sådant i

ecklesiastika boställsordningen den 9 december 1910 avsett löneboställe,

varav avkomsten enligt lag icke skall tillgodokomma tjänstinnehavare

eller prästänka, skall enligt Landéns förslag kyrkofonden anses såsom

innehavare.

Arrendator är enligt Landéns förslag alltid fri från skattskyldighet

för den arrenderade egendomen. Denna skattskyldighetens omläggning

har motiverats därmed, att densamma syntes stå i full överensstämmelse

med den nya karaktär, egendomsskatten i jämförelse med fastighetsbeviIlningen

och därå grundade kommunala skatt erhållit.

Länsstyrelsen i Malmöhus län finner beträffande särskilt allmänna

inrättningar lämpligt att ålägga arrendatorn skattskyldighet, då det från

det allmännas synpunkt måste anses tillfredsställande att icke behöva bevaka

intressen såsom skattskyldig i ett betydande antal av rikets kommuner.

s. 427 Kontrollera mot PDF

427

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Kammarrätten ansluter sig beträffande spörsmålet, huruvida skattskyldighet

för utarrenderad jordbruksfastighet bör åläggas arrendator»

eller ägaren, respektive deri med ägare likställde innehavaren, till Landéns

ståndpunkt. Kammarrätten motiverar denna sin ställning på följande

sätt:

Fastighetsskatten vore en ren objektskatt å fastigheten och hade

intet att göra med, på vad sätt eller av vem fastigheten utnyttjades.

Principiellt borde skatten därför betalas av ägaren, respektive den med

ägare likställde innehavaren. De nuvarande kommunala utskylderna för

jordbruksfastighet vore av annan art och kunde närmast karakteriseras

såsom avkastningsskatt. För eventuell skatt å jordbrukets avkastning

skulle arrendatorn givetvis bliva betalningsskyldig; och hans skattskyldighet

finge härigenom sin naturliga grund och begränsning.

Det visade sig ock, att grundsatsen om arrendator skattskyldighet

för arrenderad jordbruksfastighet icke kunnat i Eiserman—von Wolckers

förslag upprätthållas. Förslaget gjorde arrendatorn skattskyldig allenast

för själva jordbruksvärdet men läte skatten för skogsvärdet samt tomteller

industrivärdet stanna å ägaren, enär dessa senare värden skulle

vara arrendatorn ''fullständigt eller i huvudsak ovidkommande’. Den

sekundära ansvarighet för skatten, som ifrågasatts för att bereda kommunen

säkerhet för densamma genom förmånsrätt i själva fastigheten,

visade ock hän på en principiell brist i förslaget. Till detta komme,

att en motsatt princip ansetts böra uppställas i fråga om skattskyldigheten

för egendom av annan fastighets natur, vilket ingalunda kunde

anses tilltalande. Slutligen kunde framhållas, att frågan om den kommunala

rösträtten numera icke ägde samband med vem som gjordes

skattskyldig för utarrenderad jordbruksfastighet.

I avseende å skattskyldighet för annan fastighet av publik natur,

som upplåtits till enskild mot erläggande''av avgäld, respektive hyra eller

arrende, har kammarkollegium anfört:

»Innehavare av dylik fastighet synes böra, då lägenheten upplåtits

av offentlig myndighet, åläggas skattskyldighet såsom ägare i likhet

med innehavare av i 14 § 2 mom. a), e) och f) angivna fastigheter.

Visserligen torde väl understundom genom upplåtelseavtalet innehavaren

åläggas ansvara för densamma åbelöpande skatter och onera, ävensom

innehavarens skattskyldighet komma att i motsvarande mån minska den

avgäld, hyra eller arrende, som kan betingas för lägenheten. Det måste

emellertid anses vara från det allmännas synpunkt angeläget att beträffande

dessa lägenheter liksom jordbrukslägenheter. vilka upplåtits under

Mot avgift

uppl&ten

annan

fastighet.

s. 428 Kontrollera mot PDF

428 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

arrende, icke behöva bevaka intressen såsom skattskyldig i de särskilda

kommunerna.

Man lärer med avseende å nu ifrågavarande fastigheter icke heller

kunna med lika styrka göra gällande samma synpunkter, som för de

sakkunniga varit avgörande vid bestämmandet av vem skattskyldigheten

för annan fastighet i allmänhet skall åligga. Härvid torde böra till eu

början erinras om den tryggare besittningsrätt, delvis förenad med

optionsrätt, varmed nu ifrågavarande, från publik egendom upplåtna

lägenheter innnehavas, och som i realiteten ofta kan nära nog jämställas

med sådan besittningsrätt, som omförmäles i 14 § 2 mom. a)

och b). Vidare torde den värdestegring, som ifrågavarande mark möjligen

kunde undergå, helt komma innehavaren till godo, särskilt

då värdestegringen härleder sig av prisstegring å sådan naturtillgång

(vattenkraft, sten-, grus- eller torvtäkt o. d.) å lägenheten, som genom

upplåtelsen av densamma avsetts skola utnyttjas. Vad särskilt angår

under arrende upplåten vattenfallslägenhet torde icke finnas skäl för att

skattskyldigheten för densamma skall följa andra regler än de, som i

14 § 2 mom. e) givas beträffande fast egendom, som upplåtits med

vatten fallsrätt.

Kollegium anser sålunda, att skattskyldighet såsom ägare bör åligga

varje innehavare av i 4 § 2 mom. omförmäld annan fastighet, som är

underkastad beskattning och upplåtits av offentlig myndighet.»

Kammarrätten — som väl ansett att, därest upplåtelse av område

skett med offentlig myndighets medgivande från publikt jordbruksboställe,

varmed likställts på lön anslagen jord, eller från annat publikt

boställe, skattskyldigheten borde åläggas områdets innehavare — har

med hänsyn till de olikartade upplåtelser, som kunna ifrågakomma, ställt

sig tveksam till den av kammarkollegium föreslagna utsträckningen av

skattskyldighetens överflyttning- från ägaren till innehavaren. Härom

anför kammarrätten:

»Åven om i en del fall innehavaren lämpligen skulle kunna åläggas

skattskyldighet, möta dock i andra fall betänkligheter däremot. Det

lärer väl sålunda icke kunna ifrågasättas att, därest en staten tillhörighusbyggnad

uthyres till bostäder, de särskilda hyresgästerna skola upptagas

såsom skattskyldiga. Ett närmare angivande av de fall, då innehavare

av staten tillhörig annan fastighet skulle i beskattningsavseende

likställas med ägare, bleve därför erforderligt. Och innan utredning härutinnan

föreligger, synes kollegiets ifrågavarande förslag knappast kunna

vinna beaktande. För övrigt må framhållas, att det alltid står stats
-

s. 429 Kontrollera mot PDF

Kungl. Hojta proposition Nr 191. 429

myndigheten öppet att i upplåtelseavtalet träffa bestämmelse om skattskyldighet.

»

Kammarkollegium har vidare hemställt, att till 14 § skulle fogas

eu bestämmelse av innehåll att, därest ecklesiastik fastighet, vara förordningen

den 15 september 1911 angående utarrendering av prästerskapets

löneboställen ägde tillämpning, icke kunnat utarrenderas, skulle skattskyldigheten

i avseende å densamma åligga det pastorat, som på grund

av bestämmelserna i 19 § lagen om reglering av prästerskapets avlöning

den 9 december 1910 kunde komma att uppbära avkastning från

fastigheten.

I vad kammarkollegium föreslagit beträffande skattskyldighet för

pastorat har kammarrätten ansett sig höra instämma.

Vad beträffar de övriga i 14 § av Eiserman — von Wolckers förslag

upptagna bestämmelserna har kammarrätten haft att framställa endast

vissa detalj anmärkningar.

Den mest praktiska lösningen av frågan om skattskyldighet för

boställsskogar, som icke stå under skogsstatens omedelbara vård och

lörvaltning, och av vilkas avkastning boställshavaren äger uppbära

allenast en del, anser kammarrätten sålunda vara, att, i enlighet med

Eiserman—von Wolckers förslag, skattskyldigheten för skogsvärdet i

dess helhet lägges å kyrkofonden eller annan fond eller inrättning, som

har att uppbära den del av avkastningen, vilken icke tillkommer boställshavaren,

och att skattskyldigheten för skogsmarken fortfarande får vila

å den senare.

I fråga om åbo å under bruk skatteköp! hemman har kammarrätten

anmärkt, att några skäl icke anförts, varför sådan åbo skulle i

avseende å skattskyldighet intaga annan ställning än innehavare av jord

under stadgad åborätt.

Man torde böra noga fasthålla vid fastighetsskattens karaktär av

objektskatt. Det »intresse», som man genom denna skatt velat träffa,

anknyter sig till den fasta egendomen såsom sådan. Av denna anledning

synes det riktigt, att ävenledes skattskyldigheten f öljer fastigheten åt. Detta

innebär, att kommunens rätt till utbekommande av skatten i princip bör

kunna uttagas ur fastigheten, i vems hand denna än må vara. Därvid

böra kommunerna i fråga om fastighetsskatten i regel tillerkännas

samma rätt, som nu tillkommer staten för dess avgälder av fast egendom.

Härigenom beredes kommunen en fördel, vilken icke blott, på

Vissa

ecklesiastika

fastigheter.

Övriga

fastigheter.

Departe
mentschefen.

s. 430 Kontrollera mot PDF

430

Kungl Maj:ts proposition Nr 191.

sätt korum unalskattesakkunniga framhållit, länge varit behövlig och

mycket efterlängtad, utan även är grundad i den kommunala fastighetsskattens

natur. Frågan om de närmare bestämmelserna i detta hänseende

lärer sedermera anmälas för Kungl. Magt av statsrådet och

chefen för justitiedepartementet.

Av vad jag nu anfört synes mig följa den huvudregeln beträffande

den kommunala fastighetsskatten, att fastighetens ägare bör bliva

skattskyldig; ty, där själva fastigheten göres ansvarig för skatten, är det

just ägaren, som ytterst drabbas av skattens utkrävande.

Från denna huvudregel påkallas emellertid av olika skäl vissa

avvikelser, vilka dock äro snarare skenbara än verkliga undantag.

Beträffande egendom, vilken innehaves såsom fideikommiss eller eljest på

grund av testamentarisk! förordnande, är sålunda innehavaren närmast

att anse såsom ägare och bör därför även bliva skattskyldig.

Mera reell blir skillnaden beträffande fast egendom, vilken innehaves

under stadgad åborätt eller eljest med ständig eller ärftlig besittningsrätt,

med tomträtt eller med vattenfallsrätt eller ock såsom s. k.

ofri tomt i stad. Likasom i dessa senare fall »intresset» förefinnes mera

hos-^innehavarens begränsade sakrätt än hos ägarens privatekonomiskt

sett ofta mindre värdefulla rätt, synes mig ansvaret för skattens utgörande

böra åvila innehavaren av sakrätten.

Åven i andra fäll än de ovan omförmälda synes innehavaren och

icke ägaren av fast egendom böra göras skattskyldig. Redan nu är så

förhållandet med innehavare av skogsområde, som blivit upplåtet till

bergshanteringens understöd, till sågverk eller kanalbolag, eller som

innehaves av stad eller annan menighet. Härutinnan ifrågasätter jag

allenast den ändring, att bestämmelsen om skattskyldighet för sågverk,

såsom Eiserman och von Wolcker föreslagit, utgår.

I fråga om publikt boställe synes mig innehavaren, på i huvudsak

enahanda sätt som nu, böra vara skattskyldig. Innehavaren torde

nämligen oftast vara att anse såsom den verklige representanten för

bostället, medan det i många fäll är svårt eller rent av omöjligt att säga.

vem som är ägare. Detta gäller dock allenast i fråga om egendomar

av verklig boställsnatur. För eu vanlig tjänstebostad bör ägaren vara

den skattskyldige. I likhet med Eiserman och von Wolcker finner jag

det i gällande bevillningsförordning stadgade villkoret för innehavarens

skattskyldighet, nämligen att bostället innehaves av allenast en person,

böra utgå.

I fråga om ecklesiastika boställen är det emellertid icke alltid

tydligt, vem som är att anse såsom innehavare. I pastorat, där löne
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

m

Kungt. Maj:ls proposition Nr 191.

reglering på grund av lagen den !) december 1910 ännu icke trätt i

tillämpning, är det väl oftast tjänstinnehavaren, men fall förekomma

dock, där stärblius, änka eller någon allmän fond eller inrättning'' inträder

i boställshavarens iunktioner och alltså synes böra betraktas

såsom innehavare. I nyreglerade pastorat stiiller sig saken annorlunda.

\ anligast är där, att de egentliga jordbruksboställena, löneboställena,

stå till lörtogande lör avlöning av pastoratets prästerskap eller, såsom

det uttryckes, att boställenas avkastning utgör avlöningstillgång för

pastoratet. I sådana tall kan det icke på förhand avgöras, vem som

äger tillgodonjuta boställets avkastning. Denna skall användas till

prästerskapets avlöning, men om det blir till förmån för kyrkofonden

eller pastoratet, är icke utan vidare klart. Då emellertid kyrkofonden

i allt fall utgör den störa reserv, vilken både garanterar avlöningens

utgörande, där församlingsavgifter och andra avlöningstillgångar icke

förslå, och i sig upptager de överskott, som på andra håll kunna forell

nnas, torde densamma böra anses såsom innehavai''e i dylika fall. En

annan sak är, att enligt förordningen om utarrendering av prästerskapets

löneboställen den 15 september 1911 arrendator skall tillförbindas att

ansvara för all skatt och tunga för dessa boställen. Åven om den

kommunala fastighetsskatten sålunda på grund av avtal kommer att

åligga arrendator^ kommer naturligtvis arrendebeloppet att beräknas

med hänsyn härtill. I fråga om sådana undantagsvis förekommande

boställen i nyreglerade pastorat, vilkas avkomst icke skall utgöra avlöningstillgång

utan tillgodokomma viss tjänstinnehavare utöver lönen

eller tillfalla änka eller utan vidare ingå till kyrkofonden, bör frågan

om vem som skall anses såsom innehavare avgöras enligt huvudregeln.

Vad särskilt beträffar skog på ecklesiastika egendomar, skola,

på sätt Eiserman och von Wolcker närmare utvecklat, skogsförsäljningsmedel

ibland delas mellan boställshavaren och kyrkofonden. Där så är

fallet, anser jag i likhet med dessa sakkunniga, att kyrkofonden bör

vara den skattskyldige vad skogsvärdet beträffar.

Motsvarande bestämmelse bör ock, på sätt i Eiserman—von Wolckers

förslag ifrågasättes, gälla, där från egendom, som innehaves med

åborätt eller eljest med ständig eller ärftlig besittningsrätt, skogsförsäljuingsmedel

ingå till allmän fond eller inrättning. Där i andra fall

beträffande dylik egendom annan än innehavaren äger tillgodogöra sig

skogsvärde eller annat värde å egendomen — något som väl i regel är

fallet i fråga om under bruk skatteköpta hemman — bör innehavaren

undslippa skattskyldighet i avseende å sådant värde.

Såsom framgår av det föregående, har jag icke kunnat biträda

s. 432 Kontrollera mot PDF

432 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Eiserman—von Wolckers förslag om skattskyldighet för jordbruksarrendator.

Att i skattelagen upptaga jordbruksarrendator såsom skattskyldig

vore nämligen enligt min mening ett betydelsefullt avsteg från

de principer, jag här sökt följa. Yttersta ansvaret skulle ju i allt fall

drabba ägaren eller innehavaren. En av det nu anförda oberoende

omständighet är den, att förstahandsansvaret för skattens utgörande på

grund av åtagande i arrendeavtal kan komma att åligga arrendator!!.

1 fråga om arrenden, rörande vilka avtal slutits vid den nya kommunalskattelagens

ikraftträdande, synes den hittills skattskyldige fortfarande

böra uppbära skattskyldigheten. I detta avseende erfordras alltså särskilda

övergångsbestämmelser. Sådana synas även vara erforderliga

beträffande lägenhet, som är avsöndrad på viss tid eller på livstid.

Frågan om erforderliga ändringar i nya jordabalken torde komma att

anmälas för Kung. Maj:t av statsrådet och chefen för justitiedepartementet.

12 §.

Stadgandet i denna paragraf torde ej erfordra någon motivering.

13 §.

Gällande be- Enligt 5 § d) bevillningsförordningen erlägges icke fastighets
,

tämmelser. j)ev''jlmnf? av agare eUer innehavare av lägenhet med tillhörande åbyggnad,

då lägenhetens huvudsakliga värde utgöres av åbyggnaden och ej

överstiger 500 kronor, därest lägenhetens innehavare eller, om han är

gift, den andre maken ej eljest erlägger bevillning av fast egendom

eller inkomst eller innehavarens eller makarnas inkomster, däri inbegripet

det hyresvärde, åbyggnaden kan äga, ej överstiga 500 kronor;

skolande vad i denna punkt stadgas äga tillämpning jämväl i det fall,

att någon äger byggnad å mark, som av annan äges eller innehaves.

1917 års för- Eiserman och von Wolcker hava i sitt förslag icke upptagit något

slag- motsvarande stadgande, varemot 20 § i Landéns förslag innehåller

EiSmicker följande: Om en för ägarens personliga behov använd bebyggd lägenhet av

och Landén1 annan fastighets natur, vilkens huvudsakliga värde utgöres av åbyggnaden,

icke har ett värde av minst 500 kronor, är ägaren frikallad från egendomsskatt

för samma fastighet, därest icke han och, om han är gift,

icke heller hans maka har att erlägga egendomsskatt för annan egendom,

kommunal inkomstskatt eller kommunal förmögenhetsskatt. Om

äo-aren eller hans maka inom kommunen har annan fast egendom, vilkens

*b

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191. 483

värde tillsammans med värdet å lägenhet, varom här ovan är sagt, uppgår

till minst 500 kronor, äger dock dylik skattefrihet icke rum. Vad som

sålunda stadgats i fråga om bebyggd lägenhet gäller ock i fråga om

byggnad å annans mark, och skall jämväl vad som är stadgat om ägare

hava motsvarande tillämplighet å med ägare likställd innehavare.

Kammarrätten: 1 avseende å nu ifrågavarande undantag från fastighetsbeskattning

gällde, att detsamma, såsom grundat å ägarens eller innehavarens

svagare skatteförmåga, teoretiskt sett icke läte förlika sig med

grunderna för objektbeskattning å fast egendom. Mot de av Landén

föreslagna bestämmelserna, liksom mot de nu gällande, kunde för övrigt

framställas den anmärkningen, att desamma ställde alltför stora krav å

taxeringsmyndigheterna, i det att desamma för en riktig tillämpning av

lagbuden måste förskaffa sig kännedom om huruvida ägaren eller innehavaren

eljest vore skattskyldig i samma eller annan kommun samt,

därest han vore gift, jämväl i fråga om hustruns skattskyldighet.

Emellertid syntes ur annan synpunkt vissa fastigheter, därför

fastighetsskatten icke skulle uppgå till nämnvärt belopp, böra kunna

uteslutas vid fastighetsbeskattningen. Kammarrätten syftade härvid å

mindre värdefulla byggnader, uppförda å annans mark, exempelvis lusthus,

lekstugor och byggnader i koloniträdgårdar. Ett rent praktiskt

intresse torde bjuda, att anteckningar om dylika byggnader och deras

värden icke belastade taxeringslängderna.

Kammarrätten ville därför såsom tillägg till Eiserman—von Wolckers

förslag hemställa, att fastighetsskatt förklarades icke skola erläggas

för byggnad tillhörig annan än ägaren eller med ägare likställd innehavare

av marken, då värdet av byggnaden eller, där flera byggnader

tillhörde samma komplex, värdet av byggnaderna understege 500 kronor.

Vad först angår frågan om bibehållande av det ovanberörda, i bevillningsförordningen

5 § d) nu förefintliga och i Landéns förslag upptagna

stadgandet, så är det väl sant, att detsamma teoretiskt sett icke låter

sig förlikas med grunderna för objektbeskattning av fast egendom.

Emellertid synes det mig icke vara riktigt att låta dylika rent principiella

betänkligheter lägga hinder i vägen för en skattelindring, om vars befogenhet

och behövlighet några delade meningar eljest icke torde förefinnas.

För kommunen är själva skattebeloppet utan varje betydelse, och,

att stadgandets tillämpning skulle för taxeringsmyndigheterna vålla ökat

arbete, är ej att befara. Någon tvekan om de av stadgandet berörda

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 158 käft. (Nr 191.) 55

Kamull''

rätten.

Departements
chefen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

454

Kungl. Majds proposition JSIr 191.

personernas förmögenhetsförhållanden lärer nämligen sällan behöva råda.

Aled hänsyn till de ändrade prisförhållandena synes mig gränsvärdet böra

ökas från 500 till 1,000 kronor.

För stadgandet i paragrafens första stycke är det utan betydelse,

huruvida med äganderätten till byggnad är förenad äganderätt till grunden

eller ej. Bestämmelsen i paragrafens andra stycke, vilken tillkommit i

anledning av kammarrättens hemställan, har avseende endast å byggnad

på annans mark; däremot är i detta fall ägarens förmögenhetsställning

utan betydelse.

III KAP.

Om närinsrsskatt.

>917 års

förslag.

Kiserman—

von Wolcker.

Såsom förut omnämnts, hava Eiserman och vou Wolcker ifrågasatt

införandet av en kommunal näringsskatt och, ehuru de ansett sig icke

kunna förorda en sådan skatt, hava de i en särskild promemoria, som

bilagts deras betänkande, lämnat en redogörelse för undersökningarna

rörande den ifrågasatta näringsskatten samt uppgjort ett utkast till

författning i ämnet.

I detta författningsutkast upptagas såsom skattepliktiga näringar dels

sådan affärsverksamhet, som medför skyldighet att föra handelsböcker,

dock med undantag för av staten driven järnvägs-, kanal-, post-, telefonoch

telegrafdrift, dels ock jordbruksnäring, varunder inbegripas kreatursskötsel,

trädgårds- och skogsskötsel ävensom jordbrukets binäringar.

Näringsskatteobjektet skulle bildas med hänsyn till dels värdet av de i

niiringen nedlagda tillgångarna (den näringsskattepliktiga förmögenheten)

och dels näringens avkastning, i vad den överstege viss procent av den

näringsskattepliktiga förmögenheten (meravkastningen). I den näringsskattepliktiga

förmögenheten skulle inräknas alla i näringen nedlagda

tillgångar med undantag av sådana, som inginge i fast egendoms

taxeringsvärde, samt av aktier, såvida de icke vore att anse såsom varor

i affärsverksamhet. Kontanta penningar och utestående fordringar ävensom

värdehandlingar, vilka icke vore att anse såsom varor i affärsverksamhet,

skulle räknas till näringsskattepliktig förmögenhet, allenast i den mån

dessa tillgångars sammanlagda värde överstege det i affärsverksamheten upplånade

rörelsekapitalet. Såsom upplånat rörelsekapital skulle anses alla i

affärsverksamhet åsamkade skulder, som icke belöpte å de till stadigvarande

s. 435 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191. 435

bruk i bokföringspliktig verksamhet nedlagda tillgångar, å fast egendom

eller å aktier, som ej vore att anse såsom varor i affärsverksamhet.

Förmögenhet, vars värde icke kunde uppskattas till minst 6,000 kronor,

skulle icke vara underkastad näringsskatt. Såsom avkastning skulle

räknas affärsverksamhetens driftsöverskott utan avdrag för andra skuldräntor

än dem, som belöpt å det skuldbelopp, som fått avdragas vid

beräknande av värdet av kontanta penningar, utestående fordringar och

värdehandlingar. Därest avkastningen överstigit 6 2/3 procent av den

näringsskattepliktiga förmögenheten med tillägg av bokförda värden å

till näringen hörande fast egendom och aktier, skulle den överskjutande

delen av avkastningen, den s. k. mera vkastningen, kapitaliseras

efter följande grunder: Om affärsverksamheten drivits av aktiebolag'',

solidariskt bankbolag, kommanditbolag, försäkringsbolag eller förening,

skulle meravkastniugen kapitaliseras genom att multipliceras med 10,

men om affärsverksamheten drivits av annan näringsidkare, skulle meravkastningen

kapitaliseras efter viss skala, anordnad på sådant sätt, att,

ju större den näringsskattepliktiga förmögenhetens bokförda värde tillsammans

med bokförda värdena å till näringen hörande fast egendom

och aktier vore, desto större bleve den siffra, varmed meravkastningen

skulle multipliceras; och utgjorde den lägsta siffran, vid näringsskattepliktig

förmögenhet under 10,000 kronor, 0. i och den högsta, vid en

näringsskattepliktig förmögenhet av 480,000 kronor och därutöver, 10.

Summan av den näringsskattepliktiga förmögenheten och den kapitaliserade

meravkastningen eller det s. k. näringsskattekapitalet skulle bilda

objektet för näringsskatten. Vid taxering av affärsverksamhet, som drivits

av stat eller kommun, skulle hänsyn icke tagas till meravkastningen.

Utkastet upptog vidare bestämmelser om fördelning av näringsskattekapitalet,

när näring bedrivits inom flera kommuner.

Landén å sin sida ville införa en starkare beskattning av näringsföretag

genom den av honom föreslagna skatten å lös egendom.

I flera av de över kommunalskatteförslagen avgivna utlåtandena

har, såsom framgår av den för dessa utlåtanden förut lämnade redogörelsen,

framhållits önskvärdheten av att inkomst av näringsföretag

drabbades av högre skatt än inkomst av arbete eller tjänst, vare sig

detta skedde i den form, att avkastningsskatt skulle träffa blott avkastning

av jordbruksfastighet, rörelse eller yrke, eller genom införande i

huvudsaklig överensstämmelse med Landéns förslag av en skatt å i

näring nedlagd lös egendom.

ö o o

Landén.

Avgivna

utlåtanden.

s. 436 Kontrollera mot PDF

436

Kunyl. Majds proposition Nr 191.

Så har kammarrätten, såsom förut angivits, i sitt utlåtande framkastat,

den tanken, att den av Eiserman och von Wolcker föreslagna avkastningsbeskattningen

borde drabba allenast avkastning av jordbruksfastighet

samt av rörelse eller yrke men eftergivas beträffande övriga

förvärvskällor, varigenom man skulle erhålla en reell näringsskatt. För

att förekomma en dubbelbeskattning av näringsidkarens egen arbetsförtjänst

borde dock, enligt kammarrättens mening, värdet därav på

något sätt bortelimineras ur avkastningen, och kunde detta lämpligen

ske på det sätt, att av avkastningen finge såsom näringsidkarens egen

arbetsförtjänst avdragas dels visst minimibelopp, exempelvis 2,000 kronor,

och dels viss procent av den del av avkastningen, som överstege 2,000

kronor.

Kammarrättsrådet Smerling har i denna del uttalat skiljaktig mening

och anfört i huvudsak följande: Därest den i Eiserman—von Wolckers förslag

upptagna avkastningsskatten, såsom i kammarrättens utlåtande ifrågasatts,

utbyttes mot en näringsskatt, syntes denna böra anordnas på huvudsakligen

följande grunder. Såsom näring ansåges dels sådan verksamhet,

som medförde skyldighet att föra handelsböcker, dels jordbruk och

dess binäringar. Skogsbruk borde undantagas från denna beskattningsIbrm

och skogsaccisen bibehållas. Skatten borde träffa det i rörelsen

nedlagda kapitalet oberoende av dettas avkastning. Till i näring nedlagt

kapital skulle, då fråga vore om annan verksamhet iin jordbruk,

räknas maskiner, som icke vore att hänföra till fast egendom, inventarier,

fartyg, kraftledningar, gruvor, råmaterial, lager av färdiga produkter

och halvfabrikat, förbrukaingsvaror, utestående fordringar, kontanta

medel, patenträttigheter o. d. Enskild näringsidkare tillhöriga

aktier, obligationer, inteckningar och andra fordringar, som ej inginge

i rörelsen, borde icke medräknas i näringskapitalet. Från kapitalet

skulle få avräknas av varukredit eller bankkredit eller eljest av den

löpande affärsdriften härflytande skulder men däremot icke öbligationseller

inteckningslån eller näringsidkarens fasta lån. Vid jordbruk borde

såsom driftskapital räknas värdet av levande och döda inventarier men

däremot icke jordbrukets produkter. Något avdrag för skulder bordehär

icke ifrågakomma. Från näringsskatt syntes böra undantagas näringsföretag

av särskilt allmännyttig beskaffenhet, såsom järnvägsdrift, kanaldrift,

post, telegraf, telefon och elektrisk kraftöverföring. Genom en

näringsskatt enligt dessa grunder borde man kunna undgå att anlita de

dubbla former av inkomstbeskattning, nämligen dels med och dels utan

avdrag för gäldränta o. d., som Eiserman—von Wolckers förslag uppfoge.

Lädes i stället näringsskatten omedelbart på det i näringen ned
-

s. 437 Kontrollera mot PDF

437

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

lagda kapitalet, drabbades icke själva arbetskraften i denna skatteform.

Man nödgades ej heller, såsom Eiserman och von Wolcker i sitt utkast

till näringsskatt, genom invecklade bestämmelser söka utleta kapitalets

förhållande till avkastningen och den personliga arbetsinsatsen.

Under det fortsatta arbetet med kommunalskattefrågan inom finansdepartementets

lagbyrå bär vidare utredning funnits önskvärd beträffande

riktlin jerna för eu eventuell näringsskatt , och bär chefen för lagbyrån uti

en till mig ställd skrivelse anhållit, att representanter för vederbörande

näringsgrenar måtte erhålla tillfälle att yttra- sig om dessa riktlinjer.

Efter att hava omnämnt Landéns förslag till egendomsskatt å lös

egendom, Eiserman—von Wolckers avkastningsskatt och de sistnämndas

utkast till författning om näringsskatt ävensom kammarrättens utlåtande

anför därvid byråchefen:

»Vid uppgörandet av riktlinjerna för eu näringsskatt torde i forsta

hand böra tagas under övervägande skattskyldighetens begränsning med

hänsyn till näringens ait. Enligt de föreliggande förslagen skulle visserligen

även jordbruksnäringen beskattas, men det kan ifrågasättas, huruvida

ej, vad jordbruket i allmänhet angår, ett tillfredsställande resultat

kan ernås på ett enklare sätt, nämligen genom att den för jordbruksfastighet

eller rättare sagt fastighets jordbruks- (eventuellt skogs-) värde

utgående fastighetsskatten i stället göres så mycket högre. En särskild

uppmärksamhet förtjäna emellertid de fall, då till jordbruk drives binäring

av mera betydande omfattning.

De olika faktorer, till vilka hänsyn torde kunna tagas vid anordnandet

av en näringsskatt, äro det i näringsföretaget nedlagda

kapitalet, omsättningen, avkastningen, arbetarpersonalen. Ingen av dessa

faktorer synes emellertid ensam för sig kunna utgöra en teoretiskt fullt

tillfredsställande grundval för en sådan skatt.

Det i företaget nedlagda kapitalet kan sålunda, icke anses ensamt

för sig vara en lämplig måttstock för vederbörandes skattskyldighet

enligt intresseprincipen. Vissa slags näringsföretag, som röra sig med

ett litet kapital, kunna hava samma fördel av de kommunala anordningarna

eller för kommunen föranleda samma kostnader som företag

med vida större kapital (jiånför t. ex. ett gatstenshuggeri, å ena sidan,

samt en elektrisk kraftstation, å andra sidan). Därtill kommer, att en

näringsdrift kan äga ett förmögenhetsvärde utav avsevärd betydelse utöver

det i näringsdriften nedlagda kapitalet. Detta värde kan, såsom i

den vid Eiserman—von Wolckers betänkande fogade promemorian framhålles,

bero av näringens beskaffenhet, formerna för dess utövande, om
-

Utrednino i

finansdepartementet.

Skrivelse från

chefen för lagbyrån.

s. 438 Kontrollera mot PDF

438

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

sättningens storlek och hastighet, näringens konknrrenskraftighet, dess

anseende och inarbetade kundkrets m. m. Även om dylika omständigheter

kunna till stor del tillskrivas näringsidkarens eget arbete, så måste

de dock, åtminstone i den del de äro antingen helt oberoende därav

eller föranledda av ett redan utfört arbete, vara att likställa med ett i

rörelsen nedlagt kapital, vilket även kan omsättas i penningar vid

affärens försäljning.

Omsättningens storlek torde ej heller lämpa sig till enda beskattningsgrund.

Genom omsättningen erhålles visserligen besked om näringsdriftens

omfattning vid jämförelse med näringar av samma art. Däremot

kan densamma ej gärna tjäna till jämförelsegrund mellan olika slag av

näringsföretag; då enbart omsättningssumman göres till måttstock, tages

ju ej någon hänsyn till kostnaderna för råvaror eller för produktionen, och

driften i övrigt ställer sig olika för olika företag med samma omsättningssumma.

I den män omsättningssiffran beror på arbetets högre

värde, exempelvis särskild konstfärdighet, träffar skatten arbetsförtjänsten.

Åven inom närbesläktade verksamhetsgrenar träffar en omsättningsskatt

synnerligen ojämnt. Eu agentur, i vars omsättningssumma allenast ingå

försäljningsprovisionerna, blir sålunda gynnsammare ställd än en grosshandelsaffär

med i fäst räkning inköpta lager, vilkas värden ju ingå i

omsättningen.

Givetvis är då avkastningen (utan avdrag för gäldräntor) lämpligare

som grund för näringsskatten. Emellertid synas även i detta fall

erinringar kunna göras. Omfattande näringsföretag, vilka lämna ringa

avkastning, skulle gå i det närmaste fria från näringsskatt, medan å

andra sidan mindre företag, som på grund av sina ägares duglighet

drivits upp till hög avkastning, skulle beskattas mera. Avkastningens

storlek såsom sådan kan därför icke alltid anses vara eu tillförlitlig

mätare utav företagets intressegemenskap med kommunen. Därtill kommer,

att avkastningen år från år växlar, under det att en intresseskatt

bör, så vitt möjligt, utgå efter mera fästa normer.

Arbetarpersonalens storlek är i regel en god mätare av de utgifter

och kostnader utav skilda slag, som ett företag förorsakar kommunen

(t. ex. för skola, för fattigvård m. m.). Likaledes torde arbetarantalet

kunna tjäna som måttstock för intressegemehskapen i övrigt med kommunen,

då fråga är om industriella företag inom samma bransch. Däremot

lämnar personalens storlek icke någon tillförlitlig ledning för mätandet

av intressegemenskapen vid en jämförelse mellan olika slags företag.

Av två industrier med lika stor personal kan den ena i mångdubbelt

större omfattning draga fördel av vissa kommunala anläggningar

s. 439 Kontrollera mot PDF

439

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 191.

(t. ex. hamnar eller andra anläggningar för främjande av samfärdseln);

än otillförlitligare ställer det sig med personalen såsom måttstock vid

jämförelse mellan industriella företag, å ena, och andra näringsgrenar,

å andra sidan.

En teoretiskt tillfredsställande måttstock för näringsskatten synes

knappast kunna erhållas annorledes än genom en kombination av två

eller flera utav ovan berörda jämförelsegrunder. De två faktorer, som

måhända ligga närmast till hands såsom eu gemensam måttstock för

skattskyldighetens fördelning, torde vara kapitalet och avkastningen.

Emellertid vinnes därigenom icke full rättvisa vid jämförelse mellan de

olika näringsföretagen. kitt företag med förhållandevis litet kapital och

liten avkastning kan vare sig genom stor personal eller eljest åsamka

kommunen lika stora utgifter som ett annat företag med vida större

kapital och avkastning. Möjligen kan ett hänsynstagande till personalens

storlek ske på sådant sätt, att varje inom ett företag anställd

person anses motsvara ett visst belopp, som hopräknas med det i

företaget nedlagda kapitalet. Givetvis möter det emellertid svårigheter

att även med anlitande av sistberörda jämförelsegrund uppnå ett tillfredsställande

resultat. För att de företag, som arbeta med ett fåtal

arbetare men med stora kapital och lämna stor avkastning (t. ex. anläggningar

för alstrande av elektrisk kraft), icke skola bliva för tungt

beskattade i förhållande till andra näringsgrenar med många arbetare

men med litet kapital och ringa avkastning, måste varje anställd

person beräknas motsvara ett tämligen stort belopp; detta låter sig

emellertid icke göra utan att förrycka jämförelsen mellan vissa andra

likartade företag inbördes. Möjligen kan en lösning av nu antydda

svårigheter vinnas på det sätt, att varje anställd person beräknas motsvara

ett jämförelsevis lågt belopp samt att de företag, som arbeta med

liten personal, beredas erforderlig lättnad på sådant sätt, att den del av

näringskapitalet, som överstiger det genom personalens hopräknande

funna »arbetarekapitalet», ingår i beräkningen med ett reducerat belopp.

Skulle enighet kunna vinnas om riktlinjerna för en näringsskatt,

möta vidare svårigheter vid utformandet av de olika detalj föreskrifterna,

även om det förut berörda, här bifogade utkastet till näringsskatt

synes lämpat såsom utgångspunkt för det vidare arbetet.

Då uti de över kommunalskatteförslagen avgivna utlåtandena vederbörande

i regel icke funnit anledning att yttra sig om det allenast såsom

en bilaga till Eiserman—von Wolekers förslag fogade utkastet till

näringsskatt samt den av Landén ifrågasatta skatten å lös egendom,

ehuru tänkt närmast såsom en näringsskatt, med hänsyn till sin gestalt
-

s. 440 Kontrollera mot PDF

440

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

ning icke föranlett till en mera ingående diskussion av näringsskatteproblemet,

har jag härmed vördsamt velat hemställa till herr statsrådets

övervägande, huruvida icke representanter för vederbörande näringsgrenar

borde beredas tillfälle att avgiva yttrande rörande riktlinjerna för eu

näifingsskatt.

Därest herr statsrådet skulle finna denna min hemställan törtjänt

av beaktande, torde — under erinran att en näringsskatt bör läggas

uteslutande efter intresse- och icke efter förmågeprincipen samt att i

följd härav avdrag för ränta å gäld såsom regel icke lärer böra medgivas

— till vederbörandes övervägande böra hänskjutas följande frågor:

l:o) Huru böra objekten för en näringsskatt bestämmas med hänsyn

till näringens art (med särskilt avseende fästat å jordbruket och

dess binäringar) och omfattning?

2:6) Vilken eller vilka olika faktorer böra tjäna såsom grundval

för beskattningen (kapital, avkastning, personal o. s. v.)?

3:o) Efter vilka grunder böra, i händelse flera faktorer skola komma

i fråga, desamma jämföras med varandra (huru bör avkastning kapitaliseras,

vilket kapital bör varje anställd person anses motsvara o. s. v.)?

4:o) Huru böra dessa faktorer beräknas (vad skall hänföras till

näringskapital och enligt vilka grunder bör detsamma uppskattas; huru

skall vid avkastningens beräknande hänsyn på lämpligaste sättet tagas

till vederbörande näringsidkares eget arbete o. s. v.)?

5:o) Huru bör skattskyldigheten fördelas, då ett näringsföretag

bedrives inom flera kommuner eller då verksamheten delvis är förlagd

utom riket?

6:o) Vilka övriga synpunkter anses böra företrädesvis tagas under

övervägande vid anordnandet av en näringsskatt?

Det torde tillika böra framhållas, att i detta sammanhang endast

är fråga om huru en näringsskatt bör anordnas för att ernå rättvis ocli

billig fördelning av skattskyldigheten mellan företagen inbördes. Huru

stor del av det samlade kommunala skattebehovet som bör tillgodoses

genom en näringsskatt, lärer däremot ej kunna bedömas, innan riktlinjerna

för en näringsskatt .äro fastställda och erforderlig statistik införskaffats

till ådagaläggande av huru en dylik skatt kommer att

verka.»

Vid skrivelsen funuos såsom bilagor fogade dels Eiserman—von

Wolckers utkast till författning om näringsskatt, dels ock en redogörelse

om kommunal näringsskatt i vissa tyska stater samt i Frankrike.

s. 441 Kontrollera mot PDF

441

Kungi. Maj:ts proposition Nr 191.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap, lantbrukssällskapets skattedelegation,

hushållningssällskapen, industri- och handelskamrarna, Sveriges

industriförbund, Svenska bankföreningen, de av Svenska handelskammarföreningen,

Sveriges industriförbund och Svenska bankföreningen tillsatta

delegerade för prövning av skattefrågor, Sveriges allmänna exportförening,

Sveriges kemiska industrikontor, Köpmännnens riksförbund,

Kooperativa förbundet, Järnkontoret, Sveriges redareförening, Svenska järnvägsföreningen

och Svenska vattenkraftföreningen hava beretts tillfälle

att avgiva jfltrande i anledning av nyss omnämnda skrivelse, varjämte

utlåtande infordrats från vattenfallsstyrelsen.

Yttranden hava inkommit från lantbrukssällskapet, lantbrukssällskapets

skattedelegation, ett flertal hushållningssällskap, Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund,

de av handelskammarföreningen, industriförbundet

och bankföreningen tillsatta delegerade för prövning av

skattefrågor, bankföreningen, Sveriges redareförening, Järnkontoret, de

flesta industri- och handelskamrarna, köpmannaförbundet, Kooperativa

förbundet, exportföreningen, kemiska industrikontoret, järn vägs föreningen

och vattenkraftföreningen.

I en del av de inkomna yttrandena har till diskussion upptagits

jämväl frågan, huruvida en särskild näringsskatt över huvud bör införas.

Av yttrandena torde böra återgivas följande:

Sveriges allmänna lantbrukssällskaps skattedelegation: Därest man

ville lägga en näringsskatt å jordbruksnäringen, borde från denna näring

först avskiljas skogsbruk utöver husbehov och sådana binäiingar, som

dreves i mera avsevärd omfattning och vore av med industri likartad

karaktär. Återstoden utgjordes då av åkerns brukning och tillgodogörandet

inom husdjursskötseln av vissa av dess produkter samt av äng

och bete. Jordbruksnäringen i denna inskränkta bemärkelse torde inom

taxeringsdistrikten vara av så likartad karaktär, att en enkel och rättvis

norm för beräkning av skatten borde kunna utfinnas. Det syntes

emellertid nödvändigt, att denna norm vore sådan, att taxeringen ej behövde

grundas på de skattskyldigas egna uppgifter, då dels jordbrukarna

i allmänhet saknade erforderliga förutsättningar och räkenskaper för att

göra tillförlitliga värderingar och beräkningar, dels ock taxeringsmyndigheterna

i regel icke vore skickade eller villiga att utföra de undersökningar

och beräkningar, som erfordrades för att en på uppgifter från

de skattskyldiga grundad beskattning skulle bliva jämlik och rättvis.

Det som i första hand borde läggas till grund vid näringsskattetaxeringen,

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 käft. (Nr 191.) 56

l/tronden

Hvar skrivel

sm.

Lantbruks
sällskapets
skattedelega
tion.

s. 442 Kontrollera mot PDF

442

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

vore de olika jordbrukens inom samma taxeringsdistrikt inbördes omfattning

och betydelse som skatteobjekt. Först måste då fastställas

värdet av den jord och de byggnader, som därför användes, d. v. s. åker,

äng, bete samt skog och skogsmark, i den mån de användes för eget

behov. Till dessa värden borde ytterligare läggas de, som vore bundna

vid jordbruken i form av inventarie- och driftskapital. Huvuddelen därav

utgjordes av kreaturen. Då inom samma ort kreatursstockens storlek och

värde ej allt för mycket torde differera mellan olika jordbruk av ungefär

samma storlek och hävd, syntes eu fullt användbar grund för beräkning

av kreatursstockens storlek, uttryckt i kreatursenheter, kunna erhållas

genom sammanställning av i detta avseende förefintligt material för

örten, varvid dock denna sammanställning borde ske inom större, relativt

likartade distrikt såsom härad eller domsagor. Härvid måste emellertid

en gruppindelning ske mellan jordbruk, hänförliga till olika storleksklasser,

då kreatursstockens storlek i regel stode i visst förhållande till

brukningsdelens. Sedan sålunda det beräknade medeltalet kreatursenheter

för brukningsdelar av olika storlekar fastställts, bleve det eu

relativt enkel sak för taxeringsmyndigheten att bestämma dess värde

inom respektive distrikt. Av mindre betydelse vore i allmänhet den

del av rörelsekapitalet, som vore knuten vid jordbruket i de döda inventarierna

eller som driftskapital. Denna del borde emellertid beräknas i

visst förhållande till fastighetsvärdet och brukningsdelens storlek. Genom

att sammanlägga de sålunda erhållna värdena erhölles så för varje jordbruk

ett belopp, som syntes kunna läggas till grund för näringsskattetaxeringen

och som jordbruken emellan borde kunna verka tämligen

rättvist. Det. vore visserligen så, att de extensivt skötta och därigenom

mindre bärkraftiga jordbruken därvid nog komrae att tyngas till de välsköttas

fördel, men då det gällde att få intresseprincipen tillämpad, och

det vore otvivelaktigt, att de förra ej mindre än de senare profiterade

av de åtgärder, som den kommunala beskattningen möjliggjorde, torde

intet vara att däremot anmärka. Med avseende å skogsbruket syntes

det icke möjligt att finna eu lämplig form för näringsskattetaxering.

Ej minst för bevarande av den växande skogen till mogen ålder

vore det av vikt, att beskattning därav ej ägde rum, förrän denna ålder

nåtts och på grund därav avverkning borde ske. En kontinuerlig beskattning

under hela växttiden i förhållande till skogens växande värde

vore givetvis ägnad att påskynda avverkningen, medan däremot den nu

använda beskattningen av inkomst av skogsbruk i form av skogsaccis

för ett rationellt skogsbruk verkade vida gynnsammare. Skogsbruk

borde därför icke göras till föremål för näringsskatt. Huru taxering för

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kuiujl. Maj:ta proposition Nr 191. 448

sådan beskattning borde ske med avseende ä andra former av rörelse

än jordbruk, ville sällskapet ej närmare ingå på.

Stockholms läns hushållningssällskap angiver för anordnandet av eu

eventuell näringsskatt å jordbruket ungefär samma riktlinjer som lantbrukssällskapets

skattedelegation.

Östergötlands. Gottlands, Örebro och Västmanlands läns hushållningssällskap:

Särskild näringsskatt borde icke läggas å jordbruk och skogsbruk,

utan i stället borde en höjning av fastighetsskatten äga rum, därvid

man borde skilja på jordbruksvärde och annat fastighetsvärde. Härigenom

skulle undvikas de svårigheter, som eljest uppstode vid beräknande

av jämförelsetal för jordbruket, och beskattningen vunne i stabilitet.

Binäring, som dreves i större omfattning, borde däremot beskattas

såsom annan näring.

De av Svenska handelskammarföreningen, Sveriges industriförbund

och Svenska bankföreningen tillsatta delegerade för prövning av skattefrågor:

Det syntes delegerade, som om den ifrågasatta näringsskatten knappast

kunde anses tillfyllest motiverad av något för näringsföretagen gemensamt

kommunalt intresse. Ansåges det emellertid av praktiska skäl

nödigt, att kommunalbeskattningen uppdelades på flera olika skatteförmer,

och bland dessa en särskild s. k. intresseskatt å uäringsföretagen

icke kunde undvikas, så borde en dylik skatt, som icke kunde

undgå att i många fall drabba ojämnt och orättvist, inskränkas till att

avse endast en mindre del av kommunens skattebehov. Därest eu näringsskatt

av ifrågasatt art infördes, borde den avse all näringsverksamhet.

Dock kunde det ifrågasättas, att de s. k. fria yrkena, vilkas avkastning

i huvudsak representerade inkomst av personligt arbete, undantoges

från näringsskatten, liksom det syntes tänkbart att undantaga

jordbruket, mot att fastighetsskatten höjdes i motsvarande grad. V ad

däremot anginge jordbrukets binäringar borde dessa, när de dreves i

mera avsevärd omfattning, göras till föremål för beskattning på samma

sätt som näringsföretag i allmänhet. Vad anginge de faktorer, som

borde tjäna såsom grundval för beskattningen, syntes, därest skatten

beräknades efter det i företaget nedlagda kapitalet jämte den kapital! - serade avkastningen, fördelningen av skattebördan bliva i genomsitt så

rättvis, som över huvud vore möjligt beträffande en intressebeskattning.

Det hade ifrågasatts, att hänsyn jämväl borde tagas till arbetarpersonalens

storlek. Det syntes emellertid tvivelaktigt, om icke detta skulle

medföra komplicering av skatteproblemet utan motsvarande gagn. Om

Huahåll
i.

mgssill)

skapen.

Uandalskammarför

eningona

m. fl. skatte

delegati on.

s. 444 Kontrollera mot PDF

444

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

två företag hade lika kapital och lika avkastning, syntes den omständigheten,

att det ena företaget beredde sysselsättning och utkomst åt ett

större antal personer icke utgöra anledning att underkasta detta företag

strängare beskattning än det andra. Det vore visserligen antagligt, att

det företag, som hade den talrikare personalen, därigenom komme att

förorsaka kommunen större utgifter för skola och fattigvård än det

andra, men å andra sidan utgjorde denna personal lika många personliga

skatteobjekt, som själva bidroge till kommunens utgifter, och det

torde med fog kunna frågas, om icke de skatter, som tillfördes en

kommun genom ett näringsföretag med dess direkt och indirekt anställda

personal, i regel mer än täckte de genom samma företag och personal

förorsakade nytillkommande kommunalutgifterna. Vidare torde man vid

en intressebeskattning icke hava att taga hänsyn till kostnad för skolundervisning,

vilken utgjorde ett statsändamål och borde bestridas med

beskattning efter förmåga, och i samma mån som den allmänna folkpensioneringen

samt sjuk- och olycksfallsförsäkringen utvecklades, torde

behovet av fattigunderstöd från kommunens sida bliva av mindre betydelse.

Vid beräkning av det skattepliktiga kapitalet borde självfallet,

därest särskild fastighetsskatt infördes, den egendom, som inginge i

taxeringsvärdet å läst egendom, icke inräknas i kapitalet. Vidare syntes

det riktigt att, såsom i det Eiserman—von Wolckerska utkastet också

föreslagits, upplånat rörelsekapital finge avdragas från den del av tillgångarna,

som utgjordes av kontanta medel, utestående fordringar m. m.

Den omständigheten, att ett visst företag icke behövde ligga ute med

utestående fordringar, syntes nämligen icke böra bereda fördelar i

skattehänseende framför i detta avseende sämre ställda företag. Vid

beräkning av företagets avkastning borde givetvis tillses, att den del

av avkastningen, som representerade värdet av näringsidkarens eget

arbete, icke medräknades, och att det omöjliggjordes för aktiebolag och

andra juridiska personer att genom fastställande av oskäliga lönebelopp

för affärsledningen undandraga sig näringsskatt. Att finna en lämplig

grund för rättvis fördelning av skatten mellan de olika kommuner, inom

vilka näringsverksamheten bedreves, torde vara förenat med stora svårigheter,

men av vikt vore, att grunden bleve sä enkel och praktisk som

möjligt. Om det icke komme att möta praktiska svårigheter att mel

säkerhet avgöra, huru stor del av den näringsskattepliktiga förmögenheten

under beskattningsåret varit nedlagd i varje särskild kommun,

syntes intet vara att invända mot att skatten fördelades mellan kommunerna

efter denna grund och utan hänsyn till den del av avkast
-

s. 445 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj ds proposition Nr 191. 445

ningen, som kunde anses belöpa å rörelsen inom varje kommun, något

som antagligen vore svårare att fastställa.

Svenska bankföreningen och Sveriges redareförening hava uttalat sin drakte

anslutning till det av nyssnämnda delegerade avgivna yttrande, varjämte eningen, Sve

..Järnkontoret förklarat sig i huvudsak ansluta sig till samma yttrande TfffH/e<1areh

med särskilt påpekande, att, om en kommunal näringsskatt ansåges jarakoiaoret.

böra komma till stånd, grunderna för densamma icke borde alltför

mycket invecklas.

Stockholms och Skånes handelskammare hava uttalat sin anslutning Handelntill

det yttrande, som avgivits utav den av Svenska handelskam mar- ''

föreningen m. fl. tillsatta skattedelegationen.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare: l det Eiserman

—von Wolckerska utkastet till näringsskatt hade man utgått från att

näringsdriftens omfattning i stort sett utgjorde en mätare av den grad,

i vilken näringen vore med sina intressen bunden vid kommunen, orsakade

olägenheter och kostnader för kommunen eller droge nytta av

sådana kommunala anordningar, vilka särskilt vore avsedda eller eljest

ägnade att befordra näringslivet och. dess intressen inom kommunen.

Enligt kammarens förmenande vore emellertid den förutsättning oriktig,

som generellt utginge ifrån att alla närings företag vore med sina intressen

bundna vid kommunen med ett intresse, som vore starkare än

andra samhällsmedlemmars, att näringsföretagen droge nytta av kommunens

mångahanda anordningar, vilka vore avsedda att befordra

näringslivet, på den övriga menighetens bekostnad samt att företagens

intressen i kommunen stode i direkt förhållande till deras omfattning,

utan att någon som helst hänsyn toges till de fördelar, näringslivet

medförde för samhällets medlemmar i övrigt. Det vore tvärtom näringslivet,

som utgjorde medlet för kommunens utveckling. Vad anginge

de såsom grundval för beskattningen ifrågasatta faktorerna, så utgjorde

varken anläggningskapitalets eller driftskapitalets storlek någon

måttstock på en närings intresse i en kommun. Driftskapitålets storlek

vore för övrigt mycket variabelt, särskilt i s. k. säsongaffärer.

Skulle man följa värdesättniugen i balansräkningen, skulle man bliva

beroende av den tid, då bokslutet skedde, ty någon genomsnittsberäkning

skulle svårligen kunna åstadkommas. Redan härav torde

.framgå, att driftskapitalet icke ens i kombination med andra faktorer

kunde användas för att få uttryck för ett företags stadigvarande

intresse i kommunen. För övrigt torde balansräkningens uppgifter icke

s. 446 Kontrollera mot PDF

446

Kungi-. Maj ds proposition Nr 191.

alltid kunna läggas till grund för taxeringen, enär synnerligen växlande

principer utgjorde grundvalen för näringsidkarnas värdering av tillgångarna,

i det den ene värderade högt, den andre lågt. Det erbjöde

praktiska omöjligheter för taxeringsmyndigheterna att ens tillnärmelsevis

årligen kunna kontrollera de lämnade uppgifterna. Icke heller omsättningens

storlek kunde giva någon bild av företagets intresse i kommunen,

lika litet som den kunde tjäna till jämförelsegrund mellan olika

slag av näringsföretag. Vad avkastningen beträffade torde det utan

vidare vara uppenbart, att den i många fall vore beroende av företagarens

duglighet och affärsförmåga. Om eu hög avkastning skulle beskattas

högre, bleve detta en beskattning av företagarens inkomst på

grund av duglighet och företagsamhet, d. v. s. av eget arbete, TV

värdet av det egna arbetet torde icke i de olika företagen kunna till

siffran konstateras. Vidare hade påståtts, att arbetarpersonalens storlek

i regel vore en god mätare på de utgifter utav skilda slag, som ett

företag förorsakade kommunen (till exempel för skola, fattigvård in. m.).

Häremot kunde påpekas, att, då folkundervisningen angivits såsom eu

ren statsangelägenhet, det förefölle omotiverat att kräva en kommunal

intresseskatt för en statsangelägenhet, samt att på grund av folkpensioneringen

och den statliga olycksfallsförsäkringen kommunernas utgifter

för fattigvård torde komma att minskas. Åven om man kombinerade

två eller flera av de berörda jämförelsegrunderna, syntes man icke kunna

komma till ett något så när antagligt resultat. Kammaren hemställde

därför, att förslaget till näringsskatt icke måtte föranleda till någon

åtgärd.

Smålands och Blekinge handelskammare: Ehuru handelskammaren,

vilken förut avstyrkt Landéns förslag om skatt å lös egendom, fortr

farande ogärna såge införandet av en speciell skatt å näringarna, måste

det medgivas, att det Eiserman—von Wolckerska utkastet till en näringsskatt

framstode såsom mera tilltalande än Landéns nämnda förslag. Därest,

en kommunal näringsskatt skulle införas, borde det beaktas, att icke

någon av de kommunala institutionerna fungerade uteslutande i näringsidkarnas

intressen, utan att samtliga innebyggare i kommunen därav

både större eller mindre nytta. Det läte sig ej heller göra att bestämma

den proportion, i vilken de särskilda näringsidkarna hade nytta. Eu

kommunal näringsskatt borde därför utgå efter samma grunder för alla

näringsidkare och utan särskild progression för någon. Beträffande

jordbruket hade det ifrågasatts, om ej samma skatteresultat, som avsåges

med en näringsskatt, kunde uppnås genom skärpt fastighetsbeskattning.

Kammaren ville medgiva, att en dylik anordning genom sin enkelhet

s. 447 Kontrollera mot PDF

447

Kungl. Mnj:ts proposition Nr 191.

skulle erbjuda störa tordeiar, men å andra sidan ville kammaren betona,

att. jordbruksnäringen redau nu ofta bedreves med produkter, som ej

hämtades från fastigheten själv, och att i dylikt fall fastighetens taxeringsvärde

ej stode i pi''oportion till omfattningen av den därstädes

drivna näringen. Sålunda torde vid användning i större skala av kraftfoder

kreatursstammen å en fastighet kunna bliva avsevärt större, än

om densamma huvudsakligen skulle underhållas av fastighetens produkter.

Jordbruket med binäringar syntes sålunda böra upptagas såsom objekt

för en näringsskatt. — Angående de faktorer, som borde tjäna som

grundval för beskattningen, ville kammaren fastslå, att omsättningen i

ett näringsföretag knappast lämpade sig att använda såsom sådan faktor.

Vad därefter anginge avkastningen såsom beskattningsgrund, måste framhållas,

att, då en inkomstskatt skulle komma att ställas vid sidan av eu

näringsskatt, lagd såsom objektskatt, en dubbelbeskattning av avkastningen

eller viss del därav lätt skulle kunna uppstå. Däremot syntes

det i näringen nedlagda kapitalet jämte personalen kunna väljas såsom

beskattningsgrund. Då maskinernas större värde nedbringade personalbehovet

och vice versa, komme dessa båda grunder att logiskt balansera

varandra. Vad anginge en kapitalisering av personalen, kunde det ifrågasättas,

om icke till grund för denna kunde läggas till personalen utbetald

lön. Lönen vore ju i viss mån uttryck för företagarens egen

uppskattning av löntagarens värde för näringen, och en viss proportion

mellan en löntagares »kapitalvärde» för näringen och hans lön torde

alltså vara ostridig. — I avseende å skattens fördelning, då näring bedreves

inom flera kommuner, så syntes enda möjligheten att här få

tillfredsställande resultat vara, att alla företag, som dreve affärsverksamhet

inom flera kommuner, bleve taxerade av eu centralmyndighet,

för riket eller eventuellt ett mindre antal dylika. Om så skedde, torde

fördelningen kunna ske efter i huvudsak de i det Eiserman—von

Wolckerska utkastet angivna grunder.

Handelskammaren för Gävleborgs lön, Uppland och Dalarna: I motsats

till kammarrätten syntes det handelskammaren, som om en näringsskatt,

på grundval av det Eiserman—von Wolckerska utkastet vore att föredraga

framför en revidering av avkastningsskatten i den allmänna riktning,

kammarrätten antytt. Avkastningsskatten bleve otvivelaktigt mera

en skatt efter förmåga än efter intresse, och denna allmänna karaktär

skulle skatten ej frångå, även om den enligt kammarrättens förslag

reviderades till en näringsskatt. Näringsskatten enligt det Eiserman—

von Wolckerska utkastet vore däremot en nästan ren objektskatt, och

ett upptagande av denna skattetyp skulle på ett efter kammarens för
-

s. 448 Kontrollera mot PDF

448

Kung.,. proposition Kr 191.

menande lyckligt sätt ytterligare betona intresseprincipen och bidraga

till att giva skattein täkter u a större fasthet och stabilitet. För denna

uppfattning syntes även tala, att ju närmare näringsskatten anslöte sig

till en ren objektskatt, desto mindre bleve faran för att en dubbelbeskattning

av den avkastning, som härrörde från arbete, komme till stånd.

Vad härefter anginge frågan om näringsskattens bestämmande efter

skatteobjektens art, hade kammaren i anslutning till den uttalade tanken

att skilja jordbruk från annan näring stannat vid den uppfattningen,

att gemensamma regler för beräkning av den näringsskattepliktiga förmögenheten

inom dessa båda huvudgrupper icke lämpligen kunde uppgöras.

Kammaren trodde det vara mera praktiskt, enklare och ur skatteregleriugssynpunkt

fördelaktigare, om jordbrukets näriugsskatt utginge

genom ett tillägg på jordbruksfastighetens taxeringsvärde, varvid givetvis

i enlighet med kommunalskattesakkunnigas förslag skillnad måste göras

mellan odlingsbar mark, skogsmark samt fastighetens tomt- och industrivärde.

Jordbrukets binäringar borde däremot underkastas näringsskatt,

när de nådde den omfattning, att det däri investerade anlägguings- och

driftskapitalet kunde väsentligen inverka på jordbruksfastighetens bidragsskyldighet.

Vad andra näriugsföretag än jordbruk beträffade, torde enligt

kammarens förmenande det Eiserman—von Wolckerska utkastet

kunna tjäna som en god utgångspunkt för ett blivande lagföl slag. Så

som beaktansvärda fördelar i detta utkast torde kunna betecknas, dels

att som grund för näringsskatten tagits en kombination av anläggningsoch

driftskapitalet samt av meravkastningen, dels också att därvid den

första faktorn givits primär och den andra blott sekundär betydelse.

Härigenom syntes skatten fä karaktär av en verklig objektskatt, utan

att dock t. ex. genom väsentliga nedskrivningar eller eljest genom

för låga bokföringsvärden en riktig beräkning av anläggningsvärdet

mera uppenbart äventyrades. Däremot förmenade kammaren, att upptagandet,

av arbetarantalet som en subsidiär iördelningsgrund blott

skulle bidraga till att ytterligare komplicera skattesystemet, utan att

motsvarande fördel genom en mera rättvis beskattning därmed skulle

vinnas. För den händelse arbetarpersonalens storlek vid näringsgrenar

av olika slag skulle kunna tjäna som måttstock för de utgifter, som

därigenom skulle förorsakas kommunen, måste givetvis, om rättvisa skulle

kunna ernås, hänsyn tagas till arbetarpersonalens sammansättning och

anställningstid under året, vidare till näringsgrenens yrkesfarlighet och

andra liknande förhållanden, samt slutligen till huruvida arbetarna även

vore bosatta i den kommun, inom vilken företaget vore beläget. De

förhållanden, som borde komma i betraktande, syntes därför vara av eå

s. 449 Kontrollera mot PDF

449

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

mångskiftande art, att ett rättvist hänsynstagande även till de väsentligast

inverkande faktorerna skulle medföra högst betydande skattetekniska

svårigheter. Dessutom torde icke kunna förbises, att, ju större

arbetarpersonal ett företag sysselsatte, desto större blevo den skattepliktiga

inkomst, som tillfördes kommunen, och därigenom komme också

vid fördelningen av sådana kommunala utgifter, som skäligen kunde

sägas vara beroende av arbetarantalets storlek, vederbörlig hänsyn att

tagas i förevarande avseende. Vidare ville kammaren fästa uppmärksamheten

på att en näringsskatt enligt utkastet komme att tungt drabba

sådana företag, vilka utom betydande anläggningskostnader krävde

längre tid icke blott för anläggningarnas fullbordande utan även för inarbetande

av den nya rörelsen. Då dylika företag enligt förslaget skulle

hava att betala näringsskatt utan hänsyn till vare sig om någon avkastning

å rörelsen uppkommit eller om över huvud taget någon rörelse under

året ägt rum eller ej, syntes eu sådan skatt mången gång kunna bliva

synnerligen betungande och rent av hinderlig för tillkomsten av nya

företag. Kammaren ville därför föreslå, att möjlighet bereddes nj^bildade

företag att under viss tid från företagets bildande åtnjuta rätt att beräkna

avdrag å sin näringsskattepliktiga förmögenhet, i den mån avkastningen

icke uppginge till 6 Va procent därå. Slutligen ville kammaren

framhålla den oegentlighet, som enligt utkastet förefunnes i de

allmänna bestämmelserna om skattefördelningen, nämligen att den totala

näringsskatten skulle utgå efter näringsskattekapitalet, medan för^

delningen däremot skulle ske endast efter den näringsskattepliktiga förmögenheten.

I den mån denna oegentlighet utan komplicerade bestämmelser

läte sig undanröjas, syntes detta vara önskvärt.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare: Kammaren delade

kammarrättsrådet Smerlings uppfattning, att skogsbruk borde undantagas

från näringsskatten och skogsaccisen bibehållas, varjämte kammaren ville

ifrågasätta, huruvida icke fiske borde uttryckligen uppräknas bland de

skattepliktiga näringarna, då detta kunde bedrivas i stor utsträckning utan

att vare sig medföra bokföringsskyldighet eller kunna anses såsom en

jordbrukets binäring. 1 avseende å vad som borde räknas såsom i näring

nedlagt kapital ville kammaren jämväl ansluta sig till Smerlings åsikt.

Av de faktorer utom det i näringen nedlagda kapitalet, som ifrågasatts

såsom måttstock för skattskyldigheten, måste omsättningen genast utmönstras

såsom en synnerligen otillförlitlig måttstock. Däremot ansåge

kammaren givet, att hänsyn borde tagas till avkastningen, även om en

fristående inkomstskatt ställdes vid sidan av näringsskatten, och ansåge

kammaren sig kunna i princip biträda det Eiserman—von Wolckerska

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.) 57

s. 450 Kontrollera mot PDF

Förslag till

låring »skatt.

Utlåtanden

över förslaget.

450 Kung!. Maj:ts proposition Nr 191.

utkastets bestämmelser om kapitulering av den del av avkastningen,

som överstege viss procent av förmögenheten, utan att kammaren dock

kunde bedöma, i vad mån den föreslagna kapitaliseringsskalan vore

lämplig och rättvis. Kammaren funne emellertid rättvist, att vid avkastningens

beräkning avdrag (inge ske för företagarens egen arbetsförtjänst,

och det minimibelopp, som härvid kunde ifrågakomma, borde

sättas till minst det dubbla av vad kammarrätten ifrågasatt. Enligt,

kammarens förmenande talade slutligen många skäl för att vid anordnandet

av en näringsskatt hänsyn toges även till det i ett törntåg anställda

arbetarantalet. Otvivelaktigt förhölle det sig så, att månget

industriellt företag med stor arbetarstam förorsakade kommunen större

utgifter för skolor, fattigvård, anläggning och underhåll av gator och

ledningar, än som täcktes av skatteinkomsterna från företaget och dess

personal. Ehuru tanken att räkna även ett företags arbetspersonal såsom

eu faktor vid näringskapitalets hopsummering vore ny och för

svenska förhållanden främmande, funne kammaren sålunda önskvärt, att

den toges under omprövning. Stora svårigheter mötte säkerligen för

en rättvis avvägning av det belopp, vilket såsom »arbetarkapital» borde

läggas till det övriga näringskapitalet, och antagligen måste detsamma

växla, åtminstone så att skillnad gjordes mellan stad och ren landsbygd.

Grunden för beräkningen borde dock vara den, att sådan del av ett

företags personal, som nådde upp till viss minimiinkomst, icke inräknades

i arbetarkapitalet, och att vid beräkningen av det belopp, som den

övriga personalen skulle anses motsvara, användes cn degressiv skala, sä

att de lägst avlönade inginge med största belopp i nämnda fiktiva kapital.

Sedermera har inom finansdepartementet utarbetats ett förslag till

näringsskatt, vilket förslag i sina huvuddrag överensstämde med det nu

framlagda. Sålunda skulle enligt detta förslag näringsskatten träffa all

näring med undantag av jordbruk med dess binäringar samt skogsbruk,

av staten driven industriell verksamhet för försvarsändamål, riksbankens

och riksförsäkringsanstaltens verksamhet samt järnvägs-, kanal-, post- telegraf-

och telefondrift, och skulle skatten utgå efter ett näringsskattekapital.

som bildades med hänsyn tagen till storleken av den i näringen nedlagda

förmögenheten, till det kapitaliserade värdet av avkastningen i

vad den överstege viss procent av den näringsskattepliktiga förmögenheten

samt till antalet arbetare.

Över det sålunda utarbetade förslaget hava yttranden infordrats

från kammarrätten, järnvägsstyrelsen, telegrafstyrelsen, vattenfallsstyrelsen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr !91. 4f>l

och försäkringsinspcktionon, varjämte Svenska järn vägsföreningen samt

de av Svenska handelskammarföreningen, Sveriges industriförbund och

Svenska bankföreningen tillsatta delegerade för prövning av skattefrågor

erhållit tillfälle att avgiva yttrande över förslaget. Av dessa hava samtliga

med undantag av nyssnämnda delegerade inkommit med yttrande,

varjämte försäkringsinspektionen överlämnat yttranden, som till densamma

inkommit från Svenska livförsäkringsbolagens direktörsförening,

Svenska försäkringsföreningens styrelse samt Landsbygdens ömsesidiga

brandförsäkringsbolags förening.

Av de inkomna yttrandena skall jag nu redogöra blott för kammarrättens,

enär övriga uttalanden huvudsakligen hänföra sig till vissa

detaljbestämmelser för de näringar, vilka myndigheterna och korpora

tionerna företräda. Dessa yttranden komma därför att i viss män beröras

vid redogörelsen för ifrågavarande detaljbestämmelser.

Kammarrätten anför i sitt utlåtande huvudsakligen: Det nu

remitterade förslaget upptoge en näringsskatt, byggd på dels det i

näringen nedlagda kapitalet, dels näringens avkastning och dels antalet

av de i näringen sysselsatta arbetarna. Ur teoretisk synpunkt

funne kammarrätten den sålunda angivna grundvalen för en näringsskatt

icke lämna rum för anmärkningar. Givetvis borde en kombination

av nyssnämnda faktorer lämna ett mera fullständigt och tillförlitligt

uttryck för näringsverksamhetens intressegemenskap med kommunen

än vad avkastningen ensam förmådde, liksom ock en näringsskatt

enligt förslagets grunder innebure en större stabilitet än en näringsskatt,

som uteslutande vilade på avkastningen. Förslagets tillämpning

vore emellertid uppenbarligen förenad med betydande tekniska

svårigheter. Frågan, huruvida förslagets teoretiska fördelar vore så övervägande,

att hänsynen till de vid tillämpningen framträdande svårigheterna

borde eftergivas, syntes kammarrätten nog så vansklig att besvara.

Denna fråga stode i visst samband med spörsmålet om ändring

i taxeringsnämndernas organisation. T den mån taxeringsnämnderna tillfördes

större sakkunskap och i övrigt taxeringsarbetet för nämnderna

underlättades, minskades betänkligheterna mot att pålägga dem ett taxeringsarbete

av den invecklade art, förslaget innehölle. Kammarrätten

ansåge sig icke kunna göra annat uttalande i saken, än att med taxeringsarbetets

nuvarande organisation kammarrätten icke vågade förorda

förslagets antagande.

De med förslaget förenade skattetekniska svårigheterna hade

föranlett den principiellt oriktiga anordningen, att från näringsbe
-

Kamma

r5tt#n

s. 452 Kontrollera mot PDF

452

Kungl. Majds proposition Nr 191.

skattning undantaga jordbruksnäringen. I stället skulle enligt förslagets

motivering fastighetsskatten för jordbruket så avvägas, att denna

skatt komme att omfatta icke blott skatt å fastigheten såsom sådan

utan jämväl skatt å därå drivet jordbruk med binäringar. Beträffande

en dylik anordning, som medförde, att fastighetsskatten erhölle

olika karaktär, allt efter som den träffade jordbruksfastighet eller

annan fastighet, kunde vidare erinras, att fastighetsskatten och näringsskatten

icke kunde med varandra så jämföras, att genom repartitionstalens

avvägande den ena skatten kunde exakt kompensera den andra.

Härjämte kunde framhållas, att i de fall, då jordbruket eller någon dess

binäring dreves på sådant sätt, att avkastningen väsentligen överstege

den normala avkastningen å en jordbruksfastighet med motsvarande

taxeringsvärde, sådan näring bleve för lågt taxerad. Sålunda komme

handelsträdgårdsrörelse och å vissa egendomar mera intensivt bedriven

kreatursupplodning att intaga en allt för gynnad ställning i förhållande

till vanligt jordbruk. Följdriktigt borde jordbruket och dess binäringar

underkastas näringsbeskattning liksom annan näring. Vad därefter anginge

skogsbruk, utgjorde enligt kammarrättens mening skogsaccisen

obetingat den lämpligaste formen för näringsbeskattning. Om skogsaccisen

i varje fall måste bibehållas, vilket torde bliva förhållandet, om

lägre skattskyldighet bestämdes för skogsvärde än för annat fastighetsvärde,

förelåge ytterligare anledning att förlägga jämväl skogsbrukets

näringsbeskattning till nämnda beskattningsform. Skogsaccisen skulle

i sådant fall utgöra kompensation för dels vad som bruste i full fastighetsskatt

för skogsvärdet och dels näringsskatt för jordbruket. Det föreliggande

förslaget undantoge visserligen skogsbruket från näringsskatt,

men enligt motiveringen skulle ersättning härför lämnas genom högre

fastighetsskatt å skogsmarken. Dylik förhöjning i fastighetsskatten,

vilken förhöjning väl även borde gälla för skogsvärdet, komme sålunda

att verka såsom en permanent näringsskatt å skogsbruket. Angelägenheten

av att för skogsbruket så vitt möjligt undvika permanent skattebelastning

och i stället uttaga så mycket större skatt vid skogens avverkning

föranledde kammarrätten att bestämt avstyrka förslagets ståndpunkt

i förevarande fråga och i stället förorda accisbeskattning.

Kammarrättsrådet Smerling har varit skiljaktig och yttrar: Vid avgivandet

av kammarrättens utlåtande över kommunalskatteförslagen hade

han i reservation förordat införandet av kommunal näringsskatt, avsedd

att träffa det i rörelsen nedlagda kapitalet, oberoende av dettas avkastning.

Det nu föreliggande förslaget skilde sig från denna ståndpunkt

så till vida, att det i näringen nedlagda kapitalet kombinerades med

s. 453 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majis proposition Nr 191. 453

Kapitulering av s. k. meravkastning och arbetarkapital. Vidkommande

det föreslagna tillägget av arbetarkapital funnes icke anledning

till någon erinran. Vad anginge den föreslagna bestämmelsen,

att till det i näringen nedlagda kapitalet skulle läggas ett belopp, vilket

motsvarade en kapitalisering av den del av avkastningen, som överstege

sex procent av kapitalet, syntes denna bestämmelse snarare vara

avsedd att åstadkomma kontroll över uppskattningen av det egentliga

näringskapitalet än vara betingat därav, att näringen i följd av en högre

avkastning skulle hava ett större intresse i kommunen. Den högre inkomsten

komme nämligen, oberoende av näringsskatten, till synes vid

den inkomstskatt, som jämväl vore avsedd att ingå i det kommunala

skattesystemet. Det syntes därför knappast befogat att föreskriva, att

två näringsidkare, som hade lika stort i kommunen nedlagt närings■kapital

och lika antal arbetare, skulle i fråga om näringsskatten behandlas

olika därför, att den ene näringsidkaren uppnått en avkastning,

överstigande sex procent, under det att avkastningen av den andres

näring stannat vid detta eller lägre procenttal. Ur skatteteknisk synpunkt

skulle ett borttagande av de föreslagna ganska invecklade bestämmelserna

om kapitalisering av meravkastning innebära eu betydande

förenkling, och torde detta, då det gälide införandet av eu ny

skatteform, förtjäna särskilt beaktande.

Såsom jag förut framhållit, bör enligt min åsikt förutom intresseskatt

å fastighet införas jämväl en intresseskatt å näringarna i form

av en särskild näringsskatt, detta på den grund, att näringsidkaren

liksom fastighetsägaren har större nytta av kommunens inrättningar än

t. ex. en löntagare, samt att näringsidkaren förorsakar kommunen

särskilda utgifter. En dylik näringsskatt torde böra utformas såsom

en repartitionsskatt, vilken jämte fastighetsskatten och den kommunala

inkomstskatten deltager i den allmänna repartitionen för täckande av

kommunens utgifter. För att detta skall möjliggöras, måste de olika

näringsföretagen åsättas jämförelsetal, vilka kunna direkt jämföras med

taxeringsvärde å fast egendom och med inkomst, så att ett visst belopp

i jämförelsetal för näringsskatten kommer att motsvara ett visst belopp

i fastighetstaxeringsvärde och en viss inkomst. Jag skall dock nu icke

ingå på frågan om repartitionsgrunderna utan inskränka mig till att behandla

frågorna, efter vilka grunder jämförelsetalen för olika näringar

böra bildas.

Rent principiellt sett borde näringsskatten drabba varje näringsforetag

i förhållande till den nytta, företaget har av kommunens inrätt
-

Departem«iit»-

chefien

s. 454 Kontrollera mot PDF

454

Kungl. Mnj:ts proposition Nr 191.

nmgar, och till de särskilda utgifter, det förorsakar kommunen. Att

exakt mäta detta förhållande är emellertid omöjligt. Av praktiska skäl

låter det sig icke göra att vid bildande av jämförelsetal för olika slag av

näringar taga hänsyn t. ex. därtill, att dessa på grund av arten av sin

verksamhet i olika hög grad draga nytta av kommunens inrättningar.

Man blir därför tvungen att, vid bildande av jämförelsetal, såsom normgivande

för alla slags företag taga någon eller några faktorer, vilka

få anses uttrycka storleken av näringarnas intressegemenskap med kommunen.

De faktorer, som ifrågasatts att kunna tjäna till ledning vid bildande

av jämförelsetal för näringsskatten, äro det i näringen nedlagda kapitalet,

avkastningen, omsättningen och arbetarantalet. En del hörda

korporationer, t. ex. Sveriges exportförening, Sveriges kemiska industrikontor

samt Östergötlands och Södermanlands läns handelskammare, hava

ansett, att de föreslagna faktorerna varken var för sig eller i någon

som helst kombination kunna giva ett tillfredsställande utryek lör ett

näringsföretags samhörighet med kommunen, samt, bland annat pa denna

grund, avstyrkt införande av näringsskatt.

Det. torde visserligen, såsom jag nyss antytt, vara omöjligt att.

vare sig med hänsynstagande till de föreslagna fyra faktorerna eller

vilka som helst andra faktorer bilda ett jämförelsetal, som ger ett exakt

uttryck för ett näringsföretags intressegemenskap med den kommun,

däri det drives, men enbart den omständigheten, att uttrycket icke kan

bliva fullt exakt, lärer icke få avskräcka från införande av en skatteform,

vilken kan anses väl motiverad. För övrigt skulle liknande skäl kunna

aberopas mot varje skatteform. Så bygger ju t. ex. inkomst- och förmögenhetsskatten

å skatteförmågan, och denna kan naturligen aldrig

fullt exakt utrönas, men detta torde icke ha ansetts utgöra något hinder

mot införandet av sagda skatt. Det är tillräckligt, om man med ledning

av en eller flera faktorer kan bilda jämförelsetal, vilka kunna anses i

störa drag uttrycka de olika näringsioretagens intressegemenskap med

kommunen.

Av de ifrågasatta faktorerna torde omsättningen vara den, som

minst lämpar sig såsom måttstock vid jämförelse mellan näringsföretag

av olika slag. I en affär, som arbetar med dyrbara ravaror, blir omsättningen

uttryckt i penningar stor, under det mängden omsatta varor,

vilken snarare får anses bestämmande för företagets intresse av kommunens

inrättningar, blir ringa. T en affär med billigare varor blir förhållandet

omvänt.

Kammarrätten har i sitt utlåtande över kommunalskatteförslagen

s. 455 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:In proposition Nr 191. 455

ansett, att eu näringsskatt kunde grundas enbart på avkastningens storlek,

och denna åsikt delas av kemiska industrikontoret, som anser, att

avkastningens storlek är den enda tänkbara normen för näringsskatten.

Enligt min åsikt måste dock avkastningen ensam i regel anses såsom eu

mindre tillfredsställande måttstock lör ett företags intresse av kommunen.

Ett företag kan lämna stor avkastning utan att egentligen begagna''

kommunens inrättningar eller förorsaka kommunen utgifter, under det

att ett mil jo u företag, som drager stor nytta av de kommunala inrättningarna

och förorsakar kommunen stora utgifter, kanske icke lämnar

någon nämnvärd avkastning. Vidare kunde, om hänsyn toges blott till

avkastningen, ett och samma företag, vilket två olika år dreves i nästan

samma utsträckning, komma att det ena året betala eu hög näringssätt,

enär på grund av konjunkturförhållanden avkastningen vore stor,

men det andra året, då konjunkturerna vore dåliga, kanske icke erlägga

någon som helst näringsskatt. 1 viss omfattning torde dock näringsskatten

kunna vila å avkastningen, nämligen då övriga föreslagna faktorer

kunna befaras giva etr, missvisande resultat; jag skall senare

återkomma till behandlingen av frågan om den roll, avkastningen enligt

förslaget spelar vid bestämmande av objektet för skatten.

Storleken av det i ett näringsföretag nedlagda kapitalet synes i

regel bäst lämpa sig såsom mätare av det intresse, företaget har av

kommunens inrättningar. Däremot är kapitalet icke lika god måttstock

för de utgifter, som företaget kan anses förorsaka kommunen, då dessa

utgifter i regel sammanhänga med antalet i företaget sysselsatta arbetare

och arbetarantalet vid jämförelse mellan näringar av olika slag icke

står i proportion till det nedlagda kapitalet. Jag anser dock, att det

nedlagda kapitalet är den enda jämförelsegrund, som man kan ifrågasätta

att använda ensam, och i varje fall bör den enligt min åsikt

vara en av de faktorer, som skola bestämma skatteobjektets storlek.

Härigenom vinnes även största möjliga stabilitet hos skatten, enär

kapitalet i ett företag icke växlar år från år i lika hög grad som

exempelvis omsättning eller avkastning. Det kapital, vartill hänsyn

skall tagas, bör enligt min åsikt vara allt det i näringen nedlagda

kapitalet, såväl det, vilket är nedlagt uti till stadigvarande bruk avsedda

tillgångar, anläggningskapitalet — att fastigheter, för vilka ju erlägges

fastighetsskatt, undantagas, är en sak för sig — som det mera

tillfälligt nedlagda kapitalet, driftskapitalet. Endast om både anläggnings-

och driftskapital medräknas, lämpar sig kapitalet såsom måttstock

vid jämförelse mellan näringar av olika slag, då i vissa slags

s. 456 Kontrollera mot PDF

456

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

näringar, däri kapitalet spelar en stor roll, ock vilka i stor utsträckning

dra o-a fördel av kommunens inrättningar, t. ex. handelsrörelse, kapitalet

huvudsakligen är att anse såsom driftskapital. Dylika näringar skulle

i jämförelse med t. ex. industriel] verksamhet bliva för lindrigt beskattade,

därest hänsyn toges blott till anläggningskapitalet. De flesta börda

korporatiouer hava också ansett, att vid näringsskatteobjektets bestämmande

hänsyn bör tagas till hela det i näringen nedlagda kapitalet.

Om det i näringen nedlagda kapitalet kan anses bilda den lämpligaste

måttstocken på den nytta, ett företag har av kommunens inrättningar,

synes däremot, såsom nyss antytts, antalet i ett företag anställda

personer, arbetarantalet, vara mest ägnat att uttrycka storleken

av de utgifter, företaget kan antagas förorsaka kommunen, i det att

dessa utgifter i regel just bero på förefiutligheten av arbetare i företaget.

Arbetarantalet lämpar sig dock icke såsom enda faktor, då, man därigenom

skulle vid skatteobjektets bestämmande taga alltför liten hänsyn

till den fördel, företagen hava av kommunen; arbetarantalet kan

nämligen icke anses vara någon tillförlitlig måttstock å denna fördel, då

många företag med relativt litet arbetarantal ju ofta hava stort intresse

av kommunen och i hög grad begagna dess inrättningar.

Genom att taga hänsyn till dels det nedlagda kapitalet och dels

arbetarantalet synes man kunna bilda jämförelsetal, vilka i de allra flesta

fall kunna anses giva ett tillfredsställande uttryck för olika företags

samhörighet med kommunen. En del näringsföretag, framförallt sådana,

som avse förmedling av affärer mellan andra såsom agentur- eller

mäklareverksamhet m. in., kunna dock hava ett stort omfång och i stor

utsträckning begagna kommunens inrättningar, ehuru de hava ringa kapital

och litet arbetarantal. Man jämföre t. ex. eu grosshandlare, som för egen

räkning importerar varor och säljer dem till handlande ä annan ort,

med eu agent eller speditör, vilken förmedlar affärer inom samma bransch

mellan utländska firmor och svenska firmor å annan ort än den, dar

agenten har sin verksamhet. 1 båda fallen komma kommunens inrättningar

att i samma utsträckning begagnas, men, om hänsyn skulle tagas

blott till kapital och arbetarantal, skulle grosshandlaren få erlägga

stor näringsskatt men agenten däremot nästan ingen. Detta misslörhållande

kan lättast avhjälpas genom att vid skatteobjektets bestämmande

i någon män taga''hänsyn till avkastningen, enär denna vid töretao-

av nu förevarande art kan tjäna såsom mätare av föietagets omfång

och därmed också av dess intresse i kommunen. Häivid synes

man icke böra taga hänsyn till avkastningen i dess helhet, utan, i likhet

s. 457 Kontrollera mot PDF

457

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

med vad som skett i Eisernian—von YV''olckers utkast, blott till den del av

avkastningen, som överstiger normal avkastning av det i företaget

nedlagda kapitalet, den s. k. mera vkastningen. Genom att taga hänsyn till

meravkastningen vinner man även vissa fördelar i fråga om beskattningen

av företag, däri kapitalet växlar under olika tider av året, framför allt

de s. k. säsongföretagen. För att icke allt för mycket försvåra uppskattningen

av det i ett företag nedlagda kapitalet måste man låta uppskattningen

hänföra sig till en viss tidpunkt, lämpligen början eller slutet

av ett räkenskapsår. A id ett säsongföretag har man ingen garanti för

att en sådan uppskattning kommer att utvisa det kapital, som i genomsnitt

varit nedlagt i näringen under året, utan det är tvärtom troligt,

att resultatet blir missvisande. Om man toge hänsyn blott

till kapitalet, skulle man därför, för undvikande av missvisande resultat,

bliva tvungen att verkställa en beräkning av vad kapitalet i medeltal

utgjort under året, en beräkning, som i allmänhet skulle erbjuda stora

svårigheter. Låter man däremot meravkastningen ingå såsom en av de

bestämmande faktorerna, kommer denna att i viss män, ehuru icke fullständigt,

korrigera en felaktig uppskattning av kapitalet, då ju vid eu

avkastning av given storlek meravkastningen blir större ju lägre

kapitalet upptages.

Till frågan, huru de nu nämnda olika faktorerna, det i näringen

nedlagda kapitalet, meravkastningen och antalet anställda, skola

beräknas och med varandra jämföras, skall jag återkomma vid redogörelsen

för det utarbetade förslagets detaljbestämmelser. Redan i detta

sammanhang vill jag emellertid framhålla, att de av kammarrätten uttalade

farhågorna för att taxeringsarbetet skulle bliva alltför betungande,

synas mig vara i viss män överdrivna. Väl är det sant, att varje ny

skatteform till en början bereder vissa svårigheter. Ihågkommas bör

emellertid, att de faktorer, som skola ligga till grund för näringsskatten,

torde kunna utan större svårighet bestämmas. Det i näringen nedlagda

kapitalet skall, vad enskilda skattskyldiga angår, i allt fall bestämmas

vid beräknandet av den vid statsbeskattningen skattepliktiga förmögenheten.

Då den behållna nettoinkomsten beräknas, kan även den s. k.

meravkastningens belopp lätteligen bestämmas. Ej heller erbjuder det

några avsevärda svårigheter att beräkna antalet anställda.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 158 höft. (Nr 191.)

58

s. 458 Kontrollera mot PDF

458

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Närings
begreppet.

Eiserman—

vonWolcker.

Departe
mentschefen.

14 och 15 §§.

Enligt Eiserman—von Wolckers utkast till näringsskatt skulle såsom

skattepliktiga näringar anses blott sådan affärsverksamhet, som

medför skyldighet att föra handelsböcker, ävensom jordbruksnäring,

därunder inbegripet kreaturs-, trädgårds- och skogsskötsel samt jordbrukets

binäringar. Stat och kommun skulle vara skattepliktiga blott

för i affärsverksamhet nedlagd förmögenhet men däremot icke för

kapitaliserad meravkaslning; och skulle staten därjämte vara befriad

från skyldighet att erlägga näringsskatt för järnvägs-, kanal-, post-,

telegraf- och telefondrift.

Att, såsom skett i sagda utkast, låta bestämmelserna om bokföringsplikt

vara avgörande för skattskyldigheten synes icke lämpligt,

då därigenom frågan om skattskyldighet skulle komma att regleras

genom eu annan författning än kommunalskattelagen och en utsträckning

av bokföringsplikten till förut icke bokföringspliktig rörelse i och

med detsamma skulle medföra skattskyldighet för rörelsen. Lämpligen

bör därför i kommunalskattelagen utan hänvisning till annan författning

angivas, vilka näringar som skola vara underkastade näringsskatt.

Vad därefter angår frågan, huruvida skattskyldigheten bör begränsas

till de näringar, beträffande vilka bokföringsplikt nu föreligger,

så synes en dylik begränsning icke böra ske. Åven näringar, för

vilka bokföringsplikt icke nu är stadgad, kunna vara av den omfattning

och beskaffenhet, att de rättvisligen böra lika med andra näringar

vara underkastade intressebeskattning till kommunen. Likaledes böra

enligt min åsikt stat och kommun utgöra näringsskatt i samma

ordning som andra näringsidkare, enär ett näringsföretag i regel har

samma intresse av kommunens inrättningar och förorsakar detsamma

lika stora utgifter, vem som än driver företaget. Principiellt böra alla

näringar vara underkastade näringsskatt, men man måste dock undersöka,

huruvida icke vissa slag av näring på grund av särskilda förhållanden

höra befrias från sådan skattskyldighet.

I nuvarande skattelagar finnes ingen definition å begreppet näring,

ehuru bevillningsförordningen t. ex. använder uttrycket »annan näring».

Begreppet »rörelse eller yrke» sammanfaller rätt nära med begreppet

näring; utmärkande för båda är, att de äro yrkesmässig förvärvsverksamhet,

som någon driver såsom egen företagare, men yrke eller rörelse

är så till vida det mera omfattande begreppet, att däri innefattas jämväl de

så kallade fria yrkena, vilka enligt allmänt språkbruk icke anses såsom

opaginerad Kontrollera mot PDF

450

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

näring och ej heller i regel böra underkastas näringsskatt. Genom

införande av näringsskatt vill man ju vid beskattningen taga hänsyn

till att den, som idkar rörelse inom kommunen, i regel uti högre grad än

t. ex. en löntagare drager nytta av kommunens inrättningar och förorsakar

kommunen utgifter samt sålunda har en större intressegemenskap med

kommunen. En dylik större intressegemenskap synes icke föreligga i

fråga om utövarna av de fria yrkena, åtminstone icke när yrket drives

enbart eller huvudsakligen med företagarens egen arbetskraft. Rörelsen

kau då ej heller anses såsom någon näring. Annorlunda ställer sig

förhållandet i de fall, där rörelsen drives i större omfattning och med

användande av främmande arbetskraft, såsom t. ex. när en läkare anordnar

eu klinik, där han mottager patienter för operation och vård, eller

när en konstnär driver sin konstnärliga verksamhet i form av industri

eller hantverk. I dylika fall får rörelsen karaktär av näring och bör

beskattas såsom sådan. Vetenskaplig eller litterär verksamhet ävensom

verksamhet såsom lärare synes dock aldrig böra vara underkastad näringsskatt,

även om t. ex. lärareverksamheten skulle taga formen av en

större skola med ett antal anställda lärare.

På grund av de svårigheter, som möta att definiera vad som

menas med näring, har i förslaget icke upptagits någon definition härå,

utan har blott i anvisningarna till 14 § angivits vissa regler, med

ledning av vilka i varje särskilt fall får avgöras, huruvida en rörelse

är att anse såsom näring eller ej.

Uti ett flertal av de inkomna yttrandena har framhållits, att en

näringsskatt å jordbruket med nuvarande uppgiftsplikt och med taxeringsnämndernas

nuvarande sammansättning icke lämpligen kan byggas

å de skattskyldigas egna uppgifter. Allmänna lantbrukssällskapets skattedelegation

och Stockholms läns hushållningssällskap hava föreslagit, att,

om näringsskatt för jordbruket införes, jämförelsetalen för de olika jordbruken

skulle bildas, icke med hänsyn till de faktiska förhållandena vid

varje särskilt jordbruk utan på sådant sätt, att till vederbörande fastighets

jordbruksvärde skulle läggas dels det efter statistiska uppgifter

beräknade genomsnittsvärdet av kreatursstocken å en fastighet av ifrågavarande

storlek inom taxeringsdistriktet, dels ock det till en viss

procent av jordbruksvärdet beräknade värdet av döda inventarier å

fastigheten.

I detta sammanhang vill jag erinra därom, att riksdagen i anledning

av väckt motion i skrivelse den 18 juni 1919 (nr 374) anhållit om

utredning, huruvida icke vid deklaration av jordbrukets inkomster borde

Medgivna

undantag

från beskattning.

Jordbruk.

s. 460 Kontrollera mot PDF

[Departe
ments
chefen.

]

460 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

lämnas en fullständigare specifikation angående inkomsternas och driftskostnadernas

sammansättning; och liar riksdagen ifrågasatt, huruvida

icke utredningen härom liksom ock av riksdagen i skrivelse den 30 maj

1913 begärd utredning om rätt för jordbrukare med ordnad bokföring

att vid avgivande av deklaration följa de grunder, efter vilka räkenskaperna

vore uppställda, lämpligen kunde ingå såsom ett led i förarbetena

till kommunalskatteförslaget. De frågor, angående vilka riksdagen

sålunda begärt utredning, hava den 31 oktober 1919 för behandling

överlämnats till de sakkunniga, vilka tillkallats för revision av lagstiftningen

rörande den direkta beskattningen till staten, och har nu

utredningen om utsträckt uppgiftsplikt för jordbrukare slutförts.

Aven om det hinder för eu näringsskatt å jordbruket, som ansetts

ligga i deklarationsuppgifternas ofullständighet, sålunda kan väntas bliva

i viss mån undanröjt, synes man dock icke böra, åtminstone för det

närvarande, belasta taxeringsmyndigheterna, sådana de nu äro sammansatta,

med det arbete, som en taxering av jordbruket och dess binäringar

till näringsskatt otvivelaktigt måste medföra. Jag har därför övervägt,

huruvida icke näringsbeskattningen av jordbruket och dess binäringar

kunde ske efter andra, enklare grunder än dem, som gälla i fråga om

Övriga näringar; och har jag, på sätt jag i annat sammanhang redan

antytt, funnit, att eu tillfredsställande näringsbeskattning av jordbruket

med binäringar bör kunna anordnas genom att såsom jämförelsetal

använda vederbörande fastigheters jordbruksvärden. Visserligen är eu

jordbruksnärings intressegemenskap med kommunen beroende icke blott

av jordbruksvärdets storlek utan även av andra faktorer, framförallt av

värdet av levande och döda inventarier. Då dessa andra faktorer i

regel i viss mån äro avhängiga av jordbruksvärdets storlek, torde detta

dock kunna godtagas såsom ett något så när tillförlitligt jämförelsetal

för beskattningen av jordbruket såsom näring; jag hänvisar i detta avseende

till den statistiska utredningen. Enligt förslaget skall därför

särskild näringsskatt icke erläggas för jordbruket, utan i stället vid

fastighetsskatten repartitionstalet för jordbruksvärde så avvägas, att i

fastighetsskatten för jordbruksfastighet ingår icke blott skatt å fastigheten

utan jämväl skatt å den på fastigheten drivna jordbruksnäringen.

Härigenom vinnes, att taxeringsmyndigheterna befrias från allt det arbete,

som en taxering av jordbruket till en särskild näringsskatt skulle medföra.

De flesta hörda korporationer hava också förordat, att näringsbeskattningen

av jordbruket anordnas på nu angivna sätt. Den av lantbrukssällskapet

och Stockholms läns hushållningssällskap föreslagna

s. 461 Kontrollera mot PDF

461

Kungl. Mapts proposition Nr 191.

näringsbeskattningen av jordbruket torde visserligen fora till något

riktigare resultat vid jämförelse mellan jordbruk av olika storlek, men,

då man även enligt sagda metod icke skulle taga hänsyn till de faktiska

förhållandena utan nöja sig med beräknade genomsnittsvärden,

torde den större rättvisa, som med användande av sagda metod i vissa

fall skulle vinnas, icke uppväga olägenheterna med den särskilda taxeringen

till näringsskatt.

Skogsbruk — angående vad därmed förstås hänvisar jag till

anvisningarna vid 15 § — synes ej böra underkastas särskild näringsskatt.

Förut har framhållits, hurusom man vid avvägande av jämförelsetalen

för olika slag av näringar i regel icke kan taga hänsyn till huruvida

ett näringsföretag på grund av arten av sin verksamhet drager

mindre nytta av kommunens inrättningar eller förorsakar kommunen

mindre utgifter än ett företag av motsvarande storlek men med annan

slags verksamhet. I vissa fall bör dock dylik hänsyn tagas. En del

näringar, nämligen vissa slag av kommunikationsverksamhet, synas för de

kommuner, som därav beröras, medföra sådana fördelar, att dessa fullt

uppväga den nytta, näringen har av kommunens inrättningar, och de utgifter,

näringen kan förorsaka kommunen. Nyttan för en kommun och dess

invånare av post-, telegraf- och telefonförbindelse är mycket stor, under

det att motsvarande näringar endast i obetydlig grad för sin drift använda

kommunala inrättningar eller förorsaka kommunen utgifter. Post, telegrafoch

telefondrift synas därför icke böra vara underkastade näringsskatt.

Detsamma gäller i fråga om kanal- och järnvägsdrift. Spårvägsdrift

synes böra behandlas lika med järnvägsdrift. Spårvägsdrift är visserligen

i regel av mera lokal natur och har därför större intressegemenskap

med kommunen, men i många fall berör eu spårväg flera kommuner

och är då i viss mån jämförbar med järnväg. Det möter understundom

stora svårigheter att avgöra, huruvida ett företag är att anse

såsom järnväg eller såsom spårväg.

Vad som ovan anförts såsom skäl för att näringsskatt icke bör

erläggas för vissa slag av kommunikationsverksamhet gäller emellertid

blott den egentliga kommunikationsverksamheten, varemot förhållandet

blir ett annat, när t. ex. till en viss kommun förlägges en för kommunikationsföretaget

i dess helhet gemensam anläggning, såsom en verkstad

e. d. Den kommun, till vilken en dylik anläggning förlägges,

Skogsbruk.

Vissa kommunikationsföretag.

s. 462 Kontrollera mot PDF

Industriell

verksamhet

för försvarsändamål.

462 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

har icke mera nytta av kommunikationsföretaget, än den skulle hava,

om anläggningen läge i vilken som helst annan kommun, under det

att anläggningen närmast är att jämföra med ett vanligt industriellt

företag.

I likhet med vad som föreslagits i fråga om fastighetsskatten

stadgas i förslaget, att näringsskatt icke skall erläggas för kanal-,

järnvägs-, spårväg3-, post-, telegraf- eller telefondrift, därunder inbegripen

all verksamhet, som har avseende å driftens omedelbara

behov, varemot övrig i samband med dylik verksamhet driven

näringsverksamhet är föremål för näringsskatt. Då post-, telegrafoch

telefondrift för närvarande utövas endast av staten, har skattefriheten

bestämts att gälla blött dylik näring, som drives av staten;

skulle på grund av ändrade förhållanden annan än staten komma att

driva sådan näring, får då tagas under övervägande, huruvida skattefrihet

bör medgivas.

Slutligen torde viss annan av staten driven, med näring likartad verksamhet

icke böra vara underkastad näringsskatt. Sålunda synes näringsskatt

icke böra utgöras för av staten driven industriell verksamhet, som

avser försvarsändamål. I den mån dylik statens verksamhet går ut på

tillverkning av krigsmateriel för statens räkning, torde näringsskatteplikt

icke böra åvila verksamheten, då den icke kan anses såsom förvärvsverksamhet

och sålunda ej heller såsom näring. Men även där

verksamheten i viss män kan anses såsom förvärvsverksamhet, såsom

fallet är t. ex. när vid statens ammunitionsfabriker tillverkad ammunition

törsäljes eller när flottans varv reparerar fartyg åt enskilda,

synes verksamheten böra undantagas från beskattning. I regel hava

samma maskiner använts både för sådan tillverkning, som skett för

statens egen räkning, och för tillverkning, som skett för enskilda, och,

även om det i vissa fall skulle kunna utredas, vilka varor och vilka

arbetare som använts för tillverkning av det ena eller andra slaget, är

detta väl i allmänhet uteslutet. Stora svårigheter måste uppenbarligen

i allmänhet mota att uppskatta näringsskattekapitalet för den del av

verksamheten, som kan anses utgöra förvärvsverksamhet. Skulle statens

verkstäder eller varv komma att i en framtid i större utsträckning utföra

arbeten för enskilda, torde emellertid frågan om skyldighet att erlägga

näringsskatt för dylik verksamhet böra tagas under förnyat övervägande.

s. 463 Kontrollera mot PDF

463

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Ej heller för den verksamhet, som drives av riksbanken eller riksförsäkringsanstalten,

synes näringsskatt böra erläggas. Riksförsäkringsanstaltens

verksamhet kan icke anses såsom näringsverksamhet. Vad

däremot riksbanken beträffar, kan väl frågan synas mera tveksam; så

länge riksbanken icke driver vanlig bankrörelse, synes dock i varje fall

någon näringsskatt ej böra påföras densamma.

Uti en del inkomna yttranden har ifrågasatts, att även för vissa

andra slag av näringsföretag, än som nu angivits, icke bordo erläggas

näringsskatt eller åtminstone erläggas näringsskatt efter lägre grunder

än för andra skattepliktiga företag.

Så har Svenska vattenkraft/''öreningen, bland annat, framhållit, att

företag, som avse distribution av elektrisk kraft, icke i någon avsevärd

grad draga nytta av kommunerna såsom organisationer och, då personalen

i dessa företag är relativt fåtalig, ej heller vålla kommunerna några

nämnvärda utgifter, vadan det kunde ifrågasättas, att näringsskatt icke

borde utgå för dessa företag.

Vattenfallsstyrelsen har i avseende å statens kraftverk framhållit

ungefär samma synpunkter men därutöver ifrågasatt, huruvida icke

skatt för statens kraftverk borde erläggas efter något lägre grunder, än

som kunde komma att gälla för enskilda kraftverk. I avseende härå

anför vattenfallsstyrelsen, bland annat: I den mån statens kraftverk

avsåge leverans av elektrisk energi till statens kommunikationsverk,

borde kraftverken icke beskattas. Aven vid verksamheten i övrigt vore

statens kraftverk belastade med sociala förpliktelser, vilka gjorde, att

staten icke kunde i lika hög grad som den enskilde använda sig av föreliggande

inkomstmöjligheter utan måste vid utarbetandet av krafttaxorna

taga hänsyn till önskvärdheten av att uppmuntra till livlig näringsverksamhet

och söka åstadkomma en sund och önskvärd reglering av kraftpriset

även utanför statens kraftverks distributionsområden. Statens kraftverk

vore även bundna genom långa leveranskontrakt, vid vilkas ingående

man utgått från den tysta förutsättningen, att någon kommunalskatt

icke skulle utgå för den av statens kraftverk drivna rörelsen. Styrelsen

föresloge därför, att, i den män kommunal skatteplikt av ett eller

annat slag komma att införas för statens kraftverk, denna skatteplikt

måtte tillsvidare nedsättas till hälften av vad som eljest skulle ifrågakomma.

Enligt styrelsens mening borde dock framdeles full skatt utgå

för den affärsmässiga delen av statens kraftverksrörelse, men tidpunkten

Riksbanken

och riksförsäkringsanstaiten.

Ifrågasatta

undantag.

Elektriska

kraftverk.

s. 464 Kontrollera mot PDF

(Departe
ments
chefen.

]

Försäkrings
företag.

464 Kungl. Maj ds ''proposition Nr 191.

härför borde i sinom tid bestämmas dels med hänsyn till utgångstiden

av de nu gällande mera betydelsefulla kontrakten och dels med hänsyn

till omfattningen av sådana kontrakt, som avslutats efter kommunalskattelagens

införande. Två ledamöter av vattenfallsstyrelsen hava varit

skiljaktiga och ansett, att skattskyldighet för statens kraftverk borde

äga rum på samma sätt som för enskilda.

För egen del har jag icke ansett de skäl, som åberopats för skattefrihet

för företag, som avse att tillhandahålla elektrisk energi, tillräckligt

vägande, så mycket mindre som den i kraftverk nedlagda förmögenheten

kommer att bliva jämförelsevis ringa beskattad, då på grund av

det i regel ringa arbetarkapitalet, såsom jag senare skall närmare utveckla,

reduktion av förmögenheten kommer att äga rum. Ej heller

har jag ansett de av vattenfallsstyrelsen åberopade omständigheter utgöra

skäl att bestämma skattskyldigheten för statens kraftverk annorlunda än

för enskilda.

Vidare hava Svenska livför säkring sbolags direktörs/orening, Landsbygdens

ömsesidiga brandförsäkring sbolags förening, Svenska försäkringsföreningen

ävensom försäkring sinspektionen hemställt, att näringsskatt

icke måtte utgå för företag, som driva försäkringsrörelse.

Försäkringsinspektionen anförde, bland annat: De ömsesidiga försäkringsbolagen

kunde icke anses driva förvärvsverksamhet och borde därför ej

vara underkastade näringsskatt. Försäkringsaktiebolagens verksamhet vore

däremot att anse såsom förvärvsverksamhet. Försäkringsinspektionen

ansåge sig dock böra hemställa, att skattskyldighet icke måtte åläggas

några försäkringsbolag, då dessa icke kunde anses förorsaka kommunen

utgifter eller hava särskild fördel av kommunens inrättningar. Liv-,

sjuk- och olycksfallsförsäkring avsåge att bereda de försäkrade utkomstmedel

på ålderdomen eller vid sjukdom och olycksfall eller försörjningåt

deras efterlevande, och bolag, som meddelade dylik försäkring, minskade

alltså genom sin verksamhet kommunens utgifter för fattigvård.

Sakförsäkringsbolagens verksamhet vore inriktad på att skydda näringslivet

inom kommunen mot förluster genom brand eller dylikt. Å andra sidan

vore den nytta, bolaget hade av de kommunala inrättningarna, ej större än

den, enskilda personer hade. Därest näringsskatt ansåges böra erläggas

av försäkringsbolagen, hemställde försäkringsinspektionen, att den näringsskattepliktiga

förmögenheten för dylika bolag måtte beräknas efter

vissa i utlåtandet angivna regler, samt att vid näringsskattekapitalets

s. 465 Kontrollera mot PDF

465

Kunyl. Maj:t* proposition Nr 191.

bildande hänsyn måtte tagas blott till förmögenheten och ej därjämte

till meravkastning och arbetarantal.

Jag har ansett skäl icke föreligga att helt befria försäkringsbolagen

från skyldighet att utgiva näringsskatt; men har jag, på sätt framgår

av anvisningarna till 17 §, för att minska skattetrycket för dessa bolagföreslagit

speciella bestämmelser för beräknande av den näringsskattepliktiga

förmögenheten.

16 §.

Enligt det nu framlagda förslaget skall jämförelsetalet för ett

närings företag, det så kallade näringsskattekapitalet. beräknas med hänsyn

till storleken av det i företaget nedlagda kapitalet, vilket i förslaget

benämnes den näringsskattepliktiga förmögenheten, till storleken av

meravkastningen samt till antalet i företaget anställda personer. Jämförelsetalet

kommer att uttrycka ett kapitalvärde å företaget, vilket

kapitalvärde blir närmast jämförbart med taxeringsvärde å fäst egendom,

ehuru naturligtvis icke samma repartitionsgrunder behöva gälla

för båda dessa värden.

För att få fram ett dylikt kapitalvärde måste först och främst

meravkastningen kapitaliseras. Härvid måste, såsom ock kammarrätten

i sitt utlåtande över kommunalskatteförslagen framhållit, värdet av näringsidkarens

egen arbetsförtjänst på något sätt frånräknas. För grunderna

för denna kapitalisering redogöres under 21 §. Därest en dylik

kapitalisering av meravkastningen sker efter tillfredsställande normer,

bliva den näringsskattepliktiga förmögenheten och meravkastningens

kapitalvärde jämförbara med varandra och kunna därför utan vidare sammanräknas

vid uäringsskattekapitalets beräknande.

Svårare blir det, när man vid jämförelsetalets bildande skall taga

hänsyn jämväl till antalet i näringen anställda personer, arbetarantalet.

De mest skiljaktiga åsikter hava gjort sig gällande om de gruuder, efter

vilka de anställda arbetarna böra öva inflytande på näringsskattekapitalets

storlek. Så har Smålands och Blekinge handelskammare ifrågasatt,

huruvida icke till grund för en »kapitalisering» av personalen

kunde läggas till densamma utbetald lön, då lönen ju i viss mån vore

ett uttryck för företagarens egen uppskattning av löntagarens värde för

näringen. Häremot kan anföras, att en dylik uppskattningsgrund icke

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 158 käft. (Nr. 191.) 59

|Oeparte
ments
chofen.

l

Näringsskat

tekapital.

s. 466 Kontrollera mot PDF

466 Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

skulle stå i överensstämmelse med grunden för arbetarantalets upptagande

så*om en av de bestämmande faktorerna, nämligen att kommunens

utgifter för företaget ökas i samma mån som antalet arbetare. Ju

högre lön en löntagare liar, desto större skatt kan han själv erlägga, och

i desto högre grad kan lian själv gcttgöra de utgifter, kommunen har

för honom, varför det finnes mindre skäl att öka beskattningen av det

företag, däri han är anställd. Mera tilltalande förefaller då det förslag,

som framställts av Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare,

att vid beräkning av »arbetarkapitalet» hähsyn icke skulle tagas till

den del av ett företags personal, som nådde upp till viss minimiinkomst,

och att vid beräkningen av det belopp, som den övriga personalen

skulle anses motsvara, skulle användas en degressiv skala, så att

de lägst avlönade inginge med största belopp. Att anordna en dylik

skala synes dock möta allt för stora praktiska svårigheter. För undvikande

av allt för komplicerade bestämmelser torde därför avseende

icke böra fästas vid den till de anställda utbetalade avlöningarnas storlek

utan blott till antalet anställda. Närmast till hands liggande skulle då

vara att räkna varje anställd person till visst belopp och sammanlägga

detta med förmögenheten och meravkastniagens kapitalvärde, så att näringsskattekapitalet

ökades med visst belopp för varje anställd person. Härigenom

synes man dock icke kunna uppnå rättvisa vid jämförelse mellan

företag av olika art och storlek. Därest ej jämförelsetalen för vissa slags

företag skola bliva missvisande, får nämligen näringssknttekapitalet

icke ökas med något mera avsevärt belopp för varje anställd person,

men en dylik mindre ökning blir däremot av för liten betydelse i fråga

om andra företag. Om man jämför två företag, vilka bada hava stor

förmögenhet och stor meravkastning, men av vilka det ena har litet

arbetarantal, t. ex. en bank eller en elektrisk kraftstation, samt det

andra har ett stort antal arbetare, t. ex. en mekanisk verkstad eller

en fabrik, torde verkstaden eller fabriken vid lika förmögenhet och meravkastning

i jämförelse med banken eller kraftstationen hava betydligt

större intressegemenskap med kommunen, än som kan uttryckas enbart

genom den skillnad i näringsskattekapitalet, som uppstår därigenom, att

till förmögenheten och meravkastningens kapitalvärde lägges ett mindre

belopp för varje anställd person. Det har därför gällt att utfinna en

sådan jämförelsegrund, att man, utan att oskäligt belasta de mindre

företagen, åstadkommer rättvis jämförelse mellan de större företagen

inbördes. En sådan jämförelsegrund synes mig erhållas på det sättet,

att man för varje anställd person ökar näringsskattekapitalet med ett

s. 467 Kontrollera mot PDF

467

Kungl. Maj;ts proposition Nr 191.

förhållandevis litet belopp, 2,000 kronor, (arbetarkapital) samt, där

summan av den näringsskattepliktiga förmögenheten och meravkastningens

kapitalvärde uppgår till ett i förhållande till arbetarantalet

stort belopp, i stället reducerar denna summa. Ett förhållandevis litet

arbetarantal i en näring synes nämligen i stort sett giva vid handen,

att näringen har eu jämförelsevis mindre intressegemenskap med

kommuneu, varför i sådan näring nedlagd förmögenhet bör beskattas

lindrigare än förmögenhet nedlagd i näring med stort arbetarantal.

Meravkastnings kapitalvärde måste i nu Utevarande hänseende behandlas

lika med förmögenhet. För att åstadkomma den n37ss antydda

reduktionen vid beräkning av förmögenhet och meravkastning

i företag med större förmögenhet och meravkastning men litet arbetarantal

skall enligt förslaget, om summan av deri näringsskattepliktiga

förmögenheten och meravkastningens kapitalvärde överstigit arbetarkapitalet,

den överskjutande delen av sagda summa ingå i näringsskattekapitalet

med blott sitt halva belopp.

På angivet sätt beräknade näringsskattekapital torde kunna anses

giva i det stora hela tillfredsställande uttryck för olika närings företags intressegemenskap

med kommunen, ehuru naturligtvis unde^tundom mer

eller mindre missvisande resultat kunna uppstå. Sådana torde dock

aldrig kunna fullständigt undvikas. Jag vill erinra därom, att kammarrätten

i sitt utlåtande över det remitterade näriugsskattelörslaget lunnit

den föreslagna grundvalen för en näringsskatt ur teoretisk synpunkt

icke lämna ruin för anmärkningar, ehuruväl kammarrätten med hänsyn

till de tekniska svårigheter, som kammarrätten ansett vara förenade med

förslagets tillämpning, icke vågat förorda förslagets antagande under

nuvarande organisation av taxeringsarbetet. Att dessa svårigheter icke

synas behöva verka avskräckande, har tidigare framhållits.

17 §•

Då den näringsskattepliktiga förmögenheten skall anses såsom ett uttryck

för ett näringsföretags storlek och därmed fördess intressegemenskap

med kommunen, böra å ena sidan i förmögenheten inräknas blott

de tillgångar, vilka verkligen äro nedlagda i företaget, men böra å andra

sidan alla dylika tillgångar medräknas, vare sig de tillhöra näringsidkaren

eller annan och oberoende av huruvida de motsvara näringsidkarens

eget eller upplånat kapital.

Den näringsskattepliktiga

förmögenhetens

beräkning.

s. 468 Kontrollera mot PDF

468

Kungl. Maj.-ts proposition Nr 191.

^avdrag11 Därav att i den näringsskattepliktiga förmögenheten blott skola

Privat för- inrä^n:iS 1 näringen verkligen nedlagda tillgångar, följer, att vid dess

mögenhet, beräknande hänsyn icke skall tagas till näringsidkarens privata förllfaiTmVmSa

Egenhet, d. v. s. tillgångar, som icke användas i rörelsen. Vidare

böra i regel icke bland tillgångarna inräknas andelsbevis i andra näringsföretag,

d. v. s. aktier, banklotter, kommanditlotter i kommanditbolag

samt andelar i ekonomiska föreningar och rederier, då dylika andelsbevis

ju i allmänhet icke kunna betraktas såsom tillgångar nedlagda i

ägarens näring utan utgöra bevis om delaktighet i tillgångar, som äro

nedlagda i annat företag. Annorlunda ställer sig förhållandet, när

andelsbevisen äro att anse såsom varor i affärsverksamhet; andelsbevisen

måste då i likhet med andra varor anses såsom tillgångar i ägarens

näring. Ifrågavarande värdehandlingar böra alltid anses såsom varor i

affärsverksamhet, då överhuvud handel med värdehandlingar yrkesmässigt

bedrives, alltså icke blott när handel bedrives med just dessa slags

handlingar. Andelar i vanliga handelsbolag och andra andelar i kommanditbolag

än kommanditlotter kunna aldrig anses såsom varor och

kunna därför aldrig betraktas såsom tillgång i annan av ägaren driven

näring.

Då den del av tillgångarna, som utgöres av fäst egendom, redan

genom fastighetsskatten underkastats intressebeskattning till kommunen,

bör fast egendom icke medräknas vid beräkning av den näringsskattepliktiga

förmögenheten.

Paten trättig - heter m. in.

Det synes tveksamt, huruvida patenträttighet, förlagsrätt, rätt

till mönsterskydd o. d. böra upptagas bland tillgångarna. I fråga om

den, som själv uppfunnit patentet eller mönstret eller författat en skrift,

synes den färdiga produkten i regel vara att anse såsom alster av

sådan verksamhet, som icke är näring. Tvivelaktigare ställer sig

saken, när det blir fråga t. ex. om värdet av en patenterad upp
finning,

gjord av en person, som är ansiälld hos annan på sådana

villkor, att alla uppfinningar, som den anställde gör, skola utan

särskild ersättning bliva arbetsgivarens egendom. Principiellt sett

torde sådant patent böra inräknas bland de näringsskattepliktiga till
gångarna.

Något annorlunda än med patenträtt, förlagsrätt och rätt till

mönster förhåller det sig med vissa andra arter av immateriell äganderätt,

nämligen rätt till firmanamn, varumärke, tidnings titel o. d. Sådana

rättigheter, vilka kunna representera betydande värden, äro ju en produkt

av näringsverksamhet och borde väl därför upptagas såsom till
-

s. 469 Kontrollera mot PDF

Kringla Maj:ts proposition Nr 191. 469

gång. Hur rättighoten förvärvats genom överlåtelse, har den i huvudsak

samma karaktär som annan tillgång, och värdet därav kan i regel

fastslås genom att taga hänsyn till anskaffningskostnaden. Därest näringsidkaren

däremot själv upparbetat en affär eller ett tidningsföretag eller

själv inarbetat ett varumärke, synes det emellertid obilligt att anse

rätten till firmanamnet, tidningeus titel eller varumärket såsom eu beskattningsbar

tillgång, och eu dylik rätt kan i regel ej heller uppskattas

till visst värde. Därest näringsidkaren i sina böcker upptager eu dylik

rättighet såsom tillgång med angivet värde och sålunda anser sig kunna

värdesätta rättigheten, t. ex. med hänsyn till kostnader, som nedlagts

på en uppfinning, eller till kostnader, som inarbetande av ett varumärke

dragit, har man ju en grund för värdesätiningen, och de skäl,

som kunna tala mot upptagande av sådan rättighet såsom tillgång,

hava icke samma styrka, när näringsidkaren själv betraktar rättigheten

såsom en till sitt värde beräknelig tillgång. I enlighet med vad

sålunda anförts, stadgas i förslaget, att immateriell rättighet, s<>m förvärvats

genom överlåtelse — varunder bör inbegripas jämväl rätt till

patent eller mönster, vars upphovsman är anställd i näringsidkarens

tjänst på sådana villkor, att uppfinningen eller mönstret utan särskild

överlåtelse blir näringsidkarens egendom — alltid skall upptagas såsom

tillgång, varemot annan sådan rättighet upptages blott för det fall, att

näringsidkaren själv i sina böcker upptager rättigheten såsom en tillgång

med visst värde.

Såsom förut påpekats, böra rätteligen i den näringsskattepliktiga

förmögenheten inräknas alla i näringen nedlagda tillgångar, oberoende

av vem de tillhöra och huruvida de motsvaras av näringsidkarens eget

eller av upplånat kapital. Näringens omfång skall ju anses i viss mån

framgå av storleken av det i näringen nedlagda kapitalet, och ur denna

synpunkt är det likgiltigt, vem kapitalet tillhör, dä det i alla fall är

nedlagt i näringen. Likaledes är det vid hänsynstagande till avkastningen

såsom en av de faktorer, vilka skola anses uttrycka näringens

omfång, likgiltigt, huruvida avkastningen kommer att stanna hos näringsidkaren

själv eller skall utbetalas till annan såsom hyra för i näringen

nedlagda tillgångar eller såsom ränta å för näringens bedrivande upplånat

kapital. Om man tänker sig, att en person till annan utarrenderat

en näring, såsom fallet rätt ofta är beträffande t. ex. apoteksrörelse,

bör tydligen för åstadkommande av en rättvis beskattning näringsskatten

bestämmas efter näringen såsom en helhet. Alla i näringen nedlagda

tillgångar, vare sig de tillhöra näringens ägare eller arreudatorn, böra

Uthyrd lösegendom.

s. 470 Kontrollera mot PDF

Skulder i viss

utsträckning.

470 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

inräknas i den näringsskatteplikdga förmögenheten, och vid avkastningens

beräkning bör avdrag icke få ske för arrendet av rörelsen, då i annat

fall två näringar av precis 8''imma beskaffenhet och omfång skulle få

erlägga olika stor skatt. Jag skall sedermera i samband med frågan

om beräkning av avkastningen återkomma till spörsmålet om avdrag

för hyra, räntor m. m.

Om en näringsidkare, A, till en annan person, B, uthyr lös egendom,

vilken B använder i ett sitt näringsföretag, bör, på sätt nyss påpekats,

egendomen tydligen anses vara nedlagd i B:s näring och medtagas vid

beräkningen av B s näringsskattepliktiga förmögenhet. Egendomen synes

däremot knappast kunna anses vara nedlagd i A:s näring och lar i varje

fall för undvikande av dubbelbeskattning icke böra vid beräkning av

A:s förmögenhet upptagas såsom tillgång. Användes däremot egendomen

icke i B:s näring, uppstår ingen fara för dubbelbeskattning, och

egendomen torde i regel vara att anse såsom nedlagd i A:s näring. Då

det emellertid vid taxeringen av en näringsidkare skulle bereda allt för

stora svårigheter att undersöka, huruvida av honom uthyrd lös egendom

användes i annans näring, hava anvisningarna fått en sådan lydelse, att

lös egendom icke skall anses vara nedlagd i ägarens näringsföretag, så

snart den uthyrts till annan näringsidkare, sålunda även därest denne

till äventyrs skulle använda den för privat behov.

Nyss har framhållits, att man vid beräkningen av den näringsskattepliktiga

förmögenheten i ett företag icke bör taga hänsyn till

huruvida tillgångarna motsvaras av näringsidkarens eget eller av upplånat

kapital, och att därför rätteligen avdrag för skulder icke bör få

äga rum. Detta skulle dock i många fall leda till obilliga resultat.

Man måste nämligen undersöka, huruvida skulderna alltid motsvara ett

kapital, som för ögonblicket är nedlagt i rörelsen, eller, från annan synpunkt

sett, huruvida vissa tillgångar, vilka varit nedlagda i rörelsen eller

med all sannolikhet inom kort tid komma att åter användas i densamma,

i det ögonblick, som taxeringen avser, verkligen användas i rörelsen.

Anläggningskapitalet måste anses alltid vara nedlagt i rörelsen, även

om t. ex. en maskin icke skulle användas för ögonblicket, och detsamma

är förhållandet med råvaror, förbrukningsartiklar, helt eller delvis färdiga

fabrikat, handelsvaror o. s. v. Annorlunda förhåller det sig med kontanta

penningar, utestående fordringar och värdehandlingar, som icke

äro att anse såsom varor i affärsverksamhet. Dessa representera snarast

tillgångar, vilka icke för ögonblicket äro erforderliga för näringsverksamheten.

och vilka kunna användas för att, om så skulle vara erforder
-

s. 471 Kontrollera mot PDF

471

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 191.

ligt, gälda skulder. Man synes därför icke kunna göra skattens storlek

beroende därpå, huruvida dessa tillgångar anviints för att gälda skulder

eller finnas kvar och motsvaras av ett lika stort skuldbelopp. Om man

t. ex. antaga, att en person köpt varor på kredit, och sålt dem mot

växel, bör han beskattas lika, vare sig han låter sin varuskuld vara

ogulden och behåller växeln eller han diskonterar växeln och med det

erhållna beloppet betalar sin skuld. Man bör därför låta kontanta

penningar, fordringar och värdehandlingar kvittas mot skuld, så att i

nettoförmögenheten inräknas blott det belopp, varmed nämnda tillgångar

överstiga skulderna. Härvid bör man enligt min mening icke

göra skillnad på fasta och löpande skulder.

Eiserman—von Wolckers utkast till bestämmelser om näringsskatt

innehåller den bestämmelsen, att kontanta penningar och utestående

fordringar ävensom värdehandlingar, vilka icke äro att anse såsom varor

i affärsverksamhet, skola räknas till näringsskattepliktig förmögenhet

allenast i den mån, dessa tillgångars sammanlagda värde överstiger det

i affärsverksamheten upplånade rörelsekapitalet, och skola såsom upplånat

rörelsekapital anses alla i affärsverksamhet åsamkade skulder, som icke

belöpa å fast egendom, andra till stadigvarande bruk i näringen avsedda

tillgångar samt aktier, som icke äro att anse såsom varor i affärsverksamheten.

Om den sålunda föreslagna bestämmelsen anföra Eiserman och von

Wolcker i sin promemoria, bland annat: Taxeringsmyndigheterna hade att

i varje fall undersöka, huruvida näringsidkarens eget kapital täckte sammanlagda

värdet av fastigheter och övriga till stadigvarande bruk för näringsdriften

avsedda föremål eller rättigheter ävensom aktier, de sistnämnda

under förutsättning, att näringsidkaren icke dreve handel med sådana.

Räckte näringsidkarens eget kapital härtill, så vore skuldsumman i sin

helhet kvittningsgill mot kontanta medel och fordringar ävensom värdepapper,

varmed handel icke bedreves. Vore däremot sammanlagda värdet

av den fasta egendomen och övriga för stadigvarande bruk avsedda

föremål och rättigheter ävensom, med förut angivet förbehåll, aktier

större än näringsidkarens eget kapital, skulle skuldsumman få gå i kvittning

till så stor del därav, som motsvarade skillnaden mellan egna och

lånade medel, å ena sidan, samt sammanlagda värdet av fast egendom

och övriga för stadigvarande bruk avsedda tillgångar ävensom aktier,

å andra sidan.

Kammarrätten har i sitt utlåtande över det remitterade förslaget

O

[Eisennan —

von Wolcker.

)

[Kammar
rätten.

)

s. 472 Kontrollera mot PDF

(Departe
ments
chefen.

!

472 Kungl. Jkaj.ts proposition Nr 191.

till näringsskatt ansett det principiellt oriktigt, att fasta skulder, såsom

intecknad gäld och upptagna obligationslån skola vid tillgångarnas uppskattning

få avdragas. Föredraganden, kammarrättsrådet Lybeck, har

varit skiljaktig och lämnat förslagets bestämmelser i denna del utan

anmärkning.

Genom den i förslaget upptagna bestämmelsen om kvittning avskulder

kommer man i själva verket att uppnå samma resu''tat, som

Eiserman och von Wolcker avsett att vinna med sin betydligt mer

invecklade formulering. Därest man i likhet med Eiserman och von

Wolcker anser en näringsidkare berättigad att betrakta sitt eget kapital

såsom i första hand nedlagt i tillgångar av mera stadigvarande beskaffenhet,

kommer nämligen avdragsrätten att utau vidare begränsas, å ena

sidan, av värdet av kontanta penningar, fordringar och värdehandlingar

och, å andra sidan, av skuldernas totalbelopp. Överstiga skulderna värdet

av kontanta penningar, fordringar och värdehandlingar, visar detta, att

näringsidkarens egna medel icke förslå att täcka övriga tillgångar, och

dä bör ju avdragas blott så mycket av skulderna, som motsvarar värdet

av kontanta penningar, fordringar och värdehandlingar. Understiga

däremot skulderna värdet av sistnämnda tillgångar, visar detta, att

näringsidkarens egna medel överstiga värdet av övriga tillgångar med

just ''samma belopp som det, varmed värdet av kontanta penningar,

fordringar och värdehandlingar överstiga skulderna, och dä höra ju även

enligt Eiserman—v>n Wolckers utkast skulderna i sin helhet avdragas.

Om t. ex. i ett företag värdet av i näringen använd fastighet utgjort

50,000 kronor, värdet av övriga för stadigvarande bruk avsedda tillgångar

50,000 krmor, värdet av varor och förbrukningsartiklar 60,000

kronor samt värdet av kontanta penningar och fordringar 40,000 kronologi

skulderna uppgått till 30,000 kronor, skulle enligt Eiserman— von

Wolckers utkast beräkningen av den näringsskattepliktiga förmögenheten

ske på följande sätt. Tillgångarna hava tillhopa uppgått till 200,000

kronor och skulderna till 30,000 kronor, vadan näringsidkarens eget

kapital utgjort 170,000 kronor. Då värdet av för stadigvarande bruk

avsedda tillgångar uppgått till blott 100,000 kronor, hava skulderna

i sin helhet utgjort upplånat rörelsekapital. Den näringsskattepliktiga

förmögenheten kommer därför att utgöras av andra för stadigvarande

bruk avsedda tillgångar än fast egendom, 50,000 kronor, varor och

förbrukningsartiklar, 60,000 kronor, samt kontanta penningar och fordringar,

i den mån de överstiga upplåna!, rörelsekapital, 10,000 kronor

eller tillhopa 120,000 kronor. Hade däremot i det anförda exemplet

s. 473 Kontrollera mot PDF

473

Kungl. Maj ds proposition Nr 191.

skulderna uppgått till 125,000 kronor, skulle beräkningen ställt sig på

följande sätt. Tillgångarna hava uppgått till 200,000 kronor och skulderna

till 125,000 kronor, vadan näringsidkarens eget kapital utgjort

75,000 kronor. Då för stadigvarande bruk avsedda tillgångar hatt ett

värde av 100,000 kronor, hava av skulderna ett belopp av 25,000 kronor

belöpt ä nyssnämnda slags tillgångar, under det återstående 100,000

kronor skulder utgjort upplånat rörelsekapital. Den näringsskattepliktiga

förmögenheten kommer därför att utgöras av andra för stadigvarande

bruk avsedda tillgångar än fast egendom, 50,000 kronor, samt

varor och förbrukningsartiklar 60,000 kronor eller tillhopa 110,000

kronor. Kontanta penningar och fordringar inräknas icke, då värdet

därav understigit det upplånade rörelsekapitalet. I båda fallen blir resultatet

detsamma, som om man i enlighet med det framlagda förslaget

bland tillgångarna upptagit värdet av kontanta penningar och fordringar

samt från tillgångarna avdragit skulderna, i den mån de icke överstigit

nämnda värde.

Vad därefter angår kammarrättens anmärkning, kan jag icke dela de av

kammarrätten uttalade betänkligheterna. Kammarrätten synes utgå från den

förutsättningen, att det sätt, varpå ett kapital upplånats, även utvisar på

vad sätt det upplånade kapitalet placerats, så att t. ex. ett kapital, som

upplånats mot säkerhet av inteckningar, också måste antagas vara placerat

i den intecknade fastigheten. Ett sådant betraktelsesätt torde dock vara

oriktigt. En näringsidkare, som för egna medel anskaffat alla för stadigvarande

bruk i näringen avsedda tillgångar, kan mycket väl sedermera,

när det yppar sig behov av kapital för att tillgodose mera tillfälliga

utgifter, anskaffa detta kapital mot säkerhet av inteckning. Icke kan

man väl i sådant fall anse, att det upplänade kapitalet är nedlagt i den

intecknåde fastigheten? Det torde i sjalva verket vara omöjligt att i varje

särskilt fall avgöra, vilka tillgångar som i verkligheten motsvara näringsidkarens

eget och vilka som motsvara upplånat kapital, och man måste

därför, på sätt Eiserman och von Wolcker föreslagit, berättiga en näringsidkare

att betrakta sitt eget kapital såsom i första hand nedlagt i för

stadigvarande bruk anskaffade tillgångar. De av kammarrätten ifrågasatta

inskränkningarna i avdragsrätten skulle även komma att premiera

dåligt finansierade företag på bekostnad av de bättre finansierade.

Slutligen synes avdrag böra få äga rum för årets vinst, i den Årets vinst,

mån den innestår i rörelsen. Denna vinst representerar ju icke ett

kapital, som under året varit nedlagt i rörelsen, utan har uppkommit

under året. Avdrag för vinsten kommer även att befordra jämnhet

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.) 60

s. 474 Kontrollera mot PDF

Särskilda

bestämmelser

för vis.-<a slags

företag.

Den näringsskattepliktiga

förmögenheten

värdesättes

med

hänsyn till

viss tidpunkt.

474 Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

i beskattningen, då eljest i många fall näringsidkaren kan draga ut

vinsten ur rörelsen omedelbart före årets slut, under det att detta i

andra fall, t. ex. i fråga om aktiebolag, är ogörligt.

Enligt förslaget skola i företag, som driva handel med värdehandlingar,

i den näringsskattepliktiga förmögenheten inräknas aktier i

svenska aktiebolag, lotter i svenska solidariska bankbolay-, kommanditlotter

i svenska kommanditbolag samt andelar i svenska ekonomiska

föreningar och rederier, och får värdet av värdehandlingar icke kvittas

mot skulder. Dessa bestämmelser skulle dock för företag, som driva

bankrörelse eller annan penning- och lånerörelse, medföra en skattskyldighet,

som icke kunde anses stå i rimligt förhållande till företagens intressegemenskap

med kommunen. Detsamma är förhållandet med företag,

som avser försäkringsrörelse, därest sådant företag skall anses driva

handel med värdehandlingar, något som dock hittills ansetts tveksamt.

Särskilda bestämmelser hava därför meddelats för beräkningen av den

näringsskattepliktiga förmögenheten i företag, vilka driva bankrörelse,

annan penning- eller lånerörelse eller försäkringsrörelse, så att avdrag

får ske för alla skulder. Då det ansetts tveksamt, vilka av ett försäkringsbolags

fonder som skola anses motsvara skulder till försäkringstagarna,

hava uttryckliga bestämmelser meddelats i detta avseende.

Dessa hava samma innehåll i sak som de, vilka av försäkringsinspektionen

i dess avgivna yttrande föreslagits, ehuru de fått annan avfattning.

18 §.

Vid värdesättningen av den näringsskattepliktiga förmögenheten

måste man i regel hänföra sig till förmögenhetsställningen vid en viss

given tidpunkt. Detta kan visserligen, i synnerhet vid så kallade säsongföretag,

leda till missvisande resultat, i det att tillgångarna i ett företag

kunna vara mycket olika under olika delar av året, men det låter sig

av praktiska skäl icke göra att taga ett genomsnitt för året, då härför

skulle erfordras bokslut åtminstone en gång i månaden, vilket man naturligtvis

ej kan fordra av näringsidkaren. Den oriktighet, som av nämnda

anledning kan uppstå, motverkas emellertid, såsom förut påpekats,

i viss mån därav, att vid näringsskattekapitalets bestämmande hänsyn

tages till meravkastningen; därest förmögenheten vid den tid, taxeringen

avser, är mindre än genomsnittet för året, blir nämligen meravkastningen

större, än den skulle bliva, om förmögenheten beräknades efter

genomsnittsvärdet. Till grund för taxeringen bör tydligen läggas för
-

s. 475 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191. 475

mögenhetsställ ni ngen vid slutet av räkenskapsår, enär näringsidkarens

bokföring ju hänför sig till denna tidpunkt.

1 vissa fall böra dock undantag medgivas från regeln, att genomsnittsberäkning

icke skall äga ruin, nämligen när ett företag börjat eller

slutat sin verksamhet under året. Bär verksamheten slutat under året,

skulle eljest i många fall ingen förmögenhet limma att beskatta. Därest

återigen verksamheten börjat under året, skulle en taxering, grundad på

förmögenhetsställningen vid årets slut, leda till ett obilligt resultat, vilket

i detta fall icke skulle motverkas av hänsjm till meravkastningen, enär

såsom normal avkastning skall anses sex procent å förmögenheten etter

helt år räknat, i följd varav, om ett företag börjat den 1 september,

såsom mera vkastning skall anses vad som överstiger två procent av förmögenheten,

beräknad efter de i 21 § angivna regler. På grund härav

hava lämnats särskilda bestämmelser för det fall, att verksamheten börjat

eller slutat under ett räkenskapsår. Såsom utgångspunkt för beräkningen

av den näringsskattepliktiga förmögenheten skall tagas, om verksamheten

slutat under året, ställningen vid årets början och, om verksamheten börjat

under året, ställningen vid årets slut. Har verksamheten både börjat och

slutat under året, kan man lämpligen utgå från ställningen vid den tidpunkt,

då verksamheten började; i bokföringspliktig verksamhet skall ju

inventarium då upprättas. Sedan förmögenheten vid sålunda angiven tidpunkt

beräknats, sker reduktion i förhållande till den de! av helt år.

varunder näringen verkligen drivits. Därest den skattskyldige kan visa,

vad förmögenheten vid varje månads slut utgjort, böra tydligen dessa

siffror läggas till grund för beräkningen.

Framhållas bör, att sistnämnda bestämmelser icke få tillämpas ä

företag, vilka drivas under en följd av år, ehuru blott under vissa delar

av året; dylika företag skola i allo behandlas, som om de drivits hela

året, så att förmögenheten beräknas efter ställningen vid årets slut utan

reduktion och för meravkastningens beräkning avdrages sex procent av

förmögenheten.

19 §.

Uti ett flertal av de inkomna yttrandena har framhållits, att man

vid värdesättningen av de i ett näringsföretag nedlagda tillgångarna i

regel icke bör utgå från tillgångarnas saluvärde utan från anskaffningseller

tillverkningskostnad och därifrån göra de avdrag för värdeminskning,

som i de särskilda fallen kunna anses befogade. Skäl kunna

Grunder för

värdesättning

av den

näringsskattepliktiga

förmögenheten.

s. 476 Kontrollera mot PDF

Avkastningens

och

mcravkastnin''

gens beräkning.

Ränta å behållen

förmögenhet.

476 Kungi. Maj:ts proposition Nr 191.

utan tvivel åberopas för en sådan norm för värdesättningen, men för att

vinua en tillfredsställande tillämpning därav erfordras mera utförliga bestämmelser,

än som nu finnas, om de avskrivningar som skola tillåtas.

Frågan om införande av dylika bestämmelser, vilka äro av betydelse för

beräkning icke blott av den näriugsskattepliktiga förmögenheten ut;m

även av inkomsten och avkastningen av ett näriugsföretag, är dock av

den omfattning, att densamma ansetts böra lösas i samband med en

revision av statsskatteförordningeu. Innan denna fråga funnit sin lösning,

synes man icke böra införa särskilda grunder för värdesättning av

den näringsskattepliktiga förmögenheten utan böra härför tillämpa de

grunder, som enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt gälla

lör uppskattning av förmögenhet. 1 fråga om taxeringen av enskilda

näringsidkare kommer taxeringsarbetet härigenom att betydligt underlättas.

För värdesättningen av vissa immateriella rättigheter, vilka enligt

förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt icke räknas såsom

förmögenhet, erfordras dock särskilda bestämmelser, och hava sådana

meddelats i anvisningarna till paragrafen.

20 och 21 §§.

Reglerna för bestämmande av avkastningens storlek höra på det

närmaste samman med reglerna för beräkning av meravkastning, vadan

jag skall i ett sammanhang redogöra för hithörande bestämmelser.

Förslaget utgår från att någon särskild beskattning ej skall träffa

den till sex procent, efter helt år räknat, beräknade normala avkastningen

av förmögenheten. Den del av avkastningen, som överstiger normal

avkastning av det nedlagda kapitalet, skall däremot beskattas till den

del, den icke kan anses utgöra arbetsförtjänst. Det är härvid, principiellt

sett, likgiltigt, huruvida den över.-kjutande delen av avkastningen, meravkastningen,

kan anses härröra av näringsidkarens eget kapital, av

upplånat kapital eller av annan tillhörig egendom, som användes i

näriugen. Därför borde vid avkastningens beräkning avdrag få ske för

egentliga driftsutgifter, t. ex. för råvaror, för förbrukningsartiklar, arbetslöner

o. d., men däremot icke för ränta å upplånat, i den näringsskattepliktiga

förmögenheten ingående kapital eller för arrende för rörelsen

eller för hyra lör annan tillhörig, i näringen använd egendom. Detta

låter sig dock av praktiska skäl icke göra, utan måste i flera avseenden

avsteg ske från den sålunda uppställda principen.

Såsom normal avkastning av i näring nedlagd förmögenhet anses

enligt förslaget sex procent. Skälen härtill äro följande. För att så

s. 477 Kontrollera mot PDF

477

Kungl. Maj ts proposition Nr 191.

mycket som möjligt underlätta taxcringsarbetet bör den normala avkastningspmcenten

fastställas till helt tal. Då enligt förordningen om

inkomst- och förmögenhetsskatt normal avkastning av förmögenhet,

oavsett det sätt, varpå tillgångarna äro placerade, beräknas till fem

procent men det är förenat med större risk att placera förmögenhet i

näring än att t. ex. sätta in sina penningar i en bank eller att placera

dem i obligationer, bör normal avkastning av i näring nedlagda tillgångar

beräknas till högre än fem procent. De med placering i näringsföretag

förenade risker synas dock icke kunna anses större, än att

ersättning därför lämnas, om normal avkastning av i näring nedlagda

tillgångar beräknas till sex procent, sålunda till en procent mer än

normal avkastning av förmögenhet i allmänhet. Den procent, efter vilken

meravkastningen, till den del den icke motsvarar arbetsförtjänst, skall

kapitaliseras, synes däremot böra sättas avsevärt högre. Vid bestämmandet

av denna procent måste ihågkommas, att meravkastningen

ofta icke motsvaras av något »dolt» kapital i vanlig mening utan härrör

av näringens art, upparbetad kundkrets, konjunkturförhållauden, affärsledningens

duglighet e. d., och en sådan avkastning bör tydligen icke

behaudlas, som om den vore avkastning av ett verkligt kapital Man

synes skäligen kunna kapitalist^ meravkastningen efter av Eiserman

och von Wolcker föreslagna tio procent, d. v. s. betrakta den, som om

den härflöte från ett kapital, vilket gåve en avkastning av tio procent.

Enligt bestämmelserna i förslagets IV kap. liksom ock enligt förordningen

om inkomst- och förmögenhetsskatt skall inkomst av fastighet,

som för annat ändamål än jordbruk med binäringar eller skogsbruk

användes i någon ägarens näring, anses icke såsom inkomst av fast

egendom utan såsom inkomst av näringen, så att vid beräkning av

denna senare inkomst avdrag icke får ske för beräknad hyresinkomst

av fastigheten. På samma sätt bör ej heller vid beräkning av näringens

avkastning något avdrag äga rum för fastighetens hyres v är de. Då

emellertid normal avkastning av det kapital, som nedlagts i fastigheten,

synes böra likställas med normal avkastning av förmögenheten i övrigt,

måste vid meravkastningens beräknande avdragas sex procent av fastighetens

taxeringsvärde. Detta sker därigenom, att fastighetens taxeringsvärde

sammanlägges med den näringsskattepliktiga förmögenheten, och

att från avkastningen dragés sex procent av det härvid uppkomna beloppet.

Därest blott en del av en fastighet användes i näringen, bör

till den näringsskattepliktiga förmögenheten läggas blott så mycket av

taxeringsvärdet, som belöper å denna del. Rent teoretiskt borde väl

Fastighets

hyresvärd*.

s. 478 Kontrollera mot PDF

478 '' Kungi. Maj.ts proposition Nr 191.

annan tillhörig, i näringen använd fastighet i allo behandlas, som om

den tillhörde näringsidkaren själv, så att avdrag för hyra icke finge ske

i vidare män, än att hyran kunde anses motsvara dels ersättning för

utgifter, som näringsidkaren varit berättigad avdraga, om den tdlhört.

honom, såsom utgifter för renhållning, reparationer o. d., dels ock värdeminskning,

varemot avdrag finge ske för sex procent av fastighetens

taxeringsvärde. Ett dylikt beräkningssätt skulle dock, särskilt i de vanliga

fall, att icke eu hel fastighet utan blott eu del av eu fastighet

förhyrts för näringen, medföra mycket besvär utan motsvarande nytta.

I stort sett samma resultat vinnes genom att, på sätt i förslaget

stadgats, vid avkastningens beräkning hyra för fast egendom får avdragas

men däremot för bestämmande av meravkastningen avdrag icke

får äga rum för beräknad normal avkastning av den hyrda fastigheter!.

Hyra för lös Förhyrd lös egendom kan däremot utan större svårighet behand
egendom.

8åaom om Jeil tillhörde näringsidkaren själv. Den ingår i den

näringsskattepliktiga förmögenheten, och näringsidkaren har i regel att

bära alla utgifter för densamma. Avdrag för hyra bör därför icke äga

rum annat än till den del hyran kan anses motsvara avdrag för värdeminskning,

då ju sådant avdrag skulle fatt ske, därest den lösa egendomen

tillhört näringsidkaren.

Arrende för Arrende för näring bör icke få avdragas, då ju näringen skall

näring. beskattas, som om näringsidkaren vore ägare av rörelsen. Därest

näringsidkaren arrenderat icke blott själva rörelsen utan även. däri

använd fast eller lös egendom, bör däremot arrendet fa avdragas, i den

mån det motsvarar hyra för fast egendom eller värdeminskning å lös

egendom.

Skuldräntor. Jag skall nu övergå till frågan, huruvida skuldräntor böra i någon

mån få avdragas vid avkastningens beräkning.

Eiserman— Enligt Eiserman—von Wolckers utkast till bestämmelser om närings
vonWoickor.

skuj]e såsom avkastning av ett näringsföretag räknas affärsverk
samhetens

driftsöverskott för året utan avdrag för andra skuldräntor än

dem, som belöpt å det skuldbelopp, som vid den näringsskattepliktiga

förmögenhetens beräknande fatt kvittas mot kont>n1a penningar, fordringar

och värdehandlingar. Såsom meravkastning skulle anses den del

av avkastningen, som överstege 6 */s procent av den näringsskattepliktiga

s. 479 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Afaj.ts proposition Nr 191.

479

förmögenheten med tillägg av bokförda värden å till näringen hörande

last egendom och aktier.

,, Utl, det ti*1, kammarrätten remitterade förslaget till näringsskatt inom finansde

x denna del upptagits motsvarande bestämmelser som i det nu deParfcemenfram

lagda förslaget i det att vid avkastningens beräknande avdrag skulle “nS?*

ia ske för a la skuldräntor, samt att vid meravkastningens beräknande

avd lag skulle fa ske for sex procent av den näringsskattepliktiga förmögenheten

med tillägg av taxeringsvärdet å fäst egendom men med

avdrag av alla skulder.

i a ^ s,tt utlåtande över detta förslag yttrar kammarrätten: Tvekan Kammarkunde

rada, huruvida och i vad mån skuldräntor borde få avdragas vid rätten‘

avkastningens uppskattning. Vid ren avkastningsbeskattuing skulle med

vissa undantag ränta icke fä avdragas, av vad beskaffenhet kapitalskulden

an vore. Da nu enligt förslaget avkastningen, visserligen blott såsom

en del agande faktor skulle ligga till grund för näringsskatten, kunde det

i mcMvenngen till det remitterade förslaget framhållna alternativet att

förbjuda ranteavdrag äga berättigande. Jämväl praktiska skäl talade

or ett sadant avdragsförbud. Kammarrätten ville för sin del förorda

a — med undantag för försäkringsrörelse, bankrörelse och annan

penninghandel — avdrag för skuldräntor icke medgåves i vidare mån

an sådan ranta motsvarades av ränta å fordran. Skulle åter ränteavdrag

i s orre utsträckning äga rum, borde dock, enligt kammarrättens mening

och i anslutning till vad kammarrätten yttrat i fråga om avdrag för

skulder, avdrag icke medgivas för annan ränta än ränta å sådant lånt

rörelsekapital, därför avdrag skett vid uppskattningen av de näringsskattephktiga

tillgångarna. Ränteavdraget skulle sålunda ske icke i den

uti förslaget anvisade ordningen utan på enahanda sätt, som tillämpades

vid bevillmngstaxermgen. r

Jag skall här anställa en jämförelse mellan det av kammarrätten IJepartetorordade

och det i departementsförslaget upptagna alternativet. mmtschefen
.

. Kammarrattens ståndpunkt innebär för det vanliga fall, att nåo-on

väsentlig ranta å fordran ej finues, att vid avkastningens beräkmnotnga

som helst galdranteavdrag få ske, men att sex procent å den närings^

skatt.-phkt.ga

kastningens beräkning. Det härvid vunua resultatet är i själva verket

detsamma, som om vid avkastningens beräknande avdrag finge ske för

sex procents ränta å det icke kvittade skuldbeloppet och vid merav
-

s. 480 Kontrollera mot PDF

480

Kungl. Maj.ts proposition IVr 191.

kastningens beräkning avdragas sex procent blott å de tillgångar som

motsvara näringsidkarens eget kapital, ty den narmgsskattephktiga

förmögenheten är in lika med summan av näringsidkarens eget kapital

och det icke kvittade skuldbeloppet. Enligt det remitterade forslaget

får dels vid avkastningens beräkning avdragas den verxliga rantan

4 aUa _ kvittade och icke kvittade - skulder dels vid meravkastningens

beräknande avdragas sex procent å näringsidkarens ege

kapital. Under förutsättning att räntefoten å upplånat kapital utgjor

sex procent samt att summan av de i näringen nedlagda tillgå!)gärna

varit lika stor under hela året, sker enligt detta förslag avdrag med sex

procent å hela den i näringen nedlagda förmögenheten (d. v. s. näringsidkarens

eget kapital + icke kvittade skulder + kvittade skulder).

Enligt båda förslagen får alltså vid meravkastnmgens beiåkning

alltid avdragas sex procent å näringsidkarens eget kapital.

Beträffande icke kvittade skuldbelopp får enligt kammarrattens förslag

alltid avdragas sex procent, medan enligt det remitterade forsjaget

den verkligen utgående räntan får avdragas. Har räntefoten a _ e

upplånade kapitalet utgjort ses procent, blir det sålunda, i fråga om icke

kvittade skuldbelopp, i stort sett likgiltigt, huruvida man väljer den av

kammarrätten föreslagna eller den i det remitterade forslaget anvisade

vägen Har däremot räntefoten över- eller understigit sex procent, bor

det senare förslaget rättvisare, än om man anordnade beskattningen

på av kammarrätten föreslaget sätt; avdragen bil nämligen lika med

den verkliga ränteutgiften och ej, såsom enligt kammarrattens förslag,

beräknade till eu viss genomsnittssiffra. Då räntefoten under normala

förhållanden icke plägar mycket avvika från sex procent, ar det emellertid

i fråga om räntan å icke kvittade skuldbelopp av mmdie betydelse,

huruvida m»n anordnar beskattningen på ena eller andra sattet.

Olikheten mellan det remitterade förslaget och kammarrattens förslag

framträder huvudsakligen i fråga om räntan å skuldbelopp, som mei

den näringsskattepliktiga förmögenhetens beräknande kvittats mot kontanta

penningar, fordringar och värdehandlingar Enligt kammarrattens

förslag får nämligen icke vare sig vid avkastningens el er meravkastningens

beräkning något avdrag ske med avseende a sålunda kvittade

skulder, medan däremot enligt det remitterade forslaget vid avkastningens

beräkning avdrag får ske med den verkliga rantan aven a

d68Sa Kammarrättens förslag att icke tillåta avdrag för några skuldräntor

kommer i realiteten att verka så, att såsom avkastning av näringen

beskattas även vad som i verkligheten är avkastning av i näringen icke

s. 481 Kontrollera mot PDF

481

Kungl. Maj.ds proposition Nr 191.

nedlagda tillgångar, nämligen de tillgångar, som fått kvittas mot skulder.

Kontanta penningar och fordringar ävensom värdehandlingar, vilka icke

aro att anse såsom varor i affärsverksamhet, kunna ju, såsom förut

framhållits, icke anses vara i egentlig mening nedlagda i näringen,

därest de motsvaras av skulder. Kammarrättens förslag, att ränta å

skuld skulle få kvittas mot ränta å fordran, skulle i det stora flertalet

fall icke medföra någon förbättring, då, såsom jag förut antytt, några

fordringsräntor av väsentlig betydelse i allmänhet ej torde finnas. För

övrigt skulle taxeringen komma att bliva beroende av det sätt, varpå

kreaitgivningen anordnats. Detta kan klargöras med ett par exempel. Eu

handlande, som säljer varor på kredit, erhåller ju, om betalning erlägges

å förlällodagen, ingen ränta i vanlig mening, ehuruväl han erhåller gottgörelse

i den form, att köpeskillingen är högre, än den skulle varit

vid en kontantförsäljning. 1 detta fall skulle han enligt kammarrättens

förslag icke få avdraga räntan å skuld, som han åsamkat sig för

att möjliggöra kreditens lämnande. Gives däremot affären den form,

att försäljningen sker mot extra kontant, med rätt för köparen att

erhålla anstånd viss tid mot erläggande av ränta, får kvittning av räntorna

äga rum. Har handlanden sålt varan mot växelaccept och omedelbart

diskonterat växeln, blir orättvisan ännu tydligare. Handlanden

torde vara skyldig att såsom intäkt upplaga växelns nominella belopp,

utan möjlighet att redovisa en del därav såsom ränteintäkt, samt att

upptaga diskontoavdraget å intressekonto såsom ränteutgift. Han har

t. ex. kreditiv i en bank, uttager å detta 9,500 kronor och köper för

detta belopp en vara, som han säljer mot en tremånadersaceept å 10,000

kronor, varefter han diskonterar växeln för 9,800 kronor, varav 9,500

kronor åter insättas på kredit.ivet. Därest alla dessa transaktioner medhunnits

på en dag, utgör hans verkliga vinst 300 kronor med avdragav

en dags ränta å 9,500 kronor, men enligt kammarrättens åsikt borde

han taxeras för en avkastning av 500 kronor, d. v. s. icke blott som

om begynnelsekapitalet varit hans eget, utan även som om detta varit

nedlagt i affären under tre månaders tid, ehuru det varit nedlagt blott

en del av en dag. Om köparen i stället för växeln utfärdade en med

ränta löpande skuldsedel å 9,800 kronor och säljaren överläte denna

skuldsedel, skulle säljaren däremot enligt kammarrättens förslag taxeras

för en avkastning av blott 300 kronor, ehuru avkastningen i båda fallen

varit precis lika stor. Åven i fråga om köparen synes kammarrättens

förslag leda till olika taxeringsresnltat, beroende på om växel utfärdats

eller ej. Har växel utfärdats, torde köparen vara berättigad att såsom

utgift upptaga växelns nominella belopp, 10,000 kronor, men, om

Bihang till riksdagens prof vkoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.) 61

s. 482 Kontrollera mot PDF

482

Katigt. Maj:ts proposition Nr 191.

skuldsedel utfärdats, skulle väl köparen enligt kammarrättens förslag

vara berättigad att såsom utgift upptaga blott 9.800 kronor. Dessa

exempel visa enligt min åsikt, att den av kammarrätten föreslagna bestämmelsen

är mindre lämplig än den i förslaget upptagna.

Nyss bar påpekats, hurusom det vid näringsbeskattningen bör vara

likgiltigt, huruvida meravkastningen härleder sig från näringsidkarens

eget eller upplånat kapital. Vid avkastningens beräkning borde därför

rätteligen avdrag icke få äga rum för räntor och diskonton, som belöpte

å de i näringen verkligen nedlagda tillgångarna, och vid meravkastningens

beräkning borde avdragas sex procent av den näringsskattepliktiga

förmögenheten ävensom, av förut anförda skäl, sex procent av taxeringsvärdet

å näringsidkaren tillhörig, i näringen använd fast egendom.

Då kontanta penningar och fordringar ävensom värdehandlingar, som icke

äro att anse såsom varor i affärsverksamhet, icke skola betraktas såsom

i verkligheten nedlagda i rörelsen, i den mån de kvittats mot skulder,

borde, såsom Eiserman och von Wolcker föreslagit, vid avkastningens beräkning

avdrag få ske för de skuldräntor, som belöpt å det skuldbelopp,

som fått kvittas mot nyss angivna slag av tillgångar, enär man

ju i annat fall skulle såsom avkastning av näringen behandla avkastningen

av ett i näringen icke nedlagt kapital. En sådan bestämmelse

som den av Eiserman och von Wolcker föreslagna synes dock omöjlig att

i praktiken genomföra. I många, kanske flertalet, fall äro skulderna

av mera tillfällig natur och utgöras av varuskulder och växlar. Då

dessa slags skulder äro av mera kortvarig beskaffenhet, avse å dem

belöpande räntor och diskonton endast en kortare tid av året, men man

måste för beskattningen presumera, att de kvittningsgilla skulderna

varit lika stora hela året, och tillåta näringsidkaren att avdraga icke blott

den ränta, som verkligen belöpt å de kvittade, vid årsslutet befintliga

skulderna utan även vad som efter helt år räknat belöpt å ett skuldbelopp

av samma storlek som det kvittade. Då det tydligen vore omöjligt

att avgöra, huruvida räntor, som erlagts i mitten av året, belöpt å skulder

av beskaffenhet att kunna kvittas eller ej, måste man stadga, att räntor

finge avdragas, i den mån de icke överstege viss procent å det kvittade

skuldbeloppet, vare sig denna procent fixerades eu gång för alla eller

skulle beräknas efter medeltalet av under året gällande diskonträntor

eller dylikt. En sådan bestämmelse skulle emellertid medföra möjlighet

att avdraga alla skuldräntor; härför erfordras blott, att näringsidkaren

vid årsslutet upptager stora lån och placerar dem i tillgångar, vilka

få användas till kvittning, t. ex. å bankräkning. Ett exempel klargör

detta. Antag, att en näringsidkare i genomsnitt under året haft skulder

opaginerad Kontrollera mot PDF

488

Kungl. Maj:tu proposition Nr 191.

till belopp av 300,000 kronor och kvittningsgilla tillgångar (kontanta

penningar och fordringar) till belopp av 100,000 kronor. Han skulle

sålunda icke få avdraga skulder till ett belopp av 200,000 kronor och

ej heller å detta belopp belöpande räntor. Om han nu emellertid i slutet

av året, t. ex. den 20 december, upptager ett ytterligare lån å 200,000

kronor att betalas den 2 januari följande år och placerar penningarna å bankräkning,

får han 500,000 kronor skulder och 300,000 kronor kvittningsgilla

tillgångar. Han får då liksom förut icke avdraga skulder till belopp

av 200,000 kronor, vadan den näringsskattepliktiga förmögenheten blir

lika stor som förut, men däremot får han avdraga räntan å 300,000

kronor eller praktiskt taget all under året utgiven ränta.

Söker man lösa frågan genom att förbjuda alla ränteavdrag men

tillåta avdrag med sex procent av bruttotillgångarna, möter samma

svårighet. Genom att vid årsskiftet upptaga lån och placera de erhållna

penningarna i likvida tillgångar kan näringsidkaren, utan att den

näringsskattepliktiga förmögenheten ökas, efter behag öka det belopp, vara

sexprocentsavdraget får beräknas, och därigenom minska meravkastningen.

Enda sättet att på ett tillfredsställande sätt lösa problemet om

skuldränteavdrag är sålunda enligt min åsikt det föreslagna att låta alla

räntor och diskonton avdragas vid avkastningens beräknande och alla

skulder vid bestämmande av det belopp, varav sex procent skall avdragas

vid bestämmande av meravkastningen.

Om beräkningen av avkastningen anordnas på det sätt, för vilket

jag nu redogjort, kommer, om man bortser från frågan om avdrag för

avlöning till aflarsledningen, vartill jag senare skall återkomma, avkastningen

att i det närmaste sammanfalla med inkomsten. Skillnaden blir

blott den, att vid inkomstens beräkning avdrag får ske för arrende av

rörelse och för hyra av lös egendom i dess helhet, varemot vid avkastningens

beräkning avdrag får ske blott för den del av arrende för rörelsen,

som motsvarar hyra för fastighet och värdeminskning av lös egendom,

samt för den del av hyra för lös egendom, som motsvarar värdeminskning.

Enligt 35 § 1 mom. äger kooperativ förening, som av vinsten å

sin kooperativa verksamhet lämnat sina kunder, vare sig de tillhört föreningen

eller icke, pristillägg, rabatt eller annan sådan utdelning i förhållande

till gjorda köp eller försäljniugar, vid inkomstens beräknande

åtnjuta avdrag för dylik utdelning. En sådan utdelning bör dock tagas

i beräkning när det gäller att anställa en jämförelse mellan olika före
-

Sammanfatt
ning.

Särskilda

regler för

kooperativa

föteningar.

s. 484 Kontrollera mot PDF

Näringsidkarens

arbetsförtjänst.

Eiserman—

ron Wol eker.

Oeparce
mentsohefeu.

484 Kungi. May.ts proposition Nr 191.

tags omfattning och bör därför vid avkastningens beräkning läggas till

inkomsten. Då näringsskatten är en intresseskatt, som utgår i förhållande

till ett näringsföretags intressegemenskap med kommunen, lärer

något skäl, varför en kooperativ förening skulle i fråga om en intresseskatt

behandlas annorlunda än andra skattskyldiga, icke förefinnas.

Bestämmelse i förevarande hänseende hade icke kommit att inflyta i

det författniDgsförslag, som framlades till granskning vid de inom

departementet tillkallade sakkunnigas slutsammanträde; efter samråd med

ledamöterna i de sakkunnigas subkommitté har ett stadgande i nu antydd

riktning senare införts.

■Jag övergår nu till behandling av reglerna för beräkning av näringsidkarens

egen arbetsförtjänst och för kapitalisering av den del av

meravkastningen, som icke anses motsvara sådan arbetsförtjänst. Denna del

benämnes i det följande den del av meravkastningen, som belöper å näringen.

Eiserman och von Wolcker hava i sitt utkast föreslagit, att den del

av meravkastningen, som belöper å näringen, skall kapitaliseras efter

tio procent, d. v. s. multipliceras med 10. Vid kapitalisering av enskild

näringsidkares meravkastning avdrages ingen del av denna såsom

arbetsförtjänst, utan hänsyn till arbetsförtjänsten tages på det sätt,

att meravkastningen multipliceras med en lägre siffra än JO. Multipliceras

meravkastningen t. ex. med 2, så innebär nämligen detta, att

Vio av meravkastningen anses härröra av näringsidkarens eget arbete,

under det att återstående Vxo belöpa å näringen och kapitaliseras genom

att multipliceras med 10. Multiplikatorn bestämmes med hänsyn till storleken

av den näringsskattepliktiga förmögenheten, så att multiplikatorn

är minst vid ringa förmögenhet för att slutligen vid en förmögenhet av

480,000 kronor stiga till 10. För aktiebolag och dylika juridiska personer,

för vilka någon egen arbetsförtjänst icke kunde ifrågakomma, utgör

multiplikatorn alltid 10.

Vid bestämmande av multiplikatorn för enskilda tillhöriga företag

hava Eiserman och von V olcker utgått från att ju större det nedlagda

kapitalet är, desto mindre del av meravkastningen härrör av näringsidkarens

eget arbete. Detta resonemang torde dock icke vara riktigt,

t ett företag med litet kapital men många arbetare kan meravkastningen

härröra, icke av näringsidkarens arbete utan av vinst på arbetarnas

arbete, och även i ett företag med stort kapital måste, i regel alltid

någon de! av vinsten härröra av näringsidkarens arbete. Dessutom

s. 485 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mny.la proposition Nr 191. 485

skulle mall genom att på angivet sätt beräkna näringsidkarens arbetsförtjänst

icke vinna ett av de mål, man villo nå genom att taga hänsyn

till avkastningen, nämligen att med skatten träffa ett företag, som trots

litet kapital dock har stor omfattning.

För att bestämma näringsidkarens arbetsförtjänst måste man därför

söka andra utvägar. Det torde därvid icke vara möjligt att för varje

fall avgöra, huru stor arbetsförtjänsten är, utan man måste tillgripa vissa,

för alla företag lika regler, efter vilka arbetsförtjänsten beräknas. Det

synes^ härvid vara lämpligt att, pa sätt kammarrätten i sitt yttrande över

1917 års kommunalskattelörslag ifrågasatt, bestämma arbetsförtjänsten till

viss procent av rneravkastningen, dock att arbetsförtjänsten icke får

överstiga visst maximibelopp eller understiga visst minimibelopp. 1

enlighet härmed har skalan för beräkning av arbetsförtjänst utarbetats.

Den del a\ rneravkastningen, som icke överstiger visst minimibelopp,

1,000 kronor, anses alltid utgöra arbetsförtjänst, och överstigande del

av rneravkastningen indelas i avsnitt, så att inom de lägre avsnitten

arbetsförtjänsten utgör större del än inom följande. När rneravkastningen

överstiger ett belopp av en miljon kronor, anses den överskjutande

delen i sin helhet belöpa på näringen.

När arbetsförtjänsten pa detta sätt beräknas enbart efter avkastningens

storlek utan hänsyn till det arbete, näringsidkaren faktiskt nedlagt,

skulle det emellertid, om särskilda regler icke meddelades, kunna

hända, att en del av rneravkastningen ansåges såsom näringsidkarens

arbetsförtjänst, oaktat denne nedlagt blott ringa eller alls intet arbete

på näringens skötsel, så t. ex. om näringsidkaren anställer en disponent,

som ombesörjer den egentliga ledningen av arbetet. I dylika fall, när

näringsidkaren icke själv utför något egentligt arbete, borde han, om

avlöningen till disponenten finge avdragas såsom utgift, icke få avdraga

någon del av avkastningen såsom arbetsförtjänst. Det vore dock olämpligt

att på detta sätt meddela olika bestämmelser för beräkning av

rneravkastningen, beroende på om näringsidkaren själv utför något arbete

eller ej. För att förekomma, att en näringsidkare får tillgodoräkna sig

en del av rneravkastningen såsom arbetsförtjänst och samtidigt såsom

utgift avdraga avlöningen till den person, vilken handhaver den ledning

av näringen, som näringsidkaren själv pre3umeras utöva, stadgas 1

förslaget, att avlöning till den, som handhaver näringens ledning, icke

får avdragas såsom utgift. Denna avlöning betraktas såsom ingående

i den del av rneravkastningen, som utgör arbetsförtjänst.

I fråga om aktiebolag och dylika juridiska personer föreligger ju

ingen företagarens egen arbetsförtjänst, och det kunde därför ifrågasättas

s. 486 Kontrollera mot PDF

486 Kungl. Maj;ts proposition Nr 191.

att, på sätt Eiserman och von Wolcker föreslagit, låta alla avlöningar avdragas

och anse in eravkastningen i dess helhet belöpa a näringen Detta

skulle dock, såsom de av handelskammarförenmgen industriförbundet

och bankföreningen tillsatta delegerade papekat, möjliggöra för dylika

inpiska personer att genom fastställande av oskäliga lönebelopp for affars•ledningenP

undandraga sig näringsskatt I t. ex. ett aktiebolag med fa

delägare, vilka alla deltaga i affärens skötsel, kan man nämligen under

förutsättning att avlöning alltid får avdragas, fullständigt

avkastning genom att höja lönerna till lampliga belopp. Ett sadant

kringgående Ssynes icke kunna undvikas annorlunda än genom att stadga,

att avlöning ''till affärsledningen icke får avdragas såsom utgift. Da

aktieägare som åtnjuter utdelning i form av avlöning, kan bekläda en

jämförelsevis underordnad post, torde det vara nödvändigt att bes^^’

att till ledningen jämväl skall räknas varje aktieägare, som uppbar högre

avlöning, än som vanligen utgår till person med motsvarande anställning.

Liknande gäller i fråga om andra juridiska personer an aktiebolag.

Därest alltså avlöningen till affärsledningen icke far avdragas

såsom utgift, kommer även för juridiska personer en del av meravkastningen

att härröra av arbete, nämligen affärsledmngens arbete, och meiavkastningen

bör då för juridiska personer kapitaliseras efter enahanda

grunder som för enskilda. När i meravkastnmgen sålunda kan komma

att ingå avlöning till affärsledningen i miljon foretag, maste den absoluta

slutsiffran för vad som skall anses såsom arbetsinkomst sattas ho*, .

I den föreslagna skalan ställer sig meravkastmngens uppdelning

i kapitalinkomst, å ena, samt arbetsinkomst och omkostnader för affarsjedning,

å andra sidan, på följande satt:

Av den del av meravkastningen. som

belöper

Av hela meravkast- j

ningen belöper

å näringen

å arbete

å näringen ■

å arbete

icke överstiger 1,000 kronor

överstiger 1,000 kronor, men icke 0,000 kronor

0,000 » » » 5>000

5,000 > » 10,000 »

> 10,000 * » » 20,000

» 20,000 ■ » 1 50,000 »

» 50,000 > ». 1 100,000 »

100,000 > »'' » 300,000 »

» 300,000 > > 1 1,000,000 »

-100

000

2,000

5,000

18,000

35,000

160,000

630,000

1,000

1,600

1,400

3.000

5.000

12,000

15.000

40.000

70.000

-

400

1,000

3.000

8.000

26,000

61,000

221,000

851,000

1,000 ■

2,600

4.000

7.000

12,000

24.000

39.000

79.000

149,000

s. 487 Kontrollera mot PDF

487

Kimgl. Maj:ts proposition Nr 191.

Den såsom arbetsförtjänst och omkostnader för affärsledning betraktade

delen av meravkastuingen uppgår enligt denna skala till högst

149,000 kronor. Givet är, att skalan icke innebär något som helst

ståndpunktstngande till frågan om vad som skäligen bör utgöra näringsidkarens

arbetsförtjänst utan allenast utgår från förhållandena, sådana

de nu faktiskt gestalta sig. Även sett ur denna synpunkt torde det

ifrågasatta maximiavdraget kunna anses vara tillräckligt utom möjligen

för de allra största bolagen. För att ej för mycket gynna medelstora

bolag, vilka kunna hava stora vinster, men i vilka avlöningen till affärsledningen

icke kan beräknas till vidare höga belopp, torde dock maximum

för arbetsförtjänsten icke lämpligen böra sättas högre.

22 §.

Det kunde ifrågasättas, att man, i likhet med vad som sker i fråga

om den näringsskattepliktiga förmögenheten, borde beräkna antalet anställda

personer till det antal, som varit anställt en viss given dag under

året. . Detta skulle dock, isynnerhet i fråga om säsongföretag, leda till

ett mindre tillfredsställande resultat, och det finnes i detta avseende ingen

täkter, som kan verka utjämnande på samma sätt, som meravkastningen

gör i fråga om förmögenhetens beräknande. Några större svårigheter att

beräkna medeltalet anställda torde i regel ej heller möta, då denna beräkning

väl i allmänhet kan ske efter avlöningslistor o. d. Någon exakt

beräkning efter huru många dagar varje arbetare tjänstgjort torde man

kanske icke alltid kunna fordra; beräkningen torde kunna ske med tillräcklig

grad av noggrannhet genom att t. ex. utgå från medeltalet arbetare

för varje vecka. Då arbetare varit anställd längre tid, måste naturligtvis i

anställningstiden inräknas ej blott arbetsdagar utan även sön- och helgdagar.

Det har under förarbetena till föreliggande förslag ifrågasatts, att

man borde av billighetsskäl taga hänsyn ej blott till den tid, varunder

en arbetare varit anställd, utan även därtill, huruvida han under, anställningstiden

haft full sysselsättning. Under dåliga konjunkturer händer

det ju ofta, att en fabrik hellre än att avskeda arbetare behåller hela

arbetarstammen och låter arbetet pågå blott vissa dagar i veckan eller

med förkortad daglig arbetstid; det kunde då synas obilligt att icke

under sådana förhållanden tillåta en reduktion av arbetarantalet i förhållande

till arbetstidens minskning. Det har emellertid från industriidkarhåll

påpekats, att en uträkning av arbetarantalet med hänsyn till

den dagliga arbetstidens längd kan medföra så mycket besvär, att kostuaden

för uträkningen lätteligen skulle kunna överstiga den skattelind
-

Arbetar
kapital.

s. 488 Kontrollera mot PDF

488

Bäringsskatte
kapitalets
sammansätt
ning.

Undantag

frän skaitslcyldiyhtt.

Beskattnings
ort.

Kungi. Maj:i» proposition Nr 191.

rme Barn kunde vinnas. Under sådana förhållanden och då kommunens

ottrifter för ett företag är beroende blott av antalet arbetare, Bona vant

sysselsatta vid företaget, men icke av om de haft full sysselsättning

eller ei, har bestämmelse om dylik reduktion icke influtit i forslaget.

Beräkning: av arbetarantalet skall därför ske efter anställningstiden utan

hänsyn till huruvida arbetarna hela tiden haft full sysselsättning eller ej.

Då enligt 20 och 21 §§ den, som deltager i näringens ledning,

skall vid beräkning av avkastning och meravkastning betraktas såsom

näringsidkare eller representant för denne, fordrar konsekvensen, att han

ei heller vid beräkning av arbetarantalet betraktas såsom anstånd.

Dylik person skall därför ej inräknas bland de anställda. Da näringsidkare

ei äger såsom utgift avdraga avlöning till hustru eller hemmavarande

''i näringen anställda barn under 21 år, som ej sjalva taxeras

till kommunal inkomstskatt, böra dylika personer ej heller mraknas

bland de anställda. I övrigt inräknas bland anstalta alla personel,

som varit sysselsatta i näringen, oavsett den stallning, de intagit..

23 §.

1 fråga om denna paragraf hänvisar jag till vad jag förut anfört

i sammanhang med redogörelsen för 16 §•

24 §.

Eu näringsidkare, vilken driver ett mycket litet företag, synes

knappast hava större nytta av kommunens inrättningar eller förorsaka

kommunen större utgifter än vilken som helst annan i kommunen bosatt

skattskyldig, och ej heller torde det för kommunen hava någon egentlig

betydelse, om den får uppbära den Kila näringsskatt, som skulle belöpa

på ett dylikt mindre företag. På grund harav bor näringssätt icke utgå

för de allra minsta företagen, och enligt förslaget intrader darfor skatteplikt

först, när näringsskattekapitalet överstiger 5,000 kronor, f or ätt undgå

de orättvisor, som skulle uppstå, därest ingen skatt skulle erlägga för

ett företag med 5,000 kronor näringsskattekapital, medan for ett foretag

med 5,100 kronor näringsskattekapital skatt skulle erlägga efter hela

detta belopp, får i alla skattepliktiga näringsföretag ett belopp av 5,000

kronor avdragas såsom skattefritt.

25 och 26 §§.

Det har visat sig erforderligt att för avgörande av inom vilken

eller vilka kommuner näringsskatt skall erläggas för ett företag, ävensom,

därest taxeringen skalf eke inom flera kommuner, for fordelningen

s. 489 Kontrollera mot PDF

489

K ungt. Mapts proposition Nr 191.

av näringsskattekapitalet mellan de olika kommunerna lämna fullständigare

bestämmelser, än som i bevillningslorordningen lämnas för taxeringen

av inkomst av rörelse. Do i förslaget upptagna reglerna för

bestämmande av beskattningsorten ävensom en del av de speciella fördelningsreglerna

äro i huvudsak hämtade från Eiserman—von Wolckers

förslag till avkastningsskatt.

Då näringsskatten ju grundas på näringsföretagets intressegemenskap

med den kommun, i vilken det drives, skall näringsskal tekapitalet tydligen

taxeras i driftskommunen, därest företaget kan lokaliseras till viss kommun.

Avser verksamheten brytning av sten eller upptagning av torv e. d.

inom visst begränsat område, är företaget tydligen lokaliserat till den

kommun, där brytningen eller upptagningen äger rum. I andra

fall erfordras, för att ett lokaliserande till viss kommun skall kunna

anses föreligga, att särskilda anläggningar eller anordningar för

stadigvarande bruk ägt rum, vilka tydligt utmärka, att driften i ett

eller annat avseende förlagts till en bestämd plats. I enlighet med

Eiserman—von Wolckers förslag till avkastningsskatt har därför i förslaget

upptagits bestämmelse, att näringsskattekapitalet skall taxeras i

kommun, där fast driftställe funnits. Finnes intet fast driftställe, får

näringsskattekapitalet taxeras i näringsidkarens bostadskommun, eller,

i fråga om oskift dödsbo och juridisk person, i kommun, som är att

jämställa med bostadskommun för enskild näringsidkare. Finnes icke

dylik kommun och ej heller fast driftställe, torde näringsskattekapitalet

åtminstone till huvudsaklig del bestå av kapitaliserad meravkastning,

och taxering bör då ske, där avkastningen fallit. Bestämmelserna om

beskatlningsorten beträffande närings i öretag, för vilka fast driftställe

icke begagnats, komma sålunda att sammanfalla med de i 38 §

meddelade bestämmelserna om beskattningsorten för inkomst av annan

inkomstkälla. Till förekommande av en onödig upprepning har därför

i 25 § hänvisning skett till bestämmelserna i 38 §.

I näringsskattekapitalet ingår ju näringsskattepliktig förmögenhet, Beskattning

meravkastnings kapitalvärde och arbetarkapital, och borde därför, när

näringsskattekapitalet skall taxeras i flera kommuner, fördelning ske efter A1]männa

det förhållande, vari dessa tre faktorer varit fördelade å de olika kom- fördelningsmunerna.

En uppdelning av förmögenheten och arbetarkapitalet på de regler,

olika kommunerna är jämförelsevis lätt att åstadkomma, men däremot

torde det vara nästan omöjligt att avgöra, huru meravkastningen i verkligheten

varit fördelad å de olika kommunerna. För att kunna beräkna

Bihang till riksdagens prololcoll 1920. 1 sa ml. 158 höft. (Nr 191). 62

s. 490 Kontrollera mot PDF

Speciella

fördelnings
regler.

490 Kung!,. Maj:ts proposition Nr 191.

fördelningen av meravkastningen bleve det nämligen nödvändigt icke

blott att fördela avkastningen å de olika kommunerna, vilket redan

det kan bliva svårt nog, när avkastningen skall fördelas å icke likartade

grenar av rörelsen, t. ex. huvudkontor, nederlag och fabrik,

utan dessutom att med hänsyn tagen till den del av tillgångarna,

som vore nedlagd inom varje kommun, avgöra, huruvida meravkastning

uppstått i kommunen eller ej.

Aven om en dylik beräkning vore möjlig att verkställa, skulle den

dock alltför mycket försvåra taxeringsarbetet utan motsvarande nytta.

För att åstadkomma jämförelsevis enkla regler för näringsskattekapitalets

fördelning på flera kommuner synes det därför vara nödvändigt att

helt och hållet bortse från var meravkastningen verkligen uppstått samt

presumera, att all näringsskattepliktig förmögenhet och alla i näringen

anställda arbetare i lika mån bidragit till att skapa meravkastningen.

Den del av en näring, som icke erfordrar vare sig förmögenhet eller

arbetare, torde ej heller draga stor nytta av kommunens inrättningar

eller förorsaka kommunen mera betydande utgifter. Därest summan av

den näringsskattepliktiga förmögenheten och meravkastningens kapitalvärde

överstigit arbetarkapitalet och i anledning därav nämnda summa

reducerats vid näringsskattekapitalets beräknande, får tydligen vid beräknande

av förhållandetalen för näringsskattekapitalets fördelande å kommunerna

den inom varje kommun befintliga delen av förmögenheten

reduceras i motsvarande grad.

I vissa fall kunna tillgångar befinna sig i kommun, där fast driftställe

icke funnits, och likaledes kunna arbetare tillfälligtvis varit sysselsatta

i sådan kommun. För fördelningen av näringsskattekapitalet måste

dock dylik förmögenhet och dylika arbetare hänföras till något fast driftställe.

Några större svårigheter att avgöra, till vilket driftställe de böra

hänföras, torde i regel icke möta.

Av skäl, för vilka jag kommer att senare redogöra, bör inkomst

av handel med fast egendom i huvudsak beskattas i kommun, där fastigheten

är belägen. Då i ett näringsföretag, som avser handel med fast

egendom, näringsskattekapitalet kommer att till ojämförligt största delen

bestå av meravkastningens kapitalvärde, synes av samma skäl näringsskattekapitalet

i dylikt företag böra beskattas i kommun, där egendomen

är belägen. För att möjliggöra beskattning i denna kommun, i vilken

i regel icke finnes fast driftställe, hava i förslaget upptagits särskilda

bestämmelser för fördelning av näringsskattekapitalet i dylikt företag.

s. 491 Kontrollera mot PDF

Kungi. Ma/:t* proposition Nr Ml. 491

I)å lör skogsvärdet erlägges fastighetsskatt efter lägre repartitionstal

än lör annat fastighetsvärde samt skogsbruk icke är underkastat näringsskatt,

måste det framstå såsom ett önskemål att, såvitt möjligt, låta den

kommun, där skogen är belägen, få andel i de beskattningsföremål, som

kunna uppstå i samband med skogens avverkning. Detta önskemål kan

dock endast i ytterst ringa mån tillgodoses vid näringsbeskattningen.

Det är tydligen av praktiska skäl omöjligt att exempelvis låta skogskommunen

i förhållande till virkets värde å rot få andel i den näringsskattepliktiga

förmögenheten i det företag, i vars rörelse virket förädlats, därest

denna förädling skett vid fast driftställe många mil från avverkningsorten

och virke från andra kommuner samtidigt förädlats; därför skulle erfordras,

att näringsidkaren förde böcker över huru mycket av inneliggande

virkeslager, som härrörde från varje särskild kommun. Därest fast

driftställe icke finnes inom kommunen, kan man blott i rena undantagsfall

låta skogskommunen få andel i näringsskattekapitalet i företag, som avser

handel med eller förädling av virke från kommunen. Enligt förslaget

taxeras därför näringsskattekapitalet i dylikt foretag till en del i skogskommunen

blott för det fall, att avverkningen skett under sådana former,

att själva avverkningen blir underkastad näringsskatt, d. v. s. när avverkningen

skett på annans mark på grund av upplåtelse.

Det torde vara obehövligt att i övrigt redogöra för skälen till de

bestämmelser, som i anvisningarna till förevarande paragrafer meddelats

rörande beskattningsorten och fördelningsgrunderna för däri särskilt angivna

slag av näring.

IV KAP.

Om kommunal inkomstskatt.

Såsom jag förut framhållit, har jag låtit utarbeta förslaget til

kommunal inkomstskatt med bibehållande i största möjliga utsträckningav

såväl innehåll som form i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt

den 28 oktober 1910. Skatten bör dock ej taga hänsyn

till förmögenheten och ej vara progressiv. Även av hänsyn till de särskilda

kommunernas behov av skattekällor böra, som jag redan berört,

avvikelser företagas. Resultatet blir i mångt och mycket överensstämmande

med Landéns förslag till kommunal inkomstskatt.

Innan jag nu övergår till en närmare redogörelse för förslaget

till kommunal inkomstskatt, torde jag böra förutskicka, att utgångs
-

s. 492 Kontrollera mot PDF

492

Kungl. Maj:ts. proposition Nr 191.

punkterna för densamma så väsentligt avvika från grunderna för den

av Eiserman och von Wolcker föreslagna avkastningsskatten, vilken ju är

avsedd att vara en intresseskatt, att jag i detta sammanhang endast på

vissa punkter får anledning att närmare beröra densamma. Vad

beträffar nämnda sakkunnigas förslag till kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt,

så är dess karaktär väsentligen bestämd av dess syfte

att komplettera övriga skatteformer. Såsom kommunalskatt med en

mera väsentlig räckvidd torde den ej enligt förslagsställarnas mening

kunna godtagas, och jag är, såsom jag redan nämnt, även för egen del

av denna uppfattning. I det följande kommer jag att beröra densamma

blott i den utsträckning, vari dess syfte överensstämmer med de riktlinjer,

jag förut angivit för den kommunala inkomstskatten.

Förordningen Till en början vill jag här återgiva det huvudsakliga innehållet i

och förmögen- 1910 års förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt, såsom denna

hetsskatt med numera vidtagna ändringar lyder, dock med utelämnande av de

särskilda bestämmelserna om taxering av förmögenhet.

2 § i mom. Första kapitlet i förordningen innehåller allmänna bestämmelser.

Av dessa må här återgivas föreskrifterna i 2 § 1 mom.: Skattskyldigheten

för inkomst avser, med det undantag, som omförmäles i 19 §

2 mom., den inkomst, som åtnjutits under det nästföregående kalenderåret

eller, då räkenskapsår icke sammanfaller med kalenderår, det räkenskapsår,

som gått tillända närmast före den 1 mars det år, taxeringen

sker (2 § 1 mom.).

Andra kapitlet handlar om skyldighet att erlägga inkomstskatt.

Huvudregeln gives i 3 §. Skyldiga att erlägga inkomstskatt äro enligt

1 mom.: a) svensk medborgare, som är eller bör vara i riket mantalsskriven:

för den inkomst, han åtnjutit vare sig här eller från utrikes

ort; b) svensk medborgare, som icke är eller bör vara i riket mantalsskriven:

för den inkomst, han härifrån åtnjutit; c) utlänning: för in
komst

av här belägen fast egendom eller av näring, som här bedrivits:

för härifrån uppburen lön eller pension samt för utdelning å

aktier i svenska aktiebolag och å lotter i solidariska bankbolag; skolande

utlänning, som på grund av vistelse här i riket för annat ändamål

än idkande av studier är eller bör vara härstädes mantalsskriven,

erlägga inkomstskatt jämväl för annan inkomst, som av honom här

förvärvats eller härifrån åtnjutits, ävensom för inkomst, som, utifrån

införd, av honom här använts. Skattskyldiga enligt 3 § 2 mom. äro vissa

juridiska personer, nämligen: a) inländska aktiebolag, solidariska bank
-

s. 493 Kontrollera mot PDF

493

Kumjl. Maj:t# proymtition Nr 191.

bolag och sådana bolag, som enligt särskild författning äro skyldiga

att avstå sin vinst, samfund, stiftelser, verk och inrättningar, föreningar

för ekonomisk verksamhet och andra inländska juridiska personer, därunder

inbegripna ägare av för gemensamt behov avsatta s. k. besparingsskogar

och andra likartade samfälligheter, som förvaltas självständigt

för delägarnas gemensamma räkning: för all inkomst, vare sig den förvärvats

här eller utom riket; b) utländska aktiebolag och andra utländska

bolagv: för inkomst av här belägen fast egendom eller av näring, som

bolaget här bedrivit, samt för utdelning å aktier i svenska aktiebolag

och å lotter i solidariska bankbolag.

4 § kompletterar bestämmelserna om skattskyldighet för juridiska

personer med ett stadgande, att vanliga handelsbolag, kommanditbolag,

enkla bolag och rederier, som ej äro aktiebolag, icke taxeras, utan

att deras inkomst hänföres till de särskilda delägarnas inkomst med

belopp, som för en var motsvarar hans andel av bolagets inkomst.

5 § handlar om frihet från skattskyldighet. 1 mom. avser fysiska

personers frihet från skattskyldighet. Från inkomstskatt frikallas

sålunda: a) medlem av konungaätten: för av staten anvisat anslag

samt för inkomst av kapital; b) olönad svensk konsul: för annan

inkomst än den, han härifrån åtnjutit; c) främmande makts härvarande

beskickning och konsulat tillhörande person jämte betjäning: om han

icke är svensk medborgare: för annan inkomst än inkomst av här belägen

fast egendom eller av näring, som han här bedrivit, samt härifrån

uppburen lön eller pension, dock att person tillhörande olönat

konsulat icke är frikallad från utgörande av inkomstskatt för utdelning

å aktie i svenska aktiebolag och lotter i solidariska bankbolag;

och, om han är svensk medborgare: för den inkomst, han åtnjutit av

sin tjänst hos den främmande makten; d) utlänning eller i utlandet bosatt

svensk undersåte, vilken givit eller medverkat vid offentlig föreställning,

som avses i förordningen angående bevillningsavgifter för

särskilda förmåner och rättigheter den 23 oktober 1908: för inkomst

av föreställning, för vilken dylik avgift utgjorts eller befrielse från

avgift jämlikt förordningens 4 § 10 mom. åtnjutits; samt e) lappallmogen:

för inkomst av renskötsel. Enligt 5 § 2 mom. erlägga följande

juridiska personer icke inkomstskatt, nämligen: a) staten; b) landsting,

hushållningssällskap, kommuner och andra menigheter; c) kyrkor, akademier

och vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk, stipendiefonder,

pensionsanstalter, sjuk- och fattigvårdsinrättningar jämte andra

fromma stiftelser; d) allmänna hypotek»banken, konungariket Sveriges

stadshypotekskassa, allmänna hypotekskassan för Sveriges städer och

opaginerad Kontrollera mot PDF

4Ö4

Kuttfjl. Maj:ts proposition Nr 191.

hypoteksföreningar; e) järnkontoret, så länge kontorets vinstmedel användas

till allmänt nyttiga ändamål och kontoret icke lämnar utdelning

åt sina delägare; samt f) sparbanker, som avses i lagen den 29 juli

1892, och vilkas reservfond vid senaste bokslut icke uppgått till fem

procent av insättarnas fordran.

I tredje kapitlet behandlas grunderna för taxering av inkomst.

Såsom inkomst skola, med undantag och efter avdrag, som senare i

kapitlet stadgas, taxeras skattskyldigs samfällda årsintäkter i penningar

eller penningars värde, vare sig de härflutit av fast egendom, av kapital

eller av arbete. Förmån av bostad ävensom vad skattskyldig för sin

och sin familjs räkning direkt tillgodogjort sig från egen jordbrukseller

annan näring eller eljest av förnödenheter och varor, som han fört

i handel eller tillverkat, skola följaktligen även räknas såsom inkomst. (6 §).

Vid den uppskattning, som för taxeringen äger rum, upptages inkomsten

enligt 7 § under tre skilda kategorier, nämligen inkomst av fast

egendom, inkomst av kapital och inkomst av arbete. Till inkomst av fast

egendom hänföres: a) inkomst, som av ägare, med ägare likställd innehavare

eller brukare åtnjutits under form av hyrestid bostad eller arrende

eller hyra; b) inkomst av å fast egendom här i riket bedrivet jordbruk

med dess binäringar; c) inkomst av skogsbruk här i riket; d) inkomst,

som förvärvats genom upplåtelse åt någon av rätt att i visst avseende

tillgodogöra sig eller nyttja fast egendom eller del därav eller genom

försäljning av vissa egendomens beståndsdelar, såsom torv, sten, grus,

lera o. d.; e) frälseränta och annan avgäld av fast egendom, därunder

inbegripet krono- och kyrkotionde eller ersättning därför, som åtnjutits

av patronus ecclesiae; samt f) inkomst, som åtnjutits från fast egendom

i utlandet. Till inkomst av kapital hänföres: a) ränta av utlånade

eller i räntebärande obligationer.nedlagda eller hos penningförvaltande verk

eller enskilda insatta penningar; b) utdelning å aktier i inländska aktiebolag

eller å lotter i solidariska bankbolag; samt c) utdelning å aktier i utländska

aktiebolag. Till inkomst av arbete slutligen hänföres: a) inkomst

av arbetsanställning, tjänst eller pension; b) inkomst av rörelse eller

yrke, såvitt den icke, enligt vad tidigare är sagt, skall upptagas såsom

inkomst av fast egendom; c) vinster av tillfällig natur, därunder inbegripen

vinst å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom,

som förvärvats genom köp eller byte och varit i säljarens ägo, om det

är fast egendom, under mindre än tio år och eljest under mindre än

fem år, dock efter avdrag av möjligen liden förlust å andra likartade

affärer; d) all annan skattepliktig intäkt, som ej är att hänföra till inkomst

av fast egendom eller av kapital.

s. 495 Kontrollera mot PDF

495

.Kungl. Maj:t* proposition Nr 191

Enligt 8 § taxeras såsom inkomst icke: vad som förvår väte

genom giftorätt, arv eller testamente eller i hemföljd, morgongåva

eller fördel av oskiftat bo eller ock genom gåva; dock taxeras

såsom inkomst periodiskt understöd, därför givaren enligt bestämmelserna

här nedan i detta kapitel är berättigad till avdrag; vinst

å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom, som tillfallit

säljaren annorledes än genom köp eller byte eller ock av honom

förvärvats genom köp eller byte och varit i hans ägo, om det är fast

egendom, tio år eller därutöver och eljest fem år och därutöver; vad som

erhållits såsom vinstutdelning å insatser i föreningar för ekonomisk verksamhet;

ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, så ock vad

som eljest på grund av sjuk- eller olycksfallsförsäkring tillfallit den

försäkrade eller hans stärbhus; kapital, som på grund av liv- eller

kapitalförsäkring tillfallit den försäkrade eller hans stärbhus. Såsom inkomst

taxeras ej heller vad som av staten anvisats till bestridande av

de med erhållna tjänster eller uppdrag förenade särskilda kostnader,

såsom ortstillägg samt förmån av fri bostad med uppvärmning och

belysning för tjänstinnehavare vid rikets beskickningar och konsulat;

resekostnadsersättning; å stat uppförd häst- eller båtlega; officerares

lönetillägg för tjänstehästar samt furageersättning; anslag till skrivmaterialier,

kontorshyra och andra expenser; traktamente för förrättning

å annat ställe än tjänstemans eller i förrättningen deltagande persons

vanliga boningsort; arvode eller traktamente för kommendering utom

station; fältavlöning under krigstid; samt arvode eller traktamente för

deltagande i riksdag, statsrevision, kyrkomöte eller kommitté, å annan

ort, än där arvodes- eller traktan! entstagaren varit bosatt.

I 9 § stadgas, att vid uppskattning av inkomst ur inkomstkälla,

som i 7 § omförmäles, må, utom i det fall, att ersättning för bestridande

av särskilda med tjänst eller uppdrag förenade kostnader, varom i

8 § förmäles, blivit av staten särskilt anvisad, avdrag ske för alla utgifter

för inkomstens förvärvande eller bibehållande, såsom: arrende eller

hyresavgift; frälseränta och annan avgäld, som det ålegat någon att

utgöra såsom ägare av fast egendom; utgifter för fast egendoms brukande

och skötsel samt för underhåll av fastighet och inventarier; avlöning,

kost och övriga utgifter för de i skattskyldigs verksamhet använda biträden,

arbetare och hemmavarande barn, för de sistnämnda dock endast

ifall de uppnått 21 år eller ock själva skola taxeras till inkomst- och

förmögenhetsskatt; kostnad för nödigt biträde i hemmet, för det fall att

gift kvinna av förvärvsverksamhet är i avsevärd grad förhindrad att

ägna sig åt hemmets skötsel; skolande avdraget ske från hennes inkomst

s. 496 Kontrollera mot PDF

10 §.

11 §.

496 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

av dylik verksamhet, med iakttagande av att avdraget i intet fall må

överstiga 400 kronor; kontors- och andra förvaltningskostnader; ävensom

kostnad för utövning av vetenskap, konst eller handaslöjd; så ock

för avgifter till pensions-, änke- ock pupill-, understöds- eller annan sådan

kassa, i vilken det ålegat någon på grund av hans tjänst att vara delägare.

För värdeminskning å byggnader ävensom å gruvor, inventarier och

annan dylik egendom, som använts i skattskyldigs näring, må avdrag

ske i särskild ordning, som angives i de vid förordningen fogade särskilda

anvisningarna.

Enligt 10 § äger skattskyldig vidare rätt till avdrag för:

alla utskylder utom kronoutskylder; ränta å gäld; undantagsförmåner

och vad som eljest utgivits på grund av åtagande eller annan förpliktelse

att tid efter annan utgiva visst belopp i penningar eller

varor; sådan förlust å skattskyldigs verksamhet, som ej är att hänföra

till kapitalförlust; samt försäkringspremier och andra avgifter,

som utbetalats för den skattskyldiges eller hans hustrus liv-, kapital-,

livränte-, olycksfalls- eller sjukförsäkring ävensom för pupillförsäkring,

dock högst 200 kronor. Svensk medborgare, som icke är i riket mantalsskriven,

ävensom utlänning är ej berättigad till avdrag för försäkringspremier

samt äge åtnjuta annat avdrag, varom här är fråga, endast för

såvitt avdraget hänför sig till inkomst, för vilken skatt skall här erläggas,

eller verksamhet, som här utövats.

Vid taxering av inkomst må däremot — enligt 11 § — avdrag

icke ske: för den skattskyldiges kronoutskylder samt hans

levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter, däri inbegripet vad

den skattskyldige till annan utbetalat såsom bidrag till dennes undervisning

eller uppfostran eller eljest på grund av lagligen åliggande

försörjningsplikt eller vad han till understöd åt hemmavarande

familjemedlemmar utgivit; för ränta å den skattskyldiges eget, i hans

fasta egendom eller näring nedlagda kapital; för vad som användes

till fast egendoms förbättring, tillökning av inventarier eller kapitalavbetalning

å skuld. Har förening, som sträckt sin verksamhet utom

medlemmarnas krets, lämnat sina kunder, vare sig de tillhört föreningen

eller icke, pristillägg, rabatt eller annan sådan utdelning i förhållande

till gjorda köp eller försäljningar, må avdrag för dylik utdelning icke

äga rum, där ej utdelningen skett i omedelbart samband med köp eller

försäljning, varpå utdelningen grundats, varemot förening, som icke

sträckt sin verksamhet utom medlemmarnas krets, må åtnjuta avdrag

för all utdelning, varom här sägs, för såvitt den utgått efter grunder,

som varit före köpet eller försäljningen bestämda.

s. 497 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj-.ts proposition Nr 191. 497

Fjärde och femte kapitlen, Horn handla om skyldighet att erlägga

förmögenhetsskatt samt om grunderna för taxering av förmögenhet, kan

jag i detta sammanhang förbigå.

Sjätte kapitlet handlar om beräkning av inkomst- ocli förmögenhetsskatt.

Den uppskattade inkomsten och en sextionde! av den uppskattade

förmögenheten utgöra tillsammans taxerat belopp. För den, som icke

är skattskyldig för förmögenhet, utgör den uppskattade inkomsten taxerat

belopp. Det taxerade beloppet utföres i jämna tiotal kronor, så att

överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt tiotal kronor, bortfaller

(17 § 1 mom.).

För annan skattskyldig än svensk medborgare, som är här i riket

mantalsskriven, utgör det taxerade beloppet tillika beskattningsbart belopp,

och inträder skatteplikt, när detta belopp uppgår till 100 kronor (17 §

2 mom.).

Enligt 18 § 1 mom. skall för svensk medborgare, som är här

i riket mantalsskriven, det beskattningsbara beloppet beräknas efter följande

grunder:

Med avseende å levnadskostnadernas höjd indelas samtliga orter

i riket i fem ortsgrupper, av vilka ortsgrupp I omfattar orter med de

billigaste och ortsgrupp V orter med de dyraste levnadskostnaderna.

Denna indelning verkställes av socialstyrelsen enligt de närmare föreskrifter,

Konungen äger meddela, och gäller för en tid av fem år i

sänder. För en var skattskyldig skall från det taxerade beloppet såsom

fritt från skatt avdragas ett belopp av 600, 700, 800, 900 eller 1,000 kronor,

allt efter det han är mantalsskriven inom ort, tillhörande respektive ortsgrupper

I—V. Utöver ortsavdraget äger skattskyldig, vilken är gift eller

bär hemmavarande eller av honom helt eller delvis underhållna barn,

vilka icke uppnått 21 år och icke själva skola taxeras till inkomst- och

förmögenhetsskatt, erhålla avdrag (familjeavdrag) dels med 200 kronor för

varje sådant barn, dels ock med 200 kronor för hustru, om skattskyldig

är gift, eller för husföreståndarinna, om skattskyldig är ogift (varmed

jämställes, att skattskyldig är änkling, änka eller frånskild). För barn,

vars föräldrar båda leva men icke äro gifta med varandra, skall, därest

enligt ovan givna bestämmelser båda föräldrarna skulle vara berättigade

till avdrag, endast modern eller, om barnet vistas hos fadern, endast

denne åtnjuta avdrag. I enskilda fall, då skattskyldigs skatteförmågå på

grund av särskilda omständigheter (långvarig sjukdom, olyckshändelse,

underhåll av andra närstående än dem, för vilka han äger åtnjuta familjeavdrag)

är väsentligt nedsatt, må det skattefria avdraget ökas med högst

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.) 68

s. 498 Kontrollera mot PDF

19 §.

498 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

500 kronor. Sådana utgifter för annans underhåll, som avses i 10 §,

må icke åberopas såsom grund för avdrag enligt detta stycke. Den del

av det taxerade beloppet, som överstiger summan av de enligt vad i

momentet förut stadgats för den skattskyldige medgivna avdrag men icke

dubbla summan av samma avdrag, upptages i det beskattningsbara beloppet

till sitt halva belopp. Den del av det taxerade beloppet, som

överstiger dubbla summan av medgivna avdrag, ingår i sin helhet i det

beskattningsbara beloppet.

Enligt 18 § 2 mom. skall det beskattningsbara beloppet utföras i

jämna tiotal kronor, så att överskjutande belopp, som icke uppgår till

fullt tiotal kronor, bortfaller. För svensk medborgare, som är här i

riket mantalsskriven, inträder skatteplikt, när det beskattningsbara beloppet

uppgår till 10 kronor.

I 19 § bestämmas grunderna för själva skattebeloppets beräknande.

Enligt 1 mom. skall inkomst- och förmögenhetsskatt utgå med viss

procent av de enligt i momentet angivna grunder uträknade grundbelopp.

För andra skattskyldiga än inländska aktiebolag och solidariska bankbolag

utgör grundbeloppet: för den del av det beskattningsbara beloppet,

som icke överstiger 10,000 kronor, 3 procent, för den del av det beskattningsbara

beloppet, som överstiger 10,000 kronor men icke 20,000 kronor,

4 procent, för den del av det beskattningsbara beloppet, som överstiger

20,000 men icke 40,000 kronor, 5 procent o. s. v. efter en fortsatt progressiv

skala, enligt vilken grundbeloppet för den del av det beskattningsbara

beloppet, som överstiger 1,000,000 kronor, utgör 15 procent; dock att

grundbeloppet icke må i något fall överstiga 12 jarocent av det beskattningsbara

beloppet. För inländskt aktiebolag eller solidariskt bankbolag utgör

grundbeloppet för den redan förut omförmälda s. k. A-skatten: när den

taxerade inkomsten i förhållande till kapitalet icke överstiger 4 procent

av den taxerade inkomsten, 1.5 0 procent, när den taxerade inkomsten

i förhållande till kapitalet överstiger 4 men icke 4 7* procent, 1.6 0 procent

av den taxerade inkomsten o. s. v. efter en stigande skala, som slutar

med 12 procent, vilket utgör skattens grundbelopp, när den taxerade

inkomsten i förhållande till kapitalet överstiger 150 procent, varvid

dock iakttages, att skattens grundbelopp icke i något fall må med mera

än halva den överskjutande inkomsten överstiga det grundbelopp, som

högst skolat påföras bolaget, därest dess inkomst hade varit allenast så

stor, att bolaget varit att hänföra till närmast lägre skatteklass. Till

kapital, varom här är fråga, räknas, såsom jag redan förut omnämnt,

såväl aktie- eller lottkapital som ock reservfonden. Aktie- eller lottkapital

upptages till det belopp, som angivits i balansräkningen för

s. 499 Kontrollera mot PDF

499

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

nästföregående år, eller, om aktie- eller lottkapitalet samma år undergått

förändring, till medelstorleken därav under nämnda år. På samma

sätt förfares vid beräkning av reservfonden.

Utöver den inkomstskatt, varom i 1 mom. är stadgat, skall enligt

2 mom. av bolag, som nyss nämnts, erläggas den förut omtalade B-skatten,

som utgår med viss procent av ett grundbelopp, vilket utgör två kronor

för varje fullt hundratal kronor av den del av bolagets nästföregående år

till beskattning enligt 1 mom. taxerade inkomst, som icke i vanlig ordning

utdelats till delägarna; dock efter avdrag av de å sagda inkomst belöpande

kronoutskylder, ävensom, i fråga om försäkringsaktiebolag, av vinstutdelning

till försäkringstagare eller av för samma ändamål reserverade medel. I

den mån enligt 2 mom. beskattade tillgångar i vanlig ordning utdelas,

äger bolaget enligt 3 mom. åtnjuta restitution med viss procent av ett

grundbelopp, vilket utgör två kronor för varje fullt hundratal kronor av

de till delägarna sålunda utdelade tillgångar; skolande därvid iakttagas,

att sammanlagda beloppet av restituerade medel icke må uppgå till

högre belopp än de av bolaget enligt 2 mom. erlagda skattemedel.

Restitution sker i den ordning, som är stadgad i fråga om restitution

av kronoutskylder.

För varje år bestämmes — enligt 20 § 1 mom. — den för alla 20 §

skattskyldiga enhetliga procent av de i 19 § 1 och 2 mom. omförmälda

grundbeloppen, med vilken inkomst- och förmögenhetsskatt skall det

nästföljande året utgå. Vid restitution av skatt enligt 19 § 3 mom.

tillämpas å där omförmälda grundbelopp det procenttal, som, på sätt

nyss sagts, bestämts att gälla för året näst efter det, under vilket

utdelning, som föranlett restitution, ägt rum (20 § 2 mom.).

Till ledning vid uträknandet av inkomst- och förmögenhetsskatt -i §

utfärdar Kungl. Maj:t erforderliga tabeller (21 §).

Sjunde kapitlet handlar om efterbeskattning och kan i detta sammanhang

förbigås.

Åttonde kapitlet är rubricerat »om beskattningsort m. m.»

Bestämmelserna om beskattningsort finnas i 23 §. Enskild skatt- 23 §

skyldig taxeras å den ort, där han författningsenligt är eller bör vara

mantalsskriven. Avliden persons inkomst taxeras å den ort, där den

avlidne senast författningsenligt varit eller bort vara mantalsskriven (1

mom.). Skattskyldig, som avses i 3 § 2 mom., taxeras å den ort, där

vederbörande styrelse eller förvaltning har sitt säte eller där syssloman

eller ombud är bosatt (2 mom.). I fall, då dessa regler icke äga tilllämpning,

sker taxeringen å den ort, där inkomsten huvudsakligen förvärvats;

dock att utrikes boende, här i riket icke mantalsskriven skatt
-

s. 500 Kontrollera mot PDF

500

Kungl. Maj.ts proposition Nr 19L.

skyldig-, som åtnjutit lön från svenska statsverket, taxeras i Stockholms

stad och Nikolai församling (3 mom.).

Härtill komma vissa speciella stadganden.

För avliden, här i riket mantalsskriven svensk medborgares inkomst

och förmögenhet må taxeringsmyndighet kunna medgiva befrielse från

inkomst- och förmögenhetsskatt, därest behållningen i boet ej överstigit

10,000 kronor samt den avlidne efterlämuat änka, oförsörjda barn eller

andra stärbhusdelägare, som varit beroende av honom för sin försörjning

(24 § 1 mom.). För inkomst- och förmögenhetsskatt, som påföres för

avliden persons inkomst och förmögenhet, svare stärbhuset icke med

mera än tillgångarna i boet. År boet skiftat, svare bodelägare icke för

mera än vad av skatten å hans lott belöper och i intet fall med mera

än hans lott i boet utgör (24 § 2 mom.).

År skattskyldig gift, skall i hans taxering enligt denna förordning

inbegripas jämväl hustruns inkomst och förmögenhet; dock att i fall, där

hustrun haft inkomst eller förmögenhet, som rättsli^en varit från mannens

förvaltning undantagen, hustrun skall taxeras härför. Skulle i senare

fallet avdrag, vartill ena maken enligt 10 § varit berättigad, överstiga

dennes inkomst, må överskjutande beloppet avräknas från den andre

makens behållna inkomst. Hava makar blivit särskilt taxerade, skall

det beskattningsbara beloppet bestämmas efter båda makarnas taxerade

belopp sammanräknade, varvid iakttages, att de enligt 18 § 1 mom.

skattskyldig medgivna avdrag få åtnjutas allenast av makarna gemensamt;

och skall skatt beräknas efter det sålunda bestämda beskattningsbara

beloppet samt påföras vardera maken efter förhållandet mellan

dennes taxerade belopp och summan av de för båda makarna taxerade

beloppen. Därest hustrun men icke mannen taxeras till inkomst- och

förmögenhetsskatt, skall vid beräknande av det beskattningsbara beloppet

hustrun, för mannen åtnjuta enahanda avdrag, som eljest får åtnjutas

för hustru (25 § 1 mom.).

Har skattskyldig hemmavarande eller av honom helt eller delvis

underhållna barn under 21 år, skall, därest barnen icke själva skola

taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt, den skattskyldige taxeras

jämväl för sådana barns inkomst och förmögenhet. Skulle i sådant fall

avdrag, vartill den skattskyldige jämlikt 10 § är berättigad, överstiga

hans inkomst, må det överskjutande beloppet avräknas från barnens

behållna inkomst; men må däremot icke, därest avdrag, vartill barn

enligt 10 § varit berättigat, överstiger barnets inkomst, överskjutande

beloppet avräknas från den skattskyldiges eller övriga barns behållna

inkomst. Därest skattskyldig taxeras för barns inkomst och förmögen
-

s. 501 Kontrollera mot PDF

501

Ktmyl. Muj.ts proposition Nr 191.

het, skall jämto den skattskyldige barnet ansvara för den å dess inkomst

och förmögenhet belöpande del av skatten (25 § 2 mom.).

När enligt förordningen hänsyn skall tagas därtill, huruvida skattskyldig

har barn, och till barnets ålder, avses förhållandena den 31

december året näst före det, då taxeringen sker (25 § 3 mom.).

Vad i avseende å skatteplikt är stadgat om enskild skattskyldig,

gäller ock beträffande oskiftat dödsbo efter honom. Beskattningsort är

i sådant fall den ort, där enligt 23 § den avlidnes inkomst skolat

taxeras. Såsom utländska bolag anses jämväl utländska försök ringsa nstalter

och föreningar ävensom andra här i riket icke hemmahörande

juridiska personer (26 §).

I fråga om den systematiska uppställningen av kommunalskattelagens

bestämmelser beträffande den kommunala inkomstskatten kunde det

väl synas ligga närmast till hands att utgå från varje särskild kommuns rätt att

beskatta vissa personer. Det har emellertid synts mera praktiskt att även i

detta avseende i största möjliga utsträckning söka anslutning till statens inkomstskatteförordning.

Främst torde det därför böra stadgas, vem som skall

betala kommunal inkomsskatt, samt för vad lian skall skatta, varefter

normerna för fördelning av beskattningsrätten på de olika kommunerna

fastslås. Hänsyn till, bland annat, sistberörda fråga har emellertid föranlett

den avvikelsen från ordningen i statens inkomstskatteförordning,

att inkomstbegreppet synts böra bestämmas, innan det uttalas, vem

som är skattskyldig för inkomsten. Fn sådan ordningsföljd förenklar

avfattningen av paragraferna och därmed även deras förstående — något

som synes i särskilt hög grad böra eftersträvas. I fortsättningen har

ordningsföljden i statens inkomstskatteförordning i stort sett kunnat

behållas.

I den mån statens inkomstskatteförordning i den kommunala inkomstskattelagen

följts, vill jag i det följande i allmänhet ej meddela någon

särskild motivering, såvida ej alldeles speciella skäl därtill föreligga.

afi §•

Den systematiska

uppställningen

av IV kap

27 §.

Någon definition på begreppet »inkomst» har icke givits i 1910

års skatteförfattningar. Väl innehåller förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt

i 6 § en bestämmelse av innehåll, att såsom inkomst i

allmänhet skola taxeras skattskyldigs samfällda årsintäkter i penningar

eller penningars värde, vare sig de härfiutit av fast egendom, kapital

eller arbete, samt att åtnjutna naturaförmåner jämväl äro att bett akta

Begreppet

inkomst.

s. 502 Kontrollera mot PDF

502

Eiserman—

von Wolcker.

Landén.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

som inkomst. Motsvarande bestämmelse återfinnes i 8 § bevillningsförordningen.

Men någon verklig allmän begreppsbestämning har ej

givits. Båda författningarna utgå emellertid från ett inkomstbegrepp

såsom bestämt skilt från begreppet kapitalförvärv, vilket framgår av

den exemplifiering, som givits på olika slag av inkomster och — framför

allt — på vad som ej skall taxeras såsom inkomst.

Eiserman och von Wolcker söka i motiveringen till sitt förslag

till avkastningsskatt lämna ett slags definition på begreppet »avkastning?

såsom skilt ifrån inkomstbegreppet och anföra i detta avseende,

bland annat:

Med avkastning förstodes alla under ett visst år av en förvärvskälla

härflutna intäkter i penningar eller penningars värde efter avdrag

av omkostnaderna för intäkternas förvärvande och bibehållande. Till

skillnad härifrån förstodes med inkomst sammanlagda beloppet av all

avkastning, som under ett visst år tillflutit en person ur alla honom

till buds stående förvärvskällor, sedan från nämnda belopp gjorts avdrag

för vissa personliga utgifter, som icke kunde anses såsom omkostnader

i eller eljest hänföra sig till viss förvärvskälla, men vilka dock måste

bestridas, innan den, som åtnjutit avkastningen, kunde utan att försämra

sin ekonomiska ställning förbruka den honom tillflutna avkastningen

eller tillgodoräkna sig densamma såsom besparing. Avkastningen hänförde

sig alltså till förvärvskällan, inkomsten åter till personen. I förhållande

till förvärvskällan vore således avkastningen det primära, medan

inkomsten vore det sekundära.

Rörande vad Eiserman och von Wolcker i denna del närmare

anfört, torde jag kunna inskränka mig till att hänvisa till innehållet i

deras betänkande.

I Landéns förslag och i motiveringen till detsamma förefinnes — lika

litet som i 1910 års skatteförfattningar — någon egentlig definition på vad

som förstås med inkomst. Under rubriken »objektiv skatteplikt» har

därstädes införts ett stadgande av i huvudsak följande innehåll (30 §):

Kommunal inkomstskatt utgår för inkomst av 1) fast egendom, 2)

rörelse eller yrke samt 3) annan inkomstkälla; skolande vid taxeringen

all skattepliktig inkomst hänföras till en av nyssnämnda tre grupper.

Såsom inkomst taxeras, med undantag och efter avdrag, som senare i

kapitlet stadgas, för varje inkomstkälla särskilt avkastningen av densamma,

vare sig den utgöres av penningar eller penningars värde;

skolande följaktligen förmån av bostad ävensom vad skattskyldig för sin

s. 503 Kontrollera mot PDF

503

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

och sin familjs räkning direkt tillgodogjort sig från egen jordbrukseller

annan näring eller eljest av förnödenheter och varor, som han fört

i handel eller tillverkat, även tagas i beräkning vid inkomstens uppskattning.

I motiveringen heter det härom, bland annat:

Begreppet inkomstkälla torde icke behöva definieras. Dels torde

dess allmänna betydelse vara känd, dels sjmtes det icke möta någon

svårighet för praxis att i särskilda fall, där någon ovisshet kunde råda

om begreppets räckvidd, lösa Irågan med hänsyn till de individuellt

kända omständigheterna. Såsom exempel på »lokaliserade» inkomstkällor

kunde anföras varje självständigt för sig brukad fast egendom

(varje »taxeringsenhet»), varje anläggning för näringsdrift, varje självständig

handelsaffär o. s. v. Bland »personliga» inkomstkällor funnes

varje tjänstebefattning för sig, varje fast arbefsanställning, varje tillfällig

affär etc. För en arbetare, som försörjde sig med tillfälligt arbete

mot dagavlöning, vore hela hans arbetsverksaråhet under året att anse

såsom en inkomstkälla. I fråga om inkomst av kapital vore t. ex.

utdelning å aktier i ett visst bolag en för sig fristående inkomstkälla

o. s. v. Begreppets rätta bestämning vore av saklig vikt, huvudsakligen

då det gällde att reglera den interkommunala beskattningsrätten. I detta

avseende innehölle förslaget icke några principiella nyheter i förhållande

till vad nu gällde enligt bevillningsförordningen. Den på detta område

redan hävdvunna praxis torde vid sådant förhållande alltjämt kunna

vara vägledande för begreppets fastställande i särskilda fall. Åven för

de fall, då frågan icke vore av betydelse för den interkommunala skattskyldighetens

reglerande, saknades icke heller redan nu vägledande

praxis. Gällande bevillningsförordning vore i fråga om inkomstbevillningen

byggd på eu beskattning av avkastningen från särskilda inkomstkällor,

och det föreliggande förslaget vore blott ett fortgående på denna

redan inslagna väg.

Kammarrätten yttrar på tal om Eisermans och von Wolckers utredning

för att klargöra inkomstbegreppet, bland annat:

Någon principiell anmärkning mot utredningen syntes icke kunna

göras. Det kunde också äga sin riktighet, att utredningen vore äguad

att klargöra begreppen avkastning och inkomst. Men utredningen

förelåge blott i motiveringen, och, då på en skattelag borde ställas största

anspråk på tydlighet, syntes ett uteslutande av de nuvarande lagbestämmelser,

som åsyftade att bestämma inkomstbegreppets omfattning,

knappast vara tillrådligt.

Kammar
rätten.

s. 504 Kontrollera mot PDF

504

Departe
mentschefen.

Inkomst av

fast egendom,

Kung!. Maj:ts proposition Nr 191.

Härefter ingår kammarrätten på frågan om beskattningsåret och

föreslår därvid, på anförda skäl, att nu gällande bestämmelse därom,

att skattskyldighet i de fall, då räkenskapsår icke sammanfaller med

kalenderår, skall avse det räkenskapsår, som gatt till ända närmast före

den 1 mars det år, taxeringen sker, borde ändras därhän, att sistberörda

tidpunkt utbyttes mot den 1 april.

Något inkomstbegrepp, som i princip skiljer sig tran det, vilket är

grundläggande för statsbeskattningen, anser jag icke höra införas. ^ Vid

sådant förhållande finner jag det icke behövligt att här ingå på den

definition, som Eiserman och von Wolcker givit, eller på den utredning,

de i detta avseende förebragt. Jag vill dock framhålla, att jag ej kan

i likhet med kammarrätten obetingat ansluta mig till dess resultat. Ej

heller anser jag det nödvändigt att i likhet med Landén antaga begreppet

»lokaliserad inkomstkälla», vilket synes mig bra nära tangera

begreppet avkastning. En persons skatteförmåga bör liksom i fråga om

statsbeskattningen i princip mätas med hänsyn till hela hans inkomst.

Jag har därför anslutit mig till den i förordningen om inkomst- och

förmögenhetsskatt använda metoden för inkomstbegreppets fastställande.

De olika slagen av inkomster hava i förslaget uppdelats i inkomst

av fast egendom, inkomst av näring och inkomst av annan inkomstkälla.

Anledningen härtill är att söka i de i förslaget givna bestämmelser

rörande beskattningsort in. m., vilka hänföra sig till denna uppdelning.

Motsvarande indeluingsgrund torde kunna införas i förordningen

om inkomst- och förmögenhetsskatt.

För kammarrättens förslag i fråga om beskattningsår finner jag

vissa skäl tala. Ett stadgande i denna riktning skulle emellertid medföra

avsevärda förändringar av bestämmelserna beträffande taxenngsarbetet.

Frågan torde därför böra göras till föremål för prövning i samband

med spörsmålet om taxeringsväsendets omorganisation. I förslaget

har alltså i fråga om beskattningsår bibehållits nu gällande bestämmelse.

28 §.

I förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt angives i 7 §

l:o vad som skall förstås med inkomst av fast egendom. I bevillningsförordningen,

som avser att beskatta inkomst av fast egendom genom

fastighetsbevillningen, finnas givetvis icke några motsvarande bestämmelser.

s. 505 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj.is proposition Nr 191. 505

kör de till inkomst- och lörmögenhetsskatteförordningen hörande

särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen, i vad de avse inkomst

av last egendom, torde jag ej behöva närmare redogöra utom i fråga

om inkomst av skogsbruk, varom det i anvisningarna l:o) III heter,

bland annat, att, om skogsägaren använder avverkat virke i egen förädlingsrörelse,

skogsinkomsten taxeras i samband med inkomsten av

rörelsen. Beräkningen av skogsinkomsten sker även i sådant fall med

tillämpning av de regler, som eljest gälla för uppskattning av dylikinkomst.

Uti det över kommunalskatteförslagen avgivna yttrandet meddelar

kammarrätten, att i fråga om vinst, som innehavare av upplåten avverkningsrätt

till skog berett sig genom avverkningen, numera i allmänhet

så lörfares, att, om den, som avverkat skogen, använder virket

i egen träförädlingsrörelse eller eljest låter virket före dess avyttring

förädlas, vinsten å skogsavverkningen inräknas i den å träförädlingen

belöpande inkomsten och den samfällda inkomsten bevillningstaxeras å

den eller de orter, där förädlingen skett. Bedrives skogsavverkningen

åter utan samband med träförädlingen, bevillningstaxeras inkomsten av

avverkningen i den kommun, där den skattskyldige är mantalsskriven,

eller, om han för sin verksamhet har kontor inom annan kommun än

mantalsskrivnirigsorten, i den kommun, där kontoret är beläget. År

den skattskyldige icke mantalsskriven här i riket och har han ej heller

kontor härstädes, bevillningstaxeras inkomsten av skogsavverkningen i

den kommun, där avverkningen ägt rum.

I Eiserman—von Wolckcrs förslag till avkastningsskatt upptagas i

17 § såsom grupper av förvärvskällor, bland andra, dels här i riket be- .

lägen jordbruksfastighet med jordbruk jämte binäringar och skogsbruk —

med undantag dock av det skogsbruk, som beskattas med skogsaccis

— dels här i riket belägen annan fastighet. Till förvärvskällan jordbruksfastighet

räknas även — såsom i motiveringen utsäges — alla för

näringsverksamheten begagnade inventarier och annat driftskapital. Vad

som förstås med avkastning av sagda förvärvskällor utvecklas ytterligare

i 24 och 25 §§, som jag emellertid här torde kunna förbigå. I fråga

om den närmare innebörden av dessa bestämmelser tillåter jag mig

hänvisa till betänkandet.

Landéns bestämmelser om inkomst av fast egendom (i 34 §) överensstämma

med de i 1910 års inkomstskatteförordning givna, dock att

han från inkomst av fast egendom undantagit inkomst, som åtnjutes

från fast egendom i utlandet.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 käft. (Nr 191.) 64

1917 os a

förslag.

s. 506 Kontrollera mot PDF

506

Departe
mentschefen.

Kungl. Maj.-ts proposition Nr 191.

Någon egentlig motivering för dessa bestämmelser meddelar ej

Landén. Under framhållande, att det enligt förslaget i viss omfattning

vore fråga om en beskattning av de särskilda inkomstkällorna, yttrar sig

emellertid Landén särskilt om skogsinkomsten och dess beräkning. Efter

en ganska ingående motivering, i fråga om vilken jag tillåter mig hänvisa

till betänkandet, kommer han därvid till det resultat, att inkomst

av skogsbruk alltid bör skiljas från inkomst av förädlingsrörelsen.

Länsstyrelsen i Blekinge län har i yttrande över Eiserman—von

Wolckers förslag till avkastningsskatt hemställt om uttrycklig bestämmelse

om beskattningsorten för avkastningen av skogsavverkning och

föreslagit, att sådan avkastning skall under alla förhållanden tagas till

beskattning i den kommun, inom vilken avverkningen bedrivits.

Kammarrätten anför i nu berörda avseende, bland annat:

Då skogsavverkning utan samband med träförädling i allmänhet

bedreves yrkesmässigt, därvid yrkesutövaren plägade utsträcka sin verksamhet

till ett flertal kommuner, måste alltså, därest avkastningen

skulle beskattas inom kommun, där avverkningen ägt rum, fördelningav

avkastningen i regel komma till stånd. Med avseende å svårigheterna

vid dylik fördelning och då avverkningen inom en viss kommun

i allmänhet vore av mera tillfällig beskaffenhet, syntes övervägande

skäl tala för att ingen rubbning skedde i det förfarande, som

nu i allmänhet praktiserades. Kammarrätten, som antoge, att de remitterade

förslagen icke åsyftade ändring härutinnan, hade emellertid icke

något att erinra däremot, att uttryckliga bestämmelser i förevarande

avseende meddelades.

Ordalydelsen i förevarande paragraf i förslaget skiljer sig från motsvarande

bestämmelser i 1910 års inkomstskatteförordning i huvudsak

endast därutinnan, att den utesluter inkomst av fast egendom i utlandet.

Detta har sin grund däri, att inkomst av fast egendom enligt förslaget

skall beskattas i den kommun, där fastigheten är belägen; i

följd härav kan inkomst av fast egendom i utlandet icke räknas dit.

Till frågan om beskattning av dylik inkomst skall jag senare återkomma.

Vad angår beskattuingen av inkomst av skogsbruk i egen förädlingsrörelse,

så anser jag i likhet med Landén, att inkomst av skogsbruk

alltid bör upptagas skild från inkomsten av rörelsen. En dylik

ordning synes mig med hänsyn till beskattningsorten i varje fäll nödvändig,

när förädlingsrörelsen bedrives i annan kommun, än där skogen

är belägen, och att då förfara annorlunda, därest den äger rum i samma

kommun, synes mig vara eu opåkallad inkonsekvens. Den ändring,

s. 507 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ta proposition Nr IV1. 507

som sålunda enligt min mening bör ske i vad som nu gäller, bör uppenbarligen

få sitt uttryck i anvisningarna till statens inkomstskatteförordning.

I detta sammanhang torde jag böra erinra därom, att enligt

gällande bestämmelser skogsavverkning å annans mark ej räknas till

skogsbruk, och att jag ej föreslagit någon ändring härutinnan, vilket

ytterligare framgår av anvisningarna vid 15 §.

Jag erinrar för övrigt här om vad ''jag förut anfört angående

beskattning av inkomst av skogsbruk, att denna kommer i stället för

den nu gällande accisbeskattningen. Att i följd härav en särskild övergångsbestämmelse

blir nödvändig, skall jag senare närmare utveckla.

I det författnings förslag, som granskades av de inom finansdepartementet

tillkallade sakkunniga, upptogs såsom inkomst av fast

egendom jämväl vinst vid icke yrkesmässig avyttring av fast egendom.

För anledningen, varför sådan vinst i stället av mig hänförts till inkomst

av annan inkomstkälla, skall jag redogöra i samband med frågan

om beskattningsorten.

29 §.

Stadgandena i denna paragraf motsvaras närmast av de i nu gällande

skatteförordningar förekommande bestämmelser om inkomst av

rörelse eller yrke.

Innan jag ingår på någon närmare redogörelse för de synpunkter,

som ligga till grund för förslaget i denna del, torde jag böra redogöra

för vad som förekommit i frågan om de så kallade moder- och dotterföretagens

beskattning.

I proposition (nr 283) vid 1918 års lagtima riksdag föreslogs, att i

de till förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt den 28 oktober

1910 fogade särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen skulle under

rubriken »3:o) Övriga inkomster av arbete» göras följande tillägg:

»Därest inkomst av ett näringsföretag på grund av särskilda, av

näringsidkaren vidtagna åtgärder, varom här nedan närmare förmäles,

blivit lägre, än den eljest skolat bliva, skall inkomsten av företaget

beräknas till det belopp, vartill den kan antagas hava uppgått, därest

sådana åtgärder icke vidtagits.

Såsom åtgärder av här avsedd art är att beakta, att en näringsidkare

till någon, som är ekonomiskt intresserad i hans näringsföretag eller

kan öva inflytande på företagets ledning, försålt varor till lägre pris eller

av honom köpt varor till högre pris än de i allmänhet gällande.»

inkomst av

väring.

Moder- och

dotterföretags

beskattning.

19IS års

riksdag.

Proposi
tionen.

s. 508 Kontrollera mot PDF

508

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

1 anvisningarna till bevillningsförordningen skulle göras motsvarande

tillägg.

I det yttrande, varmed jag i statsrådet anmälde berörda ärendet

meddelade jag, bland annat, hurusom frågan uppkommit i ett av landskamreraren

Landén avgivet förslag, vari ifrågasatts åtgärder till förekommande

av att näringsidkare skulle undslippa beskattning genom att

till någon bär i riket icke skattskyldig person, som kunde öva inflytande

på företagets ledning, försälja varor till lägre pris eller av honom

köpa varor till högre pris än de i allmänhet gällande.

I den vid Landéns berörda förslag fogade motiveringen hänvisade

Landén, bland annat, till följande exempel: Ett svenskt bolag för tillverkning

av trämassa vore ekonomiskt beroende av ett utländskt bolagför

tillverkning av papper. Det svenska bolaget sålde sina tillverkningar

till det utländska bolaget till pris, som vida understege de vid

tiden för försäljningen allmänt gällande, och redovisade såsom följd

härav en avsevärt mindre vinst, än som med hänsyn till gällande pris

kunnat förväntas. Då denna minskning av vinst endast berodde därpå,

att en del av företagets vinst överflyttats till en av bolagets intressenter,

och denne icke vore skattskyldig i Sverige för sin vinst från företaget,

skulle det svenska bolagets redovisade inkomst för beskattningen ökas

med det belopp, vartill dess inkomst skolat uppgå, därest densamma

beräknats på grundval av allmänt gällande marknadspris å tillverkningar

av enahanda beskaffenhet. — Ett utländskt bolag för försäljning

av mineraloljor bildade ett svenskt dotterbolag för försäljningen inom

Sverige. Det svenska bolaget betalade för den från det utländska

bolaget levererade varan ett pris, som överstege gällande marknadspris

å liknande vara. Såsom följd härav bleve den vinst, som uppkomme

av dotterbolagets rörelse, vida mindre, än den skulle hava blivit, därest

inköpspriset hade bestämts efter allmänt gällande marknadspris. Det

svenska bolagets redovisade inkomst skulle för beskattningen ökas med

motsvarande belopp.

Mot Landéns förslag i denna del hade kammarrätten förklarat sig

icke hava något att i huvudsak erinra, och ej heller i övriga i anledning

av förslaget avgivna utlåtanden hade någon erinran mot förslaget

härutinnan framställts.

För egen del anförde jag, bland annat, följande:

»Förslaget har i denna del ej mötts av någon erinran och det

föreslagna stadgandet torde också vara väl befogat. Emellertid synes

den ifrågasatta bestämmelsen, som närmast har avseende å utlänningar,

böra givas en sådan avfattning, att densamma utsträckes att avse alla

fall, där näringsidkare genom åtgärder av angivet slag åstadkommit,

opaginerad Kontrollera mot PDF

50!)

Kungl. Maj:ta proposition Nr 191.

att inkomsten av hans rörelse blivit mindre än vederbort. Om såsom

exempel väljes det ej ovanliga fall, att näringsidkare inom en viss

bransch bildat ett aktiebolag för anskaffande av någon sorts vara eller

för försäljning av delägarnas produkter, lärer det nämligen ligga nära

till hands, att delägarna, för att undgå den dubbelbeskattning, som äger

ram i fråga om aktiebolags utdelade vinst, enas om sådana pris mellan

dem, å ena sidan, och det gemensamma bolaget, å andra sidan, att det

sistnämndas rörelse lämnar ringa eller ingen vinst. Liknande avtal

kunna även tänkas i ändamål att nedbringa kommunalutskylderna för

affärsverksamhet, som drives i kommun med höga skatter. 1 anledning

härav har jag låtit inom finansdepartementet omarbeta förslaget i nu

angivna riktning. Därjämte har jag å detsamma vidtagit en mindre

ändring av rent redaktionell natur.»

Bevillningsutskottet tillstyrkte bifall till propositionen i berörda

punkt, dock först sedan det föreslagna stadgandet i viss mån omformulerats.

Utskottets betänkande bifölls av riksdagen.

Genom förordning den 1 juli 1918 fogades därpå, såsom jag tidigare

berört, till nämnda punkt i anvisningarna till förordningen om inkomstoch

förmögenhetsskatt en så lydande bestämmelse:

»Har näringsidkare till någon, som är ekonomiskt intresserad i

hans näringsföretag eller kan öva inflytande på företagets ledning,

försålt varor till lägre pris eller av honom köpt varor till högre pris

än de i allmänhet gällande eller vidtagit andra liknande åtgärder, och

har i följd härav inkomsten av företaget blivit lägre, än den eljest skolat

bliva, skall inkomsten av företaget beräknas till det belopp, vartill

den kan antagas hava uppgått, därest sådana åtgärder icke vidtagits.»

Denna bestämmelse skulle träda i kraft den 1 januari 1920.

Vid 1919 års lagtima riksdag väcktes i första kammaren motion

(nr 59), vari, bland annat under hänvisning till de verkningar, som förberörda

bestämmelse skulle hava på de kooperativa företagen, yrkades,

att riksdagen måtte i bestämmelsen i fråga besluta ändring av den

innebörd, att, därest det gällde företag inom landet, kammarrätten i

första hand skulle kunna besluta om tillämpning av den antagna regeln.

Alternativt yrkades, att, därest riksdagen ej kunde bifalla denna hemställan,

riksdagen måtte besluta, att de av lagtima riksdagen 1918 antagna

bestämmelser måtte helt och hållet upphävas.

Bevillning^

utskottet.

Riksdagen.

1919 års

riksdag.

Motion.

s. 510 Kontrollera mot PDF

510

Bevillningsutskottets

första betänkande.

Kammar
rätten.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

I häröver avgivet betänkande (nr 9) framhöll bevillningsutskottet,

bland annat, att varken Kungl. Maj:t eller 1918 års lagtima riksdag

synts i denna sak hava haft någon tanke på de kooperativa företagen,

och det förefölle, som om motionärens farhågor för de kooperativa

företagens räkning skulle vara förhastade. Utskottet erinrade därpå, att

ifrågavarande stadgande trädde i kraft först år 1920 och således icke

hunnit bliva på något sätt prövat i tillämpningen. Ej heller hade i

ärendet eljest åberopats tillkomsten av några nya, på frågans bedömande

inverkande omständigheter. Ett bifall till vare sig det ena eller andra

alternativet i motionärens förslag skulle därför vara stridande mot vedertagen

lagstiftningspraxis. Utskottet hemställde, att motionen icke måtte

av riksdagen bifallas.

Vid betänkandet voro emellertid fogade tvänne reservationer,

därav den ena av, bland annat, följande innehåll:

Reservanten instämde i syftet med bestämmelserna, men dessa vore så

allmänt formulerade, att de kunde tillämpas gentemot former av intressegemenskap,

mot vilkas tillvaro ingen som helst invändning kunde göras.

Vidare drabbade de berörda bestämmelserna i hög grad ojämnt, då

de endast berörde vissa former av integration. Ägde sålunda ett företag

aktiemajoriteten i ett annat, eller hade de samma styrelseledamöter,

så vore båda enligt bestämmelserna underkastade taxeringsmyndigheternas

gottfinnande, men, om huvudföretaget helt övertoge dotterföretagets

verksamhet, så gällde vanliga taxeringsregler.

Slutligen borde tilläggas, att bestämmelserna i fråga kunde giva

anledning till den mest upprörande orättvisa i beskattningshänseende, då

ett — kanske på de lösaste grunder fotat — beslut av taxeringsmyndigheterna

att ålägga dotterföretaget, respektive moderföretaget, en tyngande

beskattning, icke medförde rätt till motsvarande minskning av beskattningen

för det företag, som förmenades hava ökat sin inkomst på det

andras bekostnad. Såsom motionären framhölle, kunde det mycket väl

hända, att båda företagen samtidigt finge sin taxering höjd, ehuru enligt

sakens natur endast det ena kunde hava dragit fördel i skattehänseende

av sådan prispolitik som den här ifrågavarande.

Reservanten instämde i huvudsak i motionens förra alternativ.

Båda kamrarna återförvisade emellertid ärendet till bevillningsutskottet,

som utverkade Kungl. Maj:ts befallning till kammarrätten att

avgiva yttrande i ärendet. Dylikt yttrande avgavs den 27 mars 1919

och innehöll i huvudsak följande:

Kammarrätten funne särskilda bestämmelser av den art, som de år

1918 antagna stadgandena innehölle, vara erforderliga icke blott — ur

s. 511 Kontrollera mot PDF

511

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

fiskalisk synpunkt — då den ene kontrahenten icke vorre här i riket

skattskyldig för inkomst, som genom antydda transaktioner för honom

uppstode, utan jämväl — för åstadkommande av rättvis interkommunal

beskattning — då båda kontrahenterna vore härstädes i full utsträckning

skattskyldiga; och borde bestämmelserna vara tillämpliga även i

det fall, att koutrahenterna utgjordes av olika företag, som innehades

av samma person. Likaledes hölle kammarrätten före, att, när näringsidkares

bokförda vinst i angivna fall borde för beskattningen omjusteras,

någon annan metod för vinstens beräkning i allmänhet icke

stode till buds än tillämpning av normala prisförhållanden.

Den särskilda uppskattningsmetoden hade emellertid bort göras

beroende därav, att ett missförhållande i avseende å vinstberäkningen

uppenbarligen förelåge, samt att detta förhållande lett till ett avsevärt

nedbringande av vinsten under det belopp, vartill den norm aliter kunnat

beräknas. Ytterligare borde föreskrivas, att ifrågavarande stadganden

finge tillämpas allenast efter framställning av kronans ombud hos prövningsnämnden

eller efter besvär av vederbörande kommun, municipalsamhälle

eller kronoombud. Stadgandenas ömtåliga innebörd och faran

av deras missbrukande torde fullt motivera den sålunda inskränkta

processordningen.

Den tyngst vägande anmärkningen mot omordade stadganden vore

emellertid saknaden av kompletterande föreskrift därom, att även den

vinst, som genom de i stadgandena antydda åtgärderna kommit att

upptagas högre än vederbort, skulle undergå justering och sålunda vid

taxeringen upptagas till det lägre belopp, vartill inkomsten skolat uppgå,

därest åtgärderna icke vidtagits. Sådan föreskrift syntes kammarrätten,

för undvikande av dubbelbeskattning, oundgängligen böra meddelas.

Denna justering skulle i törsta hand vidtagas av prövningsnämnderna;

och torde det kunna förutsättas, att kronans ombud hos prövningsnämnderna,

även utan särskild föreskrift därom, komme att, då omordade

åtgärder ägt rum mellan personer, skattskyldiga inom olika län, satte

sig i förbindelse med varandra för att söka få respektive yrkanden om

höjning och sänkning av de skattskyldigas taxering att sins emellan

korrespondera.

Mot stadgandenas avfattning kunde för övrigt anmärkas, att därmed

knappast täcktes det fall, att samma person, som innehade skilda

företag, läte på det ena företagets bekostnad det andra redovisa större

vinst, än som. vederbort.

Kammarrätten ansåge sig slutligen böra konstatera, att med den

avfattuing, de i motionen avsedda stadgandena erhållit, desamma vore

tillämpliga jämväl å kooperativ förening och dess transaktioner med

s. 512 Kontrollera mot PDF

Bevillnings

utskottets

andra betänkande.

512 Kungl. Maj:ts proposition AV 191.

föreningens medlemmar. Häremot hade kammarrätten icke något att i

huvudsak erinra, då enligt kammarrättens mening särskild beräkning av

de kooperativa företagens vinst måste i vissa fall anses av omständigheterna

påkallad. Kammarrätten, som sålunda i princip anslöte sig till

bevillningsutskottets uttalande om kooperationens ställning i nu ifrågavarande

avseende, hade emellertid, med hänsyn till lämpligheten att för

ifrågavarande föreningar låta det särskilda beräkningssättet grunda sig

å omsättningens storlek, ansett dessa föreningar böra särskilt för sig

behandlas; och tilläte kammarrätten sig hänvisa till ett den 6 februari

1919 avgivet yttrande i anledning av förslag till ändrade bestämmelser

om ekonomiska föreningars skattskyldighet.

Kammarrätten funne icke de i motionens första alternativ föreslagna

bestämmelser vara ägnade att avhjälpa de missförhållanden, som

av motionären påpekats.

Då enligt kammarrättens mening eu tillfredsställande lösning av

föreliggande beskattningsspörsmål icke kunde vinnas utan omarbetning

och komplettering av de i motionen avsedda stadgandena samt frågan

om särskilda grunder för inkomstens beräknande syntes böra komma

till avgörande i sammanhang med omläggningen av den kommunala

beskattningen i hela dess vidd, ansåge sig kammarrätten böra förorda,

att samma stadgaoden inskränktes till att gälla för det fall, att näringsidkare

här i riket försålde varor till eller köpte varor av något å utrikes

ort bedrivet företag eller där bosatt person, eller ock att, såsom i

motionen alternativt yrkats, stadgandena i fråga helt och hållet upphävdes.

Bevillningsutskottet utlät sig därefter (betänkandet nr 43) på i

huvudsak följande sätt:

Kammarrättens anmärkningar i själva saken syntes utskottet i

det hela fullt berättigade. Emellertid kunde utskottet icke dela uppfattningen,

att till följd av de anmärkta olägenheterna hela lagstiftningen

skulle behöva slopas eller i allt fall inskränkas till ett relativt

mindre betydande område. Riktigare syntes vara att i enlighet med

kammarrättens anvisningar söka åtminstone i några avseenden avhjälpa

bristerna.

Den tyngst vägande anmärkningen mot omordade stadgande!!

vore enligt kammarrättens yttrande saknaden av kompletterande föreskrift

därom, att även den vinst, som genom de i stadgandena antydda

åtgärderna kommit att upptagas högre, än vederbort, skulle undergå

justering och sålunda vid taxeringen upptagas till det lägre belopp,

vartill inkomsten skulle uppgå, därest åtgärden icke vidtagits. Då ut
-

s. 513 Kontrollera mot PDF

513

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

skottet icke vore ense med kammarrätten därom, att tillämpningen av

ifrågavarande stadgande!! borde förbehållas prövningsnämnderna, hade

utskottet även måst söka eu annan väg för avhjälpande av sistberörda

olägenhet, än den kammarrätten förordat. Efter utskottets förmenande

skulle, åtminstone i flertalet fall, den befarade dubbelbeskattningen

kunna undvikas genom åläggande för ordföranden i den taxeringsnämnd,

som funne sig böra tillgripa åtgärd av ifrågavarande slag, att därom

underrätta jämväl den, som på förutsatt sätt vore ekonomiskt intresserad

i vederbörande näringsföretag eller kunde öva inflytande på dess ledning,

såvida denne vore skattskyldig här i riket, ävensom, där han

hade annan beskattningsort, ordföranden i taxeringsnämnden å denna

ort. Därigenom skulle den, som blivit för högt taxerad, få tillfälle att

klaga hos prövningsnämnden och sistberörda taxeringsnämnd, såvitt

den ej hunnit avsluta sitt arbete, beredas möjlighet att tilläventyrs själv

företaga behörig rättelse. Föreskrift i berörda hänseende syntes kunna

intagas i 31 § 1 mom. i) i taxerings förordningen. I sådant fall att

initiativ i förevarande avseende toges av kronoombud hos prövningsnämnd,

torde det kunna förutsättas, att k ro noombudet utan uttrycklig

föreskrift korresponderade med vederbörande kronoombud å annan ort.

Under åberopande av vad ovan anförts hemställde utskottet, att riksdagen

måtte besluta, att 3 § i de vid gällande bevillningsförordning

fogade »Särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen» skulle erhålla

följande ändrade lydelse:

»Med avseende å — — — — som taxeringsmännen finna skälig.

Har näringsidkare till någon, som är ekonomiskt intresserad i hans

näringsföretag eller kan öva inflytande på företagets ledning, försålt

varor till lägre pris eller av honom köpt varor till högre pris än de i

allmänhet gällande eller vidtagit andra liknande åtgärder, och har,

uppenbarligen i följd härav, inkomsten av företaget blivit avsevärt lägre,

än den eljest skolat bliva, skall inkomsten av företaget beräknas till det

belopp, vartill den kan antagas hava uppgått, därest sådana åtgärder

icke vidtagits; skolande detsamma i tillämpliga delar gälla, då fråga är

om särskilda näringsföretag av samma näringsidkare.»

Utskottet föreslog, att motsvarande stadgande i anvisningarna till

förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt måtte på samma sätt

ändras, samt hemställde vidare, att 31 § 1 mom. i) i förordningen om

taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering skulle erhålla följande

äudrade avfattning:

»i) att å deklaration---om skälen därför; skolande, då av
vikelsen

beror på tillämpning av sista stycket i 3 § i de vid gällande

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.) 65

s. 514 Kontrollera mot PDF

Riksdagen.

1917 års

förslag.

Kammar
rätten.

Framställning

från

läns styre sen

i Värmlands

län.

514 Kungl. Majds proposition Nr 191.

bevillningsförordning fogade Särskilda anvisningar till ledning vid

taxeringen’ eller sista stycket i punkt 3:o) i de vid förordningen om

inkomst- och förmögenhetsskatt fogade ''Särskilda anvisningar till ledning

vid taxeringen’, motsvarande underrättelse tillställas jämväl annan här

i riket skattskyldig, som, på sätt i berörda stadgandeu avses, är ekonomiskt

intresserad i vederbörande näringsföretag eller kan öva inflytande

på företagets ledning, ävensom, där denne har annan beskattningsort,

ordföranden i taxeringsnämnden å denna ort.»

1 tvänne reservationer till betänkaudet uttalades, att de av utskottet

föreslagna ändringarna ej vore tillfyllest, varför reservanterna jrrkade,

att meranämnda år 11)18 gjorda tillägg till anvisningarna till inkomstoch

förmögenhetsskatte- samt bevillningsförordningarna måtte utgå.

Första kammaren biträdde reservationen, medan andra kammaren

biföll utskottets hemställan. Vid gemensam votering bilölls första kammarens

mening; och skulle sålunda berörda tillägg i anvisningarna

till skatteförordningarna utgå. Förordning härom utfärdades den 1 juli

1919 (nr 559).

Den i nu berörda riksdagsbeslut omhandlade frågan har varit

föremål för behandling i Eiserman—von Wolckers förslag. I anvisningara

till förslaget om avkastningsskatt heter det sålunda, bland annat:

»I de fall, då utövare av näringsverksamhet för förnödenheter

eller andra varor patagligen betalt avsevärt högre eller betingat avsevärt

lägre pris än marknaden föranlett, samt sådan prissättning kunnat

användas, utan att näringsidkaren eller, om han är juridisk person, delägarna

eller medlemmarna därigenom tillskyndas förlust eller minskad

ekonomisk fördel, må näringsverksamhetens avkastning beräknas till

belopp, vartill avkastningen skulle hava uppgått, om gällande marknadspris

lagts till grund vid prissättningen.»

För den särskilda motivering, de sakkunniga meddelat i förevarande

fråga, tillåter jag mig hänvisa till betänkandet.

Häröver yttrar kammarrätten i huvudsak detsamma som i sitt förberörda

utlåtande till bevillningsutskottet den 27 mars 1919.

I detta sammanhang vill jag omnämna en från länsstyrelsen i

Värmlands län inkommen, den 30 december 1916 dagtecknad underdånig

skrivelse, vari lästes uppmärksamheten på det förhållande, att

gruvbolag ofta tillhandahölle sina delägare malm till självkostnadspris,

utan att hänsyn toges till prisen i allmänna marknaden, varigenom do

s. 515 Kontrollera mot PDF

515

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

kommuner, där gruvföretagen vore belägna, ginge miste om skatteinkomst,

som rätteligen borde tillkomma dem. Då länsstyrelsen funnit

det uppenbart, att förhållandet vore av beskaffenhet att påkalla ändring

i gällande skatteförfattningar, hemställdes om åtgärder i detta syfte.

I utlåtande den 13 december 1917 hemställde kammarrätten, att

denna framställning måtte upptagas till skärskådande i sammanhang

med det av Eiserman och von Wolcker avgivna förslag i fråga om

kommunalbeskattningen.

Bestämmelserna i denna paragraf om vad som är att hänföra till

inkomst av näring hava avfattats närmast med hänsyn tagen till de fall,

där, i likhet med vad redan antytts i fråga om inkomst av fast egendom,

en beskattning i förvärvskommunen synes lämplig.

Därvid komma i främsta rummet i betraktande sådana näringsföretag,

för vilka enligt 14 § skall erläggas näringsskatt. De företag,

vilka äro av så ringa omfattning, att näringsskatt på grund av bestämmelsen

i 24 § ej utgår, synas visserligen hellre böra beskattas i näringsidkarens

mantalsskrivningskommun, men föreskrift härom torde lämpligen

införas i 37 § I de allra flesta dylika fall kommer väl verksamhetskommunen

att sammanfalla med mantalsskrivningskommunen. Där

detta ej är händelsen torde det ofta förhålla sig så, att företagaren —

en mindre hantverkare eller handlande — driver sin verksamhet i någon

stad men av ekonomiska skäl har sin bostad i något förstadssamhälle.

Det vore obilligt, om under dylika förhållanden den skattskyldige ej

skulle komma i åtnjutande av ortsavdrag eller familjeavdrag; med hänsyn

till svårigheten att anordna dylika avdrag vid taxering till inkomst

i annan ort än mantalsskrivningskommunen skulle emellertid dylika avdrag

ej få äga rum, därest taxeringen verkställdes i förvärvskommunen.

Av de näringsföretag, vilka med hänsyn till arten av den bedrivna

verksamheten äro undantagna från näringsskatt, men för vilka bör erläggas

inkomstskatt, böra givetvis järnvägar, spårvägar och kanaler

inbegripas under stadgandena i förevarande paragraf. Att inkomst av

dylika företag bör beskattas i de orter, som beröras av företaget, synes

självfallet.

Att utöver vad nu nämnts frångå huvudregeln, att inkomst bör

beskattas i den ort, där inkomsttagaren bor, synes ej vara erforderligt

eller lämpligt.

Vad angår den mycket omdebatterade frågan om moder- och dotterföretags

beskattning, torde väl knappast någon meningsskiljaktighet

s. 516 Kontrollera mot PDF

Inkomst av

annan inkomstkälla.

516 Kung!. Muj.ts proposition Nr 191.

förefinnas rörande önskvärdheten av föreskrifter i det syfte, som

låg till grund för 1918 års författningsändringar. Den betänklighet,

som man hyst i fråga om desammas lämplighet, torde väl närmast

hava sin grund i farhågor för att de nya stadgandena skulle givas en

tolkning, som aldrig varit avsedd. Ehuru jag är av deri uppfattningen,

att dessa farhågor ej skulle kommit att besannas, har jag dock, när jag ånyo

framlägger förslag om införandet av bestämmelser i samma syfte, ansett

mig böra föreslå en sådan avfattning, som undanröjer varje anledning

till misstolkning. — Bestämmelserna torde böra inflyta i anvisningarna

till förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. Genom de i nu

förevarande lagförslag förekommande häuvisningarna till sagda förordning

komma, utan särskilt stadgande, samma regler att tillämpas även i fråga

om den kommunala beskattningen. I taxeringsförordningen torde böra

intagas bestämmelser, i syfte att, då ändring vidtages i fråga om beräkningen

av inkomsten från ett företag, jämväl de jämkningar komma

att vidtagas med avseende å beräkningen av inkomsterna från andra

företag, vilka påkallas därav, att innehavarna av dessa senare vid avgivandet

av sina deklarationer utgått från de onormala prissättningar,

som tillämpats vid deras mellanhavanden med det förra företaget.

SO §.

Denna paragraf motsvaras av vissa delar utav 7 § i förordningen

om inkomst- och förmögenhetsskatt samt av 9 § i bevillningsförordningen.

Eiserman och von Wolcker hava i sitt förslag till avkastningsskatt

vl6 § IT.) såsom grupper av förvärvskällor upptagit — förutom jordbruksfastighet

och annan fastighet — kapital, avkomstgivande rättigheter,

rörelse eller yrke, tjänst samt annan förvärvs verksamhet. Huru

dessa närmare bestämts, synes icke vara av direkt intresse för föreliggande

förslag. Med inkomst förstå Eiserman och von Wolcker sammanlagda

beloppet av all avkastning, som under ett visst år tillflutit en

person ur alla honom till buds stående förvärvskällor, sedan från detta

belopp gjorts avdrag för vissa personliga utgifter. Det är under sådana

förhållanden naturligt, att de sakkunniga i sitt förslag till kommunal

inkomst- och förmögenhetsskatt sökt anslutning icke till 1910 års inkomst-

och förmögenhetsskatteförordning utan till sitt eget förslag till

avkastningsskatt. Såsom inkomstkällor hava de sålunda i 40 § angivit

dels de ovan omnämnda förvärvskällor, som träffas av avkastningsskatt,

dels därutöver ytterligare vissa förvärvskällor, vilkas avkastning är från

avkastningsskatt befriad.

s. 517 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1!)1. 517

Landeri upptager, såsom förut berörts, i sitt förslag till kommunal

inkomstskatt — jämte inkomst av fast egendom och inkomst av rörelse

eller yrke — såsom en tredje huvudgrupp inkomst av annan inkomstkälla.

Inom denna huvudgrupp har han emellertid företagit en ytterligare

gruppering, nämligen i inkomst av kapital, inkomst av arbetsanställning,

tjänst eller pension, inkomst av tillfälligt uppdrag, vinster av tillfällig

natur samt sådana skattepliktiga intäkter, som ej böra hänföras under annan

rubrik. Till inkomst av annan inkomstkälla skall jämväl hänföras inkomst

av utom riket belägen fast egendom samt av rörelse eller yrke, som

drivits å utrikes ort, försåvitt densamma, utifrån införd, här använts.

I motiveringen yttrar Landén, bland annat:

Bestämmelserna om inkomstens beräkning hade avfattats i överensstämmelse

med motsvarande bestämmelser i förordningen om inkomstoch

förmögenhetsskatt. Hit hade sålunda såsom skattepliktiga inkomster

hänförts även sådana inkomster, som för närvarande vore undantagna

från kommunalbeskattning. I första rummet förtjänade härvid att omnämnas

inkomst genom utdelning å aktier i inländska aktiebolag och å

lotter i solidariska bankbolag.

Vad Landén yttrar särskilt om sistnämnda spörsmål, har tidigare

berörts.

Kammarrätten har i stort sett lämnat Eis.erman—von Wolckers

förslag i berörda avseende utan anmärkning. Dess yttrande hänför sig

emellertid till detta förslags indelning i olika avkastningskällor och

torde därför ej behöva i förevarande sammanhang refereras.

I anslutning till den exemplifiering, som i statens inkomstskatteförordning

förefinnes beträffande inkomstbegreppet, hava i 30 § under rubriken

»annan inkomstkälla» upptagits de arter av inkomst, som icke äro att

hänföra till inkomst av fastighet eller näring. Inkomst av annan inkomstkälla

sammanfaller, såsom jag ovan antytt, i stort sett med vad

som i 1910 års inkomstskatteförordning enligt dess hittillsvarande

lydelse benämnes inkomst av kapital och inkomst av arbete. Vissa

skiljaktigheter givas dock. Sålunda har med inkomst av aktier i inländska

aktiebolag likställts kommanditdelägares inkomst av kommanditlotter

i kommanditbolag. Att vinstutdelning å insats i förening för

ekonomisk verksamhet upptages såsom beskattningsbar inkomst, innebär

visserligen ett avsteg från vad som nu gäller beträffande statsbeskattningen

men överensstämmer med vad som i propositionen vid 1919

års lagtima riksdag angående, bland annat, kooperativa föreningars be
-

Departe
mentschefeD.

s. 518 Kontrollera mot PDF

Undantag

från inkomstbegrepp

tt.

518 Kung!. Maj:ts proposition Nr 191.

skattning föreslogs. Någon anledning, varför vinstutdelning i ekonomiska

föreningar icke skulle i delägarens hand betraktas såsom inkomst,

synes mig knappast förefinnas. I det föregående har jag utvecklat,

varför inkomst, som åtnjutes från fast egendom i utlandet, bör räknas

till inkomst av annan inkomstkälla. Inkomst av rörelse eller yrke bör

hänföras till förevarande grupp, i den mån den ej enligt näst föregående

paragrafer skall rubriceras såsom inkomst av fast egendom eller av

näring. Att inkomst av visst periodiskt understöd särskilt omnämnts,

innebär däremot en förändring av uteslutande formell natur.

Att inkomst av annan inkomstkälla uppdelats i vissa huvudgrupper,

motiveras av hänsyn till den officiella statistiken.

Motsvarande ändringar synas mig böra vidtagas i 1910 års förordning

om inkomst- och förmögenhetsskatt, så att överensstämmelse

mellan de båda författningarna vinnes.

31 §.

Enligt 8 § av förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt

äro från taxering undantagna vissa uppräknade slag av intäkter. Härmed

överensstämmer i sak om ock ej i alla avseenden formellt vad som

stadgas i bevillningsförordningens 8 § 1 mom. samt 9 § i anvisningarna

vid bevillningsförordningen.

Eiserman och von Wolcker hava i allmänhet sökt positivt bestämma,

vilka avkastningskällor som skola anses vara skattepliktiga. Några

samlade bestämmelser, motsvarande de nu ifrågavarande, finnas därför

icke i deras förslag. I fråga om uppskattningen av avkastning utav

tjänst hava de emellertid i 29 § uppräknat vissa med tjänst eller uppdrag

förenade förmåner, vilka ej skola räknas såsom intäkt. I denna

uppräkning ingår icke furageersättning, som uteslutits, enär sådan ersättning

numera icke förekommer.

Landéns förslag i förevarande punkt (37 § och i fråga om vinstutdelning

från ekonomiska föreningar 31 §) överensstämmer i sak med

bestämmelserna i 1910 års inkomst- och förmögenhetsskatteförordning,

sådana, dessa lydde vid förslagets avgivaude.

Kammarrätten har lämnat nu ifrågavarande del av Eiserman—

von Wolckers förslag i huvudsak utan anmärkning.

s. 519 Kontrollera mot PDF

519

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

För närvarande (inner jag icke skal att i förevarande paragraf i

allmänhet avvika från 1910 års inkomstskatteförordning. Ett par formella

ändringar hava dock företagits, varjämte av skä'', som jag i sammanhang

med närmast föregående paragraf berört, bestämmelser om vinstutdelning

från ekonomiska föreningar utgått. Såsom Eiserman och von

Woleker föreslagit, har ävenledes bestämmelsen om furageersättning

strukits ur paragrafen.

32 §.

Bestämmelser om vilka som skola erlägga inkomstskatt återfinnas

i 3, 4 och 26 §§ i 1910 års förordning. Motsvarande bestämmelser

i fråga om bevillningen meddelas i bevillningsförordningens

10 §. Enligt denna paragraf åligger skyldighet att erlägga inkomstbevillning:

a) svensk medborgare, som är eller bör vara i riket mantalsskriven:

för den inkomst, han åtnjutit, vare sig här eller från utrikes

ort; b) .svensk medborgare, som icke är eller bör vara i riket

mantalsskriven: för den inkomst, häri härifrån åtnjutit; c) utlänning:

för inkomst av näring, som här bedrivits, och för härifrån uppburen

lön eller pension; varjämte vidare stadgas, att utlänning, som på

grund av vistelse här i riket för annat ändamål än idkande av studier

är eller bör vara härstädes mantalsskriven, skall erlägga bevillning

jämväl för annan inkomst, som av honom här förvärvats eller härifrån

åtnjutits, ävensom för inkomst, som, utifrån införd, av honom här använts,

samt att vad sålunda sagts om enskild person skall ock i tillämpliga

delar gälla om menigheter, samfund, stiftelser, verk och inrättningar,

föreningar för ekonomisk verksamhet samt andra juridiska personer, i

den mån de icke äro i bevillningsförordningen från inkomstbevillning

frikallade, ävensom om oskiftat stärbhus och bolag, därunder jämväl

inbegripna sådana, som enligt särskild författning äro skyldiga avstå

sin vinst. Vanliga handelsbolag, kommanditbolag, enkla bolag och rederier,

som ej äro aktiebolag, taxeras icke, utan hänföres deras inkomst

till de särskilda delägarnas inkomst med belopp, som för en var motsvarar

hans andel av bolagets inkomst.

De bestämmelser i fråga om skattskyldighet, som givas i Eiserman—von

Wolckers förslag till avkastningsskatt, äro utbildade med hänsyn

till sagda skatteforms karaktär av intresseskatt och äga sålunda

mindre intresse i förevarande sammanhang. Anmärkas kan emellertid,

att såväl bolag som föreningar och rederier själva skola erlägga avkast
-

De parfe

mentscliefen.

Skattskyldight

t.

Bevillnings
förordningen.

Eiserman—

von Woleker.

s. 520 Kontrollera mot PDF

landén.

520 Kungl. May.ts proposition Nr 191.

ningsskatt, medan delägarna icke äro skyldiga att betala sådan skatt.

Vad angår enkla bolag, taxeras dock i stället delägarna i förhållande

till deras andel av bolagets avkastning. Vad beträffar nämnda sakkunnigas

förslag till kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt, så avser

denna att vara allenast en supplerande skatt. Juridiska personer med

undantag av oskifta dödsbon äro fria därifrån. Med hänsyn till den

ställning, som tillämnats sistnämnda skatteform, erbjuda bestämmelserna

rörande densamma i detta sammanhang mindre intresse. Jag torde därför

ej behöva ingå på de enligt sagda förslag gällande principer.

Landéns förslag innehåller under rubriken »Om subjektiv skattskyldighet»

i 31 § följande principstadgande:

Skattskyldighet till kommunal inkomstskatt åligger, med den begränsning,

som i 33 § sägs, såväl enskilda personer som staten, kommuner

och andra menigheter, samfund, stiftelser, verk och inrättningar,

inländska bolag, rederier, ekonomiska föreningar och andra inländska

juridiska personer ävensom utländska bolag. Vad i berörda avseende

stadgas om enskild person gäller ock i tillämpliga delar beträffande

oskiftat dödsbo efter honom. Skattskyldiga såsom juridiska personer

äro ägare av för gemensamt behov avsatta s. k. besparingsskogar,

härads- och sockenallmänningar samt andra likartade samfälligheter,

som förvaltas självständigt för delägarnas gemensamma räkning. Enkla

bolag beskattas däremot icke såsom juridiska personer, utan hänföres

den inkomst, som förvärvas i sådant bolag, till de särskilda bolagsmännens

inkomst med belopp, som för eu var motsvarar hans andel av den

samfällda inkomsten i bolaget. Såsom utländska bolag skola anses jämväl

utländska försäkringsanstalter och föreningar ävensom andra här i

riket icke hemmahörande juridiska personer. Enär ovan omförmälda

juridiska personer äro såsom sådana skattskyldiga för dem tillfallen inkomst,

äro delägarna icke var för sig skattskyldiga för samma inkomst

i vidare mån, än i 36 § 1 mom. 1 b) och c) sägs.

Den motivering, som Landén lämnar i fråga om den subjektiva

skattskyldigheten, hänför sig huvudsakligen till de i den citerade paragrafen

omförmälda undantagen i förslagets 33 § och torde i allmänhet

lämpligare böra återgivas i samband med dessa undantag. Vad särskilt

gäller Landéns uttalanden i fråga om aktiebolags skattskyldighet, kan jag

hänvisa till den redogörelse, jag förut lämnat. Landén framhåller för övrigt,

på tal om bolags, rederiers och ekonomiska föreningars beskattning, att

det synts honom iämpligast att i största möjliga utsträckning lägga skattskyldigheten

å den juridiska personen; och hänvisar Landén till de svång
-

s. 521 Kontrollera mot PDF

521

Kungl. Majds proposition Nr 191.

heter, som understundom uppstode, när det gällde att med skatt träffa ett

större antal delägare. Enligt Landéns mening borde för övrigt samma

betraktelsesätt, som kommit till uttryck i fråga om bolag och rederier,

få göra sig gällande i fråga om åtskilliga andra sammanslutningar med

gemensam förvaltning för delägarnas räkning. Således syntes det vara

både riktigt och praktiskt, att, då t. ex. en allmänningsskog eller en

s. k. besparingsskog vore underkastad beskattning till kommunen, skatten

påfördes delägarna samfällt såsom eu juridisk person, vare sig det nu vore

fråga om egendomsskatten eller den kommunala inkomstskatten. I

fråga om besparingsskogarna hade för statsbeskattningens vidkommande

skattskyldigheten ålagts ägare av för gemensamt behov avsatta s. k.

besparingsskogar och andra liknande samfällighet^!'', som förvaltades

självständigt för delägarnas gemensamma räkning, därvid dessa delägare

tillsammans ansåges utgöra eu juridisk person. Denna bestämmelse

gällde t. ex. icke ägare av häradsallmänning. För kommunalbeskattniugens

del vore det emellertid för konsekvensens skull nödvändigt att

med besparingsskogar likställa även övriga allmänningsskogar. Det

vore nämligen skogen och dess avkastning, som vore det kommunala

skatteobjektet. Skatten påfördes då lämpligast den, som företrädde

objektet, d. v. s. delägarna samfällt såsom en juridisk person. En konsekvens,

som följde av den lydelse, hithörande bestämmelser fått, och

som även vore åsyftad, vore t. ex. den, att delägarna i besparingsskogarna

i Dalarna och Hälsingland Unge erlägga kommunal inkomstskatt

för sina s. k. skogsmedelsfonder, vilka bildats genom försäljning av

virke från besparingsskogarna. Dessa skogsmedelsfonder vore juridiska

personer med särskilda styrelser, vilka förvaltade fonderna enligt

av Kungl. Maj:t eller Konungens befallningshavande fastställda reglementen.

De tillhörde jordägarna i de respektive skifteslagen. Skogsmedelsfonderna

hade uppkommit genom avsättning av en viss del avjordägarnas

skogsanslag till gemensamt undantag, och de representerade

ganska stora värden. Beträffande häradsallmänniugarna funnes ett särskilt

skäl att lägga skattskyldigheten på delägarna samfällt och icke på de

enskilda delägarna. Dessa vore ju helt naturligt ofta icke bosatta i den

kommun, där häradsallmänningen vore belägen, och uppbure i regel ej

heller annan inkomst inom samma kommun. Det skulle med all säkerhet

för de enskilda delägarna bliva förenat med betydande olägenheter

utan någon däremot svarande fördel att nödgas vara skattebetalare i

skilda kommuner, särskilt som varje delägares andel i skatten för inkomsten

av allmänningen mången gång skulle komma att uppgå till

ett synnerligen obetydligt belopp.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 158 käft. (Nr 191.) 66

s. 522 Kontrollera mot PDF

522

Kammar
rätten.

Viktigare

detaljfrågor.

Svenskar i

utlandet.

[Eiserman—

von Wolcker.

]

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

På tal om undantag från skattskyldigheten yttrar Landén, bland

annat, följande, som torde äga sitt intresse i förevarande sammanhang.

Enligt gällande bestämmelser erlades kommunalutskylder av utlänning,

snm på grund av vistelse här i riket för annat ändamål än

idkande av studier vore eller borde vara härstädes mantalsskriven, för

all inkomst, som av honom här förvärvats eller härifrån åtnjutits, ävensom

för inkomst, som, utifrån införd, av honom här använts. Det syntes

icke föreligga något giltigt skäl att icke beskatta varje i riket mantalsskriven

utlänning för hans enligt allmänna regler skattepliktiga inkomst.

Såvitt Landén kunnat finna, saknades ett dylikt undantag rörande utländska

studerandes skattskyldighet i alla oss närbelägna länders skattelagstiftningar

utom i den norska.

För kammarrättens yttrande i förevarande punkt har jag, vad

beträffar bolags samt ekonomiska föreningars inkomst» r, förut redogjort.

Jag torde här ur detsamma endast böra meddela, att kammarrätten

ansett juridiska personer i allmänhet böra vara kommunalt skattskyldiga

för inkomst men icke delägarna i bolag och föreningar för utdelning.

Jag övergår nu till den särskilda frågan om beskattning av svenskar

i utlandet.

Emot bevillningsförordningens bestämmelser i detta ämne hava

Eiserman och von Wolcker i sin motivering framställt anmärkningar

av huvudsakligen följande innehåll:

Enligt bevillningsförordningen drabbades svenska medborgare, som

av en eller annan anledning ansetts böra vara här i riket mantalsskrivna,

av beskattning, oavsett huruvida de vore bosätta här i riket eller faktiskt

bodde utomlands. Sålunda vore exempelvis en svensk diplomat, som

åtnjöte inkomst av fast egendom i utlandet eller inkomst från utländska

affärsföretag under form av utdelning å aktier, för sådan inkomst underkastad

skattskyldighet till bevillning och därmed även kommunal skattskyldighet

till Stockholms stad, med vilken kommun han måhända icke

hade och aldrig halt annan förbindelse än tvånget att där stå mantalsskriven.

Vore han gift och ägde hans hustru förmögenhet i utlandet,

bleve jämväl avkastningen därav kommunalt beskattad i obegränsad utsträckning.

Detta skedde utan hänsyn därtill, huruvida, såsom i regel

torde vara fallet, ifrågavarande inkomst jämväl i det främmande landet

beskattades.

s. 523 Kontrollera mot PDF

523

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

I det an-förda fallet grundade sig skattskyldigheten å eu uttryckligt

föreskriven mantalsskrivningsplikt. Värre vore, att ifrågavarande

skattskyldighet ofta kunde bero av en ren tillfällighet. Den kunde

nämligen bli beroende därav, att svensk undersåte vid avllyttningen till

utlandet försummat att taga utflyttningsbetyg eller eljest på tillräckligt

tjMligt sätt låta förstå, att han verkligen haft för avsikt att övergiva

riket. Så olämplig en beskattning, som kunde bero av dylik tillfällighet,

måste erkännas vara, framträdde dock såsom en ännu betänkligare

olägenhet, att många skattskyldiga, som begåve sig till främmande

land för en längre vistelse därstiides, frestades att för undgående av en

skattskyldighet, som för dem måste framstå såsom obillig, taga utflyttningsbetyg

till det främmande landet, oaktat de ingalunda hade för

avsikt att övergiva riket. Så hade många svenska missionärer förfarit.

Den fördel, de härigenom vunne i beskattningshänseende, kunde emellertid

ofta motsvaras av vissa olägenheter i andra avseenden. Ofta

rådde nämligen å de platser, dit de begivit sig, inga ordnade förhållanden,

vadan det kunde bliva förenat med svårigheter för missionärerna

att där träffa förfoganden, som krävde vissa legala former för att bliva

giltiga. Svårigheter av dylik art torde utan tvivel lättare kunna undanröjas,

om missionärerna kvarstode såsom skrivna i hemlandet. Men

gjorde de det, så bleve de för närvarande underkastade skattskyldighet

till en kommun här i riket, med vilken all förbindelse i övrigt för dem

kunde hava upphört, vanligen den kommun, där de senast varit upptagna

i mantalslängd.

Tillika borde i detta sammanhang nämnas, att skattskyldighetens

effektivitet ytterst bleve i förevarande fall beroende av den skattskyldiges

egen goda vilja. Till svårigheterna att vid skatteindrivningen

komma i förbindelse med den skattskyldige för skattebeloppets erhållande

komme nämligen ytteidigare det förhållandet, att alla tvångsmedel saknades

för skattebeloppets indrivning. Vägrade den skattskyldige att

betala, funnes ingenting att göra. Skattskyldigheten bleve således desto

mera förhatlig, som den träffade allenast den lojale medborgaren.

Missnöje från deras sida, vilka berörts av ifrågavarande skattskyldighetsbestämmelser,

hade upprepade gånger försports. Så hade till de

sakkunniga överlämnats för att vid skattereformen tagas under övervägande

tre särskilda framställningar i ämnet.

I en skrivelse från svenske ministern i Rom friherre C. Bildt hade

erinrats därom, att jämlikt särskilda bestämmelser i kommunallagarna

för Stockholms stad, ämbets- eller tjänsteman, som vore tjänstgörande

vid rikets beskickning hos utländsk makt, ävensom svensk konsul eller

s. 524 Kontrollera mot PDF

[Landén. ]

524 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

annan å utländsk ort i rikets tjänst anställd tjänsteman skulle, ehuru

mantalsskriven i Stockholm och där enligt bevillningsförordningen uppförd

till bevillning, vara fri från skyldighet att för sina löneförmåner

erlägga sådana utskylder, om vilkas utgörande stadsfullmäktige, kyrkostämma

eller kyrkofullmäktige beslutade. I framställningen erinrades

vidare om det uttalande i ämnet, som på sin tid gjorts av den enligt

Kungl. Maj:ts brev den 17 november 1905 tillsatta kommittén för utrikestjänstens

organisation. I sitt betänkande hade denna kommitté

fäst uppmärksamheten å oegentligheten av det förhållandet, att de vid

beskickningar och konsulat anställda tjänstemännen ålades att betala

kommunalutskylder till Stockholms stad lör den bevillning, som utginge

till statsverket på grund av inkomst av kapital. Kommittén hade funnit

detta icke vara billigt och hemställt, att ändring härutinnan snarast

borde vidtagas.

Den andra framställningen vore avgiven av svenske ministern i

Köpenhamn, E. Giinther, som till en början framhölle, hurusom i Danmark

bosatta svenska medborgare vore nödsakade att erlägga såväl

stats- som kommunalskatt i båda länderna. Den kommunala skattskyldigheten

till Sverige, vilken ålåge de i utlandet bosatta svenska medborgarna,

hade såsom ansedd orättvis blivit rent förhatlig, vadan den

innebure '' stor frestelse för mången att hellre söka sig fri från det

svenska medborgarskapet än att vara underkastad den orättvisa och betungande

beskattningen. Därför borde sådan ändring härutinnan åstadkommas,

att i utlandet bosatt svensk medborgare icke skulle påföras

kommunalskatt i Sverige, annat än så framt han där ägde fastighet

eller dreve affärsverksamhet eller eljest särskilda förhållanden betingade

dylik skatts påförande.

Den tredje framställningen hade gjorts av Svenska missionsförbundet

i Stockholm, som väl ansett rimligt, att missionärerna utgjorde

skatt till staten, vars skydd de åtnjöte jämväl under sitt vistande i

främmande land, men däremot funnit orimligt och obilligt, att de skulle

utgöra skatt till svenska kommuner, med vilka missionärerna icke stode

i någon som helst förbindelse.

En naturlig följd av den kommunala skattskyldighetens ordnande

på intresseprincipens grund hade, yttra Eiserman och von Wolcker

slutligen, blivit, att dessa framställningar vunnit fullt beaktande genom

förslagets bestämmelser i nu förevarande ämne.

Landén föreslår i 33 § 2 mom. 3, att svensk medborgare, som,

utan att vistas i Sverige, författningsenligt är eller bör vara i riket

s. 525 Kontrollera mot PDF

525

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

mantalsskriven, skall erlägga kommunal inkomstskatt endast för inkomst

av fast egendom samt av rörelse eller yrke.

Härom yttrar Landeri, bland annat:

Den princip, som läge till grund för förslaget, vore redan erkänd i

gällande förordning om kommunalstyrelse i Stockholm. Icke blott de

där angivna funktionärerna utan även åtskilliga andra i utlandet vistande

svenska medborgare, vilka oaktat sin bortovaro ur landet bleve mantalsskrivna

i Sverige (t. ex. svenska missionärer), syntes vara berättigade

till den frihet från skattskyldighet till mantalsskrivningskommunen, varom

här vore fråga. Och skattefriheten syntes böra avse alla slag av inkomst

med undantag av sådan, som härflöte av inom kommunen belägen

fast egendom eller därstädes bedriven näring.

Kammarrätten har vid sin granskning av Eiserman — von Wolckers

förslag icke framställt någon anmärkning mot den av dessa i förevarande

hänseende föreslagna bestämmelse.

Vad vidare angår frågan om statens skyldighet att erlägga kommunal

inkomstskatt, så har upprepade gånger i enskilda motioner inom

riksdagen föreslagits, att staten borde beträffande kommunal skattskyldighet

jämställas med enskilda personer, som inom kommunen äga egendom

eller driva rörelse. Dessa motioner hava dock icke vunnit riksdagens

godkännande. Såsom skäl emot en sådan utsträckning av statens

kommunala skattskyldighet har huvudsakligen anförts, att de inkomster

och fördelar av annat slag} som tillkomme kommuner, dit staten förläde

utövandet av viss verksamhet, vore av sådan betydenhet, att någon

skattskyldighet för staten för sådan verksamhet icke borde ifrågakomm;i

till kommunerna. De fördelar av ifrågavarande slag, som särskilt omnämnts,

hava härvid angivits bestå dels i skatter av den i statens tjänst

anställda personalen, dels ock i förökad omsättning och rörelse inom

kommunen. Hänsynen till dylika fördelar för kommunen i förening

med det förhållandet, att, då staten dreve viss industriell eller ekonomisk

rörelse, detta merendels skedde ur andra synpunkter och för andra,

ändamål, än som för den enskilde vore bestämmande, har för riksdagen

hittills varit avgörande vid bedömandet av frågan om statens skatteplikt

gent emot kommun.

Då vid 1908 års riksdag motion åter väckts i förberörda syfte

och i denna motion särskilt framhållits olägenheterna för sådana kommuner,

som genom statens inköp av enskildas egendom och rörelse

[Kammar
rätten.

]

Statens skattskyldighet.

[Riksdagens

skrivelse

1908.]

s. 526 Kontrollera mot PDF

526

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

ginge miste om förut befintliga beskattningsföremål utan motsvarande

lindring i kommunala utgifter, beslöt emellertid riksdagen enligt skrivelse

den 8 april 1908, nr 55, begära utredning, under vilka förutsättningar

och i vad mån kommun, inom vilken staten förvärvat fastighet eller

industriell anläggning, skulle kunna tillerkännas bidrag från staten för

bestridande av vissa kommunala utgifter.

I sin berörda skrivelse har riksdagen åberopat förut anförda skäl

för den frihet från kommunalskatt, som staten i regel åtnjuter, samt

förklarat sig icke kunna finna annat, än att principen om statens ställning

i förevarande hänseende fortfarande borde uppehållas. Ett frångående

av denna princip — anföres vidare — skulle medföra vittgående

konsekvenser och pålägga staten inskränkningar i dess verksamhet, som

skulle verka hämmande och betungande. Vad särskilt beträffade statens

stora kommunikationsinrättningar, skulle kommunal skatteplikt i fråga

om dem föga överensstämma med kommunernas och deras invånares stora

fördel och intresse just av dessa inrättningar, intressen, som ofta toge

sig uttryck i vittgående uppoffringar och bidrag för dylika inrättningar

från de kommuners sida, vilka blivit därav berörda. En följd av denna

riksdagens uppfattning vore, att riksdagen icke heller kunde godkänna

deras mening, som förfäktade, att i de fall, där staten genom inköp

förvärvat viss egendom eller rörelse, för vilken i föregående ägares

eller innehavares hand kommunalskatt utgått, staten borde vidkännas

kommunal skatteplikt för egendomen eller rörelsen. Oavsett de även

här såsom eljest med olika styrka i olika fall gällande principiella skälen

för statens skattefrihet torde en sådan skillnad i fråga om samma slag

av statens egendom eller innehav, som en dylik skatteplikt skulle innebära,

icke bliva rättvis. Ofta skulle den icke heller kunna utan stora

svårigheter i praktiken genomföras.

Riksdagen hade emellertid — fortsätter skrivelsen — härmed icke

velat förneka, att, då staten förvärvat fastighet eller övertagit rörelse,

som i enskild ägo lämnat betydande skattebidrag till en kommun, men

som i egenskap av statsegendom icke vore underkastad kommunala

utskylder, ganska avsevärda rubbningar kunde ske i kommunens inkomster.

Ju mera statens verksamhet i industriellt och ekonomiskt avseende

utvecklades, desto större bleve utsikten för sådana rubbningar.

I vår tid, då stora krav ställdes på staten i olika avseenden och dessa

krav ansåges fordra statens ingripande på nya ekonomiska områden,

syntes det riksdagen föreligga en fara, att dylika rubbningar, där de

inträffade, skulle kunna få en för kommunernas ekonomi verkligt tyngande

karaktär. Därför hade riksdagen ansett sig böra ifrågasätta,

s. 527 Kontrollera mot PDF

527

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

huruvida icke åtgärder kunde och borde vidtagaB för att kommunerna,

icke skulle på grund av principen om statens frihet från kommunalskatt

i särskilda fall oskäligen betungas. För sådant ändamål syntes det riksdagen,

som om lämpliga bestämmelser skulle kunna meddelas, varigenom

de kommuner, inom vilka staten ägde annan inkomstgivande fastighet

än jordbruksfastighet eller dreve verksamhet, däruti dock i regel icke

inberäknat järnväg, post och telegraf eller annan därmed jämförlig kommunikationsinrättning,

kunde tillförsäkras etter förekommande fall lämpade

bidrag från staten för bestridande av vissa kommunala utgifter.

Härvid borde naturligen beaktas, att bidragen icke Unge överstiga vad

som kunde anses billigt eller nödigt, samt att, såvitt möjligt vore, de

särskilda ekonomiska fördelar för kommun, som i olika fall vunnes av

statens verksamhet inom densamma, toges i beräkning.

Eiserman och von Wolcker erinra till en början, att de åt riks- [Eiserman—

dagen till förmån för statens skattefrihet åberopade fördelar för kom- ''^er.f °"

munerna knappast skilde sig från dem, som skulle tillkomma kommunen,

därest egendomen och driften befunne sig i enskild ägo; ville man

åberopa fördelarna, måste man dessutom täuka på olägenheterna.

Emellertid komma även Eiserman och von Wolcker till det resultat,

att staten bör fritagas från den av dem föreslagna avkastningsskatten

(19 §). De anföra i detta avseende, bland annat, att, då staten

och kommunen i stort sett samverkade för det allmänna bästa men statens

verksamhetsområde i det hela sträckte sig över alla kommuners områden,

synies icke någon särskild kommun böra medgivas rätt att under form

av beskattning taga andel av sådan avkastning, som vore avsedd att

användas för statens ändamål. Det syntes ändamålsenligare att icke

medgiva kommunerna beskattningsrätt beträffande den avkastning, som

staten åtnjöte av egendom och rörelse, utan i stället låta denna beskattningsrätt

ersättas eller få anses vara ersatt med statens bidrag till

kommunalväsendet.

Enligt Landéns förslag skulle staten erlägga inkomstskatt allenast [Landén.]

för följande slag av inkomst, nämligen för inkomst av sina jordbruksdomäner,

skogar samt uthyrda eller med tomträtt eller vattenfallsrätt

upplåtna fastigheter ävensom för annan inkomst av rörelse än den, som

bestode i bankrörelse eller härrörde av statens kommunikationsverk med

tillhörande verkstäder eller av anläggningar för tillhandahållande av

elektrisk energi; dock att skatt skulle erläggas jämväl för inkomst, som

härflöte från sistnämnda anläggningar genom leverans av elektrisk energi

s. 528 Kontrollera mot PDF

528 Kungl. Maj:ts proposition Nr In
till

annan än statens järnvägar samt andra statens verk och inrättning-ar

(33 § 2 mom. 1).

Landén erinrar i detta avseende, bland annat, hurusom, i samma

man som skattefriheten inom kommunen utsträcktes till nya områden

eller bibehölles på gamla områden, de skattskyldiga inom kommunen

finge vidkännas en skattebörda, som eljest bort falla på de sålunda frikallade,

samt att det därför vore av nöden att vid beviljande av kommunal

skattefrihet förfara med största varsamhet och även begränsa

skattefriheten vida mera, än vid stål sbeskattningen vore nödvändigt.

Härefter framhåller Landén, bland annat:

Statens skyldighet att betala kommunal inkomstskatt hade ansetts

i princip föreligga, då staten uppträdde såsom privatman och idkade

rörelse eller såsom fastighetsägare uppbure inkomst av sin egendom.

Däremot hade den rörelse, som utövades t. ex. genom post- och telegrafverken

samt järnvägsdriften, anseits icke vara av den beskaffenhet,

att inkomst därav borde beskattas av kommunerna. Riksbanksrörelsen

borde med hänsyn till riksbankens allmännyttiga verksamhet bliva frikallad

från kommunal inkomstskatt.

Den i princip föreslagna kommunala skattskyldigheten för staten

vore även inom sin relativt begränsade ram helt säkert av en ingripande

betydelse för såväl statens som kommunernas finanser. Skattetekniskt

sett torde vid beskattningsrättens utövande åtskilliga svårigheter vara

att förvänta. Man måste taga hänsyn till att i många fall, då statens

»inkomst» av det ena eller det andra företaget skulle beräknas, komme

att uppstå svårigheter av vida större slag än vid inkomstberäkningen

för enskildas företag. Särskilt torde rätten till avdrag för sådana driftskostnader

som t. ex. avlöning till förvaltningspersonal och för ränta å

gäld med svårighet kunna på ett riktigt sätt tillämpas utan medverkan

av vederbörande statsmyndigheter. Endast dessa sutte inne med den

kännedom om hithörande förhållanden, som för frågans bedömande vore

av avgörande betydelse, under det att taxeringsmännen måste antagas

i det avseendet sakna tillräcklig insikt. Landén hade vid sådant förhållande

ansett det vara både rättvist och ägnat att förebygga onödiga

tvister att lata vederbörande statsmyndigheters uppgifter om inkomstberäkningen

hava ovillkorligt vitsord, då de stödde sig på räkenskaper, som

vore upprättade i enlighet med av Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifter.

1 anslutning till de sålunda framhållna synpunkterna hade Landén

i sitt förslag upptagit följande bestämmelse:

Kommunen är berättigad att med staten träffa överenskommelse,

på grund varav såsom kommunal inkomstskatt för inkomst av ett statens

s. 529 Kontrollera mot PDF

529

Kungi. Maj ts proposition Nr 191.

skattepliktiga företag inom kommunen av staten skall erläggas ett för

flera år på förhand till siffran bestämt årligt skattebelopp. Där sådan

överenskommelse ej är träffad, beskattas såsom inkomst av företaget

det belopp, vartill vinsten upptagits i vederbörande förvaltande verks

räkenskaper. Räkenskaperna skola, för att äga vitsord, vara upprättade

i överensstämmelse med av Kungl. Magt för varje särskilt verk meddelade

föreskrifter (40 §).

I fråga om statens skyldighet att erlägga kommunal inkomstskatt

förklarar Svenska stadsförbundet, att det i allmänhet an slöte sig till

Landéns förslag, dock att de av Landén anförda skälen för att undantaga

riksbanken, järnvägar, post och telegraf ej synts övertygande.

Telegrafstyrelsen har påyrkat skattefrihet för inkomst av telegraf*

verkets uthyrda fastigheter, då uthyrning av sådana endast vore en tillfällig

anordning.

Vattenfallsstyrelsen finner det icke obilligt, att staten till kommunen

erlägger skatt för inkomst av rörelse i samma utsträckning som

ett enskilt affärsföretag.

Handelskammaren i Gävle anser, att frihet från avkastningsskatt

icke borde åtnjutas vare sig för statens kraftverk eller för dess järnvägar.

Kammarrätten anför i denna del, bland annat:

Kammarrätten kunde för sin del icke finna annat, än att staten i

regel borde vara kommunalt skattskyldig för avkastning, något som

följde av avkastningsbeskattningens karaktär av objektbeskattning.

Med rätta hade erinrats, att de fördelar, som korame en kommun

till godo genom statens affärsdrivande verksamhet, i intet avseende

skilde sig från eller överstege dem av alldeles enahanda art, som skulle

tillkomma kommunen, därest egendomen och driften befunne sig i enskild

ägo. Lika litet kunde emellertid kammarrätten tillerkänna giltighet

åt det skäl, som i Eiserman—von Wolckers motivering anfördes

för statens undantagande från avkastningsbeskattning. För en kommuns

beskattningsrätt syntes det nämligen fullkomligt ovidkommande, till

vilket ändamål avkastningen användes. Skulle kommunen gå miste om

beskattningsrätt till avkastning, som användes till statliga ändamål,

innebure detta i själva verket, att kommun, inom vilken staten haöe

affärsdrivande verksamhet eller eljest uppbure avkastning, skulle i olikhet

mot annan kommun åligga bidragsskyldighet till staten, i det att

det eljest på avkastningen belöpande skattebeloppet frånhändes kommunen

och förbehölles staten. Den orättvisa emot kommunerna, som

måste anses ligga i statens undantagande från beskattning för avkastBihang

till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 käft. (Nr 191.) 67

[Avgivna

yttranden.]

opaginerad Kontrollera mot PDF

580

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

ning eller inkomst, framträdde med särskild styrka i de fall, då staten

förvärvade egendom eller övertoge rörelse, som förut i enskild ägo

varit underkastad kommunal beskattning. Att — såsom av Eiserman

och von Wolcker ifrågasatts — låta kommunen erhålla utsikt till ett mer

eller mindre påräkneligt statsbidrag för längre eller kortare tid att i

fall av behov utgå såsom ersättning för skati eintäkter, vartill kommunen

eljest varit lagligen berättigad, uppvägde ingalunda en kommunen

vederbörligen tillerkänd beskattningsrätt.

Om det sålunda finge anses med rättvisa och riktiga beskattnings - grunder överensstämmande, att staten ålades skattskyldighet för avkastning,

måste dock av särskilda anledningar viss avkastning från beskattning

undantagas. Det kunde till en början icke ifrågasättas, att annan

staten tillfallen avkastning, än som härflöte av förvärvskällorna jordbruksfastighet,

annan fastighet och rörelse, gjordes till föremål för avkastuingsbeskattning.

Men icke heller all statens avkastning av nyssnämnda

förvärvskällor borde med skatt beläggas. Enahanda skäl, som ansetts

föranleda, att viss staten tillhörig fast egendom undantoges från fastighetsbeskattning,

bjöde ock, att avkastningen av samma fastigheter bleve

kommunalt skattefri. I enlighet härmed syntes böra föreskrivas, att

staten frikallades från skyldighet att utgöra avkastningsskatt för avkastning

av fast egendom, för så vitt fastigheten vore från beskattning

undantagen. Likaledes torde i analogi med vad som föreslagits i fråga

om skatteplikt för staten tillhörig fäst egendom av annan fastighets

natur stadgas, att avkastning av rörelse, som av staten bedreves, undantoges

från beskattning, då rörelsen innefattade kommunikationsverksamhet

eller avsåge försvarsändamål. Därjämte syntes avkastningen av

riksbankens rörelse böra, så länge banken icke bedreve vanlig bankrörelse,

lämnas skattefri.

I anslutning till vad kammarrätten yttrat om skatteplikt för staten

tillhörig fast egendom borde sålunda enligt kammarrättens mening avkastning

av verksamheten vid statens kraftverk undantagas från beskattning,

i den mån den härflöte av kraftleverans för elektrifiering av kommunikationsföretag,

vare sig statens eller enskildas. Avkastning av

verkstadsrörelse vid statens järnvägar bleve skattefri, då rörelsen bedreves

inom det egentliga trafikområdet, men eljest skattepliktig; enahanda

bleve förhållandet med statens järnvägars hotell- och restaurangrörelse.

Avkastningen av statens telegraf- och telefonverkstäder borde underkastas

beskattning o. s. v.

Statens kommunala skattskyldighet för avkastning skulle sålunda

s. 531 Kontrollera mot PDF

531

Kungl. Maj;ls p,ojjomtion Nr 191.

komma att i huvudsak sammanfalla med statens skattskyldighet till

kommunen för inkomst enligt Landéns förslag.

Kammarrätten kunde däremot för sin del icke tillstyrka den av

Landén ifrågasatta inskränkningen av beskattningsmyndigheternas prövningsrätt

i fråga om beräknandet av storleken utav statens inkomst i

de särskilda fallen. Lämplig syntes däremot den av Landén föreslagna

bestämmelsen, enligt vilken kommunen bereddes rätt att med staten

träffa överenskommelse om det skattebelopp, som för någon av staten

inom kommunen driven rörelse borde till kommunen erläggas.

Någon anledning att i allmänhet frångå vad som i fråga om skatt- Departeskyldigheten

gäller för den statliga inkomstbeskattningens vidkommande

synes mig icke förefinnas. De förändringar, jag föreslår beträffande

kommanditbolags och ekonomiska föreningars beskattning, äro avsedda

att införas även i avseende å statsbeskattningen.

Ett par mera väsentliga avvikelser från vad som är avsett att

gälla beträffande statens inkomstskatteförordning har jag emellertid ansett

mig böra föreslå.

De skäl, som anförts för eu inskränkt kommunalbeskattning av

svenskar i utlandet, synas mig sålunda i viss mån bärande. En i utlandet

vistande svensk medborgare, som icke är eller bör vara i riket

mantalsskriven, kan knappast sägas personligen tillhöra någon kommun

här i riket. Hans skyldighet att erlägga kommunal inkomstskatt bör

därför begränsas till de fall, där inkomsten kan anses vara lokaliserad

till någon viss kommun. I enlighet härmed har i förslaget upptagits

skyldighet för dylik svensk medborgare att erlägga kommunal inkomstskatt

endast för inkomst av här belägen fast egendom, av näring eller

av annan rörelse.

Beträffande utlännings skattskyldighet har jag funnit konsekvensen

fordra, att denna i varje fall ej bör sträckas längre, än när det gäller

svenska medborgare. En utlänning, som icke är eller bör vara här i

riket mantalsskriven, bör därför betala kommunal inkomstskatt endast

för inkomst av här belägen fast egendom eller av näring eller annan

rörelse, som här bedrivits. I fråga om utlänning, som är eller bör vara

här i riket mantalsskriven, synes någon anledning icke förefinnas att

göra skattskyldigheten beroende av om han här bedriver studier eller

ej. Den i detta avseende förekommande föreskriften har jag föreslagit

skola utgå.

Vad vidare angår frågan om skyldighet för staten att erlägga

kommunal inkomstskatt, så synes sådan skyldighet böra åläggas staten

s. 532 Kontrollera mot PDF

Ondcmtag

från fysiska

person, rs

skattskyldighet.

m. m

532 Kunyl. Maj. ts proposition Nr 191.

endast i de fall, där staten uppträder såsom privat företagare. Härvidlag

komma i främsta rummet i betraktande statens inkomst av domäner

och av vattenfallsverken. En befrielse för staten att utgöra skatt för

dylika inkomster skulle för de kommuner, där dessa domäner eller vattenfallsverk

äro belägna, kunna medföra synnerligen brydsamma förhållanden.

Väl är det sant, att staten för närvarande kommer i en i

viss mån sämre ställning än enskilda skattskyldiga. Dessa få nämligen

vid inkomstens beräknande avdraga ränta å gäld; i den mån det genom

ändrad statsbokföring eller på annat sätt kan fastslås, huru statsskulden

skäligen bör fördelas ä statens olika verksamhetsgrenar, synes dock

icke något hinder böra möta för att låta jämväl staten komma i åtnjutande

av motsvarande avdrag.

Jämväl annan näringsverksamhet, som staten driver såsom privat

företagare, synes böra inkomstbeskattas. Härvidlag lärer dock undantag

böra göras för kommunikationsverken och för statens bankrörelse. Dessa

företag tjäna nämligen i särskilt hög grad allmänna ändamål; ej heller

framträder härvidlag med ens tillnärmelsevis samma styrka behovet av

att trygga kommunernas tillgång på beskattningsföremål. Den skattefrihet,

som skulle tillgodokomma staten för dess kommunikationsverksamhet,

torde böra avse jämväl vad som därmed äger direkt samband,

såsom inkomst av tillhörande verkstäder, den av vattenfallsverken redovisade

inkomst av elektrisk energi till statens järnvägar o. s. v.

Såsom likställda med besparingsskogar hava, i enlighet med vad

av Landén föreslagits, upptagits häradsallmänningar.

33 §.

Om undantag från huvudregeln i fråga om fysiska personers skattskyldighet

finnas beträffande statens inkomstskatt bestämmelser i 5 §

1 mom. av 1910 års förordning. Motsvarande bestämmelser finnas j

bevillningsförordningens 12 § 2 mom., vars avvikelser från de regler,

som gälla beträffande statens inkomstbeskattning, betingas i synnerhet

därav, att inkomst såsom sådan av fast egendom ej träffas av bevillning.

I Eiserman—von Wolckers förslag återfinnas bestämmelser i förevarande

fråga beträffande avkastningsskatten i 19 § och beträffande den

kommunala inkomst- och förmögenhetsskatten i 42 §.

Landéns bestämmelser i förevarande ämne återfinnas i 32 § 4

mom. och 33 §.

s. 533 Kontrollera mot PDF

533

Kung t. Maj:ts proposition Nr 191.

Intetdera förslaget innehåller några mera väsentliga avvikelser

från vad som nu gäller beträffande bevilluingen.

Kammarrätten har ej mot Eiserman—von Wolckers förslag i förevarande

avseende framställt, någon anmärkning.

De skiljaktigheter i sak från statens nu gällande inkomstskatteförordning,

som förefinnas i 33 § av det föreliggande förslaget, betingas

dels därav, att överensstämmelse bör vinnas med förslaget i övrigt beträffande

beskattning av inkomst från kommanditbolag och föreningar,

dels därav, att läitnad i den kommunala beskattningen synes böra

beredas i utlandet bosatta svenska statstjänstemän, vilka torde böra likställas

med i utlandet bosatta svenska medborgare, som icke äro eller

böra vara här i riket mantalsskrivna.

Nu gällande bestämmelse om skattefrihet för medlem av konungahuset

beträffande inkomst av kapital har i förslaget bibehållits. Med

hänsyn till avfattningen av bestämmelsen om vad som är att hänföra

till inkomst av kapital innebär detta emellertid, att skattefrihet skall,

utöver vad som förut medgivits, gälla även inkomst av fast egendom

i utlandet.

34 §.

Nu gällande bestämmelser om undantag frän regeln om juridiska

personers skattskyldighet återfinnas i inkomst- och förmögenhetsskatteförordningens

5 § 2 mom. och bevillningsförordningens 12 § 2 mom.

Då jag nu går att redogöra för de föreliggande förslagens ståndpunkt

i förevarande hänseende, torde jag lämpligen böra följa uppställningen

i förstnämnda förordning.

Jag erinrar därom, att enligt Eiserman—von Wolckers förslag alla

juridiska personer äro fria från kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt,

vadan någon motsvarighet till nu ifrågavarande bestämmelser ej

finnes i deras förslag till sådan skatt.

Att staten ej bör åtnjuta full frihet från kommunal inkomstskatt,

har i föregående paragraf utvecklats.

Enligt Eiserman—von Wolckers förslag hava kommuner och andra

menigheter frikallats från skattskyldighet för annan avkastning än den,

Departe

mentschefen

Undantag

från juridiska

personers

skattskyldighet.

Malen.

Menighet er.

s. 534 Kontrollera mot PDF

534

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

som härflutit av jordbruksfastighet eller av rörelse eller yrke eller som

erhållits genom uthyrning (19 §).

Förslagsställarna framhålla, bland annat:

För kommuns frikallande från avkastningsskatt torde icke kunna

åberopas sådana skäl, som anförts för statens skattefrihet. Räckvidden

av dessa skäl sträckte sig beträffande kommunen icke längre än till

sådan av kommun åtnjuten avkastning, som skulle bliva skattepliktig

till den skatteberättigade kommunen själv, men den effektiva skattskyldigheten

i sistberörda avseende bortfölle helt naturligt utan vidare.

Däremot kunde tillräckliga skäl icke anses föreligga att befria kommun

från skattskyldighet till annan kommun, som författningsenligt vore rätt

beskattningsort, eller till det landsting, däri kommunen toge del.

Hushållningssällskap äro enligt Eiserman—von Wolckers förslag

frikallade från avkastningsskatt endast beträffande kapitalavkastning, då

anledning till ytterligare skattefrihet enligt de sakkunnigas mening ej

ansetts förefinnas.

Enligt Landéns förslag skulle landsting, hushållningssällskap,

främmande kommun, härad eller tingslag, väghållningsdistrikt, municipalsamhälle

och köping, som icke utgjorde egen kommun, erlägga kommunal

inkomstskatt för inkomst av fast egendom samt av rörelse eller

yrke, dock icke för sådan inkomst av fast egendom, som bestode i förmånen

att för rättsvård eller allmän ordning och säkerhet, fattigvård,

sundhetsvård, religionsvård och undervisning ävensom allmän kommunal

förvaltning nyttja egen fastighet (33 § 2 mom. 2).

I inledningen till sin kommunala skattelag har Landén (i 4 §)

intagit en bestämmelse, att kommun ej påföres skatt till sig själv.

Landén anför i detta avseende:

De skäl, som talade för statens skattskyldighet för viss egendom

och viss avkastning, kunde med minst lika stor styrka åberopas till stöd

för den skattskyldighet, som enligt förslaget ålagts främmande kommuner,

landsting in. fl. menigheter. Dessa menigheter hade i regel att

för sina utgifter påräkna bidrag från skattskyldiga, som åtminstone icke

helt och hållet sammanfölle med kommunens skattskyldiga. Om de nu

för sina anläggningar inom kommunen skulle få åtnjuta skattefrihet,

innebure detta i realiteten, att kommunens skattskyldiga finge för denna

skattefrihets skull bära den del av skatten till kommunen, vilken, därest

skattefrihet ej ägde rum, finge bäras av menigheten själv, d. v. s. i

sista hand komme att drabba de till menigheten skattskyldiga. Något

s. 535 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191. 535

bärande skäl för en sådan förskjutning av skattebördan syntes icke föreligga.

Kammarrätten förklarar sig ej hava annat att erinra mot Phserra

an—von Wolckers förslag i berörda avseende, än att skattskyldigheten

för avkastning av annan fastighet torde böra i någon man göras mera

omfattande, sä att därunder folie jämväl ersättning för upplåten tomträtt,

arrendeavgift m. m. Skattskyldigheten i fråga syntes, i överensstämmelse

med vad kammarrätten föreslagit beträffande statens skattskyldighet

för avkastning av fast egendom, lämpligen kunna bestämmas

att avse avkastning av annan fastighet, för så vitt fastigheten icke varit

från beskattning undantagen.

I fråga om skattskyldighet för kyrka och därmed jämställda an- Kyrkor m.,i.

sluter sig Eiserman—von Wolckers förslag (19 §) i sak till nu gällande

bestämmelser.

Eiserman och von Wolcker erinra om de avsevärda jord besittningar,

som innehavas av vissa utav de juridiska personer, varom fråga är,

varefter i betänkandet vidare framhålles, att det bleve en ingalunda

ob» tydlig skattskyldighet, som skulle läggas på dessa inrättningar, om

de bleve tillförbundna att utgöra kommunalskatt för avkastning av fast

egendom. Då emellertid inrättningar och anstalter av ifrågavarande

slag, även om de icke kunde anses såsom statsinstitutioner, vore ägnade

att befordra statsändamål eller i varje fall ur statens synpunkt synnerligen

behjärtansvärda syften, hade de ansetts böra fä åtnjuta full skattefrihet

för avkastning, av vad slag det vara månde.

Enligt Landéns förslag skulle ifrågavarande kategorier av juridiska

personer utöver vad nu gäller hava att erlägga kommunal inkomstskatt

för annan inkomst av fäst egendom än sådan, som bestode i förmånen

att för den egna verksamheten nyttja egen fastighet (33 § 2 mom. 4).

Landén erinrar, att den enligt gällande bestämmelser medgivna

skattefriheten i främsta rummet betingades av ömmande omständigheter

eller kunde försvaras med det i allmänhet gagnande ändamål, som institutionerna

avsåge att främja, samt att principen om skattefrihet för

nämnda institutioner i det stora hela bibehållits i Landéns försina-.

Kammarrätten framhåller i denna del: Samtliga ifrågavarande institutioner

hade att befordra statsändamål eller eljest allmänt gagneliga

syften. De torde också böra åläggas skattskyldighet för avkastning i

s. 536 Kontrollera mot PDF

Hypoteksinrättmnqar

m. fi.

Nykterhets för

envnyar m. fl

536 Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

enahanda utsträckning som staten. I överensstämmelse härmed och då

någ"n industriell verksamhet icke torde bedrivas av dessa institutioner,

skulle enligt kammarrättens mening skattskyldigheten komma att avse

avkastning av jordbruksfastighet och av annan fastighet, för så vitt

fastigheten varit underkastad skatteplikt.

Vad beträffar de från inkomstskatt till staten frikallade hypoteksinrättningar,

järnkontoret och vissa sparbanker hava Eiserman och von

Wolcker (i 19''§) föreslagit frihet från avkastningsskatt för annan avkastning

än den, som härflutit av jordbruksfastighet eller av annan fastighet.

Det egentliga skälet för hypoteksinrättningars och järnkontorets nu

gällande skattefrihet, yttra Pliserman och von Wolcker, bland annat, torde väl

hava varit, att dessa anstalters verksamhet ansetts vara av särskilt allmännyttig

art. Om de nu ansåges böra åtnjuta skattefrihet från kommunal

avkastningsskatt, hade befrielsen dock synts icke böra sträcka

sig till avkastning av fast egendom. Likasom i fråga om dessa anstalter

hade de sakkunniga hyst tvekan rörande sparbankers av liknande

skäl tillkomna skattefrihet. Under alla förhållanden syntes skattefriheten

ej böra utsträckas längre, än som enligt förslaget skett.

hunden har i sitt förslag till kommunal inkomstskatt (33 § 2

mom. 4) likställt nu ifrågavarande juridiska personer med kyrkor, akademier

o. s. v.

I motiven meddeläs, att Landén upptagit dessa bestämmelser i

anslutning till bevillningsförordningen utan att för egen del hava velat

göra något uttalande om behörigheten därav.

Kammarrätten uttalar i förevarande avseende endast, att tillräckliga

skäl näppeligen syntes föreligga för att hypoteksinrättningar, vilkas

verksamhet siode nära vanlig bankverksamhet, skulle åtnjuta skattefrihet

för avkastning av rörelse.

Utöver de enligt statens inkomst- och förmögenhetsskatteförordnings

‘ 5 § och bevillningsförordningens 5 § från skattskyldighet frikallade

juridiska personer hava i såväl Eiserman—von Wolckers som Landéus

''förslag upptagits ytterligare några, huvudsakligen sådana, som nu äro

fria från fastighet--bevillning och sålunda för sina fastigheter ej erlägga

någon som helst kommunalskatt.

s. 537 Kontrollera mot PDF

537

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Enligt Eiserman—von Wolckers förslag äro från skyldighet att

erlägga avkastningsskatt befriade:

regementen, officerskårer och underofficerskårer: för avkastning av

deras vid mötesplatser till begagnande under mötena uppförda byggnader;

nykterhetsföreningar: för avkastning av deras för föreningsverksamheten

avsedda byggnader; enskilda samfund: för avkastning av

kyrkobyggnad eller bönehus, samtliga dock endast i den mån avkastningen

ej uppstått genom uthyrning; främmande stat under villkor av

ömsesidighet: för avkastning av den främmande staten tillhörig, för

dess beskickning härstädes avsedd fastighet.

Härom heter det i motiveringen, bland annat:

Då den nuvarande kommunalbeskattningen på fastighetsbevillningens

grund enligt förslaget utbytts mot fastighetsskatt och avkastningsskatt,

hade billighet synts fordra, att ägare av byggnad, för vilken

fastighetsbevillning nu icke utgjordes i vidare man, än som föranleddes

därav, att byggnaden lämnat ägaren inkomst, befriades från avkastningsskatt

för sådan avkastning, som kunde anses bestå i förmånen för ägaren

att själv för egna ändamål begagna byggnaden. Beträffande åter

den hyresavkastning, byggnaden kunde lämna, syntes skäl icke föreligga

att låta densamma undgå avkastningsbeskattning.

Enligt bevillningsförordningen frikallades från fastighetsbevillning

enskilda personer eller samfund för dem tillhöriga kyrkor och bönehus,

i den mån de ej lämnat ägaren någon inkomst. Vad enskilda personer

beträffade, syntes skäl knappast föreligga för deras befriande från skattskyldighet

för någon de! av den avkastning, de kunde bereda sig av

dem tillhöriga fastigheter utav ifrågavarande slag. Uttrycket »samfund»

i bevillningsförordningen hade ändrats till »enskilda samfund»,

enär andra samfund ansetts falla under redan förut angivna grupper av

från skattskyldighet frikallade.

Främmande stats befrielse från skattskyldighet till avkastningsskatt

för avkastning av beskickningsfastighet borde vara beroende på

huruvida kommunal skattefrihet vore i det främmande landet medgiven

för svensk beskickningsfastighet och avkastningen av densamma. Gällde

icke sådan reciprocitet, bleve den främmande staten skattskyldig —

utom för fastigheten såsom objekt — jämväl för den under form av

beräknat hyresvärde framträdande avkastningen av densamma.

v. Enligt Eandéns förslag frikallas nednnnämnda skattskyldiga från

kommunal inkomstskatt för sådan inkomst av fast egendom, som består

i förmånen att för därmed avsedda ändamål nyttja dem tillhöriga fastigBihang

till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 158 käft. (Nr 191.) 68

s. 538 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

538 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

heter av här nedan angivna beskaffenhet, nämligen: a) regementen,

officers- och underofficerskårer: vid mötesplatser till begagnande under

mötena uppförda byggnader; b) nykterhetsföreningar: för deras verksamhet

såsom sådana avsedda byggnader; samt c) enskilda personer

eller samfund: kyrkobyggnader och bönehus.

Landén åsyftar, enligt vad i motiven angives, med denna bestämmelse

att vinna anslutning till vad som nu gäller om fastighetsbevillningen.

Kammarrätten framhåller i denna del, att, om, på sätt kammarrätten

hemställt, nykterhetsföreningars för föreningsverksamheten avsedda

byggnader icke fritoges från beskattning, ej heller avkastningen av

samma byggnader syntes böra till någon del från beskattning undantagas.

För de undantag från juridiska personers skattskyldighet, varom

stadgas i 34 § 1 mom., torde jag ej behöva här redogöra, då skälen

för desamma tidigare berörts i samband med frågan om bolags skattskyldighet.

Vad angår frågan om skattskyldighet för menigheter och därmed

i beskattningshänseende jämförliga andra juridiska personer, är det

uppenbart, att denua fråga ter sig väsentligen annorlunda med avseende

å en beskattning efter förmåga än vid en beskattning efter intresse.

Vad Eiserman och von Wolcker samt kammarrätten i denna fråga anfört,

har på den grund icke någon omedelbar relevans för den skatteform,

varom nu är fråga, ty den kommunala inkomstskatten är icke

såsom Eiserman—von Wolckers avkastningsskatt en intresseskatt utan

är avsedd att träffa efter de skattskyldigas förmåga. När jag det

oaktat har så utförligt som skett redogiort för såväl Eiserman och von

Wolckers som kammarrättens uttalanden i ämnet, så har detta berott

därpå, att åtskilliga av de framförda synpunkterna av praktiska skäl

synas förtjänta av beaktande.

I fråga om kommuners m. fl. menigheters samt hushållningssällskaps

beskattning har jag i huvudsak anslutit mig till Landéns förslag,

dock att en redaktionell omarbetning ägt rum.

I fråga om skattskyldighet för kyrkor, akademier m. fl., hypoteksinrättningar,

järnkontoret och vissa sparbanker har jag icke ansett, att

s. 539 Kontrollera mot PDF

539

Kuwjl. Maj.ts proposition Nr 191.

större avvikelser böra ske från de normer, som gälla i fråga om statens

inkomstbeskattning, än de, som Landén föreslagit.

1 fråga om regementens, officers- och underofficerskårers, nykterhetsföreningars

och enskilda samfunds skattskyldighet har även Landéns

förslag följts.

Jag vill erinra därom, att, dä särskild utredning pågår röraude

frågan om ideella föreningars beskattning, det synts mig lämpligast att

icke föregripa denna utredning genom att i fråga om föreningar eller

sammanslutningar, som kunna vara dit hänförliga, redan nu ifrågasätta

ändring i gällande bestämmelser.

Bestämmelsen om skattefrihet under viss förutsättning för inkomst

av främmande beskicknings fastighet är att anse såsom ett komplement

till motsvarande stadgande i 4 §; stadgandet har av mig infogats i de

sakkunnigas förslag.

35 §•

Bestämmelser om avdrag vid beräkning av inkomst återfinnas i

förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt 9 och 10 §§.

Bevillningsförordningen innehåller i 11 § 2 mom. följande bestämmelser:
Avdrag

må ske: l:o) vid beräkning av inkomst utav kapital: för

ränta å upplånat kapital; ägande, därest hustru är enligt 8 § 2 mom.

särskilt skattskyldig, den av makarna, som haft behållen inkomst av

kapital, åtnjuta avdrag även för den andra åliggande skuldränta,

som icke kunnat täckas av dennes egen inkomst av kapital; samt

2:o) vid beräkning av inkomst utav arbete: a) för det genom fastighetsbevillning

beskattade, hyresvärdet motsvarande belopp av fem för

hundra av taxeringsvärdet å fastighet, som av ägaren begagnats för

otövande av sådan verksamhet, varom i 9 § 2 mom. a) l:o) och 3:o)

sägs; b) för ränta å lånt rörelsekapital; och c) med skäligt belopp för

värdeminskning å gruvor, inventarier och annan dylik egendom, som

använts i skattskyldigs rörelse eller yrke. Avdrag må jämväl ske

för övriga utgifter för inkomstens förvärvande och bibehållande såsom:

arrende- eller hyresavgift; utgifter för underhåll av fastighet och inventarier;

avlöning, kost och övriga utgifter för de i skattskyldigs verksamhet

använda biträden och arbetare; kontors- och andra förvaltningskostnader;

ävensom kostnad för utövning av vetenskap, konst eller

handaslöjd: så ock för avgifter till pensions-, änke- och pupill-, understöds
-

Medgivna

avdrag vid

inte ornat beräknings#.

s. 540 Kontrollera mot PDF

540

Kungl. Majds proposition Nr 191.

eller annan sådan kassa, i vilken det ålegat någon på grund av hans

tjänst att vara delägare. I det fall, att ersättning för särskilda med

tjänst eller uppdrag förenade kostnader, varom i 8 § 1 mom. förmäles,

blivit av staten särskilt anvisad, får likväl avdrag för kostnaderna icke

äga rum.

Motsvarande bestämmelser återfinnas i Eiserman—von Wolckers

förslag, ehuru icke sammanförda under en paragraf utan, i den mån

avdragen hänföra sig till särskilda förvärvskällor, upptagna under de

särskilda paragrafer, som avhandla uppskattningen av de olika förvärvskällornas

avkastning.

I Landéns förslag till kommunal inkomstskatt (38 §) upptagas under

olika grupper bestämmelser om dels avdrag från inkomst av särskild inkomstkälla,

dels avdrag från den skattskyldiges befållna inkomst inom kommunen

med olika bestämmelser, allt efter som den skattskyldige har sitt

hemvist i kommunen eller icke. Bestämmelserna äro i stort sett formulerade

i anslutning till förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt.

För vissa skiljaktigheter skall nedan redogöras.

Ränta å gatt) Vad först beträffar frågan om avdrag för gäldränta, så framgår

av vad som tidigare anförts, att eu av de väsentligaste anmärkningarna

mot gällande kommunalskattesystem avser det förhållande, att dylikt

avdrag endast i inskränkt omfattning får äga rum.

Enligt Eiserman—vört Wolckers förslag till avkastningsskatt medgives

i regel icke avdrag för gäldräntor. Att närmare ingå på motiveringen

härför torde med hänsyn till avkastningsskattens karaktär av

intresseskatt icke påfordras. Enligt förslaget till kommunal inkomst.

och förmögenhetsskatt däremot medgives från summan av de uppskattade

avkastnings beloppen avdrag för ränta å gäld, i den mån sådant avdrag

ej skett vid uppskattning av viss förvärvskällas avkastning (44 § 3

mom. 4 st.).

Enligt Landéns förslag till kommunal inkomstskatt medgives vid

uppskattning av inkomst av särskild inkomstkälla avdrag för ränta å

lånt anläggnings- och rörelsekapital. För beräkning av skattskyldiga

behållna inkomst inom kommunen må avdrag äga rum från summan av

den skattskyldiges där taxerade inkomster, om den skattskyldige icke

har sitt hemvist i kommunen, för ränta å lånt anläggnings- och rörelse
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

54 J

Katigt. Maj:ts proposition Nr 191.

kapital, som hänför sig till hans inom kommunen belägna skattepliktiga

fasta egendom eller till rörelse eller yrke, som av honom där idkats,

och, om den skattskyldige har sitt hemvist i kommunen, för ränta å

gäld, som icke får avdragas vid beräkning av hans behållna inkomst

inom annan kommun (38 §).

Beträffande Landéns motivering tillåter jag mig hänvisa till han»

betänkande, sid. 271—275. Jag vill här blott anföra, att Landén anser

förslaget innebära en utvidgning av den rätt till avdrag, som direkt

skulle följa därav, att skatten vore en så att säga partiell och speciell

inkomstskatt, vilken närmast fordrade eu beräkning av nettoinkomsten

i varje särskild kommun.

1 fråga om den rätt till avdrag vid inkomstberäkningen, som må

ifrågakomma för förlust, innehåller vår skattelagstiftning endast få bestämmelser.

I bevillningsförordningen förekommer — utom den ovan citerade

bestämmelsen i 9 § 2 mom. c), att vid uppskattning av viss inkomst

(vinst å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom under

vissa förutsättningar) avdrag får ske för möjligen liden förlust å andra

likartade affärer — även i 8 § av de särskilda anvisningarna till förordningen

en föreskrift, att taxeringsmyndigheten skall efter »rörelsens

och förlustens storlek och beskaffenhet» pröva, huruvida skattskyldigs

»tillfälliga årsförlust» (t. ex. genom kreaturssjukdom, skeppsbrott, varulagers

förstöring o. d.) bör betraktas såsom minskning i årets

inkomst eller såsom kapitalförlust. Enligt förordningen om inkomstoch

förmögenhetsskatt medgives avdrag dels vid beräkning av vinst å

här ovan omförmälda icke yrkesmässiga realisationsaffärer för eventuella

förluster å andra likartade affärer (7 § 3:o c), dels, på sätt ovan berörts,

från den skattskyldiges sammanräknade inkomst för sådan förlust å

skattskyldigs verksamhet, som ej är att hänföra till kapitalförlust (10 §).

Enligt Eiserman—von Wolckers förslag till avkastningsskatt äro

förluster avdragsgilla, i den mån de hänföra sig till varje särskild förvärvskälla,

dock endast i den utsträckning de icke äro att anse såsom

kapitalförlust. I fråga om den kommunala inkomst- och förmögenhetsskatten

får vidare från summan av de uppskattade avkastningsbeloppen avdrag ske

för förlust, som särskild förvärvskällas avkastning utvisar, och som ej är

att hänföra till kapitalförlust. 1 motiveringen till förslaget till avkastningsskatt

hava förslagsställarna (å sid. 387—392) meddelat en utredningsärskilt

med hänsyn till skillnaden mellan kapitalförlust och annan förlust

och därvid kommit till ett resultat, som delvis skiljer sig från nu gällande

KrtWiM*

s. 542 Kontrollera mot PDF

542

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

föreskrifter, enligt vilka viss hänsyn tagos till rörelsens och förlustens

storlek. Enligt förslaget till avkastningsskatt gäller, såsom av

motiven och anvisningarna framgår, att varje inom en förvärvskälla

uppkommen förlust, vare sig den är stor eller ringa eller den är mera

eller mindre tillfällig, må avgå vid taxeringen av förvärvskällans avkastning,

så långt förvärvskällans intäkter därtill förslå, allenast förlusten

prövas vara av sådan art, att man med vanlig förtänksamhet

skäligen har att räkna med möjligheten av så beskaffad förlust. Eljest

skall förlusten anses som kapitalförlust.

Landén utvecklar (sid. 277 tf.), innebörden av gällande bestämmelser

i avseende å förlustavdrag samt redogör för 1893 års skattekommitterades

och kommunalskattekommitténs ställning till denna fråga.

Sin egen ståndpunkt klargör Landén på i huvudsak följande sätt:

Förslaget anslöte sig i förevarande avseende till bevillningsförordningen.

I enlighet härmed hade i 39 § intagits ett stadgande därom,

att underskott eller årsförlust, som framgått vid uppskattning av inkomsten

av viss inkomstkälla, icke annat än i visst undantagsfall finge avdragas

från annan inkomst. Den bestämmelse i de vid bevillningslörordningen

fogade anvisningarna, som uppdroge gränsen mellan förlust, som finge

anses såsom minskning i årets inkomst, och kapitalförlust, hade upptagits

i oförändrat skick. Den kunde visserligen ingalunda anses fullt

tillfredsställande, men det lämpligaste hade sjmts vara att för framtiden

såsom hittills överlåta åt praxis att lösa frågan om förlustens karaktär

efter de för varje särskilt fäll föreliggande omständigheterna. Denna

bestämmelse sammanhängde emellertid icke med frågan om avdragen

utan med frågan om själva inkomstberäkningen, och praktiskt taget torde

i flertalet fäll här ifrågavarande förluster inverka till inkomstens nedbringande,

utan att avdrag för förlusten skedde från något inkomstbelopp,

som framkommit vid beräkning av den inkomst, som skulle

hava uppstått, därest förlusten icke beaktats.

1 paragrafen om medgivna avdrag förekommer i enlighet med

det anförda icke någon som helst bestämmelse om förlustavdrag.

■K~ . .

Kammarrätten anför i anslutning till Eiserman—von Wolckers

förslag om avkastningsskatt:

Den i gällande skatteförordningar meddelade föreskriften, att avdrag

icke vore medgivet för kapitalavbetalning å skuld, återfunnes icke

i Eiserman—von Wolckers förslag. Att sådant avdrag icke finge ifrågakomma,

hade väl av förslagsställarna ansetts så självklart, att särskild

s. 543 Kontrollera mot PDF

543

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 191.

föreskrift därom skulle vara överflödig. Det nu uttryckligen meddelade

avdragsförbudet i förevarande avseende syntes dock kammarrätter! böra

bibehållas. Bestämmelserna i 21 § av förslaget om icke medgivna

avdrag kompletterades med de i anvisningarna meddelade föreskrifterna

om förlustavdrag. Lämpligen torde emellertid redan i föreliggande

paragraf böra upptagas bestämmelse, att avdrag icke vore medgivet för

förlust, som vore att hänföra till kapitalförlust, varjämte borde hänvisas

till anvisningarna i fråga om vad som avsåges med kapitalförlust. Mot

förslagets föreskrifter om förlustavdrag hade kammarrätten för övrigt

icke något att erinra.

Vad vidare utskylder beträffar, få enligt bevillningsförordningen

sådana icke avdragas i vidare mån, än i vad de äro att hänföra till

driftskostnader. För personliga utskylder får avdrag icke under några

omständigheter göras.

Vid statens inkomstbeskattning är avdrag för utskylder medgivet

för alla utskylder utom kronoutskylder.

Den huvudsakligaste anledningen till ifrågavarande avdrags införande

i den statliga skattelagstiftningen torde hava varit avdragets

egenskap att giva en skattelindring särskilt åt sådana skattskyldiga, vilka

trycktes av oproportionerligt stora kommunalskatter — ju större kommunalskatter

desto större nedsättning i statsskatten.

Eiserman och von Wolcker medgiva i sitt förslag till avkastningsskatt

avdrag för fastighetsskatt såsom omkostnad i vissa förvärvskällor

men däremot, såsom i 21 § uttryckligen angives, icke för andra utskylder.

Enligt förslaget till kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt är från summan

av de uppskattade avkastningsbeloppen avdrag medgivet för alla utskylder

utom kronoutskylder och sådana utskylder, för vilka avdrag ägt rum

vid uppskattning av viss förvärvskällas avkastning. Såsom avdragsgilla

utskylder enligt 44 § 3 mom. angivas i anvisningarna landstingsskattkommunalutskylder,

vägskatt, avgifter till prästerskapets avlöning, folk,

skoleavgift, sjukvårdsavgift, bidrag till skjutsentreprenaderna och till

dövstumundervisningen samt bidrag till tingshusbyggnad, såvitt de

under beskattningsåret erlagts av den skattskyldige eller, där han avlidit,

av hans dödsbo. Debetsedelslösen och indrivningsavgift få icke

avdragas, likasom ej heller hundskatt och dylika avgifter.

Enligt Landéns förslag medgives avdrag för utskylder endast i

den mån de äro att anse som avgäld, som det ålegat någon att utgöra

Utikylder.

s. 544 Kontrollera mot PDF

Pensionsavgifter

m. m

544 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

såsom ägare av fast egendom (38 § 1 mom.) I motiveringen framhåller

Landén, att det skäl, som föranlett avdrag för utskylder i fråga om

statsbeskattningen, hade desto mindre betydelse beträffande kommunalbeskattningen,

som denna vore en repartitionsbeskattning.

Det vore även uppenbart, fortsätter Landén, att i fråga om skattskyldiga

med utskylder inom flera kommuner det skulle bliva svårt att

reglera utskyldsavdragets fördelning, särskilt beträffande avdraget för

kronoutskylder och avgifter till landsting in. m., liksom svårighet även

skulle i sådant avseende uppstå vid flyttning från eu till en annan

kommun.

Landén hade sålunda icke ansett sig kunna i sitt förslag upptaga

rätt till avdrag för utskylder. I den mån utskylder såsom acciser och

egendomsskatt stode i sådant samband med av skattskyldig idkad näring,

att de borde hänföras till driftskostnaderna för denna, finge de enligt

förslaget, liksom hittills enligt praxis varit fallet, avdragas. Yore utskylderna

återigen av den beskaffenhet, att de inginge i den skattskyldiges

levnadskostnader, finge de lika litet som andra sådana utgifter

avdragas.

Kammarrätten har i förevarande avseende icke framställt någon

anmärkning mot Eiserman—von Wolckers förslag.

Bland de avdrag utöver de nu angivna, som av Eiserman och von

Wolcker föreslagits beträffande den kommunala inkomstskatten, märkes

avdrag för pensionsavgifter enligt lagen om allmän pensionsförsäkring

samt försäkringspremier m. m., sistnämnda bestämmelse avfattad i huvudsaklig

överensstämmelse med motsvarande stadgande i 10 § av statens

inkomstskatteförordning.

Motsvarande avdrag, som icke återfinnas i bevillningsförordningen,

få icke heller göras enligt Landéns förslag. Landén upptager däremot

till prövning frågan om medgivande av rätt till vissa andra aArdrag,

däribland för undantagsförmån av fast egendom, samt yttrar härom i

huvudsak följande:

Detta avdrag hänfördes enligt statens inkomstskatteförordning till

de konventionella avdragen. Undantagsförmån syntes emellertid under

alla förhållanden vara en utgift, som på det närmaste sammanhängde

med den inkomstkälla, den fasta egendom, varifrån förmånen utginge.

Redan häri läge således en fullt giltig anledning att hänföra utgiften i

fråga till de naturliga avdragen. Då det därjämte ofta torde inträffa,

s. 545 Kontrollera mot PDF

klint/1. Maj.is proposition Nr 191. 545

att den fasta egendom, varav undantagsförmånen utginge, vore belägen

i annan kommun än den för undantagsförmånen skattskyldiges hemvistkommun,

syntes det falla sig naturligast att begränsa här ifrågavarande

avdragsrätt till inkomst, som beskattades i den ort, där fastigheten vore

belägen. Att medgiva avdrag för undantagsförmån i annan kommun

än den, där inkomsten av den fasta egendomen beskattades, överensstämde

nämligen icke med det föreslagna skattesystemets karaktär, enligt

vilken avdrag, som hänförde sig till utom kommunen belägna inkomstkällor,

icke finge ske vid uppskattning av de inom kommunen beskattade

inkomsterna.

Länder, uttalar sig även särskilt i fråga om avdrag för periodiskt

understöd. En dylik utbetalnings inverkan på skatteförmågan vore enligt

Landéns mening ovedersäglig, och avdrag för sådan utbetalning borde

få äga rum, även om vissa invändningar emot en sådan avdragsrätt

med fog kunde framställas med hänsyn till de olika kommunernas beskattningsrätt,

.

Kammarrätten har i allmänhet icke yttrat sig om sistberörda avdrag.

Vissa anmärkningar mot Eiserman—von Wolckers förslag till

avdrag för periodiskt understöd och försäkringsavgifter -— vilka avdrags

principiella befogenhet ej ifrågasättes — torde jag i detta sammanhang

kunna förbigå.

En persons skatteförmåga bör bedömas med hänsyn till hela hans ment8chefen.

sammanlagda årsinkomst. Skulle denna beskattas i en enda kommun,

vore det en omständighet av företrädesvis formell betydelse, därest man

föreskreve, att medgivna avdrag i första hand skulle ske från varje

särskild inkomstkälla, och att endast mera allmänna avdrag skulle ske

från den samlade årsinkomsten. Detta är i själva verket händelsen

enligt Eiserman—von Wolckers förslag till kommunal inkomst- och för- t

mögenhetskatt. Enligt Landéns förslag är förhållandet närmast det

motsatta. Den i varje kommun fallna inkomsten är enligt detta förslagett

helt för sig. Avdrag från den sammanlagda inkomsten är snarast

att betrakta som undantag. Enligt det förslag till kommunal inkomstskatt,

som jag nu framlägger, förhåller det sig ju så, att visserligen

regeln är densamma som i Eiserman—von Wolckers förslag, nämligen

att all inkomst betraktas såsom ett helt, men att därifrån med hänsyn

till de olika kommunernas behov av skattekällor måst stipuleras åtskilliga

undantag beträffande beskattningsorten. Samma skäl, som föranlett

dessa undantag, tala även för att avdragsrätten normeras med hänsyn

Bihang) till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.) 69

s. 546 Kontrollera mot PDF

546

Kungl. Maj:t$ proposition Nr 191.

till olika slag av inkomster. Följden blir den, att med en utgångspunkt

liknande Eisermans och von Wolckers nås ett resultat, som i

mycket överensstämmer med Landéns.

Avdrag synas alltså böra få ske i första hand från varje särskild

inkomstkälla och i andra hand från skattskyldigs sammanlagda inkomst

i varje särskild kommun. Hava samtliga inkomstkällor inom en kommun

visat underskott, får enligt förslaget detta underskott i första hand avdragas

från inkomst i hemvistkommunen och, endast i den mån avdragen

överstiga inkomsten i hemvistkommunen, få desamma slås ut på inkomster

i övriga kommuner. Denna ordning för avdragsrätten har

betingats av praktiska hänsyn, som kräva, att, såvitt möjligt, en invecklad

avdragsprocedur undvikes, och att därför en proportionell fördelning

endast i undantagsfall äger rum.

Särskilda svårigheter vid fördelningen av avdragen på olika kommuner

erbjuda förluster vid realisationsvinst. Jag har ansett, att i

fråga om såväl den statliga inkomstbeskattningen som bevillningen

bör bibehållas den nu gällande regeln, att avdrag för förlust å dylik

affär ej får medgivas i större utsträckning, än att det motsvaras av

inkomst av liknande art. De bestämmelser i detta avseende, som torde

vara nödvändiga, hava med hänsyn till det säkerligen ringa antal fall,

där en tillämpning av dem kan antagas förekomma, erhållit plats i

anvisningarna, till vilka dock en hänvisning i lagtexten synts böra ske.

I anvisningarna hava även intagits föreskrifter om proportionell

fördelning i vissa fall av gäldräntor på inkomster från olika inkomstkällor.

Vad de övriga särskilda slagen av avdrag beträffar, hava de i stort

sett sin motsvarighet i inkomstskatteförordningen.

Beträffande avdrag för utskylder ansluter jag mig så tillvida till

Landéns förslag, att endast de kommunala objektskatterna, fastighetsskatt

och näringsskatt, få avdragas, nämligen från de inkomstkällor, till

vilka de hänföra sig. Frågan, huruvida avdrag för andra utskylder må

äga rum, har jag ansett icke böra i detta sammanhang komma under

omprövning. Avdrag för den proportionella kommunala inkomstskatten

är ju i stort sett utan betydelse för fördelningen av skattebördan mellan

de inkomstskatteskyldiga inbördes. Fn verklig förskjutning av skattetrycket

skulle däremot åstadkommas, om avdrag medgåves för de progressiva

skatterna. Frågan om avdrag för dessa skatter torde emellertid

icke böra upptagas annat än i sammanhang med omprövning av spörsmålet

om dylika avdrag jämväl för statsbeskattningens vidkommande

samt förutsätter noggranna statistiska utredningar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

J>47

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

Undantagsförmån från last egendom anser jag i likhet med

Landeri likaledes böra avdragas från inkomsten av vederbörande fastighet.

Med Eiserman och von Wolcker instämmer jag derutinnan, att

erlagd pensionsavgift på grund av lagen om allmän pensionsförsäkring

ävensom försäkringsavgifter intill visst belopp böra lå avdragas - nämligen

i hemvistkommunen. Beträffande periodiskt understöd har jag följt

ett av Eiserman och von Wolcker framställt förslag, vartill jag skall

återkomma vid nästa paragraf.

Paragrafens formulering ansluter sig för övrigt i möjligaste mån

till statens inkomstskatteförordning. Vad särskilt angår bestämmelsen

i 1 mom. om avdrag av kostnad för nödigt biträde i hemmet, da hustru

av förvärvsverksamhet är förhindrad att ägna sig åt hemmets skötsel,

har ju denna sin motsvarighet i 9 § av förordningen om inkomst- och

förmögenhetsskatt, ehuruväl avdragsbeloppet sänkts frän 400 till 200

kronor. Detta beror emellertid på, att enligt 43 § 1 mom. ett inkomstbelopp

på 200 kronor alltid är skattefritt. För skälet till den sålunda

föreslagna förändringen, som synes böra företagas även beträffande statsbeskattningen,

skall jag senare redogöra.

Sista stycket i 1 mom. av förevarande paragraf motsvarar med

viss ändring 11 § sista stycket av 1910 års förordning om inkomstoch

förmögenhetsskatt. För skälen till ändringen bär jag förut redogjort

i sammanhang med frågan om kooperativa föreningars beskattning.

De i avseende å denna punkt erforderliga anvisningarna torde böra

intagas vid statens inkomstskatteförordning och därigenom erhålla motsvarande

giltighet beträffande kommunalbeskattningen.

Avdrag för kostnader för resor mellan arbetsplatsen och bostadsorten

torde redan nu i stor utsträckning medgivas, ehuruväl avdragsrätten

anses tvivelaktig. Eu uttrycklig bestämmelse synes mig därför

erforderlig. Det är uppenbart, att en sådan avdragsrätt ej får sträckas

därhän, att exempelvis avdrag göres för resor till och från eu persons

sommarnöje. Uppenbarligen kan avdragsrätt icke anses skälig, om

någon använder ett dyrbart fortskaffningsmedel, ehuru billigt sådant står

till buds.

36 §.

Den paragraf i statens inkomstskatteförordning, som avhandlar,

vilka avdrag icke få ske vid beräkning av inkomst (11 §), har sin

motsvarighet i bevillningsförordningens 11 § 1 mom., med vilket den

överensstämmer utom därutinnan, att enligt bevillningsförordningen av
-

Icke medgivna

avdrag vid

inkomstberäkningen
-

s. 548 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen
-

548 Kungl. Maj ds proposition Nr 191.

drag icke får ske för några som helst utskylder, ock att bevillningsförordningen

innehåller en bestämmelse, som föranletts därav, att inkomst

av fastighet endast beskattas genom fastighetsbevillning.

Eiserman—von Wolckers förslag innehåller i 21 § en motsvarighet

till dessa bestämmelser i fråga om uppskattning av avkastning. Däremot

finnes icke någon dylik bestämmelse i deras förslag till kommunal

inkomst- och förmögenhetsskatt, ehuruväl vissa negativa bestämningar förefinnas

i anvisningarna till sistnämnda förslag. I motiven vända sig Eiserman

och von Wolcker särskilt emot den i gällande förordning om inkomstoch

förmögenhetsskatt inrymda bestämmelsen, att avdrag icke medgives för

understöd, som grundar sig på lagligen åliggande försörjningsplikt. Skatteförmågan

hos understödsgivaren kunde väl, yttra de bland annat, icke sägas

vara större, om understöden lämnats på grund av försörjningsplikt, än om

understöden utgått, utan att sådan plikt förelegat. Det måste förefalla

obilligt, att skattskyldig, som exempelvis lämnade årliga bidrag till föräldrarnas

försörjning, vid sin taxering erhölle avdrag för dessa bidrag,

om föräldrarna icke varit i behov av fattigvård enligt 1 § fättigvårdsförordningen,

men ginge miste om sådant avdrag för den händelse sådant

behov verkligen förelegat. Stadgandet mötte ock vid riktig tillämpning

ej ringa svårighet, i ty att taxeringsmännen rätteligen skulle i förekommande,

fall pröva ej mindre, huruvida sådant behov, som nyss nämnts,

varit för handen eller icke, än även om och i vad mån understödsbeloppet

överstigit vad som skäligen erfordrats för täckande av berörda

behov. För den överskjutande delen skulle nämligen avdrag medgivas.

Landén har motsvarande bestämmelse i 39 §, som endast därutinnan

skiljer sig från 11 § i statens inkomstskatteförordning, att avdragför

utskylder ej beröras, att motsvarighet till sista stycket i berörda

11 § ej finnes, samt att ettstycke tillkommit, däri uttryckligen angivits,

att förlustavdrag i viss utsträckning ej får äga rum.

Kammarrätten häri berörda avseende lämnat Eiserman—von Wolckers

förslag utan anmärkning.

Vid avfattningen av ifrågavarande paragraf har statens inkomstskatteförordnings

11 § blivit följd med vissa avvikelser. Bestämmelsen

om avdrag för utskylder har modifierats med hänsyn till innehållet i 35

§ och utbrutits såsom ett särskilt stycke. Sista stycket i berörda 11

§ har med hänsyn till de föreslagna ändrade grunderna för kooperativa

s. 549 Kontrollera mot PDF

549

Kungl. Maj;ts proposition Nr 191.

föreningar*» beskattning ej fått någon motsvarighet i nu förevarande

paragraf. Vad beträffar frågan om avdrag på grund av försörjningsplikt,

har jag, såsom nyss antyddes, ansett mig böra följa Eiserman—

von Wolckers förslag. Motsvarande ändringar synas böra vidtagas i

avseende å den statliga inkomstbeskattningen.

87 och 38

I dessa paragrafer meddelas bestämmelser om beskattningsort. I

1910 års förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt finnas bestämmelser

i detta ämne i 23 §. Bevillningsförordningen innehåller i 14 § ,

följ ande:

Skattskyldig taxeras för inkomst av kapital och arbete: a) patronus

ecclesise, för inkomst av tionde eller ersättning därför: där inkomsten

utgått; b) den, som driver bankrörelse, för inkomst därav: där rörelsen

genom huvud-, avdelnings- eller kommissionskontor utövats; den, som

idkar järnvägsdrift, för inkomst därav: där huvudkontor och stationer

varit belägna; den, som idkar kanaldrift, för inkomst därav: vid huvudkontoret

samt å varje ort, som av kanalanläggningen berörts; den, som

med hjälp av ledning tillhandahåller vatten eller elektrisk energi, för

inkomst därav: där vattenverk eller kraftstation varit förlagda, där kontor

funnits, samt där vatten eller elektrisk energi förbrukats; c) bolag, för

inkomst av annan rörelse än sådan, varom i b) stadgas: å den eller de

orter, där bolagets rörelse eller någon huvudsaklig gren därav på mera

självständigt sätt eller i avsevärd omfattning drivits; men i fall sådana

bestämda orter icke förefunnits, ävensom för inkomst av kapital: där

bolaget har sin styrelse; d) handlande, fabriksägare samt annan yrkesoch

näringsidkare, för inkomst av rörelsen eller yrket: å den eller de

orter, där rörelse eller yrke eller någon huvudsaklig gren därav på mera

självständigt sätt eller i avsevärd omfattning idkats; dock skola handlande

i de städer, vilka innefatta flera församlingar, för den handelsrörelse,

de därstädes idkat, ävensom de skattskyldiga, vilkas rörelse eller yrke

utövats på flera orter, men endast kortare tid på varje ort, taxeras inom

den församling, där de äro mantalsskrivna; e) ägare av fartyg, varu tf

flera hava del, för inkomst av fartyget: där huvud- eller korrespondentredaren

är mantalsskriven; eller om sådan ej finnes: där fartyget har

sin hemort; f) de under konsistoriernas vård eller annan offentlig förvaltning

ställda kassor, för inkomst vid lediga ecklesiastika sysslor: i

den ort, där densamma eljest bort beskattas; g) utrikes boende, här i

riket icke mantalsskriven löntagare, för lön från svenska statsverket: i

Beskattning

ort.

s. 550 Kontrollera mot PDF

550

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

Stockholms stad och Nikolai församling; samt h) utrikes boende pensionstagare,

för pension från svenska statsverket eller allmän inrättning: där

pensionen utbetalats. För annan inkomst än den här ovan i denna

paragraf omförmälda taxeras skattskyldig, där han är eller bör vara

mantalsskriven, eller, då sådan ort ej finnes, där inkomsten huvudsakligen

förvärvats. Avliden persons inkomst av sådan beskaffenhet, som

i nästföregående stycke avses, taxeras där den avlidne senast varit eller

bort vara mantalsskriven, eller, då sådan ort ej finnes, där in hornsten

huvudsakligen förvärvats. Då efterbeskattning jämlikt 13 § äger rum,

skall inkomsten taxeras där, varest densamma, om den i rätt tid blivit

taxerad, skolat vara föremål för taxering.

Allmänna

bestämmel
ser.

Enligt Eiserman—von Wolckers förslag till avkastningsskatt (32

—36 §§) gälla i fråga om beskattningsort i huvudsak följande regler.

Avkastning av fastighet taxeras i den kommun, där egendomen är belägen,

avkastning av rörelse eller yrke, så framt fast driftställe finnes, i

den kommun, där detta är beläget, men eljest i bostadskommunen.

Avkastning av kapital, avkomstgivande rättigheter och annan förvärvsverksamhet

taxeras med vissa undantag i bostadskommunen. Det viktigaste

av dessa undantag är det, att avkastning av tjänst stundom

taxeras dels i bostads-, dels i verksamhetskommunen. Såsom bostadskommun

anses för enskild person dels mantalsskrivningskommunen, dels

även annan kommun, där den skattskyldige minst sex månader av samma

år är bosatt. Sistnämnda föreskrift nödvändiggör detaljerade bestämmelser

om fördelningen av avkastningen även mellan olika bostadskommuner.

— I fråga om den av Eiserman och von Wolcker föreslagna

kommunala inkomst- och förmögenhetsskatten är mantalsskrivningsorten

beskattningskommun (56 §).

. Enligt Landéns förslag (32 §) gäller i huvudsak, att inkomst av

fastighet beskattas i den kommun, där fastigheten är belägen, inkomst

av rörelse eller yrke i driftskommunen men annan inkomst i hemvistkommunen.

Härtill hava fogats ett par bestämmelser av mera speciell

natur.

Länsstyrelsen i Blekinge lån har betonat fördelen av att inkomst

av rörelse eller yrke tages till beskattning i verksamhetskommunen dels

ur rättvisans synpunkt och dels med hänsyn till att dylik inkomst vid beskattning

i annan kommun ofta ej bleve uppmärksammad och träffad

av skatt.

s. 551 Kontrollera mot PDF

551

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Kammarrätten tiar icke framställt några anmärkningar mot huvudprinciperna

i Eiserman—von Wolckers förslag.

Det nu föreliggande lagförslagets ställning till frågan om beskattningsort

bär jag klargjort i det föregående. Hänsyn till kommunernas

behov av skattekällor kräver, att ej alla inkomster beskattas i hemvistkommunen,

utan att undantag göres beträffande inkomst av fastighet

och av näringsföretag, vilkas omfattning ej är allt för obetydlig; inkomsten

bör beskattas, där fastigheten är belägen, respektive näringen

bedrives. Med hänsyn till detta förhållande hava begreppen inkomst

av fastighet och av näring i 28 och 29 §§ närmare utformats.

Emellertid framställa sig beträffande beskattningsorten en mängd

specialfrågor, som jag nedan skall delvis beröra.

Beträffande fördelningen av inkomster av bankrörelse, järnvägsoch

kanaldrift samt vattenlednings- och elektriska ledningsföretag, som

bedrivas i olika kommuner, innehålla anvisningarna till bevillningsförordningen

detaljerade regler, till vilka jag tillåter mig här hänvisa.

Såväl Eiserman och von Wolcker som Landén hava för fördelningen

föreslagit i stort sett samma huvudregel, nämligen att i varje kommun

skall beskattas så stor del av avkastningen, respektive inkomsten, som med

hänsyn till omfattningen av verksamheten på kommunen belöper i jämförelse

med verksamheten i dess helhet. Vad de i anvisningarna förekommande

detaljföreskrifterna beträffar, så överensstämma dessa enligt Landéns förslag

nära nog fullständigt med de enligt bevillningsförord ningen nu gällande

— dock med vissa tillägg — medan däremot Eiserman och von Wolcker

utarbetat till stor del nya anvisningar, till vilka jag ävenledes tillåter

mig hänvisa.

Eiserman och von Wolckers förslag till anvisningar har av kammarrätten

i princip lämnats utan huvudsaklig anmärkning. Av praktiska

skäl har dock kammarrätten avstyrkt vissa bestämmelser, som förslaget

innehåller om åtgärder, i syfte att varje rörelsegren komme att draga

sina särskilda kostnader.

Vad angår särskilt frågan om fördelning av järnvägsdrifts avkastning,

upptager Eiserman—von Wolckers förslag i likhet med Landéns

ungefär enahanda bestämmelser, som härutinnan för närvarande gälla.

Järnvägsstyrelsen har emellertid föreslagit en sådan omläggningav

fördelningen, att densamma i stället sker efter förhållandet mellan

beloppen av utbetalda skattepliktiga avlöningsförmåner inom respektive

kommuner.

Departe
mentschefen.

Detaljfrågor.

Visna slag av

näring.

s. 552 Kontrollera mot PDF

552

Departe
mentschefen
-

Realisationsvinst

vid

fastighetsftirsäljning.

Motion vid

1919 års

riksdag.

lliksdagens

skrivelse.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Kammarrutten har förordat vad järnvägsstyrelsen, med vilken

Svenska Järnväg sföreningen i huvudsak instämt, sålunda föreslagit.

Beträffande nu berörda frågor torde jag kunna hänvisa till anvisningarna

i det föreliggande förslaget. Rörande dessa vill jag här'' endast

framhålla: att bestämmelserna om kanaldrift ansluta sig till Eiserman—

von Wolckers förslag; att beträffande bankrörelse bevillningsförordningens

bestämmelser delvis behållits och delvis ersatts med en hänvisning till anvisningarna

vid kapitlet om näringsskatt; samt att i fråga om järnvägsdrift

hänsyn tagits till järnvägsstyrelsens förslag. Bestämmelsen om

fördelning av inkomst av näring, som avser att med hjälp av ledning

tillhandahålla vatten, gas eller elektrisk energi, är avfattad i anslutning

till anvisningarna till näringsskatteförslaget.

Särskilda anvisningar hava dessutom föreslagits angående fördelning

av inkomst från inom flera kommuner belägna fastigheter, som

ligga i sambruk, därest det icke kan utredas, huru stor inkomst härflutit

av fastigheterna i varje särskild kommun.

I en vid 1919 års lagtima riksdag inom andra kammaren väckt

motion (nr 10) hemställdes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t

måtte anhålla, natt Kungl. Maj:t ville utarbeta och för riksdagen framlägga

förslag till sådan förändring av gällande bevillningsförordning,

att vinst av fastighetsförsäljning under alla förhållanden får taxeras till

bevillning i den ort, där fastigheten är belägen».

I anledning av berörda motion beslöt riksdagen, i enlighet med

förslag av bevillningsutskottet, eu skrivelse (nr 122) till Kungl. Magt,

däri anföres, bland annat:

»Redan länge har det för kommunerna varit ett önskemål att i

skatteväg få gagn av de beskattningsbara vinster, som uppkömma

genom försäljning av inom kommunerna belägna fastigheter, tillhöriga

å andra orter hemmahörande ägare. Många taxeringsnämnder hava

också bevillningstaxerat sådana vinster inom kommuner, där fastigheterna

befunnit sig. Såsom motionären erinrat, hava emellertid dylika

taxeringar, där de genom besvär dragits under högre instans, blivit

upphävda.

Med nu gällande bestämmelser har någon annan utgång ej varit

att vänta. Då fråga är om vinst genom enstaka köp och försäljning

av en fastighet utan att vinsten till någon del är att tillskriva en av

den skattskyldige bedriven yrkesverksamhet, är denna vinst att betrakta

opaginerad Kontrollera mot PDF

55S

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

som resultatet av eu spekulation allenast och att i taxeringsavseende

hänföra till inkomst av icke yrkesmässig verksamhet eller till tillfällig

inkomst. De i 14 § bevillningsförordningen upptagna reglerna om

beskattningsorten för bevillning&pliktig inkomst i olika fall medgiva

icke sådan tolkning, att tillfällig vinst genom avyttring av fastighet

(realisationsvinst) skulle vara beskattningsbar inom viss kommun enbart

på grund av det förhållandet, att fastigheten är belägen inom denna

kommun. Vinsten följer, så att säga, säljarens person. År denne

enskild man, beskattas den i hans mantalsskrivningsort, är fråga om

bolag, sammanfaller beskattningsorten med sätet för styrelsen o. s. v.

I fråga om yrkesmässigt bedriven handel med fastigheter är åter

att tillämpa vad som gäller pm beskattningsorten för inkomst av

rörelse eller yrke i allmänhet, nämligen regeln om inkomstens eventuella

fördelning i taxeringsavseende mellan de orter, där rörelsen

eller yrket idkats på mera självständigt sätt eller i avsevärd omfattning.

Lätt begripligt är emellertid, att de senare årens talrika fastighetsförsäljningar

med i många fall högst avsevärda vinster för säljaren

gjort ifrågavarande spörsmål Särskilt aktuellt för kommunerna, och

riksdagen förstår och gillar de synpunkter, som ligga till grund för

det säkerligen ganska allmänna kravet å kommunalt håll på att dessa

vinster i möjligaste män måtte i skattehänseende komma den kommun

till godo, där den sålda fastigheten, populärt betraktad som förvärvskällan,

betinner sig, låt vara att författningsenligt eller skattetekniskt

sett icke egendomen utan själva rörelsen eller den enstaka

försäljningsakten kan vara att betrakta såsom förvärvskälla i egentligmening.

Å andra sidan har riksdagen ingalunda förbisett, att ett tillmötesgående

av ifrågavarande kommunala önskemål, som motionären fram-''

fört, är förenat med svårigheter, ej endast teoretiskt utan även och

framför allt i praktiken. 1 detta avseende kan, för att nu endast

exemplifiera dessa svårigheter, erinras, hurusom rätt vanligt är, att

samma person under samma år gör flera fastighetsaffärer eller gör spekulationsaffärer

av olika slag, t> ex. en fastighetsaffar och en aktieaffär.

Enligt 9 § 2 mom. 3:o c) i bevillningsförordningen äger den skattskyldige

då rätt att från vinst på ett håll avdraga förlust på ett annat.

Alla vinster av tillfällig natur bilda i taxeringsavseende en inkomstkälla

med kvittning mellan däri ingående särskilda affärer. Tydligen erbjuder

det vissa vanskligheter att på denna punkt förena den skattskyldiges

och de olika kommunernas intressen. Vidare kunna ofta nog kostnader,

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 158 höft. (Nr 191.) 70

s. 554 Kontrollera mot PDF

554

Länsstyrelsen

i

Blekinge län.

Kungl. Maj ds proposition Nr 191.

som få vid taxering avdragas, vara gemensamma för dera affärer med

växlande resultat. Deras uppdelning bleve ej alltid så lätt. Enligt

sakens natur kunna antydda förhållanden visa sig än mera komplicerade,

då fråga är om yrkesmässig verksamhet med köp och försäljning

av fastigheter.

Trots dessa och andra nära till''* hands liggande svårigheter, till

vilka helt visst komma andra ej så påtagliga, har riksdagen emellertid

ansett den föreliggande frågan vara av den vikt, att en undersökning

bör göras, om ej svårigheterna kunna övervinnas och kommunernas

ifrågavarande krav på något sätt bliva tillfredsställt

I enlighet med ovanstående får, riksdagen anhålla, att Eders

Kungl. Maj:t ville föranstalta om utredning, huruvida och i vad mån

beskattningsbar vinst genom avyttring av fast egendom må kunna

kommunalt beskattas inom den kommun, där egendomen ligger, även

om säljaren eljest är för sin inkomst skattskyldig å annan ort, samt

för riksdagen framlägga det förslag, som av utredningen kan föranledas.

»

*

Den i riksdagens skrivelse berörda frågan har även varit föremål

för uppmärksamhet i länsstyrelsens i Blekinge lån yttrande över de båda

föreliggande förslagen till kommunalskattereform. Under erinran, att

avkastning av jordstyckningsföretag — under förvärvskällan rörelse och

yrke — enligt Eiserman—von Wolekers förslag skulle taxeras i den

kommun, där fastigheten vore belägen, yttrar länsstyrelsen: Denna bestämmelse

ginge enligt länsstyrelsens mening i rätt riktning, men länsstyrelsen

ausåge det vara synnerligen önskvärt, att även vanlig realisationsvinst

å fäst egendom bleve beskattad i kommun, där fastigheten

vore belägen. Även detta krävdes av den allmänna rättsuppfattningen

i frågan, och den praktiska nyttan därav framginge av det sakförhållandet,

att ingenting vore vanligare, än att realisationsvinster, som skett

i främmande kommun, utelämnades i deklarationen och bleve obeskattade

av taxeringsnämnden i mantalsskrivningskommunen men på grund

av bristande kännedom om skatteförfattningarnas rätta tolkning härutinnan

taxerades till bevillning i den kommun, där fastigheten vore belägen,

och sedermera i händelse av besvär överfördes till den skattskyldiges

mantalsskrivningskommun. Det vore emellertid icke blott fara

för att all taxering av dylik realisationsvinst i många fall utebleve, utan

det kunde nästan med visshet sägas, att realisationsvinsten under dylika

förhållanden icke bleve upptagen till sitt fulla belopp, varom en allmän

»

s. 555 Kontrollera mot PDF

555

Kung!. Maj.ls proposition Nr 191.

erfarenhet torde föreligga icke blott i Blekinge utan hven i andra lan.

Ehuru visserligen icke av principiella men desto mera av praktiska skal

ville länsstyrelsen därför på det bestämdaste törorda, att taxeringsorten

för realisationsvinst av fast egendom bestämdes till den kommen, där

fastigheten vore belägen.

1 detta sammanhang torde jag få erinra om att hushållningssällskapens

ombud i skrivelse till Kung!. Maj:t den 13 november 1918

hemställt om utredning, i vad män osunda spekulationsaffärer i jordbruksegendomar

skulle kunna förhindras genom en kraftig beskattning av inkomster,

härrörande från försäljning av jordlotter m. in. från sådan tast egendom,

som avsåges i 1 § av lagen den 28 juni 1918 om inskränkningar

för viss tid i rätten att överlåta fast egendom, i den mån sådan försäljning

ägt rum under de närmaste fem åren, sedan egendomen varit

föremål för överlåtelse.

Kammarrätten anför i sitt utlåtande över 1917 års förslag i anledningav

yttrandet från länsstyrelsen i Blekinge län: Kammarrätten, som ej

kunde förorda detta förslag, ville blott påpeka, att för den, som yrkesmässigt

bedreve köp och försäljning av fastigheter, bleve en uppdelningav

avkastningen å respektive kommuner synnerligen vansklig.

Förenämnda riksdagsskrivelse remitterades till kammarrätten,

åtföljd av en inom finansdepartementets lagbyrå utarbetad promemoria,

däri yttrades, bland annat, att det syntes böra undersökas, huruvida

den av riksdagen väckta frågan skulle kunna lösas på det sätt, att

vinst utav ifrågavarande slag, vad den kommunala inkomstbeskattningen

anginge, hänfördes under begreppet »inkomst av fast egendom», vilken

inkomst avsåges att tagas till beskattning i den ort, där fastigheten vore

belägen.

Kammarrätten framhåller i avgivet yttrande under hänvisning till

vad den anfört i anledning av ovanberörda uttalande av länsstyrelsen i

Blekinge län, bland annat, följande:

Då kammarrätten ansett-sig icke kunna biträda länsstyrelsens förslag,

hade anledningen härtill varit den, att enligt kammarrättens

mening skäl icke forelåge, att beträffande beskattning av vinst å fastighetsförsäljning''

avvikelse gjordes från de principiellt riktiga beskattningsreglerna,

att avkastning eller inkomst av yrkesverksamhet, därför

fast driftställe begagnats, beskattades i den kommun, där driftstället

funnits, samt att avkastning eller inkomst av annan yrkesverksamhet

Hushåll
ningssäll
skapens
ombud.

Kammar
rätten.

s. 556 Kontrollera mot PDF

556

Kunyl. Maj.is proposition Nr 191.

ävensom tillfällig- vinst toges till beskattning i bostadskommunen. Skulle

emellertid sådana anordningar vidtagas, att i strid mot hittills stadgad

ordning vinst å avyttring av fast egendom under alla förhållanden bleve

kommunalt beskattad i den kommun, där egendomen vore belägen,

kunde kammarrätten dock icke biträda det i promemorian framlagda

förslaget, enligt vilket sådan vinst skulle hänföras till inkomst av fäst

egendom. Detta förslag innebure ett obehörigt ingrepp i inkomstkällornas

naturliga omfattning och begränsning från varandra. Yrkesmässigt

utövad försäljnings verksam het kunde nämligen begreppseuligt icke hänföras

till annan inkomstkälla än rörelse, vare sig föremålet för handeln

utgjorde fäst eller lös egendom.

Kammarrätten framhåller därefter, vissa konsekvenser, som enligt

kammarrättens mening skulle beträffande yrkesmässig försäljning av

fastigheter bliva en följd av den i promemorian ifrågasatta anordningen,

varefter kammarrätten i fråga om det sätt, varpå det av riksdagen avsedda

resultatet skulle kunna uppnås, anför följande: Omfattade affärsverksamheten

allenast fastigheter, torde hela den behållna inkomsten

— efter avdrag således för förluster i rörelsen samt för alla kostnader

och ränteutgifter — kunna så fördelas, att den kommun, inom vilken

kontoret funnes, eller, därest sådant saknades, den skattskyldiges bostadskommun

erhölle någon del, exempelvis en tiondel, av inkomsten och

inkomsten i övrigt uppdelades mellan de kommuner, inom vilka fastigheterna

vore belägna, efter förhållandet mellan vinsterna å varje särskild

fastighetsaffär med bortseende därvid från gemensamma kostnader

och ränteutgifter. Inginge åter i affärsverksamheten även köp och försäljning

av lös egendom, måste ur den gemensamma nettobehållningen

avskiljas den de!, som belöpte å dent lösa egendomen, innan nyssnämnda

fördelning kunde vidtagas. Vid särskiljande av nettobehållningen

å fastighetsaffärerna från nettobehållningen i övrigt torde kunna

följas förhållandet mellan vinsten å fastighetsaffärerna och vinsten i

övrigt, med bortseende jämväl i detta fall från gemensamma kostnader

och ränteutgifter.

Beträffande vinst å icke yrkesmässigt skedd avyttring å fast egendom

kunde möjligen med något fog göras gällande, att varje särskild

spekulation, som utmjmnade i dylik vinst, utgjorde särskild inkomstkälla,

och att således, därest viss spekulation lämnat förlust, densamma

icke borde fä avräknas från vinsten å annan. Då emellertid gränsen

mellan yrkesmässig handel med fastigheter och icke yrkesmässig avyttring

av fäst egendom icke kunde strängt upprätthållas och övervägande

skäl jämväl i övrigt syntes tala för bibehållande av deri hittills i skatte
-

s. 557 Kontrollera mot PDF

557

Kungl. Maj:tu proposition Nr 191.

lagstiftningen intagna ståndpunkten att låta skattskyldigs icke yrkesmässigt

utövade spekulationsverksamhet för honom utgöra en och samma

inkomstkälla, oberoende av föremålen för verksamheten, syntes för tillfälliga

vinster å avyttring av fast egendom böra gälla samma beskattningsregler

som beträffande vinst å yrkesmässigt bedriven handel med

fastigheter.

Kammarrättens erinringar mot den ifrågasatta anordningen för uepartebeskattning

av realisationsvinst vid försäljning av fast egendom synas raentschefei

vara mindre tungt vägande i den mån de avse den rent formella sidan.

Indelningen i olika inkomstkällor är en åtgärd av rent praktisk betydelse;

i den män sakliga skäl verkligen tala för ändring, torde man

icke behöva tveka att vidtaga den.

Emellertid kan det icke förnekas, att den ifrågasatta anordningen

att räkna vinst vid realisationsvinst till inkomst av läst egendom kan

i vissa, om än mindre ofta förekommande, fall medföra obillighet. Ehuru

jag icke kan i allt ansluta mig till vad kammarrätten i sådant hänseende

anfört, har jag dock ansett mig böra förorda eu lösning av

frågan i den av kammarrätten angivna riktning. Därigenom synes man

kunna i stort sett uppnå det mål, som åsyftades i det till kammarrätten

remitterade och av de inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga

tillstyrkta förslaget.

38 § behandlar de fall, då inkomst i princip skall beskattas i hem- Bostadsvistkommunen,

d. v. s. när inkomsten härleder sig från annan inkomst- k°2attningskälla,

än i 37 § förmäles. ratt.

Såsom enskild persons hemvistkommun anses enligt såväl bevillningsförordningen

som 1910 års förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt

den kommun, där den skattskyldige är eller bör vara mantalsskriven.

Finnes ingen sådan kommun, sker taxeringen, där inkomsten

huvudsakligen förvärvats.

Såsom jag redan antytt, hava Eiserman och von Wolcker i sitt förslag

till avkastningsskatt (35 §) härutinnan föreslagit viss ändring, i det

att utom mantalsskrivningskommunen även annan kommun, där den

skattskyldige minst sex månader av samma år varit bosatt, skall anses ;

som bostadskommun. De sakkunniga hava i motiveringen (sid. 466 —

471) utvecklat innebörden av gällande mantalsskrivningsförordnings bestämmelser

och i jämförelse därmed undersökt begreppet »bosatt» samt

s. 558 Kontrollera mot PDF

Departe.

mentichefen.

558 Kung!. Maj:ts proposition Nr 191.

kommit till det resultat, att en rationell fördelning av beskattningsföremålen

icke komme till stånd, därest endast mantalsskrivningsorten räknades

som hemvistkommun.

Landén har icke föreslagit någon ändring i fråga om bestämmandet

av hemvistkommunen (53 §).

Mantalskommissarien i Göteborg har framhållit de stora praktiska

svårigheter, som skulle bliva en följd av Eiserman—von Wolckers förslag

i förevarande punkt.

Kammarrätten anför beträdande hemvistkommunen i huvudsak följande:

För den av Eiserman och von Wolcker föreslagna uppdelningen

av den beskattningsrätt, som enligt nu gällande bestämmelser i sin helhet

tillkomme mantalsskrivningskommunen, hade i motiveringen anförts skäl,

som icke kunde frånkännas visst beaktande. Då kammarrätten emellertid

befarade, att den sålunda föreslagna uppdelningen skulle komma att

medföra svårigheter och oreda vid taxeringarna och i många fall föranleda

dubbelbeskattning, hade kammarrätten ansett sig böra avstyrka

densamma. Det finge ej heller förbises, att fördelning av avkastning

mellan olika bostadskommuner kunde ytterligare invecklas genom den

fördelning mellan bostads- och verksamhetskommuner, som i vissa tall

skulle äga rum. För övrigt kunde framhållas, att den huvudsakliga

fördelen för kommunerna av den föreslagna uppdelningen skulle bestå

däri, att skattskyldig, som under taxeringsårets sex första månader inflyttat

till viss kommun men där icke blivit för samma år mantalsskriven,

finge redan under detta år därstädes beskattas för eu del av avkastningen,

men att denna fördel kunde uppvägas av den beskattningsrätt

till hela avkastningen, som eljest skulle tillkomma kommunen med avseende

å därstädes mantalsskriven person, vilken under taxeringsårets

förra hälft avflyttade till annan kommun.

I fråga om hemvistkommun för oskift dödsbo och övriga juridiska

personer hava såväl Eiserman och von Wolcker som Landén i huvudsak

upptagit principerna i 1910 års förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt

(23 och 26 §§), och hava dessa förslag av kammarrätten lämnats

utan väsentlig erinran.

38 § överensstämmer nära med motsvarande bestämmelser i 1910

års inkomst- och förmögenhetsskattelörordning. Praktiskt taget äro ju

för fysiska personer bostadskommunen och mantalsskrivningskommunen

i det allra största flertalet fall identiska, och jag är ense med

s. 559 Kontrollera mot PDF

559

Kungl. Maj:ts proposition. Nr 191.

kammarrätten därom, att det ej är anledning frångå regeln, att den

kommun, där vederbörande är eller bör vara mantalsskriven, anses

såsom hemvistkommun. Åven beträffande hemvistkommun för juridiska

personer synas mig de i fråga om statens inkomstbeskattning

gällande regler lämpligen böra tagas till förebild. Jag vill särskilt framhålla

önskvärdheten av att med hänsyn till det praktiska taxeringsarbetet

beskattningsorten i fråga om stats- och kommunalskatten i största möjliga

utsträckning kommer att sammanfalla. Beträffande de under konsistoriernas

vård eller annan offentlig förvaltning ställda kassor för inkomst

vid lediga ecklesiastika sysslor anser jag bevillningsförordningens nu

gällande bestämmelse böra bibehållas, ehuruväl den i redaktionellt avseende

blivit föremål för omarbetning.

T Eiserman—von Wolckers förslag finnes i 36 § 2 mom. en bestämmelse

av följande lydelse:

»Har skattskyldig under beskattningsåret haft verksamhet på grund

av tjänst, arbetsanställuing, allmänt uppdrag eller stadigvarande enskilt

uppdrag förlagd till viss kommun (verksamhetskommunen), som icke utgör

hans bostadskommun, och utövar han sådan verksamhet därstädes jämväl

under taxeringsåret, skall en tredjedel av det belopp, varmed avkastningen

av tjänsten, anställningen eller uppdraget må hava överstigit

2,000 kronor, taxeras i verksamhetskommunen samt avkastningen i

övrigt i bostadskommunen eller bostadskommunerna. Enahanda gäller

för det fall, att den skattskyldige har flera bostadskommuner, av vilka

någon tillika för honom utgör verksamhetskommun.»

I motiveringen till denna bestämmelse framhålles den skattskyldiges

intressegemenskap ej blott med bostadskommunen utan även med

den kommun, där han har sin verksamhet förlagd. Exempel på fördelningen

av beskattningsrätten emellan bostadskommunen och verksamhetskommunen

meddelas å sid. 474—475 i betänkandet.

Verksamhetskommuns

beskattnings - rätt

Länsstyrelsen i Blekinge län har ansett en bestämmelse sådan som

den föreslagna medföra alltför stora praktiska olägenheter i förhållande

till den eventuella nyttan därav.

Angående denna punkt yttrar kammarrätten:

Att avkastning av förvärvskällan tjänst skulle under vissa förutsättningar

beskattas i verksamhetskommunen, innebure en nyhet, som

kammarrätten ansåge sig kunna förorda. Givetvis kunde sådan fördelning

vid taxeringsarbetet medföra vissa svårigheter, vilka icke borde

s. 560 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

Taxerat och

beskattningsbart

belopp

ra. ra.

Bevillningsför

ordningen.

560 Kungl. Maj:ts proposition. Nr 191.

underskattas. Ur denna synpunkt syntes det kammarrätten tillrådligt

att i större grad, än förslaget innehölle, inskränka området för fördelningsbestämmelsernas

tillämpning. Från fördelning i nu ifrågavarande

avseende syntes sålunda lämpligen böra undantagas avkastning, som

understigit 5,000 kronor. Av avkastning, som uppginge till lägst nämnda

belopp, skulle alltså i verksamhetskommunen taxeras en tredjedel av det

belopp, varmed avkastningen överstigit 2,000 kronor.

För min del finner jag eu bestämmelse i den riktning, som bär

föreslagits, i viss mån befogad. Dock bar jag icke ansett mig böra

förorda en dylik bestämmelse, då den givetvis skulle på sina håll högst

väsentligt inveckla taxeringsarbetet, och då dess verkningar synas svåra

att för närvarande överskåda. Det förefaller mig för övrigt, som om

vissa fattigare förorter i storstäders närhet skulle genom en föreskrift

i antydd riktning berövas en ej oväsentlig del av sina beskattningsföremål.

39—48 §§.

1 1910 års bevillningsförordning fästes blott ringa avseende vid

den enskildes skatteförmåga. Vid fastighetsbevillningen, som är anordnad

såsom en objektskatt, kan självfallet, ingen hänsyn tagas till de

personliga omständigheter, som inverka på skatteförmågan — jag frånser

här den frihet från skyldighet att utgöra bevillning, som i vissa

fall åt.n jutes, då lägenhets värde ej överstiger 500 kronor — men även

i fråga om inkomstbevillningen ägnas blott föga uppmärksamhet däråt.

Inkomstbevillningen är anordnad såsom en i huvudsak proportionell

skatt med blott en ringa degression för enskilda skattskyldiga med

mycket liten inkomst.

Den omständigheten, att skattskyldig är gift, berättigar icke i

och för sig till skattelindring, och i visst fall, nämligen då båda kontrahenterna

hava inkomst, kan äktenskapet till och med medföra ökad

skatteplikt. År skattskyldig gift, skall nämligen i hans taxering inbegripas

jämväl hustruns inkomst; dock att i fall, där hustrun haft inkomst,

som rättsligen varit undantagen från mannens förvaltning,

hustrun skall taxeras därför. 1 sistnämnda fall skall ändock bevillningberäknas

efter de för båda makarna taxerade beloppen sammanräknade

och påföras makarna efter storleken av varderas taxerade belopp. De

skattelindringar, som äro medgivna, bestämmas alltid med hänsyn till

makarnas sammanräknade inkomster.

Därest den skattskyldiges eller, i fråga om äkta makar, deras

s. 561 Kontrollera mot PDF

561

Knngl. Majds proposition Nr 191.

sammanräknade årsinkomster icke uppgått till 1,800 kronor, erhåller

enskild skattskyldig enligt stadgande i 12 § bevillningslörordningen

lindring i eller i visst fall befrielse från bevillning för inkomst, som beskattas

i den kommun, där lian är mantalsskriven. Har årsinkomsten

understigit 500 kronor, äger sålunda bevillning lör inkomst icke rum. Om

den uppgått till 500 men icke till 1,200 kronor, äro 450 kror.or och, om

den uppgått till 1,200 men icke till 1,800 kronor, äro 3''-)0 kronor av

inkomsten fria från bevillning. Det belopp, för vilket bevillning sålunda

icke äger rum, eller som får från uppskattad inkomst såsom

bevillningsfritt avdragas, skall enligt 12 § 1 mom. tredje stycket

ökas med visst belopp, där den skattskyldige huvudsakligen försörjer

jämte sig själv sammanlagt mer än tre personer, eller å ort, där levnadskostnaderna

äro synnerligen höga i jämförelse med förhållandet inom

riket i allmänhet, ävensom där skattskyldigs skatteförmåga eljest på

grund av särskilda förhållanden (långvarig sjukdom, stark skuldsättning,

olyckshändelse o. d. är väsentligen nedsatt. Enligt den ursprungliga

ordalydelsen i 1910 års bevillningsförordning skulle den ifrågavarande

ökningen ske med ett belopp av 200 kronor. — Vid bestämmande av

årsinkomstens storlek skall hänsyn tagas icke blott till den inkomst, för

vilken bevillning skall erläggas inom kommunen, utan jämväl till inkomst

av fast egendom samt av sådan särskilt beskattad rörelse, som drivits

i bolag eller å annan ort än den, där den skattskyldige är mantalsskriven,

varvid i fråga om fast egendom iakttages, att inkomst av jordbruksfastighet

räknas till 6 procent och av annan fastighet till 5 procent av

taxeringsvärdet.

Såsom förut påpekats, skall i fråga om äkta makar bevillning beräknas

med hänsyn till båda makarnas sammanlagda inkomster, och

makarna få allenast gemensamt åtnjuta medgivna skatteliudringar. Om

båda makarna hava inkomster och varderas inkomst icke överstiger

1,800 kronor, följer av gällande bestämmelser, att makarna bliva hårdare

beskattade, än om de icke vore gifta. Man har ansett detta vara en

oegentlighet, vilken bidragit till att minska äktenskapsfrekvensen och

nativiteten; vid flera tillfällen har i riksdagen väckts fråga om införande

av nya grunder för äkta makars beskattning. Därutöver har inom riksdagen

väckts förslag om mera omfattande lättnader för familjeförsörjare

eller särskild hårdare beskattning av ogifta och barnlösa.

Redan vid 1911 års riksdag väcktes motioner med begäran om

utredning, vilka åtgärder lämpligen kunde vidtagas för att undanröja

den oegentligheten i vår skattelagstiftning, att två personer genom att

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 käft. (Nr 191.) 71

1911 än

riksdag.

s. 562 Kontrollera mot PDF

562

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

ingå äktenskap med varandra kunde bliva försatta uti en i skattehänseende

ogynnsammare ställning än före äktenskapets ingående. I anledning

av dessa motioner beslöt riksdagen att till Kungl. Maj:t avlåta

en skrivelse, i vilken yttras, bland annat:

»Den jämförande befolkningsstatistiken utvisar för Sveriges del i

fråga om de ingångna äktenskapens antal, antalet levande födda barn

ävensom de utom äktenskapet föddas antal avvikelser från medelsiffrorna,

tydligt pekande på tillvaron av missförhållanden, som påkalla

den allvarligaste uppmärksamhet. Likasom orsakerna till dessa missförhållanden

äro många och vitt skilda, har man helt visst också att

på mera än en väg söka motarbeta desamma. *

Då nu motionärerna i fråga om ett visst område, nämligen skattelagstiftningens,

framhållit, att vissa där gällande bestämmelser kunna

vara ägnade att i sin mån menligt inverka på äktenskapsfrekvensen,

och framställt förslag i avsikt att vinna rättelse härutinnan, har riksdagen

funnit syftet med deras framställning vara synnerligen beaktansvärt.

Det torde också vara obestridligt, att vid tillämpningen av våra

gällande bestämmelser om skattefria avdrag vissa oegentligheter kunna

uppstå. Att genom ändrade föreskrifter söka förekomma dylika, likasom

att överhuvud taget på skattelagstiftningens väg befordra det förevarande

syftet möter emellertid enligt sakens natur störa svårigheter. En radikal

utväg vore givetvis att som regel göra äkta makar till självständiga

skatteobjekt. Därigenom skulle undanröjas åtminstone den i motionerna

särskilt betonade oegentligheten beträffande avdragen. En sådan åtgärd

skulle emellertid innebära ett brytande med en av grundprinciperna i

vårt skattesystem, äkta makars samfällda beskattning, en princip, som

är allmänt erkänd även i utlandet. Riksdagen har fördenskull tagit i

övervägande, huruvida icke på annat sätt åtgärder kunde vidtagas för

erhållande av en för ifrågavarande ändamål gynnsammare skattelagstiftning.

Såsom möjliga utvägar hava därvid framställt sig de i motionerna

antydda, nämligen dels att sänka existensminimum för ogift

person och höja detsamma för samlevande äkta makar, dels ock att på

lägre inkomststadium vid bedömande av äkta makars skatteförmåga måhända

större hänsyn än i gällande skattelagstiftning kunde tagas till

det antal barn, de hava att försörja.

Det har självfallet ej varit riksdagen möjligt att i frågans förevarande

outredda skick lämna närmare anvisningar, men har riksdagen,

utan att överskatta betydelsen av de ifrågasatta åtgärderna, ansett dem

likväl såsom lämpliga utgångspunkter för en blivande utredning kunna

läggas till grund för en framställning i saken. Ett effektivt tillgodo
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

568

Kung!. May. Is proposition Nr 191.

Beende av motionärernas önskemål förutsätter emellertid, att bestämmelserna

om existensminimum och skattefria avdrag komma att avse även

kommunalskatten, men härvidlag lära beträffande åtskilliga kommuner

vissa svårigheter möta i fråga om särskilt de skattefria avdragen.

Frågan om ändrade grunder för den kommunala beskattningen är

emellertid redan föremål för utredning, och synes det riksdagen, att en

undersökning av förevarande mera speciella fråga lämpligen bör kunna

äga rum i samband med samma utredning.»

Vid 1914 års riksdag väcktes motion om höjning av det belopp,

varmed enligt 12 § 1 mom. -3 stycket bevillningsförordningen det bevillningsfria

avdraget kunde ökas, och beslöt riksdagen, att berörda lagrum

skulle erhålla den ändrade lydelse, att ökningen icke för någon

skattskyldig eller, ifråga om äkta makar, för dessa gemensamt finge

överstiga 200 kronor, utan så vore, att det förelåge något av de särskilda

förhållanden, varom i samma stycke vore sagt, då ökningen finge uppgå

till högst 400 kronor.

Författning i ämnet utfärdades den 23 december 1914 (nr 440).

Sedermera har icke skett någon ändring i bevillningsförordningens

bestämmelser i förevarande avseende. Vid 1915 års riksdag väcktes

visserligen ett flertal motioner om ändrade bestämmelser för äkta makars

taxering, ökade skattelindringar för familjeförsörjare m. m., men

under åberopande av att redan i 1911 års riksdagsskrivelse uppdragits

de huvudlinjer, efter vilka undersökningen av hithörande förhållanden

syntes böra gå, samt att det i skrivelsen avsedda uppdraget redan lämnats

åt de arbetande kommunalskattekommitterade, hemställde bevill*

ningsutskottet, att motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda, och detta blev också riksdagens beslut.

Däremot hava under ett vart av åren 1916—1919 utfärdats särskilda

författningar rörande tillfälliga avdrag för familjeförsörjare vid

taxeringarna nämnda år.

Under hänvisning till den dyrtid, som inträtt, väcktes i motion

vid 1916 års riksdag förslag om sådan ändring i 12 § 1 mom. 3

stycket bevillningsförordningen, att bland de särskdda förhållanden, som

kunde föranleda höjning av det skattofria avdraget, måtte upptagas allmän

dyrtid. Motionen vann icke riksdagens bifall, men i anledning av

densamma antog riksdagen förordning om särskilt avdrag vid 1916 års

1914 ån

riksdag.

1915 års

riksdag.

Tillfällig

skatte
lindring.

1916.

s. 564 Kontrollera mot PDF

1917.

564 Kuvgl. Maj:ts proposition Nr 191.

taxering till bevillning för inkomst av kapital eller arbete, i vilken förordning

stadgades:

»Om skattskyldig svensk medborgare eller, i fråssa om äkta makar,

dessa tillhopa icke för året taxeras enligt förordningen om inkomst- och

förmögenhetsskatt för ett taxerat belopp av minst 2,400 kronor, och

den skattskyldige har att på grund av försörjningsplikt underhålla minst

tre barn, vilkas ålder vid taxeringsårets början understiger femton år,

må taxeringsmyndighet, efter prövning av behovet i varje särskilt fall,

medgiva nedsättning av den i den skattskyldiges mantalsskrivningsort

enligt gällande förordning angående bevillning av fast egendom samt

av inkomst beskattningsbara inkomsten medföljande procent, nämligen:

om den skattskyldiges eller, i fråga om äkta makar, deras sammanlagda

i mantalsskrivningsorten bevilluingstaxerade inkomst uppgår till

belopp understigande 1,200 kronor, med högst 80 procent

1,200 kronor, men ej till 1.800 » » » 50 »

1,800 » » » » 2,400 » » » 30 » .»

Författning i ämnet utfärdades den 24 mars 1916 (nr 74).

I anledning av en Kungl. Maj:ts proposition till 1917 års riksdag

antog riksdagen förslag till förordning om särskilda avdrag vid 1917

års taxering till bevillning för inkomst samt till inkomst- och förmögenhetsskatt.

Förordningen, som utfärdades den 30 mars 1917 (nr 100), innehöll,

bland annat, följande bestämmelser:

»Vid 1917 års taxering till bevillning för inkomst samt till inkomst-

och förmögenhetsskatt må här i riket mantalsskriven svensk

medborgare, som icke taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt för

ett belopp av mera än 3,000 kronor och som har att på grund av försörjningsplikt

underhålla ett eller flera barn, som vid årets början icke

fyllt 15 år, av taxeringsmyndighet, efter prövning av behovet i varje

fall, medgivas särskilda avdrag, enligt vad här nedan sägs.» (1 §.)

»Vid bevillningstaxeringen må den i skattskyldigs mantalsskrivningsort

efter avdrag enligt 12 § i gällande bevillningsförordning återstående

beskattningsbara inkomst nedsättas, om den skattskyldiges sammanlagda

årsinkomst, beräknad i enlighet med 10 § i de vid nämnda

förordning fogade särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen, ej

uppgår till 1,200 kronor, med högst 20 procent för varje barn, om årsinkomsten

uppgår till 1,200 kronor, men ej till 1,800 kronor, med

högst 15 procent för varje barn samt, om samma inkomst uppgår till

1,800 kronor men ej till 2,400 kronor, med högst 10 procent för varje

barn, dock ej i något fall med mera än 80 procent.» (2 §.)

s. 565 Kontrollera mot PDF

565

Kungl. Maj\ts proposition Nr 191.

Den 12 mars 1918 utfärdades förordning om särskilda avdrag vid

1918 å''S taxering till bevillning för inkomst samt till inkomst- och förmögenhctsskatt

(nr 118), däri stadgades, bland annat:

»Vid 1918 års taxering till bevillning för inkomst samt till inkomst-

och förmögenhetsskatt må här i riket mantalsskriven svensk

medborgare, vilken har att på grund av försörjningsplikt underhålla

ett eller flera barn, som vid årets början icke fyllt 15 år, av taxeringsmyndighet,

efter prövning av b.ehovet i varje fall, medgivas särskilda

avdrag, enligt vad här nedan sägs.» (1 §.)

»Vid bevillningstaxcringen må för skattskyldig, som icke taxeras till

inkomst- och förmögenhetsskatt för ett belopp av mera än 3,000 kronor,

den i den skattskyldiges mantalsskrivningsort efter avdrag enligt 12 §

i gällande bevillningsförordning återstående beskattningsbara inkomst

nedsättas, om den skattskyldiges sammanlagda årsinkomst, beräknad i

enlighet med 10 § i de vid nämnda förordning fogade särskilda anvisningar

till ledning vid taxeringen

ej uppgår till 1,000 kronor

uppgår till 1,000 men ej till 1,500 kronor,

uppgår till 1,500 men ej till 2,000 kronor,

uppgår till 2,000 men ej till 2,500 kronor,

uppgår till 2,500 men ej till 3,000 kronor,

med högst 25

X

för ett barn

»

45

%

två »

»

65

%

»

tre »

»

»

80

%

.»

fyra »

»

»

90

%

»

fem ellertlera barn,

»

»

20

%

ett barn

»

»

40

%

»

två »

»

55

%

»

tre »

»

70

%

fyra »

75

%

fem eller flera barn,

»

»

15

%

»

ett barn

»

»

30

°/o

»

två »

»

»

45

%

»

tre »

»

55

%

»

fyra »

»

60

%

»

fem eller flera barn,

»

»

10

%

»

ett barn

»

20

°t

»

två »

»

»

SO

%

»

tre »

»

»

40

%

fyra »

5»

45

%

fem eller flera bara,

»

»

5

%

»

ett barn

»

»

10

%

»

två >»

»

»

15

%

»

tre »

»

»

20

%

»

fyra »

• »

»

25

%

»

fem eller flerabarn.»

(2 §•)

1918.

s. 566 Kontrollera mot PDF

566

1010.

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 191.

Vidare utfärdades den 18 mars 1919 (nr 97) förordning om

särskilda avdrag vid 1919 års taxering till bevillning för inkomst samt

till inkomst- och förmögenhetsskatt. Enligt denna förordning skola vid

1919 års taxering till bevillning för inkomst samt till inkomst- och förmögenhetsskatt

beträffande här i riket mantalsskriven svensk medborgare

lända till efterrättelse följande bestämmelser i förordningens 2 §:

Dl mom. Vid bevillningstaxeringen må för skattskyldig, som icke

taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt för ett belopp av mera än

3,000 kronor och som har att på grund av försörjningsplikt underhålla

ett eller flera barn, som vid 1919 års början icke fyllt 15 år, den i den

skattskyldiges mantalsskrivningsort efter avdrag enligt 12 § i gällande

bevillningsförordning återstående beskattningsbara inkomst nedsättas,

om den skattskyldiges sammanlagda årsinkomst, beräknad i enlighet

med 10 § i de vid bevillningsförordningen fogade särskilda anvisningar

till ledning vid taxeringen,

ej uppgår till 1,500 kronor, med högst 20 %

» » 30 %

» » 40 %

» » 50 %

uppgår till 1,500 men ej till 2,500 kronor, » » 15 %

» » 20 %

» » 25 %

» » 30 %

uppgår till 2,500 men ej till 3,000 kronor, » » 5 %

» » 10 %

» » 15 %

för ett barn

» två »

» tre »

» fyra eller flera barn,

» ett barn

» två »

» tre »

» fyra eller fler a barn,

» ett barn

» två eller tre barn

» fyra eller flera barn.

2 mom. Vid samma taxering må skattskyldig, som icke taxeras

till inkomst- och förmögenhetsskatt för ett belopp av mera än 3,000

kronor, åtnjuta nedsättning av den i den skattskyldiges mantalsskrivningsört

efter avdrag enligt 12 § bevillningsförordningen återstående

beskattningsbara inkomst

med högst 30 procent, om den skattskyldiges sammanlagda årsinkomst,

beräknad på sätt ovan är sagt, ej uppgår till 1,000 kronor,

med högst 20 procent, om berörda årsinkomst uppgår till 1,000

kronor men ej till 2,000 kronor, och

med högst 10 procent, om samma årsinkomst uppgår till 2,000

kronor men ej till 3,000 kronor.

Beslut om avdrag enligt detta mom. må avse vare sig viss skattskyldig

eller viss med hänsyn till årsinkomstens eller försörjningspliktens

s. 567 Kontrollera mot PDF

567

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

storlek eller ock till annan på skatteförmågan väsentligt inverkande

omständighet bestämd grupp av skattskyldiga.

Ej må den omständighet, att avdrag skett jämlikt 1 inom., utgöra

hinder att medgiva avdrag jämväl enligt detta moment.

3 mom. Avdrag enligt 1 mom. samt i fråga om skattskyldig,

som ''på grund av försörjningsplikt underhåller annan, avdrag enligt 2

mom. skola medgivas, därest icke taxeringsmyndigheten efter prövning

av omständigheterna i värjo särskilt fall tinner den skattskyldige

därav icke vara i behov.»

I sistnämnda tre förordningar meddelades därjämte bestämmelser

om särskilda avdrag vid taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt

samt föreskrevs, att i fråga om äkta makar skulle i tillämpliga delar

gälla vad beträffande makars taxering stadgades i bevillningsförordningen

och förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt.

I detta sammanhang torde böra erinras om de ändrade bestämmelser

om skattefritt avdrag vid taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt

till staten, för vilka jag tidigare redogjort.

Dessa bestämmelser utgå därifrån, att av en persons inkomst så

stor del, som motsvarar existensminimum för honom och hans familj,

bör vara helt fri från skatt till staten, samt att den del av inkomsten,

som överstiger detta existensminimum men ej dubbla summan därav,

bör beskattas allenast till hälften. Storleken av existensminimum bestämmes

enligt de angivna reglerna till olika belopp allt efter den ortsgrupp,

där den skattskyldige är bosatt, och efter det antal personer,

som han har att försörja.

Genom förordning den 16 juli 1919 (nr 455) om särskilda avdrag

vid 1920 års taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt hava

meddelats bestämmelser om förhöjda avdrag i berörda hänseende.

I förordningen stadgas följande:

Vid 1920 års taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt äger

svensk medborgare, som är bär i riket mantalsskriven, vid beräknande

av beskattningsbart belopp att i stället för de honom enligt 18 § 1

mom. i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt tillkommande

skattefria avdrag åtnjuta särskilda avdrag, på sätt nedan sägs. (1 §.)

_ Ortsavdrag och familjeavdrag skola upptagas till de i sagda förordning

för varje särskilt fall stadgade belopp ökade med hälften, dock

att, om summan av sagda avdrag eftér förhöjningen icke uppgår till

s. 568 Kontrollera mot PDF

1917 års

förslag.

Eiserman—

von Wolckor.

568 Kungl. Maj ds proposition Nr 191.

jämnt hundratal kronor, belopp, som överskjuter jämnt hundratal, bortfaller.

(2 §.)

Under de i 18 § 1 mom. c) i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt

angivna omständigheter må det skattskyldig enligt ovan

givna bestämmelser medgivna avdrag ökas med högst /00 kronor. (3 §.)

Den del av det taxerade beloppet, som överstiger summan av de

skattskyldig enligt 2 och 3 §§ i denna förordning medgivna avdrag

men icke ^dubbla summan av samma avdrag, upptages i det beskattningsbara

beloppet till sitt halva belopp.

Den del av det taxerade beloppet, som överstiger dubbla summan

av de skattskyldig enligt denna förordning medgivna avdrag, ingår i

sin helhet i det beskattningsbara beloppet. (4 §.)

Jag skall nu redogöra för kommunalskattesakkunnigas förslag i

hithörande delar.

I fråga om avkastningsskatten äger enligt Eiserman—von Wolckers

förslag här i riket mantalsskriven enskild skattskyldig i mantalsskrivningskommunen

åtnjuta ett skattefritt avdrag av 500 kronor.

Taxeras°både man och hustru till avkastningsskatt, äga båda rätt till

avdrag, och hava särskilda bestämmelser meddelats om att hustru,

som ej är bosatt i mantalsskrivuingsorten, kan få åtnjuta avdraget i

bostadsorten (38 §). Om enskild skattskyldig, vilken icke taxerats till kommunal

inkomst- och förmögenhetsskatt för ett taxerat belopp, överstigande

2,000 kronor, har att försörja flera än tre personer, hortom

själv oberäknad, eller hans skatteförmåga eljest på grund av särskilda

förhållanden (långvarig sjukdom, stark skuldsättning, olyckshändelse

o. d.) är väsentligen nedsatt, må beskattningsnämnd efter prövning

av behovet i varje särskilt fall och med avseende jämväl å levnadskostnadernas

storlek i allmänhet inom orten kunna medgiva nedsättning

av sådan skattskyldigs i mantalsskrivningskommunen till avkastningsskatt

beskattningsbara belopp med följande procent, nämligen:

där taxering till kommunal inkomst- och förmögenhetsskatt icke ifrågakomma

eller taxerat belopp icke överstigit 1,000 kronor, med högst 80

procent; där taxerat belopp överstigit 1,000 kronor men icke 1,500 kronor,

med högst 50 procent samt, där taxerat belopp överstigit 1,500 kronor

men icke 2,000 kronor, med högst 30 procent. (39 §.)

Beträffande den kommunala inkomst-och förmögenhetsskatten (52 och

53 §§) hava Eiserman och von Wolcker beträtt en annan väg, i det de

föreslagit olika progressionstabeller för olika kategorier av skattskyldiga.

s. 569 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj:ts proposition Nr 191. 569

Do hava sålunda upprättat ej mindre än sju olika tabeller, nämligen 1,

för ogift skattskyldig, som icke har barn att försörja, samt för oskift

dödsbo, II) för gift skattskyldig, som icke har barn att försörja, samt

III—VII) för skattskyldig, som har respektive ett, två, tre, fyra eller

flera än fyra barn att försörja. Skatten är högst enligt tabell I och blir

lägre för varje följande tabell; skattskyldighet inträder vid olika taxerade

belopp, beleende på enligt vilken tabell den skattskyldige skall beskattas.

I kommun eller visst område av kommun, där levnadskostnaderna

äro synnerligen höga, må taxerat belopp minskas, för skattskyldig,

vilkens taxerade belopp icke överstiger 1,800 kronor, med högst 300

kronor och för skattskyldig, vilkens taxerade belopp överstiger 1,800

kronor men icke 3,000 kronor, med högst 200 kronor. Dylikt avdragskall

gälla för kommun eller område av kommun i dess helhet. I enskilda

fall, då skattskyldigs skatteförmåga är på grund av särskilda

förhållanden (långvarig sjukdom, underhåll av närstående eller olyckshändelse)

väsentligen nedsatt, må skattskyldig, för vilken taxerat belopp

icke överstiger 3,000 kronor, erhålla nedsättning i detta belopp med

högst hälften. Om det taxerade beloppet icke överstiger 1,500 kronor,

må undantagsvis i fall, där särdeles ömmande omständigheter förekomma,

fullständig befrielse från skatt kunna medgivas.

I fråga om äkta makars beskattning gäller, att mannen skall

taxeras för hustruns inkomst och förmögenhet, därest dessa ej rättsligen

varit från hans förvaltning undantagna, i vilket fäll hustrun skall taxeras

därför. Hava makarna blivit särskilt taxerade, skall dock avdrag

och skatt bestämmas efter båda makarnas taxerade belopp sammanräknade

men fördelas på makarna efter storleken av deras taxerade

belopp.

Av de särskilda skalorna är endast skala II) av större intresse.

Om utformandet av denna skala yttra Eiserman och von Wolcker i sin

motivering:

»Det har gällt att finna en utväg, varigenom — utan frångående

av principen om skattebeloppens beräknande efter äkta makars sammanlagda

inkomst och förmögenhet — skattebördan icke, åtminstone

i stort sett, blir tyngre för äkta makar än för ogifta, utan i stallet

lättas i den mån äktenskapets ingående kan antagas medföra nedsättning

i skatteförmågan. Den sålunda formulerade uppgiften hava sakkunniga

sökt lösa medelst anordnande av en med den i det föregående

omförmälda, för ensamförsörjare och oskifta dödsbon avsedda skatteskalan

sidoordnad, men med ledning av densamma uppgjord särskild skala.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 153 höft. (Nr 191.) 72

s. 570 Kontrollera mot PDF

570

Landén.

Kungi. Maj:ts proposition Nr 191.

Därvid har för undvikande av alltför komplicerade beräkningsgrunder

byggts på det generella antagandet, att genom äktenskapet inträdd

nedsättning i skatteförmågan är störst, då allenast endera maken

åtnjuter inkomst, och i annat fall successivt minskas i den mån makarnas

särskilda inkomster till beloppen närma sig varandra, samt att, då den

lägre inkomsten når upp till hälften av den andra och, absolut taget, till

ett belopp, som i förslaget ansetts kunna begränsas till 2,000 kronor,

äktenskapets ingående ej längre i och för sig medför nedsättning i

skatteförmågan. Det har med andra ord antagits, att av det taxerade

beloppet eller, där båda makarna särskilt taxerats, de sammanlagda

taxerade beloppen en tredjedel, dock högst 2,000 kronor, härrör från

den ena makens (hustruns) inkomst samt återstoden från den andra

makens (mannens). Därefter har, från denna förutsättning, beräknats

de skattebelopp, som enligt ovan angivna skatteskala nr 1 skulle påförts

makarna, taxerade vardera för sig. Den serie av skattetal, som

sålunda framkommit, har sedermera — efter det beloppen underkastats

en mindre utjämning — tjänat till uppbyggande av den nu ifrågavarande

skatteskalan, här betecknad med nr 2.»

Vid upprättandet av tabellerna 111—VII) hava de sakkunnig^ däremot

icke tagit någon som helst hänsyn till huruvida den skattskyldige

är gift eller till vilken av makarna som förvärvat inkomsten.

Jämväl Landéns förslag om kommunal inkomstskatt innehåller bestämmelser

om skattefritt avdrag och s kattelind ringar för familjeförsörjare.

Enligt sagda förslag är i kommunen mantalsskriven person, vilken

icke för året taxeras enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt

för ett taxerat belopp av minst 800 kronor, befriad från kommunal

inkomstskatt: om han är ogift eller änkling och icke på grund av

försörjningsplikt har att underhålla barn, därest hans behållna inkomst

inom kommunen understiger 400 kronor; i annat fall därest hans behållna

inkomst inom kommunen understiger 500 kronor; dock att kommunen

äger besluta, att det inkomstbelopp, som sålunda fritages från skatt,

skall ökas med högst 200 kronor. Det sålunda bestämda skattefria beloppet

må ökas med högst 200 kronor, där den skattskyldige huvudsakligen

försörjer jämte sig själv sammanlagt mer än tre personer eller

där skattskyldigs skatteförmåga eljest på grund av särskilda förhållanden

(långvarig sjukdom, underhåll av närstående eller olyckshändelse) är

väsentligen nedsatt. (43 §.)

För skattskyldig, som är eller bör vara i kommunen mantalsskriven,

beräknas den beskattningsbara inkomsten på följande sätt. Av

s. 571 Kontrollera mot PDF

571

Kung!. Maj:tn proposition Nr 191.

don skattskyldiges behållna inkomst inom kommunen upptages den del,

som icke överstiger 600 kronor, till eu tiondel, den del, som överstiger

600 kronor men icke 800 kronor, till fem tiondelar, den del, som överstiger

8<)0 kronor men icke 1,200 kronor, till åtta tiondelar samt den

del, som överstiger 1,200 kronor men icke 2,000 kronor, till nio tiondelar.

Vad som överstiger 2,000 kronor upptages till sitt tulla belopp.

Härav följer, att, om skattskyldigs inkomst överstiger 2,000 kronor,

densamma skall minskas med 800 kronor. (44 §.)

1 kommunen mantalsskriven skattskyldig, vilken icke för året

taxeras enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt för ett

taxerat belopp, som överstiger 6,000 kronor, äger vidare erhålla nedsättning

i den kommunala inkomstskatten i förhållande till antalet av honom

på grund av försörjningsplikt underhållna barn, vilkas ålder vid början av

det år, då taxeringen sker, understiger 15 år eller, om den skattskyldige

helt eller delvis bekostar barnets utbildning vid undervisningsanstalt,

18 år. För barn, som själv åtnjuter inkomst till belopp av 100 kronor

eller därutöver, äger dock nedsättning icke rum. Nedsättning äger

rum, om barnens antal icke överstiger två, med en tiondel av skattens

belopp, om antalet överstiger två men icke fyra, med två tiondelar av

skattens belopp o. s. v., så att, om barnens antal överstiger åtta, avdrag

äger rum med fem tiondelar av skattens belopp. (46 § 1 inom.;

1 enskilda fall, då skattskyldigs skatteförmåga är på grund av

särskilda förhållanden väsentligen nedsatt, må i kommunen mantalsskriven

skattskyldig kunna erhålla nedsättning i skatten med högst tre

tiondelar av densamma. (46 § 2 mom.)

Beträffande äkta makar gälla enligt Landéns förslag de vanliga

reglerna, att mannen taxeras för hustruns inkomst utom för det fall, att

hustrun haft inkomst, som rättsligen varit från mannens förvaltning

undantagen, då hustrun själv skall taxeras därför, samt att avgörande

för rätt till skattelindring och för skattens beräkning är makarnas sammanlagda

inkomst. Därutöver innehåller nämnda förslag bestämmelser

om beräkning av hustruns inkomst i visst fall. Därest inom kommunen

mantalsskrivna äkta makar icke enligt förordningen om inkomst- och

förmögenhetsskatt taxeras för ett sammanlagt belopp överstigande 6,000

kronor samt hustrun har inom kommunen taxerad inkomst av rörelse,

vrke, tjänst, pension, arbetsanställning eller stadigvarande uppdrag, upptages

den del av hustruns ifrågavarande inkomst, som icke överstiger

500 kronor, till sex tiondelar, den del, som överstiger 500 kronor men

icke 1,000 kronor, till sju tiondelar, den del, som överstiger 1,000 kronor

men icke 1,500 kronor, till åtta tiondelar, samt den del, som överstiger

s. 572 Kontrollera mot PDF

572 Knngl. Maj:ts proposition Nr 191.

1,500 kronor men icke 2,000 kronor, till nio tiondelar, varemot den del,

som överstiger 2,000 kronor, upptages till oavkortat belopp. Om hustruns

inkomst överstiger 2,000 kronor, utgör nedsättningen sålunda 500 kronor.

Därest båda makarna taxeras, fördelas nedsättningen på dem efter förhållandet

till deras behållna inkomst inom kommunen. (47 §.)

Vatten1 Kammarrätten har beträffande Eiserman—von Wolckers förslag till

skattefri?! avdrag i fråga om avkastningsskatten uttalat sitt gillande av

att ett visst skattefritt minimibelopp finge gälla för alla skattskyldiga

oberoende av de utav dem åtnjutna avkastningsbeloppens storlek. De

anmärkningar, som framställts mot detaljerna i förslaget, torde i detta

sammanhang kunna förbigås.

Vad beträffar den kommunala inkomstskatten, har ej kammarrätten

ställt sig direkt avvisande mot vare sig de av Eiserman och von Wolcker

eller Landén föreslagna bestämmelser om avdrag för existensminimum.

Beträffande skattelindring på grund av försörjning av maka och barn

förordas Eiserman—von Wolckers förslag.

Beträffande ortsavdragen anser kammarrätten Landén hava anfört

giltiga skäl för sin mening, att dylika ej lämpade sig vid kommunal

beskattning. I fråga om avdrag på grund av ömmande omständigheter

giver kammarrätten icke någotdera förslaget bestämt företräde framför

det andra men finner Landéns sätt att ordna frågan lämpligt.

Förslag ir.om I en inom finansdepartementet upprättad, den 22 september 1919

finamfntPJ.rte'' dagtecknad promemoria anfördes, bland annat, följande:

''famuv . 3)1 fråga 0111 den kommunala inkomstskatten har det ansetts skäligt

avdrag att, till underlättande av såväl deklarationernas upprättande som taxeringsmyndigheternas

arbete, vinna största möjliga överensstämmelse med förordningen

den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt, I enlighet

härmed har det ifrågasatts, att avdrag för existensminimum borde anorduas

efter de principer, som av innevarande års lagtima riksdag fastslagits i fråga

om den statliga beskattningen. Med hänsyn till de små inkomstbeloppen

inom särskilt en del mindre landskommuner torde det emellertid, om ej

de få medelstora inkomsterna inom dylika kommuner skola bli allt för

tungt beskattade, vara erforderligt att sätta avdragsbeloppen lägre vid

den kommunala än vid den statliga beskattningen. Möjligen skulle en

tillfredsställande lösning vinnas genom bestämmelser av innebörd, att

i riket mantalsskriven svensk medborgare är för sin i mnntalsskrivningskommunen

taxerade inkomst, som understiger 600 kronor, fri från be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

578

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

skattning, såvida lian oj taxeras för inkomst- och förmögenhetsskatt till

minst nämnda belopp (sistberörda villkor avser det förhållande, att den

kommunala inkomstskatten i vissa fall är avsedd att beskattas icke i

mantalsskrivnings- utan i förvärvskommunen); samt att, därest skattefrihet

för inkomsten av nu nämnd anledning icke åtnjutes, det beskattningsbara

beloppet bestämmes enligt följande grunder: Från det taxerade

beloppet avräknas hälften av de belopp, som enligt bestämmelserna i 18

§ 1 mom. a) och b) i förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst- och

förmögenhetsskatt (enligt detta lagrums av riksdagen nu antagna lydelse)

må avdragas från den skattskyldiges till inkomst- och förmögenhetsskatt

taxerade inkomst. Den del av det taxerade beloppet, som överstiger vad

sålunda skall avdragas men icke dubbla summan därav medräknas till sitt

halva samt återstoden av det taxerade beloppet till sitt hela belopp.

Innan slutlig ståndpunkt kan tagas till frågan om avdragens storlek

erfordras statistisk utredning för klarläggande utav avdragsbestämmelsemas

verkningar. Utredningsarbetet pågår.

Emellertid har uppkommit fråga att för tryggande av kommunernas

tillgång på beskattningsföremål, begränsa avdragsrätten icke blott

kvantitativt utan även med hänsyn till inkomstens art. Den begränsning,

som sålunda torde kunna ifrågasättas, har avseende å inkomst av

förmögenhet. Det lärer kunna antagas att skattskyldig, vars förvärvsförmåga

ej är förminskad av särskilda förhållanden, skall kunna förtjäna

en inkomst, som överstiger de medgivna avdragen. Vid sådant

förhållande torde anledning ej förefinnas att låta sådan skattskyldig, som

av bekvämlighetsskäl underlåter arbeta, tillgodonjuta några avdrag för

sin inkomst av förmögenhet.

Givet är, att undantag måste göras för det fall, att skattskyldig

saknar förvärvsförmåga eller att denna är nedsatt.

Vad angår frågan, huru inkomst av förmögenhet skall beräknas,

så torde det av praktiska skäl vara nödvändigt att beräkna den till viss

enhetlig procent av den deklarerade förmögenhetens värde (se förslaget

till krigsmaterialskatt). Väl kan det vid eu sådan anordning anmärkas,

att den, som äger improduktiv förmögenhet (obebyggda tomter, ö. d.),

kommer i ogynnsam ställning. Det torde dock kunna antagas, att dessa

fall bli av jämförelsevis ringa praktisk betydelse.»

I promemorian var vidare intaget ett förslag till avfattning av bestämmelser

i ämnet. Detta förslag innehöll, bland annat, att det beskattningsbara

beloppet med undantag för vissa ömmande fall ej finge sättas

lägre, än att det kunde antagas tillsammans med den skattskyldiges i

andra kommuner till kommunal inkomstskatt taxerade inkomster motsvara

s. 574 Kontrollera mot PDF

[Kammar
rStten.

]

574 Kungl. Maj:t,s proposition Nr 191.

hans inkomst av förmögenhet, beräknad till fem procent av förmögenhetens

taxerade belopp.

Över denna promemoria inhämtades yttrande från kammarrätten.

Under erinran, bland annat, att, innan den statistiska utredningen ännu

förelåge, kammarrätten icke ansåge sig kunna göra något uttalande om

de föreslagna orts- och familjeavdragens lämplighet, anförde kammarrätten

med avseende å den ifrågasatta begränsningen av rätten till dylika

avdrag följande: Den princip, som här komme till uttryck, måste anses

främmande för skattelagstiftningen. Vid framläggandet av det av riksdagen

antagna förslaget till utvidgning av de skattefria avdragen enligt

förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt hade uttalats, »att en

person saknar skatteförmåga för den del av sin inkomst, som motsvarar

existensminimum för honom och hans familj, det vill säga, vad som oundgängligen

erfordras för hans och hans familjs uppehälle, vadan en skattskyldigs

skatteförmåga endast representeras av den existensminimum

överstigande delen av inkomsten eller den så kallade fria inkomsten.»

Detta gällde naturligtvis oberoende av den inkomstkälla, varav inkomsten

härflöte, och det förhållande, att en persons inkomst uteslutande

härflöte av förmögenhet, vore icke något bevis för att han »av bekvämlighetsskäl

underlåter arbeta.» Arbetet vore nämligen icke alltid direkt

produktivt, så att det omedelbart gåve någon avkastning. Härvid borde

även beaktas, att förmögenheten kunde vara nedlagd i rörelse eller fastighet,

som av en eller annan anledning givit ringa eller ingen avkastning.

Särskilt hårt skulle stadgandet träffa personer, vilkas inkomst

av förmögenhet stannade inom ett relativt måttligt belopp.

I anslutning härtill anför kammarrätten ett exempel, där nu antydda

begränsning skulle komma att verka obillig. Då emellertid det

föreliggande förslaget erhållit en i denna del ändiad avfattning för undvikande,

bland annat, just av den av kammarrätten framhållna konsekvensen,

erfordras ej någon redogörelse för yttrandet i denna del.

I övrigt framhöll kammarrätten, bland annat: För kommunernas

del torde stadgaudet ej vara av någon avsevärd betydelse. De större

förmögenheternas kommunala bidrag torde icke av detsamma drivas nämnvärt

i höjden. Förslaget upptoge ett stadgande, varigenom möjlighet skulle

beredas att vid av särskild anledning nedsatt förvärvsförmåga i viss utsträckning

medgiva skattefritt avdrag, oaktat det beskattningsbara beloppet

icke uppginge till fem procent av förmögenhetens taxerade belopp.

Ett sådant stadgande måste erbjuda högst betydande svårigheter

vid tillämpningen, enär det icke kunde förutsättas, att beskattnings
-

s. 575 Kontrollera mot PDF

575

Kungl Maj.ts proposition Nr IM.

nämnderna i regel ägde kännedom om den skattskyldiges rent personliga

förhållanden. Stadgandets tillämpning (inge därför lätt karaktär

av godtycke.

Av nu anförda skäl ansåge sig kammarrätten böra avstyrka införandet

av något stadgande därom, att rätt till skattefritt avdrag gjordes

beroende av förhållandet mellan det beskattningsbara beloppets och förmögenhetens

storlek.

Vid 1919 års lagtima riksdag beslöts sådan ändring i 1910 års Äkta makars

förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt, att, därest gift kvinna beskattainsav

förvärvsverksamhet vore i avsevärd grad förhindrad att signa sig åt

hemmets skötsel, från hennes inkomst av dylik verksamhet skulle få

avdragas kostnad för nödigt biträde i hemmet intill ett belopp av 400

kronor.

Riksdagens beslut föranleddes av Kungl. Maj:ts proposition den

21 mars 1919, nr 259. Vid anmälan av detta ärende i statsrådet erinrade

jag, att äkta makar, vilka båda förvärvade inkomst, kunde komma

att beskattas hårdare, än de varit beskattade som ogifta, att spörsmålet,

i vad mån detta förhållande borde och kunde undanröjas, berörde ej

blott statsbeskattningen utan även kommunalbeskattningen, samt att

vid upptagandet av det kommunala skatteproblemet tillfälle erbjöde

sig att undersöka vad som i sagda hänseende kunde vara att vidare

åtgöra.

I en inom finansdepartementet utarbetad, den 22 september 1919

dag-tecknad promemoria ifrågasattes viss ändring i bestämmelsen. I promemorian

anfördes bland annat:

Det ifrågavarande missförhållandet torde vara starkast kännbart

för arbetarklassen, inom vilken det väl oftast förekomma, att båda makarna

hade inkomster av verksamhet utom hemmet. Det genom propositionen

framlagda förslaget innebure avdragsrätt endast för direkta utgifter

för biträde i hemmet och bleve därigenom utan betydelse för just

de mindre bemedlade, som ej hade råd till utgifter för sådant ändamål.

Billigheten syntes fordra, att jämväl dessa komme i åtnjutande av någon

motsvarande lättnad i det fall, att hustrun förvärvade inkomst. Jämväl

rent principiellt torde det kunna ifrågasättas, huruvida avdragsrätten

borde begränsas till de fall, då verklig kostnad för biträde i hemmet

måst vidkännas. Åven om en gift kvinna, som hade förvärvsverksamhet

utom hemmet, skötte de löpande göromålen i hemmet utan anlitande

av biträde, kunde hon dock icke i samma utsträckning medhinna

de mångahanda arbeten med sömnad, lagning o. d., som, utan att med
-

s. 576 Kontrollera mot PDF

[Kamin arrRtten.

)

Departe
mentschefen
-

576 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

föra direkt inkomst, dock nedbragte familjens levnadskostnader. Vid

lika sammanlagd inkomst torde därför familjens skattekraft vara större,

om mannen ensam förtjänade inkomsten, än om båda makarna måste

positivt bidraga därtill.

I ett vid promemorian fogat författningsutkast hade försökts en

sådan lösuing av frågan, att 200 kronor skulle få avdragas utan villkor

och ytterligare intill 200 kronor, därest kostnad för biträde i hemmet

måst vidkännas.

Efter remiss yttrade hammarrätten häröver, bland annat:

Kammarrätten ville ifrågasätta, huruvida vinsten av den föreslagna

ändringen av en författning, vilken ännu icke trätt i kraft, verkligen

kunde komma att motsvara den ökning i taxeringsmyndigheternas arbete,

som måste antagas bliva en följd av författningsändringen.

Sedan Eiserman—von Wolckers och Landéns förslag avgåvos, har,

såsom av den här lämnade redogörelsen framgår, den statliga inkomstbeskattningen

i nu ifrågavarande avseenden undergått en genomgripande

reformering. De därvid genomförda bestämmelserna synas mig

böra i största utsträckning komma i tillämpning även vid den kommunala

inkomstbeskattningen.

I fråga om äkta makars taxering finner jag den i förenämnda,

inom finansdepartementet utarbetade promemoria ifrågasatta anordningen

— enligt vilken 200 kronor av hustruns inkomst av arbete alltid skulle

bliva skattefria, medan 200 kronors avdrag gjordes beroende på kostnaderna

för biträde i hemmet — på de i promemorian anförda skälen

vara att föredraga framför den vid sistlidet års riksdag beslutade avdragsrätten,

och anser jag densamma böra tillämpas även i fråga om

statens inkomstskatt. Att en dylik anordning skulle medföra någon

mera avsevärd ökning av arbetet för taxeringsmyndigheterna, synos

ej vara att befara. Den statistiska utredningen giver vid handen, att

nu antvdda anordning blir för kommunerna utan större betydelse.

Beträffande sammanläggning av föräldrars och barns inkomst i

vissa fall och barns ansvar vid dylik sammanläggning för den på dess

inkomst belöpande andel av skatten hava den statliga inkomstbeskattningens

regler i huvudsak oförändrade upptagits.

Vad beträffar frågan om de skattefria orts- och familjeavdragen,

har jag icke ansett mig böra frångå den grundsats, som nu är bevillningsförordningens,

att nämligen avdrag medgives endast i mantalsskrivningskommunen.

Ej heller anser jag mig böra för det närvarande

s. 577 Kontrollera mot PDF

577

Kung). Maj:ts proposition. Nr 191.

föreslå någon avvikelse från statsskatteförordningens bestämmelse, att

avdrag må tillgodonjutas endast av svensk medborgare. Vid en revision

av statsskatteförordningen bör dock tagas under övervägande, om

ej avdragsrätten bör utsträckas till här mantalsskriven utlänning.

Angående avdragsrättens närmare utformning har jag anslutit

mig till den linje, som ifrågasatts i den inom finansdepartementet, beträffande

denna fråga upprättade promemoria, jag ovan omnämnt. Den

statistiska utredning, som verkställts angående verkningarna av denna

linje, har givit till resultat, att ifrågavarande avdrag synas kunna medgivas

utau fara för att kommunernas behov av beskattuingsföremål ej

skall bliva tillbörligen tillgodosett, men att däremot den för normala förhållanden

tillmätta avdragsrätten åtminstone icke för närvarande bör

ytterligare utsträckas. Den anslutning till statsbeskattuingens regler,

som synes mig vara önskvärd, torde genom den föreslagna anordningen

hava på ett tillfredsställande sätt vunnits.

Jag auser mig i detta sammanhang böra understryka, att de ortsoch

familjeavdrag, som nu äro i fråga, skola ersätta de så att säga

ordinarie avdrag, som bevillningsförordningen medgiver. Så länge en

abnormt hög prisnivå är rådande, böra de nu vid kommunalbeskattningen

ifrågasatta avdragen, alldeles såsom förutsatts och nu tillämpas beträffande

sratsbeskattningen, kompletteras med av kristid betingad förhöjning.

Frågan om en författning angående särskilda avdragsbestämmelser

vid 1921 års taxering till kommunal inkomstskatt lärer jag få

senare i dag anmäla. Jag nämner nu allenast, att jag tänkt mig, likasom

i fråga om statsskatten, eu förhöjning med 50 procent.

Vad beträffar den i samma promemoria ifrågasatta anordningen,

att skattefria avdrag ej må äga rum från efter viss grund beräknad

inkomst av förmögenhet, kan jag icke finna de av kammarrätten för

dess avstyrkande anförda skäl övertygande. Medgivandet av avdrag

bör ske med varsamt iakttagande av att ej övriga kommunmedlemmar

skola obilligtvis betungas. Jag finner tillräckliga skäl tala för den

uppfattning, som kommit till uttryck i förenämnda promemoria. Givet

är, att om och i den mån vederbörande skattskjddig vare sig på grund

av bristande förmåga eller av annan giltig anledning icke lärer kunna

förskaffa sig någon inkomst utöver sin inkomst av kapital, den ifrågasatta

begränsningen av avdragsrätten icke bör vinna tillämpning. I

övriga fäll syues begränsningen vara befogad.

För att ej onödigtvis betunga taxeringsarbetet synes ej annan

lämplig utväg stå till buds än att såsom kapitalinkomst beräkna vissa

minimiprocent av förmögenheten. De fall, där ett dylikt förfarande

Bihang till riksdagens protokoll 1910. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.) 73

s. 578 Kontrollera mot PDF

578

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

verkar alltför summariskt och därigenom skulle leda till obillighet,

kunna till synes vara tämligen många; i verkligheten torde de bliva

få. En skenbar obillighet, kan nändigen ofta bero på att den skattskyldiges

inkomstberäkning är alltför låg. I dylika fall verkar alltså

bestämmelsen jämväl såsom ett korrektiv mot ett mindre effektivt

taxeringsförfarande. Emellertid kan det väl tänkas, att för mogen beten

består av obebyggda tomter, växande skog eller dylikt, som ej givit

någon avkastning. Förutom det att dessa fall torde vara undantag och

icke regel, är i desamma vederbörande skattskyldiges ekonomiska ställning

vanligen sådan, att den föreslagna regelns tillämpning icke leder

till obillighet. Ihågkommas bör nämligen, att den föreslagna bestämmelsen

icke skall verka någon som helst höjning av inkomstberäkningen

utan endast utgör en norm för i vad mån avdrag från den i vanlig

ordning beräknade inkomsten skall få njutas till godo.

Prövningen av de fall, där undantag från nu angivna begränsning

av avdragsrätten bör medgivas, torde böra förbehållas beskattningsnämnd,

d. v. s. taxerings- och prövningsnämnd. I det av de sakkunniga

granskade förslaget stod i stället för »beskattningsnämnd» ordet

»taxeringsmyndighet»; därigenom skulle klagomål över prövningsnämnds

beslut i hithörande frågor, som förutsätta endast en skälighetsprövning,

ofta grundad på personkännedom, kunna fullföljas till överinstanserna,

vilket synes mindre lämpligt.

I avseende å övriga punkter i förevarande paragrafer torde jag

kunna nöja mig med att hänvisa till den statliga inkomstbeskattningens

regler.

44 §.

Denna paragraf är i huvudsak lika med 15 § i bevillningsförordningen,

med vilken den även i avseende å ordalydelsen i allmänhet

överensstämmer.

V Kap.

Om kommunal progressivskatt

45-48 §§.

Taxeringen till kommunal progressivskatt grundar sig helt å taxeringen

till inkomst- och förmögenhetsskatt. Någon närmare motivering

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kuvgl. Maj:ts proposition Nr 191. 5*9

för stadgaudena i detta kap. ur rent lagteknisk synpunkt torde därför

ej vara erforderlig.

Beträffande frågan om skatteskalorna och därmed sammanhängande

spörsmål torde det tillåtas mig att hänvisa! till den statistiska utredningen.

VI Kap.

Gemensamma bestämmelser.

49 §.

Motsvarande bestämmelser återfinnas i 13 § bevillningsförordningen.

Beträffande den debiteringsprocent, efter vilken kommunalskatten vid

efter beskattning skall utgå, skilja sig Eiserman—von Wolekers och Lan- ^

déns förslag från varandra, i det att enligt det förra förslaget debiteringsproceuten

skall vara den, som gällt för det år, efterbeskattningen

avser, medan enligt det senare förslaget skatten skall uträknas etter

den procent, som gäller för det år, varunder efterbeskattningen sker.

Ehuru Eiserman—von Wolekers förslag torde hava de principiella

skälen för sig, har jag, beträffande de tre repartitionsskatterna, ansett

mig böra ansluta mig till Landéus utav kammarrätten av rent praktiska

skäl tillstyrkta förslag. I fråga om progressivskatten måste, på

grund av skattens egen natur, efterbeskattning ske med det belopp, som

undandragits genom det oriktiga förfarandet.

50 §.

Denna paragraf har sin motsvarighet i bevillningsförordningens

12 § 1 mom.

Med hänsyn till förändringarna i penningvärdet föreslås, att skattelindring

må kunna medgivas vid en behållning i boet intill 15,000

kronor i stället för såsom hittills 10,000 kronor.

I övrigt hava bestämmelserna erhållit en ändrad avfattning av

företrädesvis formell betydelse.

51-52 §§.

Skälen till dessa bestämmelser torde ej behöva särskilt angivas.

s. 580 Kontrollera mot PDF

580

Kungl. Maj.ts proposition. Nr 191.

Övergångsbestämmelserna.

Lagen är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1921.

Emellertid pakallas undantag i fråga om bl. a. dels äldre arrendeupplåtelser,

dels ock, i vissa fall, skogsbeskattningen.

Det förra undantaget motiveras därav, att vid redan ingångna

arrendeavtal de båda kontrahenternas ömsesidiga rättigheter och skyldigheter

bestämts med hänsyn tagen till, bland annat, den arrendator

författningsenligt åliggande skattskyldigheten. 1 den mån arrendeavtalet

efter lagens ikraftträdande blir förlängt, vare sig på grund av uttrycklig

överenskommelse eller till följd av underlåten uppsägning, skola de

nya bestämmelserna tillämpas.

Beträffande frågan om skogsbeskattningen betingas den föreslagna

undantagsbestämmelsen, vad angår upplåtna avverkningsrätter, därav,

att man i fråga om desamma tänkt sig ett bibehållande av skogsaccisen,

enär kommunerna annars skulle kunna förlora en d*jl av sina skatter.

Man tänke sig exempelvis det fall, att en jordägare upplåtit avverkningsrätt

för betydande belopp under år 1919. Avverkningen verkställes senare

och lämnar allenast en obetydlig vinst. Eftersom jordägarens vinst

under 1919 icke är kommunalt beskattningsbar, skulle kommunens skatt

under övergångstiden kunna reduceras till ett minimum. Samma kan

förhållandet bliva beträffande en del äldre avverkningsrättigheter, som

av vederbörande näringsidkare bokförts till höga värden. Det av de

sakkunniga granskade förslaget upptog den 1 mars 1920 såsom tidsgränsen

för de upplåtelser, varå äldre bestämmelser skulle tillämpas.

I det nu framlagda förslaget har vidtagits den ändring, att sagda tidsgräns

framflyttats till den 1 juli 1920, varjämte i fråga om avverkningar,

som eljest verkställas under år 1920, det synts lämpligast att

låta de hittillsvarande reglerna för beskattning gälla samt att alltså

underkasta avverkningen accis men ej inkomstbeskattning.

s. 581 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majis proposition Nr 191.

581

IX. Statistisk utredning.

Det material, som kommit till användning vid de statistiska utredningar,

vilka utförts för belysning av den praknska innebörden av föreliggande

förslag till omläggning av det kommunala beskattningsväseudet

och särskilt deras inverkan på de kommunala utdebiteringarnas liöjd

och skattebördans fördelning mellan olika grupper av skattskyldiga,

utgöres huvudsakligen av de taxeringslängder, som upprättats vid den

jämlikt förordningen den 1 juli 1918 inom vissa delar av riket verkställda

provtaxeringen för beräkning av kommunal skattskyldighet vid

tillämpning av bestämmelserna i de bägge då framlagda förslagen i

frågan ( let Eiserman—von Wolckerska och det Landénska). I kungörelse

den 14 augusti samma år meddelades närmare föreskrifter om provtaxermgens

utförande, varvid, bland annat, bestämdes de områden, som

skulle bliva föremål för taxering. Dessa områden äro, såsom jag redan

i annat sammanhang berört, följande med här nedan angivna folkmängd

vid 1918 års ingång, när uppgift därom stått att vinna:

av Stockholms stad: del av 4:e roten inom Kungsholms församling;
av

Stockholms län: Lidingö köping (8,076 invånare) och Norrtälje

stad (4,719 invånare);

av Östergötlands län: Kuddby (1,122 invånare) och Simonstorps (895

invånare) socknar samt Åtvidabergs municipalsamhälle (3,184 invånare);

av Kdmar län: Kråksmåla (1,869 invånare) och Hossmo (582

invånare) socknar;

av Malmöhus län: Västra Kärrstorps (594 invånare), Norra Vrams

(1,429 invånare) och Kävlinge (2,391 invånare) socknar;

av Hallands län: Slättäkra (2,722 invånare) och Eolfstorps (1,109

invånare) socknar;

av Götebcgs och Bohus län: 7:e kvarteret och en del av 5:e

roten inom domkyrkoförsamlingen av Göteborgs stad;

Materia!.

s. 582 Kontrollera mot PDF

582

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

av Skaraborgs län: Hällums (270 invånare) och Österplana (1,305

invånare) socknar samt Skara stad (6,167 invånare);

av Örebro län: Längbro socken (2,870 invånare) och Askersunds

landskommun (2,916 invånare);

av Gävleborgs län: Hamrånge (4,496 invånare) och Los (3,315

invånare) socknar; samt

av Västerbottens län: Nordmalings (8,563 invånare) och Åsele

(5,233 invånare) s -cknar.

Kuddby, Simonstorp, Hossmo, Västra Kärrstorp, Rolfstorp, Hällum

och Askersunds landskommun äro att betrakta såsom rena jordbrnkssocknar.

Även i Los och Åsele är jordbruket huvuduäring, dock med

skogsbruket såsom det för härskande. Till mera skogrika socknar höra

även Simonstorp, Kråksmåla, Askersunds landskommun, Hamrånge och

Nordmaling. Kävlinge socken består till största delen av municipalsamhället

med samma namn, och Slättåkra får sin huvudsakliga karaktär

av den därinom belägna delen av Oskarsströms municipalsamhälle. Till

mera rena industriorter å landsbygden höra även Åtvidabergs municipalsamhälle

och Österplana, varemot Kråksmåla, Norra Vram, Längbro

(förort till Örebro), Hamrånge och Nordmaling kunna anses intaga eu

mellanställning med jordbruk och andra näringar mera jämnstarkt företrädda.

Lidingö köping saknar ej heller industri, men är mest utmärkt

såsom boningsort för en mängd merendels högre taxerade personer med

sin förvärvsverksamhet förlagd till huvudstaden. De provtaxerade

delarna av Stockholm och Göteborg, vilka vid bearbetningen av provtaxeringslängderna

behandlats såsom fingerade kommuner, i det att

deras skattebebov antagits utgöra samma belopp per 100 kronor beräknad

inkomst som inom de församlingar, där de äro belägna, kunna

givetvis icke anses vara representativa för dessa städer. Allra minst är

detta fallet med Göteborg, vars undersökta del till och med kan betecknas

såsom abnorm, i det att den innefattar ett oproportionerligt

stort antal aktiebolag och andra större inkom stägare. Ensamt på aktiebolagen

faller ej mindre än 78 procent av den bevillningstaxerade inkomsten

av kapital och arbete. Beträffande Åtvidaberg bör slutligen

anmärkas, att detta här betraktats endast såsom municipalsamhälle och

icke tillika såsom del av Åtvids kommun.

Jämlikt nyssnämnda kungörelse den 14 augusti 1918 hava provtaxeringslängderna

underkastats erforderlig granskning inom finansdepartementet

samt därefter överlämnats till statistiska centralbyrån för

statistisk bearbetning i enlighet med därom meddelade särskilda föreskrifter.

Statistiska centralbyråns redogörelse för denua bearbetning,

s. 583 Kontrollera mot PDF

583

Kung!. Maj:ts proposition Nr 191.

sammanfattad i 10 tabeller med därtill fogade förklaringar och anmärkningar,

avgavs den 13 juni 1919. Resultatet av bearbetningen, i den

mån det är av betydelse för det förslag, varom här närmast är fråga,

ävensom de övriga utredningar och förberedande undersökningar, som

verkställts för ytterligare belysning av skattereformen, särskilt i de

delar, som sakna motsvarighet i de Eiserman—von Wolckerska och Landénska

förslagen, t<>rde här till en början få omnämnas under vederbörande

skatterubriker, inuan redogörelse lämnas för skattereformens

verkningar för kommunerna och för de enskilda skattskyldiga. Inledningsvis

må därvid erinras, att provtaxeringen grundar sig på taxeringarna

till bevillning samt till inkomst- och förmögenhetsskatt år

1918, ävensom att de uppgifter, som i det följande meddelas om kommunernas

skattebehov och utdebitering per skattekrona, hänföra sig

till 1919 års utgifts- och inkomststater för både de borgerliga knmmunerna

och kyrkostämmorna.

A. Fastighetsskatten. ,

I efterföljande tabell 1 äro sammanställda taxeringsvärdena å de

fastigheter, som för närvarande äro underkastade kommunalskatt, och

de skatteobjekt, som skulle bliva föremål för fastighetsskatt) enligt

Eiserman—von Wolckers förslag och egendomsskatt enligt Lantdéns förslag.

Rörande orsakerna till de olikheter, som i tabelbm framträda

mellan de tre uppgiftsserierna, lämnar statistiska centralbyrån'' följande

förklaringar. ,

»I regeln hava de vid 1918 års allmänna omtaxering av fastigheterna

åsätta värdena blivit oförändrade införda i provtaxeringslängderna.

I Längbro och Askersunds landskommun synas dock vid provtaxeringen

mera genomgående omtaxeringar hava ägt riu-n, sär>kilt

beträffande jordbruksfastigheterna, och i Rimonstorp har genom höjning

av skogsvärdet jordbruksfastigheternas taxeringsvärde ökats med över

900,000 kronor. Här och var förekomma dock även i andra kommuner

mera enstaka dylika värdeökningar, ehuru merendels av ringa omfattning.

Å andra sidan har taxeringsvärdet å statens sk ''grsmark i Kråksmåla

vid taxeringen enligt Eiserman—von Wolckers förslag nedsatts med

321.200 kronor. Däremot synes den avsevärda höjningen (144,700

kronor) av värdet av jordbruksfastighet i Österplana, vilken höjning

motsvarar hela skogsvärdet enligt samma taxering, vara att tillskriva

något förbiseende vid längdens upprättande, så mycket mer som eljest

Fastighets
värden.

s. 584 Kontrollera mot PDF

584

Kungl. Maj:ta proposition Nr 191.

skoo-svärdet enligt Landén alltid bör vara och, såsom tabellen utvisar,

i allmänhet även alltid är högre än enligt Eiserman—von Wolcker. En

förklaring till förändringarna i taxeringsvärdena är även att söka däri,

att vid provtaxeringarna rätt ofta överflyttning skett från jordbruksfastighet

till annan fastighet, särskilt i Norrtälje, där ej mindre än 179

smärre j ordbruks hastig t eter med ett taxeringsvärde om 143,900 kronor

uu upptagits såsom mark till dåra befintliga som annan fastighet taxerade

åbyggnader.

Av långt större betydelse än de nu anförda skälen för avvikelser

från de nuvarande fastighetsvärdena är den utsträckta skattskyldighet,

som enligt de bägge förslagen införts för statens fastigheter. De härigenom

nytillkomna skatteobjekten representera, vad jordbruksfastigheterna

(skogen) angår, ett värde av i Los 3,378,900 kronor och i

Åsele ej mindre än 11,700,500 kronor samt i fråga om annan fastighet

i Göteborg (riksbankens) 849,000 kronor, i Skara (vattenfallsstyrelsens)

83.000 ikronor samt i Längbro (statens järnvägars huvudverkstad i Örebro)

6,200,000 kronor. 1 Nordmaling däremot har staten icke påförts

fastighetsskatt och egendomsskatt för kronoparker med ett nuvarande

taxeringsvärde om 100,0o0 kronor, men väl inkomstskatt enligt Landéns

förslag-''

Beträffande kommunernas egna bevillningsskyldiga fastigheter,

som, därest de t. ex. tillhöra den borgerliga kommunen, redan nu få

anses vara skattskyldiga till församlingen, förfares för närvarande något

olika i a.vseende på kommunalutskyldernas påförande, åtminstone så till

vida, atij i de uppgifter, som pläga meddelas av de kommunala myndigheten

ja om den beräknade inkomst, varå kommunalutskylder utdebiteras,

ddssa fastigheter stundom äro medräknade, stundom åter icke.

Detsamma synes även vara fallet i taxeriugslängderna enligt Eiserman—

von Wolokers förslag. I längderna för Stockholm enligt nämnda förslag

har emellertid taxeringsvärdet å ifrågavarande fastigheter genom

åsättande av markvärde ökats med 510,000 kronor, medan åbyggnaderna

upptagits till nuvarande värdet, 95,000 kronor. Enligt Landéns

förslag däremot skall kommun icke i något fall påföras skatt till sig

själv. Av denna anledning hava taxeringsvärdena enligt Landén minskats,

i jämförelse med de nuvarande förhållandena, för jordbruksfastighet i

Kuddby med (35,000 kroma- och i Skara med 99,200 kronor samt för

annan fastighet i Stockholm med 95,000 kronor, i Åtvidaberg med

22.000 kronor i Skara med 630,500 kronor, i Nordmaling med 20,000

kronor och i Åsele med 8,000 kronor.

Bland Övriga orsaker till olikheter de bägge förslagen emellan i

s. 585 Kontrollera mot PDF

585

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

avseende på fastigheternas taxeringsvärden må anföras, att enligt Eiserrnan—von

Wolrkers förslag från annan fastighet uteslutits dels frälseräntor

till värde av 8,500 kronor i Kuddby, 4/JOO kronor i Slättåkra och 57,900

kronor i Rollstorp, dels vissa boställen Å andra sidan hava enligt

Landéns förslag såsom nya skatteobjekt tillkommit bevillningsfria fastigheter

i Stockholm om 4,358,000 kronor (tomtmark till karolinska institutet

och serafimerlasarettet), i Skara om vid pass 250,000 kronor o. s. v.

De Landénska taxeringsvärdena hava ytterligare ökats med järnvägars

driftsbyggnader till värde av 130,000 kronor i Lidingö köping, 51,500

kronor i Norrtälje, 14,000 kronor i Kuddby, 51,000 kronor i Åtvidaberg,

omkring 50.000 kronor i Kraksmåla, £5,60o kronor i Norra Vram

och 168,000 kronor i Skara. Däremot har enligt samma förslag åtskillig

egendom, som nu är att hänföra till fast egendom, överflyttats till

lös egendom, såsom omkring 500,000 kronor i Åtvidaberg, 28,000 kroma:

i Kråksmåla, 67,000 kronor i Norra Vram, 234,800 kronor i Skara,

omkring 3,300,000 kronor i Längbro (varav 3,2*''0,000 kronor vid statens

järnvägars huvudverkstad), omkring 90,000 kronor i Askersunds

landskommun, 670,000 kronor i Hamrånge och 36,000 kronor i Åsele.

Någon som helst betydelse för den kommunala skattebördans fördelning

hava emellertid icke dessa överflyttningar.»

För bestämmande av repartitionstalet för annan fastighet än jordbruksfastighet

har en undersökning verkställts angående förhållandet

mellan inkomsten av dylik fastighet och motsvarande taxeringsvärde.

Vid undersökningen, som stöder sig på de Eiserman—von Woickerska

taxeringslängderna, hava uteslutits dels sådana fastigheter, som använts

i rörelse eller yrke, enär deras avkastning icke taxerats såsom inkomst

av fastighet, dels ock sådana fastigheter, vilkas ägare icke

blivit taxerade till avkastningsskatt. De erhållna relationstalen äro

följande:

.tu asiningen

av annan

fastighet än

joidbruksfastighet.

Stockholms stad (del),.. 4.5 procent

Lidingö köping ............ 2.2 »

Norrtälje stad ............... 3.7 »

Kuddby ......................... 3.3 »

Simon^torp ..................... 4.9 »

Åtvidabergs municipal
samhälle

..................... 2.0 »

Kråksmåla....................... 2.9 »

Hossmo ........................... 3 9 »

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1

Västra Kärrstorp ......... 5.9 procent

Norra Vram .................. 2.6 »

Kävlinge ...................... 4.0 »

Slättåkra ....................... l.o »

Rolfstorp ....................... 8.0 »

Göteborgs stad (del) ... 5.1 »

Ilällum............................. 5.8 »

Österplana ..................... 7.0 »

Skara stad ..................... 3.8 »

sand. 158 höft. (Nr 191.) 74

s. 586 Kontrollera mot PDF

Jordbrukets

inventarier.

586 Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Längbro.......................... 4.0 procent Los.................................... 1.7 procent,

Askersunds landskom- Nordmaling..................... 5.0 »

mim.............................. 3.7 » Åsele............................... 1.3 s>

Hamrånge 1.0 » Inalles ^3.3 procent

Enligt Eiserman—von Wolckers förslag till avkastningsskatt får

ränta å i fastighet intecknad skuld icke avdragas vid avkastningens

taxering. Därest nu finge antagas, att den intecknade gälden på de

bär ovan medtagna fastigheterna vore ungelär densamma som inom

rikets städer överhuvud, eller omkring 60 procent av fastighetsvärdet,

skulle alltså fastigheternas nettoavkastning i allmänhet bliva liten eller

ingen. Detta kan delvis bero därpå, att uppgifterna om avkastningen

avse år 1917, under vilket År de ökade kostnaderna för husens underhåll

och för skuldräntor måhända ännu icke hunnit uppvägas av hyresstegringen.

Dessutom vill det av taxeringslängderna synas, som om

åtminstone i en del fall avdrag för skuldräntor blivit gjorda redan vid

taxering av husens avkastning. Men i alla händelser torde av undersökningen

få anses framgå, att nettoavkastningen av de fastigheter, varom

här är fråga, under år 1917 i genomsnitt stannat vid en anmärkningsvärt

låg procent.

Enligt förslaget skall näriugsskatt icke erläggas för jordbruksnäringen

utan ersättas av en förhöjning av repartitionstalet för fastighets

jordbruksvärde. För bestämmande av denna förhöjning har det

varit nödvändigt att vinna kännedom om förhållandet mellan fastigheters

inventarievärde och jordbruksvärde. I lantbruksstyrelsens meddelanden

för År 1917 finnas offentliggjorda eu del räkenskapsresultat från svenska

jordbruk för bokföringsåret 1915—1916. Dessa utvisa, att drifts kapitalet

i medeltal för samtliga redovisade egendomar då utgjorde omkring 29

procent av fastighetskapitalet, med någon tendens till minskning jämsides

med att arealen av den odlade jorden ökas. För ytterligare belysning

av denna fråga har eu undersökning verkställts på grundval av

provtaxering-längderna. Undersökningen omfattar 2,469 fastigheter med

ett sammanlagt jordbruksvärde om 25,342,490 kronor och ett inventarievärde

om 15,927,200 kronor.

Uppgifterna om fastigheternas jordbruksvärden hava hämtats ur

taxeringslängderna enligt det Landénska förslaget, och som inventarievärden

hava använts de uppskattade värdena A lös egendom enligt samma

förslag. Då emellertid Landén, i motsats till Eiserman—vun Wolcker,

under jordbruksvärde icke inbegriper värdet av skogsmarken, måste de

s. 587 Kontrollera mot PDF

587

Kungi. Maj.ts proposition Nr 191.

erhållna relationstalen ställa sig något högre, än om undersökningen

kunnat grundas på de Eisermau—von Wolckerska jordbruksvärdena och

däremot svarande inveutarievärden. Särskilt gäller detta sådana kommuner,

där skogsmarken är av större omfattning. Vidare är att märka,

att värdet av lös egendom skolat upptagas i de Landénska taxeririgslängderna

endast om det uppgått till minst 1,500 kronor. Härav följer,

att de fastigheter med lägre jordbruksvärde, som kommit att ingå i undersökningen,

endast äro sådana med jämförelsevis högt inveutarievärde,

varför relationstalen för dessa mindre fastigheter måste redan på grund

av materialets beskaffenhet bliva väsentligt högre än för de större fastigheterna.

Vid undersökningen hava medtagits endast sådana fall, då, såvitt

av taxeringslängderna framgått, full motsvarighet mellan inventarievärdet

och jordbruksvärdet förelegat. De till en jordbruksfastighet hörande

inventarierna äro emellertid icke alltid uteslutande bundna vid den del

av densamma, som vid taxeringen enligt det Landénska förslaget åsatts

jordbruksvärde. Exempelvis torde behovet av dragare i mera skogrika

trakter betingas även av skogsbeståndet och understundom, såsom i

vissa delar av Norrland, av tillfällen 111 skogskörslor för annans räkning.

Relationstalen kunna därför förväntas ställa sig jämförelsevis höga

i skogssocknarna. Andra omständigheter, som kunna vara ägnade att

åstadkomma olikheter beträffande förhållandet mellan inventarievärde

och jordbruksvärde dels olika kommuner emellan, dels för jordegendomar

inom olika storleksgrupper och dels mellan enstaka egendomar

inom samma ort och av ungefär samma storlek, äro ojämnheter i uppskattningen

av jordbruksvärdena och inventarievärdena, jordens olika

beskaffenhet och användning, olika brukningssätt o. s. v.

Undersökningens slutresultat äro återgivna i tabell 2. Åtskilliga

av de där meddelade relationstalen grunda sig emellertid på ett mycket

litet antal, till och med endast enstaka, observationer och kunna därför

icke tillmätas någon större beviskraft. Vad särskilt angår de uträknade

genomsnittstalen för samtliga kommuner, kunna dessa, helst

som de norrländska fastigheterna äro de till antalet dominerande, ingalunda

göra anspråk på att uttrycka förhållandena i allmänhet inom

riket. I ögonen fallande är i alla händelser, hurusom inventarievärdets

relativa betydelse nästan utan undantag oavbrutet sjunker, i den mån

jordbruksvärdet ökas. Och denna företeelse kan i stort seit sägas återspeglas

även i talen för de särskilda kommunerna, åtminstone när antalet

uppgifter icke är alltför ol eiydligt.

Emellertid äro här, såsom förut anmärkts, alla fastigheter med

s. 588 Kontrollera mot PDF

588

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 191.

inventarievärde under 1,500 kronor uteslutna. En föreställning om vad

detta innebär kan vinnas beträffande två av de undersökta kommunerna,

nämligen Slättåkra och Rolfstorp, för vilka värdena å lös egendom finnas

i provtaxeringslängderna angivna även till mindre '' belopp än 1,500

kronor. Medräknas även dessa värden och de mot dem svarande jordbruksvärdena,

sjunker relationstalen för Slättåkra inom lägsta jordbruksvärdegruppen

(högst 2,500 kronor) från 61.6 till 36.1 procent, för andra

gruppen (2,600—5,000 kronor) från 55.0 till 40.8 procent, för tredje

gruppen (5,100—10,000 kronor) från 39.6 till 35.7 procent och för kommunen

i dess helhet från 38.6 till 35.1 procent. För Rollstorp skulle

de nya relationstalen bliva respektive 27.8, 27.9, 29.3 samt (för hela

kommunen) 28.0 procent.

Men även om alltså de i tabellen meddelade relationstalen för de

lägsta jordvärdegrupperna skulle böra vidkännas en reduktion med hänsyn

till i undersökningen ej ingående inventarievärden under 1,500

kronor, torde i alla händelser denna nedsättning över huvud taget icke

kunna bliva så betydande, att ej det nj^ss påvisade avtagandet av det

relativa inventarievärdet jämsides med jordbruksvärdets stegring fortfarande

skulle äga rum, om ock i mindre utpräglad grad. En för alla

egendomar, oavsett deras storlek, lika förhöjning av repartitionstalet för

jordbruksvärde kommer alltså att träffa de stora egendomarna i högre

grad än de mindre och de norrländska hemmanen i lägre grad än jordbruken

i södra och mellersta Sverige. Beträffande storleken av denna

förhöjning bör icke förbises, att de år 1918 förrättade uppskattningarna

av jordbrukets inventarier icke torde kunnat undgå att påverkas av de

då rådande abnormt höga kreatursprisen. De meddelade relationstalen

måste därför i sin ordning betecknas såsom icke fullt tillämpliga under

mera normala tidsförhållanden. Vad angår den stora skillnaden i relationstalen

mellan de skogrika och övriga kommuner, så är densamma,

såsom jag nyss antydde, delvis skenbar och beroende därpå, att man

måst räkna jordbruksvärdena efter uppskattning på grundval av Landéns

förslag. Enligt detta förslag skall ej ens skogsmarken inräknas i jordbruksvärdet.

Därest man, på sätt jag föreslagit, i jordbruksvärdet inräknar

skogsmarkens värde samt värdet av tillgång på skog till

husbehov, kommer detta att starkast göra sig gällande i fråga om skogsfastigheterna,

och de stora olikheterna mellan relationstalen utjämnas

något.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ta proposition Nr 191.

581)

B. Näringsskatten.

Till vinnande av material för beräkning av näringsskattena verkningar

anbefalldes kommerskolleginm den 15 augusti 11)19 att för de

områden, som varit föremål för provtaxering, från näringsidkarna inhämta

och till finansdepartementet överlämna erforderliga uppgifter.

För underlättande av uppgifternas införskaffande upprättades av kommerskolleginm

förteckningar å personer eller firmor, som vid provtaxeringarna

blivit taxerade för inkomst av »rörelse eller yrke». Dessa förteckningar

upptogo inalles omkring 1.830 skattskyLliga. Efter verkställd

granskning med hänsyn till näringsskatteförslagets innebörd, varigenom

de uppgiftsskvldigas antal reducerades till 1,590, blevo förteckningarna

sedermera vid de för ändamålet upprättade uppgil''tsformulär<*ns

utsändande överlämnade till överståthållarämbetet och vederbörande

magistrater och landsfiskaler för att tiäna till ledning vid infordrandet

av uppgifterna, vilka skulle avse förhållandena år 1917 eller, om räkenskapsår

icke sammanfölle med kalenderår, det räkenskapsår, som gått

till ända närmast före den 1 mars 1918. De inkomna uppgifterna äro

till antalet omkring 1,170. Av de felande avse åtskilliga sådana uppgiftspliktiga,

vilka av uppgåftsinsamlarna angivits såsom avlidna, avflyttade

från orten, okända eller dylikt, varför några upplysningar icke

kunnat för di m erhållas.

Vad angår de inkomna uppgifternas beskaffenhet och användbarhet

för det avsedda ändamålet, är det helt naturligt, att vissa ofullständigheter

och oegentligheter icke kunnat undvikas. Minst gäller detta avkastningens

belopp, särskilt som den möjligheten alltid stått till buds

att komplettera och vid behov korrigera uppgifterna med ledning av

provtaxeringslängderna. Ej heller uppgifterna om arbetarantalet synas

över huvud giva anledning till anmärkning. Däremot hava de punkter

i uppgiftsformuläret, vilka ligga till grund för beräkning av förmögenheten,

understundum varit på ett mindre tillfredsställande sätt ifyllda,

och där ej uppgifterna kunnat fullständigas och beriktigas med stöd

av medsända balansräkningar, hava bristfälligheter i materialet ej kunnat

avlägsnas. Detta gäller visserligen icke så mycket de större näringsidkarna,

aktiebolag och dylika, vilka i fråga om näringsskatten spela

den största rollen, även om för dem svårigheter gjort sig gällande att

meddela de erforderliga uppgifterna, när bokföringen avsett rörelse

jämväl inom annan kommun än provtaxeringckommunen. Men i alla

Närinqsskatte
kapitaUt.

s. 590 Kontrollera mot PDF

590

Kung!. Maj:ts proposition Nr 191.

händelser måste de ur de inkomna uppgifterna beräknade skattepliktiga

förmögenheterna över huvud taget betecknas sås >m något för låga.

Efter verkställd granskning av uppgifterna har endast omkring hälften

befunnits böra medtagas vid undersökningen. De allra flesta av de

utsöndrade hava fallit för bestämmelsen, att skatteplikt inträder först

när näringsskattekapitalet överstiger 5,000 kronor.

Att även bland de till inkomst av rörelse och yrke taxerade, för

vilka några uppgifter icke erhållits, de allra flesta skola falla för nyss

anförda bestämmelse, är så mycket mera sannolikt, som det här mestadels

gäller de lägre taxerade. Att vid utredningen helt och hållet utesluta

dessa näringsidkare har emellertid icke ansetts lämpligt, enär

näringsskattekapitalet i sådant fall skulle bli\ a ännu mera för lågt. För

att komma verkliga förhållandena något närmare hava därför beträffande

dessa skattskyldiga meravkastningens kapitalvärden, beräknade med stöd

av taxeringarna enligt provtaxeringslängderna, medtagits i undersökningen.

Däremot har det ansetts allt för vanskligt att inlåta sig på ett

försök att för dessa skattskyldiga approximativt beräkna förmögenhet

och arbetarantal efter förhållandena bland de näringsidkare, för vilka

uppgifter inkommit. Antalet skattskyldiga, för vilka sålunda endast meravkastning

medtagits, uppgår inom alla de undersökta områdena till

omkring 19 procent av hela antalet skattskyldiga. Dessa ofullständiga

uppgifter förekomma emellertid i större omfattning endast i vissa kommuner.

Sålunda har utredningen beträffande Los måst nästan uteslutande

byggas på taxeriugslängderna, och även för Norrtälje, Skara och Hamråtige

uppgå de ur nämnda längder hämtade uppgifterna om avkastningen

till mer än 25 procent (i Norrtälje ända till 40 procent) av hela

den i undersökningen ingående avkastningen inom kommunen. För

övriga kommuner åter stannar motsvarande relationstal i allmänhet

under 5 procent.

Åven om det, enligt vad nu anförts, icke kan bestridas, att det

material, som kunnat åvägabringas för beräkning av näringsskattens

verkningar, lider av vissa brister, huvudsakligen bestående däri, att förmögenheten

och arbetarantalet äro för lågt upptagna, torde detsamma

icke dess mindre vara ägnat att för flertalet av de ifrågavarande områdena

möjliggöra en åtminstone ungefärlig föreställning om omfattningen

av det skattekapital, som genom den föreslagna skatten skulle

tillföras kommunerna. Upplysningar därom meddelas i tabell 3, som

dels angiver näringsskattekapitalets storlek under förutsättning, att

summan av den näringsskattepliktiga förmögenheten och meravkastningens

kapitalvärde upptages i näringsskattekapitalet till hela sitt belopp

s. 591 Kontrollera mot PDF

591

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 191.

utan reduktion till hälften för den del, som överstiger arbetarkapitalet,

och dels innehåller uppgifter om näringsskattekapitalet och dess olika

faktorer, därest dylik reduktion sker. Va) angår betydelsen av denna

reduktion, vdl jag framhålla, att med de högt avkastningssiffror, som

näringstöretagen utvisa för provtaxeringsåret, meravkastniugens kapitaliserade

värde en''igt det föreliggande mat-rialet är synnerligen högt.

Under normala förhållanden kommer därför reduktiousregelns tillämpning

icke att minska näringsskattekapitalet så starkt, som enligt tabellen sker.

C. Kommunala inkomstskatten.

I tabell 4 äro sammanställda uppskattningsvärdena av de inkomster

av olika slag, som nu äro underkastade kommunal beskattning — fastighetsinkomsten

därvid beräknad till 6 procent av jordbruksfastighets och 5

procent av annan fastighets taxeringsvärde — och de motsvarande

värden, som framkommit vid taxeringarna till avkastningsskatt enligt

Eiserman—von Wolckers förslag och till inkomstskatt enligt Landéns

förslag. I fråga om förändringarna i uppskattningsvärdena av inkomst

av fastighet anmärker statistiska centralbyrån: att enligt förstnämnda

förslag så gott som all inkomst av skogsbruk är undantagen från detta

slag av beskattning; att enligt bägge förslagen åtskilliga fastigheter,

för vilka fastighets- eller egendomsskatt skall erläggas, äro befriade

från skatt för avkastning eller inkomst; att inkomst av driftsby gg nåderike

kommer till uttryck här utan vid taxering till inkomst av rörelse;

samt att i en mängd fall någon inkomst av mindre fastigheter icke

blivit taxerad av den anledning, att den skattskyldiges sammanlagda

taxerade inkomst icke uppgått till de i vartdera förslaget fastställda

minima. Efter erinran, att av dessa och andra anledningar sammanställningen,

vid jämförelse med fastighetsvärdena i tabell 1, icke kan

giva uttryck för fastigheternas räntabilitet-, anför centralbyrån vidare:

»I ögonen fallande är i alla händelser dels den omständigheten, att

enligt bäuge förslagen jordbruksfastigheternas verkliga avkastning ingår

i taxeringen, dels ock de stora skiljaktigheter i de taxerade beloppen,

som göra sig gällande enligt de båda förslagen inbördes beträffande de

kommuner, där enligt tabell 1 skogsvärdet bär mera framträdande bet}rdelse,

ett förhållande, som emellertid enligt Eiserman—von Wolckers

förslag är avsett att motvägas av skogsaccisens bibehållande.»

Vad åter angår de senare koluinnerna i tabellen, vilka avse den

nuvarande taxeringen till inkomst av kapital och arbete, lämnar sta
-

Uppskattade

inkomster.

s. 592 Kontrollera mot PDF

592 Kungi. Maj:ts proposition Nr 191.

tistiska centralbyrån följande förklaringar till förändringarna i uppskattningsvärdena.

»Åven i fråga om de i tabellen meddelade uppgifterna om uppskattnings

värden a av olika slags inkomst av kapital och arbete måste olikheterna

i de taxeringsminima, som tiu gälla, och dem. som av Eisermanvon

Wolcker föreslås, hava till följd, att de taxerade beloppen förete

vissa skiljnktigheter enligt de tre serier av uppgifter, som tabellen innehåller.

Däremot vill det syn>s, s >m om den låga gränsen 400 kronor

enligt det Landénska förslaget icke föranlett upptagande av nya skattskyldiga

i den omfattning, som måhända kunnat förväntas. Till mera

anmärkningsvärt antal hava av denna anledning nytillkomna skattskyldiga

påträffats endast i Norra Vram (73 st.), Kävlinge (76 st.) och hängbro

(58 st.), de allra flesta med inkomst av tjänst. En ökning av den taxerade

inkomsten enligt bägge förslagen har även framkallats därav, att medan

för närvarande de skattefria beloppen avdragas endast från inkomsten

av kapital och arbete, dylika avdrag enligt förslagen skola ske från den

sammanlagda taxerade inkomsten av såväl fastighet som kapital och

arbete, vilken omständighet medför, att en hel mängd mindre inkomster

av kapital och arbete, som understiga det för närvarande i varje särskilt

fall medgivna skattefria beloppet, nu kommit att bliva föremål för taxering,

när den skattskyldige tillika har inkomst av fastighet.

Utan att bär kunna ingå på alla de mångskifrande faktorer, som

i övrigt ligga till grund för de av tabellen framgående förändringarna

i den taxerade inkomsten i dess helhet, och ännu mindre på en siffermässig

framställning av verkningarna i detta avseende av de särskilda

detaljerna i förslagen, vill centralbyrån framhålla, att de olika bestämmelserna

beträffande de avdrag, som må ske v d uppskattning av viss

inkomstkällas avkastning, mera märkbart göra sig gällande i fråga om

den taxerade inkomsten av rörelse, och i övrigt endast beröra ett par

av de förklaringsgrunder, som mera direkt framgått vid en jämförelse

mellan de tre taxeringlängderna. Den ena av dessa är den Eiserman—

von Wolckerska bestämmelsen om uppdelning av inkomst av tjänst

mellan verksamhetskommunen och bostadskommunen. I den provtaxerade

delen av Stockholm hava av denna anledning tillkommit 39 nya skattskyldiga

med en taxerad inkomst om vid pass 130,000 kronor (varav

en om 119,000 kronor), i Lidingö köping 258 (anställda vid aktiebolaget

Gasaccumtilator) om 70,000 kronor, i hängbro 653 om 140,0n0 kronor

o. s. v. A andra sidan har den taxerade inkomsten i Lidingö köping

minskats med över 1,000,000 kronor, s m kommit Stockholms stad till

godo, i Norra Vram med 26,000 kronor o. s. v. Ännu större och mera

s. 593 Kontrollera mot PDF

593

Kung!.. Mnj:ts proposition Nr 191.

genomgående äro verkningarna av den Landénska bestämmelsen om

Skattskyldighet för inkomst av aktier och banklotter, såsom även sydligt

framgår av tabellen. Särskilt gör sig detta nya skatteobjekt gällande i

städer och industriorter. Att det oaktat hela den taxerade inkomsten i

Lidingö köping enligt Landéns förslag föga avviker från don nuvarande,

synes vara att tillskriva den omständigheten, att för en skattskyldig

inkomsten av rörelse blivit upptagen omkring 1,000,000 kronor för låg

på grund av en felsummering i de sammanställningar av uppgifterna i

deklarationen, som gjorts för provtaxeringen.

Av mera betydande omfattning än de nu berörda växlingarna i

totalbeloppen av den taxerade inkomsten äro de förändringar i uppskattningsvärdena

av de särskilda slagen av inkomst av kapital och arbete,

som betingas av eu överflyttning av taxeringsbelopp från en kategori

till en annan. Men då dessa förändringar icke hava någon som helst

inverkan på beskattningsföremålens storlek och skattens belopp, äro de

här av mindre intresse. Anmärkas må emellertid, att inkomsten av

»avkomstgivande rättigheter» och av »annan förvärvsverksamhet» enligt

Eiserman—von Wolckers förslag samt »tillfällig inkomst m. m.» enligt

Landéns förslag, vilka i tabellen blivit sammanförda under rubriken

»annan inkomst» och även innefatta några mindre nytillkomna skatteobjekt,

till sin huvudsakliga del äro utbrutna ur den nuvarande gruppen

»rörelse, yrke eller eljest», men enligt Eiserman—von Wolcker delvis även

ur gruppen »arbetsanställning, tjänst eller pension», i det att inkomst

av pension och dylikt av dem hänförts till avkomstgivande rättigheter,

vilket i tabellen särskilt framträder för Lidingö köping. I övrigt hava

vid provtaxeringarna även åtskilliga andra omflyttningar skett, utan att

dessa synas vara förorsakade av bestämmelser i de föreliggande lagförslagen,

särskilt mellan »arbetsanställning» och »rörelse», exempelvis i

Kuddby, men även eljest, i det att i Göteborg omkring 7* miljon

kronor inkomst av kapital överförts till inkomst av rörelse.»

Vid de följande beräkningarna hava de ändringar befunnits böra

göras i tabellens uppgifter, att 1,000,000 kronor tillagts inkomst av

rörelse i Lidingö köping enligt de Landénska taxeringslängderna samt

att i Kuddby 41,240 kronor överflyttats från inkomst av rörelse till

inkomst av arbetsanställning enligt de nuvarande taxeringarna.

Då enligt lagförslaget kommanditbolag skulle komma att taxeras

för den del av vinsten, som belöper på kommanditdeläi<arna, och således

i detta hänseende likställas med aktiebolag, har en utredning verkställts

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 11>8 käft. (Nr 191.) 75

Kommandit
bolag.

s. 594 Kontrollera mot PDF

594

Kungl. Maj.is proposition Nr 191.

angående kommanditbolagsbildningen i riket. De från länsstyrelserna

och magistraterna (stadsstyrelserna) i ämnet införskaffade uppgifterna

utvisa, att de i handelsregistren kvarstående kommanditbolagen voro

i september 1919 till antalet 137 med 662 kommanditdelägare, vilkas

utfästa insatser uppgingo till sammanlagt 21,564,623 kronor. Av dessa

bolag voro ej mindre än 77 med 17,743,210 kronor insatskapital, d. v. s.

82.3 procent av samtliga bolags kapital, registrerade i Stockholms stad,

och även i övrigt voro bolagens huvudkontor mestadels förlagda till de

större städerna. Av hela insatskapitalet fäller nära 45 procent på bankirbolag,

vilka emellertid, jämlikt lagen den 26 juni 1918, torde komma

att till största delen upphöra med sin verksamhet eller ombildas till

aktiebolag före ingången av år 1921. Utredningen har vidare ådagalagt,

att i handelsregistren kvarstå en hel del bolag, vilka redan upplösts,

ehuru författningsenliga anmälningar därom icke blivit gjorda.

Det redovisade antalet kommanditbolag är alltså för högt. Anmärkas

bör emellertid, att det av utredningen framgått, hurusom kommanditbolagsbildningen

under de senaste åren varit jämförelsevis livlig.

Ko# per åt iva

föreningar.

Med stöd av från kooperativa förbundet och svenska lantmännens

riksförbund inhämtade uppgifter har vidare undersökts, huru eu omläggning

av kooperationens beskattning i enlighet med de grunder, som

föreslogos i proposition (nr 222) till 1919 års lagtima riksdag, komme

att verka. De från kooperativa förbundet inkomna uppgifterna avse 654

föreningar, av vilka 217 sälja endast till medlemmarna och 437 även

till utomstående. Från riksförbundet hava meddelats uppgifter om förbundet

självt och om de till detsamma anslutna centralföreningarna (17

st.), varemot hithörande lokalföreningar (till antalet omkring 1,300)

enligt erhållen upplysning icke hava sin verksamhet så anordnad, att

någon utdelning till medlemmarna i förhållande till gjorda köp ifrågakommer.

Såväl riksförbundet som dess centralföreningar kunna hava

även andra kunder än medlemmarna. Uppgifterna hänföra sig till de

bokförda vinsterna för år 1918 eller angränsande räkenskapsår.

De inkomna uppgifterna möjliggöra ej eu direkt beräkning av reformens

inverkan på det kommunala skattetrycket.

Då det emellertid för frågans bedömande är av intresse huru verkningarna

av omläggningen skulle te sig i fråga om statsbeskattningen,

må i detta avseende meddelas följande. Beträffande de kooperativa

företag, som undersökningen omfattat, skulle den statliga inkomst- och

förmögenhetsskattens grundbelopp enligt nu gällande progressionsbe
-

s. 595 Kontrollera mot PDF

595

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

stämmelser minskas med 28,117 kronor för sådana till kooperativa förbundet

anslutna föreningar, som sälja endast till medlemmarna, med

50,865 kronor för dylika föreningar, som sälja även till utomstående,

samt med 4,444 kronor för ovannämnda föreningar inom jordbrukskooperationen,

eller inalles med 83,426 kronor. Denna skatteminskning

motväges emellertid delvis av att åtnjuten vinstutdelning å insatserna

skulle bliva beskattningsbar, v äril ver dock någon beräkning ej kunnat

utföras.

Vid sådant förhållande torde de i avseende å kommunalbeskattningen

föreslagna nya bestämmelsernas inverkan å kommunernas ekonomi

i allmänhet, bliva ganska obetydlig, helst som de större kooperativa

företagen merendels äro förlagda till kommuner med ett rikligare

antal skattekronor.

Innan redogörelse lämnas för, huru de uppskattade inkomsterna

genom medgivna skattefria avdrag förändras till beskattningsbara inkomster,

torde få omnämnas ett par specialundersökningar i fråga om

vissa detaljer i nämnda avdrag.

Den ena avser den föreslagna rätten till avdrag i olika hänseenden

av inalles högst 400 kronor från inkomst, som åtnjutes av gift kvinna.

Hustrur, taxerade för inkomst av rörelse eller arbetsanställning, förekomma

enligt de Landénska taxeringslängderna nästan uteslutande i

städerna och industrisamhällena och i sä ringa omfattning, att de

ifrågasatta avdragen, åtminstone inom provtaxeringsområdena, icke från

utdebiteringens synpunkt behöva väcka några betänkligheter.

Den andra undersökningen gäller innebörden och verkningarna

av ifrågasatt begränsning av avdragsrätten därhän, att det beskattningsbara

beloppet icke må understiga 5 % av den taxerade förmögenheten.

Utredningen har av brist på tillgång till deklarationerna icke kunnat

grundas på de deklarerade förmögenheterna utan på de uppgifter om

förmögenhet, som meddelas i de Landénska taxeringslängderna. I dessa

förmögenheter är emellertid icke inräknat värdet av aktier och banklotter,

men då det mera sällan torde förekomma, att en ägare av aktier

eller banklotter icke tillika innehar annan förmögenhet, särskilt penningar

innestående i bank, synes det icke finnas anledning befara, att antalet

förmögenhetsinnehavare enligt de Landénska längderna är nämnvärt lägre

än enligt deklarationerna för den statliga inkomst- och förmögenhets
-

Gift kvmna-x

inkomst.

Ai drag s begravning

med hänsyn

till förmögen

het.

s. 596 Kontrollera mot PDF

tilcattegräns.

596 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 191.

skatten. Uppenbart är dock, att förmögenhetsbeloppen enligt de nämnda

längderna är lägre än enligt deklarationerna. Då emellertid antalet

aktieägare bland de enskilda skattskyldiga, varom bär är fråga, är

mycket ringa i jämförelse med antalet fastighetsägare och innehavare av

förmögenhet av annat slag, torde det icke heller i fråga om avdragsbeloppen

behöva befaras, att ej en på de Landenska langderna

grundad utredning skall komma verkliga förhållandena mycket nära.

Antalet förmögenhetsinnehavare, i den betydelse ordet här tagits, uppgår

bland skattskyldiga med behållen inkomst om minst 500 kronor

enligt de Landénska provtaxeringslängderna till 4,369. Av dessa skulle,

vid tillämpning av det här nedan såsom litt. B. betecknade avdragssy

stena et, endast 1,623 eller 37.1 % beröras av den ifrågasatta inskränkningen

i avdragsrätten, medan återstående 62.9 % fortfarande skulle

komma i åtnjutande av fullt avdrag på grund därav, att deras behållna

inkomst av fastighet och kapital eller av annan inkomstkälla även efter

nedsättning med 5 % av förmögenheten överstiger det skattefria av
draget.

Det bör dock anmärkas, att någon hänsyn här ej kunnat tagas

till de undantag, som skulle göras för åldringar, sjuklingar o. d.

Endast i några kommuner med ett jämförelsevis stort antal fastighetsägare

synes minskningen i utdebiteringen per skattekrona uppgå till

mera anmärkningsvärt belopp, såsom i Kuddby 37 öre, i Rollstorp 25

öre, i Hossmo 22 öre, i Ivra k smala 15 öre o. s. v. Ihågkommas oör

emellertid, att man här räknat endast med de för normala tider avsedda

avdragsbestämmelser, som kommunalskattelagen upptager. Därest dessa

avdrag — i likhet med vad som för innevarande år äger rum pa statsbeskattningens

del -— höjas med 50 X, blir den skillnad i utdebiteringen,

som genom nu ifrågasatt begränsning av avdragsrätten åstadkommes

för nu nämnda socknar, inemot den dubbla. Här bör erinras,

att nu berörda bestämmelse dock aldrig verkar så, att någon får skatta

för mer än sin inkomst.

I sammanhang härmed torde även få beröras de undersökningar,

som utförts rörande storleken av den behållna inkomst, vid vilken skatteplikt

skall inträda för i kommunen mantalsskrivna svenska medborgare,

alldenstund denna skatteskyldighetsgräns inverkan på skattetrycket i

sin ordning är nära beroende av de skattefria avdragens höjd. Utredningarna,

som likaledes grundats på de Landénska taxeringslängderna

under tillämpning av avdragssystemet B, hava givit till resultat, att

gränsens höjning från 400 till 500 kronor är utan all betydelse, och

s. 597 Kontrollera mot PDF

597

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 191.

utt en höjning till 600 kronor skulle förorsaka en ökning av utdebiteringen

med endast ett eller annat öre per skattekrona.

Vad sedan angår de allmänna skattefria avdragen, innehåller tabell

!> eu sammanställning av dessa avdrags procentiska förhållande till oe

uppskattade inkomsterna dels enligt år 1918 gällande bestämmelser (såväl

i bevillningsförordningen som i särskild författning angående provisorisk

skattelindring), dels enligt de Eiserman—von Wolckerska och de Lan

danska förslagen, dels slutligen enligt vissa andra avdragssystem, som

tillämpats på de Landénska taxeringslängderna. Nämnda avdragssystems

innebörd är följande:

system A = avdragen enligt lagförslagets 42 § 2 mom. a), första

stycket;

system B — avdragen enligt lagförslagets 42 § 2 mom. a), bägge

styckena;

system C = dubbelt så stora avdrag som enligt system A;

system D = dubbelt så stora avdrag som enligt system B (= statsskatteavdragen).

Såsom sista jämförelseled är i tabellen införd den modifikation

av system B med hänsyn till förmögenhet, som förut berörts. Detta

modifierade system B överensstämmer med det i lagförslaget framlagda

avdragssystemet. Att vid beräkningarna icke kunnat beaktas de ytterligare

avdrag, som endast under vissa omständigheter må medgivas,

är uppenbart.

Nyssnämnda fyra avdragssystem ansluta sig till de nya grunder för

avdrag vid taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt, som skola

tillämpas från och med år 1920 och vilka innefatta dels ortsavdrag och

dels familjeavdrag. Det har då till en början gällt att söka gruppera

provtaxeringskommunerna efter levnadskostnadernas höjd. Då den indelning

av samtliga orter i riket uti dyrortsgrupper, som skall verkställas

för de närmaste fem åren, ännu icke var avslutad vid tiden för

dessa utredningars påbörjande, har gruppindelningen måst ske med ledning

av de indextal, som ligga till grund för det förslag till dyrortsgruppering,

vilket finnes intaget i Sociala meddelanden för år 191 <.

Detta förslag upptager emellertid 7 grupper, medan skatteförordningen

räknar med endast^, och eu ändring av gruppernas omfattning har

därför nödvändiggjorts. Huru denna verkställts och huru provtaxeringsområdena

därigenom kommit att fördelas efter levnadskostnadernas höjd,

framgår av följande förteckning:

Skatte'',ria

avdrag.

s. 598 Kontrollera mot PDF

598

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

grupp 1 (indextal 950 och därunder = minst 5 procent under riksmedeltalet):

Kråksmåla, Hossmo, Västra Kärrstorp, Norra Vram, Slättåkra,

österplana, Askersunds landskommun och Åsele;

grupp II (indextal 951—1,050 = mindre än 5 procent under men

högst 5 procent över riksmedeltalet): Kuddby, Simonstorp, Kävlinge,

Rolfstorp, Hällum, Längbro, Hamrånge, Los och Nordmaling;

grupp III (indextal 1,051 —1,150 = över 5 men ej över 15 procent

över riksmedeltalet): Norrtälje stad, Åtvidabergs municipalsamhälle och

Skara stad;

grupp IV (indextal 1,151 —1,250 = över 15 men ej över 25 procent

över riksmedeltalet): Lidingö köping och Göteborgs stad; samt

grupp V (indextal över 1,250 = över 25 procent över riksmedeltalet):

Stockholms stad.

Förutom orts- och familjeavdragen ingå i tabelleu enligt de fyra

systemen, liksom enligt det Landénska förslaget, även avdrag för sådana

skuldräntor, vilka icke avdragits redan vid uppskattningen av viss

inkomstkällas avkastning. Detta förhållande ävensom den omständigheten,

att avdragen enligt alla förslagen och systemen få ske jämväl

från inkomst av fastighet, som för närvarande icke berättigar till avdrag,

måste, även vid oförändrade grunder för avdragens beräknande,

hava till följd en höjning av avdragsprocenten, därest icke de nytillkomna

inkomsterna äro särdeles avsevärda. Om nu dessutom de medgivna

avdragens belopp ökas, måste avdragsprocentens höjning bliva

ännu större. Därför ligga också, såsom tabellen utvisar, avdragsprocenterna

redan enligt det Eiserman—von Wolckerska förslaget i alla

kommuner ej obetydligt över de nu gällande, och i regeln är detta i

ännu högre grad fallet enligt det Landénska förslaget, vilket för Kuddby

uppvisar ett avdrag om mer än 55 procent. Endast Åsele med sitt

nya stora skatteobjekt, inkomst av skogsbruk, uppvisar en lägre avdragsprocent

enligt Landén än enligt Eiserman—von Wolcker. Verkningarna av

de nya avaragssystem, som tillämpats på de Landénska taxeringslängderna,

torde icke erfordra närmare förklaringar. Anmärkas må emellertid, att inskränkningen

med hänsyn till förmögenhet av avdragsrätten enligt

system B framträder i mera nämnvärd grad för de ovanberörda socknarna

Kuddby, Rolfstorp, Hossmo och Kråksmåla samt att avdragsprocenten

enligt detta modilierade system B nästan undantagslöst ligger

under samma tal enligt det Landénska förslaget men över det Eiserman

—von Wolckerska procenttalet. Växlingarna de olika kommunerna

emellan äro dock här, liksom vid övriga avdragssystem, mycket stora,

från 4.4 procent i Göteborg upp till 50.7 procent i Simonstorp. Här
-

s. 599 Kontrollera mot PDF

599

Kung!. Muj:ts proposition Nr 191.

till bidraga visserligen olikheter i fråga, om frekvensen av gifta och

barnantalet, fastigheternas skuldsättning och de skattskyldigas förmögenhetsförhållanden

i övrigt, men ännu mer dyrortsgruppsindelningen

och framför allt eu rikligare förekomst av stora inkomster, såsom aktiebolags

o. d. Av sistnämnda förhållande förklaras den abnormt låga

avdragsprocenten för Göteborg. Inom alla de undersökta områdena

tillsammantagna utgör avdragsprocenten för närvarande 8.0, men skulle

enligt det modifierade systemet B stiga till 19.4. Då emellertid Göteborgs

stad med sina låga relativa avdrag omfattar ej mindre än 30

procent av hela den taxerade inkomsten inom alla orterna, kunna anförda

tal icke giva eu riktig bild av förslagets verkningar i allmänhet

i fråga om dessa skattelindringar. Något närmare medeltalet för rikets

samtliga kommuner kommer man genom Göteborgs uteslutande. Om

så sker, blir avdragsprocenten i medeltal för närvarande 11.2 och enligt

förslaget 27.0.

Med hänsyn till den stora betydelse, som orts- och familjeavdragen

vid inkomstskattetaxeringarna komma att få för kommunernas skattekapital,

torde frågan om dessa avdrags verkningar böra belysas med

några exempel.

En jämförelse mellan avdragens storlek dels inom kommun i dyrortsgruppen

I och dels inom kommun i dyrortsgruppen V vid tillämpning,

å ena sidan, av bestämmelserna i 12 § bevillningsförordningen (utan

kristidsavdrag men med tillämpning av högsta medgivna lindring i

bevillning för dyrorter och familjeförsörjare) och, å andra sidan, av bestämmelserna

i förslaget till kommunalskattelag (utan någon kristidsförhöjning

av avdragen) giver vid handen följande resultat.

1) Avdragens storlek i kommun inom dyrortsgruppen I.

Taxerad inkomst

Ogift

utan barn

Gift

utan barn

Gift med

1 barn

Gift med

3 barn

Gift med

5 barn

a) Enligt 12 § bevillningsförordningen.

800

kronor .....................

450

450

450

650

650

1,200

3) ....................

300

300

300

500

500

1,500

)) .....................

300

300

300

500

500

1,800

3» .....................

—

—

—

—

—

2,500

)> .....................

—

—

—

—

—

3,000

3) och däröver

—

—

—

—

—

s. 600 Kontrollera mot PDF

600

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

b) Enligt förslaget till kommunalskattelag.

800

kronor ..................

450

600

650

750

800

1,200

» ....................

450

600

750

950

1,050

1,500

» .....................

450

600

750

1,050

1,200

1,800

x .....................

450

600

750

1,050

1,350

2,500

» ....................

450

600

750

1,050

1,350

3,000

» och däröver

450

600

750

1,050

1,350

2) Avdragens storlek i kommun inom dyrortsgruppen V.

Taxerad inkomst

Ogift Gift Gift med

utan barn utan barn 1 barn

Gift med Gift med

3 barn 5 barn

a) Enligt 12 § bevillningsförordningen.

800

kronor .....................

650

650

650

650

650

1,200

7> ...................

500

500

500

500

500

1,500

K .....................

500

500

500

500

500

1,800

)> .....................

—

—

—

—

—

2,500

)'' .....................

—

—

—

—

—

3,000

t> och däröver

—

—

—

—

—

b) Enligt förslaget

till kommunalskattelag.

800

kronor .....................

650

700

750

800

800

1,200

)> .....................

750

900

950

1,050

1,150

1,500

» .....................

750

900

1,050

1,200

1,300

1,800

» .....................

750

900

1,050

1,350

1,450

2,500

» .....................

750

900

1,050

1,350

1,650

3,000

» och däröver

750

900

1,050

1,350

1,650

Fastän det nya förslagets avdragsbestämmelser rätteligen icke

böra jämföras med de tillfälliga kri-tidsavdrag, som nu kunna ifrågakomma,

torde det dock vara av intresse att här jämväl angiva de avdrag,

som äga rum vid tillämpning av de i förordningen den 12 mars

1918 medgivna högsta avdrag vid sidan av de i bevillningsförordningens

12 § angivna normala avdrag om 450, respektive 300 kronor, med 200

kronors förhöjning för dyrortsgrupp V.

s. 601 Kontrollera mot PDF

601

Kungl■ Maj:ts proposition Nr 191.

1) Avdragens storlek i kommun inom dyrortsgruppen / enligt bevillning

sförordningens 12 § och 1918 års förordning.

Taxerad inkomst

Ogift

utan barn

Gift

ulan barn

Gift med

1 barn

Gift med

3 barn

800

kronor ......

............... 450

450

537.50

677.50

1,200

» ......

............... 300

300

480

795

1,500

»

............... 300

300

480

840

1,800

»

—

—

270

810

2,500

3,000

»

_

125

375

« och

däröver —

—

Gift. med

5 barn

765

975

1,020

1,080

625

2) Avdragens storlek i kommun inom dyrortsgruppen V enligt bevillning

sförordning ens 12 § och 1918 års förordning.

Taxerad inkomst

Ogift Gift Gitt med

utan barn utan barn 1 barn

Gift med Gitt med

3 barn 5 barn

800 kronor..................... 650 650 687.50 747.50 785

1,200 » 500 5O0 640 885 1,025

1.500 » 500 500 650 950 1,100

1,800 » — — 270 810 1,080

2.500 » — — 125 375 625

3,000 » och däröver —

Emellertid måste härvid ihågkommas vad jag förut berört, eller

att de nyss återgivna siffrorna icke äro direkt järn förbara. Redogörelsen

för skattskyldigheten vid tillämpning av 1918 års förordning utgår

nämligen från högsta möjliga kristidsavdrag, under det att redogörelsen

för förslagets verkningar utgår från avdragens storlek vid normala förhållanden.

Därest man räknar med 50 procent kristidsförhöjning av de

enligt kommunalskattelagen medgivna avdrag blir förhållandet ett helt

annat.

Jag skall här nedan angiva hur många procent av den taxerade

inkomsten i förut återgivna fall, som är beskattningsbar dels enligt 1918

års bestämmelser och dels enligt förslaget till kommunalskattelag med

en kristidsförhöjning utav avdragen av 50 procent.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 158 höft. (Nr 191.)

76

s. 602 Kontrollera mot PDF

602 Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.''

1) Bet beskattning sbara beloppet i %'' av den taxerade inkomsten i

kommun inom dyrortsgruppen I.

Ogift

Gift

Gift med Gift med

Gift med

Taxerad

inkomst utan barn

utan barn

1 barn

3 barn

5 barn

\

%

°/

/o

%

o/

7o

%

a)

Vid tillämpning

av bevillningsförordningens

12

§ och 1918

års förordning:

-

800

kronor ...............

43.7

43.7

32.8

15.3

4.4

1,200

* .....................

75

75

60

33.7

'' 18.7

1,500

»......................

80

80

68

44

32

1,800

»

100

100

85

55

40

2,500

» .....................

100

100

95

85

75

3,000

» och däröver

100

100

100

100

100

v : ''

Enligt förslaget

med 50 % kristidsförhöjning.

800

kronor .....................

21.9

12.5

3.1

—

—

1,200

» .....................

43.7

25

18.7

6.2

—

1,500

» ..................

55

40

25

15

5

1,800

» .....................

63.5

50

37.5

20.8

12.6

2,500

»

73

64

55

37

23

3,000

i> ....................

77.5

70

62.5

47.5

32.5

4,000

» .....................

83.1

77.5

71.9

60.6

49.4

5,000

y> .....................

86.5

82

77.5

68.5

59.5

6,000

» ................

88.7

85

81.2

73.7

66.2

2) Bet beskattningsbara beloppet i % av den taxerade inkomsten i

kommun inom dyrortsgruppen V.

Taxerad inkomst

Ogift Gift Gift med

utan barn utan barn 1 barn

Gift med Gift med

3 barn 5 barn

o/ o/ o/ o/ o/

/o /o /o /o /o

a) Vid tillämpning av bevillningsförordningens 12 § och 1918

års förordning.

800

kronor .....................

18.7

18.7

14.i

6.6

1.9

1,200

» .....................

58.3

58.3

46.7

26.2

14.6

1,500

.» ....................

66.7

66.7

56.7

36.7

26.7

1,800

» .....................

100

100

85

55

40

2,500

D .....................

100

100

95

85

75

3,000

» och däröver

100

100

100

100

100

opaginerad Kontrollera mot PDF

800

b) Enligt

kronor ...............

Kungl. Maj: ta proposition Nr 191.

förslaget med 50 kristidsförh

3.1

öj ning.

603

1,200

»

18.7

12.5

6.2

—

1,500

»

25

20

15

5

—

1,800

2,500

»

37.5

25

20.s

12.5

4.2

y>

...... 55

46

37

23

17

3,000

))

62.5

55

47.5

32.5

22.5

4,000

»

... . 71.9

66.2

60.6

49.4

38.1

5,000

»

77.5

73

68.5

59.5

50.5

6,000

»

81.2

77.5

73.7

66.2

58.7

7,000

»

...... 83.9

80.7

77.5

71.1

64.6

Det bör tilläggas, att här räknats endast med den kommunala inkomstskatten,

icke med progressivskatten, vilken börjar för en ensamförsörjare

enligt det sista exemplet vid en taxerad inkomst av 5,250 kronor,

för gift skattskyldig med 3 barn vid en inkomst av 7,050 kronor o. s. v.

I). Progressivskatten.

De beräkningar över progressivskattens avkastning, vilkas resultat

framlägges i tabell 6, äro för aktiebolag i alla provtaxeringskomrnunerna

och för andra skattskyldiga än aktiebolag i Stockholm, Göteborg

och Slättåkra utförda med stöd av 1918 års taxeringar till inkomstoch

förmögenhetsskatt. För övriga skattskyldiga grunda sig beräkningarna

däremot på den bearbetning av motsvarande taxeringslängder

för år 1917, som verkställts inom statistiska centralbyrån. I bägge

fallen hava å de taxerade beloppen tillämpats de från och med år 1920

gällande skattefria avdragen.

Av den på andra skattskyldiga än aktiebolag och dylika belöpande

progressivskatten hava 75 procent och av aktiebolagens progressivskatt

10 procent antagits skola tillfalla kommunen själv och återstoden avsättas

för skatteutjämning.

Progressivskattens avkastning inom rikets samtliga kommuner

har med stöd av 1917 års taxeringar approximativt beräknats till

36.000. 000 kronor för andra än aktiebolag och dylika, till 20,000,000

kronor för aktiebolag och dylika (därvid har i viss mån hänsyn tagits därtill,

att inkomstprocenten icke kan förväntas bliva lika hög som enligt det föreliggande

materialet), eller inalles till 56,000,000 kronor. Därav skulle således

29.000. 000 kronor behållas inom kommunerna och 27,000,000 kronor avsättas

till skatteutjämning. Till jämförelse må nämnas, att de efter den be
-

Progretmv
skatten.

s. 604 Kontrollera mot PDF

tteräknings
crrutider.

604 Kungl. Majds proposition Nr 191.

räknade inkomsten utdebiterade kommunalutskylderna för år 1918 inom

rikets samtliga kommuner uppgingo till i runt tal 219,000,000 kronor.

Tab. 12 och 13 belysa progressivskattens tryck å enskilda skattskyldiga.

E. Verkningarna av skattereformen.

Det torde knappast behöva påpekas, att de beräkningar över

skatteförslagets verkningar, som här framläggas, icke göra anspråk på

att visa annat, än huru skattetrycket och skattefördelningen skulle hava

ställt sig, därest förslaget hade tillämpats vid tillgodoseendet av 1919

års skattebehov. Att de resultat, som här framträda för de olika kommunerna

och enskilda skattskyldiga, kunna te sig annorlunda under de

förändrade konjunktur- och andra förhållanden, som kunna vara rådande,

när reformen en gång skall definitivt tillämpas, är självfallet. Bland

annat torde de redan delvis ändrade grunderna för bevillningstaxeringen

icke undgå att därvid göra sig gällande. Utredningen kan alltså endast

avse att i stora drag åskådliggöra förslagets innebörd och riktningen

av dess verkningar. Under sådana förhållanden har det även ansetts

tillåtet att bortse från sådana mindre väsentliga detaljer, som befunnits

icke hava någon nämnvärd inverkan på utdebiteringarna och skattefördelningen.

I anslutning härtill hava beräkningarna grundats beträffande

fastighetsskatten på de Eiserman—von Wolckerska taxeringslängderna,

med iakttagande likväl att skattskyldigheten åligger ägaren,

och i fråga om inkomstskatten på de Landcnska taxeringslängderna,

dock med uteslutande av behållna inkomster under 500 kronor för i

kommunen mantalsskrivna svenska medborgare. Någon hänsyn har ickekunnat

tagas till eventuellt åtnjutna bidrag för beredande av skattelindring

åt kommunerna, ej heller till de förändringar, som reformen

kan medföra i fråga om restantiernas storlek.

För det skattekapital, som genom progressivskatten ställes till

kommunernas förfogande, är förut redogjort. Beräkningarna rörande

repartitionsskatterna äro utförda under tre alternativ, beroende på olika

repartitionstal för fastighetsskatten och näringsskatten, i det att en skattekrona

antagits motsvara följande procent av vederbörande taxeringsvärden,

respektive näringsskattekapitalet (med reduktion):

Jordbruks-

Skogs-

Annat

Näringsskätte -

värde.

värde.

värde.

kapital

A Item.

1 ....................

....................... 0.0 6

0.0 3

0.045

0.0 3

II .....................

........................ 0.06

0.025

0.0 4

0.025

s

III

...................... O.04 fi

0.02

0.035

0.0 2

s. 605 Kontrollera mot PDF

605

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Vid don kommunala inkomstskatten kar eu skattekrona ansetts

motsvara 1 procent av den beskattningsbara inkomsten, beräknad enligt

det förut omnämnda modifierade avdragssystemet B.

Tabell 7 redogör för de i repartitionen deltagande skattekronornas

antal, sammanställt med antalet 100-tal kronor beräknad inkomst enligt

nu gällande kommunalbeskattning. Då sistnämnda skatt närmast motsvarar

den nya kommunala inkomstskatten, är eu jämförelse mellan

skattekronorna för dessa bägge skatter väl motiverad. De faktorer, som

därvid verka till förhöjning eller sänkning av skattekronorna, hava i

det föregående blivit mera utförligt omnämnda. I förstnämnda hänseende

komma huvudsakligen i fråga dels de nya skattekällor, som anvisats,

såsom inkomst av aktier och dylikt, dels ock i vad mån den beskattningsbara

inkomsten till den del den hänför sig till inkomst av fastighet

(inräknat inkomst av skogsbruk) överstiger 6 procent av jordbruksfastighets

och 5 procent av annan fastighets taxeringsvärde. Till sänkning avskattekronornas

antal åter bidraga dels fastighetsinkomsten, om den understiger

respektive G och 5 procent av fastighetsvärdet, dels förhöjning av

de skattefria avdragen å annan inkomst än av fastighet. Resultat av

dessa samverkande faktorer har, såsom tabellen utvisar, i allmänhet blivit

en sänkning av skattekronornas antal. Endast Göteborg med sina små

skattefria avdrag och stora inkomster av aktier samt Rolfstorp, Askersunds

landskommun och Åsele med sina för året deklarerade höga inkomster

av fastighet (merendels på grund av skogsavverkning) uppvisa

en mera avsevärd ökning av skattekronorna. Genom fastighetsskatten

och näringsskatten, av vilka den senare endast i städerna och industriorterna

spelar någon roll i jämförelse med den förra, ändras emellertid

förhållandet därhän, att så gott som alla orterna förete ett högre antal

skattekronor enligt alternativ I än för närvarande. Men Hamrånge samt ett

par städer och stadsliknande samhällen uppvisa fortfarande lägre antal,

huvudsakligen till följd av de skattefria avdragens ökning. Huru skattekronornas

antal sjunker jämsides med den nedsättning i repartitionen

för fastighet och näring, som karakteriserar alternativen II och III,

framgår närmare av tabellen. Eldigt förstnämnda alternativ skulle sänkning

i skattekronornas antal under det nuvarande inträda även i det

skogrika Los. Men trots ned sä ttningen i repartitions talet för skogsvårde

uppvisar skogssocknen Åsele till och med enligt alternativet 111 ända

till 60 procent högre antal skattekronor än nu, detta på grund av det

nya skatteobjektet kronoparkerna ävensom de höga inkomsterna av

skogsbruk.

Antal äkaticfcronor.

s. 606 Kontrollera mot PDF

606

Skattcbchov

ävensom

utdebitering

per i kaf lekrona.

Skattens fördelning

på

skatte] öremål

m. m.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

Att skattekronornas antal enligt alternativet I i allmänhet

är högre än för närvarande, borde naturligtvis hava till följd en motsvarande

sänkning av utdebiteringen per skattekrona. Tvenne omständig-*

heter, gående i motsatta riktningar, komma dock härvid i betraktande.

Å ena sidan ökas beloppet av de skattemedel, som skola utdebiteras,

med den skogsaecis, som för närvarande står till vissa kommuners förfogande,

och, å andra sidan, minskas samma belopp genom den nyä

progressivskatten. Bland de 10 kommuner, som för täckande av 1919

års behov tagit i anspråk skogsaecis, finnas, såsom tabell 8 utvisar,

endast 3, nämligen Hossmo, Längbro och Nordmaling, där progressivskatten

fullt uppväger skogsaccisen och där således det skattebelopp,

som skall utdebiteras, blir lägre än för närvarande. Detsamma är även

förhållandet i de kommuner, som sakna skogsaecis, varemot i Åtvidabergs

municipalsamhälle, som likaledes saknar skogsaecis, men där ej

heller progressivskatt skall uttagas, skattebehovet förblir oförändrat.

Övriga 7 kommuner med skogsaecis få däremot genom skogsaccisens

avskaffande och trots den nya progressivskatten ett större skattebehov

att täckas genom utdebitering. I allmänhet är dock stegringen jämförelsevis

obetydlig med undantag för de tre kommuner, där eu mera

avsevärd del av skatteinkomsten utgöres av skogsaccisen, men där progressivskatten

spelar eu underordnad roll. Dessa kommuner äro Simonstorp,

där skogsaccisen motsvarar 25.3 procent av hela skattebehovet, Los

med 34.7 procent och Åsele med 10.4 procent. Detta liar även till följd, att

såväl i Simonstorp som ännu mera i Los utdebiteringen enligt alternativet

1 blir högre än för närvarande, varemot Åsele tack vare den förut berörda

starka stegringen i skattekronornas antal får sin utdebitering väsentligt

lindrad. Någon ökning i utdebiteringen enligt alternativ 1 inträder även

för Norrtälje. I övrigt medför vart och ett av alternativen en sänkning

av utdebiteringen per skattekrona i jämförelse med den nuvarande,

med nämnvärt undantag endast för Hamrånge enligt de båda sista alternativen.

Såsom slutresultat av skattereformens verkningar meddelas i tabell 9

eu sammanställning, utvisande de av kommunerna disponerade skattebeloppens

procentiska fördelning på olika beskattningsföremål och på de

särskilda slagen av skatter. 1 avseende på förstnämnda fördelning bör

anmärkas, att progressivskatten mest träffar de större inkomsterna och

framför allt näringarna, och att därför de skattelindringar och skatteförhöjningar,

som tabellen uppvisar för de olika beskattningsföremålen,

skulle i kommuner med jämförelsevis stor progressivskatt hava framträtt

s. 607 Kontrollera mot PDF

607

Kutig!. Maj:ts proposition AV 191.

ännu tydligare, om även progressivskatten kunnat fördelab efter föremål.

För övrigt bär både den nuvarande kommunalskattens ecb

den kommunala inkomstskattens uppdelning etter skatteobjekt för flera

av kommunerna måst ske mera summariskt och är därför endast ungefärlig.

Tabellen torde det oaktat vara ägnad att i störa drag åskådliggöra

riktningen av reformens verkningar. Dessa kunna sammanfattas

sålunda: ökad skattskyldighet för de mera välsituerade fastighetsägarna,

för de större näringsföretagen och för de större inkomsttagarna, skatte.- lindring åter för de mindre näringsidkarna och för de löntagare, vilka

icke hava att erlägga progressivskatt till högre belopp, ävensom, åtminstone

i regel, för fastighetsägare med små nettoinkomster. Var sedan

gränsen går mellan större och mindre inkomster, är beroende av lokala

omständigheter. Tvenne avvikelser från anförda regel falla här i ögonen.

Den ena är ökningen i skattebördan för annan inkomst än av fastighet

och rörelse och minskningen för inkomst av rörelse i Göteborg; detta

förklaras till stor del av det nya skatteobjektet aktieinkomst. Den andra

avvikelsen är den ringa skatteliudringen för löntagare i Los, samtidigt.

med att fastigheterna fått sin skattebörda lättad; detta är att tillskriva

skogsaecisens avskaffande.

Av tabellen framgår vidare den störa betydelse, fastighetsskatten

har för åtskilliga av provtaxeringskommunerna. Ett avvarande av denna

skatt och i samband därmed av den merendels mindre betydande näringsskatten

måste därför, förutom en högre utdebitering per skattekrona än

enligt lagförslaget, hava till följd avsevärda förskjutningar i skattetryckets

fördelning till förmån för fastighetsägarna. Beräkningar, som utförts

med anledning av framkommet förslag om en skattereform i denna riktning,

äro återgivna i tabell 10. Utdebiteringen per skattekrona skulle i åtskilliga

kommuner bliva högre än för närvarande, och i de flesta av kommunerna

skulle fastigheterna t. o. in. få mindre skattebörda än nu.

Till ytterligare belysning av lagförslagets verkningar meddelas i

tabell 11 en del s. k. stickprov, utvisande huru skattebeloppen enligt de

tre alternativen ställa sig i jämförelse med den nuvarande skatten.

Inom varje kommun hava så vitt möjligt utvalts representanter för idkare

av mindre, medelstora och större jordbruk, med eller utan avsevärd

skogstillgång, för mindre löntagare med eller utan eget hem, för medelstora

och större löntagare, för mindre, medelstora och större hantverkare,

handlande och industriidkare samt för mindre och större husägare. Inom

dessa yrkesgrupper hava, där så kunnat ske, medtagits både skuldsatta

Verkningarna

av en beskattning

enbart

efter förmåga.

Förslagets

verkningar i

konkreta fall.

s. 608 Kontrollera mot PDF

608

Kungl. Maj:t proposition Nr 191.

och skuldfria skattskyldiga samt kapitalister och personer Titan förmögenhet.

Tabellen torde icke erfordra närmare förklaringar, enär de

ökniogar och minskningar av skattebeloppen, som där framträda, böra

framgå såsom naturliga följder av vad förut anförts om förändringarna

i utdebiteringssatserna och orsakerna till höjning eller sänkning av

skattekronornas antal. Progressivskattens inverkan på skattebeloppen

belyses av tabellens sista kolumn. Denna skatt är här överallt beräknad

med stöd av 1918 års taxeringar till inkomst- och förmögenhetsskatt

men med tillämpning av de nya avdragsbestämmelserna.

Då det föreslagna skattesystemet även i det hänseendet är progressivt,

att de skattefria avdragen vid den kommunala inkomstskatten

föranleda en proportionsvis mindre skattebörda för de lägre taxerade än

för de högre inkomsterna, meddelas, för åskådliggörande av progressionernas

verkningar, i tabell 12 en sammanställning, utvisande, huru stor

del av den till kommunal inkomstskatt taxerade inkomsten progressivskatten

och inkomstskatten tillsammans utgöra vid inkomster av olika

storlek. Fastighetsskatt och näringsskatt förutsättas icke förekomma.

Beräkningarna äro i övrigt gjorda under antagande, att utdebiteringen

utgör 6 kronor per skattekrona samt att de skattskyldiga varken äga

förmögenhet eller hava inkomst i annan kommun. Vid beräkning av

progressivskatten hava inga andra avdrag för utskylder skett än för

progressivskatten och inkomstskatten.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition Nr 191.

C»09

Tab. 1 Taxeringsvärdena å fast oeli läs e(feminin.

I — 1916 års taxeringsvärden å för närvarande koimnunalt beskattade fastigheter.

II — vid provtaxeringen uppskattade värden å fastigheter underkastade fastighetsskatt enligt

Eiserman—von Wolekers förslag.

III .:: vid provtaxeringen åsätta taxeringsvärden ti, egendom underkastad egendomsskatt enligt

Landéns förslag.

K o in in u n e r

Jordbruks-

fastighet

Kronor

1) it r a v:

''Tomt- och

Skogsvård!! j indnstri- | värde

Annan

fastighet.

Kronor

Därav

markvärde

Lös;

egendom

Kronor

Stockholms stad Idel) ......

i

10 613 000

I)

—

—

—

11 109 000

4 174 200

—

in

—

—

—

14 876 000

14 031 900

Lidingö köping ..............

i

8 48ö 500

43 616 500

—

n

8 486 500

—

7 751 500

43 868 000

12 886 000

—

in

8 486 500

—

7 751 500

43 988 400

3 788 900

Norrtälje stad .................

i

671 700

6 094 600

ii

494100

45 100

84 700

6 060 600

619 700

—

in

493 700

45100

82 300

6 180 900

1 195 600

Kuddby .........................

i

3 417 100

193 700

—

n

3 416 700

114 800

—

180 600

26 000

—

in

3 382 100

599 300

—

211 700

1 383 100

Simonstorp ....................

i

2 827 200

280 600

u

3 753 500

2 477 000

—

286 100

23 400

in

3 728100

2 993 200

—

303 800

490 500

Åtvidabergs municipaisam

i

69 500

5 757 600

—

hälle M

ii

79 000

18 000

9 500

5 757 900

521 400

—

in

79 000

35 500

9 500

5 242 400

2 009 400

Kråksmåla ...............

i

4 161 300

418 200

—

n

3 819 900

2 146 400

—

420400

126 200

—

in

4 142 100

3 321 300

—

436400

604 000

Mossmo.......................

i

1 081 700

189 000

—

n

1 092 700

48100

—

204 500

33 600

—

in

1 092 700

118 200

—

201 800

371 200

Västra Kärrstorp..............

i

2 209 200

103 600

—

n

2 210 800

—

—

103 400

32 300

—

in

2 210 800

—

—

103 900

793 900

Norra Vrain....................

i

2 015 400

648 000

—

n

2 030 400

105 600

15 000

651100

32 900

—

in

2 030 400

320 900

15 000

606 600

•

2 212 900

Kävlinge .......................

i

1 534 200

4 227 500

—

ii

1 536 200

—

—

4 217 500

652 600

—

in

l 536 200

—

—

4 217 500

2 069 600

J) Av jordbruksfastigheterna är här endast en del redovisad.

bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.) 77

opaginerad Kontrollera mot PDF

6 LO

Katigt. *• proposition Kr- 191.

t alj. 1. (forts.,1. Taxeriugsvärdeua * last och lös egendom.

K o m in n n e r

Jordbruks-

fastighet

Kronor

Öar

Skogsvärde

a v:

Tomt- och

j industri- ; värde

Annan

fastighet

Kronor

Därav

markvärde

Lös

egendom

Kronor

Slättakra ....................

. 1

1868 0001

2 755 900

11

1 872 400!

637 3001 38 700

2 731 500

161 500

—

IH

1 870 900i

799 500 38 700

2 736 400

2179 600

Ro list or j> ......................

I

1 883 100''

,

160100

_

11

1 888 1001

46 500] 36 700

102 200

9 900

111

1 888 100!

i

157 500

37 200

160 100

435 8UO

Göteborgs stad (del) .......

1

v • — !

—

—

30 534 400

—

11

i —

—

—

31 383 400

15 787 500

—

III

—

—

31 383 400

4 672 300

Hällum .........................

. I

637 000!

160 000

_

11

637 000:

—

—

160 000

1 000

_

III

637 000

—

—

160 000

218 300

Osterplana ...................

I

726 400

856 800

■ _

11

871 100:

144 700

—

857 300

18 000

_

III

726 100

75 100

—

856 800

701 300

Skara stad ...................

. I

1 546 900;

10 300 200

_ ''

11

1 669 8001

32 400

99 500

10430 900

1 182 000

III

1 547 9001

139 700

82 000

9934 500

2 261 100

Längbro ......................

. I

; 2 385 6001

2 758 500

_ ■

11

2 879 500i

64 900

168 900

9143 200

467 800

—

in

; 2 891000;

412 000

173 700

5 742 900

5 238 100

Askersunds landskommun.

. 1

7 014 9001

195 800

_

II

8 206 600

3 433 500

224000

46 100

__

III

8199 8001

5 141 000

—

139 500

2 215 700

Hamrånge......................

I

5 569 500|

• .

3 324 200

• _ ''

II

6 116 7001

3 792 100

—

3 310 000''

133 600

—

in

6 117 OOOj

5 011 200

—

2 616 600,

2 126 900

Los........ ,....................

. i

6 217 4001

317 600]

;_ • -

ii

9 586 300!

6 139 550

2 000

305 000''

29 100

_

in

9 585 400]

9 192 900

2 000

308 000!

734 100

Nordmaling ..................

i

9 741 3001

1 294 000,

1 _*

n

9 815 600|

3110 200

64 800

1 267 600]

93 550

_

in

9 816 700!

4 777 500

61 300

1 274 200;

3 774 800

Asele.........................

. i

21 233 300]

644 300]

_ /• [

n

as 014 300

26 934 7001

—

713 300

70 900

_ |

in

33 024 300!

30 793 900

—

653 700

3 081 6001

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kull,yl. ylro/xisition Nr -Wl.

*''•11

Tab. FiirbnlhunlH mellan inveiitnrievimle och jordbruksvärde.

lnvcniarievärdet i % liv jordbruksvärdet

Vid »‘it jordbruksvärde av:

Hbpst

1 1500

j kronor

2 000

r> ooo

kronor

6100—•j

loooo ;

kronor |

10 100“

15 000

kronor

15 100- *25 000

kronor

25100

50 000

kronor ''

50 100- 100 000

kronor

Över

100 000

kronor

Inalles

uppgifter

Lidingö köping ...........

i

-

50.o

29. sl

10. o

27.7

41.8!

35.0

532.2

15

Norrtälje stad...............

15.0

26.8

24a j 17.6

—

22.:

9

Kuddby .....................

81.5

80.0

60.2

57.8

48.7

47.2

48.7

50.6; 49.0

81

Simonstorp................

—

74.4

75.0 j

64.6

86.0! 50" 8

19.1

67.0

63

Kråksmåla .................

108. o

84.2

08.0;

45.1

554.4 558.2

—

—

62.3

127

Hossmo .....................

—

— •

55.2 j

43.1

35.1

47.1

43.6

—

42.7

17

Västra Kärrstorp .........

j. -

37.6

557.01

41.3

40. o

530.8,

539.0

39,1

•37.7

42

Norra Vram ...............

96.8

56.6

45.01

30.,8

554.6 j 26.1

552 .7

42.5

39.3

70

Kävlinge ...i.................

....

40.0

77.9]

46.7

42.4] 45.8''

550.3

28.7

37.1

27

Stättåkru.....................

61.6

55.0

559.6

.32.8

39,4 24.2

20. o

—

38.6

93

Rolfslorp...................

—

37.9

30.d|

26.9

26.7

550.8,

23.4

26.1

28.4

85

Hällum........................

, - ;

35.6

552. Tf

558.3

552.9

554.9

35.5

532.2

533.1

18

Österplana ..................

78.S

79.3

66.7

61.7

80.8

71.0

—

—

72.0

35

Skara stad .................

755.6

73.6

54.91

47.3

755.9

52.8

35.3

_

55.5

98

hängbro .................»

60.0

55.41

59.7

40. S

48.2

44.1

553.2

41.3

50

Askersunds landskouim.

157.3

99.1

63.0''

60.1

15.8

■52. o''

50.6

73.0

69.6

238 i

Hamrånge .............

165.1

83.3

64.6

58.7

31.S

43.7!

26.6

—

66.6

140

262.7

185.9

142.3

.

•

__

_

224,8

143

Nordraaling.................

104.6

102.4

89.2

74.0

67.4

—'' j

__

-

92.7

769

Åsele ........................

2-14.3

146. i

U4.c;

100.1

89.4

36.0 i

-

124.3

349

Inalles

162.8

103.4

79.2!

56.2

44.6

42.2!

40. o

45.7

62.8

2 469

Antal använda uppgifter

410

803

7.73

179

134

97

46

27

2 469

—

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj.-ts proposition Nr 191.

ni2

Tab. 8. Näringsskattekapitalet och dega olika (aktörer.

K o ni m u n e r

Utan reduktion

M e

d r e d u k

t i o n

Närings8kat te- kapital

kronor

Antal

skatt-

skyldiga

Näringsskatte- pliktig för- mögenhet

kronor

Meravkast- ningens kapi- talvärde

kronor

Arbetar-

kapital

kronor

Närings-

skattekapitat

kronor

Stockholms stad (del) ...

27 443 200

28

16 037 645

7 023 015

4 520 000

18 158 300

Lidingö köping ............

36 586 400

54

19 831 993

14 751 722

2 248 000

20 366 000

Norrtälje stad...............

11 505 400

90

4 245 750

6 261 457

1 426 000

6 908 900

Kuddby .....................

57 900

1

35 123

16 772

8 000

32 900

Simonstorp..................

38 900

1

32 900

—

8 000

23 400

Åtvidabergs mun.-s.......

12 505 800

36

5 798 369

4 670 308

2 216 000

8 333100

Kråksmåla ..................

1 403 800

21

437 530

740 352

326 000

970 400

Hossmo .....................

30 000

1

31000

—

4 000

16 500

Västra Kärrstorp .........

9 200

2

6300

2332

6 000

3 30o

Norra Vram..’................

2 670 500

6

1139 124

1 131 466

430000

1 744 700

Kävlinge .....................

17 472 500

50

9 434 848

7 018 313

1 262 000i

9 860 100

Slättåkra.....................

9 212 600

7

2 039 682

5 785 322

1 422 000

6 005 000

Rolfstorp.....................

97 500

4

56 300

5 264

56 000

89 700

Göteborgs stad (del)......

253 265 900

157

90244 890

156 745 339

9 7 052 000

132 866 000

Hällum ......................

21200

2

6 500

740

24 000

20 600

Osterplana ..................

4 669 600

4

2 062 389

1954016

666 000

2 987 200

Skara stad ................

9 193 500

99

3 295 668

5027 323

1 346 000

5 640 600

Längbro .....................

3 612 500

14

935 665

2 207 536

536 000

2 296 500

Askersunds iandskomm.

187 500

3

14 194

174 360

14 0001

100 200

Hamrånere ..................

2 685 000

29

1 744 686

762 869

320 000

1582 000

Los ...........................

569900

15

93 590

488 982

40 000

273 400

Nordmaling.................

5 720 8001

38

4 406 663

815 206

682 000

3 439 500

Åsele ......................

889 300

20

347 118

529 724

102 ood

490 400

opaginerad Kontrollera mot PDF

K mull. Majds proposition Nr 191.

bt:t

I nb. 4 De uppskattade linloppen liv inkomst av olika sia#.

I = beräknad inkomst, av fastighet och taxerad inkomst av kapital och arbete enligt 1918 års

bevillningstaxering, vara kommunalntskylder för närvarande utgå.

II = vid taxeringen till avkastningsskatt enligt Riserman—von Wolckers förslag uppskattad

avkastning.

Hl — vid taxeringen till kommunal inkomstskatt enligt Landéns förslag taxerad inkomst.

] ~

Av arbets- . ,

. 1 Av rörelse

Annan

Stimma

K o in in u n e r ^^ ‘ j Av kapital

anstallnine;

b i in. in.

inkomst

kronor

>

Stockholms stad idel) .......

. I 530 650

II 315170

III; 316 896

Lidingö köping ................

.. l| 2 690 015

II! 893 910

III 832 617

Norrtälje stad........... ......

. i! 345 032

II 219 300

III 219 039

Kuddbv

L 214 709

II 192 922

III 204 913

Simonstorp...............

. Ii 183 462

II! 144 830

III 222 409

Åtvidabergs mnnicipalsam

I! 296 204

samhälle

II 110 108

IHi 10-1224

Kr&ksmåla.......................

II 270 588

11; 187 953

IIII 367 482

H osann»...........................

. Ii 74 352

IL 113 734

III; ■ 122 376

Västra Kärrstorp .............

. Il 137 734

11 165 970

III 174 574

Norra Vram ...................

Ii 153 324

II 161310

Ulj 161329

1 Kävlinge.................

. 1 303 307

III 190 300

IIL 197 300

59 990

2 400920

1 965 750

—

4 957 310|

60 250

2 484850

2 261 160

105 600

5 227 030|

219 449

2 408 676

1 960 997

69 369

4 975 387 i

1 722 550

8 428 210

4 083 210

_

16 923 98ö|

1 723 280

6 989 800

2 948 965

1 506 475

14 062 430;

3 213 049

8 388436

1 767 083

788 559

14 989 744.

111 870

1 907 480

1 871610

_

4 235 992

120 930

1 845 500

1 773 960

232 070

4 191 760

316 237

1 895 972

1 670 173

195 861

4 297 282

4 509

76 141

103 920

—

399 279

5226

92142

52 030

36 140

378 4601

10 055

117 511

29 311

32 460

394 2501

|

5 740

271 110

2 400

_

462 712''

6 050

272 346

7 194

130

430 550

6 484

272 452

6 298

132

507 775

25 500

1 871110

1 235 270

—

3 428 084

50 172

1 845 152

1 241 928

61 730

3 309 090

140 443

1 847 149

1 232 910

60 304

3 385030,

24 088

231 954

262 866

_

789 496

26 630

214 431

251 936

29 140

710 090

31 554

234 950

236 007

27 654

897 647

9 838

76 629! 27 512

—

188 231*

9 299'' 73 607

18 220

12 230

227 090“

14 212

78 879

17 082

9 130

241 679

16 045

98 534

53 971

—

306 284

16 830

97 100

10 670

45 710

336 280

24 419

97 131

10 527

46 214

352865!

16 200

445 105

276 407

—

891 036

17 130

415 560

275 590

2 860

872 450

115 052

485 055| 272 743

3 255

1 037 434

50 722

948 539

1 506 773

—

2809 341

50 370

914 930

1641 700

3 640

2 800 940

60 340

957 160

1619 810

4 010

2 838 620

s. 4 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:W preposition AV 191.

Tab 4- (fort».) De uppskattade beloppen av inkomst av olika slag

fil 4

Kommuner

. . .. Av'' arbets- . ... . c

Av lastnr- . . ... ..... . i Av rörelse . Annan fett mina

s Av kapital anställning! ■

r in. m. inkomst

in. in. .

i kronor

hot

55 454

56 571

i

718 230

710 284

917 5801

1 056 586

1 941139

6122 2 040 320;

SlfittÅkra.......................

1

249 875

11

210 757

■

m

233 527

Rolfstorp........................

.. I''

II!

120 809

227 010

III

253 215

Göteborgs stad (del).........

1

1 526 720

II

1 196 400

i- ............... ...

III;

1 218 955

Hällum........................

1

46 220

It

64 270

1

III

67 470

Österplana.....................

I

86 424

II

74 790

in

74900

Skara stad.....................

i

607 824

ii

460 815

in

458 039

Gångbro ........................

. v

281 061

II;

293 454

in

278 514

Askersunds landskommun

i

430 684

n

775 107

in

1 101179

Hamrånge ................

.. i!

500 380

11

185 790

in

333 300

Los ..........................

i

389 179

>

ii

59 900

m

279 540

Nordmaling........... .........

i

649 178

n

1 021003

w-

in

1379414

Åftele ............................

ij

1 306 213

in

461 265

in

2166 568

81

938

707

797

1 003

305

/

200:

2

033

767

6

821

18

682

31

670

177

982:

8

925

20

010

10

875

21

850''

288 670

9

405

21

225

10

575

20

4001

314

820

665

554

1 608

975

21 029

462

24

830

711

412

970

1 559

235

23 522

599

1 050

140

27

741

344

3181

179

1 603 800

22 335

391

997

744;

29

277

069

ISO

8

550

4

080

59

000

300

10

690

2

540

-

_ 1

77

800

500

9

190

4

410

81

600

8

185

391

755

493

050

979

414

9

780

395

500

486

480

9

680;

976

230

22

530

396

660

486

380! 9

870;

990

340

201

370

2178

190

1597

380

4

584

764

206

325

1953

449

1724

811

313

615j

4

659

015

413

445

2177

402

1475

987

185

555!

4

710

428

11

010

1319

520

458

370

2

069

961

12

728

1449

935

571

830

12

183!

2

340

130;

144

240

1348

087

472

955

9

798''

2

253

594;

24

750

333

470

47

300i

836

204

28

948

332

310

46631

10

604;

1

193

500!

69

375

358

429

42

963

7

062

1

579

008!

34

830

1584330

248

210

_ |

2

367

750

35

870

1490

080

471

080

14

180j

2

197

000

62

560

1502

980

330

900

11

900:

2

241

640,

31

860

917

090

239

578

- .

1

577

707 i

32

030

910

290

238420

5

120

.1

245

760

32

950

912

600

240

360

5

140j

1

470

590;

64

427

1 624

585

512

845

2

851

035

82

554

1411

986

559

229

141

315

3216

087!

136

115

1600

961

•• 553897

7

569!

3

677

956■

58467

889

872

303

398

-

2

557

950

62

966

828

866

293

013

65

610)

1

711

710

77

057

907

790

282

0.33

18

380''

.3

451

828

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kvtufl.. Utleta (it »position Nr W i.

SJ ii
-

lut. 5. De skattefria avdragans pr<MV etiska förhållande till de uppskattade inkomsterna.

Enligt år

HUS

K o in in u n e r gällande

bestäm- melser

EnligtEiser- raan-von

\\''o lekers

förslag till

avkastnings- skatt

Enligt Lan- dlös förslag

till kom- munal

inkomst- skatt

Enligt de Landénska taxering

men med olika avdragss

Med avdrag å all slags inkomst

System 1 System 1 System System D.

A. B. C. {(approx.)

slängderna

ystem

1 Utan avdrag

|å 5 % av för-j

mö senheten

! System

1 B.

Stockholms stad (del) ...

6.0

10. i

21.7

17.4

22. s

28.1

36.0

—

22.6

Lidingö köping ............

4.5

9.9

18.7

14.3

18.7

22.8

29.8

18.8

Norrtälje stad...............

9.8

18.2

28. s

21.6

29.5

37.1

46.8

| 28.8

Kuddby .....................

19.7

34. s

55.7

45.1

54. s

64.4

70.8

49.»

Simonstorp .................

24.1

32.0

53.4

40.4

52.1

63.0

75.9

50.7

Åtvidabergs municipals..

14.0

18.7

28.»

20. o

28.5

36.5

48.5

28.3

Kråksmåla ................

16.0

27.»

34.0

22.2

31.1

39.5

49.6

: 28.2

Hossmo .................

28.o

30.7

47.0

34.6

43.5

52.1

57.3

1 40.5

Västra Kärrstorp .........

20.7

24.1

42.0

30. o

39.2

47.7

56.8

37.5

Norra Vram ...............

15.i

22.1

37.2

26.»

34.7

42.o

51.1

34.4

Kävlinge .....................

10. o

15.o

24.5

15.S

22. j

28.o

35.»

| 21.5

Slättåkra.....................

16.5

18.»

25. s

16.2

23.5

30.2

37.9

1 23.2

Rolfstorp ....................

9.1

21.2

40.2

29.»

38.5

46.7

58.0

.35.2

Göteborgs stad (del)......

1.0

1.4

5.2

3.s

5.1

5.9

4.4

Hällum..................

11.7

19.»

36.8

27.0

35.0

41.9

50.4

) .33.9

Österplana .............

15.5

18.2

24.2

15.7

22.9

29.4

38.0

22.5

Skara stad ................

12.1

17.0

32.2

23.»

31.5

39.o

48.1

^ 30. o

hängbro ...............

I4.s

19.1

37.4

24.»

34.2

43.0

56.2

33.»

Askersunds landskomm.

22.9

26.»

32.6

22.9

Sl.i

38. s

46.2

30.9

Hamrånge ..................

22.4

31.9

45.6

29.7

43.2

56.0

73.s

42.fi

Los .........................

21.4

35.7

43.6

31.2

43.7

55.4

67.1

43.4 !

5fordmaling............

20.8

30.1

43.5

29.8

42.4

54.1

68.6

41.3 |

Asele..........................

15.»

35-5

27.2

17.5

25.8

32.r,

41.6

24.6

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kanot. Maj:ts proposition Kr 191

<nt>

Tnl> 6 Progressivskattcn och dess fördelning.

Kommuner

Av andra

skattskyldiga

än aktiebolag i

o. d.

Av aktiebolag

o. d.

Summa

Kronor

Därav:

tillfallande

kommunen |

avsett till

skatteutjämnin

32 651

89 480 |

122 131

|

33 436

88 695

230 001

61058

291 059

178 607

112 452

19 243

31 629

50 872

17 595

33 277

284

—

284

213

71

oo

—

55

39

16

—

10111

z

10111

7 583

2 528

240

—

240

180

60

805

—

805

604

201

13 136

—

13 136

9 852

3 284

3 651

387

4 038

2 777

1261

4 917

32 430

37 347

6 931

30 416

78

—

78

59

19

228 767

1 026 821

1 255 588

274 257

981 331

44

44

33

11

1 801

—

1801

1351

450

19 337

15 406

34 743

16 044

18 699

15 354

_

15 354

11515

3 839

9195

—

9 195

6 896

2 299

14 828

2114

16 942

11 333

5 609

8 438

—

8 438

6 329

2109

2 232

25 766

27 998

4251

23 747

3 490

602

4 092

2 678

1 414

Stockholms stad (del) ....

Lidingö köping.............

Norrtälje stad ..............

Kuddby ........................

Simnnstorp .................

Åtvidabergs munieipals.

Kråksmåla.................

Hossmo......................

Västra Kärrstorp.........

Norra Vram...............

Kävlinge......................

Slältåkra ...................

Rolfstorp ...................

Göteborgs stad (del) ....

Hällum .....................

Österplana...................

Skara siad ................

Längbro......................

Askersunds landskomm.

Hamråmie...................

Los............................

Nordmaling ................

1 Åsele ........................

s. 7 Kontrollera mot PDF

Utmål. Mat.ir proposition Nr 191.

Öl 7

l''ab. 7. Antal »kaWehronor.

K o in in u ii e r

Enligt nn gäl- lande bestäm- melser (100-tal

kr. beräknad

inkomst)

Fastighets-

skatt

Enligt alternativ 1

Närings- | Inkomst- skatt 1 skutt

___ 1

!

Summa j

Enligt

alternativ

It

Enligt

åt temati v

in

Stockholms stad (del) ...

46 599

4 999

5 447

38 498

48 944

47 481

46 018

Lidingö köping ............

161 597

23 670

6110

130 554

160 334

156 661

153 025

Norrtälje stad..............

38 419

2 997

2 073

30 753

35 823

35 131

34 459

Kuddby........................

3 206

2 096

10

1 956

4 062

3 717

3 535

Simonstorp ..................

3 511

1637

7

2 503

4147

3 880

3 677

'' Åtvidabergs municipals. .

29 492

2 631

2 500

24 261

29 392

28 684

27 974

Kråksmåla ..................

6 630

1837

291

6 407

8 535

8192

7 930

Hossmo .....................

1339

733

5

1410

2148

2 029

1963

Västra Kärrstorp .........

2 429

1373

t

2189

3 563

3 336

3 221

Norra Vram ...............

7 562

1477

523

6 626

8 626

8 309

8 088

Kävlinge .....................

25 365

2 820

2 958

22 002

27 780

26 922

26 141

Slättåkra.....................

16 214

2156

1802

15 626

19 584

18 993

18 464

1 Rolfslorp.....................

1617

1 160

27

2 039

3 226

3 030

2 927

Göteborgs stad (del) • • ■

245 816

14122

39 860

279 694

333 676

325 463

317 251

• Höllum .......................

521

454

6

537

997

925

884

Österplana .................

8 281

865

896

7 674

9 435

9 162

8 926

Skara stad ..............

40 321

5 671

1692

32 885

40 248

39 283

38 397

Längbro .....................

17 626

5 797

689

14 729

21215

20 367

19 651

1 Askersunds laiidskomm.

6 447

3 995

30

10 850

14 875

14 211

13 783

Hamrånge ..................

18 382

4 023

475

12 857

17 355

16 686

16136

Los ..........................

12 393

4 047

82

8 312

12 441

11761

11252

Nordnaaling..................

22 586

5517

1 032

21 586

28135

27 077

26351

Åsele......................

21509

12 050

147

26 004

38 201

36186

34 475

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 158 höft. (Nr 191.)

78

s. 618 Kontrollera mot PDF

618

Kungl. Maj:t,s proposition Nr 191.

Tab 8. Skattebehov och utdebitering pr skattekroaa.

I

I 1919 års stater i anspråk

tagna skattemedel

Skattebehov

efter avdrag av

kommunens

andel i progres- sivskatten kr.

Utdebitering per skattekrona

kr.

Kommuner

|Att utdebiteras

på inkomsten

Skogs-

accis

Summa

kr.

Nu

Altern.

I

Altern.

II

Al teln.

in

Stockholms stad (del)

329 451

329 451

296 015

7.0 7

6.05

6*23

6.43

Lidingö köping ...........

791 638

—

791638

613 031

4.90

3.8 2

3.91

4.oi

Norrtälje stad...............

338 083

—

338 083

320 488

8.80

8.95

9.12

9.30

Kuddbv ....................

32 060

331

32 391

32178

lO.oo

7.92

8.66

9.10

Simonstorp ..................

16 958

5 747

22 705

22 666

4.8S

5.47

5.84

6.16

Åtvidabergs municipals..

29 492

—

29 492

29 492

1.00

1.00

1.03

1.05

Kråksmåla ..................

43 595

7 793

51 388

43 805

6.55

5.13

5.3 5

5.52

Hossmo .....................

14 520

76

14 596

14 416

10.85

6.71

7.io

* 7.84

Västra Kärrstorp .........

14 324

—

14 324

13 720

5.90

3.85

4.n

4.26

Norra Vram ...............

59 970

—

59 970

50118

7.93

5.81

6.03

6.20

Kävlinge .....................

133 168

—

133 168

130 391

5.25

4.6 9

4.8 4

4.99 :

Slättåkra.....................

95 661

—

95 661

88 730

5.90

4.53

4.6 7

4.81

Rolfstorp.....................1

25 230

600

25 830

25 771

15.60

7.9 9

8.51

8.80

Göteborgs stad (del)......j

2 485 535

—

2 465 535

2 191 278

lO.os

6.57

6.73

6.91

Hällum .....................

4 742

—

4 742

4 709

9.io

4.7 2

5.09

5.38

Österplana .................j

30 639

—

30 639

29 288

3.70

3.10

3.20

3.28

Skara stad ................

343 942

—

343 942

327 898

8.5S

8.15

8.3 5

8.5 ^

Längbro .....................

79 319

130

79 449

67 934

4.50

3.20

3.34

3.46

Askersunds landskontor.

43 838

7 819

51 657

44 761

6.80

3.oi

3.15

3.25

Hamrånge .................

138 597

—

138 597

127 264

7.54

7.33

7.68

7.89

Los'')..........................i

94 200

50 000

144 200

137 871

7.60

11.08

11.72

12.26

Nordmaling............... .1

no in

3 500

113611

109 360

4.8 8

3.89

4.04

4.15

Åsele..........................

129 051

25 292

154 3431! 151 885

6.00

3.97

4.19

4.4,0

i) Anm. Den enligt förslaget starka ökningen i utdebiteringen per skattekrona i Los

socken beror därav, att en väsentlig del av kommunens utgifter nu täckts genom uttag ur skogs;iccisfonden.

s. 619 Kontrollera mot PDF

Kunt/i. Maj:1s proposition Nr 19 1.

Tah. 9. Skattebeloppens procentiska fördelning.

619

Kommu- nen sandel

j

Skatt a fastighet1) 1

Skatt a näring och

annan rörelse

Skatt å

annan

i

Summa j

K o in ni u n e r

i pro- j

gressiv- sk&tten

Fastig-

hets-

skatt

In-

komst-

skatt

Summa

Nä- ri näs- skatt

In-

komst-

skatt

Summa

in-

komst

Stockholms stad (del):

Nu...........................

11.4

42.2

42.2

46.4

lOO.o

Alternativ I............

10.1

9.1

3.8

12.9

9.9

37.1

47.0

30.0

lOO.o

» II...........

10.1

8.4

3.9

12.3

8.5

38.2

46.7

30.9

100.0

» in............

10.1

7..7

4.o

11.5 ;

7.1

39.4

46.5

31.9

lOO.o

Lidingö köping:

Nu......................

16.6

_

25.3

25.3

58.1

lOO.o i

Alternativ I ............

22.fi

11.8

ii. i

14.7 !

2.9

17.0

19.9

42.8

lOO.o

» It............

22.fi

10.8

3.4

13.7 i

2.5

17.4

19.9

43.8

lOO.o

» in............

22.fi

9.2

3.5

12.7

2.0

17.8

19.8

44.9

lOO.o

Norrtälje stad:

Nu..........................

9.o

48.7

48.7

42.3

lOO.o

Alternativ I............

5.2

7.8

3.6

11.4

5.4

48.3

53.7

29.7

lOO.o

» 11 ...........

5.2

7.0

3.7

10.7

4.6

49.2

53.8

30.8

lOO.o

» in............

5.2

6.8

3.8

10.1

3.7

50.2

53.9

30.8

lOO.o

Kuddby

15.7

100 o !

Nu...........................

—

—

—

67.3

—

17.0

17.0

Alternativ I ............

0.7

49. S

28. s

78.6

0.2

12.4

12.6

8.1

lOO.o

II ............

0.7

45.4

31.4

76.S

0.3

13.5

13.7

8.8

lOO.o

III

0.7

42.7

32.9

75.fi

0.2

14.2

14.4

9.3

lOO.o

Simonstorp:

35.4

lOO.o

Nu..........................

_

—

64.3

—

0.3

0.3

Alternativ 1 ............

0.2

37.9

46.5

84.4

0.1

1.1

1.2

14.2

lOO.o

» II ...........

0.2

33.8

49.fi

83.4

0.2

1.1

1.8

15.1

lOO.o

» III ............

0.2

30.4

52.2

82.fi

0.1

1.2

1.8

15.9

lOO.o j

Åtvidabergs mun .-samh.:

Nu...........................

lO.o

41.9

41.9

48.1

lOO.o i

Alternativ I..........

_

8.8

2.2

11.0

8.3

43.0

51.3

37.7

lOO.o ;

» il ............

_

8.0

2.2

10.2

7.1

44.0

51.1

38.7

lOO.o

III ............

—

7.1

2.3

9.4

5.s

45.1

50.9

39.7

lOO.o i

Kråksmåla

Nu...........................

49.8

32.9

32.9

17.3

|

lOO.o i

Alternativ I...........

• 14.8

17.7

28.2

45.9

2.8

24.2

27.0

12.3

lOO.o

» II...........

14.8

15.5

29.3

44.8

2.4

25.2

27.6

12.8

lOO.o :

> in............

14.S

13.s

30.2

44.0

2.0

26.0

28.0

13.2

lOO.o i

Hossmo :

Nu...........................

-

55.7

15.9

15.9

28.4

lOO.o

Alternativ I............

1.2

32.8

42.1

74.9

0.2

7.8

8.0

15.9

lOO.o

» II............

1.8

29.1

44.5

73.fi

0.2

8.2

8.4

16.8

lOO.o

» III............

1.2

26.9

45.9

72. s

0.1

8.5

8.6

17.4

lOO.o

>) I skatten å fastighet enligt nu gällande bestämmelser är inräknad den skogsaecis, som

tagits i anspråk för 1919 års behov.

I åts k illiga fall beror förskjutningen av skattetrycket därpå, att förut skattefri statsegendom

enligt förslaget gjorts skattepliktig. Mera betydande nytillkomna skatteobjekt hava särskilt, anmärkts

genom hänvisning under vederbörande sockennamn.

s. 620 Kontrollera mot PDF

620

Kungi. Maj.-ts proposition Kr 191.

Tab. 9 (forts.). Skattebeloppens procentiska fördelning.

Kommu- nens andel

! T

| Skatt å fastighet

Skatt a näring och

annan rörelse

Skatt å

Sun lina

K « m m a n e r.

i pro- gressiv- skatten.

j Fastig- [ hets- j skatt

In-

komst-

skatt

Summa

Nä-

rings-

skott

In-

komst-

skatt

Summa

in-

komst

Västra Kärrstorp:

Nu.........................

1

•

56.7

22.2

22.2

21.1

i lOO.o

Alternativ I............

4.2

35. s

26.9

62.7

O.o

14.s

14.8

18.3

! lOO.o

» XI ...........

4.2

31.s

28.7

60.5

O.o

15.s

15.8

19.5

! lOO.o

:> III ............

4.2

29.6

29.7

59.8

O.o

16.3

16.8

20.2

| lOO.o

Norra Vram:

Nu..........................

20. s

36.5

36.5

43.2

j lOO.o

Alternativ I............

16.4

13.s

8.5

22.8

4.9

25.7

30.6

30.7

lOO.o

» II ...........

16.4

12.0

8.8

20. s

4.2

26.7

30.9

31.9

| lOO.o

> in...........

16.4

11.0

9.1

20.1

3.5

27.8

30.8

32.7

! lOO.o

Kävlinge•

Nu.......................

12.0

63.4

63,4

24.6

j

I lOO.o

Alternativ I............

2. t

9.8

3.9

13.7

10.3

56.4

66.7

17.5

| lOO.o

-• n...........

2.1

8.8

4.o

12.8

8.8

58.2

67.0

18.1

lOO.o

» in...........

2.1

8.0

4.2

12.2

7.3

59. s

67.1

18.6

| lOO.o

Slättåkra

Nu...........................

15.4

1

56.6

56. s

28.o

lOO.o

Alternativ I............

7.2

10. o

6.6

16.6

8.5

46.7

55.0

21.2

lOO.o

11 ............

7.2

8.9

6.8

15.7

7.2

48.1

55.3

21.S

lOO.o

» in............

7.»

8.0

6.0

14.9

5.9

49.5

55.4

22.6

100.0

Kolf storp

Nu .........................

_

4 0.8

16.6

16.5

8.2

| lOO.o

Alternativ I............

0.2

34. s

00.1

87.9

O.s

7.1

7.9

4.0

i lOO.o

. II ............

0.2

30.9

56.4

87.3

0.7

7.5

8.2

4.8

lOO.o

» in............

0.2

28.7

58.8

87.0

0.6

7.s

8.4

4.4

j lOO.o

Göteborgs stad (del):

Nu...........................

—

6.2

85.5

85.5

8.3

lOO.o

Alternativ I ............

11.1

3.s

2.8

6.6

10.6

61.8

72.4

9.9

lOO.o

» II ............

11.1

3.4

2.9

6.8

9.1

63.3

72 A

10.2

lOO.o

» in............

11.1

3.1

3.0

6.1

7.4

6o.o

72.4

10.4

lOO.o

Håilum

Nu.........................

—

—

—

88.7

—

5.9

5.9

5.4

100.o

Alternativ I............

0.7

44.a

48.5

92.8

O.C

3.4

4.0

2.5

lOO.o

» H............

0.7

40.8

52.2

92.5

0.5

3.7

4.2

2.6

lOO.o

in............

0.7

37.7

54.6

92.3

0.4

3.S

4.2

2.8

lOO.o

Öslerplana :

Nu.........................

10.4

1

—

59.6

59.6

30. o

lOO.o

Alternativ I............

4.1

8.5

4.s

13.3

8.s

48.9

57.7

24.6

lOO.o

II ............

4.4

7.5

4.9

12.4

7.6

50.8

57.9

25.3

lOO.o

III ...........

4.4

6.8

5.o

11.8

6.2

51.6

57.8

26.0

100.0

Skara stad:

Nu...........................

15.1

39.6

39. c

45.3

lOO.o

Alternativ I ............

4.7

13.1

6.7

19.8

3.9

38.6

42.5

33.0

lOO.o

» H ...........

4.7

11.9

6.8

18.7

3.s

39.5

42.8

33.8

lOO.o

» in.......

4.7

10.7

7.o

17.7

2.7

40.4

43.1

34.5

lOO.o

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:t» proposition Sr li)l. 031

Idb. i) (förbi). Skattebeloppens procentiska fördelning.

K o in ii

Kommu- nen» andel

!

Skatt å. fastighet

Skatt å näring; och

annan rörelse

Skatt a

Summa

a u e r

i pro- gressiv- skatten

Fastig-

hets-

skatt

In-

k om st- skatt

j Summa

1 Nä- rings- skatt

In-

komst-

skatt

Samma

in-

komst

hängbro

Nu.........

!

i

16.1

20. o

26.0

57,9

lOO.o

Alternativ

i v.........

14.5

22.7

6.7

29.1

2.7

18.9

21.6

34.5

lOO.o

V

u ...........

14.5

20. o

7.0

27.6

2.8

19.7

22.0

35.9

lOO.o

»

in............

14.5

18.8

7.2

26.0

1.9

20.4

22.3

37.2

lOO.o

, 1 like,''smida

Nu..........

landskom.:

71.8

5.8

5.8

22.4

lOO.o

Alternativ

1 ............

13.8

22.4

49.0

72.3

0.2

2.6

2.8

11.6

lOO.o

»

II ............

13.8

19.6

52.3

71.8

0.1

2.7

2.s

12.1

lOO.o

»

in............

13.3

17.6

53.7

71.3

0.1

2.s

2.9

12.5

lOO.o

Hainrånge:

Nu..........

•

27.2

13.5

13.5

59.3

lOO.o

Alternativ

I............

8.2

20. s

9.6

29.9

2.4

17.3

19.7

42.2

lOO.o

3>

n

8.2

18.o

lO.o

28.0

2.1

17.9

20. o

43.8

lOO.o

»

in............

8.2

16.0

10.8

26.8

1.7

18.5

20.2

45.8

lOO.o

Los:

Nu..........

—

—

—

55.2

—

12.8

12.3

32.5

lOO.o

Alternativ

i5).........

4.4

29.5

19.1

48.6

0.6

16.4

17.0

30. o

lOO.o

»

ii............

4.4

26.0

20.2

46.2

0.6

17.3

17.s

31.6

lOO.o

>

in............

4.4

23.1

21.1

44.2

0.4

18.1

18.5

32.9

lOO.o

Sordmaling

Nu..........

30.»

22.1

22.1

47.0

lOO.o

Alternativ

i............

3.7

17.8

25.6

43.5

3.8

18.2

21.5

31.3

lOO.o

7>

u............

3.7

15.6

26.5

42.1

2.9

18.9

21.8

32.4

lOO.o

m............

3.7

14.0

27.2

, 41.2

2.4

19.4

21.8

33.3

lOO.o

Aseie:

Nu..........

67.2

11.5 ;

11.5

21.3

lOO.o

Alternativ

is).........

1.7

30.2

48.0

78.2

0.4

6.5

6.9

13.2

lOO.o I

>

ii............

1.7

26.5

50.7

77.2

O.tt :

6.9

7.2

13.9

lOO.o

»

in.........

1.7

23.1

53.1

76.2

0.3

7.?

7,6

14.6

tOO.n 1

Såsom skattepliktig- tils t. egendom ha enligt förslaget tillkomxmt fastigheter till värde av:

’) omkring 6 Va miljoner kronor (förut skattepliktig fast egendom = 5,144,100 kronor).

V 3‘/t - ( » '' s — 6,535,000 ).

*) > 11 Va > » ( » » » = 21.877.600 ).

s. 622 Kontrollera mot PDF

622

Kunffl. Maj:ts proposition Nr 191.

Tab 10. Utdebitering per skattekrona och skattebeloppens procentiska fördelning under

förutsättning att endast progressirskatt och inkomstskatt uttages.

''

Utdebi-

tering

per

skatte-

krona

kr.

S 1

^att i

o/

/O

i

Kommu- nens andel

i pro- gressiv- skatten

.

Inkomstskatt

i

Summa !

Kommuner

Å fastig- het

Å näring

och annan

rörelse

Å annan

inkomst

Stockholms stad (del) .................

7.69

10.1

4.8

m

47.1

38.0

100. o j

Lidingö köping .......................

4.70

22.6

4.1

20.8

52.5

lOO.o j

Norrtälje stad.............................

10.42

5.2

4.2

56.1

34.5

lOO.o j

Kuddby.................................

16.45

0.7

58.0

25.0

16.3

loo.o :

Simonstorp .................................

9.06

0.2

75.2

1.7

22.9

lOO.o

Åtvidabergs municipalsamhälle......

1.22

2.6

51.9

45.5

lOO.o

Kråksmåla .................................

6.84

14.8

37.1

31.9

16.2

lOO.o

Hossmo.......................................

10.2 2

1.2

63.2

11.7

23.9

lOO.o

Västra Kärrstorp ........................

6.2 7

4.2

43.0

23.6

29.2

lOO.o ,

Norra Vram.................................

7.56

16.4

11.0

33.1

39.6

lOO.o

Kävlinge ....................................

5.98

2.1

4.9

70.9

22.1

lOO.o

Slättåkra........... ........................

5.68

7.2

8.2

58.2

26.4

lOO.o j

Rolfstorp....................................

12.64

0.2

82.6

11.0

6.2

lOO.o

Göteborgs stad (del)..................• • •

7.83

11.1

3.4

73.7

11.8

lOO.o ;

Häl In in......................................

8.77

0.7

80.6

6.2

4.5

lOO.o

Österplana .................................

3.82

4.4

5.8

59.7

30.1

lOO.o i

Skara stad .................................

9.97

4.7

8.1

47.0

40.2

100.0

Länghro .......... .........................

4.61

14.5

9.5

26.9

49.1

lOO.o

Askersunds landskommun ............

4.1S

18.3

67.5

3.5

15.7

lOO.o

Hamrånge............................

9.90

8.2

12.8

22.9

56.1

lOO.o

Los.............................................

16.59

4.-4

27.9

24.0

43.7

100.0

Nordmaling.................................

5.07

3.7

32.8

23.4

40.1

lOO.o

Axe\e..........................................

5.88

1.7

69.7

9.6

19.1

lOO.o

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Tab. It. Förslaget» verkningar t arseende på enskilda skattskyldiga.

H2:t

Nu skattskyldig för

För

■Skattebelopp (inräknat

progressivskatten) kr(

.. 1 Altern. j Altern.

Nu | i I ii

hela

Hala

Den rf k åtta kyl di ge a yrke m. in. 5)

1

Alltid

l barn

un- der

21 år

Jordbi.- 1 Annan

fastighet i fastighet

I

Tax.-värde, kronor

Samman- lagd be- räknad

inkomst2)

kronor

inkomst-

skatten

behållen

inkomst

kronor

nor

Allom.

III

pro- gressiv- skal - ten 8)

kronor

Stockholms stad (dyrorts- grupp V).

Vaktmästare........................

t

^ 1200

1 700

85

39

41

42

Verkmästare...................

g

i

__

_

2 930

2 935

207

114

117

121

— j

Ingenjör..............................

_

—

4 350

4 350

308

218

224

231

— j

Kontorschef ........................

er

t

_

_

41 500

41 620

2 934

3 849

3 923

4 004

1395

Kassör ..............................

sr

_

-.

7 020

7020

496

387

398

410

17.;

Tjänsteman ........................

3

—

265 000

16 250

1 130

t 149

736

675

612

Handlande......................

_

_

_

_

2 480

2 580

175

114

117

120

Hantverkare.......................

_

_

_

—

1000

1500

71

45

47

48

— i

Handlande.........................

_

_

_

_

33 540

33 540

2 371

3189

3 221

3 259

1020

Aktiebolag...........................

_

_

_

8 000

6 270

5 870

443

584

587

591

168

_

_

_

3 333 4001

1 388 810

1 319 127

98 189

195 856

193 927

192 032

83 000.

Hantverkare........................

g

_

_

_

350

1000

25

12

12

13

- ,

Fabrikör.............

g

_

_

_

14130

14490

999

1261

1249

1237

179

Hantverkare........................

g

3

_

—

3 000

3 000

212

106

108

no

_ !

Husägare ...........................

_

—

50000

2 500

1520

177

212

202

193

— 1

» ............................

—

—

120 000

6 000

2 550

424

481

458

134

— !

Lidingö köping (dyrorts- grupp IV).

Arrendator ........................

3

1 640

20

20

21

«

Godsägare... .....................

—

4

185 000

151 200

18 960

7150

929

1076

1025

976

208

Lantbrukare ........................

g

1

108 000

23 200

7 640

2 640

374

341''

318

300

—

Arbetare.............................

g

—

—

—

250

900

12

7j

7

7

—

F. d. tjänsteman ...............

-r-

—

12 0001

1 180

1400

58

48

47

46

—

Löntagare ...........................

g

4

—

12 000

4 600

3 810

225

112

112

112

—

Tjänsteman ........................

g

3

—

—

7 580

6 830

371

196!

200''

205

3

Ingenjör..............................1

g

1

—

—

21160

21 160

1 037

1 177:

1 195

1 215

406

Hantverkare........................g -

—

—

—

435

1 130

21

12!

12''

12

—

Fabrikör..............................1

g

o

—

70 000

9 720

6 540

476

366)

3561

347

15

Handlande...........................

—

—

—

2 000

2 000

98

si!

52:

53

—

Aktiebolag..........................!

—

. . —

3 035 000

3 323 500

3 241 420

162 852

209 373, 208 844; 208 499

60 096

Handlande...........................!

2

—

32 000

10 390

9 470

509

449''

448;

449

57

Husägare ...........................

—

—

45 000

2 250

1000

no

116!

109''

103

- 1

Tjänsteman ........................■

g

4

—

157 900

96 065

106 770

4 707

11 829''

11900

11980

7 534

*) Uti de fall, där uppgiften i vederbörande taxeringslängd om skattskyldigs yrke eller tjänsteställning synts

kunna medföra en identifiering av den skattskyldige, bar en mera generell beteckning, t. ex. löntagare, tjänsteman

etc.., införts.

, *) I). v. s. 6 procent av jordbruksfastighets och 5 procent av annan fastighets taxeringsvärde jämte den beskattningsbara

inkomsten av kapital och arbete.

3) Det må anmärkas, att progressivskatt påföres skattskyldig endast i mantalsskrivningskommunen, vadan för

skattskyldig, som ej är mantalsskriven i provtaxeringskommunen. någon progressivskatt icke här upptagits.

opaginerad Kontrollera mot PDF

K24 Knuff 1. Ma):ts proposition Nr 191.

Tab. 11 (torta.,). Förslagets verkningar i avseende på enskilda skattskyldiga.

Deri skatt skyldiges yrke in. ni. : ~

j Antal

Q | barn

•al under

21 år

Nu skattskyldig för

•lordbr.- j Annan

fastighet j fastighet

Tax.-värde, kronor

Sammanlagd

beräknad

inkomst

kronor

För

inkomst
skatten
behållen
inkomst
kronor
-

Skattebelopp (inräknat hela

progressivskatten) kronor

Nu

Altern.

I

litern. I Altern

Hela

progressiv-

;

skatten

kronor

Norrtälje stad (dyrortsgrupp

III).

Hemmansägare...............

Lantbrukare...................

Arbetare.........................

» ..........................

Tjänstemän ....................

Direktör..........................

Hantverkare....................

Fabrikör.........................

Handlande......................

» ......................

Hantverkare..................

Aktiebolag....................

Husägare ......................

Kuddby (dyrortsgrupp II).

Hemmansägare................

Godsägare......................

Hemmansägare..................

Godsägare......................

Arbetare ........................

Löntagare ...

Hantverkare

Handlande...

, fiimonstorp (dyrortsgrupp II).!

'' Torpare..............................S

Arrendator •)........................j£

» g

Arbetare.............................

Löntagare .........................

Handlande..........................

Tjänsteman .......................

Åtvidabergs mun.-samh.J)

(dyrortsgrupp III).

Vaktmästare.......................

Arbetare

t!

22 0001

30 100:

3 100

13 200

165 800

51000

84 900

2 600

6 000

222 000

121300

6 000

4 030

1806

716

1160

5 460

65 918

1040

4 395

47 246

3 420

7 250

209 230

340

3 458

8 980

792

10 058

3 060

5 454

150

50

280

2 004

100

250

410

13 770

7 358

550

3 690

4 600

2180

730

1950

5 090

2 720

1 160

1460

4680

65 850

1340

4330

46 300

3 421

5 740

208 840

510

1800

4110

500

1300

240

4 560

600

600

650

1980

600

700

1200

2 700

3100

1000

3 710

4 610

1 790

1160

1900

355

489

481

480

159

299

282

273

63

50

51

52

102

37

37

38

480

298

304

310

801

8 738

8 841

8 951

92

39

40

41

387

384

376

370

158

6 711

6 718

6 727

301

252

257

262

638

733

708

683

412

34 719

34 581

34446

30

27

25

22

304

378

354

329

790

797

753

708

79

63

57

54

006

891

830

797

306

242

221

209

545

717

710

707

15

—

—

—

5

28

23

24

24

200

115

126

132

10

—

—

25

18! 19

20

20i 29

31

32

665

86

92

97

355

116i 124

131

27

26: 28

29

178

150 160

168

222

230: 245

258

105

77

SO

82

16:

2 8831

2 112

11

12 558:

7

20

4

12

4;

121

4

12

ringen av .municipalutskyldema någon progressivskatt loke ånyo beräknats.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungt. Maj:ts proposition Nr 191. *>25

Tab. 11 (forts.)- Förslagets verkningar i avseende på. enskilda skattskyldiga.

Hen skattskyldig!!» yrke m. m. '' s;

Nu skattskyldig

för

För

inkomst-

skatten

behållen

inkomst

kronor

Hela j

pro- i

gressiv- I

skatten j

kronor j

Antal

barn

un- der

21 år

Jordbi*.- fastighet j

Tax.-värde

A nnan

fastighet

, kronor

Samman- lagd bo

räknad

inkomst

kronor

Skattebelopp (

progressiv sk a

.. Altern.

Na ; ,

inräknat hela

tten) kronor

Altern. : Altern.

11 in

8 300

5 555

5 420

56

52

531

54

i

__ !

3

_

_

17 560

17 640

176

164

169

173

- j

1

_ i

2 200

1913

2 080

19

13

13

13

- 1

_

_

10 000|

6 910

7 060

69

• 73

74

74

- i

_

|

_

150

900

5

3

3

3

“ |

1

_

24 090

24 090

241

251

255

257

1

_ i

_

320

770

3

t

i

i

~ I

i

2468 800

509 340

448 170

5 093

6 794

ti 562

6 450

l

10 000

i

600

1 590

39

(57

66

65

1

1

2 500|

_ ]

150

500

10

7

6

6

i 2

90 000!

_

10 638

5 480

697

458

445

434

17

_

350

800

23

18

19

19

—

_

7 131

7 130

467

359

373

384

24

! 2

-

__

1897

2 370

124

75

79

81

1 1

3 000

—

657

1 890

43

68

69

70

_

_

550

1000

36

22

23

23

J _

_

20 000

2 200

1 500

144

96

95

92

—

| _

_

5 000

12 334

12 300

808

773

795

811

140

'' -

76 200

100 000

57 241

47 660

3 749

3 473

3 459

3 409

5

8 000

480

800

52

42

39

37

—

3

58 000

_

3 480

3180

378

143

151

156

—

1

141 000

14 000

15 510

14240

1 683

1754

1 736

1727

209

1

_

300

850

32

12

12

13

—

2

_

_

8 275

8 350

898

546

575

593

46

3

_

_

3 256

3 200

353

144

153

158

—

_

3 000

500

800

54

24

25

24

—

_

_

_

1010

1 310

no

58

61

63

—

—

—

1 000

50

5

3

3

3

-

107 900

6 380

10 790

376

494

521

536

102

1

11700

—

702

840

41

48

47

46

1

4000

—

242

1760

14

48

50

51

3

_

—

168

980

10

5

6

6

_

_

3 327

3 320

196

in

118

122

45 200

_

4331

9 710

256

551

563

571

96

_

2 500

1062

1290

63

32

33

34

_

2 500

1906

1830

113

52

55

56

—

412 300

—

i 24 738

18 570

14 60

1 667

1 611

1 581

Kassör ......................

Ingenjör......................

Hantverkare................

Handlande.................

Hantverkare................

Handlande...................

» ...................

Aktiebolag...................

Kråksmåla (dyrortsgrupp I).

Hemmansägare.....................

Lägenhetsägare ..................

Hemmansägare.....................

Arbetare..............................

Löntagare ........................

Tjänsteman ....................

Hantverkare.....................

Handlande.......................

Näringsidkare .................

Handlande..- .................

Aktiebolag (ej skrivet) ......

Hossmo (dyrortsgrupp I).

Lägenhetsägare ...............

Arrendator........................

Godsägare........................

Arbetare...........................

Löntagare .......................

Hantverkare.......................

Handlande..........................

i Husägare ........................

Västra Kärrstorp (dyrortsgrupp

I).

Arrendator .......................

Lantbrukare.....................

Hemmansägare....................

Arbetare.............................

Löntagare......................

Hemmansägare....................

Hantverkare.......................

Handlande..........................

Aktiebolag (ej skrivet)

••|g : — i —

••!S

■dg

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 158 käft. Nr 191.

79

opaginerad Kontrollera mot PDF

62(3

Kungi. Maj:ts proposition Nr 191.

Tab. 11 (forts ). Förslagets verkningar i arseende på enskilda skattskyldiga.

Den skattskyldiges yrke in. in.

ni»

Antal

i barn

un- der

21 år

Nu skattskyldig1 för

|| Samman-

Jordbr.- Annan | iagd

fastighet fastighet räknad

inkomst

Tax.-värde, kronor 1 kronor

För

inkomst-

skatten

behållen

inkomst

kronor

Skattebelopp (inräknat hela

progressivskatten) kronor

AT ! Altern. i Altern. '' Altern.

Nu i j ii in

Hela

pro-

gressiv-

skatten

kronor

1 Norra Vrarn (dyrortsgrupp I)

I Torpare..............................

2 500

150

800

12

15

15

16

j Arrendator..........................

g

3

85 000

—

5100

1940

404

53

55

57

Löntagare ........................

o*

1

—

—

2 975

3 100

236

137

142

146

» ...........................

g

X

—

—

952

1950

76

22 23

23

» ...........................

o-

1

—

—

5020

5 020

398

248

257

265

Hantverkare........................

g

3

—

—

865

1210

69

15

15

16

Handlande...........................

o-

i -

—

7 000

1318

1 320

105! 68

67

66

Aktiebolag (ej skrivet) ........

_

—

—

607 000

279 107

248 757

22133

1 19 009

1 19 032

18 85k

—

Kävlinge (dyrortsgrupp II).

Lantbrukare........................

—

105 000

—

i 6 300

9 700

331

802

774

769

83 i

Lägenhetsägare .................

er

3

5 000

300

800

16

26

24

24

Hemmansägare.....................

er

»

—

32 000

2 378

2 700

125

185

175

173

Arbetare ...........................

—

—

—

550

1000

29

22

23

24

Inspektor ...........................

er

fn

3

—

_

5 568

5 560

292

208

215

591

Disponent..........................

er

—

—

—

16 780

16 860

881

1000

1024

1 048

244

Hantverkare......................

er

1

7 200

2160

1 560

113

50

50

49

_ i

Handlande.........................

er

3

—

8 700

1397

1310

73

33

31

30

i

Hantverkare........................

er

&

—

—

25 000

5 780

5 210

304

273

275

277

8|

Handlande...........................

er

»

—

—

25 000

20 557

20 920

1079

1502

1516

1 530

418

Fabrikör—..........................

»

1

- :

17 900

3 350

2 330

176

114

112

110

Handlande..........................

g

—

20 000i

20 000

87 573

86170

4 598

10 284

10 339

10 393

5 734

Husägare ...........................

—

—

— !

4 200

210

—

11

9

8

7

» ...........................

—

—

—

22 200

1 no

1050

58

76

73

70

— j

Slättåkra (dyrortsgrupp I).

Hemmansägare.....................

g

125 000

7 500

6 280

*) 443

595

563

549

26

» .....................

s

6

3 700

—

222

1200

s) 13

13

12

12

Löntagare ...........................

er

O

2

22 500

—

1350

3 220

80

161

157

156

—

—

5 850

6150

345

277

285

293

19

Arbetare..............................

—

—

610

1160

36

32

33

34

Hantverkare........................

er

tr.»

—

—

—

1530

1800

90

54

56

58

Aktiebolag........................

—

—

500 2 003 600

981 850

975 290

57 929

88 779

88 667

88 441

32430

Handlande...........................

&

—

—

11500

2 570

3 000

152

134

135

136

2> ...........................

t~>

2

—

24000

10 150

9 680

599

529

532

534

46

Bolfstorp (dyrortsgrupp II).

Hemmansägare...................

20 000

1000

1 250

1140

195

149

141

136

» .....................

§

5

36 000

—

3 160

11730

493

1089

1 123

1 142

93

» .....................

2

3 700

—

222

600

35

18

16

15

Löntagare ...........................

—

—

—

—

300

750

47

18

19

20

_

>'' .............................I

2

—

—

700

1540

109

45

48

50

Handlande.........................

er

i

—

2 500

1020

1050

159

27

28

27

Hantverkare........................i

—

—

—

1 500

120|

500

19

5

5

5

— •

*) Dessutom skogsaccis 24 kr. —

3) D:o 5.6 0 kr.

s. 627 Kontrollera mot PDF

Kuny!. Maj:tx proposition Nr it)!. 627

Tab. 11 (forts.), förslagets verkningar i avseende pa enskilda skattskyldiga.

1 >r*n skattskyltlifres yrke* in. in.

Antal

barn

un-

der

21 dr

Nu skattskyldig för

Samman*

•lonllir.- A lirum laer«l be- fastiglict fastiglictJ räknad

; inkomst

Tax.-viinle, kronor j kronor

i1

För

in korna t- skatten

behållen

inkomst

kronor

Skattebelopp (inräknat lida

process! vskatten) kronor

x fAltern. Altern. Allom.

i j it in

Hela

pro- gressiv- ska ilen

kronor

Göteborg (dyrortsgrupp IV).

Arbetare ...........................Ig

3

—

_

605

1 500

61

21

90

22

_

Konduktör..........................|g

-

—

—

1 947

1 940

195

73

75

77

—

Disponent ...........................jg

o

—

—

.‘34 550

35 920

3 465

3 354

3 409

3 472

1 068

Ingenjör.............................j—

—

—

—

6 175

6 170

619

377

385

395

16

Handlande...........................j —

—

—

—

20 633

20 650

2 070

1 903

1 912

1 924

434

Hantverkare........................1—

—

75 000

11 757

7 410

1 179

775

754

733

27

Handlande..........................i —

—

4488

4 480

450

289

290

291

1

» ...........................!—

—

—

—

56 096

58 660

5 626

6 952

6 946

6 948

2 469

Aktiebolag...........................!—

—

—

400 000

529 592

594 777

53 112

69 590

69 666

69 837

24134

Hällum (dyrortsgrupp 11).

Hemmansägare.....................ig

—

5 500

330

1 030

30

36

36

37

_

Godsägare (ej skriven) .........|—

—

200 000

—

12 000

21 360

1 092

1 575

1 596

1 618

—

Hemmansägare.....................jg

4

16 700

—

1 002

1900

91

83

81

80

_

Löntagare...........................—

—

—

550

1 000

50

09

24

25

—

Näringsidkare ....................|g

4

1 000

—

870

1 900

79

45

47

16

—

Husägare (ej skriven)............—

—

—

10 000

500

580

46

49

50

50

—

1

Österplana (dyrortsgrupp ]). j

Arrendator ........................ig

1

6 000

— j

360

800

13

7

7

7

—

» ................. ......''-

—

14 000

__

840

2 500

31

64

06

67

_

Hemmansägare.....................1 —

—

44 000

—

12 090

13 600

417

715

715

718

212

Löntagare ...........................|g

1

—

—

9 560

9 000

354

306

314

321

50

2> ......................... Jg

1

—

—

4 730

4 730

175

123

127

131

—

Arbetare..............................Ig

2

—

_

580

1270

21

11

12

12

—

Hantverkare.......................ig

1

—

1 500

575

950

21

10

10

10

—

Aktiebolag (ej skrivet) ....... i—

—

383 600

828 000|

517 456

485 040

19146

20 095

19 673

19 466

-

Skara stad (dyrortsgrupp III).

Läg enhetsägare ..................ig

—

4000

- j

240

540

20

20

17

15

—

Lantbrukare........................Ig

—

24 500

500;

1490

1980

127

222

207

201

—

Arbetare..............................g

4

—

4 600

230

530

20

17

15

14

—

» .........................

—

—

- |

1200

1 500

102

73

75

77

—

Löntagare...........................i —

—

—

3 940

3 940

336

272

279

285

—

Direktör............................. !g

—

—

33 000

26 420

24 700

9 254

2 613

2 650

2 684

540

Löntagare ...........................1g-

4

—

—- 1

7 730

8 240

659

582

595

608

20

Hantverkare........................jg

2

—

21 500

2 905

2 510

248

224

216

208

—

Handlande...........................jg

i

—

- 1

3 420

3 420

292

259

256

253

—

Hantverkare........................g

—

—

—

740

1190

60

44

43

43

—

Handlande...........................j—

t

—

—

920

1250

79

41

42

43

—

» ...........................Ig

i

,-

132 5001

23 895

21 360

2 034

2 778

2 760

2 736

520

Aktiebolag...........................1—

—

—

406 500j

197 320

182 400

16 831

28 719

28 355

27 926

8288

- ...........................-

—

—

35 000i

7 830

6 780

668

1 057

1 036

1 011

216

Husägare ...........................g

—■

• —

9 000J

450

510

38

33

30

27

—

» ...........................i-

—

—

in 50oi

5 57ö|

3 570

476

716

687

654

16

s. 628 Kontrollera mot PDF

628

Kung t ■ Maj:ts proposition Nr 191.

Tab. 11 (forts.). Förslagets verkningar i avseende på enskilda skattskyldiga.

Nu skattskyldig lör

För

Skattebelopp (inräknat hela

progressivskatten) kronor

Hela

Den skattskyldiges yrke in. m.

g

barn

un- der

21 ar

Jordbi-.- : Annan

fastighet fastighet

Tax.-värde, kronor

Samman- lagd be- räknad

inkomst

kronor

inkomst-

skatten

behållen

pro-

gressiv-

skatten

kronor

inkomst

kronor

Ku

Altern.

1

Altern.

11

Altern.

III

hängbro (dyrortsgrupp II).

Godsägare...........................

125 200

7 512

8 800

338

630

603

595

73

Hemmansägare.................

—

—

15 000

—

900

3 030

41

151

146

145

—

» .....................

—

i

4 000

—

240

800

11

13

12

11

—

Arbetare .....................

i

—

5 800

1 360

1630

61

36

36

36

—

» .................. .......

—

—

-

630

1080

28

18

19

19

—

Förman ..............................

<r

2

—

—

4 830

4 830

217

123

129

133

—

Bokhållare ........................

er

—

—

10 500

7 665

7 900

345

276

285

292

30

Handlande..........................

i

—

10000

5 300

1 540

1650

69

42

42

41

—

Hantverkare....... ...............

—

—

4 765

4 700

214

148

153

157

5

Aktiebolag (ej skrivet) .........

—

—

20 0000

312 740

310 240

14 073

11720

11938

12 062

—

Husägare ...........................

—

—

—

5 000

250

—

11

9

8

7

—

A sker sunds landskommun

(dyrortsgrupp I).

Torpare.............................

er

-

920

10

10

10

Hemmansägare.....................

g

a

14 500

-

870

2 860

59

81

80

80

—

Godsägare...........................

—

152 300

9 238

4 910

0 628

418

390

378

18

Arbetare.............................

—

—

—

620

1070

42

19

20

20

Godsägare...........................

er

4

300 000

2 000

26 040

38180

*) 1 771

2 370

2 366

2 371

820

Löntagare ...........................

er

3

—

—

4 740

4 740

322

in

116

120

—

Hantverkare........................

S

—

—

800

90

600

6

1

1

1

— 1

Hamrånge (dyrortsgrupp II).

1

Hemmansägare.....................

er

2

14 700

—

1482

2 900

*) 112

191

191

191

— 1

» ...................

g

—

26 000

—

2 980

16 790

225

1 557

1 595

1 629

294

» .....................

—

6 400

_

384

1000

4) 29

57

55

54

—

» .....................

g

—

11900

—

714

6 470

54

488

500

511

23

Löntagare ..........................

—

—

—

3 810

4110

287

263

274

283

—

Arbetare..............................

—

—

—

—

1080

1380

81

63

65

67

—

X» ..............................

tr

4

—

900

705

1690

53

34

35

36

—

Bruksägare (ej skriven).........

—

—

221 000

58 330

47 280

4 398

5 851

5 719

5 529

—

Hantverkare........................

er

1

—

2 400

i 1940

1920

146

94

96

97

—

Fiskare ..............................

g

3

—

—

2 500

2 500

189

103

106

no

—

Handlande...........................

—

—

5 000

i 1870

1620

141

97

99

100

j Aktiebolag..........................

—

—

—

27 900

7 335

5 090

553

632

626

614

57

Husägare .........................

—

—

—

1 800

90

—

t

6

5

5

—

Los (dyrortsgrupp II) (se anm.).

Hemmansägare.....................

g

—

8 400

1 100

2 000

84

194

197

201

—

> .....................

_

3

22 200

5 000

I 2 730

1 640

c) 208

326

321

318

—

» .....................

g

27 400

2 390

17 150

182

2 256

2 345

2 421

290

» .....................

t?

—

28 200

—

3 270

66 900

249; 10 468

10 876

11215

2 999

'') Dessutom skogsaccis 16.20 kr. — 2) D:o 201.so kr. — 3) D:o 12.«o kr. — 4) D:o 7.80 kr. — s) D:o 11.so kr.

Anm. Jmfr anmärkning under tab. 2.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl.'' Maj:ls proposition Nr 191.

Tat,, il (forts.)• Förslagets verkningar i avseende pa enskilda skattskyldiga.

Antal

Den »kattskyldiges yrke in. in

21 är

Arbetare ..

» . . ..

Löntagare

»

Handlande

Hantverkare ...

Handlande......

Nordmaling (dyrortsgrupp 11).

Lägenhetsägare ..................

Hemmansägare.....................

Arbetare......

Löntagare ..

Hantverkare

Handlande...

Arbetare......

Aktiebolag

l_

Asele (dyrortsgrupp I).

Hemmansägare...............

» ................

Arbetare.........................

» .........................

Löntagare .....................

Hantverkare...................

Handlande......................

Aktiebolag....................

2

2

6

6

5

3

Nu skattskyldi

; |

Jordbi''.- ; Annan

fastighet i faslighet |

-

T ax.-värde, kronor |

j för

Samman- lagd be- räknad

inkomst

kronor

För

inkomst-

skatten

qchåUen

inkomst

kronor

Skattebelopp (inräknat bola

progressivakattcn) kronor

! Altcrn. 1 Altern. Altern.

| I II i in

Uola

pro-

greasiv-

6katten

kronor

1

i

550

1 000

42

1

53

j

56

58

1 000

740

1 140

56

73

77

80

—

4 990

4 950

379

494

522

546

4

_

8 360

8 210

631

862

911

951

28

500

5 000)

1330

1800

101

100

100

98

— !

7 460

7 520

567

792

835

870

28

1200

460

850

35

42

44

45

—

—

1000ji 5 050

1

5 000

384

434

459

479

2 600

_

156

900

8

15

14

14

—

16 900

_

1014

2 310

49

88

87

85

—

7 700

_

462

4 730

23

163

166

169

*-

800

590

1 000

29

14:

14

15

—

3 481

3 390

170

in

116

119

—

_

7 337

6 650

358

230

239

245

16

_

19 87b

19 850

970

1076

1105

1125

342

—

3 000

886

1420

43

11

10

10

_

2 409

2 400

118

73!

76

78

—

_

. 7000

5 246

5 330

256

219j

223

224

9

_

1095

1720

53

23

24

25

—

—

2 500

1 10 293

10293

502

986

996

1001

545

36 200

! 2172

2 750

128

134

131

129

84 600

_

5 076

600

305

145

132

120

—

_

900

1200

54

30

31

33

1500

793

1690

48

16

17

17

_

1361

2 470

81

39

41

43

_

4 000

600

1500

36

28

27

26

1 500

462

880

26

6

6

6

1 300'' 15 000

11712

11380

'') 703

868''

884

898

328

x) Dessutom skogsaccis 187 kr.

Anm Vid beräkning utav orts- och familjeav dragens storlek bar räknats allenast med förslagets för normala

förhållanden avsedda bestämmelser. Någon hänsyn har ej tagits till eu eventuell förhöjning utav avdragen på grund

av kristiden.

s. 630 Kontrollera mot PDF

Kung!. Majds nåd.

Nr 191.

630

Tab. 12. Progressivskatten* storlek.

För gift skattskyldig med 3 barn i dyrortsgrupp 111.

Till krono- skatt taxerat

belopp

Kommunal pro- cess! vskatt

Till krono- skatt taxerat

belopp J

Kommunal pro- gressivskatt

Till krono-

Kommunal pro- i

gressivskatt

Kronor

% av

taxerat

belopp

Kronor

% av

taxerat

belopp

skatt taxerat

belopp

Kronor

% av |

taxerat |

belopp I

ti.600

—

15,000

152

1.00

75,000

3,408

4.5 4

7,000

4

O.os

20,000

310

1.58 |

100,000

5,158

5.16

8,000

14

0.17

30,000

730

2.13

125,000

7,122

5.70

9,000

24

0.27 |

40,000

1,230

3.os

150,000

8,784

5.8 5

10,000

38

0.3 8

50,000

1,794

3.59

200,000

11.784

5.80

12,000

78

0.65

Ska It eproeenten närmar sig sedan alltmer 6 procent.

För aktiebolag.

Like mst- 1

procent j

Kommunal

progressiv- skatt i % |

Inkomst- ! Kommun.al

procent ! P^ogressiv- 1 skatt i %

j Inkomst- j

j procent |

Kommunal

progressiv- skatt i %

Inkomst-

procent

Kommunal

progressiv- skatt i %

—

15 1.80

35

4.06

55

5.4!»

7

0.29

20 2.60

i 4,1

4.56

80

5.7 0

«

0.50

25 | 3.08

! 45

4.93

65

5. ss

10

0.8 0

30 j 3.4 0

J 50

5.24

70

b.oo

12

1.00

i

samt vid högre inkomstprocent O procent.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition Nr 191.

681

Ta!>. 13. Schematisk framställning av progressionens verkningar vid eu antagen

utdebitering av (i kronor per skattekrona.

A) Andra skattskyldiga än inländska aktiebolag o. rf

Till in

komstakatt taxerat

Progrensivskattens och inkomstsk?

tlen behåll*

Dyrortsgrupp 1

vttens sammanlagda belopp

a inkomsten

Dyrortsgrupp V

% av

belopp.

Ogift

utan

barn

Grift utan

barn

Gift med

2 barn

Gift med

5 barn

Ogift

utan

barn

Gift utan

barn

Gift med

2 barn

Gift med

5 barn

1000

kr......................

3.30

2.40

1.20

O.so

1.50

1.20

0.6 0

2 000

» .....................

4.6 5

4.2 0

3.30

1.95

3.75

3.30

2.40

1.35

3 000

» .....................

5.10

4.80

4.20

3.30

4.50

4.20

3.6 0

2.70

4 000

» .....................

5.33

5.io

4.65

3.98

4.88

4.6 5

4.20

3.58

5 000

» .....................

5.62

5.88

4.9 2

4.38

5.14

4.9 2

4.56

4.02

7 000

» .....................

6.oo

5.83

5.49

4.98

5.66

5.49

5.15

4.64

10000

» .....................

6.52

6.87

6.08

5.64

6.23

6.08

5.78

5.34

15 000

» .....................

7.16

7.04

6.81

6.46

6.93

6.81

6.57

6.23

25 000

> .....................

8.0 5

7.08

7.82

7.5^

7.99

7.S2

7.66

7.42

50000

» .....................

9.29

9.24

9.14

8.98

9.19

9.14

9.03

8.88

100 000

» .....................

10.56

10. ös

10.47

10.3 9

10.50

10.47

10.4 2

10.33

150 000

11.25

11.23

11.20

11.15

11.22

11.20

11.17

11.11

B) Inländska aktiebolag o. rf.

Progressivskattens och inkomstskattens sammanlagda belopp utgör i förhållande till det

till kommunal inkomstskatt taxerade beloppet:

När det till inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara beloppet uppgår till

10 % av kapitalet ........................... 0.75 %.

15 » » » ........................... 7.6 B »

''25 » » » 8.81 »

50 » » » 10.67 »

75 » » » 11.30 »

s. 632 Kontrollera mot PDF

632

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Progressiv
skattfri.

Papartiiions
skattema.

X. Repartitionsgrunder m. in.

Såsom jag tidigare framhållit, är progressivskatten avsedd att. utgå

efter en för hela landet enhetlig skatteskala.

I fråga om enskilda skattskyldiga har jag sökt så avväga skalan,

att densamma vid eu medelhög kommunal inkomstskatt tillsammans med

denna bildar en jämnt stigande progression. Jag hänvisar i detta hänseende

till den nyss framlagda statistiska utredningen.

Vad angår bolags beskattning, har jag förut framhållit, hurusom

av inkomsten så mycket, som motsvarar sex procent av bolagets kapital,

beräknat på sätt i statsskatteförordningen angives, bör undantagas från

beskattning. För överskjutande del av inkomsten har uppgjorts en skatteskala,

slutande med samma maximibelopp som för enskilda skattskyldiga.

ProgressiVskatten är avsedd att i erforderlig utsträckning användas

för skatteutjämning. Det synes mig lämpligt, att i första rummet den

av bolag erlagda progressivskatten tages i anspråk för sådant ändamål.

Progressivskatten skall nämligen utgöras i samma kommun som inkomstoch

förmögenhetsskatten, d. v. s. beträffande bolag i den kommun, där

bolagets styrelse har sitt säte. Då denna kommun och bolaget ofta

hava föga'' med varandra att skaffa, kan kommunen ej heller hava

några anspråk på att erhålla en mera betydande del av progressivskatten.

Förslaget utgår från att endast 10 procent skall stanna inom

kommunen och'' återstoden gå till skatteutjämning. Den progressivskatt,

som utgöres av enskilda, är avsedd att med större delen tillfalla

den egna kommunen. Om 25 procent av denna skatt far disponeras

för utjämningsändamål, torde, såvitt nu kan bedömas, fullt tillräckliga

medel därtill erhållas. I fråga om de belopp, som erfordras i sådant

hänseende, samt de belopp, som beräknas inflyta genom progressivskatten,

åberopar jag den statistiska utredningen.

Vad angår de grunder, efter vilka tastighetsskatten, näringsskatten

och den kommunala inkomstskatten böra ingå i repartitionen, hav utredning

verkställts enligt olika alternativ, för vilka jag nyss redogjort.

s. 633 Kontrollera mot PDF

633

Kung!. Majds proposition Nr 191.

De inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga för överläggning

angående kommunalskattereformen m. in., för vilka det statistiska materialet

framlagts, hava tillstyrkt de i alterativ I. angivna repartitionstalen.

Jag har ansett mig böra ansluta mig till den sålunda uttalade

meningen.

Körslaget räknar alltså med följande repartitionstal:

För varje 100 kronor av fastighets jordbruksvärde...... 0.0 6 skattekrona

» x> 100 » » » annat värde............ 0.0 4 5 »

» » 100 » )> » skogsvärde ............ 0.03 »

y> » 100 » 5) näringsskattekapital ............ 0.03 »

» » 100 » » beskattningsbar inkomst ...... 1.00 ))

Sedan man vunnit erfarenhet om huru de föreslagna repartitionstalen

och skatteskalorna verka i praktiken, torde desamma böra av statsmakterna

upptagas till förnyad prövning.

Bestämmelser om repartitionstalen synas, åtminstone för det närvarande,

böra inflyta i kommunallagarna, där de nu hava sin plats.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.)

80

s. 634 Kontrollera mot PDF

634

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

XI. Övriga författningsändringar och erforderliga ytterligare

utredningsarbeten.

I enlighet med vad jag senast anfört, förutsätter ett antagande

av en kommunalskattelag ändring i följande författningar:

1) förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars

1862;

2) förordningen om kommunalstyrelse i stad den 21 mars 1862;

3) förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj

1862;

4) förordningen om landsting den 21 mars 1862;

5) lagen om fattigvården den 14 juni 1918;

6) förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den

21 mars 1862;

7) förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i

Stockholm den 20 november 1863;

8) lagen den 9 december 1910 om reglering av prästerskapets avlöning;

samt

9) lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande

på landet.

Av dessa författningar torde de under 1)—5) omförmälda ankomma

på chefens för civildepartementet, de under 6)—8) omförmälda på chefens

för ecklesiastikdepartementet och den under 9) omförmälda på

chefens för jordbruksdepartementet föredragning.

Vidare torde erfordras ytterligare följande författningar, nämligen

dels angående upphävande av allmänna taxeringar till bevillning av

fast egendom samt av inkomst m. m., dels en angående ändrade grunder

för utgörande av vissa avgifter, dels och en angående gäldande av utlagor,

vilka bestämts att utgå efter de för utgörande av kommunalutskylder

i allmänhet stadgade grunder. Förslag till dylika författningar

skall jag senare framlägga för Kungl. Maj:t.

s. 635 Kontrollera mot PDF

Kuriijl. Maj:ts proposition Nr 191. 635

Slutligen erfordras, därest det föreliggande förslaget antages, vissa

ändringar i följande författningar och lagrum, nämligen:

1) lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907;

2) 17 kap. handelsbalken;

3) lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring;

4) förordningen (ten 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt;
5)

förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter

och förfarandet vid taxering;

6) förordningen den 23 oktober 1908 angående bevillningsavgifter

för särskilda förmåner och rättigheter;

7) lagen den 11 oktober 1912 om skogsaccis och om vii-kestaxering;

8) lagen den 16 oktober 1908 angående lindring i främmande

trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes prästerskap

och betjäning;

9) lagen den 31 maj 1889 angående dövstumsundervisningen;

10) stadgan om skjutsväsendet den 22 juni 1911.

Av dessa ändringar torde de under 1) och 2) omförmälda ankomma

på chefen för justitiedepartementet, den under 3) omförmälda på chefen

för civildepartementet, de under 8) och9) omförmälda på chefen för ecklesiastikdepartementet

och den under 10) omförmälda på chefen för jordbruksdepartementet.

Förslag till de under 4)—7) omförmälda författningsändringar

skola av mig framläggas.

I händelse av riksdagens bifall till det ifrågavarande skattelagförslaget

torde vidare ändringar erfordras i vissa av Kungl. Maj:t i

administrativ väg givna författningar.

Det har förut framhållits, att det nu slutförda arbetet, som avser

ett ordnande allenast av kommunmedlemmarnas allmänna bidragsskyldighet,

är att beteckna såsom provisoriskt vad angår landstings- och

väghållningsbeskattningen, vilka måst ordnas tillfälligt i avbidan på väghållningsfrågans

lösning.

Ett antagande av förslaget till kommunalskattelag förutsätter emellertid

även åtgärder för ett ordnande av skatteutjämningen. Visserligen måste

utjämningen, intill dess erfarenhet vunnits om'' utfallet av skatteregleringen,

ske provisoriskt. På grund därav, att helt andra belopp än hittills

komma att bliva disponibla för utjämningsändamål, erfordras

• emellertid ändring i gällande bestämmelser, redan innan frågan kan

ordnas slutligt. Förslag till dylik provisorisk ändring bör framläggas

för 1921 års riksdag. Närmare bestämmelser om huru de för

s. 636 Kontrollera mot PDF

636

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

utjämningsändamål avsedda progressivskattemedlen skola inlevereras och

av statsverket förvaltas lära utan olägenhet kunna anstå till nästkommande

riksdag.

Av synnerlig vikt har det synts mig vara att vid det kommunala

skattesystemets uppbyggande från början taga sikte på att utjämningsbehovet

måste tillgodoses i större omfattning än hittills. Jag har därför,

ehuru jag fullt uppskattar det önskvärda i att nya provisoriska

grunder för skatteutjämningen kunnat föreläggas samtidigt med förslaget

till kommunalskattelag, dock icke ansett mig böra avvakta utarbetandet

av förslag till sådana nya grunder. Lämpligheten av att

låta landstingen handhava utjämningen i första hand bör undersökas.

Skulle denna väg väljas, erfordras ändrade bestämmelser rörande landstingens

arbetssätt m. m. Angelägenheten av att bedriva hithörande

utredningsarbeten med all tillbörlig skyndsamhet synes mig uppenbar.

Bland frågor, som böra lösas, är även den om rätt för kommunerna

att upplägga fonder. Förslag till bestämmelser i sådant avseende är

utarbetat och för närvarande utställt till vederbörandes yttrande.

Föredragande departementschefen uppläste härefter det inom finansdepartementet

utarbetade förslaget till kommunalskattelag samt hemställde,

att Kungl. Maj:t ville genom proposition föreslå riksdagen att antaga

detsamma.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Maj:t Konungen

lämna bifall och förordnade, att proposition i ämnet

skulle avlåtas till riksdagen av den lydelse, bil. vid

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Nils Hellenius.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Muj:ts /proposition Nr 191.

t>37

Bilaga.

Av de sakkunniga uttalade avvikande meningar.

I>is|H»iiei»teii Forssinaus cell iandskamrerami Bökehmds

särskilda yttrande.

Undertecknade, vilka i egenskap av sakkunniga deltagit i granskning''

av föreliggande förslag till kommunalskattelag, hava i nedan nämnda

avseende haft avvikande mening.

Beträffande bestämmelserna i 35 § 1 mom. sista stycket angående

beskattning av vinst å kooperativa föreningars verksamhet hava vi

den mening, att en längre gående befrielse från skattskyldighet än som

enligt nu gällande lagstiftning är medgiven nämnda slag av föreningar

icke bör ifrågakomma, enär enligt vår mening vinst av näring bör beskattas

lika, vare sig näringsföretaget är organiserat på det ena eller

andra sättet. Vi anse därför, att ifrågavarande stycke bör utbytas mot

ett stadgande av det innehåll, som 11 § sista stycket av nu gällande

förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt har.

I likhet med övriga sakkunniga anse vi visserligen, att en progressiv

skatt bör ingå i det kommunal-skattesystem, som nu varit föremål

för överläggning, och vi hava icke något att invända däremot, att

denna skatt skall utgöras för varje till inkomst- och förmögenhetsskatt

beskattningsbart belopp, som överstiger, i fråga om andra skattskyldiga

än inländska aktiebolag, solidariska bankbolag och kommanditbolag, 3,000

kronor, samt i fråga om bolag, som nu nämnts, 6 procent av det bolagets

kapital, vartill hänsyn skall tagas vid bolags taxering till inkomstoch

förmögenhetsskatt, men vi hålla före, att medel till utjämning av

skattetrycket olika kommuner emellan icke bör anskaffas genom denna

skatt, utan att statsmedel böra anlitas för skatteutjamningen, vilken måste

anses vara en statsangelägenhet. Då vi således hava den uppfattningen

att genom progressivskatten bör uttagas allenast den hälft1, som enligt

förslaget skulle tillfalla den kommun, där vederbörande skattskyldige

skall taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt, bör enligt vår mening

1 Enligt ett tidigare förslag skulle av progressivskatten den ena hälften gå till utjämning

och den andra hälften tillfalla kommunen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

ti38

Kungl. Majd» proposition Hr 191.

skatteskalorna i 46 § av förslaget förändras sålunda, att, för andra, skattskyldiga

än aktiebolag m. fl. procentsatserna sänkas till hälften eller

från respektive 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 och 8 % till respektive 7*, 1, 1 Va,

2, 2 Vs, 3, 3 Vs och 4 % med ett maximum av 3 % i stället för föreslagna

6 X, samt att för aktiebolag m. fl. procentsatserna likaledes

sänkas till hälften eller från respektive 2, 5 och 8 X till respektive 1,

2 V* och 4 X med maximum vid 3 X i stället för 6 -X.

Stockholm den 15 december 1919.

P. A. Forssman. Axel Bökeiund.

F. <1, auditör^!) von Essens särskilda yttrande.

Vid § S.

Med hänsyn till skogsmarkens och den växande skogens förhållande

till varandra såsom delar av en gemensam produktionsfaktor samt

svårigheten att bestämma taxeringsvärdet särskilt för marken och särskilt

för skogen, har jag ansett, att med en fastighets skogsvärde borde

förstås det värde, varmed skogsmark och befintlig skogstillgång må

hava ingått i fastighetens taxeringsvärde. Värdet av husbehovsskog

och skogsbete för en jordbruksfastighet skulle däremot såsom en denna

tillkommande förmån taxeras som jordbruksvärde. Med eu sådan anordning

vinnes större säkerhet för att skogsvärdena verkligen bliva

upptaxerade samt undgås även den svårigheten, som de olika repartitionstalen

för jordbruksvärde och skogsvärde eljest medföra vid skogsbeskattningens

ordnande.

Vid § 27.

Medan de kommunalskattesakkunnigas förslag innefattar ett verkligt

system av en kombinerad inkomst- och intressebeskattning, med

huvudvikten lagd på intressebeskattningen, låter departementets förslag

åter inkomst av kapital och arbete ej bliva föremål för intressebeskattning

utan pålägger inkomsttagare av dessa kategorier blott en efter

förmågan avpassad degressiv inkomstskatt, vid högre inkomstbelopp

dock skärpt med en progressiv tilläggsskatt. Endast näringsidkare och

jordägare belastas dessutom med intressebeskattning, näringsidkarna

med eu näringsskatt av ganska måttliga dimensioner, men jordägarna

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung i. Majds proposition ;Vr lMl. 680

med eu fastighetsskatt, vilken med hänsyn till de förhöjda taxeringsvärden,

skattelagförslaget förutsätter, under normala förhållanden ofta

torde komma att utgå för avkastningsbelopp, som till och med överstiga

deras verkliga inkomster, och i varje fall medföra eu alltför avsevärd

ökning av jordbruksnäringens skattebörda.

I likhet med flertalet av de inom departementet tillkallade sakkunuiga,

anser visserligen även jag, att man icke i fråga om inkomst

av fastighet eller näring kan undvara en objekts- eller intressebeskattning.

Särskilt under för jordbruket eller industrien ogynnsamma år

skulle nämligen eu beskattning av allenast nettoinkomsten för fastighetsägare

eller näringsföretagare giva alltför ringa utbyte, för att det

kommunala skattebehovet skulle kunna täckas utan oskäligt övervältrande

av skattetungan på övriga grupper av skattskyldige. Men däremot

kan jag icke finna, att fast egendom och näring skulle framför

andra beskattningsförcmål hava eu sådan alldeles särskild intressegemenskap

med kommunen, att deras innehavare skulle frånsett det ä

fastigheterna redan vilande väghållniugsbesväret deltaga i den allmänna

skatterepartitionen med icke blott full inkomstskatt och progressivskatt

utan ock fastighetsskatt och näringsskatt, varav åtminstone fastighetsskatten

gjorts så kraftig, att den innefattar icke blott skälig skatt på

jordräntan utan därutöver oftast även eu beskattning av jordägarens eget

arbete, och således i allt fall till denna sistnämnda del innebär en påtaglig

dubbelbeskattning. Ett av de mest framhållna skälen för intressebeskattning

å fäst egendom torde vara det stegrade värde, fastigheterna

uppnå genom vissa kommunala anordningar. En beskattning av dylik

värdeökning synes dock med hänsyn till det relativa fåtal kommuner,

där sådana anordningar verkligen vidtagas, lämpligare kunna uttagas i

form av jordräntestegringsskatt, vilken ju också är avsedd att infogas

i kommunalskattelagen under sitt särskilda kapitel. Önskas härutöver

eu kraftigare intressebeskattning av den fasta egendomen eller näringarna,

må den såsom hos oss tillförene varit händelsen beträffande

fastighetsbeskattningen åstadkommas genom eu differentiering av de

kommunala utgifterna samt anordnande av speciell reparation för bestridande

av vissa kostnader, såsom för kyrko-, prästgårds- och folkskolebyggnader,

eller uttagande av särskilda avgifter för bekostande av gatureglering,

vatten- och avloppsledningar eller dylikt. Men i övrigt kan

nog sägas, att de kommunala anordningarna i största utsträckning komma

kommunens samtliga medlemmar eller de allra flesta av dem till godo,

och särskilt i landskommunerna, där utgifterna i allt väsentligt gå till

fattigvård och skolväsen och således äro av statlig natur, låter eu upp
-

s. 640 Kontrollera mot PDF

640

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

delning av dessa utgifter i sådana, som komma kommunens alla medlemmar

till godo, och sådana, som företrädesvis äro till gagn för

blott fastighetsidkare eller näringsidkare, sig över huvud taget icke

genomföras.

Fastighetsägares och näringsidkares mera stadigvarande gemenskap

med kommunen synes mig få ett tillräckligt uttryck i den allmänna

skatterepartionen, om fastighetsskatten och näringsskatten utformas

till två till sina minimibelopp garanterade inkomstskatter, vilka

kunde av kommunen påräknas oberoende av storleken hos dessa skattekällors

växlande årsbelopp. Eu var av de båda intresseskatterna skulle

med denna anordning framträda som en kombinerad fastighets-, respektive

närings- och inkomstskatt, därvid från vad som skulle beskattas som

inkomst Unge göras avdrag för det belopp, varför fastighets- eller näringsskatt

skulle erläggas inom kommunen. En något liknande anordning

hade 1900 års kommunalskattekommitté föreslagit beträffande

fastighetsbeskattningen, dock med den väsentliga avvikelse, att skattefrihet

eller skattelindring enligt kommitténs förslag skulle beräknas icke

efter vederbörandes hela oavkortade inkomst utan skulle inträda i den

mån, det efter avdraget kvarstående beloppet folie inom de inkomstgrupper,

vilka komme i åtnjutande av sådan frihet eller lindring.

Då av övriga inom departementet tillkallade sakkunniga flertalet

icke ansett departementsförslaget innebära någon fara för en alltför

stark övervältring av skattebördan på jordbruksnäringen, torde anledningen

härtill vara att söka uti det resultat, 1918 års provtaxering och

den med ledning därav inom departementet utarbetade statistiska utredningen

uppvisat angående kommunalskattens förskjutning. Med hänsyn

till kristidens abnorma inkomstförhållanden, vilka legat till grund

för provtaxeringen, har jag dock ej kunnat tillmäta den statistiska utredningen

någon stor betydelse för bedömande av departementsförslagets

verkningar i skatteregleringshänseende. Likväl medger jag villigt, att

det varit i hög grad oegentligt, att jordbrukare, som under krigsåren

skördat stora inkomster av sina fastigheter, ej haft att erlägga kommunalskatt

för den del av inkomsten, som ej täckts av fastighetsbevillningen,

och jordbrukarna böra naturligtvis såsom annat folk betala skatt

för sina fulla inkomster; men den fördel jordbrukarna till följd av eu

ofullständig skattelagstiftning redan beretts, går det naturligtvis nu ej

an att söka åter frånvinna dem genom en ny skattelagstiftning. En

stor del av de personer, som skördat jordbrukets kristidsvinster, hava

redan avyttrat fastigheterna, och för den nya lagstiftningen kunna i fråga

om skattebördans fördelning inga andra bärande grundsatser godtagas

s. 641 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition Nr 191. 641

än sådana, som hava till syfte att göra beskattningen i görligaste mån

jämn och rättvis.

På grund av vad sålunda anförts har jag ansett att § 27 i departementets

förslag hade bort erhålla följande lydelse:

Kommunal inkomstskatt utgöres av i detta kap. omförmälda

skattskyldiga för inkomst av

1) fast egendom, till den del inkomsten överstiger det belopp,

varför fastighetsskatt erlägges för skattskyldigs inom kommunen belägna

bistå egendom;

2) näring, till den del inkomsten överstiger det belopp, varför

näringsskatt erlägges för skattskyldigs inom kommunen bedrivna näring;

och etc. enligt förslaget.

Vid § 35 mom. 1.

Beträffande beskattning av kooperativa föreningar, att j ag biträder

den av herrar Forssman och Bökelund därutinnan avgivna reservation.

Vid § 42.

1 anslutning till vad jag anfört vid § 27, har jag ansett att förevarande

paragraf hade bort erhålla följande lydelse:

1 mom. I riket — — — tillsammans med hans till fastighetsskatt

och näringsskatt taxerade belopp ävensom hans i andra kommuner

taxerade inkomster överstigit nämnda belopp.

Beträffande — — — inkomstbelopp.

2 mom. Därest — — — följande grunder:

a) Från taxerade beloppet sammanlagt med de till fastighetsskatt

och näringsskatt taxerade beloppen avräknas — — — helhet.

b) Den slutsumma —--följande:

1) Det beskattningsbara beloppet — — — tillsammans med den

skattskyldiges till fastighetsskatt och näringsskatt taxerade belopp ävensom

hans i andra kommuner — — — o. s. v. enligt förslaget.

Vid 5 kap. Om kommunal progressivskatt.

Innan jag ansett mig kunna fatta ståndpunkt till de för denna

skatt föreslagna skalorna ävensom till frågan om skattens partiella användning

till utjämning av skattetrycket mellan olika kommuner, har

jag ansett att en utarbetad plan för skatteutjämningen bort föreligga.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 käft. (Nr 191.)

81

s. 642 Kontrollera mot PDF

642

Kungl. Maj.ts proposition Nr 191.

Vid bestämmelserna om repartitionsgrunderna.

Medan i fråga om skogsbeskattningen inkomstskatten träffar den

verkliga nettoinkomsten vid de tillfällen, då den faktiskt inflyter, syftar

fastighetsskatten liksom förut-fastighetsbevillningen åter att drabba skogskapitalet

med eu årlig avgift, ställd i visst förhållande till den beräknade

genomsnittliga årsinkomsten från skogen eller med andra ord till

skogskapitalets avkastningsförmåga. Departementets förslag med ett

lägre repartitionstal för det växande virkeskapitalet än för själva markvärdet

och för jordbruksfastigheter i gemen är visserligen förestavat av

en strävan att tillgodose skogsvårdens intressen i det avseendet, att beskattningen

ej skall försvåra bildandet och bevarandet av det virkesförråd,

som nationalekonomiskt sett är eu nödvändig förutsättning för

varje god skogshushållning. Men skogskapitalets växlande räntabilitet

i skilda delar av vårt långsträckta land liksom ock årstillväxtens olika

storlek i olika åldersklasser gör, att det enligt min mening icke är möjligt

att sätta skogsvärdets förhållandetal för större delarna av vårt land sa

högt som i departementets förslag. Det belopp, som skall beskattas

genom fastighetsskatt, kan nämligen under inga förhållanden utan skada

för skogsvården sättas högre än själva skogsräntan eller den avkastning,

som med bevarande av skogens oavbrutna bestånd kan därur årligen

hämtas. Med hänsyn till anmärkta variationer i skogskapitlets räntabilitet

skulle det därför kunna ifrågasättas, huruvida icke fastigheternas

skogsvärden borde beskattas efter olika grunder i olika delar av landet.

Det inom departementet forcerade arbetet har emellertid icke möjliggjort

ett ingående på denna svårlösta fråga, och jag har därför måst

inskränka mig till att som gemensamt förhållandetal för skogsvärdet

föreslå 0.0 2 procent, väl vetandes, att detta tal är för lågt för sydligaste

Sverige, på samma gång det måhända kan komma att trycka övre Norrlands

skogsägare mera än rättvist vore.

T f råga om landstingsskatten

har jag ansett, att den borde utgå efter samma grunder, som jag förordat

för uttagande av fastighetsskatt, näringsskatt och inkomstskatt till den

borgerliga primärkommunen; och undveke man därigenom den olämpliga

anordningen att för fastighetsbeskattningens del behöva kvarstå på

den nuvarande bevillningens grund.

G. J. v. Essen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Krtngl. Majds proposition Nr 191.

64:!

(Jreve Hamiltons särskilda yttrande.

Det inom finansdepartementet utarbetade förslaget till kommunalskattelag

upptager fyra olika skattetyper, genom vilka tillsammans

bidragsskyldigheten till täckande av kommunens skattebehov avses skola

fullgöras. Förslaget utgår från den uppfattningen, att genom samverkan

av ett flertal olikartade skatteformcr skall ernås eu jämn v och

rättvis fördelning av skattetrycket på samma gång som kommunens

intresse av säker skatteintäkt tillvaratages.

Inom ramen för förslaget har plats blivit beredd åt båda de olika

teorier i fråga om kommunalbeskattningens rätta grund, som inom

doktrinen tävla om företrädet, intresseteorin och skatteförmågoteorin.

Renodlade uttryck för den förra äro de föreslagna fastighets- och näringsskatterna,

varemot den kommunala inkomstskatten och den kommunala

progressivskatten anordnats med beaktande av den subjektiva skatteförmågan.

De två förstnämnda äro objektskatter, inkomstskal ten är väsentligen

en efterbildning av den statliga inkomstbeskattningen och den

kommunala progressivskatten är en ren påbyggnad på inkomst- och förmögenhetsskatten

till staten.

Då jag icke kunnat för min del godkänna det föreslagna skattesystemet

i dess helhet, har detta förnämligast berott därpå, att jag icke

anser intresseteorin vara en lämplig grund att bygga på, i allt fäll icke

så länge den kommunala bidragsskyldigheten i sådan grad som nu är

fallet tages i anspråk för tillgodoseende av statsändamål.

För de svenska kommunerna, i synnerhet landsbygdens, bilda utgifterna

för kyrka, skola och fattigvård, såsom känt är, en väsenlig del

av utgiftsstaten. Enligt den officiella statistiken utgjorde år 1915 landskommunernas

(utom köpingarna) utgiftssumma 81,639,878 kronor, varav

för kyrkliga ändamål 12,573,554 kronor, för folkskola 31,515,646 kronor

och för fattigvård 18,142,316 kronor. För städerna och köpingarna

var utgiftssumman 190,898,888 kronor, varav för kyrkliga ändamål

5,835,694 kronor, för folkskola 17,974,557 kronor och för fattigvård

14,438,410 kronor. Då dessa ändamål enligt sin natur äro statsändamål,

för vilka utgifterna således rätteligen borde åvila staten, synes det

vara en logisk konsekvens, att bidrag till dessa utgifter, fastän de

bestridas av kommunerna, uttagas efter samma principer som skattebidragen

till staten, med andra ord genom inkomstbeskattning, avpassad

efter den subjektiva skatteförmågan.

s. 644 Kontrollera mot PDF

644

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

Förslaget utgår från den ofta uttalade meningen, att fastigheter

och näringar inom en kommun hava ett särskilt och mera varaktigt

intresse av kommunens verksamhet. De hava därför gjorts till föremål

för särskilda skatter, knutna till skatteobjekten utan hänsyn till fastighetsägarens

eller näringsidkarens subjektiva förhållanden.

Det är icke miu mening att förneka vare sig tillvaron av dylika

intressen eller det berättigade uti, att i någon form kommunen erhåller

gottgörelse för att den kommer dessa intressen till tjänst. Detta bör

dock icke ske genom uttagande av en skatt i vanlig bemärkelse, utan

synes mig härför böra väljas någon form av avgift, som på ett omedelbart

sätt sluter sig till den i varje fall konstaterade fördelen för det

ifrågakommande intresset. Dylika avgifter förekomma exempelvis i

Tyskland, och kallas i doktrinen efter sin tyska benämning »gebyrer».

De utgöra efter min mening en lämplig form för intresseteorins beaktande

även i svensk kommunalbeskattuing. Detta är emellertid ett fristående

spörsmål, som icke ovillkorligen tarvar sin lösning i förevarande

sammanhang. Målet för en anordning med gebyrer vore tydligen, att

dessa skulle täcka kommunens utgifter för de företag och anstalter, av

vilka de »gebyrskyldiga» uteslutande eller väsentligen hade gagn.

Av den kommunala verksamheten i övrigt, i den mån den ej

tjänar statsändamål, förutsättes kommunen i sin helhet hava nytta, och

är det därför billigt, att den uttaxering, som av densamma påkallas,

lägges på alla skattskyldiga kommunmedlemmar efter skatteförmåga.

Till dess en gebyranordning tilläventyrs kan föranstaltas och i den

mån gebyrintäkten i praktiken skulle bliva otillräcklig, maste givetvis

även de erforderliga bidragen till kommunens ifrågavarande verksamhet

uttagas genom den allmänna kommunalbeskattningen.

Efter ovanstående antydningar om min allmänna principståndpunkt

i ämnet må det tillåtas mig att i ett par avseenden närmare skärskåda

det föreliggande förslaget.

Vad som fiämst tilldragit sig min uppmärksamhet och starkast

påverkat mitt avståndstagande är det sätt, varpå man vill ordna den

kommunala fastighetsbeskattningen och särskilt beskattningen av jordbruket

och dess binäringar.

Mot den nuvarande kommunala fastighetsbeskattningen hava befogade

anmärkningar riktats. Grundval för utdebiteringen är som bekant

en antagen inkomst av sex procent å jordbruksfastighets taxeringsvärde

och fem procent å annan fastighets taxeringsvärde. Detta är således

ett slags objektbeskattning, en schematisk anordning utan hänsyn till

den växlande, verkliga avkastningen och innebär en relativ orättvisa,

s. 645 Kontrollera mot PDF

645

Kunyl. Maj:U proposition Nr Wl.

•in till nackdel och än till fördel för fastighetsägaren eller den i hans

ställe skattskyldige. Under krigstidens goda konjunkturer för jordbruket

har det senare i hög grad varit fatlet. Med skattefonnens natur sammanhänger

ock den ojämnheten, att en skuldsatt fastighetsägare får

betala skatt efter lika'' stort fingerat inkomst belopp som en skuldfri

ägare av lika taxerad fastighet. Å andra sidan behöver en jordbrukare

icke betala skatt för eget å fastigheten nedlagt arbete, en omständighet

som kristidens abnorma penningvärde starkt framhävt som en orättvisa

i förhållande till den rena arbetsinkomsten.

Det är begripligt, att berörda omständigheter vållat missnöje hos

de skattedragande och framkallat krav på en sådan gestaltning av den

väntade kommunalskattereformen, att särskilt jordbruket bleve på en

gång mera effektivt och mera rättvist beskattat. Författarna av det

framlagda förslaget hava också tydligen tagit starkt intryck av nämnda,

i och för sig berättigade önskemål, men det vill synas, som om de i

sin strävan att tillmötesgå särskilt kravet på mera effektiv beskattning

gått för långt. Enligt förslaget skulle fastighetsägarna bliva föremål fölen

trefaldig beskattning av i stort sett samma objekt, nämligen genom

fastighetsskatt samt inkomstskatt och progressivskatt, medan inkomsttagaren

av kapital och arbete skulle få att erlägga blott de två sistnämnda

skatterna, något som torde innebära ett obehörigt gynnande

särskilt av kapitalet, vilket såsom källa till skattekraft icke bör. sättas

lägre än ägandet av fastighet. Tages så i betraktande, att fastighetsskatten

är en objektskal t, vid vilken alldeles bortses från skuldsättning

och andra subjektiva förhållanden, synes onekligen fara vara . för

handen, att förslaget i förevarande punkt kunde få nationalekonomiska,

följder, som man vid dess uppgörande väl ej avsett men synbarligen

förbisett.

Särskilt täDker jag härvid på det mindre jordbruket, på mängden

av småbrukarbem, som i de flesta fall äro behäftade med stark skuldsättning.

Arealinventeringen 1917 gav vid handen, att ej mindre än

77 procent av landets jordbruksenheter hade eu areal av mindre än 10

hektar odlad jord, att 21 procent lågo mellan 10 och 50 hektar och att

endast 2 procent omfattade 50 hektar eller däröver. Av den odlade

jorden tillhörde 78 procent brukningsdelar med mindre än 50 hektar.

Medelarealen av varje brukningsdel var allenast 8.5 hektar. De anlörda

siffrorna visa med all tydlighet frågans högst betydande omfattning.

Det råder, efter min uppfattning, intet tvivel., att en fastighetsbeskattning

sådan som den nu ifrågasatta skulle i hög grad hämma

möjligheterna för ett lönande jordbruk och följaktligen minska intresset

s. 646 Kontrollera mot PDF

646

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

för landets modernäring. Detta skulle särskilt göra sig gällande i fråga

om det mindre jordbruket och den med småbruk förenade egnahemsrörelsen.

Fastighetsskatten skulle ju för övrigt drabba också egna

hemmet utan tillhörande jordbruk och överhuvudtaget ägare av bostadsfastigheter

och därigenom i sin mån motverka strävandena för den närvarande

bostadsbristens avhjälpande.

Vid avvägandet av fastigheternas kommunala skattskyldighet får

man ej heller släppa ur sikte, att särskilt landsbygdens fastigheter betungas

med åtskilliga andra allmänna bördor, ej minst av det på många

håll mycket kännbara vägbesväret.

Rätt svårt har jag att icke i den föreslagna fastighetsskatten se

en återgång till något, som starkt påminner om de gamla grundskatterna,

vilkas omsider genomförda avlvftning kostade så många strider.

Utom fastigheterna skulle, enligt intresseteorins förfäktare, inom

kommunen bedrivna näringar hava särskilt intresse av kommunens verksamhet.

I konsekvens härmed har i förslaget vid sidan av fastighetsskatten

upptagits en särskild näringsskatt, som givetvis icke skall träffa

jordbruksnäringen. Då jag för min del ej kunnat biträda förslaget om

fastighetsskatt, följer redan därav, att jag ej heller kunnat vara med

om näringsskatten, ehuruväl denna, sådan den föreslagits, synes bliva

relativt mindre betungande än fastighetsskatten. På någon särskild

kritik av näringsskatten behöver jag således ej ingå. Dock kan jag ej

underlåta att påpeka, hurusom de synnerligen invecklade bestämmelserna

säkerligen komme att vålla mycket bekymmer vid tillämpningen. Om

det redan beträffande statsbeskattningen gäller som en förtjänst, att

dess anordning är enkel och lättfattlig, måste det i fråga om kommunalbeskattningen

anses vara eu oavvislig fordran, att densamma framträder

i former, som äro någorlunda tillgängliga för även andra än de skattetekniskt

erfarna.

Sedan jag, på sätt ovan i korthet framhållits, sett mig förhindrad

tillstyrka den föreslagna intressebeskattningen av fastigheter och näringar,

har jag måst bereda mig på att sätta något i stället. Spörsmålet löses

nämligen icke genom att allenast avkoppla de båda intresseskatterna

från systemet i övrigt. Efter min mening torde ersättningen vara att

finna i en kommunal förmögenhetsskatt.

I överensstämmelse med min ovan uttalade åsikt, att den kommunala

beskattningen bör rätta sig efter den subjektiva skatte förmågan,

komme ett sålunda omlagt skattesystem att upptaga tre skattetyper, eu

kommunal inkomstskatt, varuti givetvis beskattningens tyngdpunkt komme

att ligga, en kommunal förmögenhetsskatt med syfte att träffa den högre

opaginerad Kontrollera mot PDF

047

Kungl. Maj:ts proposition Nr l'')l.

skattoförmågan kos ägare av förmögenhet, denna ma vara nedlagd i

fastighet eller kapital, samt en kommunal progressivskatt med ändamål,

såsom enligt förslaget, att ytterligare reglera skattetrycket och detta

jämväl interkommunalt.

Ett av syftena med den föreslagna fastighetsskatten är uppenbarligen

att garantera kommunen eu mera stadigvarande inkomst, som icke

liksom inkomstskatten är beroende av växlande konjunkturer. Av kommu

nalfmansiella skäl torde man hava svårt att åsidosätta denna synpunkt.

Frågan kan emellertid efter min uppfattning lösas på det sätt,

att man stadgar visst minimum för beskattningsbar inkomst av fast

egendom i form av vissa procent av taxeringsvärdet. Fn sådan anordning

innebär visserligen ett avsteg från principen om skatt efter förmåga

men har synts mig vara enda vägen att tillgodose kommunens

uyssberörda intresse av tillgång till en förhållandevis konstant inkomstkälla.

Såsom procentsatser torde kunna väljas de i förslaget upptagna

repartitionstalen, nämligen 6 procent av jordbruksvärdet, 3 procent av

skogsvärdet och 4 Va procent av annat fastighetsvärde.

En sådan minimibeskattning av fastighet förutsätter emellertid

verkställande av fastighetstaxering och i avseende å dennas anordnande

synas de i förslaget innehållna reglerna för dylik taxering vara lämpliga.

En fastighetstaxering bleve för övrigt ändå behövlig för beräkning

av skattepliktig förmögenhet, vare sig förmögenhetsbeskattning

förbehålles staten eller jämväl medgives kommunerna.

Frånsett stadgandet om ett minimum för taxerad inkomst av fast

egendom har jag intet att erinra i fråga om den föreslagna konstruktionen

av inkomstskatten. Förslagets bestämmelser såväl beträffande

den subjektiva skattskyldigheten jämte de skattefria avdragen av olika

slag som ock rörande objektiv skatteplikt och beskattningsort kunna av

mig godkännas. Att de i huvudsak överensstämma med reglerna för

den statliga inkomstbeskattningen är i och för sig en fördel. Jag anser

det nämligen vara ett bestämt önskemål, att statens och kommunernas

beskattningsväsen ej förete större olikheter än som nödvändigt betingas

av deras olika mål och medel.

Vad beträffar den av mig avsedda kommunala förmögenhetsskatten

är, såsom jag förut framhållit, en av mina huvudanmärkningar mot

särskilt deh föreslagna fastighetsskatten, att den drabbar sitt föremål

utan hänsyn till den subjektiva skatteförmågan, att en intecknad fastighet

skulle beskattas lika högt som en skuldfri. Det blotta innehavet av

vissa bruttotillgångar skänker icke i och för sig någon skattekraft. Där
-

s. 648 Kontrollera mot PDF

648

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

emot ägnar sig enligt min uppfattning ägandet av viss nettoförmögenhet

till basis jämväl för kommunal beskattning.

Denna förmögenhetsskatt bör göras proportionell och fristående i

förhållande till inkomstskatten men i övrigt anordnas efter mönstret av

den statliga förmögenhetsskatten, särskilt beträffande den subjektiva och

objektiva skattskyldigheten.

Har den skattskyldiga på ett mera konstant sätt egendom inom

olika kommuner, bör förmögenhetsbeskattning under eljest givna förutsättningar

kunna anordnas inom varje sådan kommun. Nettoförmögenhet

i fast egendom skulle följaktligen beskattas, där egendomen är belägen.

Med fast egendom bör följa tillhörande inventarier. Med avseende å

rättigheter till fast egendom (utom intecknad fordran) vill jag ifrågasätta

beskattning på samma ort som vederbörande egendom. Gruvor

torde kunna förmögenhetsbeskattas, där de ligga, fartyg, där de sjörättsligt

höra hemma. Lös egendom, använd i näring, som särskilt

inkomsttaxeras, kunde beskattas å den ort, där näringen idkas. Annan

lös egendom skulle underkastas förmögenhetsskatt i den skattskyldiges

mantalsskrivningsort.

Det gäldavdrag, som förutsättes för renodlande av den beskattningsbara

förmögenheten, torde kunna praktiseras så, att gäld, som genom

inteckning eller eljest häftar vid viss egendom, givetvis avdrages från

denna, samt att därvid uppkommande brist ävensom annan gäld avdrages

i första hand från tillgångar i mantalsskrivningsorten och därefter från

lös egendom å annan ort samt i sista hand från fast egendom, eventuellt

efter proportionell fördelning på olika kommuner.

Skulle det befinnas, att förmögenhetsbeskattning å mer än en ort

stöter på för stora praktiska svårigheter, får man, även om rättvisan

olika kommuner emellan givetvis blir mindre väl tillgodosedd, stanna

vid en sådan beskattning allenast i mantalsskrivningsorten. Den kommer

då att jämväl beträffande beskattningsorten överensstämma med den

statliga förmögenhetsskatten.

Såsom grundbelopp, varå en kommunal förmögenhetsskatt skulle1

uttagas, har jag förslagsvis tänkt mig 2 procent av förmögenheten.

Enligt reglerna för förmögenhetsskatten till staten äro bolagen

befriade från sådan skatt och detta givetvis av det skälet, att ett bolags

tillgångar i själva verket ägas av aktieägarna, som i sin förmögenhet

få inräkna värdet av sina aktier. Då det gäller staten, kan det vara

av mindre vikt, vem som erlägger skatten. Annorlunda ställer det sig

vid konkurrensen mellan olika kommuner. Följer man regeln för statsbeskattningen,

inträffar, att i de flesta fall den kommun, som inom sig

s. 649 Kontrollera mot PDF

649

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 191.

hyser ett bolags anläggningar och därav har besvär, icke erhåller någon

förmögenhetsskatt. Ville man åter införa den nyheten i vårt skattesystem,

att bolagen bleve skyldiga utgöra förmögenhetsskatt, finge man

i stället undantaga aktier från förmögenhetsskatt. Båda vägarna erbjuda

vanskligheter. Av hänsyn till kommunernas påtagliga intresse har jag

emellertid funnit mig böra giva den senare företräde.

_ Emot anordningen av den föreslagna progressivskatten har jag ej

funnit, något att anmärka.

Det ovanstående innebär, såsom jag redan erinrat, allenast vissa

riktlinjer för en komrmmalskattereform. Därest dessa linjer skulle vinna

regeringens beaktande, torde deras närmare fullföljande ankomma på

vederbörlig åtgärd inom finansdepartementet.

Stockholm den 20 januari 1920.

Raoul Hamilton.

Bihang till riksdagens protokoll 1990. 1 sand. 158 höft. (Nr 191.)

82

s. 651 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts pn/position Nr 191. 651

Innehållsförteckning.

SID.

Propositionen ...................................................................................................... l

Statsrådsprotokollet .......................................................................................... 57

I. Kommunalskatt (frågans innebörd.

1. Skatteutjämningen .............................................................................. 58

2. Skatteregleringen .............................................................................. 60

11. Översikt över kommunalbcskattningens utveckling och nuvarande gestaltning

i Sverige.

A. Kommunernas beskattningsrätt.

t. Historik ............................................................................................. 61

2. Gällande bestämmelser ........................................................................ 64

Socken, köping med egen kommunal förvaltning ................................. 64

Municipalsamhälle. köping utan egen kommunal förvaltning ............... 66

Stad ........................................................................................... 66

Kyrkoförsamling; skoldistrikt .................................................. 67

Tingslag .......................................................................... 67

Väghållningsdistrikt ........................................................................ 68

Landstingsområde ........................................................................... 69

Kommunalförbund ...................... 70

Fattigvårdssamhälle ........................................................................ 70

B. Allmänna och speciella kommunala skatter.

1. Allmänna kommunala skatter............................................................... 71

Historik.......................................................................................... 71

Gällande bestämmelser ..................................................................... 75

2. Speciella kommunala skatter ............................................................... 82

Hundskatt....................................................................................... 82

Bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter ..................... 82

Skogsaccis....................................................................................... 83

Nöjesskatt....................................................................................... 85

Speciell bidragsskyldighet i städer och stadsliknande samhällen............ 86

Bidrag till prästerskapets avlöning ................................................... 88

Folkskoleavgifter.............................................. 92

Sjukvårdsavgifter ........................................................................... 92

C. Allmänna anslag och bidrag till kommunerna.

1. Bidrag för särskilda ändamål............................................................... 93

s. 652 Kontrollera mot PDF

652

Kimgl. Maj:ts proposition Nr 191.

SID.

Skolväsendet ................................................................................. 93

Fattig- och sjukvården ..................................................................... 94

Prästerskapets avlöning .................................................................. 93

Väghållningen .............................................................................. 96

Skjutshållningen .............................................................................. 97

2. Understöd till särskilt skattetyngda kommuner....................................... 97

D. Översikt över de offentliga förvaltningarnas utgifter och inkomster.......... 99

III. Principerna för en rättvis beskattning i finansvetenskapen.

1. Olika beskattningsteorier ................................................ 107

Intresseteorien ................................................................................. 107

Skalteförmågeteorien ........................................................................ 108

2. Förespråkare för de olika teorierna ...................................................... 108

IV. Konnnunalbeskattningen i vissa främmande länder.

1. England............................................................................................. Ilo

2. Frankrike .......................................................................................... 114

3. Preussen .......................................................................................... 115

4. Bayern ......l...................................................................................... 118

5. Baden ............................................................................................. 119

6. Wörtemberg....................................................................................... 119

7. Hessen ............................................................................................. ISO

8. Danmark .......................................................................................... 120

9. Norge................................................................................................ 121

V. Förarbetena till kommunalskattereformen.

A Historik.

1897 års riksdag .............................................................................. 123

Tillsättandet av kommunalskattekommittén ....................................... 124

Kommunalskattekommitléns förslag ................................................... 125

Infordrade yttranden över kommunalskattekommitténs förslag ............... 131

1903 års riksdag............................................................................ 133

Departementschefen år 1910 134

Tillkallande av särskilda sakkunniga .............................................. 135

1917 års förslag ......................................................................•*■■■ 130

Infordrade yttranden över 1917 års förslag ....................................... 137

Ärendets vidare beredning inom finansdepartementet ................. 138

Förslag till partiella reformer..........................................................139

B. 1917 års kommunalskatteförslag.

1. Eiserman —von Wolckers betänkande ................................................... 140

Bristerna i gällande skattesystem ...................................................... 140

Allmänna synpunkter för en skattereglering ....................................... 152

Förslag till skattesystem .................................................................. 159

2. Landéns betänkande ........................................................................... 175

Bristerna i gällande skattesystem ...................................................... 175

Allmänna riktlinjer för en skattereform ............................................. 176

Förslag till skattesystem .............. 179

opaginerad Kontrollera mot PDF

. Kanyl. Maj:ls proposition Kr 11)1. Ö58

311».

C. Principuttalanden i yttrandena över Eiserman— von Wolckers och Lun
dins

förslag.

Överståthållarämbetet ..................................................................... 185

Länsstyrelserna .............................................................................. 187

Landstingen .................................................................................... 200

Hushållningssällskapen .................................................................... 204

Hundelskamrurna ........................................................................... 208

Svenska stadsförbundet .................................................................. 216

Kammarrätten ................................................................................. 216

D. 1918 års provtaxering............................................................................ 226

VI. De allmänna riktlinjerna för förslaget till kommunalskattclag.

1. Allmänna synpunkter för skattereformen ............................................. 233

Beskattning efter intresse eller efter förmåga .................................... 233

Rättvis fördelning av skattekällorna mellan olika kommuner ............... 237

2. Granskning av 1917 års båda förslag ................................................... 238

Eiserman—von Wolckers förslag .................................................... 238

Landéns förslag .............................................................................. 239

3. Granskning av senare uppslag ............................................................ 241

4. Departementschefen ........................................................................... 242

De borgerliga primärkommunerna ...................................................... 244

Specialkommunerna ........................................................................ 255

Vissa kommuner undantagas från skattereformen................................ 255

VII. Vissa specialfrågor av större omfattning.

A. Skogsbeskattningen.

1. Gällande bestämmelser ........................................................................ 257

2. 1917 års förslag ................................................................................ 259

Skogen såsom föremål för fastighetsskatt .......................................... 259

Skogsavkustningens beskattning ...................................................... 262

1913 års skogsenquéte ..................................................................... 266

3. Avgivna utlåtanden över 1917 års förslag ............................................. 266

Länsstyrelserna ............................................................................ 266

Lantbrukssällskapet och hushållningssällskapen ................................. 267

Sveriges skogsägareförbund............................................................... 268

Domänstyrelsen .............................................................................. 268

Kammarrätten ................................................................................ 269

4. Departementschefen ........................................................................... 270

B. Aktiebolags och solidariska bankbolags beskattning.

1. Inledande översikt .............................................................................. 272

Kommunalbeskattningen ................................................................. 272

Statsbeskattningen .......................................................................... 273

2. 1917 års förslag ............................................................................... 275

Eiserman—von Wolcker .................................................................. 276

Landén .......................................................................................... 277

Avgivna utlåtanden ....... 283

s. 654 Kontrollera mot PDF

654

Kungl. Maj ds proposition Sr 191.

aiu.

3. 1919 års riksdag............................................................................ 292

4. Departementschefen ........................................................................... 292

C. Kommanditbolags beskattning.

Gällande bestämmelser ..................................................................... 294

1917 års förslag .............................................................................. 294

Inom finansdepartementet uppgjort förslag ...................................... 295

Departementschefen ....................................................................... 296

D. Kooperativa föreningars beskattning.

1. 1910 års bestämmelser ........................................................................ 297

Förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt .............................. 297

Bevillningsförordningen .................................................................... 304

2. 1917 års förslag ................................................................................. 30-t

Eiserman—von Wolcker ................................................................. 305

Landén ................. 307

Avgivna utlåtanden ........................................................................ 312

3. Kungl. Majits förslag år 1919............................................................... 313

Kooperativa förbundet .................................................................... 313

I finansdepartementet verkställd utredning......................................... 314

Kammarrätten ................................................................................. 319

Departementschefen år 1919 320

Propositionen ................................................................................. 323

Bevillningsutskottet ...................................................................... 324

Reservanter i utskottet .................................................................... 326

Riksdagen....................................................................................... 326

4. Departementschefen ........................................................................... 326

Vill. Förslaget till kommunalskattelag.

Rubriken .................................................................................................. 330

I Kap. Inledning.

1 och 2 §§............................................v................................................ 330

II Kap. Om fastighetsskatt.

3 §. (Allmän föreskrift om utgörande av fastighetsskatt; begreppet fast

egendom.)

1. Gällande bestämmelser ............................................................ 331

2. 1917 års förslag ....................................................................... 332

Eiserman—von Wolcker ............................................................ 332

Landén .................................................................................... 333

Avgivna utlåtanden ............................................................. 334

3. Departementschefen .................................................................. 335

4 §. (Fastigheter som äro undantagna från beskattning.)

1. Gällande bestämmelser ............................................................ 336

2. 1917 års förslag........................................................................ 337

Statens jordbruksfastigheter ...................................................... 337

Staten tillhörig annan fastighet ............................................... 339

Annan än stulen tillhörig fastighet............................................ 346

3. Departementschefen ........................................ 353

5 §. (Bestämmelse att taxeringsvärde skall åsättas; undantag därifrån) ...... 357

s. 655 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191. 655

sm.

0 §. (Taxeringsenhet.)

1. Gällande bestämmelser ........................................................... 358

2. 1917 års förslag ........................................................................ 359

Eiserman—von Wolcker ............................................................ 359

Landén .................................................................................... 363

Avgivna utlåtanden ................................................................ 365

3. Departementschefen .................................................................. 369

7 §. (Taxeringsvärdes beräknande.)

t. Gällande bestämmelser ............................................................ 370

2. 1917 års förslag........................................................................ 371

Saluvärdet, allmän uppskattningsnorm .......... 371

Undanlag från saluvärdet såsom uppskattningsnorm .................... 376

Taxering av skog..................................................................... 377

Uppskatlningslörfarandet m. m.................................................... 385

3. Departementschefen .................................................................. 394

8 §. (Taxeringsvärdes uppdelande i jordbruksvärde, skogsvärde och annat

värde.)

1. Gällande bestämmelser ............................................................ 396

2. 1917 års förslag........................................................................ 397

Eiserman—von Wolcker ................................................. 397

Landén ................................................................................. 400

Avgivna utlåtanden .................................................................. 403

3. Departementschefen .................................................................. 406

9 §. (Taxeringsvärde och uppdelningsvärden åsättas i jämna hundratal kronor) 409

10 §. (Taxerings( erioder.)

1. Gällande bestämmelser ............................................................ 410

2. 1917 års förslag ..................................................................... 411

Eiserman—von Wolcker ............................................................ 411

Landén .................................................................................... 413

Avgivna utlåtanden ............................ 413

3. Departementschefen ..................... 416

11 §. (Vem skattskyldigheten åligger.)

1. Gällande bestämmelser ............................................................ 418

•2. 1917 års förslag........................................................ 419

Eiserman—von Wolcker ............................................................ 419

Landén .................................................................................... 426

Avgivna utlåtanden ................ 426

3. Departementschefen .................................................................. 429

12 §. (Vem som skall i taxeringslängden upptagas såsom skattskyldig.) ...... 432

13 §. (Befrielse i vissa fall från utgörande av fastighetsskatt.) .................. 432

III Kap. Om när ing sska t.

1. 1917 års förslag............................................................... 434

Eiserman—von Wolcker................................................................. 434

Landén.......................................................................................... 435

Avgivna utlåtanden ........................................................................ 435

2. Utredning i finansdepartementet ......................................................... 437

s. 656 Kontrollera mot PDF

656

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

SID.

Skrivelse från chefen för lagbyrån .................................................. 437

Yttranden över skrivelsen ............................................................... 441

Förslag till näringsskalt.................................................................. 450

Utlåtanden över förslaget .............................................................. 450

3. Departementschefen ....... 453

14 och 15 §§■ (Föreskrift om utgörande av näringsskott: föremål för skatten.)

Näringsbegreppet ......................................................................... 458

Medgivna undantag från beskattning.. ............................................ 450

Ifrågasatta undantag .................................................................... 463

16 §■ (Näringsskattekapitalet beräknas efter den näringsskattepliktiga för
mögenheten,

den kapitaliserade meravkastningen och arbetarkapitalet.

) ........................................................................... 465

17 §. (Vad som räknas till näringsskattepliktig förmögenhet.)

Den näringsskattepliktiga förmögenhetens beräkning........................... 467

Medgivna avdrag ...................................... 468

Särskilda bestämmelser för vissa slags företag ................................. 474

18 §■ (Den näringsskattepliktiga förmögenheten värdesätles med hänsyn till

viss tidpunkt.) ................................................ 474

19 §. (Grunden för värdesättning av den näringsskattepliktiga förmögenheten.) 475

30 och 21 §§. (Avkastningens och meravkastningens beräkning.)

Ränta å behållen förmögenhet ........................................................ 476

Fastighets hyresvärde ........................................................ 477

Hyra för lös egendom .................................................................. 478

Arrende för näring ....................................................................... 478

Skuldräntor .................................................................................. 478

Sammanfattning ........................................................................ 485

Särskilda regler för kooperativa föreningar ....................................... 483

Näringsidkarens arbetsförtjänst ...................................................... 484

22 §. (Beräkning av arbetarkapitalet.) ...................................................... 487

23 §■ (Näringsskattekapitalets sammansättning.).......................................... 488

24 §. (Undantag från skattskyldighet.) .................................................... 488

25 och 26 §§■ (Beskattningsort m. m.)

Beskattningsort .............................................................................. 488

Beskattning i flera kommuner ...................................................... 489

IV Kap. Om kommunal inkomstskatt ........................................................ 491

Förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt .............................. 492

Den systematiska uppställningen av IV kap..................................... 501

27 §. (Inkomst grupperas i inkomst av fast egendom, av näring och av annan

inkomstkälla.)............................................................... 501

28 §. (Vad som är att hänföra till inkomst av fast egendom.) ..................... 504

29 §. (Vad spm år att hänföra till inkomst av näring.) .............................. 507

Moder- och dotterföretags beskattning.............................................. 507

1918 års riksdag ..................................................................... 507

1919 års riksdag ..................................................................... 509

1917 års förslag........................................................................ 514

Framställning från länsstyrelsen i Värmlands län ........................ 514

s. 657 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition Nr 191.

657

Sill.

Departementschefen ....................................................................... 515

50 §. (Vad som hilnföres till inkomst av annan inkomstkillla.)..................... 516

51 §. (Vad som ej är att hänföra till inkomst.)......................................... 518

32 §. (Skyldighet att utgöra kommunal inkomstskatt.)

Skattskyldighet.............................................................................. 519

Viktigare detaljfrågor................................................................. 522

Departementschefen ........................................................................ 531

33 §. (Undantag beträffande fysiska personer från skyldigheten att utgöra

kommunal inkomstskatt.) .......................................................... 532

34 §. (Undantag beträffande juridiska personer från skyldigheten att utgöra

kommunal inkomstskatt.) ............................................................ 533

Staten ...................................................................................... 533

Menigheter .................................................................................... 533

Kyrkor m. 11................................................................................. 535

Hypoteksinrättningar m. fl............................................................. 536

Nykterhetsföreningar in. fl............................................................. 536

Departementschefen ....................................................................... 538

35 §. (Medgivna avdrag vid beräkning av inkomst.) ................................. 539

Ränta å gäld ............................................................................... 540

Förlust .......................................................................................... 541

Utskylder....................................................................................... 543

Pensionsavgifter m. m................................................................... 544

Departementschefen ...................................................................... 545

36 §. (Icke medgivna avdrag vid beräkning av inkomst.) ........................... 547

37 och 38 §§■ (Beskattningsort.)............................................................... 549

Allmänna bestämmelser .................................................................. 550

Departementschefen ........................................................................ 551

Detaljfrågor.................................................................................... 551

Vissa slag av näring ............................................................... 551

Realisationsvinst vid faslighetsförsäljning ................................. 552

Bostadskommuns beskattningsrätt ............................................. 557

Verksamhetskommuns beskattningsrätt .............. 559

39-43 §§. (Akta makars beskattning; orts- och familjeavdrag; beskattningsbart

belopp.)

Bevillningsförordningen .................................................................. 560

1911 års riksdag ........................................................................... 561

1914 års riksdag ........................................................................... 563

1915 års riksdag ........................................................................... 563

Tillfällig skattelindring .................................................................. 563

1917 års förslag.............................................................................. 568

Förslag inom finansdepartementet ................................................... 572

Departementschefen .................................................................. 576

44 §. (Överenskommelse med främmande regering om särskild fördelningsgrund.) 578

V Kap. Om kommunal progressivskatt.

45—48 §§. (Skattskyldighet; skatteskalor; beskattningsort; fördelning mellan

beskattningskommun och för utjämningsändamål.) ........................ 578

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 158 höft. (Nr 191.) 83

s. 658 Kontrollera mot PDF

658

Kungl. Maj:ts proposition Nr 191.

SID.

VI Kap. Gemensamma bestämmelser.

49 §. (Efterbeskattning.) ........................................................... 579

50 §. (Skattelindring för stärbhus.) ......................................................... 579

51 §. (Kommun påföres icke skaft till sig själv.) ....................................... 579

52 §. (Utfärdande av erforderliga tabeller.) ............................................... 579

Övergångsbestämmelser ........................................................................... 580

IX. Statistisk utredning..........................................................................................581

X. Repartitionsgrunder in. in.

Progressivskatten ........... 632

Repartitionsskatterna ......................................................................... 632

XI. Övriga författningsändringar och erforderliga ytterligare utredningsarbeten... 634

Bilaga. Av de sakkunniga uttalade avvikande meningar.

Disponenten Forssmans och landskamreraren Bökelunds särskilda yttrande... 637

F. d. auditören von Essens särskilda yttrande .......................................... 638

Grove Hamiltons särskilda yttrande........................................................ 643

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1920.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

8 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (7)

7 kopplingar.

  1. Rskr. 1920:444 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kommunalskattelag m. m. ■jämte inom riksdagen i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  2. Rskr. 1920:445 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående vissa ändringar i förordningen den 23 oktober 1908 angåen s. 1 i texten
  3. Rskr. 1920:447 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning med särskilda bestämmelser om avdrag vid 1921 års taxering till ko s. 14 i texten
  4. Rskr. 1920:448 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 4 och 7 §§ i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensio s. 19 i texten
  5. 2SärU 1920:1 Utlåtande i anledning av Kungl, Maj:ts proposition med förslag till kommunalskattelag rn. m. jämte i ärendet väckta motioner. s. 1 i texten

Visa alla 7

Rättsfall (1)

1 koppling.

  1. RÅ 1999 ref. 29 ur registret