Sök i Ratio Lex

Angående fortsatt befrielse för riksbanken under viss tid från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld

1922-03-10 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1922:137, Angående fortsatt befrielse för riksbanken under viss tid från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.

1

Nr 137.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående fortsatt befrielse

för riksbanken under viss tid från skyldigheten att inlösa av

banken utgivna sedlar med guld; given Stockholms slott den

10 mars 1922.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av

statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF.

F. V. Thorsson.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 10 mars 1922.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden

Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,

Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.

Departementschefen, statsrådet Thorsson anför härefter:

Jag anhåller nu att få underställa Kungl. Maj:t frågan om fortsatt

befrielse för riksbanken från skyldigheten att vid anfordran inlösa sina

sedlar med guld efter deras lydelse.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 118 höft. (Nr 137—138.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Historik.

Tull- och

traktat

kommittén.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.

Jag vill då först erinra om att genom beslut av Kungl. Maj:t och

1920 års riksdag dylik befrielse medgavs riksbanken för tiden till och

med den 30 september 1920, samt att därefter på särskilda framställningar

av fullmäktige i riksbanken giltighetstiden för detta medgivande

utsträcktes genom Kungl. Maj:ts beslut den 25 september 1920 att gälla

till och med den 15 december 1920 och genom Kungl. Maj:ts beslut

den 10 december 1920 ytterligare till och med den 31 mars 1921, vilket

sistnämnda beslut i vederbörlig ordning gillades av 1921 års riksdag.

På grund av i ämnet avlåten proposition (nr 222) medgav därefter

samma riksdag genom särskilda beslut (skrivelser nr 96 och 140) att

riksbanken skulle för tiden från och med den 1 till och med den 30

april samt från och med den 1 maj till och med den 30 september 1921

vara befriad från skyldigheten att inlösa sina sedlar med guld. Genom

beslut den 26 september 1921 förlängde Kungl. Maj:t ifrågavarande

medgivande att gälla till den 1 april 1922, vilket beslut efter proposition

i ämnet (nr 8) av innevarande års riksdag gillats (skrivelse nr 16).

Vid anmälan för Kungl. Maj:t den 7 januari 1922 av finansplanen

för den förestående statsregleringen erinrade jag — i samband med att

jag omnämnde vissa strävandén i syfte att genom statliga åtgärder ernå

en stabilisering av den allmänna prisnivån — att Kungl. Maj:t den 2

december 1921 uppdragit åt tull- och traktatkommittén att verkställa

utredning angående vidtagande av åtgärder till skydd för den svenska

industrin, vid vilken utredning jämväl borde tagas under övervägande

åtgärder inom den allmänna valuta- och penningpolitikens områden.

Jag framhöll därvid, att det syntes mig lämpligt, att tull- och traktatkommitténs

yttrande i berörda fråga förelåge, innan statsmakterna bunde

sig vid något nytt program i avseende å valuta- eller prispolitiken.

Den 7 februari 1922 har tull- och traktatkommittén avgivit det

infordrade utlåtandet. Kommittén har själv gjort följande sammanfattning

av yttrandets innebörd:

»Då kommittén nu går att på grundval av det sagda sammanfatta sin

ståndpunkt i den föreliggande frågan, vill kommittén till en början betona, att

kommittén icke anser några åtgärder på valutapolitikens område kunna vidtagas,

vilka vore ägnade att med omedelbar verkan öva inflytande i den riktning,

som framhäves i den kungl. remissen den 2 december 1921, nämligen att

''till skydd för svensk industri tillfälligt begränsa varutillförseln från utlandet

eller eljest stärka industriens ställning på hemmamarknaden’, men att icke

desto mindre allt, som kan åstadkommas i riktning av en stabilisering av den

svenska valutan, i synnerhet när frågan betraktas på längre sikt, obestridligen

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.

3

måste äga en mycket stor och välgörande betydelse för såväl produktionen och

handeln som för statens finans- och budgetpolitik. En stabilisering av prisnivån

är enligt kommitténs uppfattning ett nödvändigt medel att för näringslivet

skapa lugnare villkor, och den enda framkomliga vägen för uppnående

av åtminstone en relativ sådan stabilisering anser kommittén vara en fullständig

återgång till guldmyntfot. Kommittén får därför förorda, att eu sådan

återgång måtte ske, så snart förutsättningarna därför äro inne, samt att

statsmakternas åtgöranden i ekonomiska och finansiella frågor måtte ske med

detta mål som ögonmärke.

Beträffande frågan om vilk-a förutsättningar som böra vara för handen,

innan åtgärder i angiven riktning vidtagas, anser kommittén ett uppnående

av den före kriget gällande parikursen å dollar ej behöva vara ett oeftergivligt

villkor. I händelse sådan paritet ej föreligger, då sedelinlösningen skall

återupptagas, synes i anslutning till vad förut anförts, ett högsta pris på guldet

höra fastställas, överensstämmande med gällande dollarkurs, med förbindelse

för riksbanken att i möjligaste mån verka för guldprisets nedbringande

till pari. Målet måste nämligen alltjämt vara ett återvändande till den svenska

kronans gamla guldparitet, och de åtgärder, som kunna komma att vidtagas

för att förbereda tillämpandet av guldmyntfoten i dess fulla utsträckning, böra

ofrånkomligt vara av natur att betrygga möjligheten för en återgång till den

lagliga pariteten.

Vid sidan härav är det enligt kommitténs åsikt angeläget, att alla åtgärder

undvikas, vilka kunna verka hindrande för den av kommittén förordade

övergången till fullständig guldmyntfot och att samtidigt de positiva åtgärder

för uppnående av nyssnämnda mål, vilka te sig som möjliga, ej underlåtas.

Särskilt framträder härvid nödvändigheten att i tillräcklig grad begränsa sedelutgivningen,

och kommittén vill i samband härmed uttala, att den riksbanken

medgivna extra sedelutgivningsrätten av 125 milj. kronor under

förhandenvarande förhållanden borde kunna bortfalla. Vidare finner kommittén

angeläget, att inför övergången till guldmyntfoten tillräckliga likvida

tillgodohavanden finnas i utlandet.

I övrigt anser kommittén i varje fall en fullständig återgång till guldmyntfot,

så vitt under nuvarande omständigheter kan bedömas, böra ske först

så snart vissa andra europeiska länder, vilkas valutor intaga en med Sveriges

jämförlig ställning i kurshänseende, ungefär samtidigt taga ett sådant steg.

Kommittén hemställer fördenskull, att Eders Kungl. Maj:t täcktes träffa anstalter

för att Sverige på lämpligt sätt måtte hålla sig i nära kontakt med och

för sin del, även genom eget initiativ, medverka vid förefintliga strävanden i

denna riktning med närmast aktgivande på deras framträdande vid eventuellt

kommande internationella ekonomiska konferenser.

Kommittén vill till slut uttala, att enligt dess bestämda uppfattning ett

målmedvetet arbete från de svenska statsmakternas sida för guldmyntfotens

snara återställande är en angelägenhet av största betydelse. Därjämte vill

kommittén betona, att ett av de förnämsta villkoren för framgång i strävandena

härutinnan är, att goda statsbudgetära förhållanden äro för handen samt

att icke genom statsmakternas åtgöranden menliga kastningar inträda i det

s. 4 Kontrollera mot PDF

Reservationer

inom

kommittén.

Riksbanks
fullmäktige.

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.

ekonomiska läget och särskilt att icke genom sådana statsåtgärder vår valuta

direkt försämras.»

Särskilda meningar i ärendet hava uttalats av fem utav kommitténs

ledamöter.

Professorn Davidson, som biträtt kommitténs beslut, har bland annat

framhållit, att om Sverige oberoende av andra länder återställde guldmyntfoten,

detta knappast skulle medföra verkningar, som ej kunde nås utan denna

ändring av penningväsendet, men möjligen utsätta landet för faran av en ny

inflation (genom guldöverflöd), som vore svårare att möta under en guldmyntfot

än under nuvarande penningregim. Vidare har reservanten erinrat om den

mellan svenska, norska och danska regeringarna träffade, med tre månaders

uppsägning löpande överenskommelsen angående strängt uppehållande av

guldexportförbudet, så vitt angår skandinaviska guldmynt.

Professorn Heckscher har i fråga om tidpunkten och förutsättningarna

för guldmyntfotens praktiska genomförande anmält en från kommitténs ståndpunkt

avvikande uppfattning. På anförda skäl har denne reservant förordat

en omedelbar återgång till guldmyntfot på basis av den svenska kronans nuvarande

guldvärde, men med en marginal för guldpriset under övergångstiden,

tills det gamla värdet definitivt kunde återinföras. Såsom ett särskilt

skäl för en dylik åtgärd har reservanten anfört dollarkursens ställning, som

innebure, att den svenska valutans guldparitet vore i det allra närmaste återställd.

En omedelbar övergång till guldmyntfoten skulle erbjuda, en så gott

som fullständig säkerhet mot myntrealisation eller nedskrivning av kronans

lagbestämda guldvärde.

Förste deputeraden i riksbanken Moll har för sin del sammanfattat kommitténs

utlåtande i vissa slutsatser, vari reservanten ansett sig kunna instämma,

medan han däremot beträffande motiveringen förmält sig hava på

åtskilliga punkter hävdat en mot kommitténs flertal stridande mening.

Slutligen hava i ett gemensamt yttrande bankdirektören Rydbeck och

generalkonsuln Sachs, som i det väsentliga biträtt kommitténs sammanfattning,

utvecklat en i vissa avseenden från kommittén skiljaktig uppfattning.

Dessa reservanter hava sålunda framhållit, att en »varierande» guldmyntfot

enligt deras förmenande icke skulle föra närmare den eftersträvade stabiliseringen

av prisnivån. Att återinföra det gamla guldvärdet på kronan borde icke

ske, förrän man på goda grunder kunde tro sig icke vidare — under överskådlig

framtid — behöva avvika därifrån. Så länge Förenta Staterna ensamma

hade effektiv guldmyntfot, förutsatte detta visshet om att värdet å den svenska

kronan icke skulle utvecklas avsevärt annorlunda än värdet å dollarn, vilken

visshet emellertid ej förefunnes.

Sedan genom remiss fullmäktige i riksbanken beretts tillfälle yttra

sig över tull- och traktatkommitténs betänkande, hava fullmäktige inkommit

med en framställning av den 24 februari 1922 angående fortsatt suspension

av sedelinlösningsskyldigheten, vilken skrivelse fullmäktige jämväl

angivit utgöra svar på berörda remiss.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.

Fullmäktiges framställning är av följande lydelse:

»Enligt kungl. kungörelsen den 26 september 1921 är riksbanken till och

med den 31 mars 1922 fritagen från skyldigheten att vid anfordran inlösa av

banken utgivna sedlar med guld.

Under tiden sedan fullmäktige i Sveriges riksbank i skrivelse till Eders

Kungl. Maj:t av den 1 september 1921 senast begärde dylik fritagelse, hava betydande

förändringar inträffat i ställningen på den internationella valutamarknaden.

Om värdet av dollarn betecknas med talet 100, visade härvarande

noteringar nedannämnda värden för följande valutor:

pund

floriner

schweiz.

francs

svenska

kronor

danska

kronor

Dorska

kronor

1921.

31 augusti .........

76.15

78.85

88.82

80.50

66.61

51.82

30 september......

76.53

79.29

89.92

82.7 4

66.81

46.12

31 oktober ........

80.48

84.51

95.10

84.80

70.81

50.03

30 november .....

81.82

88.38

98.55

87.60

69.42

53.22

31 december ......

86.2 5

91.87

101 56

93.75

75.-

60.23

1922.

31 januari .........

87.94

92.28

101.51

94.60

75.68

59.50

24 februari........

90.76

95.64

101.59

99.il

78.45

63.98

Genom dollarkursens

stadiga nedgång i

förhållande till samtliga

nämnda

valutor hava utsikterna till en valutastabilisering avsevärt ljusnat. Men den

fasta punkt, kring vilken en verklig stabilisering skulle kunna ske, saknas

fortfarande.

I det uttalande rörande valutastabiliseringsfrågan, som det skandinaviska

oentralbankmötet den 12—13 november 1921 avgav, yttrades, att närmast

till hands läge, att det första steget till valutasvårigheternas övervinnande

toges genom guldmyntfotens återupprättande i England. Härigenom

skulle den nödvändiga fasta utgångspunkten för en valutastabilisering skapas.

Till dess att detta skett, borde varje litet land avhålla sig från alla experiment

med stabilisering av sin valuta. Genom ett i otid företaget stabiliseringsförsök

skulle man löpa fara att utan gagn uttömma sina krafter, varigenom möjligheterna

för en stabilisering, när tiden vore inne, kunde försämras och äventyras.

Fullmäktige anse, att detta uttalande fortfarande äger full giltighet.

Emellertid får icke anses uteslutet, att en fast utgångspunkt för en mera

allmän valutastabilisering skulle kunna åstadkommas även därigenom, att

Sverige, Holland och Schweiz, vilka äro de länder, som att döma av valutornas

internationella värden synas stå närmast möjligheten att återgå till guldmyntfot,

samtidigt toge detta steg. Härpå hava fullmäktige givetvis sedan länge

haft och hava alltjämnt sin uppmärksamhet fästad; jämväl tull- och traktatkommittén

har i sitt utlåtande i valutafrågan den 7 februari 1922 antytt denna

möjlighet. Men saknaden av Englands medverkan skulle dock alltid innebära

en betänklig svaghet. Valutasituationens största svårighet är för närvarande

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.

den betydande värdeskillnad, som oaktat den senaste tidens närmande fortfarande

består mellan pund sterling och dollar.

Om Sverige på egen hand överginge till guldmyntfot, skulle man därigenom

icke erhålla en hållfast punkt, kring vilken en mera allmän valutastabilisering

kunde utkristallisera sig. Utlandet skulle emellertid säkerligen icke underlåta

att för arhitrageändamål sig till fördel utnyttja en dylik åtgärd från

Sveriges sida, varmed skulle kunna följa oberäkneliga förluster.

Det har sagts, att om dollarkursen här går ned till pari, hör Sverige

icke försumma detta tillfälle att övergå till guldmyntfot; om tillfället icke begagnades,

skulle man riskera, att guldpariteten åter ginge förlorad.

Att förutsäga, huru den ena eller andra valutakursen eller valutamarknaden

i sin helhet under den närmaste tiden kommer att utveckla sig är så

mycket vanskligare, som denna utveckling för närvarande är i hög grad beroende

på avgöranden, som bestämmas huvudsakligen av politiska hänsyn. Av

nuvarande förhållanden att döma, synes det dock finnas goda utsikter, att den

relativa stabilisering mellan den svenska kronan och dollarn, som synes vara

på väg att inträda, i stort sett kan upprätthållas. Dessa utsikter kunna dock

ingalunda anses utgöra tillräcklig anledning till ett till sina följder så ovisst

experiment som Sveriges övergång på egen hand till guldmyntfot. Detta steg

får ej tagas, förrän starka skäl föreligga, att man icke behöver taga steget tillbaka.

Vårt lands gynnsamma ställning gent emot utlandet och jämförelsevis

goda utsikter att snart komma tillbaka till en hållfast guldmyntfot få icke

äventyras genom obetänksamma åtgärder.

Av de ovan anförda uppgifterna rörande värdeförhållandet mellan dollar

och vissa andra valutor under senaste sex månader framgår, att schweiziska

francs redan i sistlidna december månad nådde pari i förhållande till dollar,

Men icke destomindre har Schweiz tydligen icke ansett tillrådligt eller

nödvändigt att begagna sig av detta tillfälle för att på egen hand övergå till

guldmyntfot.

I anslutning till vad sålunda anförts instämma fullmäktige i tull- och

traktatkommitténs i ovan åberopade utlåtande gjorda uttalande, att tidpunkten

för Sveriges återgång till fullständig guldmyntfot ännu ej vore inne, i det

att avgörande skäl talade för att vårt land icke isolerat toge ett sådant steg,

utan därvid framginge i samförstånd med andra länder, vilkas valutaställning

vore närmast jämförlig med vår, men att återgång till fullständig guldmyntfot

borde ske, så snart förutsättningarna därför vore inne.

Fullmäktige äro alltså av den övertygelsen, att riksbanken fortfarande

och intill dess att återgång till guldmyntfot kan ske, bör vara fritagen från

skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken utgivna sedlar med guld, och

hemställa fullmäktige följaktligen, att Eders Kungl. Maj:t ville genom proposition

till riksdagen utverka fritagelse för riksbanken att vid anfordran inlösa

av banken utgivna sedlar med guld.

Att nu närmare uttala sig om tidpunkten, när återgång till guldmyntfoten

kan ske, låter sig icke göra. Då det emellertid icke får anses uteslutet,

att denna tidpunkt kan inträffa snart nog, hemställa fullmäktige, att fritagelse**

för riksbanken från sedelinlösningsplikten måtte fortfara att gälla till och

med den 15 maj 1922. Skulle inemot nämnda dag en ytterligare utsträckning

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 137. 7

av tiden för fritagelsen visa sig påkallad, skola fullmäktige icke underlåta

att inkomma med anmälan därom i så god tid, att frågan kan underställas den

nu samlade riksdagen.»

Efter remiss hava jämväl fullmäktige i riksgäldskontoret den

23 februari 1922 avgivit yttrande över tull- och traktatkommitténs

betänkande.

Fullmäktige*hava för sin del uttalat sin anslutning till det allmänna

mål för valutapolitiken — en återgång till guldmyntfoten, så snart förutsättningarna

därför föreligga — som uppställts av tull- och traktatkommittén.

Beträffande frågan om vilka förutsättningar höra vara för handen, innan

åtgärder för guldmyntfotens återställande vidtagas, hava fullmäktige ansett

sig icke kunna i allo biträda vad kommittén anfört. Ett fastställande av

ett högsta pris på guld i enlighet med kommitténs förslag skulle, anföra fullmäktige,

såsom två reservanter inom kommittén i sitt särskilda yttrande framhållit,

innebära införande av en guldmyntfot, som vore underkastad växlingar

allt efter dollarkursens läge. Syftet med återgången till guldmyntfot, nämligen

en stabilisering i möjligaste mån av prisnivån, skulle därigenom ej

vinnas. Ett återinförande av guldmyntfot borde sålunda enligt fullmäktiges

mening ej ifrågakomma, förrän direkt återgång till kronans gamla guldvärde

kunde äga rum.

Efter att i fråga om de av kommittén förordade åtgärderna för underlättande

av återgång till guldmyntfot hava berört möjligheten, att den så

kallade extra sedelutgivningsrätten efter den 1 mars 1922 komme att bortfalla,

hava fullmäktige slutligen yttrat följande:

»Vad härefter beträffar kommitténs uttalande om angelägenheten av att

tillräckliga likvida tillgodohavanden finnas i utlandet vid övergången till

guldmyntfot hava fullmäktige ej något att erinra mot giltigheten av de uttalanden,

kommittén i sin motivering gjort rörande denna fråga. Av dessa uttalanden

framgår emellertid ej, hur kommittén tänkt sig, att ifrågavarande

tillgodohavanden skola anskaffas. Det är givetvis närmast en riksbankens angelägenhet

att vidtaga de åtgärder, som därför kunna vara behövliga. Därest

för nödiga medels anskaffande skulle visa sig erforderligt, att staten i större

eller mindre omfattning verkställer upplåning i utlandet, komma fullmäktige

självfallet att i samråd med riksbanken därtill lämna sin medverkan, i den mån

detta med hänsyn tagen till alla på saken inverkande omständigheter kan låta

sig göra.

I likhet med kommittén hålla fullmäktige före, att vårt land ej ensamt

bör återgå till guldmyntfoten, utan att detta steg bör tagas samtidigt med

andra länder, vilkas valutor i kurshänseende intaga en med Sveriges jämförlig

ställning. Fullmäktige anse sig ock böra instämma i kommitténs hemställan

till Eders Kungl. Ma j:t om anstalter för att Sverige på lämpligt sätt må hålla

sig i nära kontakt med och för sin del, även genom eget initiativ, medverka

vid förefintliga strävanden i denna riktning. Med hänsyn till frågans stora

betydelse icke blott för vårt eget land utan även för hela världens ekonomi

synes det fullmäktige böra noga undersökas, huruvida ej nödiga förutsätt
-

Riksgäldsfullmäktige.

s. 8 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

8 Kungl. May.ts proposition Nr 137.

ningar för ett dylikt initiativ i en eller annan form från vårt lands sida kunna

anses föreligga.

I likhet med kommittén finna fullmäktige det vara en angelägenhet av

största vikt, att statsmakterna målmedvetet arbeta för guldmyntfotens snara

återställande och hålla jämväl fullmäktige före, att goda statsfinansiella förhållanden

utgöra eu nödvändig förutsättning för att strävanden mot detta

mål skola krönas med framgång. Givetvis böra-ock sådana åtgöranden från

statsmakterna undvikas, vilka kunna medföra ''menliga kastningar i det ekonomiska

läget’ och vara ägnade att direkt försämra vår valuta.»

Då fullmäktige i riksbanken nu allenast begärt en förlängning av

befrielsen från sedelinlösningsplikten för tiden 1 april—15 maj, har jag

för min del icke funnit anledning att till närmare prövning upptaga de

olika åsikter och yrkanden, som framställts i valutafrågan. Med hänsyn

till förlängningens rent provisoriska karaktär har jag. ej heller ansett

mig hava tillräckliga skäl att ifrågasätta annat än bifall till fullmäktiges

framställning.

Jag tillåter mig emellertid framhålla, att jag, i likhet med såväl

tull- och traktatkommittén som fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontor,

är av den uppfattningen, att riksbanken så snart lämpligen ske

kan bör återupptaga sedlarnas inlösning med guld efter deras lydelse.

Med anledning av de yrkanden, som framställts om visst samarbete

med utlandet i den föreliggande frågan, vill jag vidare uttala min

förvissning, att ledningen av riksbanken kommer att hålla sig i kontakt

med vederbörande inom de länder, med vilka ett samarbete närmast

kan komma i fråga. Något uttalande om ovillkorligt sammankopplande

mellan vårt lands och andra länders övergång till guldmyntfot anser jag

mig ej böra i det nuvarande läget göra.

Jag torde knappast behöva påpeka, att det medgivande, som nu

bör äskas av riksdagen, givetvis icke innebär hinder för riksbanken att

före den 16 maj återupptaga sedelinlösningen, vilket jag för min del

också hoppas skall bliva fallet.

De av tull- och traktatkommittén gjorda uttalandena angående

bortfallande av riksbankens så kallade extra sedelutgivningsrätt föranleda

mig slutligen att erinra därom, att några åtgärder ej vidtagits

för förnyande av denna rätt för tiden efter utgången av februari månad.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört, får jag hemställa,

att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att riksbanken må för tiden från och med den 1 april till och med

den 15 maj 1922 vara fritagen från skyldigheten att vid anfordran inlösa

av banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse, med rätt

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 137.

9

dock för riksbanken att, om förhållandena därtill giva anledning, före

utgången av nämnda tid återupptaga inlösningen av bankens sedlar.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna

bifall samt förordnar, att proposition i ämnet av den

lydelse, bil. litt. . . vid detta protokoll utvisar, skall

avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Olga Gjörloff.

Bihang till riksdagens protokoll 1922.

1 samt

118 käft. (Nr 137—138.) 2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. BU 1922:37 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt befrielse för riksbanken under viss tid från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sed s. 1 i texten
  2. Rskr. 1922:76 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kung1. Majds proposition angående fortsatt befrielse för riksbanken under viss tid från skyldigheten alt inlösa av banke s. 1 i texten
  3. BU 1922:23 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt befrielse för riksbanken under viss tid från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sed a1 i texten