Sök i Ratio Lex

Angående ny definitiv lönereglering för landshövdingarna och be fattning shav are vid länsstyrelserna in. in

1925-03-13 · 84 sidor, varav 56 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 56 av 84 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1925:183, Angående ny definitiv lönereglering för landshövdingarna och be fattning shav are vid länsstyrelserna in. in

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 183,

Nr 183.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ny

definitiv lönereglering för landshövdingarna och be

fattning shav are vid länsstyrelserna in. in.; given Stockholms

slott den 13 mars 1925.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över sociaiärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 13 mars 1925.

Närvarande:

Statsministern Sandler, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson,

Linders, Larsson, Wigforss, Möller, Le vinson.

Departementschefen, statsrådet Möller, anför:

Då jag den 2 januari 1925 för Kungl. Maj:t anmälde frågorna om regleringen

för budgetåret 1925—1926 av utgifterna under riksstatens femte huvudtitel,

anförde jag bland annat, att jag vid en senare tidpunkt komme att

föreslå Kungl. Maj:t att till 1925 års riksdag avlåta proposition med förslag

till definitiv lönereglering för landshövdingarna och befattningshavare vid

länsstyrelserna.

I avvaktan på den proposition, som kunde komma att avlåtas i ämnet,

hava i statsverkspropositionen beräknats dels särskilda ordinarie förslags
Bihang

till riksdagens protokoll 1925. 1 sand. 146 höft. (Nr 183.) »79 25 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Förslår/ av

1902 ars lönere

gleringsk

ommitt é och

1924 års

landssf elision

esakkunniga.

Yttrande av

statskontoret.

Fråga om

landshövdings

t il Isättande

genom förordnande

tills

vidare eller

medelst fallmakt.

Lönereglerings
konnnittén.

2 Knngl. Maj ds proposition nr 183.

anslag till nu angivna befattningshavargrupper inom landsstaten och dels

vissa andra under femte huvudtiteln upptagna anslag.

.lag anhåller nu att för Knngl. Maj:t få anmäla frågan om ny definitiv lönereglering

för landshövdingarna och för befattningshavare vid länsstyrelserna.

I. Landshövdingarna.

1902 års löneregleringskommitté avgav den 15 februari 1923 betänkande

med förslag till ny definitiv lönereglering för landshövdingarna i riket. Sedan

min företrädare i ämbetet med stöd av Knngl. Maj:ts den (> juni 1924 givna

bemyndigande uppdragit åt 1924 års landsstatslönesakkunniga att bland annat

biträda med överarbetning av såväl ifrågavarande förslag som ock ett av

kommittén avgivet förslag angående pension till landshövdingarna, hava nyssnämnda

sakkunniga den 17 december 1924 inkommit med utlåtande i berörda

ämnen. På grund av remiss har statskontoret därefter den 22 januari

1925 yttrat sig i anledning av löneregleringskommitténs och de sakkunnigas

förslag.

Frågan om pension till landshövdingarna behandlas i den på föredragning

av chefen för finansdepartementet denna dag beslutade propositionen med

förslag till civil tjänstepensionslag in. m. och lärer därför icke behöva beröras i

detta sammanhang. Vad angår de till själva löneregleringen hörande spörsmålen,

anhåller jag att till eu början få uppehålla mig vid den i viss mån

grundläggande frågan om formen för landshövdingbefattningarnas tillsättande.

Särskilt med avseende å landshövdingarnas egenskap av förtroendeämbetsmän,

bär löneregleringskommittén uttalat den uppfattningen, att de borde hänföras

till sådana i 5 § av avlöningsreglementet den 22 juni 1921 för befattningshavare

vid statsdepartement m. fl. verk (nr 451) avsedda ordinarie tjänstemän,

som tillsättas genom förordnande tills vidare.

Enligt 1 mom. av sagda författningsrum tillsättas generaldirektörs- och

chefsbefattningarna vid vissa angivna verk genom förordnande på viss tid.

Innehavarna av dessa befattningar äro i särskild ordning tillförsäkrade rätt till

pension. I 2 mom. av samma paragraf angivas vissa befattningar, vilka

tillsättas genom förordnande tills vidare och vilkas innehavare icke i denna

egenskap äro berättigade till pension vid avgången från vederbörande tjänst.

Då kommittén förutsatt, att med befattning såsom landshövding skulle

förenas rätt till pension, har kommittén ansett, att landshövdingbefattningarna

— till skillnad från vardera av nyssnämnda båda grupper utav genom

förordnande tillsatta befattningar — borde med för dem avsedda arvoden

upptagas i ett särskilt moment av berörda 5 § i avlöningsreglementet.

Med avseende därå, att ordinarie landshövding, ehuru tillsatt allenast

genom förordnande tills vidare, skulle bliva i behörig ordning berättigad till

pension, borde det enligt kommitténs mening ock förutsättas, att — i olikhet

mot vad som plägade tillämpas beträffande de i nuvarande 2 mom. av omhandlade

paragraf avsedda befattningshavare, som tillsattes genom förordnande

tills vidare — ordinarie landshövding ej komrne att erhålla tillstånd

att under den tid, förordnandet varade, såsom lönlös kvarstå i annan ordinarie

tjänst.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Mnj:ts proposition nr /(SV/. .''>

Landsstatslönesakkunniga hava i fråga om sättet för landshövdingbefatt- Bo sakkunniga,

iiingarnas tillsättande anfört följande.

De befattningar, vilkas innehavare enligt f> § 2 mom. i avlöningsreglementet

tillsättas genom förordnande tills vidare och erhålla sin avlöning i

form av arvode, äro till övervägande del sådana, som under nuvarande

administrativa förhållanden knappast kunna räknas såsom befattningar, å

vilka innehavarna komma att stanna för sin återstående tjänstetid. Detta

gäller i synnerhet om statssekreterare, kommandoexpeditionschefer samt

högre befattningshavare vid skilda departements lagavdelningar; däremot

torde vad sålunda anförts icke gälla för chefen för stuteriöverstyrelsen. Beträffande

expeditionscheferna i statsdepartementen har måhända praxis i

detta hänseende icke fullt stadgat sig. Löneregleringskommittén har framhållit,

att beträffande ifrågavarande tillförordnade befattningshavare plägar

tillämpas, att de få under förordnandet kvarstå såsom lönlösa i förut innehavd

ordinarie tjänst. För landshövding skulle i stället för sådant medgivande

beredas pensionsrätt enligt särskilda bestämmelser.

De sakkunniga hava svårt att finna några särskilda beröringspunkter mellan

nyssnämnda befattningar av övergångsnatur och landshövdingebeställniugarna,

vilka måste räknas såsom sluttjänster. Om landshövdingarna ändock

skulle jämställas i detta hänseende med här avsedda befattningshavare,

så borde väl starka motiv anföras för eu så genomgripande ändring i landshövdingarnas

tjänsteställning. Men i kommittébetänkandet förekommer härutinnan

blott en hänvisning till landshövdingarnas egenskap av förtroendeämbetsmän

enligt § 35 i regeringsformen. Enligt detta författningsrum innehava

landshövdingarna förtroendesysslor och äro amovibla så till vida, att

Konungen må dem entlediga, när han prövar rikets tjänst det fordra. ''Konungen

kungöre dock’, heter det vidare i samma författningsrum, ''sådana

beslut i statsrådet, vars ledamöter vare skyldiga att däremot göra underdåniga

föreställningar, om de finna sig därtill skäl äga’.

Utan att ingå vidare på den statsrättsliga sidan av frågan, i vilken mån

ett förordnande tills vidare innefattar en större ovisshet för en befattningshavares

tjänsteställning än beroendet av stadgandena i § 35 regeringsformen,

vilja de sakkunniga framhålla, att förordnandet tills vidare otvivelaktigt skulle

i avsevärd mån försvåra rekryteringen av landshövdingebefattningarna. Flyttnings-

och ekiperingssvåriglieterna skulle bliva betydligt mera kännbara, då

uppdragets tidslängd i alla händelser skulle anses vara mera oviss än förr,

och obenägenheten att definitivt lämna en ordinarie anställning mot en befattning

med förordnande på behaglig tid skulle helt visst ofta hålla tillbaka

de lämpligaste personerna.

De sakkunniga finna av dessa skäl riktigast vara, att landshövdingarna

fortfarande förses med fullmakt å tjänsten och att de fortfarande få uppbära

sin avlöning såsom lön i stället för, på sätt föreslagits, arvode.

Statskontoret bär i fråga om formen för landshövdingbefattningarnas till- statskontoret,

sättande förklarat sig i likhet med de sakkunniga icke finna tillräckliga skäl

till ändring i den hävdvunna anställningsformen medelst fullmakt.

För tillämpning av förordnandesystemet vid tillsättandet av vissa tjänster Departementsi

ledande ställning — särskilt vid statens affärsdrivande verk men även inom chofenandra

förvaltningsgrenar — kunna helt visst åberopas fullgiltiga skäl, vilka

ock lett till att detta system i allt vidare utsträckning kommit till användning

för dylika poster. I fråga om landshövdingarna synes mig dock tillräcklig

anledning icke föreligga att övergiva den nuvarande fastare anställ
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

Kontanta

avlönings
förmåner.

Hittillsvarande

förhållanden.

a) Avlöning.

1884 ärs

riksdag.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H3.

ningsformen medelst fullmakt och i stället tillämpa systemet med förordnande

tills vidare. Några särskilda motiv liärför hava ej blivit av löneregleringskommittén

anförda. Då härtill kommer, att ett bibehållande av den nuvarande

anställningsformen för landshövdingarna, såsom av det följande torde

framgå, icke erbjuder några egentliga svårigheter ur löneregleringssynpunkt,

saknar jag anledning att tillstyrka den av kommittén ifrågasatta''förändringen.

I likhet med de sakkunniga och statskontoret anser jag sålunda, att

landshövdingarna fortfarande, såsom hittills, böra tillsättas genom fullmakt.

Vid redogörelsen för de föreliggande förslagen till lönereglering för landshövdingarna

synes lämpligast att behandla de olika huvudformerna av löneförmåner

var för sig. Därvid torde även böra återgivas huvuddragen av

löneregleringskommitténs och de sakkunnigas framställning angående dessa

befattningshavares tidigare och nuvarande avlöningsförhållanden.

Landshövdingarnas kontanta avlöningsförmåner bestredos under större

delen av 1800-talet av medel av den s. k. landshövdingelöneregleringsfonden.

Sedan på 1860-talet fråga väckts, huruvida icke landshövdingarnas löner

skulle, efter dåmera ändrade förhållanden, kunna inom de för ändamålet befintliga

och påräkneliga tillgångar lämpligen regleras, förklarade Kungl. Maj:t

enligt brev den 28 november 1871 sig med en sådan reglering avse såsom

slutligt mål dels att samtliga landshövdingar, jämte det de bibehöllos vid bostad

i länsresidenset och vid därtill hörande trädgård och parkanläggningar,

finge från landshövdingelöneregleringsfonden kvartalsvis uppbära övriga löneförmåner,

satta till vissa belopp i penningar, dels och att statsverket befriades

från forsellönsersättning samt viss gottgörelse för indragna räntor och

tiondeanslag. För vinnande av detta mål meddelade Kungl. Maj:t vidare vissa

bestämmelser angående sagda löneregleringsfond.

Efter det sedermera den sålunda åsyftade regleringen av landshövdingelönerna

och i samband därmed statsverkets befriande från nämnda ersättningar

och gottgörelser blivit genomförd, utgjorde lönerna, utöver den landshövdingarna

tillkommande rättigheten att njuta bostad i länsresidenset och

begagna de därtill hörande trädgårdar och parkanläggningar, för landshövdingarna

i Göteborgs och Bohus län samt Malmöhus län 15,500 kronor

för vardera och för eu var av de övriga tjugutvå landshövdingarna 13.000

kronor.

I statsverkspropositionen till 1884 års riksdag (sjätte huvudtiteln) framlade

Kungl. Maj:t förslag om indragning av landshövdingelöneregleringsfonden

till statsverket och uppförande å riksstaten av ett till landshövdingelönernas

bestridande erforderligt ordinarie anslag. Någon annan ändring i avseende

å själva lönerna ifrågasattes icke än att avlöningen till landshövdingen i

Göteborgs och Bohus liin ansågs böra bestämmas till ett till 17,000 kronor

förhöjt belopp.

Kungl. Maj:ts förslag i angivna hänseenden blev av riksdagen bifallet, och

höjde riksdagen i anledning därav — med uteslutande av det under sjätte

huvudtitelns anslag till landsstaterna i länen uppförda anslag till »indelning

och därmed jämförlig anvisning på förslag, ersättningar» 150.900 kronor —

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kttnyl. Maj:tu proposition nr 1S-I. 5

anvisningen i kontant unclov anslaget till landsstaterna med summan av de

anvisade lönerna, 318,500 kronor.

Med detta belopp bär anslaget till landshövdingarnas avlönande alltsedan

dess utgått.

Utöver de fasta avlöningsförmånerna åtnjuta landshövdingarna för närvarande

tillfällig löneförbättring.

I enlighet med ett av löneregleringskommittén avgivet förslag upptogs i

den till 1919 års lagtima riksdag avlåtna propositionen nr 320 angående tillfällig

lönereglering under år 1919 för vissa befattningshavare å ordinarie

stat inom den civila statsförvaltningen in. in. det tillfälliga avlöningstillägget

för landshövdingarna till 2,000 kronor för envar. Detta förslag vann riksdagens

bifall.

Samma belopp utgick därefter till landshövdingarna under de följande

åren till och med budgetåret 1923—1924.

I sammanhang med anmälan till 1924 års statsverksproposition av det

ordinarie anslaget till landshövdingarna yttrade min företrädare i ämbetet

bl. a., att det beträffande landshövdingarnas avlöningsförhållanden förelåge

sådana omständigheter, att eu höjning av den till landshövdingarna utgående

tillfälliga löneförbättringen vore påkallad i avbidan på genomförandet av definitiv

lönereglering. Förslug härutinnan syntes böra underställas Kungl.

Maj:t i sammanhang med frågan om tillfällig löneförbättring för viss personal

inom den civila statsförvaltningen.

Vid föredragning inför Kungl. Maj:t den 29 februari 1924 av frågan om

dylik tillfällig löneförbättring under budgetåret 1924—1925 anförde dåvarande

chefen för finansdepartementet bl. a., att han, i anslutning till berörda uttalande

av min företrädare, ansåge sig böra föreslå eu höjning av den tillfälliga

löneförbättringen för landshövdingarna. Eu ökning från 2,000 kronor

till 4,000 kronor för År till eu var kunde icke anses gå utöver billighetens

krav.

Uti propositionen nr 140 till 1924 års riksdag upptogs i enlighet härmed

den tillfälliga löneförbättringen för landshövding under budgetåret 1924—

1925 till 4,000 kronor.

Detta förslag godkändes av riksdagen, som i skrivelse den 4 juni 1924,

nr 253, anförde, att riksdagen — utan att förbise, hurusom i fråga om vissa

län höjningen skulle innebära, att vederbörande innehavare av ämbetet komme

att med nuvarande dyrtidstilläggsgrunder ställas något gynnsammare än enligt

det av löneregleringskommittén utarbetade förslaget till definitiv lönereglering

— dock icke velat motsätta sig Kungl. Maj:ts förslag i denna del, desto

mindre som den föreslagna förändringen till sina ekonomiska konsekvenser

vore av jämförelsevis obetydlig räckvidd. Allmänt känt vore också, att landshövdingarnas

löner, vilka alltjämt kvarstått vid oförändrade belopp, sedan

de på 1870- och 1880-talen fastställdes, på grund av den omfattande represeutationsplikt,

som i olika avseenden ansåges följa med deras ämbeten, i

regel tedde sig så otillräckliga, att en förhöjning härav länge framstått som

önskvärd.

b) Tillfällig

löneförbättring.

1919 års

riksdag.

1924 års

riksdag.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Löne
beloppen.

Löne
reglerings
kommittén.

Do Bakkunniga.

6 Kuugl. Maj:ts proposition nr 1H3.

Löneregleringskommittén liar ansett, att vid den nu avsedda definitiva

löneregleringen de avlöningar i form av arvoden, som — frånsett bostadsförmån

m. m. — skulle tillerkännas landshövdingarna, ej böra sättas högre

än de arvoden, som tillkomma de i 1 mom. av7 5 uti avlöningsreglementet

den 22 juni 1921 upptagna generaldirektörer, eller 19,000 kronor,

och, med någon liten avrundning nedåt, ej lägre än den lön, 17,040 kronor,

som tillkommer de generaldirektörer med fullmakt eller konstitutorial, som

hänförts till tredje lönegraden, avdelning A (A 3), i den i 9 § av sagda reglemente

upptagna löneplanen. Minsta arvodesbeloppet för landshövding skulle

alltså enligt kommitténs förslag utgöra 17,000 kronor, eller samma arvodesbelopp,

som enligt 5 § 2 mom. i avlöningsreglementet tillkommer statssekreterare.

Med tagen hänsyn ej allenast till länens folkmängd utan även till andra

förekommande omständigheter och förhållanden har kommittén ansett högsta

arvodesbeloppet, 19,000 kronor, böra tillkomma landshövdingarna i Göteborgs

och Bohus samt i Malmöhus län, samt arvode å 17,000 kronor landshövdingarna

i Uppsala, Södermanlands, Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Hallands,

Västmanlands, Jämtlands och Västerbottens län. Övriga tretton landshövdingar

borde enligt kommitténs mening erhålla arvoden å 18,000 kronor eller

det belopp, som utgör lön för de till fjärde lönegraden, avdelning A (A 4),

i den i 9 § upptagna löneplanen hänförda tjänstemän (justitieråd och regeringsråd).

Börande den fasta avlöningen till landshövdingarna hava de sakkunniga

uttalat sig på följande sätt.

Da nu avsikten är att söka åstadkomma en verklig lönei''eglering föx*

landshövdingarna, lärer man, under förutsättning att avlöningen alltjämt skall

utgå i form av lön,, utan vidare kunna taga till utgångspunkt, att landshövdingarna

böra få sin avlöning inpassad i den löneplan, som finnes intagen

i 9 § i avlöningsreglementet den 22 juni 1921. närmast i avdelningen A för

manliga tjänstemän i chefsställning m. m.

I fjärde (högsta) lönegraden i denna avdelning äro upptagna justitieråd

och regeringsråd och i den tredje lönegraden äro upptagna bland andra

presidenter samt flertalet generaldirektörer. Av gammalt stodo landshövdingarna

i lön före justitieråd och presidenter samt generaldirektörer. Från

och med år 1908 erhöllo justitieråden samma lön som flertalet landshövdingar

och sedermera hava i man av fortgående reglering för andra tjänstemän än

landshövdingar alla dessa befattningshavare gått förbi landshövdingarna i

fråga om ordinarie avlöning. Vid nu förestående lönereglering för landshövdingarna

torde icke kunna utan anförande av synnerliga skäl sättas i

fråga att åt landshövdingarna bereda ordinarie avlöning i lägre lönegrad än

A 4. Härvid skulle även landshövdingarna bliva underkastade den i löneplanen

givna fördelningen i ortsgrupper, lägst i Växjö (16,500 kronor) högst i

Luleå (inklusive kallortstillägg 18,195 kronor), under det att landshövdingarna

hittills haft, med två undantag, lika löner. Men det bör ihågkommas, att

denna anordning är gemensam för flertalet tjänstemän, för vilka ifrågavarande

och andra dylika avlöningsreglementen gälla; och uppenbart är också,

att de förhållanden i avseende å levnadskostnader och dylikt, som framkallat

indelningen i ortsgrupper, komma till synes icke minst vid jämförelse mellan

länens olika residensorter.

opaginerad Kontrollera mot PDF

A ''intill. Maj.is jtrojxmitiim nr / S-V. <

Äv(!U oberoende av huru avlöningarna tidigare tillskiftats skilda grupper

in- rikets högre befattningshavare, miiste landshövdingarnas stallning inom

statsförvaltningen befinnas vara sådan, att det år nödvändigt att förse dem

med mycket avsevärda ekonomiska medel för utövandet av (leras tjänst. De

äro omedelbart under regeringen ställda representanter för statsmakten i

skilda delar av landet, även de mest avlägsna. Deras verksamhet består

icke i främsta rummet i handläggandet, närmast avgörandet, av ett betydande

antal ärenden inom länsförvaltningen, utan deras förnämsta uppgift är att

oavlåtligt på alla sätt verka, var och eu för det honom anförtrodda länets

bästa och förkovran. Styrelsen inom varje läu, heter det i gällande landshövdingeinstruktion,

är anförtrodd åt en landshövding, som utövar densamma

med biträde av eu landssekreterare och eu landskamrerare såsom föredragande.

Denna styrelse tillkommer att hava noggrann akt uppå länets tillstånd

och behov samt" i allt söka främja länets utveckling och dess befolknings

bästa. Landshövdingen är Kungi. Maj:t ansvarig för länets styrelse och

förvaltning. Honom åligger att söka vinna förtrogonliet med förliallanclena

inom länet och för sådant ändamål genom resor och möten med länets

invånare göra sig underrättad om de olika orternas tillstånd och behov.

Det är enligt de sakkunnigas erfarenhet och uppfattning önskvärt, att

landshövdingarnas avlöning blir så tilltagen, att för befattningarna lämpliga

personer icke avskräckas från att åtaga sig desamma, därf ör att tilli äckliga

medel för deras riktiga utförande icke förefinnas. Om så icke sken blir det

hädanefter så mycket svårare att för dessa befattningar förvärva lämpliga innehavare,

som med ställandet under avlöningsreglementets föreskrifter följer

on betydande inskränkning i landshövdingarnas frihet att genom ledamotskap

i bolagsstyrelser och dylikt förskaffa sig de såsom erforderliga ansedda

medel, som icke lämnas såsom avlöning. För resekostnader kan det allmänna

nog draga försorg, och beträffande representationskostnader skall i det följande

närmare utredning lämnas: men det är i så många andra hänseenden, som

ekonomiska krav ställas på den. som står ganska ensam om att i en avsevärd

del av landet företräda den direkta statsmakten, att erforderliga medel därtill

måste för honom avses. .

Med stöd av det anförda anse de sakkunniga för sin del, att landshövdingarna

böra hänföras till nyssnämnda lönegrad A 4. Lönen skulle sålunda

komma att utgå med det belopp, som inom berörda lönegrad gäller för den

ortsgrupp, vartill vederbörande residensstad hänförts.

Statskontoret bär ansett sig böra tillstyrka bifall till de sakkunnigas för- sut*u„t.,rd.

slag i fråga om lönebeloppen, varvid ämbetsverket bland annat erinrat, hurusom

det vore allmänt erkänt, att avlöningsförhållandena för landshövdingarna

vore otillfredsställande. Enligt statskontorets asikt läge det otv i \ elaktrgt i

statens intresse, att löneförmånerna å dessa viktiga befattningar tillmättes

så, att vid deras tillsättande hänsyn endast behövde tagas till vederbörandes

lämplighet och icke därjämte till förmågan och viljan att bära med befattningens

tillträdande och innehavande förknippade ekonomiska uppoffringar.

Det svntes statskontoret uppenbart, att ur denna synpunkt löneregleringskommitténs

förslag icke vore tillfredsställande, och detta finge jämväl anses

erkänt av 1924 års riksdag genom dess beslut att höja den tillfälliga löneförbättringen

för landshövdingarna till sådant belopp, att avlöning järnte dyrtidstillägg

kommit att i liera fall överstiga vad som skulle utgå vid tillämpning

av kommittéförslaget. De sakkunniga hade vid sin överarbetning av

förslaget funnit sig böra hemställa om ej oväsentligt förbättrade förmåner,

och med avseende å landshövdingarnas ställning och den med befattningarna

faktiskt följande representationsskyldigheten, som de icke syntes kunna

s. 8 Kontrollera mot PDF

Dopartemonts
chefen.

8 Kungl Maj:ts proposition nr 183.

undandraga sig måste statskontoret anse de av de sakkunniga föreslagna

andringarna i det hela välgrundade. Det syntes statskontoret icke vara

något att invända mot att samtliga landshövdingebefattningar inplacerades i

samma lönegrad. Då avlöningen gjordes beroende av levnadskostnaderna

pa den ort, dar vederbörande vore placerad, överensstämde detta med en av

grundprinciperna i det nya, avlöningssystemet, och ingen anledning syntes

oieligga att icke tillämpa densamma jämväl å landshövdingarna. Att hänföra

landshövdingarna till lägre lönegrad än den av de''sakkunniga föreslagna

eller den högsta for manliga tjänstemän i chefs- eller därmed jämförlig ställnmg,

syntes ej kunna ifrågasättas. 8

Behovet av en effektiv lönereglering för landshövdingarna, vilkas nuvarande

fasta avlöning bestämdes redan år 1874, torde få anses obestridligt såväl i

betraktande av de ansvarsfulla och mångsidiga uppgifter, vilka åligga dessa

befattningshavare i deras ledande ställning inom rikets lokala förvaltning,

som ock med hänsyn till de löneförbättringar, som på senare tid beretts

andra tjänstemän i chefs- eller därmed jämförlig ställning. Av största vikt

ar även att vid landshövdingbefattningarnas liksom vid övriga tjänsters

tillsättande kunna bortse från andra synpunkter än sådana, som enligt

gällande grundlagsstadgande böra vara ensamt avgörande härvidlag. Jag

delar sålunda tillfullo den uppfattning i berörda avseenden, vilken kommit

till uttryck såväl i löneregleringskommitténs förslag som i de över detsamma

avgivna utlåtandena.

I fråga om de erforderliga lönebeloppen kan väl skillnaden mellan ett

avvägande av den fasta grundlönen enligt, å ena sidan, kommitténs och, å

andia sidan, de sakkunnigas förslag icke i och för sig anses synnerligen

stol. Härvid bör dock tagas i betraktande, att de sakkunniga föreslagit, att

landshövdingarna tillika skola tilldelas särskilda representationsbidrag till

avsevärda belopp. Till denna fråga får jag tillfälle att längre fram återkomma.

Ur loneteknisk synpunkt föreligger emellertid eu viktig skillnad

mellan kommitténs och de sakkunnigas förslag beträffande själva avlöningen.

Enligt det förra skulle landshövdingarna inordnas bland de tjänstemän,

förn avses i 2 kap. uti avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451), och

i likhet med dessa tilldelas arvode, för år räknat. Ehuru landshövdingarna,

till skillnad från övriga i nämnda kapitel upptagna tjänstemän, som tillsättas

genom förordnande tillsvidare, äro placerade å skilda orter inom landet, har

kommittén vid bestämmandet av arvodesbeloppen icke tagit hänsyn till

dyrortsförhållandena utan uppdelat befattningarna efter länens folkmängd

m. fl. faktorer uti tre avlöningsgrader. De sakkunnigas förslag åter, enligt

vilket landshövdingarna skulle hänföras till den grupp av befattningshavare,

som avses i 3 kaji. i avlöningsreglementet och uppbära sin avlöning i form

av lön, innebär, att någon indelning i olika avlöningsgrader icke skulle

ifrågakomma, varemot lönebeloppen skulle komma att variera på de olika

dyrorterna.

Enar åliggandena för landshövdingarna i stort sett äro desamma, även

om arbetsbördan på grund av länens större eller mindre folkmängd m. fl.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Knnjl. Mnj:ts proposition nr 1S.''I.

SI

förhållanden kan vara ej oväsentligt olika, synes det mig i hög grad vanskligt

att verkställa eu rättvis och bestående gradering av befattningarna efter

deras vikt och det dem påvilande arbetet. Ett system, enligt vilket avlöningarna

bestämmas till olika belopp allt efter levnadskostnadernas storlek

i de särskilda residensstäderna, synes mig därför lämpligare och naturligare,

synnerligast om därjämte, såsom jag vill föreslå, ett särskilt representationsbidrag

fastställes att utgå med högre belopp i vissa län än i andra.

Enär landshövdingarna, såsom jag tidigare framhållit, lära fortfarande

böra tillsättas genom fullmakt, och då de i 3 kap. uti avlöningsreglementet

den 22 juni 1921 givna bestämmelserna, med eu del jämkningar på särskilda

punkter, utan olägenhet torde kunna vinna tillämpning även beträffande

ifrågavarande befattningshavare, synes det mig riktigast, att lönen till landshövdingarna

bestämmes att utgå enligt den i avdelning A av 9 § uti sagda

avlöningsreglemente intagna löneplanen. På sätt de sakkunniga föreslagit

torde landshövdingarna därvid böra i fråga om lönen jämställas med justitieråd

och regeringsråd och sålunda hänföras till lönegraden A 4. Inom sagda

lönegrad förekommer allenast en löneklass, och utgör lönen å billigaste ort

16,200 kronor och å dyraste ort 18,000 kronor för år räknat.

Den lönereglering, varom nu är fråga, avser bland annat att i största

möjliga utsträckning göra landshövdingarna oberoende av förvärvskällor vid

sidan av statstjänsten. Jag tillåter mig i detta sammanhang erinra, hurusom

i 3 § av avlöningsreglementet för befattningshavare vid statsdepartement

in. fl. verk stadgats förbud — villkorligt eller ovillkorligt — för innehavare

av ordinarie befattning att därmed förena annan tjänst eller uppdrag av viss

beskaffenhet. I 2 mom. av sagda paragraf föreskrives sålunda bland annat,

att med ordinarie befattning ej må förenas vare sig uppdrag såsom ordförande

eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är försett med

Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit registrerat såsom aktiebolag, eller befattning

såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag eller annan tjänstebefattning av

vad slag det vara må. Kungl. Maj:t eller, vad angår befattningshavare inom

vissa lönegrader, annan vederbörande myndighet kan dock medgiva undantag

härutinnan efter prövning att det uppdrag eller den befattning, varom i

varje särskilt fall är fråga, icke kan anses inverka hinderlig! för utövande

av statstjänsten.

Dessa inskränkningar i rätten att vid sidan av statstjänsten utöva annan

verksamhet böra givetvis i samband med löneregleringen bliva gällande

även för landshövdingarna. I ett avseende synes det till och med föreligga

anledning att för de sistnämndas vidkommande föreskriva eu viss skärpning

av bestämmelserna i fråga. Med landshövdingbefattning bör nämligen enligt

min uppfattning icke få förenas uppdrag såsom ordförande eller ledamot

i styrelse för bankaktiebolag eller solidariskt bankbolag eller befattning

såsom funktionär i dylikt bolag. Enligt mitt förmenande måste det anses

olämpligt, att de sins emellan om allmänhetens förtroende konkurrerande

affärsföretag, om vilka här är fråga, sättas i tillfälle att för sina syften till
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

Bostadsförmån

m. m.

Löneregleringsko

mm it t eu.

10 /villigt. Maj:ts proposition nr 183.

godogöra sig den auktoritet inom det allmänna livet, som bör tillkomma eu

landshövding.

Något undantag från nu angivna regel lärer icke böra medgivas. Däremot

anser jag icke anledning förefinnas att förhindra, att landshövding,

efter vederbörligt tillstånd, må kunna innehava liknande uppdrag eller befattning

hos hypoteksbank eller annan därmed jämförlig inrättning. Yad

sådan inrättning beträffar, synas nämligen icke föreligga samma skäl för ett

förbud i berörda hänseende, som måste anses avgörande, då fråga är om

vanliga affärsbanker.

Enligt Kung!. Maj ds på beslut av 1884 års riksdag grundade skrivelse

till statskontoret och domänstyrelsen den BO maj 1884 angående landsliövdingelöneregleringsfondens

indragning till statsverket in. in. åtnjuta landshövdingarna

rätt till bostad i länsresidensen samt rätt att begagna de därtill

hörande trädgårdar och parkanläggningar.

I fråga om dessa landshövdingarnas rättigheter har löueregleringskommittén

anfört i huvudsak följande.

I samtliga län utom Stockholms finnas till laiidsliövdingebostaden tomteller

andra områden med planteringar och i vissa fall även trädgård.

Landshövdingbostaden i Västernorrlands län med tillhörande planterade

område har dock sedan liera år icke disponerats av landshövdingen i länet.

Sedan nämligen Kungl. Maj:t i proposition till 1910 års riksdag anmält, att

landshövdingbostaden i sitt dåvarande skick och med hänsyn till förändrade

förhållanden beträffande läget icke vore för sitt ändamål användbar samt

därför begärt anslag till uppförande av ny landshövdingbostad å för ändamålet

inköpt tomt, men riksdagen, enär kännedom om vissa på kostnadsfrågan

inverkande omständigheter saknades och de föreslagna kostnaderna

vore alltför höga, avslagit propositionen under uttalande, att den fortsatta

utredningen i frågan borde omfatta undersökning, huruvida det icke läte

sig göra att genom inköp av privat person tillhörig fastighet för mindre

kostnad bereda landshövdingen eu lämplig bostad, och att olägenheten för

landshövdingen av att vara i avsaknad av lämplig bostad under tiden för utredningen

i någon män kunde avhjälpas därigenom, att Kungl. Maj:t anvisade

landshövdingen det hyresbidrag, som förhållandena kunde anses påfordra,

så har genom länsstyrelsen i länet bostad åt landshövdingen år från år förhyrts

mot eu ersättning, som numera uppgår till 7,000 kronor. Byggnaden

med landshövdingens tjänstebostad har under tiden till den del, densamma

icke använts till lautmäterikontor eller stått obegagnad, disponerats en tid

för något militärt behov och därefter för vissa allmänsociala ändamål, utan

att ersättning för användandet erlagts.

De till landshövdingarnas boställslägenlieter hörande markområden äro i

regel helt obetydliga och inskränkta till planterade gårdsplaner, men i eu

del län äro områdena förhållandevis stora med möjlighet för landshövdingen

att av dem bereda sig inkomst genom upplåtande av nyttjanderätt till visst

område eller å disponerat område uppförd byggnad.

I Örebro län har, på sätt framgår av den i statskontorets kassabyrå upprättade

liggaren över statsverkets specialutgiftsstater m. in. för år 1922, med

Kungl. Majds och riksdagens medgivande enligt civildepartementets ämbetsskrivelse

den 25 maj 1905 en till landshövdingens boställslägenhet hörande

tomt jämte därå uppförda byggnader blivit med full äganderätt upplåten

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kinnjl. Maj:ts projiositnm nr /A''.V, I |

till Örebro stad mot det att staden till bostiillshav''aren årligen botalar ett

belopp, motsvarande fem procent å det fastigheten, i den för expropriation

av jord stadgade ordning, åsätta värde, och bär landshövdingen i anledning

härav från den 1 oktober 190(1 av staden årligen uppburit 1,200 kronor.

Flera andra till samma bostiillslägenhet hörande tomter äro sedan åtskilliga

år upplåtna mot viss mindre årlig avgift. Dessa tomter med dåra uppförda

byggnader synas åtminstone tidigare i regel hava innehafts av vaktkon staplar

vid länsfängelset och deras efterlämnade änkor.

Att landshövdingarna i vissa andra län bereda sig inkomst genom upplåtande

av'' mark eller byggnad, som de äga att disponera, har inhämtats vid

verkställda undersökningar hos byggnadsstyrelsen och av där förda anteck

ningar rörande landshövdingarnas bostadslägenheter.

I de förmåner beträffande bostadslägenhet med tillhörande trädgård och

parkanläggning, vilka för närvarande tillkomma landshövdingarna i de skilda

länen, bör enligt kommitténs mening ingen rubbning ske, så länge nuvarande

landshövding kvarstår vid sin befattning. Däremot anser kommittén, att

blivande innehavare av landshövdingebefattning bör vara underkastad ändring

härutinnan.

Helt säkert kommer den fortgående ökningen av länsstyrelsernas arbetsuppgifter

med därav betingad ökning av arbetskrafterna att bär och var

nödvändiggöra eu utvidgning av länsstyrelsens ämbetslokaler. Där så inträffar,

kan det visa sig vara för statsverket fördelaktigast, att landshövdingens

bostadslägenhet i länsresidenset tages i anspråk för den erforderliga

utvidgningen, och det kan härvid även befinnas lämpligast, att landshövdingen

tillsvidare icke förses med bostad i kronan tillhörig byggnad

utan i stället anvisas för hans räkning förhyrd bostadslägenhet.

På grund härav och då staten, där sådant även av annan orsak kan erfordras,

bör vara oförhindrad att vidtaga ändring i dispositionen av en åt landshövding

upplåten bostadslägenhet och att låta anstå med anskaffande åt

landshövding av bostad i kronan tillhörig byggnad, anser kommittén föreskrift

böra meddelas därom, att, där åt landshövding upplåten bostadslägenhet

erfordras för annat statsändamål, landshövdingen skall vara skyldig

att avstå från lägenheten och tillsvidare åtnöjas med åt honom förhyrd

bostadslägenhet av den omfattning, Kungl. Maj:t bestämmer.

Likaså bör enligt kommitténs mening landshövding hava skyldighet att

underkasta sig sådan minskning av den honom anvisade bostadslägenheten,

som skäligen må kunna ske.

Emellertid synes billigheten kräva, att staten icke utan tvingande skäl

begagnar sig av landshövdings skyldighet i dessa hänseenden, därest icke

landshövdingen redan vid tillträdandet av sin befattning haft anledning att

räkna med en ändring i förhållandena. Enligt kommitténs mening bör därför,

när landshövding avgår från sin befattning, utredas, huruvida och i vad

mån behov av ändring i dispositionen av landshövdingens bostadslägenhet

då föreligger eller förväntas under den närmaste tiden kunna ifrågakomma.

Skulle landshövding på grund av ändrad disposition av hans bostadslägenhet

nödgas flytta till annan honom anvisad bostadslägenhet, lärer statsverket

böra ersätta kostnaderna för flyttningen, och likaså bör, därest landshövding

genom sådan flyttning eller i följd av en vid tillträdandet av befattningen

icke påräknad mera väsentlig rubbning i bostadsförhållandena vållas

skada eller förlust, statsverket hålla honom skadeslös.

Kommittén har därjämte förordat eu successiv reglering av storleken utav

de åt landshövdingarna anvisade bostadslägenheterna in. m., i vilket avseende

kommittén anfört följande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl Maj:ts proposition nr 183.

Landshöv
dingbostä
dernas
uppvärmning.

1917 års

riksdag.

Enligt vad redan antytts, äro i en del län den åt landshövdingen anvisade

bostadslägenheten och till densamma hörande markområden större, än

som kräves för landshövdingens eget behov, så att landshövdingen kunnat

till annan upplåta delar därav. Då härigenom landshövdingarnas likställighet

i avlöningsliänseende sinsemellan rubbas, anser kommittén, att vid

nuvarande landshövdings avgång från tjänsten genom Kungl. Maj:ts försorg

bör undersökas, huruvida landshövdingens dittillsvarande bostadslägenhet

med tillhörande markområden må vara större än som kan anses skäligt med

hänsyn till vad i allmänhet landshövding bestås, och att, i den mån så är

förhållandet, vad som icke anvisas nya tjänsteinnehavaren, bör övertagas av

staten för att av vederbörande myndighet förvaltas och, där så lämpligen

kan ske, göras för statsverket inkomstbringande. I överensstämmelse med

sin uppfattning härutinnan anser kommittén, att den nu till landshövdingen

i Örebro län från Örebro stad utgående årliga ersättningen för en till staden

överlåten fastighet bör vid nuvarande landshövdingens avgång indragas till

statsverket.

Det har synts kommittén, att landshövding bör vara skyldig att bebo

honom av kronan anvisad bostadslägenhet; dock torde Kungl. Maj:t böra

kunna medgiva undantag härifrån, där särskilda förhållanden därtill föranleda.

I fråga om avträdande av bostadslägenhet med därtill hörande område

borde enligt kommitténs mening gälla, att landshövding eller, om han avlidit,

hans dödsbo skidle avträda lägenheten å den fardag, som infölle näst

efter tre månader från det landshövdingen från tjänsten avgått eller avlidit,

dock att avflyttning skulle ske, därest landshövding beviljades avsked i enlighet

med egen begäran, å den fardag, som infölle näst efter avgången,

samt, därest landshövding från tjänsten entledigades, å tid, som av Kungl.

Maj:t bestämdes.

"V ad angår frågan om landshövdingbostädernas uppvärmning har löueregleringskommittén

erinrat om följande förhållanden.

Enligt gällande avlöningsvillkor åtnjuter landshövding fri bostad. Däremot

ålåg det landshövding tillförene att själv bekosta boställslägenhetens uppvärmning.

På grund härav hade landshövdingarna ansetts skyldiga att

själva bekosta jämväl införandet av värmeledning i residenshusen. I de län,

där av statsverket medel för detta ändamål förskjutits, hade landshövdingarna

jämväl erlagt ränta och amortering å de förskjutna kostnaderna.

I statsverkspropositionen till 1917 års riksdag (sjätte huvudtiteln, punkt

7) föreslog Kungl. Maj:t riksdagen medgiva, dels att kostnaden för uppvärmning

av landshövding tillagd boställslägenhet måtte från och med viss angiven

tidpunkt övertagas av statsverket, dels och att, därest det ålåge landshövding

att erlägga ränta och amortering å av statsverket förskjuten kostnad

för införande av värmeledning i hans boställslägenhet, denna skyldighet

måtte bortfalla, såvitt den avsåge efter viss angiven tid belöpande ränta och

amortering.

Med hänsyn därtill, att flertalet av de åt landshövdingarna upplåtna boställsvåningarna

uppenbarligen vore tilltagna med eu storlek, som icke

erfordrades för eu privatman utan ansetts betingad av landshövdingens

ställning inom länet, och då kostnaderna för boställe våningarnas uppvärmning

så oerhört stegrats, ansåg riksdagen det med rättvisa och billighet

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj:ts proposition nr IS,‘i. 1 •)

förenligt, att staten bidroge till bestridandet av dessa kostnader. Att emellertid,

såsom Kungl. Maj:t föreslagit, låta staten övertaga kostnaderna i

deras helhet, syntes riksdagen icke lämpligt utan höll riksdagen före, att

staten borde bidraga med hälften av de verificerade uppvärmniugskostnaderna.

Mot förslaget att låta landshövdingarnas skyldighet att bidraga till

kostnaderna för införande av värmeledningar i deras bostadslägenheter bortfalla

hade riksdagen icke något att erinra.

Förslag till ytterligare minskning av landshövdingarnas kostnader för

bostadslägenheternas uppvärmning framlades av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen

vid 11>20 års riksdag (femte huvudtiteln, punkt 84). Kungl''

Maj:t föreslog sålunda riksdagen medgiva, att tre fjärdedelar av kostnaden

för uppvärmning av landshövding tillagd boställslägenhet måtte från och

med viss angiven tidpunkt övertagas av statsverket.

1 betraktande av att kostnaderna för uppvärmning av landshövdingarnas

bostadslägenheter under de då senast förflutna två eldningsåren ökats i

sådan grad, att landshövdingarna dåmera i de flesta fall gäldade nästan lika

mycket som eder mera än vad de hade att för ändamålet vidkännas år 1916,

då kostnaderna i sin helhet drabbade dem, och med hänsyn tid att någon

utsikt till avsevärd ändring i detta förhållande icke syntes vara att emotse

under den närmaste framtiden, ansåg riksdagen skäligt, att statsverket övertoge

ytterligare eu del av berörda kostnader. I fråga om omfattningen avstatsverkets

bidragsskyldigliet härutinnan fann riksdagen sig böra bifalla vad

Kungl. Maj:t i ifrågavarande avseende föreslagit.

För egen del har kommittén rörande denna fråga uttalat sig på följande

sätt.

Då vid 1917 års riksdag första gången beslut fattades, att staten skulle

bidraga tid kostnaderna för uppvärmningen av landshövdingarnas bostadslägenheter,

voro, såsom redan anmärkts, skälen härtill, dels att flertalet av

de åt landshövdingarna upplåtna bostadsvåningarna uppenbarligen voro tilltagna

med eu storlek, som icke erfordrades för en privatman, dels ock att

kostnaderna för bostadsvåningarnas uppvärmning så oerhört stegrats; och

när sedan vid 1920 års riksdag beslutades, att statsverkets andel i uppvärmningskostnaderna

skulle höjas från hälften tid tre fjärdedelar, skedde

detta i betraktande av att nämnda kostnader under de då senast förflutna

eldningsåren än ytterligare ökats.

Enär sålunda bränslekostnadens stegring starkt påverkat statsmakternas

beslut i nu förevarande fråga, kunde möjligen den numera inträffade nedgången

i bränsleprisen anses böra medföra åtminstone en reduktion av

statsverkets andel i utgifterna för uppvärmning av landshövdingarnas bostadslägenheter.

Kommittén har emellertid icke ansett sig böra ifrågasätta sådant, särskilt

emedan de av kommittén föreslagna kontanta avlöningsförmånerna bestämts

under beräkning, att de med landshövdingarnas befattningar förenade särskilda

utgifter skulle åtminstone tid viss del kompenseras genom att landshövdingarna

fortfarande finge åtnjuta nuvarande lindring i kostnaderna för

boställslägenheternas uppvärmning.

Under behandlingen av nyss berörda fråga har kommittén inhämtat, att

vid tillämpningen av bestämmelserna i ämnet olika uppfattningar gjort sig

gällande om vad som skall innefattas under uttrycket uppvärmmngskostnad.

ll.)20 flis

riksdag.

Kommittén.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Möbler in rf.

1884 ars

riksdag.

Klingl. Maj:ts proposition nr 183.

Sålunda bär exempelvis, där värmeledning finnes i länsresidenset, i en del

fall till uppvärmningskostnaden hänförts icke blott utgifterna för bränsle

utan jämväl kostnaden för värmeledningens eldning och skötsel, medan i

andra fall endast själva bränslekostnaden däri inbegripits.

Enligt kommitténs mening böra till uppvärmningskostnaden räknas järnväl

utgifterna för värmelednings eldning och skötsel. Vidare lärer till sådan

kostnad även böra hänföras utgifter för huggning och uppbärning i bostadslägenheten

av för uppvärmningen erforderlig ved. I vad män i uppvärmningskostnaden

skall anses ingå bränsle, som användes i boställslägenlietens

kok, torde åtminstone i vissa fall vara rätt vanskligt att avgöra. Där nämligen

bostadslägenhetens uppvärmning sker med ved, kan svårligen utredas,

huru stor del av den i köket förbrukade veden, som åtgått för kökets uppvärmning.

Dessutom är det givetvis omöjligt att, redan då betalning erlägges

för inköpt ved och för huggningen av densamma, avgöra, i vad mån

veden kommer att åtgå för uppvärmning av boställslägenheten eder för eldning

i köket, och man lärer icke heder kunna förutsätta, att sådan uppdelning

skall kunna ske senare, så framt icke ved för de skilda ändamålen

upplägges i olika vedbodar. Liknande svårigheter torde enligt kommitténs

mening inställa sig med ved, som i bostadslägenhet användes för tvätt, bak

eder andra lmshållsändamål.

Med hänsyn till de svårigheter, som sålunda äro förbundna med tillämpningen

av bestämmelserna att statsverket bidrager till kostnaderna för uppvärmning

av bostadslägenheten, anser kommittén, att statsverkets bidrag bör

utsträckas att gälla utom själva uppvärmningskostnaden jämväl utgifterna

för bränsle, som användes för tvätt, bak eder annat hushållsändamål, och

detta vare sig landshövdingen har sin bostad i kronan tillhörig byggnad

eder bostad anvisats honom i en av statsverket förhyrd lägenhet. Ur kostnadssynpunkt

torde betänkligheter däremot icke behöva hysas, då därigenom

statsverkets hittillsvarande utgifter för ifrågavarande ändamål icke lära komma

att mera nämnvärt ökas.

Ehuru, vid bifall tid vad kommittén sålunda ifrågasätter, bestämmelserna

i ämnet torde bliva mindre svåra att tillämpa än de nuvarande, torde dock

till åstadkommande av en riktig och likformig tillämpning Kungl. Maj:t böra

utfärda närmare bestämmelser i ämnet, under beaktande av de av kommittén

framförda synpunkterna.

Vid 1884 års riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag därom att landshövdingelöneregleringsfoudens

behållning vid samma års utgång i kontant, utestående

uppbörd och utlånta medel måtte reserveras för att, i den mån räntan

a densamma lämnade tillgång, användas till att förse landshövdingarnas

boställsvaningar med de inventarier av större och varaktigare värde, som av

Kungl. Maj:t funnes erforderliga.

Till stöd för detta förslag hade föredragande departementschefen anfört,

att, så länge en tillträdare av ett landshövdingeresidens icke finge mottaga

detsamma annat än, så att såga, med tomma väggar, förmånen av fri bostad

vore förbunden med ganska kännbara ekonomiska uppoffringar för de nödvändigtvis

tämligen rymligt tilltagna bostadslokalernas förseende med nödiga

möbler och andra inventarier, uppoffringar så stora, att icke alltid den för

ämbetet mest lämplige kunde vara i tillfälle att underkasta sig dem. Utgifterna

härför kunde nämligen för eu landshövding, som icke ägde tillräcklig

enskild förmögenhet, föranleda vid ämbetets tillträdande en skuld
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kuntjl. Majtts proposition nr 1 AV/. IT)

sättning, till vars amortering lönen sedermera icke annat an undantagsvis

lämnade tillgång. Vid ett tillfälle, nämligen år lKfifi, både det ock visat sig

behövligt att åt den då tillträdande landshövdingen i Jämtlands län bereda,

medel till anskaffande av inom länsresidenset erforderliga möbler.

Kung]. Maj ds ifrågavarande förslag vann emellertid icke riksdagens bifall.

I skrivelse till Kung!. Majd den 1(1 december 1913 upptog dåvarande

överintendentsämbetet frågan om landshövdingresidensens möblering på

statsverkets bekostnad.

Ämbetet hade sålunda funnit det böra tagas under allvarligt övervägande,

om icke skäl måste anses föreligga, att statsverket bekostade fullständig

möblering av matsal jämte två ä tre av de rum i landshövdingarnas boställslägenheter,

som måste betraktas såsom de för erforderlig representation behövliga

rum. liättvisan härav syntes ämbetet påtaglig och det ville förefalla

ämbetet, att denna fråga lämpligen skulle kunna lösas på sådant sätt, att,

därest anslaget till byggnader och reparationer erhölle önskvärd förhöjning,

ett belopp, som ämbetet, efter gjorda beräkningar, funne sig böra föreslå till

10,000 kronor, upptoges i varje års generalförslag för att användas till

nämnda möblering vid förefallande ombyten av boställshavare, till dess att

denna möblering hunnit bliva genomförd.

Vid ifrågavarande skrivelses anmälan inför Kungl. Maj:t den 14 maj 1914

anförde dåvarande chefen för finansdepartementet, att överintendentsämbetets

berörda framställning visserligen syntes honom vara val värd beaktande,

särskilt som kostnaderna för möblering av ifrågavarande boställsvåningar

kunde ställa sig så höga, att de omöjliggjorde eller försvårade för den, som

icke hade enskild förmögenhet, att antaga en erbjuden landshövdingpost.

Att kostnader av nämnda slag också ganska hårt drabbat åtskilliga av de

dåvarande landshövdingarna, framginge av eu del uppgifter härom, som införskaffats

av överintendentsämbetet. Men frågan tarvade enligt departementschefens

mening ytterligare utredning. Särskilt syntes det departementschefen

vara av vikt att erhålla en så vitt möjligt klar överblick över de

kostnader, vilkas bestridande statsverket skulle åtaga sig genom den ifrågasatta

anordningen. Då den tid, över vilken departementschefen haft att förfoga,

endast med svårighet skulle medgivit åstadkommandet av den erforderliga

utredningen, och då frågan syntes honom icke vara av den art, att

dess framförande vid då instundande riksdag vore med nödvändighet påkalla!,

hade departementschefen velat inskränka sig till att, med omnämnande

av överintendentsämbetets förslag, uttala sin anslutning i princip till

detsamma.

Frågan om bidrag från statens sida till landshövdingbostädernas möblering

har berörts av eu reservant inom löneregleringskommittén, som hemställt,

att i landshövdingarnas förmån av fri bostadslägenhet skulle ingå

skyldighet för statsverket att bekosta och underhålla möbleringen till eu

större matsal jämte två eller tre för representation avsedda rum. Enligt

nämnda reservants uppfattning vore det svårt att utan närmare kännedom

om de skilda lägenheternas beskaffenhet bedöma, i vilken omfattning statsverket

borde åtaga sig möblering av landshövdingarnas bostadslägenhet.

Överintondentsämbotets

skrivelse den

lfi december

1918.

Chefen för

finansdepartementet

den 14

maj 11)14.

Reservant inom

löneregleringskommittén.

opaginerad Kontrollera mot PDF

De sakk

ilning a.

Bibehållande

av systemet

med tjänst cbostad

åt

landshövdingarna.

Möblering sbidrag.

Ib Kungl. Maj:ts proposition nr 18.3.

Emellertid syntes man med ledning av det år 1913 av dåvarande överinten

dentsämbetet uppgjorda, på infordrade upplysningar grundade förslaget kunna

utgå från, att möbleringen borde omfatta en större matsal jämte två ä tre

rum, avsedda för erforderlig representation. Till möbleringen borde räknas

im entarier av större och varaktigare värde, däribland även ljuskronor, speglar,

större golvmattor och gardiner.

De sakkunniga hava, i huvudsaklig överensstämmelse med den uppfattning,

som gjorts gällande av löneregleringskommittén, såsom sin mening

framhållit, att det icke, åtminstone ej under nuvarande förhållanden, kunde

auses lämpligt att övergå från systemet med tillhandahållande av tjänstebostad

åt landshövdingarna till beredande åt dessa befattningshavare av hyresersättning

med skyldighet för dem att själva ombesörja anskaffandet av

lämplig bostad. I betraktande av landshövdingens ställning inom länet och

de representationsplikter, som otvivelaktigt alltjämt vore förbundna med

ämbetets utövning, vore det i de flesta fall knappast möjligt att på ett tillfredsställande

sätt ordna bostadsfragan för landshövdingarna utan anlitande av de

staten tillhöriga residensbyggnaderna. Emellertid vore det enligt de sakkunnigas

uppfattning även av största vikt, att landshövdingen icke måtte behöva

disponera över en större och för honom dyrbarare bostad än som kunde

anses behövlig och med hans ställning förenlig. I första hand syntes det

däiför böra undersökas, huruvida möjlighet förelåge att åstadkomma en reduktion

av sådana till landshövdingarna upplåtna bostadslägenheter, som

kunde anses onödigt stora och dyrbara för bostadsinnehavaren. Rörande

sattet och ordningen för en dylik reduktion syntes intet väsentligt vara att

erinra mot vad av löneregleringskommittén i sådant hänseende ifrågasatts.

Aven om alla de åtgärder i nu angivna hänseende, som kunde befinnas

praktiskt genomförbara, så snart möjlighet därtill förelåge, bleve förverkligade,

måste man dock, enligt de sakkunnigas mening, räkna med att landshövdingarna

även framdeles, åtminstone i de flesta fall, komme att hava till

sig upplåtna bostadslägenheter, som till storleken väsentligt överstege de

bostäder, vilka i allmänhet innehades av i avlöningshänseende jämförliga

befattningshavare. För att kunna fullständigt utnyttja dessa bostäder måste

landshövdingarna på rummens möblering in. in. nedlägga kostnader, som

icke kunde anses sta i rimligt förhållande till de för ifrågavarande tjänstemän

avsedda kontanta avlöningsförmånerna. Det förelåge därför, enligt de

sakkunnigas åsikt, ett oavvisligt behov att tillse, i vad mån staten kunde

bidraga till berörda kostnader.

Beträffande sättet för ifrågavarande bidrags utgående hava de sakkunniga

anfört följande.

Valet kan därvid stå mellan möblering in natura från statens sida eller

kontant bidrag till boställsinnehavaren för möblering. Omfattningen av den

möblering, som skulle tillhandaliallas av staten, anse de sakkunniga böra

bestämmas, i nära överensstämmelse med vad reservanten inom löneregleringskommittén

föreslagit.

_ länder den första tiden kan det måhända befinnas obekvämt för det allmänna

att i man av ombyte av boställshavare verkställa ifrågavarande in Öb
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kanyl. Majtts proposition nr 183.

låring. Det kan da vara till nytta, att i stället möjlighet finnes att till

boställshavaren anvisa ett visst belopp till hjiilp vid möbleringen. Från

boställshavarens sida torde numera endast i undantagsfall kunna tänkas eu

benägenhet att hällre emottaga penningbidrag än verklig möblering, även

om det kunde i någon mån verka lockande, att boställshavaren måste bliva

ägare av de möbler, till vilkas anskaffande lian erhållit bidrag av allmänna

medel. Det normala förhållandet torde, åtminstone efter någon övergångstid,

bliva, att staten tillhandahåller möblering in natura i erforderlig mån

för don del av landshövdingens bostad, som må anses vara huvudsakligen

avsedd för den nödvändiga representationen. Man har tidigare, då frågor

av ungefär liknande innehåll varit föremål för överläggning, hyst vissa betänkligheter

mot i denna riktning framkomna förslag på den grund, att

bidraget med möblering in natura skulle på grund av boställsrummens växlande

storlek och boställshavarnas olika tillgång på egna möbler vid inflyttningen

komma att verka mycket ojämnt. Dessa svårigheter kunna förvisso i

ett flertal fall övervinnas. Härvid torde den myndighet, som skall ombesörja

möbleringen i förekommande fall, böra erhålla den frihet i ärendets

handläggning, att utrymmet mer än antalet rum blir bestämmande för tilldelningen

av möbler m. m. Den, som vid tillträde till eu landshövdingbefattning

fått kontant bidrag till möbleringen, kan givetvis icke få nytt

bidrag vid flyttning till annan dylik befattning. De sakkunniga vilja i detta

sammanhang erinra, att de svenska legationscheferna i utlandet åtnjuta särskilda

anslag till ekipering, möbler in. m. För en nytillträdande landshövding,

som icke får möblering in natura av vissa rum, torde det omförmälda

kontanta bidraget till möblering lämpligen kunna sättas till 12,000 kronor.

Detta belopp torde i allt fall icke motsvara värdet av vad statsverket eljest

skulle tillhandahålla.

Erforderliga medel för möblering för statens räkning av lämpliga delar

av ledigblivande boställslägenheter i landshövdingresidensen torde böra

ställas till byggnadsstyrelsens förfogande. Likaledes böra medel göras tillgängliga

för utgivande av ett möbleringsbidrag å 12,000 kronor till varje

landshövding den första gång han tillträder ett residens, i vilket den för

representation avsedda delen icke är möblerad genom statens försorg.

De sakkunniga vilja i detta sammanhang erinra, att det givetvis under

vissa förhållanden kan tänkas förekomma, att genom statsverkets försorgmöblering

sker i mindre omfattning än ovan förutsatts; i dylika fall torde

kontant möbleringsbidrag böra, enligt Kungl. Maj:ts bedömande, utgå med

det mindre belopp, som av omständigheterna må betingas.

I fråga om belysning och uppvärmning av landshövdingarnas bostäder samt

disposition av dithörande markområden hava de sakkunniga förklarat sig ej

hava något att erinra mot vad löneregleringskommittén anfört och hemställt.

Beträffande den ifrågasatta skyldigheten för landshövding att avstå från Statskontoret,

honom tilldelad boställslägenhet mot erhållande av annan lägenhet liksom

att underkasta sig skälig minskning av boställslägenheten har statskontoret

framhållit, att då den nya löneregleringen och vad i sammanhang därmed

föreslagits innefattade högst väsentligt förbättrade förmåner, det icke kunde

anses obilligt, om även nuvarande landshövdingar, därest de överginge på

ny stat, bleve underkastade ifrågavarande skyldigheter, särskilt som både

flyttningskostnad och eventuell ersättning för skada eller förlust skulle

gäldas av statsmedel. Även vid en dylik utsträckning av här avsedda skyl
Bihang

till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 146 käft. (Nr 183.) 479 25 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

I''"’ Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

digheter syntes det kunna förväntas, att någon ändring i fråga om nuvarande

landshövdingars boställslägenheter icke konime att under deras tjänstetid

vidtagas, för så vitt ej starka skäl därför förelåge.

Att statsverket, pa sätt de sakkunniga hemställt, åtoge sig möbleringen

av vissa för representation avsedda rum i landshövdingarnas boställslägenheter

samt underhållet av möblerna har synts statskontoret icke vara mer

än limligt. Däremot har statskontoret uttalat sin tvekan rörande förslaget

att kontant möbleringsbidrag eventuellt skulle kunna i stället utgå, enär

staten härigenom skulle kunna få gälda dylikt bidrag upprepade gånger vid

samma befattning inom relativt kort tidrymd och tillräcklig anledning syntes

saknas att utbetala kontant ersättning, för den händelse en landshövding

skulle önska att i representationsrummen använda egna möbler.

UePdief,ei]Cn,S" ^ likhet med löneregleringskommittén och de sakkunniga anser jag det

av praktiska skid och med hänsyn till rådande förhållanden icke böra

ifrågasättas att vid den nu tillämnade löneregleringen övergiva det hittillsvarande

systemet, enligt vilket landshövding i regel innehar bostad i länsresidenset,

i samband varmed följer rätt till begagnande av därtill eventuellt

hörande trädgård och parkanläggningar. Emellertid torde man böra

räkna med att det inom en mer eller mindre nära framtid blir nödvändigt

att på olika håll verkställa eu reglering av landshövdingarnas boställslägenheter

antingen för möjliggörande av erforderlig utvidgning utav länsstyrelsernas

eller andra statsmyndigheters ämbetslokaler eller i syfte att befria

landshövdingen från att behöva disponera över en större och för honom

dyrbarare bostad än som kan anses skälig med hänsyn till hans ställning

och representativa uppgifter. Det torde därför böra föreskrivas, att, där

åt landshövding upplåten bostadslägenhet i dess helhet eller delvis erfordras

för annat statsändamål eller där särskilda förhållanden eljest därtill

föranleda, landshövdingen skall vara skyldig att antingen avstå från lägenheten

eller ock underkasta sig den minskning av densamma, som må anses

skälig. I förra fallet bör landshövding vara skyldig att övertaga annan lämplig

lägenhet, för den händelse sådan genom statsverkets försorg kan beredas

honom, eller ock att åtnöjas med kontant hyresersättning.

Efter eu undersökning, på sätt löneregleringskommittén föreslagit, för utrönande

av huruvida de åt landshövdingarna för närvarande upplåtna bostadslägenheterna

med tillhörande markområden kunna anses onödigt stora torde

vad som härvidlag eventuellt överskjuter det skäliga böra övertagas av staten.

Såsom statskontoret framhållit, lärer det icke kunna anses obilligt, att även

nuvarande landshövdingar, därest de övergå på ny stat, bliva underkastade skyldigheten

att vidkännas inskränkningar i berörda hänseenden. Då det synes

önskvärt, att erforderliga regleringar av landshövdingarnas bostäder in. in.

ma kunna genomföras utan onödigt dröjsmål, torde sålunda anledning saknas

att, på sätt kommittén ifrågasatt, föreskriva, att nuvarande landshövdingar,

även om de ingå på de nya avlöniugsbestämmelserna, skola vara bibehållna

vid sina hittillsvarande rättigheter i fråga om bostadslägenheter med tillhörande

områden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

k''ungl. Maj:ts proposition nr 183.

l‘>

Mot vad löneregleringskommittén föreslagit dels i fråga om gottgörelse

för flyttningskostnad eller skadeersättning i vissa fall åt landshövding, som

på grund av ändrad disposition av den honom anvisade bostadslägenheten

nödgats flytta, dels ock beträffande tiden för avträdandet av landshövdings

bostadslägenhet i olika fall, synes mig någon erinran icke vara att framställa.

Likaså torde få anses skäligt, att landshövding eller, om han avlidit,

hans dödsbo skall i den omfattning, som i brist på överenskommelse bestämmes

av Kungl. Maj:t, upplåta nödigt utrymme i bostadslägenheten för

landshövdingens vikarie eller efterträdare.

Yad angår de bränslekostnader, som äro förenade med ett utnyttjande

av landshövdingarnas bostadslägenheter, anser jag, på de av löneregleringskommittén

anförda skäl, att statsverkets bidrag bör utsträckas till att gälla,

utom själva uppvärmningskostnaden, jämväl utgifterna för bränsle, som erfordras

till vissa hushållsändamål. Närmare föreskrifter härutinnan torde

böra utfärdas av Kungl. Maj:t.

Den av de sakkunniga framförda frågan om bidrag från statens sida till

landshövdingbostädernas möblering anser jag vara av den vikt, att densamma

bör lösas i samband med den nu tillämnade löneregleringen. Med

hänsyn såväl därtill att den bostad, landshövding får till sig upplåten och

ålägges att bebo, i regel är väsentligt större än den, som andra befattningshavare

i närmast jämförlig ställning pläga förskaffa sig, som ock till de

representationsplikter, vilka allmänt anses förbundna med landshövdingens

ämbetsutövning, synes staten icke böra undandraga sig att lämna ett väsentligt

bidrag till möbleringen av dennes bostad. Samtidigt som detta bidrag

göres verkligt effektivt torde böra tillses, att detsamma icke kommer att

verka allt för ojämnt med hänsyn till det i de särskilda fallen föreliggande

behovet. Bidraget bör enligt min mening utgå i sådan form, att staten

uppsätter och underhåller fullständig möblering av några rum i landshövdingens

bostad. Antalet av de rum, som sålunda skulle möbleras genom

statens försorg, torde lämpligen böra bestämmas till högst fyra inom varje

länsresidens, och bör uppsättningens storlek och sammansättning i övrigt

givetvis lämpas efter de rådande förhållandena i varje särskilt fall och med

fullt beaktande av ändamålsenlighetens krav. Den anskaffade uppsättningen

bör givetvis förbliva statsverkets egendom. Att på sätt de sakkunniga ifrågasatt,

under vissa förutsättningar i stället utbetala ett kontant möbleringsbidrag

till landshövdingen, som därigenom bleve i tillfälle att för den erhållna

summan förskaffa sig egna möbler, synes mig icke lämpligt, då detta,

såsom statskontoret framhållit, skulle kunna medföra onödigt ofta återkommande

kostnader av här ifrågavarande slag vid en och samma tjänst, varjämte

vissa landshövdingar därigenom skulle beredas en privatekonomiskt

större förmån än andra. Anskaffandet genom statens försorg i nyssnämnda

utsträckning av möblering till landshövdingresidensen torde böra ske

successivt vid efter den 1 juli 1925 inträffande landshövdingskiften. Självfallet

bör tillsvidare endast en uppsättning avses för varje residens. Kostnaden

per uppsättning torde böra beräknas till högst 20,000 kronor. Då i

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 18H.

Bidrag till

representationskostnader.

De sakkunniga.

■lönemedel ett gott stycke ovanför de i löneplanen ingående lönebeloppen.

Behovet att påkalla och således även med penningemedel tillgodose denna

representationsskyldighets utövande har tidigare varit otvetydigt erkänt genom

de högre löner, som tillerkänts landshövdingarna framför exempelvis

justitieråden, ävensom genom tilldelandet åt landshövdingarna av betydligt

större tjänstebostäder, än deras behov av bostadsutrymme för sig själva och

familj skulle kräva.

Representationsskyldigheten har sin grund i nödvändigheten för landshövdingen

att för sin tjänsteverksamhets behöriga utövande oavbrutet stå i

beröring med länets korporationer och enskilda i allt vidare kretsar. Vid

täta resor utom residensstaden fullgör han väl icke i regel någon representation,

som medför avsevärd kostnad, men han måste ofta antaga inbjudning att

hos framstående medlemmar av orternas befolkning sammanträffa med denna

och han är allt emellanåt nödsakad att begagna sig av enskildas välvilja för

erhållande av lämpligt nattkvarter i avlägsnare trakter. Men då kan-det

ock, enligt gällande umgängessed, icke undvikas, att i gengäld utövande av

gästfrihet i lämplig form inom residenset äger rum.

Viktigare är dock att för tjänstens rätta utövande landshövdingen måste

se mycket folk i sitt hem. Landsting, prövningsnämnd, olika slag av offentliga

delegationer och nämnder inom länet böra bliva i sin helhet eller gruppvis

mottagna hos landshövdingen, på det han må få tillfälle att under det

personliga umgängets form lära känna allt flera representanter för länet och

utbyta tankar och uppslag med dem.

Erfarenheten har visat, att många nyttiga företag inom länet söka sitt

ursprung från överläggningar i landshövdingens bostad. Även för det rent

sociala umgänget måste landshövdingens hem stå öppet i vida större omfattning,

än vanligen väntas av tjänstemän i chefsställning.

I allt detta liksom i omsorgen om till residensstaden ankommande representanter

från den centrala förvaltningen och andra för länets förhållanden

intresserade personer står landshövdingen så att säga ensam för sig på ett

särskilt plan, där upprepade utgifter icke kunna undvikas.

Ändrade tidsförhållanden, enklare umgängesformer i det hela och eu bestämd

uppfattning att förekommande representation — i motsats mot förut

rådande förhållanden — utövas även ekonomiskt å statens vägnar skola givetvis

medföra en reduktion i beloppet av representationskostnaderna, men det

måste vitsordas, att det är ett verkligt statsintresse, som kräver, att frågan om

representationsskyldighetens ekonomiska ordnande nu kommer till avgörande.

medeltal tre landshövdingar tillsättas under eu period av två år, synes den

genomsnittliga årskostnaden tillsvidare böra beräknas till 30,000 kronor.

Denna kostnad bör enligt min mening lämpligen utgå av det under femte

huvudtiteln upptagna expensanslaget. Till frågan om detta anslags bestämmande

återkommer jag i det följande.

Under framhållande av att icke ens avlöning enligt löneplanens högsta

grad för manliga tjänstemän i chefsställning räckte till för att bereda landshövdingarna

de inkomster i tjänsten, de nödvändigt behövde för tjänstens

behöriga skötande, hava de sakkunniga föreslagit beredande åt ifrågavarande

befattningshavare av särskilt bidrag till bestridande av vissa med deras

tjänsteställning och ämbetsutövning förbundna kostnader av speciell natur.

I sådant avseende hava de sakkunniga anfört följande.

Det är den sedan gammalt gällande representationsskyldigheten, vars

tillgodoseende med erforderliga medel bringar landshövdingarnas behov av

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kung!. Maj:ts proposition nr 183.

Det är inom två något skilda områden av föreliggande lönereglering, där

representationsskyldigheten kommer till behandling, nämligen dels i fråga

om tjänstebostäder!, särskilt dess möblering, och dels i fråga om utmätande

av visst bidrag till representationskostnader.

Sedan de sakkunniga härefter framställt sitt ovan återgivna förslag i fråga

om bidrag till landshövdingbostädernas möblering, hava do erinrat, hurusom

bidrag till representationskostnader för närvarande utginge till vissa

befattningshavare, bland annat inom utrikesdepartementet samt inom armén

och marinen. Beträffande storleken av do bidrag utav ifrågavarande art,

som borde tillkomma landshövdingarna, hade de sakkunniga ansett, att, enär

erfarenheten sedan gammalt bestyrkt, att representationskostnaderna av vissa

anledningar ställde sig högre för landshövdingarna i Göteborgs och Bohus

samt Malmöhus län än för landshövdingarna i de övriga länen, landshövdingarna

i de båda förstnämnda länen borde erhålla något högre bidrag än de andra.

Då representationskostnaderna syntes ställa sig högst i Göteborgs och Bohus

län, borde landshövdingen därstädes tilldelas ett årligt bidrag till dessas

bestridande med 6,000 kronor, under det att till landshövdingen i Malmöhus

län borde utgå 4,800 kronor och till en var av de övriga landshövdingarna

3,600 kronor.

Statskontoret har förklarat sig icke liava något att erinra mot att sär- statskontoret,

skilda representationsbidrag, såsom de sakkunniga föreslagit, tilldelas landshövdingarna

liksom ej heller mot de ifrågasatta beloppen. Beträffande

dessa bidrag skulle, enligt de sakkunnigas förslag, i övrigt endast stadgas,

att de skulle utbetalas i samma ordning som lönen. Yid tjänstledighet för

landshövding skulle sålunda jämlikt avlöningsreglementet och tilläggsbestämmelserna

till detta avdraget å avlöningen komma att hänföra sig allenast

till själva lönen, för så vitt ej lönen i dess helhet skulle avstås. Med hänsyn

till representation sbidragets ändamål syntes det statskontoret dock opåkallat,

att en landshövding vid längre tjänstledighet, exempelvis för sjukdom,

skulle få uppbära dylikt bidrag och detta till och med utan något

som helst avdrag. Däremot syntes det finnas fog för att detsamma finge

utgå vid viss tids kortare ledighet. Statskontoret har därför föreslagit, att

representationsbidrag icke må av landshövding uppbäras under tjänstledighet,

som under ett och samma kalenderår överskjuter två månader, frånsett

semester, samt att stadgande härom måtte intagas bland de särskilda bestämmelserna.

I likhet med de sakkunniga finner jag under nuvarande förhållanden Departementsvägande

skäl tala för att landshövdingarna utöver förmånerna av fast lön chofonjämte

fri bostad och möbleringsbidrag tilldelas ett särskilt årligt belopp

såsom bidrag till bestridande av de med ämbetet förenade representationskostnaderna.

De av de sakkunniga i sådant avseende föreslagna beloppen

synas mig icke giva anledning till erinran. Kepresentationsbidrag torde

sålunda böra utgå till landshövdingen i Göteborgs och Bohus län med 6,000

kronor, till landshövdingen i Malmöhus län med 4,800 kronor samt till envar

av övriga landshövdingar med 3,600 kronor, allt för år räknat. Då med

landshövdings tjänstledighet för olika ändamål i allmänhet icke torde följa

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Jämförande

tabell.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 183.

nämnvärd inskränkning i dennes representativa skyldigheter, synes det mig

icke behövligt att, på sätt statskontoret ifrågasatt, föreskriva, att representation

sbidraget ej må uppbäras under tjänstledighet, överskjutande viss tid.

Då emellertid i vissa fall — såsom då landshövding under längre tid drabbats

av sjukdom eller erhållit ledighet för enskilda angelägenheter — sådana

förhållanden kunna tänkas föreligga, att representationsbidraget icke skäligen

bör utgå, torde det böra bero på prövning av Kungl. Maj: t, huruvida

och i vad mån representationsbidraget, som i allmänhet torde böra utbetalas

i samma ordning som lönen, må tillgodonjutas under annan ledighet än

semester.

Med nu gällande ortsgruppering ställer sig en jämförelse mellan de föreshigna

och de nuvarande kontanta avlöningsförmånerna för landshövdingarna

på följande sätt.

i

L ä n

•

1 Orts- grupp

Nuvarande

Blivande

|

i Lön

Tillfällig

löne-

förbätt-

ring

Summa

Lön

j Represcn- 1 tations- bidrag

Summa

!

! Stockholms

G

13 000

4 000

17 000

18 000

3 600

1 . i

! j

21 600 i

i Uppsala .........

13 000 ■

4 000

17 000

17 400

3 600

i 21000

1 Södermanlands.....

.... E

13 000 i

4 000

17 000

17 400

3 600

21000

j Östergötlands ...

..„! D

13 000 !

4 000

17 000

17100

3 600

20 700 i

J Jönköpings ........

C

13 000

4 000

17 000

16 800

3 600

j 20 400

1 Kronobergs ......

13 000 !

4 000

I 17 000

16 500

3 600

20100

i Kalmar .....

...........

13 000 :

4 000

17 000

17100

3 600

20 700

1 Gotlands ............

13 000

4 000

17 000

16 800

3 600

i 20 400

: Blekinge .......

13 000 i

4 000

17 000

17 100

3 600

20 700

i Kristianstads . ..

... C

13 000

4 000

17 000

16 800

3 600

20 400

j Malmöhus ....

15 500

4 000

19 500

17 400

4 800

22 200

j Hallands .......

- D 1

13 000

4 000

17000

17 100

3 600

20 700

j Göteborgs och Bohus

...'' F

17 000

4 000

21000

17 700

6 000

23 700

Alvsborgs ......

... D

13 000

4 000

17 000

17 100

3 600

20 700

Skaraborgs ....

... D

13 000

4 000

17 000

17 100

3 600

20 700

Värmlands .. .

Ej

13 000

4 000

17 000

17 400

3 600

21000 j

Örebro ...........

13 000 j

4 000

17 000

17 400

3 600

21000

Västmanlands .

... F

13 000

4 000 |

17 000

17 700

3 600

21 300

Kopparbergs...

13 000

4 000 j

17 000

17 400

3 600 |

21000 ''

Gävleborgs .........

13 000

4 000

17 000

17 700

3 600

21300

V ästernorrlands

F ||

13 000

4 000

17 000

17 700

3 600

21300

Jämtlands..............

13 000

4 000 jj

17 000

17 400 !

3 600

21000 !

Västerbottens

. . E 1 !

13 000

4 000 f

17 000

17 460

3 600

21060

Norrbottens .....

13 000

4 000 I

17 000

18195

3 600 l!

21 795

1 Med kallortstillä]

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kunyl. Majds proposition nr 18ti.

I detta sammanhang torde böra erinras, att därest landshövdingarna, på

sätt ovan föreslagits, komma att inordnas bland de tjänstemän, som avses

i 3 kap. uti avlöningsreglementet den 22 juni 1921, de i sagda kapitel meddelade

bestämmelserna rörande semester samt avlöning under tjänstledighet

givetvis komma att äga tillämpning även i fråga om landshövdingarna.

I anslutning till de principer, vilka närmare skola angivas vid behandlingen

av avlöningsbestämmelserna för länsstyrelsernas tjänstemän, torde de

i 13 § uti avlöningsreglementet givna föreskrifterna om tjänstemans förfiyttniugsskyldighet

böra vad landshövdingarna beträffar tillämpas på sådant

sätt, att med uttrycket »det verk, han tillhör eller varunder han lyder»,

förstås landsstaten i allmänhet utan begränsning till det egna länet.

Den lönereglering för landshövdingarna, varom nu är fråga, torde icke i

och för sig föranleda till ändring i gällande bestämmelser rörande rätt för

landshövding att vid vissa resor av statsverket åtnjuta resekostnads- och

traktamentsersättning enligt gällande resereglemente. Jag anser mig på

grund härav icke nu böra föreslå någon ändring i fråga om landshövdingarnas

rätt till dylik ersättning.

Beträffande de verk, å vilka avlöningsreglementet den 22 juni 1921 hittills

vunnit tillämpning, har i fråga om anordning vid övergång till efterskottsutbetalning

av hela avlöningen meddelats särskild övergångsbestämmelse.

Eu motsvarande anordning bör givetvis vidtagas beträffande landshövdingarna

till följd av det nya avlöningsreglementets tillämpning å dem.

I statsverkspropositionen har beräknats ett ordinarie förslagsanslag till

landshövdingarna av 540,000 kronor. Såsom jag vid behandlingen av frågan

om lönereglering för länsstyrelsernas befattningshavare får tillfälle att utveckla,

torde detta anslag jämte vissa andra sådana böra ur riksstaten uteslutas

och i stället under avdelningen överståthållarämbetet och landsstaten

uppföras ett ordinarie förslagsanslag, avseende landshövdingar och befattningshavare

vid länsstyrelserna. Av detta anslag, vars sammanlagda storlek längre

fram skall av mig angivas, torde böra utgå lön och representationsbidrag till

landshövdingarna, tillhopa beräknade till 505,755 kronor. Likaså synes

kostnaden för den av mig föreslagna anordningen vid övergång till efterskottsutbetalning

av hela avlöningen till landshövdingarna, vilken utgiftspost beräknats

till 34,542 kronor, böra belasta ifrågavarande anslag. Då, såsom

tidigare framhållits, kostnaden för möblering av landsliövdingebostäderna,

beräknad till 30,000 kronor per år, torde böra utgå av det under femte huvudtiteln

upptagna ordinarie förslagsanslaget till skrivmaterialier och expenser,

ved m. m., lärer för landshövdingarnas vidkommande böra upptagas eu anslagspost

av 540,000 kronor, att utgå av nyssnämnda anslag till landshövdingar

och befattningshavare vid länsstyrelserna.

II. Länsstyrelserna.

Den 11 maj 1923 avgav 1902 års löneregleringskommitté utlåtande angående

ny definitiv lönereglering för befattningshavare vid länsstyrelserna.

Efter det yttranden över sagda förslag avgivits av samtliga länsstyrelser och

av övriga vederbörande myndigheter, uppdrog min företrädare i ämbetet med

Semester

m. m.

FÖrfiyltmngsskyldighet.

Besekoslnads
ocli
traktaments
crsättning.

Öv er gång slon.

Kostnadsberäkning

m. in.

Förslag av

1902 års

löneregleringskommitté

och

1924 års

landsstatslöne
sakkunniga.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kung!, Maj:ts proposition nr 183.

stöd av Kungl. Maj:ts den 31 december 1923 givna bemyndigande åt 1924

års landsstatslönesakkunniga att biträda med överarbetning av löneregleringskommitténs

ifrågavarande förslag.

De sakkunniga hava i anledning härav den 30 september 1924 avgivit

utlåtande och förslag beträffande lönereglering för befattningshavare vid

länsstyrelserna.

nuvarande

avlöningsförhållanden

m. m.

1917 års

organisation.

Gällande

avlöningsstat.

Den nuvarande organisationen av länsstyrelserna och landsstaten i övrigt

— utom vad beträffar landshövdingarna — samt de för befattningshavare

vid länsstyrelserna gällande avlöningsbestämmelserna grunda sig i huvudsak

på 1917 års riksdags beslut i anledning av Kungl. Maj:ts till nämnda

års riksdag avlåtna proposition nr 211 angående omorganisation av fögderiförvaltningen

och lönereglering för tjänstemännen därstädes m. m. I sin

skrivelse den 31 maj 1917, nr 216, anmälde riksdagen bl. a., att densamma

godkänt avlöningsstat och övergångsstat för landsstaten utom beträffande

landshövdingarna, att tillämpas från och med år 1918.

Senare hava uti berörda avlöningsstat allenast vissa smärre ändringar

vidtagits.

För närvarande utgå till bär avsedda befattningshavare vid länsstyrelserna

med bortseende från vissa kvinnliga biträden, vilka uppbära avlöning

enligt äldre avlöningsbestämmelser — följande löneförmåner:

i

Lön.

Tjänst-

görings-

pen-

ningar.

Landssekreterare ....... .................

Landskamrerare ........

5,000

5,000

/ 2,500

\ ‘) 2,900

j 2,500

1 Lönen kan efter 5 år höjas med 600

| kronor.

l ’) 2,900

)

Liinsassessor ........

0,600

1,800

| Lönen kan efter 5 år höjas med 500‘

\ kronor och efter 10 år med ytter- 1 ligare 500 kronor.

Länsnotarie av l:a lönegraden...

Länsnotarie av 2:a lönegraden

Länsbokhållare av l:a lönegraden ...

Länsbokhållare av 2:a lönegraden ...

2,200

2,000

2,200

2,000

1,400]

1,2001

1,400 [

1,200!

[Lönen kan efter 5 år höjas med 500

I kronor, efter 10 år med ytterligare

| 500 kronor och efter 15 år med

l än ytterligare 500 kronor.

Landskanslist...........

Landskontorist ...

1,500

1,500

9001

900)

[Lönen kan efter 5 år höjas med 400|

j kronor, efter 10 år med ytterligare!

| 400 kronor och efter 15 år mod

l än ytterligare 400 kronor.

Kvinnligt biträde av 2 a lönegraden

Kvinnligt biträde av l:a lönegraden

1,800

1,100

5001

300/

[Lönen kan efter 5 år höjas med 200j

1 kronor, efter 10 år med ytterligare!

| 200 kronor och efter 15 år med;

( än ytterligare 200 kronor.

Vaktmästare ........

900

550

[Lönen kan efter 3 år höjas med 100

J kronor, efter 6 år med ytterligare;

1 100 kronor och efter 9 år med;

1 än ytterligare 100 kronor.

1) I Malmöhus samt Göteborgs och Bohus lön.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Härutöver åtnjutes ortstillägg av

angivna belopp, nämligen:

Landssekreterare ..............................

Landskamrerare................................

Länsassessor.......................................

Länsnotarie av l:a lönegraden..........

Länsnotarie av 2:a lönegraden ........

Länsbokhållare av l:a lönegraden

Länsbokhållare av 2:a lönegraden

Landskanslist ...................................

Landskontorist ................................

Kvinnligt biträde av 2:a lönegraden

Kvinnligt biträde av l:a lönegraden

Vaktmästare .....................................

följande befattningshavare med nedan

I Stockholms

I Göteborgs och Bohus,1)

Yästernorrlands, Jämt-

län.

lands, Västerbottens och

.... 600

Norrbottens län.

300

..... 600

300

..... 400

200

..... 300

150

..... 300

150

..... 300

150

..... 300

150

.... 200

100

..... 200

100

.. .. 200

100

..... 200

100

...... 150

75

Enligt § 3 i kungörelsen den 1 november 1918 (nr 836) med däri senare

vidtagen ändring skall, därest bostad med bränsle, eventuellt med bränsle

och lyse, anvisas åt vaktmästare, som icke enligt stat åtnjuter fria sadana

förmåner, av lönen avstås, för bostad med bränsle, av befattningshavare i

Stockholm 300 kronor och av befattningshavare i Göteborg, så länge ortstillägg

till honom utgår, i Härnösand, Östersund, Umeå och Luleå 225 kronor

för år samt för lyse av samtliga nämnda befattningshavare 25 kronor om

året. Av sådana befattningshavare å annan ort och av befattningshavare i

Göteborg, så framt ortstillägg till honom icke utgår, skall under enahanda

förutsättning för berörda förmåner avstås av lönen respektive 150 och 25

kronor om året.

Tillfälligt lönetillägg utgår för budgetåret 1924—1925 enligt följande

grunder:

Landssekreterare \

Landskamrerare (

Länsassessor......................................

Länsnotarie av l:a lönegraden )

Länsbokhållare av l:a lönegraden!

Länsnotarie av 2:a lönegraden \

Länsbokhållare av 2:a lönegraden]

Landskanslist I

Landskontorist) ....................

I Stockholms

län

I Väster- norrlands,

Väster- bottens och

Norrbottens

län

I Övriga

län

1,000

1,000

1,000

1,000

950

900

850

850

850

800

750

750

650

625

600

Tillfälligt

lönetillägg.

'') Ortstillägget till vissa befattningshavare vid landsstaten i Göteborgs och Bohus län

utgår av extra anslag. Vad beträffar vaktmästarna därstädes iDgår ortstillägget i dem

tillkommande tillfälliga lönetillägg.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Övergångsstat

för landsstaten.

Sportel
frågan.

Löne
reglorings
kommittén.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Jämlikt av J923 års riksdag fattat beslut, som vid 1924 års riksdag förnyats,

utgå därjämte tillfälliga lönetillägg enligt särskilda grunder till vissa

vaktmästare, bland annat vaktmästarna vid länsstyrelserna.

Å övergångsstat för landsstaten äro för innevarande budgetår uppförda

'' 5 lanträntmästare och 2 landsfiskaler. Enligt Kungl. Maj ds brev den 18

september 1908 skall lanträntmästartjänst indragas, när dess nuvarande

innehavare avgår.

Innan jag redogör för de förslag till lönereglering för länsstyrelsernas

tjänstemän, vilka avgivits av löneregleringskommittén och landsstatslönesakkunniga,

torde jag böra uppehålla mig vid eu fråga, som är av betydelse

särskilt för ett ordnande av landssekreterares och landskamrerares avlöningsförhållanden

men som även berör övriga tjänstemän, vilka hos länsstyrelserna

hava sig anförtrott att föredraga ärenden, nämligen frågan om de till

dessa befattningshavare utgående sportlerna. Vid de under senare tid företagna

löneregleringarna för tjänstemän, som dittills uppburit sportler, har

man såsom regel, för den händelse sportlerna icke indragits till statsverket

eller fått bortfalla, i de nya avlöningsvillkoren inryckt bestämmelse, att

tjänstemännen skola vara skyldiga att underkasta sig minskning eller upphörande

av sportelinkomsterna. Sådan bestämmelse meddelades ock, då nu

gällande lönereglering för landsstaten år 1917 beslutades.

Sportelfrågan har ingående behandlats av såväl löneregleringskommittén

som de sakkunniga.

Kommittén, som upptagit denna fråga till övervägande i ett sammanhang

för landsstatens samtliga tjänstemän, har såsom sin uppfattning uttalat, att

de sportler, som åtnjötes av häradsskrivare och landsfiskaler, alltjämt borde

få av nämnda tjänstemän uppbäras. Vad däremot angår landssekreterare

och landskamrerare samt övriga tjänstemän hos länsstyrelserna, som hava

att föredraga och till expedition befordra ärenden, har det synts kommittén,

som om dem tillkommande sportler lämpligen borde indragas till statsverket.

Efter att hava utvecklat vissa skäl för att särskilt den del av sportelinkomsterna,

som utgöres av expeditionslösen, måtte indragas, har kommittén

framhållit, att indragningen, vad länsstyrelsernas tjänstemän beträffade, borde

omfatta sportlerna i deras helhet, samt att tjänstemännen, i den mån de

ansåges böra erhålla andel av sportlerna, borde få uppbära denna andel

från statsverket. Frågan i vad mån tjänstemän hos länsstyrelserna skulle i

sålunda antydd ordning få behålla sportler syntes kommittén böra, vad

anginge landssekreterare och landskamrerare, ses i samband med vilken

placering i löneplanen, de komme att erhålla vid den nya löneregleringen.

Nämnda tjänstemän hade hittills i avseende å den fasta avlöningen ansetts

böra närmast jämställas med tredje gradens tjänstemän vid centrala ämbetsverk,

och då dessa vid senaste löneregleringen placerats i 20:e lönegraden

under avdelningen B i löneplanen, hade kommittén ansett landssekreterare

och landskamrerare icke kunna uppföras i högre lönegrad. Då kommittén

a andra sidan funne särskilda omständigheter påkalla förhöjning för bemälda

avdelningschefers del av den enligt nyssnämnda lönegrad utgående avlöningen,

hade kommittén trott denna fråga bäst kunna lösas genom att tjänste
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:ts proposition nr 1S3. 27

männens lins länsstyrelserna till statsverket indragna sportler i viss utsträckning

användes till erforderlig förstärkning av avdelningschefernas löneförmåner.

Denna löneökning påkallades mindre av behovet av eu allmän höjning av

löneförmånerna än för åstadkommandet av eu reglering av dessa efter befattningarnas

i de skilda länen större eller mindre besvärlighet, så att icke

rekryteringen av de besvärligare komme att äventyras, ett ändamål, som

enligt kommitténs mening sportlerna i sin mån hittills tjänat ehuru på ett

mindre tillfredsställande sätt, enär de utginge oberoende av de faktorer,

som i främsta rummet graderade befattningarna i nämnda hänseende.

Tjänstebefattningarnas gradering efter deras besvärlighet hade visserligen

genom den år 1917 beslutade löneregleringen i stort sett upphört, vad anginge

den fasta avlöningen, då ingen annan skiljaktighet i denna befattningshavarna

emellan förefunnes, än att tjänstgöringspenningarna till landssekreterare

och landskamrerare i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län utginge

med 400 kronor högre belopp än i övriga län. Genom att sportlerna verkat

reglerande hade likväl en gradering bestått, och en sådan kunde enligt

kommitténs mening icke heller för framtiden undvaras.

Frånsett landssekreterare och landskamrerare kunde tjänstemännen hos

länsstyrelserna komma i åtnjutande av sportler endast i den mån de, såsom

gällde i fråga om länsassessorerna, efter av Kungl. Maj:t fastställd arbetsfördelning

hade självständig föredragningsskyldighet eller, därest de vid

förfall för annan föredragande eller eljest på grund av föreskrift i gällande

instruktion eller efter länsstyrelsens förordnande föredroge och till expedition

befordrade visst eller vissa ärenden.

Enligt kommitténs mening borde de sportler, som under sålunda angivna

förhållanden utginge, icke ens till någon del få behållas av vederbörande

tjänsteman; dock att den, som efter förordnande uppehölle avdelningschefs

befattning, i regel borde få uppbära samma andel för den tid, förordnandet

varade.

I övrigt saknades enligt kommitténs uppfattning tillräckliga skäl att tilldela

ifrågavarande tjänstemän särskild ökning av avlöningen i den lönegrad, i vilken

de komme att uppföras. Ehuruväl ifrågavarande befattningar i vissa län vore

besvärligare än i andra, gjorde sig ett sådant förhållande icke alls i samma

grad kännbart som då det gällde avdelningscheferna, och dessutom innebure

det intet hinder för en tillfredsställande rekrytering av tjänsterna i

fråga, särskilt enär tjänstinnehavarna vore i tillfälle att vinna befordran.

Det hade ock visat sig, att ifrågavarande tjänstemäns sportelinkomster endast

för några få länsassessorer hittills uppgått till sådant belopp, att deras bibehållande

vore av betydelse. Icke heller kunde det anses lämpligt att nu,

då sportelsystemet stode på avskrivning, för en så nyligen tillkommen tjänstemannaklass

som länsassessorernas, den enda för vilken saken möjligen i en

framtid kunde komma att spela någon roll, göra undantag.

Enligt kommitténs mening borde vidare den provision å försålda stämplar,

som enligt gällande föreskrifter tillkomme tjänstemän vid landsstaten på

grund av deras tjänsteställning, icke beröras av sportlernas indragning till

statsverket. Även i andra fall, där sportlerna indragits, hade denna provision

fått av vederbörande tjänstemän behållas.

De till statsverket indragna sportlerna — frånsett den del av expeditionslösen,

som ansåges motsvara utskriftskostnad, ävensom ersättningen för

bestyren med den särskilda avdelning av länskungörelserna, vari infördes

tillkännagivanden, vilkas tryckning icke gäldades av statsmedel — borde

enligt kommitténs åsikt hos länsstyrelserna upptagas och redovisas å ett

särskilt konto. Å detta konto, som lämpligen syntes kunna betecknas »Läns
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

Yttranden över

löneregleringskoraraitténs

förslag beträffande

indragning

av

sportiern a.

De

sakkunniga.

Tidigare

sportel
inkoraster.

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

styrelsernas indragna sportler», borde landskausliets och landskontorets

sportelmedel upptagas var för sig eller i skilda kolumner.

Arvodena för auktioner å utmätt fastighet och andra exekutiva förrättningar

borde betraktas såsom inkomst för det år, under vilket de inflöte,

övriga sportler såsom inkomster för det kalenderår, för vilket de enligt behöriga

uträkningar eller andra redovisningshandlingar utginge.

Så snart sportelinkomsterna för kalenderår blivit till sin summa utredd,

borde utbetalning ske av de belopp, som skulle utgå till vederbörande avdelningschefer

såsom förstärkning av deras fasta avlöning. Avlöningsförstärkning

borde, enligt kommitténs åsikt tillkomma avdelningschef för den

tid, han tjänstgjort, och därutöver för den tid av högst 45 dagar, varunder

han haft semester eller åtnjutit tjänstledighet för sjukdom. För tid, då

vikarie eljest varit förordnad, borde denne äga uppbära avlöningsförstärkningen.

I den man av landskausliets eller landskontorets sportelinkomster för

kalenderår någon del återstode, sedan avlöningsförstärkningen blivit utbetald,

syntes densamma böra överföras från ovannämnda konto till inkomsttiteln

»Diverse inkomster».

Löneregleringskommitténs förslag rörande sportlernas indragning har från

flera håll mötts med erinringar. Det har sålunda av några länsstyrelser

ifrågasatts, huruvida icke sportelsystemet, eventuellt med vissa jämkningar i de

för sportlernas beräknande gällande reglerna, alltjämt borde kvarstå. Särskilt

har det ansetts önskvärt, att arvode för försäljning av utmätt fast egendom

finge fortfarande utgå.

Av statskontoret och riksräkenskapsverket hava framställts erinringar mot

det av kommittén föreslagna sättet för redovisning av de till statsverket

indragna sportlerna m. m.

På grund av dessa erinringar och då de till indragning föreslagna sportlerna,

vad landssekreterare och landskamrerare angår, i åtskilliga fall uppgått

till mycket betydande belopp, hava de sakkunniga närmare yttrat sig beträffande

sportelfrågan, företrädesvis i vad densamma berör nyssnämnda

personalgrupper.

Härvid hava de sakkunniga till eu början lämnat eu redogörelse för sportelfrågans

tidigare utveckling, vilken redogörelse här må återgivas.

Under beteckningen sportler pläga sammanfattas ej blott avgifter, vilka

omedelbart utgå till tjänstemannen från den allmänhet, som anlitar hans

biträde — expeditionslösen m. in. — utan även vissa andra vid sidan av

den fasta avlöningen fallande förmåner, sådana som anmärkningsprovision,

åklagarandelar, debetsedelslösen o. s. v.

Det har under gångna tider ingalunda varit sällsynt, att inkomsterna å

statstjänst till väsentlig del utgjorts av dylika, enligt olika grunder beräknade

sportler. Ej minst torde detta hava varit förhållandet med länsstyrelsernas

tjänstemän. De uppgifter, som av 1873 års landsstatskommitté lämnats

rörande dessa tjänstemäns löneförmåner i medeltal under åren 1863 -1872,

giva sålunda vid handen, att ofta nog den kontanta lönen, även om därtill i

förekommande fall lägges boställsförmån, utgjort allenast eu ganska ringa

del av vederbörandes sammanlagda inkomst å tjänsten. Såsom ett exempel

härutinnan må anföras, att enligt berörda uppgifter landssekreteraren i ett

av de mindre länen uppbar såsom »lön, boställs- och hyresersättning» allenast

1,420 kronor, men därutöver andra inkomster — huvudsakligen expeditions
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj:t» proposition nr IHH. 29

lösen — till belopp av 17,492 kronor 99 öre, varigenom lians totalinkomst

å tjänsten steg till 18,912 kronor 99 öre. Jämlikt särskild föreskrift voro

emellertid de vid länsstyrelserna anställda liinsnotarierna berättigade att

undfå någon del av vederbörande landssekreterares expeditionslösen; vidare

avlönades en del vid länsstyrelserna tjänstgörande extra biträden av landssekreteraren

respektive landskamreraren, vilkas sportelinkomster ansetts därtill

lämna tillgång.

Från olika håll framfördes emellertid gång efter annan yrkanden om sportelsystemets

avlösande mot ett lämpligare avlöningssätt. Frågan hade vid skilda

tillfällen varit uppmärksammad hos riksdagen, och i anledning av väckta

motioner gjorde riksdagen år 1808 en generell framställning i ämnet. I skrivelse

den 13 maj 1808 (nr 83) anhöll sålunda riksdagen, att Kungl. Maj:t

måtte låta undersöka och utreda, »om och på vad sätt det nu med vissa

tjänstebefattningar förenade avlöningssättet medelst expeditionslösen eller

andra sportler skulle, till båtnad för det allmänna, kunna helt och hållet

eller till någon del avskaffas».

Beträffande särskilt de sportler, som utgjordes av expeditionslösen, hade,

efter vad riksdagen i sin nämnda skrivelse uttalade, såsom skäl för bibehållande

av detta avlöningssätt i allmänhet anförts, att dymedelst avlöningen

skulle bättre än genom fasta löner kunna lämpas efter tjänstegöromålens växlande

omfång. Om än detta skäl kunde i viss mån äga tillämplighet i fråga om

övriga ämbets- och tjänstemän, som vore till expeditionslösen berättigade,

syntes det åtminstone i avseende å landssekreterarna icke kunna tilläggas

synnerligt avseende. De i jämförelse med lönerna för statens tjänare i övrigt

överdrivet höga belopp, vartill dessa tjänstemäns löner stundom uppginge,

härflöte huvudsakligen från göromål och förrättningar, vilka i allmänhet

vore av ganska enkel beskaffenhet. De höga beloppen utgjordes nämligen

till större delen av expeditionslösen i skuldfordringsmål samt försäljningsprovisioner

för utmätta fastigheter. Utom det synnerligen olämpliga

däruti, att dessa tjänstemäns inkomster, i vida högre grad än som kunde

vara jämförligt med det ökade arbetet, tillväxte i samma mån som den ekonomiska

ställningen i allmänhet vore betryckt, åstadkomme jämväl detta avlöningssätt

en så väsentlig ojämnhet i avlöningen ej endast de särskilda länen

emellan, utan även för olika år inom samma län, att det jämväl i detta hänseende

krävde ändring.

I ett av särskilda kommitterade den 5 december 1873 avgivet betänkande

angående reglering av häradshövdingarnas löneförmåner var frågan om sportelsystemet

såsom avlöningsform, särskilt såvitt häradshövdingarna angår,

föremål för ingående behandling.

Såsom skäl mot sportelsystemet anfördes, att detsamma kunde föranleda

allt för stora växlingar i vederbörande ämbetsmans avlöning och på detta

sätt göra hans ekonomiska ställning osäker. Därigenom vållades också alltför

stor olikhet i avlöningen för innehavare av samma slags ämbete. Den

enskilde nödgades i många fall vidkännas större utgifter för påkallade ämbetsåtgärder

än behövligi vore, därest även staten ersatte det arbete, som

för det allmänna påkallades. Nödiga reformer i lagstiftningen kunde för

hindras eller åtminstone försvåras i de fall, då desamma ledde till den påföljd,

att någon mera väsentlig del av den för domarens avlöning avsedda

inkomsten skulle försvinna. Slutligen framhölls det anstötliga i själva uppbördsmetoden

och det för domarens anseende menliga i den omständigheten,

att hans ekonomiska välfärd i viss mån gjordes beroende av det sätt, varpå

han i formellt hänseende behandlade förekommande mål och ärenden.

För sportelsystemets bibehållande hade åberopats, att detta system företrädesvis

skulle vara ägnat att på ett rättvist sätt väga lön mot arbete. Det
-

Fråga om

eportelsystemcts

avlösande.

Särskilda

kommitterade

den 5 december

1873.

s. 30 Kontrollera mot PDF

1873 års

landsstatskommitté.

Kännuarkollegium

ock

statskontoret

(lon 10 oktober

1877.

1878—1883

års lönereglering

för landsstaten.

30 Kungi. Maj-.ts proposition nr 183.

samma innebiire ock den säkraste garanti för att domaren i behörig tid och

ordning fullgjorde sina åligganden såsom expeditionsliavande. Han kunde

på detta sätt bevaka även statens rätt till de avgifter av bevillningsnatur,

som det ålage de rättsökande att erlägga. Sportelsystemet beredde slutligen

tillfälle att till minsta möjliga belopp nedbringa de omkostnader, utöver

domarens avlöning, som vore med förvaltningen av häradshövdingeämbetena

förenade.

o Ifrågavarande kommitterade föreslogo, att sportlerna, såvitt de erfordrades

såsorn vederlag för de med domsageförvaltningen förenade kostnader, måtte

bibehållas, men i övrigt avskaffas, och att häradshövdingarnas egentliga avlöning

måtte bestridas av statsmedel.

Det förslag angående allmän tjänste- och lönereglering för landsstaten,

som framlades av 1873 års landsstatskommitté, byggde på den förutsättningen

att rättighet till sportler såsom löneförmåner för länsstyrelsernas tjänstemän

icke skulle bibehållas samt att de kostnader, som landssekreterare och

landskamrerare dittills haft att gälda för arbetsbiträde, komme att bestridas

av statsverket.

Beträffande sportelväsendet anförde dessa kommitterade, att det icke kunde

annat än erkänna giltigheten av de skäl, som kommit allmänna meningen att dåmera

utdöma detta avlöningssätt. Dessa skäl vore så allmänt kända och hade

så nJ^8eu blivit framhållna i ett annat kommittébetänkande (det nyss omförmälda

angående lönereglering för häradshövdingarna), att de icke behövde

ytterligare upprepas. Endast därom ville kommitterade erinra, att med dåvarande

avlöningssätt för landssekreterarna möjligheten för dessa tjänstemän

att erhålla även den tarvligaste bärgning vore beroende av ett mer eller

mindre allmänt obestånd inom länet. Väl anfördes då ännu såsom fördelar

av sportelsystemet, dels att detta företrädesvis vore ägnat att på ett rättvist

sätt väga lön mot arbete, och dels, vad särskilt expeditionslösen anginge,

att det skulle utgöra en sporre för expeditionsliavande att utan onödigt dröjsmål

ombesörja expeditionernas uppsättning och utlämnande, men enligt kommitténs

mening ägde intetdera av dessa förmenta skäl någon giltighet. Landssekreterarnas

inkomst av expeditionslösen hämtades huvudsakligen från utsökningsmålen,

men med dessa mål vore landssekreterarens besvär jämförelsevis

ringa. Det arbete, för vilket då utgående uppbördsprocent eller provision

skulle utgöra ersättning, vore icke heller av den omfattning och besvärlighet,

att dessa för vissa tjänstemän till betydligt högre belopp än själva

lönerna uppgående inkomster kunde anses vara genom nämnda arbete välförtjänta.

Föreställningen att det intresse, som vore förenat med inkomst

av lösen, skulle vara ett verksamt och behövligt medel att befordra skyndsamhet

i expeditionen, saknade i kommitténs tanke allt berättigande. Fastmer

syntes det förtroende till ifrågavarande tjänstemäns nit och pliktkänsla,

som vore både allmänt och berättigat, utgöra en borgen därför, att även

denna del av deras åligganden bleve, sedan rätten till lösen upphört, fortfarande

behörigen påaktad.

Kammarkollegium och statskontoret, som den 10 oktober 1877 avgåvo utlåtande

över landsstatskommitténs förslag, uttalade sig därvid för att de till

länsstyrelsernas tjänstemän utgående sportlerna måtte, likväl med vissa undantag,

upphöra att utgå.

Vid den åren 1878—1883 genomförda löneregleringen för landsstatens personal

blevo ock sportlerna till viisentlig del indragna; dock skulle alltjämt

kvarstå vissa av föredragande departementschefen såsom »mindre betydande»

betecknade sportelinkomster, däribland expeditionslösen i vissa fall, provisioner

för uppbörd och redovisning av kommuners eller enskilda inrättningars

avgifter eller utav medel av än mera enskild natur, ävensom, tills vidare

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj tis proposition nr IS''il. iil

och intill (lens annorlunda kunde varda förordnat, arvode för försäljning av

utmätt fast egendom.

I samband med de löneregleringar, som under de senaste årtiondena

kommit till stånd inom andra grenar av statsförvaltningen, Lava dittills förekommande

sportler i allt större omfattning blivit indragna. Så bär skett

exempelvis vid löneregleringarna för statens järnvägar år 1907, för postverket

år 1909, för telegrafverket år 1919 och för tullverket år 1922. Vid statsdepartementen

— även utrikesdepartementet — och de centrala ämbetsverken

har den till vissa tjänstemän tidigare utgående expeditionslösen numera helt

indragits (jfr kungörelserna 594/1922 och 178/1923). Likaledes indrogs år

1920 det anmärkningsarvode, som enligt gällande avlöningsreglementen eller

eljest meddelade föreskrifter kunde utgå till vissa statens tjänstemän (kung.

834/1920). Förslag föreligger även om indragning av det advokatfiskal erna i

kammarkollegium och kammarrätten tillkommande aktoratsarvode samt av

det anmärkningsarvode, som enligt förordningarna angående stämpelavgiften

samt om arvsskatt och skatt för gåva tillkommer vissa tjänstemän i hovrätterna

på grund av anmärkning vid granskning av stämpelbeläggning av

vissa handlingar.

Bland de statsanställda tjänstemän, som här kunna komma i betraktande,

torde, förutom vissa befattningshavare vid länsstyrelserna, det numera endast

vara häradshövdingarna, som äga uppbära sportler till mera betydande belopp.

Frågan om häradshövdingarnas lönereglering är för närvarande föremål

för utredning. Under den tidigare handläggningen av denna fråga har

från åtskilliga av de hörda myndigheterna framhållits, hurusom ett fullständigt

avskaffande av de till dessa tjänstemän utgående sportlerna måste betraktas

såsom ett önskemål, om ock under nuvarande förhållanden svårigheter

mötte att genomföra en dylik reform (se uud. betänkande den 28

februari 1923 med förslag till lönereglering för befattningshavare i domsagorna

med mera, Statens offentliga utredningar 1923: 27, sid. 14 o. f.).

De sakkunniga anse sig icke behöva här närmare utveckla de skäl, på

grund av vilka sportelsystemet såsom avlöningsform för statens befattningshavare

utdömts såsom olämpligt och vilka föranlett statsmakterna att vid

de senare årtiondenas löneregleringar alltmera begränsa tillämpningen av

detta avlöningssätt. I förevarande sammanhang torde det vara tillfyllest

att, under hänvisning till den här förut lämnade redogörelsen, med några

sifferuppgifter belysa, huru sportelsystemet kommit att för länsstyrelsernas

vidkommande i tillämpningen verka.

Efter vad av 1902 års löneregleringskommitté anfördes i dess år 1906 avgivna

betänkande rörande lönereglering för landsstaten, utginge dåmera till

vissa grupper av landsstatstjänstemän sportler »till avsevärda, ej sällan

mycket höga belopp». Av de tabeller, som kommittén samtidigt framlade,

framgår, att det högsta belopp, varmed sportlerna — stämpelprovision i

förekommande fall inräknad — i något fall utgått, i medeltal för åren 1901 —

1904 utgjort:

för landssekreterare ................................. kronor 4,630: 57

» landskamrerare.................................... » 3,069:59

» lan trådmästare ................................. » 1,985:21

Börande landssekreterare, landskamrerares och länsassessorers extra inkomster

i tjänsten under åren 1918—1923 hava uppgifter inhämtats dels av

1902 års löneregleringskommitté dels ock av de sakkunniga. Dessa uppgifter,

som i sammanfattning återgivas i de vid detta utlåtande fogade tabellerna

A, B, C och D ’), giva vid handen, att de extra inkomsterna i

Löneregleringar

under

senare tid.

Härads
hövdingarnas
sportler.

Sportelsystemets

verkningar

vid länsstyrelserna.

l) Här utelämnade.

s. 32 Kontrollera mot PDF

De sakkunnigas

uttalande angående

sportelfrågan.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S3.

tjänsten i åtskilliga fall stigit till mångdubbelt högre belopp än de nyss

nämnda.

Sålunda har antalet landssekreterare, som, oavsett provision å stämpelförsäljningsmedel,

uppburit mer än 10,000 kronor i extra inkomster, utgjort

följande (här anmärkes särskilt, när inkomstbeloppet överstigit 20,000 kronor):

år 1918..

» 1919..

» 1920.

* 1921..

» 1922..

1923.

1 (28,764 kronor),

6 (därav en 58,855 kronor och en 74,230 kronor),

6 (därav en 39,182 kronor och en 62,515 kronor),

9 (därav eu 55,845 kronor),

16 (därav en 23,515 kronor, eu 33,235 kronor och eu

47,694 kronor) och

14 (därav en 22,590 kronor, en 24,654 kronor, en 25,000

kronor, en 40,312 kronor och en 46,997 kronor).

Den huvudsakliga delen av landssekreterarnas extra inkomster i tjänsten

har utgjorts av arvode för försäljning av utmätt fast egendom samt av

expeditionslösen.

Antalet landskamrerare, vilkas extra inkomster av ifrågavarande slag överstigit

10,000 kronor, har utgjort:

år 1918

» 1919

* 1920

» 1921.

» 1922

» 1923

1

5

9

9

4

ingen.

För ingen av dessa har inkomstbeloppet uppgått till mer än 20,000

kronor.

Landskamrerarnas extra inkomster i tjänsten hava till större delen utgjorts

av provisioner å landstingsmedel, vägskatt, försäkringsavgifter etc.

För länsassessorer hava, där ej vikariat å högre tjänst förekommit, de

extra inkomsterna i tjänsten med några undantag stannat vid avsevärt lägre

belopp.

Det bör anmärkas, att de föreliggande uppgifterna om extra inkomster i

tjänsten ej äro alldeles fullständiga, i det att, på grund av vederbörandes

avgång från tjänsten eller av annan anledning, uppgifter från några befattningshavare

saknas.

Vad därefter beträffar den till befattningshavarna vid länsstyrelserna utgående

provisionen för stämpelförsäljning, hava de sakkunniga därom inhämtat

uppgifter från generalpoststyrelsen. Den i tabell D lämnade sammanställningen

rörande beloppet av den inkomst av ifrågavarande slag, som

enligt de inhämtade uppgifterna tillfallit landssekreterare och landskamrerare,

giver vid handen att denna inkomst endast mera undantagsvis överstigit

1,000 kronor för år. I enstaka fall har stämpelprovision utgått även till

andra befattningshavare vid länsstyrelserna än till landssekreterare och landskamrerare.

Såsom tidigare erinrats, åsyftar löneregleringskommitténs förslag icke indragning

av provision för stämpelförsäljning, vilken provision ansetts utgöra

gottgörelse för ett frivilligt åtaget bestyr.

Efter denna redogörelse hava de sakkunniga på följande sätt angivit sin

principiella ställning till sportelfrågan.

Det torde säga sig självt, att ett sportelsystem, vilket — låt vara under

exceptionella tidsförhållanden — kan leda till sådana konsekvenser som dem,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Katigt. Majtfa proposition nr l83.

vilka, ovan lämnade sifferuppgifter äro ägnade att belysa, icke kan vid eu

lönereglering för länsstyrelserna lämnas orubbat. 1 detta avseende må allenast

framhållas, hurusom den starka växling i beloppet av influtna sportler,

som giver sig tillkiinna vid jämförelse såväl de olika länen emellan som

även för olika år inom samma län, ingalunda torde kunna anses sammanhänga

med någon däremot svarande viixling i omfattningen eller arten av

sporteltagarens arbetsuppgifter. I själva verket torde det kunna ifrågasättas,

huruvida icke de missförhållanden, till vilka detta avlöningssätt ansetts

kunna giva upphov, ännu skarpare framträtt i fråga om länsstyrelserna än

beträffande åtskilliga andra förvaltningsgrenar, där sportler tidigare förekommit.

Om sålunda den utredning, de sakkunniga varit i tillfälle att ägna förevarande

spörsmål, enligt de sakkunnigas mening giver ett bestämt stöd åt

löneregleringskommitténs förslag därom, att de till länsstyrelsernas befattningshavare

utgående sportlerna — med undantag av provision för stämpelförsäljning

— skola indragas till statsverket, så hava dock de sakkunniga

hyst en viss tvekan beträffande arvodet för försäljning av utmätt fast egendom.

Detta arvode skall,- då auktion förrättas å landskansli, tillfalla landssekreteraren,

men eljest auktionsförrättaren. Enligt föreliggande uppgifter

har inkomsten i fråga i medeltal för åren 1921—1923 utgjort:

för 8 landssekreterare

» 5 »

» 2

» 2 »

:> 3 >

» 1 »

» 1 »

2.000— 3,000 kronor

3.000— 4,000

4.000— 5,000

5.000— 6,000

6.000— 7,000 »

9.000— 10,000 *

19,000—20,0( K t »

Såsom skäl för bibehållande av detta arvode har anförts, att detsamma

utgår såsom ersättning för ett särskilt svårt och med ekonomiska risker

förbundet arbete, som efter de senaste ändringarna i utsökningslagen blivit

än mera invecklat.

Ehuru de sakkunniga icke kunnat frånkänna de synpunkter, som i detta

avseende framförts, en viss betydelse, hava dock de sakkunniga för sin del

icke velat föreslå bibehållandet av berörda sportelinkomst. Kiktigare synes

vara, att, här liksom i andra fall, den fasta avlöningen utmätes så, att den

kommer att utgöra skälig gottgörelse även för nu ifrågavarande tjänsteåliggande.

Löneregleringskommittén har i sitt utlåtande erinrat, att i ett par län

enligt fastställda reglementen eller eljest länsstyrelsernas avdelningschefer

ombetrotts att i viss utsträckning handhava allmänningsskogars inom länet

ekonomiska förvaltning samt för härav föranledda bestyr åtnjuta ersättning,

som uppgår till jämförelsevis stora belopp. Då avdelningschefernas ifrågavarande

bestyr enligt kommitténs mening måste betraktas såsom tillhörande

deras tjänst, har kommittén ansett, att ersättningen för dess fullgörande

bör i likhet med övriga sportler indragas till statsverket.

Enligt vad de sakkunniga haft tillfälle att inhämta, är i Kopparbergs län

denna angelägenhet ordnad så, att viss procent av indrivna och redovisade

medel ställes till länsstyrelsens förfogande och användes till gottgörelse för

auktionskostnader samt till ersättning åt den eller dem, som erhålla länsstyrelsens

uppdrag att under dess inseende och kontroll biträda vid försäljningarna,

med köpekontraktens upprättande samt med köpeskillingsmedlens

indrivning och redovisning in. m.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 148 höft. (Nr 183.) 479 25 3

opaginerad Kontrollera mot PDF

Landssekreterares

och landskamrerares

lö ^ställning.

Löneregleringskomin

ittén.

34- Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

I Norrbottens län åter skola enligt gällande reglementen tjänstemän hos

länsstyrelsen Lava befattning med försäljning av skogsavkastningen från allmänningsskogarna

samt med förvaltning och indrivning av hithörande medel.

Av länsstyrelsen i Västerbottens län har meddelats, att även i detta län

ersättning, om ock med obetydliga belopp, utgår till avdelningschef för handhavande

av bestyr med allmänningsskogar.

De sakkunniga äro för sin del av den meningen, att ifrågavarande bestvr

kunna anses hänförliga till »uppdrag eller arbete, som kan anses falla utom

tjänstemannens vanliga tjänsteutövning» (avlöningsreglementets 31 §), vadan

hinder icke torde möta för att särskild gottgörelse beredes de tjänstemän

hos vederbörande länsstyrelse, som med ifrågavarande bestyr hava att taga

befattning.

Då sportelfrågans lösning på det närmaste sammanhänger med den löneställning,

som kan bliva bestämd för avdelningscheferna inom länsstyrelserna,

torde dessa frågor här böra behandlas i ett sammanhang.

Löneregleringskommittén har framhållit, att landssekreterarna och landskamrerarna

hittills i avseende å den fasta avlöningen ansetts böra närmast

jämställas med tredje gradens tjänstemän vid centrala ämbetsverk. Då dessa

vid senaste löneregleringen placerats i 20:de lönegraden under avdelningen

B i löneplanen, har kommittén ansett landssekreterare och landskamrerare

icke kunna uppföras i högre lönegrad. Emellertid liar kommittén ansett

vissa omständigheter tala för att avdelningscheferna hos länsstyrelserna

komme att intaga en mera gynnad ställning i avlöningsliänseende än byråcheferna

i centrala ämbetsverk.

Till utveckling av denna uppfattning har kommittén anfört i huvudsak

följande.

Länsstyrelserna, som städse utgjort ett viktigt led i administrationen,

hava med den raska utvecklingen särskilt på den administrativa lagstiftningens

område fått sina uppgifter ökade i kanske högre grad än övriga

administrativa myndigheter, och då det huvudsakliga ansvaret för arbetets

fortgång i behörig ordning påvilar avdelningscheferna, torde kraven på dessas

förmåga att raskt och samtidigt med moget omdöme besluta i allmänhet

vara större än beträffande andra tjänstemän i motsvarande ställning.

Avdelningscheferna iiro ock redan nu så strängt upptagna av sin tjänst,

att fastställandet för dem av den för tjänstemännen vid nyreglerade verk

bestämda dagliga tjänstetiden av minst sju timmar i allmänhet icke torde

komma att medföra någon ökning av deras nuvarande arbetstid. De på

länsstyrelserna ankommande ärendena äro jämväl av synnerligen skiftande

slag, och vissa av dem äro av en mycket ömtålig natur, vilket ju framför

allt gäller utövandet av högsta polismakten i länet.

Störa anspråk på avdelningscheferna ställer utarbetandet av de talrika

underdåniga utlåtanden i lagstiftnings- eller andra större frågor, som länsstyrelserna

få sig anbefallt att avgiva, ofta med korta tidsfrister.

Vid de ej sällsynta tillfällen, då landshövdingen är förhindrad att fullgöra

sina ämbetsgöromål, ökas avdelningschefernas arbetsbörda och ansvar, enär

då vardera avdelningschefen måste deltaga i avgörandet och expedierandet

av ärendena å andra avdelningen samt kraven på initiativ och ledning från

länsstyrelsen i viss män överflyttas på vederbörande avdelningschef. Därest

landshövdingen saknar juridisk utbildning, ställer ock detta uppenbarligen

ökade krav på avdelningscheferna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung]. Maj:ts pro/ionitiou nr 1S''1. ;(f)

Särskilt maktpåliggande iiro för landssekreteraren de besvärliga och med

stora ekonomiska risker förbundna exekutiva försäljningarna av fast egendom

och för laudskamreraren hans uppgift såsom kronoomlmd hos prövningsnäm

liden, eu uppgift, vars fullgörande på ett effektivt och grannlaga sätt

är av den allra största betydelse för stat och kommuner.

Kommittén, som, enligt vad sålunda anförts, anser avdelningscheferna

hos länsstyrelserna icke böra uppföras i högre lönegrad än den 20:de, men

å andra sidan finner särskilda omständigheter påkalla förhöjning av den enligt

samma lönegrad utgående avlöningen, har trott denna fråga bäst kunna

lösas genom att tjänstemännens hos länsstyrelserna till statsverket indragna

sportler i viss utsträckning användas till erforderlig förstärkning av avdelningschefernas

löneförmåner.

Beträffande storleken av den ifrågasatta avlöningsförstärkningen har kommittén

uttalat sig på följande sätt.

Då, såsom i det föregående antytts, löneförstärkningen huvudsakligast

erfordras till åstadkommandet av en reglering av avlöningsförmånerna efter

befattningarnas större eller mindre besvärlighet, så att för de besvärligare

må kunna påräknas de bäst kvalificerade tjänstemännen, blir det för frågans

lösning i första hand nödvändigt att verkställa en jämförande undersökning

av befattningarna och att i särskilda grupper sammanföra dem, som i avseende

å besvärlighet och således även löneförstärkning böra likstiillas. Vid

denna gruppering, som, enär landssekreterare och landskamrerarbefattningarna

i samma län ansetts böra i nyss angivna avseenden jämställas, kommer att

omfatta länen, har kommittén sökt taga tillbörlig hänsyn till de förhållanden,

som särskilt kunna anses utgöra en måttstock för avdelningschefernas arbetsbörda.

Undersökningen har visat, att länen i förevarande avseende böra

indelas i fem grupper.

Till l:sta gruppen, varmed här avses den minst besvärliga, har icke kunnat

hänföras annat län än Gotlands, vilket givetvis även i nu förevarande avseende

intager en särställning. En liknande särställning fastän i motsatt

riktning intager Malmöhus län, som därför hänförts till 5:te gruppen. Dit

har ock Göteborgs och Bohus län ansetts böra räknas, då detta län för närvarande

med hänsyn till folkmängden är i fråga om tjänstgöringspenningarna

för avdelningscheferna jämställt med Malmöhus län. De återstående tre

grupperna hava ansetts böra omfatta:

2:dra gruppen: Uppsala, Södermanlands, Kronobergs, Blekinge, Hallands,

Västmanlands och Jämtlands län,

:i:dje gruppen: Jönköpings, Kalmar, Kristianstads, Skaraborgs, Örebro,

Västerbottens och Norrbottens län. samt

4:de gruppen: Stockholms, Östergötlands, Alvsborgs, Värmlands, Kopparbergs,

Gävleborgs och Västernorrlands län.

Vid fastställandet av avlöningsförstärkningens belopp för de särskilda befattningsgrupperna

har kommittén ansett ledning kunna hämtas av befattningshavarnas

hittillsvarande sportler, enär dessa till eu viss grad utgöra

eu mätare av befattningarnas större eller mindre besvärlighet. Men då sportlerna

under de tre år, 1918—1920, för vilka uppgifter om tjänstemännens

inkomster i tjänsten på sin tid av kommittén infordrats, varit exceptionellt

höga på grund av kristidsförhållandena, har det ansetts nödvändigt att utröna

sportlernas medeltal för tiden 1911—1920. Och ehuru svårigheter mött

att för samtliga befattningarna erhålla uppgifter för tiden före år 1918, hava

dock sådana ingått i så stor utsträckning, att man kunnat bilda sig ett om

döme om sportlernas ungefärliga medeltal för de särskilda befattningarna

under nämnda tioårsperiod. I avseende å de framkomna medeltalen torde

Lön.

Avlönings

förstärk» in

opaginerad Kontrollera mot PDF

36

Kanyl. Maj:t$ proposition nr 183.

emellertid böra uppmärksammas, dels att landssekreterarnas inkomster av

utfärdade pass på vissa båll under senare delen av tioårsperioden stigit till

orimliga belopp, som därför förrycka medeltalen, dels ock att landskamrerarnas

provisioner å landstingsmedel och vägskatt genom beslut vid 1922

års riksdag om provisoriska grunder för vederbörandes provisioner å nämnda

medel blivit kraftigt reducerade.

När avlöningsförstärkningens belopp fastställas, bör därjämte enligt kommitténs

mening tagas hänsyn till att, ehuru avdelningschefernas hos länsstyrelserna

inkomster av tjänsten under senare åren på grund av de ökade

sportlerna stigit till belopp, som särskilt i en del fall otvivelaktigt påkalla

reduktion, deras samlade inkomster av tjänsten icke reduceras så skarpt, att

tjänstemännens hittillsvarande sociala ställning rubbas.

Emellertid anser kommittén löneförstärkningsbeloppen böra så till vida

begränsas, att, där de till statsverket indragna och till förstärkning av avdelningschefernas

fasta avlöning avsedda sportlerna för viss befattning icke

för året uppgå till det fastställda löneförstärkningsbeloppet, innehavaren av

denna befattning skall såsom löneförstärkning åtnöjas med belopp, motsvarande

nämnda indragna sportler.

Med beaktande av härovan angivna omständigheter har kommittén ansett

avlöningsförstärkningen skäligen kunna, för år räknat, fastställas till följande

belopp, nämligen:

för l:a befattningsgruppen till högst....................................

2:a >■> .....................................

3:e > .......................................

» 4l0 >; » > .......................................

> 5:e » » » .......................................

Yttranden över

löneregleringskommitténs

förslag i fråga

om landssekreterares

och landskamrerares

löneförmåner.

............................. 500 kronor

..................................... 1,500 »

...................................... 2,500

...................................... 3.500

...................................... 4,000

Vissa länsstyrelser hava uttalat sig rörande kommitténs förslag till inord
-

lönegraden B 20.

Så
-

De

sakkunniga.

ilande av landssekreterarna och landskamrerarna

lunda hava länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings, Gotlands, Göteborgs

och Bohus, Örebro och Norrbottens län ansett, att i och för sig intet

syntes vara att erinra mot en dylik placering. Andra länsstyrelser hava

däremot funnit den av kommittén föreslagna placeringen av ifrågavarande

befattningshavare allt för låg. Länsstyrelsen i Malmöhus län har framhållit,

att landssekreterare- och landskamrerarebefattningama i fråga om göromålens

art och betydelse samt arbetsbördans storlek syntes fullt kunna jämföras

med många befattningar, vilka hänförts till lönegraden A 1.

Den av kommittén föreslagna löneförstärkningen'' åt länsstyrelsens avdelningschefer

har av länsstyrelserna i allmänhet befunnits allt för lågt beräknad,

varjämte påyrkats, att densamma måtte bestämmas till fasta belopp

och icke, på sätt kommittén föreslagit, till högst vissa belopp. Även statskontoret

och riksrälcemTcapsverTcet hava förordat, att förstärkningsbeloppen

måtte fastställas till fixa belopp, varvid förstnämnda ämbetsverk förklarat

sig icke hava något att erinra mot de utav kommittén föreslagna siffrorna.

De sakkunniga hava erinrat, hurusom i annat sammanhang fråga blivit

väckt om utbyggande av den nuvarande löneplanen, avd. B, med vissa nya

lönegrader. Sålunda hade av statskontoret i utlåtande den 26 maj 1922

angående löneregleringen för universiteten ifrågasatts, att innehavare av

professorsbefattning skulle hänföras till eu nyinrättad lönegrad, vilken borde

betecknas såsom den 22:a och upptaga följande löneklasser och lönebelopp:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Knngl. Majitu proposition nr 1S.''1. .‘57

i

O r t

s £ i'' 1

i p |.

Lönegrad 1 ij .

n II klass a A

1] ''

It

C

! I) !

K

V

1

(i

K

r o n <>

1*

,

fl 28 1 10 020

10 260

10 500

10 740 i

10 980

11220

11460

J!| 29 ! 10 500

10 710

10 980

11220 ''

11 460

11 700

11940

! 22:a lönegraden ...,!

S 30 :| 10 980

11 220

11460

11 700 :

11940

12 180

12 420 ,

1 31 i 11460

11 700

11 940

12180

12 420

12 660

12 900

I det förslag till revision

av gällande av

löningsbestämmelser för stats-

departement m. fi. verk, som

den 8

november 1923

avgiv

its av eu inom

finansdepartementet tillkallad sakkunnig, hade avdelningen B av löneplanen

på enahanda sätt utbyggts.

Till närmare belysande av frågan om löneregleringens avpassande för

landssekreterare och landskamrerare hava de sakkunniga framlagt en detaljerad

utredning, som här torde böra återgivas.

Då förslag om lönereglering för vissa tjänstemän vid landsstaten förelädes

1878 års riksdag, gjorde föredragande departementschefen till statsrådsprotokollet

det uttalandet, att landssekreterarna och landskamrerarna vore, med

hänsyn såväl till deras ämbetsställning som till vikten och mångfalden av

deras göromål, att anse såsom likställda med byråcheferna vid de förvaltande

verken, vadan departementschefen ansåge, att förstnämnda tjänstemäns

lön borde bestämmas i likhet med de sistnämndas; tjänstgöringspenningarna

åter borde lämpas efter tjänsternas besvärlighet. I sistnämnda

syfte borde länen indelas i tre klasser samt tjänstgöringspenningarna bestämmas

till olika belopp för envar av dessa klasser.

Vad i sistberörda hänseende föreslogs vann emellertid icke riksdagens

bifall. Statsutskottet anförde i avgivet utlåtande, att utskottet funnit det

mindre lämpligt att bestämma tjänstgöringspenningarna till så högt belopp,

att därigenom, såsom enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle bliva fallet, avlöningsförmånerna

för landssekreterare och landskamrerare i första klassens

län skulle komma att uppgå till 500 kronor mer än som bestämts för expeditionscheferna

och riksarkivarien samt 1,000 kronor mer än för cheferna

för kungl. biblioteket och lantmäteriet. Enligt utskottets åsikt kunde det

icke med fog bestridas, att det skulle vara oegentligt, om landssekreterare

och landskamrerare försattes i så väsentligt fördelaktigare ställning än vissa

chefer, på vilka likväl alltid åtskilliga särskilda anspråk ställdes. För att

undvika denna olägenhet och dock bibehålla den av Kungl. Maj:t föreslagna

klassindelningen hade det svnts utskottet mest ändamålsenligt att föreslå

riksdagen att bestämma tjänstgöringspenningarna för varje klass till 500

kronor lägre belopp än det av Kungl. Maj:t ifrågasatta.

Statsutskottets i överensstämmelse härmed gjorda hemställan vann, efter

-gemensam votering, riksdagens godkännande.

Då det nu ankommer på de sakkunniga att framlägga förslag rörande

landssekreterarnas och landskamrerarnas ställning i lönehänseende — åtskilliga

länsstyrelser hava givit uttryck åt den meningen, att dessa befattningshavare

blivit i löneregleringskommitténs förslag obehörigen tillbaka
-

1S7S ars

riksdag.

Avlöning vid

vissa chcfsbofattningar

in. in.

opaginerad Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj tis proposition nr LSS.

Förslag till

lönereglering

för häradshövdingarna.

sätta torde de sakkunniga för att redan från början giva eu antydan om

den övre gräns, som vid fastställandet av landssekreterarnas och landskamrerarnas

avlöningsförmåner icke lärer kanna överskridas, få erinra om beloppen

av de löner, som enligt det för statsdepartement in. fl. verk nu gällande

avlöningsreglementet utgå till vissa tjänstemän i cliefs- och därmed

jämförlig ställning.

Till innehavare av vissa chefsbefattningar i huvudstaden (G-ort), vilka

tillsättas genom förordnande på viss tid — generaldirektörs- och chefsbefattningarna

vid socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, byggnadsstvrelsen m. fl.

verk — utgår arvode med 19,000 kronor.

Statssekreterare och expeditionschefer — likaledes i huvudstaden — vilka

tillsättas genom förordnande tills vidare, åtnjuta arvoden med respektive

17.000 och 15.000 kronor.

För justitieråd och regeringsråd utgör lönen 18,000 kronor, för presidenten

i Svea hovrätt samt flertalet generaldirektörer 17,040 kronor, för överdirektörer

vid fångvården, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt statistiska centralbyrån

ävensom riksarkivarien 15,000 kronor, för riksbibliotekarien, riksantikvarien,

överdirektörer vid Sveriges geologiska undersökning och statens

meteorologisk-hydrografiska anstalt m. fl. 13,020 kronor o. s. v. Även dessa

tjänstemän hava sin tjänstgöringsort i huvudstaden, sålunda å G-ort.

Det torde jämväl få erinras, att av löneregleringskommittén i särskilt

utlåtande den 15 februari 1923 avgivits förslag beträffande lönereglering för

landshövdingarna i riket. Enligt detta förslag skulle innehavare av landshövdingbefattning

tillsättas genom förordnande tills vidare och såsom avlöning

åtnjuta, förutom bostadsförmån m. in., arvode å högst 19,000 och lägst

17.000 kronor.

I ett flertal av de fr ån länsstyrelserna inkomna yttrandena har eu jämförelse

anställts mellan å ena sidan löneregleringskommitténs förslag beträffande

lönereglering för landssekreterare och landskamrerare och å andra

sidan ovanberörda, av särskilda sakkunniga den 28 februari 1923 avgivna

förslag till lönereglering för häradshövdingarna. På sålunda given anledning

torde här böra lämnas en kortfattad redogörelse för huvudpunkterna i detta

förslag.

Häradshövdingarna skulle enligt förslaget såsom avlöningsförmåner uppbära

dels fast lön och dels viss procentuell andel av de till statsverket ingående

stämpelavgifterna för häradsrättens och domhavandens expeditioner.

Lönen skulle utgå enligt 19:e lönegraden i 1921 års avlöningsreglemente.

Någon expeditionslösen skulle ej vidare ifrågakomma. I stället skulle stämpelavgifterna

för domboksexpeditioner och gravationsbevis höjas till belopp,

som motsvarade eller i vissa fäll avsevärt överstege sammanlagda beloppet

av nu utgående stämpel och lösen, och av detta förhöjda belopp skulle häradshövdingen

äga uppbära viss andel, vilken skulle utgöra å ett årligt försäljningsbelopp

intill 20,000 kronor 25 procent samt å högre försäljnings*

belopp en lägre procent enligt eu starkt fallande skala.

I eu vid bemälda sakkunnigas utlåtande fogad tabell hava beräkningar

verkställts rörande de löneinkomster — lön (i högsta löneklassen inom 19:e

lönegraden) jämte, i förekommande fall, kallortstillägg ävensom andel av

stämpelavgifter — som skulle komma att till häradshövdingarna utgå vid

bifall till de sakkunnigas förslag. Här nedan lämnas en med ledning av

nämnda tabell utarbetad sammanställning rörande antalet befattningshavare,

fördelade dels efter olika ortsgrupper. dels efter de beräknade löneinkomsternas

storlek.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!.

Maj:ts

r>''°}

msition

nr AV.

.

:i!>

Anta

1 befattning

It avari

inom

ortsjfrupj

Löneinkomsternas belopp

A

B

C

i»

K''

K

;

Stimma

Högst 13 000 kronor ................

3

3

2

2

10

13 (J00—14 000 »

i 2

8

6

7

5

3

31

14 000—15 000 » ...............

I

i

6

10

7

2

2

29 ;

15 000—16 000 » ...............

i

4

11

4

7

2

1

30

16 000-17 000 » ................

i

1

3

f)

6

—

1

17

17 000-18 000 .. ................

— I

—

i -

1

2

i

2

6

18 000-19 000 » ................

—

—

—

—

— 1

1

1

19 000—20 000 •> ...............

—

j -

—

— !

1

1

Tillhopa

, 8

17

28

29

27

s

8

125 1

Härtill skulle för häradshövdingar — liksom för landssekreterare och

landskamrerare — komma stämpelförsäljningsprovision, beräknad efter därför

gällande allmänna grunder. Det kan antagas, att denna inkomst skulle för

häradshövdingarna komma att uppgå till något högre belopp än för nyssnämnda

befattningshavare vid länsstyrelserna.

Vid avlåtande av statsverkspropositionen till 1924 års riksdag anförde

chefen för justitiedepartementet beträffande ifrågavarande förslag, att hos

de myndigheter, som hörts över förslaget, meningarna vore mycket delade

angående lämpligheten av att då genomföra en å förslaget grundad definitiv

lönereglering. Flera av de mot detsamma framställda anmärkningarna vore

av den natur, att förslaget enligt departementschefens mening måste bliva

föremål för en ganska grundlig överarbetning, innan det komrne i sådant

skick, att det kunde framläggas för riksdagen.

Såvitt landsstatslönesakkunniga hava sig bekant, är berörda förslag rörande

häradshövdingarnas lönereglering fortfarande beroende på Tv un gl. Maj:ts

prövning.

Såsom tidigare är nämnt, var det förslag till lönereglering för länsstyrelsernas

avdelningschefer, som förelädes 1878 års riksdag, byggt på den förutsättningen,

att dessa befattningshavare borde i lönehänseende likställas

med byråchefer vid de förvaltande verken. I själva verket har genom de

vid sidan av den fasta avlöningen utgående sportlerna nämnda avdelningschefers

löneställning blivit vida gynnsammare. Även i fråga om arbetsuppgifter

och tjänsteansvar måste avdelningscheferna inom länsstyrelserna numera

i stort sett anses hava kommit i sådan ställning, att en jämförelse

mellan dem och ovannämnda byråchefer icke vidare rättvisligen bör läggas

till grund för de förras placering i avlöningshänseende. De sakkunniga

anse sig böra något närmare beröra jämväl denna sida av det föreliggande

spörsmålet.

Härvid må till en början erinras om den säregna ställning inom statsförvaltningen,

som intages av länsstyrelserna i jämförelse med de centrala

ämbetsverken i allmänhet. Vad de senare beträffar gäller såsom regel, att

varje särskilt verk fått sig tilldelad allenast en viss gren av statens förvaltande

verksamhet. Arbetet inom det sålunda begränsade området har i sin

ordning allt efter verksamhetens olika sidor eller ärendenas natur utskiftats

mellan de i verket tjänstgörande byråcheferna. De uppgifter, som åligga

en byråchef i ett centralt ämbetsverk, äro sålunda oftast såsom helhet betraktade

av relativt enhetlig beskaffenhet, rörande sig på ett mer eller mindre

Landssckreterares

och

landskamrerares

tjänsteställning

m. m.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kung1. Maj:ts proposition nr 183.

skarpt begränsat område av förvaltningen. Annorlunda ställer sig förhållandet

beträffande länsstyrelserna och givetvis i främsta rummet för befattningshavarna

i chefsställning därstädes. Till följd av det mångsidiga sätt,

på vilket länsstyrelserna hava att företräda eller tillhandagå statsmakten!

komma under deras handläggning ärenden inom de flesta av förvaltningslrvets

olika grenar. Särskilt av de närmast under landshövdingen ansvariga

avdelningscheferna, landssekreteraren och landskamreraren, kräves därför

— vid sidan av de formella kompetensfordringarna — en ingående fackkunskap

på vitt skilda områden och förmåga att behärska de mest olikartade

uppgifter. Arbetssättet och ärendenas fördelning inom vederbörande länsstyrelse

medgiva i det hela intet eftersättande av nämnda krav på mångsidighet

hos ifrågavarande avdelningschefer. Dessas tjänsteställning erhåller

dessutom eu alldeles särskild karaktär av de förhållanden, under vilka de.

såsom landshövdingens närmaste medarbetare och ställföreträdare, hava att

utöva sin verksamhet.

Enligt gällande instruktion aligger det landshövdingen bl. a. att söka

vinna förtrogenhet med förhållandena inom länet och för sådant ändamål

genom resor och möten med länets invånare göra sig underrättad om de

olika orternas tillstånd och behov. Landshövdingens tid tages av denna anledning

liksom för undersökningar och utredningar i viktigare speciella frågor

i stor utsträckning i anspråk för tjänsteresor och förrättningar utom residensorten,

varvid det tillkommer avdelningscheferna inom länsstyrelsen att

a sagda ort företräda honom och utöva länsstyrelsens funktioner. Enahanda

är förhållandet, då landshövdingen, såsom ofta är händelsen, under längre

eller kortare tid anlitas för fullgörande av annat offentligt uppdrag än sådant,

som direkt kan anses tillhöra hans ämbetsåligganden, och på grund

härav vistas på annan ort än den, varest länsstyrelsen äger sitt säte. Men

även under tider, då landshövdingen för utövande av sitt ämbete vistas å

residensorten, är han ofta så upptagen av överläggningar eller studier i

frågor, som beröra länets allmänna utveckling eller eljest äro av särskild

betydelse, att han icke har möjlighet att ägna sig åt det mera ämbetsmässiga

detaljarbetet inom länsstyrelsen. Till följd härav komma givetvis avdelningscheferna

även under sist angivna förhållanden att i stor utsträckning

på eget ansvar och med självständig beslutanderätt utöva länsstyrelsens löpande

funktioner, vare sig gemensamt eller, där direkta beslut ej äro påkallade,

inom den avdelning, som av vederbörande föi-estås. Den allmänna

tjänsteställning, som avdelningscheferna inom länsstyrelserna intaga, torde

därför enligt sakens natur kunna anses vara en i väsentlig mån annan och

ansvarsfullare än den, som i regel tillkommer bvråclieferna i de centrala

ämbetsverken.

Vad beträffar nämnda avdelningschefers tjänsteåligganden i och för sig,

torde ur löneregleringssynpunkt särskilt böra uppmärksammas landssekreterarens

bestyr med försäljning av utmätt fäst egendom och laudskamrerarens

uppgift att såsom kronans ombud bevaka dennas rätt vid prövningsnämndens

sammanträden. Förstnämnda arbete, för vilket särskilt arvode

icke längre skulle utgå, är i regel förenat med avsevärd ekonomisk risk för

landssekreteraren. Inom prövningsnämnden utövar landskamreraren en synnerligen

viktig statsekonomi verksamhet, genom vilken ej sällan avsevärda

skattebelopp, sorg eljest skulle hava gått förlorade, tillföras kronan. Den

motsatsställning i förhållande till mer eller mindre inflytelserika enskilda

intressen, vari kronoombudet härigenom ofta försättes, gör det i högsta grad

nödvändigt, att bemälde tjänsteman av staten tillförsäkras eu lön, fullt motsvarande

de uppgifter och det ansvar, som ålagts honom.

s. 41 Kontrollera mot PDF

KwiijI. Maj:ts propuMtion nr /''S-V. 41

De sakkunniga anse, det på grund av vad nu anförts påtagligt, att om

sportlerna bortfalla en placering av, landssekreterarna och landskamrerarna

i 20:e lönegraden icke kan anses tillfredsställande. Och även om dessa

tjänstemän hänföras till den ifrågasatta nya. såsom den 22:a betecknade

lönegraden, måste det utan tvivel, på grund av vikten och omfattningen av

deras göromål samt med hänsyn till deras ämbetsställning överhuvud, anses

]»åkallat, att någon förstärkning av den fasta lön, som skulle utgå inom

nämnda lönegrad, beredes ifrågavarande befattningshavare. Till jämförelse

må erinras, hurusom vid vissa centrala ämbetsverk — generalpoststyrelsen,

telegrafstyrelsen, medicinalstyrelsen, pensionsstyrelsen — chefens ställföreträdare

i sådan egenskap äga tillgodonjuta utöver byråehefsavlöning särskilda

arvoden (2,000 respektive 1,000 kronor). Vid statens järnvägar förekomma,

med ställning mellan generaldirektören och byråcheferna, dels eu överdirektör

och souschef och dels en överdirektör samt en eller två överingenjörer.

Dessa befattningshavare uppbära sin avlöning i form av årliga arvoden, utgörande

för överdirektören och souschefen 18,000 kronor och för envar av

de övriga 17,000 kronor.

Enligt löneregleringskommitténs förslag skulle eu avlöningsförstärkning

beredas länsstyrelsernas avdelningschefer på det sätt, att viss del av de till

statsverket indragna sportlerna, intill för de olika länen angivna maximibelopp,

toges i anspråk för ändamålet. Denna anordning har i ett flertal

av de inkomna yttrandena mött invändningar. Såsom ock av kommittén

själv påpekats, iiro de av kommittén härutinnan verkställda beräkningarna

i stor utsträckning grundade på mycket osäkra faktorer. Idet har vidare

framhållits, att den särskilda redovisning av vissa influtna sportelinkomster,

som ett bifall till kommitténs förslag skulle nödvändiggöra, knappast kunde

anses erforderlig, helst som avlöningsförstärkningens maximibelopp icke vore

högre satt, än att densamma, åtminstone med nu gällande stämpelavgifter,

syntes i regel komma att utgå.

De sakkunniga för sin del finna det önskvärt, att eu enklare anordning

än den av kommittén föreslagna i detta avseende kommer till stånd. Mot

kommitténs förslag, vilket innebär, att stämpelförsäljningens storlek skulle

läggas till grund för avlöningsförstärkningens beräknande, må för övrigt framhållas,

att de sportler, som enligt kommitténs förslag skulle till statsverket

indragas, endast i begränsad omfattning härleda sig från sådan verksamhet,

i vilken stämpelförsäljning för närvarande förekommer. Såväl landssekreterarna

som landskamrerarna hava givetvis en mångfald tjänstegöromål, vilka

icke j>ä något sätt inverka på eller eljest stå i samband med stämpelförsäljningens

storlek. Stämpelförsäljningsbeloppet kan därför knappast sägas vara

någon tillförlitlig mätare på vederbörande tjänstemans arbetsmängd. Det

olämpliga i eu anordning, som ställer avlöningsförstärkningen i samband

med vad som inflyter genom stämpelförsäljning, framgår även därav, att

eventuella ändringar i stämpelavgifternas belopp givetvis komma att inverka

pa beloppet av försålda stämplar.

Enligt de sakkunnigas mening bör den avlöningsförstärkning, som anses

erforderlig för länsstyrelsernas avdelningschefer, utgå med bestämda årliga

belopp oberoende såväl utav storleken av tidigare åtnjutna sportler som ock

av stämpel försäl jningens omfattning.

I fråga om sättet för avlöningsförstärkningens utbetalande anse sig de

sakkunniga icke heller kunna biträda kommitténs förslag. Enligt detta skulle

alla sportler, med undantag av viss del av expeditionslösen ävensom ersättning

för bestyren med tryckning m. in. av län skungörelserna, ser. B, uppföras

å ett särskilt konto, benämnt länsstyrelsernas indragna sportler , och

Hull.a liv

avlöningsförs

turk n ing

för landssekreterare

och

lamlskfinircrarc.

Avlöningstörstärkningens

konstruktion.

s. 42 Kontrollera mot PDF

Avlöningsförstärkningcns

belopp.

42 Knuffl. Maj:ts ''proposition nr 183.

skulle avlöningsförstärkningen sedermera utbetalas från nämnda konto. De

sakkunniga anse för sin del, i likhet med statskontoret och riksräkenskapsverket

(se dessa ämbetsverks utlåtanden den 13, respektive 29 september

1923), en dylik anordning mindre lämplig och vilja i stället förorda, att de

medel, som erfordras för avlöningsförstärkningen, anvisas från visst anslag,

helt och hållet oberoende av de belopp, som inflyta i form av indragna

sportler. Med en dylik anordning lärer böra följa, att avlöningsförstärkningen

utbetalas till vederbörande befattningshavare i enahanda ordning,

som beträffande avlöning i allmänhet är stadgad.

Gäller det slutligen att söka angiva beloppen av den avlöningsförstärkning.

som de sakkunniga sålunda anse böra tillkomma landssekreterarna ocli

landskamrerarna i de olika länen) är givetvis fastställandet av dessa belopp

eu synnerligen vansklig uppgift. Löneregleringskommittén har föreslagit,

att den ifrågavarande avlöningsförstärkningen skulle för olika grupper av

län utgå med högst respektive 500, 1,500, 2,500, 3,500 och 4,000 kronor. I

de från länsstyrelserna inkomna yttrandena hava yrkanden framställts dels

om eu mera allmän höjning av beloppen, dels ock om en utjämning av

den olikhet, som i detta avseende skulle komma att råda mellan de olika

länen.

De sakkunniga anse härutinnan, att en så genomgående differentiering i

fråga om beloppet av avlöningsförstärkningen inom olika länsstyrelser som

den av löneregleringskommittén föreslagna icke bör ifrågakomma. Ur allmän

löneregleringssynpunkt samt jämväl av praktiska skäl måste det enligt de

sakkunnigas mening befinnas önskvärt, att avlöningsförstärkningen till de

befattningshavare, om vilka liär är fråga, såsom regel kommer att utgå med

ett för de särskilda länen lika belopp. Undantag torde härvid böra göras

allenast beträffande ett fåtal län, varest förhållandena i alldeles särskild grad

kunna anses motivera en höjning eller sänkning av det för länen i allmänhet

fastställda beloppet. Yad det stora flertalet län angår, synas nämligen

de skiljaktigheter i fråga om arbetsmängd in. in., som otvivelaktigt förekomma

— och som mer eller mindre äga sin motsvarighet inom andra, enhetligt

reglerade förvaltningsområden — icke utgöra tillräcklig anledning till

införande av eu gradering utav den avlöningsförstärkning, som skulle tillkomma

avdelningscheferna. I detta sammanhang bör måhända ock framhållas,

att då den samlade arbetskvantiteten inom en länsstyrelse eller någon

av dess avdelningar avsevärt ökas, detta väl i allmänhet har till följd, att

ett större antal biträden anställas till hjälp för tjänstemännen i överordnad

ställning, varigenom dessa, åtminstone i någon mån, erhålla kompensation

för den ökade arbetsbördan.

Under erinran att en placering av landssekreterarna och landskamrerarna

i den nya 22:a lönegraden skulle innebära en höjning av den fästa lönen med

i runt tal 1.000 kronor, skulle de sakkunniga för sill del vilja föreslå, att

avlöningsförstärkningen fastställes att såsom regel utgöra 2,500 kronor, med

undantag för å ena sidan Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus

län, där beloppet synes kunna fixeras till 3,500 kronor, samt å andra sidan

Gotlands län, där ett belopp av 1,500 kronor torde kunna anses lämpligt.

Det i jämförelse med den normala avlöningsförstärkningen avsevärt förhöjda

belopp, som de sakkunniga sålunda ifrågasätta för de tre förstnämnda

länens vidkommande, torde få anses betingat av de förhållanden, på grund

av vilka länsstyrelserna i dessa län intaga en särställning i fråga om förvaltningsuppgifter

och allmän arbetsbörda. Att så är fallet beträffande Malmöhus

samt Göteborgs och Bohus län har redan länge erkänts och torde ej

här behöva närmare utvecklas. Yad angår Stockholms flin hava de sak
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

4:;

Ktunjl. .\liij:ls in'' IH-l.

kunniga kommit till den uppfattningen, att såväl antalet av därstädes förekommande

ärenden som oek dessas — särskilt på grund av länets läge i

förhållande till huvudstaden — ofta mycket komplicerade och svårlösta natur

vid motivera, att avlöningsförstiirkningen till landssekreteraren och landskamreraren

därstädes utgår med det högre beloppet. Till belysande av den

arbetsmängd, varom här är fråga, fä de sakkunniga hänvisa till de av länsstyrelsen

i Stockholms län i utlåtande den 23 oktober 19215 över löneregleringskommitténs

förslag meddelade sifferuppgifterna. Av dessa torde framgå

bl. a., att Stockholms län i förevarande avseende står mycket nära Göteborgs

och Bohus län. Sålunda utgjorde, enligt nämnda uppgifter, antalet inkomna

ärenden under år 1922 i Göteborgs och Bohus län 52,1152 och i Stockholms

hän 50,2(59.

Det torde ock förtjäna beaktas, att avdelningscheferna inom länsstyrelsen i

Stockholms län, såsom ofta framhållits, i stor utsträckning tagas i anspråk för

lämnande av upplysningar eller tillhandagående på annat sätt åt statsdepartement

och centrala ämbetsmyndigheter.

Vad Gotlands län angår, torde det i förhållande till länsstyrelsernas

genomsnittliga arbetsbörda avsevärt ringare antalet ärenden därstädes böra

föranleda till att detta län i nu omliandlade avseende tilldelas den motsatta

undantagsställning, som de sakkunnigas förslag innebär.

Därest de sakkunnigas förslag i nu förevarande avseende vinner godkän- siutavliining

ilande, skulle slutavlöningen för ifrågavarande befattningshavare komma att för landsutgöra:

i Stockholm (G-ort) 1(5,400 kronor, i Luleå (G-ort med kallortstillägg) sekreterare och

15.595 kronor, i Göteborg (F-ort) 16,160 kronor, i Västerås, Gävle och Hämdsand

(F-orter) 15,160 kronor, i Malmö (E-ort) 15,920 kronor, i Umeå (E-ort kunnigas

med kallortstillägg) 14,980 kronor, i Uppsala, Nyköping, Karlstad, Örebro, förslag.

Falun och Östersund (E-orter) 14,920 kronor, i Linköping, Kalmar, Karlskrona,

Halmstad, Vänersborg och Mariestad (D-orter) 14,680 kronor, i Jönköping

och Kristianstad (O-orter) 14,440 kronor, i Visby (O-ort) 13,440 kronor

samt i Växjö (B-ort) 14,200 kronor.

Dessa löneförmåner uppgå visserligen icke i något fall till vad som enligt

det ännu icke slutligt prövade förslaget om häradshövdingarnas löneregleringskulle

tillkomma häradshövdingarna i ett fåtal av de största domsagorna,

men torde kunna anses stå i någorlunda lämpligt förhållande till de lönebelopp,

som, på sätt i det föregående erinrats, utgå till en del befattningshavare

vid de redan nyreglerade verken. Det bör vid denna jämförelse tagas

i betraktande, att landssekreterare och landskamrerare fortfarande skulle

kunna komma i åtnjutande av någon särskild inkomst i form av provision för

stämpelförsäljning.

Aven med den i förhållande till löneregleringskommitténs förslag något iwmiig*

förbättrade löneställning för landssekreterare och landskamrerare, varom de isuctiiiugg såsakkunniga

sålunda anse sig böra hemställa, skulle i allt fall till följd av B°t™nko^1rII''j!s:l"

sportlernas bortfallande de flesta av dessa tjänstemän få vidkännas en avse- ^dra^ia”"

värd minskning i löneinkomster. I två till de sakkunniga ställda, särskilda sportler,

framställningar, som de sakkunniga tillåta sig bär bifoga, har ock från berörda

tjänstemannagruppers sida ifrågasatts, huruvida ej under alla förhållanden

de nuvarande landssekreterare respektive landskamrerarna borde genom

personliga lönetillägg eller på annat liknande lämpligt sätt erhålla en skälig

ersättning för de löneförmåner, som de eventuellt kunde gå förlustiga vid

tillämpning av blivande ny lönestat för länsstyrelserna. Det har under dessa

förhållanden synts de sakkunniga angeläget att tillse, huruvida och på vilket

sätt en mjukare övergång till det nya lönesystemet skulle kunna beredas de

nuvarande innehavarna av ifrågavarande befattningar. De sakkunniga hava

t

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kanyl. Hfnj:ts proposition nr 183.

därvid trott sig finna, att denna fråga skulle kunna lämpligen lösas på ungefär

enahanda sätt, som tidigare i vissa fall skett ifråga om en del andra förvaltningsgrenar,

senast beträffande tullverket (riksdagens skrivelse nr 276/1922).

Riksdagens beslut härutinnan innebar, att ordinarie tjänsteman vid tullverket,

som uppfördes å den med 1923 års ingång ikraftträdande avlöningsstaten

och vilkens sammanlagda avlöning i medeltal under åren 1921 och 1922, på

visst sätt beräknad, överstege årsavlöningen för år 1923, skulle äga uppbära

personligt lönetillägg, motsvarande berörda överskott. Härvid skulle hänsyn

dock icke tagas till medeltal av extra inkomster under åren 1921 och 1922,

som ej uppgått till minst 100 kronor, eller till den del av dylikt medeltal,

som överstege 5,400 kronor. Vidare skulle iakttagas bl. a., att lönetillägget,

vilket borde minskas eller upphöra i den mån avlöningen å ny stat ökades,

skulle under loppet av nio år avskrivas med en niondel om året.

I detta sammanhang kan jämväl nämnas, att före genomförandet av den

år 1919 beslutade löneregleringen för kommunikationsverken åtskilliga befattningshavare

vid telegrafverket ägde uppbära sportler i form av telegramprovision.

Beträffande dessa tjänstemän föreskrevs uti de av Kung!. Maj:t

den 16 april 1920 meddelade bestämmelserna i fråga om övergång till den

nya lönestaten vid telegrafverket, att den, vars sammanlagda löneinkomst

vid nämnda övergång jämte de sportler, som för år 1919 belöpt å den ordinarie

tjänst han omedelbart före övergången innehade — sportlerna beräknade

till högst 5,400 kronor —- överstege den avlöning han ägde uppbära efter

övergången till den nya staten inklusive det honom enligt vissa bestämmelser

eventuellt tillkommande personliga lönetillägg, skulle tilldelas särskilt personligt

lönetillägg, motsvarande nämnda skillnad. Även nu omhandlade särskilda

lönetillägg borde minskas eller upphöra i den män tjänstemannens avlöning

å den nya staten ökades samt avskrivas under nio år med eu niondel

årligen.

l)å landssekreterares och laudskamrerares avlöningsförmåner, extra inkomster

inberäknade, under de senare åren i vissa fall uppgått till orimligt

höga belopp, kan det givetvis icke ifrågasättas, att sådana belopp skola

läggas till grund för beräknande av personliga lönetillägg till bemalla befattningshavare,

utan torde, därest dylika tillägg, såsom de sakkunniga vilja

förorda, komma till användning, en begränsning härvidlag böra äga rum.

Beträffande denna begränsning vill det synas de sakkunniga, som om det

vid tull- och telegrafverken tillämpade maximibeloppet 5,400 kronor — vilket

torde hava fastställts med hänsyn bl. a, till en såsom skälig ansedd årlig

avskrivning av 600 kronor — vore allt för lågt, då det gäller att bestämma

ett eventuellt personligt lönetillägg till landssekreterarna och landskamrerarna.

För dessas de! torde det lönetillägg, som skulle kunna utgå under

det första övergångsåret, lämpligen kunna fastställas till högst 7,200 kronor

och den normala årliga avskrivningen bestämmas till 800 kronor. Där nyssnämnda

maximum uppnåddes, skulle sålunda lönetillägget komma att utgå

under andra året med 6,400 kronor, under tredje året med 5,600 kronor o. s. v.

för att med utgången av det nionde året helt upphöra.

De sakkunniga vilja sålunda föreslå, att såsom kompensation för indragna

sportler må till ordinarie landssekreterare eller landskamrerare, som uppföres

å den nya avlöningsstaten och vilkens sammanlagda avlöning, tillfällig löneförbättring

däri inbegripen, i medeltal under åren 1922—1924 — eller den

kortare tid varunder han tilläventyrs innehaft tjänsten — jämte under samma

tid i medeltal uppburna sportler överstiger årsavlöningen för budgetåret

1925—1926, utbetalas personligt lönetillägg, motsvarande berörda överskott,

dock högst 7,200 kronor, med iakttagande att lönetilläget. vilket bör minskas

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kuntjl. Muj:ts proposition nr IS-l.

(iller upphöra i den mån avlöningen å ny stat ökas, skall under loppet av

nio år avskrivas med eu niondel om året. Utbetalningen lärer böra ske i

enahanda ordning, som beträffande avlöning i allmänhet är stadgad.

Vid beräkningen av de sportler, som skola ligga till grund för bestämmande

av nu ifrågavarande personliga lönetillägg, bör givetvis enligt de

sakkunnigas mening bortses från den stämpelförsäljningsprovision, som kan

hava uppburits av vederbörande tjänstemän. I fråga om tillgodonjutande! av

dylik provision skulle nämligen någon förändring icke inträda genom löneregleringens

ikraftträdande.

Den av de sakkunniga föreslagna metoden för bestämmande av löneförmånerna

för landssekreterare och landskamrerare, kan jag i stort sett godtaga,

ehuru med reservation beträffande vissa punkter.

Vad till en början beträffar de till ifrågavarande avdelningschefer, liksom

till vissa andra tjänstemän hos länsstyrelserna, hittills utgående sportlerna,

anser jag i likhet med såväl kommittén som de sakkunniga, att dessa — med

undantag av provisionen för stämpelförsäljning — böra i samband med löneregleringen

indragas till statsverket. Denna indragning torde, på sätt föreslagits,

böra omfatta jämväl det i vissa fall utgående arvodet för försäljningav

utmätt fast egendom samt ersättningen för de bestyr med allmänningskogarnas

ekonomiska förvaltning, som i en del län uppdragits åt länsstyrelsernas

avdelningschefer.

Såsom kompensation för indragna sportler torde landssekreterarna och

landskamrerarna under den av de sakkunniga angivna förutsättningen böra

uppbära personliga lönetillägg, vilka tillägg synas böra minskas och successivt

avskrivas i enlighet med de sakkunnigas förslag. Det av dessa ifrågasatta

maximibeloppet, 7,200 kronor, förefaller mig dock onödigt högt tilltaget,

varför jag vill hemställa, att maximum härvidlag måtte bestämmas

till enahanda belopp, som tillämpats vid tull- och telegrafverken, eller 5,400

kronor.

I fråga om den fasta lönenivån för landssekreterare och landskamrerare

kan det, enligt mitt förmenande, även med fullt beaktande av dessa avdelningschefers

ledande ställning inom länsstyrelsen samt deras mångsidiga

och högt kvalificerade arbetsuppgifter, icke anses tillräckligt motiverat att

för dem bestämma eu högre placering å löneskalan än som ansetts böra tillkomma

de med bemälda avdelningschefer tidigare i sådant hänseende jämställda

byråcheferna inom den allmänna civilförvaltningen. Härvid måste

enligt mitt förmenande även tagas i betraktande, att om, såsom jag har för

avsikt att föreslå, en fast avlöningsförstärkning utöver själva lönen beredes

länsstyrelsernas avdelningschefer, den sammanlagda fasta avlöningen för

ifrågavarande befattningshavare vid en ännu högre placering å löneskalan skulle

komma att allt för mycket överstiga eller närma sig lönerna eller arvodena

till vissa tjänstemän, vilka innehava chefsställning direkt under Kungl. Maj:t

eller tillhöra de grupper av befattningshavare, som tillsättas genom förordnande

enligt andra kapitlet i avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451).

Jag anser sålunda, att lönen till landssekreterare och landskamrerare bör,

Departements
chefen.

s. 46 Kontrollera mot PDF

Lä ris - assessorer.

Löneregleringskommittén.

46 Kanyl. Maj:ts proposition nr 183.

på sätt löneregleringskommittén föreslagit, utgå enligt den hittillsvarande

lönegraden B 20, vilken lönegrad, enligt de av riksdagen i anledning av förslag

uti innevarande års statsverksproposition antagna ändringarna i nyssberörda

avlöningsreglemente, kommer att erhålla beteckningen B 30.

I betraktande såväl av avdelningschefernas inom länsstyrelserna ärnbetsställning

och arbetsuppgifter över huvud, som ock av deras tidigare inkomster

i tjänsten, anser jag emellertid, i likhet med de sakkunniga, att, på det

att löneregleringen för dessa befattningshavare icke må bliva alltför ogynnsam,

någon fast avlöningsförstärkning bör beredas dem utöver själva lönen och oberoende

av huruvida sådan ersättning för indragna sportler, som av mig nyss

föreslagits, kommer att utgå eller icke. En dylik avlöningsförstärkning torde.

för att tillräckligt fylla sitt ändamål, icke böra bestämmas lägre än de sakkunniga

föreslagit. Utöver dem enligt avlöningsreglementet tillkommande

lön torde landssekreterare och landskamrerare sålunda böra uppbära avlöningsförstärkning

med följande belopp för år räknat:

i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs- och Bohus län......... 3,500 kronor

i Gotlands län .............................................................................. 1,500 »

i Övriga län...................................................................................... 2,500

I detta sammanhang torde böra omnämnas, att föreningen Sveriges landskamrerare

i eu till Kungl. Maj: t den 8 december 1924 ingiven skrift bland

annat framhållit, att vid ett godkännande av de sakkunnigas förslag till lönereglering

för länsstyrelsernas avdelningschefer landskamrerarna i motsats

till landssekreterarna i allmänhet icke skulle komma i åtnjutande av personligt

lönetillägg. Orsaken härtill syntes vara den, att de sakkunniga icke

tagit hänsyn till den omständigheten, att landskamrerarnas sportelinkomster

i motsats till landssekreterarnas redan blivit genom kungörelsen den 15 juni

1922 på det kraftigaste beskurna. Det sålunda påpekade förhållandet, vilket

för övrigt i ej ringa mån torde komma att förändras genom den av mig föreslagna

nedsättningen av den fasta lön, som av de sakkunniga ifrågasatts,

anser jag emellertid icke böra föranleda till rubbning av de föreslagna grunderna

för personligt lönetillägg till ifrågavarande befattningshavare.

Beträffande länsassessorerna har löneregleringskommittén erinrat, att då

den 14 april 1917 frågan om dessa tjänsters inrättande förevar inför Kungl.

Maj:t, dåvarande chefen för civildepartementet framhöll, att den raska utveckling,

som under senare årtionden förekommit i vårt land såväl inom

näringarnas och samfärdselns som på de sociala och andra samhälleliga

frågors områden, i högst betydande grad ökat göromålen inom administrationen

i allmänhet och alldeles särskilt för länsstyrelserna. För avdelningscheferna

i länsstyrelse hade göromålens ökning, särskilt och icke minst i avseende

å de sociala ärendena, medfört en arbetsbörda så stor, att man

måste allvarligen vara betänkt på att i någon mån underlätta densamma för

att bereda landssekreteraren och landskamreraren möjlighet att åt mera invecklade

eller omfattande frågor, såsom utlåtanden i remitterade ärenden

m. in., ägna en mera odelad tid.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kanyl. M<ij:ts proposition ur !H-t.

47

Angående sättet för lösning av detta spörsmål hade skilda förslag framkommit.

Departementschefen ansåge för sin del, att denna viktiga fråga

med minsta möjliga betungande för statsverket borde kunna tillfredsställande

ordnas, om till \:il behövlig lättnad i landssekreterarens och landskamrerarens

arbetsbörda förste länsnotarie- och förste länsbokhållarsysslorna organisatoriskt

ombildades till assessorat, vilkas innehavare skulle hava till åliggande

att sjäh ständigt på eget ansvar bereda, föredraga och till expedition

befordra länsstyrelsernas beslut och utslag i vissa grupper av mål och ärenden

enligt indelning och plan, som på länsstyrelsens förslag borde fastställas

av Kungl. Maj:t särskilt för varje län. Därjämte borde de enligt de

föreskrifter, Konungens befallningskavande ägde meddela, biträda sina respektive

avdelningschefer vid övriga göromål samt vid dessas laga förfall, då ej

annorlunda därom förordnades, förrätta deras tjänst. I avlöningshänseende

skulle assessorerna jämställas med andra gradens tjänstemän i de centrala

verken.

I överensstämmelse med Kungl. Maj:ts förslag beslöt riksdagen inrättande

i varje län — undantagandes Gotlands — av eu länsassessorstjänst å

vardera avdelningen inom länsstyrelserna.

Löneregleringskommittén har vidare erinrat, hurusom enligt 44 § i instruktionen

den 12 april 1918 för landshövdingarna i rikets län samt de vid

länsstyrelserna anställda tjänstemän länsassessor har att under samma ansvar

som vederbörande avdelningschef bereda, föredraga och till expedition

befordra de ärenden, som enligt av Kungl. Maj:t för länet fastställd fördelningsplan

tillhöra länsassessorns föredragning, samt därjämte, enligt de föreskrifter

länsstyrelsen meddelar, biträda avdelningschefen med övriga förekommande

göromål och vid avdelningschefens laga förfall, där ej annorlunda

förorclnas, förrätta dennes tjänst.

Därjämte har kommittén meddelat, att i eu till kommittén ingiven framställning

landskamreraren J. G. Löfgren, landssekreteraren Y. E. von der

Lancken samt länsnotarien av första lönegraden E. W. Aman hemställt, att

länsassessorerna måtte i lönekänseende jämställas med byrådirektörer och i

sådant hänseende hänföras till lönegraden E 18 i den i 9 § av avlöningsreglementet

för befattningshavare vid statsdepartement m. fl. verk intagna

löneplanen.

För egen del har kommittén erinrat, hurusom vid den lönereglering, som

vid 1921 års riksdag vidtagits beträffande befattningshavare vid statsdepartement

och centrala, ämbetverk, det stora flertalet av dåvarande andra gradens

tjänstemän hänförts till lönegraden B 15 enligt det nya avlöningsreglementet.

Vid behörig hänsyn till de åligganden, som tillhörde de vid länsstyrelserna

anställda länsassessorer, och de krav på skicklighet och arbetsförmåga,

som ställdes på dem, hade kommittén emellertid ansett sig för dem böra

föreslå placering i den nuvarande lönegraden B 16 (nyantagna lönegraden

B 26).

I fråga om länsassessorernas placering å löneskalan hava länsstyrelserna

allmänt uttalat, att nämnda befattningshavare bort placeras i högre lönegrad

iin den av kommittén föreslagna B 16. Vissa länsstyrelser hava sålunda

ifrågasatt deras hänförande till nuvarande lönegraden B 17 (nya B 27) under

det att andra icke ansett ens denna placering erbjuda tillräckliga löiieför
-

Yttranden i

anledning av

ltfncrcglcringskommitténs

förslag beträffande

länsasscssorcrmi.

opaginerad Kontrollera mot PDF

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

maner för här avsedda befattningshavare utan föreslagit dessas inordnande

i lönegraden B 18 (nya B 28).

I detta sammanhang må ock omnämnas, att föreningen Sveriges länsassessorer,

länsnotarie!- och länsbokhållare i eu den 22 september 1923 till

samtliga länsstyrelser avlåten skrivelse beträffande länsassessorerna påyf-kat,

i första hand, att dessa måtte hänföras till lönegraden B 18 och alternativt,

för den händelse nämnda önskemål icke läte sig genomföra, att de åtminstone

icke måtte placeras lägre än i 17:e lönegraden. Till stöd för dessa

yrkanden har föreningen åberopat bl. a., att länsassessorerna hade med hänsyn

till arbetets art samt det därmed förenade ansvaret mera krävande

tjänster än befattningshavarna i den forna andra normalgraden, vilket förhållande

rättvisligen borde komma till uttryck vid förstnämnda tjänsters

placering å löneskalan. Tillika har av föreningen framhållits, att länsassessorerna

först vid framskriden ålder kunde hoppas på befordran till avdelningschefer,

varjämte berörts den inkomst av sportler, som hittills uppbnrits

av åtskilliga länsassessorer.

De sakkunniga. Till belysande av frågan, huruvida den av kommittén föreslagna löneställningen

för ifrågavarande tjänstemän finge anses riktigt avvägd eller om

tilläventyrs de framkomna yrkandena rörande deras placering i en ännu

högre lönegrad i någon mån borde vinna beaktande, hava de sakkunniga till

en början erinrat om de kompetensfordringar, som gälla för bär avsedda

befattningar hos länsstyrelserna.

De sakkunniga hava i sådant avseende anfört följande.

Enligt kungörelsen den 14 december 1917 (nr 904) erfordras för att kunna

uppföras på förslag till landssekreterare landskamrerar- eller länsassessorsbefattning

eller utnämnas till länsnotarie eller länsbokhållare att hava avlagt

examen, medförande behörighet till domarbefattning. I fråga om praktisk

utbildning måste ock, såsom ofta framhållits, stora krav ställas på länsassessorerna

med hänsyn till göromålens mångskiftande och krävande beskaffenhet.

I sådant avseende torde särskilt böra erinras om den vidsträckta föredragningsskyldighet,

som åligger nämnda tjänstemän. Beträffande denna föredragningsskyldighet

hava närmare föreskrifter meddelats dels genom Kungl.

Maj:ts brev den 31 december 1918 till länsstyrelserna i samtliga län, med

undantag av Gotlands län, angående fördelning mellan avdelningschef i länsstyrelse

och vederbörande länsassessor av den dem åliggande föredragningsskyldighet

m. in., och dels genom vissa specialbestämmelser, avseende särskilda

län.

Enligt den genom Kungl. Maj:ts nyssnämnda brev fastställda fördelningsplanen

har länsassessor å landskansliet bl. a. att bereda, föredraga och till

expedition befordra ärenden angående böters förvandling, sammanläggning

och verkställighet av straff utom så vitt rör uttagande av böter; angående

dels tillsynen över kronohäkten samt stads- och häradsfängelser, häktades

inställande till rannsakning eller förhör och deras förflyttning för sådant

ändamål ävensom vad i övrigt länsstyrelsen å landskansliet åligger i avseende

å fångvården inom länet, dels ock länsstyrelsens befattning med tillsynen

över villkorligt frigivna; angående lösdrivares och alkoholisters behandling

samt uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade

barn; vidare åtskilliga ärenden rörande försvarsväsendet och därmed sammanhängande

frågor; ärenden angående fattigvården inom länet; de till handels-,

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj tia proposition tv 183, 49

försäkrings- och föreningsregistren hörande ärenden, jordbrukskassors och

eentralkassors godkiinnande ävensom ärenden angående tillverkning, upplag

och försäljning av explosiva ämnen och eldfarliga oljor, transport av explosiva

ämnen samt tillverkning och försäljning av giftiga ämnen.

I några län har enligt nyssberörda fördelningsplan länsassessorn en avsevärt

vidsträcktare föredragningsskyldighet än nu är sagt; i andra län åter

åligger det en länsnotarie att i länsassessorns ställe självständigt handhava

beredning och föredragning m. in. utav vissa bland de här ovan nämnda

.ärendena.

Under den å landskansliet i Stockholms län anställde länsassessorns föredragningsskyldighet

falla härjämte, enligt av Kungl. Maj:t den 31 maj 1918

meddelade särskilda föreskrifter, bl. a. ärenden angående exekutiv försäljning

av fast egendom, angående fastighetsbildning i stad och stadsplaner samt

fastställande av tomtindelningar, byggnadsordningar, brandordningar och

hälsovårdsordningar samt föreskrifter enligt ordningsstadgan för rikets städer;

angående allmänna vägar och skjutsväsendet; angående gästgiveri-, hotelloch

pensionatsrörelse; angående taxor å hamnavgifter och grundpenningar

samt kanal-, bro- och färjeavgifter med flera dylika avgifter.

Länsasscssor å landskontor har, enligt Kungl. Maj ds förberörda brev den

31 december 1918, att på liknande sätt bereda, föredraga och till expedition

befordra ärenden angående inkvartering, förplägning, furagering och skjuts

under truppers tåg samt åtgärder för kronoeffekters forslande, där sådant

skall ske medelst skjuts; angående jordavsöndring, avgäldssättning samt

mantals fördelning; vissa ärenden angående mantalsskrivning samt prövning

av besvär över kommunalutskylders debitering; ärenden angående arrendeoch

saluvärdering å kronans domäner, utarrendering av eller tillsyn över

dessa domäner samt deras avyttring, utarrendering av prästerskapet eller

kyrkor anslagen jord och om optionsrätt till sådant arrende samt frågor om

bortförande av foder från viss fastighet; angående tvister i visst fall mellan

församling och prästerskap rörande ecklesiastika boställens åbyggnad, tvister

om, huru och till vilket belopp prästerskapets och kyrkobetjäningens samt

folkskolelärares löningsrättigheter skola utgöras, ävensom angående kungsskjuts

och i vissa fall kronoskjuts; vissa ärenden rörande dikning och annan

avledning av vatten.

Föredragningen in. in. av vissa utav de sålunda angivna ärendena åligger

emellertid i Malmöhus län en länsbokhållare.

I fråga om handläggningen utav de ärenden, som sålunda tillhöra länsassessors

— respektive länsnotaries och länsbokhållares — föredragning,

intager föredraganden en ställning inom länsstyrelsen, närmast motsvarande

den, som tillkommer vederbörande avdelningschef beträffande de ärenden,

vilka föredragas av denne. Åven i avseende å ärendenas behandling i övrigt

kan det sägas, att länsassessorerna, var inom sitt område, hava att fullgöra

uppgifter, som i väsentliga delar likna avdelningsföreståndarnas. Däremot

ingår ej till någon väsentlig del i deras arbete att biträda avdelningsföreståndarna

med utredningar eller på annat sätt beträffande de ärenden, som

tillhöra de senares föredragning, utan hava länsassessorerna huvudsakligen

att ägna sig åt handläggningen av de grupper av ärenden, som av dem självständigt

föredragas.

Beträffande möjligheterna till befordran kunna dessa enligt de sakkunnigas

mening för länsassessorernas vidkommande icke anses så ogynnsamma,

som från en del håll gjorts gällande. De sakkunniga hava rörande befordringsförhållandena

för länsstyrelsernas manliga tjänstemän föranstaltat om

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 saml. 146 käft. (Nr 183.) 479 S5 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Departements
chefen.

Kung!. Maj:ts proposition nr 18-3.

en utredning, avseende ordinarie befattningshavare under år 1924. Av denna

utredning — som i huvudsak är grundad på uppgifter i 1924 års statskalender

— framgår bl. a., att den genomsnittliga levnadsåldern utgjort: vid

befordran till landssekreterare 46 år, till landskamrerare 45 år och till länsassessor

38 år. Härvid kan ock nämnas, att sammanlagda antalet landssekreterar-

och landskamrerarbefattningar utgör 48, under det att antalet

länsassessorstjänster uppgår till 46. I detta sammanhang må erinras, att

statens besparingskommitté och de sakkunniga i infordrat gemensamt yttrande

den 16 juni 1924 angående återbesättande av vissa befattningar vid länsstyrelserna

icke funnit tillräckliga skäl föreligga att i fråga om antalet länsassessorer

bryta den organisation, som genomfördes 1917 med två självständiga

föredragande på varje avdelning inom vederbörande länsstyrelser.

Hörande länsassessorernas extra inkomster i tjänsten hava de sakkunniga

framhållit, att dessa inkomster för ifrågavarande tjänstemän i allmänhet

uppgått till väsentligt lägre belopp än för landssekreterare och landskamrerare.

Härom hava de sakkunniga vidare yttrat sig på följande sätt.

I den egna tjänsten torde länsassessorernas extra inkomster huvudsakligen

hava utgjorts av expeditionslösen. Beträffande sportlernas fördelning i de

fall, då nämnda befattningshavare bestritt vikariat såsom landssekreterare

eller landskamrerare, kan, enligt vad de sakkunniga inhämtat, någon för

samtliga län likformig praxis icke anses rådande, men torde i de flesta fall

avdelningsföreståndarna under semester eller liknande ledighet icke avstå

någon väsentlig del av de med deras tjänster förenade extra inkomsterna.

I fråga om länsassessorernas inordnande i det nya lönesystemet hava de

sakkunniga anfört följande.

Vid övervägande av samtliga de på frågan om länsassessorernas placering

å löneskalan inverkande omständigheter hava de sakkunniga icke funnit sig

böra biträda de framkomna yrkandena om deras hänförande till 18:e lönegraden.

Den av löneregleringskommittén föreslagna placeringen i 16:e lönegraden

har emellertid synts de sakkunniga väl låg med hänsyn såväl till de

krav i fråga om formell och reell kompetens, vilka måste ställas på dessa

befattningshavare, som ock till arten och omfattningen av de uppgifter, vilka

åligga dem i deras egenskap av föredragande inom länsstyrelserna. De sakkunniga

vilja därför för sin del föreslå, att befattningen länsassessor måtte

hänföras till lönegraden B 17 i den allmänna löneplanen.

I likhet med de sakkunniga anser jag den av löneregleringskommittén

föreslagna placeringen av länsassessorerna i den nuvarande lönegraden B 16

vara för låg. Då å andra sidan dessa befattningshavares ställning inom länsstyrelserna

icke synes berättiga till deras hänförande till lönegraden B 18,

som normalt utgör byrådirektörsgraden inom den allmänna civilförvaltningen,

anser jag mig böra biträda de sakkunnigas förslag om länsassessorernas

inordnande i den nuvarande lönegraden B 17, som efter ikraftträdandet

av de senast beslutade ändringarna i avlöningsreglementet kommer att erhålla

beteckningen B 27.

Ett av länsstyrelsen i Malmöhus län framställt, men av löneregleringskommittén

avstyrkt förslag om inrättande av andre länsassessorstjänster anser

jag under nuvarande förhållanden icke höra föranleda till någon åtgärd.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kui ij). Mufti* proposition nr t.Sii.

Löneregleringskommittén liar i fråga om länsnotarierna och lilnsbokliål- Länsnotarie)- lama erinrat, hurusom i (Ten 1017 års riksdag förelagda planen till omorgaui- bni-iuniarc

sation och lönereglering för länsstyrelserna såsom ett betydelsefullt moment I8

ingått, att förste länsnotarie- och förste länsbokhållarsysslorna skulle organi- rcgicringssatoriskt

ombildas till länsassessorstjiinster med särskilda uppgifter. kommittén.

I sammanhang med sitt förslag härom hade vederbörande departementschef,

enligt vad kommittén vidare erinrat, framhållit, att, enär de dåvarande

förste länsnotarierna och förste liinsbokhållarna redan vore fullt upptagna

av dem då påvilande göromål, det vore uppenbart, att de även med den förändrade

tjänsteställningen icke kunde övertaga eu viktig del av avdelningschefernas

arbetsbörda, utan att samtidigt någon del av deras eget dittillsvarande

arbete skötes över på andra tjänstemän. Det läge då, enligt departementschefens

mening, i sakens natur, att, om överflyttningen skulle kunna

ske med bibehållen säkerhet för göromålens utförande på tillfredsställande

sätt, dessa andra tjänstemän icke gärna kunde innehava lägre ställning eller

kompetens än de tjänstemän, från vilka göromålen överflyttades. Därav

hade departementschefen ansett böra bliva eu följd, att de till assessorat

ombildade l:e länsnotarie- och De länsbokhållartjänsterna ersattes på sådant

sätt, att då befintliga 2:e länsnotarie- och 2:e länsbokhållartjänster förändrades

till länsnotarie- och länsbokhållartjänster av första lönegraden och att ytterligare

tjänster av sistnämnda slag inrättades, där då 2:e länsnotarie!’ eller

länsbokhållare icke funnes anställda.

Genom att De länsnotarierna och länsbokhållare överflyttades till assessorer

samt på de därigenom lediga De länsnotarie- och länsbokhållartjänsterna

uppflyttades dåvarande 2:e eller extra länsnotarie!’ och länsbokhållare skulle,

enligt departementschefens mening, vederbörande tjänstemän komma att

erhålla skälig förhöjning av sina löneförmåner, även om icke avlöningen för

De och 2:e länsnotarierna och länsbokhållarna ökades. Då emellertid ifrågavarande

tjänstemän därefter komme att kvarstå på sina tjänster längre tid

än dittills, hade departementschefen förordat, att länsnotarie!’ och länsbokhållare

i båda lönegraderna måtte tillerkännas ett tredje ålder stillägg å 500

kronor att utgå efter 15 års tjänstgöring. Likaså hade han hemställt, att

länsnotarie!’ och länsbokhållare i andra lönegraden i fråga om ortstillägg

måtte likställas med länsnotarie och länsbokhållare i första lönegraden, clå

skäl syntes saknas att låta de förra, såsom dittills varit fallet, vara utan

ortstillägg.

Beträffande länsnotariernas och länsbokhållarnas tjänsteåligganden har

löneregleringskommittén anfört följande.

Enligt 45 § i ovanberörda instruktion av den 12 april 1918 åligger det

länsnotarie

att, enligt de föreskrifter länsstyrelsen äger meddela, biträda vid de till

landskansliet hörande göromålen, samt

att vid laga förfall för länsassessor å landskansliet eller, i fråga om

Gotlands län, för landssekreteraren, där ej annorlunda förordnas, förrätta

nämnda länsassessors eller, i fråga om Gotlands län, landssekreterarens tjänst.

Därjämte är länsnotarie pliktig att, där Kungl. Maj:t så förordnar, i stället

för landssekreteraren eller länsassessor å landskansliet bereda, föredraga

och till expedition befordra vissa grupper av ärenden.

Enligt 46 § åligger det länsbokhållare, enligt de föreskrifter länsstyrelsen

äger meddela och i den mån länsstyrelsen icke annorlunda förordnar:

att verkställa den på landskontoret ankommande räkenskapsgranskning

s. 52 Kontrollera mot PDF

Yttranden

över löneregler

in gskommitténs

förslag

beträffande

länsnotarier

och

länsbokhållare.

De

sakkunniga.

52 Kungi. Maj:ts proposition nr 183.

och avgiva anmärkning eller annat yttrande, vartill granskningen må för''

anleda;

att författa räkenskaper och förslag, som skola uppgöras å landskontoret;

att verkställa eller övervaka den övriga bokföring, som äger rum å landskontoret;

samt

att i övrigt, såvitt de sålunda bestämda åligganden det medgiva, biträda

vid göromålen å landskontoret.

Länsbokhållare har vidare att vid laga förfall för länsassessor å landskontoret

eller, i fråga om Gotlands län, för landskamreraren, där annorlunda

icke förordnas, förrätta nämnde länsassessors eller, ifråga om Gotlands län,

landskamrerarens tjänst.

Därjämte är länsbokhållare pliktig att, där Kungl. Maj:t så förordnar, i

stället för landskamreraren eller länsassessor å landskontoret bereda, föredraga

och till expedition befordra vissa grupper av ärenden.

Löneregleringskommittén har vidare meddelat, att i en till kommittén

ingiven framställning påyrkats länsnotariernas och länsbokhållarnas likställande

med förste kanslisekreterarna i statsdepartementen, varigenom de skulle

komma att hänföras till den nuvarande lönegraden B 16 (nya B 26).

För egen del har kommittén uttalat sig på följande sätt angående länsnotariernas

och länsbokhållarnas placering i lönegrad.

Kommittén inser nogsamt vikten därav, att för behörigt fullgörande av

den mångfald uppgifter, som vila å länsstyrelserna, dessa även å länsnotarieoch

länsbokhållareänsterna erhålla verkligt dugande och väl kvalificerade

personer och att fördenskull inneliavarne av dessa tjänster beredas en förbättring

i löneställning i förhållande till den nuvarande. Det synes kommittén

emellertid, att skäliga anspråk i nämnda hänseende böra anses tillgodosedda,

om länsnotarier och länsbokhållare i nuvarande första eller

högsta lönegraden under beteckning länsnotarier och länsbokhållare av l:a

klass placeras i lönegraden B 14 (nya B 22) samt länsnotarier och länsbokhållare

i nuvarande andra eller lägsta lönegraden under beteckning länsnotarier

och länsbokhållare av 2;a klass i lönegraden B 13 (nya B 21) enligt

det nya avlöningsreglementet.

Den löneställning, som sålunda av löneregleringskommittén tillämnats

dessa befattningshavare, har i de över förslaget avgivna yttrandena av ett

flertal länsstyrelser betecknats såsom allt för låg. Vissa länsstyrelser hava

emellertid ansett kommitténs förslag härutinnan kunna godtagas. Statskontoret

har uttalat den uppfattningen, att skillnaden i avlöningsförmåner för,

å ena sidan, länsnotarier respektive länsbokhållare av l:a klass och, å andra

sidan, dylika tjänstemän av 2:a klass enligt kommitténs förslag bleve allt

för obetydlig. Enligt ämbetsverkets mening kunde en placering av de lägre

tjänstekategorierna i lönegraden B 12 anses tillfyllest.

De sakkunniga hava meddelat, att föreningen Sveriges länsassessorer,

länsnotarier och länsbokhållare i skrivelse den 22 september 1923 framhållit,

att länsbokhållarna under alla förhållanden icke borde placeras lägre än

förste revisorerna i riksräkenskapsverket och länsnotarierna icke lägre än

de sekreterare vid kommunikationsverken, vilka hänförts till lönegraden

B 15. De göromål, som förrättades av länsnotarier och länsbokhållare utav

andra graden, skilde sig enligt föreningens uppfattning föga från dem, vilka

ålåge de likabenämnda tjänstemännen av första graden. För den händelse

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kuihjl. Maj ds proposition ur 1 <'')■!.

någon skillnad i avlöningen mellan de olika gradernas tjänstemän likväl

ansåges böra bibehållas, bär föreningen hemställt, att skillnaden i begynnelseavlöning

i varje fall icke måtte sättas större än eu löneklass. Skulle

därvid befinnas erforderlig! att inrätta lönegrader mellan nuvarande 15:o

och 16:e eller mellan den 14:e och den 15:e, syntes detta kunna genomföras

utan större svårighet.

.Till utveckling av sin uppfattning rörande den erforderliga löneregleringen

för länsnotarie!'' och länsbokhållare hava de sakkunniga anfört följande.

De teoretiska kompetensfordringarna för länsnotarie!- och länsbokhållare

äro desamma som för landssekreterare, landskamrerare och länsassessorer.

För de förra grupperna föreligger alltså möjlighet till befordran inom länsstyrelserna.

I regel torde ock sådan befordran kunna av dem påräknas,

även om, såsom från personalhåll framhållits, länsnotarie- och länsbokhållartjänsterna

— såväl som länsassessorsbefattningarna — för vissa av dessa

innehavare komma att bliva sluttjänster. Enligt den i det föregående omnämnda

utredningen rörande befordringsåldern för vissa av länsstyrelsernas

tjänstemän har den genomsnittliga levnadsåldern för befordran till länsassessorstjänst

utgjort 38 år, under det att befordran erhållits till länsnotariebefattning

av respektive l:a och 2:a lönegraderna vid eu ålder av i medeltal

34 år och till länsbokhållartjänst av l:a lönegraden vid 31 och av 2:a

lönegraden vid 32 års ålder. Mot 46 länsassessorstjänster (varav enligt de

för utredningen använda uppgifterna 8 voro vakanta eller uppehöllos på

förordnande) svara tillhopa 61 länsnotarie- och länsbokliållartjänster (varav

3 länsnotarietjänster voro vakanta eller uppehöllos på förordnande). Befordringsutsikterna

för befattningshavare inom länsnotarie- och länsbokhållargraderna

måste därför enligt de sakkunnigas mening betecknas såsom relativt

gynnsamma.

Beträffande extra inkomster i tjänsten, som må hava åtnjutits av andra

befattningshavare vid länsstyrelserna än landssekreterare, landskamrerare

och länsassessorer, havra direkta uppgifter icke inhämtats av löneregleringskommittén.

Då dylika extra inkomster, där sådana förekommit, synas hava

uppgått till i allmänhet ganska ringa belopp, hava ej heller de sakkunniga

ansett sig böra infordra särskilda uppgifter i detta hänseende.

De sakkunniga vilja för sin del biträda löneregleringskommitténs förslag,

i vad det avser att den nuvarande gruppindelningen av länsnotarie- och

länsbokhållartjänsterna måtte bibehållas samt att de av kommittén såsom

länsnotarie- respektive länsbokhållare av 2:a klass betecknade befattningshavarna

måtte hänföras till lönegraden B 13. Yad åter beträffar dylika befattningshavare

av l:a klass, kan enligt de sakkunnigas mening tvekan råda,

huruvida den av kommittén för dessa föreslagna placeringen i lönegraden

B 14 till fullo motsvarar de viktiga arbetsuppgifter, delvis i ledareställning,

som påvila den högre befattningsgruppen inom här ifrågavarande kategorier.

Det torde kunna ifrågasättas, huruvida icke dessa tjänstemän mera äro att

likställa med den till 15:e lönegraden inom den allmänna civilförvaltningen hänförda

befattningsgrupp, som utgöres av flertalet förutvarande andragradstjänstemän,

samt motsvarande befattningshavare vid kommunikationsverken

än med exempelvis registratorerna i statsdepartementen och den lägre revisorsgraden

i riksräkenskapsverket. Genom den högre klassens inordnande

i 15:e lönegraden och den lägres hänförande till 13:e lönegraden skulle ock

enligt de sakkunnigas mening åstadkommas ett lämpligare förhållande mellan

avlöningarna för de båda klassernas tjänstemän än som erhölles genom kommitténs

förslag att placera dessa i intill varandra liggande lönegrader. De

s. 54 Kontrollera mot PDF

Dcpartements
chofon.

Land skan s*

lister och

landskontor

rister.

Lönorcglcrings
kommittén.

54 K untjl. Maj ds proposition nr 183.

sakkunniga vilja därför föreslå, att länsnotarie!- och länsbokhållare av l:a

klass måtte placeras i lönegraden B15 (nya B 24) samt länsnotarie!- och

länsbokhållare av 2:a klass i lönegraden B 13 (nya B 21) enligt den allmänna

löneplanen.

I likhet med löneregleringskommittén och de sakkunniga anser jag, att

den nuvarande gruppindelningen av ifrågavarande befattningar bör bestå

samt att den lägre av de båda grupperna — länsnotarie!- av 2:a klass och

länsbokhållare av 2:a klass — bör hänföras till den nuvarande lönegraden

B 13, eller, såsom den kommer att benämnas, B 21. Beträffande den högre

gruppen, d. v. s. motsvarande befattningar av l:a klass, synes mig vad de

sakkunniga anfört icke utgöra tillräckligt skäl till ett frångående av löneregleringskommittén

s förslag, enligt vilket befattningarna i fråga skulle hänföras

till den nuvarande lönegraden B 14. Jag vill sålunda beträffande dessa

befattningar förorda sistnämnda placering, motsvarande å den nyantagna

löneplanen lönegraden B 22.

Vid behandlingen av frågan om landskanslisternas och landskontoristernas

löueplacering har löneregleringskommittén erinrat, hurusom enligt gällande

instruktion dessa tjänstemän skola, de förra å landskanslien och de senare å

landskontoren, deltaga i förekommande göromål efter vederbörande avdelningschefers

föreskrifter.

I en från föreningen Sveriges landskanslister och landskontorister till

kommittén ingiven skrivelse hade framhållits vissa synpunkter att tagas i

beaktande vid behandlingen av förevarande löneregleringsärende, i vad ifrågavarande

tjänstemän anginge. I sådant hänseende hade anförts, bland annat,

följande.

Beträffande rekryteringen av landskanslist- och landskontoristtjänsterna

erinrades, att visserligen dittills inga kompetensfordringar varit uppställda

för befordran till dylik tjänst, men att numera icke torde antagas någon,

som icke avlagt minst realskoleexamen. Ofta hade dessa tjänstemän avlagt

mogenhetsexamen; det vore ej sällsynt att bland dem finna personer med

juridisk examen. I de flesta fall skedde rekryteringen på det sätt, att landskanslister

och landskontorister uttoges bland dem, som fått sin första utbildning

å landsfiskals- eller häradsskrivar-(förut även kronofogde-)kontor.

I fråga om tiden, inom vilken befordran erhölles, erinrades, hurusom en

granskning av statskalendern för år 1922 gåve vid handen, att medelåldern

för de i densamma upptagna landskanslister och landskontorister vid utnämningen

varit 30 år; de befunne sig i detta avseende, enligt petitionärernas

förmenande, i eu avgjort sämre ställning än exempelvis tjänstemännen

vid kommunikationsverken.

Möjligheterna för befordran till annan tjänst, vilka redan före omorganisationen

av fögderiförvaltningen varit tämligen små, hade efter densamma

ytterligare försämrats. Med fog syntes kunna påstås, att landskanslist- och

landskontoristtjänsterna allt mer och mer vore att betrakta som sluttjänster.

I detta hänseende intoge tjänstemännen inom kommunikationsverken eu

vida fördelaktigare ställning.

Kraven på arbetsduglighet hade till följd av den oerhörda ökningen av

länsstyrelsernas göromål blivit allt större. Under det att eu icke obetydlig

del av de göromål, som förut utfördes av de ordinarie landskanslisterna och

landskontoristerna, numera överflyttats till de extra biträdena, hade de förra

i stället fått övertaga en väsentlig del av det arbete, som förut utförts av

opaginerad Kontrollera mot PDF

lvu/tgl. Maj:ts proposition nv IHo. OO

do inom länsstyrelserna anställda, juridiskt bildade tjänstemännen. Landskanslisters

och landskontoristers arbete bestode i diarieföring samt uppsättande

av skrivelser, enklare utlåtanden, utslag och resolutioner, verkställande

av bötespåföring och bötesförvandling samt beredning av beskattningsärenden.

Detta arbete förutsatte eu icke ringa erfarenhet, omdömesförmåga

och författningskännedom, egenskaper, som jämväl vore nödvändiga, da det

gällde att lämna allmänheten de råd och upplysningar, på vilka densamma

anså»''e sig kunna göra anspråk. Härtill komme den förberedande gianskningen

och utredningen av sådana ärenden, som slutligen handlades av de

överordnade tjänstemännen. , , ,

I fråga om extra inkomster erinrades, bland annat, att en stol del av

landskanslist^’ och landskontorister fullständigt saknade eller i ytterst ringa

omfattning åtnjöte dylika inkomster, ofta av den anledningen att tjänstgöringen

krävde deras tid i så stor utsträckning, att någon hd icke bleve

övrig till extra förvärv, även om sådant stode till buds.

Komme arbetstiden att utsträckas till sju timmar per dag, borde hänsyn

tagas jämväl därtill vid ifrågavarande tjänstemäns placering i lönegrad.

Med hänsyn till arten av arbetet ansåge petitionärerna landskanslist^’ och

landskontorister skäligen böra placeras i lägst 12:e (nya 20:e) lönegraden.

För egen del har löneregleringskommittén erinrat, hurusom vid framläggandet

av det förslag till lönereglering för länsstyrelserna, som förelädes

1917 års riksdag, vederbörande departementschef bland de tjänstemän inom

andra verk, med vilka landskanslister och landskontorister närmast kunde

höra jämställas, jämväl upptagit postexpeditörer och kontorsskrivare vid

statens järnvägar.

Ifrågavarande tjänstemän vid kommunikationsverken både, enligt \ad

kommittén framhållit, vid 1919 års lönereglering för sagda verk blivit placerade

i lönegraden B 8, motsvarande lönegraden med samma benämning i

avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451) för befattningshavare vid

statsdepartement m. fl. verk.

Att placera landskanslister och landskontorister i högre lönegrad än den

sist anförda hade kommittén icke ansett böra ifrågakomma utan hade det

synts kommittén vara en skälig placering, om dessa tjänstemän hänfördes

till lönegraden B 8 (nya B 15) enligt sistnämnda avlöningsreglemente. ^

Denna placering av landskanslisterna och landskontoristerna har i åtskil- Yttranden^over

liga av de över löneregleringskommitténs förslag avgivna yttrandena ansetts konimitténs

för låg i förhållande till de arbetsuppgifter, som ålåge dessa befattnings- förslag beträfhavare.

Av länsstyrelserna hava sålunda en del föreslagit befattningarnas kangliBtor och

hänförande till 10:e (nya 17:e) lönegraden och andra deras inordnande i 9:e Jandskonto(ny-a

16:e) lönegraden. Tvenne länsstyrelser — i Malmöhus län samt i Göteborgs

och Bohus län — hava ifrågasatt eu uppdelning av landskanslist- och

landskontoristbefattningarna i en högre och eu lägre grad. Ett liknande

förslag har framlagts av statskontoret.

De sakkunniga hava framhållit, att efter avgivandet av löneregleringskom- De sakkunniga,

mittens förslag från tjänstemännens sida framställts flera yrkanden om eu

förmånligare löneställning för ifrågavarande befattningshavare än den av

kommittén förordade. I en skrivelse uti augusti 1923 till samtliga läns

styrelser hade sålunda föreningen Sveriges landskanslister och landskonto
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kung!. Maj:ts proposition nr 183.

rister uttalat sig för eu sådan ändring i kommitténs förslag, att skillnaden

enligt 1917 års reglering mellan lönerna (begynnelseavlöningen) för, å ena

sidan, länsnotarie!- oeli länsbokhållare av andra lönegraden och, å andra

sidan, landskanslister och landskontorister komme att bibehållas oförändrad

samt att landskanslister och landskontorister icke under några förhållanden

måtte placeras i lägre lönegrad än den 10;e i avd. B av löneplanen uti avlöningsreglementet

för befattningshavare vid statsdepartement m. fl. verk.

Liknande yrkanden hade av samma förening framställts i skrivelse till Kung],

Maj/t den 7 december 1923. Vidare hade föreningen Sveriges länsassessorer,

länsnotarie!- och länsbokhållare i framställning den 22 september 1923

anfört, att det måste anses fullt befogat att för landskanslister och landskontorister

påkalla en gynnsammare placering å löneskalan än i lönegraden

B 8.

^id bedömandet av vilken löneställuing, som finge anses skälig för ifrågavarande

befattningshavare, borde enligt de sakkunnigas mening beaktas, att

åt dem anförtrotts flere uppgifter av relativt kvalificerad art, exempelvis

handkavandet av en del speciella diarier hos länsstyrelserna. Detta innebure,

förutom vanliga registreringsgöromål, även åtskillig saklig omvårdnad om

de grupper av ärenden, som innefattades i respektive diarier, särskilt i fråga

om dessas beredning och expedition.

För att kunna utnämnas till landskanslist eller landskontorist vore visserligen

icke föreskriven någon särskild formell kompetens, vilket däremot vore

fallet såväl i fråga om vissa befattningar inom 8:e lönegraden vid kommunikations

verken som ock beträffande de från och med den 1 januari 1923

till . lönegraden B 9 vid den allmänna civilförvaltningen hänförda kammarstil

vai na vid tullverket, med vilka senare de bär avsedda tjänstemännen vid

länsstyrelserna ä\en blivit jämförda. I verkligheten torde numera inom

åtskilliga länsstyrelser endast personer, som avlagt realskoleexamen, ifrågakomma

till erhållande av landskanslist- respektive landskontoristbefattningar.

Av dessa tjänsters innehavare krävdes emellertid framför allt ett stort mått

av rutin och erfarenhet på de arbetsområden, inom vilka de hade att verka.

Det vore därför av stor vikt icke blott att ifrågavarande befattningar rekryterades

med därtill fullt lämpliga personer utan även att dessa funne det

med sin fördel förenligt att kvarstanna i tjänst, så att staten komme att

draga största möjliga nytta av dem. I detta sammanhang ville de sakkunniga

erinra, att landskanslist- och landskontoristtjänsterna, såvitt anginge befattnmgar

inom länsstyrelserna, i många fall vore att anse såsom sluttjänster,

enär for de högre befattningarna inom länsstyrelserna stadgats särskilda

kompetensvillkor.

De sakkunniga hava härefter uttalat sig på följande sätt.

T betraktande av nu anförda förhållanden hava de sakkunniga för sin del

upptagit tanken på den av vissa myndigheter ifrågasatta uppdelningen av

landskanslist- och landskontoristbefattningarna i en högre och en lägre grad.

Till den fou a skulle befordran ske efter ansökan i vanlig ordning, och bör

givetvis tävlan om dylik högre befattning vara fri för tjänstemän såväl

inom som. utom den länsstyrelse, varest befattningen skall tillsättas. Det

torde knappast behöva påpekas, att endast allmänna befordringsprinciper

• tillämpas och att sålunda utnämning till den högre tjänsten

i" ?...91* betraktas såsom en närmast av tjänsteåldern beroende avlöningsförhöjning

inom de befattningsgrupper, om vilka bär är fråga.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kiuujl. Maj:ts proposition nr 183. 57

Vacl beträffar det lämpliga förhållandet mellan antalet befattningar inom

vardera av ifrågavarande landskanslist- och landskontoristgrader, vill det

synas de sakkunniga, som om följande regler kunde anses innebära en för

normala fall skälig avvägning härutinnan.

Vid landskansli eller landskontor, varest 6 eller 5 landskanslist-, respektive

landskontoristbefattningar förekomma, torde 2 av dessa böra tillhöra den

högre graden.

Vid landskansli eller landskontor, varest 4, 3 eller 2 landskanslist-,

respektive landskontoristbefattningar förekomma, torde en av dessa böra tillhöra

den högre graden.

Vid landskansli eller landskontor, varest allenast eu landskanslist-, respektive

landskontoristbefattning förekommer, torde denna böra tillhöra den lägre

graden.

De olika befattningarna synas böra benämnas, de högre landskanslist av

l:a klass, respektive landskontorist av l:a klass, och de lägre landskanslist

av 2:a klass, respektive landskontorist av 2:a klass.

I fråga om dessa befattningars inordnande i den nya löneplanen vilja de

sakkunniga erinra om den tidigare gjorda jämförelsen mellan, å ena sidan,

landskanslister och landskontorister och, å andra sidan, postexpeditörer

jämte vissa andra till 8:e manliga lönegraden vid kommunikationsverken

hänförda tjänstemän. Därest någon uppdelning i olika klasser av bär omhandlade

befattningar vid länsstyrelserna icke ansåges böra ifrågakomma,

skulle, enligt de sakkunnigas mening, berörda jämförelse knappast numera

kunna anses bindande i fråga om landskanslisternas och landskontoristernas

placering i lönegrad enligt det nya lönesystemet. Åtskilliga omständigheter

torde nämligen under angivna förutsättning kunna anföras till stöd för att

nämnda befattningar tilldelades en något högre löneställning än den, som

tillkommer de ovanberörda tjänsterna vid kommunikationsverken. Bland

annat lärer befordringsåldern — d. v. s. den ålder, vid vilken befordran i

allmänhet erhålles till ordinarie befattningar av här ifrågavarande slag —

ställa sig avsevärt högre för landskanslister och landskontorister än för

postexpeditörer m. il. Av verkställd utredning rörande levnadsåldern vid

befordran till innehavd befattning vid länsstyrelserna framgår, att sagda

ålder utgjort i medeltal för landskanslister 29 år och för landskontorister

30 år. För postexpeditörer och med dessa likställda tjänstemän vid kommunikationsverken

torde, såsom nämnts, befordringsåldern -— om man bortser

från det av depressionstiden framkallade avbrottet i rekryteringen av ordinarie

personal — i allmänhet vara väsentligt lägre.

Det'' vill ock synas, att om samtliga landskanslist- och landskontoristbefattningar

hänfördes till allenast en klass, de icke borde placeras i lägre

lönegrad än den, i vilken bland annat kammarskrivarna vid tullverket blivit

inordnade. I detta sammanhang kan erinras, att en del kammarskrivare

genom en bestämmelse i kungörelsen den 15 juni 1922 (nr 368) beretts förmånen

att under vissa omständigheter kunna komma i åtnjutande av lön

enligt den löneklass, som är närmast högre än den för nämnda tjänstemän

i allmänhet gällande högsta löneklassen.

Ett hänförande av samtliga landskanslister och landskontorister till lönegraden

B 8 skulle ock kunna anses innebära en för dessa tjänster, betraktade

såsom en enhetlig grupp, allt för låg lönenivå med hänsyn till den löneställning,

vilken skulle komma att intagas av de närmast överordnade tjänstemännen

inom länsstyrelserna.

För den händelse den av de sakkunniga ifrågasatta uppdelningen av bär

avsedda befattningar i en högre och eu lägre klass vinner godkännande,

s. 58 Kontrollera mot PDF

Departemcnts
chcfcu.

58 Kungl. Maj tis proposition nr 183.

synes emellertid för den lägre av dessa eu placering i lönegraden B 8 vara

tillfyllest.

Vid avvägandet av den riktiga löneställningen för de till den högre klassen

hänförliga befattningarna torde böra uppmärksammas, hurusom under hittillsvarande

förhållanden ej sällan inträffar, att landskanslister och landskontorister

vinna befordran till landsfiskalstjänster. Enligt vad som kunnat inhämtas

av uppgifter i olika årgångar av statskalendern, hava sålunda av de

till antalet 204 tjänstemän, vilka under åren 1917—1923 utnämnts till ordinarie

landsfiskalstjänster, 51 vunnit sagda befordran från ordinarie landskanslist-

eller landskontoristbefattning, varjämte ytterligare 2 omedelbart

före befordringen innehaft anställning såsom tillförordnade landskanslister.

Aven häradsskrivartjänsterna rekryteras i icke ringa utsträckning av personal

vid länsstyrelserna inom här ifrågavarande eller närstående tjänstekategorier.

Av uppgifter, erhållna på enahanda sätt som de nyss angivna, framgår sålunda,

att utav de tillhopa 51 personer, som under åren 1917—1923 tillträtt

ordinarie häradsskrivartjänster, 28 omedelbart före sagda utnämning innehaft

tjänst såsom landskontorist, varförutom 1 omedelbart före sagda utnämning

innehaft tjänst såsom länsassessor, 1 såsom landskanslist, 1 såsom tillförordnad

landskontorist och 5 såsom länsbokhållare.

Enligt de sakkunnigas mening kan en placering av landskanslister och

landskontorister av l:a klass i lönegraden B 10 väl anses motsvara de arbetsuppgifter

och den ställning i övrigt, som skulle tillkomma befattningshavarna

inom ifrågavarande högre grupp. Denna placering torde ock få anses lämpligt

avvägd med hänsyn därtill, att övergång från landskanslist-, respektive

landskontoristtjänst till landsfiskalsbefattning även efter löneregleringens

genomförande bör kunna ifrågakomma, I detta avseende torde här böra

omförmälas, att de sakkunniga, som i enlighet med erhållet uppdrag inom

kort torde komma att avgiva förslag till lönereglering för bland annat landsfiskalerna,

hava för avsikt att i fråga om dessa föreslå eu sådan löneställning,

att utnämning till landsfiskalstjänst komrne att även för de i lönegraden

B 10 placerade tjänstemännen vid länsstyrelserna innebära befordran till

högre tjänst.

Beträffande landskanslister och landskontorister föreslå de sakkunniga

sålunda, att till lönegraden B 10 (nya B 17) måtte hänföras befattningarna

landskanslist av l:a klass och landskontorist av l:a klass samt till lönegraden

B 8 (nya B 15) befattningarna landskanslist av 2:a klass och landskontorist

av 2:a klass.

Jag torde böra omnämna, att efter det de sakkunnigas utlåtande avgivits

inkommit vissa framställningar, avseende landskanslisternas och landskontoristernas

lönereglering. Sålunda har länsstyrelsen i Gotlands län i skrivelse

till Kungl. Maj:t den 12 december 1924 hemställt, att, därest den av

de sakkunniga föreslagna uppdelningen av landskanslist- och landskontoristbefattningarna

i två grader vunne godkännande, landskanslister i sagda

län måtte hänföras till den högre graden. I eu till mig ingiven framställning

av den 14 december 1924 har föreningen Sveriges landskanslister

och landskontorister hemställt om min medverkan därtill att vid förestående

lönereglering för befattningshavare vid länsstyrelserna antingen samtliga

landskanslister och landskontorister — med bibehållande av förutvarande

löneskillnad mellan å ena sidan dessa tjänstemän och å andra

sidan länsnotarie!- och länsbokhållare av andra lönegraden samt under

förutsättning att sistnämnda tjänstemän komme att placeras enligt de sak
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 183. 59

kunnigas förslag — måtte inordnas i lönegraden B il enligt avlöningsreglementet

för befattningshavare vid statsdepartement in. fl. verk eller, därest

landskanslist- och landskontoristtjänsterna, såsom de sakkunniga föreslagit,

bleve uppdelade i två klasser, l:a klasstjänsterna måtte hänföras till lönegraden

B 11 och 2:a klasstjänsterna till lönegraden B 10. För den händelse

dessa önskemål icke skulle kunna tillgodoses, har föreningen alternativt

föreslagit, att landskanslister och landskontorister av l:a klass måtte placeras

i lönegraden B 10 och landskanslister och landskontorist^- av 2:a klass i

lönegraden B 9 med rätt för dem att efter 15 års ordinarie tjänstgöring

uppflyttas i högsta löneklassen i respektive lönegraden Bil och lönegraden

B 10. Slutligen hava landskanslister och landskontorister i åtskilliga län i

till Kungl. Maj:t ingivna framställningar anhållit, att i sammanhang med

blivande lönereglering för länsstyrelserna måtte meddelas föreskrift av innehåll

att för att kunna utnämnas till landskanslist eller landskontorist skulle

erfordras att hava avlagt minst realskoleexamen eller innehava ett däremot

svarande kunskapsmått.

Syftemålet med det av vissa myndigheter framställda och av de sakkunniga

upptagna förslaget till uppdelning av landskanslist- och landskontoristbefattningarna

i en högre och en lägre grad är givetvis att bereda tillfälle

för de dugligaste tjänstemännen inom dessa kategorier att genom befordran

inom det tjänsteområde de tillhöra komma i åtnjutande av bättre löneförmåner

än som kunde beredas dem, därest befattningsgrupperna förbleve

odelade. Ur administrativ synpunkt och med hänsyn till göromålens art

torde däremot icke föreligga något särskilt behov av den föreslagna uppdelningen.

Ett påvisbart sådant behov torde emellertid numera på alla områden

få anses utgöra förutsättning för en ytterligare differentiering av

tjänsterna inom den civila statsförvaltningen. Härtill kommer, att det starkt

kan dragas i tvivelsmål, huruvida det angivna ändamålet skulle i avsedd

utsträckning främjas genom den ifrågasatta uppdelningen. De högre befattningarna

kunna nämligen icke reserveras uteslutande för landskanslister

och landskontorister av den lägre graden, utan ligger det nära till hands

att antaga, att vid den även av de sakkunniga förordade tillämpningen

av allmänna befordringsprinciper företräde ej sällan kommer att givas åt

sökande från andra områden. För de tjänstemän vid länsstyrelserna, om

vilka nu är fråga, torde fördelen av eu uppdelning sålunda bliva ganska

ringa, under det att med anordningens genomförande skulle följa ökad risk

för att vissa befattningar, tillhörande berörda tjänstegrupper, komme att

rekryteras från utomstående håll. Jag anser mig på grund av vad nu anförts

icke böra biträda förslaget om uppdelning av landskanslist- och landskontoristbefattningarna

i två klasser, utan vill jag föreslå, att den nuvarande

organisationen med allenast en klass bibehålies.

Ej heller anser jag skäl föreligga att tillmötesgå det från tjänstemannahåll

framställda önskemålet om högre teoretiska kompetensfordringar för att

kunna utnämnas till landskanslist eller landskontorist. De odelade befattningsgrupperna

synas mig icke böra placeras högre å löneskalan än som av

s. 60 Kontrollera mot PDF

Kvinnligai

biträden.

Löne
reglerings
kommittén.

Do

sakkunniga.

60 Kungl. Maj;ts proposition nr 183.

löneregleringskommittén föreslagits, eller i nuvarande lönegraden B 8, motsvarande,

enligt den nyantagna löneplanen, lönegraden B 15.

Löneregleringskommittén liar framhållit, att vid de verk och myndigheter,

å vilkas befattningshavare avlöningsreglementet för statsdepartement med

flera verk vunnit tillämpning, förutvarande kvinnliga biträden av andra lönegraden

i regel blivit hänförda till lönegraden C 3 enligt nämnda reglemente

under benämningen kanslibiträden och kvinnliga biträden av förutvarande

första eller lägsta lönegraden till lönegraden C 2 under benämningen kontorsbiträden.

De kvinnliga biträden, som vid nämnda verk och myndigheter betecknades

såsom »kanslibiträden», motsvarades vid riksbankens särskilda kontor

och vid riksgäldskontoret av s. k. »kameralbiträden».

Kommittén hade ansett lämpligt, att vid länsstyrelserna med deras olika

avdelningar, landskansli och landskontoren, kvinnliga biträden, hänförliga till

lönegraden C 3, betecknades såsom »kansli-eller kameralbiträden, kvinnliga».

Vidare har kommittén erinrat, att i avlöningsreglementet den 22 juni

1921 funnes upptagen för kvinnliga tjänstemän eu lägre lönegrad (C 1) än

den lönegrad (C 2), till vilken hörde »kontorsbiträden, kvinnliga». Kommittén,

som föreslagit inrättandet av denna lägsta avlöningsgrad i anslutning

till direktiv av vederbörande departementschef, hade emellertid därvid

uttalat, att i avseende å de dåvarande innehavarna av dittillsvarande första

gradens skrivbiträdesbefattningar någon rubbning icke borde kunna ifrågasättas,

utan syntes dem böra fortfarande tillerkännas de förmåner, som vore

eller komme att bliva förenade med denna eller däremot svarande grad.

Kommittén hade emellertid hemställt om åtgärder för åstadkommande, efter

utredning, av ledigblivande kvinnlig befattnings av lönegraden C 2 ersättande

med befattning av lönegraden C 1. Föreskrifter i sådant hänseende hade ock

sedermera meddelats i Kungl. Majrts cirkulär den 31 december 1920 (nr 915).

Då kommittén nu upptoge befintliga kvinnliga biträdesbefattningar av

första lönegraden vid länsstyrelserna såsom kontorsbiträden, kvinnliga,

hörande till lönegraden C 2 enligt avlöningsreglementet, förutsatte kommittén

givetvis, att vid uppkommande vakanser komme att prövas, huruvida ej den

lediga befattningen borde ersättas med befattning, hörande till lönegraden Cl.

I gemensamt yttrande den 16 juni 1924 angående återbesättande av vissa

befattningar vid länsstyrelserna hava statens besparingskommitté och de

sakkunniga erinrat, hurusom förslag tidigare väckts att i viss utsträckning

utbyta landskanslist- och landskontoristtjänster mot befattningar, avsedda

för kvinnliga innehavare, men hade kommittén och de sakkunniga ansett,

att denna fråga för det dåvarande icke kunde slutligen avgöras. De sakkunniga

hava i anslutning härtill förklarat sig endast vilja tillägga, att vid ett eventuellt

dylikt utbyte det måhända kunde bliva erforderligt att hos vissa länsstyrelser

inrätta en eller annan kvinnlig befattning inom högre lönegrad än

C 3, exempelvis C 5, för övertagande, från de tidigare manliga tjänsterna,

av vissa mera kvalificerade göromål. Då emellertid frågan om ett definitivt

ordnande av de kvinnliga befattningshavarnas löneförhållanden i samband

med deras likställande med manliga tjänstemän beträffande tillträde till

olika befattningar m. in. vore föremål för utredning inom vederbörande

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 183. 61

departement, hade de sakkunniga icke ansett sig böra närmare ingå på det

nu berörda spörsmålet.

I anslutning till det av löneregleringskommittén gjorda uttalandet angående

utbyte, vid uppkommande vakanser, av befattningar vid länsstyrelserna

inom lönegraden C 2 mot sådana inom lönegraden C 1 havande sakkunniga

såsom sin mening framhållit, att särskilt i län, varest kvinnliga biträden i

något större antal funnes anställda, det torde böra tagas under övervägande,

huruvida icke genom förändrad arbetsfördelning eller på annat sätt vissa

av biträdesbefattningarna kunde avses allenast för de arbetsuppgifter, som

ansetts böra tillkomma tjänst inom lönegraden O 1. På grund av bestämmelserna

i kungörelsen den 20 oktober 1922 (nr 499) torde i varje fall frågan

om återbesättandet av ledigblivande kvinnliga biträdesbefattningar vid länsstyrelserna

komma under Kungl. Maj:ts prövning.

I detta sammanhang hava de sakkunniga erinrat, hurusom riksdagen

genom skrivelse den 25 februari 1922 (nr 35), i anledning av Kungl. Maj.ts

i statsverkspropositionen gjorda framställning angående införande av kvinnliga

befattningar inom den nya lägsta lönegraden, bland annat bemyndigat

Kungl. Maj:t att, utan riksdagens hörande i varje särskilt fall, besluta, att

ledigbliven befattning av andra lönegraden i avdelningen C av den i 9 §

avlöningsreglementet den 22 juni 1921 för befattningshavare vid statsdepartement

och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, intagna

löneplan skall, där sådant finnes av omständigheterna påkallat, utbytas

mot befattning av första lönegraden i nämnda avdelning av löneplanen,

ävensom vidtaga de ändringar i den vid omförmälda avlöningsreglemente

fogade tjänsteförteckning, som föranledes av sådant utbyte.

I och med det att berörda avlöningsreglemente vunne tillämpning i fråga

om tjänstemän vid länsstyrelserna finge enligt de sakkunnigas mening det

av riksdagen sålunda lämnade bemyndigandet anses omfatta jämväl motsvarande

befattningshavare vid nämnda styrelser.

Mot löneregleringskommitténs förslag att tills vidare upptaga de kvinnliga

biträdesbefattningarna hos länsstyrelserna inom lönegraderna 0 3 och C 2

hade de sakkunniga icke funnit anledning till erinran. Med hänsyn till vad

av dem tidigare anförts syntes emellertid i tjänsteförteckningen för länsstyrelserna

böra införas jämväl kvinnliga skrivbiträdesbefattningar i lönegraden

C 1.

Enligt de av innevarande års riksdag beslutade ändringarna i avlöningsreglementet

den 22 juni 1921 (nr 451) för befattningshavare vid statsdepartement

och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, har den

nuvarande kvinnliga befattningen skrivbiträde, i lönegraden C 1, inordnats i

lönegraden B 2. Befattningen kontorsbiträde (nu i lönegraden C 2) har hänförts

till lönegraden B 4 och befattningen kanslibiträde (nu i lönegraden C 3)

till lönegraden B 7. Den nuvarande kvinnliga befattningen kontorsskrivare

(i lönegraden C 5) har under förändrad benämning, kansliskrivare, hänförts

till lönegraden Bil.

På de skäl, som angivits av löneregleringskommittén och de sakkunniga,

anser jag, att de vid länsstyrelserna anställda kvinnliga biträdena böra vid

löneregleringen hänföras, de till den högre graden hörande, till lönegraden

B 7, under benämningen kansli- dier kameralbiträden, och de till den lägre

graden hörande, till lönegraden B 4, under benämningen kontorsbiträden. För

möjliggörande, i enlighet med vad kommittén och de sakkunniga utvecklat,

Departements
chefen.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

av vissa befattningars omreglering synes därjämte i tjänsteförteckningen för

länsstyrelserna böra införas befattningen skrivbiträde, i lönegraden B 2. Däremot

anser jag, att med frågan om upptagande för länsstyrelsernas del av en befattning

i lönegraden Bil, motsvarande kansliskrivarna, bör tillsvidare anstå.

Vaktmästare Enligt löneregleringskommitténs förslag skulle vaktmästare hos länsstyvMe^och

relserna> liksom fallet vore beträffande vaktmästare i allmänhet vid centrala

förste expedi- ämbetsverk, under benämningen expeditionsvakter hänföras till lönegraden

honsvakter), g } (nya J3 5) j den allmänna löneplanen. Kommittén, som icke ansett sig

^kommittén88 kunna tillstyrka bifall till en av statens vaktmästares förening gjord hemställan

därom, att i de fall, då minst två vaktmästare vore anställda hos

länsstyrelse, den ena av dem skulle vara förste vaktmästare och åtnjuta därmed

förenade förmåner, har emellertid i detta sammanhang erinrat om innehållet

i 10 § av kungörelsen den 31 december 1921 (nr 753) med tilläggsbestämmelser

till avlöningsreglementet. Enligt nämnda författningsrum gällde, att,

därest åt expeditionsvakt eller förste expeditionsvakt såsom bostad anvisats

lägenhet i samband med ämbetslokalen, han skulle hava skyldighet att å

tider, då arbete i ämbetslokalen ej påginge, hava tillsyn över lokalen samt

att, i den mån det ej ålåge honom att själv verkställa eldning, städning och

rengöring däri, övervaka, att dessa bestyr verkställdes i behörig ordning

och med iakttagande av nödig varsamhet, ävensom att, enligt vederbörande

myndighets bestämmande, utföra eller ombesörja andra bestyr med avseende

å lokalen. Därest ifrågavarande åligganden vore av större omfattning och

så av verkets styrelse prövades skäligt, kunde ersättning jämlikt 31 § i avlöningsreglementet

utgå med belopp, som av verksstyrelsen fastställdes, dock

högst med 300 kronor för år räknat.

Löneregleringskommittén hade ansett, att, för den händelse åliggande av

nämnda slag uppdroges åt expeditionsvakt, som ej fått sig såsom bostad

anvisad lägenhet i samband med arbetslokalen, möjlighet torde finnas att,

om så prövades skäligt, bereda honom särskild ersättning jämlikt nyssberörda

paragraf i avlöningsreglementet.

Yttranden över Kommitténs förslag i fråga om vaktmästarna har av vissa länsstyrelser

''"kommitténs8" biträtts, varvid i eu del fall framhållits, att anledning ej förefunnes att göra

förslag i Mga skillnad mellan de båda vaktmästare — eu å landskansli och en å landsmästarna

kontoret — som funnes anställda hos vederbörande länsstyrelse. Andra

länsstyrelser hava däremot i de avgivna yttrandena uttalat sig till förmån

för ett av statens vaktmästares förening framställt yrkande, att en av de

vid varje länsstyrelse anställda vaktmästarna måtte, under benämningen

förste expeditionsvakt, placeras i lönegraden B 3 (nya B 7). Härvid har

särskilt framhållits önskvärdheten av att någon befordringsmöjlighet bereddes

de tjänstemän, om vilka nu är fråga.

De sakkunniga. De sakkunniga hava meddelat, att de i denna fråga haft muntliga överläggningar

med representanter för statens vaktmästares förening och därvid

bl. a. inhämtat, att uppdrag, som avsåges i 10 § av kungörelsen den 31 december

1921 (nr 753), stundom tilldelats även förste expeditionsvakter inom

s. 63 Kontrollera mot PDF

Knncjl. Maj-.ts proposition nr 18S). 63

den allmänna civilförvaltningen, varför jämställdhet med dessa tjänstemän

icke skulle ernås genom den av löneregleringskommittén ifrågasatta anordningen

att expeditionsvakter inom lönegraden B 1 vid länsstyrelserna i förekommande

fall skulle kunna komma i åtnjutande av särskild ersättning enligt

nämnda författningsrum.

De sakkunniga liava vidare anfört följande.

I detta sammanhang torde ock kunna erinras, att i fråga om befordringsmöjligheterna

för tjänstemän inom vakta)ästargraden länsstyrelserna i

jämförelse med flertalet övriga förvaltningsområden intaga en undantagsställning

så till vida, som nämnda tjänstemän vid länsstyrelserna i regel

icke kunna vinna befordran till högre befattningar därstädes, under det att

motsvarande tjänstemän inom andra förvaltningsgrenar — åtminstone sådana,

där lokalförvaltningar med betydande personalbestånd förekomma — i en

del fall kunna påräkna befordran, för den händelse de göra sig förtjänta

därav.

Det vill synas de sakkunniga, som om det förelåge fog för yrkandet, att

eu av de vid varje länsstyrelse för vaktmästargöromål anställda ordinarie

tjänstemännen måtte tilldelas ställningen av förste expeditionsvakt och

såsom sådan hänföras till lönegraden B 3. De sakkunniga vilja dock härvid

framhålla, att vid tillsättandet av dessa högre tjänster icke bör förfaras på

sådant sätt, att till dylik befattning städse befordras expeditionsvakt vid

den länsstyrelse, där den högre tjänsten är ledig utan torde rekryteringen

till sistnämnda tjänst, på sätt vid befordringar i allmänhet äger rum, böra

verkställas efter urval mellan därför meriterade och lämpliga befattningshavare

vid olika länsstyrelser eller från andra områden.

Enligt de sakkunnigas förslag bör sålunda i tjänsteförteckningen för länsstyrelserna

upptagas befattningarna förste expeditionsvakt i lönegraden B 3

(nya B 7) och expeditionsvakt i lönegraden B 1 (nya B 5).

I likhet med de sakkunniga anser jag, att i tjänsteförteckningen för länsstyrelserna

böra upptagas befattningarna expeditionsvakt i den nya lönegraden

B 5, motsvarande den nuvarande lönegraden B 1, samt förste expeditionsvakt

i den nya lönegraden B 7, motsvarande den nuvarande lönegraden

B 3. Yad angår fördelningen av här avsedda befattningar på de båda graderna,

synes mig intet vara att erinra mot vad de sakkunniga härutinnan

föreslagit.

Löneregleringskommittén har erinrat därom, att i 3 § 1 mom. i avlöningsreglementet

den 22 juni 1921 (nr 451) föreskrivits, att med ordinarie befattning

icke må förenas annan tjänst å rikets eller riksdagens stat, ej heller,

utan att sådant medgivits genom beslut av Kung!. Maj:t och riksdagen, å kommuns

stat.

Vidare hade i de genom kungörelsen den 31 maj 1878 meddelade avlöningsvillkor

för flertalet slag av befattningar vid landsstaten stadgats, att —

med visst undantag vid övergång till ny lönereglering — med ämbete eller

tjänst vid landsstaten icke finge förenas annan tjänst på rikets eller riksdagens

stat, ej heller annan tjänstebefattning, med mindre den funnes icke

vara hinderlig för fullgörande av tjänstgöringen vid landsstaten, samt att

landssekreterare och landskamrerare icke heller finge mottaga befattning på

kommuns stat.

Enligt de vid 1908 års riksdag godkända avlöningsvillkor för tjänstemän

Departements
chefen.

Särskilda

avlöningsbestämmelser

m. m.

Förening av

tjänster.

Löneregleringskommittén.

s. 64 Kontrollera mot PDF

Förflyttning s

skyldighet.

De sakkunniga.

64 Kungl. Maj;ts proposition nr 183.

och betjente vid länsstyrelserna finge med ordinarie befattning icke förenas

annan tjänst å rikets eller riksdagens stat och med landssekreterar- eller

landskamrerartjänst ej heller befattning å kommuns stat.

I de vid 1917 års riksdag antagna avlöningsvillkoren för ordinarie befattningshavare

vid landsstaten hade, i vad länsstyrelserna anginge, förbudet

att innehava befattning å kommuns stat utsträckts även till de nyinrättade

länsassessorsbefattningarna.

Kommittén hade icke ansett sig böra föreslå, att, vid det nya avlöningssystemets

tillämpning å befattningshavare vid länsstyrelserna, möjlighet betoges

innehavare av annan tjänst än landssekreterare, landskamrerare och

länsassessorer att kunna få med sin tjänst förena tjänst å kommuns stat. Enligt

kommitténs mening borde emellertid i anslutning till ovanberörda stadgande

i 3 § 1 mom. i avlöningsreglementet särskilt medgivande i sådant hänseende

meddelas genom beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen. Kommittén ville

härvid erinra, att i allt fall, jämlikt bestämmelserna i 2 mom. av 3 §, tillstånd

att tillsvidare förena kommunal tjänst med befattning av ifrågavarande

slag hos länsstyrelse skulle kunna meddelas endast för så vitt vederbörande

länsstyrelse prövade den kommunala tjänsten icke inverka hinderlig! för

utövande av statstjänsten.

De sakkunniga hava framhållit, hurusom tillämpningen i fråga om länsstyrelsernas

tjänstemän av bestämmelserna i avlöningsreglementet den 22

juni 1921 (nr 451) för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra

verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, skulle för de förstnämnda

medföra eu utsträckt skyldighet att underkasta sig förflyttning i tjänsten.

Detta förhållande hade visserligen icke berörts av löneregleringskommittén,

men då åtskilliga länsstyrelser i de över kommitténs förslag avgivna utlåtandena

motsatt sig en dylik utsträckning av berörda skyldighet, hade de

sakkunniga ansett sig böra upptaga spörsmålet till behandling.

Härvid hava de sakkunniga uttalat sig på följande sätt:

Uti kungörelsen den 14 juni 1917 (nr 472) hava meddelats villkor och bestämmelser

för åtnjutande av de från 1918 års början fastställda avlöningsförmånerna

för landsstaten. Med bortseende från en jämlikt beslut av 1919

års riksdag numera upphävd bestämmelse rörande befattningshavare vid

länsstyrelsen i Stockholms län gäller enligt nämnda kungörelse i fråga om

de befattningshavare, vilkas löneförhållanden äro föremål för behandling i

detta utlåtande, bl. a.

att innehavare av ordinarie befattning skall vara underkastad den vidsträcktare

tjänstgöringsskyldighet, jämkning i åligganden samt reglering av

fms tgöri n gs område, som kan varda föreskriven, ävensom vara pliktig, därest

förändrad organisation av tjänster eller tjänstedistrikt inom landsstaten beslutas,

. att, . med bibehållande av den avlöning å stat han innehar och mot

ersättning i förekommande fall för flyttningskostnad, inträda i den nya

tjänsteställning i landsstaten, varom Kungl. Maj:t förordnar; samt

att innehavare av ordinarie befattning skall — likaledes med bibehållande

av den avlöning å stat han innehar och mot ersättning i förekommande fall

för flyttningskostnad _— vara pliktig att, därest vissa landsstaten tillhörande

göromål överflyttas till annan del av statsförvaltningen, efter Kungl. Maj:ts

förordnande tjänstgöra å befattning, till vilken dessa göromål helt eller delvis

överflyttats.

Beträffande de befattningshavare, å vilka avlöningsreglementet den 22

juni 1921 (nr 451) är tillämpligt, hava bestämmelser rörande nu omhandlade

skyldigheter meddelats i 13 § 1—3 mom. av sagda reglemente.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 183. (jf)

lifter att Lava erinrat om avfattningen av sistberörda bestämmelser hava

de sakkunniga vidare anfört följande.

De länsstyrelser, som i sina yttranden berört frågan om förflyttningsskyldigheteu,

hava samtliga ansett, att de nu för länsstyrelserna härutinnan

gällande bestämmelserna icke böra utsträckas till överensstämmelse med vad

som sålunda föreskrivits för de nyreglerade verken inom den allmänna civilförvaltningen.

Från vissa håll har härvid anförts, att redan de nuvarande

bestämmelserna erbjöde en fullt betryggande möjlighet att vid omregleringar

inom landsstaten på lämpliga poster placera innehavare av befattningar, vilka

ansåges böra indragas. I övrigt hava de länsstyrelser, som lämnat motivering

för sin ståndpunkt i förevarande avseende, huvudsakligen framhållit,

att en utsträckning av den nuvarande skyldigheten för länsstyrelsernas tjänstemän

att låta förflytta sig till annan befattning skulle för dem innebära

en olägenhet, som, vid tillämpning i övrigt av de utav löneregleringskomrnittén

föreslagna avlöningsbestämmelserna, i vissa fall skulle verka orättvist

eller ekonomiskt betungande.

Enligt de sakkunnigas mening kunna de invändningar, som anförts mot

en tillämpning jämväl i fråga om länsstyrelsernas tjänstemän av sådana föreskrifter

om förflyttningsskyldighet, som i det nya avlöningsreglementet äro

meddelade beträffande tjänstemän, vilka ej tillhöra den centrala statsförvaltningen,

icke tillmätas avgörande betydelse. Liknande erinringar förekommo

pa sin tid, då fråga senast förelåg om bestämmande av den omfattning, i

vilken tjänstemännen vid den allmänna civilförvaltningen skulle vara underkastade

skyldigheten att låta förflytta sig till annan befattning m. m. Det

må för övrigt i detta sammanhang framhållas, att vid befordringar inom landsstaten

i stor utsträckning förekommit, att befattningshavare övergått från ett

län till annat sådant. Likaså hava tjänstemän vid länsstyrelserna i åtskillig3;

fall vunnit befordran till poster inom den centrala statsförvaltningen,

varjämte stundom tjänstemän inom den senare befordrats till befattningar

vid länsstyrelserna. Härav torde bl. a. framgå, att det icke kan anses olämpligt

eller överflödigt att öppna möjlighet jämväl till förflyttningar av länsstyrelsernas

tjänstemän i en omfattning, som närmare än de för ifrågavarande

befattningshavare nu gällande reglerna motsvarar de för nyreglerade

tjänster härutinnan meddelade föreskrifterna.

Den bestämmelse i det nya avlöningsreglementet, som här skulle ifrågakomma

att tillämpas, återfinnes i 3 mom. av 13 §. Då emellertid någon

tvekan synes kunna råda om vad i detta sammanhang rätteligen bör förstås

med det verte vederbörande tjänsteman tillhör eller varunder han lyder, torde en

förtydligande föreskrift härutinnan vara av nöden.

I fråga om innebörden av den erforderliga föreskriften hade de sakkunniga

varit av olika mening, i det att den ene av dem, landshövdingen Sahlin,

vid det förhållande, att i 13 § 3 mom. 2 punkten full flyttningsskyldighet

vore stadgad för det fall, att göromålen överflyttas till annat verk, ansett

att den i 1 punkten av 3 mom. stadgade flyttningsskyldigheten skäligen

borde begränsas att avse överflyttning till annan tjänst vid den egna länsstyrelsen

eller vid fögderiförvaltningen inom det egna länet.

Den andre sakkunnige, generaldirektören Ericsson hade däremot ansett

bestämmelsen böra erhålla sådan avfattning, att förflyttning skulle även i

fall, då den i 3 mom. 2 punkten angivna förutsättningen ej förelåge, kunna

ske till annan tjänst vid landsstaten i allmänhet, utan begränsning till det

egna länet.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 sand. 146 höft. (Nr 183.) 472 25 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

Övergångs
lön.

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

De sakkunniga kava vidare anfört, att tjänsteman vid statsdepartement

eller centralt ämbetsverk icke enligt avlöningsreglementet eller annan författning

torde vara skyldig att låta förflytta sig till tjänst vid länsstyrelse.

Vid sådant förhållande syntes icke för närvarande föreligga skäl att stadga

skyldighet för befattningshavare vid länsstyrelse att vara underkastad förflyttning

till tjänst vid statsdepartement eller centralt ämbetsverk. Därest

det emellertid skulle befinnas lämpligt att i anledning av vad sålunda antytts

ytterligare utsträcka förflyttningsskyldigheten för befattningshavare inom

olika förvaltningsområden, borde enligt de sakkunnigas mening full reciprocitet

härutinnan bliva gällande mellan, å ena sidan, statsdepartement och centrala

ämbetsverk och, å andra sidan, länsstyrelserna.

Yad anginge avlöningsförmånerna vid förflyttning till annan tjänst, ansågede

sakkunniga, att de i 13 § av avlöningsreglementet givna föreskrifterna

borde i fråga om landssekreterare och landskamrerare fullständigas med

särskilda bestämmelser, avseende den avlöningsförstärkning och det särskilda

personliga lönetillägg, som för dem föreslagits. Sistnämnda tillägg vore avsett

att minskas — förutom genom successiv avskrivning under nio år —

även i den mån tjänstemannens avlöning å ny stat ökades. Då landssekreterare

eller landskamrerare efter egen ansökan förflyttades till tjänst inom

samma eller lägre lönegrad, borde, oavsett huruvida den nya stationeringsorten

tillhörde samma ortsgrupp som den gamla eller icke, den förflyttade

frånträda den med den gamla tjänsten förenade avlöningsförstärkningen och,

i förekommande fall, i stället tillträda den förmån av detta slag, som kunde

vara förenad med den nya befattningen. Det personliga lönetillägget syntes

i sådant fall böra bortfalla. Detsamma borde gälla, då förflyttningen skedde

utan tjänstemannens egen ansökan, på grund av något hans förfarande i

tjänsten (eget förvållande). Därest åter tjänstemannen tvångsvis förflyttats,

utan att förflyttningen föranletts av något hans eget förvållande, borde den

förflyttade — likaledes oberoende av till vilka ortsgrupper respektive stationeringsorter

hänförts — bibehållas vid den avlöningsförstärkning och, i förekommande

fall, den rätt till personligt lönetillägg, som han i den tidigare

tjänsten ägt åtnjuta.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att med annan tjänst vid länsstyrelse

än landssekreterare landskamrerar- eller länsassessorstjänst bör kunna

få förenas tjänst å kommuns stat, under förutsättning att vederbörande myndighet

— som i dylikt fall torde vara länsstyrelsen — efter prövning att

ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning ej må anses inverka liinderligt

för. utövande av statstjänsten, finner uppdraget eller befattningen kunna få

mottagas och tills vidare bibehållas.

Beträffande förflyttningsskyldiglieten anser jag mig böra biträda den uppfattning,

som uttalats av generaldirektören Ericsson. Jag anser sålunda, att

— i fråga om såväl landshövdingarna som övriga befattningshavare vid länsstyrelserna

— vid tillämpning av de i 13 § 3 mom. 1 punkten i avlöningsreglementet

den 22 juni 1921 (nr 451) givna bestämmelserna om tjänstemans

förflyttningsskyldighet bör med uttrycket »det verk, han tillhör eller varunder

han lyder» förstås landsstaten i allmänhet, utan begränsning till det

egna länet.

Den anordning med s. k. övergångslön, som vid nyreglerade verk föranletts

av övergången till efterskottsutbetalning av hela lönen, torde givetvis böra

tillämpas även vid löneregleringen för länsstyrelsernas tjänstemän.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. A/ajUs proposition ur 183. G7

Frågan om löneförmånerna för den icke-ordinarie personalen lios länsstyrelserna

— i vilken fråga löneregleringskommittén icke framlagt något

förslag eller gjort något eget uttalande — har berörts i flera av de i ärendet

avgivna yttrandena. Därvid har i vissa fall förordats bibehållande i huvudsak

av nu gällande bestämmelser rörande avlöning till ifrågavarande icke-ordinarie

personal.

Statskontoret, som utförligare yttrat sig i denna fråga, har funnit det

självfallet, att lönerna till den vid länsstyrelserna anställda icke-ordinarie

personalen borde regleras efter enahanda grunder, som gällde för dylik

personal vid verk, för vilka avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451)

redan vunnit tillämpning.

De sakkunniga hava beträffande detta spörsmål erinrat, att någon egentlig

utredning rörande behovet utav icke-ordinarie personal hos länsstyrelserna

samt dennas hänförande till olika tjänstekategorier icke förebragts i de till

de sakkunniga överlämnade handlingarna. I ärendets dåvarande läge hade

de sakkunniga ej heller för egen del ansett sig böra inhämta de uppgifter

och yttranden, som vore erforderliga för att frågan om sagda personals

löneförhållanden skulle kunna fullständigt överblickas. För en närmare

utredning härutinnan syntes vederbörande länsstyrelser i sinom tid böra

inkomma med de framställningar i ämnet, som förhållandena inom varje

särskilt län kunde anses påkalla.

De sakkunniga ville dock framhålla, att de i likhet med statskontoret

ansåge det självfallet, att de i kungörelsen den 31 december 1921 (nr 778)

meddelade avlöningsbestämmelserna för icke-ordinarie befattningshavare vid

statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen,

borde komma till användning jämväl beträffande den icke-ordinarie

personalen vid länsstyrelserna. Emellertid ansåge sig de sakkunniga böra

erinra, hurusom i det av särskild sakkunnig inom finansdepartementet den

8 november 1923 avgivna yttrandet och förslaget i fråga om revision av

gällande avlöningsbestämmelser för statsdepartement in. 11. verk förutsatts,

att i sinom tid skulle utfärdas en ny författning med avlöningsbestämmelser

för icke-ordinarie befattningshavare vid de verk, varå allmänna avlöningsreglementet

skulle från och med den 1 januari 1925 bliva tillämpligt.

Den sålunda ifrågasatta nya författningen borde, då densamma komme

till stånd, enligt de sakkunnigas mening avse jämväl den icke-ordinarie

personalen vid länsstyrelserna.

I likhet med statskontoret och de sakkunniga anser jag, att lönerna till

den vid länsstyrelserna anställda icke-ordinarie personalen böra regleras

efter i huvudsak enahanda grunder, som gälla för dylik personal vid verk, beträffande

vilka avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451) vunnit tillämpning.

Såsom de sakkunniga framhållit, lärer emellertid härutinnan erfordras närmare

utredning, varför länsstyrelserna i sinom tid torde böra anbefallas att

inkomma med framställningar i ämnet. Rörande det belopp, vilket, såvitt

för närvarande kan bedömas, skulle vara erforderligt till avlöning av nyss
-

Icke-ordinarie

personal.

Statskontor^;.

De sakkunniga.

Departements
chefen.

s. 68 Kontrollera mot PDF

Kostnadsberäkning

och stater.

Anslag till

landshövdingar

och

befattningshavare

vid

länsstyrelserna.

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

nämnda personal enligt sagda grunder, torde jag få avgiva förslag i det följande.

I nu gällande riksstat är under femte huvudtiteln, avdelningen landsstaten,

uppfört ett ordinarie bestämt anslag till tjänstemän och betjänte vid

länsstyrelserna, från vilket anslag enligt gällande avlöningsstat för landsstaten

utom beträffande landshövdingarna bestridas avlöningar -— frånsett

ålderstillägg — till ordinarie befattningshavare hos länsstyrelserna. Från

det under samma avdelning upptagna ordinarie bestämda anslaget till landshövdingarna

utgå avlöningarna till dessa befattningshavare.

Den nu tillämnade löneregleringen för landshövdingarna och befattningshavare

vid länsstyrelserna torde böra medföra, att avlöningskostnaderna för

nämnda två grupper av befattningshavare sammanföras i ett anslag. Ifrågavarande

anslag torde under avdelningen överståthållarämbetet och landsstaten

böra uppföras såsom ett ordinarie förslagsanslag, benämnt tandshövdingar

och befattningshavare vid länsstyrelserna. I detsamma torde böra ingå

dels den tidigare nämnda anslagsposten till landshövdingarna 540,000 kronor,

dels vederbörliga anslagsposter till avlöningar till ordinarie befattningshavare

vid länsstyrelserna, vikariatsersättningar, avlöningsförstärkning till landssekreterare

och landskamrerare, personligt lönetillägg till landssekreterare

och landskamrerare samt övergångslön — för vilka anslagsposter jag kommer

att här nedan redogöra — och dels slutligen, av skäl, som skola i det följande

utvecklas, vissa anslagsposter till icke-ordinarie befattningshavare m. m.

samt till sakkunniga till biträde vid utredningar m. m.

Den av löneregleringskommittén föreslagna ordinarie staten för befattningshavare

vid länsstyrelserna slutar på ett belopp av 2,611,379 kronor, därav

avlöningar till ordinarie tjänstemän 2,561,379 kronor och vikariatsersättningar

50,000 kronor. En placering, på sätt jag förordat, av länsassessorerna

i nuvarande lönegraden B 17 (nya B 27) i stället för den av kommittén föreslagna

lönegraden B 16 (nya B 26) samt av vissa vaktmästare (förste expeditionsvakter)

i nuvarande lönegraden B 3 (nya B 7) i stället för, enligt kommitténs

förslag, lönegraden B 1 (nya B 5) medför en kostnadsökning i förhållande

till vad kommittén beräknat av respektive c:a 22,080 kronor och

7,200 kronor, tillhopa 29,280 kronor. Anslagsposten avlöningar till ordinarie

befattningshavare bör sålunda aDgivas till 2,590,659 kronor, eller i runt tal

2,590,700 kronor. Från denna anslagspost skulle då givetvis även bestridas

de i lönerna ingående belopp, som motsvara ålderstillägg. För vikariatsersättningar

torde böra upptagas förslagsvis 50,000 kronor. Härtill kommer

kostnaden för den föreslagna fasta avlöningsförstärkningen till länsstyrelsernas

avdelningschefer, vilken torde kunna approximativt angivas till 124,000

kronor. För den s. k. övergångslönen torde böra beräknas ett belopp av

110,000 kronor (engångsutgift) och för det personliga lönetillägget till samma

befattningshavare ett belopp av 260,000 kronor. Sistnämnda post kommer,

såsom tidigare angivits, att successivt avskrivas.

Till ordinarie befattningshavare vid länsstyrelserna torde sålunda böra avses

följande anslagsposter, utgörande tillhopa 3,134,700 kronor:

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. MajUs proposition nr 183.

Avlöningar till ordinarie befattningshavare, förslagsanslag

Vikariatsersättningar, förslagsanslag .................................

Avlöningsförstärkning till landssekreterare och lands
kamrerare,

förslagsanslag...............................................

Personligt lönetillägg till landssekreterare och lands
kamrerare,

förslagsanslag...............................................

Övergångslön, förslagsanslag...............................................

kronor 2,590,700: —

50,000: —

» 124,000: —

260.000: —

» 110,000: —

För angivande av den merkostnad i jämförelse med motsvarande utgifter

under budgetåret 1924—1925, som den nu föreslagna löneregleringen för

länsstyrelsernas ordinarie tjänstemän skulle medföra, torde böra erinras,

att för sistnämnda budgetår ordinarie anslaget till tjänstemän och betjänte

vid länsstyrelserna utgör 1,459,100 kronor. Härtill komma kostnader för

ålderstillägg, 126,000 kronor, tillfällig löneförbättring, tillfälliga lönetillägg

och ortstillägg för olika grupper av befattningshavare, 259,760 kronor, samt

dyrtidstillägg enligt de för oreglerade verk gällande reglerna, 625,000 kronor,

samtliga belopp i runt tal beräknade. Likaså bör hänsyn tagas till de

till indragning föreslagna sportlerna, vilka av de föreliggande uppgifterna

för åren 1921—1923 att döma torde kunna approximativt uppskattas till

500.000 kronor. Sammanlagda beloppet av dessa poster utgör 2,969,860 kronor.

Härmed torde böra jämföras det av löneregleringskommittén beräknade

beloppet 2,611,379 kronor med den av mig föreslagna höjningen av 29,280

kronor, vartill komma löneförstärkningen för länsstyrelsernas avdelningschefer,

124.000 kronor, samt dyrtidstillägg enligt de för reglerade verk gällande bestämmelserna,

approximativt beräknade till 445,000 kronor, tillhopa 3,209,659

kronor.

Enligt dessa beräkningar skulle sålunda den verkliga kostnadsökningen

utgöra (3,209,659 — 2,969,860=) 239,799 kronor. Häri ingå likväl ej kostnaderna

för den engångsutgift, som skulle utgöras av den s. k. övergångslönen,

eller för det personliga lönetillägg, som skulle kunna under en nioårig

övergångsperiod utgå till viss personal, liksom ej heller kostnaderna

för den löneförhöjning, som skulle beredas icke-ordinarie befattningshavare
Det

torde även böra erinras, att i sammanhang med sportlernas indragning

någon, om än förhållandevis ringa kostnadsökning skulle för statsverket

inträda därigenom, att en del utskriftsarbete m. m., som hittills bekostats

av de sportelberättigade tjänstemännen, framdeles skulle få gäldas av statsmedel.

Till extra biträden hos länsstyrelserna m. m. är i nu gällande riksstat uppfört

ett ordinarie reservationsanslag av 450,000 kronor.

I sitt den 13 september 1923 avgivna yttrande över löneregleringskommitténs

förslag till lönereglering för befattningshavare vid länsstyrelserna

anförde statskontoret bl. a. följande.

En lönereglering enligt de nya grunderna för den icke-ordinarie personalen

vid länsstyrelserna nödvändiggör en betydande ökning av avlöningsanslaget

samtidigt som belastningen minskar å anslagen till tillfällig löneförbättring

och till dyrtidstillägg. Medelsbehovet å avlöningsanslaget kan i brist på

närmare uppgifter icke exakt beräknas. En överslagskalkyl torde likväl

Extra

biträden hos

länsstyrelserna.

Statskontoret.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

kunna göras. För budgetåret 1923—1924 bär enligt Kungl. Maj:ts beslut

ställts till länsstyrelsernas förfogande ett belopp av omkring 514,000 kronor,

därav i runda tal för avlöningar till tjänstemän vid landskansliet oeli landskontoret

455,000 kronor — bärav torde cirka 121,000 kronor kunna beräknas

för extra länsnotarie!- och extra länsbokhållare och 334,000 kronor för övriga

tjänstemän — till arvoden åt extra vaktmästare 3,000 kronor och till vikariatsersättningar

56,000 kronor. Avlöningen till det av Kungl. Maj:t fastställda

antalet extra länsnotarie!- och länsbokhållare, 44 st., beräknad efter de nya

grunderna i den högre löneklassen i 12 lönegraden för e. o. personal —

motsvarande den lönegrad, som statskontoret föreslagit för ordinarie länsnotarie!-

och länsbokhållare, av andra klass — skulle uppgå till cirka 201,000

kronor. Man får visserligen icke förutsätta en allmän placering av dessa e. o.

tjänstemän i samma lönegrad som dessa ordinarie befattningshavare, men

torde man böra räkna med denna lönegrad och löneklass för att motväga

den avsevärda avlöningsförliöjning, som tillkommer, då vederbörande bliva

berättigade till löneuppflyttning å den ordinarie löneskalan. Det beräknade

nuvarande lönebeloppet för övriga tjänstemän vid landskansliet och landskontoret

och för extra vaktmästare torde, i överensstämmelse med principen

för beräkningen i samband med löneregleringen vid övriga verk av anslagen

till icke-ordinarie personal, böra höjas med 33 %, eller sålunda till cirka

448,000 kronor.

Vad vikariatsersättning angår skulle dylik ersättning vid vikariat å ordinarie

befattningar vid länsstyrelserna enligt kommitténs förslag utgå från

ett särskilt förslagsanslag å länsstyrelsernas stat. Som emellertid ersättningvid

vikariat för e. o. personal enligt de nya grunderna torde komma att uppgå

till rätt betydande belopp, synes försiktigheten bjuda att icke beräkna

dessa kostnader lägre än till 30,000 kronor. Enligt förestående beräkning

skulle alltså medelsbehovet utgöra (201,000 + 448,000 + 30,000) 679,000 kronor.

Eu reducering av detta belopp kan visserligen motiveras av den förlängda

tjänstgöringstiden, men då å andra sidan en viss säkerhetsmarginal bör beräknas

för mötande av kostnaderna för sjukavlöning, övertidsersättning och

begravningshjälp, torde nämnda reducering kunna inskränkas till att ovanstående

siffra avrundas nedåt till 660,000 kronor. Placeras ordinarie länsnotarie

och länsbokhållare av andra klass uti 13 lönegraden, torde beloppet

böra höjas med cirka 15,000 kronor eller till 675,000 kronor. För en exakt

beräkning av medelsbehovet är det dock givetvis erforderligt, att närmare

utredning verkställes vid respektive länsstyrelser, och lärer Kungl. Maj:t

vilja anbefalla dem att inkomma med sådan. Statskontoret vill dock framhålla,

att vid fastställande av anslagets storlek det torde vara nödvändigt

att räkna med att visst icke för knappt tillmätt belopp bör vid medlens fördelning

å länsstyrelserna reserveras "för att under årets lopp stå till Kungl.

Majds förfogande till mötande av oförutsedda behov.

För budgetåret 1923—1924 är anslaget till extra länsnotarie! upptaget till

allenast. 300,000 kronor, detta beroende på befintliga reservationer. Anslaget

har intill samma budgetårs ingång haft en betydande inkomst genom att

detsamma tillförts den del av till statsverket indragen provision å landstingsskatt

m. fl. medel, som belöpt å de indragna lanträntmästarbefattningarna.

Uti utlåtanden den 14 december 1922 och 9 februari 1923 hade statskontoret väckt

förslag därom, att hela den till statsverket indragna provisionen å landstingsskatt

m. in. skulle redovisas under riksstatens inkomsttitel »diverse inkomster»

samt anslaget till extra länsnotarie!- m. m. beräknas med hänsyn till hela

medelsbehovet. Genom brev den 2 mars 1923 har Kungl. Maj:t sedermera

förordnat, att nämnda provision skall för budgetåret 1923—1924 såsom särskilda

uppbördsmedel uppdebiteras å förslagsanslaget till allmänna indrag
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

7!

Kwigl. Maj:ts proposition nr 183.

ningsstaten, men är för tiden därefter föreskrift icke meddelad. -För innevarande

budgetår lärer genom de av Kungl. Maj:t träffade dispositionerna

såväl det för året anslagna beloppet som den inbalanserade reservationen

komma att förbrukas. Därest anslaget icke hädanefter kommer att tillföras

någon provision å landstingsskatt m. m., blir det sålunda nödvändigt att

f. o. in. budgetåret 1924—1925 upptaga detsamma med belopp, motsvarande

hela medelsbehovet. Under nämnda förutsättning synes det ej föreligga

någon anledning att längre låta anslaget hava reservationsanslags karaktär,

utan torde detsamma böra förändras till ett obetecknat anslag. Att bibehålla

det som självständigt anslag på riksstaten torde ej heller vara påkallat,

utan synes detsamma, i likhet med vad i allmänhet fallet är vid de nyreglerade

verken, böra inordnas under huvudanslaget och alltså upptagas på

länsstyrelsernas stat såsom eu till beloppet fixerad anslagspost under benämningen

»avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m.».

I statsverkspropositionen för budgetåret 1925—1926 har beräknats ett

ordinarie reservationsanslag till extra biträden hos länsstyrelserna m. m. av

675.000 kronor. På de av statskontoret anförda skäl anser jag, att sagda

anslag bör såsom eu till nämnda belopp fixerad anslagspost under benämningen

»avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m.» inordnas under

det ordinarie förslagsanslaget till landshövdingar och övriga befattningshavare

vid länsstyrelserna.

Det ordinarie anslaget till sakkunniga till biträde vid utredningar m. m.

har alltsedan dess tillkomst år 1917 till och med år 1922 varit uppfört med

högst 12,000 kronor för år.

I 1922 års statsverksproposition (femte huvudtiteln, punkt 125) framhölls,

att anslaget med hänsyn till den ringa belastningen å detsamma under senare

år torde för framtiden kunna ej obetydligt reduceras, förslagsvis till

6.000 kronor för år. Eu ytterligare nedsättning ansågs emellertid icke vara

tillrådlig, då de till de särskilda länsstyrelserna utgående beloppen i så fall

skulle bliva alltför små för att vid förefallande behov tjäna sitt syfte. En

jämkning borde emellertid äga rum i avseende å de belopp från anslaget,

som jämlikt då gällande, genom brev den 30 juni 1916 meddelade bestämmelser

voro ställda till länsstyrelsernas förfogande.

Kungl. Maj:t föreslog i enlighet härmed riksdagen att för första halvåret

1923 upptaga berörda anslag till 3,000 kronor, och riksdagen biföll detta

förslag.

Genom cirkulär den 27 oktober 1922 har Kungl. Maj:t, i huvudsaklig överenstämmelse

med de i ovannämnda statsverksproposition förordade grunderna,

utfärdat nya föreskrifter i avseende å användningen av ifrågavarande

anslag att gälla från ingången av år 1923 tills vidare. Enligt dessa föreskrifter

hava till de särskilda länsstyrelsernas förfogande ställts belopp,

växlande mellan 100 kronor och 500 kronor för år räknat.

Från och med budgetåret 1923—1924 har anslaget i riksstaten upptagits

med 6,000 kronor.

Med anledning av en utav länsstyrelsen i Skaraborgs län gjord framställning

om höjning från och med år 1924 av det belopp, som ställts till länsstyrelsens

förfogande för ifrågavarande ändamål, anbefallde Kungl. Maj:t

Departements
chefen.

Sakkunniga

till biträde

vid utredningar

tu. m.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Statskontoret.

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

genom beslut den 1 augusti 1924 statskontoret att efter länsstyrelsernas hörande

till Kungl. Maj:t avgiva ett i huvudsaklig överensstämmelse med i

statsrådsprotokollet över socialärenden den 7 januari 1922 angivna grunder

upprättat förslag till ny fördelning av ifrågavarande anslag.

Till åtlydnad härav har statskontoret den 15 oktober 1924 inkommit med

utlåtande i ärendet samt därvid överlämnat infordrade yttranden från samtliga

länsstyrelser.

Statskontoret har därvid anfört, att två länsstyrelser funnit det åt dem

bestämda beloppet av anslaget i fråga vara för ringa för att i förekommande

fall komma till användning för avsett ändamål. Flertalet länsstyrelser hade

även framhållit, att de nu för respektive länsstyrelser bestämda anvisningarna

kunde. anses tillräckliga allenast under förutsättning att ett jämförelsevis

betydligt belopp avsattes för att av Kungl. Maj:t tilldelas länsstyrelse, som

därav för något särskilt fall vore i behov. Några länsstyrelser hade ansett,

att någon nedsättning av anvisningarna för respektive länsstyrelser kunde

ske, därest länsstyrelserna kunde vid behov påräkna ytterligare medel från

förefintlig besparing å anslaget.

Under hänvisning till en inom statskontoret upprättad tablå över utbetalningar

hos respektive länsstyrelser från anslaget under första halvåret 1923

och under budgetåret 1923—1924 yttrar statskontoret vidare, att visserligen

några länsstyrelser icke alls tagit i anspråk de genom cirkuläret den 27

oktober 1922 för dem bestämda anvisningarna samt att flertalet länsstyrelser

icke till fullo anlitat sina anvisningar för detta ändamål. Av länsstyrelsernas

yttranden i ärendet torde emellertid få anses framgå, att någon nedsättning

av nu bestämda anvisningar knappast borde ifrågakomma och i varje fall ej

ske. förr än någon del av anslaget reserverats för tillgodoseende av mera tillfälliga

behov. Någon ny fördelning av anslaget syntes statskontoret därför

icke lämpligen böra äga rum för budgetåret 1924—1925. Med hänsyn till

de av länsstyrelserna anmälda medelsbehoven för ifrågavarande ändamål

torde däremot en höjning av anslaget böra ske för budgetåret 1925—1926;

och syntes detsamma skäligen kunna bestämmas till 9,000 kronor.

Därest en dylik förhöjning komme till stånd, har statskontoret föreslagit,

att icke hela det anvisade anslaget borde fördelas å länsstyrelserna, utan

viss del av anslaget, förslagsvis 1,000 kronor, undantagas för att efter framställning

av länsstyrelser, som vore i behov av ytterligare medel, och prövning

i varje särskilt fall av Kungl. Maj:t användas för kostnader, som icke

kunde bestridas av den för länsstyrelsen bestämda anvisningen.

I sitt förenämnda yttrande den 13 september 1923 har statskontoret ifrågasatt,

huruvida icke även nu ifrågavarande anslag borde upphöra som självständigt

riksstatsanslag och överflyttas till länsstyrelsernas stat såsom särskild

anslagspost.

I anslutning till vad statskontoret föreslagit torde det för ifrågavarande

ändamål erforderliga beloppet från och med nästa budgetår beräknas till

9,000 kronor och i form av särskild anslagspost inordnas under staten för

landshövdingar och befattningshavare vid länsstyrelserna samt ingå i det

mot nämnda stat svarande ordinarie förslagsanslaget. De ändrade riktlinjer

för disposition av det förhöjda beloppet, som av statskontoret föreslagits,

torde böra i huvudsak följas.

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Till nu gällande avlöningsstat för landsstaten ansluter sig en särskild

övergångsstat, å vilken finnas uppförda, jämte vissa landsfiskaler, sju lanträntmästare.

Denna övergångsstat röner icke inflytande av den nu tillämnade

löneregleringen.

Antalet ordinarie befattningshavare vid de särskilda länsstyrelserna torde

böra bestämmas på följande sätt.

Stockholms län.

Befattningar.

Antal.

Befattningar.

Antal.

Landssekreterare ....................

....... 1

Landskanslister ......................

...... 6

Landskamrerare ......................

....... 1

Landskontorister ....................

...... 5

Länsassessorer........................

....... 2

Kansli- eller kameralbiträden...

...... 2

Länsnotarie av l:a klass ........

....... 1

Kontorsbiträden........................

...... 4

Länsnotarie av 2:a klass ........

....... 1

Förste expeditionsvakt ............

...... 1

Länsbokhållare av l:a klass ..

....... 1

Expeditionsvakt ........................

...... 1

Länsbokhållare av 2:a klass ..

....... 1

Uppsala län.

Landssekreterare

......... 1

Landskanslister ..........................

Landskamrerare ...

......... 1

Landskontorister ......................

.... 3

Länsassessorer......

......... 2

Kontorsbiträden ........................

2

Länsnotarie av l:a klass .....

......... 1

Förste expeditionsvakt ..............

.... 1

Länsbokhållare av

l:a klass

......... 1

Expeditionsvakt.........................

.... 1

Södermanlands län. •

Landssekreterare

....... 1

Landskontorister .......................

O

.... €>

Landskamrerare ....

......... 1

Kansli- eller kameralbiträde .....

.... 1

Länsassessorer......

2

Kontorsbiträden........................

2

Länsnotarie av l:a klass .....

......... 1

Förste expeditionsvakt .............

.... 1

Länsbokhållare av

l:a klass

........ 1

Expeditionsvakt..........................

.... 1

Landskanslister ...

......... 3

Östergötlands län.

Landssekreterare .

......... 1

Landskanslister .........................

.... 5

Landskamrerare ....

......... 1

Landskontorister .......................

.... 5

Länsassessorer.......

2

Kansli- eller kameralbiträden.....

.... 2

Länsnotarie av l:a klass .....

......... 1

Kontorsbiträden..........................

.... 2

Länsnotarie av 2:a

klass .....

......... 1

Förste expeditionsvakt ..............

.... 1

Länsbokhållare av

l:a klass

......... 1

Expeditionsvakt..........................

.... 1

Länsbokhållare av

2:a klass

......... 1

Jönköpings län.

Landssekreterare .

......... 1

Landskontorister .......................

... 3

Landskamrerare ....

.......: 1

Kansli- eller kameralbiträden ....

.... 2

Länsassessorer ......

......... 2

Kontorsbiträden..........................

... 3

Länsnotarie av l:a

klass ......

......... 1

Förste expeditionsvakt ..............

... 1

Länsbokhållare av

l:a klass

......... 1

Expeditionsvakt .........................

... 1

Landskanslister ....

......... 3

övergångs
stat.

Antalet ordinarie

befattningshavare

vid länsstyrelserna.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Kronobergs län.

Landssekreterare ..................

......... 1

Landskontorister .................

........ 3

Landskamrerare .....................

......... 1

Kansli- eller kameralbiträde

....... 1

Länsassessorer........................

........ 2

Kontorsbiträden....................

........ 2

Länsnotarie av l:a klass .....

......... 1

Förste expeditions vakt .........

........ 1

Länsbokhållare av l:a klass

......... 1

Expeditionsvakt.....................

........ 1

Landskanslister .....................

......... 2

Kalmar län.

Landssekreterare ..................

........ 1

Landskontorister ..................

........ 4

Landskamrerare ....................

......... 1

Kansli- eller kameralbiträde

........ 1

Länsassessorer........................

......... 2

Kontorsbiträden.....................

........ 2

Länsnotarie av l:a klass ......

....... 1

Förste expeditionsvakt .........

........ 1

Länsbokhållare av l:a klass

......... 1

Expeditionsvakt.....................

........ 1

Landskanslister .....................

o

......... O

Gotlands län.

Landssekreterare ..................

......... 1

Landskontorister ..................

........ 2

Landskamrerare .....................

......... 1

Kansli- eller kameralbiträde

........ 1

Länsnotarie av l:a klass ......

..........1

Kontorsbi träde........................

........ 1

Länsbokhållare av l:a klass

......... 1

Förste expeditionsvakt .........

........ 1

Landskanslist ........................

......... 1

Expeditionsvakt.....................

........ 1

Blekinge län.

Landssekreterare ..................

......... 1

Landskontorister ..................

....... 3

Landskamrerare .....................

......... 1

Kontorsbiträden.....................

........ 2

Länsassessorer.......................

......... 2

Förste expeditionsvakt .........

...... 1

Länsnotarie av l:a klass ......

......... 1

Expeditionsvakt....................

........ 1

Landskanslister .....................

......... 2

Kristianstads län.

Landssekreterare ..................

......... 1

Landskanslister .....................

........ 3

Landskamrerare.....................

......... 1

Landskontorister ..................

........ 3

Länsassessorer........................

......... 2

Kansli- eller kameralbiträde

........ 1

Länsnotarie av l:a klass .....

......... 1

Kontorsbiträden.....................

........ O

Länsbokhållare av l:a klass

......... 1

Förste expeditionsvakt .........

........ 1

Länsbokhållare av 2:a klass

......... 1

Expeditionsvakt .....................

....... 1

Malmöhus län.

Landssekreterare ..................

......... 1

Landskanslister .....................

........ 6

Landskamrerare .....................

......... 1

Landskontorister ..................

........ 6

Länsassessorer........................

......... 2

Kansli- eller kameralbiträde

........ 1

Länsnotarie av l:a klass ......

......... 1

Kontorsbiträden....................

........ 6

Länsnotarie av 2:a klass ......

......... 1

Förste expeditionsvakt .........

1

Länsbokhållare av l:a klass

......... 1

Expeditionsvakter..................

........ 2

Länsbokhållare av 2:a klass

......... 2

Hallands län.

Landssekreterare ..................

........ 1

Landskontorister ..................

........ 3

Landskamrerare.....................

........ 1

Kansli- eller kameralbiträde

........ 1

Länsassessorer........................

........ 2

Kontorsbiträde......................

........ 1

Länsnotarie av l:a klass......

........ 1

Förste expeditionsvakt .........

........ 1

Länsbokhållare av La klass

......... 1

Expeditionsvakt.....................

........ 1

Landskanslister .....................

2

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 183. 75

Göteborgs och Bohus lun.

Landssekreterare ..................

......... 1

Landskanslister ........................

...... (i

Landskamrerare.....................

........ 1

Landskontorister .....................

...... 5

Länsassessorer ...................

2

Kansli- eller kameralbiträden

2

Länsnotarie av l:a klass .....

........I

Kontorsbiträden........................

...... 5

Länsnotarie av 2:a klass ......

........i

Förste expeditionsvakt ............

...... 1

Länsbokhållare av l:a klass

.......i

Expeditionsvakt.......................

...... 1

Länsbokhållare av 2:a klass

........i

Älvsborgs län.

Landssekreterare ..................

......... 1

Landskanslister ........................

...... 5

Landskamrerare....................

........ 1

Landskontorister .....................

..... 4

Länsassessorer.......................

......... 2

Kansli- eller kameralbiträden

2

Länsnotarie av l:a klass ------

........ 1

Kontorsbiträden......................

...... 3

Länsnotarie av 2:a klass......

........ 1

Förste expeditionsvakt ............

...... 1

Länsbokhållare av l:a klass

........ 1

Expeditionsvakt........................

...... 1

Länsbokhållare av 2:a klass

........ 1

Skaraborgs län.

Landssekreterare ..................

........ 1

Landskontorister ....................

...... 4

Landskamrerare .....................

........ 1

Kansli- eller kameralbiträde ...

..... 1

Länsassessorer........................

........ 2

Kontorsbiträde .......................

..... 1

Länsnotarie av l:a klass ......

........ 1

Förste expeditionsvakt ............

...... 1

Länsbokhållare av l:a klass

........ 1

Expeditionsvakt........................

...... 1

Landskanslister ....................

........ 3

Värmlands län.

Landssekreterare ..................

........ 1

Landskanslister ........................

...... 5

Landskamrerare.....................

........ 1

Landskontorister .....................

...... 4

Länsassessorer........................

........ 2

Kontorsbiträden........................

...... 3

Länsnotarie av l:a klass ......

........ 1

Förste expeditionsvakt............

...... 1

Länsbokhållare av l:a klass

........ 1

Expeditionsvakt........................

...... 1

Länsbokhållare av 2:a klass

........ 1

Örebro län.

Landssekreterare ..................

........ 1

Landskontorister .....................

...... 4

Landskamrerare....................

........ 1

Kansli- eller kameralbiträde ...

...... 1

Tjä.n sa ssessorer .....................

........ 2

TCrmtorsbiträrlen.......................

...... 2

Länsnotarie av l:a klass......

........ 1

Förste expeditionsvakt ............

...... 1

Länsbokhållare av l:a klass

........ 1

Expeditionsvakt.......................

...... 1

Landskanslister .....................

........ 3

Västmanlands län.

Landssekreterare .................

........ 1

Landskontorister .....................

..... 3

Landskamrerare.....................

........ 1

Kansli- eller kameralbiträde ...

...... 1

Länsassessorer........................

2

Kontorsbiträden........................

...... 2

Länsnotarie av l:a klass ......

........ 1

Förste expeditionsvakt ............

...... 1

Länsbokhållare av l:a klass

........ 1

Expeditionsvakt........................

...... 1

Landskanslister ........,............

........ 2

Kopparbergs län.

Landssekreterare ..................

........ 1

Landskontorister ....................

...... 3

Landskamrerare.....................

........ 1

Kansli- eller kameralbiträden

...... 2

Länsassessorer.......................

2

Kontorsbiträden.......................

...... 3

Länsnotarie av l:a klass......

........ 1

Förste expeditionsvakt ............

...... 1

Länsbokhållare av l:a klass

........ 1

Expeditionsvakt........................

...... 1

Landskanslister .....................

........ 4

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition ur 183.

Ersättning

för mistadc

sportler till

tjänstemän,

kvarstående å

viss äldre avlöningsstat.

Gävleborgs län.

Landssekreterare ........................... 1

Landskamrerare.............................. 1

Länsassessorer................................. 2

Länsnotarie av l:a klass.............. 1

Länsbokhållare av l:a klass ......... 1

Landskanslister ............. 4

Landskontorister ........................... 3

Kansli- eller kameralbiträden ..... 2

Kontorsbiträden.............................. 4

Förste expeditionsvakt .................. 1

Expeditionsvakt.............................. 1

Västernorrlands län.

Landssekreterare .......................... 1

Landskamrerare .............................. 1

Länsassessorer................................. 2

Länsnotarie av l:a klass............... 1

Länsnotarie av 2:a klass............... 1

Länsbokhållare av l:a klass ......... 1

Landskanslister .............................. 4

Landskontorister ........................... 3

Kansli- eller kameralbiträden ...... 2

Kontorsbiträden............................. 4

Förste expeditionsvakt.................. 1

Expeditionsvakt .............................. 1

Jämtlands län.

Landssekreterare ............. 1

Landskamrerare .............................. 1

Länsassessorer................................ 2

Länsnotarie av l:a klass ............... 1

Länsbokhållare av l:a klass ......... 1

Landskanslister .............................. 3

Landskontorister ........................... 3

Kansli- eller kameralbiträde ......... 1

Kontorsbiträden.......................... 2

Förste expeditionsvakt .................. 1

Expeditionsvakt ............................ 1

Västei''bottens län.

Landssekreterare ........................... 1

Landskamrerare .............................. 1

Länsassessorer................................. 2

Länsnotarie av l:a klass.............. 1

Länsbokhållare av l:a klass ......... 1

Landskanslister............................. 3

Landskontorister .......................... 4

Kansli- eller kameralbiträde ......... 1

Kontorsbiträden.............................. 3

Förste expeditionsvakt .................. 1

Expeditionsvakt.............................. 1

Norrbottens län.

Landssekreterare .......................... 1

Landskamrerare.............................. 1

Länsassessorer .............................. 2

Länsnotarie av l:a klass............... 1

Länsnotarie av 2:a klass ............... 1

Landskanslister .............................. 3

Landskontorister ........................... 3

Kansli- eller kameralbiträde ......... 1

Kontorsbiträden.............................. 2

Förste expeditionsvakt ................. 1

Expeditionsvakt............................ 1

Beträffande tjänstemän vid länsstyrelserna, som kvarstå å sådan äldre avlöningsstat,

med vilken icke är förbunden skyldighet att underkasta sig

minskning eller upphörande av sportler, torde föreskrift böra meddelas

därom, att dylik tjänsteman skall, vid indragning till statsverket av sportler

för befattningshavare vid länsstyrelserna, erhålla gottgörelse för mistade

sportler, beräknad efter medeltalet av den inkomst, tjänstemannen må anses

hava åtnjutit av sålunda indragna sportler under den senast förflutna tid,

såvitt möjligt ej understigande tio år, därför denna inkomst kan utrönas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 183. i <

De särskilda övergångsbestämmelser, som erfordras i anledning av lönn- öeerganysregleriugen,

torde, i anslutning till riksdagens medgivande i sådant avseende

i sammanhang med antagandet år 1921 av avlöningsreglementet för statsdepartement

m. fl. verk, böra i vederbörlig ordning meddelas.

Slutligen torde jag beträffande en uppkommen fråga om inrättande vid Fråga om

landskontoren av eu särskild uppbördsavdelning få meddela, att jag, i likhet vid läns_

med löneregleringskommittén och statskontoret, icke anser detta organisa- styrelserna

tionsspörsmål böra upptagas till avgörande i nu förevarande sammanhang,

utan torde detsamma böra bliva beroende på ytterligare utredning. avdelning.

I avbidan på den proposition om lönereglering, varom nu är fråga, hava

i årets statsverksproposition även vissa andra anslag under femte huvudtiteln

än de av mig här ovan behandlade uppförts med beräknade belopp.

Jag övergår nu till dessa anslag.

Från det för budgetåret 1924—1925 beviljade extra anslaget å 3,600 kro- Ortstillagg

nor till ortstillägg åt vissa befattningshavare vid landsstaten i Göteborgs tlf0g^soch

Bohus län beredes för närvarande dylik förmån till länsstyrelsernas Göteborgs och

ordinarie tjänstemän, med undantag av vaktmästare, ävensom till landsfog- Bohus lan''

den i länet. Ortstillägget till sistnämnda befattningshavare utgör 200 kronor

för år. Genomföres definitiv lönereglering för länsstyrelserna från och

med ingången av budgetåret 1925 — 1926, kan nu ifrågavarande anslag inskränkas

till att avse beredande av ortstillägg åt nyssnämnde landsfogde

och anslagets belopp nedsättas till 200 kronor. I anslutning härtill torde anslagstiteln

böra ändras till»ortstillägg till landsfogden i Göteborgs och Bohus läns.

Det ordinarie förslagsanslaget till ålderstillägg var i riksstaten för bud- Ålderstillägg.

getåret 1923—1924 upptaget till 600,000 kronor. För budgetåret 1924—1925

har anslaget med hänsyn till belastningen å de särskilda anslagen för år

1922 och för första halvåret 1923 höjts till 650,000 kronor.

Enligt riksräkenskapsverkets budgetredovisning hava nettoutgifterna från

anslaget under budgetperioden 1923—1924 uppgått till 674,254 kronor. \id

sådant förhållande skulle måhända anledning föreligga att för nästa budgetår

höja anslaget till 675,000 kronor. Genomföres lönereglering för befattningshavare

vid länsstyrelserna i enlighet med mitt nu framlagda förslag, kan

emellertid anslaget väsentligt nedsättas, förslagsvis med 125,000 kronor.

Anslaget bör följaktligen för nästa budgetperiod upptagas till (675,000—

125,000) 550,000 kronor.

Det ordinarie förslagsanslaget till skrivmaterialier och expenser, ved m. m. Skrwmatevar

i 1922 års riksstat upptaget till 1,000,000 kronor och i riksstaten för expenser, ved

första halvåret 1923 till hälften av detta belopp. För budgetåret 1923— m. m.

1924 beräknades anslaget till 1,400,000 kronor.

För budgetåret 1924—1925 sänktes anslaget till 1,200,000 kronor. Beträffande

anledningen till denna nedsättning torde jag få hänvisa till vad chefen

för finansdepartementet i 1924 års statsverksproposition anförde i fråga om

åtgärder för nedbringande av de olika huvudtitlarnas allmänna expensanslag

(»Utgifterna: För flera huvudtitlar gemensamma frågor» sid. 5—8). Här

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tillfälliga

lönetillägg å

vissa vaktmästare

och

med dem

jämförliga

befattningshavare.

<8 Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

torde vara tillräckligt erinra om, att de olika expensanslagen ansågos fortfarande

böra hava karaktären av förslagsanslag, men att det förutsattes, att

Kungl. Maj:t vid dispositionen av anslagen från och med budgetåret 1925—

1926 komme att för de ämbetsmyndigheter, som ägde att anlita anslagen

för sina expensutgifters bestridande, fastställa vissa maximibelopp för sådana

utgifter, vilka vore av natur att kunna begränsas.

I enlighet med dessa riktlinjer, mot vilka riksdagen icke framställde erinran,

utfärdade Kungl. Maj:t den 20 juni 1924 särskilda föreskrifter i fråga

om utgifterna för socialdepartementet, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen,

överståthållarämbetets kansli och länsstyrelserna under budgetåret 1924 —

1925 å femte huvudtitelns förslagsanslag till skrivmaterialier och expenser,

ved m. in.

På i statsverkspropositionen (femte huvudtiteln, sid. 291) angivna skäl

erfordras till bestridande av kostnaderna för anskaffning och underhåll av

möbler och andra inventarier för länsstyrelsernas räkning en höjning av

ifrågavarande expensanslag för budgetåret 1925—1926 med 40,000 kronor.

Anslaget bör ytterligare, såsom jag här ovan framhållit, belastas med kostnaden

för möblering av landshövdingbostäderna, beräknad till 30,000 kronor

för år. Å andra sidan har jag i propositionen nr 59 angående anslag till

polisväsendet i riket m. m. vid framläggande av förslag om anvisande av

ett särskilt anslag till vissa ersättningar åt befattningshavare vid polis- och

åklagarväsendet utgått ifrån att ett bifall därtill skulle för budgetåret 1925—

1926 medföra en minskad belastning å nu ifrågavarande expensanslag med

75,000 kronor.

Under nu angivna förhållanden synes förevarande anslag för nästa budgetår

böra upptagas med oförändrat belopp, 1,200,000 kronor.

1923 års riksdag .bär i anledning av Kungl. Maj:ts därom gjorda framställning

anvisat medel för budgetåret 1923—1924 till beredande av tillfälliga

lönetillägg åt vissa vaktmästare och med dem jämförliga befattningshavare,

att utgå efter närmare angivna grunder.

Jämväl för budgetåret 1924—1925 har riksdagen beviljat medel till ifrågavarande

ändamål att användas enligt grunder motsvarande de för budgetåret

1923—1924 gällande.

Under femte huvudtiteln har i riksstaten för vartdera av nyssnämnda

två budgetår upptagits ett extra förslagsanslag till beredande av tillfälliga

lönetillägg åt vissa vaktmästare och med dem jämförliga befattningshavare.

I statsverkspropositionen har på föredragning av chefen för finansdepartementet

framlagts förslag om beredande av dylika lönetillägg åt ifrågavarande

personalgrupper jämväl för budgetåret 1925—1926 enligt grunder motsvarande

dem, som nu tillämpas. Detta förslag har numera av riksdagen bifallits.

Vad angar storleken av det anslag, som för ändamålet erfordras under

femte huvudtiteln för nästa budgetår, torde anslaget, med hänsyn till den i

det föregående föreslagna löneregleringen och i överensstämmelse med den

i statsverkspropositionen verkställda beräkningen, böra minskas med 6,500

kronor till 9,500 kronor.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr 18-1. 7!)

Såsom chefen för finansdepartementet i statsverkspropositionen (»Utgifterna: Dyrtids
Uör

fiera huvudtitlar gemensamma frågor», avdelning III, sid. 7) framhållit, tillägg.

har anslaget till dyrtidstillägg under femte huvudtiteln, i avvaktan pa förslag

om den nu ifrågavarande löneregleringen, i budgetförslaget allenast beräknats.

Dvrtid still äggen till landshövdingar och befattningshavare vid länsstyrelserna

torde enligt de för nyreglerade verk gällande grunderna komma att uppgå till,

vad beträffar landshövdingarna, omkring 50,000 kronor, och, vad angår befattningshavarna

vid länsstyrelserna, omkring 445,000 kronor. Då dyrtidstilläggen

till övriga befattningshavargrupper under femte huvudtiteln kunna

uppskattas till ett belopp av omkring 5,000,000 kronor, torde det extra

förslagsanslaget för dyrtidstillägg åt vissa befattningshavare i statens tjänst

för budgetåret 1925—1926 under nämnda huvudtitel böra upptagas till i

statsverkspropositionen beräknat belopp, 5,500,000 kronor.

Under åberopande av vad jag sålunda i skilda hänseenden anfört får jag Hemställan,

hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels besluta, att avlöningsreglementet för befattningshavare

vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila

statsförvaltningen, skall från och med den 1 juli 1925 med

nedan angivna undantag äga tilllämpning å landshövdingar och

befattningshavare vid länsstyrelserna, samt att i samband därmed

de vissa av sistnämnda befattningshavare tillkommande

sportler skola till statsverket indragas;

dels besluta, att uti den till sagda reglemente hörande tjänsteförteckningen

under femte huvudtiteln må införas följande:

Verk och befattningar

Femte huvudtiteln.

Avdelning och

lönegrad enligt

löneplanen

Landsstaten.

Landshövdingarna.

Landshövdingar..........................................

.............. A 4

Länsstyrelserna.

Landssekreterare ......................................

............... B 30

Landskamrerare.........................................

............... B 30

Länsassessorer ..........................................

............... B 27

Länsnotarie av l:a klass ......................

............... B 22

Länsbokhållare av l:a klass .....................

............... B 22

Länsnotarier av 2:a klass .......................

.............. B 21

Länsbokhållare av 2:a klass.....................

............... B 21

Landskanslister..........................................

............... B 15

Landskontorister ......................................

............... B15

Förste expeditionsvakter..........................

............... B 7

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Kansli- eller kameralbiträden ................................. B 7

Expeditionsvakter...................................................... B 5

Kontorsbiträden ...................................................... B 4

Skrivbiträden ........................................................... B 2

dels bestämma antalet landshövdingar på följande sätt:

Befattning Lönegrad

24 landshövdingar...................................................... A 4

dels bestämma antalet ordinarie befattningshavare vid de

särskilda länsstyrelserna på sätt här ovan av mig angivits;

dels besluta, att utöver vad i 3 § av avlöningsreglementet

stadgas och utan hänsyn till vad i sagda författningsrum finnes

däremot stridande skall i fråga om landshövdingbefattningar

och befattningar vid länsstyrelserna gälla,

att med landshövdingbefattning icke må förenas uppdrag

såsom ordförande eller ledamot i styrelse för bankaktiebolag

eller solidariskt bankbolag eller såsom funktionär i dylikt bolag,

att med annan tjänst än landshövding-, landssekreterare

landskamrerar- eller länsassessorsbefattning må under den i 2

mom. av berörda 3 § i avlöningsreglementet angivna förutsättning

kunna förenas tjänst å kommuns stat;

dels föreskriva, att vid tillämpning i fråga om landshövdingar

och befattningshavare vid länsstyrelserna av de i 13 § 3 mom.

1 punkten i ovannämnda avlöningsreglemente givna bestämmelserna

om tjänstemans förflyttningsskyldighet skall med uttrycket

»det verk, han tillhör eller varunder han lyder», förstås

landsstaten i allmänhet, utan begränsning till det egna länet;

dels besluta, att i stället för vad i 22 och 23 §§ i berörda

avlöningsreglemente stadgas skola i fråga om landshövding

gälla följande bestämmelser:

1. a. Landshövding är berättigad till fri bostad i kronans

hus med därtill i förekommande fall hörande planterat område

(bostadslägenhet) av den omfattning, som av Kungl. Maj:t för

varje särskilt län fastställts. Där särskilda förhållanden därtill

föranleda, må dock Kungl. Maj:t tilldela landshövding

antingen annan, åt honom förhyrd bostadslägenhet, eller ock,

i stället för bostad in natura, kontant hyresersättning till belopp,

som för varje gång med hänsyn till förekommande omständigheter

bestämmes.

Vid landshövdings tillträde till sin tjänst skall för honom

avsedd bostad genom statens försorg vara försedd med möblering

för högst fyra till representation avsedda rum. Underhållet

av möblering, som genom statens försorg anskaffats,

bekostas av statsverket.

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

b. Landshövding skall bebo honom anvisad bostadslägenhet,

såframt icke Kungl. Maj:t på grund av särskilda omständigheter

annorlunda medgivit.

I fråga om bostadslägenhetens begagnande skola i övrigt

lända till efterrättelse de särskilda bestämmelser, som äro eller

varda meddelade.

c. Därest landshövdings bostadslägenhet erfordras för utvidgning

av länsstyrelsens ämbetslokaler eller för annat statsändamål,

är landshövding skyldig att å tid, som av Kungl.

Maj:t bestämmes, avstå från lägenheten och åtnöjas med åt honom

förhyrd bostadslägenhet eller kontant hyresersättning. För

enahanda ändamål är landshövding jämväl skyldig att underkasta

sig sådan minskning av bostadslägenheten, som skäligen

må kunna ske.

Har landshövding på grund av sålunda ändrad disposition

av den honom anvisade bostadslägenheten nödgats flytta, skall

statsverket gottgöra honom skälig flyttningskostnad efter Kungl.

Maj:ts bestämmande i förekommande fall. Har genom sådan

flyttning eller i följd av en mera väsentlig, vid landshövdingens

tillträde av befattningen icke påräknad, rubbning i bostadsförhållandena

skada eller förlust åsamkats honom, skall statsverket

lämna honom skälig skadeersättning, likaledes efter

Kungl. Maj:ts bestämmande.

d. Beträffande bostadslägenhetens avträdande i andra fall

än de i c angivna skall gälla, att landshövding eller, om han

avlidit, hans dödsbo skall avträda lägenheten å den fardag, som

infaller näst efter tre månader från det landshövdingen från

tjänsten avgått eller avlidit, dock att avflyttning skall ske, där

landshövding beviljas avsked på tid, som av honom begärts,

å den fardag, som infaller näst efter avgången från tjänsten,

samt, därest landshövding från tjänsten entledigas, å tid, som

av Kungl. Maj:t bestämmes.

e. Landshövding eller, om han avlidit, hans dödsbo skall i

den omfattning, som i brist på överenskommelse bestämmes

av Kungl. Maj:t, upplåta nödigt utrymme i bostadslägenheten

för landshövdingens vikarie eller efterträdare.

2. Kostnaderna för uppvärmning av landshövding anvisad

bostadslägenhet samt för bränsle, som i lägenheten använts

för hushållsändamål, bekostas till tre fjärdedelar av statsverket

i enlighet med de närmare föreskrifter, som av Kungl. Maj:t

utfärdas;

dels besluta, att landssekreterare och landskamrerare skola

var för sig utöver dem enligt avlöningsreglementet tillkommande

lön uppbära avlöningsförstärkning med följande belopp, för

år räknat:

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 1 samt. 146 käft, (Nr 183) 479 S4 6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

i Stockliolms, Malmöhus samt Göteborgs och

Bohus län ............................................................ 3,500 kronor

i Gotlands län ................r....................................... 1,500 »

i övriga län ..................................... ...................... 2,500 »

dels godkänna följande bestämmelser:

a) Beträffande ordinarie landssekreterare och ordinarie landskamrerare,

som övergå till den nya lönestaten, skall gälla, att

den, vilkens sammanlagda avlöning, tillfällig löneförbättring

däri inbegripen, i medeltal under åren 1922—1924 jämte under

samma tid i medeltal uppburna sportler, överstiger vederbörandes

avlöning, däri inberäknad avlöningsförstärkning, för budgetåret

1925—1926, skall tilldelas personligt lönetillägg, motsvarande

berörda överskott, dock högst 5,400 kronor för år räknat,

med iakttagande, att det sålunda bestämda särskilda lönetilllägget

skall avskrivas: med en niondel från och med den 1 juli

1926, med ytterligare en niondel å det ursprungliga beloppet

från och med den 1 juli 1927 o. s. v., så att hela beloppet är

avskrivet med utgången av juni månad 1934.

Förutom genom nu nämnda successiva avskrivning skall

berörda särskilda personliga lönetillägg minskas i den mån

tjänstemannens avlöning till följd av uppflyttning till högre löneklass

ökas utöver den i föregående stycke angivna sammanlagda

avlöningen omedelbart efter övergången till den nya lönestaten.

Yid tjänstledighet för landssekreterare eller landskamrerare

på grund av sjukdom eller av annan anledning skola i fråga

om tjänstemannens rätt att uppbära avlöningsförstärkning och

för honom eventuellt fastställt personligt lönetillägg gälla de

särskilda bestämmelser, som av Kungl. Maj:t i sådant hänseende

meddelas.

I fråga om ersättning till vikarie för landssekreterare och

landskamrerare må särskilda föreskrifter likaledes av Kungl.

Maj:t meddelas, att gälla utöver de i 19 § uti avlöningsreglementet

givna bestämmelserna.

b) Beträffande befattningshavares avlöningsförmåner vid förflyttning

till annan tjänst skola i fråga om landssekreterare

och landskamrerare följande särskilda föreskrifter lända till

efterrättelse.

Förflyttas landssekreterare eller landskamrerare efter egen

ansökan eller, utan sådan ansökan, på grund av något tjänstemannens

förfarande i tjänsten, till befattning inom samma

eller lägre lönegrad, skall han, oavsett huruvida den nya stationeringsorten

tillhör samma ortsgrupp som den gamla eller

icke, med frånträdande av den med den tidigare tjänsten förenade

avlöningsförstärkningen och det av honom i sagda tjänst

eventuellt uppburna personliga lönetillägget, äga i den nya

opaginerad Kontrollera mot PDF

«;s

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

tjänsten uppbära (lön avlöningsförstärkning, som tilläventyrs

kan vara med densamma förenad.

Varder tjiinsteman, om vilken nu är fråga, utan egen ansökan

och utan något sitt förvållande förflyttad till tjänst inom

samma eller lägre lönegrad, skall lian, likaledes oberoende av

vilken ortsgrupp, hans stationeringsort efter förflyttningen tillhör,

bibehållas vid den avlöningsförstärkning och den rätt till personligt

lönetillägg, som han i den tidigare tjänsten ägt åtnjuta;

dels besluta, att, där landshövding eller ordinarie tjänsteman

vid länsstyrelse, å vilken ovan nämnda avlöningsreglemente

kommer att från och med den 1 juli 1925 äga

tillämpning, enligt hittills gällande bestämmelser ägt uppbära

någon del av avlöningen — såväl i staten upptagen

avlöning som tillfällig löneförbättring eller tillfälligt lönetillägg

— i förskott, vid ingången av juli månad 1925 till honom skall

på statsverkets bekostnad utbetalas ett belopp, motsvarande

vad han skulle hava i den befattning, han vid utgången av

juni månad 1925 innehar, i förskott uppburit för juli månad

1925, om de dittillsvarande avlöningsbestämmelserna då fortfarande

varit gällande;

dels förklara, att övriga av riksdagen med avseende å den

definitiva löneregleringen för befattningshavare vid statsdepartement

med flera verk lämnade medgivanden må i tillämpliga delar

gälla även beträffande landshövdingar och befattningshavare

vid länsstyrelserna;

dels godkänna följande stat för landshövdingar och befattningshavare

vid länsstyrelserna, att tillämpas från och med

budgetåret 1925—1926:

Stat.

Avlöningar till landshövdingar, förslagsanslag ...........

Avlöningar till ordinarie befattningshavare vid liins
stjTelserna,

förslagsanslag.........................................

Vikariatsersättningar, förslagsanslag ...........................

Avlöningsförstärkning till landssekreterare och lands
kamrerare,

förslagsanslag..........................................

Personligt lönetillägg till landssekreterare och länds
kamrerare,

förslagsanslag..........................................

Övergångslön, förslagsanslag..........................................

Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m.

Sakkunniga till biträde vid utredningar m. m.............

kronor

540.000

2,590,700

50,000

124.000

260.000

110,000

675,000

9,000

Summa kronor 4,358,700

Anm. Landshövdingar äga såsom representationsbidrag uppbära följande

belopp, för år räknat:

Landshövdingen i Göteborgs och Bohus län........................ b,UU0 kronor

Landshövdingen i Malmöhus län..................................... 4.800 »

envar av övriga landshövdingar......................................... 3,600 »

Representationsbidrag utbetalas i samma ordning som lönen. Huruvida

och i vad män sådant bidrag må av landshövding uppbäras under annan

ledighet än semester, bestämmes av Kungl Maj:t''.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

dels besluta, att tjänsteman vid länsstyrelse, som kvarstår å

sådan äldre avlöningsstat, med vilken icke är förbunden skyldighet

att underkasta sig minskning eller upphörande av

sportler, skall, vid indragning till statsverket av sportler för

befattningshavare vid länsstyrelserna, erhålla gottgörelse för

mistade sportler, beräknad efter medeltalet av den inkomst,

tjänstemannen må anses hava åtnjutit av sålunda indragna

sportler under den senast förflutna tid, såvitt möjligt ej understigande

tio år, därför denna inkomst kan utrönas;

dels under femte huvudtiteln — med uteslutande av följande

under avdelningen landsstaten uppförda anslag, nämligen det

ordinarie anslaget till landshövdingarna, det ordinarie anslaget

till tjänstemän och betjänte vid länsstyrelserna, det ordinarie

anslaget till sakkunniga till biträde vid utredningar m. m. samt

det ordinarie reservationsanslaget till extra biträden hos länsstyrelserna

m. m. — under avdelningen överståtliållarämbetet

och landsstaten under rubriken landshövdingar och befattningshavare

vid länsstyrelserna uppföra ett ordinarie förslagsanslag

av............. ............................................ kronor 4,358,700;

dels under femte huvudtiteln till beredande av ortstillägg

till landsfogden i Göteborgs och Bolins län för budgetåret

1925—1926 anvisa ett extra anslag av..................... kronor 200;

dels under femte huvudtiteln under avdelningen diverse nedsätta

det ordinarie förslagsanslaget till ålderstillägg, nu 650,000

kronor, med 100,000 kronor till........................ kronor 550,000;

dels under femte huvudtiteln under avdelningen diverse

uppföra det ordinarie förslagsanslaget till skrivmaterialier och

expenser, ved m. m. med................................. kronor 1,200,000;

dels under femte huvudtiteln till beredande av tillfälliga

lönetillägg åt vissa vaktmästare och med dem jämförliga befattningshavare

för budgetåret 1925—1926 anvisa ett extra förslagsanslag

av ........................................................ kronor 9,500;

dels ock under femte huvudtiteln för bestridande av kostnaderna

för dyrtidstillägg åt vissa befattningshavare i statens

tjänst för budgetåret 1925—1926 anvisa ett extra förslagsanslag

av ......................................................................... kronor 5,500,000.

Vad departementschefen sålunda hemställt, däruti

statsrådets övriga ledamöter instämma, behagar Han»

Maj:t Konungen bifalla samt förordnar, att proposition

i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll ut-,

visar, skall, avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Carl Stålhammar.

Stoekhelm, K. L. Beckman» Boktr., 1925.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1925:333 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående ny definitiv lönereglering för landshövdingarna och befattningshavare vid länsstyrelse s. 2 i texten
  2. SU 1925:134 Memorial i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om Kungl. Maj:ts proposition angående ny definitiv lönereglering för landshövdingarna och befattnin s. 1 i texten
  3. SU 1925:112 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående ny definitiv lönereglering för landshövdingarna och befattningshavare vid länsstyrelserna in. in. jä s. 1 i texten