Angående viss omorganisation av vägväsendet
1929-02-01 · 40 sidor, varav 33 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 33 av 40 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1929:53, Angående viss omorganisation av vägväsendet
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
1
Nr 53.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående viss omorganisation
av vägväsendet; given Stockholms slott den
1 februari 1929.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro
GUSTAF ADOLF.
Th. Borell.
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 1 februari 1929.
Närvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,
Bissmark, Johansson.
Departementschefen, statsrådet Borell anför:
Jag torde nu få till behandling upptaga frågan om viss omorganisation av
vägväsendet.
I sådant hänseende får jag till en början erinra, att riksdagen i skrivelse den
1 juni 1928, nr 310, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 211, angående
ändrad organisation av väg- och vattenbyggnadsväsendet, anmält, att riksdagen
avslagit Kungl. Maj:ts berörda förslag, varjämte riksdagen anhållit om
skyndsamt förnyat övervägande av frågan om en förändrad organisation för
den statliga vägorganisationen i länen i enlighet med vissa, av riksdagen angivna
riktlinjer.
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 sand. h2 häft. (.Nr 53.)
1
Äldre
förslag-.
2 Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
Med anledning härav har inom kommunikationsdepartementet upprättats
ett nytt förslag rörande viss omorganisation av vägväsendet.
över detta förslag hava yttranden avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
statskontoret, riksräkenskapsverket, allmänna civilförvaltningens lönenämnd,
överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser i länen samt av Svenska
vägföreningen, Kungl. automobilklubben, Svenska landskommunernas förbund
och Svenska vägstyrelsernas förbund.
Beträffande den nuvarande statliga organisationen av väg- och vattenbyggnadsväsendet
ävensom de utredningar och överväganden, för vilka frågan om
ändrad organisation av nämnda förvaltningsgren intill 1928 års riksdag varit
föremål, må hänvisas till den redogörelse därför, som lämnats i ovannämnda
proposition nr 211 till sagda års riksdag (sid. 2—12). Här må endast i korthet
erinras följande:
I den nuvarande organisationen utgöres det centrala förvaltningsorganet av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. För den närmaste uppsikten
över och bestyret med de till styrelsens ämbetsbefattning hörande arbetena
och anläggningarna i landsorten äro till biträden åt styrelsen anställda d istriktschefer,
en i varje av landets sju väg- och vattenbyggnadsdistrikt,
samt nio distriktsingenjörer. Distriktschef och distriktsingenjör åtnjuta
en fast lön av 3,000 respektive 1,500 kronor jämte tillfällig löneförbättring
och dyrtidstillägg. Deras huvudsakliga inkomst härflyter av arvoden
för förrättningar enligt fastställd taxa samt av praktiserande ingenjörsverksamhet.
I och med vägväsendets växande betydelse och särskilt efter tillkomsten av
automobilskattemedlen, som berett vägkassorna större tillgång på statsbidrag
till vägförbättringar, har det för länsstyrelserna blivit ett oavvisligt behov
att erhålla tekniskt biträde vid handläggningen av det ökade antalet vägärenden
samt att bereda vägstyrelsema sakkunnig handledning vid deras allt mer
krävande arbete. Detta behov har, i avvaktan på omorganisationen av vägväsendet,
provisoriskt tillgodosetts genom att Kungl. Maj:t anvisat automobilskattemedel
för anställande hos länsstyrelserna av vägtekniskt sakkunniga
personer, vägkonsulenter. Yägkonsulent, i allmänhet en inom varje län,
åligger enligt av vederbörande länsstyrelse utfärdade instruktioner att inom
länet verka för en ändamålsenlig väghållning och med avseende härå tillhandagå
muntligen eller skriftligen med råd och upplysningar beträffande anläggning,
förbättring och underhåll av länets allmänna vägar. Vägkonsulenterna,
av vilka vissa äro väg- och vattenbyggnadsstyrelsens distriktstjänstemän, erhålla
ett fast mindre arvode av automobilskattemedel och i vissa län arvodesfyllnad
av utav landsting eller en vägförening tillskjutna ytterligare medel,
vidare dagarvoden för mera omfattande arbeten för länsstyrelsen och ersättning
för förrättningskostnader men hava liksom distriktstjänstemännen sin
huvudsakliga inkomst av konsulterande verksamhet inom vägväsendet.
I fråga om ändrad organisation av väg- och vattenbyggnadsväsendet hava
tidigare utredningar och förslag avgivits av särskilda sakkunniga den 30 september
1925 (1925 års sakkunniga), den 26 oktober 1927 (1927 års sakkunniga)
och den 9 mars 1928 (1928 års sakkunniga). Körenämnda proposition
nr 211 till 1928 års riksdag var grundad på sistnämnda förslag.
Det förslag, som framlades av 1925 års sakkunniga, innebar i fråga om den
lokala organisationen av vägväsendet följande:
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
o
Den nuvarande distriktsorganisationen och vägkonsulenterna skulle ersättas
med eu till länen närmare ansluten organisation, nämligen statens vägingenjörer,
en i varje län, för praktiserande och rådgivande ingenjörsverksamhet
inom länets vägväsende och statens väginspektörer
för teknisk-ekonomisk kontroll å vägväsendet med placering en i vart av fem
inspektionsdistrikt. Vägingenjörerna skulle åtnjuta en fast mindre lön av statsmedel
samt i övrigt erhålla ersättning enligt taxa för utförda förrättningar.
Väginspektörerna skulle vara helt statsavlönade och icke äga utöva ingenjörspraktik.
1927 års sakkunnigas förslag innebar i huvudsak följande:
Nuvarande distriktsorganisation och vägkonsulenter skulle indragas och den
lokala organisationen för vägväsendet utgöras av helt statsavlönade
vägingenjörer och biträdande ingenjörer, vilka, frigjorda
från ekonomiskt beroende av vägdistrikten, skulle vara rådgivande och beredande
statstjänstemän samt verkställa allt kontrollarbete. Eu vägingenjör och
en biträdande ingenjör, båda med högre teknisk utbildning, skulle anställas
vid länsstyrelsen i varje län. I vart och ett av de fyra nordligaste länen skulle
tillsvidare anställas 2, eventuellt 3 biträdande ingenjörer.
Vägingenjörer och biträdande ingenjörer skulle vara väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
tjänstemän, men över deras tjänstgöring skulle länsstyrelsen
bestämma. I alla frågor berörande väghållningens tekniska och teknisktekonomiska
utförande skulle de lyda under väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Vägingenjörer och biträdande ingenjörer skulle tillsvidare anställas på extra
stat och förordnas de förra av Kungl. Maj :t för sex år och de senare av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tillsvidare. Vägingenjörer skulle hänföras
till lönegrad B 26 och såsom avlöningstillägg erhålla en halv procent av de vägbyggnadsanslagsmedel
och automobilskattemedel — frånsett till vägunderhållet
automatiskt utgående bidrag —- som för året tilldelats länet, dock högst
5,000 kronor. Dyrtidstillägg såsom för nyreglerade verk borde utgå å lönen
men ej å avlöningstillägget. Biträdande ingenjörer skulle hänföras till lönegrad
20 av den för extra ordinarie tjänstemän gällande löneplanen.
Vägingenjörernas arbetsuppgifter skulle i främsta rummet vara att biträda
länsstyrelserna — särskilt i tekniskt och ekonomiskt avseende — vid vägärendenas
handläggning och att utöva teknisk och ekonomisk kontroll å vägprojektering,
vägbyggnad och vägunderhåll i länet; därvid skulle de ock stå vägstyrelser,
väghållare och landsfiskaler till tjänst med kostnadsfria råd och
upplysningar. Vägingenjörerna skulle vidare, i den utsträckning tjänsten i
övrigt medgåve, enligt länsstyrelsens förordnande verkställa vägundersökningar
med upprättande av planer och kostnadsförslag samt renstakning och, särskilt
vad de norrländska länen beträffar, i erforderliga fall även arbetsledning,
därvid förrättningsarvodena skulle tillfalla statsverket. Vägdistriktens övriga
behov av ingenjörshjälp, särskilt för vägundersökningar, renstakningar
och arbetsledning, förutsattes täckta från fall till fall genom anlitande av icke
statsanställda praktiserande ingenjörer, i den mån de icke -—- såsom säkerligen
i stigande omfattning komme att bliva fallet — kunde fyllas genom
att de särskilda vägdistrikten eller sammanslutningar av vägdistrikt hos sig
fast anställde vågmästare eller, för mera krävande uppgifter, ingenjörer.
Vägingenjörer och biträdande ingenjörer skulle icke äga av vägstyrelse mottaga
avlönade uppdrag.
Genom att länsstyrelserna i vägingenjörerna skulle erhålla opartiska tekniker
till sitt förfogande ansågs en eftersträvansvärd förenkling kunna åstadkommas
i den komplicerade proceduren vid vägärendenas handläggning. I
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
bland annat detta syfte föreslogs även, att flerårsplaner för vägarbetena skulle
upprättas i samtliga län. Enligt förslaget skulle till länsstyrelserna förläggas
bland annat beviljande av statsbidrag, upprättande av kontrakt med de väghållningsskyldiga
om arbetes utförande med statsbidrag, revision av räkenskaper,
utbetalning av statsbidrag till vägbyggnader samt avsyning och godkännande
av fullbordade arbeten. Härigenom skulle vägstyrelserna komma
att i stort sett endast hava med länsstyrelserna att skaffa och skulle undgå
den omfattande skriftväxlingen med olika myndigheter.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tekniska och tekniskt-ekonomiska ledning
av vägväsendets utveckling och av vägbyggandets och vägunderhållets
utförande måste likväl till fullo upprätthållas och såvitt möjligt stärkas. Vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen skulle äga att till vägingenjörernas efterrättelse
utfärda allmänna tekniska och tekniskt-ekonomiska direktiv samt i de särskilda
fall, som iakttoges vid inspektioner, meddela nödiga anvisningar och
påkalla erforderliga rättelser. Av väsentlig betydelse angavs i förslaget vara,
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tjänstemän genom täta inspektioner förskaffade
sig och styrelsen på personlig iakttagelse grundad erfarenhet om
vägväsendets tillstånd och behov, vilket dittills blott i ringa omfattning varit
möjligt. Styrelsens inspektioner i länen borde främst åsyfta att förskaffa
styrelsen kännedom om de särskilda vägingenjörernas skicklighet och noggrannhet
vid fullgörandet av deras tekniska och ekonomiska tjänsteåligganden
och således möjliggöra en sådan handledning av vägingenjörernas arbete, att
detta tillrättalädes efter riktiga och för hela landet i erforderlig mån ensartade
linjer.
I väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skulle upprättas en vägbyrå. På extra
stat skulle anställas dels tre väginspektörer, dels ock en broinspektör. På styrelsens
administrativa byrå föreslogs byrådirektörstjänsten förändrad till byråchefstjänst.
Styrelsens chef föreslogs erhålla generaldirektörs ställning i enlighet
med 1925 års förslag.
Den i 1928 års proposition i enlighet med förslag av 1928 års sakkunniga
förordade organisationen var av huvudsakligen följande innebörd:
En vägingenjör skulle efter gemensamt förslag av länsstyrelsen samt vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen av Kungl. Haj :t för högst sex år förordnas i varje
län, i Gotlands län dock på de särskilda villkor, som Kungl. Haj:t bestämde.
Vägingenjörerna skulle i förhållande till länsstyrelserna och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
intaga ungefär den ställning, som i 1927 års förslag avsågs.
Vägingenjör, som av statsverket skulle åtnjuta arvode med visst jämförelsevis
högt belopp — 10,000 kronor i dyraste och 9,100 kronor i billigaste
residensstad jämte dyrtidstillägg såsom för nyreglerade verk — ävensom visst
kontorskostnadsbidrag m. m., skulle äga rätt att mot honom tillfallande arvode
enligt taxa efter länsstyrelsens förordnande utföra vägundersökningsoch
renstakningsförrättningar. Medelst härav inflytande inkomster samt ovannämnda
kontorskostnadsbidrag m. in. skulle vägingenjören själv hålla sig dels
med erforderliga biträden för nämnda slag av förrättningar, dels ock med kontorslokal,
material och skrivbiträde i hela den utsträckning, hans tjänst
krävde.
Vägingenjörens främsta och huvudsakliga arbetsuppgift skulle -— liksom enligt
1927 års förslag -— emellertid bliva att vara statens kontrollant, biträda
länsstyrelsen samt lämna vägstyrelserna råd och handledning; härför skulle
han åtnjuta ersättning allenast genom ovanberörda fasta statsavlöning, och
han skulle icke äga uppbära något som helst arvode i samband med kontroll
och arbetsledning. Men han borde i allmänhet även bliva i stånd att med till
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
5
hjälp av sina biträden, vilka skulle stå under hans oavlåtliga ledning och uppsikt,
bedriva åtminstone huvudparten av vägprojekteringen inom länet.
Inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skulle tillsättas tre väginspektörer
på ordinarie stat samt en broinspektör på extra stat. Styrelsens chef skulle
vara generaldirektör.
I fråga om ärendenas handläggning hade i förenklande och tidsbesparande
syfte föreslagits viss decentralisering, dock ej så långt gående som enligt 1927
års förslag. Sålunda skulle varken beviljande av statsbidrag eller upprättande
av kontrakt med de väghållningsskyldiga eller godkännande av fullbordat arbete
överflyttas till länsstyrelserna.
Såsom skäl för sitt avslag å propositionen och för sin anhållan om nytt förslag
till statlig vägorganisation i länen har 1928 års riksdag i sin ovanberörda
skrivelse nr 310 anfört:
1927 års förslag var anpassat efter den i vår svenska väglagstiftning hävdvunna
principen att avgörandet i frågor rörande vägväsendet och vägtrafiken
skulle ligga i länsstyrelsernas händer. Enligt gällande väglag ägde länsstyrelserna
sålunda självständigt besluta om anläggning, omläggning, förbättring
eller indragning av vägar samt att övervaka vägarnas behöriga underhåll och
vidtaga därför erforderliga åtgärder, varjämte länsstyrelserna jämlikt motorfordonsförordningen,
hjulringslagen, vägtrafikstadgan m. fl. författningar vore
beslutande i vägtrafikfrågor.
Från dessa enligt riksdagens mening riktiga grundsatser, varpå 1927 års
förslag var uppbyggt, avveke — såsom ock i väckta motioner framhållits —- i
väsentliga delar förevarande proposition, för vilken i stället lagts till grund
ett av nya sakkunniga år 1928 inom departementet uppgjort förslag.
Sålunda hade i det nu framlagda förslaget uteslutits1 en avsevärd del av den
i 1927 års förslag ingående decentralisationen, genom vilken skulle åstadkommas
en stor förenkling av vägärendenas handläggning med minskad skriftväxling,
omgång och tidsutdräkt. Enligt propositionen skulle fortfarande statsbidrag
till särskilda företag beviljas av Kungl. Maj:t, kontrakt med de väghållningsskyldiga
upprättas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt slutligt
godkännande av fullbordat arbete meddelas av samma styrelse.
Vad anginge kontrollen över vägföretagen, skulle visserligen enligt propositionen
— i likhet med 1927 års förslag — genom borttagandet av hittillsvarande
s. k. arbetsledningsarvoden ett avgjort missförhållande undanröjas, men i
fråga om avlöningssystem för vägingenjörerna innebure förslaget en kombination
av fast grundlön och arvode enligt taxa, i det att vägingenjören skulle
berättigas mot arvode enligt taxa utföra undersöknings- och renstakningsförrättningar.
Ifrågavarande avlöningssystem gjorde vägingenjören i inkomstavseende
till väsentlig del beroende av mångfalden av de förrättningar, han
kunde förskaffa sig. Detsamma torde i viss mån innebära ett bibehållande av
det nuvarande systemet med alla de allmänt erkända olägenheter detta fört
med sig. Detta avlöningssystem gjorde, såsom motionsvis framhållits, ej vägingenjören
oberoende av vägdistrikten. Då han, såsom nyss nämnts, bleve intresserad
av att verkställa undersökningsförrättningar och renstakningar i så
stor utsträckning som möjligt, vore det att befara, att han ej komme att stå
fullt opartisk i sin verksamhet som statens kontrollant. I betraktande av de
betydande kapitalbelopp, statens insats i vägföretagen representerade, vore
det emellertid av vikt, att största möjliga grad av trygghet kunde vinnas, för
att inga dylika sidohänsyn finge inverka på vägingenjörens bedömande av i
vilken ordning de olika väganläggningama inom länet borde ifrågakomma till
statsunderstöd, i vilken utsträckning bidrag borde utgå, o. s. v.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
Det måste alltså, enligt riksdagens mening, anses som ett oeftergivligt villkor,
att vägingenjörens eget förvärvsintresse helt och definitivt avkopplades
från hans tjänsteåligganden och att vägingenjören ställdes fullständigt ekonomiskt
oberoende av vägdistrikten och fullständigt opartisk i sin verksamhet,
vilket allt vore en nödvändig förutsättning för att han med auktoritet skulle
kunna bevaka och tillvarataga statens intressen i sin verksamhet som statens
kontrollant för allt vägbyggande och allt vägunderhåll inom länet.
Då det vidare i propositionen förutsattes, att vägingenjören skulle komma att
bedriva åtminstone huvudparten av vägprojekteringen inom länet, torde detta
praktiskt taget komma att innebära, att vägingenjören erhölle monopol på utförandet
av undersöknings- och renstakningsförrättningar, varigenom också den
monopolställning, som vidlådde den nuvarande distriktsorganisationen, åtminstone
till en del komme att kvarstå.
Enligt propositionen beräknades Kungl. Maj :ts förslag skola draga mindre
kostnader än 1927 års förslag. Enligt riksdagens mening finge det dock anses
ovisst, huruvida så bleve fallet, om hänsyn toges till samtliga kostnader,
inberäknat förrättningsarvoden. Till vilken inkomstsumma vägingenjörerna
enligt Kungl. Maj:ts förslag kunde nå syntes för närvarande svårbedömligt.
I detta sammanhang borde heller icke lämnas oanmärkt, att propositionen icke
angåve, på vad sätt ersättare för vägingenjör skulle erhållas under semester
och sjukdom, varigenom sålunda varken ur statens eller vägdistriktens synpunkt
sörjts för en ständig och kontinuerlig tillsyn och kontroll å vägarbetena.
Härtill komme, att det nu framlagda förslaget, som uppgåves vara byggt
på 1927 års förslag, men som enligt riksdagens uppfattning meia närmade sig
1925 års med stor majoritet av de hörda myndigheterna avstyrkta förslag, icke
varit remitterat för yttrande till de av ämnet berörda myndigheterna och korporationerna.
Av anförda skäl funne sig riksdagen sålunda icke kunna tillstyrka Kungl.
Majrts förslag i avseende på ordnandet av den lokala vägorganisationen.
Även med denna ståndpunkt delade riksdagen den uttalade uppfattningen,
att en genomgripande omdaning av den lokala vägorganisationen vore av behovet
påkallad. För närvarande vore denna provisoriskt ordnad såsom en dubbelorganisation,
vilken efterhand under senaste åren kraftigt tillvuxit i och
med vägväsendets starka uppsving.
En av de viktigaste invändningarna mot denna organisation vore, såsom ovan
nämnts, att distriktstjänstemän och vägkonsulenter, vilka stode såsom länsstyrelsernas
rådgivare och såsom statens kontrollanter å vägarbetenas utförande
och statsmedlens användning, för sin inkomst vore väsentligen beroende av
samma vägstyrelser, vilkas verksamhet de i betydande omfattning kontrollerade
och i vilkas angelägenheter de biträdde länsstyrelserna. En annan väsentlig
invändning mot bestående förhållanden vore, att vägärendena handlades
under tunga former med omfattande skriftväxling och tidsutdräkt, en omgång,
som emellertid enligt Kungl. Maj:ts förevarande förslag i stort sett skulle bibehållas
orubbad.
Ett starkt behov förelåge tvivelsutan att snarast möjligt lösa denna organisationsfråga.
I detta avseende anslöte sig riksdagen i princip till grundtankarna i 1927 års
förslag.
Riksdagen hade dock icke känt sig övertygad om att 1927 års sakkunniga
riktigt bedömt behovet av statsanställda tjänstemän. Det vore förtjänt att övervägas,
huruvida det icke i mindre län med ett mindre antal vägdistrikt kunde
vara obehövligt att anställa såväl vägingenjör som biträdande ingenjör; särskilt
i de sydligare landsdelarna men däremot knappast i Norrland kunde måhända
ett mindre antal statstjänstemän än som enligt 1927 års förslag avsetts
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Majrts proposition nr 53.
t
vara tillfyllest. Riksdagen ansåge sålunda önskvärt, att förnyad utredning
verkställdes rörande det erforderliga antalet statsanställda ingenjörer, därvid
hänsyn även borde tagas till att så mycket under senare år blivit utfört inom
vägväsendet, att en viss avspänning måhända kunde förväntas för framtiden
och arbetsmängden sålunda minskas. Denna utredning, vid vilken även vissa
andra omstridda detaljer av 1927 års förslag kunde upptagas till förnyad omprövning,
borde med hänsyn till allt det utredningsmaterial, som redan förebragts,
kunna utföras i god tid före nästkommande riksdag, och riksdagen ville
uttala sin förväntan, att Kungl. Maj:t därefter till 1929 års riksdag framlade
förnyat förslag till lokal vägorganisation i huvudsak — men med de modifikationer,
som ovan berörts — baserat på 1927 års förslag.
Inom riksdagen hade väckts förslag om att i huvudsak tillstyrka Kungl.
Maj :ts förslag men endast för en tid av tre år. Härigenom skulle emellertid,
såsom redan påvisats, fortfarande de tunga formerna för vägärendenas handläggning
till stor del bibehållas samt ett olämpligt organisatoriskt system komma
i tillämpning. Med hänsyn härtill och då ett avslag av Kungl. Maj:ts förevarande
proposition, enligt vad ovan anförts, icke behövde vålla mer än ett
års uppskov med organisationsfrågans lösning, hade riksdagen icke kunnat
tillstyrka nämnda anordning.
Yad åter beträffade det centrala ämbetsverket, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
hade riksdagen icke funnit det möjligt att på grundval av _ de hittills
verkställda utredningarna taga definitiv ståndpunkt till dess organisation och
personaluppsättning. Hela detta spörsmål torde tarva en förnyad, från grunden
gående och förutsättningslös utredning.
Om en vittgående decentralisation komme till stånd med vägärendenas handläggning
i största möjliga utsträckning förlagd till länsstyrelserna, borde en
väsentlig arbetsbörda avlyftas från den centrala myndigheten, och det ville
synas, som om personalbehovet då snarare skulle minskas än ökas. Vid sådant
förhållande kunde det icke vara lämpligt att nu inrätta tre väginspektörstjänster
och en broinspektörstjänst samt uppflytta byrådirektören å administrativa
byrån till byråchef och verkschefen till generaldirektör. Enligt riksdagens
mening borde i avseende på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen icke vidtagas
förändring, förrän erfarenhet vunnits om den nya lokala organisationen och
dess återverkningar på den centrala styrelsen. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
borde tills vidare kunna med sin nuvarande personalorganisation fullgöra
sina ämbetsåligganden och däribland även de inspektioner i länen, som med
de nya tjänsterna åsyftades. De distriktstjänstemän, som vid den lokala omorganisationen
bleve övertaliga, borde också av styrelsen kunna anlitas för
sådana arbetsuppgifter.
På grund av det anförda ville riksdagen förutsätta, att, sedan nödig erfarenhet
vunnits rörande den lokala organisationens verkningar, frågan om väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen gjordes till föremål för förnyad utredning. Denna
torde icke böra begränsas att avse endast den erforderliga personaluppsättningen
i styrelsen utan torde böra verkställas ur vidare synpunkter och jämväl omfatta
spörsmålet, huruvida styrelsen överhuvud borde bibehållas i nuvarande
form såsom självständigt centralt ämbetsverk. De å styrelsens hamnavdelning
handlagda vattenbyggnads-, speciellt hamnbyggnadsärendena torde vara av
jämförelsevis ringa omfattning och torde med avvecklingen av fiskehamnsbyggandet
alltjämt komma att minskas. Styrelsens befattning med enskilda järnvägar
under byggnad vore numera och komme säkerligen även för framtiden
att bliva av mycket ringa omfattning. Vad beträffade dels järnvägsärenden i
övrigt — d. v. s. teknisk kontroll samt säkerhets- och tjänstgöringsreglementsärenden
— och dels vägärenden, torde åtskilliga synpunkter kunna anföras
mot dessas sammanhållande inom samma ämbetsverk. Enligt riksdagens me
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
ning kunde starka skäl anföras för att i stället upprätta en väginspektion och
en jämvägsinspektion med en i förhållande till nuvarande väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
avsevärt reducerad personal. Dessa spörsmål torde böra
närmare prövas vid den utredning, som riksdagen ifrågasatt.
Den i Kungl. Maj :ts proposition föreslagna överflyttningen till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
av den del av maskininspektionen över enskilda järnvägar,
vilken nu vore förlagd till järnvägsstyrelsen, funne sig riksdagen i ärendets
nuvarande läge icke kunna tillstyrka.
Huvudprinciperna
i
föreliggande
förslag.
Enligt ovan omförmälda, i anledning av riksdagens uttalanden inom kommunikationsdepartementet
upprättade förslag till viss omorganisation av vägväsendet
(departement sförslag et) skulle den statliga vägorganisation i länen
ordnas i huvudsaklig överensstämmelse med grunderna i 1927 års förslag.
Sålunda skulle i länen anställas helt statsavlönade vägingenjörer och biträdande
ingenjörer. Vägingenjörernas främsta och huvudsakliga arbetsuppgift
skulle vara att utöva ledning, tillsyn och kontroll över projektering och utförande
av vägbyggnad och underhåll inom länet samt biträda länsstyrelsen
vid beredning av vägärenden. I den mån det kunde medhinnas skulle de efter
länsstyrelsens beprövande åläggas att utföra vägundersökningar och renstak - ningar ävensom, särskilt i de nordliga länen, i viss utsträckning arbetsledning
för vägdistriktens räkning, varvid dock de av vägdistrikten erlagda arvodena
för dylika förrättningar skulle tillfalla statsverket. Eörordnande till undersöknings-
och renstakningsförrättningar skulle utfärdas av länsstyrelsen.
■Vägingenjörerna skulle vara till antalet 20 och åtnjuta ett arvode av 14,040
kronor i dyraste och 12,960 kronor i billigaste residensstad. Beträffande biträdande
ingenjörer framhölls svårigheten att i förväg beräkna antalet av
dylika befattningshavare, då behovet av ingenjörsbiträde åt vägingenjörerna i
hög grad vore beroende på huruvida vägingenjören komme att bliva fullt upptagen
av sin verksamhet som kontrollant och som tekniskt sakkunnig hos länsstyrelsen
vid vägärendenas beredning eller om hans tid dessutom medgåve
upprättande av planer till vägföretag och då vidare behovet av statsanställda
tjänstemäns sakkunskap vore olika i olika delar av landet. Det föreslogs därför,
att ett särskilt anslag för anställande av biträdande ingenjörer ställdes
till Kungl. Maj:ts förfogande, och för beräknande av anslaget räknades tills
vidare med 24 biträdande ingenjörer med en avlöning enligt lönegrad 20 i den
för extra ordinarie tjänstemän gällande löneplanen. Det förutsattes skola ankomma
på Kungl. Maj:t att inom ramen av sagda anslag efter förhållandena
inom varje län bestämma såväl antalet biträdande ingenjörer som ock deras
avlöning, vilken borde tillmätas med hänsyn dels till den tekniska utbildning,
som i varje fall ansåges erforderlig, och dels till tjänstemans erfarenhet och kunnighet
på ifrågavarande område. Såväl vägingenjör som biträdande ingenjör
skulle åtjnuta dyrtidstillägg såsom för nyreglerat verk.
I fråga om vägärendenas handläggning föreslogs decentralisation till länsstyrelserna
av ärenden angående förordnande av förrättningsman, upprättande
av kontrakt med de väghållningsskyldiga, godkännande av färdiga arbeten
och utbetalande av vägbyggnadsmedel. Ärenden rörande beviljande av statsbidrag
förutsattes icke skola överlämnas till länsstyrelserna, förrän flerårs
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
9
planer i hela landet kommit till stånd. Frågor om statsbidrag till nya vägar,
åtminstone sådana, som vore avsedda för den genomgående trafiken, ävensom
frågor rörande statsbidrag till brobyggnader skulle dock alltid underställas
Kungl. Maj:ts avgörande. Vissa principfrågor, såsom statsbidrag till varaktiga
beläggningar och bidrag av automobilskattemedel till viss högre procent,
skulle, åtminstone tills vidare, underställas Kungl. Maj :ts prövning, för
att en mera enhetlig behandling inom länen av sådana ärenden skulle kunna
ernås.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förutsattes skola i avvaktan på någon
tids erfarenhet av den nya lokala vägorganisationens verkningar med sin nuvarande
personalorganisation och vid nämnda lokala vägorganisations genomförande
övertaliga distriktstjänstemän fullgöra de uppgifter beträffande de enskilda
järnvägarna och vattenbyggnadsväsendet, vilka hittills ålegat distriktstjänstemännen,
ävensom åtminstone till avsevärd del den inspektionsverksamhet
ute i landet, som utgjorde ett viktigt led i den ifrågasatta nya vägorganisationen.
I de flesta av de avgivna yttrandena hava departementsförslagets grundlinjer
tillstyrkts, därvid dock påyrkats ändringar särskilt beträffande den del av
förslaget, som avser vägärendenas handläggning. Sålunda hava några länsstyrelser
och Svenska väg styrelsernas förbund uttalat sig för en fullständig
decentralisation enligt 1927 års förslag, således även av alla ärenden rörande
beviljande av statsbidrag. En del länsstyrelser hava förordat decentralisation
av dylika ärenden i allmänhet med undantag av vissa frågor, och hava bland
de ärenden, som sålunda fortfarande skulle underställas Kungl. Maj :ts prövning,
angivits statsbidrag till nya vägar för den genomgående trafiken, till
större brobyggnader, till varaktiga beläggningar och bidrag av automobilskattemedel
till högre belopp än tre fjärdedelar av kostnaden för företaget.
Riksräkenskapsverket har ifrågasatt, att, därest vägärendenas handläggning
skulle överflyttas till länsstyrelserna, starkare garantier borde skapas för att
enhetliga principer bleve följda vid de betydande statsbidragens fördelning
och handhavande samt de allmänna synpunkterna vederbörligen hävdade gentemot
de lokala intressena. Ämbetsverket har vidare ansett olämpligt att i avsedd
omfattning lägga räkenskapsgranskningen på vägingenjörema, varjämte
betonats nödvändigheten av en central kontroll över användningen av vägmedlen.
I några yttranden har framhållits angelägenheten att för vinnande av syftet
med den i den nya vägorganisationen förutsatta inspektionsverksamheten omedelbart
inrätta de i 1927 års förslag avsedda inspektörsbefattningarna.
Utlåtanden i avstyrkande riktning hava avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
länsstyrelserna i Södermanlands, Kristianstads, Västmanlands,
Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län samt reservationsvis av landssekreteraren
i Norrbottens län. I främsta rummet hava rests invändningar av
principiell och praktisk innebörd mot den föreslagna överflyttningen av vissa
ärendens handläggning från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till länsstyrelserna.
I några yttranden har berörts olägenheten av att vid genomförande av
10
Kungl. May.ts proposition nr 58.
Departe
mentschefen.
föreliggande förslag endast frågan om den lokala vägorganisationen erhölle
sin lösning. Länsstyrelsen i Jämtlands län har hemställt, att med själva omorganisationen
måtte tills vidare få anstå men att den nuvarande organisationen
måtte omedelbart befrias från sina mest påtalade olägenheter, nämligen
dels organisationens egenskap av en dubbelorganisation och dels distriktstjänstemännens
och vägkonsulenternas ekonomiska beroende av vägstyrelserna.
Att behov föreligger av en genomgripande omdaning av vägväsendets statliga
organisation torde numera vara så uppenbart, att ytterligare skäl för en reform
å detta område äro obehövliga. Särskilt starkt framstår behovet av en snar omläggning
av den nuvarande, efter helt andra förhållanden avpassade statliga
lokala vägorganisationen, vilken trots vidtagna provisoriska åtgärder uppenbarligen
icke förmår fylla senare tiders ökade krav på en kraftig och omdömesgill
kontroll å de växande vägmedlens ändamålsenliga användning och på
snabbare handläggning av vägärendena. Riksdagen har också betonat angelägenheten
av en snar lösning av denna organisationsfråga.
När det gäller att avgöra på vad sätt ifrågavarande organisation bör ordnas,
ligger det stor vikt på att söka erhålla en form, som i möjligaste mån avhjälper
olägenheterna med den nuvarande dubbelorganisationen. I densamma äro distriktstjänstemännen
och vägkonsulenterna, vilka stå såsom statsmyndigheternas
rådgivare och såsom statens kontrollanter å vägarbetenas utförande och statsmedlens
användning, för sin inkomst i hög grad beroende av de vägstyrelser,
vilkas verksamhet de i betydande omfattning hava att kontrollera. Den behandling,
som nu ägnas vägärendena, sker under synnerligen tunga former med en
omfattande skriftväxling mellan olika myndigheter och därav följande tidsutdräkt.
Grenom den i 1928 års proposition föreslagna organisationen skulle ej
heller dessa olägenheter bliva tillfyllest undanröjda.
En organisation i enlighet med de i 1927 års förslag angivna grunderna med
helt statsavlönade tjänstemän och koncentration av vägärendena till länsstyrelserna
måste däremot anses i stort sett vara ägnad att avhjälpa nu förefintliga
missförhållanden och sålunda medföra goda möjligheter till en tillfredsställande
kontroll å vägmedlens användning och en snabbare handläggning av vägärendena.
Även om en dylik organisation kommer att ställa sig något dyrbarare för
statsverket än den i 1928 års proposition föreslagna, torde de nyss angivna fördelarna
vara så stora, att ett ordnande av den statliga lokala vägadministrationen
i huvudsaklig överensstämmelse med 1927 års förslag synes vara att
föredraga.
Departementsförslaget är i huvudsak uppbyggt i enlighet med de av 1927 års
sakkunniga angivna riktlinjerna och synes mig innefatta en i stort sett tillfredsställande
lösning av förevarande spörsmål. Jag anser mig därför böra förorda,
att detsamma, med ändring allenast i vissa, här nedan närmare angivna hänseenden,
lägges till grund för omorganisation av den statliga lokala vägförvaltningen.
En omläggning, på sätt sålunda ifrågasatts, av lokalorganisationen torde komma
att nödvändiggöra vissa organisatoriska förändringar beträffande det centrala
förvaltningsorganet, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Ehuru en samtidig lös
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
11
ning av båda dessa organisationsfrågor, särskilt med hänsyn till kontrollens effektivitet,
säkerligen skulle medföra vissa fördelar, synes man dock, såsom
riksdagen förutsatt, böra avvakta någon tids erfarenhet av den nya lokala
vägorganisationens verkningar, innan slutlig ställning tages till frågan om
styrelsens organisation. På sätt i departementsförslaget förutsatts torde därför
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tillsvidare med sin nuvarande personalorganisation
och med de distriktstjänstemän, som vid genomförande av
den nya lokala vägorganisationen bliva övertaliga, kunna fullgöra de uppgifter
beträffande de enskilda järnvägarna och vattenbyggnadsväsendet, vilka hittills
ålegat distriktstjänstemännen, ävensom åtminstone till avsevärd del den
inspektionsverksamhet ute i landet, som utgör ett viktigt led i den nya vägorganisationen.
Den förstärkning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens arbetskrafter,
som för fullgörande av nämnda inspektionsverksamhet kan visa sig erforderlig,
bör således upptagas till prövning efter den ifrågasatta lokala organisationens
genomförande.
Enligt 1927 års förslag skulle, såsom redan antytts, den statliga vägorganisationen
i länen utgöras av vägingenjörer och biträdande ingenjörer,
vilka skulle vara helt statsavlönade och frigjorda från ekonomiskt beroende
av vägdistrikten. I samband härmed förutsattes en långt gående decentralisation
av vägärendenas behandling, vilken skulle medföra förenkling och
tidsvinst.
Till stöd för förslaget anfördes följande:
»Det för organisationens utformning avgörande är den ställning, som därvid
gives åt vägingenjörerna i länen.
Två utvägar äro möjliga: antingen att frigöra vägingenjörerna från ställningen
såsom statens tjänstemän och kontrollanter eller att frigöra dem från
det med praktiserande ingenjörsverksamhet förbundna ekonomiska beroendet av
vägdistrikten.
1925 års förslag gick i huvudsak på den förra linjen; dock skulle vägingenjörerna
alltjämt vara länsstyrelsernas rådgivare, ehuru de genom sin ingenjörspraktik
icke kunde anses vara fullständigt oväldiga. Kontrollantuppgifterna
förlädes enligt förslaget till fem lokalt placerade väginspektörer; härigenom
vanns en i princip oantastlig form för kontrollen. Emellertid vill det synas,
som hade det blivit omöjligt för dessa väginspektörer, även om antalet ökats
till 6 eller 7, att medhinna en noggrann tillsyn å samtliga större och mindre vägbyggnadsarbeten
samt å underhållet och underhållskostnaderna. Kontrollen å
statsmedlens användning, som icke heller skulle kunnat stödjas av en ingående
lokalkännedom, torde därför hava förblivit ofullständig. Dessutom innebar förslaget
endast i ringa grad en förenkling av de nuvarande tunga formerna för
vägärendenas handläggning. Tvärtom måste tillkomsten av väginspektörerna
såsom en faktiskt ny instans innebära fara för ökad omgång vid vägärendenas
behandling.
De sakkunniga anse för sin del förhållandena numera hava utvecklat sig
därhän, att vägingenjörerna för att med nödig auktoritet kunna tillvarataga
statens intressen böra erhålla ställning såsom fast avlönade tjänstemän, oberoende
av ersättningar från vägdistrikten för uppdrag, lämnade direkt av vägdistrikten
eller meddelade genom förordnande av statsmyndighet.
Ett sådant system med helt statsavlönade vägingenjörer, som, frigjorda från
Yägingenjö
rer och bi
trädande in
genjörer.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
ekonomiskt beroende av vägdistrikten, bliva rådgivande och beredande statstjänstemän
och verkställa allt kontrollarbete, erbjuder framför allt följande fördelar.
Bestämd åtskillnad åstadkommes mellan statstjänst och enskilt förvärvsarbete,
och därmed vinnes också fullständig opartiskhet hos länsstyrelsens tekniska
rådgivare. Ojämförligt starkare och bättre kontroll — tillika kombinerad
med konsulterande och handledande upplysningsarbete — uppnås än vare sig
med nuvarande ordning eller 1925 års förslag. Möjlighet skapas för en mycket
stor förenkling av vägärendenas handläggning.
Av många skäl bör åtminstone vid nuvarande väglagstiftning icke ifrågasättas
att på dessa statsanställda vägingenjörer och deras biträden överflytta
fullgörandet av samtliga de ingenjörsförrättningar, som nu utföras dels av
distriktstjänstemän och vägkonsulenter samt i deras tjänst anställda ingenjörer,
dels ock av andra ingenjörer, som vägdistrikten anlita.
I princip böra vägingenjörernas arbetsuppgifter begränsas till att biträda
länsstyrelserna — särskilt i tekniskt och ekonomiskt avseende — vid vägärendenas
handläggning och till att utöva teknisk och ekonomisk kontroll å vägprojektering,
vägbyggnad och vägunderhåll i länet. Vägdistriktens övriga behov
av ingenjörshjälp, särskilt för vägundersölmingar, renstakningar och arbetsledning,
förutsättas täckta från fall till fall genom anlitande av icke statsanställda
praktiserande ingenjörer, i den mån de icke — såsom säkerligen i stigande omfattning
kommer att bliva fallet — kunna fyllas genom att de särskilda vägdistrikten
eller sammanslutningar av vägdistrikt hos sig fast anställa vägmästare,
eller, för mera krävande uppgifter, ingenjörer. I begränsad omfattning
förutsättes likväl, att vägingenjörerna och deras biträden skola kunna utföra
sådana förrättningar för vägdistriktens räkning, dock utan att därav åtnjuta
inkomst.
Båda de huvuduppgifter, som föreligga för vägingenjörerna, äro av stor betydelse.
Vad kontrollen beträffar, är den vid de mycket stora värden, som äro
i fråga, starkt behövlig. Den bör givetvis utövas såsom en fortlöpande effektiv
tillsyn av vägväsendet i förening med konsulterande verksamhet med vägingenjören
såsom vägdistriktens alltid till buds stående rådgivare. Kontrollen kan
då ingalunda anses representera en improduktiv kostnad.»
De över 1927 års förslag hörda myndigheterna tillstyrkte nära nog undantagslöst,
att i varje län skulle finnas en statsanställd vägingenjör med en i förhållande
till väghållningsdistrikten oberoende ställning.
1928 års proposition intog beträffande nödvändigheten att medelst statsavlönade
vägingenjörer i länen åvägabringa effektiv kontroll å statsmedlens användning
samma ståndpunkt som 1927 års förslag, men då den åsyftade decentralisationen
icke syntes böra'' i sin helhet genomföras, begränsades organisationen
till mindre omfattning än ett fullt genomförande av 1927 års förslag skulle
medfört.
Förslaget innebar i detta avseende, att vägingenjörens främsta och huvudsakliga
arbetsuppgift — i full överensstämmelse med 1927 års förslag — skulle
bestå i att vara statens kontrollant, biträda länsstyrelserna samt lämna vägstyrelserna
råd och handledning. Härför skulle han åtnjuta ersättning allenast genom
fast statsavlöning och icke äga uppbära något som helst arvode i samband
med kontroll och arbetsledning. Därjämte skulle emellertid vägingenjör berättigas
att efter länsstyrelsens förordnande mot honom tillfallande arvode enligt
taxa utföra vägundersöknings- och renstakningsförrättningar; medelst härav in
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 53. 13
flytande inkomster samt ett mindre kontorskostnadsbidrag av staten in. m. skulle
vägingenjören själv hålla sig med biträden, kontorslokal och material.
I departementsförslaget föreslogs anställande i länen av vägingenjörer och
biträdande ingenjörer, vilka liksom enligt 1927 års förslag skulle vara helt
statsavlönade och frigjorda från ekonomiskt beroende av vägdistrikten. Det
förutsattes, att dessa befattningshavare skulle efter länsstyrelsens beprövande
och efter förordnande av länsstyrelsen, i den mån det kunde medhinnas, åläggas
att utföra vägundersökningar och renstakningar ävensom, särskilt i de
nordliga länen, i viss utsträckning jämväl arbetsledning för vägdistriktens
räkning, varvid dock de av vägdistrikten erlagda arvodena för dylika förrättningar
borde tillfalla statsverket. Förordnande till undersöknings- och projekteringsförrättningar
skulle utfärdas av länsstyrelsen.
I de avgivna yttrandena har erinran ej uttalats mot att den nya lokala vägorganisationen
skulle bestå av vägingenjörer och biträdande ingenjörer.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt länsstyrelsen i Södermanlands län
hava uttalat sig för att vägingenjörerna främst borde handhava vägprojekteringen
inom länet samt att dessa, på sätt föreslogs i 1928 års proposition, borde
erhålla dels en fast grundlön och dels arvode enligt taxa för vägundersökningsoch
renstakningsförrättningar.
Då på grund av den starka utveckling, motorfordonstrafiken på senare år
undergått, numera årligen måste nedläggas allt större belopp på vägbyggnader
och vägunderhåll av såväl staten som de väghållningsskyldiga, är det av vikt,
att lokalorganisationen inom vägväsendet gestaltas så, att förutsättningar
skapas för väghållningens utförande på bästa möjliga sätt i såväl tekniskt
som ekonomiskt hänseende. Det lämpligaste sättet att vinna ett dylikt
syfte torde vara att till länsstyrelserna knyta vägtekniskt sakkunniga personer,
vilka kunna dels utöva effektiv ledning, tillsyn och kontroll över projektering
och utförande av vägbyggnad och vägunderhåll och dels sakkunnigt och opartiskt
biträda länsstyrelserna vid beredning av vägärenden. Beträffande den
ställning, som dessa statstjänstemän böra intaga, synes det angeläget att söka
avhjälpa såväl de tidigare omförmälda missförhållanden, som i det nuvarande
systemet bottna i distriktstjänstemännens och vägkonsulenternas osjälvständiga
ställning gentemot vägdistrikten, som ock den med 1928 års förslag förbundna
olägenheten, att den icke helt statsavlönade vägingenjören skulle kunna bliva
intresserad av att verkställa undersökningsförrättningar och renstakningar i
större utsträckning än som för handhavandet av hans huvuduppgift, kontrollen
över vägarbetena i länet, kan anses lämpligt. Det bästa sättet att förebygga
uppkomsten av dylika missförhållanden torde vara att, i likhet med vad av
1927 års sakkunniga och i departementsförslaget förutsatts, låta ifrågavarande
befattningar bliva helt statsavlönade. Härigenom vinnes, att dessa viktiga
befattningar fullständigt frigöras från det enskilda förvärvsintresset och därmed
från det ekonomiska beroendet av väghållningsdistrikten och att befattningshavarna
sålunda erhålla den fullkomligt opartiska ställning, som är nöd
-
Departe
mentschefen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
14
Kungl. Mai:ts proposition nr 53.
vändig, för att de med tillbörlig auktoritet skola kunna hävda statens intressen
vid kontrollen över vägväsendet inom länet. Någon större svårighet att
för ifrågavarande befattningar kunna förvärva och bibehålla dugande och erfarna
krafter torde icke med de avlöningsförmåner, som i departementsförslaget
förordats, behöva uppstå. Ej heller lärer det vara att befara, att dessa
tjänstemän genom sin ställning såsom enbart kontrollerande och rådgivande
skola förlora kontakten med den praktiska ingenjörsverksamheten. Vägingenjörerna
och de biträdande vägingenjörema få nämligen i själva verket en maktpåliggande
ställning med aktivt deltagande i ledningen av vägväsendet inom
länet och med daglig beröring med de praktiska arbetsuppgifterna. Härtill
kommer, att, på sätt i 1927 års förslag och departementsförslaget förutsatts,
dessa befattningshavare skulle efter länsstyrelsens beprövande, i den mån det
kan medhinnas, åläggas att utföra vägundersökningar och renstakningar ävensom,
särskilt i de nordliga länen, i viss utsträckning jämväl arbetsledning för
vägdistriktens räkning, varvid dock de av vägdistrikten erlagda arvodena för
dylika förrättningar böra tillfalla statsverket. Jag anser mig alltså böra tillstyrka,
att den statliga vägorganisationen ute i landet ordnas genom anställande
i länen av vägingenjörer och biträdande ingenjörer på sätt i departementsförslaget
angivits.
Yägingeii- Beträffande vägingenjörens ställning till länsstyrelsen samt väg- och vatten^trädande*"
byggnadsstyrelsen anförde 1927 års sakkunniga:
ingenjörs En organisatoriskt viktig detalj i förslaget rörde vägingenjörens ställning i
tillin;1*11''? förhållande till länsstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Vägingenrelsen
"samt jören måste tjäna båda dessa myndigheter. Hans dagliga tjänstgöring måste
väg- och ligga under länsstyrelsens ledning. Hans arbetes tekniska och tekniskt-ekonovattenbygg-
miska kvalitet åter måste stå under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tillsyn,
nadsstyrel- jämförelsevis underordnad betydelse kunde det synas vara, om vägingenjören
benämndes en länsstyrelsens eller en väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
tjänsteman. Någon risk för slitningar mellan dessa myndigheter torde icke behöva
föreligga. Ur organisatorisk synpunkt och med hänsyn till vikten av att
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tekniska inflytande och ledning icke i något
fall skulle kunna med åberopande av formella skäl undanskjutas, ansåge de
sakkunniga emellertid angeläget, att vägingenjören betecknades såsom en vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens tjänsteman med tjänstgöring i vederbörande länsstyrelse.
De sakkunnigas ordförande fann övervägande skäl tala för att vägingenjören
borde anses såsom länsstyrelsens tjänsteman. Till denna ståndpunkt anslöto
sig i avgivna yttranden ett flertal länsstyrelser.
11928 års proposition föreslogs, att vägingenjören skulle vara väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
tjänsteman med stationsort i vederbörande residensstad och
med tjänstgöring hos länsstyrelsen samt att länsstyrelsen skulle bestämma över
hans tjänstgöring men att han i alla frågor, som berörde väghållningens tekniska
och tekniskt-ekonomiska utförande, skulle lyda under väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
I departementsförslaget har förordats samma anordning åtminstone tills vidare.
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
15
Förslaget har i denna del tillstyrkts av länsstyrelsen i Västerbottens län
och Svenska väg föreningen. Länsstyrelsen i Norrbottens län har med hänsyn
till förslagets provisoriska karaktär ej haft något att erinra mot detsamma men
har ifrågasatt, huruvida det ur ren organisationssynpunkt icke vore riktigare,
att vägingenjören redan från början bleve länsstyrelsens tjänsteman. Ej heller
länsstyrelsen i Skaraborgs län har ansett sig nu höra avstyrka förslaget
men framhållit ohållbarheten i vägingenjörens ställning såsom underordnad två
myndigheter. Statskontoret, tio länsstyrelser och Svenska väg styrelsernas förbund
hava förklarat sig anse vägingenjören böra vara länsstyrelsens tjänsteman.
Tillräckliga skäl att i förevarande hänseende avvika från 1927 års sakkunnigas
förslag, vilket jämväl biträtts i 1928 års proposition och departementsförslaget,
torde för närvarande, innan väg- och vattenbyggnadsstyrelsens organisation
blivit slutligen prövad, icke föreligga. Förslaget synes icke böra utgöra
hinder för att länsstyrelsen skall äga bestämma över vägingenjörens tjänstgöring.
Om än väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skall kunna bestämma rörande
hans kontrollantverksamhet m. m., är det dock även angeläget, att länsstyrelsen
äger att för sina ändamål i det dagliga arbetet förfoga över honom såsom
en länsstyrelsens biträdande tjänsteman. Det ligger i sakens natur och
kan näppeligen undgås, att vägingenjören måste tjäna två myndigheter. Skulle
emellertid erfarenheterna av den nya organisationen giva vid handen behövligheten
av en ändring i tjänsteställningen, lärer frågan härom i sinom tid
få tagas under övervägande.
Vad sålunda föreslagits beträffande vägingenjör torde jämväl böra gälla i
fråga om biträdande ingenjör. I
I såväl 1927 års förslag som 1928 års proposition förutsattes en vägingenjör
i varje län, dock beträffande Gotlands län med särskild anordning eller
kombination med annat län. 1927 års förslag förutsatte dessutom en biträdande
ingenjör i varje län (utom Gotlands) och i de fyra nordligaste länen 2
eller 3 sådana.
I de över 1927 års förslag avgivna yttrandena förutsattes jämväl i allmänhet
behov av en vägingenjör i varje län.
Sålunda ansåg väg- och vattenby g gnadsstyr elsen, att 23 vägingenjörer vore
behövliga vid sådan decentralisation, som 1927 års förslag innebure, men
i annat fall kunde antalet vägingenjörer åtminstone i begynnelsen sänkas till
21 eller möjligen 18.
Allmänna civilförvaltningens lönenämnd ifrågasatte behovet av en vägingenjör
i varje län. Om vägingenjör fungerade i två län, skulle han i det län, där
han ej själv vore placerad, företrädas av biträdande ingenjören.
Länsstyrelsen i Uppsala län ansåg sig ej kunna bedöma, om gemensam vägingenjör
kunde fungera i Uppsala och Gotlands län, men framhöll, att i varje
fall vägingenjören måste stationeras i Uppsala och underställas länsstyrelsen
därstädes.
Länsstyrelsen i Gotlands län ansåg kombination med Uppsala län mindre
förmånlig. Praktiskt taget finge då antagligen biträdande ingenjören upp
-
Departe
mentschefen
-
Antal vägingenjörer
och biträdande
ingenjörer.
opaginerad Kontrollera mot PDF
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
rätthålla tjänsten i Gotlands län. Länet, med en årlig vägkostnad av 600,000
kronor, borde hava egen vägingenjör, men då denne sannolikt ej bleve fullt
upptagen av tjänsten, borde han tillåtas bo på fastlandet och där utöva praktisk
verksamhet, men med skyldighet att inställa sig hos länsstyrelsen dels en
gång i månaden och dels därutöver vid behov.
I departementsförslaget anfördes, att efter en jämförelse mellan de olika länen
i avseende å de omständigheter, som kunde tänkas inverka på behovet av
tekniskt biträde för vägärendenas behandling, det åtminstone för närvarande
syntes vara tillfyllest att anställa en vägingenjör gemensamt för vissa län. I
enlighet härmed föreslogs en vägingenjör för Uppsala och Gotlands län, en
för Kalmar och Blekinge län, en för Hallands samt Göteborgs och Bohus län
samt en för Örebro och Västmanlands län. I övriga 16 län torde däremot erfordras
en vägingenjör för varje län, vadan antalet vägingenjörer för hela landet
skulle bliva 20.
I fråga om antalet biträdande ingenjörer anfördes följande:
»Vad beträffar behovet av ingenjörsbiträde åt vägingenjörerna, är detta i
hög grad beroende på huruvida vägingenjören kommer att bliva fullt upptagen
av sin verksamhet som kontrollant och som tekniskt sakkunnig hos länsstyrelsen
vid vägärendenas beredning eller om hans tid dessutom medgiver upprättandet
av planer till vägföretag. I sistnämnda fall torde biträde vara erforderligt
för utförande av den mindre kvalificerade delen av arbetet. Härtill
kommer, att behov av statsanställda tjänstemäns tekniska sakkunskap är olika
i skilda delar av landet. I mellersta och södra Sverige, där vägarbeten vanligen
utföras av vana entreprenörer och den direkta arbetsledningen sålunda
handhaves av dessa eller underlydande personal, blir den föreskrivne arbetsledarens
uppgift i större omfattning av mera kontrollerande natur. I de nordliga
delarna av landet, där arbetena vanligen i smärre delar bortsättas på
ackord, utövar han däremot en verklig arbetsledning, i det att han verkställer
alla nödiga utsättningar, meddelar anvisningar till de många gånger med arbetet
ej fullt förtrogna personerna eller arbetslagen samt övervakar och kontrollerar
det utförda arbetet dels genom en hos sig anställd, av vägföretaget
avlönad schaktmästare och dels själv genom täta besök å arbetsplatsen. Med
den starkare kontroll, som vägingenjörens verksamhet skulle medföra, lärer
vid entreprenadarbeten av mindre omfattning och vid arbeten, som utföras av
vana entreprenörer, någon särskild arbetsledare enligt nuvarande anordning ej
bliva erforderlig. Vid de flesta arbeten i egen regi, som särskilt äro brukliga
i norra delarna av landet, erfordras däremot alltjämt särskild arbetsledare för
att bestämma ackorden, verkställa utsättningar och i detalj giva anvisningar
och övervaka arbetet. Vid åtskilliga mindre dylika arbeten böra vägstyrelserna
själva eller deras väg- eller schaktmästare kunna sköta denna arbetsledning,
men för alla större dylika arbeten erfordras ingenjörsutbildad arbetsledning.
Innan tillräckligt antal privatpraktiserande ingenjörer för sådant ändamål
kan påräknas i dessa delar av landet, torde möjlighet böra beredas vägdistrikten
att för dylik arbetsledning kunna anlita vägingenjörerna och deras
biträden mot ersättning, som i sådant fall bör tillfalla statsverket.»
Då i betraktande av nu angivna omständigheter det torde vara vanskligt att
i förväg till en bestämd siffra uppskatta behovet av biträdande ingenjörer,
föreslogs, att ett särskilt anslag ställdes till Kungl. Maj:ts förfogande för anställande
enligt Kungl. Maj:ts närmare bestämmande av biträdande ingenjörer.
Såsom utgångspunkt för beräknande av anslaget räknades med 24 bi
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
17
trädande ingenjörer med avlöning enligt lönegrad 20 i den för extra ordinarie
tjänstemän gällande löneplanen. Det förutsattes, att det skulle ankomma på
Kungl. Maj:t att inom ramen av anslaget efter förhållandena inom varje län
bestämma antalet biträdande ingenjörer.
I de avgivna yttrandena har beträffande antalet vägingenjörer behovet av
en dylik i varje lön nästan undantagslöst framhållits.
Sålunda hava statskontoret, Svenska väg föreningen, Kungl. automobilklubben
och Svenska väg styrelsernas förbund ansett, att en vägingenjör borde anställas
i varje län, och anför statskontoret, att i stället antalet biträdande ingenjörer
skulle kunna minskas.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har förklarat sig ur synpunkten av en såvitt
möjligt jämn arbetsfördelning samt för kostnadernas nedbringande anse,
att med den i departementsförslaget förordade organisationen visst fog funnes
för den ifrågasatta sänkningen av antalet vägingenjörer till 20.
Länsstyrelsen i LJpysala län anser sig icke kunna förorda vidtagande ens
försöksvis av anordning med vägingenjör gemensamt för Uppsala coh Gotlands
län under annan förutsättning än att vägingenjören bleve stationerad i Uppsala
och underställd länsstyrelsen därstädes, vars tillstånd alltså skulle erfordras
för vägingenjörens vistelse utom länet.
Länsstyrelsen i Gotlands län vidhåller sin förut uttalade uppfattning om
olämpligheten av en kombination med Uppsala län. Även om en särskild vägingenjör
för Gotland alltid måste förutsättas bliva stationerad på fastlandet,
vilket i och för sig vore en olägenhet, bleve dock denna olägenhet mindre, om
länet finge ensamt förfoga över vägingenjören. En egen vägingenjör syntes
ej heller behöva medföra någon avsevärd ökning i kostnaden, enär lönen kunde
sättas väsentligt lägre och biträdande ingenjör icke skulle erfordras.
Länsstyrelserna i Kalmar och Blekinge län hava på det bestämdaste avstyrkt
förslaget om en vägingenjör gemensamt för dessa län. Såsom skäl härför
har framhållits, att de nuvarande bägge vägkonsulenterna vore fullt upptagna
av sitt arbete, att Kalmar län vore i fråga om folkmängd och areal ett
av de större i södra Sverige samt beträffande sammanlagd väglängd det åttonde
länet i landet, att Kalmar län på grund av sin långsträckthet vore för en befattningshavare
som vägingenjören, vilken ofta måste befinna sig på resor,
synnerligen svårskött samt att besparingen för statsverket i lönekostnad skulle
till väsentlig del motvägas av de ökade resekostnaderna för vägingenjören i ett
så vidsträckt vägingenjörsdistrikt som dessa två län.
Länsstyrelserna i Hallands samt Göteborgs och Bohus län hava förordat anställande
av en vägingenjör i vartdera länet. Till stöd härför har anförts,
att antalet vägdistrikt i Göteborgs och Bohus län vore större än i flertalet av
de län, där särskild vägingenjör skulle finnas, samt att en vägingenjör skulle
få full verksamhet inom Hallands län. Därest dessa län sammansloges till ett
distrikt, skulle vägingenjörens arbetsbörda, mätt efter antal vägdistrikt och
kostnaderna för vägväsendet, bliva större än inom de län (utom Malmöhus och
Västerbottens län), som skulle hava egen vägingenjör, hans arbete skulle
till följd av distriktets långsträckthet på grund av tidsödande resor försvåras,
hans intressen skulle splittras och hans kontrollerande verksamhet lida men,
varjämte möjligheten för honom att hinna uppgöra planer till vägföretag skulle
minskas. Slutligen skulle kostnadsbesparingen genom sammanslagningen bliva
jämförelsevis ringa på grund av ökade resekostnader och mindre inkomster för
statsverket för uppgörande av planer till vägföretag.
Beträffande förslaget om en vägingenjör gemensamt för Örebro och Västmanlands
län har länsstyrelsen i Västmanlands län bestämt påyrkat att er
Bihang
till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 42 häft. (Nr 53.) 2
18
Kungl. Mai ds proposition nr 58.
Departe
mentschefen.
hålla en egen vägingenjör dels med hänsyn till omfattningen av hans kontrollerande
verksamhet och dels då ifrågavarande bägge län tillhopa hade ungefär
dubbelt så stor våglängd som Södermanlands län, där egen vägingenjör föreslagits.
Länsstyrelsen i Örebro län, som tidigare framkastat tanken på den
nu ifrågasatta kombinationen, anser med hänsyn till vägärendenas sedermera
ökade omfattning tveksamt, om en dylik anordning läte sig genomföra, men
ifrågasätter i avbi dan på erfarenhet av omfattningen av den blivande vägingenjörens
göromål en prövning försöksvis av förslaget.
I fråga om behovet av biträdande ingenjörer hava länsstyrelserna i Väster - norrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län ansett två dylika befattningshavare
i länet erforderliga. Länsstyrelserna i Jönköpings, Göteborgs
och Bohus, Skaraborgs, Kopparbergs samt Gävleborgs län hava förutsatt behov
av en biträdande ingenjör. Länsstyrelserna i Örebro och Västmanlands län
anse behov föreligga av en biträdande ingenjör i varje län, även om vartdera
länet skulle erhålla egen vägingenjör. Slutligen har länsstyrelsen i Älvsborgs
län beträffande grunden för prövning av behovet av biträdande ingenjörer
framhållit, att förslaget härutinnan skulle leda till att vägingenjör i län med
större arbetsbörda icke erhölle den lättnad i arbetet, som ett biträde kunde
lämna.
I ett flertal av de avgivna yttrandena har framhållits, att de på vägingenjörerna
ankommande viktiga och krävande arbetsuppgifterna svårligen kunna
tillfredsställande fyllas, därest icke varje länsstyrelse beredes tillgång till
egen vägingenjör. Vid slutligt övervägande av denna fråga har jag måst
ansluta mig till den sålunda uttalade uppfattningen. För att vinna det avsedda
målet att ernå en omsorgsfull och snabbare behandling av vägärendena
och en så effektiv kontroll som möjligt synes det mig vara av synnerligt värde,
att varje länsstyrelse i regel får ständig tillgång till biträde av en vägingenjör.
Det synes mig ej heller kunna betvivlas, att vägingenjörerna även vid sådan
anordning i allmänhet komma att bliva fullt upptagna av sina huvudsakligaste
uppgifter som tekniskt sakkunniga hos vederbörande länsstyrelser och som
kontrollanter. I den mån de icke med sådant arbete erhålla full sysselsättning
komma de givetvis att erhålla förordnande att i den omfattning det kan
medhinnas verkställa vägundersökningar, upprätta planer och kostnadsförslag
samt utföra renstakning, varigenom inkomst av förrättningsarvoden beredes
statsverket.
Riksdagen synes ock med sitt uttalande nästlidet år, då riksdagen ansåg det
böra övervägas, huruvida det icke i mindre län med ett mindre antal vägdistrikt
kunde vara obehövligt att anställa såväl vägingenjör som biträdande
ingenjör, väl närmast hava åsyftat en begränsning av antalet biträdande ingenjörer.
Jag anser mig alltså böra föreslå, att en vägingenjör anställes i vart och ett
av rikets län, dock med undantag för Gotlands län, beträffande vilket den i
departementsförslaget förutsatta anordningen med en vägingenjör gemensamt
med Uppsala län torde böra åtminstone tills vidare vidtagas. Vid bifall härtill
skulle alltså antalet vägingenjörer för hela landet bliva 23.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
1!)
Under förutsättning av bifall till nyssnämnda förslag synes mig behov av
biträdande vägingenjörer i de södra delarna av landet endast förefinnas för
de största länen, vadan en inskränkning i det i departementsförslaget förutsatta
antalet bör kunna vidtagas. Jag anser mig i sådant hänseende böra förorda,
att vid bestämmande av anslaget för anställande av biträdande ingenjörer
räknas med ett antal av 20.
Beträffande vägingenjörs och biträdande ingenjörs anställning och avlöning
anfördes i 1927 års förslag bland annat följande:
Vägingenjör och biträdande ingenjör skulle anställas på extra stat och förordnas,
vägingenjör förslagsvis för sex år av Kungl. Maj:t på förslag av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter vederbörande länsstyrelses hörande
samt biträdande ingenjör tills vidare av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter
förslag av vägingenjören. Vägingenjör skulle hänföras till lönegrad B 2G och
såsom avlöningstillägg erhålla en halv procent av de vägbyggnadsanslagsmedel
och automobilskattemedel •— frånsett till vägunderhållet automatiskt
utgående bidrag^ — som för året tilldelades länet, dock högst 5,000 kronor.
Dyrtidstillägg såsom för nyreglerade verk borde utgå å lönen men ej å avlöningstillägget.
Det förutsattes, att jämväl pensionering bleve ordnad i sammanhang
med pensionsfrågans reglering för den civila statsförvaltningens
icke ordinarie personal i övrigt. Exempelvis uppginge de sammanlagda avlöningsförmånerna
inberäknat 18 ^ dyrtidstillägg enligt förslaget i Blekinge län
till lägst 10,410 och högst 12,054 kronor samt i Stockholms län till lägst 14.588
och högst 16,256 kronor; i flertalet fall komme avlöningsförmånerna att ligga
mellan omkring^ 13,000 och 16,000 kronor. De sakkunniga vore övertygade
om att det vid sådan avlöning skulle vara möjligt att förvärva dugande och erfarna
krafter. De ville emellertid med all styrka betona, att, då det här gällde
att anställa dugliga personer för praktiskt ingenjörsarbete, man icke kunde underlåta
att taga viss hänsyn till vad i enskild verksamhet brukade betalas för
sådant arbete. Enligt de sakkunnigas mening vore det för organisationens lyckliga
genomförande oundgängligen nödvändigt, att löner av angiven storlek
ställdes till förfogande.
Biträdande ingenjör skulle hänföras till lönegrad 20 av den för extra ordinarie
tjänstemän gällande löneplanen, vilken omfattade löneklasserna 18—22,
således, förutom dyrtidstillägg, å dyraste ort lägst 5,304 och högst 6,816
kronor.
Såväl statskontoret som allmänna civilförvaltningens lönenämnd uttalade i
avgivna utlåtanden bland annat ur löneteknisk synpunkt betänksamhet mot de
föreslagna avlöningsförmånerna för vägingenjörerna, särskilt i fråga om det
rörliga avlöningstillägget. Statskontoret ifrågasatte för vägingenjörerna lön
enligt lönegrad B 27 jämte viss andel i inflytande förrättningsarvoden, och
lönenämnden ansåg dessa tjänster böra bliva arvodestjänster enligt mönster av
5 § avlöningsreglementet med enhetligt årsarvode för samtliga vägingenjörer,
dock med någon dyrortsgradering. I
I 1928 års proposition föreslogs, att vägingenjör skulle tillsättas på extra
stat av Kungl. Maj :t efter gemensamt förslag av länsstyrelsen samt väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen för en tid av högst sex år. Beträffande vägingenjörernas
avlönings- m. fl. förmåner föreslogs följande:
Vägingenjörs
och hi
trädande in
genjörs an
ställning
och avlöning
in. in.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
Såsom arvode till vägingenjör ansågs ett belopp av omkring 10,000 kronor
jämte dyrtidstillägg såsom för nyreglerade verk skäligt. Med hänsyn till
dyrortsindelningen i statens nyare lönereglementen föreslogs arvodet till
10,000 kronor å G-ort (Stockholm, Östersund, Luleå), 9,800 kronor å F-ort
(Göteborg, Karlstad, Västerås, Härnösand, Umeå), 9,500 kronor å E-ort (Uppsala,
Nyköping, Linköping, Kristianstad, Malmö, Örebro, Falun, Gävle), 9,300
kronor å D-ort (Jönköping, Kalmar, Karlskrona, Halmstad, Vänersborg) och
9,100 kronor å C-ort (Växjö, Visby, Mariestad). För Gotlands län förutsattes
särskild anordning genom vägingenjörstjänstens förenande med annan
tjänst eller verksamhet, i vilket fall det skulle ankomma på Kungl. Maj:t att
bestämma skäligt arvode.
Såsom bidrag till kontors-, expens- och skrivbiträdeskostnader föreslogs ett
belopp av 1,300 kronor. I de fall, där inom länsstyrelsen kunde beredas kontorslokal
för vägingenjören och hans biträden, syntes bidraget kunna nedsättas
med belopp, motsvarande skälig hyreskostnad, dock ej med mera än 800 kronor.
Vägingenjör syntes böra å statsverkets bekostnad erhålla telefon, inberäknat
samtalsavgifter för samtal i vägärenden, ävensom tjänstebrevsrätt i
vägärenden.
Under vägingenjörs semester och sjukdom skulle i regel icke förordnas vikarie
utan allenast när så vore oundgängligt.
Slutligen föreslogs, att till varje länsstyrelses förfogande skulle ställas ett
belopp av 1,500 kronor för biträde åt vägingenjör vid större utredningar m. m.
ävensom inspektion å flottleder och andra vattenbyggnader.
I departements förslag et framlades i fråga om vägingenjörs anställande samma
förslag som i 1928 års proposition. Biträdande ingenjör föreslogs i likhet
med vad 1927 års sakkunniga ifrågasatt böra förordnas tills vidare av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen efter förslag av vägingenjören.
Beträffande avlöningen framhölls i departementsförslaget, att det, med hänsyn
till nödvändigheten och den ekonomiska betydelsen att för de viktiga och
krävande vägingenjörsbefattningarna i konkurrens med den enskilda företagsamheten
kunna förvärva och bibehålla skickliga krafter, vore av vikt, att avlöningsförmånerna
för dessa befattningshavare icke tillmättes alltför knappt.
1 betraktande härav borde arvodet icke sättas lägre än till omkring 14,000
kronor å dyraste ort. Arvodet skulle på sätt som föreslogs i 1928 års proposition
graderas efter dyrort sålunda, att detsamma skulle utgöra å G-ort 14,040
kronor, å F-ort 13,770 kronor, å E-ort 13,500 kronor, å D-ort 13,230 kronor
och å C-ort 12,960 kronor. Å arvodet föreslogs skola utgå dyrtidstillägg såsom
för nyreglerade verk. Vägingenjör skulle åtnjuta en månads semester, och
skulle, där så funnes erforderligt, såsom vikarie för honom under semester och
sjukdom biträdande ingenjör förordnas mot vikariatsersättning, som skulle utgå
av de för avlöning av vägingenjörer avsedda medel.
Såsom utgångspunkt för beräknande av anslaget till biträdande ingenjörer
räknades i departementsförslaget tills vidare med 24 biträdande ingenjörer med
avlöning enligt lönegrad 20 i den för extra ordinarie tjänstemän gällande löneplanen.
Beräknat efter den näst högsta löneklassen, den 21 :a, och dyraste ort
skulle detta anslag uppgå till omkring 154,000 kronor. Det förutsattes skola
ankomma å Kungl. Maj :t att inom ramen av sagda anslag efter förhållandena
inom varje län bestämma såväl antalet biträdande ingenjörer som ock deras av
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
21
löning, vilken syntes böra tillmätas med hänsyn dels till den tekniska utbildning,
som i varje fall ansåges erforderlig, dels till tjänstemans erfarenhet och
kunnighet på ifrågavarande område. I åtskilliga fall syntes tjänstemän med
lägre teknisk utbildning med fördel kunna användas. I likhet med vägingenjör
skulle jämväl biträdande ingenjör åtnjuta dyrtidstillägg såsom för nyreglerat
verk.
I de avgivna yttrandena hava beträffande ifrågavarande befattningshavares
anställning vissa erinringar gjorts.
Så hava länsstyrelserna i Uppsala och V ärmlands län samt Svenska väg styrelsernas
förbund föreslagit, att vägingenjör skulle tillsättas efter förslag av
länsstyrelsen och sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande inhämtats.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har ifrågasatt tillsättande av vägingenjör på
förslag av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter länsstyrelsens hörande. I
fråga om biträdande ingenjör hava länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens
län ansett länsstyrelsen böra höras vid tillsättandet, och Svenska vägstyrelsernas
förbund har ifrågasatt, att dylik befattningshavare skulle tillsättas
av länsstyrelsen efter hörande av vägingenjör samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Rörande de föreslagna avlöningsförmånerna för vägingenjörer och biträdande
ingenjörer hava — frånsett några länsstyrelser, som ifrågasatt avlöning i
enlighet med grunderna i 1928 års proposition — följande uttalanden gjorts:
Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har förklarat sig — under förutsättning
att vägingenjörerna tillsattes på sätt i departementsförslaget angivits
— ej hava någon erinran mot de för sagda befattningshavare föreslagna avlönings-
m. fl. förmåner samt beträffande biträdande ingenjörer funnit sig böra
tillsvidare godtaga förslaget i denna del, intill dess någon erfarenhet vunnits
rörande nödiga kompetensfordringar för och behovet av dessa befattningar. En
ledamot av lönenämnden har ansett vägingenjör icke böra avlönas högre än
enligt lönegrad B 30 och i varje fall ej högre än arbetscheferna vid statens järnvägsbyggnader.
Statskontoret har förklarat sig ej vilja motsätta sig de föreslagna arvodena
till vägingenjörerna samt anfört, att semestertiden för dessa, vilka torde vara
att hänföra till i 33 § i avlöningsreglementet avsedda befattningshavare, syntes
böra bestämmas till 30 dagar. Vidare har statskontoret ansett kostnader för
vikariatsersättningar och särskilda vägingenjörerna tillkommande förmåner
böra beräknas bland de för avlönande av vägingenjörer avsedda medel samt medel
för avlöningsförhöjningar och särskilda ersättningar till biträdande ingenjörer
böra inräknas i avlöningsanslaget för dessa befattningshavare.
Länsstyrelserna i Malmöhus och Jämtlands län hava ifrågasatt graderande
av vägingenjörernas avlöning efter arbetets mängd och i övrigt krävande beskaffenhet.
I fråga om vägingenjörs och biträdande ingenjörs anställning lärer anledning
ej finnas att frångå vad därutinnan föreslagits i departementsförslaget.
Vad beträffar de i nämnda förslag förordade avlöningsförmånerna för vägingenjörer
samt grunderna för avlönande av biträdande ingenjörer, anser jag mig
böra tillstyrka förslaget i denna del, dock att semestertiden för vägingenjör
i enlighet med vad statskontoret ifrågasatt torde böra bestämmas till 30 dagar
samt att anslaget till biträdande ingenjörer i anslutning till vad jag beträffan
-
Dtparlt
mentschefen.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
de dessa befattningshavares antal förnt anfört torde böra beräknas efter 20
biträdande ingenjörer med avlöning enligt lönegrad 20 i den för extra ordinarie
tjänstemän gällande löneplanen.
Vidkommande blivande anslag för vägingenjörer och biträdande ingenjörer
synas på sätt statskontoret ifrågasatt i anslagen böra inräknas medel för vikariatsersättningar
och avlöningsförhöjningar m. m. Anslagen torde såsom avlöningsanslag
i allmänhet böra i sin helhet erhålla karaktären av förslagsanslag
samt lämpligen uppdelas sålunda, att anslaget till vägingenjörer utgöres
av en bestämd post till arvoden till vägingenjörerna och en förslagspost till
vikariatsersättningar och bestridande av enligt gällande avlöningsbestämmelser
utgående ersättningar vid olycksfall i tjänsten m. m. till vägingenjörerna samt
anslaget till biträdande ingenjörer av en bestämd post till grundavlönirgar och
en förslagspost till avlöningsförhöjningar och till bestridande av enligt avlöningsbestämmelserna
utgående ersättningar av nyssnämnda slag beträffande
de biträdande ingenjörerna.
VSigr- och 1927 års sakkunniga föreslogo anställande å extra stat inom väg- och vattenhr"tioif.
(k'' byggnadsstyrelsen av tre väginspektörer med avlöning enligt lönegrad B 28
för att övervaka, leda och sammanhålla den av vägingenjörerna utövade kontrollverksamheten
samt en broinspektör med samma avlöning för särskild tillsyn
å byggnad och underhåll av broar och större konstarbeten.
Såsom skäl för inrättande av väginspektörsbefattningarna anförde de sakkunniga
:
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skulle äga att till vägingenjörernas efterrättelse
utfärda allmänna tekniska och tekniskt-ekonomiska direktiv samt i de
särskilda fall, som vid inspektioner iakttoges, meddela nödiga anvisningar och
påkalla erforderliga rättelser.
Av väsentlig betydelse vore, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tjänstemän
genom täta inspektioner förskaffade sig och styrelsen på personlig iakttagelse
grundad erfarenhet om vägväsendets tillstånd och behov, vilket hittills blott i
ringa omfattning varit möjligt. De sakkunniga föresloge personaluppsättning i
styrelsen med hänsyn härtill, bland annat tre väginspektörer.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens inspektioner i länen borde främst åsyfta
att förskaffa styrelsen kännedom om de särskilda vägingenjörernas skicklighet
och noggrannhet vid fullgörandet av deras tekniska och ekonomiska tjänsteåligganden
och således möjliggöra en sådan handledning av vägingenjörernas
arbete, att detta tillrättalädes efter riktiga och för hela landet i erforderlig
mån ensartade linjer. Om väginspektörerna befunne sig på resor omkring fem
månader om året, kunde för inspektion beräknas från två veckor till omkring
en månad årligen i varje län, beroende på länens storlek. Det förutsattes härutöver,
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens chef och övriga tjänstemän skulle
bliva i tillfälle att årligen göra inspektionsresor. Av inspektionstiden åtginge en
del för arbete å vägingenjörens kontor, och den övriga tiden torde användas
till att inspektionsförrättaren och vägingenjören gemensamt reste i länet. På
sådant sätt kunde en ingående kontroll å vägingenjörens arbete åstadkommas och
tillfälle jämväl beredas att besiktiga alla viktigare arbeten, varvid eventuella
felaktigheter i de särskilda fallen kunde rättas. Uppenbarligen kunde dock icke
beräknas, att väginspektören, såsom i 1925 års förslag åsyftades, skulle hinna
besiktiga och avsyna varje detalj i länets vägväsende. Detta skulle vaTa väg
-
Kunyl. Majrts proposition nr 5S.
23
ingenjörens sak. Det vore emellertid självfallet, att inspektionernas täthet och
grundlighet i olika län komme att inriktas efter den erfarenhet, man förvärvade
rörande eventuellt förefintliga svagheter. Kontrollen bleve i allt fall ojämförligt
starkare än nu.
Med skäl kunde göras gällande, att det icke för närvarande förefunnes nödig
allmän översikt, planläggning och ledning av vägväsendet; ej heller kunde i detalj
grundligt prövas de ändamål, till vilka medel utginge. I dessa avseenden
medförde förslaget en genomgripande förbättring. För att ytterligare stärka den
allmänna planläggningen föresloge de sakkunniga särskild ordning för upprättande
av flerårsplaner i länen under medverkan av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Genom inspektioner och kontroll i orterna och genom sin medverkan vid upprättande
av flerårsplaner bleve väg- och vattenbyggnadsstyrelsen icke blott en
tekniskt granskande och expedierande myndighet utan erhölle ingående förtrogenhet
med rikets vägväsende och hade möjlighet att av egen erfarenhet
bedöma de särskilda länens behov och den lämpliga fördelningen dem emellan
av tillgängliga anslagsmedel.
Väginspektörsbefattningarna bleve för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
hela verksamhet av synnerlig betydelse. Väginspektörerna borde visserligen
icke formellt tillerkännas beslutanderätt, men faktiskt komme de i stor utsträckning
att handla å väg- och vattenbyggnadsstyrelsens vägnar och under
sina inspektioner i auktoritativ form meddela anvisningar och råd. Endast då
de icke under hand uppnådde avsedd verkan, behövde de påkalla formligt beslut
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Med hänsyn härtill borde de erhålla
byrådirektörs ställning med avlöning minst enligt lönegrad B 28. På styrelsens
chef borde ankomma att bestämma, i vilken utsträckning de skulle självständigt
men i byråchefens närvaro föredraga ärenden.
Såsom härav framginge hade de sakkunniga ansett, att väginspektörerna
borde placeras centralt i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och icke ute i orterna
på sätt jämväl varit ifrågasatt. Väginspektörernas erfarenheter måste
nämligen vara en särdeles värdefull tillgång för styrelsen, där de jämväl i
viss omfattning komme att bliva föredragande. Genom den centrala placeringen
kunde väginspektörerna även sinsemellan jämföra sina erfarenheter och
sålunda gemensamt främja tillfredsställande och, i den mån sådant vore lämj)- ligt, enhetlig teknisk-ekonomisk standard inom skilda landsdelars vägväsende.
Till stöd för anställande av en broinspektör anfördes:
Genom denna anordning befriades vägingenjörerna från skyldigheten att
bära det fulla ansvaret för de stark specialutbildning krävande brofrågorna.
Broinspektören borde i största möjliga utsträckning upplägga för olika fall
tillämpliga normalier, som kunde användas av undersökningsförrättarna, vilka
sålunda med användning av normalierna i allmänhet endast behövde utföra de
i samband med val av lämpligt broläge erforderliga grundundersökningarna
för de i vägförslagen ingående broar. För mera omfattande brokonstruktioner
eller för de fall, då särskilda bronormalier icke funnes upplagda, borde särskilt
sakkunnig konstruktör anlitas. I ena som i andra fallet hade vägingenjören
att hänskjuta granskningen av förslaget till broinspektören, varefter väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen fastställde den i det särskilda fallet lämpligaste konstruktionen.
Såväl byggnad som underhåll av större broar och konstarbeten
skulle därefter stå under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens kontroll. Genom
denna centralisering till en i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen placerad specialist
borde utan tvivel en avsevärd arbetsbesparing bliva följden. Samtidigt
vunnes större säkerhet för att den ur såväl teknisk och ekonomisk som estetisk
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
Departe
mentschefen.
synpunkt lämpligaste brokonstruktionen i det enskilda fallet komme till användning.
Inrättandet av en broinspektörstjänst torde sålunda vara väl motiverat.
I avgivna yttranden över 1927 års förslag tillstyrktes väginspektörstjänsterna
nära nog enstämmigt, och i samtliga yttranden lämnades förslaget om inrättande
av broinspektörstjänst utan erinran.
I 1928 års proposition föreslogs inrättande av tre ordinarie väginspektörstjänster
med avlöning enligt lönegrad B 28 och en broinspektörsbefattning å
extra stat med ett arvode av 12,000 kronor.
I departementsförslaget ansågs frågan om inrättande av inspektörsbefattningar
böra upptagas till slutlig prövning först sedan erfarenhet vunnits efter
övergången till den nya organisationen. I avbidan härpå skulle för den erforderliga
inspektionen kunna anlitas tjänstemän inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och övertaliga distriktstjänstemän.
I några yttranden har framhållits olägenheten av att de i 1927 års förslag
förutsatta inspektörsbefattningarna icke inrättas i samband med den nya vägorganisationens
genomförande.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har framhållit, att den för genomförandet
av decentraliseringen behövliga effektiva och enhetliga inspektionen principiellt
erkänts i departementsförslaget men att frågan vid principens praktiska utformning
ställts på framtiden. Den föreslagna anordningen med väg- och vatTenbyggnadsstyrelsen
tills vidare utövande en oklart angiven inspektionsverksamhet
innebure, att uppgiften vore administrativt olöst, och kunde ej praktiskt
få den åsyftade och ur det allmännas synpunkt önskvärda effekten.
Länsstyrelsen i Stockholms län har framhållit angelägenheten av att under
övergångstiden väg- och vattenbyggnadsstyrelsen verkligen bleve anpassad
efter en decentraliserad vägförvaltning och alltså fullt inriktad på inspektion
och allmän ledning i stället för hittillsvarande formella byråarbete.
Länsstyrelserna i Gävleborgs och Jämtlands län hava uttalat farhågor för
att med inspektionsverksamhetens ordnande på sätt i departementsförslaget
förutsatts syftet med berörda verksamhet komme att äventyras.
Svenska vägföreningen har framhållit önskvärdheten av att ifrågavarande
inspektörsbefattningar omedelbart inrättades.
För att den förordade statliga organisationen av vägväsendet skall erhålla
avsedd effektivitet och enhetlighet, torde en inspektion, såsom ock förutsatts i
1927 års förslag, vara erforderlig. På sätt i departementsförslaget anförts
torde emellertid de för sådant ändamål föreslagna inspektörsbefattningarna
icke nu böra inrättas, utan synes denna fråga såsom tidigare antytts böra upptagas
till slutlig prövning först sedan erfarenhet vunnits efter övergången till
den nya organisationen. I avbidan härpå torde för den erforderliga inspektionen
kunna anlitas tjänstemän inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och
övertaliga distriktstjänstemän. Skulle det visa sig, att nämnda arbetskrafter
icke skulle förslå eller vara fullt lämpade för uppgiften, lärer särskild framställning
i anledning därav böra göras.
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
25
Handläggningen av ett vanligt vägbyggnads- eller vägförbättringsärende —
bortsett från de olikheter, som förekomma beträffande företag, understödda av
automobilskattemedel, ödebygdsvägar m. m. — försiggår för närvarande huvudsakligen
på följande sätt:
Av vägstyrelse hos vederbörande länsstyrelse gjord framställning om undersökning
och uppgörande av arbetsplan (plan med kostnadsförslag) till visst
vägföretag vidarebefordras till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som förordnar
vederbörande distriktstjänsteman till undersökningsförrättare. Arbetsplanen
granskas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som även utbetalar förrättningsarvodet.
På grundval av upprättad arbetsplan hör länsstyrelsen enligt 4 § väglagen
vederbörande väghållningsskyldiga och landsfiskal samt meddelar sitt utslag.
Därefter insänder vägdistriktet planen jämte ansökan om statsbidrag till
länsstyrelsen, som vidarebefordrar den till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
där den blir vilande i avvaktande på statsbidrag. På grund av årliga framställningar
från länsstyrelserna rörande de vägföretag, som närmast böra erhålla
statsbidrag, avgiver väg- och vattenbyggnadsstyrelsen yttrande till Kungl.
Maj:t, som beviljar bidrag till varje särskilt företag och fastställer arbetsplanen.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen delgiver länsstyrelsen och vägstyrelsen
Kungl. Maj :ts beslut och översänder till vägstyrelsen kontrakt enligt tryckt
formulär i två exemplar, vilka återsändas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
jämte säkerhetshandling. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen antager kontrakt,
utlämnar mot ersättning enligt taxa erforderliga kopior av arbetsplaner,
godkänner på vägstyrelsens förslag arbetsledare (kontrollant) samt godkänner
entreprenadanbud.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förordnar inspektions- och avsynmgsförrättare.
Efter arbetets fullbordande har denne att verkställa avsyning samt
granska och vitsorda byggnadsräkenskaperna. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
granskar räkenskaperna, godkänner arbetet och utbetalar sista delen
av statsbidraget. Dessförinnan hava delar av statsbidraget utbetalts från vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen på grundval av intyg från arbetsledaren eller inspektionsförrättaren.
Såsom förut anförts innefattade 1927 års förslag en långt gående decentralisering
av vägärendenas handläggning. De sakkunniga anförde härom bland
annat:
Genom att länsstyrelserna, vilka enligt väglagen vore beslutande rörande
vägars anläggning och underhåll, med vägingenjörerna erhölle opartiska tekniker
till sitt förfogande, kunde en eftersträvansvärd förenkling åstadkommas
av den nu så komplicerade proceduren vid vägärendenas handläggning. Det
bleve sålunda möjligt att till länsstyrelserna förlägga bland annat prövning
av ansökningar om statsbidrag, upprättande av kontrakt med de väghållningsskyldiga
om arbetes utförande med statsbidrag, revision av räkenskaper, utbetalning
av statsbidrag till vägbyggnader samt avsyning och godkännande
av fullbordade arbeten. Härigenom komme vägstyrelserna i stort sett att
hava endast med länsstyrelserna att skaffa och slippa den omfattande skriftväxlingen
med olika myndigheter. För såväl länsstyrelser som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och Kungl. Maj :t minskades i hög grad nu förekommande
skriftväxling och översändande av handlingar.
I 1927 års organisationsförslag angavs, att på länsstyrelserna skulle, utöver
vad redan nu är fallet, ankomma följande åligganden:
VägHrendenns
liundlägguing.
opaginerad Kontrollera mot PDF
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
För undersökning jämte upprättande av plan och kostnadsförslag till vägföretag,
till vilket statsbidrag ifrågasattes, skall länsstyrelsen förordna förrättningsman,
antingen vägingenjör eller annan av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
kompetentförklarad person. Förrättningsarvodet skall av vägstyrelsen
inbetalas till länsstyrelsen, som har att utbetala detsamma till förrättningsmannen,
såvida det ej skall tillfalla statsverket. Arvodet får, om företaget
kommer till stånd, inräknas i byggnadskostnaden och statsbidrag därå
åtnjutas. Sedan vägingenjören antingen själv uppgjort eller ock granskat av
annan förrättningsman upprättad plan med kostnadsförslag, meddelar länsstyrelsen
beslut om företagets utförande.
Varje länsstyrelse skall med biträde av vägingenjören upprätta flerårsplan
för samtliga vägarbeten inom länet samt underställa planen väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
granskning.
Sedan Kungl. Maj:t årligen på väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag
fördelat allmänna väganslaget, anslaget till enklare vägar samt automobilskattemedlen
mellan länen, skall länsstyrelse äga att, där icke Kungl. Maj:t
för visst fall annorlunda bestämmer, av de sålunda till förfogande ställda medlen
i huvudsaklig överensstämmelse med av länsstyrelsen uppgjord och av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen granskad flerårsplan samt enligt fastställda grunder
bevilja statsbidrag till särskilda företag. Statsbidrag av allmänna väganslaget
må beviljas till högst 2/3 av kostnadsförslagets slutsumma och statsbidrag
av automobilskattemedel likaledes i allmänhet till högst 2/3 av samma
summa, dock att, då särskilda skäl föreligga, länsstyrelse må äga att av automobilskattemedel
bevilja statsbidrag till högst 3/4 av kostnadssumman. Ifrågasättes
högre bidragsbelopp, har länsstyrelsen att därom göra hemställan hos
Kungl. Maj:t.
Vederbörande länsstyrelse har att upprätta kontrakt med de väghållningsskyldiga
angående arbetes utförande med statsbidrag. I kontrakt bör förbehållas
länsstyrelsen bland annat att medgiva eller påfordra ändringar i arbetets
plan, föreskriva särskilda villkor och kontroll samt godkänna entreprenadanbud.
Länsstyrelsen skall, sedan vägingenjören verkställt avsyning, godkänna det
avslutade arbetet.
Vidare har länsstyrelsen att utbetala statsbidrag till vägbyggnader på
grundval av vägingenjörens attest över verkställd granskning av byggnadsräkenskaperna.
Beträffande större broar och konstarbeten samt ödebygdsvägar m. m. inträder
viss ändring i ovan angivna behandling på grund av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
särskilda befattning med ifrågavarande ärenden.
De sakkunnigas förslag, att statsbidrag skulle beviljas av länsstyrelserna,
vilade väsentligen på förslaget rörande flerårsplaner.
Flertalet länsstyrelser tillstyrkte decentralisationen, varvid dock flera erinrade
om den ökade arbetsbörda, som därigenom pålades länsstyrelserna, och det
därav möjligen uppkommande behovet av ökad personal.
Sex länsstyrelser ävensom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avstyrkte emellertid
den föreslagna decentralisationen, förmenande bland annat att länsstyrelserna
icke vore rustade att övertaga en sådan teknisk och teknisk-ekonomisk
verksamhet samt att förslaget skulle medföra ökat arbete och därmed behov
av ökat antal arbetskrafter.
Riksräkenskapsverket ifrågasatte, huruvida icke starkare garantier borde
skapas för enhetliga principer vid statsbidrags fördelning och för att de all
-
Kungl. Majrts proposition nr 58.
27
raänna synpunkterna hävdades gentemot lokalintressen. Vägingenjören, vilken
i flertalet fall komme att ensam representera den tekniska sakkunskapen inom
länsstyrelsen, finge en tillsynes alltför självständig och stark ställning. Det
syntes olämpligt att i den omfattning som avsetts lägga räkenskapsgranskning
på vägingenjörerna, som ej vore förtrogna med revisionsarbete och hade
en helt annan praktiskt-positiv huvuduppgift.
I 1928 års proposition föreslogs en mindre långt gående decentralisation av
vägärendenas handläggning. Förslaget skilde sig från 1927 års förslag huvudsakligen
därutinnan, att, såsom nu är förhållandet, statsbidrag till särskilda
företag skulle beviljas av Kungl. Maj :t samt upprättande av kontrakt med
vägdistrikten och godkännande av fullbordat arbete skulle tillkomma väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen.
I departementsförslaget förordades en decentralisation av vägärendena från
Kungl. Maj:t samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till länsstyrelserna i
huvudsak av den omfattning, som förutsatts i 1927 års förslag, dock med vissa
jämkningar i nämnda förslag i fråga om beviljande av statsbidrag till särskilda
företag. Härom anfördes i departementsförslaget följande:
»Beträffande beviljande av statsbidrag synes det dock tveksamt, om förslaget
i denna del bör i sin helhet komma till genomförande. Det må erinras, att i
1927 års förslag förutsattes, att för en rationell och målmedveten användning
av de för vägbyggnadsändamål utgående statsmedlen skulle på förhand för
ett antal — förslagsvis fem — år framåt upprättas förberedande planer över
de arbeten, som med hänsyn till dels behovpt och dels den sannolika medelstillgången
beräknades kunna komma till utförande. Dylika flerårsplaner äro
givetvis av stort värde och böra därför komma till stånd. Betydelsen av flerårsplanerna
får emellertid icke överskattas; dessa planer komma att tjäna som
ledning för vägdistrikten och länsstyrelserna vid planläggningen av vägväsendets
ändamålsenliga utveckling inom länen samt för den centrala myndigheten
såsom översikt av utvecklingsbehovet inom landets olika delar. Det är icke
nödvändigt och bör ej heller föreskrivas, att en upprättad flerårsplan skall i
detalj följas. Den mer eller mindre rikliga tillgången på medel kan nämligen
nödvändiggöra en snabbare eller långsammare takt vid planens genomförande
än som beräknats, och för övrigt komma med säkerhet jämkningar av planen
då och då att bliva erforderliga. Det bör ock framhållas, att flerårsplaner
ännu icke kommit till stånd i alla län, varför det torde dröja någon tid, innan
dylika planer bliva upprättade och granskade i hela landet.
Med hänsyn till nu anförda förhållanden torde vissa modifikationer i 1927
års förslag beträffande beviljande av statsbidrag vara erforderliga. Sålunda
synas frågor om statsbidrag till anläggning av nya vägar, åtminstone sådana,
som äro avsedda för den genomgående trafiken, i allmänhet vara av den vikt,
att de böra underställas Kungl. Maj:ts avgörande. Detsamma är förhållandet
med statsbidrag till brobyggnader. Vissa principfrågor äro ock av den art, att
de åtminstone tills vidare böra underställas Kungl. Maj:ts prövning, för att en
mera enhetlig behandling inom länen av sådana ärenden skall kunna ernås. Såsom
exempel på dylika principfrågor må nämnas statsbidrag till varaktiga beläggningar
och bidrag av automobilskattemedel till viss högre procent. Men
ej heller i övrigt synes det lämpligt att till länsstyrelserna överlämna ärenden
rörande beviljande av statsbidrag, förrän flerårsplanerna kommit till stånd.
Sedan dessa planer blivit färdiga, lärer det få ankomma på Kungl. Maj:t att
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 58.
efter ytterligare utredning meddela närmare bestämmelser i förevarande avseende
i huvudsaklig överensstämmelse med förut angivna riktlinjer.
Ärenden angående förordnande av förrättningsman, upprättande av kontrakt,
godkännande av färdiga arbeten och utbetalande av vägbyggnadsmedel
skulle däremot omedelbart överflyttas på länsstyrelserna.»
I de av de avgivna yttrandena, där förevarande del av departementsförslaget
behandlats, hava uttalandena huvudsakligen gällt beviljandet av statsbidrag
och upprättandet av flerårsplaner.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har anfört betänkligheter mot en för
långt gående decentralisation samt förklarat sig med tillfredsställelse finna,
att i departementsförslaget tvekan uttalats beträffande principernas utformande
i praktiken. Styrelsen anför, att även utan en överflyttning av frågor
rörande beviljande av statsbidrag till länsstyrelserna vissa avsevärda lättnader
utan tvivel också kunde genomföras i avseende på anslagsfördelningen och att
till dessa hörde upprättandet av flerårsplaner, vilka dock ej finge bilda någon
slags legal grundval för en mera genomförd decentralisering av statens bidragsfördelning.
Beträffande decentraliseringens omfattning i övrigt ifrågasätter
styrelsen lämpligheten och riktigheten av att vissa av de tekniska och
ekonomiska befogenheterna överflyttas från den nuvarande tekniska myndigheten
till länsstyrelserna, då dessa icke vore organiserade såsom tekniska myndigheter.
Sålunda komme länsstyrelserna vid de ofta återkommande avgöranden
i tekniskt och ekonomiskt tvistiga frågor, som utgjorde den verkliga innebörden
av åtgärderna att teckna och fullfölja ett kontrakt, kontrollera arbetets
utförande och slutligen godkänna dess färdigställande, att i regel intaga
en utomordentligt svag ställning gentemot sin egen och ende expert, vägingenjören,
vars åtgärder det gällde att kontrollera. Styrelsen framhåller vidare,
att den tekniska granskningen av upprättade planer till vägföretag syntes
bliva ingen eller ringa samt att någon verklig kontroll på den kostnadsberäkning,
som lades till grund för statsbidragets bestämmande, ej heller under
dessa förhållanden syntes ingå i systemet. Beträffande kontrollen av räkenskaperna
för vägbyggnad och vägunderhåll hävdar styrelsen, att denna kontroll
ej kunde effektivt ordnas utan en enhetlig teknisk och kameral granskning
samt att dessa olika slag av revidering måste ligga i en myndighets hand.
Även riksräkenskapsverket har under åberopande av sitt utlåtande över
1927 års förslag framhållit nödvändigheten av en central kontroll i kameralt
och bokföringsmässigt hänseende över de betydande statsmedlen till vägväsendet,
en kontroll, som enligt ämbetsverkets mening icke kunde bliva tillfredsställande,
utan att det centrala kontrollorganet jämväl bereddes tillfälle att
granska de primära räkenskaperna. Med hänsyn särskilt därtill, att en dylik
central kontroll borde direkt samverka med på området speciellt förfaren teknisk
personal, ansåge sig riksräkenskapsverket icke kunna framdeles övertaga
en dylik kontrolluppgift.
Länsstyrelserna i Västmanlands, Västcrnorrlands, Jämtlands och Västerbottens
län samt Svenska vägföreningen hava uttalat sig för att statsbidrag fortfarande
skulle beviljas av Kungl. Maj:t.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anser planläggningen av landets vägväsende
i stort taget böra underställas Kungl. Haj:ts prövning. Sålunda skulle
schematiska planer sammanställas för vägarbeten för en tid av högst tre år
framåt samt av länsstyrelse ingivas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för
att med denna styrelses yttrande underställas Kungl. Maj:ts prövning. Kungl.
Maj:t skulle bestämma, vilka av de i planen upptagna arbetena finge av länsstyrelsen
i den ordning, gällande bestämmelser medgåve, tilldelas statsbidrag
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
29
och vilka företag'' — på grund av att de vore av särskild vikt eller krävde
mera avsevärda belopp eller av annan anledning — i särskild ordning skulle
underställas Kungl. Maj:ts ytterligare prövning. Länsstyrelsen hade sedan
att i enlighet med gällande bestämmelser och i den ordning medel bleve tillgängliga
fördela statsbidrag till de olika företagen.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län erinrar, att länsstyrelsen i yttrande över 1927
års sakkunnigeförslag anfört, att de av nämnda sakkunniga föreslagna flerårsplanerna
icke borde föreskrivas såsom obligatoriska samt att de olika väganslagen
borde fördelas mellan länen i klumpsummor, varefter statsbidragen
inom varje län finge fördelas av länsstyrelsen. Ehuru länsstyrelsen fortfarande
hyste denna uppfattning, föredroge länsstyrelsen framför departementsförslagets
oklara linjer en sådan anordning, att flerårsplanerna slopades och
Kungl. Maj:t fortfarande verkställde detaljfördelningen av vägbidragen genom
att länsstyrelsernas fördelningsförslag underkastades Kungl. Maj:ts prövning
och fastställelse. Genom att det ekonomiska handhavandet av vägmedlens
utbetalning, arbetskontrollens utförande och vägarbetenas kontroll och
avsyning komme att överflyttas till länsstyrelserna bleve det hädanefter för
desamma möjligt att i sina förslag angiva de summor, som de olika arbetena
borde tilldelas, och det gällde endast för Kungl. Maj:t att sätta punkt efter
det vägförslag, som stode sist inom den summa, som Kungl. Maj:t kunde finna
skäligt tilldela vederbörande län.
Kungl. antomobilklubben har uttalat sig för en centralisering av vägärendena
sålunda, att en central myndighet handlade ärenden, berörande huvudvägar
och permanenta beläggningar, varigenom en enhetlig planläggning av
stora vägarbeten på lång sikt kunde uppnås.
Länsstyrelsen i Södermanlands län har i avseende å vägärendenas handläggning
förklarat sig, intill dess ytterligare erfarenhet vunnits, ansluta sig till
1928 års proposition.
För en fullständig decentralisation av vägärendena till länsstyrelserna enligt
1927 års förslag hava länsstyrelserna i LJppsala och Värmlands län samt
Svenska väg styrelsernas förbund uttalat sig. Där så icke kunde ske, anser
länsstyrelsen i Uppsala län, att, så snart flerårsplan för ett vägdistrikt blivit
upprättad och granskad, länsstyrelsen borde beträffande detta distrikt kunna
bevilja statsbidrag.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att bidrag av automobilskattemedlen
borde beviljas av länsstyrelserna, åtminstone bidrag till vägförbättringsarbeten.
Länsstyrelsen i Jönköpings län anser, att frågor om statsbidrag till det lokala
vägnätet borde överlämnas till länsstyrelsernas avgörande.
Länsstyrelsen i Stockholms län har avstyrkt förslaget, att frågor om statsbidrag
till anläggning av nya vägar, åtminstone sådana, som äro avsedda för
den genomgående trafiken, samt till brobyggnader skulle underställas Kungl.
Maj:ts avgörande. Beträffande statsbidrag av automobilskattemedel anser
länsstyrelsen, att endast frågor om dylika bidrag till högre belopp än s/4 av
kostnaden för företaget borde tillhöra Kungl. Majrts avgörande. Ifråga om
statsbidragen till varaktiga beläggningar torde Kungl. Maj:ts dirigerande ingripande
kunna stanna vid utfärdande av allmänna regler rörande dels förutsättningarna
för att statsbidrag för dylika beläggningar skulle kunna ifrågakomma,
dels den procent av totalkostnaden, vartill bidraget i detta fall kunde
högst utmätas, och dels de medel, varur det skulle utgå. Att inom ramen av
dessa föreskrifter fördela statsbidragen på de olika beläggningsföretagen borde
tillkomma länsstyrelserna. Vidkommande övergången till den nya handläggningen
av vägärenden syntes flerårsplanerna icke böra omfatta mer än tre år
och anspråken på dem reduceras därhän, att i planen framlades en samman
-
30
Eungl. Maj:ts proposition nr 58.
Departe
mentschefen.
ställning av de vägföretag, som länsstyrelsen för viss tid, ej över tre år, ansåge
önskvärt och möjligt att bringa till utförande, att därtill fogades tekniska
byggnadsplaner och kostnadsberäkningar i den man sådana kunnat färdigställas
samt att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens granskning skulle gälla
planens huvudsakliga grunddrag och ämbetsverkets eventuella erinringar
meddelas vederbörande länsstyrelse till omprövning. Skedde detta, syntes det
ingalunda uteslutet, att flerårsplaner hunne upprättas till den tidpunkt, som
kunde komma att bestämmas för den nya vägorganisationens genomförande.
Länsstyrelsen hade emellertid intet att erinra mot att slutligt beviljande av
statsbidrag generellt förbehölles Kungl. Maj :t under en viss kort övergångstid
och att närmare bestämmelser angående statsbidragen utfärdades av Kungl.
Haj:t, förutsatt att riktlinjerna för dessa bestämmelser överensstämde med
principerna för en decentraliserad förvaltning av vägärendena.
Länsstyrelserna i Hallands samt Göteborgs och Bohus lån anse, att till
länsstyrelsernas avgörande borde överlämnas alla ärenden rörande beviljande
av statsbidrag utom bidrag av automobilskattemedel till högre belopp än 3/4
av kostnaden samt statsbidrag till större brobyggnader, vilka frågor fortfarande
borde tillhöra Kungl. Maj:ts avgörande. Beträffande vad i departementsförslaget
anförts om statsbidrag till anläggning av nya vägar och vägar
för den genomgående trafiken framhålles svårigheten att skilja dessa arbeten
från omläggning av äldre vägar respektive lokala vägar. Länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län framhåller lämpligheten av att särskilda allmänna
tekniska bestämmelser utfärdades för ny- eller omläggning av de landsvägar,
där en starkare automobiltrafik vore att förvänta, samt att tillika föreskreves,
att statsbidrag icke finge beviljas för dylika företag, därest de icke utfördes
enligt dessa bestämmelser eller Kungl. Maj:t medgivit undantag därifrån.
Länsstyrelserna i Skaraborgs och Kopparbergs län tillstyrka, att frågor
om statsbidrag till nya, för den genomgående trafiken avsedda vägar, till
större brobyggnader samt de i departementsförslaget angivna principfrågorna
underställas Kungl. Maj:ts avgörande, men anse, att alla övriga statsbidragsfrågor
böra överlämnas till länsstyrelserna.
Såsom av de avgivna yttrandena framgår, är det särskilt beträffande frågan,
var avgörandet av ärenden rörande beviljande av statsbidrag till vägoch
broföretag skall ligga, som meningarna äro skiljaktiga. I det övervägande
antalet yttranden har förordats, att dessa ärenden skulle helt och hållet
eller till allra största delen överflyttas till länsstyrelserna. Det vill ock synas,
som om det skulle medföra vissa svårigheter vid anslagsfördelningen, om
på sätt i departementsförslaget förutsatts vissa statsbidragsfrågor skulle fortfarande
underställas Kungl. Maj:ts avgörande, medan den större delen av dessa
ärenden och särskilt de flesta frågor om statsbidrag av automobilskattemedel
skulle handläggas av länsstyrelserna. I förhållande till dessa medel, som uppgå
till avsevärt belopp — för budgetåret 1929/1930 beräknas på automobilskattemedlens
länsfonder belöpa sammanlagt icke mindre än omkring 18.5 miljoner
kronor — är det jämförelsevis obetydliga belopp, nämligen anslaget till byggande
av landsvägar, vanliga bygdevägar och broar samt anslaget till byggande av
enkla bygdevägar — i förslaget till riksstat för budgetåret 1929/1930 upptagna
till 4,000,000 respektive 700,000 kronor — som enligt departementsförslaget
skulle i allmänhet av Kungl. Maj:t fördelas på de särskilda företagen.
Framhållas må ock, att svårigheter säkerligen ofta. kunna yppa sig vid bedö
-
Kungl. Mai:ts proposition nr 63. 31
mande, huruvida en väg är att betrakta såsoin väg för genomgående trafik
eller icke.
Med hänsyn till nu angivna förhållanden lärer det vara lämpligare, att, då
handläggningen av övriga vägärenden koncentreras till länsstyrelserna, jämväl
frågorna om beviljande av statsbidrag, om ock med vissa mindre inskränkningar,
handläggas av nämnda myndigheter. Jag anser mig därför böra förorda,
att ärenden rörande beviljande av statsbidrag till särskilda företag från
anslaget till byggande av landsvägar, vanliga bygdevägar och broar, anslaget
till byggande av enkla bygdevägar samt automobilskattemedlens länsfonder
överlämnas till länsstyrelserna. I enlighet härmed skulle dessa anslag och
medel av Kungl. Maj:t fördelas mellan länen, därvid Kungl. Majrt skulle föreskriva
de villkor, som kunna befinnas lämpliga, såsom exempelvis beträffande
sådana företag, som enligt upprättade flerårsplaner äro av mera allmän betydelse,
att planerna för dessa företag skulle underställas Kungl. Maj :ts godkännande.
Därefter skulle vederbörande länsstyrelse äga att, i huvudsaklig
överensstämmelse med av länsstyrelsen uppgjord och inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
granskad flerårsplan avseende tre år samt i enlighet med fastställda
grunder och nyssnämnda särskilda villkor, av de länet tilldelade medlen
bevilja statsbidrag till de särskilda företagen, av automobilskattemedlen
dock med högst tre fjärdedelar av den beräknade kostnaden. Ifrågasättes
för något företag högre statsbidrag av automobilskattemedel än nyss angivits,
bör frågan därom fortfarande underställas Kungl. Maj:ts avgörande. Beträffande
brobyggnader torde med hänsyn till dessa arbetens speciella art upprättade
planer och kostnadsförslag böra granskas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
innan statsbidrag beviljas av länsstyrelsen. Vidkommande varaktiga
beläggningar synas, såsom länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasatt,
vissa allmänna regler böra av Kungl. Maj:t fastställas, och skulle länsstyrel
serna därefter äga att inom ramen för dessa regler bevilja statsbidrag till de
särskilda beläggningsarbetena. Till äventyrs kan det visa sig nödigt föreskriva,
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande i tlylik fråga skall av länsstyrelsen
inhämtas, innan statsbidrag beviljas.
För att ärenden rörande beviljande av statsbidrag i den utsträckning, som nu
förordats, skola kunna överlämnas till länsstyrelserna, erfordras emellertid, att
flerårsplaner i hela landet komma till stånd. Därest vad nu förordats i fråga
om vägärendenas handläggning vinner riksdagens bifall, torde arbetet med upprättande
av dylika planer böra med all kraft bedrivas, så att Kungl. Maj :t efter
den ytterligare utredning, som kan anses erforderlig, må kunna snarast möjligt
meddela närmare bestämmelser i förevarande hänseende i huvudsaklig överensstämmelse
med nu förordade riktlinjer och den nya handläggningen av vägärendena
börja tillämpas vid den tidpunkt, jag har för avsikt att föreslå för den nya
vägorganisationens ikraftträdande, eller den 1 juli 1930.
Det har uttalats farhågor för, att, om ärendena rörande beviljande av statsbidrag
överflyttas till länsstyrelserna, dessa myndigheters beslut i dylika
frågor komme att överklagas, varigenom statsbidragens användning mången
gång skulle fördröjas avsevärd tid i avvaktan på besvärens prövning i rege
-
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
Övergångs
anord
ningar.
ringsrätten. Ehuru detta sannolikt torde komma att inträffa mera sällan,
torde, då det slutliga avgörandet i samtliga statsbidragsfrågor lämpligen bör
tillkomma Kungl. Maj:t i statsrådet, ändring i sådant syfte böra vidtagas i
lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.
Vidkommande vissa vägar, som med hjälp helt eller delvis av statsmedel
anläggas i de nordligare delarna av landet, nämligen ödebygdsvägar, enskilda
utfartsvägar och tillfartsvägar till inlandsbanan, torde någon ändring i nu
gällande bestämmelser rörande handläggningen av ärenden rörande dessa vägar
icke vara erforderlig.
Vad slutligen beträffar kontrollen och granskningen av räkenskaper för
vägbyggnad, skulle denna verksamhet utövas genom länsstyrelsen med biträde
av vägingenjören. På intyg av honom skulle statsbidrag till vägbyggnad utbetalas
av länsstyrelsen. Statsbidragen till vägunderhåll och vinterväghållning
åter torde — på intyg av vägingenjören efter föregången kontroll och granskning
i fråga om den verkliga kostnaden därför •— åtminstone tills vidare böra utbetalas
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vilket ämbetsverk skulle äga att
med sina för ändamålet utbildade tjänstemän genom stickprovsgranskning av
räkenskaperna utöva kontroll.
Rörande anordningar för övergång till den nya organisationen hava 1927 års
sakkunniga anfört bland annat:
Nuvarande ordinarie innehavare av distriktschefs- eller distriktsingenjörstjänst
torde i enlighet med avlöningsvillkoren den 22 juni 1911 vara skyldiga
att antaga förordnande å vägingenjörstjänst och att, mot avstående av samtliga
med den ordinarie tjänsten förbundna avlöningsförmåner, åtnjuta vägingenjörs
avlöning.
Ordinarie distriktschef eller distriktsingenjör, som eventuellt icke erhölle
förordnande såsom vägingenjör, skulle överföras å indragningsstat och skulle därvid
äga att utöver honom i hans ordinarie tjänst tillkommande lön jämte löneförbättring
åtnjuta viss gottgörelse för de med hans befattning hittills förenade
särskilda inkomster i tjänstep. Gottgörelsen torde böra beräknas efter
medeltalet för visst antal år men torde i intet fall böra utgå med högre belopp
än 5,000 kronor för år räknat.
Sålunda på indragningsstat överförd distriktstjänsteman borde i sin innehavande
befattning kunna av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anlitas för särskilda
uppdrag, t. ex. för järnvägsinspektioner eller för att inom styrelsen biträda
med granskning av flerårsplaner eller med andra i samband med övergången
anhopade ärenden. Därest sådant arbete förekomme i avsevärd omfattning,
syntes särskild ersättning genom extra arvode böra beredas.
Av de 16 distriktstjänstemännen hade f. n. endast 10 ordinarie tjänst, nämligen
4 distriktschefer samt 6 distriktsingenjörer. Av dessa uppnådde några
snart pensionsåldern. Det torde vara lämpligt, att några av dem icke emot egen
önskan förordnades till vägingenjörer, varför ett mindre antal avlöningar å
indragningsstat kunde ifrågakomma för de närmaste åren.
Den nya ordningen för beviljande av statsbidrag föresloges träda i kraft
den 1 juli 1928 och den nya organisationen beträffande vägingenjörer med biträden
med hänsyn till lokalfrågans ordnande först den 1 oktober 1928.
Såväl ordinarie och icke ordinarie distriktstjänsteman som vägkonsulenter,
vilka erhölle vägingenjörtjänst, torde skäligen berättigas att enligt länsstyrel
-
Kungl. Maj:tu proposition nr 58.
33
sernas beprövande avsluta redan påbörjade uppdrag, dock högst under loppet
av 12 månader räknat från den 1 juli 1928.
Lönenämnden bär åberopat sitt utlåtande den 10 november 1925 över 1925 års
förslag, i vilket utlåtande lönenämnden i förevarande hänseende föreslog i huvudsak
samma grunder för övergången till den nya organisationen som de av
1927 års sakkunniga angivna.
Beträffande den föreslagna gottgörelsen till distriktstjänsteman, som överföres
på indragningsstat, för de med hans befattning hittills förenade särskilda
inkomster i tjänsten, har statskontoret, då innebörden av uttrycket icke vore
lullt klar, för sin del velat betona, att gottgörelsen endast torde böra avse särskilda
arvoden och dylikt, som utgått för statsuppdrag. Då befattningshavaren
givetvis vore oförhindrad att i fortsättningen mottaga uppdrag av kommuner
och enskilda och detta icke längre med bundenhet till visst distrikt, saknades
nämligen anledning för staten att lämna gottgörelse för inkomster av dylika
uppdrag.
Därest den av mig förordade förändrade organisationen för den statliga väg- Departeförvaltningen
i länen vinner riksdagens bifall, skulle den nuvarande distrikts- menUchefenorganisationen
bortfalla. De ordinarie distriktstjänstemän, som till följd av
framskriden ålder eller annan anledning icke kunna ifrågakomma vid besättande
av de till den nya organisationen hörande befattningar, torde därför böra överföras
antingen å övergångsstat eller å indragningsstat. Yad 1927 års sakkunniga
och lönenämnden beträffande överförandet å indragningsstat föreslagit
anser jag mig kunna biträda, dock med det förtydligande, som statskontoret
angivit, samt med iakttagande därav, att i de fall, då tjänstgöringsskyldighet
fortfarande anses böra åligga överförd tjänsteman, överföringen bör äga rum
till övergångsstat. På sätt förut anförts torde dylika övertaliga distriktstjänstemän
kunna inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen användas bland annat
för den inspektionsverksamhet ute i landet, som betingas av den nya lokala vägorganisationen.
Yad beträffar tiden för den nya organisationens ikraftträdande, synas flera
skäl tala för att denna tidpunkt bestämmes till den 1 juli 1930. Att märka
är nämligen, att omorganisationen nödvändiggör utfärdandet av nya instruktioner,
såväl för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen som för de blivande vägmgenjörerna
och biträdande ingenjörerna, jämte åtskilliga andra bestämmelser
av administrativ natur, bland annat taxa för arbetsledning, samt att yttranden
över, bland annat, upprättade instruktionsförslag torde böra infordras från
samtliga länsstyrelser m. fl. myndigheter och korporationer. Allt detta torde
taga en avsevärd tid i anspråk. Beaktas bör därjämte, att, förrän befattningarna
inom den nya organisationen tillsatts, det är omöjligt att angiva, huru
många befattningar inom nuvarande organisation kunna komma att i enlighet
med vad ovan anförts uppföras å indragnings- och övergångsstat samt att följaktligen,
därest organisationen skulle träda i kraft vid någon tidpunkt under
budgetåret 1929/1930, de av nämnda förhållanden påverkade anslagen till
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. häft. (Nr 58.) 3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
Ekonomisk
innebörd.
väg- och vattenbyggnadsadministrationen för nämnda budgetår icke nu kunna
med någon tillförlitlighet bestämmas till sina belopp. Därest åter den nya
organisationen träder i kraft den 1 juli 1930, torde besättandet av befattningarna
inom organisationen kunna ske och följaktligen eventuell övergångsstats
storlek kunna bestämmas å sådan tid, att de därav berörda anslagen för budgetåret
1930/1931 kunna förslagsvis beräknas i statsverkspropositionen till 1930
års riksdag samt definitiva förslag rörande nämnda anslag framläggas före
propositionstidens utgång nämnda år.
Med hänsyn till nu angivna förhållanden anser jag mig böra föreslå, att tidpunkten
för den nya organisationens genomförande fastslås till den 1 juli 1930.
Från denna dag skola de till vägingenjörer och biträdande ingenjörer förordnade
intaga den ställning i förhållande till vägärendena, som i det nya förslaget
avses. Arvoden för vägundersökningar, renstakningar och arbetsledning
få sålunda från denna dag räknat icke utgå till dem utan skola tillfalla statsverket;
dock lärer väg- och vattenbyggnadsstyrelsen kunna medgiva skälig avvecklingstid
för icke avslutade uppdrag.
Den nya organisationens genomförande föranleder ändringar i åtskilliga författningar
av beskaffenhet att böra underställas riksdagen, såsom 10 kap.
52 § vattenlagen, 70 § lagen den 19 juni 1919 om flottning i allmän flottled,
lagen den 11 oktober 1907 om civila tjänstinnehavares rätt till pension samt,
såsom förut omförmälts, lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt
m. fl. Då tiden för organisationens ikraftträdande föreslagits till den 1
juli 1930, torde dylika ändringsförslag icke behöva framläggas förrän till
1930 års riksdag.
Utfärdandet av de övergångsbestämmelser, som i anledning av den nya organisationen
bliva erforderliga, lärer få ankomma på Kungl. Maj:t.
För anställande av vägingenjörer och biträdande ingenjörer skulle avlöningskostnaderna
bliva följande:
Kronor Kronor
23 vägingenjörer:
arvoden .........
vikariatsersättningar m. m.
dyrtidstillägg, 17 / . . . ■
20 biträdande ingenjörer:
grundavlöningar.....
avlöningsförhöjningar m. in
dyrtidstillägg, IT / . . . ■
. . . 311.040
. . . 15,000
. • ■ 38,000 364,040
. . . 106,080
. . . 23,500
. • • 22,200 151,780
Summa kronor 515,820
Härtill komma utgifter för lokal m. m. Av de uppgifter, som länsstyrelserna
i sina utlåtanden över departementsförslaget i dessa hänseenden lämnat, framgår,
att kontorslokal för vägingenjör och hans biträden vid tiden för den nya
organisationens ikraftträdande skulle kunna beredas hos länsstyrelserna i Gotlands,
Göteborgs och Bohus, Kopparbergs, Jämtlands samt Norrbottens län. I
övriga 19 län måste dylik kontorslokal förhyras. Beträffande de årliga kost
-
Kungl. Maj :ts proposition nr 53.
35
naderna för förhyrande i dessa län av sådan lokal, däri inbegripet kostnad för
dess uppvärmning, belysning och städning, ävensom årskostnaderna för telefon,
för skriv- och ritmaterialier samt för skriv- och ritbiträde må hänvisas till den
vid statsrådsprotokollet fogade, med ledning av länsstyrelsernas uppgifter upprättade
tabellen; enligt densamma skulle sagda årskostnader uppgå till sammanlagt
omkring 160,000 kronor. Förutom dessa årskostnader medför den
nya organisationen vissa engångskostnader för anskaffande av dels erforderliga
kontorsinventarier och dels nödiga instrument. Av nyssnämnda tabell inhämtas,
att härför skulle åtgå ett belopp av tillhopa omkring 105,000 kronor.
Då vissa av de i tabellen upptagna posterna synas vara högt beräknade, torde
finnas möjlighet, att nu angivna engångs- och årskostnader skola bliva mindre.
Vad beträffar de nya tjänstemännens resekostnader, beräknades i 1928 års
proposition vägingenjörernas resekostnader till omkring 120,000 kronor. Därvid
togs hänsyn till de besparingar, som kunde väntas bliva en följd av dels en inom
finansdepartementet pågående utredning i syfte att nedbringa kostnaderna för
tjänsteresor och dels lämpliga åtgärder i övrigt. Även nu torde man böra räkna
med ett belopp av 120,000 kronor för vägingenjörernas resekostnader. För de
biträdande ingenjörerna torde i förevarande hänseende böra avses ett belopp av
omkring 30,000 kronor. Sammanlagt skulle sålunda för ifrågavarande ändamål
erfordras 150,000 kronor.
För undersökningar och renstakningar ävensom arbetsledning skulle utgå
dels resekostnads- och traktamentsersättning till förrättningsmannen och dels
arvode enligt taxa. Vägdistriktet, som enligt det förordade förslaget skulle
erlägga dessa förrättningskostnader till länsstyrelsen, torde böra förskottsvis inbetala
ett belopp, tillräckligt för täckande av resekostnaderna, vilka skulle utbetalas
till förrättningsmannen omedelbart efter förrättningen eller, där så erfordrades,
förskottsvis. Själva arvodet skall, där förrättningsmannen är vägingenjör
eller biträdande ingenjör, tillfalla statsverket, och torde sålunda inflytande
arvoden, vilka av 1927 års sakkunniga beräknats till omkring 100,000
kronor, böra av länsstyrelserna tillgodoföras vederbörlig riksstatstitel.
Beträffande väg- och vattenbyggnadsstyrelsen beräknades i 1928 års proposition
särskilt med hänsyn till de då föreslagna väg- och broinspektörernas resor
en ökning av styrelsens resekostnader, vilka utgå av sjätte huvudtitelns ordinarie
reservationsanslag till expenser för allmänna arbeten, med omkring
30,000 kronor. Ehuru i förevarande förslag särskilda väg- och broinspektörer
icke upptagits utan den av den nya statliga vägorganisationen i länen betingade
inspektionsverksamheten förutsatts skola utövas av tjänstemän inom vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen och övertaliga distriktstjänstemän, torde likväl
en ökning av styrelsens resekostnader alltjämt böra beräknas, dock icke med
högre belopp än 20,000 kronor. Emellertid bortfaller ett belopp av omkring
30,000 kronor, vartill de nuvarande distriktstjänstemännens av statsmedel från
anslaget till expenser för allmänna arbeten täckta resekostnader beräknas uppgå,
varför en sänkning av sagda anslag synes möjlig.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
I fråga om väg- och vattenbyggnadsstyrelsen må därjämte uppmärksammas,
att, därest för utövande av styrelsens inspektionsverksamhet m. m. såsom förutsatts
anlitas övertaliga distriktstjänstemän, arvoden enligt taxa härför torde
böra utgå till dem. För sådant ändamål torde erfordras omkring 20,000 kronor.
Beträffande frågan, huruvida den ifrågasatta decentralisationen av vägväsendet
kommer att kräva ökning av länsstyrelsernas personal, hava en del länsstyrelser
förklarat det vara svårt att, innan erfarenhet vunnits om decentralisationens
verkningar, bedöma denna fråga. Några länsstyrelser hava ansett
dylik ökning icke erforderlig, åtminstone icke tillsvidare, och några länsstyrelser
hava förklarat, att decentralisationen icke i och för sig men i förening
med redan inträdd ökning av andra göromål hos länsstyrelsen komme att
föranleda en ökning av länsstyrelsens arbetskrafter. Slutligen hava några länsstyrelser
anmält, att enbart till följd av decentralisationen viss ökning av länsstyrelsens
personal bleve påkallad. De län, där sålunda motsedd personalökning
av länsstyrelsen uppgivits i bestämt antal befattningshavare, äro Uppsala
län (1 kvalificerad tjänsteman å landskansliet), Jönköpings län (1 skrivbiträde),
Kalmar län (1 landskontorist), Kristianstads län (1 tjänsteman å
landskansliet), Värmlands län (1 extra biträde), Örebro län (1 extra länsnotarie
och 1 kontorsbiträde), Västernorrlands län (1 landskanslist), Jämtlands
län (1 landskanslist) och Västerbottens län (1 landskanslist och 1 kontorsbiträde).
Härjämte hava, såsom av den bifogade tabellen framgår, för vartdera
av Västernorrlands och Västerbottens län uppgivits behov av ett biträde för
granskning av vägväsendets räkenskaper m. m.
En sammanfattning av vad sålunda anförts rörande statsverkets kostnader
för den nya vägorganisationen giver vid handen, att de årliga kostnaderna -—
förutom de nu svårberäkneliga kostnaderna för ökning av länsstyrelsernas
personal — skulle uppgå till följande belopp:
Krouor Kronor
Vägingenjörer och biträdande ingenjörer:
a) avlöning och dyrtidstillägg.............515,820
b) resekostnader................... 150,000
c) lokalhyra, telefon, skriv- och ritmaterialier samt skriv
och
ritbiträde m- m............... 160,000 825,820
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen;
a) extra arvoden för inspektion m. m.......... 20,000
b) ökade resekostnader för inspektion m. m....... 20.000 40,000
Summa kronor 865,820
Härtill kommer en engångskostnad av omkring 105,000 kronor för anskaffande
av kontorsinventarier och instrument.
Å andra sidan skulle besparas följande med nuvarande vägorganisation förbundna
statsutgifter (jämför 1927 års betänkande sid. 54):
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
37
Ändamål
Allmänna
statsmedel
kr.
Automobil-
skattemedel
kr.
Summa
Distriktstjänstemän................
65,750
65,750
Distriktstjänstemäns resor.............
30,000
—
30,000
Vägkonsulenter.................
—
65,000
65,000
Vägkonsulenters resor...............
—
30,000
30,000
Väg- och broundersökningar............
65,000
_
65,000
Arbetsledningsarvoden (totalt 641,000 kronor).....
41,000 1
189,000 1
230,0001
Summa
201,750
284,000
485,750
Därjämte skulle, såsom ovan antytts, statsverket tillföras en ny inkomst av
förrättningsarvoden, som uppskattats till omkring 100,000 kronor.
Rörande de anslag, som erfordras för den nya vägorganisationen, anförde 1927
års sakkunniga bland annat följande:
Då den nya vägorganisationen i allt väsentligt vore påkallad av de förändringar,
som automobilismen medfört, ansåge de sakkunniga skäligt, att organisationens
kostnader bestredes av automobilskattemedel, varvid givetvis de
till statsverket inflytande förrättningsarvodena borde krediteras samma anslag.
Enklast vore att låta kostnaderna i varje län utgå av de länen tillgodokommande
automobilskattemedlen, i vilket fall något särskilt riksstatsanslag icke
skulle erfordras. För de län, som erhölle jämförelsevis liten sådan tilldelning,
kunde emellertid detta synas betunga anslaget mer än skäligt i jämförelse
med andra län med större tilldelning. De sakkunniga föresloge därför, att
i riksstaten upptoges ett särskilt anslag, förslagsvis benämnt vägingenjörer
och biträdande ingenjörer, extra anslag, att direkt utgå av automobilskattemedel.
Detta anslag skulle då täckas, innan den övriga medelsfördelningen
mellan anslagen ägde rum; de övriga automobilskattemedelsanslagen minskades
följaktligen med motsvarande belopp.
De sakkunniga föresloge, att vägingenjörers och biträdande ingenjörers lön,
lönetillägg och dyrtidstillägg skulle påföras detta anslag. Anslaget beräknades
med hänsyn till sammanlagda kostnaden härför efter avdrag av inflytande
förrättningsarvoden till 433,000 kronor.
Förekommande utgifter för lokalhyra och telefon m. in. borde, såsom väsentligen
jämförbara med länsstyrelsernas expensutgifter, utgå av femte huvudtitelns
expensanslag.
Resekostnads- och traktamentsersättning för vägingenjörers och biträdande
ingenjörers resor syntes lämpligen kunna utgå av de länen tillgodokommande
automobilskattemedlen och komme således, liksom kostnaden för nuvarande
vägkonsulenter, icke till synes i budgeten.
Ur budgeten utginge anslagen till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens distriktstjänstemän
och till tillfällig löneförbättring ävensom anslaget till vägundersökningar.
Anslagen till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och till dyrtidstillägg
förändrades på närmare angivet sätt.
I sitt utlåtande över 1927 års förslag anförde riksräkenskapsverket, att
från rent budgetteknisk synpunkt avgjorda betänkligheter måste resa sig mot
1 Besparingen har beräknats uppkomma därigenom, att den hittillsvarande s. k. arbetsledningen i
viss omfattning torde komma att ersättas genom vägingenjörernas utan ersättning utövade kontroll.
Erforderliga
anslag.
38
Kungl. May.ts proposition nr 53.
Departe
mentschefen
-
att till raden av anslag, vilka skulle bestridas av särskilda inkomstmedel, foga
en ny utgiftskategori, som skulle bidraga till att ytterligare söndersplittra budgeten.
Då automobilskattemedlen redan voro uppdelade på olika anslag, skilde
sig emellertid rent principiellt det föreliggande förslaget icke från vad som
redan tillämpades. Riktigare än att bestrida expensutgifterna från femte huvudtitelns
expensanslag vore det att förse anslaget till vägingenjörer och biträdande
ingenjörer med underrubriker, upptagande dels avlöningar, dels skrivmaterialier
och expenser. Vidare syntes det vara mest ändamålsenligt att även
uppföra resekostnads- och traktamentsersättningar till vägingenjörerna som en
särskild underavdelning av samma anslag, varigenom en överskådlig bild av
organisationens verkliga kostnader erhölles.
Kungl. automobilklubben uttalade sig mot principen att för avlöning av statens
tjänstemän anlita automobilskattemedel, låt vara att beloppet vore obetydligt.
I 1928 års proposition förutsattes, att kostnaderna för den statliga vägorganisationen
skulle täckas av allmänna statsmedel.
I sitt utlåtande över departementsförslaget har statskontoret för sin del framhållit
önskvärdheten av att för samtliga av den lokala vägorganisationen påkallade
utgifter, resekostnader och expensmedel häri inbegripna, måtte uppföras
ett eller flera riksstatsanslag, varigenom även den fördelen skulle vinnas, att
kostnaderna för den lokala vägorganisationen lätt kunde överblickas. De nya
anslagen syntes tillsvidare i likhet med de redan utgående automobilväganslagen
böra anvisas att utgå direkt av automobilskattemedel.
Då den nya lokala vägorganisationen väsentligen är föranledd av de förändringar,
som automobiltrafiken medfört, synes det skäligt, att organisationens
kostnader åtminstone delvis bestridas med automobilskattemedel och detta så
mycket mera, som genom den nya organisationen torde vinnas en förbättrad ekonomi
i vägmedlens användning. Med hänsyn härtill och då redan vid en mera
provisorisk anordning, såsom inrättandet av vägkonsulentbefattningarna, tagits
i anspråk automobilskattemedel, vill jag föreslå, att de av den nya lokala vägorganisationen
föranledda avlönings- och resekostnaderna bestridas av automobilskattemedel.
Förslag till härav betingade ändringar i förordningen om fördelning
av automobilskattemedel torde få underställas nästkommande års riksdag.
Den ökade belastning å automobilskattemedlen, som härigenom skulle
uppkomma, torde kunna beräknas till omkring 300,000 kronor och är således
i betraktande av automobilskattemedlens totala storlek icke av någon
avsevärdare betydelse. Vid denna beräkning har jag utgått från att statsverkets
inkomst av förrättningsarvoden kommer att såsom särskilda uppbördsmedel
tillföras blivande anslag till avlöning av vägingenjörer m. m. De av sagda lokala
vägorganisation betingade engångs- och årskostnaderna av expensnatur
ävensom de ökade kostnaderna för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens inspektionsverksamhet
torde däremot böra bestridas av allmänna statsmedel, därvid berörda
expenskostnader lämpligen synas kunna utgå av femte huvudtitelns ordinarie
förslagsanslag till skrivmaterialier och expenser, ved m. m.
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
39
Vad beträffar frågan, under vilka anslagstitlar de enligt vad ovan anförts
erforderliga utgifterna för den nya organisationen skola uppföras å riksstaten,
torde, då nämnda organisation är avsedd att träda i kraft först den 1 juli 1930,
erforderliga definitiva förslag härutinnan få framläggas för 1930 års riksdag.
Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen
att med godkännande av den av mig förordade ändrade organisationen
av vägväsendet, att tillämpas från och med den
1 juli 1930, besluta, att från och med nämnda dag skola i länen
vara anställda vägingenjörer och biträdande ingenjörer med
avlöningsförmåner och under villkor i övrigt, som av mig i det
föregående angivits.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Departementschefens
hemställan.
Ur protokollet:
Fredric Hawerman.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Stockholm 1929. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
283697
Bilaga.
Tabell över av den nya statliga vägorganisationen i länen betingade kostnader för lokal in. in.
Län
Engångskostnader
Årliga kost
a a d e r
Kontors-
inventarier
Kronor
Instrument
Kronor
Summa
Kronor
Förhyrning av
kontorslokal,
inbegripet
uppvärmning,
belysning och
städning
Kronor
Telefon
Kronor
Skriv- och
ritmateria- lier
Kronor
Skriv-
Rit-
Diverse
Kronor
Summa
Kronor
biträde
Kronor
Stockholms.......
1,200
1,000
2,200
3,000
380
400
2,700
6,480
Uppsala.........
3,600
1,400
5,000
1,650
375
1,000
2,630
''_
5,655
Södermanlands......
5,000
1,500
6,500
2,000
700
800
2.700
_
61200
Östergötlands......
4,400
1,750
6,150
1,450
300
500
1,800
1.800
—
5,850
J önköpings.......
2,000
1,000
3,000
1,500
600
400
6,000
_
8,500 i
Kronobergs.......
1,650
350
2,000
1,500
500
300
2,100
—
4,400
Kalmar.........
5,705
1,380
7,085
2,500
450
600
3,400
1,000
7,950
Gotlands...... .
1.850
500
2,350
—
70
200
400
_
670
Blekinge........
2,000
400
2,400
1,350
700
300
1,800
—
—
4,150 i
Kristianstads......
3,500
500
4.000
1,900
400
400
2,400
3,000
_
8,100
Malmöhus.......
2,840
410
3,250
2,800
500
350
3.6
00
—
7^250
Hallands........
2,000
1,000
3,000
1,200
300
400
2.100
_
4,000
Göteborgs och Bohus . . .
2,980
1,760
4,740
—
300
400
—
2,500
—
3,200
Alvsborgs ........
2,980
1,760
4,740
1,800
300
400
1,800
2,500
—
6,800
Skaraborgs .......
1,000
500
1,500
1,000
150
150
2,400
—
3,700
Värmlands........
3,250
750
4,000
2,000
300
500
2,200
3,000
—
8,000
Örebro.........
3,150
900
4,050
1,860
700
400
2,400
480
380
6,220
Västmanlands......
3,150
900
4,050
2,460
700
400
2,400
480
380
6,820 I
Kopparbergs.......
2,300
1,085
3,385
—
500
450
3,000
—
3,950
Gävleborgs.......
3,200
800
4,000
1,710
430
400
3.000
160
5,700
Västernorrlands.....
4,800
2,200
7,000
3,000
800
1,200
2,000
3,000
*5,700
15,700
Jämtlands........
8,800
1,025
9,825
—
900
1,200
2,700
2,000
_
6,800
Västerbottens......
4,000
2,000
6,000
3,000
1,000
800
3,600
6,000
2 5,000
19,400
Norrbottens.......
3,700
800
4,500
—
600
500
3,000
. —
4,100
Summa
79,055
25,670
104,725
37,680
11,955
12,450
.84,890
12,620
159,595
1 Därav 5,000 kr. till ett biträde för räkenskapsgranskning m. m.
2 Avser ett biträde för räkenskapsgranskning m. m.
Kungl. Maj:ts proposition nr 53.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- Rskr. 1929:275 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående viss omorganisation av vägväsendet jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
- SU 1929:152 Memorial i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om Kungl. Maj:ts proposition angående viss omorganisation av vägväsendet jämte i ämnet väckta motio s. 1 i texten
- SU 1929:114 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss omorganisation av vägväsendet jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten