Sök i Ratio Lex

Angående viss omorganisation av vägväsendet

1929-02-01 · 40 sidor, varav 33 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 33 av 40 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1929:53, Angående viss omorganisation av vägväsendet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

1

Nr 53.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående viss omorganisation

av vägväsendet; given Stockholms slott den

1 februari 1929.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro

GUSTAF ADOLF.

Th. Borell.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 1 februari 1929.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,

Bissmark, Johansson.

Departementschefen, statsrådet Borell anför:

Jag torde nu få till behandling upptaga frågan om viss omorganisation av

vägväsendet.

I sådant hänseende får jag till en början erinra, att riksdagen i skrivelse den

1 juni 1928, nr 310, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 211, angående

ändrad organisation av väg- och vattenbyggnadsväsendet, anmält, att riksdagen

avslagit Kungl. Maj:ts berörda förslag, varjämte riksdagen anhållit om

skyndsamt förnyat övervägande av frågan om en förändrad organisation för

den statliga vägorganisationen i länen i enlighet med vissa, av riksdagen angivna

riktlinjer.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 sand. h2 häft. (.Nr 53.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Äldre

förslag-.

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

Med anledning härav har inom kommunikationsdepartementet upprättats

ett nytt förslag rörande viss omorganisation av vägväsendet.

över detta förslag hava yttranden avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

statskontoret, riksräkenskapsverket, allmänna civilförvaltningens lönenämnd,

överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser i länen samt av Svenska

vägföreningen, Kungl. automobilklubben, Svenska landskommunernas förbund

och Svenska vägstyrelsernas förbund.

Beträffande den nuvarande statliga organisationen av väg- och vattenbyggnadsväsendet

ävensom de utredningar och överväganden, för vilka frågan om

ändrad organisation av nämnda förvaltningsgren intill 1928 års riksdag varit

föremål, må hänvisas till den redogörelse därför, som lämnats i ovannämnda

proposition nr 211 till sagda års riksdag (sid. 2—12). Här må endast i korthet

erinras följande:

I den nuvarande organisationen utgöres det centrala förvaltningsorganet av

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. För den närmaste uppsikten

över och bestyret med de till styrelsens ämbetsbefattning hörande arbetena

och anläggningarna i landsorten äro till biträden åt styrelsen anställda d istriktschefer,

en i varje av landets sju väg- och vattenbyggnadsdistrikt,

samt nio distriktsingenjörer. Distriktschef och distriktsingenjör åtnjuta

en fast lön av 3,000 respektive 1,500 kronor jämte tillfällig löneförbättring

och dyrtidstillägg. Deras huvudsakliga inkomst härflyter av arvoden

för förrättningar enligt fastställd taxa samt av praktiserande ingenjörsverksamhet.

I och med vägväsendets växande betydelse och särskilt efter tillkomsten av

automobilskattemedlen, som berett vägkassorna större tillgång på statsbidrag

till vägförbättringar, har det för länsstyrelserna blivit ett oavvisligt behov

att erhålla tekniskt biträde vid handläggningen av det ökade antalet vägärenden

samt att bereda vägstyrelsema sakkunnig handledning vid deras allt mer

krävande arbete. Detta behov har, i avvaktan på omorganisationen av vägväsendet,

provisoriskt tillgodosetts genom att Kungl. Maj:t anvisat automobilskattemedel

för anställande hos länsstyrelserna av vägtekniskt sakkunniga

personer, vägkonsulenter. Yägkonsulent, i allmänhet en inom varje län,

åligger enligt av vederbörande länsstyrelse utfärdade instruktioner att inom

länet verka för en ändamålsenlig väghållning och med avseende härå tillhandagå

muntligen eller skriftligen med råd och upplysningar beträffande anläggning,

förbättring och underhåll av länets allmänna vägar. Vägkonsulenterna,

av vilka vissa äro väg- och vattenbyggnadsstyrelsens distriktstjänstemän, erhålla

ett fast mindre arvode av automobilskattemedel och i vissa län arvodesfyllnad

av utav landsting eller en vägförening tillskjutna ytterligare medel,

vidare dagarvoden för mera omfattande arbeten för länsstyrelsen och ersättning

för förrättningskostnader men hava liksom distriktstjänstemännen sin

huvudsakliga inkomst av konsulterande verksamhet inom vägväsendet.

I fråga om ändrad organisation av väg- och vattenbyggnadsväsendet hava

tidigare utredningar och förslag avgivits av särskilda sakkunniga den 30 september

1925 (1925 års sakkunniga), den 26 oktober 1927 (1927 års sakkunniga)

och den 9 mars 1928 (1928 års sakkunniga). Körenämnda proposition

nr 211 till 1928 års riksdag var grundad på sistnämnda förslag.

Det förslag, som framlades av 1925 års sakkunniga, innebar i fråga om den

lokala organisationen av vägväsendet följande:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

o

Den nuvarande distriktsorganisationen och vägkonsulenterna skulle ersättas

med eu till länen närmare ansluten organisation, nämligen statens vägingenjörer,

en i varje län, för praktiserande och rådgivande ingenjörsverksamhet

inom länets vägväsende och statens väginspektörer

för teknisk-ekonomisk kontroll å vägväsendet med placering en i vart av fem

inspektionsdistrikt. Vägingenjörerna skulle åtnjuta en fast mindre lön av statsmedel

samt i övrigt erhålla ersättning enligt taxa för utförda förrättningar.

Väginspektörerna skulle vara helt statsavlönade och icke äga utöva ingenjörspraktik.

1927 års sakkunnigas förslag innebar i huvudsak följande:

Nuvarande distriktsorganisation och vägkonsulenter skulle indragas och den

lokala organisationen för vägväsendet utgöras av helt statsavlönade

vägingenjörer och biträdande ingenjörer, vilka, frigjorda

från ekonomiskt beroende av vägdistrikten, skulle vara rådgivande och beredande

statstjänstemän samt verkställa allt kontrollarbete. Eu vägingenjör och

en biträdande ingenjör, båda med högre teknisk utbildning, skulle anställas

vid länsstyrelsen i varje län. I vart och ett av de fyra nordligaste länen skulle

tillsvidare anställas 2, eventuellt 3 biträdande ingenjörer.

Vägingenjörer och biträdande ingenjörer skulle vara väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

tjänstemän, men över deras tjänstgöring skulle länsstyrelsen

bestämma. I alla frågor berörande väghållningens tekniska och teknisktekonomiska

utförande skulle de lyda under väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Vägingenjörer och biträdande ingenjörer skulle tillsvidare anställas på extra

stat och förordnas de förra av Kungl. Maj :t för sex år och de senare av

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tillsvidare. Vägingenjörer skulle hänföras

till lönegrad B 26 och såsom avlöningstillägg erhålla en halv procent av de vägbyggnadsanslagsmedel

och automobilskattemedel — frånsett till vägunderhållet

automatiskt utgående bidrag —- som för året tilldelats länet, dock högst

5,000 kronor. Dyrtidstillägg såsom för nyreglerade verk borde utgå å lönen

men ej å avlöningstillägget. Biträdande ingenjörer skulle hänföras till lönegrad

20 av den för extra ordinarie tjänstemän gällande löneplanen.

Vägingenjörernas arbetsuppgifter skulle i främsta rummet vara att biträda

länsstyrelserna — särskilt i tekniskt och ekonomiskt avseende — vid vägärendenas

handläggning och att utöva teknisk och ekonomisk kontroll å vägprojektering,

vägbyggnad och vägunderhåll i länet; därvid skulle de ock stå vägstyrelser,

väghållare och landsfiskaler till tjänst med kostnadsfria råd och

upplysningar. Vägingenjörerna skulle vidare, i den utsträckning tjänsten i

övrigt medgåve, enligt länsstyrelsens förordnande verkställa vägundersökningar

med upprättande av planer och kostnadsförslag samt renstakning och, särskilt

vad de norrländska länen beträffar, i erforderliga fall även arbetsledning,

därvid förrättningsarvodena skulle tillfalla statsverket. Vägdistriktens övriga

behov av ingenjörshjälp, särskilt för vägundersökningar, renstakningar

och arbetsledning, förutsattes täckta från fall till fall genom anlitande av icke

statsanställda praktiserande ingenjörer, i den mån de icke -—- såsom säkerligen

i stigande omfattning komme att bliva fallet — kunde fyllas genom

att de särskilda vägdistrikten eller sammanslutningar av vägdistrikt hos sig

fast anställde vågmästare eller, för mera krävande uppgifter, ingenjörer.

Vägingenjörer och biträdande ingenjörer skulle icke äga av vägstyrelse mottaga

avlönade uppdrag.

Genom att länsstyrelserna i vägingenjörerna skulle erhålla opartiska tekniker

till sitt förfogande ansågs en eftersträvansvärd förenkling kunna åstadkommas

i den komplicerade proceduren vid vägärendenas handläggning. I

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

bland annat detta syfte föreslogs även, att flerårsplaner för vägarbetena skulle

upprättas i samtliga län. Enligt förslaget skulle till länsstyrelserna förläggas

bland annat beviljande av statsbidrag, upprättande av kontrakt med de väghållningsskyldiga

om arbetes utförande med statsbidrag, revision av räkenskaper,

utbetalning av statsbidrag till vägbyggnader samt avsyning och godkännande

av fullbordade arbeten. Härigenom skulle vägstyrelserna komma

att i stort sett endast hava med länsstyrelserna att skaffa och skulle undgå

den omfattande skriftväxlingen med olika myndigheter.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tekniska och tekniskt-ekonomiska ledning

av vägväsendets utveckling och av vägbyggandets och vägunderhållets

utförande måste likväl till fullo upprätthållas och såvitt möjligt stärkas. Vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen skulle äga att till vägingenjörernas efterrättelse

utfärda allmänna tekniska och tekniskt-ekonomiska direktiv samt i de särskilda

fall, som iakttoges vid inspektioner, meddela nödiga anvisningar och

påkalla erforderliga rättelser. Av väsentlig betydelse angavs i förslaget vara,

att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tjänstemän genom täta inspektioner förskaffade

sig och styrelsen på personlig iakttagelse grundad erfarenhet om

vägväsendets tillstånd och behov, vilket dittills blott i ringa omfattning varit

möjligt. Styrelsens inspektioner i länen borde främst åsyfta att förskaffa

styrelsen kännedom om de särskilda vägingenjörernas skicklighet och noggrannhet

vid fullgörandet av deras tekniska och ekonomiska tjänsteåligganden

och således möjliggöra en sådan handledning av vägingenjörernas arbete, att

detta tillrättalädes efter riktiga och för hela landet i erforderlig mån ensartade

linjer.

I väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skulle upprättas en vägbyrå. På extra

stat skulle anställas dels tre väginspektörer, dels ock en broinspektör. På styrelsens

administrativa byrå föreslogs byrådirektörstjänsten förändrad till byråchefstjänst.

Styrelsens chef föreslogs erhålla generaldirektörs ställning i enlighet

med 1925 års förslag.

Den i 1928 års proposition i enlighet med förslag av 1928 års sakkunniga

förordade organisationen var av huvudsakligen följande innebörd:

En vägingenjör skulle efter gemensamt förslag av länsstyrelsen samt vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen av Kungl. Haj :t för högst sex år förordnas i varje

län, i Gotlands län dock på de särskilda villkor, som Kungl. Haj:t bestämde.

Vägingenjörerna skulle i förhållande till länsstyrelserna och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

intaga ungefär den ställning, som i 1927 års förslag avsågs.

Vägingenjör, som av statsverket skulle åtnjuta arvode med visst jämförelsevis

högt belopp — 10,000 kronor i dyraste och 9,100 kronor i billigaste

residensstad jämte dyrtidstillägg såsom för nyreglerade verk — ävensom visst

kontorskostnadsbidrag m. m., skulle äga rätt att mot honom tillfallande arvode

enligt taxa efter länsstyrelsens förordnande utföra vägundersökningsoch

renstakningsförrättningar. Medelst härav inflytande inkomster samt ovannämnda

kontorskostnadsbidrag m. in. skulle vägingenjören själv hålla sig dels

med erforderliga biträden för nämnda slag av förrättningar, dels ock med kontorslokal,

material och skrivbiträde i hela den utsträckning, hans tjänst

krävde.

Vägingenjörens främsta och huvudsakliga arbetsuppgift skulle -— liksom enligt

1927 års förslag -— emellertid bliva att vara statens kontrollant, biträda

länsstyrelsen samt lämna vägstyrelserna råd och handledning; härför skulle

han åtnjuta ersättning allenast genom ovanberörda fasta statsavlöning, och

han skulle icke äga uppbära något som helst arvode i samband med kontroll

och arbetsledning. Men han borde i allmänhet även bliva i stånd att med till
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

5

hjälp av sina biträden, vilka skulle stå under hans oavlåtliga ledning och uppsikt,

bedriva åtminstone huvudparten av vägprojekteringen inom länet.

Inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skulle tillsättas tre väginspektörer

på ordinarie stat samt en broinspektör på extra stat. Styrelsens chef skulle

vara generaldirektör.

I fråga om ärendenas handläggning hade i förenklande och tidsbesparande

syfte föreslagits viss decentralisering, dock ej så långt gående som enligt 1927

års förslag. Sålunda skulle varken beviljande av statsbidrag eller upprättande

av kontrakt med de väghållningsskyldiga eller godkännande av fullbordat arbete

överflyttas till länsstyrelserna.

Såsom skäl för sitt avslag å propositionen och för sin anhållan om nytt förslag

till statlig vägorganisation i länen har 1928 års riksdag i sin ovanberörda

skrivelse nr 310 anfört:

1927 års förslag var anpassat efter den i vår svenska väglagstiftning hävdvunna

principen att avgörandet i frågor rörande vägväsendet och vägtrafiken

skulle ligga i länsstyrelsernas händer. Enligt gällande väglag ägde länsstyrelserna

sålunda självständigt besluta om anläggning, omläggning, förbättring

eller indragning av vägar samt att övervaka vägarnas behöriga underhåll och

vidtaga därför erforderliga åtgärder, varjämte länsstyrelserna jämlikt motorfordonsförordningen,

hjulringslagen, vägtrafikstadgan m. fl. författningar vore

beslutande i vägtrafikfrågor.

Från dessa enligt riksdagens mening riktiga grundsatser, varpå 1927 års

förslag var uppbyggt, avveke — såsom ock i väckta motioner framhållits —- i

väsentliga delar förevarande proposition, för vilken i stället lagts till grund

ett av nya sakkunniga år 1928 inom departementet uppgjort förslag.

Sålunda hade i det nu framlagda förslaget uteslutits1 en avsevärd del av den

i 1927 års förslag ingående decentralisationen, genom vilken skulle åstadkommas

en stor förenkling av vägärendenas handläggning med minskad skriftväxling,

omgång och tidsutdräkt. Enligt propositionen skulle fortfarande statsbidrag

till särskilda företag beviljas av Kungl. Maj:t, kontrakt med de väghållningsskyldiga

upprättas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt slutligt

godkännande av fullbordat arbete meddelas av samma styrelse.

Vad anginge kontrollen över vägföretagen, skulle visserligen enligt propositionen

— i likhet med 1927 års förslag — genom borttagandet av hittillsvarande

s. k. arbetsledningsarvoden ett avgjort missförhållande undanröjas, men i

fråga om avlöningssystem för vägingenjörerna innebure förslaget en kombination

av fast grundlön och arvode enligt taxa, i det att vägingenjören skulle

berättigas mot arvode enligt taxa utföra undersöknings- och renstakningsförrättningar.

Ifrågavarande avlöningssystem gjorde vägingenjören i inkomstavseende

till väsentlig del beroende av mångfalden av de förrättningar, han

kunde förskaffa sig. Detsamma torde i viss mån innebära ett bibehållande av

det nuvarande systemet med alla de allmänt erkända olägenheter detta fört

med sig. Detta avlöningssystem gjorde, såsom motionsvis framhållits, ej vägingenjören

oberoende av vägdistrikten. Då han, såsom nyss nämnts, bleve intresserad

av att verkställa undersökningsförrättningar och renstakningar i så

stor utsträckning som möjligt, vore det att befara, att han ej komme att stå

fullt opartisk i sin verksamhet som statens kontrollant. I betraktande av de

betydande kapitalbelopp, statens insats i vägföretagen representerade, vore

det emellertid av vikt, att största möjliga grad av trygghet kunde vinnas, för

att inga dylika sidohänsyn finge inverka på vägingenjörens bedömande av i

vilken ordning de olika väganläggningama inom länet borde ifrågakomma till

statsunderstöd, i vilken utsträckning bidrag borde utgå, o. s. v.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

Det måste alltså, enligt riksdagens mening, anses som ett oeftergivligt villkor,

att vägingenjörens eget förvärvsintresse helt och definitivt avkopplades

från hans tjänsteåligganden och att vägingenjören ställdes fullständigt ekonomiskt

oberoende av vägdistrikten och fullständigt opartisk i sin verksamhet,

vilket allt vore en nödvändig förutsättning för att han med auktoritet skulle

kunna bevaka och tillvarataga statens intressen i sin verksamhet som statens

kontrollant för allt vägbyggande och allt vägunderhåll inom länet.

Då det vidare i propositionen förutsattes, att vägingenjören skulle komma att

bedriva åtminstone huvudparten av vägprojekteringen inom länet, torde detta

praktiskt taget komma att innebära, att vägingenjören erhölle monopol på utförandet

av undersöknings- och renstakningsförrättningar, varigenom också den

monopolställning, som vidlådde den nuvarande distriktsorganisationen, åtminstone

till en del komme att kvarstå.

Enligt propositionen beräknades Kungl. Maj :ts förslag skola draga mindre

kostnader än 1927 års förslag. Enligt riksdagens mening finge det dock anses

ovisst, huruvida så bleve fallet, om hänsyn toges till samtliga kostnader,

inberäknat förrättningsarvoden. Till vilken inkomstsumma vägingenjörerna

enligt Kungl. Maj:ts förslag kunde nå syntes för närvarande svårbedömligt.

I detta sammanhang borde heller icke lämnas oanmärkt, att propositionen icke

angåve, på vad sätt ersättare för vägingenjör skulle erhållas under semester

och sjukdom, varigenom sålunda varken ur statens eller vägdistriktens synpunkt

sörjts för en ständig och kontinuerlig tillsyn och kontroll å vägarbetena.

Härtill komme, att det nu framlagda förslaget, som uppgåves vara byggt

på 1927 års förslag, men som enligt riksdagens uppfattning meia närmade sig

1925 års med stor majoritet av de hörda myndigheterna avstyrkta förslag, icke

varit remitterat för yttrande till de av ämnet berörda myndigheterna och korporationerna.

Av anförda skäl funne sig riksdagen sålunda icke kunna tillstyrka Kungl.

Majrts förslag i avseende på ordnandet av den lokala vägorganisationen.

Även med denna ståndpunkt delade riksdagen den uttalade uppfattningen,

att en genomgripande omdaning av den lokala vägorganisationen vore av behovet

påkallad. För närvarande vore denna provisoriskt ordnad såsom en dubbelorganisation,

vilken efterhand under senaste åren kraftigt tillvuxit i och

med vägväsendets starka uppsving.

En av de viktigaste invändningarna mot denna organisation vore, såsom ovan

nämnts, att distriktstjänstemän och vägkonsulenter, vilka stode såsom länsstyrelsernas

rådgivare och såsom statens kontrollanter å vägarbetenas utförande

och statsmedlens användning, för sin inkomst vore väsentligen beroende av

samma vägstyrelser, vilkas verksamhet de i betydande omfattning kontrollerade

och i vilkas angelägenheter de biträdde länsstyrelserna. En annan väsentlig

invändning mot bestående förhållanden vore, att vägärendena handlades

under tunga former med omfattande skriftväxling och tidsutdräkt, en omgång,

som emellertid enligt Kungl. Maj:ts förevarande förslag i stort sett skulle bibehållas

orubbad.

Ett starkt behov förelåge tvivelsutan att snarast möjligt lösa denna organisationsfråga.

I detta avseende anslöte sig riksdagen i princip till grundtankarna i 1927 års

förslag.

Riksdagen hade dock icke känt sig övertygad om att 1927 års sakkunniga

riktigt bedömt behovet av statsanställda tjänstemän. Det vore förtjänt att övervägas,

huruvida det icke i mindre län med ett mindre antal vägdistrikt kunde

vara obehövligt att anställa såväl vägingenjör som biträdande ingenjör; särskilt

i de sydligare landsdelarna men däremot knappast i Norrland kunde måhända

ett mindre antal statstjänstemän än som enligt 1927 års förslag avsetts

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majrts proposition nr 53.

t

vara tillfyllest. Riksdagen ansåge sålunda önskvärt, att förnyad utredning

verkställdes rörande det erforderliga antalet statsanställda ingenjörer, därvid

hänsyn även borde tagas till att så mycket under senare år blivit utfört inom

vägväsendet, att en viss avspänning måhända kunde förväntas för framtiden

och arbetsmängden sålunda minskas. Denna utredning, vid vilken även vissa

andra omstridda detaljer av 1927 års förslag kunde upptagas till förnyad omprövning,

borde med hänsyn till allt det utredningsmaterial, som redan förebragts,

kunna utföras i god tid före nästkommande riksdag, och riksdagen ville

uttala sin förväntan, att Kungl. Maj:t därefter till 1929 års riksdag framlade

förnyat förslag till lokal vägorganisation i huvudsak — men med de modifikationer,

som ovan berörts — baserat på 1927 års förslag.

Inom riksdagen hade väckts förslag om att i huvudsak tillstyrka Kungl.

Maj :ts förslag men endast för en tid av tre år. Härigenom skulle emellertid,

såsom redan påvisats, fortfarande de tunga formerna för vägärendenas handläggning

till stor del bibehållas samt ett olämpligt organisatoriskt system komma

i tillämpning. Med hänsyn härtill och då ett avslag av Kungl. Maj:ts förevarande

proposition, enligt vad ovan anförts, icke behövde vålla mer än ett

års uppskov med organisationsfrågans lösning, hade riksdagen icke kunnat

tillstyrka nämnda anordning.

Yad åter beträffade det centrala ämbetsverket, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

hade riksdagen icke funnit det möjligt att på grundval av _ de hittills

verkställda utredningarna taga definitiv ståndpunkt till dess organisation och

personaluppsättning. Hela detta spörsmål torde tarva en förnyad, från grunden

gående och förutsättningslös utredning.

Om en vittgående decentralisation komme till stånd med vägärendenas handläggning

i största möjliga utsträckning förlagd till länsstyrelserna, borde en

väsentlig arbetsbörda avlyftas från den centrala myndigheten, och det ville

synas, som om personalbehovet då snarare skulle minskas än ökas. Vid sådant

förhållande kunde det icke vara lämpligt att nu inrätta tre väginspektörstjänster

och en broinspektörstjänst samt uppflytta byrådirektören å administrativa

byrån till byråchef och verkschefen till generaldirektör. Enligt riksdagens

mening borde i avseende på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen icke vidtagas

förändring, förrän erfarenhet vunnits om den nya lokala organisationen och

dess återverkningar på den centrala styrelsen. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

borde tills vidare kunna med sin nuvarande personalorganisation fullgöra

sina ämbetsåligganden och däribland även de inspektioner i länen, som med

de nya tjänsterna åsyftades. De distriktstjänstemän, som vid den lokala omorganisationen

bleve övertaliga, borde också av styrelsen kunna anlitas för

sådana arbetsuppgifter.

På grund av det anförda ville riksdagen förutsätta, att, sedan nödig erfarenhet

vunnits rörande den lokala organisationens verkningar, frågan om väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen gjordes till föremål för förnyad utredning. Denna

torde icke böra begränsas att avse endast den erforderliga personaluppsättningen

i styrelsen utan torde böra verkställas ur vidare synpunkter och jämväl omfatta

spörsmålet, huruvida styrelsen överhuvud borde bibehållas i nuvarande

form såsom självständigt centralt ämbetsverk. De å styrelsens hamnavdelning

handlagda vattenbyggnads-, speciellt hamnbyggnadsärendena torde vara av

jämförelsevis ringa omfattning och torde med avvecklingen av fiskehamnsbyggandet

alltjämt komma att minskas. Styrelsens befattning med enskilda järnvägar

under byggnad vore numera och komme säkerligen även för framtiden

att bliva av mycket ringa omfattning. Vad beträffade dels järnvägsärenden i

övrigt — d. v. s. teknisk kontroll samt säkerhets- och tjänstgöringsreglementsärenden

— och dels vägärenden, torde åtskilliga synpunkter kunna anföras

mot dessas sammanhållande inom samma ämbetsverk. Enligt riksdagens me
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

ning kunde starka skäl anföras för att i stället upprätta en väginspektion och

en jämvägsinspektion med en i förhållande till nuvarande väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

avsevärt reducerad personal. Dessa spörsmål torde böra

närmare prövas vid den utredning, som riksdagen ifrågasatt.

Den i Kungl. Maj :ts proposition föreslagna överflyttningen till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

av den del av maskininspektionen över enskilda järnvägar,

vilken nu vore förlagd till järnvägsstyrelsen, funne sig riksdagen i ärendets

nuvarande läge icke kunna tillstyrka.

Huvudprinciperna

i

föreliggande

förslag.

Enligt ovan omförmälda, i anledning av riksdagens uttalanden inom kommunikationsdepartementet

upprättade förslag till viss omorganisation av vägväsendet

(departement sförslag et) skulle den statliga vägorganisation i länen

ordnas i huvudsaklig överensstämmelse med grunderna i 1927 års förslag.

Sålunda skulle i länen anställas helt statsavlönade vägingenjörer och biträdande

ingenjörer. Vägingenjörernas främsta och huvudsakliga arbetsuppgift

skulle vara att utöva ledning, tillsyn och kontroll över projektering och utförande

av vägbyggnad och underhåll inom länet samt biträda länsstyrelsen

vid beredning av vägärenden. I den mån det kunde medhinnas skulle de efter

länsstyrelsens beprövande åläggas att utföra vägundersökningar och renstak - ningar ävensom, särskilt i de nordliga länen, i viss utsträckning arbetsledning

för vägdistriktens räkning, varvid dock de av vägdistrikten erlagda arvodena

för dylika förrättningar skulle tillfalla statsverket. Eörordnande till undersöknings-

och renstakningsförrättningar skulle utfärdas av länsstyrelsen.

■Vägingenjörerna skulle vara till antalet 20 och åtnjuta ett arvode av 14,040

kronor i dyraste och 12,960 kronor i billigaste residensstad. Beträffande biträdande

ingenjörer framhölls svårigheten att i förväg beräkna antalet av

dylika befattningshavare, då behovet av ingenjörsbiträde åt vägingenjörerna i

hög grad vore beroende på huruvida vägingenjören komme att bliva fullt upptagen

av sin verksamhet som kontrollant och som tekniskt sakkunnig hos länsstyrelsen

vid vägärendenas beredning eller om hans tid dessutom medgåve

upprättande av planer till vägföretag och då vidare behovet av statsanställda

tjänstemäns sakkunskap vore olika i olika delar av landet. Det föreslogs därför,

att ett särskilt anslag för anställande av biträdande ingenjörer ställdes

till Kungl. Maj:ts förfogande, och för beräknande av anslaget räknades tills

vidare med 24 biträdande ingenjörer med en avlöning enligt lönegrad 20 i den

för extra ordinarie tjänstemän gällande löneplanen. Det förutsattes skola ankomma

på Kungl. Maj:t att inom ramen av sagda anslag efter förhållandena

inom varje län bestämma såväl antalet biträdande ingenjörer som ock deras

avlöning, vilken borde tillmätas med hänsyn dels till den tekniska utbildning,

som i varje fall ansåges erforderlig, och dels till tjänstemans erfarenhet och kunnighet

på ifrågavarande område. Såväl vägingenjör som biträdande ingenjör

skulle åtjnuta dyrtidstillägg såsom för nyreglerat verk.

I fråga om vägärendenas handläggning föreslogs decentralisation till länsstyrelserna

av ärenden angående förordnande av förrättningsman, upprättande

av kontrakt med de väghållningsskyldiga, godkännande av färdiga arbeten

och utbetalande av vägbyggnadsmedel. Ärenden rörande beviljande av statsbidrag

förutsattes icke skola överlämnas till länsstyrelserna, förrän flerårs
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

9

planer i hela landet kommit till stånd. Frågor om statsbidrag till nya vägar,

åtminstone sådana, som vore avsedda för den genomgående trafiken, ävensom

frågor rörande statsbidrag till brobyggnader skulle dock alltid underställas

Kungl. Maj:ts avgörande. Vissa principfrågor, såsom statsbidrag till varaktiga

beläggningar och bidrag av automobilskattemedel till viss högre procent,

skulle, åtminstone tills vidare, underställas Kungl. Maj :ts prövning, för

att en mera enhetlig behandling inom länen av sådana ärenden skulle kunna

ernås.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förutsattes skola i avvaktan på någon

tids erfarenhet av den nya lokala vägorganisationens verkningar med sin nuvarande

personalorganisation och vid nämnda lokala vägorganisations genomförande

övertaliga distriktstjänstemän fullgöra de uppgifter beträffande de enskilda

järnvägarna och vattenbyggnadsväsendet, vilka hittills ålegat distriktstjänstemännen,

ävensom åtminstone till avsevärd del den inspektionsverksamhet

ute i landet, som utgjorde ett viktigt led i den ifrågasatta nya vägorganisationen.

I de flesta av de avgivna yttrandena hava departementsförslagets grundlinjer

tillstyrkts, därvid dock påyrkats ändringar särskilt beträffande den del av

förslaget, som avser vägärendenas handläggning. Sålunda hava några länsstyrelser

och Svenska väg styrelsernas förbund uttalat sig för en fullständig

decentralisation enligt 1927 års förslag, således även av alla ärenden rörande

beviljande av statsbidrag. En del länsstyrelser hava förordat decentralisation

av dylika ärenden i allmänhet med undantag av vissa frågor, och hava bland

de ärenden, som sålunda fortfarande skulle underställas Kungl. Maj :ts prövning,

angivits statsbidrag till nya vägar för den genomgående trafiken, till

större brobyggnader, till varaktiga beläggningar och bidrag av automobilskattemedel

till högre belopp än tre fjärdedelar av kostnaden för företaget.

Riksräkenskapsverket har ifrågasatt, att, därest vägärendenas handläggning

skulle överflyttas till länsstyrelserna, starkare garantier borde skapas för att

enhetliga principer bleve följda vid de betydande statsbidragens fördelning

och handhavande samt de allmänna synpunkterna vederbörligen hävdade gentemot

de lokala intressena. Ämbetsverket har vidare ansett olämpligt att i avsedd

omfattning lägga räkenskapsgranskningen på vägingenjörema, varjämte

betonats nödvändigheten av en central kontroll över användningen av vägmedlen.

I några yttranden har framhållits angelägenheten att för vinnande av syftet

med den i den nya vägorganisationen förutsatta inspektionsverksamheten omedelbart

inrätta de i 1927 års förslag avsedda inspektörsbefattningarna.

Utlåtanden i avstyrkande riktning hava avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

länsstyrelserna i Södermanlands, Kristianstads, Västmanlands,

Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län samt reservationsvis av landssekreteraren

i Norrbottens län. I främsta rummet hava rests invändningar av

principiell och praktisk innebörd mot den föreslagna överflyttningen av vissa

ärendens handläggning från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till länsstyrelserna.

I några yttranden har berörts olägenheten av att vid genomförande av

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. May.ts proposition nr 58.

Departe
mentschefen.

föreliggande förslag endast frågan om den lokala vägorganisationen erhölle

sin lösning. Länsstyrelsen i Jämtlands län har hemställt, att med själva omorganisationen

måtte tills vidare få anstå men att den nuvarande organisationen

måtte omedelbart befrias från sina mest påtalade olägenheter, nämligen

dels organisationens egenskap av en dubbelorganisation och dels distriktstjänstemännens

och vägkonsulenternas ekonomiska beroende av vägstyrelserna.

Att behov föreligger av en genomgripande omdaning av vägväsendets statliga

organisation torde numera vara så uppenbart, att ytterligare skäl för en reform

å detta område äro obehövliga. Särskilt starkt framstår behovet av en snar omläggning

av den nuvarande, efter helt andra förhållanden avpassade statliga

lokala vägorganisationen, vilken trots vidtagna provisoriska åtgärder uppenbarligen

icke förmår fylla senare tiders ökade krav på en kraftig och omdömesgill

kontroll å de växande vägmedlens ändamålsenliga användning och på

snabbare handläggning av vägärendena. Riksdagen har också betonat angelägenheten

av en snar lösning av denna organisationsfråga.

När det gäller att avgöra på vad sätt ifrågavarande organisation bör ordnas,

ligger det stor vikt på att söka erhålla en form, som i möjligaste mån avhjälper

olägenheterna med den nuvarande dubbelorganisationen. I densamma äro distriktstjänstemännen

och vägkonsulenterna, vilka stå såsom statsmyndigheternas

rådgivare och såsom statens kontrollanter å vägarbetenas utförande och statsmedlens

användning, för sin inkomst i hög grad beroende av de vägstyrelser,

vilkas verksamhet de i betydande omfattning hava att kontrollera. Den behandling,

som nu ägnas vägärendena, sker under synnerligen tunga former med en

omfattande skriftväxling mellan olika myndigheter och därav följande tidsutdräkt.

Grenom den i 1928 års proposition föreslagna organisationen skulle ej

heller dessa olägenheter bliva tillfyllest undanröjda.

En organisation i enlighet med de i 1927 års förslag angivna grunderna med

helt statsavlönade tjänstemän och koncentration av vägärendena till länsstyrelserna

måste däremot anses i stort sett vara ägnad att avhjälpa nu förefintliga

missförhållanden och sålunda medföra goda möjligheter till en tillfredsställande

kontroll å vägmedlens användning och en snabbare handläggning av vägärendena.

Även om en dylik organisation kommer att ställa sig något dyrbarare för

statsverket än den i 1928 års proposition föreslagna, torde de nyss angivna fördelarna

vara så stora, att ett ordnande av den statliga lokala vägadministrationen

i huvudsaklig överensstämmelse med 1927 års förslag synes vara att

föredraga.

Departementsförslaget är i huvudsak uppbyggt i enlighet med de av 1927 års

sakkunniga angivna riktlinjerna och synes mig innefatta en i stort sett tillfredsställande

lösning av förevarande spörsmål. Jag anser mig därför böra förorda,

att detsamma, med ändring allenast i vissa, här nedan närmare angivna hänseenden,

lägges till grund för omorganisation av den statliga lokala vägförvaltningen.

En omläggning, på sätt sålunda ifrågasatts, av lokalorganisationen torde komma

att nödvändiggöra vissa organisatoriska förändringar beträffande det centrala

förvaltningsorganet, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Ehuru en samtidig lös
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

11

ning av båda dessa organisationsfrågor, särskilt med hänsyn till kontrollens effektivitet,

säkerligen skulle medföra vissa fördelar, synes man dock, såsom

riksdagen förutsatt, böra avvakta någon tids erfarenhet av den nya lokala

vägorganisationens verkningar, innan slutlig ställning tages till frågan om

styrelsens organisation. På sätt i departementsförslaget förutsatts torde därför

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tillsvidare med sin nuvarande personalorganisation

och med de distriktstjänstemän, som vid genomförande av

den nya lokala vägorganisationen bliva övertaliga, kunna fullgöra de uppgifter

beträffande de enskilda järnvägarna och vattenbyggnadsväsendet, vilka hittills

ålegat distriktstjänstemännen, ävensom åtminstone till avsevärd del den

inspektionsverksamhet ute i landet, som utgör ett viktigt led i den nya vägorganisationen.

Den förstärkning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens arbetskrafter,

som för fullgörande av nämnda inspektionsverksamhet kan visa sig erforderlig,

bör således upptagas till prövning efter den ifrågasatta lokala organisationens

genomförande.

Enligt 1927 års förslag skulle, såsom redan antytts, den statliga vägorganisationen

i länen utgöras av vägingenjörer och biträdande ingenjörer,

vilka skulle vara helt statsavlönade och frigjorda från ekonomiskt beroende

av vägdistrikten. I samband härmed förutsattes en långt gående decentralisation

av vägärendenas behandling, vilken skulle medföra förenkling och

tidsvinst.

Till stöd för förslaget anfördes följande:

»Det för organisationens utformning avgörande är den ställning, som därvid

gives åt vägingenjörerna i länen.

Två utvägar äro möjliga: antingen att frigöra vägingenjörerna från ställningen

såsom statens tjänstemän och kontrollanter eller att frigöra dem från

det med praktiserande ingenjörsverksamhet förbundna ekonomiska beroendet av

vägdistrikten.

1925 års förslag gick i huvudsak på den förra linjen; dock skulle vägingenjörerna

alltjämt vara länsstyrelsernas rådgivare, ehuru de genom sin ingenjörspraktik

icke kunde anses vara fullständigt oväldiga. Kontrollantuppgifterna

förlädes enligt förslaget till fem lokalt placerade väginspektörer; härigenom

vanns en i princip oantastlig form för kontrollen. Emellertid vill det synas,

som hade det blivit omöjligt för dessa väginspektörer, även om antalet ökats

till 6 eller 7, att medhinna en noggrann tillsyn å samtliga större och mindre vägbyggnadsarbeten

samt å underhållet och underhållskostnaderna. Kontrollen å

statsmedlens användning, som icke heller skulle kunnat stödjas av en ingående

lokalkännedom, torde därför hava förblivit ofullständig. Dessutom innebar förslaget

endast i ringa grad en förenkling av de nuvarande tunga formerna för

vägärendenas handläggning. Tvärtom måste tillkomsten av väginspektörerna

såsom en faktiskt ny instans innebära fara för ökad omgång vid vägärendenas

behandling.

De sakkunniga anse för sin del förhållandena numera hava utvecklat sig

därhän, att vägingenjörerna för att med nödig auktoritet kunna tillvarataga

statens intressen böra erhålla ställning såsom fast avlönade tjänstemän, oberoende

av ersättningar från vägdistrikten för uppdrag, lämnade direkt av vägdistrikten

eller meddelade genom förordnande av statsmyndighet.

Ett sådant system med helt statsavlönade vägingenjörer, som, frigjorda från

Yägingenjö

rer och bi

trädande in

genjörer.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

ekonomiskt beroende av vägdistrikten, bliva rådgivande och beredande statstjänstemän

och verkställa allt kontrollarbete, erbjuder framför allt följande fördelar.

Bestämd åtskillnad åstadkommes mellan statstjänst och enskilt förvärvsarbete,

och därmed vinnes också fullständig opartiskhet hos länsstyrelsens tekniska

rådgivare. Ojämförligt starkare och bättre kontroll — tillika kombinerad

med konsulterande och handledande upplysningsarbete — uppnås än vare sig

med nuvarande ordning eller 1925 års förslag. Möjlighet skapas för en mycket

stor förenkling av vägärendenas handläggning.

Av många skäl bör åtminstone vid nuvarande väglagstiftning icke ifrågasättas

att på dessa statsanställda vägingenjörer och deras biträden överflytta

fullgörandet av samtliga de ingenjörsförrättningar, som nu utföras dels av

distriktstjänstemän och vägkonsulenter samt i deras tjänst anställda ingenjörer,

dels ock av andra ingenjörer, som vägdistrikten anlita.

I princip böra vägingenjörernas arbetsuppgifter begränsas till att biträda

länsstyrelserna — särskilt i tekniskt och ekonomiskt avseende — vid vägärendenas

handläggning och till att utöva teknisk och ekonomisk kontroll å vägprojektering,

vägbyggnad och vägunderhåll i länet. Vägdistriktens övriga behov

av ingenjörshjälp, särskilt för vägundersölmingar, renstakningar och arbetsledning,

förutsättas täckta från fall till fall genom anlitande av icke statsanställda

praktiserande ingenjörer, i den mån de icke — såsom säkerligen i stigande omfattning

kommer att bliva fallet — kunna fyllas genom att de särskilda vägdistrikten

eller sammanslutningar av vägdistrikt hos sig fast anställa vägmästare,

eller, för mera krävande uppgifter, ingenjörer. I begränsad omfattning

förutsättes likväl, att vägingenjörerna och deras biträden skola kunna utföra

sådana förrättningar för vägdistriktens räkning, dock utan att därav åtnjuta

inkomst.

Båda de huvuduppgifter, som föreligga för vägingenjörerna, äro av stor betydelse.

Vad kontrollen beträffar, är den vid de mycket stora värden, som äro

i fråga, starkt behövlig. Den bör givetvis utövas såsom en fortlöpande effektiv

tillsyn av vägväsendet i förening med konsulterande verksamhet med vägingenjören

såsom vägdistriktens alltid till buds stående rådgivare. Kontrollen kan

då ingalunda anses representera en improduktiv kostnad.»

De över 1927 års förslag hörda myndigheterna tillstyrkte nära nog undantagslöst,

att i varje län skulle finnas en statsanställd vägingenjör med en i förhållande

till väghållningsdistrikten oberoende ställning.

1928 års proposition intog beträffande nödvändigheten att medelst statsavlönade

vägingenjörer i länen åvägabringa effektiv kontroll å statsmedlens användning

samma ståndpunkt som 1927 års förslag, men då den åsyftade decentralisationen

icke syntes böra'' i sin helhet genomföras, begränsades organisationen

till mindre omfattning än ett fullt genomförande av 1927 års förslag skulle

medfört.

Förslaget innebar i detta avseende, att vägingenjörens främsta och huvudsakliga

arbetsuppgift — i full överensstämmelse med 1927 års förslag — skulle

bestå i att vara statens kontrollant, biträda länsstyrelserna samt lämna vägstyrelserna

råd och handledning. Härför skulle han åtnjuta ersättning allenast genom

fast statsavlöning och icke äga uppbära något som helst arvode i samband

med kontroll och arbetsledning. Därjämte skulle emellertid vägingenjör berättigas

att efter länsstyrelsens förordnande mot honom tillfallande arvode enligt

taxa utföra vägundersöknings- och renstakningsförrättningar; medelst härav in
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53. 13

flytande inkomster samt ett mindre kontorskostnadsbidrag av staten in. m. skulle

vägingenjören själv hålla sig med biträden, kontorslokal och material.

I departementsförslaget föreslogs anställande i länen av vägingenjörer och

biträdande ingenjörer, vilka liksom enligt 1927 års förslag skulle vara helt

statsavlönade och frigjorda från ekonomiskt beroende av vägdistrikten. Det

förutsattes, att dessa befattningshavare skulle efter länsstyrelsens beprövande

och efter förordnande av länsstyrelsen, i den mån det kunde medhinnas, åläggas

att utföra vägundersökningar och renstakningar ävensom, särskilt i de

nordliga länen, i viss utsträckning jämväl arbetsledning för vägdistriktens

räkning, varvid dock de av vägdistrikten erlagda arvodena för dylika förrättningar

borde tillfalla statsverket. Förordnande till undersöknings- och projekteringsförrättningar

skulle utfärdas av länsstyrelsen.

I de avgivna yttrandena har erinran ej uttalats mot att den nya lokala vägorganisationen

skulle bestå av vägingenjörer och biträdande ingenjörer.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt länsstyrelsen i Södermanlands län

hava uttalat sig för att vägingenjörerna främst borde handhava vägprojekteringen

inom länet samt att dessa, på sätt föreslogs i 1928 års proposition, borde

erhålla dels en fast grundlön och dels arvode enligt taxa för vägundersökningsoch

renstakningsförrättningar.

Då på grund av den starka utveckling, motorfordonstrafiken på senare år

undergått, numera årligen måste nedläggas allt större belopp på vägbyggnader

och vägunderhåll av såväl staten som de väghållningsskyldiga, är det av vikt,

att lokalorganisationen inom vägväsendet gestaltas så, att förutsättningar

skapas för väghållningens utförande på bästa möjliga sätt i såväl tekniskt

som ekonomiskt hänseende. Det lämpligaste sättet att vinna ett dylikt

syfte torde vara att till länsstyrelserna knyta vägtekniskt sakkunniga personer,

vilka kunna dels utöva effektiv ledning, tillsyn och kontroll över projektering

och utförande av vägbyggnad och vägunderhåll och dels sakkunnigt och opartiskt

biträda länsstyrelserna vid beredning av vägärenden. Beträffande den

ställning, som dessa statstjänstemän böra intaga, synes det angeläget att söka

avhjälpa såväl de tidigare omförmälda missförhållanden, som i det nuvarande

systemet bottna i distriktstjänstemännens och vägkonsulenternas osjälvständiga

ställning gentemot vägdistrikten, som ock den med 1928 års förslag förbundna

olägenheten, att den icke helt statsavlönade vägingenjören skulle kunna bliva

intresserad av att verkställa undersökningsförrättningar och renstakningar i

större utsträckning än som för handhavandet av hans huvuduppgift, kontrollen

över vägarbetena i länet, kan anses lämpligt. Det bästa sättet att förebygga

uppkomsten av dylika missförhållanden torde vara att, i likhet med vad av

1927 års sakkunniga och i departementsförslaget förutsatts, låta ifrågavarande

befattningar bliva helt statsavlönade. Härigenom vinnes, att dessa viktiga

befattningar fullständigt frigöras från det enskilda förvärvsintresset och därmed

från det ekonomiska beroendet av väghållningsdistrikten och att befattningshavarna

sålunda erhålla den fullkomligt opartiska ställning, som är nöd
-

Departe
mentschefen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Mai:ts proposition nr 53.

vändig, för att de med tillbörlig auktoritet skola kunna hävda statens intressen

vid kontrollen över vägväsendet inom länet. Någon större svårighet att

för ifrågavarande befattningar kunna förvärva och bibehålla dugande och erfarna

krafter torde icke med de avlöningsförmåner, som i departementsförslaget

förordats, behöva uppstå. Ej heller lärer det vara att befara, att dessa

tjänstemän genom sin ställning såsom enbart kontrollerande och rådgivande

skola förlora kontakten med den praktiska ingenjörsverksamheten. Vägingenjörerna

och de biträdande vägingenjörema få nämligen i själva verket en maktpåliggande

ställning med aktivt deltagande i ledningen av vägväsendet inom

länet och med daglig beröring med de praktiska arbetsuppgifterna. Härtill

kommer, att, på sätt i 1927 års förslag och departementsförslaget förutsatts,

dessa befattningshavare skulle efter länsstyrelsens beprövande, i den mån det

kan medhinnas, åläggas att utföra vägundersökningar och renstakningar ävensom,

särskilt i de nordliga länen, i viss utsträckning jämväl arbetsledning för

vägdistriktens räkning, varvid dock de av vägdistrikten erlagda arvodena för

dylika förrättningar böra tillfalla statsverket. Jag anser mig alltså böra tillstyrka,

att den statliga vägorganisationen ute i landet ordnas genom anställande

i länen av vägingenjörer och biträdande ingenjörer på sätt i departementsförslaget

angivits.

Yägingeii- Beträffande vägingenjörens ställning till länsstyrelsen samt väg- och vatten^trädande*"

byggnadsstyrelsen anförde 1927 års sakkunniga:

ingenjörs En organisatoriskt viktig detalj i förslaget rörde vägingenjörens ställning i

tillin;1*11''? förhållande till länsstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Vägingenrelsen

"samt jören måste tjäna båda dessa myndigheter. Hans dagliga tjänstgöring måste

väg- och ligga under länsstyrelsens ledning. Hans arbetes tekniska och tekniskt-ekonovattenbygg-

miska kvalitet åter måste stå under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tillsyn,

nadsstyrel- jämförelsevis underordnad betydelse kunde det synas vara, om vägingenjören

benämndes en länsstyrelsens eller en väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

tjänsteman. Någon risk för slitningar mellan dessa myndigheter torde icke behöva

föreligga. Ur organisatorisk synpunkt och med hänsyn till vikten av att

väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tekniska inflytande och ledning icke i något

fall skulle kunna med åberopande av formella skäl undanskjutas, ansåge de

sakkunniga emellertid angeläget, att vägingenjören betecknades såsom en vägoch

vattenbyggnadsstyrelsens tjänsteman med tjänstgöring i vederbörande länsstyrelse.

De sakkunnigas ordförande fann övervägande skäl tala för att vägingenjören

borde anses såsom länsstyrelsens tjänsteman. Till denna ståndpunkt anslöto

sig i avgivna yttranden ett flertal länsstyrelser.

11928 års proposition föreslogs, att vägingenjören skulle vara väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

tjänsteman med stationsort i vederbörande residensstad och

med tjänstgöring hos länsstyrelsen samt att länsstyrelsen skulle bestämma över

hans tjänstgöring men att han i alla frågor, som berörde väghållningens tekniska

och tekniskt-ekonomiska utförande, skulle lyda under väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

I departementsförslaget har förordats samma anordning åtminstone tills vidare.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

15

Förslaget har i denna del tillstyrkts av länsstyrelsen i Västerbottens län

och Svenska väg föreningen. Länsstyrelsen i Norrbottens län har med hänsyn

till förslagets provisoriska karaktär ej haft något att erinra mot detsamma men

har ifrågasatt, huruvida det ur ren organisationssynpunkt icke vore riktigare,

att vägingenjören redan från början bleve länsstyrelsens tjänsteman. Ej heller

länsstyrelsen i Skaraborgs län har ansett sig nu höra avstyrka förslaget

men framhållit ohållbarheten i vägingenjörens ställning såsom underordnad två

myndigheter. Statskontoret, tio länsstyrelser och Svenska väg styrelsernas förbund

hava förklarat sig anse vägingenjören böra vara länsstyrelsens tjänsteman.

Tillräckliga skäl att i förevarande hänseende avvika från 1927 års sakkunnigas

förslag, vilket jämväl biträtts i 1928 års proposition och departementsförslaget,

torde för närvarande, innan väg- och vattenbyggnadsstyrelsens organisation

blivit slutligen prövad, icke föreligga. Förslaget synes icke böra utgöra

hinder för att länsstyrelsen skall äga bestämma över vägingenjörens tjänstgöring.

Om än väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skall kunna bestämma rörande

hans kontrollantverksamhet m. m., är det dock även angeläget, att länsstyrelsen

äger att för sina ändamål i det dagliga arbetet förfoga över honom såsom

en länsstyrelsens biträdande tjänsteman. Det ligger i sakens natur och

kan näppeligen undgås, att vägingenjören måste tjäna två myndigheter. Skulle

emellertid erfarenheterna av den nya organisationen giva vid handen behövligheten

av en ändring i tjänsteställningen, lärer frågan härom i sinom tid

få tagas under övervägande.

Vad sålunda föreslagits beträffande vägingenjör torde jämväl böra gälla i

fråga om biträdande ingenjör. I

I såväl 1927 års förslag som 1928 års proposition förutsattes en vägingenjör

i varje län, dock beträffande Gotlands län med särskild anordning eller

kombination med annat län. 1927 års förslag förutsatte dessutom en biträdande

ingenjör i varje län (utom Gotlands) och i de fyra nordligaste länen 2

eller 3 sådana.

I de över 1927 års förslag avgivna yttrandena förutsattes jämväl i allmänhet

behov av en vägingenjör i varje län.

Sålunda ansåg väg- och vattenby g gnadsstyr elsen, att 23 vägingenjörer vore

behövliga vid sådan decentralisation, som 1927 års förslag innebure, men

i annat fall kunde antalet vägingenjörer åtminstone i begynnelsen sänkas till

21 eller möjligen 18.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd ifrågasatte behovet av en vägingenjör

i varje län. Om vägingenjör fungerade i två län, skulle han i det län, där

han ej själv vore placerad, företrädas av biträdande ingenjören.

Länsstyrelsen i Uppsala län ansåg sig ej kunna bedöma, om gemensam vägingenjör

kunde fungera i Uppsala och Gotlands län, men framhöll, att i varje

fall vägingenjören måste stationeras i Uppsala och underställas länsstyrelsen

därstädes.

Länsstyrelsen i Gotlands län ansåg kombination med Uppsala län mindre

förmånlig. Praktiskt taget finge då antagligen biträdande ingenjören upp
-

Departe
mentschefen
-

Antal vägingenjörer

och biträdande

ingenjörer.

opaginerad Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

rätthålla tjänsten i Gotlands län. Länet, med en årlig vägkostnad av 600,000

kronor, borde hava egen vägingenjör, men då denne sannolikt ej bleve fullt

upptagen av tjänsten, borde han tillåtas bo på fastlandet och där utöva praktisk

verksamhet, men med skyldighet att inställa sig hos länsstyrelsen dels en

gång i månaden och dels därutöver vid behov.

I departementsförslaget anfördes, att efter en jämförelse mellan de olika länen

i avseende å de omständigheter, som kunde tänkas inverka på behovet av

tekniskt biträde för vägärendenas behandling, det åtminstone för närvarande

syntes vara tillfyllest att anställa en vägingenjör gemensamt för vissa län. I

enlighet härmed föreslogs en vägingenjör för Uppsala och Gotlands län, en

för Kalmar och Blekinge län, en för Hallands samt Göteborgs och Bohus län

samt en för Örebro och Västmanlands län. I övriga 16 län torde däremot erfordras

en vägingenjör för varje län, vadan antalet vägingenjörer för hela landet

skulle bliva 20.

I fråga om antalet biträdande ingenjörer anfördes följande:

»Vad beträffar behovet av ingenjörsbiträde åt vägingenjörerna, är detta i

hög grad beroende på huruvida vägingenjören kommer att bliva fullt upptagen

av sin verksamhet som kontrollant och som tekniskt sakkunnig hos länsstyrelsen

vid vägärendenas beredning eller om hans tid dessutom medgiver upprättandet

av planer till vägföretag. I sistnämnda fall torde biträde vara erforderligt

för utförande av den mindre kvalificerade delen av arbetet. Härtill

kommer, att behov av statsanställda tjänstemäns tekniska sakkunskap är olika

i skilda delar av landet. I mellersta och södra Sverige, där vägarbeten vanligen

utföras av vana entreprenörer och den direkta arbetsledningen sålunda

handhaves av dessa eller underlydande personal, blir den föreskrivne arbetsledarens

uppgift i större omfattning av mera kontrollerande natur. I de nordliga

delarna av landet, där arbetena vanligen i smärre delar bortsättas på

ackord, utövar han däremot en verklig arbetsledning, i det att han verkställer

alla nödiga utsättningar, meddelar anvisningar till de många gånger med arbetet

ej fullt förtrogna personerna eller arbetslagen samt övervakar och kontrollerar

det utförda arbetet dels genom en hos sig anställd, av vägföretaget

avlönad schaktmästare och dels själv genom täta besök å arbetsplatsen. Med

den starkare kontroll, som vägingenjörens verksamhet skulle medföra, lärer

vid entreprenadarbeten av mindre omfattning och vid arbeten, som utföras av

vana entreprenörer, någon särskild arbetsledare enligt nuvarande anordning ej

bliva erforderlig. Vid de flesta arbeten i egen regi, som särskilt äro brukliga

i norra delarna av landet, erfordras däremot alltjämt särskild arbetsledare för

att bestämma ackorden, verkställa utsättningar och i detalj giva anvisningar

och övervaka arbetet. Vid åtskilliga mindre dylika arbeten böra vägstyrelserna

själva eller deras väg- eller schaktmästare kunna sköta denna arbetsledning,

men för alla större dylika arbeten erfordras ingenjörsutbildad arbetsledning.

Innan tillräckligt antal privatpraktiserande ingenjörer för sådant ändamål

kan påräknas i dessa delar av landet, torde möjlighet böra beredas vägdistrikten

att för dylik arbetsledning kunna anlita vägingenjörerna och deras

biträden mot ersättning, som i sådant fall bör tillfalla statsverket.»

Då i betraktande av nu angivna omständigheter det torde vara vanskligt att

i förväg till en bestämd siffra uppskatta behovet av biträdande ingenjörer,

föreslogs, att ett särskilt anslag ställdes till Kungl. Maj:ts förfogande för anställande

enligt Kungl. Maj:ts närmare bestämmande av biträdande ingenjörer.

Såsom utgångspunkt för beräknande av anslaget räknades med 24 bi
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

17

trädande ingenjörer med avlöning enligt lönegrad 20 i den för extra ordinarie

tjänstemän gällande löneplanen. Det förutsattes, att det skulle ankomma på

Kungl. Maj:t att inom ramen av anslaget efter förhållandena inom varje län

bestämma antalet biträdande ingenjörer.

I de avgivna yttrandena har beträffande antalet vägingenjörer behovet av

en dylik i varje lön nästan undantagslöst framhållits.

Sålunda hava statskontoret, Svenska väg föreningen, Kungl. automobilklubben

och Svenska väg styrelsernas förbund ansett, att en vägingenjör borde anställas

i varje län, och anför statskontoret, att i stället antalet biträdande ingenjörer

skulle kunna minskas.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har förklarat sig ur synpunkten av en såvitt

möjligt jämn arbetsfördelning samt för kostnadernas nedbringande anse,

att med den i departementsförslaget förordade organisationen visst fog funnes

för den ifrågasatta sänkningen av antalet vägingenjörer till 20.

Länsstyrelsen i LJpysala län anser sig icke kunna förorda vidtagande ens

försöksvis av anordning med vägingenjör gemensamt för Uppsala coh Gotlands

län under annan förutsättning än att vägingenjören bleve stationerad i Uppsala

och underställd länsstyrelsen därstädes, vars tillstånd alltså skulle erfordras

för vägingenjörens vistelse utom länet.

Länsstyrelsen i Gotlands län vidhåller sin förut uttalade uppfattning om

olämpligheten av en kombination med Uppsala län. Även om en särskild vägingenjör

för Gotland alltid måste förutsättas bliva stationerad på fastlandet,

vilket i och för sig vore en olägenhet, bleve dock denna olägenhet mindre, om

länet finge ensamt förfoga över vägingenjören. En egen vägingenjör syntes

ej heller behöva medföra någon avsevärd ökning i kostnaden, enär lönen kunde

sättas väsentligt lägre och biträdande ingenjör icke skulle erfordras.

Länsstyrelserna i Kalmar och Blekinge län hava på det bestämdaste avstyrkt

förslaget om en vägingenjör gemensamt för dessa län. Såsom skäl härför

har framhållits, att de nuvarande bägge vägkonsulenterna vore fullt upptagna

av sitt arbete, att Kalmar län vore i fråga om folkmängd och areal ett

av de större i södra Sverige samt beträffande sammanlagd väglängd det åttonde

länet i landet, att Kalmar län på grund av sin långsträckthet vore för en befattningshavare

som vägingenjören, vilken ofta måste befinna sig på resor,

synnerligen svårskött samt att besparingen för statsverket i lönekostnad skulle

till väsentlig del motvägas av de ökade resekostnaderna för vägingenjören i ett

så vidsträckt vägingenjörsdistrikt som dessa två län.

Länsstyrelserna i Hallands samt Göteborgs och Bohus län hava förordat anställande

av en vägingenjör i vartdera länet. Till stöd härför har anförts,

att antalet vägdistrikt i Göteborgs och Bohus län vore större än i flertalet av

de län, där särskild vägingenjör skulle finnas, samt att en vägingenjör skulle

få full verksamhet inom Hallands län. Därest dessa län sammansloges till ett

distrikt, skulle vägingenjörens arbetsbörda, mätt efter antal vägdistrikt och

kostnaderna för vägväsendet, bliva större än inom de län (utom Malmöhus och

Västerbottens län), som skulle hava egen vägingenjör, hans arbete skulle

till följd av distriktets långsträckthet på grund av tidsödande resor försvåras,

hans intressen skulle splittras och hans kontrollerande verksamhet lida men,

varjämte möjligheten för honom att hinna uppgöra planer till vägföretag skulle

minskas. Slutligen skulle kostnadsbesparingen genom sammanslagningen bliva

jämförelsevis ringa på grund av ökade resekostnader och mindre inkomster för

statsverket för uppgörande av planer till vägföretag.

Beträffande förslaget om en vägingenjör gemensamt för Örebro och Västmanlands

län har länsstyrelsen i Västmanlands län bestämt påyrkat att er
Bihang

till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 42 häft. (Nr 53.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Mai ds proposition nr 58.

Departe
mentschefen.

hålla en egen vägingenjör dels med hänsyn till omfattningen av hans kontrollerande

verksamhet och dels då ifrågavarande bägge län tillhopa hade ungefär

dubbelt så stor våglängd som Södermanlands län, där egen vägingenjör föreslagits.

Länsstyrelsen i Örebro län, som tidigare framkastat tanken på den

nu ifrågasatta kombinationen, anser med hänsyn till vägärendenas sedermera

ökade omfattning tveksamt, om en dylik anordning läte sig genomföra, men

ifrågasätter i avbi dan på erfarenhet av omfattningen av den blivande vägingenjörens

göromål en prövning försöksvis av förslaget.

I fråga om behovet av biträdande ingenjörer hava länsstyrelserna i Väster - norrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län ansett två dylika befattningshavare

i länet erforderliga. Länsstyrelserna i Jönköpings, Göteborgs

och Bohus, Skaraborgs, Kopparbergs samt Gävleborgs län hava förutsatt behov

av en biträdande ingenjör. Länsstyrelserna i Örebro och Västmanlands län

anse behov föreligga av en biträdande ingenjör i varje län, även om vartdera

länet skulle erhålla egen vägingenjör. Slutligen har länsstyrelsen i Älvsborgs

län beträffande grunden för prövning av behovet av biträdande ingenjörer

framhållit, att förslaget härutinnan skulle leda till att vägingenjör i län med

större arbetsbörda icke erhölle den lättnad i arbetet, som ett biträde kunde

lämna.

I ett flertal av de avgivna yttrandena har framhållits, att de på vägingenjörerna

ankommande viktiga och krävande arbetsuppgifterna svårligen kunna

tillfredsställande fyllas, därest icke varje länsstyrelse beredes tillgång till

egen vägingenjör. Vid slutligt övervägande av denna fråga har jag måst

ansluta mig till den sålunda uttalade uppfattningen. För att vinna det avsedda

målet att ernå en omsorgsfull och snabbare behandling av vägärendena

och en så effektiv kontroll som möjligt synes det mig vara av synnerligt värde,

att varje länsstyrelse i regel får ständig tillgång till biträde av en vägingenjör.

Det synes mig ej heller kunna betvivlas, att vägingenjörerna även vid sådan

anordning i allmänhet komma att bliva fullt upptagna av sina huvudsakligaste

uppgifter som tekniskt sakkunniga hos vederbörande länsstyrelser och som

kontrollanter. I den mån de icke med sådant arbete erhålla full sysselsättning

komma de givetvis att erhålla förordnande att i den omfattning det kan

medhinnas verkställa vägundersökningar, upprätta planer och kostnadsförslag

samt utföra renstakning, varigenom inkomst av förrättningsarvoden beredes

statsverket.

Riksdagen synes ock med sitt uttalande nästlidet år, då riksdagen ansåg det

böra övervägas, huruvida det icke i mindre län med ett mindre antal vägdistrikt

kunde vara obehövligt att anställa såväl vägingenjör som biträdande

ingenjör, väl närmast hava åsyftat en begränsning av antalet biträdande ingenjörer.

Jag anser mig alltså böra föreslå, att en vägingenjör anställes i vart och ett

av rikets län, dock med undantag för Gotlands län, beträffande vilket den i

departementsförslaget förutsatta anordningen med en vägingenjör gemensamt

med Uppsala län torde böra åtminstone tills vidare vidtagas. Vid bifall härtill

skulle alltså antalet vägingenjörer för hela landet bliva 23.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

1!)

Under förutsättning av bifall till nyssnämnda förslag synes mig behov av

biträdande vägingenjörer i de södra delarna av landet endast förefinnas för

de största länen, vadan en inskränkning i det i departementsförslaget förutsatta

antalet bör kunna vidtagas. Jag anser mig i sådant hänseende böra förorda,

att vid bestämmande av anslaget för anställande av biträdande ingenjörer

räknas med ett antal av 20.

Beträffande vägingenjörs och biträdande ingenjörs anställning och avlöning

anfördes i 1927 års förslag bland annat följande:

Vägingenjör och biträdande ingenjör skulle anställas på extra stat och förordnas,

vägingenjör förslagsvis för sex år av Kungl. Maj:t på förslag av

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter vederbörande länsstyrelses hörande

samt biträdande ingenjör tills vidare av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter

förslag av vägingenjören. Vägingenjör skulle hänföras till lönegrad B 2G och

såsom avlöningstillägg erhålla en halv procent av de vägbyggnadsanslagsmedel

och automobilskattemedel •— frånsett till vägunderhållet automatiskt

utgående bidrag^ — som för året tilldelades länet, dock högst 5,000 kronor.

Dyrtidstillägg såsom för nyreglerade verk borde utgå å lönen men ej å avlöningstillägget.

Det förutsattes, att jämväl pensionering bleve ordnad i sammanhang

med pensionsfrågans reglering för den civila statsförvaltningens

icke ordinarie personal i övrigt. Exempelvis uppginge de sammanlagda avlöningsförmånerna

inberäknat 18 ^ dyrtidstillägg enligt förslaget i Blekinge län

till lägst 10,410 och högst 12,054 kronor samt i Stockholms län till lägst 14.588

och högst 16,256 kronor; i flertalet fall komme avlöningsförmånerna att ligga

mellan omkring^ 13,000 och 16,000 kronor. De sakkunniga vore övertygade

om att det vid sådan avlöning skulle vara möjligt att förvärva dugande och erfarna

krafter. De ville emellertid med all styrka betona, att, då det här gällde

att anställa dugliga personer för praktiskt ingenjörsarbete, man icke kunde underlåta

att taga viss hänsyn till vad i enskild verksamhet brukade betalas för

sådant arbete. Enligt de sakkunnigas mening vore det för organisationens lyckliga

genomförande oundgängligen nödvändigt, att löner av angiven storlek

ställdes till förfogande.

Biträdande ingenjör skulle hänföras till lönegrad 20 av den för extra ordinarie

tjänstemän gällande löneplanen, vilken omfattade löneklasserna 18—22,

således, förutom dyrtidstillägg, å dyraste ort lägst 5,304 och högst 6,816

kronor.

Såväl statskontoret som allmänna civilförvaltningens lönenämnd uttalade i

avgivna utlåtanden bland annat ur löneteknisk synpunkt betänksamhet mot de

föreslagna avlöningsförmånerna för vägingenjörerna, särskilt i fråga om det

rörliga avlöningstillägget. Statskontoret ifrågasatte för vägingenjörerna lön

enligt lönegrad B 27 jämte viss andel i inflytande förrättningsarvoden, och

lönenämnden ansåg dessa tjänster böra bliva arvodestjänster enligt mönster av

5 § avlöningsreglementet med enhetligt årsarvode för samtliga vägingenjörer,

dock med någon dyrortsgradering. I

I 1928 års proposition föreslogs, att vägingenjör skulle tillsättas på extra

stat av Kungl. Maj :t efter gemensamt förslag av länsstyrelsen samt väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen för en tid av högst sex år. Beträffande vägingenjörernas

avlönings- m. fl. förmåner föreslogs följande:

Vägingenjörs

och hi

trädande in

genjörs an

ställning

och avlöning

in. in.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

Såsom arvode till vägingenjör ansågs ett belopp av omkring 10,000 kronor

jämte dyrtidstillägg såsom för nyreglerade verk skäligt. Med hänsyn till

dyrortsindelningen i statens nyare lönereglementen föreslogs arvodet till

10,000 kronor å G-ort (Stockholm, Östersund, Luleå), 9,800 kronor å F-ort

(Göteborg, Karlstad, Västerås, Härnösand, Umeå), 9,500 kronor å E-ort (Uppsala,

Nyköping, Linköping, Kristianstad, Malmö, Örebro, Falun, Gävle), 9,300

kronor å D-ort (Jönköping, Kalmar, Karlskrona, Halmstad, Vänersborg) och

9,100 kronor å C-ort (Växjö, Visby, Mariestad). För Gotlands län förutsattes

särskild anordning genom vägingenjörstjänstens förenande med annan

tjänst eller verksamhet, i vilket fall det skulle ankomma på Kungl. Maj:t att

bestämma skäligt arvode.

Såsom bidrag till kontors-, expens- och skrivbiträdeskostnader föreslogs ett

belopp av 1,300 kronor. I de fall, där inom länsstyrelsen kunde beredas kontorslokal

för vägingenjören och hans biträden, syntes bidraget kunna nedsättas

med belopp, motsvarande skälig hyreskostnad, dock ej med mera än 800 kronor.

Vägingenjör syntes böra å statsverkets bekostnad erhålla telefon, inberäknat

samtalsavgifter för samtal i vägärenden, ävensom tjänstebrevsrätt i

vägärenden.

Under vägingenjörs semester och sjukdom skulle i regel icke förordnas vikarie

utan allenast när så vore oundgängligt.

Slutligen föreslogs, att till varje länsstyrelses förfogande skulle ställas ett

belopp av 1,500 kronor för biträde åt vägingenjör vid större utredningar m. m.

ävensom inspektion å flottleder och andra vattenbyggnader.

I departements förslag et framlades i fråga om vägingenjörs anställande samma

förslag som i 1928 års proposition. Biträdande ingenjör föreslogs i likhet

med vad 1927 års sakkunniga ifrågasatt böra förordnas tills vidare av väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen efter förslag av vägingenjören.

Beträffande avlöningen framhölls i departementsförslaget, att det, med hänsyn

till nödvändigheten och den ekonomiska betydelsen att för de viktiga och

krävande vägingenjörsbefattningarna i konkurrens med den enskilda företagsamheten

kunna förvärva och bibehålla skickliga krafter, vore av vikt, att avlöningsförmånerna

för dessa befattningshavare icke tillmättes alltför knappt.

1 betraktande härav borde arvodet icke sättas lägre än till omkring 14,000

kronor å dyraste ort. Arvodet skulle på sätt som föreslogs i 1928 års proposition

graderas efter dyrort sålunda, att detsamma skulle utgöra å G-ort 14,040

kronor, å F-ort 13,770 kronor, å E-ort 13,500 kronor, å D-ort 13,230 kronor

och å C-ort 12,960 kronor. Å arvodet föreslogs skola utgå dyrtidstillägg såsom

för nyreglerade verk. Vägingenjör skulle åtnjuta en månads semester, och

skulle, där så funnes erforderligt, såsom vikarie för honom under semester och

sjukdom biträdande ingenjör förordnas mot vikariatsersättning, som skulle utgå

av de för avlöning av vägingenjörer avsedda medel.

Såsom utgångspunkt för beräknande av anslaget till biträdande ingenjörer

räknades i departementsförslaget tills vidare med 24 biträdande ingenjörer med

avlöning enligt lönegrad 20 i den för extra ordinarie tjänstemän gällande löneplanen.

Beräknat efter den näst högsta löneklassen, den 21 :a, och dyraste ort

skulle detta anslag uppgå till omkring 154,000 kronor. Det förutsattes skola

ankomma å Kungl. Maj :t att inom ramen av sagda anslag efter förhållandena

inom varje län bestämma såväl antalet biträdande ingenjörer som ock deras av
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

21

löning, vilken syntes böra tillmätas med hänsyn dels till den tekniska utbildning,

som i varje fall ansåges erforderlig, dels till tjänstemans erfarenhet och

kunnighet på ifrågavarande område. I åtskilliga fall syntes tjänstemän med

lägre teknisk utbildning med fördel kunna användas. I likhet med vägingenjör

skulle jämväl biträdande ingenjör åtnjuta dyrtidstillägg såsom för nyreglerat

verk.

I de avgivna yttrandena hava beträffande ifrågavarande befattningshavares

anställning vissa erinringar gjorts.

Så hava länsstyrelserna i Uppsala och V ärmlands län samt Svenska väg styrelsernas

förbund föreslagit, att vägingenjör skulle tillsättas efter förslag av

länsstyrelsen och sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande inhämtats.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har ifrågasatt tillsättande av vägingenjör på

förslag av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter länsstyrelsens hörande. I

fråga om biträdande ingenjör hava länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens

län ansett länsstyrelsen böra höras vid tillsättandet, och Svenska vägstyrelsernas

förbund har ifrågasatt, att dylik befattningshavare skulle tillsättas

av länsstyrelsen efter hörande av vägingenjör samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Rörande de föreslagna avlöningsförmånerna för vägingenjörer och biträdande

ingenjörer hava — frånsett några länsstyrelser, som ifrågasatt avlöning i

enlighet med grunderna i 1928 års proposition — följande uttalanden gjorts:

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har förklarat sig — under förutsättning

att vägingenjörerna tillsattes på sätt i departementsförslaget angivits

— ej hava någon erinran mot de för sagda befattningshavare föreslagna avlönings-

m. fl. förmåner samt beträffande biträdande ingenjörer funnit sig böra

tillsvidare godtaga förslaget i denna del, intill dess någon erfarenhet vunnits

rörande nödiga kompetensfordringar för och behovet av dessa befattningar. En

ledamot av lönenämnden har ansett vägingenjör icke böra avlönas högre än

enligt lönegrad B 30 och i varje fall ej högre än arbetscheferna vid statens järnvägsbyggnader.

Statskontoret har förklarat sig ej vilja motsätta sig de föreslagna arvodena

till vägingenjörerna samt anfört, att semestertiden för dessa, vilka torde vara

att hänföra till i 33 § i avlöningsreglementet avsedda befattningshavare, syntes

böra bestämmas till 30 dagar. Vidare har statskontoret ansett kostnader för

vikariatsersättningar och särskilda vägingenjörerna tillkommande förmåner

böra beräknas bland de för avlönande av vägingenjörer avsedda medel samt medel

för avlöningsförhöjningar och särskilda ersättningar till biträdande ingenjörer

böra inräknas i avlöningsanslaget för dessa befattningshavare.

Länsstyrelserna i Malmöhus och Jämtlands län hava ifrågasatt graderande

av vägingenjörernas avlöning efter arbetets mängd och i övrigt krävande beskaffenhet.

I fråga om vägingenjörs och biträdande ingenjörs anställning lärer anledning

ej finnas att frångå vad därutinnan föreslagits i departementsförslaget.

Vad beträffar de i nämnda förslag förordade avlöningsförmånerna för vägingenjörer

samt grunderna för avlönande av biträdande ingenjörer, anser jag mig

böra tillstyrka förslaget i denna del, dock att semestertiden för vägingenjör

i enlighet med vad statskontoret ifrågasatt torde böra bestämmas till 30 dagar

samt att anslaget till biträdande ingenjörer i anslutning till vad jag beträffan
-

Dtparlt
mentschefen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

de dessa befattningshavares antal förnt anfört torde böra beräknas efter 20

biträdande ingenjörer med avlöning enligt lönegrad 20 i den för extra ordinarie

tjänstemän gällande löneplanen.

Vidkommande blivande anslag för vägingenjörer och biträdande ingenjörer

synas på sätt statskontoret ifrågasatt i anslagen böra inräknas medel för vikariatsersättningar

och avlöningsförhöjningar m. m. Anslagen torde såsom avlöningsanslag

i allmänhet böra i sin helhet erhålla karaktären av förslagsanslag

samt lämpligen uppdelas sålunda, att anslaget till vägingenjörer utgöres

av en bestämd post till arvoden till vägingenjörerna och en förslagspost till

vikariatsersättningar och bestridande av enligt gällande avlöningsbestämmelser

utgående ersättningar vid olycksfall i tjänsten m. m. till vägingenjörerna samt

anslaget till biträdande ingenjörer av en bestämd post till grundavlönirgar och

en förslagspost till avlöningsförhöjningar och till bestridande av enligt avlöningsbestämmelserna

utgående ersättningar av nyssnämnda slag beträffande

de biträdande ingenjörerna.

VSigr- och 1927 års sakkunniga föreslogo anställande å extra stat inom väg- och vattenhr"tioif.

(k'' byggnadsstyrelsen av tre väginspektörer med avlöning enligt lönegrad B 28

för att övervaka, leda och sammanhålla den av vägingenjörerna utövade kontrollverksamheten

samt en broinspektör med samma avlöning för särskild tillsyn

å byggnad och underhåll av broar och större konstarbeten.

Såsom skäl för inrättande av väginspektörsbefattningarna anförde de sakkunniga

:

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skulle äga att till vägingenjörernas efterrättelse

utfärda allmänna tekniska och tekniskt-ekonomiska direktiv samt i de

särskilda fall, som vid inspektioner iakttoges, meddela nödiga anvisningar och

påkalla erforderliga rättelser.

Av väsentlig betydelse vore, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tjänstemän

genom täta inspektioner förskaffade sig och styrelsen på personlig iakttagelse

grundad erfarenhet om vägväsendets tillstånd och behov, vilket hittills blott i

ringa omfattning varit möjligt. De sakkunniga föresloge personaluppsättning i

styrelsen med hänsyn härtill, bland annat tre väginspektörer.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens inspektioner i länen borde främst åsyfta

att förskaffa styrelsen kännedom om de särskilda vägingenjörernas skicklighet

och noggrannhet vid fullgörandet av deras tekniska och ekonomiska tjänsteåligganden

och således möjliggöra en sådan handledning av vägingenjörernas

arbete, att detta tillrättalädes efter riktiga och för hela landet i erforderlig

mån ensartade linjer. Om väginspektörerna befunne sig på resor omkring fem

månader om året, kunde för inspektion beräknas från två veckor till omkring

en månad årligen i varje län, beroende på länens storlek. Det förutsattes härutöver,

att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens chef och övriga tjänstemän skulle

bliva i tillfälle att årligen göra inspektionsresor. Av inspektionstiden åtginge en

del för arbete å vägingenjörens kontor, och den övriga tiden torde användas

till att inspektionsförrättaren och vägingenjören gemensamt reste i länet. På

sådant sätt kunde en ingående kontroll å vägingenjörens arbete åstadkommas och

tillfälle jämväl beredas att besiktiga alla viktigare arbeten, varvid eventuella

felaktigheter i de särskilda fallen kunde rättas. Uppenbarligen kunde dock icke

beräknas, att väginspektören, såsom i 1925 års förslag åsyftades, skulle hinna

besiktiga och avsyna varje detalj i länets vägväsende. Detta skulle vaTa väg
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Majrts proposition nr 5S.

23

ingenjörens sak. Det vore emellertid självfallet, att inspektionernas täthet och

grundlighet i olika län komme att inriktas efter den erfarenhet, man förvärvade

rörande eventuellt förefintliga svagheter. Kontrollen bleve i allt fall ojämförligt

starkare än nu.

Med skäl kunde göras gällande, att det icke för närvarande förefunnes nödig

allmän översikt, planläggning och ledning av vägväsendet; ej heller kunde i detalj

grundligt prövas de ändamål, till vilka medel utginge. I dessa avseenden

medförde förslaget en genomgripande förbättring. För att ytterligare stärka den

allmänna planläggningen föresloge de sakkunniga särskild ordning för upprättande

av flerårsplaner i länen under medverkan av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Genom inspektioner och kontroll i orterna och genom sin medverkan vid upprättande

av flerårsplaner bleve väg- och vattenbyggnadsstyrelsen icke blott en

tekniskt granskande och expedierande myndighet utan erhölle ingående förtrogenhet

med rikets vägväsende och hade möjlighet att av egen erfarenhet

bedöma de särskilda länens behov och den lämpliga fördelningen dem emellan

av tillgängliga anslagsmedel.

Väginspektörsbefattningarna bleve för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

hela verksamhet av synnerlig betydelse. Väginspektörerna borde visserligen

icke formellt tillerkännas beslutanderätt, men faktiskt komme de i stor utsträckning

att handla å väg- och vattenbyggnadsstyrelsens vägnar och under

sina inspektioner i auktoritativ form meddela anvisningar och råd. Endast då

de icke under hand uppnådde avsedd verkan, behövde de påkalla formligt beslut

av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Med hänsyn härtill borde de erhålla

byrådirektörs ställning med avlöning minst enligt lönegrad B 28. På styrelsens

chef borde ankomma att bestämma, i vilken utsträckning de skulle självständigt

men i byråchefens närvaro föredraga ärenden.

Såsom härav framginge hade de sakkunniga ansett, att väginspektörerna

borde placeras centralt i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och icke ute i orterna

på sätt jämväl varit ifrågasatt. Väginspektörernas erfarenheter måste

nämligen vara en särdeles värdefull tillgång för styrelsen, där de jämväl i

viss omfattning komme att bliva föredragande. Genom den centrala placeringen

kunde väginspektörerna även sinsemellan jämföra sina erfarenheter och

sålunda gemensamt främja tillfredsställande och, i den mån sådant vore lämj)- ligt, enhetlig teknisk-ekonomisk standard inom skilda landsdelars vägväsende.

Till stöd för anställande av en broinspektör anfördes:

Genom denna anordning befriades vägingenjörerna från skyldigheten att

bära det fulla ansvaret för de stark specialutbildning krävande brofrågorna.

Broinspektören borde i största möjliga utsträckning upplägga för olika fall

tillämpliga normalier, som kunde användas av undersökningsförrättarna, vilka

sålunda med användning av normalierna i allmänhet endast behövde utföra de

i samband med val av lämpligt broläge erforderliga grundundersökningarna

för de i vägförslagen ingående broar. För mera omfattande brokonstruktioner

eller för de fall, då särskilda bronormalier icke funnes upplagda, borde särskilt

sakkunnig konstruktör anlitas. I ena som i andra fallet hade vägingenjören

att hänskjuta granskningen av förslaget till broinspektören, varefter väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen fastställde den i det särskilda fallet lämpligaste konstruktionen.

Såväl byggnad som underhåll av större broar och konstarbeten

skulle därefter stå under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens kontroll. Genom

denna centralisering till en i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen placerad specialist

borde utan tvivel en avsevärd arbetsbesparing bliva följden. Samtidigt

vunnes större säkerhet för att den ur såväl teknisk och ekonomisk som estetisk

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

Departe
mentschefen.

synpunkt lämpligaste brokonstruktionen i det enskilda fallet komme till användning.

Inrättandet av en broinspektörstjänst torde sålunda vara väl motiverat.

I avgivna yttranden över 1927 års förslag tillstyrktes väginspektörstjänsterna

nära nog enstämmigt, och i samtliga yttranden lämnades förslaget om inrättande

av broinspektörstjänst utan erinran.

I 1928 års proposition föreslogs inrättande av tre ordinarie väginspektörstjänster

med avlöning enligt lönegrad B 28 och en broinspektörsbefattning å

extra stat med ett arvode av 12,000 kronor.

I departementsförslaget ansågs frågan om inrättande av inspektörsbefattningar

böra upptagas till slutlig prövning först sedan erfarenhet vunnits efter

övergången till den nya organisationen. I avbidan härpå skulle för den erforderliga

inspektionen kunna anlitas tjänstemän inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

och övertaliga distriktstjänstemän.

I några yttranden har framhållits olägenheten av att de i 1927 års förslag

förutsatta inspektörsbefattningarna icke inrättas i samband med den nya vägorganisationens

genomförande.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har framhållit, att den för genomförandet

av decentraliseringen behövliga effektiva och enhetliga inspektionen principiellt

erkänts i departementsförslaget men att frågan vid principens praktiska utformning

ställts på framtiden. Den föreslagna anordningen med väg- och vatTenbyggnadsstyrelsen

tills vidare utövande en oklart angiven inspektionsverksamhet

innebure, att uppgiften vore administrativt olöst, och kunde ej praktiskt

få den åsyftade och ur det allmännas synpunkt önskvärda effekten.

Länsstyrelsen i Stockholms län har framhållit angelägenheten av att under

övergångstiden väg- och vattenbyggnadsstyrelsen verkligen bleve anpassad

efter en decentraliserad vägförvaltning och alltså fullt inriktad på inspektion

och allmän ledning i stället för hittillsvarande formella byråarbete.

Länsstyrelserna i Gävleborgs och Jämtlands län hava uttalat farhågor för

att med inspektionsverksamhetens ordnande på sätt i departementsförslaget

förutsatts syftet med berörda verksamhet komme att äventyras.

Svenska vägföreningen har framhållit önskvärdheten av att ifrågavarande

inspektörsbefattningar omedelbart inrättades.

För att den förordade statliga organisationen av vägväsendet skall erhålla

avsedd effektivitet och enhetlighet, torde en inspektion, såsom ock förutsatts i

1927 års förslag, vara erforderlig. På sätt i departementsförslaget anförts

torde emellertid de för sådant ändamål föreslagna inspektörsbefattningarna

icke nu böra inrättas, utan synes denna fråga såsom tidigare antytts böra upptagas

till slutlig prövning först sedan erfarenhet vunnits efter övergången till

den nya organisationen. I avbidan härpå torde för den erforderliga inspektionen

kunna anlitas tjänstemän inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och

övertaliga distriktstjänstemän. Skulle det visa sig, att nämnda arbetskrafter

icke skulle förslå eller vara fullt lämpade för uppgiften, lärer särskild framställning

i anledning därav böra göras.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

25

Handläggningen av ett vanligt vägbyggnads- eller vägförbättringsärende —

bortsett från de olikheter, som förekomma beträffande företag, understödda av

automobilskattemedel, ödebygdsvägar m. m. — försiggår för närvarande huvudsakligen

på följande sätt:

Av vägstyrelse hos vederbörande länsstyrelse gjord framställning om undersökning

och uppgörande av arbetsplan (plan med kostnadsförslag) till visst

vägföretag vidarebefordras till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som förordnar

vederbörande distriktstjänsteman till undersökningsförrättare. Arbetsplanen

granskas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som även utbetalar förrättningsarvodet.

På grundval av upprättad arbetsplan hör länsstyrelsen enligt 4 § väglagen

vederbörande väghållningsskyldiga och landsfiskal samt meddelar sitt utslag.

Därefter insänder vägdistriktet planen jämte ansökan om statsbidrag till

länsstyrelsen, som vidarebefordrar den till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

där den blir vilande i avvaktande på statsbidrag. På grund av årliga framställningar

från länsstyrelserna rörande de vägföretag, som närmast böra erhålla

statsbidrag, avgiver väg- och vattenbyggnadsstyrelsen yttrande till Kungl.

Maj:t, som beviljar bidrag till varje särskilt företag och fastställer arbetsplanen.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen delgiver länsstyrelsen och vägstyrelsen

Kungl. Maj :ts beslut och översänder till vägstyrelsen kontrakt enligt tryckt

formulär i två exemplar, vilka återsändas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

jämte säkerhetshandling. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen antager kontrakt,

utlämnar mot ersättning enligt taxa erforderliga kopior av arbetsplaner,

godkänner på vägstyrelsens förslag arbetsledare (kontrollant) samt godkänner

entreprenadanbud.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förordnar inspektions- och avsynmgsförrättare.

Efter arbetets fullbordande har denne att verkställa avsyning samt

granska och vitsorda byggnadsräkenskaperna. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

granskar räkenskaperna, godkänner arbetet och utbetalar sista delen

av statsbidraget. Dessförinnan hava delar av statsbidraget utbetalts från vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen på grundval av intyg från arbetsledaren eller inspektionsförrättaren.

Såsom förut anförts innefattade 1927 års förslag en långt gående decentralisering

av vägärendenas handläggning. De sakkunniga anförde härom bland

annat:

Genom att länsstyrelserna, vilka enligt väglagen vore beslutande rörande

vägars anläggning och underhåll, med vägingenjörerna erhölle opartiska tekniker

till sitt förfogande, kunde en eftersträvansvärd förenkling åstadkommas

av den nu så komplicerade proceduren vid vägärendenas handläggning. Det

bleve sålunda möjligt att till länsstyrelserna förlägga bland annat prövning

av ansökningar om statsbidrag, upprättande av kontrakt med de väghållningsskyldiga

om arbetes utförande med statsbidrag, revision av räkenskaper, utbetalning

av statsbidrag till vägbyggnader samt avsyning och godkännande

av fullbordade arbeten. Härigenom komme vägstyrelserna i stort sett att

hava endast med länsstyrelserna att skaffa och slippa den omfattande skriftväxlingen

med olika myndigheter. För såväl länsstyrelser som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

och Kungl. Maj :t minskades i hög grad nu förekommande

skriftväxling och översändande av handlingar.

I 1927 års organisationsförslag angavs, att på länsstyrelserna skulle, utöver

vad redan nu är fallet, ankomma följande åligganden:

VägHrendenns

liundlägguing.

opaginerad Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

För undersökning jämte upprättande av plan och kostnadsförslag till vägföretag,

till vilket statsbidrag ifrågasattes, skall länsstyrelsen förordna förrättningsman,

antingen vägingenjör eller annan av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

kompetentförklarad person. Förrättningsarvodet skall av vägstyrelsen

inbetalas till länsstyrelsen, som har att utbetala detsamma till förrättningsmannen,

såvida det ej skall tillfalla statsverket. Arvodet får, om företaget

kommer till stånd, inräknas i byggnadskostnaden och statsbidrag därå

åtnjutas. Sedan vägingenjören antingen själv uppgjort eller ock granskat av

annan förrättningsman upprättad plan med kostnadsförslag, meddelar länsstyrelsen

beslut om företagets utförande.

Varje länsstyrelse skall med biträde av vägingenjören upprätta flerårsplan

för samtliga vägarbeten inom länet samt underställa planen väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

granskning.

Sedan Kungl. Maj:t årligen på väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag

fördelat allmänna väganslaget, anslaget till enklare vägar samt automobilskattemedlen

mellan länen, skall länsstyrelse äga att, där icke Kungl. Maj:t

för visst fall annorlunda bestämmer, av de sålunda till förfogande ställda medlen

i huvudsaklig överensstämmelse med av länsstyrelsen uppgjord och av vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen granskad flerårsplan samt enligt fastställda grunder

bevilja statsbidrag till särskilda företag. Statsbidrag av allmänna väganslaget

må beviljas till högst 2/3 av kostnadsförslagets slutsumma och statsbidrag

av automobilskattemedel likaledes i allmänhet till högst 2/3 av samma

summa, dock att, då särskilda skäl föreligga, länsstyrelse må äga att av automobilskattemedel

bevilja statsbidrag till högst 3/4 av kostnadssumman. Ifrågasättes

högre bidragsbelopp, har länsstyrelsen att därom göra hemställan hos

Kungl. Maj:t.

Vederbörande länsstyrelse har att upprätta kontrakt med de väghållningsskyldiga

angående arbetes utförande med statsbidrag. I kontrakt bör förbehållas

länsstyrelsen bland annat att medgiva eller påfordra ändringar i arbetets

plan, föreskriva särskilda villkor och kontroll samt godkänna entreprenadanbud.

Länsstyrelsen skall, sedan vägingenjören verkställt avsyning, godkänna det

avslutade arbetet.

Vidare har länsstyrelsen att utbetala statsbidrag till vägbyggnader på

grundval av vägingenjörens attest över verkställd granskning av byggnadsräkenskaperna.

Beträffande större broar och konstarbeten samt ödebygdsvägar m. m. inträder

viss ändring i ovan angivna behandling på grund av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

särskilda befattning med ifrågavarande ärenden.

De sakkunnigas förslag, att statsbidrag skulle beviljas av länsstyrelserna,

vilade väsentligen på förslaget rörande flerårsplaner.

Flertalet länsstyrelser tillstyrkte decentralisationen, varvid dock flera erinrade

om den ökade arbetsbörda, som därigenom pålades länsstyrelserna, och det

därav möjligen uppkommande behovet av ökad personal.

Sex länsstyrelser ävensom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avstyrkte emellertid

den föreslagna decentralisationen, förmenande bland annat att länsstyrelserna

icke vore rustade att övertaga en sådan teknisk och teknisk-ekonomisk

verksamhet samt att förslaget skulle medföra ökat arbete och därmed behov

av ökat antal arbetskrafter.

Riksräkenskapsverket ifrågasatte, huruvida icke starkare garantier borde

skapas för enhetliga principer vid statsbidrags fördelning och för att de all
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majrts proposition nr 58.

27

raänna synpunkterna hävdades gentemot lokalintressen. Vägingenjören, vilken

i flertalet fall komme att ensam representera den tekniska sakkunskapen inom

länsstyrelsen, finge en tillsynes alltför självständig och stark ställning. Det

syntes olämpligt att i den omfattning som avsetts lägga räkenskapsgranskning

på vägingenjörerna, som ej vore förtrogna med revisionsarbete och hade

en helt annan praktiskt-positiv huvuduppgift.

I 1928 års proposition föreslogs en mindre långt gående decentralisation av

vägärendenas handläggning. Förslaget skilde sig från 1927 års förslag huvudsakligen

därutinnan, att, såsom nu är förhållandet, statsbidrag till särskilda

företag skulle beviljas av Kungl. Maj :t samt upprättande av kontrakt med

vägdistrikten och godkännande av fullbordat arbete skulle tillkomma väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen.

I departementsförslaget förordades en decentralisation av vägärendena från

Kungl. Maj:t samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till länsstyrelserna i

huvudsak av den omfattning, som förutsatts i 1927 års förslag, dock med vissa

jämkningar i nämnda förslag i fråga om beviljande av statsbidrag till särskilda

företag. Härom anfördes i departementsförslaget följande:

»Beträffande beviljande av statsbidrag synes det dock tveksamt, om förslaget

i denna del bör i sin helhet komma till genomförande. Det må erinras, att i

1927 års förslag förutsattes, att för en rationell och målmedveten användning

av de för vägbyggnadsändamål utgående statsmedlen skulle på förhand för

ett antal — förslagsvis fem — år framåt upprättas förberedande planer över

de arbeten, som med hänsyn till dels behovpt och dels den sannolika medelstillgången

beräknades kunna komma till utförande. Dylika flerårsplaner äro

givetvis av stort värde och böra därför komma till stånd. Betydelsen av flerårsplanerna

får emellertid icke överskattas; dessa planer komma att tjäna som

ledning för vägdistrikten och länsstyrelserna vid planläggningen av vägväsendets

ändamålsenliga utveckling inom länen samt för den centrala myndigheten

såsom översikt av utvecklingsbehovet inom landets olika delar. Det är icke

nödvändigt och bör ej heller föreskrivas, att en upprättad flerårsplan skall i

detalj följas. Den mer eller mindre rikliga tillgången på medel kan nämligen

nödvändiggöra en snabbare eller långsammare takt vid planens genomförande

än som beräknats, och för övrigt komma med säkerhet jämkningar av planen

då och då att bliva erforderliga. Det bör ock framhållas, att flerårsplaner

ännu icke kommit till stånd i alla län, varför det torde dröja någon tid, innan

dylika planer bliva upprättade och granskade i hela landet.

Med hänsyn till nu anförda förhållanden torde vissa modifikationer i 1927

års förslag beträffande beviljande av statsbidrag vara erforderliga. Sålunda

synas frågor om statsbidrag till anläggning av nya vägar, åtminstone sådana,

som äro avsedda för den genomgående trafiken, i allmänhet vara av den vikt,

att de böra underställas Kungl. Maj:ts avgörande. Detsamma är förhållandet

med statsbidrag till brobyggnader. Vissa principfrågor äro ock av den art, att

de åtminstone tills vidare böra underställas Kungl. Maj:ts prövning, för att en

mera enhetlig behandling inom länen av sådana ärenden skall kunna ernås. Såsom

exempel på dylika principfrågor må nämnas statsbidrag till varaktiga beläggningar

och bidrag av automobilskattemedel till viss högre procent. Men

ej heller i övrigt synes det lämpligt att till länsstyrelserna överlämna ärenden

rörande beviljande av statsbidrag, förrän flerårsplanerna kommit till stånd.

Sedan dessa planer blivit färdiga, lärer det få ankomma på Kungl. Maj:t att

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 58.

efter ytterligare utredning meddela närmare bestämmelser i förevarande avseende

i huvudsaklig överensstämmelse med förut angivna riktlinjer.

Ärenden angående förordnande av förrättningsman, upprättande av kontrakt,

godkännande av färdiga arbeten och utbetalande av vägbyggnadsmedel

skulle däremot omedelbart överflyttas på länsstyrelserna.»

I de av de avgivna yttrandena, där förevarande del av departementsförslaget

behandlats, hava uttalandena huvudsakligen gällt beviljandet av statsbidrag

och upprättandet av flerårsplaner.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har anfört betänkligheter mot en för

långt gående decentralisation samt förklarat sig med tillfredsställelse finna,

att i departementsförslaget tvekan uttalats beträffande principernas utformande

i praktiken. Styrelsen anför, att även utan en överflyttning av frågor

rörande beviljande av statsbidrag till länsstyrelserna vissa avsevärda lättnader

utan tvivel också kunde genomföras i avseende på anslagsfördelningen och att

till dessa hörde upprättandet av flerårsplaner, vilka dock ej finge bilda någon

slags legal grundval för en mera genomförd decentralisering av statens bidragsfördelning.

Beträffande decentraliseringens omfattning i övrigt ifrågasätter

styrelsen lämpligheten och riktigheten av att vissa av de tekniska och

ekonomiska befogenheterna överflyttas från den nuvarande tekniska myndigheten

till länsstyrelserna, då dessa icke vore organiserade såsom tekniska myndigheter.

Sålunda komme länsstyrelserna vid de ofta återkommande avgöranden

i tekniskt och ekonomiskt tvistiga frågor, som utgjorde den verkliga innebörden

av åtgärderna att teckna och fullfölja ett kontrakt, kontrollera arbetets

utförande och slutligen godkänna dess färdigställande, att i regel intaga

en utomordentligt svag ställning gentemot sin egen och ende expert, vägingenjören,

vars åtgärder det gällde att kontrollera. Styrelsen framhåller vidare,

att den tekniska granskningen av upprättade planer till vägföretag syntes

bliva ingen eller ringa samt att någon verklig kontroll på den kostnadsberäkning,

som lades till grund för statsbidragets bestämmande, ej heller under

dessa förhållanden syntes ingå i systemet. Beträffande kontrollen av räkenskaperna

för vägbyggnad och vägunderhåll hävdar styrelsen, att denna kontroll

ej kunde effektivt ordnas utan en enhetlig teknisk och kameral granskning

samt att dessa olika slag av revidering måste ligga i en myndighets hand.

Även riksräkenskapsverket har under åberopande av sitt utlåtande över

1927 års förslag framhållit nödvändigheten av en central kontroll i kameralt

och bokföringsmässigt hänseende över de betydande statsmedlen till vägväsendet,

en kontroll, som enligt ämbetsverkets mening icke kunde bliva tillfredsställande,

utan att det centrala kontrollorganet jämväl bereddes tillfälle att

granska de primära räkenskaperna. Med hänsyn särskilt därtill, att en dylik

central kontroll borde direkt samverka med på området speciellt förfaren teknisk

personal, ansåge sig riksräkenskapsverket icke kunna framdeles övertaga

en dylik kontrolluppgift.

Länsstyrelserna i Västmanlands, Västcrnorrlands, Jämtlands och Västerbottens

län samt Svenska vägföreningen hava uttalat sig för att statsbidrag fortfarande

skulle beviljas av Kungl. Maj:t.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser planläggningen av landets vägväsende

i stort taget böra underställas Kungl. Haj:ts prövning. Sålunda skulle

schematiska planer sammanställas för vägarbeten för en tid av högst tre år

framåt samt av länsstyrelse ingivas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för

att med denna styrelses yttrande underställas Kungl. Maj:ts prövning. Kungl.

Maj:t skulle bestämma, vilka av de i planen upptagna arbetena finge av länsstyrelsen

i den ordning, gällande bestämmelser medgåve, tilldelas statsbidrag

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

29

och vilka företag'' — på grund av att de vore av särskild vikt eller krävde

mera avsevärda belopp eller av annan anledning — i särskild ordning skulle

underställas Kungl. Maj:ts ytterligare prövning. Länsstyrelsen hade sedan

att i enlighet med gällande bestämmelser och i den ordning medel bleve tillgängliga

fördela statsbidrag till de olika företagen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län erinrar, att länsstyrelsen i yttrande över 1927

års sakkunnigeförslag anfört, att de av nämnda sakkunniga föreslagna flerårsplanerna

icke borde föreskrivas såsom obligatoriska samt att de olika väganslagen

borde fördelas mellan länen i klumpsummor, varefter statsbidragen

inom varje län finge fördelas av länsstyrelsen. Ehuru länsstyrelsen fortfarande

hyste denna uppfattning, föredroge länsstyrelsen framför departementsförslagets

oklara linjer en sådan anordning, att flerårsplanerna slopades och

Kungl. Maj:t fortfarande verkställde detaljfördelningen av vägbidragen genom

att länsstyrelsernas fördelningsförslag underkastades Kungl. Maj:ts prövning

och fastställelse. Genom att det ekonomiska handhavandet av vägmedlens

utbetalning, arbetskontrollens utförande och vägarbetenas kontroll och

avsyning komme att överflyttas till länsstyrelserna bleve det hädanefter för

desamma möjligt att i sina förslag angiva de summor, som de olika arbetena

borde tilldelas, och det gällde endast för Kungl. Maj:t att sätta punkt efter

det vägförslag, som stode sist inom den summa, som Kungl. Maj:t kunde finna

skäligt tilldela vederbörande län.

Kungl. antomobilklubben har uttalat sig för en centralisering av vägärendena

sålunda, att en central myndighet handlade ärenden, berörande huvudvägar

och permanenta beläggningar, varigenom en enhetlig planläggning av

stora vägarbeten på lång sikt kunde uppnås.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har i avseende å vägärendenas handläggning

förklarat sig, intill dess ytterligare erfarenhet vunnits, ansluta sig till

1928 års proposition.

För en fullständig decentralisation av vägärendena till länsstyrelserna enligt

1927 års förslag hava länsstyrelserna i LJppsala och Värmlands län samt

Svenska väg styrelsernas förbund uttalat sig. Där så icke kunde ske, anser

länsstyrelsen i Uppsala län, att, så snart flerårsplan för ett vägdistrikt blivit

upprättad och granskad, länsstyrelsen borde beträffande detta distrikt kunna

bevilja statsbidrag.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att bidrag av automobilskattemedlen

borde beviljas av länsstyrelserna, åtminstone bidrag till vägförbättringsarbeten.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser, att frågor om statsbidrag till det lokala

vägnätet borde överlämnas till länsstyrelsernas avgörande.

Länsstyrelsen i Stockholms län har avstyrkt förslaget, att frågor om statsbidrag

till anläggning av nya vägar, åtminstone sådana, som äro avsedda för

den genomgående trafiken, samt till brobyggnader skulle underställas Kungl.

Maj:ts avgörande. Beträffande statsbidrag av automobilskattemedel anser

länsstyrelsen, att endast frågor om dylika bidrag till högre belopp än s/4 av

kostnaden för företaget borde tillhöra Kungl. Majrts avgörande. Ifråga om

statsbidragen till varaktiga beläggningar torde Kungl. Maj:ts dirigerande ingripande

kunna stanna vid utfärdande av allmänna regler rörande dels förutsättningarna

för att statsbidrag för dylika beläggningar skulle kunna ifrågakomma,

dels den procent av totalkostnaden, vartill bidraget i detta fall kunde

högst utmätas, och dels de medel, varur det skulle utgå. Att inom ramen av

dessa föreskrifter fördela statsbidragen på de olika beläggningsföretagen borde

tillkomma länsstyrelserna. Vidkommande övergången till den nya handläggningen

av vägärenden syntes flerårsplanerna icke böra omfatta mer än tre år

och anspråken på dem reduceras därhän, att i planen framlades en samman
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Eungl. Maj:ts proposition nr 58.

Departe
mentschefen.

ställning av de vägföretag, som länsstyrelsen för viss tid, ej över tre år, ansåge

önskvärt och möjligt att bringa till utförande, att därtill fogades tekniska

byggnadsplaner och kostnadsberäkningar i den man sådana kunnat färdigställas

samt att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens granskning skulle gälla

planens huvudsakliga grunddrag och ämbetsverkets eventuella erinringar

meddelas vederbörande länsstyrelse till omprövning. Skedde detta, syntes det

ingalunda uteslutet, att flerårsplaner hunne upprättas till den tidpunkt, som

kunde komma att bestämmas för den nya vägorganisationens genomförande.

Länsstyrelsen hade emellertid intet att erinra mot att slutligt beviljande av

statsbidrag generellt förbehölles Kungl. Maj :t under en viss kort övergångstid

och att närmare bestämmelser angående statsbidragen utfärdades av Kungl.

Haj:t, förutsatt att riktlinjerna för dessa bestämmelser överensstämde med

principerna för en decentraliserad förvaltning av vägärendena.

Länsstyrelserna i Hallands samt Göteborgs och Bohus lån anse, att till

länsstyrelsernas avgörande borde överlämnas alla ärenden rörande beviljande

av statsbidrag utom bidrag av automobilskattemedel till högre belopp än 3/4

av kostnaden samt statsbidrag till större brobyggnader, vilka frågor fortfarande

borde tillhöra Kungl. Maj:ts avgörande. Beträffande vad i departementsförslaget

anförts om statsbidrag till anläggning av nya vägar och vägar

för den genomgående trafiken framhålles svårigheten att skilja dessa arbeten

från omläggning av äldre vägar respektive lokala vägar. Länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län framhåller lämpligheten av att särskilda allmänna

tekniska bestämmelser utfärdades för ny- eller omläggning av de landsvägar,

där en starkare automobiltrafik vore att förvänta, samt att tillika föreskreves,

att statsbidrag icke finge beviljas för dylika företag, därest de icke utfördes

enligt dessa bestämmelser eller Kungl. Maj:t medgivit undantag därifrån.

Länsstyrelserna i Skaraborgs och Kopparbergs län tillstyrka, att frågor

om statsbidrag till nya, för den genomgående trafiken avsedda vägar, till

större brobyggnader samt de i departementsförslaget angivna principfrågorna

underställas Kungl. Maj:ts avgörande, men anse, att alla övriga statsbidragsfrågor

böra överlämnas till länsstyrelserna.

Såsom av de avgivna yttrandena framgår, är det särskilt beträffande frågan,

var avgörandet av ärenden rörande beviljande av statsbidrag till vägoch

broföretag skall ligga, som meningarna äro skiljaktiga. I det övervägande

antalet yttranden har förordats, att dessa ärenden skulle helt och hållet

eller till allra största delen överflyttas till länsstyrelserna. Det vill ock synas,

som om det skulle medföra vissa svårigheter vid anslagsfördelningen, om

på sätt i departementsförslaget förutsatts vissa statsbidragsfrågor skulle fortfarande

underställas Kungl. Maj:ts avgörande, medan den större delen av dessa

ärenden och särskilt de flesta frågor om statsbidrag av automobilskattemedel

skulle handläggas av länsstyrelserna. I förhållande till dessa medel, som uppgå

till avsevärt belopp — för budgetåret 1929/1930 beräknas på automobilskattemedlens

länsfonder belöpa sammanlagt icke mindre än omkring 18.5 miljoner

kronor — är det jämförelsevis obetydliga belopp, nämligen anslaget till byggande

av landsvägar, vanliga bygdevägar och broar samt anslaget till byggande av

enkla bygdevägar — i förslaget till riksstat för budgetåret 1929/1930 upptagna

till 4,000,000 respektive 700,000 kronor — som enligt departementsförslaget

skulle i allmänhet av Kungl. Maj:t fördelas på de särskilda företagen.

Framhållas må ock, att svårigheter säkerligen ofta. kunna yppa sig vid bedö
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mai:ts proposition nr 63. 31

mande, huruvida en väg är att betrakta såsoin väg för genomgående trafik

eller icke.

Med hänsyn till nu angivna förhållanden lärer det vara lämpligare, att, då

handläggningen av övriga vägärenden koncentreras till länsstyrelserna, jämväl

frågorna om beviljande av statsbidrag, om ock med vissa mindre inskränkningar,

handläggas av nämnda myndigheter. Jag anser mig därför böra förorda,

att ärenden rörande beviljande av statsbidrag till särskilda företag från

anslaget till byggande av landsvägar, vanliga bygdevägar och broar, anslaget

till byggande av enkla bygdevägar samt automobilskattemedlens länsfonder

överlämnas till länsstyrelserna. I enlighet härmed skulle dessa anslag och

medel av Kungl. Maj:t fördelas mellan länen, därvid Kungl. Majrt skulle föreskriva

de villkor, som kunna befinnas lämpliga, såsom exempelvis beträffande

sådana företag, som enligt upprättade flerårsplaner äro av mera allmän betydelse,

att planerna för dessa företag skulle underställas Kungl. Maj :ts godkännande.

Därefter skulle vederbörande länsstyrelse äga att, i huvudsaklig

överensstämmelse med av länsstyrelsen uppgjord och inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

granskad flerårsplan avseende tre år samt i enlighet med fastställda

grunder och nyssnämnda särskilda villkor, av de länet tilldelade medlen

bevilja statsbidrag till de särskilda företagen, av automobilskattemedlen

dock med högst tre fjärdedelar av den beräknade kostnaden. Ifrågasättes

för något företag högre statsbidrag av automobilskattemedel än nyss angivits,

bör frågan därom fortfarande underställas Kungl. Maj:ts avgörande. Beträffande

brobyggnader torde med hänsyn till dessa arbetens speciella art upprättade

planer och kostnadsförslag böra granskas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

innan statsbidrag beviljas av länsstyrelsen. Vidkommande varaktiga

beläggningar synas, såsom länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasatt,

vissa allmänna regler böra av Kungl. Maj:t fastställas, och skulle länsstyrel

serna därefter äga att inom ramen för dessa regler bevilja statsbidrag till de

särskilda beläggningsarbetena. Till äventyrs kan det visa sig nödigt föreskriva,

att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande i tlylik fråga skall av länsstyrelsen

inhämtas, innan statsbidrag beviljas.

För att ärenden rörande beviljande av statsbidrag i den utsträckning, som nu

förordats, skola kunna överlämnas till länsstyrelserna, erfordras emellertid, att

flerårsplaner i hela landet komma till stånd. Därest vad nu förordats i fråga

om vägärendenas handläggning vinner riksdagens bifall, torde arbetet med upprättande

av dylika planer böra med all kraft bedrivas, så att Kungl. Maj :t efter

den ytterligare utredning, som kan anses erforderlig, må kunna snarast möjligt

meddela närmare bestämmelser i förevarande hänseende i huvudsaklig överensstämmelse

med nu förordade riktlinjer och den nya handläggningen av vägärendena

börja tillämpas vid den tidpunkt, jag har för avsikt att föreslå för den nya

vägorganisationens ikraftträdande, eller den 1 juli 1930.

Det har uttalats farhågor för, att, om ärendena rörande beviljande av statsbidrag

överflyttas till länsstyrelserna, dessa myndigheters beslut i dylika

frågor komme att överklagas, varigenom statsbidragens användning mången

gång skulle fördröjas avsevärd tid i avvaktan på besvärens prövning i rege
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

Övergångs
anord
ningar.

ringsrätten. Ehuru detta sannolikt torde komma att inträffa mera sällan,

torde, då det slutliga avgörandet i samtliga statsbidragsfrågor lämpligen bör

tillkomma Kungl. Maj:t i statsrådet, ändring i sådant syfte böra vidtagas i

lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Vidkommande vissa vägar, som med hjälp helt eller delvis av statsmedel

anläggas i de nordligare delarna av landet, nämligen ödebygdsvägar, enskilda

utfartsvägar och tillfartsvägar till inlandsbanan, torde någon ändring i nu

gällande bestämmelser rörande handläggningen av ärenden rörande dessa vägar

icke vara erforderlig.

Vad slutligen beträffar kontrollen och granskningen av räkenskaper för

vägbyggnad, skulle denna verksamhet utövas genom länsstyrelsen med biträde

av vägingenjören. På intyg av honom skulle statsbidrag till vägbyggnad utbetalas

av länsstyrelsen. Statsbidragen till vägunderhåll och vinterväghållning

åter torde — på intyg av vägingenjören efter föregången kontroll och granskning

i fråga om den verkliga kostnaden därför •— åtminstone tills vidare böra utbetalas

av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vilket ämbetsverk skulle äga att

med sina för ändamålet utbildade tjänstemän genom stickprovsgranskning av

räkenskaperna utöva kontroll.

Rörande anordningar för övergång till den nya organisationen hava 1927 års

sakkunniga anfört bland annat:

Nuvarande ordinarie innehavare av distriktschefs- eller distriktsingenjörstjänst

torde i enlighet med avlöningsvillkoren den 22 juni 1911 vara skyldiga

att antaga förordnande å vägingenjörstjänst och att, mot avstående av samtliga

med den ordinarie tjänsten förbundna avlöningsförmåner, åtnjuta vägingenjörs

avlöning.

Ordinarie distriktschef eller distriktsingenjör, som eventuellt icke erhölle

förordnande såsom vägingenjör, skulle överföras å indragningsstat och skulle därvid

äga att utöver honom i hans ordinarie tjänst tillkommande lön jämte löneförbättring

åtnjuta viss gottgörelse för de med hans befattning hittills förenade

särskilda inkomster i tjänstep. Gottgörelsen torde böra beräknas efter

medeltalet för visst antal år men torde i intet fall böra utgå med högre belopp

än 5,000 kronor för år räknat.

Sålunda på indragningsstat överförd distriktstjänsteman borde i sin innehavande

befattning kunna av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anlitas för särskilda

uppdrag, t. ex. för järnvägsinspektioner eller för att inom styrelsen biträda

med granskning av flerårsplaner eller med andra i samband med övergången

anhopade ärenden. Därest sådant arbete förekomme i avsevärd omfattning,

syntes särskild ersättning genom extra arvode böra beredas.

Av de 16 distriktstjänstemännen hade f. n. endast 10 ordinarie tjänst, nämligen

4 distriktschefer samt 6 distriktsingenjörer. Av dessa uppnådde några

snart pensionsåldern. Det torde vara lämpligt, att några av dem icke emot egen

önskan förordnades till vägingenjörer, varför ett mindre antal avlöningar å

indragningsstat kunde ifrågakomma för de närmaste åren.

Den nya ordningen för beviljande av statsbidrag föresloges träda i kraft

den 1 juli 1928 och den nya organisationen beträffande vägingenjörer med biträden

med hänsyn till lokalfrågans ordnande först den 1 oktober 1928.

Såväl ordinarie och icke ordinarie distriktstjänsteman som vägkonsulenter,

vilka erhölle vägingenjörtjänst, torde skäligen berättigas att enligt länsstyrel
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:tu proposition nr 58.

33

sernas beprövande avsluta redan påbörjade uppdrag, dock högst under loppet

av 12 månader räknat från den 1 juli 1928.

Lönenämnden bär åberopat sitt utlåtande den 10 november 1925 över 1925 års

förslag, i vilket utlåtande lönenämnden i förevarande hänseende föreslog i huvudsak

samma grunder för övergången till den nya organisationen som de av

1927 års sakkunniga angivna.

Beträffande den föreslagna gottgörelsen till distriktstjänsteman, som överföres

på indragningsstat, för de med hans befattning hittills förenade särskilda

inkomster i tjänsten, har statskontoret, då innebörden av uttrycket icke vore

lullt klar, för sin del velat betona, att gottgörelsen endast torde böra avse särskilda

arvoden och dylikt, som utgått för statsuppdrag. Då befattningshavaren

givetvis vore oförhindrad att i fortsättningen mottaga uppdrag av kommuner

och enskilda och detta icke längre med bundenhet till visst distrikt, saknades

nämligen anledning för staten att lämna gottgörelse för inkomster av dylika

uppdrag.

Därest den av mig förordade förändrade organisationen för den statliga väg- Departeförvaltningen

i länen vinner riksdagens bifall, skulle den nuvarande distrikts- menUchefenorganisationen

bortfalla. De ordinarie distriktstjänstemän, som till följd av

framskriden ålder eller annan anledning icke kunna ifrågakomma vid besättande

av de till den nya organisationen hörande befattningar, torde därför böra överföras

antingen å övergångsstat eller å indragningsstat. Yad 1927 års sakkunniga

och lönenämnden beträffande överförandet å indragningsstat föreslagit

anser jag mig kunna biträda, dock med det förtydligande, som statskontoret

angivit, samt med iakttagande därav, att i de fall, då tjänstgöringsskyldighet

fortfarande anses böra åligga överförd tjänsteman, överföringen bör äga rum

till övergångsstat. På sätt förut anförts torde dylika övertaliga distriktstjänstemän

kunna inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen användas bland annat

för den inspektionsverksamhet ute i landet, som betingas av den nya lokala vägorganisationen.

Yad beträffar tiden för den nya organisationens ikraftträdande, synas flera

skäl tala för att denna tidpunkt bestämmes till den 1 juli 1930. Att märka

är nämligen, att omorganisationen nödvändiggör utfärdandet av nya instruktioner,

såväl för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen som för de blivande vägmgenjörerna

och biträdande ingenjörerna, jämte åtskilliga andra bestämmelser

av administrativ natur, bland annat taxa för arbetsledning, samt att yttranden

över, bland annat, upprättade instruktionsförslag torde böra infordras från

samtliga länsstyrelser m. fl. myndigheter och korporationer. Allt detta torde

taga en avsevärd tid i anspråk. Beaktas bör därjämte, att, förrän befattningarna

inom den nya organisationen tillsatts, det är omöjligt att angiva, huru

många befattningar inom nuvarande organisation kunna komma att i enlighet

med vad ovan anförts uppföras å indragnings- och övergångsstat samt att följaktligen,

därest organisationen skulle träda i kraft vid någon tidpunkt under

budgetåret 1929/1930, de av nämnda förhållanden påverkade anslagen till

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. häft. (Nr 58.) 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

Ekonomisk

innebörd.

väg- och vattenbyggnadsadministrationen för nämnda budgetår icke nu kunna

med någon tillförlitlighet bestämmas till sina belopp. Därest åter den nya

organisationen träder i kraft den 1 juli 1930, torde besättandet av befattningarna

inom organisationen kunna ske och följaktligen eventuell övergångsstats

storlek kunna bestämmas å sådan tid, att de därav berörda anslagen för budgetåret

1930/1931 kunna förslagsvis beräknas i statsverkspropositionen till 1930

års riksdag samt definitiva förslag rörande nämnda anslag framläggas före

propositionstidens utgång nämnda år.

Med hänsyn till nu angivna förhållanden anser jag mig böra föreslå, att tidpunkten

för den nya organisationens genomförande fastslås till den 1 juli 1930.

Från denna dag skola de till vägingenjörer och biträdande ingenjörer förordnade

intaga den ställning i förhållande till vägärendena, som i det nya förslaget

avses. Arvoden för vägundersökningar, renstakningar och arbetsledning

få sålunda från denna dag räknat icke utgå till dem utan skola tillfalla statsverket;

dock lärer väg- och vattenbyggnadsstyrelsen kunna medgiva skälig avvecklingstid

för icke avslutade uppdrag.

Den nya organisationens genomförande föranleder ändringar i åtskilliga författningar

av beskaffenhet att böra underställas riksdagen, såsom 10 kap.

52 § vattenlagen, 70 § lagen den 19 juni 1919 om flottning i allmän flottled,

lagen den 11 oktober 1907 om civila tjänstinnehavares rätt till pension samt,

såsom förut omförmälts, lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt

m. fl. Då tiden för organisationens ikraftträdande föreslagits till den 1

juli 1930, torde dylika ändringsförslag icke behöva framläggas förrän till

1930 års riksdag.

Utfärdandet av de övergångsbestämmelser, som i anledning av den nya organisationen

bliva erforderliga, lärer få ankomma på Kungl. Maj:t.

För anställande av vägingenjörer och biträdande ingenjörer skulle avlöningskostnaderna

bliva följande:

Kronor Kronor

23 vägingenjörer:

arvoden .........

vikariatsersättningar m. m.

dyrtidstillägg, 17 / . . . ■

20 biträdande ingenjörer:

grundavlöningar.....

avlöningsförhöjningar m. in

dyrtidstillägg, IT / . . . ■

. . . 311.040

. . . 15,000

. • ■ 38,000 364,040

. . . 106,080

. . . 23,500

. • • 22,200 151,780

Summa kronor 515,820

Härtill komma utgifter för lokal m. m. Av de uppgifter, som länsstyrelserna

i sina utlåtanden över departementsförslaget i dessa hänseenden lämnat, framgår,

att kontorslokal för vägingenjör och hans biträden vid tiden för den nya

organisationens ikraftträdande skulle kunna beredas hos länsstyrelserna i Gotlands,

Göteborgs och Bohus, Kopparbergs, Jämtlands samt Norrbottens län. I

övriga 19 län måste dylik kontorslokal förhyras. Beträffande de årliga kost
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj :ts proposition nr 53.

35

naderna för förhyrande i dessa län av sådan lokal, däri inbegripet kostnad för

dess uppvärmning, belysning och städning, ävensom årskostnaderna för telefon,

för skriv- och ritmaterialier samt för skriv- och ritbiträde må hänvisas till den

vid statsrådsprotokollet fogade, med ledning av länsstyrelsernas uppgifter upprättade

tabellen; enligt densamma skulle sagda årskostnader uppgå till sammanlagt

omkring 160,000 kronor. Förutom dessa årskostnader medför den

nya organisationen vissa engångskostnader för anskaffande av dels erforderliga

kontorsinventarier och dels nödiga instrument. Av nyssnämnda tabell inhämtas,

att härför skulle åtgå ett belopp av tillhopa omkring 105,000 kronor.

Då vissa av de i tabellen upptagna posterna synas vara högt beräknade, torde

finnas möjlighet, att nu angivna engångs- och årskostnader skola bliva mindre.

Vad beträffar de nya tjänstemännens resekostnader, beräknades i 1928 års

proposition vägingenjörernas resekostnader till omkring 120,000 kronor. Därvid

togs hänsyn till de besparingar, som kunde väntas bliva en följd av dels en inom

finansdepartementet pågående utredning i syfte att nedbringa kostnaderna för

tjänsteresor och dels lämpliga åtgärder i övrigt. Även nu torde man böra räkna

med ett belopp av 120,000 kronor för vägingenjörernas resekostnader. För de

biträdande ingenjörerna torde i förevarande hänseende böra avses ett belopp av

omkring 30,000 kronor. Sammanlagt skulle sålunda för ifrågavarande ändamål

erfordras 150,000 kronor.

För undersökningar och renstakningar ävensom arbetsledning skulle utgå

dels resekostnads- och traktamentsersättning till förrättningsmannen och dels

arvode enligt taxa. Vägdistriktet, som enligt det förordade förslaget skulle

erlägga dessa förrättningskostnader till länsstyrelsen, torde böra förskottsvis inbetala

ett belopp, tillräckligt för täckande av resekostnaderna, vilka skulle utbetalas

till förrättningsmannen omedelbart efter förrättningen eller, där så erfordrades,

förskottsvis. Själva arvodet skall, där förrättningsmannen är vägingenjör

eller biträdande ingenjör, tillfalla statsverket, och torde sålunda inflytande

arvoden, vilka av 1927 års sakkunniga beräknats till omkring 100,000

kronor, böra av länsstyrelserna tillgodoföras vederbörlig riksstatstitel.

Beträffande väg- och vattenbyggnadsstyrelsen beräknades i 1928 års proposition

särskilt med hänsyn till de då föreslagna väg- och broinspektörernas resor

en ökning av styrelsens resekostnader, vilka utgå av sjätte huvudtitelns ordinarie

reservationsanslag till expenser för allmänna arbeten, med omkring

30,000 kronor. Ehuru i förevarande förslag särskilda väg- och broinspektörer

icke upptagits utan den av den nya statliga vägorganisationen i länen betingade

inspektionsverksamheten förutsatts skola utövas av tjänstemän inom vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen och övertaliga distriktstjänstemän, torde likväl

en ökning av styrelsens resekostnader alltjämt böra beräknas, dock icke med

högre belopp än 20,000 kronor. Emellertid bortfaller ett belopp av omkring

30,000 kronor, vartill de nuvarande distriktstjänstemännens av statsmedel från

anslaget till expenser för allmänna arbeten täckta resekostnader beräknas uppgå,

varför en sänkning av sagda anslag synes möjlig.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

I fråga om väg- och vattenbyggnadsstyrelsen må därjämte uppmärksammas,

att, därest för utövande av styrelsens inspektionsverksamhet m. m. såsom förutsatts

anlitas övertaliga distriktstjänstemän, arvoden enligt taxa härför torde

böra utgå till dem. För sådant ändamål torde erfordras omkring 20,000 kronor.

Beträffande frågan, huruvida den ifrågasatta decentralisationen av vägväsendet

kommer att kräva ökning av länsstyrelsernas personal, hava en del länsstyrelser

förklarat det vara svårt att, innan erfarenhet vunnits om decentralisationens

verkningar, bedöma denna fråga. Några länsstyrelser hava ansett

dylik ökning icke erforderlig, åtminstone icke tillsvidare, och några länsstyrelser

hava förklarat, att decentralisationen icke i och för sig men i förening

med redan inträdd ökning av andra göromål hos länsstyrelsen komme att

föranleda en ökning av länsstyrelsens arbetskrafter. Slutligen hava några länsstyrelser

anmält, att enbart till följd av decentralisationen viss ökning av länsstyrelsens

personal bleve påkallad. De län, där sålunda motsedd personalökning

av länsstyrelsen uppgivits i bestämt antal befattningshavare, äro Uppsala

län (1 kvalificerad tjänsteman å landskansliet), Jönköpings län (1 skrivbiträde),

Kalmar län (1 landskontorist), Kristianstads län (1 tjänsteman å

landskansliet), Värmlands län (1 extra biträde), Örebro län (1 extra länsnotarie

och 1 kontorsbiträde), Västernorrlands län (1 landskanslist), Jämtlands

län (1 landskanslist) och Västerbottens län (1 landskanslist och 1 kontorsbiträde).

Härjämte hava, såsom av den bifogade tabellen framgår, för vartdera

av Västernorrlands och Västerbottens län uppgivits behov av ett biträde för

granskning av vägväsendets räkenskaper m. m.

En sammanfattning av vad sålunda anförts rörande statsverkets kostnader

för den nya vägorganisationen giver vid handen, att de årliga kostnaderna -—

förutom de nu svårberäkneliga kostnaderna för ökning av länsstyrelsernas

personal — skulle uppgå till följande belopp:

Krouor Kronor

Vägingenjörer och biträdande ingenjörer:

a) avlöning och dyrtidstillägg.............515,820

b) resekostnader................... 150,000

c) lokalhyra, telefon, skriv- och ritmaterialier samt skriv
och

ritbiträde m- m............... 160,000 825,820

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen;

a) extra arvoden för inspektion m. m.......... 20,000

b) ökade resekostnader för inspektion m. m....... 20.000 40,000

Summa kronor 865,820

Härtill kommer en engångskostnad av omkring 105,000 kronor för anskaffande

av kontorsinventarier och instrument.

Å andra sidan skulle besparas följande med nuvarande vägorganisation förbundna

statsutgifter (jämför 1927 års betänkande sid. 54):

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

37

Ändamål

Allmänna

statsmedel

kr.

Automobil-

skattemedel

kr.

Summa

Distriktstjänstemän................

65,750

65,750

Distriktstjänstemäns resor.............

30,000

—

30,000

Vägkonsulenter.................

—

65,000

65,000

Vägkonsulenters resor...............

—

30,000

30,000

Väg- och broundersökningar............

65,000

_

65,000

Arbetsledningsarvoden (totalt 641,000 kronor).....

41,000 1

189,000 1

230,0001

Summa

201,750

284,000

485,750

Därjämte skulle, såsom ovan antytts, statsverket tillföras en ny inkomst av

förrättningsarvoden, som uppskattats till omkring 100,000 kronor.

Rörande de anslag, som erfordras för den nya vägorganisationen, anförde 1927

års sakkunniga bland annat följande:

Då den nya vägorganisationen i allt väsentligt vore påkallad av de förändringar,

som automobilismen medfört, ansåge de sakkunniga skäligt, att organisationens

kostnader bestredes av automobilskattemedel, varvid givetvis de

till statsverket inflytande förrättningsarvodena borde krediteras samma anslag.

Enklast vore att låta kostnaderna i varje län utgå av de länen tillgodokommande

automobilskattemedlen, i vilket fall något särskilt riksstatsanslag icke

skulle erfordras. För de län, som erhölle jämförelsevis liten sådan tilldelning,

kunde emellertid detta synas betunga anslaget mer än skäligt i jämförelse

med andra län med större tilldelning. De sakkunniga föresloge därför, att

i riksstaten upptoges ett särskilt anslag, förslagsvis benämnt vägingenjörer

och biträdande ingenjörer, extra anslag, att direkt utgå av automobilskattemedel.

Detta anslag skulle då täckas, innan den övriga medelsfördelningen

mellan anslagen ägde rum; de övriga automobilskattemedelsanslagen minskades

följaktligen med motsvarande belopp.

De sakkunniga föresloge, att vägingenjörers och biträdande ingenjörers lön,

lönetillägg och dyrtidstillägg skulle påföras detta anslag. Anslaget beräknades

med hänsyn till sammanlagda kostnaden härför efter avdrag av inflytande

förrättningsarvoden till 433,000 kronor.

Förekommande utgifter för lokalhyra och telefon m. in. borde, såsom väsentligen

jämförbara med länsstyrelsernas expensutgifter, utgå av femte huvudtitelns

expensanslag.

Resekostnads- och traktamentsersättning för vägingenjörers och biträdande

ingenjörers resor syntes lämpligen kunna utgå av de länen tillgodokommande

automobilskattemedlen och komme således, liksom kostnaden för nuvarande

vägkonsulenter, icke till synes i budgeten.

Ur budgeten utginge anslagen till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens distriktstjänstemän

och till tillfällig löneförbättring ävensom anslaget till vägundersökningar.

Anslagen till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och till dyrtidstillägg

förändrades på närmare angivet sätt.

I sitt utlåtande över 1927 års förslag anförde riksräkenskapsverket, att

från rent budgetteknisk synpunkt avgjorda betänkligheter måste resa sig mot

1 Besparingen har beräknats uppkomma därigenom, att den hittillsvarande s. k. arbetsledningen i

viss omfattning torde komma att ersättas genom vägingenjörernas utan ersättning utövade kontroll.

Erforderliga

anslag.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. May.ts proposition nr 53.

Departe
mentschefen
-

att till raden av anslag, vilka skulle bestridas av särskilda inkomstmedel, foga

en ny utgiftskategori, som skulle bidraga till att ytterligare söndersplittra budgeten.

Då automobilskattemedlen redan voro uppdelade på olika anslag, skilde

sig emellertid rent principiellt det föreliggande förslaget icke från vad som

redan tillämpades. Riktigare än att bestrida expensutgifterna från femte huvudtitelns

expensanslag vore det att förse anslaget till vägingenjörer och biträdande

ingenjörer med underrubriker, upptagande dels avlöningar, dels skrivmaterialier

och expenser. Vidare syntes det vara mest ändamålsenligt att även

uppföra resekostnads- och traktamentsersättningar till vägingenjörerna som en

särskild underavdelning av samma anslag, varigenom en överskådlig bild av

organisationens verkliga kostnader erhölles.

Kungl. automobilklubben uttalade sig mot principen att för avlöning av statens

tjänstemän anlita automobilskattemedel, låt vara att beloppet vore obetydligt.

I 1928 års proposition förutsattes, att kostnaderna för den statliga vägorganisationen

skulle täckas av allmänna statsmedel.

I sitt utlåtande över departementsförslaget har statskontoret för sin del framhållit

önskvärdheten av att för samtliga av den lokala vägorganisationen påkallade

utgifter, resekostnader och expensmedel häri inbegripna, måtte uppföras

ett eller flera riksstatsanslag, varigenom även den fördelen skulle vinnas, att

kostnaderna för den lokala vägorganisationen lätt kunde överblickas. De nya

anslagen syntes tillsvidare i likhet med de redan utgående automobilväganslagen

böra anvisas att utgå direkt av automobilskattemedel.

Då den nya lokala vägorganisationen väsentligen är föranledd av de förändringar,

som automobiltrafiken medfört, synes det skäligt, att organisationens

kostnader åtminstone delvis bestridas med automobilskattemedel och detta så

mycket mera, som genom den nya organisationen torde vinnas en förbättrad ekonomi

i vägmedlens användning. Med hänsyn härtill och då redan vid en mera

provisorisk anordning, såsom inrättandet av vägkonsulentbefattningarna, tagits

i anspråk automobilskattemedel, vill jag föreslå, att de av den nya lokala vägorganisationen

föranledda avlönings- och resekostnaderna bestridas av automobilskattemedel.

Förslag till härav betingade ändringar i förordningen om fördelning

av automobilskattemedel torde få underställas nästkommande års riksdag.

Den ökade belastning å automobilskattemedlen, som härigenom skulle

uppkomma, torde kunna beräknas till omkring 300,000 kronor och är således

i betraktande av automobilskattemedlens totala storlek icke av någon

avsevärdare betydelse. Vid denna beräkning har jag utgått från att statsverkets

inkomst av förrättningsarvoden kommer att såsom särskilda uppbördsmedel

tillföras blivande anslag till avlöning av vägingenjörer m. m. De av sagda lokala

vägorganisation betingade engångs- och årskostnaderna av expensnatur

ävensom de ökade kostnaderna för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens inspektionsverksamhet

torde däremot böra bestridas av allmänna statsmedel, därvid berörda

expenskostnader lämpligen synas kunna utgå av femte huvudtitelns ordinarie

förslagsanslag till skrivmaterialier och expenser, ved m. m.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

39

Vad beträffar frågan, under vilka anslagstitlar de enligt vad ovan anförts

erforderliga utgifterna för den nya organisationen skola uppföras å riksstaten,

torde, då nämnda organisation är avsedd att träda i kraft först den 1 juli 1930,

erforderliga definitiva förslag härutinnan få framläggas för 1930 års riksdag.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen

att med godkännande av den av mig förordade ändrade organisationen

av vägväsendet, att tillämpas från och med den

1 juli 1930, besluta, att från och med nämnda dag skola i länen

vara anställda vägingenjörer och biträdande ingenjörer med

avlöningsförmåner och under villkor i övrigt, som av mig i det

föregående angivits.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Departementschefens

hemställan.

Ur protokollet:

Fredric Hawerman.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Stockholm 1929. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

283697

Bilaga.

Tabell över av den nya statliga vägorganisationen i länen betingade kostnader för lokal in. in.

Län

Engångskostnader

Årliga kost

a a d e r

Kontors-

inventarier

Kronor

Instrument

Kronor

Summa

Kronor

Förhyrning av

kontorslokal,

inbegripet

uppvärmning,

belysning och

städning

Kronor

Telefon

Kronor

Skriv- och

ritmateria- lier

Kronor

Skriv-

Rit-

Diverse

Kronor

Summa

Kronor

biträde

Kronor

Stockholms.......

1,200

1,000

2,200

3,000

380

400

2,700

6,480

Uppsala.........

3,600

1,400

5,000

1,650

375

1,000

2,630

''_

5,655

Södermanlands......

5,000

1,500

6,500

2,000

700

800

2.700

_

61200

Östergötlands......

4,400

1,750

6,150

1,450

300

500

1,800

1.800

—

5,850

J önköpings.......

2,000

1,000

3,000

1,500

600

400

6,000

_

8,500 i

Kronobergs.......

1,650

350

2,000

1,500

500

300

2,100

—

4,400

Kalmar.........

5,705

1,380

7,085

2,500

450

600

3,400

1,000

7,950

Gotlands...... .

1.850

500

2,350

—

70

200

400

_

670

Blekinge........

2,000

400

2,400

1,350

700

300

1,800

—

—

4,150 i

Kristianstads......

3,500

500

4.000

1,900

400

400

2,400

3,000

_

8,100

Malmöhus.......

2,840

410

3,250

2,800

500

350

3.6

00

—

7^250

Hallands........

2,000

1,000

3,000

1,200

300

400

2.100

_

4,000

Göteborgs och Bohus . . .

2,980

1,760

4,740

—

300

400

—

2,500

—

3,200

Alvsborgs ........

2,980

1,760

4,740

1,800

300

400

1,800

2,500

—

6,800

Skaraborgs .......

1,000

500

1,500

1,000

150

150

2,400

—

3,700

Värmlands........

3,250

750

4,000

2,000

300

500

2,200

3,000

—

8,000

Örebro.........

3,150

900

4,050

1,860

700

400

2,400

480

380

6,220

Västmanlands......

3,150

900

4,050

2,460

700

400

2,400

480

380

6,820 I

Kopparbergs.......

2,300

1,085

3,385

—

500

450

3,000

—

3,950

Gävleborgs.......

3,200

800

4,000

1,710

430

400

3.000

160

5,700

Västernorrlands.....

4,800

2,200

7,000

3,000

800

1,200

2,000

3,000

*5,700

15,700

Jämtlands........

8,800

1,025

9,825

—

900

1,200

2,700

2,000

_

6,800

Västerbottens......

4,000

2,000

6,000

3,000

1,000

800

3,600

6,000

2 5,000

19,400

Norrbottens.......

3,700

800

4,500

—

600

500

3,000

. —

4,100

Summa

79,055

25,670

104,725

37,680

11,955

12,450

.84,890

12,620

159,595

1 Därav 5,000 kr. till ett biträde för räkenskapsgranskning m. m.

2 Avser ett biträde för räkenskapsgranskning m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1929:275 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående viss omorganisation av vägväsendet jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  2. SU 1929:152 Memorial i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om Kungl. Maj:ts proposition angående viss omorganisation av vägväsendet jämte i ämnet väckta motio s. 1 i texten
  3. SU 1929:114 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss omorganisation av vägväsendet jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten