Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen

1935-02-22 · 176 sidor, varav 161 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 161 av 176 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1935:148, Med förslag till förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition >tr 148.

1

\r 148.

Kungl. Majus proposition till riksdagen med förslag till förordning

om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen; given

Stockholms slott den 22 februari 1935.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att?

antaga härvid fogade förslag till förordning om ändring i vissa delar av

taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379).

Under Hans Maurts

Min aller nådi gate Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

ns.

tinning till riksdagens protokoll 19:15.

1 sami.

Sr

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen

den 28 september 1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, att 12 § 1 morn., 14 § 2 morn., 21 §, 26 § 1 morn., 31 §,

32 § 3 morn., 33—35 §§, 36 § 4 morn., 37 § 1 morn., 38 § 3 morn., 39 och

40 §§, 42 §, 49 §, 52—55 §§, 56 § 1 morn., 78—80 §§, 90 § 2 morn., 93 §, 140—143

§§ samt 144 § 1 mom. taxeringsförordningen den 28 september 19281 ävensom

rubriken till 42 § i förordningen skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives:

12 §.

1 mom. Till medlemmar---taxeringens verkställande.

Av kommun---erlagt desamma.

Vid kommuns val av ledamöter i beredningsnämnd, fastighetstaxeringsnämnd

eller taxeringsnämnd, så ock vid förordnande av ledamöter i fastighetsprövningsnämnd,

länsprövningsnämnd eller Stockholms stads prövningsnämnd

skall tillses, att örn möjligt såväl ägare eller brukare av

fastighet som rörelseidkare, vilka bedriva inom distriktet allmänt förekommande

verksamhet, samt arbetare och andra inkomsttagare komma att

äga säte och stämma i nämnden ävensom att, såvitt möjligt är, kännedom

örn distriktets olika delar kommer att förefinnas inom densamma.

14 $.

2 mom. Länsstyrelsen skall---1 mom. sägs.

Där Kungl. Majit det medgiver, må i bokföring sakkunnig person anställas

vid länsstyrelsen med uteslutande uppgift att under landskamrerarens

ledning året örn verkställa utredningsarbete för taxeringarna.

Sådan sakkunnig vare, där Kungl. Majit så förordnar eller landskamreraren

finner det kunna ske, skyldig att biträda jämväl annan landskamrerare.

Anställningsvillkoren för sakkunnig, som i detta stycke avses,

bestämmas för varje fall av Kungl. Majit.

Landskamreraren meddelar de sakkunniga nödiga anvisningar för fullgörande

av deras uppdrag.

21 §.

Underlåter någon---lämpligt vite. Länsstyrelsen äger---så
dan

uppgift.

Vad nu---icke efterkommits.

1 Senaste lydelsen av 31, 78, 141 och 142 §§ se 1930:192, av 33 och 35 §§ se 1932:292.

av 37 § 1 morn., 53 § och 55 § se 1932: 279 saint av 56 § 1 mom. se 1934: 295.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 14K

26 §.

1 mom. Nedannämnda skattskyldiga---minst 100 kronor.

Vid bedömandet av fysisk persons deklarationsskyldighet skall, örn han

under beskattningsåret varit gift och under större delen av året levt tillsammans

med den andra maken, hänsyn tagas, förutom till hans egen inkomst

och förmögenhet, även till boets och den andra makens inkomst och

förmögenhet. Har skattskyldig---taxeras därför.

Vid tillämpning---den avlidne.

31 §.

Vid självdeklaration för verk eller bolag, som är försett med Kungl.

Maj:ts oktroj eller blivit registrerat såsom aktiebolag eller står under

offentlig kontroll, vid självdeklaration för bostadsrättsförening, så ock

vid självdeklaration för annan deklarationsskyldig, som under beskattningsåret

enligt lag varit skyldig föra liandelsböcker eller som, utan att

sådan skyldighet förelegat, likväl under beskattningsåret fört dylika

böcker i av honom hedriven rörelse, skall fogas hestyrkt avskrift av balansräkning

för beskattningsåret och balansräkning för det närmast föregående

räkenskapsåret samt av vinst- och förlusträkning för beskattningsåret,

örn sådan räkning ingått i bokföringen. Vid självdeklaration för

annan bostadsförening än bostadsrättsförening skola fogas dels av styrelsen

undertecknad uppgift örn föreningens ställning vid beskattningsårets

början och slut dels ock bestyrkt avskrift av vinst- och förlusträkning

för samma år, örn sådan ingått i föreningens bokföring.

För verk — ---för beskattningsåret. Enahanda gäller beträffande

förvaltningsberättelse, som det åligger styrelse för aktiebolag, ömsesidigt

försäkringsbolag eller ekonomisk förening att utgiva.

För inländsk---år disponerats.

32 §.

3 mom. Skattskyldig, som under beskattningsåret enligt lag varit skyldig

föra handelsböcker eller, utan att sådan skyldighet förelegat,

likväl fört dylika böcker i av honom bedriven rörelse, åligger att efter

anmaning av landskamrerare, i den utsträckning denne prövar nödigt,

tillhandahålla sin bokföring med därtill hörande handlingar för granskning,

varom förmäles i 79 och 93 §§. Enahanda skyldighet åligger rörelseidkare,

som ej fört handelsböcker, med avseende å av honom förda

anteckningar rörande intäkter och utgifter inom rörelsen jämte därtill

hörande handlingar.

Vad nu---och handlingar.

33 §.

Till ledning vid taxeringen för inkomst eller förmögenhet skola varje

år utan anmaning följande uppgifter meddelas, nämligen

a) av arbetsgivare beträffande person, som hos honom innehaft anställ
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Majus proposition nr 148.

ning eller uppdrag eller utfört tillfälligt arbete eller som av honom åtnjutit

pension:

uppgift för envar, på sätt nedan i denna paragraf närmare angives, angående

hans förmåner under nästföregående år i avlöning, arvode eller

annan ersättning för utfört, arbete eller i pension,

dock att annan arbetsgivare än statlig eller kommunal myndighet elier

juridisk person är skyldig avlämna uppgift endast i fråga örn sådana

förmåner, som utgått från av honom utövad rörelse eller från av honom

bedrivet jordbruk eller skogsbruk, samt att uppgiftsskyldighet för ersättning

för tillfälligt arbete icke föreligger, örn sådan ersättning under året

utgått med mindre än etthundra kronor till samma mottagare eller örn

beloppet utgått till rörelseidkare, som enligt lag varit skyldig föra handelsböcker;
b)

av försäkringsanstalt:

uppgift för envar, som under nästföregående år åtnjutit livränta eller

eljest erhållit belopp på grund av pensionsförsäkring hos anstalten,

angående sådant belopp,

dock att därest beloppet ej uppgått till tvåhundra kronor uppgiftsskyldighet

icke äger rum med mindre för den, som åtnjutit intäkten, tillika

skall uppgivas annan intäkt;

c) av den, som driver trävarurörelse eller eljest yrkesmässigt avverkar

skog å annans mark, beträffande dem, till vilka han under nästföregående

år utgivit vederlag för upplåten avverkningsrätt till skog:

uppgift för envar angående det utbetalda beloppet,

dock att uppgiftsskyldighet ej äger rum beträffande vederlag för avverkningsrätt,

som upplåtits från allmän skog;

d) av den, som utbetalt royalty eller periodiskt utgående avgift för

utnyttjande av patent, mönster eller dylikt:

uppgift för den, till vilken under nästföregående år royaltyn eller avgiften

utbetalts, angående det utbetalda beloppet.

I uppgift, som avses under a), skola vid angivandet av de åtnjutna förmånernas

belopp däri inräknas skatter, försäkringsavgifter och dylikt,

som arbetsgivaren erlagt för vederbörandes räkning, särskilda felräkningspenningar,

ersättning för representationskostnad vid kommunal eller enskild

tjänst ävensom gratifikationer i penningar eller annat, varjämte anteckning

skall göras angående de förmåner i övrigt, som följt med anställning

eller uppdrag, såsom fri kost, boställe, bostad eller löningsjord eller

inkomst av sportler, expeditionslösen, botes- eller beslagsandelar eller

andra liknande, ej till beloppet bestämda inkomster. Avser uppgiven

förmån endast en del av året, skall upplysning meddelas örn den tidrymd,

för vilken förmånen utgått. Har från annan arbetsgivare än statlig myndighet

utgått särskild resekostnads- eller traktamentsersättning, skall

upplysning härom lämnas i uppgiften. Därest vid avlönings utbetalande

avdrag skett för löntagarens eller hans efterlevandes pensionering, skall

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. May.ts proposition nr 148.

i uppgiften upptagas endast den återstående avlöningen men upplysning

lämnas örn att sådant avdrag skett.

Beträffande annan i denna paragraf omförmäld intäkt än sådan, sorn avses

under a) här ovan, skall angivas den tidpunkt, då intäkten blivit tillgänglig

för lyftning.

Vid fullgörande av vad i denna paragraf är stadgat skall uppgiitsskyldig

upprätta särskild uppgiftshandling för varje person, varom fråga är.

Där så kan ske, bör uppgift fullständigt angiva personens namn. hemvist,

bostadsadress och födelseår.

34 $.

Vanligt handelsbolag — — — det distriktet.

Vid uppgift, som i denna paragraf sägs, skall fogas bestyrkt avskrift

av balansräkning för beskattningsåret och balansräkning för det närmast

föregående räkenskapsåret samt av vinst- och förlusträkning för beskattningsåret,

örn sådan räkning ingått i bokföringen.

35 §.

1 mom. I särskilda fall skola efter anmaning följande uppgifter avlämnas,

nämligen

a) av arbetsgivare:

uppgift å förmåner, som i 33 § första stycket a) avses, därest icke uppgiftsskyldighet

utan anmaning föreligger, med upplysning, då förmånerna

avse kortare tid än belt är, örn den tidrymd, för vilken de åtnjutits;

b) av den---beloppets fördelning;

c) av styrelse---angiven tidpunkt;

d) av annan än penningförvaltande inrättning, därest han i avgiven

självdeklaration gjort avdrag för gäluränta eller skuld och fråga ej är

örn lån mot obligationer, förlagsbevis eller andra för den allmänna rörelsen

avsedda förskrivningar:

uppgift, i den mån den kan lämnas, å borgenärens namn och hemvist;

samt

e) av styrelse för försäkringsanstalt:

uppgift för namngiven skattskyldig rörande arten av uppgiven personförsäkring

hos anstalten samt beloppet av premien för försäkringen.

2 mom. Efter anmaning av landskamrerare är idkare av jordbruk eller

skogsbruk, så ock idkare av rörelse, även örn sådant fall icke föreligger,

som i 33 § första stycket c) sägs, skyldig avlämna uppgift örn belopp,

som han utbetalt till namngiven annan näringsidkare, därest beloppet

är av beskaffenhet att i mottagarens hand utgöra intäkt av jordbruksfastighet

eller av rörelse.

3 mom. Utövare av rörelse, som har att avlämna uppgift enligt 33

är skyldig att, efter anmaning av landskamrerare, för kontroll av uppgifternas

riktighet och fullständighet tillhandahålla sina handelsböcker

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

med därtill hörande handlingar eller, därest handelsböeker icke förts,

förda anteckningar rörande intäkter och utgifter inom rörelsen.

Har rörelseidkare från rörelsen till annan utbetalt ränta å gäld och

är ej fråga örn lån mot obligationer, förlagsbevis eller andra för den allmänna

rörelsen avsedda förskrivningar, åligger honom sådan skyldighet,

som i första stycket sägs, jämväl för kontroll av lämnad uppgift

örn borgenären eller för att bereda beskattningsmyndighet upplysning

i sådant avseende.

Angående den granskning av handelsböeker och andra handlingar, sorn

i detta mom. avses, gäller vad i 79 och 93 §§ sägs.

4 mom. Styrelse för bankbolag, sparbank eller annan penningförvaltande

inrättning åligger, utöver vad i 35 § 1 mom. c) sägs, att efter förordnande

av Kungl. Majit, i den omfattning och ordning som angives vid förordnandets

meddelande, lämna uppgift örn storleken av insättares ränteinkomst

under viss angiven tid och beloppet av insättares innestående medel

vid viss angiven tidpunkt samt örn insättares fullständiga namn och senast

för inrättningen kända bostadsadress ävensom, därest annan än räkningshavare

äger förfoga över räkningen, uppgift örn den sålunda berättigades

fullständiga namn och senast för inrättningen kända bostadsadress.

5 mom. Där det av landskamrerare begäres, bör envar även i andra fall

än i denna förordning särskilt angivits såvitt möjligt biträda med upplysningar

till ledning för annans taxering för inkomst eller förmögenhet.

36 §.

4 mom. Självdeklaration efter---för avlämnandet.

Vad nu sagts skall hava motsvarande tillämpning i fråga örn tillhandahållande

av bokföring och andra handlingar enligt 32 § 3 mom. och 35 §

3 morn.

37 §.

1 mom. Självdeklaration, som---äga rum.

Motsvarande gäller---tredje styckena. Kunna handlingarna icke

avlämnas, innan taxeringsnämnden avslutat sitt arbete för året, skola

de avlämnas till länsstyrelsen i det län, där taxeringen skall äga rum.

Uppgifter enligt 33 eller 34 § skola vid avlämnandet vara ordnade kommunvis

eller, om i kommun ingå flera församlingar, församlingsvis; och

skall medelst särskilda omslag eller annorledes vara tydligt utmärkt, vilken

kommun eller församling varje grupp av uppgifter avser.

38 §.

3 mom. \id anmanings---anmaningen angivas. Härutöver skall

anmaningen innehålla underrättelse om postadressen för den, som utfärdat

anmaningen, ävensom om den påföljd, som underlåtenhet att hörsamma

anmaningen medför enligt 39 eller 40 §.

opaginerad Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

39 §.

1 morn. Varder självdeklaration---till grund.

1 de i första stycket omförmälda fall må, oavsett den påföljd som där

sägs, för deklarationens eller handlingens eller uppgiftens införskaffande

biträde anlitas av länsstyrelsen, som äger förelägga den försumlige, därest

han icke är offentlig tjänsteman, lämpligt vite.

2 mom. Vad i 1 mom. är sagt örn förlust av rätt att hos kammarrätten

och Kungl. Majit överklaga taxering har icke avseende å staten,

landsting, kommun eller annan dylik menighet.

3 mom. Kan det antagas, att den som underlåtit avgiva självdeklaration

därtill haft skälig anledning, eller förmår skattskyldig för annan

underlåtenhet visa giltig ursäkt, skall här ovan stadgad påföljd icke äga

rum. För den, som är gift och som haft skyldighet att avgiva självdeklaration

på den grund att även boet eller andra maken åtnjutit

inkomst eller förmögenhet, inträder nämnda påföljd icke, med mindre

det kan antagas såsom visst, att han ägt vetskap örn att sådan Inkomst

och förmögenhet uppgått till så högt belopp, att på grund därav skyldighet

för honom att avgiva självdeklaration förelegat.

4 mom. Angående ansvar för underlåtenhet att göra anmälan örn begagnande

av anstånd med självdeklarations avlämnande jämlikt 36 §

1 morn. tredje stycket meddelas föreskrift i 141 § 3 mom.

5 mom. Gör någon sig skyldig till försummelse, som här ovan i denna

paragraf omförmäles, eller underlåter någon, som mottagit anmaning att

avlämna upplysningar enligt 32 § 2 inom., att efterkomma dylik anmaning,

skall anteckning därom verkställas i inkomstlängden.

6 mom. Underlåter någon, som mottagit anmaning enligt 32 § 3 mom.

att tillhandahålla handelsböcker eller andra handlingar, att efterkomma

dylik anmaning, må för handlingarnas tillhandahållande anlitas biträde av

länsstyrelsen, som äger förelägga den försumlige, därest han icke är offentlig

tjänsteman, lämpligt vite.

(5. •... .

40 $.

1 mom. Örn ansvar för försummelse att behörigen fullgöra föreskrifterna

i 33 §, 34 § eller 35 § 1 eller 2 mom. eller efterkomma förordnande, som

meddelats jämlikt 35 § 4 morn., stadgas i 142 §.

2 mom. Hörsammas icke anmaning att avlämna uppgift enligt 33. §,

34 § eller 35 § 1 eller 2 mom. eller anmaning enligt 35 § 3 mom. att tillhandahålla

handelsböcker eller andra handlingar, må.för uppgiftens införskaffande

eller handlingarnas tillhandahållande anlitas biträde av länsstyrelsen,

som äger förelägga den försumlige, därest han icke är offentlig

tjänsteman, lämpligt vite.

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majlis proposition nr 148.

Särskilda uppgifter angående vissa lotterivinster samt aktieutdelningar och

obligationsräntor m. m.

42 $.

1 morn. Envar, som----i vinsten.

2 mom. Enligt 1 mom.---äga rum.

3 memi. Envar, som här i riket utbekommit

a) utdelning a svenska aktier eller å andelar i svensk ekonomisk förening

eller från utländsk juridisk person eller

b) ränta, vilken erlagts mot avlämnande av kupong eller kvitto, å obligation,

förlagsbevis eller annan för den allmänna rörelsen avsedd förskrivning,

ar skyldig att till ledning för egen taxering för inkomst eller förmögenhet

vid mottagandet av utdelningen eller räntan avgiva särskild uppgift

härom. Lyftes beloppet för annans räkning, och överlämnas ej därvid

en av denne avgiven vederbörlig uppgift, skall uppgift i stället avgivas

av den, som lyfter beloppet, och därvid uppgivas namn och hemvist

å den, för vars räkning beloppet lyftes. Utbekommer någon utdelning

eller ränta mot kupong, som han förvärvat utan det värdepapper kupongen

tillhör, skall jämväl uppgivas namn och hemvist å den, från vilken

kupongen förvärvats.

Uppgift avfattas enligt formulär, som fastställes av Kungl. Maj:t, och

avlamnas till den, som utbetalar utdelning eller ränta. Denne bör tillse

att uppgift avlämnas, innan betalning sker.

Örn ansvar för försummelse att behörigen fullgöra uppgiftsplikt enligt

detta mom. stadgas i 141 § 4 mom.

4 morn. Enligt 3 mom. avgivna uppgifter, som avse utdelning, skola

ior varje år senast den 15 februari nästföljande år av den som mottagit

uppgifterna avlämnas i enahanda ordning, som enligt 37 § 1 mom. är föreskriven

för där omförmälda uppgifter. Har i något fall utbetalning

av utdelning skett utan att uppgiftsskyldighet vederbörligen fullgjorts,

skall vid uppgifternas avlämnande lämnas upplysning härom.

Enligt 3 morn. avgivna uppgifter, som avse ränta, skola avlämnas i den

mån Kungl. Majit så förordnar och i den ordning, som därvid av Kungl.

Majit bestämmes. Hava avlämnade uppgifter icke inom fem år infordrats,

må de förstöras.

Örn ansvar för försummelse att behörigen fullgöra vad i första stycket

föreskrivits eller efterkomma vad jämlikt andra stycket förordnats stadgas

i 142 §. Hörsammas ej anmaning att avlämna uppgifter enligt första

stycket, skall vad i 40 § 2 mom. sägs äga motsvarande tillämpning.

5 morn. Kungl. Majit äger förordna, att även för andra fall än de, då

uppgiftsskyldighet för mottagare av utdelning eller ränta jämlikt 3 mom.

föreligger, uppgift till ledning vid annans taxering för inkomst eller förmögenhet

skall avlämnas, av svenskt bolag eller svensk ekonomisk för
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr JAS.

elling rörande utbetald utdelning samt av den, som här i riket utfärdat

obligationer, förlagsbevis eller andra för den allmänna rörelsen avsedda

förskrivningar, rörande utbetald ränta. Kungl. Majit bestämmer i sådant

fall jämväl, i vilken omfattning och i vilken ordning uppgift skall

lämnas. Om ansvar för försummelse att behörigen fullgöra vad genom förordnandet

föreskrivits stadgas i 142 §.

6 mom. Kungl. Majit må, där så kan ske utan att åsyftad kontroll eftersättes,

förordna örn jämkning av den i 3 mom. stadgade uppgiftsskyldigheten.

49 §.

1 mom. Varder virkesdeklaration---befunnits ofullständig.

1 fall, som i första stycket omförmälas, skall vad i 39 § 1 mom. andra

stycket sägs äga motsvarande tillämpning.

2 mom. Vad i 1 mom. är sagt örn förlust av rätt att hos kammarrätten

överklaga taxering har icke avseende å staten, landsting, kommun eller

annan dylik menighet.

3 morn. Kan det---äga rum.

i mom. Angående ansvar för underlåtenhet att göra anmälan örn begagnande

av den jämlikt 48 § medgivna rätt att med virkesdeklarations

avlämnande njuta anstånd i enlighet med bestämmelserna i 36 § 1 mom.

tredje stycket meddelas föreskrift i 141 § 3 mom.

5 mom. Gör någon — ---i skogsaccislängden.

52 $.

För taxering erforderlig, i denna förordning icke särskilt omförmäld

uppgift skall, då ordförande i beskattningsnämnd i första instans eller

landskamrerare framställer begäran därom, lämnas av statligt eller kommunalt

verk, allmän inrättning eller överförmyndare, därvid skola iakttagas

de närmare bestämmelser angående uppgiftspliktens fullgörande,

som kunna av Kungl. Majit meddelas.

53 i

1 mom. Deklarationsblanketter skola---i taxeringsnämnd. Vad

nu sagts örn deklarationsblanketter för årlig taxering skall gälla även

i fråga örn blanketter till uppgifter enligt 40 a § 1 och 2 mom. samt 41 och

42 §§; och skola blanketter till uppgifter enligt 42 § kostnadsfritt tillhandahållas

jämväl hos den, som utbetalar vinst, utdelning eller ränta, som

där avses.

2 mom. Samtliga i denna förordning omförmälda deklarationer samt

andra uppgifter och upplysningar, som avgivas skriftligen, må jämväl

kunna på den uppgiftspliktiges eget äventyr i betalt brev med allmänna

posten insändas.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

54 §.

För de fall, då i denna förordning stadgats skyldighet att efter anmaning

lämna uppgift eller upplysning till ledning vid taxering för inkomst

eller förmögenhet, föreligger sådan skyldighet jämväl i fråga örn förhållanden,

som avse tid före beskattningsåret och som hava betydelse för

åsättande av taxering eller eftertaxering.

Vad nu sagts skall hava motsvarande tillämpning i fråga örn skyldighet

enligt 32 § 3 mom. eller 35 § 3 mom. att tillhandahålla bokföring eller

andra handlingar.

55 §.

1 mom. Kätt att utfärda anmaning i andra fall än som i 32 § 3 mom.

samt 35 § 2, 3 och 5 mom. avses tillkommer landskamreraren samt ordföranden

i vederbörande beskattningsnämnd i första instans. Biträdes

landskamreraren eller ordföranden av sakkunnig, varom i 14 § 2 monn

andra stycket sägs, eller av tjänsteman, som i 15 § 1 mom. omförmäles,

må han å denne överlåta utövandet av sådan anmaningsrätt.

Avser anmaning fullgörande av i 32 § 3 mom. eller 35 § 2, 3 eller 5 mom.

föreskriven skyldighet, tillkommer rätt att utfärda anmaning landskamreraren

i det län, där den uppgiftsskyldiges hemortskommun är belägen,

eller, örn han saknar hemortskommun, kamreraren vid överståthållarämbetets

avdelning för uppbördsärenden. I fråga örn skattskyldig, vilkens

taxering bragts under mellankommunala prövningsnämndens prövning,

skall rätt till anmaning, som i 32 § 3 mom. avses, jämväl tillkomma allmänna

ombudet hos denna nämnd.

2 mom. Anmaning att---vederbörande anmaningen.

3 moni. Krono- eller stadsbetjänt, som verkställer delgivning av vitesföreläggande,

som meddelats jämlikt denna förordning, äger att därför

av den försumlige undfå gottgörelse med fem kronor för varje förrättning.

56 $.

1 mom. Granskning av---sådan bearbetning.

Efter taxeringsårets---eller i 76 §. Sedan tio år förflutit, skola

deklarationerna förstöras, där ej Kungl. Maj:t annorlunda föreskriver.

Då särskilda skäl därtill föranleda, må Kungl. Maj:t ock förordna, att

deklarationerna eller vissa av dem skola dessförinnan förstöras, dock tidigast

efter fem år.

Vad ovan är sagt örn självdeklaration gäller i tillämpliga delar även beträffande

uppgift enligt 41 § eller 42 § 1 eller 3 morn., annan i denna förordning

omförmäld, av skattskyldig till ledning för egen taxering för inkomst

eller förmögenhet lämnad uppgift eller upplysning ävensom uppgift,

varom i 35 § 1 mom. c) och 35 § 4 mom. förmäles; dock må uppgifter

enligt 42 § 1 eller 3 mom. vara tillgängliga även för dem, från vilka vinst,

utdelning eller ränta erhållits, samt av dem anlitade medhjälpare.

opaginerad Kontrollera mot PDF

IX

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

78 §.

Taxeringsnämndens ordförande åligger huvudsakligen:

a) att tillhandahålla---om avlämnandet;

d) att ordna och granska för taxeringen avlämnade deklarationer, uppgifter

och andra handlingar, vidtaga åtgärder för felande deklarationers

och andra uppgifters införskaffande samt i övrigt söka inhämta upplysningar

till ledning för en noggrann och tillförlitlig taxering, dock att

länsstyrelsen, då särskilda skäl därtill föranleda, må för viss taxeringsnämnd

visst år medgiva, att deklarationer av enkel beskaffenhet, som avse

huvudsakligen inkomst av tjänst, efter ordförandens bestämmande

granskas allenast av kronoombudet;

e) att, då---örn förhållandet;

f) att, därest i avgiven självdeklaration avdrag skett för periodiskt understöd

eller för ränta å gäld samt av deklarationen eller annan erhållen

uppgiit framgår, att beloppet åtnjutits av någon, som icke skall taxeras

inom distriktet och som icke kan antagas vara bokföringspliktig rörelseidkare,

lämna underrättelse därom till vederbörande taxeringsnämndsordförande;
g)

att även i andra fall än under e) och f) här ovan sägs, därest under

taxeringsarbetet framkommit förhållanden, som kunna antagas hava

betydelse för taxering å annan ort, lämna vederbörande taxeringsnämndsordförande

underrättelse därom;

h) att kalla taxeringsnämndens ledamöter till sammanträde och örn utsatt

tid och ställe härför på lämpligt sätt och i god tid meddela de skattskyldiga

inom taxeringsdistriktet underrättelse;

i) att leda taxeringsnämndens arbete och vid sammanträdena föra ordet;

samt

j) att ombesörja förandet av nämndens protokoll och längder.

79 §.

1 mom. Finner taxeringsnämndens---dylik granskning. Därvid

skall den skattskyldiges deklaration med tillhörande handlingar överlämnas.

På landskamreraren--— fall utses. Så snart--— deklaratio
nen

återställes.

Vad i---rederiets bokföring.

2 mom. Anser taxeringsnämndens ordförande anledning föreligga att

för ändamål, som i 35 § 3 mom. sägs, granskning av där omförmäld rörelseidkares

bokföring äger rum, framställes begäran härom hos vederbörande

landskamrerare, vilken har att vidare förfara på sätt i 1 mom.

sägs. Framkommer vid granskningen upplysningar av beskaffenhet att

kunna antagas inverka å annan taxeringsnämnds taxeringsåtgärd, skall

landskamreraren föranstalta örn underrättelse härom till ordföranden i

denna nämnd.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kunni. Maj:ts proposition nr 14b.

3 morn. Granskning, som i denna paragraf avses, skall såvitt möjligt

ske på sådant sätt och på sådan tid att den icke förorsakar hinder i verksamheten

för den, vars bokföring är föremål för granskningen. Där han

det begär och det lämpligen kan ske, skall granskningen verkställas hos

honom. Hava handelsböcker eller andra handlingar överlämnats för

granskningen, skola de så fort ske kan återställas. Meddelande örn resultatet

av granskningen skall snarast lämnas den, vars bokföring varit

föremål för granskningen.

80 §.

Kronoombudet bar med avseende å taxering för inkomst eller förmögenhet

till åliggande särskilt

a) att, oavsett den ordföranden tillkommande granskningsskyldigheten,

granska alla inkommande självdeklarationer, andra uppgifter och upplysningar,

dock att länsstyrelsen, då särskilda skäl därtill föranleda, må

för viss taxeringsnämnd visst år medgiva, att deklarationer av enkel

beskaffenhet, som avse huvudsakligen inkomst av tjänst, efter ordförandens

bestämmande granskas allenast av denne;

b) att vid granskningen tillse, att kronans intresse — — — taxeringsnämndens

sammanträden.

Med avseende---taxeringsnämndens sammanträden.

90 $.

2 moni. Har självdeklaration eller virkesdeklaration icke blivit följd

vid taxeringen, åligger det taxeringsnämndens ordförande att å deklarationen

verkställa anteckning örn avvikelsen och skälen därför samt att

ofördröjligen i rekommenderat brev med allmänna posten tillsända den

skattskyldige underrättelse örn, vilka uppgifter i deklarationen som

frångåtts, samt örn skälen därför. Detsamma gäller — — — eller

upplysning.

I enahanda---därtill anmanats.

93 §.

Landskamreraren har---57 § 3 mom. kommunalskattelagen.

Finner landskamreraren för en behörig taxering av skattskyldig, som i

32 § 3 mom. omförmäles, vara nödigt, att granskning verkställes av den

skattskyldiges bokföring eller, då den skattskyldige varit delägare i vanligt

handelsbolag, kommanditbolag eller rederi, av bolagets eller rederiets

bokföring, eller anser landskamreraren anledning föreligga att för ändamål,

som i 35 § 3 mom. sägs, granskning av där omförmäld rörelseidkares

bokföring äger rum, bör landskamreraren föranstalta örn sådan granskning,

därvid biträde av sakkunnig må anlitas. Tillkommer jämlikt 55 §

1 mom. anmaningsrätten annan landskamrerare, bör framställning om

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 148. 13

granskning göras hos denne. Angående granskningens utförande skall i

varje fall gälla vad i 79 § 3 mom. sägs.

Jämväl i---- likformig taxering.

140 §.

Den som bryter mot vad i 57 § är stadgat vare, där han ej för sin förseelse

är underkastad ansvar för tjänstefel, straffad med dagsböter och

vare därjämte skyldig gottgöra skada, som genom sådan förseelse uppkommit.

141 §.

1 main. Har den, som enligt 26 § 1 mom. är pliktig avgiva självdeklaration,

underlåtit att inom föreskriven tid avlämna sådan deklaration, och

har han tillika till någon, som är skyldig att utan anmaning enligt 33 §

eller efter anmaning'' enligt 35 § 1 mom. meddela uppgift rörande till honom

utbetalt belopp eller för hans räkning innestående medel, lämnat

oriktig upplysning rörande namn eller andra förhållanden under sådana

omständigheter, att det kan antagas hava skett i syfte att försvåra uppgiftsskyldighetens

behöriga fullgörande, straffes med dagsböter.

2 mom. Har den, som enligt 43 § 1 mom. är pliktig avgiva virkesdeklaration,

underlåtit att inom föreskriven tid avlämna sådan deklaration, och

har han tillika till någon, som är skyldig att efter anmaning meddela uppgift

rörande honom enligt 47 §, lämnat oriktig upplysning rörande namn

eller andra förhållanden under sådana omständigheter, att det kan antagas

hava skett i syfte att försvåra uppgiftsskyldighetens behöriga fullgörande,

straffes med dagsböter.

3 mom. Har skattskyldig---anståndets begagnande.

i mom. Försummar någon att behörigen fullgöra uppgiftsplikt enligt

42 § 3 morn., bote högst trehundra kronor.

5 mom. Vad i denna paragraf stadgas äger icke tillämpning, därest den

försumlige för sin underlåtenhet är underkastad ansvar för tjänstefel.

Straff för förseelse, som i 3 mom. omförmäles, inträder icke, där den försumlige

visar giltig ursäkt för sin underlåtenhet.

142 §.

Den, som ej behörigen fullgör vad honom enligt 18, 19, 23, 33 eller 34 §,

35 § 1 eller 2 morn., 40 a § 2 eller 3 morn., 42 § 2 morn., 42 § 4 mom. första

stycket eller 47 § åligger, skall, där han ej för försummelsen är underkastad

ansvar enligt 143 § 3 mom. eller för tjänstefel, böta tjugufem kronor.

Vad nu sagts gälle ock örn den, som ej behörigen fullgör vad honom åligger

jämlikt förordnande, som meddelats enligt 35 § 4 mom. eller 42 § 4

mom. andra stycket eller 42 § 5 mom.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

143 $.

1 mom. Har någon i självdeklaration eller därtill hörande handling

eller i särskild uppgift angående renskötsel eller i upplysning, som i 32 §

avses, mot bättre vetande lämnat oriktigt meddelande, som är ägnat att

leda till frihet från taxering eller till för låg taxering, straffes med böter

till belopp, som nedan sågs, eller fängelse i högst sex månader.

Böter bestämmas, örn det oriktiga meddelandet blivit vid taxeringen

följt, till högst fem gånger den inkomst- och förmögenhetsskatt, som

därigenom undandragits, och i annat fall till högst fem gånger den inkomst-

och förmögenhetsskatt, som skulle hava undandragits, i händelse

det oriktiga meddelandet blivit följt vid taxeringen, i vartdera fallet

dock till minst etthundra kronor. Därest det oriktiga meddelandet

avsett förhållande, som utövat eller kunnat utöva inverkan allenast å

taxering till kommunal inkomstskatt, bestämmas böter, örn det oriktiga

meddelandet blivit vid taxeringen följt, till högst tjugufem öre för varje

skatteöre, som därigenom kommit att icke påföras den skattskyldige, och i

annat fall till högst tjugufem öre för varje skatteöre. som icke skulle påförts

den skattskyldige, därest det oriktiga meddelandet blivit följt vid

taxeringen, i vartdera fallet dock till minst etthundra kronor.

Har någon i virkesdeklaration eller därtill hörande handling eller i

upplysning, som i 46 § avses, lämnat sådant oriktigt meddelande, som

i första stycket sägs, bote, örn det oriktiga meddelandet blivit vid faxe*

ringen följt, högst en krona för varje tiotal kronor rotvärde, som därigenom

icke blivit taxerat, och i annat fall högst en krona för varje tiotal

kronor rotvärde, som icke skulle hava taxerats, i händelse det oriktiga

meddelandet blivit följt vid taxeringen, i vartdera fallet dock minst etthundra

kronor.

2 mom. Har oriktigt meddelande, varom i 1 mom. förmäles, icke lämnats

mot bättre vetande, men har den som lämnat meddelandet vid dess

avgivande gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, straffes denne med

böter, högst hälften av det belopp, vartill enligt 1 mom. i motsvarande

fall högst må dömas, men lägst tjugufem kronor.

3 mom. Den som uppsåtligen förleder annan till förseelse, som i 1 mom.

sägs, eller vid utförande av förseelsen med råd eller dåd uppsåtligen hjälper,

så att gärningen därigenom sker, straffes som vore han själv gärningsman.

Detsamma gälle oek, örn någon vid sådan förseelse i avsikt att

bereda den skattskyldige vinning ej behörigen fullgjort skyldighet att meddela

uppgift till ledning vid dennes taxering för inkomst eller förmögenhet

eller virkestaxering.

4 mom. Straff enligt denna paragraf inträder icke för den, som av

egen drift beriktigat det oriktiga meddelandet.

5 mom. Vad i 1, 2 och 3 mom. stadgas äger icke tillämpning, då den

skyldige för sin förseelse är underkastad ansvar för tjänstefel.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:t8 proposition nr 148.

144 $.

1 mom. Förseelse, som---allmän domstol.

Åtal jämlikt 141 § 1, 2 eller 3 mom. eller 143 § skall, då den deklarationseller

uppgiftsskyldige här i riket har hemortskommun, anhängiggöras vid

den allmänna underrätt, inom vars domvärjo hemortskommunen är belägen,

och eljest vid allmänna underrätten i den ort, där den taxering skall

äga rum, för vilken deklarationen, uppgiften eller upplysningen skolat ligga

till grund.

Förseelse, som---till åtal.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1935, dock att 141—143 §§ samt

144 § 1 mom. i deras förutvarande lydelse även därefter skola äga tillämpning

i fråga örn förseelser, som begåtts före nämnda dag.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

Utdrag av protokollet över f inansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet ä Stockholms slott

den 22 februari 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför:

I skrivelse den 1 juni 1928, nr 344, anhöll riksdagen, att Kungl. Majit

täcktes, med beaktande av vad särskilda utskottet i sitt utlåtande nr 1

därom anfört, föranstalta örn utredning rörande frågan, huruvida och i

vilken form effektiv kontroll därå, att ränteinkomster och förmögenhet

bestående av utlånat kapital bleve behörigen beskattade, kunde åväga

bringas, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen

kunde föranleda.

Sedermera anhöll riksdagen i skrivelse den 24 april 1929, nr 119, unde"

åberopande av bevillningsutskottets av riksdagen godkända betänkande

nr 17, att Kungl. Majit ville — i sammanhang med förutnämnda av 1928

års riksdag begärda utredning — föranstalta örn utredning dels rörande

frågan, huru förbättrad kontroll kunde åstadkommas över att även annan

skattepliktig inkomst och förmögenhet än ränteinkomst och utlånat kapital

bleve beskattade, dels ock beträffande frågan örn skärpt påföljd för

avgivande mot bättre vetande av felaktig självdeklaration eller därmed

jämförlig uppgift samt för riksdagen framlägga de förslag, som kunde

av utredningen föranledas.

I anledning av dessa riksdagsskrivelser bemyndigade Kungl. Majit den

14 juni 1929 chefen för finansdepartementet att tillkalla högst två sakkunniga

med uppdrag att verkställa utredning och avgiva förslag rörande

frågan, huru förbättrad kontroll kunde åstadkommas över att skattepliktig

inkomst och förmögenhet bleve behörigen beskattade, ävensom

beträffande frågan örn skärpt påföljd för avgivande av felaktig självdeklaration

eller därmed jämförlig uppgift.

Jämlikt berörda bemyndigande tillkallade chefen för finansdepartementet

den 18 juni 1929 såsom sakkunniga inom finansdepartementet assessorn

hos Överståthållarämbetet för uppbördsärenden J. G. Leijonmarck och

professorn vid handelshögskolan i Stockholm O. Sillén.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. May.ts proposition nr 148.

De sakkunniga ha den 12 augusti 1933 avlämnat betänkande med förslag

till ändrade bestämmelser angående förbättrad deklarationskontroll

och till förstärkt taxeringsorganisation m. m. Betänkandet, som tryckts

i serien »statens offentliga utredningar» (1933:27), innefattar jämväl förslag

till förordning örn ändring i vissa delar av taxeringsförordningen.

över betänkandet ba yttranden avgivits av kammarrätten, statskontoret,

riksräkenskapsverket, Överståthållarämbetet (med överlämnande

jämväl av yttrande från Stockholms stadsfullmäktige), länsstyrelserna i

samtliga län, ordföranden och allmänna ombudet i mellankommunala

prövningsnämnden, kommerskollegium (med överlämnande jämväl av

ett gemensamt yttrande av Sveriges industriförbund, svenska bankföreningen

och Stockholms handelskammare samt särskilda yttranden av övriga

handelskammare i riket), bank- och fondinspektionen (med överlämnande

jämväl av särskilt yttrande av svenska bankföreningens styrelse),

sparbanksinspektionen (med överlämnande jämväl av yttrande från svenska

sparbanksföreningens styrelse), fullmäktige i riksgäldskontoret, svenska

stadsförbundets styrelse, svenska landskommunernas förbunds styrelse,

svenska landstingsförbundets styrelse, svenska arbetsgivarföreningen

samt landsorganisationen i Sverige.

Med beaktande jämväl av vad i de avgivna yttrandena framkommit bar

de sakkunnigas förslag därefter undergått en överarbetning inom finansdepartementet,

vilken utmynnat i ett nu föreliggande förslag till förordning

om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den 28 september

1928 (nr 379).

Jag anhåller nu att få för Kungl. Majit anmäla detta ärende och skall

därvid under särskilda punkter redogöra för de sakkunnigas förslag, de

avgivna yttrandena och departementsförslagets ståndpunkt. Beträffande

historik och utländsk rätt torde jag i huvudsak kunna inskränka mig till

att hänvisa till de sakkunnigas betänkande.

Behovet av förbättrad skattekontroll.

I fråga örn behovet av förbättrad skattekontroll framhålla de sakkunniga

till en början, att man varken i vårt land eller i de utländska stater,

som hade en på självdeklarationssystemet uppbyggd direkt beskattning,

ansett sig kunna undvara en omfattande, på särskild uppgiftsskyldighet

grundad kontroll av självdeklarationernas riktighet. Erfarenheten hade

också visat, att resultatet av taxeringen försämrades i samma mån som

sådan kompletterande kontroll saknats eller densamma vore otillfredsställande.

Frestelsen att genom ofullständiga, oriktiga eller rent av bedrägliga

uppgifter minska skattebördan ökades emellertid icke endast

genom bristfällig kontroll utan även till följd av skärpning av den direkta

beskattningen.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr /48. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

De sakkunniga framhålla, att det självfallet icke vore möjligt att med

anspråk på tillförlitlighet ens ungefärligen uppskatta storleken av de,

otvivelaktigt mycket betydande, belopp, som till följd av bristfällig kontroll

undgått taxering. Emellertid hade de sakkunniga ansett sig icke

böra underlåta att göra en överslagsberäkning beträffande förvärvskällan

kapital, ett område där svårigheterna att uppskatta storleken av den totala

inkomsten ansetts vara icke fullt så stora som inom andra inkomstområden.

Angående dessa beräkningar yttras bland annat:

Till utgångspunkt lia de sakkunniga valt taxeringsåret 1928. Skälet

till att icke något senare år utvalts är, att från och med taxeringsåret 1929

avdrag för skuldräntor skola uppföras icke såsom tidigare under allmänna

avdrag utan under de särskilda inkomstgrupperna och. i den mån räntan

icke hänför sig till annan förvärvskälla, under inkomst av kapital.

Enligt den officiella skattestatistiken för år 1928 utgjorde den uppskattade

inkomsten av kapital för hela riket nära 457 miljoner kronor. Till

den uppskattade inkomsten böra läggas bruttointäkten fråndragna utgifter.

Dessa utgifter, huvudsakligen omfattande förvaltningskostnader,

torde icke kunna beräknas högre än till 18 miljoner kronor. Hela den för

taxering uppskattade bruttointäkten av kapital synes därför kunna upptagas

till högst 475 miljoner kronor.

För att erhålla jämförbara siffror böra de faktiskt utbetalade utdelningarna

och räntorna reduceras. Vad angår utdelning från svenska bolag

bör erinras, att utdelningar till svenska bolag icke voro underkastade taxering

till bevillning. Beträffande ränteinkomsterna böra dessa minskas

med vad som utbetalats till dels icke skattskyldiga personer — stat och

kommuner, vissa föreningar och stiftelser ävensom utlänningar och här i

riket icke mantalsskrivna svenska medborgare — dels ock sådana skattskyldiga,

för vilka ränteinkomsten hänförts till inkomst av rörelse. Vad

angår räntor å banktillgodohavanden kan förekomma, att insättarens sammanlagda

inkomst uppgått till så lågt belopp, att han icke åsatts taxering.

Sammanlagda beloppet av de utdelningar, som år 1927 utbetalades från

svenska aktiebolag och solidariska bankbolag med ett aktie- eller lottkapital

av minst 200,000 kronor, utgjorde enligt beräkningar, verkställda

med ledning av Aktieägarens uppslagsbok, cirka 341 miljoner kronor.

Härtill böra läggas utdelningar från andra svenska bolag än nyssnämnda

och från svenska ekonomiska föreningar samt sådan utdelning från utländska

aktiebolag, som skolat taxeras som inkomst av kapital här i riket.

Sammanlagda beloppet av alla dessa utdelningar torde kunna beräknas

till långt mer än 350 miljoner kronor. Härifrån skola emellertid enligt

vad ovan nämnts dragas bland annat utdelningar, som tillfallit svenska

bolag. Dessa avdrag torde i vart fall icke belöpa sig till högre belopp än

en tredjedel av bruttoinkomsten. Lågt räknat torde den inkomst genom

utdelning, som bort taxeras såsom inkomst av kapital här i riket sålunda

kunna uppskattas till 240 miljoner kronor. Summan av ränteinkomster

från affärsbankerna, de enskilda sparbankerna och postsparbanken kan

beräknas till omkring 250 miljoner kronor, därav 4/s eller 200 miljoner

kronor kunna antagas hava varit av beskaffenhet att böra taxeras såsom

inkomst av kapital. Räntor å svenska obligationer, som skolat taxeras såsom

inkomst av kapital, hava beräknats till 25—30 procent av samtliga

sådana obligationsräntor eller till 75 miljoner kronor. Härtill böra läggas

sådana räntor å utländska obligationer och å förlagsbevis m. m., som

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

skolat taxeras såsom inkomst av kapital och vilka räntor beräknats till

omkring 30 miljoner kronor. Återstående räntor äro sådana, som utbetalats

å inteckningslån, å till rörelseidkare av enskilda lämnade försträckningar,

å andra försträckningar av en enskild till en annan samt räntor

från andra penninginrättningar än de ovannämnda m. m. Med en myeket

försiktig uppskattning kunna dessa räntor, i den mån de bort taxeras som

inkomst av kapital, beräknas hava uppgått till belopp ej obetydligt överstigande

100 miljoner kronor.

Det sammanlagda belopp, som enligt denna kalkyl bort hänföras till

skattepliktig bruttointäkt av kapital år 1928, utgör sålunda lägst 645 miljoner

kronor.

Örn den verkställda beräkningen är riktig, skulle alltså ett belopp av

omkring 170 miljoner kronor hava obebörigen undgått taxering. Beräknas

därav cirka 50—60 miljoner kronor motsvara utdelningar, huvudsakligen

sådana som utbetalats till i utlandet bosatta personer, återstå 110—120

miljoner kronor eller något mer än 30 procent av den inkomst av räntor,

vilken bort taxeras såsom inkomst av kapital.

Några i Stockholm vidtagna undersökningar giva vid handen, att det

resultat, vartill man sålunda kommit, icke kan anses orimligt. Vid 1929

års taxering undersöktes i Stockholm bosatta skattskyldiga, vilka haft medel

innestående hos Allmänna sparbanken till belopp av minst 5,000. kronor.

Antalet sådana skattskyldiga utgjorde 139. Av dessa hade tidigare

8 personer icke deklarerat sina banktillgodohavanden, men uppenbarligen

till följd av den år 1928 vidtagna särskilda deklarationsgranskningen i

Stockholm upptagit sin ränteinkomst av sådana tillgodohavanden i 1929

års deklaration. Av de återstående gjordes 97 skattskyldiga till föremål

för närmare granskning, därvid det visade sig, att av dessa cirka hälften

eiler 48 personer icke deklarerat hela sin ränteinkomst. I vart fall hade

av nämnda 139 skattskyldiga 56 eller omkring 40 procent av hela antalet

uppgivit sina ränteinkomster för lågt. Uppgift saknas emellertid om beloppet

av de samtliga ränteinkomster, som dessa 139 skattskyldiga åtnjutit

eller deklarerat. — — —

De i Stockholm under de tre första kvartalen av år 1932 inregistrerade

bouppteckningar, upptagande en behållning av mer än 20 000 kronor, hava

även granskats och jämförts med de förmögenhetsuppgifter, som lämnats

i deklarationer, avgivna för de avlidna under livstiden. Jämförelsen har

avsett storleken av i obligationer, banktillgodohavanden och andra fordringar

nedlagda tillgångar därvid givetvis bortsetts från vid dödsfallet utfallande

försäkringsbelopp. Antalet sådana bouppteckningar utgjorde 327,

men i 11 av dessa hade icke några tillgångar av dylikt slag upptagits. Av

undersökningen framgår, att i 151 av dessa bouppteckningar bland tillgångarna

upptagits obligationer men att 17 av de avlidna, motsvarande

cirka 12 procent av berörda antal 151. i avgivna deklarationer icke alls

redovisat dessa obligationer eller motsvarande tillgångar eller ej fullständigt

redovisat sina innehav i obligationer. Motsvarande siffror utgjorde

i fråga örn banktillgodohavanden 197 respektive 71 personer och 36 procent

samt beträffande andra fordringar 139 respektive 46 personer och 33 procent.

Därest en jämförelse verkställts mellan storleken av de uppgivna och

arnlund olda beloppen, skulle säkerligen procenttalen av de undandragna

beloppen blivit lägre än nyssnämnda. Å andra sidan torde det otvivelaktigt

understundom förekomma, att de inregistrerade bouppteckningarna

icke upptagit alla de av den avlidne efterlämnade tillgangarna i fordringar.

—

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

Efter denna redogörelse för gjorda undersökningar i fråga om inkomst

av kapital anföra de sakkunniga:

Örn också i och för sig betydande syntes dock de inkomster av kapital,

vilka obehörigen undginge beskattning, vara relativt obetydliga i förhållande

till beloppet av de rörelseinkomster, som bort taxeras men på grund

av bristfällig kontroll undandragits beskattning. Även i fråga örn inkomst

av tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet bade efter vad erfarenheten givit

vid banden avsevärda belopp undgått taxering. Vad anginge inkomst

av fastighet begränsade sig de undersökningar, som läge till grund lör de

sakkunnigas bedömande, till annan fastighet än jordbruksfastighet. Dessa

undersökningar visade, att i stor omfattning avdrag påyrkats från inkomst

av fastighet för fingerade utgifter, särskilt ränteutgifter.

De sakkunniga framhålla vidare, att några inom vissa branscher bland

rörelseidkare utförda granskningar, s. k. kategorigranskningar, lämnade en

ledtråd för bedömande av kontrollbehovet samt rörande de framtida verkningar,

som kunde påräknas av en rationellt genomförd kontroll. I detta

hänseende lämnas en redogörelse (s. 44) för resultaten av vid 1928 och 1931

års taxeringar i Stockholm verkställda granskningar beträffande personer,

som utövade förmedling av fastighetsförsäljning vare sig yrkesmässigt

eller såsom tillfällig förvärvsverksamhet. Av dessa resultat anse de

sakkunniga kunna dragas den slutsatsen, att medan tidigare mycket betydande

inkomstbelopp från nämnda verksamhet undandragits beskattning,

den verkställda granskningen medfört högst avsevärd förbättring i de

deklarationer, som sedermera avgivits av fastighetsmäklarna.

De sakkunniga omnämna i detta sammanhang jämväl verksamheten vid

ett under medverkan av de sakkunniga anordnat särskilt taxeringskontor

i Norrköping för skattekontroll. Verksamheten där hade till väsentlig

del bestått i kategorigranskningar. Sammanlagda höjningarna av taxeringarna

till statsskatt i följd av taxeringskontorets verksamhet hade år

1931 utgjort 1,467,000 kronor, därav genom bokgranskningar 587,000 kronor,

och år 1932 1,336,000 kronor, därav 752,000 kronor på grund av bokgranskningar.

Detaljerad redogörelse för denna verksamhet lämnas i särskild

bilaga till betänkandet (sid. 242 o. f.).

Enligt vad de sakkunniga uttala, har även vid den särskilda taxeringskontroll,

som från och med år 1928 utövats i Stockholm och där pågått omkring

tre månader årligen, de ojämförligt mest betydande höjningarna i

taxeringarna avsett inkomst av rörelse. Inom alla de länder, som hade

ett rationellt taxeringsväsen, syntes man vara ense örn, att ett övervakande

av att inkomst av rörelse riktigt taxerades vore den ur fiskalisk synpunkt

viktigaste grenen av skattekontrollen; å andra sidan ställde denna

kontroll de största kraven på utredningsmännen.

Slutligen förklara de sakkunniga, att de icke ansett sig böra ingå på

frågan örn deklarationsmoralen på grund av folkpsykologiska förhållanden

stöde högre eller lägre i vårt land än i de främmande länder, med vilka

en jämförelse lämpligen kunde göras. Tänkbart och måhända sanno
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. May.ts proposition nr 148.

likt vore att, därest man här i landet haft ett lika gott kontrollsystem som

i vissa andra länder, deklarationsmoralen här i landet skulle varit bättre

än i åtminstone flertalet av dessa länder. Yad som emellertid vore av

vikt att framhålla vore, att i vårt land skattemoralen för närvarande lämnade

mycket övrigt att önska samt att en faktor, som alldeles särskilt bidragit

härtill, syntes vara den otillfredsställande kontrollen. Erfarenheten

hade också givit vid handen, här i landet liksom i utlandet, att ett

systematiskt bedrivet, av väl kvalificerade fackmän utfört utredningsarbete

i taxeringsfrågor åtstadkommit påtagliga förbättringar i fråga örn

självdeklarationernas tillförlitlighet. För så vitt ett sådant arbete bedreves

fortlöpande och planmässigt syntes man kunna räkna med att under

en avsevärd tidsföljd framåt även de direkta och synbara resultaten av

verksamheten skulle komma att år från år förbättras. Enligt de sakkunnigas

mening framstode det såsom en viktig allmän angelägenhet, att åtgärder

vidtoges för att åvägabringa ett förbättrat taxeringsresuitat samt

för att hämma den fortsatta spridningen av tendenserna till avgivande

av oriktiga självdeklarationer. Jämförelsevis gynnsamma betingelser

syntes föreligga att vinna detta syfte utan oskäliga kostnader eller andra

olägenheter av större betydelse. Av stor vikt vore emellertid, att de anordningar,

som vidtoges, gjordes effektiva och insattes så kraftigt, att redan

från början nämnda tendenser på ett avgörande sätt motarbetades.

Jag skall härefter redogöra för de allmänna synpunkter, som i de

avgivna yttrandena anlagts på frågan örn behovet av en skärpt skattekontroll.

Kammarrätten anför, att ehuru kammarrätten icke på grund av egen

erfarenhet kunde yttra sig örn storleken av de skatteförluster, som förorsakats

av kontrollens bristfällighet, ansåge kammarrätten det icke

kunna dragas i tvivelsmål, att dessa förluster vore högst betydande. Redan

ur fiskalisk synpunkt vore det därför synnerligen angeläget, att en

bättre kontroll åstadkommes. Men även för de skattskyldiga skulle en

dylik förbättring lända till fördel, såväl därutinnan att skattetrycket

skulle lindras för dem, vilka samvetsgrant deklarerade sina inkomster och

sin förmögenhet, som ock i det hänseendet, att taxeringsmyndigheterna icke

skulle i den utsträckning som nu vore fallet nödgas att — med avvikelse

från den skattskyldiges självdeklaration — grunda taxeringarna på mer

eller mindre osäkra antaganden.

Statskontoret finner uppenbart, att gällande bestämmelser i fråga örn

taxering och skattekontroll icke äro tillfredsställande och att på grund

härav högst betydande skattebelopp årligen undandragas det allmänna,

såväl staten som kommunerna. Särskilt i tider, då skatteunderlaget toges

så starkt i anspråk, som för närvarande vore fallet, vore det en angelägenhet

av vikt, att det, så långt möjligt vore, sörjdes för att skatteobjekten

icke obehörigen undginge beskattning. Härför talade i första hand fiska
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

liska skäl. Därjämte borde emellertid beaktas de lojala skattebetalarnas

berättigade krav, att icke deras skattebörda skulle ökas på den grund att

andra, som vore mindre samvetsgranna och nogräknade, underläte att fullgöra

dem åliggande skatteplikt. En skärpt kontroll vore tvivelsutan ägnad

att härutinnan skapa större rättvisa och jämlikhet. Ur nu angivna

synpunkter funne statskontoret det i hög grad önskvärt, att åtgärder vidtoges

till förbättring av skattekontrollen.

Riksräkenskapsverket anför:

De belopp, som till följd av bristfällig kontroll undginge beskattning,

vöre otvivelaktigt högst betydande. Med hänsyn härtill syntes det synnerligen

angeläget, att åtgärder vidtoges för åvägabringande av en bättre

och mera effektiv taxeringskontroll. Verket ville emellertid såsom sin

mening uttala, att vid bedömandet av nödvändigheten och lämpligheten

av de ifrågasatta åtgärderna hänsyn borde tagas icke endast till det allmännas

fiskaliska intresse utan i minst lika hög grad till i vad mån dessa

åtgärder kunde anses önskvärda och tjänliga för att åstadkomma en mera

rättvis och jämlik beskattning och såmedelst lindra skattetrycket för de

skattskyldiga, vilka samvetsgrant deklarerade sina inkomster och sin förmögenhet.

Då hitintills tillämpade skattesatser näppeligen torde kunna

antagas representera någon absolut gräns, vilken icke kunnat av det allmänna

överskridas, finge väl nämligen de skatteförluster, som förorsakats

av kontrollens bristfällighet, anses lia medfört icke så mycket en minskning

av det allmännas inkomster utan fastmera en ökning av skattebördan

för de skattskyldiga, vilka blivit behörigen taxerade.

Godtoges nu angivna betraktelsesätt, syntes man ifråga örn de ökade utgifter,

som en omläggning av taxeringsorganisationen komme att åsamka

statsverket, icke kunna i samma omfattning, som de sakkunniga syntes

ha gjort, åberopa, att denna utgiftsstegring komme att många gånger örn

uppvägas av ökade skatteinkomster. Vidare ville det synas, som örn man

hade anledning att vid genomförandet av en skärpt deklarationskontroll

mera beakta därmed otvivelaktigt förknippade olägenheter för de skattskyldiga,

därest man utginge från att de ifrågasatta åtgärderna icke vore

oundgängligen eller uteslutande påkallade av hänsyn till det allmännas

fiskaliska intresse. Det läge med andra ord nära tili hands att antaga,

att även de lojala skattskyldiga kunde vara höjda att framför en alltför

betungande uppgiftsplikt och alltför långt gående fiskaliska undersökningar

med därav följande otrygghet samt risker för obehörigt intrång å privatlivets

område föredroge nuvarande ordning med dess med hänsyn till

rättvisa och jämlikhet i beskattningen mindre tillfredsställande taxeringsresultat.

I detta sammanhang ville riksräkenskapsverket framhålla, att vid genomförandet

av en skärpt taxeringskontroll denna icke ensidigt borde inriktas

på att alla skattepliktiga inkomster bleve föremål för taxering

utan även därpå, att de skattskyldiga ej taxerats högre än som vederbort.

Av länsstyrelserna vitsordas i allmänhet behovet av förstärkt skattekontroll,

örn än från vissa håll även uttalas, att bristerna överdrivits och

att det ännu vore för tidigt uttala sig örn effektiviteten av 1928 års lagstiftning.

—- Länsstyrelsen i Skaraborgs län yttrar, att deklarationsmoralen

tyvärr vore allvarligt undergrävd, men att det ej finge förbises, att

opaginerad Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Matids proposition nr 148.

skatteförfattningarna genom invecklade och rigorösa bestämmelser understundom

försvårade de skattskyldigas deklarationsarbete. Förhållandena

hade utvecklats därhän, att allmänheten alltmera syntes övergå till att

anlita mer eller mindre sakkunniga deklarationsbyråer för upprättande av

deklarationerna i det bedrägliga syftet att därigenom undgå ansvar for

i deklarationerna lämnade oriktiga uppgifter. En skärpt och förbättrad kontroll

över självdeklarationerna vore därför av förhållandena i hög grad

påkallad. . , ,, , ,

Kommerskollegium anför, att det syntes ligga i oppen dag, att det

för vårt näringsliv vore av utomordentligt stor betydelse, att taxeringen

av skattskyldigas inkomst och förmögenhet bleve såvitt möjligt likformig

och rättvis; det kunde emellertid icke bestridas, att vårt nuvarande taxeringsväsen

i detta avseende lämnade åtskilligt övrigt att önska.

I det gemensamma yttrandet från Sveriges industriförbund, svenska

bankföreningen och Stockholms handelskammare framhålles, att det för näringsföretagen

i landet vore ett utomordentligt stort intresse, att beskattningsväsendet

fungerade rätt och effektivt, så att en var av rikets medborgare

droge sin rättmätiga andel i skattebördorna. Organisationerna

ansåge icke, att skattekontrollen för närvarande fungerade fullt tillfredsställande,

men förmenade, att på det nuvarandes grund sådana förbättringar

borde kunna åstadkommas, att taxeringsresultaten år från år bleve

allt bättre. Organisationerna, som bestämt avstyrka de sakkunnigas förslag,

anföra vidare:

Organisationerna hade ansett sig ha skäl antaga, att de av de sakkunniga

åberopade provtaxeringsresultaten hänförde sig till föga genomarbetade

kontrollområden. Det vore påtagligt, att varje slag av okad kontroll

skulle i sådana områden giva gott resultat åtminstone i boman.

Därest provtaxeringarna i stället verkställts i exempelvis Malmohus Ian,

där såsom allmänt bekant torde vara, ett energiskt och framgångsrikt,

med upplysande handledning förbundet granskningsarbete morn ramen

för redan existerande kontrollmöjligheter långt tidigare utförts, hade resultatet

av granskningsarbetet säkerligen blivit helt annorlunda.

Jämväl övriga handelskammare lia i allmänhet framhållit vikten icke

minst för näringslivet av en effektiv skattekontroll och vitsordat att den

nuvarande kontrollen vore behäftad med bi ister.

Svenska stadsförbundets styrelse delar de sakkunnigas mening rörande

själva behovet av en effektivare taxering. Framförallt i tider, då det genom

taxeringen fastställda skatteunderlaget måste allt kraftigare utnyttjas

för statliga och kommunala ändamål, framstode det som en angelägenhet

av största vikt att söka förhindra skatteohjekt att orättmätigt

undandraga sin andel av bördan och därigenom öka skattetrycket för de

lojala medborgarna. Den framlagda utredningen bekräftade till fullo den

i kommunerna redan gjorda erfarenheten, att stora summor årligen undandroges

taxeringen och att även rätt så betydande utgifter för kontrollen

därför måste anses fullt försvarliga. Dessvärre syntes en skärpt kon
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

troll över deklarationerna få betraktas såsom den enda verkligt framkomliga

vägen för att uppnå ett bättre resultat, örn än överdrifter därvidlag

uog kunde befaras medföra icke avsedd effekt. Rörande själva utgångspunkten

för det föreliggande förslaget delade styrelsen således de sakkunnigas

uppfattning.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund understryker för

kommunernas vidkommande vikten av att taxeringsorganisationen är på

ett tillfredsställande sätt utbyggd och arbetar så effektivt, att taxeringsresulatet

blir i högsta möjliga grad riktigt. Men icke blott kommunerna

utan även de lojala skattebetalarna hade intresse av att varje befintligt

skatteobjekt komme fram för beskattning så att en var medlem av kommunen

finge bära sin vederbörliga andel i de statliga och kommunala

bordorna. Fråga vore emellertid örn icke de sakkunnigas förslag i vissa

fall Singe längre än vad som kunde befinnas lämpligt eller nödvändigt,

då de forordade en så vidsträckt utbyggd taxeringsorganisation och ett

så omfattande kontrollsystem.

Svenska landstingsförbundets styrelse anför:

Att vårt taxeringsväsen, särskilt i fråga örn deklarationskontroll, ännu

lamnade åtskilligt övrigt att önska, torde stå klart för en var, som, örn ock

flyktigt, sysslat med ifrågavarande spörsmål. Klart vore också, att tillskapandet

av ett rationellt och effektivt taxeringsväsen såväl för skattepålaggaren,

staten och kommunerna, som för skattedragarna måste vara av

mycket stort intresse, ett intresse, som intensifierades, då skattebehovet ökades

samtidigt med att skatteunderlaget, skatteförmågan, försvagades. Särskilt

i tider som de nuvarande måste det för den, som icke ville eller på

grund av sin inkomsts natur icke kunde för skattemyndigheterna dölja något

av sina inkomster, te sig som ett skriande missförhållande, att han måste

erlägga avsevärt högre skattebelopp, än fallet skulle vara, örn alla skattebetalare

vore lika lojala eller deklarationsväsendet hade samma effektivitet i

fråga örn all slags inkomst. Enär som bekant vårt nuvarande deklarationsoch

taxeringssystem vore rätt effektivt i fråga örn vissa kategorier av skattedragare,

exempelvis löntagarna, medan det icke gåve möjlighet att rationellt

uppskatta eller kontrollera inkomsterna för andra stora grupper av

skattedragare, måste detta system medföra, att de direkta skatterna i oproportionerlig

grad vältades över på vissa grupper av inkomsttagare, på vissa

sociala lager, och härigenom bleve i själva verket vårt nuvarande taxeringsvasen

liktydigt med en social orättvisa, som man på allt sätt måste söka

avlagsna. Ej minst ur denna synpunkt ansåge styrelsen i likhet med de

sakkunniga m. fl., att ett effektivt taxeringsväsen, åstadkommet i första

hand genom en förbättrad deklarationskontroll, vore ett ofrånkomligt krav

Landsorganisationen i Sverige yttrar:

För arbetare och löntagare vore den förevarande frågan av stort ekonomiskt

intresse. Dessa medborgaregrupper hade nämligen såväl att

bara den storsta bördan av de indirekta skatterna som ock att betala di
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

rekt skatt på liela sin inkomst. Det finge anses naturligt örn organisationens

medlemmar, som nästan undantagslöst vore arbetare och mindre

löntagare och sålunda skattade för hela sin inkomst, krävde att samma

villkor gällde för andra, mera skattekraftiga medborgare. Det hade ända

sedan deklarationspliktens införande varit känt, att avkastningen å insatt

eller utlånat kapital måste ha varit avsevärt högre än deklarerad inkomst

av kapital, varför förut nämnda villkor ej hittills kommit att gälla.

De sakkunnigas undersökningar styrkte riktigheten härav. Av de sakkunnigas

undersökningar och i vissa orter under de senaste åren företagen

efterkontroll framginge, att jämväl åtskilliga rörelseidkare underlåtit

att till beskattning deklarera hela sin inkomst. På grund av nu anförda

skäl vore styrkt, att ett starkt behov av kraftigare skattekontroll

förelåge.

Att vår nuvarande deklarationskontroll är behäftad med sådana Departabrister,

att felaktiga deklarationer i avsevärd utsträckning kunna pas- mentsohefc

sera oanmärkta, synes vara en allmän erfarenhet och behöver knappast

ytterligare bestyrkas. Bristfällig kontroll leder lätt till ökad slapphet i

deklarationsmoralen. På så sätt ökas också anledningarna till missnöje

hos dem, som — vare sig på grund av en bättre medborgaranda eller i följd

av en effektivare kontroll å dem själva — riktigt uppgiva sina inkomster

eller sin förmögenhet och som sålunda få bära en del av den skattebörda,

som rätteligen bort åvila andra. Ur många synpunkter är därför frågan

om en förbättrad, deklarationskontroll förtjänt av allvarlig uppmärksamhet
Självfallet

måste vårt beskattningssystem i mycket stor utsträckning

bygga på deklarationernas riktighet. Men härav följer icke, att kontrollen

bör begränsas till fall, då anledning till misstanke föreligger.

Tvärtom synes det för upprätthållande och stärkande av systemets

effektivitet nödvändigt, att kontrollen i ej ringa utsträckning inriktas

på en stickprovsgranskning, så att varje deklarant örn möjligt alltid löper

risken att en viss uppgift kan komma att bliva föremål för närmare

granskning. Det kan icke undgås, att därigenom även laglydiga skattskyldiga

åsamkas besvär utan att alltid direkta resultat kunna påvisas

och att såväl affärsföretags som enskilda medborgares medverkan måste

anlitas även för kontroll av annans taxering. Naturligtvis bör man därvid

icke bortse ifrån, att kontrollåtgärder kunna kännas så besvärande för

de enskilda eller så ingripande i privata förhållanden, att även lojala

medborgare hellre än att underkasta sig desamma vilja finna sig i att

bära högre skattebördor, men med denna reservation synas åtgärder från

det allmännas sida i syfte att ernå en likformig och rättvis taxering

böra hälsas med tillfredsställelse av alla dem, som icke vilja på andras

bekostnad undandraga sig sin skattskyldighet. En annan sak är,

att kostnaderna för denna kontroll liksom andra statsutgifter böra

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

noga begränsas till vad som är nödigt och nyttigt samt att man således

endast med försiktighet och med stöd i vunna erfarenheter bör företaga

utbyggnader i bestående organisation.

Jag vill även framhålla, att i samma mån som en verklig kontroll möjliggöres

behöva taxeringsmyndigheterna också i mindre utsträckning tillgripa

förfarandet att taxera de skattskyldiga efter fri uppskattning, ett

förfarande som helt naturligt alltid är ägnat att väcka irritation och som

innebär avsevärda risker för misstag.

Från dessa allmänna utgångspunkter går jag nu att närmare redogöra

för de särskilda förslag, som blivit framställda i syfte att ernå

en bättre deklarationskontroll. Det blir därvid fråga örn dels åtgärder

för förstärkning av den nuvarande taxeringsorganisationen, dels utvidgning

av nuvarande uppgiftsplikt till ledning för såväl egen som annans

taxering och dels skärpning av ansvarsbestämmelserna vid oriktig deklaration.

T axeld vigs organisationen.

Körande taxeringsorganisationen jämlikt 1928 års lagstiftning må —

med bortseende från vad som gäller rörande allmän fastighetstaxering

och rörande virkestaxering — här lämnas följande kortfattade redogörelse.

Taxering i första instans handhaves av taxeringsnämnder, oftast en tor

varje kommun. Länsstyrelsen förordnar ordförande i nämnden samt en

person att i egenskap av kronoombud vara ledamot i nämnden, övriga

ledamöter utses av de kommunala representationerna. Ordföranden har

bland annat att ordna och granska för taxeringen avlämnade deklarationer,

uppgifter och andra handlingar, vidtaga åtgärder för felande deklarationers

och andra uppgifters införskaffande samt i övrigt söka inhämta

upplysningar till ledning för en noggrann och tillförlitlig taxering.

Kronoombudet har att, oavsett den ordföranden tillkommande

granskningsskyldigheten, granska alla inkomna självdeklarationer, andra

uppgifter och upplysningar, att därvid tillse att kronans intresse vid

taxeringen till statsskatt varder behörigen iakttaget samt att biträda ordföranden

under taxeringsarbetet och verkställa den längdföring, som förekommer

under sammanträdena.

Länsprövningsnämnderna och Stockholms stads prövningsnämnd besluta

över anförda besvär samt granska och pröva taxeringarna i övrigt.

Deras ledamöter utses av länsstyrelserna. Arbetet i prövningsnämnderna

skall förberedas av landskamrerare^ som har att noggrant undersöka

alla taxeringar och hos nämnden framställa de yrkanden, som därav

föranledas. För ernående av enhetlig behandling av taxeringsfall, som

angå mer än ett prövningsdistrikt, har inrättats den s. k. mellankommnnala

prövningsnämnden. Dennas ordförande och ledamöter utses av

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

Kungl. Majit, som också förordnar ott allmänt ombud med de åligganden

som hos annan prövningsnämnd ankomma å landskamrer aren.

Besvär över prövningsnämnds beslut må anföras bos kammarrätten

och besvär över kammarrättens beslut hos Kungl. Majit i regeringsrätten.

Beskattningsnämnd och ordförande i taxeringsnämnd ävensom landskamrerare

må vid behov åtnjuta biträde av sakkunnig, som bekostas .av

statsmedel. Varje länsstyrelse är skyldig träffa avtal med erforderligt

antal i bokföring sakkunniga personer att, då de därtill kallas, lämna

sådant biträde. Uppstår fråga örn granskning av skattskyldigs bokföring,

ankommer det å landskamreraren att besluta därom.

Till förfogande för beskattningsnämnderna i första instans må de kommunala

myndigheterna ställa en eller flera av kommunens tjänstemän,

som därtill godkännas av länsstyrelsen. Sådan tjänsteman har att efter ordförandens

anvisningar granska deklarationer och uppgifter samt i övrigt

biträda i taxeringsarbetet. Av statsmedel utgår bidrag till kostnader,

som kommun åtagit sig för särskilda anstalter för taxeringsarbetet genom

tillhandahållande av sådana tjänstemän eller annorledes, därest

Kungl. Majit finner dessa anstalter äga särskilt värde för det allmänna.

Vid fullgörande av vad som åligger landskamrerare må denne åtnjuta

nödigt biträde av, förutom till hans förfogande stående tjänstemän, jämväl

andra personer, som av honom tillkallas. Med Kungl. Majits medgivande

må länsstyrelsen även förordna person ^med länsbokhållares kompetens

att beträffande vissa taxeringsärenden ''eller vissa grupper av sådana

ärenden fullgöra landskamrerares åligganden (biträdande landskamrerare).

•

Varje länsstyrelse har att vaka över att taxeringsarbetet ordnas oc

bedrives ändamålsenligt.

Den nu antydda organisationen, stadgad i 1928 års taxeringsförordning,

överensstämmer till sina grunddrag med organisationen enligt 1910 års

taxeringsförordning. Frågan örn en genomgripande förändring av orga

nisationen gjordes emellertid på sin tid till föremål för behandling a\ 1923

års taxering ssakkunnig a. Dessa framhöllo i sitt år 1925 avgivna, betänkande,

att organisationen var behäftad med vissa brister, och ingingo

på frågan, huruvida icke taxeringsarbetet borde överlämnas åt för ändamålet

inrättade ämbetsverk såsom i vissa andra länder. Taxeringssakkunniga

framhöllo såsom fördelar av en sådan anordning, att taxeringsmännen,

som genomgått viss utbildning för sitt kall, ägde en grundligare

insikt i skatteförfattningarna än som i regel besuttes av icke skolade

personer, samt kunde å taxeringarna nedlägga betydligt mera tid och

arbete, än det i regel vore möjligt för den, som hade taxeringsarbetet som

bisyssla, och att därigenom en noggrannare och mera omfattande granskning

av uppgiftsmaterialet möjliggjordes. Såsom en svårighet med systemet

påpekade taxeringssakkunniga, att taxeringstjänstemännen endast

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

tinder en del av året linnde beredas sysselsättning med taxeringsarbetet

och att de följaktligen under återstående del av året måste sysselsättas

med andra uppgifter och att möjligheterna därtill voro ganska begränsade.

Vid en närmare undersökning visade det sig, att anmärkningarna

mot taxeringsarbetets utförande icke så mycket berodde på brister i

organisationen utan snarare sammanhängde därmed att icke alltid de mest

skickade blivit satta att utföra taxeringsarbetet och att de brustit i ledningen

av detta arbete. Taxeringssakkunniga ansågo därför övervägande

skäl tala för att den bestående organisationen av taxeringsväsendet i väsentliga

delar bibehölles.

Chefen för finansdepartementet anförde i propositionen (nr 210) till 1927

års riksdag nied förslag till taxeringsförordning (sid. 90). att han i princip

anslöte sig till taxeringssakkunnigas ståndpunkt till organisationsfrågan,

samt tilläde:

»Erfarenheten torde hava visat, att taxeringsnämndsordförandens lämplighet

för sitt kall icke är beroende av hans egenskap av att vara tjänsteman

eller ej. De praktiska yrkenas män och andra, vilka utan att vara

tjänstemän mottagit taxeringsuppdrag, hava i regel lika väl som tjänstemannen

fullgjort uppdraget. Det torde hava visat sig, att tjänstemannenordföranden

emellanåt alltför mycket skattat åt det rent formella och, i

saknad av tillräcklig kännedom örn de skattskyldigas förhållanden, åstadkommit

taxermgsresultat, som icke varit tillfredsställande ur saklig synpunkt.

Å andra sidan hava mångå till ordförande förordnade tjänstemän

till taxeringsarbetet medfört en rutin och erfarenhet, som icke kan skattas

nog högt. Lyckligast synes vara, att länsstyrelsen alltjämt får ha fria

hander vid utseendet av ordförande i beskattningsnämnderna. Att länsstyrelsen

därvid kommer att bemöda sig örn att i varje fall söka förmå den

tor uppdraget bäst lämpade att åtaga sig detsamma, torde utan vidare få

anses klart. Svårigheterna härför äro icke små. Det synes mig dock

knappast vara möjligt att enbart genom lagstiftningsåtgärder trygga tillgängen

till taxeringsman. Vad man under nuvarande förhållanden kan

göra torde inskränka sig till att dels i görligaste mån underlätta ordförandens

arbete och bereda honom verksamt stöd i hans strävan att hävda

det allmannas intresse och dels ställa tillräckliga medel till förfogande

för ersättning åt ordföranden för hans arbete. Båda dessa synpunkter

hava varit ledande för mig vid utarbetandet av förslaget till taxeringstorordnmg.

Jag vill dock redan här på tal om ersättningsfrågan framhålla,

att man vid ersättningarnas bestämmande icke bör bortse från uppdragets

karaktär av förtroendeuppdrag. Självbeskattningens princip,

av ålder omfattad i vårt land, kräver för sin tillämpning den enskilde

medborgarens medverkan, vare sig det gäller att uppgiva sin egen eller

annans inkomst eller fråga är örn att själv träda till för att verkställa den

taxering, som är nödvändig för utövandet av beskattningsrätten. Intresse

tor kallet och en god medborgaranda äro nödvändiga förutsättningar för

en taxeringsman; stimuleras kunna de visserligen men icke skapas genorn

ett mer eller mindre rikligt arvode. Det är möjligt, att i en framtid.

beskattningsreglerna för sin riktiga tillämpning kräva ett högre mått

av tackmässig utbildning, än hittills varit fallet. Men ännu torde vi icke

hava .kommit därhän, utan jag håller före, att den nuvarande kåren av

taxeringsman har förutsättningar att komma till rätta med taxeringen.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

I do särskilda fall, då fackmässigt biträde erfordras, bör tillgång härtill

beredas. Vad därutöver erfordras synes mig närmast böra gå ut på en

noggrann och omfattande eftergranskning av taxeringarna på prövningsnämndsstadiet,

vid vilken granskning det högre mått av insikt och mångsidig

erfarenhet på beskattningsväsendets område, som bör förefinnas hos

landskamreraren och till hans förfogande stående tjänstemän, skall tillgodogöras.

Ett intimt samarbete mellan landskamreraren och de underordnade

taxeringsorganen torde ock utan vidare medföra allt bättre taxeringsresultat

redan i första instansen.

Då förslaget till taxeringsorganisation gestaltats enligt nu anförda

grundsatser, har jag visserligen icke vågat hoppas, att den nya organisationen

skall omedelbart eller ens under de närmaste åren skapa den

effektivitet och den jämnhet i taxeringen, som eftersträvas. Men framför

en alldeles ny och oprövad organisation har synts mig vara att föredraga

en förstärkning av den gamla på de punkter, där enligt vunnen erfarenhet

orsakerna till nu förefintliga brister äro att finna.»

I de motioner, som föranledde 1929 års riksdagsskrivelse, föreslogs utom

vidgad uppgiftsplikt för de skattskyldiga och skärpta straff för falskdeklaration

jämväl en utvidgning av själva taxeringsorganisationen. I

sistnämnda avseende anfördes i motionerna:

Därest taxeringsnämnderna utrustades med sådana vidgade befogenheter,

som av motionärerna föreslagits, komme uppenbarligen att på desamma

ställas större fordringar än förut. Skulle nämnderna kunna

fullt utnyttja de ökade möjligheterna till kontroll krävdes en stark

självverksamhet från nämndernas sida och att en vida grundligare utredning

i de särskilda ärendena kunde äga rum. Den utredande

verksamheten krävde förutom aktivitet och initiativ fran utredarens

sida en mycket ingående fackkunskap. Därjämte erfordrades —- och

detta kunde ej starkt nog understrykas — en stark grannlagenhet i värvets

fullgörande. Särskilt angeläget vore att den misstanken icke utspredes

bland allmänheten, att de vid undersökningarna förvärvade kunskaperna

utnyttjades till den utredandes egen eiler honom närståendes ekonomiska

fördel.

Av nu anförda skäl syntes det uppenbart, att utredningen borde läggas

i händerna på statliga tjänstemän, underkastade ansvar för tjänstefel,

och icke på lekmän, som innehade förtroendeuppdrag såsom ordförande

i taxeringsnämnder. Enligt motionärernas mening borde de nuvarande

taxeringsnämnderna bibehålla sin befogenhet att träffa avgörande i alla

taxeringsärenden, medan särskilda tjänstemän, förslagsvis benämnda

skattefiskaler, i stort sett finge sig förbehållen rätten att vinna de ingående

upplysningar, som borde tillkomma taxeringsmyndigheterna.

Skattefiskalen komme alltså att i förhållande till taxeringsnämnden intaga

en ställning jämförlig med den landskamreraren hade till prövningsnämnden.

Erforderligt antal skattefiskaler skulle anställas inom varje län. Lämpligen

borde var och en förordnas att biträda visst antal taxeringsnämnder.

Skattefiskalen skulle äga skyldighet att genomgå viktigare deklarationer

för de distrikt han representerade. Vidare skulle han jämväl i

övrigt, där nämnden så påfordrade, biträda med utredning. Taxeringsnämndsordförandena

borde i stort sett i samma utsträckning som dittills

verkställa granskning av deklarationer samt infordra de upplysningar

av den skattskyldige själv, vilka befunnes erforderliga.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

I bevillningsutskottets av riksdagen godkända betänkande (nr 17/1929)

yttrades emellertid i denna fråga:

Redan enligt nu gällande taxeringsförordning hade anmaningsrätten i

vissa särskilt grannlaga fall undantagits från ordförande i taxeringsnämnd

och förbehållits landskamreraren. Därest den ökade befogenhet

att vinna upplysningar, utskottet förordat, i regel lades i händerna på

landskamreraren, syntes en sådan anordning vara en följdriktig utveckling

av en redan godtagen princip. I de fall taxeringsnämnden funne en

mera ingående undersökning behövlig, borde nämnden således hava att

vända sig till landskamreraren, som hade att vidtaga sådan.

Utskottet hade därför icke kunnat ansluta sig till förslaget att förordna

särskilda skattefiskaler såsom biträden åt taxeringsnämnderna och detta

desto mindre som behovet av ökad kontroll gjorde sig gällande med växlande

styrka inom särskilda taxeringsdistrikt.

Därest emellertid landskamrerarna skulle hinna utföra ifrågavarande

uppgifter, syntes det bliva nödvändigt att ställa ökad arbetskraft till deras

förfogande. De kommunala tjänstemän, som enligt 15 § taxeringsförordningen

finge förordnas att biträda beskattningsnämnderna, syntes

därvid i första hand böra anlitas för arbetets utförande. Måhända komme

det likväl att bliva nödvändigt att i vissa fall därutöver till landskamrerarens

förfogande ställa särskilda personer, intagande en självständigare

ställning än berörda kommunala tjänstemän och med särskilda kvalifikationer

för uppgifterna i fråga.

De sakkunniga lämna själva följande sammanfattning av sitt förslag

i vad rör taxeringsorganisationen:

De sakkunniga ha föreslagit vissa påbyggnader av redan bestående organ

i och för förstärkning av de yrkesmässiga arbetskrafterna. Någon

ändring i de beslutande myndigheternas ställning och befogenheter föreslås

däremot icke. De nya befattningshavare, som enligt förslaget skola

tillkomma, lia tilldelats allenast utredningsuppdrag för beskattningsnämndernas

och i fall av behov jämväl för beskattningsdomstolarnas

räkning. Dessa tjänstemän skola givetvis äga rätt att taga del av avgivna

deklarationer, att utfärda anmaningar och att vara närvarande

vid taxeringsnämndernas sammanträden och därvid äga yttranderätt

men ej rätt att deltaga i dessa nämnders beslut. En nyhet är, att detta

utredningsarbete skall pågå under hela kalenderåret och att sålunda

tjänstemännens arbete icke skall inskränka sig till de tider av året, då

beskattningsnämndernas arbete pågår.

De nya tjänstemännens arbete är icke avsett att omfatta alla slag av

utredningar inom taxeringen utan allenast eller åtminstone i övervägande

omfattning sådana, som kräva ett särskilt mått av utbildning och erfarenhet.

_I stort sett blir det sålunda endast de ur fiskalisk synpunkt

särskilt viktiga och ur bedömningssynpunkt mera svårlösta tpxeringsfallen,

som komma att bliva föremål för utredning av nämnda tjänstemän.

På dessa utredningsmäns utbildning skall nedläggas särskild omsorg.

Då det kan förväntas, att inom en jämförelsevis kort tid en bestående

förbättring skall kunna uppnås i fråga örn taxering av inkomst

av kapital och av tjänst samt av »annan fastighet», medan däremot kontrollen

över beskattning av rörelseinkomst fordrar en kontinuerlig och i

fråga örn kontrollmetoderna år från år utvecklad teknik, har en betydande

vikt lagts på att tjänstemännen skola vara väl skickade för de utredningar,

som kunna komma i fråga för kontroll över rörelseidkare. I all
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. May.ts proposition nr 148.

mänhet torde därför såsom kompetenskrav komma att uppställas avlagd

ekonomisk examen vid handelshögskola. Innan sökande antages, skall

han ha genomgått särskilda utbildningskurser samt förvärvat erfarenhet

genom praktisk tjänstgöring inom taxeringsinspektionen och taxeringsavdelningarna.

Vid dessa utbildningskurser kommer särskild uppmärksamhet

att ägnas åt, att tjänstemännen förvärva de kunskaper, som

fordras för den krävande kontrollen över rörelseidkare. Utbildningen

skall emellertid icke läggas ensidigt fiskalisk. Av stor betydelse är att

hos tjänstemännen inpräntas, förutom kunskaper i skattcförfattnmgarnas

teori och tillämpning, bokföring och branschkännedom, vikten av att

vid taxeringen iakttaga de berättigade krav rörelseidkarna lia ur affärseller

annan befogad synpunkt av avskrivningar och dylikt. På sätt tilllämpats

vid deklarationskontrollen i vissa städer böra tjänstemännen

lämna de skattskyldiga vägledande upplysningar och råd särskilt beträffande

vad dessa i eget och det allmännas intresse ha att iakttaga vid

räkenskapers och anteckningars förande. En väg, som i möjligaste mån

bör beträdas, är att i tveksamma fall inhämta upplysningar och utredningar

från de skattskyldigas egna sammanslutningar såväl inom näringslivet

som å andra områden. Genom dessa åtgärder och framför allt

till följd av den sakkunskap tjänstemännen komma att förvärva, kan man

förvänta — och erfarenheten från de städer, där de föreslagna metoderna

ehuru i begränsad omfattning, tillämpats, bekräfta att så blivit för

hållandet — att de skattskyldiga skola inse, att åtgärderna tjäna jämväl

deras intressen och komma att innebära ökad rättssäkerhet på förevarande

område.

Taxeringstjänstemännen, som skola benämnas taxeringsinspektörer,

komma att underordnas och tillhöra en central myndighet, taxeringsinspektionen,

vilken skall utgöra en påbyggnad av kansliet hos mellankommunala

prövningsnämnden. Allmänna ombudet hos denna nämnd skall

tillika fungera som skattedirektör och chef för taxeringsinspektionen. Inspektionens

uppgift blir att skapa fasthet i taxeringskontrollen samt att

utföra särskilt krävande utredningsuppgifter framför allt bokgranskningar

hos koncerner och andra större företagare. Den av de sakkunniga

förordade stickprovskontrollen förutsätter, för att därav beräknad

effekt skall kunna vinnas, en viss enhetlighet i fråga om såväl området

för kontrollen som de metoder, efter vilka densamma skall genomföras.

I taxeringsinspektionens uppgifter skall inga att vara ett organ för åstadkommande

av sådan enhetlighet och fasthet i kontrollen. Det övervägande

antalet tjänstemän skall dock komma att ha sitt arbete förlagt

inom länsstyrelserna. I varje länsstyrelse skall under landskamrerarens

ledning upprättas en taxering savdelning, i vilken skola ingå en eller flera

taxeringsinspektörer. Dessa taxeringsavdelningar skola ha att biträda

beskattningsnämnderna inom länet med utredningar. Under tjänstgöring

hos taxeringsavdelning skall taxeringsinspektören direkt lyda under

landskamreraren, och under denna tid skall taxeringsinspektören icke

vara underställd taxeringsinspektionen eller skattedirektören.

Kostnaderna för det särskilda taxeringsarbetet såväl i Stockholm som

fänen skola enligt förslaget utgå av statsmedel. Emellertid har möjlighet

inrymts för kommun eller flera kommuner i förening att för taxeringsarbetet

inom sådan kommun få sig tilldelad en taxeringsinspektör,

under förutsättning att kommunen deltar i kostnaderna för inspektörens

avlöning och arbete. Kungl. Maj:! har att bestämma storleken av sådant

bostadsbidrag. Härigenom har åsyftats, förutom att nedbringa

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Kungl. Maj:ts proposition Nr 148.

statens.utgifter för organisationen, att möjliggöra ett bibehållande av de

anordningar för en förbättrad taxering vissa städer redan vidtagit samt

att uppmuntra jämväl andra kommuner att företaga liknande åtgärder.

Såsom redan antytts har under de senare åren i Norrköping samt numera

även i flera andra städer anordningar---genomförts för för
bättrad

taxering. Vid den särskilda taxeringskontrollen ha kontrollmetoder

använts, som stå i nära överensstämmelse med de av de sakkunniga

föreslagna, och anordningarna ha vidtagits efter inhämtande

av anvisningar av en av de sakkunniga samt genomförts under dennes

överinseende. Verkställda beräkningar giva vid handen, att kostnaderna

för dessa åtgärder icke i något fall överstigit 4 procent av de förhöjda

skattebelopp, sammanlagt i statliga och kommunala utskylder, som genom

anordningarna influtit eller kunna beräknas inflyta. Härtill komma

de indirekta fördelar i form av tillförlitligare deklarationer denna

särskilda kontroll medfört eller kan förväntas medföra. Anledning saknas

till antagande, att kostnaderna i förhållande till effekten skola bliva

högre i fråga örn den av de sakkunniga föreslagna organisationen. Genom

att denna organisation erhåller en vida större enhetlighet och stadga än

nämnda mer eller mindre tillfälliga anordningar, genom att inspektörerna

tilldelas större verksamhetsområden, varvid deras arbetskraft kan på

ett rationellt sätt utnyttjas, genom den högre utbildning och vidgade erfarenhet

inspektörerna skulle bibringas samt genom de bättre hjälpmedel

dessa skola erhålla i och för utredningsarbetets utförande i form av

utökat kontrollmaterial, kan man räkna som säkert, att utgifterna i förhållande

till gagnet skola hliva ej oväsenligt lägre än i nämnda städer.

Vad angår den centrala organisationen torde man, närmast med ledningav

erfarenheterna från Storbritannien, vars centrala bokgranskningsavdelning

i viss mån tjänat, som förebild för den nu föreslagna, kunna beräkna,

att kostnaderna bliva förhållandevis lägre än för taxeringsavdelningarna.

Enligt de sakkunnigas mening böra kostnaderna icke under

några förhållanden överstiga 10 procent av den direkta verkan, som föranledes

av den särskilda taxeringskontrollen. Skulle kostnaderna komma

att överstiga sistnämnda procenttal, föreligger därför anledning att

undersöka, örn icke organisationen bör nedskäras.

Ehuru sålunda de beräknade kostnaderna i förhållande till effekten av

organisationens verksamhet måste anses låga, är det dock i hög grad

angeläget tillse, att organisationen icke blir av större omfattning än vad

för uppgifternas fullgörande oundgängligen kräves. Med hänsyn härtill

och för att vinna största möjliga .garanti för att endast fullt kvalificerade

personer erhålla anställning inom organisationen är densamma avsedd

att uppbyggas efter hand. Medan under det första verksamhetsaret

den föreslagna organisationen skall omfatta endast omkring 25—30

personer, är densamma avsedd att i fullt utbyggt skick bestå av cirka

80 taxeringsinspektörer. Ersättningen skall utgå från ett för ändamålet

upptaget anslag benämnt »Kostnader för särskilda taxeringsåtgärder».

Storleken av.detta anslag skall årligen bestämmas av riksdagen. Härigenom

och till följd av att åtminstone till en början taxeringsinspektörerna

endast skola tillsättas på förordnande, kommer riksdagen att beredas

möjlighet övervaka, att organisationen icke blir större eller kostsammare

än förhållandena kräva.

Beträffande antalet taxeringsinspektörer och kostnaderna för organisationen

torde några ytterligare uppgifter böra lämnas.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

De sakkunniga tänka sig inom den centrala taxering sinspektionen en

bokgranskningsavdelning och en inpektionsavdelning. Förhållandena

anses icke medgiva, att under taxeringsinspektionens första verksamhetsår

något större antal personer avdelas till tjänstgöring å bokgranskningsavdelningen,

men sedan efter hand organisationen utvecklats antages

förutom chefen omkring 10 tjänstemän erfordras för uppgifternas fullgörande.

Följande utkast till personalstat för taxeringsinspektionen

framlägges av de sakkunniga:

Skattedirektören, arvode ............................................................................ 18,000

Bokgranskningsavdelningen :

Chef, tillika ställföreträdande skattedirektör, arvode.... 15,000

3 överinspektörer, arvode 12,000........................................ 36,000

3 förste inspektörer, arvode 10,000 ................................... 30,000

4 inspektörer och biträdande inspektörer........................ 25,000 106,000

Inspektionsavdelningen:

Chef och överinspektör, arvode ........................................ 12,000

1 förste inspektör, arvode ................................................... 10,000

2 inspektörer, arvode 8,000 ................................................ 16,000

3 biträdande inspektörer ............................................... 15,000 53,000

Summa kronor 177,000

Till dessa arvoden beräknas komma dyrtidstillägg ävensom ersättningar

till skrivbiträden (tre fast anställda samt ett antal tillfälligt anställda),

lokalhyra, tryckkostnader m. m., utgifter för betjäning samt reseoch

traktamentsutgifter m. m. Sammanlagda utgifterna för den centrala

taxeringsinspektionen beräknas till 220,000—225,000 kronor. Då emellertid

huvudparten av utgifterna för mellankommunala prövningsnämndens

kansli skulle bortfalla, anges merkostnaden till omkring 200,000 kronor.

I fråga örn de lokala taxeringsavdelningarna uttala de sakkunniga, att

det vore vanskligt att, innan större erfarenhet vunnits, beräkna det erforderliga

antalet inspektörer. I och för beräkning av det behövliga antalet

lokala inspektörer hade de sakkunniga emellertid låtit verkställa en

på grundval av 1929 års taxeringskalender grundad utredning, utvisande

fördelningen mellan olika län och städer — utom Stockholm — av skattskyldiga,

som taxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för ett

taxerat belopp, uppgående till minst 10,000 kronor (s. 108). På grundval

av detta material och med ledning av erfarenheterna från taxeringsarbetet

i Norrköping och vissa andra platser ansåge de sakkunniga sig kunna

beräkna behovet av lokala taxeringsinspektörer utom Stockholm till omkring

60. Av dessa syntes 8 böra tilldelas vartdera av Malmöhus samt Göteborgs

och Bohus län, 4 vartdera av Stockholms och Östergötlands län3

ettvart av Kalmar län med Gotlands län — vilka gemensamt skulle erhålla

en taxeringsavdelning — Älvsborgs, Gävleborgs och Västernorr
Bihang

till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr Vik.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

lands län. Ettvart av Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Kristianstads,

Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands och Kopparbergs län

skulle erhålla 2 inspektörer och ettvart av Kronobergs, Blekinge, Hallands,

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län 1 inspektör.

Kostnaderna för inspektörerna vid de lokala taxeringsavdelningarna i

länen beräknas på följande sätt:

2 överinspektörer, arvode 12,000 ............................................................ 24,000

4 förste inspektörer, arvode 10,000 ........................................................ 40,000

40 inspektörer, arvode 8,000 .................................................................... 320,000

14 biträdande inspektörer, arvode 4,000—6,000 .................................... 70,000

Summa kronor 454,000

Därjämte beräknas för biträdeshjälp 111,000 kronor samt för rese- och

traktamentsersättningar m. fl. utgifter 50,000 kronor; särskilda utgifter

för lokaler o. d. upptagas däremot ej i beräkningarna. Sammanlagda utgifterna

för de lokala taxeringsavdelningarna beräknas således till 615,000

kronor, för vilket belopp dock borde avgå besparingar i fråga örn arvoden

till sakkunniga samt i kostnaderna för prövningsnämndernas arbete.

För inrättande av en särskild taxering savdelning för Stockholms stad

anses av särskilda skäl behovet av ökad personal förhållandevis mindre

än i länsstyrelserna. Ett antal av 10 taxeringsinspektörer synes dock erforderligt.

Kostnaderna härför beräknas till omkring 100,000 kronor,

att utgå av statsmedel.

På angivna grunder beräkna de sakkunniga merkostnadsbeloppet för

den nya organisationen, fullt genomförd, till omkring 875,000 kronor. Beträffande

de första verksamhetsåren anföra de sakkunniga härefter ytterligare:
Under

de första åren av taxeringsorganisationens verksamhet torde

densamma komma att förete en annan struktur än den nu angivna. De sakkunniga

ha, såsom förut framhållits, fäst alldeles särskild vikt vid, att

organisationen rekryteras med lämpliga personer och att dessa underkastas

en omsorgsfull och för uppdragen lämpad utbildning. Under organisationstiden,

framför allt det första verksamhetsåret, kommer därför

organisationen att förfoga över ett mycket begränsat antal personer.

Första året torde antalet icke komma att överstiga 30. Av dessa torde

minst 5 personer erfordras för tjänstgöring inom den centrala inspektionen.

Taxeringsinspektionen torde därför icke böra uppdelas å avdelningar

under det första verksamhetsåret. Under de fyra första månaderna

av året synes inspektionens verksamhet böra inriktas på sådana

göromål, som företrädesvis tillkomma inspektionsavdelningen. Den andra

tredjedelen av året synes främst böra ägnas åt bokgranskningar, medan

den sista delen av året torde böra användas för anordnande av utbildningskurser

för dem, som skola vinna inträde i taxeringsförvaltningen,

samt till förberedelser av påföljande taxeringsårs arbeten. Härtill kommer

arbetet för mellankommunala prövningsnämnden.

Antalet inspektörer och biträdande inspektörer, som skola finnas tillgängliga

för tjänstgöring i de lokala taxeringsavdelningarna under det

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

första verksamhetsåret, torde sannolikt komma att uppgå till 20—25. Def

ligger i sakens natur, att under nämnda år de uppgifter, som ankomma på

taxeringsavdelningarna, böra vara jämförelsevis enkla. Genom de nya

kontrollbestämmelserna, särskilt sådana som avse kapital och därav bärflytande

avkastning, tillkomma en mängd nya uppgifter för skattekontrollen.

Utan större olägenheter torde en avsevärd del av detta arbete kunna

läggas å jämförelsevis oskolade krafter med mera tillfällig anställning.

Tillgång till sådan arbetskraft torde förefinnas dels bland landskontorens

personal dels ock bland personer, som använts för bokgranskningsuppdrag

eller såsom biträden vid prövningsnämndsarbetet. En olägenhet

är emellertid, att icke antalet inspektörer kommer att bliva tillräckligt

stort för placerande av en sådan inom varje taxeringsavdelning. Det

blir därför nödvändigt, att under det första verksamhetsåret i vissa fall

låta en och samma inspektör tjänstgöra som biträde åt mer än en landskamrerare.

Vissa för den nya organisationen grundläggande bestämmelser föreslås

av de sakkunniga införda i taxeringsförordningen men i övrigt anses

verksamheten lämpligen böra regleras genom särskilda av Kungl. Majit

utfärdade instruktioner. De sakkunniga uppdraga i olika sammanhang

i betänkandet riktlinjerna för denna verksamhet men ba icke framlagt

förslag till instruktioner.

I fråga örn de närmare detaljerna i berörda riktlinjer liksom också i

fråga örn den mera ingående motiveringen till de sakkunnigas nu angivna

förslag till nyorganisation torde jag få inskränka mig till att hänvisa

till de sakkunnigas betänkande (s. 67 o. f.). Jag vill endast erinra, att

de sakkunnigas förslag i denna del givetvis i icke ringa mån sammanhänger

med och är beroende av vad som av dem föreslås i fråga örn skärpning

av uppgiftsplikten.

Jag övergår nu till en redogörelse för innehållet av yttrandena i organisationsfrågan

och upptager i detta sammanhang även vissa allmänna

uttalanden rörande de sakkunnigas förslag överhuvud.

Kammarrätten anför:

Mot de sakkunnigas vittutseende organisationsförslag ställde sig

kammarrätten synnerligen betänksam. Väl vore det sant, att genomförandet

av ett tillfredsställande kontrollsystem i förevarande avseende

krävde, att sakkunnig arbetskraft ställdes till förfogande i väsentligt

större utsträckning än för närvarande; och kammarrätten funne

det därför lämpligt, att för ändamålet anställdes särskilt utbildade

och rutinerade statliga tjänstemän, sorterande under vederbörande landskamrerare.

Med fog kunde däremot ifrågasättas, huruvida en central

taxeringsinspektion av de dimensioner, som de sakkunniga tänkt sig,

borde komma till stånd. Att största möjliga likformighet i taxeringen

åstadkommes, såvitt ej lokala förhållanden föranleda annat, exempelvis

vid värdering av fri bostadsförmån e. d., vore givetvis ett eftersträvansvärt

önskemål. Men att för ändamålet ett helt nytt ämbetsverk med ett

stort antal tjänstemän skulle behöva tillskapas, kunde betvivlas. För åvägabringande

av önskvärd likformighet torde kunna på ett väsentligt enklare

sätt sörjas därigenom, att tillfälle bereddes landets samtliga landskamre
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

rare att årligen sammanträda till gemensamma överläggningar. Åt allmänna

ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden torde lämpligen kunna

uppdragas att vid dylika möten föra ordet. Insamlandet av sådana kontrolluppgifter,

som vore avsedda att insamlas från liela riket, skulle även

kunna ombesörjas av allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden.

Måhända skulle det för ändamålet bliva nödvändigt att

i viss mån utvidga nämndens kansli, men en sådan omläggning av detsamma,

att ett helt nytt ämbetsverk bildades, torde dock icke vara nödvändig.

Vad slutligen beträffade verkställandet av mera invecklade

bokföringsgranskningar torde härför även framdeles kunna begagnas sådana

på detta område sakkunniga personer, som skulle av länsstyrelserna

anställas.

Man hade vidare, trots de sakkunnigas försäkringar örn motsatsen, svårt

att frigöra sig från misstanken, att förhållandet mellan inspektionen och

landskamrerarna lätteligen kunde giva anledning till slitningar. Förslag

örn införande av en central myndighet, som skulle äga att giva anvisningar

rörande taxeringsarbetets bedrivande, hade tidigare varit före

men icke vunnit statsmakternas gillande.

För att den tilltänkta kontrollapparaten skulle fungera utan alltför allvarliga

obehag för de skattskyldiga vore det, såsom de sakkunniga flerstädes

betonat, av högsta vikt, att hos de nya tjänstemännen komme att

förefinnas ett stort mått av skicklighet, omdöme och takt. Detta oavvisliga

krav läte icke rätt väl förena sig med det föreslagna arrangemanget

att låta frågan örn organisationens storlek för varje år tagas under omprövning

med hänsyn till de uppnådda direkta resultaten. Det vore tydligt

att ett sådant tillvägagångssätt vore ägnat att i allt för hög grad stimulera

tjänstemännens fiskaliska intresse. Det borde även framhållas,

att en så föga tryggad ställning, som tjänstemännen på detta sätt skulle

erhålla, knappast komme att verka lockande på så kvalificerade arbetskrafter,

som man önskade förvärva för de nya befattningarna.

På grund av det nu anförda och i huvudsaklig överensstämmelse med

den uppfattning, som tagit sig uttryck i 1929 års bevillningsutskotts betänkande,

funné sig kammarrätten böra avstyrka den föreslagna taxeringsinspektionen

och i stället förorda, att, i närmare anslutning till nu

gällande bestämmelser, såsom biträden åt landskamrerarna för utförande

av kontroll å avgivna självdeklarationer m. m. vid länsstyrelserna fast

anställdes för ändamålet särskilt utbildade tjänstemän. I fråga örn dessas

antal ansåge sig kammarrätten icke ha någon erinran att göra mot

de av de sakkunniga gjorda beräkningarna. Huru nämnda tjänstemäns

utbildning lämpligen borde anordnas, vore kammarrätten icke beredd att

i detta sammanhang föreslå, utan torde denna fråga böra göras till föremål

för närmare undersökning.

Därest kammarrättens mening i detta avseende gillades, borde i 15 §

införas ett stadgande av huvudsakligen det innehållet, att hos varje länsstyrelse

skulle, till det antal Kungl. Majrt bestämde, vara anställda taxeringsinspektörer

med uppgift att under landskamrerarnas ledning lämna

beskattningsnämnd för årlig taxering biträde med granskning av deklarationer

och av skattskyldigs eller annans bokföring samt med anskaffande

av annan för taxering behövlig utredning.

I samband med den omarbetning, de sakkunnigas förslag således enligt

kammarrättens mening borde undergå, torde även böra undersökas, örn

kostnaderna för de nya tjänstemännen, inspektörerna, uteslutande skulle

läggas på statsverket eller till en del bäras av kommunerna. Dessa hade

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

uppenbarligen en avsevärd fördel av inspektörernas arbete och, såsom av

betänkandet framginge, hade kommunerna redan nu i en del fall ansett

det lämpligt att själva anställa skatteinspektörer, till vilkas avlönande

emellertid staten i viss mån bidragit.

Kammarrätten framhåller jämväl, att ett genomförande av det nya

uppgifts- och kontrollsystem, som kammarrätten på sätt av det följande

framgår förordat, ovillkorligen måste påfordra, att tillräckliga medel

ställdes till förfogande för avlöning åt de personer, som komme att bära

ansvaret för taxeringsarbetet i första instans.

Statskontoret yttrar:

Redan den högst betydande kostnad, som den nya organisationen skulle

föra med sig, måste framkalla starka betänkligheter. Statskontoret ansåge

sig ha så mycket större skäl till tveksamhet, som ämbetsverket icke

kunde finna, att en så genomgripande omläggning i organisatoriskt hänseende

vore betingad av ett verkligen föreliggande behov. Framför allt

syntes det icke påkallat att för ifrågavarande ändamål inrätta ett nytt

centralt ämbetsverk.

Härtill komme emellertid, att enligt statskontorets mening sakkunnigförslaget

i viktiga hänseenden vilade på organisatoriskt. sett felaktiga

principer. Detta bade i främsta rummet tagit sig uttryck i det tilltänkta

centralorganets, enkannerligen skatteelirektörens, oklara förhållande till

landskamrerarna samt i den dubbelställning, som de å länsstyrelserna

placerade taxeringstjänstemännen i praktiken skulle komma att intaga.

Därest förslaget i dessa delar skulle komma att förverkligas, syntes knappast

kunna undgås, att slitningar och meningsmotsättningar mellan skattedirektören

och landskamrerarna samt en betänklig ansvarsklyvning

ifråga örn taxeringsarbetet bleve följden.

Örn statskontoret av nu angivna skäl måste för sin del avstyrka de sakkunnigas

förslag i vad anginge tillskapandet av den ifrågasatta centralmyndigheten,

inneburc detta ingalunda ett förnekande av behovet av en

såväl kvantitativ som kvalitativ förstärkning av taxeringsorganisationen.

Tvärtom förmenade ämbetsverket, att en dylik förstärkning vore ofrånkomligen

erforderlig, men förstärkningen syntes — utan att det nuvarande

systemet sönderbrötes ■— böra taga sikte på lämpliga åtgärder inom detta

systems ram, närmast på en utbyggnad av den till länsstyrelserna anknutna

lokala taxeringsorganisationen. Därvid syntes de riktlinjer, som av de

sakkunniga angivits, i åtskilliga avseenden vara förtjänta av beaktande.

Det ville dock förefalla, att man även på detta område borde framgå med

en viss försiktighet och hellre efter hand vidga organisationen än på en

gång vidtaga organisatoriska nydaningar av större räckvidd, än som

oundgängligen påkallades.

För egen del hade statskontoret vid spörsmålets bedömande utgått ifrån

att bristerna i det nuvarande, taxeringsförfarandet voro mest påfallande i

fråga örn taxeringen av inkomst av rörelse. Det syntes därför ämbetsverket

i första hand vara angeläget, att möjlighet skapades att å varje

landskontor anställa åtminstone en i bokföringsfrågor väl insatt, sakkunnig

tjänsteman, vars uppgift i främsta rummet skulle vara. att stå till

landskamrerare^ disposition för bokgranskning roen. som givetvis jämväl

i övrigt skulle biträda i taxeringsarbetet. Av vikt syntes vara, att

denne tjänsteman, som lämpligen borde kunna benämnas taxer in ^assistent,

under hela taxeringstiden vore tillgänglig. Han syntes därför böra

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

erhålla ordinarie eller i varje fall stadigvarande anställning med placering

förslagsvis i lönegraden B 26 eller B 24. Skulle i något fall inträffa,

att taxeringsarbetet icke året runt medförde full sysselsättning, torde med

den arbetsbörda, som numera åvilade länsstyrelserna, svårighet icke möta

att bereda vederbörande annan sysselsättning med närbesläktade göromål.

1 vad man ytterligare biträde för taxeringsuppgifternas bearbetande kunde,

belninas erforderligt, undandroge sig statskontorets bedömande, men

ville ämbetsverket varna för att från början lägga organisationen efter en

onödigt vid måttstock.

Statskontoret ville icke bestrida, att ett behov av ett centralorgan på

skatteväsendets område verkligen förelåge, ehuru för delvis andra ändamål

än de av de sakkunniga avsedda. Ämbetsverket syftade härvid på

önskvärdheten av.att tillgång funnes till ett organ, som kunde kontinuerligt

och systematiskt följa utvecklingen beträffande skattelagstiftningen

inom och utom landet, och som vore i stånd att — i den mån icke särskilda

anordningar för ändamålet vidtoges — verkställa de undersökningar och

i synnerhet det löpande utredningsarbete på ifrågavarande arbetsfält,

sorn,, framför allt i samband med det nutida budgetarbetet, funnes erforderligt.

I själva verket torde avsaknaden av en dylik centralpunkt länge

nog ha. förnummits som en brist, så mycket mer kännbar som man bär

rörde sig på ett på en gång svårtillgängligt och betydelsefullt område.

Skulle ett organ av nu antydd beskaffenhet befinnas böra komma till

stånd, vore det enligt statskontorets uppfattning naturligt och riktigt, örn

åt detsamma jämväl anförtroddes uppgiften att utöva en vägledande’ och

sammanhållande verksamhet, närmast av informatorisk art i avseende å

skattetillämpningen till stöd och hjälp för våra olika beskattningsmyndigheter.

Enligt statskontorets uppfattning skulle på detta sätt den bälande

tanken i de sakkunnigas förslag örn inrättande av en central skattemyndighet

tillvaratagas.

Såsom ägnat att medverka till samma syfte ville statskontoret i detta

sammanhang förorda, att tillfälle måtte i vidgad omfattning beredas

landskamrerarna och andra i taxeringsarbetet sysselsatta personer att

med regelbundna mellanrum sammanträda till gemensamma överläggningar

för utbyte av vunna erfarenheter och diskussion av gällande bestämmelsers

innebörd och tillämpning. Säkerligen skulle på denna väg

mycket vara att vinna.

Ett centralt organ med de huvudsakliga uppgifter, som nu angivits,

böjde uppenbarligen ha sin plats inom finansdepartementet. För ändamålet

borde en särskild skattebyrå inrättas inom nämnda departement.

Bland andra ärenden, som med fördel torde kunna förläggas till en dylik

byrå, kunde nämnas de alltmera talrikt förekommande tillämpningsfrågorna

i samband med Sveriges dubbelbeskattningsavtal med främmande

makter och den.stora, alltjämt växande gruppen av spörsmål rörande kommunal

skatteutjämning m. m.

Chefen för den ifrågasatta skattebyrån syfites, med hänsyn till departementsorganisationen,

böra erhålla kansliråds ställning med placering i

lönegraden B 30. Då det ur rekryteringssynpunkt vore önskvärt, att avlöningsförmånerna

kunde något förstärkas, syntes kunna tagas under

övervägande att — i fall då förutsättningarna därför eljest vore för han**en

med befattningen förena förordnande som allmänt ombud i mellankommunala

prövningsnämnden.

På chefen för skattebyrån skulle komma att ställas betydande krav. Vad

särskilt anginge verksamheten på det område, varom här vore fråga,

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. May.ts proposition nr 148.

skulle det sålunda närmast ankomma på honom att utgöra den initiativtagande

och sammanhållande kraften i informationsarbetet till skattemyndigheternas

tjänst. Av särskild vikt syntes vara, att chefen för skattebyrån

såväl under hand som i mera officiella former stöde i fortlöpande

kontakt med de ledande inom taxeringsarbetet i länen. Vid berörda landskamrerarmöten

syntes han lämpligen kunna tjänstgöra som föredragande,

eventuellt ordförande.

Frågan örn det antal befattningshavare, som förutom chefen skulle erfordras

å skattebyrån, samt örn deras lönegradsplacering och tjänstgöringsförhållanden

i övrigt syntes böra göras till föremål för närmare utredning.

. . , .. .

Därest ändringarna i avseende å taxermgsorganisationen begränsades,

på sätt statskontoret i det föregående föreslagit, torde kostnaderna även

inbegripet vad som åtginge till uppehållande av en särskild^ skattebyrå

i finansdepartementet — kunna nedbringas till allenast en bråkdel av de

utgifter, som ett genomförande av de sakkunnigas förslag skulle betinga.

I riksräkenskapsverkets yttrande anföres:

Även örn det skulle låta sig göra att å de många nya befattningarna i

allmänhet erhålla tjänstemän med så höga kvalifikationer, som de sakkunniga

tänkt sig, torde det likväl kunna sättas ifråga, örn den föreslagna

lokala taxering sorganisationens fördelar komme att uppväga de avsevärda

kostnaderna för densamma. Det torde kunna antagas, att de nya taxeringstjänstemännen

med hänsyn till storleken av deras verksamhetsområden

icke bleve i tillfälle att i samma omfattning som de i taxeringsarbetet

för närvarande i viss utsträckning anlitade kommunala tjänstemännen

lämna biträde åt beskattningsnämnderna i första instans. Det ville

också synas, som örn resultatet av de tillämnade årliga systematiska undersökningarna

näppeligen kunde komma att motsvara det högst betydande

arbetet med det omfattande uppgiftsmaterialets insamlande och

förberedande bearbetning, enär till sist endast ett jämförelsevis obetydligt

antal av de från början utvalda taxeringsfallen komme att kunna göras

till föremål för mera ingående undersökningar samt således en stor

del av materialet, vars hopbringande även förorsakat de skattskyldiga ej

ringa besvär, komme att bliva outnyttjat ,

Riksräkenskapsverket måste vidare finna det vanskligt att i samband

med en revision av uppgifts- och kontrollsystemet och således innan man

vunnit några erfarenheter rörande de nya bestämmelsernas tillämpning

och de krav, som denna komme att ställa på taxermgsorganisationen, genomföra

en så genomgripande omläggning av organisationen, som de sakkunniga

föreslagit. Dessutom förefölle det något förhastat att efter sa

kort tids förlopp underkänna betydelsen och effekten av de förstärkningar

av organisationen, som åvägabragtes i och genom 1928 års taxermgslor
°rpå11grund

av vad sålunda anförts funné, sig riksräkenskapsverket icke

kunna för närvarande förorda en omläggning av den lokala taxeringsorganisationen

i enlighet med de av de sakkunniga uppdragna riktlinjerna.

Riksräkenskapsverket, som härvid givetvis icke förbisett, att handha

vandet och utnyttjandet av det utökade uppgiftsmaterialet samt genomförandet

av ett tillfredsställande kontrollsystem över huvud bomme att

kräva, att sakkunnig arbetskraft ställdes till beskattningsnämndernas förfogande

i väsentligt större utsträckning än hittills, förutsatte alitsa, att

behovet av sådan arbetskraft åtminstone tillsvidare skulle i huvudsak kun
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

na tillgodoses i enahanda ordning som för närvarande. Dock räknade

aven riksräkenskapsverket med att efterhand vunna erfarenheter kunde

komma att utvisa, att det för säkerställande av tillgången till sakkunnig

arbetskraft bleve nödvändigt att i viss omfattning fast anställa för ändamalet

särskilt utbildade tjänstemän. Dessa tjänstemän svntes emellertid

i sa tall bora anställas direkt hos landskontoren. Den ställning, som

de av de sakkunniga föreslagna lokala taxeringstjänstemännen såsom underordnade

saväl en central myndighet som vederbörande landskamrerare

skulle komma att intaga, torde nämligen ur flera synpunkter kunna betraktas

såsom mindre önskvärd. Med nu angivna anordning borde det

vidare icke vara uteslutet, att de särskilt för taxeringsarbetet anställda

tjänstemännen under de tider, då sådant arbete icke påginge, kunde

utnyttjas för det löpande arbetet vid landskontoren.

Vidkommande härefter de sakkunnigas förslag till inrättande av en central

taxeringsmyndighet, hade de sakkunniga, såsom redan antytts, konstaterat,

att taxeringskontrollen inom vissa län fungerade jämförelsevis

mindre otillfredsställande, medan den inom andra län åter lämnade åtskilligt

mera övrigt att önska. Denna brist i kontrollens enhetlighet syntes i

sista hand kunna avhjälpas allenast genom inrättande av ett centralt organ

med uppgift att genom ledning och övervakning av taxeringsarbetet i

landets olika delar verka för en jämlik och rättvis taxering. Vidare torde

såsom de sakkunniga framhållit, ett centralt organ få anses vara erforderligt

för infordrande och fördelning av sådana kontrolluppgifter, vilka enligt

de sakkunnigas förslag skulle insamlas gemensamt för hela riket,

ävensom för beredande av möjlighet till bokföringsgranskningar av mera

invecklad natur, framför allt sådana, som avsåge koncerner och andra

företag, som utövade verksamhet inom mer än ett län. Såsom ytterligare

skäl för att redan i samband med införandet av nya kontrollbestämmelser

tillskapa en central myndighet ville riksräkenskapsverket för sin del dessutom

framhålla önskvärdheten av att så snart som möjligt erhålla tillgång

till ett hela landet omspännande organ, med ledning av vars rön och

erfarenheter man efterhand kunde bliva i stånd att bättre och säkrare bedöma,

i vilka avseenden den lokala organisationen tarvade förbättringar

och huru dessa lämpligast borde gestaltas.

Riksräkenskapsverket funne sig därför böra tillstyrka inrättandet av en

central taxeringsmyndighet med i huvudsak de uppgifter, som angivits i

de sakkunnigas förslag. Dock förutsatte riksräkenskapsverket. att dessa

uppgifter skulle kunna ombesörjas av en myndighet av väsentligt mindre

omfattning än de sakkunniga tänkt sig. Såsom alternativ till de sakkunnigas

förslag ville riksräkenskapsverket peka på möjligheten att organisera

den centrala myndigheten såsom en jämförelsevis självständig avdelning

under kammarrätten. Vidare syntes det riksräkenskapsverket

bora tagas under övervägande, huruvida det sålunda förordade organet

icke borde utrustas med rätt att giva för landskamrerarna och taxeringsmyndigheterna

i gemen bindande direktiv och anvisningar ävensom rätt

att själv överklaga åsätta taxeringar.

Länsstyrelserna lia allmänt givit uttryck för enahanda synpunkter, som

de av kammarrätten och statskontoret framförda. Det framhålles, att

1928 års organisation först efter hand utvecklats och att dess möjligheter

knappast ännu tillfullo utnyttjats. Från vissa håll göres gällande, att de

sakkunniga väl ensidigt tagit sikte på storstädernas förhållanden. Även
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

ledes framkomma varningar för att draga för vittgående slutsatser av erfarenheterna

från Norrköping. En central taxeringsinspektion enligt de

sakkunnigas förslag avstyrkes allmänt under framhållande särskilt av

oklarheten i förhållande till landskamrerarna samt risken för överorganisation.

Däremot förordas en sådan komplettering av nuvarande organisation,

att det beredes möjlighet för länsstyrelserna att å landskontoren

anställa särskild sakkunnig personal, som huvudsakligen eller uteslutande

skulle ägna sig åt bokföringsgranskningar och annan deklarationskontroll.

Beträffande kompetensvillkoren för dessa befattningshavare

råda i viss mån olika meningar, i det att vissa länsstyrelser förutsätta —

åtminstone för en del av befattningshavarna — länsbokhållarekompetens

med eller utan examen vid handelshögskolan, medan andra anse större frihet

vid urvalet höra råda. Härav följer också olika uppfattningar rörande

anställningsvillkoren; från flera håll förordas att tjänsterna bliva ordinarie

med lön enligt lönegrad B 24 eller B 26. Förefintliga möjligheter

för kommunerna att med bidrag av statsmedel genomföra särskilda anordningar

för skattekontroll anses böra bibehållas. Betydelsen av regelbundet

återkommande landskamreraremöten framhålles genomgående. I

fråga örn de centrala uppgifterna ifrågasättes från flera håll, att önskemålen

härutinnan tillgodoses genom särskilda avdelningar inom finansdepartementet,

kammarrätten eller riksräkenskapsverket. Av många länsstyrelser

framhålles jämväl angelägenheten av, att arvodena åt taxeringsnämndsordförandena

och kronoombuden tillmätas så, att kvalificerade

krafter kunna erhållas för dessa uppdrag och intresset för arbetet kan vidmakthållas.

Från de särskilda länsstyrelsernas yttranden må härutöver anmärkas

följande.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Enligt länsstyrelsens åsikt skulle en

närmare undersökning av frågan örn orsakerna till den av de sakkunniga

påtalade olikformigheten inom skilda taxeringsområden av kontrollarbetet

givit vid handen, att anledningen till berörda förhållande knappast

vore att söka i bristande nit och initiativ hos den lokala taxeringsledningen.

Den påtalade olikformigheten torde vara beroende av andra orsaker,

nämligen dels frånvaron av föreskrifter rörande former och rättsregler

för detta arbete och dels knapphet i medel för ersättande av arbetet.

Vad beträffade saknaden av föreskrifter och rättsregler för kontrollarbetet

erinrades, att uppfattningen örn nödvändigheten av effektiv kontroll endast

småningom vunnit insteg och på åtskilliga håll ännu icke slagit fullt

igenom. Starka meningsriktningar hade företrätt och företrädde ännu

den uppfattningen, att de skattskyldigas deklarationer i och för sig borde

äga vitsord samt att kontrolluppgifter icke borde eller kunde införskaffas

för generell kontroll.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Den av de sakkunniga förordade utvecklingen

i riktning mot ett överflyttande av taxeringsarbetet från folkvalda

nämnder till ämbetsmyndigheter borde icke inledas utan tvingande skäl,

vilka icke för närvarande vore för handen. Erfarenheterna från Tyskland

och Amerika, där ett dylikt system tillämpades, vore avskräckande.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

Helt visst skulle ock ett sådant system möta kraftig motvilja i vårt land,

där valda ombud för menige man av ålder medverkat vid taxeringarna,

och det torde bliva svårt för de tillämnade taxeringskontoren att vinna

förtroende hos allmänheten. En helt annan fråga vore en förstärkning av

den tekniska sakkunskapen med bibehållande av nämnder såsom lörsta organ.

I detta avseende vore det välbetänkt, örn länsstyrelserna kunde i

långt större utsträckning än nu vore möjligt förordna tjänstemän hos länsstyrelserna

och häradsskrivare till ordförande i de underordnade nämnderna.

Inom denna kår funnes tillgång till väl kvalificerade taxeringsman.

En förstärkning av tjänstemannaelementet inom nämnderna hade

ofta framhållits såsom en fördel av de lekmän, som inom Uppsala län

vunnit erfarenhet örn taxeringsarbetet. Till möjliggörande härav vöre

bland annat önskvärt, att frågan örn häradsskrivarnas inflyttning till

länsstyrelserna, varom förslag framlagts av 1924 års uppbördssakkunniga,

upptoges till prövning.

Länsstyrelsen i Södermanlands län: Att för utförande av mellankommunala

prövningsnämndens betydelsefulla arbete inrättades ett året om

arbetande kansli under ledning av en särskild befattningshavare, som

jämväl vore allmänt ombud hos nämnden, förordades. Härigenom skulle

alla de taxeringar, som komme under denna prövningsnämnds bedömande,

kunna effektivt granskas och därvid skulle vinnas erfarenheter, som genom

samverkan mellan allmänna ombudet och rikets landskamrerare skulle

komma hela landets taxeringsväsen tillgodo. I samband med detta kansli

och genom cirkulation mellan detta och landskontoren skulle också landskontoren

efter hand kunna tillföras de skolade krafter, som där erfordrades.

Något som helst förmanskap över landskamrerarna skulle ej tillkomma

allmänna ombudet, men givetvis skulle detta ombud likväl kunna delge

landskamrerarna och hos dem vinna beaktande för uppslag till åtgärder

för skattekontroll i skilda avseenden, likasom också ombudet helt visst

skulle kunna från landskamrerarna erhålla värdefulla påpekanden för

sitt arbete. Ett samarbete med gott resultat skulle helt säkert kunna ordnas.

Länsstyrelsen i Jönköpings län: Det funnes grundad anledning befara,

att de hårdhänta metoder, de sakkunniga förordat, skulle leda tili allmänt

misstroende eller till och med obstruktion från de skattskyldigas sida. vilket

vore beklagligt, då taxeringsmyndigheterna för ernående av ett tillfredsställande

arbetsresultat vore i hög grad beroende av ett förtroendefullt

samarbete med de skattskyldiga. Länsstyrelsen befarade att de föreslagna

bestämmelserna örn möjlighet för taxeringsnämndsordförande att

hos landskamrerare påkalla taxeringsavdelnings biträde vore ägnade att

avtrubba ordförandens intresse och ansvarskänsla inför det lämnade uppdraget.

Ej heller kunde förnekas, att förslaget innebure en fara, att taxeringsnämndsordförandenas

arbete komme att sjunka ned till ett underordnat

expeditionsarbete och därmed ett steg tagas i riktning mot avlysande av

lekmannainflytandet på taxeringarna, en utveckling som länsstyrelsen icke

ansåge önskvärd.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Redan under åtskilliga år tillbaka hade

i länet verkställts realgranskning av deklarationerna i ungefärlig överensstämmelse

med de antydningar, som de sakkunniga lämnat (sid. 90). Sålunda

hade de skattskyldigas deklarationer jämförts med inkomna kontrolluppgifter

och vid deklarationerna fogade räkenskapsutdrag ävensom,

och icke minst, med av den skattskyldige tidigare avgivna självdeklarationer.

Ofta hade sammanställningar av de skattskyldigas deklara
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

tioner för de senaste sex åren upprättats; ett förfarande som vid många

tillfällen lett till givande resultat. Vidare hade i misstänkta fall bankförfrågningar

gjorts ävensom infordrats uppgifter angående den skattskyldiges

levnadskostnader, hyresavgifter m. m. I stor omfattning hade

därjämte skattskyldig, som varit pliktig att föra handelsböeker, anmanats

att inkomma med avskrifter av erforderliga konti i bokföringen eller ock

ställa bokföringen i dess helhet till förfogande för granskning. Uppgifter

hade infordrats över bouppteckningar efter under beskattningsåret avlidna

personer, varjämte för kontrollerande av realisationsvinst vid fastighetsförsäljning

efterforskningar gjorts i lagfartsprotokollen. Ett givande

samarbete i detta avseende hade åtminstone vad beträffade de större

städerna organiserats mellan respektive stads- och taxeringsmyndigheter.

I icke ringa utsträckning hade infordrats specifikationer å fordringar

och skulder ävensom å upplupna inkomsträntor.

Denna realgranskning hade från och med år 1918 bedrivits med större

intensitet. På grund av förhållandena efter kriget och den i samband därmed

stående hårda krigskonjunktursbeskattningen hade nämligen behovet

av granskning visat sig större än förr. Ehuru i då gällande skatteförfattningar

icke funnits intaget något örn anställande av bokföringssakkunniga

biträden, hade länsstyrelsen dock anställt sådana. Antalet av

dessa hade ökats successivt och efter 1929 års lagstiftning bibehållits ungefär

vid samma antal. Dessa bokföringssakkunniga, som samtliga hade

detta sitt uppdrag bredvid sina egentliga anställningar, hade verkställt

granskning, förutom åt landskamreraren, jämväl i icke så ringa omfattning

åt taxeringsnämnderna. I allmänhet hade tre av dem under sommarmånaderna

ägnat så gott som hela sin tid åt dessa göromål jämte granskningar

i anledning av till prövningsnämnden inkomna besvär och därvid i

huvudsak haft sitt arbete förlagt till landskontoret.

Uti här efteråt gjord sammanställning funnes för åren 1919—1933 angivna

dels de belopp, som granskningsarbetet inbragt i ren statsskatt, dels ock

den ersättning, som härför utbetalts:

År 1919

» 1920

» 1921

» 1922

» 1923

» 1924

» 1925

» 1926

» 1927

» 1928

» 1929

» 1930

» 1931

» 1932

» 1933

Skattebelopp

Ersättningsbelopp

Kronor

Kronor

1,160,861.—

1,400.—

183,518.-

2,100.—

322,412.—

4,100.—

278,732.84

6,750.—

331,324.63

8,550.—

338,254.oi

11,600.—

413,557.55

13,200.—

405,448.37

13,200.—

174,172.46

16,500.—

466,472.94

19,900.—

597,883.66

18,050.—

185,421.8 8

17,225.—

157,928.4 7

18,375.—

71,654.95

15,725.—

57,184.91

11,405.—

Utöver här angivna belopp hade statsverket vissa år tillförts icke oväsentliga

bötessummor för falskdeklaration. I förestående skattebelopp inginge

icke vad som influtit genom redan inom taxeringsnämnderna på

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Kungl. Martts proposition nr 148.

grundval av verkställda bokföringsgranskningar vidtagna höjningar i

taxeringen.

Såsom av sammanställningen framginge företedde de indragna skattebeloppen,

särskilt under de senaste åren, en skarpt fallande kurva. Då

bokföringsgranskningen omhänderhafts av i stort sett samma personer,

syntes anledningen till angivna förhållande till stor del vara att söka dels

däri att efter hand som granskningen övergått de skilda delarna av länet

flertalet falskdeklaranter av betydenhet redan blivit avslöjade, dels ock

däri att den förefintliga risken för ertappande avhållit åtskilliga skattskyldiga

från att lämna oriktiga deklarationsuppgifter. Omnämnas kunde

också att angivelser från andra skattskyldiga, vilka ofta lett till avsevärda

resultat, med tiden blivit allt mera sparsamma och oftast blott avsåge

mindre betydande fall. Att de inhöstade skattebeloppen nedgått så

kraftigt torde emellertid jämväl vara beroende på såväl de nedåtgående

konjunkturerna som ock tillkomsten av mellankommunala prövningsnämnden,

till följd varav sådana företag — och då framför allt större

aktiebolag — som utövat verksamhet inom skilda län, icke längre kunde

bliva föremål för granskning hos länsprövningsnämnden. Länsstyrelsen

hade ansett sig böra framhålla denna nedgång i skattebeloppen av den anledning,

. att de sakkunniga på grund av resultatet av förut omnämnd

granskning i vissa städer syntes lia kommit till den uppfattningen att jämväl

framgent resultaten skulle hålla sig på samma nivå.

Örn å ena sidan den inom Malmöhus län verkställda granskningen varit

av betydelse för astadkommande av högre taxeringar, hade densamma å

andra sidan också lett till att skattskyldig, vars deklaration frångåtts av

taxeringsnämnden, fått, efter verkställd bokföringsgranskning och där

granskningsresultatet ansetts därtill kunna föranleda, sin taxering av

prövningsnämnden nedsatt. Fall hade även inträffat, att skattskyldiga på

grund av dylik granskning blivit lägre taxerade än de deklarerat. Länsstyrelsen

tilltrodde sig därför utan överdrift kunna göra det påståendet,

att granskningsarbetet sadant det bedrivits inom detta län tillvunnit sig

förtroende hos allmänheten.

Den nu lämnade redogörelsen syntes länsstyrelsen giva bekräftelse åt

länsstyrelsens uppfattning, att man åtminstone för det närvarande borde

låta nöja sig med att bygga vidare på det beståendes grund. De påtalade

bristfälligheterna syntes med andra ord icke uteslutande vara att söka

i den nuvarande lagstiftningen utan ha sin grund lika Hacket i tillämpningen

av densamma.

_ Mot kategorigranskningen kunde med fog anmärkas, att den dels medförde

mycket onödigt arbete för taxeringsmyndigheten och dels verkade

irriterande för de skattskyldiga.

Länsstyrelsen ville vidare framhålla, att sedan länsstyrelsen numera befriats

från bestyret med den ecklesiastika boställsförvaltningen, som åtminstone

i Malmöhus län utgjort den huvudsakligaste delen av länsassessorns

åligganden, syntes en väsentlig del av landskamrerarens göromål kunna

överflyttas på länsassessorn. För sin del funne länsstyrelsen detta böra

ske i den form, att länsassessorn övertoge en del av taxeringsarbetet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: De sakkunnigas förslag beträffande

inspektionens arbeten grundade sig på stickprovskontrollen (inspektionsavdelningen)

och kategorigranskningssystemet (bokgranskningsavdelningen).

Länsstyrelsen ansåge för sin del dessa principer, i den form

de erhållit i de sakkunnigas förslag, icke lämpade att komma till användning.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

De medförde granskning och undersökning av ett stort material, varav

endast en mindre del kunde antagas lämna något positivt resultat. De

medförde sålunda onödigt arbete med onödiga kostnader. Arbete efter

dessa linjer nödvändiggjorde vidare, att ett stort antal skattskyldiga utan

anledning och utan nytta besvärades med förfrågningar och förelägganden

att inkomma med upplysningar. Det vore givet, att ett sådant förfaringssätt

vore ägnat att i hög grad oroa och irritera lojala skattskyldiga,

vilka visste med sig att de riktigt fullgjort deklarations- eller uppgiftsskyldighet.

Beträffande bokgranskningsavdelningen ville länsstyrelsen ba framhållit,

att det naturligtvis endast skulle vara till nytta för taxeringsarbetet,

örn bokföringsgranskning kunde utföras centralt av där anställda, för

denna särskilt utbildade personer. Emellertid visade erfarenheten, att

de skattskyldiga ofta endast med svårighet kunde avvara sina böcker;

bland annat av denna anledning vore förslaget i denna del opraktiskt och

borde bokföringsgranskningen förläggas till länen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län: De brister, som enligt de sakkunnigas

mening vore att söka hos taxeringsnämnderna och särskilt deras ordförande,

bottnade till mycket stor del i den ordförandenas överbelastning med

detaljgöromål av teknisk art, vartill skattelagstiftningen bure skulden och

vilket lett till att realbebandlingen av deklarationsmaterialet i vissa fall

måst åsidosättas. Länsstyrelsen erinrade jämväl örn att taxeringsförfattningarna

på landskamreraren lagt uppgifter, som krävde en så väsentlig

del av hans arbetskraft, att de komme i konflikt med hans övriga åligganden.

Ville man råda bot på det nuvarande taxeringsväsendets brister

måste man alltså enligt länsstyrelsens mening först och främst förenkla

skattelagstiftningens såväl konstitutiva som tekniska delar.

Länsstyrelsen i Örebro län: Det syntes icke vara uteslutet, att beträffande

taxeringsnämndernas arbete vidtaga avsevärda förenklingar. En mycket

stor del av arbetet vore av rent teknisk art. Så vore förhållandet med

allt arbete för längdföringen. Detta arbete krävde en rutin, som lekmannen

i allmänhet icke besutte. Denna del av taxeringsarbetet toge en alldeles

oskälig tid i anspråk och ökade därför också vederbörandes anspråk

på ersättning. Länsstyrelsen ville därför föreslå, att själva längdföringen

överflyttades från taxeringsnämnderna till häradsskrivarna. Dessa

tjänstemäns verksamhet stöde taxeringsväsendet mycket nära. Å häradsskrivarekontoren

funnes av häradsskrivarna anställda och avlönade, i hithörande

arbete väl tränade biträden. På grund av arbetets art och omfattning

måste dock för ändamålet å liäradsskrivarekontoren anställas en

statsavlönad assistent. Kostnaden härför komme med all säkerhet att mer

än väl uppvägas av den minskning i kostnaden för taxeringarna, som genom

en sådan överflyttning möjliggjordes.

Länsstyrelsen hade tänkt sig detta förslag genomfört på följande sätt;

Från häradsskrivarekontoret tillhandahölles kombinerade mantals- och

taxeringslängder — en sådan kombination läte sig väl göra och vore önskvärd

av den anledningen, att den skulle undanröja ett nu förekommande,

mycket omfattande men skäligen onödigt dubbelskriveri. Av taxeringsnämnderna

antecknades beslutade taxeringar — såsom nu — å vederbörlig

plats i deklarationen, vilken jämväl försåges med nödig anteckning

örn förhöjda avdrag för s. k. ömmande omständigheter o. dyl. Hade

deklaration icke avgivits, gjordes anteckningarna å föreliggande inkomstuppgift

eller å särskild blankett, som för ändamålet tillhandahölles

av staten.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

I mån som uppskattning skedde överlämnades materialet av taxeringsnämndens

ordförande till häradsskrivarekontor, där taxeringslängderna

upprättades. En hastig blick på en taxeringslängd från våra dagar gåve

en god föreställning örn det arbete, som vore förenat med upprättandet av

denna längd. Fråga vore även, örn icke taxeringslängden kunde till gagn

för taxeringsarbetet och nedbringande av kostnaderna avsevärt förenklas.

Länsstyrelsen bolle före att detta kunde ske på så sätt, att specifikationen

av inkomsten under de olika förvärvskällorna i längden uteslötes. Sådan

specifikation skulle göras i deklarationen och kunde, örn deklaration icke

avgivits, ske å inkomstuppgift eller särskild blankett. Det vore uppenbart,

att härigenom arbetet med taxeringslängdernas upprättande skulle minskas

på samma gång som kostnaderna för blankettryck och avskrivning

av längderna nedbringades.

Till slut ville länsstyrelsen fästa uppmärksamheten på ett tidigare väckt

förslag att inrätta särskilda taxeringsnämnder med större distrikt än de

nuvarande, med. uppgift att uteslutande handlägga taxering av sådana

skattskyldiga, som förde hanoelsböcker. Genom att giva dessa nämnder

en sådan sammansättning, att däri sakkunskapen inom affärsvärlden i

allmänhet och bokföring isynnerhet vore representerad, torde kunna bortelimineras.

en stor del av de svagheter, som isynnerhet i fråga örn dessa

skattskyldiga vidlådde den nuvarande taxeringsorganisationen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: En utvidgning av det gransk
ningsarbete,

som utfördes under ledning av allmänna ombudet bos mellankommunala

prövningsnämnden, torde ej kunna undvikas. Verksamheten

torde även i detta fall böra pågå under bela året. Vid prövningsnämndens

Kansli borde anställas ett antal tjänsteman med samma kompetens, som

fordrades av taxeringsman vid landskontor. Den centrala granskningsmj-ndighet,

som pa detta sätt skulle tillskapas, borde tillerkännas befogenhet

. att verkställa granskning endast i sådana taxeringsärenden,

vilka jämlikt nu gällande bestämmelser skulle handläggas av mellankommunala

prövningsnämnden. Landskamrerarna skulle icke äga taga befattning

med dessa ärenden. Den centrala myndigheten borde vidare åligga

att anordna utbildningskurser för taxeringmännen. Den borde även

kunna utöva en rådgivande verksamhet i fråga örn landskamrerarnas

taxeringsarbete. Detta syntes lämpligen böra ske förutom genom utarbetande

av formulär, anvisningar och dylikt, genom granskning av de årsrapporter

rörande taxeringsgranskningar, vilka landskamrerarna borde

åläggas avgiva, samt genom ett sammanträde varje år med landskamrerama

för planläggande av kommande årets verksamhet.

Ordföranden och allmänna ombudet hos m ellan leoni munal a prövningsnämnden

ha anfört följande:

Mellan kommunala prövningsnämndens arbete kunde, i likhet med länsprövningsnämndernas,

betecknas såsom ett säsongarbete, vilket med hela

för arbetet anställd personal bedreves under en tid av omkring 4 månader

av året. Under denna tid sysselsattes — förutom allmänna ombudet,

som dock hade att såsom landskamrerare i Örebro län samtidigt vara

kronoombud i länsprövningsnämnden — en sekreterare, två bokförings- och

deklarationsgranskare samt, å kansliet, tre manliga och ett kvinnligt biträde.

Dessutom tillkallades skrivbiträden i mån av behov. Under övriga

delar av året sysselsattes å kansliet ett manligt och ett kvinnligt biträde

omkring 2—3 timmar dagligen med diarieföring, konceptering och

renskrivning. Allmänna ombudets arbete påginge jämväl under övriga

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

tider av året så tillvida att ombudet, förutom det förberedande arbetet för

de särskilda nämnderna, hade att avgiva förklaringar över besvär till

kammarrätten och Kungl. Majit. Sekreteraren förde protokollet jämväl

vid de särskilda nämndernas sammanträden, 6—7 per år.

Prövningsnämndens kostnader under 1933 för arvoden till allmänna ombudet,

sekreteraren, bokföringsgranskare, hela kanslipersonalen och till

vaktmästare beräknas uppgå till 19.500 kronor. Härtill komme viss

ersättning för mistade löneförmåner.

Med tillhjälp av nämnda granskningspersonal hade praktiskt taget hela

det till mellankommunala prövningsnämnden inkomna deklarationsmaterialet

kunnat år 1933 genomgås och granskas, varjämte bokföringsgranskning

skett i de fall, då omständigheterna ansetts därtill föranleda. Möjligen

hade dock bokföringsgranskning bort företagas i något större utsträckning

än som nu med tillgängliga medel och arbetskrafter kunnat

ske. För nämndens del underlättades emellertid granskningsarbetet genom

den begränsning av de ärenden, som tillhöra nämndens handläggning

— taxering av skattskyldiga med delad förvärvskälla. Det finge anses

ligga i sakens natur, att genom denna begränsning möjlighet skapades att

erhålla en tämligen god kännedom icke blott örn de skattskyldigas inkomstförhållanden

utan även örn deras sätt att i allmänhet fullgöra sin deklarationsplikt.

Sedan bokföringsgranskning en gång skett och taxeringsfrågan

tillrättalagts exempelvis beträffande balanser, avskrivningsunderlag

o. dyl. kunde en god fortlöpande kontroll ske genom granskning av

deklarationerna med tillhörande räkenskapsutdrag. Såväl på grund härav

som även och i synnerhet på grund av nämnda begränsning av de ärenden,

som skulle handläggas av nämnden, syntes någon mera avsevärd påbyggnad

av denna nämnds kansli, under förutsättning att nämndens nuvarande

verksamhetsområde bibehölles, knappast vara erforderlig.

En jämförelse emellan nu angivna arvodeskostnader för mellankommunala

prövningsnämndens verksamhet och samma kostnader för den av

de sakkunniga föreslagna organisationen samt nuvarande och för framtiden

påräkneliga arbetsuppgifter för mellankommunala prövningsnämnden,

å ena, och dem, som skulle tillkomma nämnda organisation, å andra

sidan, torde visa, att förslaget i stället för en påbyggnad av en redan befintlig

institution innebure tillskapande av ett nytt och dyrbart förvaltningsorgan.

Innan åtgärder i denna riktning vidtoges syntes böra undersökas,

huruvida en mera omfattande centralisering av taxeringsarbetet

över huvud taget kunde anses vara för vårt land lämplig och ägnad att

verksamt bidraga till ökad effektivitet av taxeringsarbetet och de kostnader.

som därå nedlades och vidare, huruvida icke lika goda eller bättre

resultat kunde till mindre kostnader vinnas inom ramen av nuvarande organisation.

Rörande dessa frågor hänvisades till länsstyrelsens i örebro

utlåtande i ärendet.

Kommerskollegium anmärker, att vid genomförandet av 1928 års lagstiftning

förutsatts, att det skulle dröja ganska avsevärd tid, innan det

med lagstiftningen åsyftade resultatet vunnes. Att under sådana förhållanden

redan nu vidtaga en så omfattande omorganisation av taxeringsväsendet,

som den av de sakkunniga föreslagna, vore näppeligen välbetänkt.

Ansträngningarna borde i stället i första hand inriktas på att genom

effektivt utnyttjande av den nuvarande organisationen söka ernå

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

önskvärd förbättring i taxeringsresultaten. Kommerskollegium erinrar

vidare örn, att inom Malmöhus län sedan länge tillämpats ett kontrollsystem,

som — på sätt Skånes handelskammare uttalat — »icke minst

inom näringsidkarkretsar tillvunnit sig förtroende såsom på en gång effektivt,

rättvist och rationellt».

I det gemensamma yttrandet till kommerskollegium från Sveriges industriförbund,

svenska bankföreningen och Stockholms handelskammare

anföres bland annat:

_ En så radikal och till sina resultat så tvivelaktig omläggning av taxeringsorganisationen,

som de sakkunniga föresloge, vore enligt organisationernas

mening varken påkallad eller lämplig. Nu gällande skatteförfattningar

vöre för övrigt så nyligen tillkomna, att redan på den grund

anledning förefunnes att dröja med genomgripande omläggningar, tills

det kunnat konstateras, örn ej resultaten bleve successivt förbättrade, sedan

författningarna under ett flertal år tillämpats och skattemyndigheterna

hunnit växa in i sina där givna uppgifter. Att viss tid skulle komma

att åtgå härtill vore redan från början förutsett.

Det måste enligt organisationernas förmenande ligga en stor fara i att

göra ämbetsverkets existens direkt beroende av dess år från år redovisade

arbetsprestationer. Vid sådant förhållande kunde förvisso befaras, att

även sunda och från beskattningssynpunkt välbefogade åtgärder av de

skattskyldiga komme att dragas in i diskussionen och göras till föremål för

anmärkningar. Att näringslivet härigenom skulle i hög grad irriteras och

även taga skada torde vara uppenbart.

Att det framlagda förslaget till ny taxeringsorganisation avstyrktes,

innebure dock icke, att organisationerna över huvud taget ställde sig avvisande

mot åtgärder till erhållande av förbättrade taxeringsresultat. Men

man borde, enligt deras bestämda mening, härvid välja andra vägar. En

effektiv skattekontroll på det beståendes grund borde, såsom erfarenheten

från åtskilliga län visat, vara genomförbar. Det av de sakkunniga belysta

förhållandet, att det på sina håll inom riket brustit i kontrollen, syntes

böra avhjälpas genom att ökad sakkunskap och ytterligare arbetskrafter

ställdes till landskamrerarnas förfogande. Tendensen att beskära arvodena

för taxeringsarbetet kunde icke vara till fromma för detta arbetes

goda resultat. Ökad enhetlighet i taxeringsarbetet syntes kunna befrämjas

genom regelbundet återkommande landskamreraremöten.

Från dessa näringsorganisationers yttrande synes härutöver böra redan

i detta sammanhang återgivas följande allmänna synpunkter å de

sakkunnigas förslag till skärpt deklarationskontroll:

Organisationerna hade ansett sig böra inlägga en kraftig gensaga mot de

av de sakkunniga föreslagna granskningsmetoderna. De vore enligt organisationernas

mening icke här i landet nödvändiga och de vore ej blott

icke nyttiga utan måste i längden visa sig rent av skadliga genom den

motvilja, som hänsynslösa metoder alltid framkallade hos allmänheten.

De innebure i mycket ett efterliknande av granskningsväsendet hos vissa

främmande länder, vilka deltagit i världskriget. Måhända vore förhållandena

där sådana, att dylika metoder kunde äga ett visst berättigande,

vilket de enligt organisationernas mening här i landet saknade.

En grundväsentlig skillnad rådde mellan deklarationskontrollen, sådan

den hittills tillämpats och sådan den skulle utföras enligt de sakkun
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ls proposition nr 148.

nigas förslag. Hittills hade deklarationsgranskaren, helt naturligt ville

det tyckas, lagt själva deklarationen till grund för granskningen och först

sedan det visat sig, att en deklaration i och för sig eller vid jämlörelse

med inkomna uppgifter och andra lörhållanden — exempelvis vid deklarationen

fogade räkenskapsutdrag m. m. — knappast kunde antagas

vara riktig, först då hade ytterligare medel kommit till användning för

kontrollen, exempelvis anmaning att inkomma med kompletterande uppgifter

eller att förete bokföring eller dylikt. Det ville synas, som örn

detta förfaringssätt häst överensstämde med deklarationsväsendets idé

och med skatteförfattningarnas anda och innehåll. Organisationerna

hade icke kunnat undgå att göra den reflektionen, att de sakkunniga

syntes ha utgått från att varje skattskyldig skulle betraktas såsom falskdeklarant,

tills han bevisat motsatsen. .

Den känsla för det korrekta och önskan att åstadkomma en riktig

deklaration, som torde besjäla det övervägande flertalet av svenska folket,

komme att äventyras, örn man ginge så till väga, såsom de sakkunniga

föreslagit, och om dessutom granskningen överlämnades till personer,

som icke lyckades vinna skattebetalarnas förtroende. Det kunde

riskeras, att resultatet av de sakkunnigas förslag bleve försämrad deklarationsmoral

och icke förbättrad, och att den andliga goodwill, som nu

funnes, komme att förstöras.

De sakkunnigas i betänkandet uttalade förståelse för vikten av att

granskningsmännens förhållande till allmänheten präglades av. grannlagenhet

och hänsynsfullhet förlorade sin betydelse, då samtidigt därmed

föresloges åtgöranden, som icke kunde betraktas annat än som hänsynslösa

mot den övervägande del av svenska folket, som icke vöre och

icke heller ville vara falskdeklaranter, men som ändå skulle metodiskt

störas och irriteras för uppspårande av det mindretal, som icke gjort rätt

för sig.

I detta sammanhang gjordes gällande, att de skattskyldiga i gemen

säkerligen hade, i många fall med rätta, den uppfattningen, att taxeringsmännen

endast hyste intresse för att, så långt sig göra läte med till huds

stående medel, driva taxeringssiffrorna i höjden.

Den av de sakkunniga föreslagna kategorigranskningen skulle närmast

bliva en mycket allvarlig och betänklig »blindbockslek». Naturligtvis

kunde, örn deltagarna vore tillräckligt många, en och annan syndare infångas,

men frågan vore vad som under tiden slagits sönder och örn icke

vederbörande kunnat fasttagas även utan att alla de andra tvingats deltaga.

Från de övriga handelskamrarnas yttranden må här anmärkas följande:
Östergötlands

och Södermanlands handelskammare: Att vissa brister

vidlådde vårt taxeringsväsende kunde icke bestridas. Det syntes fastmer

ofrånkomligt, att man med beaktande av utredningsresultatet på allvar

ginge in för att söka avhjälpa desamma. I detta hänseende hade de sakkunniga

även lämnat anvisningar, vilka, även om man icke reservationslöst

kunde tillstyrka de sakkunnigas förslag, likväl vore förtjänta av att

läggas till grund för en blivande lagstiftning på området.

I fråga örn förslagen till utsträckt uppgiftsplikt ansåge sig handelskammaren

kunna följa de sakkunniga, så mycket mera soth vad sakkunniga

hade föreslagit förefölle vara ganska nära till hands liggande åtgärder,

vilka kunde förväntas medföra väsentliga förbättrade resultat i

Hillring lill riksdagens protokoll tlKHi. 1 soini. Ar US- 1

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

taxeringshänseende utan särskilda — eller i varje fall utan några mera

betydande — merutgifter för det allmänna.

För kontroll av deklarationer, vilka hänförde sig tili resultaten av rörelse,

föresloge _ de sakkunniga åtgärder, vilka intimt sammanhängde

med förslaget till påbyggnad av den nuvarande taxeringsorganisationen.

Mot en dylik kontroll i och för sig hade handelskammaren intet

att erinra. Enligt 1928 års taxeringsförordning förelåge redan nu möjligheter

till en dylik. Att dessa i allmänhet ej utnyttjats vore uppenbart,

vilket anmärkningsvärda förhållande syntes vara förbundet med

åtskilliga av de sakkunniga påvisade allvarliga brister i taxeringsväsendets

nuvarande organisation.

Emellertid hade, såsom sakkunniga även framhållit, på åtskilliga håll

anordningar vidtagits i syfte att bättre kunna tillvarataga de kontrollmöjligheter,

vilka redan funnes. Handelskammaren syftade på de i flera

städer inrättade taxeringsassistenttjänsterna. Bäst vore örn allt flera

kommuner kunde använda sig av liknande anordning. Då en dylik emellertid

vöre en frivillig sak, förelåge fara, att någon enhetlighet i organisationen

icke kunde nås, därest kommunerna lämnades att var för sig

söka lösa problemet. Handelskammaren ansåge därför statens medverkan

och ledning nödvändig, och borde i övrigt försöket i Norrköping kunna

läggas till grund för erforderlig lagstiftning i ämnet.

Smålands och Blekinge handelskammare: Den betydelse taxeringsväsendet

ägde gjorde en central taxeringsinspektion lika väl motiverad som

exempelvis bank- och försäkringsinspektionerna. Därvid beroddo dock

allt på en sådan myndighets organisation och befogenhet. Att lata en central

taxeringsinspektion ''oliva en utbyggnad å den mellankommunala

prövningsnämndens kansli syntes vara välbetänkt. För att fylla de uppgifter,

som handelskammaren ansåge höra tillkomma densamma, behövde

den emellertid icke utbyggas i den omfattning som förslaget innebure. Inspektionen

borde söka så småningom genomföra sin uppgift att vara vägledande

i de principiella frågorna särskilt genom att informera landskamrerarna

och de nu hos flera länsstyrelser redan befintliga taxeringsavdelningarna

vid fullgörandet av dessas arbete respektive deras inverkan å

de lokala taxeringsnämnderna. Däremot funne handelskammaren det

olämpligt örn den centrala taxeringsinspektionen skulle medelbart eller

omedelbart ingripa i det lokala taxeringsarbetet respektive den lokala

taxeringskontrollen. Inspektionens organisatoriska ställning vore i flera

avseenden oklar, vilket skulle komma att förorsaka slitningar.

Handelskammaren förordade beträffande det lokala arbetet, att man

med bibehållande av nuvarande organisation ökade lekmannainflytandet

och intresset för lekmännens deltagande i taxeringsarbetet och därjämte

ställde till landskamrerare^ förfogande bokföringstekniskt utbildade experter,

som finge anskaffas då så erfordrades. En taxeringsavdelning

hade redan nu med landskontorens förefintliga personal upprättats inom

flera länsstyrelser. Örn arbetskraften å en sådan avdelning bleve ökad

och dess rekrytering finge fortgå efter samma principer som hittills, torde

den avsedda lokala kontrollen kunna tillgodoses i ganska stor utsträckning,

men den stelhet och kostnadsökning, som tillsättandet av en ny

kår av specialutbildade tjänstemän innebure, bleve avsevärt minskad.

.Skånes handelskammare: Handelskammaren betvivlade icke, att taxeringsarbetet

inom vissa län såväl inom taxerings- som prövningsnämnder

bedreves på ett slentrianmässigt eller i varje fall föga effektivt sätt.

Handelskammaren hälle också för troligt att en central ledning av taxeringsarbetet

skulle kunna främja en bättre ordning härutinnan, och han
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kuttgl. Maj:ts proposition nr 148.

delskammaren vore ävenledes av den uppfattningen, att inom manga län

en rationalisering av det lokala taxeringsarbetet vore av nöden. Däremot

kände sig handelskammaren i ingen mån övertygad av de sakkunnigas

argumentering för genomförandet av så vittgående ech kostsamma reformer,

som i betänkandet föreslagits, utan kammaren förmenade,

att man med bibehållande i stort sett av den nuvarande organisationen

skulle kunna vinna ett fullt tillfredsställande resultat. Denna sin

uppfattning grundade handelskammaren i främsta rummet på sin kännedom

om det kontrollsystem genom bokföringsgranskning m. m., som

sedan en lång följd av år tillbaka tillämpats inom Malmöhus län och vilket

icke minst inom näringsidkarkretsar tillvunnit sig iörtroende såsom

på en gång effektivt, rättvist och rationellt.

Handelskammaren ansåge likvisst vissa organisatoriska ändringar påkallade

och ville i sådant hänseende förorda, att särskilda taxeringsavdelningar

inrättades vid länsstyrelserna och att i samband därmed iöreskreves

en hela året pågående deklarationskontroll ävensom revision av

det sätt, på vilket underlydande taxeringsnämnder fullgjort sitt arbete.

För de länsstyrelser, inom vilka ett produktivt kontrollarbete redan bedreves,

skulle inrättandet av en taxeringsavdelning knappast medföra

någon kostnadsökning utan allenast utgöra ett organisatoriskt stadfästande

av ett redan befintligt system.

Vidare ansåge handelskammaren det lämpligt, att ett centralt taxermgsorgan

inrättades, vilket syntes böra förläggas inom finansdepartementet

och som borde hava till uppgift att genom revision av det vid länsstyrelserna

bedrivna taxeringsarbetet, genom upplysningsverksamhet och genom

kritik verka för en förbättrad skattekontroll. Däremot borde det

centrala organet icke direkt ingripa i taxeringsarbetet. Det syntes för

övrigt lämpligt att låta organisationen utgöra en påbyggnad av mellankommunala

prövningsnämnden, dit Gen hogsta sakkunskapen pa onnaoet

borde koncentreras, genom att låta allmänna ombudet hos denna provningsnämnd

samtidigt vara chefstjänsteman inom den centrala taxeringsorganisatienen.

Handelskammaren i Göteborg: En så stor och dyrbar organisation sorn

den av de sakkunniga föreslagna taxeringsinspektionen borde^ icke tillgripas,

örn det icke mot förmodan skulle visa sig, att den asyftade kontrollen

icke kunde uppnås med tillhjälp av lämpliga utvidgningar och

förbättringar inom den nuvarande organisationen. Handelskammaren

ville däriör för sin del avstyrka de sakkunnigas förslag i vad detta avgåge

inrättandet av en central taxeringsinspektion för utövandet av skattekontrollen.

Den av de sakkunniga föreslagna kategorigranskningen

motsatte sig handelskammaren på det bestämdaste.

Handelskammaren i Karlstad: Även om man tillerkände den av de

sakkunniga verkställda kapitalinkomstundersökningen tillnärmelsevis

värde, kunde den ändock knappast läggas till grund för behovet av cn

särskilt kvalificerad och dyrbar taxeringskontrollorganisation.

De sakkunniga hade vid uppbyggandet av sitt förslag helt bortsett från

möjligheten att utbilda de nuvarande taxeringsfunktionärernn. Det vore

emellertid bekant, att alltför kvalificerad personal flir närvarande sysslade

med rent mekaniskt arbete inom deklarationskontrollen. Ett överflyttande

av det mekaniska arbetet med sortering av deklarationer, längdföring,

verkställande av ortsavdrag, kontroll av Isin t agares deklaralioner

otc., t. ex. på de kommunala tjänstemännen, som med hjälp av maskinella

anordningar kunde utföra grovarbetet, skulle innebära, att don

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Majlis proposition nr 14S.

nuvarande kvalificerade personalen kunde helt få ägna sig åt det verkligt

krävande granskningsarbetet.

Handelskammaren i Gävle: Då flera omständigheter talade för att det

vore beträffande mera svårbedömliga taxeringsfall, som rådande förhållanden

icke vore tillfredsställande, torefölle det önskvärt att just för dessa

förbättra organisationen. Handelskammaren ville ifrågasätta, att mera

svårbedömda taxeringsfall hänskötes till en särskild taxeringsnämnd,

utsedd för län eller stad, som ej deltoge i landsting. Genom en reform i

denna riktning torde mycket av det som avsetts att vinna med den föreslagna

taxeringsinspektionen kunna uppnås. Den mest vägande principiella

invändningen mot förslaget torde nämligen vara, att nuvarande

organisation vilade på helt andra principer jin som måste anses ligga

bakom den av de sakkunniga föreslagna påbyggnaden. Det finge icke

bliva alltför tomma ord att taxeringsnämnderna i första hand skulle handhava

beskattningen. Skulle man ändra taxeringsorganisationen därhän,

att ämbets- och tjänstemän reellt sett bleve bestämmande, så borde man

erkänna detta och ändra formerna. De valda ledamöternas försvagade

.ställning gentemot ordförande och kronoQmbud och den omständigheten

att ett stort antal av dessa utgjordes av länsstyrelsens tjänstemän, häradsskrivare,

landsfiskaler m. m. vore uppenbarligen ägnat att stärka statsinflytandet.

Det allmänna måste beträffande taxeringen framför allt bygga på de

skattskyldigas tillit till och respekt för taxeringsnämnden. Här spelade

uppenbarligen dennas kompetens en avgörande roll. Både när det gällde

mera allmänna kvalifikationer och rent skattetekniska måste kraven sättas

högt så att den skattskyldige förstode såväl att han kunde förvänta

förståelse för sina berättigade synpunkter som att han riskerade att bliva

upptäckt, örn han lämnade felaktiga uppgifter.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare: Handelskammaren

kunde icke innehålla den reflektionen, att de sakkunnigas förslag till

taxeringsorganisation vilade på en betydande överskattning av, å ena sidan,

storleken av de belopp, som genom oriktiga deklarationer undandroges

beskattning samt, å den andra, den effekt som på ifrågavarande

område genom kontrollåtgärder, om än så omfattande, kunde uppnås. Att

med utgångspunkt från förhållanden i vissa städer, i den mån dessa nu

kunde lia i skattehänseende klarlagts, draga generella för hela landet gällande

slutsatser kunde icke vara tillrådligt. För exempelvis landsbygdens

vidkommande torde sålunda behovet av särskilda skatteexperter vara tämligen

ringa, och gällde väl detsamma för de mindre städerna. Beträffande

åter de medelstora och större städerna hade säkerligen dessa till

och med själva förutsättningar att i samarbete med beskattningsnämnderna,

i den mån så prövades erforderligt, verksamt bidraga till avhjälpande

av eventuellt framträdande missförhållanden i förevarande hiinseende.

Möjlighet till erhållande av statsbidrag för täckande av därmed

förenade kostnader vore redan i viss mån tillfinnandes, och torde en utvidgning

eller mera bestämd reglering av denna möjlighet böra övervägas.

Det vore handelskammarens uppfattning, att sedan år 1927 förutsättningarna

för landets »taxeringsmän» att komma till rätta med taxeringsarbetet

i allmänhet väsentligen ökats och att deras förmåga av anpassning

i förhållande till mötande nya uppgifter och problem otvetydigt

stegrats, detta förmodligen vore att i väsentlig grad tillskriva det intresse

och den alltmer effektiva ledning av taxeringsarbetet, som från

landskamrerarnas sida kommit till uttryck.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. May.ts -proposition nr 148.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare erinrar om att å

■vissa orter redan nu mera fast anställd personal försöksvis kommit til

användning inom taxerings väsendet. Nyttan av denna personal hade

varit obestridlig. Taxeringarna hade avsevärt höjts och, som det vilie

synas, på grund av sådana motiv, vilkas riktighet endast i nagla

undantagsfall bestritts av den skattskyldige. Örn den föreslagna organisationen

genomfördes, syntes också rättssäkerheten för den skatts ydige

bliva större än som för närvarande vöre fallet. Samtidigt hade

man anledning förvänta, att det ekonomiska resultatet av taxermgsinspektionens

verksamhet skulle bliva sådant, att örn statens och kommunernas

utgifter icke ökades skattesatserna skulle kunna sänkas pa

grund av den väntade höjningen av taxeringsunderlaget. . ,

Kostnaderna för organisationens genomförande kunde väl i torsta

ögonblicket te sig höga. Emellertid måste ihågkommas, att en rationell

omorganisation av taxeringsväsendet förutsatte tillgång till tast anställd

personal till ett sådant antal, att de kontrollmedel, de sakkunnigas förslag

avsåge att skapa, även i största utsträckning kunde utnyttjas, klen

vinst, som genom inspektionens verksamhet beräknats uppkomma, överstege’

ju också ofantligt kostnaderna för verksamheten.

Handelskamrarna ha dessutom i allmänhet uttalat sig mot den å senare

tid gjorda beskärningen av arvodena till taxeringsnämndsordföi andena

oell kronoombuden.

Svenska bankföreningens styrelse har i sitt yttrande till bank- oell fondinspektionen

givit uttryck för den meningen, att örn de av de sakkunniga

skisserade granskningsmetoderna skulle lagfästas och försök skulle göras

att i större omfattning tillämpa dem, det snart nog skulle visa sig, att bristningsgränsen

för vårt nuvarande beskattnings- oell eaxel ingssystem vöre

uppnådd och att helt nya vägar för skattekravens realiserande måste sökas.

Svenska stadsförbundets styrelse anför:

Styrelsen ställde sig mycket tveksam inför de sakkunnigas omfattande

förslag till utbyggnad av taxeringsorganisationen. Visserligen skulle

organisationen utbyggas successivt och utgifterna begränsas genom att

sättas i viss relation till nådda resultat. Men upprepade _ erfarenheter

inom offentlig administration torde till fullo bestyrka svårigheterna att

hejda utbyggnaden av en redan uppskisserad organisation.

De sakkunnigas erfarenheter i Norrköpings stad hade visserligen varit

särdeles goda och manat till efterföljd också på annat håll i städerna,

men det kunde icke förnekas, att de utgjorde en något svag grund för

en organisationsbyggnad av den resning, de sakkunniga tänkt sig. Det

behov av ingående skattekontroll, som förelåge i en stor industristad, vore

kanske icke lika märkbart på andra håll, och granskningsmetoder som

med fördel kunde komma till användning i en större stad, lampade sig

måhända ej utan vidare för småstadens för att ej tala örn landsbygdens

förhållanden. . . „ ,,

Så mycket torde man dock kunna sluta sig till av de uppbädda resultaten,

att man hade all anledning lägga dem till grund för åtgärder av

större omfattning. Närmast till hands syntes då ligga en fortsättning

på den väg, man slagit in på. Kontrollorganet hade inrättats och väsentligen

finansierats från kommunalt hall. Staten hade emelleitid givetvis

också stort intresse av arbetet och detta hade för Norrköpings del

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

manifesterats i ett statsbidrag till verksamheten. Under förutsättning,

att tillräckligt stort belopp ställdes till förfogande för skäligt utmätta

understöd åt kommuner, som ville anordna kontroll enligt förslagets

grundlinjer, skulle man sannolikt kunna räkna med en fortsatt utbyggnad

av »Norrköpingssystemet». Vid lördelningen av kostnaderna stat

och kommun emellan torde man dock få mera än hittills taga hänsyn

till statsintresset, som de sakkunniga tillmätt så stor betydelse, att de

förutsatt att staten skulle helt finansiera kontrollen.

Fördelarna med ett fortsättande av samma linje torde ligga i öppen

dag. Man behövde icke nu lastlåsa en för rådande ekonomiska förhållande

gigantisk organisationsplan, cm vilken man icke visste, hur den

komme att täcka behovet. Ännu så sent som 1929 hade bevillningsutskottet

avvisat tanken på »särskilda skatteiiskaler».

Såga man saken rent teoretiskt, mäste man viii medgiva, att vissa fördelar

skulle nås genom en enhetlig ledning för hela landet av taxeringskontrollen.

Men även på detta område torde gälla den gamla grundsatsen,

att det bästa icke borde få vara det godas fiende. Mötte betänkligheter

mot längre gående åtgärder under rådande förhållanden, linge

man väl taga olägenheter, som kunde vidlåda en försiktigare metod. Styrelsen

insåge till fullo vikten av enhetlighet i taxeringsiörfarandet, men

det torde icke saknas möjligheter att neutralisera svårigheterna därvidlag

vid ett mera successivt utbyggande av nuvarande organisation. Även

på andra områden hade dock enhetlighet vunnits med ett statsbidragssystem.

Staten kunne ju uppställa villkor för anslagen, villkor som kunde

innefatta även en viss inspektion. Det skulle icke förnekas, att åtskilligt

kunde vara att vinna genom upprättande av en central, rådgivande

taxeringsmyndighet, men denna borde kunna givas en betydligt blygsammare

omfattning. I enhetlighetens intresse torde också de redan

praktiserade sammanträdena med landets landskamrerare och med taxeringsnämnder

i ett och samma län böra komma till stånd i ökad omfattning.

Un viss ojämnhet torde man nog få räkna med även vid en mera

utvecklad taxeringsorganisation enligt betänkandets mönster.

Ehuru det ur kommunal synpunkt kunde vara frestande att tillstyrka

ett förslag, som skulle lägga kostnaderna för skattekontrollen på staten,

funne sig styrelsen redan av nu anförda skäl dock böra intaga en principiellt

avvisande ställning till betänkandets förslag att så väsentligt

utbygga taxeringsorganisationen.

_De sakkunnigas förslag att indraga statsbidragen till kommunerna utginge

från förutsättningen, att en utbyggd statlig taxeringsorganisation

redan förelåge. Komme denna icke till stånd, torde det få förutsättas,

att kommunerna som hittills av statsmedel finge ersättning för kommunala

biträden åt nämnderna.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund anför:

De sakkunnigas förslag till taxeringsorganisation måste framkalla star

ka betänkligheter. Enligt de sakkunnigas mening borde kostnaderna

icke få överstiga 10 procent av den skattevinst, som bleve en följd av

den särskilda taxeringskontrolJen. De verkliga kostnaderna måste emellertid

tagas nr landets tillgångar och som direkta omkostnader för utvinnande

av ett riktigt skatteunderlag vore dock detta belopp även procentuellt

sett ganska högt.

I vida kretsar av vårt folk rådde en stark motvilja mot inrättandet av

nya tjänster, vilka kunde befaras bli av bestående varaktighet. Det

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 148.

55

borde därför undersökas, om icke den erforderliga taxeringskontrol len

skulle kunna ernås på annat sätt an genom den föreslagna vidlyftiga

taxeringsorganisationen. Den form som de sakkunniga sjalva slagit in

nå vid den företagna provtaxeringskontrolien, nämligen samarbete mellan

stat och kommun i form av statsbidrag till kommuner, syntes vara

en väg som borde prövas, innan vidare åtgärder företoges. .

Behovet av dylika kontrollåtgärder växlade givetvis betydligt inom

olika orter. Samma behov kunde icke anses föreligga i kommuner och

samhällen med ringa industri som i storstäderna med ett mångsidigt näringsliv.

Genom att hygga på ett sådant system med statsbidrag till de

kommuner, som för egen del ville ingå på en dylik taxeringskontrol ,

skulle större erfarenhet vinnas, innan en vidlyftig organisation tor hela

riket skapades, samtidigt som en del av de reformer på området, som

följt med 1928 års skattelagar, hunne att visa sina verkningar.

Svenska landstingsförbundets styrelse anför:

De sakkunnigas uppfattning att det av dem föreslagna successivt utbyggda

systemet, omgärdat med särskilda garantibestämmelser, skulle

eliminera överorganisation och byråkratisering, kunde styrelsen för sin

del icke godtaga. I vilket fall som helst måste man vid bedömandet av

det föreslagna systemet taga sikte på detsamma, sådant det skulle te sig

i dess fullt utbvggda skick, och under sådana förhållanden mäste man

enligt styrelsens förmenande rygga tillbaka för dess proportioner och

kostnader. . , . . , „

Såsom företrädande speciella kommunala intressen och med aen uppfattning

styrelsen vid fyrfaldiga tillfällen deklarerat beträffande önskvärdheten

att med hänsyn till kommunernas ringa ekonomiska barkraft

och Bkatteutjämningskravet på staten i möjligaste män överflytta vissa

för närvarande på kommunerna vilande ekonomiska förpliktelser, kunde

styrelsen givetvis förmodas med tillfredsställelse hälsa förslaget att lala

kostnaderna för deklarationskontrollen m. m. helt påvila staten. .Den

omständigheten, att hos oss kommunalskatterna i genomsnitt uppginge

till 2 k 3, på landsbygden till 5 å 6 gånger så högt belopp som den direkta

statsskatten, samt det kända förhållandet, att våra kommuner, örn man

bortsåge från städernas inkomster av affärsdrivande verk, för sina utgirter

helt och hållet vore hänvisade till sina skatteintäkter, gjorde emellertid

att man måste se till att kommunerna allt fortfarande hade ett avgörande

inflytande med avseende på skattetaxeringen och dess organ

Att, såsom de sakkunniga gjort, släppa detta krav skulle måhända icke

betyda så mycket, örn förhållandena vore något så när likartade över hela

landet, eftersom ju även staten såsom skatleuppbärare måste lia intresse

av att taxeringsorganisationen bleve den hästa möjliga. Men iorhallandena

skiftade ju i hög grad; en taxeringsorganisation, som lämpade

sig för exempelvis en storstad som Stockholm, lämpade sig icke tor landsbygdens

rena jordbruksbygder, och man kunde som bekant icke påräkna,

att staten skulle kunna lia full förståelse lör orternas särkaraktär och

veta att därefter lämpa organisationen. För staten och ett statligt taxerin"sverk

organiserat efter de av de sakkunniga föreslagna linjerna,

mäste för övrigt trots allt huvudintresset komma att inrikta sig på att

ur skattesynpunkt »komma åt» oell utnyttja dc stora inkomsterna och.

de orter där sådana företrädesvis vöre tillfinnandes, medan intresset för

åtgärder till skapande av en effektiv deklarationskontroll för ur skattesynpunkt

mindre givande inkomstgrupper eller orter mäste bliva rätt

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Majlis proposition nr 148.

minimalt, helst då tid och arbetskrafter icke medgåve effektiva åtgärder

över hela linjen, och då det gällde för det statliga ämbetsverket att genom

att driva skatteinkomsterna i höjden bevisa sitt existensberättigande.

Styrelsen kunde sålunda icke värja sig för den uppfattningen,

att en på föreslaget sätt organiserad och i huvudsak av staten bekostad

oen ledd deklarationskontroll åtminstone under en lång följd av år skulle

verka därhän, att skatteinkomsterna ökades långt mer i orter med stora

inkomsttagare än i de fattigare orterna. Häremot vore ur statsfinansiell

och allmän social synpunkt intet att erinra, men ur kommunaliinansiell

synpunkt kunde man framför allt icke på landsbygden åtnöja

sig med. ett dylikt system, som tydligen vore ägnat att verka raka motsatsen

till en skatteutjämning kommunerna emellan.

Styl elsen förmenade också, att det nuvarande taxeringsväsendet och

deklarationssystemet, även örn avsevärda brister vidlådde detsamma, icke

vöre i den grad ineffektivt, att en så genomgripande omläggning, som

av de sakkunniga föreslagits, kunde anses fullt motiverad. Att redan nu

ersätta eller utbygga 1928 års organisation med en vidlyftig statlig organisation

torde icke få anses lämpligt, helst som den gamla organisationen,

såsom av de sakkunniga vitsordats, påtagligen visat sig genom förock

förnuftiga påbyggnader kunna i hög grad rationaliseras och

torbattras. Styrelsen tilläte sig därutinnan hänvisa bland annat till de

av de sakkunniga framlagda resultaten av de i Norrköping m. fl. städer

tillämpade åtgärderna till förbättrande av det nuvarande systemet. Styrelsen

ansåge, att åtminstone under de närmaste decennierna taxeringsväsendets

och speciellt deklarationskontrollens förbättrande borde åstadkommas

efter de linjer, som praktiserats i sagda städer, d. v. s. tillskapande

i mån av behov av kommunala taxeringstjänstemän för deklarationskontroll

m. m. Under medverkan från landskamrerarna, länsstyrelserna

och Kungl. Maj.-t borde dylika kommunala taxeringstjänstemän

med bidrag .av statsmedel successivt tillkomma, varvid, där så ansåges

lämpligt, tjänstemännen kunde vara gemensamma för flera kommuner.

Det statliga bidragsgivandet torde kunna giva möjlighet för

staten och dess organ att, där så ansåges påkallat, dirigera dessa tjänsteman

och att Jämna dem nödiga råd och anvisningar för att giva större

effektivitet åt taxeringsarbetet, och på staten torde det också böra ank,

OI^ma att genom.anordnande av kurser och dylikt sörja för en tillfredsställande

rekrytering av dessa kommunala tjänstemän.

Härutöver torde i fråga örn taxeringsorganisationen böra eftersträvas

att det av landskamrerarna ledda prövningsnämndsarbetet vidare utvecklades

efter de linjer, som tillämpats i exempelvis Malmöhus län och som

av skattekontrollsakkunniga vitsordats hava givit ett gott resultat. Den

mterkommunala prövningsnämnden, finansdepartementet och särskilda

sammankomster mellan landskamrerarna torde kunna verka därhän att

de metoder, som med framgång tillämpats inom ett eller flera län, även

komme till användning inom de övriga.

Svenska arbetsgivareföreningens styrelse förklarar sig icke kunna underlåta

att anföra betänkligheter inför en ekonomiskt så betydande utökning

av hittillsvarande organisation som den av de sakkunniga föreslagna,

så mycket mer som övertygande skäl icke anförts för behovet av

en så vittgående omläggning av taxeringsväsendet. Försiktigheten syntes

bjuda, att man, innan så genomgripande omläggningar skedde, bättre ut

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. May.ts proposition nr 148.

nyttjade de möjligheter att uppnå jämnare taxering och skärpt kontroll,

som stöde till buds inom ramen av nuvarande organisation.

Landsorganisationen anför: En reformering av taxeringsorganisationen,

eller en nytillskapad sidobyggnad till densamma, i huvudsaklig överensstämmelse

med de sakkunnigas förslag, syntes vara av behovet påkallad

med hänsyn till rörelseidkare och motsvarande skattskyldiga, vilka dreve

mera vidlyftig verksamhet. Emellertid framhölles, att, då det blott kunde

bliva fråga örn stickprovskontroll och organisationen utan tvivel utövade

sin mest betydelsefulla verksamhet genom möjligheten att inskrida

när sådant påkallades eller eljest vid förefallande behov, antalet befattningshavare

borde begränsas i förhållande till vad som föreslagits. Föreslagna

arvoden syntes jämväl kunna sättas lägre än enligt de sakkunnigas

förslag.

Vid övervägande av möjligheterna till bättre skattekontroll träder m®^

helt naturligt frågan örn taxeringsorganisationens ändamålsenlighet i

förgrunden, örn än andra spörsmål i detta sammanhang äro av jämföiiig

betydelse.

Inför ett förslag som det nu föreliggande örn förstärkning av taxeringsorganisationen

synes det angeläget beakta, att denna organisation

så sent som 1928 prövats av statsmakterna och då jämväl i åtskilliga avseenden

förstärkts samt att, såsom ock då uttalades, nya anordningar

av detta slag först småningom kunna förväntas erhålla åsyftad effektivitet.

Erfarenheterna från olika håll synas också giva vid handen, att

gällande taxeringsförordning öppnar ganska goda möjligheter till en organisation,

varpå en jämförelsevis tillfredsställande taxeringskontroll

kan byggas, men att dessa möjligheter först efter hand — och på många

håll ännu mycket ofullständigt — utnyttjats. Uttalandena från länsstyrelsen

i Malmöhus län, stödda jämväl av Skånes handelskammare, synas

härvidlag förtjäna allt beaktande. Vad angår Stockholms stad föreligga

visserligen i viss mån särskilda förhållanden, men det bör dock

även framhållas, att gällande bestämmelser möjliggjort att där sedan

flera år med goda resultat bedrivits ett omfattande kontrollarbete, för

övrigt i mycket efter de linjer, som nu av de sakkunniga utvecklats och

förordats. Säkerligen lia även på många andra håll de möjligheter till

effektivt taxeringsarbete, som 1928 års taxeringsförordning avsett att bereda,

blivit begagnade och lett till resultat. Därvidlag bör särskilt uppmärksammas,

att en systematisk bokföringsgranskning blivit allt vanligare

och att, sedan de sakkunnigas betänkande under 1933 framlagts, allt

flera städer slagit in på vägen att för fortlöpande deklarationskontroll anställa

särskilda sådana taxeringsassistenter, för vilka statsbidrag enligt

taxeringsförordningen kan erhållas. För närvarande torde finnas ett

10-tal sådana i verksamhet.

TJr dessa synpunkter är det förklarligt, att starka betänkligheter fram
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

förts mot att nu, låt vara för successivt genomförande, besluta en så

omfattande organisatorisk reform som den av de sakkunniga skisserade.

Även i fråga örn den ställning och de uppgifter, som skulle tillkomma de

nya tjänstemännen, synes förslaget giva rum för vissa befogade anmärkningar.

Å andra sidan vill jag med vad nu anförts ingalunda ha sagt, att icke

organisatoriska ändringar i av de sakkunniga angiven riktning kunna

vara behövliga och lämpliga. Vad först angår den lokala organisationen

ute i länen torde det allmänt lia framstått såsom en olägenhet, att man

saknat möjlighet att året örn hos länsstyrelserna bedriva ifrågavarande arbete.

I städerna har såsom nämnts med statshjälp kunnat anställas sakkunnig

arbetskraft, och länsstyrelserna ha, såsom framgår av den tidigare

redogörelsen, enligt taxeringsförordningen skyldighet att träffa avtal med

i bokföring sakkunniga personer, vilka skola utföra granskningsarbeten

även lör taxeringsnämnderna. Men i övrigt sker den av landskamreraren

ledda taxeringsgranskningen väsentligen under tiden för prövningsnämndsarbetet,

d. v. s. omkring 1 juli—1 oktober, med tillhjälp av de av

landskontorens vanliga arbetskrafter, som för detta ändamål kunna lösgöras

för denna tid, jämte berörda bokföringssakkunniga. Beträffande dessa

sistnämnda bör anmärkas, att det på många håll visat sig svårt att finna

för detta arbete lämpliga och villiga personer. De som inneha tillräcklig

grad av bokföringskunskap äro nämligen ofta mer elier mindre fast engagerade

i privata iöretag, viiket kan göra dem mindre lämpade att samtidigt

på ett effektivt sätt biträda i skattemyndigheternas granskningsarbete,

och härtill kommer att kravet på nöjaktiga kunskaper i skatteförfattningarna

och fallenhet för granskningsarbetets teknik icke alltid är

lätt att jämväl tillgodose.

Man torde ha grundad anledning antaga, att örn länsstyrelserna hade

möjlighet att pa ett stadigvarande sätt anställa personer för förevarande

ändamål, man åtminstone småningom skulle erhålla bättre tillgång till

folk med specialutbildning och erfarenhet för alla de olika slag av uppgifter,

som här kunna komma i fråga. Erhölle länsstyrelserna tillgång

till sådana arbetskrafter, som året örn kunde odelat ägna sig åt arbete

i och för deklarationskohtroll, synes härmed mycket kunna vinnas. Erfarenheten

från de städer, där ett motsvarande system prövats, liksom länsstyrelsernas

egna vittnesbörd, talar för, att arbetsuppgifter icke skulle

saknas för ett rimligt antal sådana tjänstemän samt att dessas arbete

skulle vara ägnat att bidraga till en rättvis och likformig taxering och

väl motsvara de därå nedlagda kostnaderna.

Enligt min mening böra bestämmelser, som möjliggöra den nu antydda

anordningen, fogas till stadgandena i 14 § 2 mom. taxeringsförordningen

rörande bokföringssakkunniga. Bestämmelserna synas böra innehålla,

att det skall ankomma å Kungl. Maj:ts avgörande, i vad mån länsstyrelser
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. May.ts proposition nr 148.

aa skola fa anställa sakkunniga av detta slag. Att avgörandet skulle ankomma

å Kungl. Majit påkallas redan av statsfinansiella hänsyn men

även därav, att Kungl. Majit bör äga möjlighet att för varje lall bestämma

de närmare villkoren och bereda sig erforderligt inflytande i fråga örn

anordningens tillämpning.

Jag förutsätter vidare, att enligt bestämmelse i själva förordningen

befattningshavare av detta slag skall anställas med uteslutande uppgift

att året örn biträda med arbete av detta slag. Det synes mig nämligen

nödvändigt tillse, att denna särskilda anordning, bekostad av taxeringsanslaget,

verkligen helt kommer taxeringsarbetet till godo och icke endast

kommer att innebära en förstärkning av landskontorens arbetskrafter

i allmänhet. Arbetets art synes mig dock icke böra i förordningen

hindås genom närmare föreskrifter än att fråga skall vara örn utredningsarbete

under landskamrerarens ledning för taxeringarna. Såsom

framgår av do sakkunnigas betänkande och i viss man även av min

följande redogörelse äro nämligen kontrollmöjligheterna och metoderna

på detta område så mångskiftande, att det torde vara avgjort lämpligast

att icke nu söka mera detaljerat angiva, vari arbetet skall bestå. Jag

skall heller icke för egen del nu göra några närmare uttalanden rörande

lämpligheten av de olika metoder, som blivit av de sakaunniga eller i

yttrandena beskrivna, utan förutsätter att det som hittills kan överlåtas

åt taxeringsmyndigheterna, närmast landskamrer arna, att välja de förfaringssätt,

som i varje län kunna befinnas lämpligast. Detta utesluter

dock icke, att det sedan närmare erfarenhet vunnits möjligen kan befinnas

önskvärt att vid meddelande av tillstånd av förevarande slag även

giva vissa föreskrifter rörande arbetsuppgifterna.

Jag vill i detta sammanhang särskilt framhålla, att betydelsefulla arbetsuppgifter

för tjänstemän av detta slag otvivelaktigt finnas icke blott under

tiden för taxeringsnämndernas och prövningsnämndernas arbete utan jämväl

under den övriga delen av året. Alltjämt utan att vilja särskilt rekommendera

vissa metoder kan jag såsom exempel på arbete, som då kan

utföras, nämna: bearbetning av och jämförelse mellan tidigare deklarationer

såsom förberedelse till nästföljande taxering, fullföljande av tidigare

påbörjade bokföringsgranskningar eller påbörjande av nya sådana,

granskning av inregistrerado bouppteckningar för utrönande om

däri upptagna tillgångar blivit vederbörligen deklarerade, bearbetning

av sådana uppgifter å insättare eller å obligationsräntor, som i det följande

omförmäias, ävensom granskning av det material, som star till

buds för kontroll av att realisationsvinster deklarerats. I den mån

vid sådant arbete oegentligheter framkomma kan därav föranledas antingen

besvär över skedda taxeringar eller eftertaxeringar i samband

med nästföljande taxering.

De närmare anställningsvillkoren för personal av förevarande slag torde

böra bestämmas av Kungl. Majit i samband mod tillstånds medde
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60 Kungl. Martts proposition nr 148.

lande. Enligt min mening böra icke heller härom allmänna föreskrifter

nu meddelas, så länge närmare erfarenhet saknas såväl rörande tillgången

på aspiranter för dessa befattningar som rörande de anspråk som

lämpligen böra ställas. Beprövad sakkunskap i bokföring måste givetvis

alltid vara en förutsättning men i övrigt föreställer jag mig, att

mera hänsyn bör tagas till vederbörandes ådagalagda fallenhet för uppgifter

av detta slag än till avlagda examina eller annan utbildning; juridisk

kompetens eller kandelshögskoleutbildning synes dock ofta vara en

fördel. Några särskilda anstalter för utbildning till dessa befattningar

torde icke ännu lämpligen kunna vidtagas. Utbildningsmöjligheter stå

utan tvivel till buds redan med nuvarande organisation.

Då den närmare utformningen av denna anordning, såsom jag ofta

framhållit, bör få bero på de erfarenheter som under de första årens försök

göras, torde det även vara klart att ifrågavarande befattningshavare

endast skola anställas tillsvidare, liksom också att deras avlöningsvillkor

icke kunna nu närmare fixeras. Anordningen bör enligt min mening

betraktas såsom en utbyggnad av den nuvarande sakkunniginstitutionen

och det synes mig med hänsyn härtill naturligt, att det — liksom

enligt taxeringsförordningen nu gäller — överlåtes åt Kungl. Majit att

handhava ersättningsfrågorna, dock så att för detta fall bestämmelser

örn avlöningsvillkoren givetvis icke kunna meddelas i efterhand.

Särskilt under den första tiden anser jag en viss återhållsamhet böra

iakttagas vid meddelande av tillstånd till anordningar av detta slag,

framförallt så att tillstånd icke meddelas utan att lämplig person verkligen

står till buds. Jag föreslår emellertid att ifrågavarande ändring

i taxeringsförordningen träder i kraft från den 1 juli 1935 och förutsätter,

att tillstånd därefter successivt kommer att meddelas flera länsstyrelser.

För budgetåret 1935/1936 torde dock icke större belopp än 100,000 kronor

böra beräknas för ändamålet.

Av det föregående framgår, att jag även tänker mig bibehållande avnuvarande

möjlighet för städerna att erhålla statsbidrag för anordningar

i och för taxeringskontroll av motsvarande slag. Intresset för sådana

anordningar torde knappast komma att nämnvärt minskas genom

förevarande förslag till förstärkning av den rent statliga organisationen,

enär ifrågavarande befattningshavare hos länsstyrelserna givetvis

måste ägna sig åt länen i deras helhet. Särskilt örn de kommunala anordningarna

fortsätta att utvecklas, kan det möjligen framdeles visa sig erforderligt

att även härom meddela reglerande föreskrifter. Detta torde i

så fall få ankomma å Kungl. Majit.

Då jag härefter övergår till frågan om den centrala organisationen,

vill jag först framhålla, att det utan tvivel framstår såsom en betydande

brist, att vårt land i motsats till de flesta andra länder saknar varje

centralt organ med speciell uppgift att leda och övervaka taxeringsarbetet

och skattekontrollen. Detta ganska egendomliga förhållande torde

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

sammanhänga därmed, att ledningen av taxeringsarbetet ute i länen ankommer

å länsstyrelserna, vilka lyda direkt under Kungl. Majit. De

sakkunnigas förslag synes utvisa, att det är förenat med stora svårigheter

att med bibehållande av länsstyrelsernas ställning i taxeringsorganisationen

inrätta en central myndighet med verklig ledning av skattekontrollen.

I själva verket synes en sådan ledning för närvarande

knappast fullt ändamålsenligt kunna anordnas på annat sätt än genom

ett i finansdepartementet inordnat organ, varigenom ledningen skulle tillkomma

Kungl. Majit. Såsom statskontoret i sitt yttrande framhållit skulle

inrättande av en särskild skattebyrå i finansdepartementet även vara till

gagn såtillvida, att till densamma kunde samlas åtskilliga andra uppgifter

på skatteväsendets område, enkannerligen beredningen av ärenden

inom skattelagstiftningen. Dess mångahanda uppgifter på skattekontrollens

område ligga i öppen dag och torde efter den föregående redogörelsen

icke behöva närmare utvecklas.

Förslag till organiserande av en sådan skattebyrå är jag icke beredd att

nu framlägga. Då jag icke kan förorda inrättande av en fristående taxeringsinspektion

i enlighet med de sakkunnigas förslag, har jag emellertid i

det följande måst föreslå att Kungl. Majit skulle handhava vissa uppgifter

i det nya kontrollsystemet, som nödvändigtvis måste handhavas centralt.

Även oavsett detta är det möjligt, att ökat arbete för skattekontrolluppgifter

kan komma att åvila finansdepartementet. För den händelse

att därav skulle föranledas behov av särskilda arbetskrafter, synes

taxeringsanslaget böra få tagas i anspråk för detta ändamål.

På antytt sätt synes en mera direkt central ledning av taxeringsarbetet

möjligen kunna småningom framväxa. Ett hänsynstagande till en

sådan enligt min mening önskvärd utveckling torde även böra ske på

det sättet, att de ifrågasatta nya befattningshavarna vid länsstyrelserna

enligt uttrycklig bestämmelse i taxeringsförordningen redan nu tillförbindas

att, där Kungl. Majit så förordnar eller landskamreraren finner

det kunna ske, biträda även annan landskamrerare än den, under

vilkens ledning de närmast. arbeta. En sådan bestämmelse

skulle jämväl öppna möjlighet till att vid Överståthållarämbetet

anställda befattningshavare av detta slag komme att bilda en första

början till en central bokgranskningsavdelning, som kundo biträda

med större granskningsarbeten även i andra fall än de, som lyda

under Stockholms stads prövningsnämnd. Jag tänker då också därpå, att

biträde av denna avdelning skulle kunna lämnas på begäran av allmänna

ombudet vid mellankommunala prövningsnämnden.

Såsom särskilt i länsstyrelsernas yttranden genomgående framhållits,

kan det säkerligen, i synnerhet vid saknad av direkt central ledning a\

taxeringsväsendet, vara av värde för dettas enhetlighet och effektivitet,

örn 1 andskamrerarna ibland beredas tillfälle att sammanträda för gemen

samma överläggningar i taxeringsfrågor. Det synes böra ankomma å

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 148.

Kungl. Majit att besluta angående sådana möten; kostnaderna för desamma

torde kunna bestridas av taxeringsanslaget.

Jag skall slutligen i detta sammanhang något beröra vissa av länsstyrelsen

i Örebro län framställda förslag.

Länsstyrelsen påtalar, såsom jämväl skett från flera andra håll, att

taxeringsnämndsordförandena och kronoombuden alltför mycket tagas i

anspråk för arbete av rent teknisk art, framförallt längdföringen, och

föreslår att förandet av taxeringslängderna överflyttas från taxeringsnämnderna

till häradsskrivarna. I taxeringsnämnderna skulle i så fall

endast göras vederbörliga anteckningar örn meddelade beslut å deklarationerna

eller andra handlingar, vilka därefter skulle överlämnas till

häradsskrivarkontoren för längdföring.

För egen del är jag benägen tro, att utvecklingen på taxeringsväsendets

område måste gå i den riktningen, att åtskilliga av de uppgifter,

som nu handhavas såsom bisysslor av tjänstemän eller andra, påläggas

tjänstemän att i tjänsten fullgöras. Särskilt gäller naturligtvis detta

i fråga örn de mera tekniska uppgifterna. Berörda förslag angående

längdföringen går därför enligt min mening i rätt riktning. Att jag

dock icke för närvarande kan föreslå åtgärder av detta slag beror närmast

därpå, att frågan så ingripande berör häradsskrivarnas ställning

att den lämpligen torde kunna lösas endast i samband med den allmänna

omprövning härav, som sedan en tid stått på dagordningen; jag vill härvidlag

erinra, att även länsstyrelsen i örebro län förutsätter, att genom

förande av förslaget skulle nödvändiggöra anställande hos häradsskrivarna

av statsavlönade assistenter. Det förefaller mig för egen del

sannolikt, att lösningen av dessa frågor snarast kommer att sökas efter de

linjer, som 1924 års uppbördssakkunniga angivit, d. v. s. häradsskrivareuppgifternas

inflyttning till särskilda uppbördsavdelningar i länsstyrelserna.

Detta spörsmål sammanhänger emellertid också med föreliggande

reformfrågor beträffande mantalsskrivningsväsendet och

åklagarväsendet.

Ln mindre reform i syfte att minska taxeringsnämndsordförandenas

och kronoombudens rent tekniska arbete kommer jag senare att föreslå;

jag återkommer härtill vid specialmotiveringen till författningstexten.

Länsstyrelsen i örebro län har vidare ifrågasatt genomförande av ett

tidigare framfört förslag att inrätta särskilda taxeringsnämnder med

större distrikt än de nuvarande och med uteslutande uppgift att handlägga

taxering av bokföringspliktiga personer. Förslaget, som understötts

av statskontoret, är måhända förtjänt av övervägande. Jag finner

mig dock icke böra för närvarande föreslå en så genomgripande ändring

i 1928 års organisation.

Jag övergår nu till behandlingen av de sakkunnigas förslag till utvidgning

i olika avseenden av uppgif.tsplikten till taxeringsmyndigheter
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Majlis proposition nr 148.

na oell torde därvid först få upptaga vissa förslag till ändringar beträffande

skattskyldigs plikt att lämna medverkan till ledning för egen taxering.

Skattskyldigs plikt att lämna medverkan tili ledning för egen

taxering.

Påföljd vid underlåtenhet att avgiva självdeklaration eller meddela

upplysningar. Skyldigheten att meddela upplysningar till ledning, för

egen taxering är i princip obegränsad. Taxeringslörordningen skiljer

emellertid mellan två slag av sådana upplysningar. Det ena omfattar

sådana uppgifter, som skola — i regel utan anmaning men i vissa fall

först efter anmaning — avlämnas enligt självdeklarationsformulären.

Det andra slaget av upplysningar hänför sig till stadgandet i 32 § 3 morn.,

att envar är skyldig att efter anmaning, i den omfattning som i anmaningen

angivits, meddela för egen taxering för inkomst eller förmögenhet erforderliga

upplysningar utöver dem, som föranledas av deklarationsformuläret.

Underlåtenhet att avgiva deklaration, som skall avlämnas utan anmaning,

medför enligt 39 §, med undantag beträffande självdeklaration för

staten, landsting, kommun eller annan dylik menighet, den påföljd, att

skattskyldig förlorar rätten att hos kammarrätten och Kungl. Maj :t överklaga

taxering, för vilken deklarationen skolat ligga till grund. Enahanda

påföljd drabbar den, som underlåter att hörsamma anmaning att

avlämna deklaration, samt den, som underlåter efterkomma anmaning

att fullständiga deklaration, som varit ofullständig. Skyldigheten att

avgiva deklaration för staten m. fl. kan framtvingas genom vitesföreläggande,

därest den försumlige icke är offentlig tjänsteman. Anteckning örn

försummelsen skall i samtliga fall verkställas i inkomstlängden. Därjämte

finnas i 141 § 1 mom. särskilda ansvarsbestämmelser stadgade för

ovillkorligt deklarationsskyidig, som ej hörsammar anmaning att inkomma

med självdeklaration, samt för annan skattskyldig, som ej hörsammat

förnyad anmaning att inkomma med sådan deklaration. Försummelse

åter att efterkomma anmaning att meddela för egen taxering erforderliga

upplysningar utöver dem, som föranledas av deklarationsformuläret,

medför ingen annan påföljd än att anteckning örn uraktlåtenheten

skall göras i inkomstlängden (39 § 5 morn.).

De sakkunniga föreslå, att beträffande alla skattskyldiga deklarationsplikten

skall kunna framtvingas genom vitesföreläggande. Som motivering

härför anföres:

Den för enskilda deklarationspliktigas del stadgade påföljden av talerättens

förlust har ansetts såsom ett verksamt medel att framtvinga det

för taxeringsarbetet nödvändiga deklarationsmaterialet. Erfarenheten har

emellertid visat, att deklarationspliktiga i stor omfattning underlåta att

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

efterkomma anmaning att avgiva deklaration. Icke sällan torde försummelsen

berott därpå, att den deklarationspliktige i verkligheten åtnjutit

högre inkomst än den, för vilken enligt hans eget antagande taxeringsnämnden

skulle komma att uppskatta honom. Med hänsyn härtill och då

det i vart fall måste anses förenligt med god ordning, att taxeringsmyndigheterna

i största möjliga utsträckning erhålla ledning vid sina avgöranden

utav avgivna deklarationer, ha de sakkunniga föreslagit, att jämväl

beträffande enskilda skattskyldiga deklarationsplikten skall kunna

framtvingas genom föreläggande av vite. Såsom ett särskilt skäl härför

kan vidare åberopas, att enligt de sakkunnigas förslag deklarationerna i

vissa fall skulle komma att lämna upplysningar jämväl till ledning för

tredje mans taxering, icke endast såsom för närvarande beträffande utbetalade

periodiska understöd, utan jämväl i fråga örn utbetalade räntor

m. m.

Med hänsyn till detta förslag har förenämnda straffbestämmelse i 141 § 1

mom. för uraktlåtenhet att efter anmåning, respektive förnyad anmaning,

avgiva självdeklaration, icke ansetts böra bibehållas. I stället föreslå de

sakkunniga för ett specialfall en annan straffbestämmelse. Härom anföres:
Icke

sällan torde förekomma, att tillfälligt anställda personer för att

undgå den kontroll, som löneuppgifterna avse att utgöra, lämna oriktiga

uppgifter till arbetsgivare rörande namn, födelseår och bostad. Genom

underlåtenhet att fullgöra sin deklarationsplikt har den skattskyldige

ganska stora utsikter att helt eller delvis undgå taxering för den åtnjutna

inkomsten, och detta utan att han löper någon risk att dömas till ansvar

för oriktig deklaration. Genom de föreslagna bestämmelserna rörande

kontroll å bankräntor kan ett likartat förfaringssätt komma att utnyttjas

i vidgad omfattning. Ett dylikt bedrägligt tillvägagångssätt synes

böra träffas av straffpåföljd. De sakkunniga ha därför föreslagit införande

i 141 § 1 mom. av en straffbestämmelse, innebärande att deklarationsskyldig,

som underlåtit att inom föreskriven tid avlämna deklaration,

därest han tillika lämnat oriktig uppgift rörande namn eller andra

personliga förhållanden till den, som är skyldig att meddela upplysning

till taxeringsmyndighet till ledning för den skattskyldiges taxering, må

ådömas dagsböter. Straff inträder ej, örn uraktlåtenheten att avlämna

deklaration skett allenast av förbiseende såsom exempelvis glömska.

Förenämnda bestämmelse örn förlust av besvärsrätten i vissa fall anses

av de sakkunniga stundom kunna drabba väl strängt men föreslås

bibehållen. Därvid uttalas dock, att de sakkunniga ansett sig kunna förutsätta,

att i förekommande fall taxeringsmyndigheterna komme att beakta

angelägenheten av tillsynen över att försumliga deklarationspliktiga

tillhållas att deklarera och att i mån av behov vitesförfarandet

komme till användning; det syntes kunna antagas, att även sådana deklarationer,

som ingåves efter deklarationsfristens utelöpande, komme att

beaktas Aud taxeringen.

I de avgivna yttrandena lia de sakkunnigas förslag i berörda delar

merendels lämnats utan erinran. Uttryckligen har förslaget rörande vitesföreläggande

tillstyrkts aA'' kammarrätten, Överståthållarämbetet samt

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Göteborgs och Bohus och Jämtlands

län. Endast länsstyrelserna i Södermanlands och Västerbottens län

ha uttalat betänkligheter mot detta förslag.

Till förevarande förslag kan även jag ansluta mig. Jag kommer vis- Departeserligen

icke att förorda sådana ändringar i självdeklarationsblanketter- men 80

na, att dessa obligatoriskt skulle innehålla andra uppgifter till ledning

för andras taxering än, såsom redan nu är fallet, uppgift å den till vilken

periodiskt understöd utbetalts, men oavsett vad härom stadgas synes, såsom

de sakkunniga framhållit, möjlighet alltid böra finnas att begagna

vanliga tvångsmedel för framtvingande av självdeklaration.

Såsom i kammarrättens yttrande erinrats, synes det, örn än frågan är

av ringa betydelse, systematiskt riktigast att genomföra dessa ändringsförslag

på motsvarande sätt i fråga örn virkesdeklaration.

I enlighet härmed upptager departementsförslaget, med huvudsakligen

redaktionella jämkningar av de sakkunnigas förslag, ändrad lydelse

av 39 och 49 §§ samt 141 § 1 och 2 mom.

Skyldighet att styrka meddelade uppgifter, lii. m. Såsom redan nämnts

är enligt 32 § 2 mom. envar skyldig att efter anmaning, i den omfattning

som i anmaningen angivits, meddela för egen taxering erforderliga uppgifter

utöver dem, som föranledas av deklarationsformuläret.

De sakkunniga anföra härom:

Skattskyldigs plikt att till ledning för egen taxering lämna sin medverkan

inskränker sig i stort sett till att meddela upplysningar. Däremot

har, med undantag för bokföringsskyldiga personer, icke någon

skyldighet stadgats att förebringa utredning eller tillhandahålla material,

innefattande sådan utredning, eller att styrka riktigheten av lämnade

upplysningar.

I åtskilliga utländska stater har skyldighet stadgats för skattskyldig

att antingen ovillkorligt (Amerikas Förenta Stater) eller på anfordran

(Tyskland) med ed eller försäkran i eds ställe bekräfta riktigheten av

lämnade uppgifter till ledning för egen taxering. Av flera anledningar

ha de sakkunniga dock icke ansett sig böra föreslå införande av edsbestämmelser,

även örn därigenom — närmast till följd av de skärpta straff,

som komme att följa — tillförlitligare deklarationsuppgifter måhända

komme att erhållas.

Till följd av den processuella ställning den skattskyldige här i landet

intager, vilkens deklarationsuppgift frångåtts, ligger det i regel i hans

eget intresse att även utan uttryckligt stadgad skyldighet erbjuda beskattningsnämnderna

tillgängligt utrednings- och bevisningsmaterial.

Enligt rådande praxis är det dock jämförelsevis ovanligt, att sådant material

infordras av taxeringsnämnd. Uppenbarligen är det emellertid ur

skilda synpunkter önskvärt, att beskattningsnämnderna, innan en deklaration

frångås, kritiskt granska detta material. Underlåtenheter härutinnan

lia säkerligen medverkat till att beskattningsdomstolarna i stor

utsträckning utan att mera fullständig bevisning presterats bifallit av

skattskyldiga anförda besvär. Genom do ändringar i fråga örn taxeringskontrollens

utövande, de sakkunniga föreslagit, erhåller denna fråga en

Bihang till riksdagens protokoll 1035. 1 saini. Nr IM. 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Majlis proposition nr 148.

betydande räckvidd. Beträffande eftertaxeringar synes det särskilt angeläget,

att dylik skyldighet stadgas. De sakkunniga lia därför föreslagit

åläggande för skattskyldig att efter bästa förmåga styrka riktigheten av

meddelade uppgifter till ledning för egen taxering vare sig dessa meddelats

i avgiven självdeklaration eller eljest. Denna skyldighet skall omfatta

icke endast sådana uppgifter, som avlämnats till ledning för taxering

under beskattningsåret utan avse jämväl uppgiftsplikt rörande sådana

under äldre år inträffade förhållanden, som kunna ha betydelse för

åsättande av eftertaxering. Annan påföljd för försummelse att efterkomma

anmaning att förebringa utredning eller bevisning än anteckning

därom i inkomstlängden har emellertid icke föreslagits. En konsekvens

av denna skyldighets utsträckande att omfatta år, för vilket eftertaxering

kan åsättas skattskyldig, torde dock bliva att, därest skattskyldig

underlåter att efterkomma anmaning att lämna sådan upplysning, bevisbördan

kommer att jämväl i eftertaxeringsfall påvila den skattskyldig©

och icke hans motpart.

I enlighet härmed upptager de sakkunnigas författningsförslag dels i

32 § 2 mom. ett stadgande av nyss angivet innehåll örn skyldighet att

styrka uppgifter till ledning för egen taxering och dels i en ny 54 § ett

stadgande, som bland annat innebär, att såväl nu gällande skyldighet

att på begäran lämna upplysning som den nya skyldigheten att styrka

uppgifter skulle gälla även förhållanden, som avse tid före beskattningsåret

och lia betydelse för åsättande av taxering eller eftertaxering.

I fråga örn detta förslag må från yttrandena först anmärkas följande

uttalande av kammarrätten:

Kammarrätten ville göra gällande, att de i deklarationen lämnade uppgifterna,

därest icke sannolika skäl för deras oriktighet vore för handen,

borde anses vara med sanningen överensstämmande och att — under

nämnda förutsättning — taxeringsmyndigheternas uppgift borde vara

att pröva, i vad mån den skattskyldiges på deklarationsuppgifterna grundade

anspråk vore med gällande skatteförfattningar överensstämmande,

givetvis med rätt och skyldighet att granska i deklarationen möjligen

förekommande värderingar och uppskattningar. Och det borde enligt

kammarrättens mening anses självfallet, att då en taxering vunnit laga

kraft, vilket i regel bleve fallet vid taxeringsårets utgång, den skattskyldig©

borde vara fri från andra till beskattningsåret hänförliga förpliktelser

än dem, som åvilade honom i följd av den åsätta taxeringen, försåvitt

icke skäl av övertygande art gåve vid handen, att han gjort sig

skyldig till sådant oriktigt meddelande eller sådan underlåtenhet, som

borde föranleda eftertaxering.

Örn de sakkunnigas förslag beträffande taxeringsorganisationens förstärkning,

ökad uppgiftsskyldighet m. m. genomfördes i den omfattning

kammarrätten ansett sig kunna biträda desamma, torde det kunna förväntas,

att beskattningsnämnderna i högre grad än hittills varit förhållandet

bleve i tillfälle att kontrollera riktigheten av de skattskyldigas

deklarationer. Att under sådana förhållanden vid uppkommen fråga örn

eftertaxering försätta en skattskyldig i en sämre processuell ställning än

som för närvarande gällde syntes icke överensstämma med rättvisa och

billighet.

De sakkunnigas förslag beträffande utsträckning av uppgiftsplikten att

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. May.ts proposition nr 148.

omfatta även år, för vilket eftertaxering kunde ifrågakomma, ansåge sig

kammarrätten icke kunna biträda.

Vad anginge den ifrågasatta skyldigheten för skattskyldig att på anmaning

efter bästa förmåga styrka de uppgifter ban för egen taxering

lämnat, vare sig i självdeklaration eller eljest, funne kammarrätten betänkligheter

möta mot införande av ett stadgande örn sådan skyldighet.

Detta kunde nämligen befaras kunna komma att giva anledning till den

uppfattningen, att uppgift, som den skattskyldige efter anmaning icke

på ett tillfredsställande sätt styrkte, utan vidare vore att betrakta såsom

oriktig. En dylik uppfattning kunde emellertid kammarrätten, med

den åsikt örn deklarationens betydelse, som i det föregående uttalats, icke

godkänna. Att den skulle medföra särskilt stor obillighet, örn den gjorde

sig gällande i fall, då fråga väckts örn påförande av eftertaxering, läge

enligt kammarrättens mening i öppen dag.

Den föreslagna bestämmelsen örn skyldighet att på anmaning styrka

uppgifter avstyrkes jämväl av länsstyrelsen i Södermanlands län, under

anförande av skäl av enahanda innebörd som kammarrättens, samt av

länsstyrelsen i Uppsala län under framhållande av att bestämmelsen icke

vore erforderlig, enär redan nu bevisskyldigheten för en uppgifts riktighet

finge anses åvila den skattskyldige i det fall att erinran mot deklaration

gjorts och till stöd för denna anförts tämligen sannolika skäl.

Däremot tillstyrkes en bestämmelse av ifrågavarande innebörd uttryckligen

av länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Göteborgs och Bohus,

Jämtlands och Västerbottens län.

Förslaget örn utsträckning av nu gällande upplysningsplikt att avse

även tidigare år har, frånsett vad kammarrätten yttrat, i stort sett icke

föranlett några särskilda uttalanden i yttrandena.

Med hänsyn till vad kammarrätten anfört anser jag mig icke böra föreslå

införande av den föreslagna bestämmelsen örn skyldighet att på anmaning

styrka uppgifter till ledning för egen taxering. Såvitt jag kunnat

finna anser man heller icke i allmänhet en sådan bestämmelse vara

av någon nämnvärd betydelse ur kontrollsynpunkt i jämförelse med vad

nu gäller.

Däremot synes mig framgå av utredningen, att ett fastslående av att

den nu stadgade upplysningsskyldigheten skall gälla även förhållandena

under tidigare år, i den mån de kunna vara av betydelse för taxering

eller eftertaxering, skulle vara av ett visst värde. Då mot ett stadgande

härom icke heller synes kunna anföras sådana betänkligheter, som mot

förstnämnda bestämmelse framförts, får jag förorda införande av ett sådant.

Som jag senare skall närmare utveckla, skulle stadgandet härom i

54 § erhålla sådan allmän avfattning, att motsvarande princip skulle gälla

beträffande uppgifter till ledning för annans taxering samt i fråga om

skyldighet att tillhandahålla bokföring.

Departe
mentschefen.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Majlis proposition nr 148.

Yttrande av (ten skattskyldige innan avvikelse från deklaration sker.

Enligt 93 § taxeringsförordningen skall landskamreraren, om lian finner

anledning till erinran mot viss taxering, där så kan ske och fråga icke

är allenast örn uppenbar felräkning, misskrivning eller annat uppenbart

förbiseende, lämna den skattskyldige tillfälle att yttra sig. Någon direkt

motsvarighet till denna bestämmelse finnes icke stadgad i fråga örn taxeringsnämnden.

Däremot har i 90 § 2 mom. föreskrivits, att örn deklaration

icke blivit följd vid taxeringen, skall taxeringsnämndens ordförande tillsända

den skattskyldige underrättelse örn avvikelsen och örn skälen därför.

Den skattskyldige äger därefter att genom besvär hos ''prövningsnämnden

söka ändring i taxeringen samt i besvären utveckla och styrka

sin talan.

I anslutning till nyss berörda fråga — skyldighet att styrka meddelade

uppgifter — yttra de sakkunniga:

I sitt betänkande nr 17 hade 1929 års bevillningsutskott anfört, att genomförandet

av ett tillförlitligt kontrollsystem borde lända till gagn icke

endast för det allmännas fiskaliska intresse utan jämväl för de skattskyldiga.

I väckta motioner hade framhållits de icke sällan förekommande

fall, då taxeringsmyndigheterna utan närmare undersökningar och på

tämligen lösa grunder frångått avgivna deklarationer. Den ökade möjligheten

att vinna kontroll borde för de skattskyldiga medföra större rättssäkerhet.

Bestämmelser syntes förty böra lämnas till förekommande av

avvikelser från i behörig ordning avgivna deklarationer på skäl av mer

eller mindre godtycklig beskaffenhet.

Uttrycklig skyldighet för taxeringsmyndighet att, innan begärt avdrag

förvägras skattskyldig eller hans deklarationsuppgifter helt frångås, lämna

skattskyldig tillfälle att yttra sig, funnes stadgad i flera utländska

lagstiftningar, exempelvis den norska och tyska. Även här i landet hade

genom nyssnämnda stadganden i taxeringsförordningen ett visst beaktande

ägnats nämnda synpunkt. Då taxeringen först genom prövningsnämndens

beslut vunne rättskraft gent emot skattskyldig, skulle man

måhända kunna göra gällande, att nämnda underrättelse om avvikelse

från deklaration trädde i stället för det i utlandet praktiserade förfarandet

att lämna skattskyldig tillfälle att yttra sig. Härtill komme att flera

omständigheter, främst den korta tid taxeringsnämnderna hade till sitt

förfogande samt bristen på fackmän hos taxeringsnämnderna, försvårade

för att icke säga omöjliggjorde att i varje dylikt fall lämna skattskyldig

tillfälle att yttra sig.

Det syntes emellertid vara obestridligt, att underlåtenheten att lämna

skattskyldig tillfälle att yttra sig, innan avvikelse från av honom avgiven

deklaration gjordes, uppväckt en rätt så naturlig ovilja bland de skattskyldiga.

Med den av de sakkunniga föreslagna omläggningen av taxeringsorganisationen

bereddes taxeringsnämnderna möjlighet att i taxeringsfall,

där utredningen krävde större mått av sakkunskap eller tidsödande

arbete, hos landskamreraren begära, att utredningen skulle verkställas

genom taxeringsavdelningen. Vid sådant förhållande hade de sakkunniga

ansett avgörande skäl icke tala mot införande av en bestämmelse i nu

angiven riktning. Det vore emellertid uppenbart, att skattskyldigs hörande

icke kunde påfordras i varje fall, då taxeringsnämnden ansåge skäl

föreligga för avvikelse från av honom avgiven deklaration. Gällde det

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

exempelvis tolknings- eller värderingsspörsmål, vid vilkas bedömande

taxeringsnämnden måhända endast följde inom länet allmänt tillämpade

normer, syntes ett sådant förfaringssätt knappast vara erfordeiiigt.

Med denna motivering föreslå de sakkunniga införande av ett nytt

2 morn. till 79 § med stadgande, att örn taxeringsnämndens ordförande

anser skattskyldig böra utan avseende å i självdeklaration lämnad uppgift

åsättas taxering efter taxeringsnämndens uppskattning, skall lian,

där så ske kan, lämna den skattskyldige tillfälle att yttra sig.

Kammarrätten anför, att bestämmelsen borde fullständigas på sådant

sätt, att det ålades taxeringsnämndens ordförande att, där så ske kunde,

med angivande av de uppgifter i deklarationen, över vilka närmare förklaring

ansetts erforderlig, och av skälen därtill, lämna den skattskyldige

tillfälle att yttra sig, varjämte kammarrätten hemställer, att 90 § 2 mom.

taxeringsförordningen ändras så, att det ålägges taxeringsnämndens ordförande

att underrätta den skattskyldige örn vilka uppgifter i deklarationen

blivit frångångna och örn skälen därtill. Som motivering föi sistnämnda

förslag anföres, att gällande föreskrift ofta fullgjordes på ett

otillfredsställande sätt, så att den skattskyldige lämnades i ovisshet om,

i vilka avseenden taxeringsnämnden funnit deklarationen icke kunna

följas.

Länsstyrelsen i Uppsala län avstyrker stadgandet i /9 § 2 moni. såsom

till form och i sali icke lämpligt; i många fall skulle infordrande av förklaring

över anmärkning mot deklaration vara utan nytta och över hövan

tynga arbetet. — Länsstyrelsen i Jönköpings län förklarar sig biträda

förslaget. — Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller, att huru

riktigt ett förfarande i enlighet med detta stadgande ur principiell synpunkt

än måste anses vara, syntes det vara att befara, att bestämmelsen

skulle komma att verka synnerligen betungande för taxeringsnämnderna

och mången gång föranleda att deklarationer, som icke bort följas,

det oaktat och för undvikande av skriftväxling bleve godtagna. — Länsstyrelsen

i Malmöhus län anför, att mot stadgandet givetvis icke vore

något att erinra i och för sig men att tiden nog ofta bleve knapp för att

medhinna yttrandes infordrande. — Länsstyrelsen i Hallands län avstyrker

under framhållande, att en dylik bestämmelse skulle bliva synnerligen

betungande för taxeringsarbetet och tillika draga ut på tiden för

detta arbete, som redan vore mycket tidsödande. — Länsstyrelsen i Skaraborgs

län anser, att bestämmelsen skulle medföra en betydlig ökning av

taxeringsnämndsordförandenas arbete utan motsvarande nytta. I allt

väsentligt skulle bestämmelsen endast föranleda en dubbelexpedition av

underrättelserna örn avvikelser från deklarationerna. En samvetsgrann

ordförande inhämtade säkerligen underrättelse från skattskyldig, innan

avvikelse gjordes, örn så voro av behovet påkallat och sa ske kunde.

Länsstyrelsen i Västmanlands län förordar, med hänsyn särskilt till för
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen
-

70 Kungl. Majlis proposition nr 148.

hållandena i jordbrukardistrikten, att yttrande skall inhämtas, »där så

lämpligen kan ske».

I övrigt förekomma icke i yttrandena några särskilda uttalanden rörande

denna punkt.

Med allt beaktande av de av de sakkunniga anförda synpunkterna anser

jag dock icke tillrådligt att för närvarande införa en ovillkorlig skyldighet

för taxeringsnämndsordförande att bereda skattskyldig tillfälle till

yttrande, innan med avvikelse från självdeklaration taxering sker efter

nämndens fria skön. Det ligger i sakens natur att sådan taxering i regel

icke hör äga rum utan någon förbindelse med den skattskyldige, men

av yttrandena synes framgå att ett obligatoriskt formellt remissförfarande

skulle kunna innebära ej ringa besvär och måhända även andra olägenheter

till jämförelsevis ringa nytta. Givetvis bör man icke utan starka

skäl utöka taxeringsnämndsordförandenas rent expeditionella arbete.

Jag vill framhålla, att den skattskyldige i nu avsedda fall icke gärna

kan tillskyndas någon större olägenhet, enär han enligt 90 § 2 mom. skall

erhålla underrättelse örn avvikelse fran deklaration och enär han sedan

bär möjlighet att — utan särskild kostnad — underställa prövningsnämnden

frågan. Kammarrättens förslag örn förtydligande av sistnämnda

författningsrum synes mig böra upptagas.

Juridiska personers deklarationsskyldighet. Enligt 26 § 1 mom. taxeringsförordningen

föreligger ovillkorlig skyldighet att avgiva självdeklaration

för »verk eller bolag, som är försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller

blivit registrerat såsom aktiebolag eller står under offentlig kontroll, samt

ekonomisk förening» medan annan juridisk person är deklarationsskyldig

endast örn han »antingen under beskattningsåret haft förvärvskälla av

beskaffenhet, att skattskyldighet för därav härflytande inkomst åligger

honom enligt kommunalskattelagen eller förordningen örn statlig inkomstoch

förmögenhetsskatt eller enligt 12 § nämnda förordning är skattskyldig

för förmögenhet».

De sakkunniga anföra härutinnan:

I sitt betänkande hade 1923 års taxeringssakkunniga föreslagit den

Ringen i fråga örn skyldighet för juridiska personer av icke offentligrättslig

natur att avgiva självdeklaration, att dylik skyldighet skulle föreligga

för sådan person, därest han under beskattningsåret haft förvärvskälla

av beskaffenhet, att skattskyldighet för därav här fly tande inkomst

alage honom enligt förordningen örn inkomst- och förmögenhetsskatt eller

enligt kommunalskattelagen. Taxeringssakkunniga hade alltså föreslagit,

att den nu angivna förutsättningen skulle gälla jämväl för verk eller bolag,

som vore försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit registrerat såsom

aktiebolag eller stöde under offentlig kontroll. Vid framläggande av

propositionen nr 210 till 1927 års riksdag hade chefen för finansdepartementet

anfört, att enär dessa verk eller bolag då vore utan någon som

helst begränsning skyldiga att avgiva självdeklaration och tillräcklig an
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Majlis proposition nr 148.

ledning att frångå vad sålunda gällde icke syntes föreligga, hade för deras

del gällande föreskrift om ovillkorlig skyldighet att avgiva självdeklaration

bibehållits i det med propositionen framlagda forslaget.

Då emellertid den av 1923 års taxeringssakkunniga föreslagna andringen

innebure en förenkling av de nuvarande invecklade bestämmelserna

rörande deklarationsplikt och en sådan förenkling icke syntes medföra

något som helst men för taxeringsarbetet, hade de sakkunniga föreslagit

en ändring i nyssberörda författningsrum av samma innebord som den

av taxeringssakkunniga förordade.

Ändringsförslaget innehåller, att för alla juridiska personer skulle stadgas

skyldighet att avgiva självdeklaration, därest de antingen haft förvärvskälla

av nämnda beskaffenhet eller äro skattskyldiga för förmögenhet.

Rörande detta förslag anför kammarrätten:

Kammarrätten ansåge det som en given fördel, att enligt de nuvarande

bestämmelserna deklarationsplikten för de största och viktigaste grupperna

av juridiska personer vore klar och oomtvistlig och holle tore,

för ett aktiebolag eller därmed jämställd juridisk person, som under beskattningsåret

icke haft förvärvskälla av beskaffenhet att medföra skattskyldighet,

deklarationsplikten icke kunde medföra någon avsevard olägenhet.

Med hänsyn härtill och då den »förenkling», som enligt de sakkunnigas

uttalande skulle vinnas genom den föreslagna ändringen, komme

att bliva av uteslutande formell art, ansåge kammarrätten ifrågavarande

bestämmelse böra bibehållas oförändrad.

Skäl för ändring anses ej heller föreligga av länsstyrelserna i Uppsala,

Jönköpings, Blekinge, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län.

I övrigt förekomma icke i yttrandena särskilda uttalanden härom.

För egen del anser jag med hänsyn till vad i yttrandena anförts skäl Departe^

icke föreligga att på denna punkt föreslå någon ändring i gällande ordning.

Deklarationsskyldighet för äkta makar. Äkta makar, som under beskattningsåret

levt tillsammans, skola enligt skatteförfattningarna taxeras

en var för sin inkomst och förmögenhet samt mannen därjämte för boets

gemensamma inkomst och förmögenhet. Vid tillämpning av de bestämmelser,

enligt vilka skatteplikt som regel icke föreligger för fysisk person,

vars beräknade taxerade inkomst enligt kommunalskattelagen, respektive

beräknade taxerade belopp enligt förordningen örn statlig inkomst-

och förmögenhetsskatt, icke uppgått till 600 kronor, skall skatteplikten

bedömas med hänsyn till båda makarnas gemensamma inkomst,

respektive deras sammanlagda beräknade taxerade belopp. Äkta makar,

som under beskattningsåret levt åtskilda, skola anses såsom av varandra

oberoende skattskyldiga. Frågan huruvida makarna levt tillsammans

eller åtskilda skall bedömas efter do förhållanden, som rått under större

delen av beskattningsåret.

För skatteplikten är det således utan betydelse, vilken av makarna som

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

rättsligen har förvaltningen över inkomsten eller förmögenheten. De allmänna

bestämmelserna i taxeringsförordningen (26 § 1 mom.) örn deklarationsskyldighet

för fysiska personer ansluta sig till vad som stadgats

angående skatteplikten. Emellertid gäller såtillvida en avvikelse, att vid

bedömande av fysisk persons deklarationsskyldighet skall, örn han under

beskattningsåret varit gift, hänsyn tagas, förutom till hans egen inkomst

och förmögenhet, endast till sådan boets eller andra makens inkomst och

förmögenhet, däröver förvaltningen rättsligen tillkommit honom.

Erinras må vidare örn bestämmelsen i 29 § taxeringsförordningen, att

örn skattskyldig under beskattningsåret varit gift, skall han i allmän

självdeklaration jämväl uppgiva sådan boets eller andra makens inkomst

och förmögenhet, över vilken förvaltningen rättsligen tillkommit honom;

åligger skattskyldigheten andra maken, skall uppgiften lämnas å särskild

blankett.

De sakkunniga anföra rörande bestämmelserna örn deklarationsskyldighet,

att därest beträffande äkta makar, som under beskattningsåret varit

gifta och levt tillsammans, den ena makens inkomst och förmögenhet uppgått

till deklarationspliktigt belopp men den andras understigit detta belopp,

förelåge med nu gällande bestämmelse icke deklarationsplikt men väl

skattskyldighet för sistnämnda makes inkomst och förmögenhet, därest han

själv ägt utöva förvaltningen däröver. Detta förhållande innebure en

bestämd olägenhet. Med hänsyn härtill och då makarna säkerligen icke

saknade sådan kännedom örn varandras ekonomiska förhållanden, att

svårighet skulle kunna uppstå att bedöma, huruvida deklarationsskyldighet

förelåge, föresloge de sakkunniga den ändring i sistnämnda bestämmelse

(26 § 1 mom. taxeringsförordningen), att vid bedömande av

fysisk persons deklarationsskyldighet skall, örn han under beskattningsåret

varit gift och levt tillsammans med den andra maken, hänsyn tågås,

förutom till hans egen inkomst och förmögenhet, även till boets eller till

den andra makens inkomst och förmögenhet. I

I denna fråga yttrar kammarrätten:

För att avhjälpa angivna missförhållanden ville de sakkunniga göra

skyldigheten att taga hänsyn till andra makens inkomst och förmögenhet

beroende av att makarna under beskattningsåret levt tillsammans. För

detta fall skulle hänsyn tagas till all andra makens inkomst och förmögenhet,

utan avseende å vem den rättsliga förvaltningen tillkommit. Kammarrätten

finge häremot erinra, att nu gällande stadgande, som oförändrat

återfunnes i 1923 års taxeringssakkunnigas betänkande, av nämnda

sakkunniga motiverats med, att make icke lagligen ägde någon utväg

att mot andra makens vilja tilltvinga sig några upplysningar örn storleken

av den inkomst eller förmögenhet, som denne haft under sin förvaltning.

Det förefölle, som örn dessa skäl fortfarande ägde giltighet. Ty

det syntes icke få anses riktigt att ålägga någon en skyldighet, som han

i vissa, låt vara sällsynta, fall saknade rättslig möjlighet att fullgöra.

Men även örn dessa skäl icke skulle tillmätas avgörande betydelse, ville

kammarrätten framhålla, att det stadgande, som de sakkunniga föreslå
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

git, vöre ägnat att medföra svårigheter vid tillämpningen. Hur skulle

exempelvis deklarationsskyldigheten bedömas för det fall att makar levt

tillsammans allenast under viss del av beskattningsåret? Det läge nära

till hands att då analogivis tillämpa 65 § kommunalskattelagen, som stadgar,

att hänsyn skulle tagas till det förhållande, som rått under större

delen av beskattningsåret. Ett sådant resultat syntes dock icke tillfredsställande,

utan lämpligare syntes vara att bär fordra, att makarna skulle

ha levt tillsammans under hela beskattningsåret.

En ledamot av kammarrätten har emellertid härutinnan varit skiljak
-

tig och anfört:

Med hänsyn till de svårigheter, som nu gällande bestämmelser rörande

makars deklarationsplikt förorsakade beskattningsnämnderna vid bedömandet

av nämnda skattskyldigas inkomst- och förmögenhetsförhållanden,

borde de erinringar av principiell natur, som kammarrättens majoritet

gjort mot den föreslagna ändringen, icke tillmätas avgörande betydelse.

I likhet med kammarrättens majoritet funne reservanten emellertid

det stadgande, de sakkunniga föreslagit, vara ägnat att i viss man

medföra svårigheter vid tillämpningen. Ur lämplighetssynpunkt syntes,

därför stadgandet böra begränsas att gälla allenast makar, som levt tillsaromans

under hela beskattningsåret. Även om genom en sadan begränsning

stadgandet icke erhölle den omfattning, som varit önskvärt, komme

dock att därunder falla det stora flertalet skattskyldiga av nu ifrågava
-

rande kategori.

En fråga, som de sakkunniga icke berört men som för de skattskyldiga

torde äga stort intresse, syntes i detta sammanhang förtjäna uppmärksamhet.

Därest i 26 § 1 mom. infördes ett stadgande med i huvudsak det

innehåll, de sakkunniga föreslagit, uppkomme den frågan, huruvida

make, som ägt inkomst och förmögenhet, för vilken skattskyldighet alage

denne, men som saknat kunskap örn andra makens ekonomiska förhallanden,

vid underlåtenhet att avlämna deklaration till ledning för sill taxering

skulle jämlikt 39 § 1 mom. vara förlustig klagoröst. Undei förutsättning

att vid bedömandet av ett dylikt fall skattedomstolarna komme

att därest det kunde antagas att berörda underlåtenhet varit föranledd

allenast av sådan bristande kunskap som förut omförmälts, anse maken

ha haft skälig anledning eller giltig ursäkt för sin underlåtenhet, samt

att i följd härav jämlikt 39 § 3 mom. den i 1 mom. av samma paragraf

stadgade påföljden icke skulle äga rum, syntes de skattskyldigas intressei

berörda avseende vara fullt tillgodosett enligt de sakkunnigas förslag.

Skulle däremot stadgandet i 39 § 3 mom. i dylikt fall icke kunna anses

äga tillämplighet, syntes skäl för ändring i antydd riktning till de skattskyldigas

fördel böra äga rum.

I den mån denna fråga berörts i övriga yttranden, ga även dessa allmänt

emot de sakkunnigas ändringsförslag. Länsstyrelsen i Uppsala län

yttrar, att detta syntes bero på ett förbiseende av motiven till gällande

stadgande. Länsstyrelsena i Göteborgs och Bohus, örebro, Kopparbergs

och Västernorrlands län erinra, att den föreslagna ändringen knappast

stöde i överensstämmelse med gällande civilrättsliga bestämmelser, och

jämväl länsstyrelserna i Kronobergs, Gävleborgs och Västerbottens län

avstyrka. Däremot uttalar sig länsstyrelsen i Jönköpings län till förmån

för förslaget.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

Oeparte- Uppenbarligen är det icke tillfredsställande, att ehuru skatteplikten

asentschefen. far akta makar skall bedömas efter deras sammanlagda inkomst och förmögenhet,

hänsyn i stor utsträckning icke behöver tagas till hela denna

inkomst och förmögenhet vid bedömande av frågan, huruvida deklarationsskyldighet

föreligger. Så innebära exempelvis gällande bestämmelser,

att en hustru, vilken haft en inkomst av egen förmögenhet som tillsammans

med Ve o av förmögenheten något understiger 600 kronor, i regel

icke är deklarationsskyldig härför, även örn hon måste veta, att mannen

har en kanske avsevärd inkomst, som rätteligen skall beskattas gemensamt

med hennes inkomst och förmögenhet. Ej heller är mannen skyldig

att utan anmaning deklarera hustruns ifrågavarande inkomst och förmögenhet,

därest hon rättsligen själv har förvaltningen däröver, vilket i

äktenskap ingångna efter 1921 års ingång i regel är fallet.

Tydligen kan skattepliktig inkomst eller förmögenhet på detta sätt lätteligen

undgå beskattning. Med allt beaktande av de skäl, som ansetts

påkalla gällande begränsning i deklarationsskyldigheten och som även

kammarrätten nu åberopat, anser jag mig därför böra förorda en ändring

med det syfte, som de sakkunniga föreslagit. Det kan måhända

böra framhållas, att det härvid givetvis alls icke är fråga örn att ålägga

ena maken att deklarera vad som rättsligen förvaltas av den andre utan

endast att förutsättningarna för inträdandet av den omedelbara deklarationsplikten

för vardera makens egen inkomst och förmögenhet skola,

oavsett förvaltningsrätten, bedömas även med hänsyn till örn andre maken

eller det gemensamma boet har sådan inkomst eller förmögenhet att

sammanlagt det för skatteplikt bestämda minimibeloppet uppnås.

Vid mitt standpunkttagande i denna fråga har jag naturligtvis särskilt

beaktat, att en äkta make i det alldeles övervägande antalet fall torde

äga den kännedom örn andre makens inkomst och förmögenhet, som för

ifrågavarande ändamål erfordras, även örn förvaltningen däröver

rättsligen tillkommer den senare maken. Med hänsyn till de undantagsfall,

då verkligen sådan kännedom icke finnes, synes emellertid påkallat

att, i anslutning till vad reservanten inom kammarrätten anfört, förse

stadgandena i 39 § örn förlust av besvärsrätt vid underlåten deklarationsskyldighet

med ett tilläggsstadgande av innehåll, att i nu förevarande

fall nämnda påföljd icke skall inträda med mindre det kan antagas såsom

visst, att vederbörande ägt vetskap örn att andre makens eller boets

inkomst och förmögenhet uppgått till så högt belopp, att på grund därav

deklarationsskyldighet förelegat.

I anledning av vad kammarrätten anfört torde den förevarande bestämmelsen

i 26 § 1 morn., i överensstämmelse med bestämmelserna örn

skatteplikt, böra förtydligas så, att deklarationsskyldighetens bedömande

•efter sammanlagda inkomsten och förmögenheten — oavsett förvaltnings
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

rätten — göres beroende av att makarna under större delen av beskattningsåret

levt tillsammans.

I enlighet med vad nu anförts upptager departementsförslaget ändrad

lydelse av 26 § 1 mom. och 39 § 3 mom.

Skyldighet att vid självdeklaration foga vissa räkenskapsutdrag. I 31 §

taxeringsförordningen stadgas bland annat, att vid självdeklaration för

verk eller bolag, som är försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit registrerat

såsom aktiebolag eller står under offentlig kontroll, vid självdeklaration

för bostadsrättsförening, så ock vid självdeklaration för annan

deklarationsskyldig, som under beskattningsåret enligt lag varit

skyldig föra liandelsböcker, skall för tid, som deklarationen omfattar,

fogas bestyrkt avskrift av in- och utgående balansräkning samt av vinstock

förlusträkning, där sådan förts.

I sitt den 18 december 1931 framlagda betänkande föreslog 192S års

bolagsskatteberedning utsträckning av nämnda skyldighet att gälla ä\en

för sådana skattskyldiga som, utan att vara skyldiga föra i lag stadgade

handelsböcker, likväl under beskattningsåret fört dylika böcker i av dem

bedriven rörelse. Därvid anfördes:

Ett härom av taxeringssakkunniga framställt förslag, som jdock gått

något längre, hade icke upptagits i det till riksdagen åren 1927 och 1928

framlagda förslaget till taxeringsförordning, bland annat enär med fragan

ansetts böra anstå i avbidan på bokföringslagstiftningen da nära förestående

omläggning. Sedan år 1929 ny bokföringslag kommit till stånd,

hade nämnda hinder förfallit. Visserligen hade genom bokföringslagen

skyldighet att föra handelsböcker utsträckts att gälla flera näringar än

enligt förut gällande författning i ämnet var föreskrivet, och behovet

av det nu ifrågasatta stadgandet hade därför något minskats. Men å

andra sidan komme bokföringens betydelse för taxeringen att ökas genom

beredningens förslag rörande avdrag för värdeminskning å tillgångar

i rörelse, och det hade därför ansetts vara av vikt, att ifrågavarande

räkenskapsutdrag alltid lämnades, då handelsböcker i rörelse förts,

vare sig skyldighet att hålla bokföring vore i lag stadgad eller ej.

Oavsett att bolagsskatteberedningens förslag rörande avdrag för värdeminskning

å tillgångar i rörelse icke blivit genomfört, förorda skattekontrollsakkunniga

— i anslutning till de förslag angående skyldighet

att tillhandahålla bokföring för granskning, till vilka jag senare återkommer

— sådan ändring av 31 §, som bolagsskatteberedningen sålunda

föreslagit. Dessutom föreslås för vinnande av överensstämmelse med 4 §

bokföringslagen den redaktionella ändringen, att i stället för iöieskri,.- ten att vid deklarationen skall »för tid, som deklarationen omfattar, fogas

bestyrkt avskrift av in- och utgående balansräkning» stadgas skyldighet

att bifoga »bestyrkt avskrift av balansräkningar för beskattningsåret och

det närmast föregående räkenskapsåret».

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

Ändringsförslagen tillstyrkas uttryckligen av kammarrätten samt länsstyrelsen

i Uppsala län och lia i övrigt icke föranlett erinran i vidare

mån än att fem länsstyrelser, som förutsätta att ändringen är av saklig

natur, förklara sig anse ändringen obehövlig.

Mot de sakkunnigas förevarande förslag till ändring av 31 § taxeringsförordningen

har jag icke annat att erinra än att avfattningen av stadgandet

rörande balansräkningar i anledning av innehållet i vissa yttranden

torde böra jämkas i syfte att än tydligare utmärka, att stadgandet

liksom nu endast avser två balansräkningar, nämligen den som angiver

ställningen vid beskattningsårets utgång och den som angiver ställningen

vid det närmast föregående årets utgång. Tillika föreslås, i enlighet

med vad bolagsskatteberedningen gjort, en redaktionell jämkning för

att tydligare framhålla, att avskrift av vinst- och förlusträkning skall

avse sådan räkning, som ingått i bokföringen.

De redaktionella ändringarna i 31 § böra föranleda motsvarande ändringar

i 34 § sista stycket.

Deklarationsformulären. Vissa allmänna bestämmelser örn vad självdeklaration

skall innehålla meddelas i 29 och 30 §§ taxeringsförordningen.

I anslutning till dessa bestämmelser har Kungl. Majit jämlikt 27 § fastställt

formulär till självdeklaration. De ursprungliga formulären fastställdes

genom kungörelse den 28 september 1928 (nr 384), sedan riksdagens

yttrande i frågan inhämtats (prop. nr 248, riksdagsskrivelse nr 350

år 1928). Därefter ha vissa ändringar vidtagits genom kungörelser den

14 juli 1930 (nr 311) och den 28 juli 1932 (nr 388).

I sitt betänkande nr 17 anförde 1929 års bevillningsutskott, att det syntes

böra tagas under övervägande, huruvida icke deklarationsformulären

kunde förenklas samt anvisningarna till dessa givas en för den stora allmänheten

mera lättfattlig avfattning och till ledning för de skattskyldiga

lämnas en kortfattad redogörelse rörande ortsavdragen och sättet för det

beskattningsbara beloppets beräknande.

I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 41 anförde vidare 1933 års

bevillningsutskott bland annat, att det måste anses önskvärt, att kännedomen

örn bestämmelserna rörande rätt till lindring i vissa fall i beskattning

av avliden persons inkomst eller förmögenhet på ett ändamålsenligt

sätt bleve spridd bland de skattskyldiga, exempelvis genom komplettering

av de a deklarationsblanketten eliel’ debetsedeln införda anvisningarna.

Då utskottet vore förvissat örn, att Kungl. Maj:t komme att ägna

detta förhållande uppmärksamhet, hade utskottet dock icke ansett sig

böra föreslå någon särskild åtgärd i nämnda syfte.

De sakkunniga förklara, att de i anledning av vad 1929 och 1933 års

bevillningsutskott uttalat utarbetat ett utkast till förenklade formulär

med anvisningar, kompletterade i nu angivna hänseenden. Då dessa for
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. May.ts proposition nr li8.

mulär icke syntes kunna komma till användning förrän tidigast vid 1935

Års taxering, hade de sakkunniga icke infört dessa formulär i sitt betänkande.

I ett hänseende hade de sakkunniga dessutom föreslagit en utvidgning

av deklarationernas innehåll. För kontroll över beskattning såväl

hos uppgiftspliktig själv som hos annan person av inkomst av kapital

samt däri nedlagda tillgångar, för kontroll över begärda avdrag för

utgiftsräntor och skulder samt för underlättande av den redan för närvarande

deklarationspliktig åliggande skyldigheten att specificera vissa

kapitalinkomster, förmögenhetstillgångar och realisationsvinster hade de

sakkunniga nämligen föreslagit införande av ett nytt, såsom bilaga till

betänkandet (sid. 201) fogat förslag till deklarationsformulär.

Rörande det närmare innehållet i sistnämnda nya formulär torde jag

få hänvisa till betänkandet. Jag återkommer emellertid senare till vissa

särskilda punkter i detsamma.1

Under beredningen av förevarande ärende har jag varit i tillfälle taga

del av de i de sakkunnigas betänkande omnämnda förslagen till deklarationsformulär

jämte anvisningar (motsvarande nuvarande formulär 1 och

3). Frånsett av förenämnda bilaga föranledda ändringar samt vissa detaljförslag

innebär formuläret till deklarationsblankett en mera vittgående

omläggning, som kan uttryckas så, att den å sid. 3 i gällande formulär

förekommande sammanfattningen för taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt

ävensom den å sid. 4 upptagna sammanställningen iör

taxeringen till kommunal inkomstskatt skulle utgå och ersättas med en

gemensam sammanställning å sid. 4 för båda taxeringarna, därvid de

särskilda beloppen skulle under varje rubrik föras i en kolumn för den

kommunala och en kolumn för den statliga taxeringen. I dessa kolumner

skulle beloppen införas dels direkt från de särskilt föreskrivna bilagorna,

nämligen för inkomst av fastighet och inkomst av rörelse (A D),

och dels från i deklarationsblanketten i anslutning till nuvarande uppställning

upptagna specifikationer av inkomst av tjänst (E), inkomst av

tillfällig förvärvsverksamhet (F) och inkomst av kapital (G) ävensom av

allmänna avdrag och av förmögenhet.

Mitt förslag i det följande bygger på den förutsättningen, att någon Departe-^

obligatorisk ny bilaga av förenämnda slag icke skulle behöva införas. men sc 6 en''

Jag kommer emellertid att förorda, att genom ändringar i deklarationsblanketten

specifikationsskyldigheten vid angivande av inkomst av kapital

ganska väsentligt utsträckes, på sätt jag skall närmare angiva, och

att motsvarande ändringar genomföras beträffande förmögenhetsrcdovisningen.

Vissa ändringar i deklarationsblanketten med tillhörande anvisningar

skulle således under alla omständigheter vidtagas före 1936 års taxering.

I samband härmed torde böra noga undersökas, huruvida icke förenk
-

1 Se sid. 132 samt, särskilt, sid. 148 o. f.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

lingar och förtydliganden särskilt i fråga om anvisningarna kunna genomföras;

önskemål härutinnan ha uttalats i många av yttrandena. Därvid

torde även uppmärksamhet höra ägnas åt den ofta framförda frågan,

örn särskilda förenklingar med tanke på den stora mängd av deklaranter,

som endast redovisa inkomst av tjänst, kunna vara möjliga. Beträffande

själva uppställningen av deklarationsblanketten anser jag visserligen, att

man icke utan starka skäl hör på ett mera genomgripande sätt ändra ett

system, som nu rätt väl bör lia ingått i allmänhetens medvetande. Men

för den händelse de sakkunnigas förslag till omläggning skulle befinnas

innebära verkliga fördelar icke blott för taxeringsmyndigheterna utan

även för de skattskyldiga bör det självfallet bringas till genomförande.

Enligt min mening äro dessa frågor av den stora vikt, att särskild

ytterligare utredning härom bör äga rum, innan förslag framläggas.

Min avsikt är därför att inom den närmaste tiden få till stånd en närmare

undersökning i ämnet inom finansdepartementet. Sedan därvid de

olika möjligheterna och spörsmålen dryftats med representanter för sakkunniga

myndigheter och med andra intresserade, torde utarbetade förslag,

eventuellt alternativa sådana, böra remitteras till olika myndigheter

och sammanslutningar för yttrande. Erinras bör, att de sakkunnigas utkast

till blankett och anvisningar icke medföljt vid remissen av deras

betänkande. Jag anhåller således att senare få för Kungl. Maj:t anmäla

denna fråga.

Bokföringsgranskning.

Såsom redan nämnts ha bokföringspliktiga personer skyldighet att vid

självdeklaration foga vissa räkenskapsutdrag. Sådan skyldighet har förelegat

även före 1928 års lagstiftning. Först genom denna infördes emellertid

skyldighet för bokföringspliktiga att på anfordran tillhandahålla

räkenskaper för granskning.

I sistnämnda avseende stadgas i 32 § 3 mom. taxeringsförordningen, att

skattskyldig, som under beskattningsåret enligt lag varit skyldig föra

handelsböcker, är skyldig att efter anmaning av landskamrerare, i den

utsträckning denne prövar nödigt, tillhandahålla sin bokföring och därtill

hörande handlingar för granskning, varom förmärs i 79 och 93 §§.

Har skattskyldig varit delägare i vanligt handelsbolag, kommanditbolag

eller rederi, skall vad sålunda stadgats tillämpas jämväl å bolagets eller

rederiets bokföring eller handlingar.

Medan försummelse att efterkomma anmaning att avlämna räkenskapsutdrag

medför förlust av rätt att överklaga taxering hos beskattningsdomstolarna,

inträder icke annan uttrycklig påföljd för underlåtenhet

att efterkomma anmaning att tillhandahålla bokföring för granskning än

att anteckning örn underlåtenheten göres i inkomstlängden (39 §).

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

Enligt 79 § har taxeringsnämndsordförancle, om han för cn behörig;

taxering av skattskyldig finner bokföringsgranskning böra verkställas,,

att hos landskamreraren framställa begäran därom. Skälen för framställningen

skola därvid angivas och deklarationen bifogas. På landskamreraren

ankommer att bestämma, huruvida granskning skall äga rum,

samt att antingen själv verkställa granskningen, därvid biträde av sakkunnig

må anlitas, eller låta granskningen verkställas av taxeringsnämndens

ordförande eller av annan person, som därtill av landskamreraren

för varje särskilt fall utses.

Enligt 93 § gäller, att örn landskamreraren under förarbetena till prövningsnämndernas

verksamhet finner bokföringsgranskning vara nödig,

bör han föranstalta därom, därvid biträde av sakkunnig må anlitas.

Angående tillämpningen av gällande bestämmelser anföra de sakkun
-

niga:

Även efter det gällande taxeringsförordning trätt i kraft, hava inom

flertalet län bokgranskningar företagits i jämförelsevis ringa utsträckning.

Tillvägagångssättet vid granskningen skiljer sig avsevärt inom

de olika länen. Landskamrerarnas personliga initiativ samt tillgängen på

kompetenta granskare hava utövat ett avgörande inflytande på omfattningen

och sättet för granskningen. Medan år 1929 249 granskningar företogos

i ett län, uppgick sammanlagda antalet granskningar i de övriga

23 länen — Stockholms stad undantagen — till ej fullt 225. Under det att

flertalet granskningar medfört höjningar i åsätta taxeringar eller avvikelse

från deklarationsuppgifter, har inom ett län, där år 1929 ett antal av 30

granskningar utfördes, icke någon av dessa granskningar föranlett konstaterande

av fel i avlämnade deklarationer. Under taxeringarna 1930—

1933 torde emellertid kontrollen genom bokgranskningar hava kommit

till ökad användning. Framför allt har detta varit förhållandet i de städer,

som åtnjutit särskilt biträde av utav städerna anställda taxerings
tjänstemän.

......

Vanligen har bokgranskningen utförts ganska summariskt. Aven sådana

granskningar, som äro jämförelsevis omfattande, avse i regel endast

kontoavslutningar samt sådana resultatkonton, å vilka i beskattningshänseende

icke avdragsgilla utgiftsposter efter vad erfarenheten givit vid

handen oftast pläga uppföras. Understundom brukar man genom jamforeise

med mottagarnas deklarationsuppgifter kontrollera vissa utgiftsposter

framför allt räntor och provisioner. Föreligger beträffande viss

bokförd post, exempelvis en skuld, direkt anledning till misstanke, att densamma

icke överensstämmer med ett verkligt förhållande utan uppförts

i syfte att minska vinsten, göres givetvis särskild undersökning. Någon

mera allmän stickprovsgranskning för konstaterande, huruvida samtliga

inkomster bokförts eller örn fiktiva utgiftsposter införts i räkenskaperna,

synes icke hava förekommit. Undantagsvis torde dock en mera fullständig

revision hava företagits bland näringsidkare med jämförelsevis enkel

bokföring. Därvid har det i regel rört sig örn återförsäljare, som salufört

några få varuslag. Möjlighet har därvidlag understundom förelegat

att genom leverantörer vinna upplysning örn storleken av återförsälja
-

16][)et vanligaste skälet till att bokföringsgranskning i det särskilda fallet

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

vidtagits torde varit, att taxeringsmyndigheten dragit deklarationsuppgifternas

riktighet i tvivelsmål. Misstron mot deklarationens riktighet

kan ju hava uppstått av skilda anledningar, men mycket ofta grundar

sig densamma på vad som framkommit genom sammanställningar av den

skattskyldiges år från år lämnade uppgifter rörande förmögenheten eller

dylikt. I vissa län anmodas regelmässigt sådana bokföringsskyldiga, som

hos prövningsnämnden anfört besvär över åsatt taxering, att förete räkenskaper,

åtminstone för så vitt icke den omstridda taxeringen allenast

berör en tolkningsfråga. Därest de vid deklarationen fogade räkenskapsutdragen

äro knapphändiga, uppenbart felaktiga eller oklara, brukar

man understundom verkställa bokgranskning. Men exempel givas på

att bokgranskningar företagits utan att direkt skäl till misstanke förelegat

i det särskilda fallet. Sålunda ha enhetliga granskningar av hela

grupper av företagare ägt rum. Sådana granskningar ha i regel avsett

personer, som utövat samma slag av verksamhet (bransch- eller kategorigranskningar).

Understundom hava gruppundersökningar företagits

biand personer, som utövat verksamhet i viss form (särskilt s. k. familjebolag),

eller bland företagare, som under beskattningsåret företagit särskilda

åtgärder såsom till exempel ny- eller ombyggnad eller större nyanskaffning

eller ombildat enskilt företag till aktiebolag. I sådana fall haiman

ansett sig hava anledning antaga, att jämförelsevis många av de för

granskning utvalda begått felaktigheter, samt därjämte genom sammanförande

av flera skattskyldiga för granskning erhållit ett större jämförelsematerial

och haft tillfälle att förskaffa sig mera ingående kännedom

örn förhållandena inom branschen, vilket givetvis ur flera synpunkter länt

granskningen till fromma.

De sakkunniga föreslå utvidgningar i skilda avseenden av nu förefintliga

möjligheter till bokföringsgranskning. Jag upptager i det följande

dessa förslag under särskilda punkter.

(1) Till en början må nämnas de sakkunnigas förslag, att granskningen

må utsträckas även till räkenskaper för tidigare år än beskattningsåret,

i den mån sådan granskning äger betydelse för taxering för beskattningsåret

eller för påförande av eftertaxering. Körande denna fråga, som föreslås

reglerad i en ny 54 §, anföra de sakkunniga bland annat:

Synbarligen hade man med gällande bestämmelser åsyftat, att kontrollen

skulle avse endast deklarationen för taxeringsåret men icke äldre års

deklarationer. Visserligen lade avfattningen av 32 § icke direkt hinder för

infordrande jämväl av äldre års räkenskaper, men annan påföljd av underlåtenhet

att hörsamma anmaning att inkomma med bokföring hade icke

stadgats än att anteckning örn försummelsen skall äga rum i inkomstlängden.

Avsåge granskningen räkenskaper för beskattningsåret, kunde

den skattskyldige komma i ett visst tvångsläge därigenom, att underlåtenhet

att förete räkenskaper med stor sannolikhet föranledde förhöjd

taxering. Uppenbarligen vore det betydligt mera fritt från risker att vägra

hörsamma anmaning örn tillhandahållande av räkenskaper för de år, som

läge före beskattningsåret, då eftertaxering enbart på grund av sådan underlåtenhet

icke torde kunna åsättas.

Även örn syftet med bokgranskningen begränsades så snävt, att detsamma

omfattade allenast kontroll över den skattskyldiges egen taxering

för det senaste året — jämför härom det följande — skulle likväl skäl

föreligga att utsträcka granskningen till äldre års räkenskaper. Utan ett

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Majda proposition nr 148.

sådant mera omfattande material vore det nämligen ofta nog icke möjligt

vare sig att förskaffa sig den allsidiga bild av verksamheten, som kunde

vara erforderlig, eller att följa särskilda konton eller poster i bokföringen,

rörande vilka en mera omfattande utredning vore behövlig. Ur

synpunkten av ett rationellt utnyttjande av taxeringsmyndigheternas arbetskrafter

läte det sig ej försvara att begränsa granskningen till att avse

kontroll över enbart sista årets deklaration. Det läge i sakens natur, att

med den omfattning granskningsmaterialet hade en oell samma skattskyldig

endast med jämförelsevis långa mellanrum kunde göras till föremål

för bokgranskning. Erfarenheten hade givit vid handen, att ofta samma

slag av felföringar i räkenskaperna återkomma år från år. Vidare kunde

det ur kontrollsynpunkt vara värdefullt att år från ar jämföra vissa sakförhållanden.

För vinnande av största möjliga resultat av granskningen

utan tidsödande dubbelarbete vore det därför angeläget, att granskningen

i regel omfattade flera års taxering.

I de länder, där skattemyndigheterna i större omfattning använde sig

av bokgrauskning i kontrolländamål, hade det ansetts självfallet, att en

och samma skattskyldigs taxering under ett flertal år samtidigt granskades,

och i vissa lagstiftningar hade sådan granskning, avseende längre

period än ett år, uttryckligen påbjudits.

(2) De sakkunniga föreslå borttagande av bestämmelsen afl skälen skola

angivas, då taxeringsnämndsordförande hos landskamrerare gör framställning

örn bokföringsgranskning. Härom anföres:

Nämnda bestämmelse hade så till vida vållat ojämnheter vid tillämpningen,

att å vissa håll ganska stora krav på motivering för granskning

uppställts, medan å andra det varit tillräckligt att såsom skäl angiva

exempelvis endast, att de ingivna räkenskapsutdragen varit så knapphändigt

avfattade, att de icke givit tillräckligt stöd för bedömande av

verksamhetens resultat. Ett sådant skäl syntes kunna användas i fråga

örn nära nog varje bokföringsskyldig, men närmast till hands borde i ett

dylikt fall ligga, att av den skattskyldige infordra fullständigt och på visst

angivet sätt specificerade räkenskapsutdrag. Över huvud taget vöre det

ofta ganska svårt att i det särskilda fallet pa ett oemotsägligt sätt motivera

en framställning örn bokgranskning. Föreskriften hade även ur

andra synpunkter visat sig mindre lämplig. För envar, sorn vore närmare

förtrogen med bokgranskning i skattekontrolländamål, stöde det säkerligen

klart, att många, måhända flertalet av de bokföringsskyldiga, vilka

i sina deklarationer undandolt avsevärda inkomster, nedlagt sådan omsorg

vid avfattande såväl av räkenskapsutdragen som deklarationsuppgifterna,

ej minst av sådana, som avsåge förmögenhetsredovisning, att en

bart genom granskning av de utav den skattskyldige avlämnade deklarationerna

och räkenskapsutdragen för olika år misstanke mot deklarationens

riktighet knappast uppstode. En följd av bestämmelsens avfattning,

som mäste anses vida betänkligare tili ojämnheterna vid tillämpningen,

vore deri, att skattskyldig ofta bibringades den uppfattningen, att anmauingen

örn bokföringens tillhandahållande gåve uttryck åt misstro mot

den skattskyldige, och att därigenom förhållandet mellan myndighet och

skattskyldig'' onödigtvis tillspetsades. Den svenska lagstiftningen stöde

tämligen ensam örn uppställande av en sådan särskild förutsättning för

bokgranskning. Härtill koinme att 11129 års bevillningsutskott i sitt betänkande

nr 17 direkt uttalat sig för, att bestämmelser borde meddelas,

som underlättade och uppmuntrade till sådana granskningar, som omfat
-

Jiihang till riksdagens protokoll Willi.

fl

I sami. Nr lis

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Majds proposition nr 148.

tade hola grupper av skattskyldiga, som utövade likartad förvärvsverksamhet.

I den mån sådana undersökningar vidtoges bland skattskyldiga»

som vore pliktiga att föra handelsböcker, torde det givetvis, även utan

att direkt misstro mot lämnade uppgifter uppstått, bliva nödvändigt att

företaga bokgranskningar.

(3) V i dare föreslås, att i viss utsträckning bokföringsgranskning må

äga rum jämväl till ledning för annans taxering. I detta avseende anföra

de sakkunniga:

Enligt taxerings förord ningen vore skattskyldig pliktig att till ledning

för annans taxering utan anmaning avlämna vissa uppgifter rörande utbetalade

avlöningar. Erfarenheten hade givit vid handen, att sålunda

lämnade uppgifter i åtskilliga fall varit oriktiga. Exempelvis hade det

visat sig, att mången gång s. k. familjebolag icke fullständigt eller oriktigt

uppgivit de kontanta ersättningar eller andra förmåner, som utgått

till bolagets huvuddelägare, vare sig denne ägt åtnjuta ersättning i egenskap

av verkställande direktör, styrelseledamot eiler dylikt eller förmånen

lämnats utan vederlag i arbetsprestation. Även i fall, där hos företaget

anställda icke ägt del i detsamma, syntes sådana oriktiga löneuppgifter

lia lämnats. Enligt de sakkunnigas mening borde taxeringsmyndigheterna

äga rätt och lia skyldighet att övervaka fullgörandet av skattskyldigs

uppgiftsplikt i förevarande hänseende. Därest såsom de sakkunniga

i det följande föreslagit företagaren förpliktades att vid löneuppgifterna

foga en huvudlöneuppgift, upptagande antalet personer, till

vilka avlöning utgått, samt till vederbörliga konton i bokföringen hänvisande

specificerad uppgift örn sammanlagda beloppet av kontanta ersättningar,

syntes utan större tidsutdräkt kontroll kunna åstadkommas i

samband med bokgranskning.

För kontroll över beskattning av andra räntor än obligations- och bankräntor

hade de sakkunniga i det följande föreslagit skyldighet att i deklaration

specificera utgiftsräntor och skulder med angivande av räntetagare^

namn och adress. Denna specifikationsskyldighet omfattade

dock icke räntor, som utbetalats från yrkesmässigt utövad rörelse. Kontroll

härå syntes i stället böra utövas genom granskning av bokföring

eller anteckningar. De sakkunniga hade därför föreslagit införande av

skyldighet för rörelseidkare, som från rörelsen utbetalat ränta å annan

gäld än obligationslån, att efter anmaning av landskamrerare tillhandahålla

av honom förda handelsböcker med därtill hörande handlingar eller

anteckningar för att bereda landskamroraren upplysning örn storleken av

utbetalade räntor av detta slag. Ehuru det syntes kunna förutsättas, att

i regel dylika uppgifter bomme att på anfordran avlämnas av de skattskyldiga

själva, hade det dock ur kontrollsynpunkt ansetts erforderligt»

att landskamreraren skulle äga rätt att genom granskning av bokföring

eller anteckningar kunna kontrollera riktigheten av lämnade uppgifter

eller, dar sådana ej lämnades, själv förskaffa sig upplysning örn dessa

räntor.

De sakkunniga hade slutligen i det följande föreslagit en allmän uppgiftsplikt

till ledning för annans taxering efter anmaning av landskamrerare,

dock utan att någor tvångsmedel finge användas. Denna uppgiftsplikt

bordo enligt de sakkunnigas mening få fullgöras genom att tillhandahålla

landskamreraren bokföring eller anteckningar, ur vilka de

begärda upplysningarna kunde inhämtas. Denna rätt hade icke begränsats

till rörelseidkare utan skullo tillkomma envar annan skattskyldig,

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj-As proposition nr 148.

som fört böcker eller anteckningar. Genom att de uppgifter, som skattskyldig

skulle ha att efter anmodan lämna, för den händelse rörelseidkaren

så påfordrado kommo att inhämtas av taxeringsmyndigheterna genom

bokgranskning, komme näringsidkarna icke att förorsakas på långt

när lika stort besvär som örn de hade att själva lämna uppgifterna.

Sannolikheten för att de erhållna uppgifterna bleve tillförlitliga vore

även större, om desamma införskaffades genom bokgranskning än örn

uppgifterna skulle lämnas direkt av företagaren. Ett sådant tillvägagångssätt

innebure vidare den fördelen, att knappast någon fara skulle

föreligga att genom taxeringsmyndigheternas ingripande förhållandet

mellan företagaren och hans kunder komme att störas.

De sakkunnigas förslag i de två förstnämnda avseendena — kontroll å

löneuppgifter och å räntor —- innefattas i de sakkunnigas författningstext

i 33 § 6 morn., medan förslaget beträffande allmän uppgiftsplikt till

ledning för annans taxering upptages i 33 § 7 mom.

(4) Möjlighet att genom vitesföreläggande av länsstyrelse framtvinga

tillhandahållande av bokföring i de fall, då skyldighet att tillhandahålla

bokföring stadgats, förordas vidare av de sakkunniga; såsom nämnts

stadgas för närvarande ingen annan påföljd än anteckning i inkomstlängden.

Sådan ändring av gällande bestämmelser föreslogs jämväl i bolagsskatteberedningens

år 1932 avgivna betänkande. Därvid uttalades, att beskattningsmyndigheternas

författningsenliga rätt till granskning borde

göras effektiv samt att efter de erfarenheter, som vunnits sedan 1928, syntes

de betänkligheter, som tidigare hysts mot införande av sådan påföljd,

icke längre böra vidhållas.

De sakkunniga anföra, under erinran örn den av deni föreslagna utvidgningen

av skyldigheten till att avse även tidigare år och även annans

taxering samt under framhållande av att skyldigheten ansetts icke

böra begränsas till tid, då det egentliga taxeringsarbetet påginge, att det

för vinnande av dessa ändamål syntes bliva nödvändigt bereda myndigheterna

möjlighet att, där vederbörande vägrade tillhandahålla räkenskaperna,

förskaffa sig tillgång till dessa. Olika medel skulle därvid kunna

komma till användning för att framtvinga tillhandahållande av bokföring.

I några länder hade ett handräckningsförfarande införts. Emellertid

vore det näppeligen nödvändigt att anlita ett så kraftigt tvångsmedel.

Å andra sidan syntes vissa andra tänkbara påföljder av underlåtenheten,

såsom förlust att överklaga taxering, knappast vara ändamålsenliga.

Enligt de sakkunnigas mening bordo bolagsskatteberedningens

förslag följas.

Stadgandena härutinnan upptagas i de sakkunnigas författningsförslag

i 41 § 6 mom. (i vad rör bokföringsgranskning enligt 32 § 3 mom.)

samt i 42 § 2 morn. (i vad rör bokföringsgranskning enligt de sakkungas

33 § f> mom. för kontroll av löneuppgifter och utbetalda räntor).

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Majlis proposition nr 148.

(5) Ifrågavarande skyldighet föreslås slutligen — genom tillägg till

32 § 3 mom. — utsträckt till icke-bokföringspliktig rörelseidkare, som

likväl fört handelsböcker, samt till rörelseidkare, som ej fört handelsböcker,

med avseende å av honom förda anteckningar rörande intäkter och

utgifter inom rörelsen jämte därtill hörande handlingar.

I förstnämnda avseende överensstämmer förslaget med vad bolagsskatteberedningen,

i anslutning till beredningens förut omnämnda förslag

beträffande skyldighet att vid deklaration foga räkenskapsutdrag,

förordat.

De sakkunniga anföra:

Ett krav på skyldighet för envar, som utövat rörelse, att för deklarationskontroll

föra fortlöpande anteckningar i närmare angiven ordning,

kunde icke ur principiell synpunkt avvisas. De specifikationer,

som skulle lämnas i bilaga till deklarationsformuläret eller i annan ordning,

förutsatte uppenbarligen ett visst mått av bokföring. Väl hade

i praktiken ofta konstaterats, att sådan fortlöpande bokföring icke ägt

rum, men i sådana fall syntes de specificerade deklarationsuppgifterna

såsom lämnade på måfå utan faktiskt underlag sakna egentligt värde.

Enligt de sakkunnigas mening torde man emellertid för närvarande icke

böra sträcka sig längre än att skyldighet infördes för icke bokföringspliktig

utövare av rörelse att på anmaning tillhandahålla taxeringsmyndigheterna

de fortlöpande anteckningar angående intäkter och utgifter,

som förts och läge till grund för i deklarationen upptagna specificerade

uppgifter. Visade det sig därvid, att inga sådana anteckningar förts,

oaktat ett korrekt fullgörande av deklarationsplikten utan dylika anteckningar

uppenbarligen icke kunnat ske, eller att desamma varit ofullständiga

eller oriktiga, syntes den skattskyldige, därest avgiven deklaration

vid taxeringen frånginges, att i bevisningsliänseende komma att

försättas i ett försämrat läge. Däremot hade de sakkunniga icke ansett,

att bestämmelser borde utfärdas rörande vad dessa anteckningar skulle

innehålla för att kunna godtagas. Det läge såsom redan framhållits i

sakens natur, att anteckningarnas innehåll skulle vara så fullständigt,

att den skattskyldige ägde möjlighet att med begagnande av anteckningarna

och eljest kända eller lätt konstaterbara förhållanden lämna den

specificerade redovisning, som enligt deklarationsformuläret och därtill

hörande bilagor skulle avgivas.

Emellertid skulle det åtminstone beträffande vissa slag av verksamheter

vara till gagn ur kontrollsynpunkt, örn en mera fullständig bokföringsskyldighet

föreskreves. Enligt de sakkunnigas mening borde man

emellertid på detta område framgå med största smidighet. De sakkunniga

hade sålunda ansett sig allenast böra förutsätta, att erforderliga

förslagsformulär till sådana anteckningar utarbetades genom taxeringsinspektionen,

därvid givetvis samarbete borde äga rum med vederbörande

organisation bland de skattskyldiga verksamhetsutövarna. Ovillkorlig

skyldighet att använda i dylik ordning utarbetade formulär syntes

icke böra åläggas, men man kunde förvänta, att de skattskyldiga i eget

intresse komme att använda dessa formulär, helst desamma torde böra

utarbetas ej blott ur synpunkten av att skaffa ett ändamålsenligt material

för skattekontrollen utan jämväl att erbjuda de skattskyldiga fördelen

att äga ur merkantil synpunkt redig och överskådlig bokföring rörande

verksamheten.

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition nr US.

(6) De sakkunniga ingå i detta sammanhang jämväl på frågan, huruvida

och i vilka fall garantier borde lämnas rörelseidkarna till förebyggande

av dels att do icke onödigt betungades genom ifrågavarande

skyldighet och dels mot att ur merkantil synpunkt ogynnsamma verkningar

därav skulle uppkomma. Härom anföres Iliand annat:

I förstnämnda hänseende kunde ifrågasättas införande av föreskrifter

rörande plats och tid för granskningens verkställande samt. bestämmelser

för reglerande av granskningsmännena befogenheter i övrigt.

Enligt de sakkunnigas mening syntes det knappast erforderligt att genom

lagstiftning reglera dessa förhållanden, vilka på ett mera ändamålsenligt

sätt svntes kunna fastslås i den blivande instruktionen för

bokgranskarna. Givetvis borde tillses att granskning icke ägde rum a

sådan tid, då företagarens räkenskapsavslutning påginge. Örn granskningen

organiserades efter de riktlinjer, som enligt de sakkunnigas mening

borde fastställas, skulle det säkerligen icke behöva befaras, att

myndigheterna uppställdo orimliga krav gentemot skattskyldig utan

kunde nian hålla för visst, att de på allt sätt skulle söka att tillmötesgå

av skattskyldig uttalade berättigade önskemål.

Vad åter anginge frågan örn skyddande utav skattsky logs allarshemligheter,

sammanhängde denna nära med organisationen av granskningsmyndigheterna.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle bokgranskningar

i regel verkställas av statliga tjänstemän, de s. k. taxeringsinspektörerna.

Genom den speciella och omsorgsfulla utbildning dessa granskare

skulle undergå torde garanti vinnas för att de komme att besitta

nödig sakkunskap på ifrågavarande område. Man torde kunna förutsätta,

att den centrala myndigheten, som komme att besitta en betydande

fond av erfarenhet på området, komme att fullgöra sitt varv med

erforderlig allsidighet oell att därvid industriens berättigade krav pa

hänsynstagande till merkantila. synpunkter komme att iakttagas.

I vårt land hade sedan lång tid tillbaka statliga tjänstemän på grund

av sin verksamhet kommit att erhålla ingående kännedom örn vissa verksamheters

utövande. Exempel på sådana verksamheter vore bankrörelse

och fondhandel, tillverkning av socker, brännvin och maltdrycker samt

restaurangrörelse. Såvitt de sakkunniga hade sig bekant, hade harigenorn''icke

några olägenheter ur merkantil synpunkt uppkommit. Anförtroddes

granskningen uteslutande at statsanställda eller om i vart tall

företagaren tillerkändes rätt att påfordra gransknings verkställande

utav tjänsteman, underkastad särskilt ansvar såsom statstjänsteman,

syntes knappast fara föreligga, att dylika olägenheter skulle uppsta.

De sakkunniga hade övervägt, huruvida icke granskning skulle pä

därom av skattskyldig framställd begäran kunna anförtros åt enskilda,

på området sakkunniga personer. Tänkbart vore, att taxeringsinspektionen

skulle för sådant ändamål ilga godkänna ett antal auktoriserade revisorer

eller andra med skattelagstiftningen och bokföring förtrogna persöner,

som kunde anses särskilt lämpade för dylika uppdrag. Skattskyldig,

vilken ansåge, att det ur merkantil synpunkt skulle möta mindre

olägenheter att låta bokgranskningen fullgöras av sådan sakkunnig än

av taxeringsinspektören, skulle i så fall vara berättigad att på egen bekostnad

få granskningen verkställd av någon av taxeringsinspektionen

godkänd sakkunnig. Ehuru mot en sådan anordning avgörande erinringar

ur kontrollsynpunkt knappast kunde framställas, hade de sakkunniga

dock icke ansett densamma vara nr de skattskyldigas synpunkt er
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl- Maj:ts proposition nr 148.

forderlig, under förutsättning att de sakkunnigas förslag i fråga om rekryteringen

av tjänstemän, innebärande en omsorgsfull utbildning och

ett noggrant urval, samt till central organisation genomfördes. Härtill

komme att, såsom i annat sammanhang omnämnts, den centrala myndigheten

hade att utöva inspektion över bokgranskarnas arbete och att kravet

på en sådan inspektion förelåge i minst lika hög grad i fall, då dylik

sakkunnig utfört granskningen som då en taxeringstjänsteman anförtrotts

densamma. Emellertid hade de sakkunniga i detta sammanhang

velat framhålla, att i den blivande instruktionen för bokgranskarna borde

framhållas vikten av att förhandla med de personer, som reviderat

företagarnas räkenskaper samt att så långt lämpligen kunde ske begagna

sig av de utredningar, dessa revisorer verkställt. Vidare borde vid

utbildningen av bokgranskarna inpräntas vikten av, att företagarnas berättigade

intressen icke åsidosattes särskilt vid bedömandet av ur affärssynpunkt

viktiga avskrivningsbehov. Jämväl borde tillses att i förekommande

fall yttrande inhämtades från näringsidkarna genom auktoritativa

sammanslutningar bland dessa. Kategorigranskningssystemet

torde för övrigt alldeles särskilt möjliggöra ett rättvist och jämlikt bedömande

av sådana frågor.

(7) Slutligen anföra de sakkunniga:

Sammanfattades det nu anförda torde framgå, att enligt de sakkunnigas

förslag bokgranskning, som hittills använts såsom kontrollmedel

i särskilda fall, företrädesvis där misstro mot skattskyldigs deklaration

uppstått, skulle så att säga inordnas bland do ordinarie medlen att vinna

kunskap för bedömande av skattskyldigheten. Självfallet stöde praktiska

hinder i vägen att använda bokgranskning annat än i en bråkdel

av de fall, där sådan kunde förekomma, och skulle även i fortsättningen

»misstänkta» deklarationer komma att på dylikt sätt kontrolleras. De

sakkunniga hade således icke föreslagit, att bokgranskningen göres obligatorisk

beträffande större företagare.'' Vissa stickprovsundersökningar

borde i stället företagas och sådana undersökningar syntes lämpligen

kunna ske bland annat genom att årligen vissa företagarkategorier utvaldes.

Bland de förberedande åtgärderna kunde särskilt framhållas infordrande

av specificerade, fullständiga resultatredogörelser samt balansräkningar

från företagarna. Dessa specificerade uppgifter skulle

vara på så sätt uppställda, att de bland annat möjliggjorde en ingående

jämförelse mellan de skattskyldiga sins emellan. Bokgranskning borde

därefter i allmänhet icke behöva vidtagas bland alla företagare inom

gruppen. Med det sist anförda hade lämnats en kort antydan, efter vilka

huvudlinjer de sakkunniga ansett s. 1c. kategorigranskningar, avseende

bokföringsskyldiga, böra bedrivas.

Jag övergår härefter till en redogörelse för det huvudsakliga innehållet

av de i yttrandena förekommande särskilda uttalandena i förevarande

delar.

Kammarrätten anför:

Kammarrätten hade intet att invända emot en utvidgning av skyldigheten

att efter anmaning tillhandahålla bokföring och därtill hörande

handlingar till att gälla jämväl sådan rörelseidkare, som utan att vara

bokföringsskyldig likväl fört i lag stadgade handelsböcker i av honom

bedriven rörelse. Ej heller vore något att invända emot att rörelseid
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 148. 87

kare, som ej fört handelsböcker, skulle vara skyldig att tillhandahålla

av honom förda anteckningar rörande intäkter och utgifter i rörelsen

jämte därtill hörande handlingar. ,

Med den stora betydelse, som granskning av roreiseidkarcs bokföring

■enligt förslaget ägde för kontrollen av såväl deras egen som vissa andia

skattskyldigas inkomst, torde det vara oundgängligen nödvändigt för

förverkligande av förslagets syften att utvidga plikten att tillhandahålla

bokföring. Å andra sidan vore det emellertid tydligt, att de föreslagna

ändringarna i detta avseende, innebärande att skyldigheten skulle

.avse även bokföring för tidigare år och att dess fullgörande skulle

kunna framtvingas genom vite. innebure ott avsevärt betungande av de

skattskyldiga rörelseidkarna utöver vad nu ägde rum. De föreslagna vitesbestämmelserna

uteslöte möjlighet för den skattskyldige att förebringa

bevisning på annat sätt än genom utlämnande av borel Öling, och

givetvis vore det för honom en ytterst allvarlig olägenhet att behöva tillhandahålla

bokföring för förfluten tid, praktiskt taget hur avlägsen som

helst. Enligt kammarrättens mening borde man, utan att därigenom

äventyra förslagets syften, kunna bättre än som skett tillgodose de skattskyldiga

rörelseidkarnas intressen. Det kunde exempelvis vara lämpligt

att införa en viss begränsning av skyldigheten att utlämna tidigare

•års bokföring, förslagsvis fem. år. Och vidare syntes det kammarrätten,

som örn en av de sakkunniga antydd anordning vore i detta sammanhang

förtjänt av beaktande, nämligen att taxeringsinspektionen skulle såsom

bokföringsgranskare äga godkänna ett antal auktoriserade revisorer eller

andra lämpliga personer, vilka skattskyldig pä egen bekostnad skulle få

anlita för granskningens utförande, därest han föredroge detta framför

att låta granskningen verkställas av taxeringsinspektionen s personal.

Emot de sakkunnigas förslag örn skyldighet för rörelseidkare att tillhandahålla

sin bokföring eller sina anteckningar rörande intakter och

utgifter i rörelsen för kontroll å de uppgifter, som av honom lämnats angående

sådana till andra skattskyldiga utbetalade belopp, för vilka ovillkorlig

uppgiftsskyldighet ägde rum, ävensom för upplysning angående

av rörelseidlcaren utbetalade räntor a andra lan än obligationslån hade

kammarrätten intet att invända.

Statskontoret anmärker, att ämbetsverket icke kunnat undgå finna, att

de sakkunniga i vissa avseenden gått val långt, då det gällt att söka utvägar

till förhindrande av skattefusk. Beträffande vissa slag av uppgifter

syntes det besvär och den olägenhet, som avgivandet av desamma

skulle medföra, ej stå i rimlig proportion till det värde, som därav kunde

förväntas. Statskontoret syftade därvid bland annat a den föreslagna

skyldigheten för rörelseidkare, som ej voro pliktig att föra handclsböcker,

att förete av honom gjorda anteckningar.

Från länsstyrelsernas yttranden, i den man de beröra dessa frågor,

må anmärkas följande.

Överståthållarämbetet: Särskilt önskvärt vore att vitesföreläggande

kumle användas för att förmå bokföringsskyldig rörelseidkare att efter

därom i vederbörlig ordning framställd anmodan förete sina räkenskaper

för granskning. Sådan anmodan borde dock till en början avse endast

beskattningsåret, samt först om vid denna granskning felaktigheter

upptäckts och anledning syntes vara till antagande att vederbörande

även föregående år gjort sig skyldig till liknande fel, utsträckas att örn
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Muj:ts proposition nr 148.

fatta även tidigare år. Att däremot föreskriva skyldighet för icke bokföringsskyldiga

rörelseidkare att förete av dem eventuellt förda räkenskaper

eller anteckningar örn inkomster oell utgifter syntes knappast

kunna tillstyrkas, särskilt som sådana bokslut och anteckningar ofta

nog visat sig mindre tillförlitliga. Att likväl en skattskyldig, som fört

anteckningar av ifrågavarande slag, lämnades tillfälle att till styrkande

av uppgifterna i sin deklaration frivilligt förete dem vore en annan

sak och tillämpades ofta redan nu i praktiken.

Länsstyrelsen. i Stockholms län: Förslagen att rörelseidkare, sorn, ehuru

därtill ej pliktig, förde böcker, skulle vara pliktig att förete dessa och

att rörelseidkare skulle vara pliktig att förete eventuella anteckningar

om intäkter och utgifter i rörelsen funne länsstyrelsen knappast kunna

förväntas medföra åsyftade resultat. Den skattskyldige, som kommit i den

ställningen, att han måste styrka sina uppgifter, torde utan dylikt stadgande

förete sitt bevismaterial; den skattskyldige åter, som hade något att

dolja, torde _ genom ett enkelt förnekande av befintligheten av böcker

eller anteckningar kunna undgå att förete dylika handlingar.

^ Länsstyrelsen i Uppsala län: De sakkunniga hade överhuvud gått allt

för långt särskilt i fråga örn skyldighet att lämna uppgifter till ledning

för annans taxering. Länsstyrelsen betvivlade värdet av den föreslagna

skyldigheten för rörelseidkare, som ej fört handelsböcker, att förete

förda anteckningar rörande intäkter och utgifter inom rörelsen jämte

därtill hörande handlingar. Jämväl förslagen om vitesföreläggande torde

vara föga effektiva. I regel torde icke sådan kännedom vara för handen

om vad den skattskyldige kunde förete, att vite kunde utdömas. —.

Kategorigranskningens fördelar motvägdes av mycket betydande olägenheter.

Effektiv bokföringsgranskning beträffande vissa skattskyldiga

utan begränsning till särskilda yrken eller brancher, m. a. o. stickprovskontroll,

gåre ofta tillfyllestgörande resultat, i synnerhet cm jämiörelso

gjordes mellan olika företagare med. affärsförbindelser sins emellan.

Länsstyrelsen i Södermanlands län: Den lämnade möjligheten tili

^1raJ1;.CII^I1S av annans bokföring för att därmed kontrollera viss skattskyldigs

taxering funné länsstyrelsen allt för mycket ägnad att i taxermgsväsendet

införa den kriminella atmosfär, sorn de sakkunniga sagt

sig ej vilja framkalla.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: Intet vore att erinra mot, att skvldigheten

för rörelseidkare att tillhandahålla sin bokföring för granskning

utsträcktes att gälla även sådana rörelseidkare, som förde handelsbocker

utan att vara därtill skyldiga. Däremot kunde tvekan råda, om

det vöre behövligt och nyttigt att införa skyldighet för icke bokföringspliktiga

näringsidkare att tillhandahålla sina anteckningar över intäkter

och utgifter i rörelsen. Örn föreskrift härom Lomme till stånd, syntes

det emellertid nödvändigt, att i samband därmed stadgades skyldighet

tor rörelseidkare, om vilka här vore fråga, att hålla sina anteckningar

tor respektive kalenderår ordnade och förvarade under ännu ett eller

eventuellt två kalenderår.

Länsstyrelsen i Kronobergs län: Skyldighet för icke-bokföringspliktig

rörelseidkare att på anmaning tillhandahålla bokföring vore av föga

praktisk betydelse, då laglig skyldighet icke förelåge att förvara desamma.

i Länsstyrelsen i Blekinge län: Därest skyldighet att ovillkorligen tillJiandahalla

bokföring ej ansåges böra principiellt avvisas med hänsvn till

befarade olägenheter ur affärssynpunkt, ansåge länsstyrelsen, att rö
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kunf/l. Majlis proposition nr 148.

relseidkare, som enligt lag vore skyldiga att föra handelsböcker och tilllika

förde vinst- och förlustkonto, borde åläggas att lämna mera iullstandiga

specifikationer ur bokföringen rörande olika slag av inkomster och

utgifter m. m. till belysande av räkenskapsutdragen. Dylik skyldighet

torde, örn specifikationen lämnades i samband med deklaration, ej bliva

alltför betungande för de deklarationsskyldiga, men likväl möjliggöra

en begränsning av de fall, då en tidsödande granskning av böckerna

måste äga rum, ävensom underlätta konstaterandet vid bokgranskning

av eventuella felaktigheter. .

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Mot förslaget örn möjlighet till vitesföreläggande

syntes icke vara något att invända, även örn, enligt den erfarenhet

som vunnits inom Malmöhus län, behovet av ett sådant tvångsmedel

icke för ef olle vara så utpräglat. . ...

Länsstyrelsen i Hallands län ifrågasätter, örn ifrågavarande skyldighets

utsträckning till rörelseiökare, som ej fört böcker, med avseende å

av honom förda anteckningar kunde få någon vidare praktisk betydelse.

Länsstyrelsen i Göteborgs- och Bohus län förklarar sig icke ha erinran

mot förslaget i vad rör kontroll av (''gen taxering. ...

Länsstyrelsen i Örebro län: Bestämmelsen örn skyldighet järnvä! tor

den, som utan att vara skyldig föra i lag stadgade handelsböcker, likväl

fört dylika böcker, att efter anmaning tillhandahålla sin bokföring tor

granskning kunde lia fog för sig under förutsättning, att den skattskr 1- dige deklarerat ä formulär, som vore avsett för näring, över vilken handelsböcker

skulle förås. Böckerna bomme då att tjäna till bevis örn deklarationens

riktighet eller motsatsen, men torde väl knappast kunna

tillmätas större betydelse än de anteckningar rörande inkomster och utgifter,

som fördes av icke bokföringsskyldiga..

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Rörelseidkare syntes böra aläggas

obegränsad skyldighet att efter anmaning av landskamrerare lämna alla

upplysningar, som kunde inhämtas ur deras räkenskaper eller anteckningar

örn rörelsen med tillhörande handlingar. Efterkommes icke sådan

anmaning borde vite kunna föreläggas, oavsett örn upplysningarna

skulle tjäna till ledning för egen eller annans taxering. Den gradering

av uppgiftsplikten, som föreslagits av de sakkunniga, kunde ej vara

lämplig. Det tillvägagångssätt vid granskning av en rörelseidkares deklaration

och bokföring, som förordats i betänkandet, syntes förutsätta

en ingående jämförelse mellan olika rörelseidkares räkenskaper. Man

måste fråga sig, örn taxeringsmyndigheterna vore berättigade att utföra

sådan jämförande granskning utan de skattskyldigas särskilda medgivande,

därest vid räkenskapernas införskaffande uppgivit^, att granskningen

avsåge vederbörandes egen taxering. Vore detta ej förhållandet,,

syntes taxeringsmyndigheterna genom de föreslagna bestämmelserna åtminstone

formellt bliva sämre utrustade med maktmedel än vad nu vöre

fallet, när det gällde att skaffa uppgifter från rörelseidkare att tjäna till

ledning vid andra näringsidkares taxering. .

Länsstyrelsen i Jämtlands län tillstyrker utvidgningen av skyldigheten

att tillhandahålla bokföring till att omfatta värjo rörelseidkare, som

fört handelsböcker, vare sig skyldighet att föra dylika böcker förelegat

eller ej. En dylik skyldighet borde omfatta även tidigare års räkenskaper,

i den mån granskningen av dessa ägde betydelse för den skattskyldiges

taxering för under beskattningsåret åtnjuten inkomst eller för

åsättande av eftertaxeringar. Utövare av rörelse, som icke haft ordnad

bokföring, borde vara skyldig att på anmaning av landskamreraren före
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Majlis proposition nr 148.

te sina anteckningar rörande intäkter oell utgifter inom rörelsen jämte

därtill körande handlingar. Jämväl förslaget örn rätt till vitesföreläggande

tillstyrktes.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: Lämpligheten att införa rätt till

vitesföreläggande för ingivande av anteckningar ifrågasattes. Skattskyldig,

som tidigare fört anteckningar, kunde efter en sådan bestämmelses införande

befaras upphöra därmed eller frestas att föra dem mindre noggrant.

Kommerskollegium anför, att mot den föreslagna utsträckningen av

skyldigheten att tillhandahålla bokföring näppeligen några befogade

erinringar i princip kunde göras. Företeende av bokföring till ledning

för annans taxering borde emellertid kunna påfordras allenast då vid

granskning av särskilt taxeringsfall erforderliga upplysningar icke kunnat

erhållas genom den skattskyldige själv. Kollegium ansåge vidare,

att det borde stå den uppgiftsskyldige fritt att med andra bevismedel än

bokföring styrka riktigheten av lämnade uppgifter.

I det gemensamma yttrandet till kommerskollegium från Sveriges

industriförbund, svenska bankföreningen och Stockholms handelskammare

anföres i fråga örn bokföringsgranskningen, att denna vore ett

sådant ingrepp i de skattskyldigas verksamhet, att granskningsrättens

ytterligare utsträckning avstyrktes. Likaså avstyrktes förslaget, att bokföringen

och dylika handlingar skulle kunna framtvingas genom vite, ett

förslag vars behövlighet icke syntes ha blivit genom erfarenlietsrön påvisad.

De sakkunniga hade icke anfört något vägande argument mot det

i 1927 års proposition gjorda departementschefsuttalandet, att om den

skattskyldige kan »med andra bevismedel styrka riktigheten''av sina uppgifter,

bör det givetvis stå honom fritt». Vidare anföres:

Enligt gällande lagstiftning ansåges taxeringsmyndigheterna äga granska

bokföringen allenast för beskattningsåret. Enligt förslaget skulle

granskningsrätten utsträckas att gälla även tidigare år. Granskningsarbetet

skulle dessutom pågå under hela året. Näringsidkarna skulle således

riskera att året runt besväras med förfrågningar och krav på upplysningar

och utredningar, och detta icke blott beträffande den för året

aktuella taxeringen utan även i fråga örn äldre års taxeringsresultat, vilka

hittills i allmänhet kunnat betraktas såsom avförda från dagordningen.

Taxeringsfrågorna skulle på ett oproportionerligt sätt inkräkta på det

produktiva arbetet.

Smålands och Blekinge handelskammare anför:

Efter handelskammarens mening borde kontroll av lämnad deklarationsuppgift

icke äga rum, med mindre anledning funnes att misstänka en feldeklarering.

Örn man lade detta till grund för statens handlande i förevarande

hänseende, så framstode även orimligheten av den föreslagna bestämmelsen

att arbetsgivare, försäkringsbolag, bank ävensom varje rörelseidkare,

som från sin rörelse utbetalat ränta å gäld, skulle tillhandahålla

icke blott sin bokföring med därtill hörande handlingar utan även sina

anteckningar örn föreliggande rättstillstånd. Rörelseidkares hittills respekterade

rätt att i sin näring tillämpa en viss sekretess skulle härigenom

trädas så nära, att ingreppet måste betecknas såsom revolutionerande.

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. May.ts proposition nr 148.

Skyldigheten att lämna uppgifter angående annans taxering vöre icke

motiverad, så snart därigenom näringsidkaren själv utsattes for fara att

yppa affärshemligheter, vilka dock vore hans enskilda egendom.

Bank- och fondinspektionen anför i fråga om rätten till räkenskapsgranskning,

att denna icke utan att taxeringsmyndigheten angåve något

särskilt skäl för granskningen herde få omfatta mera än räkenskaperna

för det år, beskattningen avsåge. De skattskyldiga måste nämligen anses

ha ett berättigat intresse av att veta, att föregående års räkenskaper

kunde med nyssnämnda undantagsfall betraktas såsom fria från vidare

granskning från taxeringsmyndigheternas sida.

För egen del kan jag i fråga örn bokföringsgranskning förorda ^Departe^

de förslag till ändrade bestämmelser, som de sakkunniga, på sätt min

redogörelse utvisat, framställt. Dock må erinras, att då jag icke kommer

att föreslå upptagande av någon ovillkorlig bestämmelse örn allmän uppgiftsplikt

för annans taxering, stadgandet örn att sådan uppgiftsplikt må

fullgöras genom räkenskapers tillhandahållande även bortfaller.

Med vissa jämkningar av huvudsakligen redaktionell art upptagas i

departementsförslaget den i det föregående med (1) betecknade punkten i

54 §, punkten (2) i 79 §, punkten (3) i 35 § 3 morn., punkten (4.) i 39 § 6

inom. och 40 § 2 mom. samt punkten (5) i 32 § 3 mom. Till bestämmelserna

torde med hänsyn till den föregående redogörelsen icke behöva fogas

några närmare kommentarer. I anledning av vissa uttalanden i yttrandena

vill jag emellertid framhålla följande.

Då granskningsrättens utsträckning till tidigare år än beskattningsåret

endast har avseende å förhållanden, som kunna ha betydelse för

taxering eller eftertaxering, synes mig icke erforderligt att, såsom blivit

föreslaget, stadga någon viss tidsbegränsning för denna granskningsrätt.

__ Vad angår bokföringsgranskningar till ledning för annans taxering

kan det ifrågasättas såsom måhända mera rationellt att stadga en allmän

rätt härtill oberoende av det närmare syftet med granskningen. Jag

har dock icke velat gå längre i detta avseende än de sakkunniga föreslagit,

vilket också står i överensstämmelse med att enligt departementsförslaget

liksom gällande taxeringsförordning ovillkorlig uppgiftsplikt för

annans taxering skulle föreligga endast i de i förordningen angivna fallen.

— Beträffande utsträckningen av ifrågavarande skyldighet att avse

jämväl handelsböcker eller andra anteckningar, som förts av icke-bokföringspliktiga,

torde kunna vitsordas den från flera håll framförda erinran,

att värdet av denna ändring ofta torde komma att visa sig vara

icke så stort. Jag delar emellertid de sakkunnigas uppfattning, att principens

fastslående kan få en viss betydelse i en del fall.

Jag har även till övervägande upptagit den av de sakkunniga berörda

frågan _ punkten (6) — om garantier för att bokföringsgranskningar

utföras på sådant sätt att näringsidkarna icke därav betungas eller utsät
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

tas för andra ogynnsammare verkningar. De sakkunniga lia utgått

ifrån, att i den mån bestämmelser härom ansåges erforderliga desamma

infördes i instruktionerna för de föreslagna taxeringsinspektörerna. Därest

nu de sakkunnigas organisationsförslag icke kommer till genomförande,

synes mig vara av betydelse för rörelseidkarna att vissa huvudregler

i angivet syfte upptagas i taxeringsförordningen.

Därvid torde böra fastslås såsom en huvudprincip, att granskning såvitt

möjligt skall ske på sådant sätt, att den icke förorsakar hinder i

vederbörandes verksamhet. I enlighet härmed föreslår jag ett uttryckligt

stadgande därom, att där rörelseidkaren det begär och det lämpligen kan

ske skall granskningen verkställas hos honom. I sistnämnda avseende

har viss tvekan yppats rörande de nuvarande bestämmelsernas rätta innebörd.

Slutligen torde böra stadgas, att den vars bokföring varit föremål för

granskning skall erhålla kännedom örn granskningens resultat. Bestämmelser

av angivet innehåll återfinnas i departementsförslagets 79 § 3

morn., som enligt 93 § skulle äga motsvarande tillämpning i där avsedda

fall.

Det har ifrågasatts att även stadga rätt för vederbörande att påfordra,

att granskning skall utföras av tjänsteman, eller att meddela bestämmelser

av innebörd att den skattskyldige inom viss fastställd krets av sakkunniga

äger själv välja sin granskare. Jag har emellertid icke funnit

lämpligt att införa bestämmelser av sådant innehåll.

Fråga om allmän skyldighet att lämna uppgifter till ledning för

annans taxering.

Uppgiftsplikt till ledning för annans taxering föreligger enligt gällande

taxeringsförordning endast i vissa särskilt angivna fall. I vad

uppgiftsplikten avser inkomst av tjänst eller av kapital skall jag senare

redogöra därför. Dessutom stadgas i 33 § uppgiftsplikt utan anmaning

för dels försäkringsanstalt beträffande livränta eller eljest på grund av

pensionsförsäkring utbetalade belopp, dels den, som driver trävarurörelse

eller eljest yrkesmässigt avverkar skog å annans mark, betriiffande belopp,

vilka han utgivit i vederlag för upplåten avverkningsrätt till skog,

dels ock den, som utbetalt royalty eller periodiskt utgående avgift för

utnyttjande av patent, mönster eller dylikt, rörande den utbetalade royaltyn

eller avgiften.

Enligt 34 § är vanligt handelsbolag, kommanditbolag eller rederi skyldigt

att utan anmaning lämna vissa uppgifter till ledning för delägares

taxering.

Vidare är enligt 35 § 1 mom. d) försäkringsanstalt skyldig att i särskilda

fall efter anmaning lämna uppgift beträffande namngiven skattskyldig

rörande arten av uppgiven pensionsförsäkring hos anstalten samt

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Majlis proposition nr 148.

beloppet för premien av försäkringen. Slutligen föreligger enligt 35 §

2 moni. skyldighet för idkare av jordbruk eller skogsbruk, så ock idkare

av rörelse att efter anmaning av landskamrerare avlämna uppgift om

belopp, som han utbetalt till namngiven annan näringsidkare, därest beloppet

är av beskaffenhet att i mottagarens hand utgöra intäkt av jordbruksfastighet

eller av rörelse. ...

I fråga örn offentliga myndigheter är däremot uppgiftsplikten i princip

obegränsad. Sålunda skall enligt 52 § för taxering erforderlig, i taxeringsförordningen

icke särskilt omförmäld uppgift på begäran lämnas

av statens förvaltande verk, allmän inrättning eller överförmyndare.

Rätt att utfärda anmaning tillkommer, frånsett det i 35 § 2 moni. avsedda

fall, både taxeringsnämndsordförande och landskamrerare.

Uppgiftsplikten kan framtvingas genom vitesföreläggande och för underlåtenhet

att behörigen fullgöra densamma stadgas dessutom särskilt

straff.

Frågan örn en mera allmän uppgiftsplikt berördes av föredragande

departementschefen i propositionen till 1927 års riksdag med förslag till

taxeringsförordning. Därvid anfördes bland annat:

Det hade stundom ifrågasatts att göra skyldigheten att himna uppgifter

till ledning för annans taxering obegränsad, därest uppgift krävdes av

ordförande i taxeringsnämnd eller av landskamrerare. Sålunda hade bevillningsutskottet

vid 1924 års riksdag gjort det uttalandet, att vissa skal

talade för att utvidga skyldigheten att efter anmaning lämna uppgift till

ledning för annans taxering att omfatta över huvud taget varje till annan

person utbetalt belopp, som för mottagaren vöre att hänföra till inkomst.

Taxeringssakkunniga hade i denna fråga anfört följande: _

»En sådan utsträckning av uppgiftsskyldiglieten kan i och för sig icke

anses utesluten. De sakkunniga hålla emellertid före, att en viss töi siktighet

bör i detta avseende iakttagas, och förmena, att med ett dylikt

stadgande taxeringsmyndigheterna skulle, i många fall rent oavsiktligt,

kunna komma att på privatlivets område göra obehörigt intrång. Det

synes nödvändigt att, även örn principen rent teoretiskt mäste anses riktig,

göra vissa begränsningar, varigenom taxeringsmyndigheternas rättighet

i förevarande avseende inskränkes till vissa i författningen särskilt

angivna fall, där behovet av en dylik rätt visat sig särskilt utpräglat.»

Taxeringssakkunniga hade därför förordat, att dylik uppgiftsskyldighet

efter anmaning skulle inträda endast i vissa angivna fall.

Departementschefen funne det visserligen vara av stor betydelse för

vinnande av effektiv taxering, att förefintliga möjligheter till kontroll

å deklaranternas uppgifter bleve utnyttjade, men att ålägga envar att på

anmaning lämna uppgift till taxeringsmyndighet om verkställda utbetalningar,

snart sagt av vad slag de vara må, syntes vara att gå för långt.

Otvivelaktigt riskerade man därvid att göra obehörigt intrång å privatlivets

område oller att oskäligt betunga tredje man. Man borde ej heller

förbise svårigheterna för mången att, särskilt örn anteckningar saknades,

lång tid efter en utbetalning redogöra för densamma. På grund

härav voro departementschefen icke benägen att förorda införande av

en efter anmaning inträdande obegränsad uppgiftsplikt till ledning för

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. May.ts proposition nr 148.

annans taxering. Däremot syntes nu förefintlig uppgiftsplikt i sådant

avseende utan olägenhet kunna utsträckas i vissa fall.

Bevillningsutskottet vid 1929 års riksdag anförde i sitt av riksdagen

godkända betänkande ur 17:

.Det mäste anses såsom en olägenhet, som ogynnsamt påverkat taxeringsresultatet,

att i regel icke lämnats rätt åt taxeringsmyndigheterna

att av annan än skattskyldig själv infordra uppgifter till styrkande av

befogenheten av utav skattskyldig påyrkade avdrag, exempelvis för räntor

och skulder.---

Enligt utskottets mening är det varken möjligt eller för ernående av

nöjaktig kontroll erforderligt att utvidga den obligatoriska uppgiftsplikten

att omfatta alla inkomstområden. Anordnas nämligen kontrollen så,

att en påtaglig risk föreligger för skattskyldig, att av honom åtnjuten

inkomst, av vad slag den vara må, kan komma att upptäckas av taxeringsmyndigheterna,

skulle densamma enligt utskottets mening i stort

sett vara tillfyllest. Genom införande av en allmän uppgiftsplikt, som

inträder först efter anmaning, skulle det sannolikt, därest taxeringsarbetet

utövades planmässigt, bliva möjligt att uppnå nämnda syfte. Redan

förefintligheten av en dylik rätt för taxeringsmyndigheterna skulle helt

säkert utgöra ett verksamt medel till förekommande av otillförlitliga

deklarationer. Såsom ett ytterligare skäl mot begränsande av uppgiftsplikten

till endast särskilt angivna fall, vill utskottet framhålla den

snabba utveckling aet ekonomiska livet är underkastat, varigenom behov

av upplysningar torue komma att efter hand uppstå inom nya områden.

Ett system, inskränkt till vissa i lagen angivna fall, skulle säkerligen

mycket snart bliva föråldrat.

Med hänsyn till det nu anförda anser utskottet skäl tala för införande

av en mera allmän uppgiftsplikt till vägledning för taxeringsmyndigheternas

arbete. Huru långt en sådan uppgiftsplikt bör sträcka sig, synes

knappast kunna bedömas, innan en mera ingående undersökning än den

utskottet kunnat medhinna ägt rum. Skäl tala emellertid för att utövare

av rörelse och framför allt rörelseidkare, som enligt lag äro skyldiga att

föra handelsböcker, borde åläggas vidgad skyldighet att på anmodan biträda

med lämnande av upplysningar. Denna skyldighet borde omfatta

ej.allenast sådana utbetalningar till annan, vilka för denne utgöra skattepliktig

intäkt, utan jämväl andra förhållanden, som kunna tjäna till ledning

för annans taxering, exempelvis, såsom i Stockholm lär hava enligt

överenskommelse med restaurantägare praktiserats, storleken av de belopp

servitör mottagit för arbetsgivarens räkning av kunder i och för

uppskattning av servitörens inkomst samt omfattningen av till återförsäljare

levererad vara i och för uppskattning av dennes vinst. Vad åter

angår andra enskilda personer än näringsidkare synes, även örn det ur

principiell synpunkt må anses befogat att såsom en medborgerlig skyldighet

föreskriva en allmän uppgiftsplikt, denna skyldighet böra begränsas

till belopp, som i allmänhet äro att hänföra till i beskattningshänseende

avdragsgilla poster, såsom gäldräntor, skulder, andelar i förmedlingsprovisioner,

som utbetalats till annan, m. fl. dylika belopp.

Mot en sådan utvidgad uppgiftsplikt, vilken nära ansluter sig till den

i Danmark föreskrivna, har tidigare erinrats, att man därigenom riskerade

att göra obehörigt intrång å privatlivets område eller att oskäligt

betunga tredje man. Förstnämnda skäl Ilar åberopats redan gentemot

opaginerad Kontrollera mot PDF

05

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

självdeklarationsuppgifterna och torde i viss män kunna andraga^ mot

nära nog varje kontrollföreskrift. Redan i detta sammanhang vill utskottet

emellertid framhålla vikten av, att de upplysningar, som sålunda

bomme att bliva tillgängliga för taxeringsmyndigheterna, omgärdas av

sekretess ävensom att undersökningsarbetet bedrives av sådana organ och

i sådana former, att varje skäl till misstanke uteslutes därom, att undersökningarna

avse andra ändamål än vinnande av tillförlitlig taxeiing.

De sakkunniga föreslå, på sätt jag senare skall närmare angiva, utvidgningar

av nu gällande uppgiftsplikt till ledning för annans taxering för

dels inkomst av tjänst och dels inkomst av kapital. Dessutom föreslås

bibehållande i huvudsak av de nyssnämnda särskilda bestämmelserna i

övrigt angående uppgiftsplikt till ledning för annans taxering, dock med

undantag av stadgandena i 35 § 1 morn. d) och 35 § 2 mom. I stället föreslås

införande av ett nytt stadgande — i de sakkunnigas författningstext

upptaget i 33 § 7 mom. — av innehåll att »envar är skyldig att efter bästa

förmåga vara beskattningsnämnd för årlig taxering behjälplig i dess

strävan att söka ernå en rättvis och jämlik taxering, genom att efter anmaning

av landskamrerare lämna upplysningar, i den mån så är möjligt,

till ledning för annans taxering för inkomst eller förmögenhet;;. Till

stadgandet fogas den förklaringen, att den som fört handelsböcker eller

anteckningar, ur vilka de begärda upplysningarna kunna inhämtas, ina

fullgöra uppgiftsplikten genom att tillhandahålla landskamreraren sadan

bokföring eller sådana anteckningar.

Något tvångsmedel eller annan påföljd vid underlåtenhet att fullgöra

denna allmänna skyldighet föreslås emellertid ej. I fråga örn anmaningsrätten

skulle skattedirektören, biträdande landskamrerare och taxeringsinspektörerna

vara att jämställa med landskamrerare.

I fråga örn alla former av uppgiftsskyldighet till ledning för annans

taxering skulle enligt de sakkunnigas förslag gälla, att skyldigheten

skullo föreligga även beträffande tidigare års förhållanden, i den mån

de hade betydelse för taxering eller eftertaxering (54 §).

Till motivering av nämnda lösning anföra de sakkunniga bland annat:

Det finge anses tillbörligt att, liksom i fråga örn saväl privaträttsliga

som straffrättsliga fall en allmän skyldighet att lämna upplysningar

föreskrivits genom vittnesplikten, en liknande skyldighet utkrävdes i

fråga örn den ur allmän synpunkt så utomordentligt viktiga direkta

beskattningen.

Väl vore det sant, att man i ett icke ringa antal fall, utan att iittrycklig

uppgiftsplikt stadgats, med hänsyn till föreliggande allmänna intresse

lämnat taxeringsmyndigheterna av dem begärda upplysningar till ledning

för annans taxering. Sålunda linde understundom överenskommelser

träffats mellan nämnda myndigheter och vissa grupper av verksamhetsidkare

rörande meddelande av sådana uppgifter. Emellertid hade

erfarenheten visat att, medan man å vissa platser lyckats träffa sådana

överenskommelser med en grupp utövare av en verksamhet, man a andra

håll icke kunnat förmå idkare av enahanda verksamhet att lämna dylik

medverkan. Uttryckligt föreskriven skyldighet att lämna upplysningar

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Majds proposition nr 148.

av dylikt slag skulle otvivelaktigt giva en starkare auktoritet åt myndigheternas

framställningar i sådana fall och därigenom vara ägnad att

i nödig omfattning förskaffa dem det erforderliga uppgiftsmaterialet,

även om icke något särskilt tvångsmedel stadgades för underlåtenhet att

efterkomma myndigheternas framställning.

Örn sålunda enligt de sakkunnigas mening ett påtagligt behov förelåge

av en allmän uppgiftsplikt till ledning för annans taxering vid sidan av

den i särskilda fall föreskrivna, kunde olika vägar väljas för vinnande av

det åsyftade målet. Under alla förhållanden måste nämligen tillses, att

erforderliga garantier skapades för att en dylik rätt icke missbrukades.

I Tyskland hade visserligen en oinskränkt uppgiftsskyldigliet föreskrivits,

men till förekommande av missbruk hade en mångfald bestämmelser

stadgats i begränsande syfte (sid. 146 i betänkandet). I Danmark åter

hade denna oinskränkta uppgiftsplikt begränsats att avse vissa slag av

personer, av vilka särskilt viktiga upplysningar ansetts kunna inhämtas

(sid. 148). I båda dessa stater kunde tvångsmedel användas för uppgifternas

införskaffande.

Mot en sådan oinskränkt uppgiftsplikt hade erinrats, att man därigenom

riskerade att göra obehörigt intrång å privatlivets område. Såsom

bevillningsutskottet framhållit hade enahanda skäl anförts även mot deklarationsplikten,

och detsamma torde i viss mån kunna andragas mot

nära nog varje kontrollföreskrift. Handhades emellertid anmaningsrätten

nied nödig urskiljning och grannlagenhet, syntes man efter vad erfarenheten

visat icke riskera att av sådan anledning framkalla ovilja hos

de skattskyldiga.

Såsom mera vägande framstodc två andra synpunkter, vilka beaktats i

den tyska lagstiftningen. Det finge sålunda anses angeläget, att uppgiftsplikten

anordnades så, att densamma icke över hövan betungade

tredje man samt. att skyldighetens fullgörande icke inkräktade på andra

berättigade intressen, så att förhållanden röjdes, vilka ur allmän intressesynpunkt

borde förbliva hemliga jämväl för taxeringsmyndigheterna.

De sakkunniga hade icke ansett sig böra föreslå ett uppgiftssystem likartat

med det tyska. Det syntes knappast vara möjligt att genom lagbestämmelser

lämna sådana garantier, att icke anmaningsrätten i särskilda

fall kunde missbrukas. Härtill komme, att det kontrollsystem, de

sakkunniga ansett böra komma till användning i vårt land, väsentligen

skilde sig från det i Tyskland tillämpade.

Vid sådant förhållande syntes behov icke föreligga av en uppgiftsplikt

i de särskilda fallen av samma omfattning och ari som den i Tyskland

gällande. Självfallet borde uppgiftsplikten icke heller göras mera omfattande

eller betungande för de skattskyldiga än som befunnes nödvändigt

för ett effektivt kontrollsystem.

Då det knappast syntes vara möjligt att i förordningen uttömmande

uppräkna alla de grupper av rörelseidkare och andra, vilkas medverkan

för tredje mans taxering kunde befinnas erforderlig, hade de sakkunniga

icke ansett sig böra föreslå en uppgiftsplikt likartad med den danska.

Någon påföljd för underlåtenhet att lämna begärda uppgifter hade icke

föreslagits. Det syntes kunna förväntas, att uppgifter av dylikt slag företrädesvis

komma att begäras av personer, som utövat verksamhet i någon

form. Då i det övervägande flertalet fall anmaningarna icke skulle avse

att vinna klarhet beträffande sådan persons inkomstförhållanden, vilken

vore utsatt för taxeringsmyndigheternas särskilda misstro, utan tjäna ett

mera allmänt kontrollbehov, torde man kunna förvänta, att de uppgifts
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kunell. May.ts proposition nr 14S.

pliktiga skulle utan särskilt tvångsmedel lämna myndigheterna begärda

uppgifter. Det förhållandet att tvångsmedel icke föreskrivits torde vara

ägnat att skapa garanti för, att taxeringsmyndigheterna skulle nied alldeles

särskild urskiljning och grannlagenhet komma att använda ifrågavarande

kontrollmedel. En annan omständighet, som syntes kunna medverka

till att de uppgiftspliktiga lojalt skulle fullgöra sin skyldighet, vore

den, att uppgiftsplikten torde böra påfordras främst i fråga örn sådana

slag av inkomster, där kontrollbehovet vore särskilt starkt framträdande.

Skulle det emellertid visa sig, att ett tvångsmedel vore erforderligt,

kunde det framdeles bliva nödvändigt att överväga, örn icke föreskrifterna

borde skärpas. Såsom en garanti mot ett obehörigt användande av

befogenheten kunde därvid tänkas, att i tveksamma fall taxeringsinspektionen

skulle äga att angiva, huruvida i det särskilda fallet uppgift

skulle avkrävas tredje man eller icke. Mot ett sådant förfaringssätt talade

emellertid det ökade arbete taxeringsinspektionen och taxeringsavdelningarna

därigenom bomme att förorsakas. Eör övrigt hade de sakkunniga

ansett självfallet, att i inspektionens åligganden borde ingå att

utfärda anvisningar angående anmaningsrättens utövande.

I sitt yttrande anför kammarrätten i förevarande fråga:

En obegränsad skyldighet att efter anmaning lämna uppgifter till ledning

för annans taxering hade hittills ansetts kunna medföra ett obehörigt

intrång i privatlivets område eller ett oskäligt betungande av tredje

man och hade på den grund avböjts vid de tillfallen, då frågan härom

tidigare varit på tal. Att en sådan skyldighet skulle vara i och för sig

orimlig eller strida mot allmänna rättsgrundsatser, hade däremot icke

påståtts och kunde väl heller icke med fog göras gällande. Såsom de sakkunniga

framhållit kunde samma slags skäl, som talade för den allmänna

vittnesplikten, åberopas för ifrågavarande uppgiftsplikt. Det återstode

då att se, i vilken mån de sakkunniga lyckats undvika ovannämnda praktiska

olägenheter. Vad först anginge risken att oskäligt betunga tredje

man, skulle denna minskas genom den samtidigt föreslagna tillåtelsen för

den, som fört handelsböcker eller anteckningar, ur vilka de begärda upplysningarna

kunde inhämtas, att fullgöra uppgiftsplikten genom att tillhandahålla

sina böcker och anteckningar. Såväl sistnämnda risk som

risken för obehörigt intrång i privatlivet skulle begränsas genom att anmaningsrätten

anförtroddes åt landskamrerare och taxeringsinspektör

samt slutligen därigenom att något tvångsmedel för uppgiftspliktens

fullgörande icke stadgades liksom ej heller någon straffpåföljd för underlåtenhet

att fullgöra sådan uppgiftsplikt. Härigenom skulle nämligen

vederbörande föranledas att vid utövningen av sin anmaningsrätt framgå

med särskilt stor försiktighet.

Denna sistnämnda anordning måste emellertid enligt kammarrättens

mening väcka mycket stora betänkligheter. Att ålägga någon en skyldighet,

som icke vid behov kunde utkrävas, torde icke vara förenligt med

sunda lagstiftningsprinciper utan torde snarare vara ägnat att undergräva

aktningen för lag och författning. Det borde därför övervägas,

huruvida införandet av denna uppgiftsplikt verkligen tedde sig såsom

oundgängligen nödvändigt. Enligt kammarrättens förmenande vore så

icke förhållandet. De sakkunniga medgåve sjiilva, att även med gällande

lagstiftning begärda upplysningar till ledning för annans taxering godvilligt

lämnats i betydande omfattning. Det lämpligaste syntes vid så
Bihang

till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr li8. t

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

dant förhållande vara att tillsvidare icke införa någon uppgiftsplikt av

nu avsedd art. Skulle erfarenheten framdeles visa, att en sådan dock

vore av behovet påkallad, kunde ju frågan härom senare upptagas till

behandling.

I länsstyrelsernas yttranden förekommer härom följande.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser förslaget kunna lämnas utan erinran.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Skyldighet att lämna uppgift till ledning

för annans taxering kunde visserligen icke undvaras men måste regleras

inom bestämda gränser. Det föreliggande förslaget syntes i detta avseende

gå alltför långt.

Länsstyrelsen i Södermanlands län: Någon utvidgning av uppgiftsplikten

i vissa fall vore nog önskvärd men ett stadgande som det föreslagna

kunde man näppeligen gå med på.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: Ifrågavarande generella stadgande

syntes i och för sig mindre lämpligt och torde vara ägnat att åstadkomma

mera skada än gagn.

Länsstyrelsen i Jönköpings län: Bestämmelserna angående generell

skyldighet att lämna upplysningar till ledning för annans taxering fyllde

otvivelaktigt en lucka i lagstiftningen, men som särskilda tvångsmedel

vid underlåtenhet att efterkomma framställning härom icke stadgats

kunde befaras, att dessa bestämmelser bleve illusoriska.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Länsstyrelsen hyste för sin del betänkligheter

mot införandet av en allmän uppgiftsplikt till ledning för annans

taxering, då densamma kunde giva anledning till inkräktande på privatlivets

område, röjande av yrkeshemligheter m. m. Något tvångsmedel

för erhållande av dessa uppgifter hade icke föreskrivits, vadan någon påföljd

icke inträdde för den, som underläte att efterkomma en sådan anmaning,

ett förhållande, som torde kunna verka förringande för den anmanandes

auktoritet.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Tredje mans uppgiftsskyldighet kunde

naturligen ej undvaras, örn skattekontrollen skulle bli effektiv, men i

motsats till de sakkunniga ansåge länsstyrelsen tvångsmedel vara av nöden,

örn de uppgiftspliktiga vore ovilliga inkomma med begärda upplysningar.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Förevarande förslag syntes vara den

mest betydelsefulla principiella nyheten. Länsstyrelsen ansåge sig icke

kunna biträda förslaget. Det ville synas, som örn även de sakkunniga

insett vådorna av att giva uppgiftsskyldigheten den omfattning som skett,

då de icke velat stadga någon påföljd för uraktlåtenhet att lämna begärda

upplysningar. Enligt länsstyrelsens åsikt borde de skattskyldiga

icke åläggas andra förpliktelser än som verkligen vore nödvändiga för

åstadkommande av en riktig taxering, men hade uppgiftsplikt föreskrivits

i visst fall, skulle också myndigheterna beredas möjlighet att framtvinga

avlämnandet av sådan uppgift.

_ Länsstyrelsen i Jämtlands län: Förslaget avstyrktes, enär det kunde leda

till intrång å privatlivets område.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: En obegränsad uppgiftsskyldighet

till ledning för annans taxering bleve nog svår att utnyttja i vad den

rörde andra än bokföringsskyldiga rörelseidkare. Den förutsatte nämligen,

att anteckningar fördes och att dessa icke förstördes, d. v. s. att en

viss bokföringsskyldighet ålades alla medborgare.

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition nr 14S.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Man borde kunna ställa ganska stränga

fordringar på den enskildes uppgiftsplikt, men länsstyrelsen vore tveksam

om icke de sakkunniga gått för långt genom att föreslå denna obegränsade

uppgiftsplikt. Då skyldigheten inträdde endast efter anmaning

av landskamreraren kunde man emellertid förvänta, att denna rätt icke

användes i alltför vidsträckt omfattning eller sa att oskäligt arbete ålades

den uppgiftspliktige.

Kommerskollegium ställer sig visserligen mycket tveksamt till införandet

av en obegränsad uppgiftsplikt, som anses kunna bliva mycket

betungande för tredje man och medföra risk för obehörigt intrång på

privatlivets område, men vill dock icke ställa sig alldeles avvisande till

förslaget härom. En sådan uppgiftsplikt borde dock icke få utnyttjas

i den vidsträckta omfattning, som de sakkunniga avsett, utan endast tagas

i anspråk, då vid granskning av särskilt taxeringsfall erforderliga

upplysningar icke kunnat erhållas av den skattskyldige själv.

Av handelskamrarna anföra:

Skånes handelskammare:

Tvekan inför de sakkunnigas förslag i denna del yppade sig främst

mot den föreslagna oinskränkta uppgiftsplikten. Handelskammaren erinrade

örn den risk för ett obehörigt intrång på privatlivets område, som

en obegränsad uppgiftsskyldighet medförde. Örn handelskammaren likväl

icke avstyrkte införandet av sådan uppgiftsplikt, berodde detta därpå,

att handelskammaren insåge behovet av en vidgad uppgiftsplikt till ledning

särskilt för annans taxering. Handelskammaren ville dock med

skärpa framhålla, att denna uppgiftsplikt under inga förhållanden finge

utnyttjas för igångsättande av kategorigranskning eller annan stickprovskontroll

efter av de sakkunniga avgivna riktlinjer utan allenast tillgripas

i konkreta fall, då inhämtandet av upplysningar från utomstående

kunde förväntas klarlägga förhållanden, vartill den skattskyldiges egen

bokföring ej lämnade tillräckligt tillförlitligt material.

Västernorrlands och Jämtlands handelskammare:

Enligt de sakkunnigas förslag hade skyldighet stadgats för alla meaborgare

att i obegränsad omfattning tillhandagå med upplysningar till

ledning jämväl för annans taxering. Handelskammaren ville icke förneka,

att gällande bestämmelser rörande kontrollen över att skattskyldigs

inkomst och förmögenhet bleve behörigen beskattade borde i vissa hänseenden

kompletteras. Praktiska och ändamålsenliga förslag, ägnade att befordra

ett sådant syfte, borde alltså icke avvisas. Vad de sakkunniga

härutinnan förordat, syntes emellertid enligt handelskammarens förmenande

icke kunna hänföras till dylika praktiska och ändamålsenliga förslag.

Att exempelvis ålägga banker, rörelsekikare och andra bokföringspliktiga

att på anmaning i vilken utsträckning som helst tillhandahålla

taxeringsmyndigheterna alla möjliga uppgifter resp. sina handelsböcker

för granskning till ledning för annans taxering kunde sålunda icke ur

någon synpunkt anses vara av förhållandena betingat. Handelskammaren

höllö nämligen före, att en fullt tillfredsställande lösning av irågan

örn uppgiftsplikten till ledning för icke egen utan annans taxering kunde

vinnas genom ett lagfästande av sadan uppgiftsplikt för allenast de särskilda

fall, då en närmare undersökning eller kontroll av en eller annan

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. May.ts propositio7i nr 148.

Departe
mentschefen.

anledning funnes påkallad. Endast en på sådant sätt begränsad uppgiftsskyldighet

kunde leda till en taxeringsarbetet verkligt gagnande

granskning. En vidsträcktare uppgiltsskyldighet och en tillämpning i

anslutning därtill av granskningsmetoder enligt de sakkunnigas recept

komme säkerligen ock att stöta på mycket stora olägenheter och svårigheter

av praktisk natur, som av de sakkunniga icke tillräckligt beaktats.

Handelskammaren hade icke kunnat frigöra sig från en viss oro för att

den av de sakkkunniga förordade kontrollen eller utövarna av densamma

kunde komma att utgöra en verklig fara för näringslivet.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare: Den ökade uppgiftsplikt,

som enligt förslaget skulle inträda beträffande uppgift till ledning

för såväl egen som annans taxering hade utformats på ett sådant

sätt, att fullgörandet av densamma icke gjorts mer betungande än samhällsmedlemmarna

med hänsyn till de värden, som stöde på spel, skäligen

måste anses skyldiga att underkasta sig.

Såsom jag inledningsvis framhållit kan en effektiv deklarationskontroll

knappast genomföras utan att taxeringsmyndigheterna erhålla möjlighet

att i ganska vidsträckt omfattning infordra uppgifter av de enskilda till

ledning för annans taxering. I allmänhet synes det naturligt att betrakta

lämnandet av sådana uppgifter som en medborgerlig skyldighet. Men

det kan icke bestridas, att den enskilde i en del fall med hänsyn till personliga

förhållanden eller andra omständigheter kan ha ett berättigat intresse

att icke till taxeringsmyndigheterna lämna uppgifter av förevarande

slag.

De sakkunniga lia erinrat, att man ibland i utlandet löst dessa svårigheter

så, att man i princip stadgat obegränsad uppgiftsplikt men sedan

gjort undantag för en mångfald angivna fall, medan man på andra håll

förfarit så, att i författningen angivits de mer eller mindre omfattande

områden, för vilka uppgiftsplikt föreligger. Vår taxeringsförordning är

byggd på sistnämnda princip, en naturlig följd därav att uppgiftsplikten

till ledning för annans taxering efter hand utvidgats till nya områden.

De sakkunniga förorda nu, under hänvisning bland annat till att de

mångskiftande ekonomiska förhållandena göra alla uppräkningar bristfälliga,

att envar förklaras skyldig att lämna begärda uppgifter till ledning

för annans taxering. Därvid göras inga undantag, men garantier

mot missbruk anses lämnade dels genom att anmaningsrätten förbehålles

skattedirektören, landskamrerarna och taxeringsinspektörerna och dels

genom att inga tvångsmedel eller andra påiöljder stadgas för underlåtenhet

att fullgöra skyldigheten. Dessutom bibehållas, utom stadganden om

uppgiftsplikt utan anmaning, vissa särskilda stadganden örn skyldighet

att på anmaning lämna uppgifter jämte bestämmelser örn tvångsmedel

för dessa fall.

Vissa erinringar synas mig kunna göras mot detta förslag. Särskilt

vill jag i anslutning till vad kammarrätten anfört framhålla, att det

knappast torde vara förenligt med sunda lagstiftningsprinciper, särskilt

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. May.ts proposition nr 148.

på ett så omfattande och viktigt område som det förevarande, att meddela

en föreskrift, som till formen innebär en ovillkorlig skyldighet men

vilkens eftersättande icke är förenad med någon påföljd. Infordrar en

myndighet en uppgift under åberopande av en sådan föreskrift, har tydligen

en person utan närmare författningskännedom anledning tro att

han icke kan vägra, medan en annan person med bättre författningskunskaper

vet, att han genom en vägran icke utsätter sig för några risker;

i det särskilda fallet kan måhända den förre men icke den senare

verkligen lia skäl för en vägran.

Å andra sidan torde tvångsmedel icke kunna stadgas utan ett angivande

av olika undantag från uppgiftsplikten, vilket säkerligen skulle

vara förenat med avsevärda svårigheter. Det lämpligaste synes mig därför

vara att tillsvidare icke frångå det nuvarande systemet att specificera

icke blott de fall, då uppgiitsplikt utan anmaning föreligger, utan

även de fall, då ovillkorlig uppgiitsplikt efter anmaning skall äga rum,

samt att för alla dessa fall stadga vissa påföljder för underlåtenhet. Med

vissa utvidgningar av gällande uppgiitsplikt torde man på denna väg

väsentligen kunna nå vad man vill vinna.

I departementsförslaget ha sålunda dels införts ganska väsentliga utvidgningar

av uppgiftsplikten i fråga örn förvärvskällorna inkomst av

tjänst och inkomst av kapital, på sätt jag senare skall utveckla, och dels

bibehållits övriga förut omnämnda stadganden örn uppgiftsplikt till ledning

för tredje mans taxering, varjämte är att märka de redan omnämnda

nya bestämmelserna örn rätt till bokföringsgranskning i vissa angivna

fall till ledning för annans taxering.

Den nu angivna lösningen synes icke böra utesluta, att man även i

själva författningen ger uttryck för den nyss antydda åsikten, att envar

bör i det helas intresse såvitt möjligt söka tillhandagå taxeringsmyndigheterna

med de upplysningar, som av dem begäras för annans taxering.

Då jag håller för troligt, att detta icke skulle vara utan sitt värde, bar

jag i departementsförslaget såsom ett sista moment i 35 § upptagit en

bestämmelse av innehåll, att där det av landskamrerare begäres bör envar

även i andra fall än i förordningen särskilt angivits såvitt möjligt

biträda med upplysningar till ledning för annans taxering för inkomst

eller förmögenhet.

Jag får slutligen omnämna, att de sakkunniga föreslagit utsträckning

av det i 52 § taxeringsförordningen upptagna stadgandet örn uppgiftsplikt

för statliga myndigheter och överförmyndare till att avse även

kommunala myndigheter. Mot detta förslag, som icke mött någon erinran

i de avgivna yttrandena, har jag icke något att erinra. Till ett av

de sakkunniga föreslaget tillägg till samma paragraf i fråga örn sättet

för uppgiftspliktens fullgörande skall jag senare återkomma.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Majlis proposition nr 14S.

Kontroll å inkomster av tjänst.

Uppgiftsskyldighet av arbetsgivare angående anställdas förmåner för

kontroll å dessas taxering har sedan länge varit föreskriven. Enligt

33 § i 1928 års taxeringsförordning gäller härom, att uppgift angående

förmåner i avlöning eller pension utan anmaning skall avlämnas

a) av statlig eller kommunal myndighet samt allmän inrättning eller

stiftelse beträffande tjänsteman eller annan, som där ägt utbekomma avlöning

eller pension;

b) av bolag eller rederi ävensom verk, som är försett med Kungl.

Maj:ts oktroj eller står under offentlig kontroll, beträffande alla dem,

som varit anställda hos bolaget, rederiet eller verket eller därifrån åtnjutit

pension; samt

c) av annan arbetsgivare — annan juridisk person än de under a) och

b) nämnda samt fysisk person — beträffande dem, som varit anställda

i av honom bedriven rörelse eller därifrån uppburit pension.

I fråga örn sistnämnda punkt är att märka, att till rörelse icke räknas

jordbruk eller skogsbruk eller förvärvskällan »inkomst av annan fastighet».

Vid uppgivande av förmånerna skall i förekommande fall särskild upplysning

lämnas, att med befattning följt rätt till fri kost, boställe, bostad

eller löningsjord eller inkomst av sportler, expeditionslösen, botes- eller

beslagarandelar eller andra liknande ej till beloppet bestämda inkomster.

Avser uppgiven avlöningsförmån kortare tid än helt år, skall upplysning

meddelas örn den tidrymd, för vilken förmånen utgått.

I fråga örn sättet för uppgiftspliktens fullgörande märkes, att särskild

uppgiftshandling skall upprättas för varje löntagare samt att, där så kan

ske, uppgiften bör fullständigt angiva löntagarens namn, hemvist, bostadsadress

och födelseår samt för den, som ej är svensk undersåte, hans

nationalitet. Uppgifterna skola senast den 15 februari avlämnas till myndighet

i den ort, där taxeringen skall äga rum. De skola därvid vara

ordnade kommun- eller församlingsvis, och medelst särskilda omslag eller

annorledes skall vara tydligt utmärkt, vilken kommun eller församling

varje grupp av uppgifter avser.

Vidare åligger det enligt 35 § 1 mom. taxeringsförordningen arbetsgivare

att i särskilda fall efter anmaning lämna uppgift angående avlöningsförmåner,

som hos honom åtnjutits av andra personer än de i 33 §

nämnda. Den som för arbetslag eller liknande grupp av arbetare i en

summa uppburit visst avlöningsbelopp såsom ackordsöverskott eller dylikt

för att fördelas inom laget eller gruppen är enligt samma författningsrum

skyldig att i särskilda fall efter anmaning lämna uppgift angående

beloppets fördelning. Anmaningsrätt tillkommer ordförande i

taxeringsnämnd och landskamrerare.

Skulle anmaning att avlämna löneuppgift icke efterkommas, äger läns
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

styrelse vid vite förelägga den försumlige, därest lian icke är offentlig

tjänsteman, att inkomma med uppgift. Underlåter den, som är skyldig

att lämna löneuppgift utan anmaning, att behörigen fullgöra sagda skyldighet,

eller efterkommes icke anmaning att lämna löneuppgift, skall den

försumlige, där han ej för underlåtenheten är underkastad ansvar för

tjänstefel, böta tjugufem kronor. Lämnar uppgiftspliktig oriktigt meddelande

i löneuppgift mot bättre vetande eller av grov vårdslöshet, är

han underkastad samma straffpåföljd som den, vilken avgivit oriktig

självdeklaration.

De sakkunniga föreslå nu ändringar, tillägg eller förtydliganden beträffande

den sålunda stadgade uppgiftsplikten i följande avseenden.

(1) Alla juridiska personer hänföras till den grupp, för vilken uppgiftsplikt

föreligger oavsett örn fråga är om rörelse. Härom anföres:

Genom att föreningar, stiftelser och därmed jämförliga institutioner undantagits

från ovillkorlig uppgiftsskyldighet erhölles icke uppgifter å avlöningar,

som utginge till stora grupper av förvaltningspersonal, vilken

exempelvis vore anställd hos sammanslutningar inom näringslivet och

bland arbetare. Under hand hade visserligen genom myndigheternas initiativ

å någon eller några orter flera sådana föreningar, som haft ett

jämförelsevis stort antal anställda, kommit att årligen utan särskild anmaning

lämna löneuppgifter, men skäl saknades att icke i förevarande

hänseenden likställa dem med aktiebolagen. Vad anginge andra slag av

ideella föreningar, vilkas antal år 1917 av de sakkunniga för ideella föreningars

beskattning beräknats till närmare 26,400, syntes införandet av

obligatorisk uppgiftsplikt beträffande löner böra kunna befrämja taxeringsresultatet.

Även örn de funktioner, som utfördes inom sådana föreningar,

vanligen hade karaktär av bisysselsättningar och förty utgående

ersättningar i regel icke uppginge till mera avsevärda belopp, måste det

anses ur kontrollsynpunkt angeläget, att den ovillkorliga uppgiftsplikten

utsträcktes till sådana avlöningar, då innehavare av dylika funktioner

säkerligen ofta underläte att deklarera sin inkomst därav samt myndigheterna

icke sällan saknade kännedom örn att den skattskyldige haft

ifrågavarande förvärvskälla. Man syntes icke behöva befara, att föreningarna

eller stiftelserna därigenom komme att över hövan betungas.

Ifrågavarande förslag skulle komma till uttryck genom en ändring i

33 §.

(2) Med rörelse jämställes i förevarande avseende jordbruk eller skogsbruk

med minst tre personer stadigvarande anställda. Härom yttra de

sakkunniga:

Enligt gällande bestämmelser vore från uppgiftsskyldigheten undantagna

avlöningar till i jordbruk eller skogsbruk eller för skötseln av

bostadsfastighet sysselsatta personer. I fråga örn bostadsfastighet syntes

kontroll lämpligen kunna vinnas genom att ägare av annan fast egendom

än jordbruksfastighet ålades att å bilaga till självdeklaration specificera

påyrkat avdrag för avlöningar med angivande av mottagarens namn

och bostadsadress. Beträffande brukare av jordbruksfastighet åter förelåge

obestridligt ett behov av uppgifter ej minst rörande personer, som

s. 104 Kontrollera mot PDF

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

varit anställda i skogsbruk. Emellertid syntes av praktiska skäl uppgiftsplikten

böra begränsas samt avse endast de större jordbrukarna, vilka

utan svårighet torde kunna fullgöra densamma. Enligt de sakkunnigas

förslag hade ovillkorlig uppgiftsplikt därför ålagts utövare av jordbruk

eller skogsbruk, vilken under beskattningsåret i sin verksamhet

baft minst tre personer stadigvarande anställda. Genom en dylik begränsning

undantoges från uppgiftsplikt alla mindre jordbrukare, jämväl

sådana, som enstaka år företoge skogsavverkningar i sådan omfattning,

att tillfällig arbetskraft måste anlitas.

Jämväl nämnda förslag skulle komma till uttryck genom en ändring

i 33 §.

(3) Det meddelas anvisningar, vad löneuppgifter skola innehålla vid

avdrag för pensionsavgifter samt beträffande ersättning för rese- och

traktamentskostnader, representationskostnader m, m. I detta avseende

anföra de sakkunniga:

I samband med 1928 års skattereform bade föreskrifterna rörande redovisningen

i självdeklaration av inkomst av tjänst ändrats. Medan enligt

äldre deklarationsformulär inkomst av varje särskild befattning, anställning

eller tjänsteuppdrag skulle redovisas efter avdrag för obligatoriska

pensionsavgifter och utgifter för tjänsten, skulle enligt gällande bestämmelser

skattskyldig redovisa såväl bruttobeloppet av de intäkter lian åtnjutit

av varje särskild tjänst som jämväl de utgifter, han åsamkats för

intäkternas förvärvande. Trots de ändrade bestämmelserna torde likväl

de skattskyldiga i allmänhet fortsatt att redovisa ifrågavarande inkomst

i samma ordning som tillförne. Såsom bruttointäkt upptoges i regel det

belopp, arbetsgivaren angivit i löneuppgift, och från bruttointäkten droges

de särskilda utgifter, den skattskyldige åsamkats, såsom för resor

mellan bostad och arbetsplats, för inköp av facklitteratur m. m. De avgifter

för pensionering, vilka av arbetsgivaren innehållits före avlöningens

utbetalande, torde i regel avdragas vid bruttointäktens uppgivande,

och ett sådant redovisningssätt hade jämlikt år 1930 verkställd ändring

i avfattningen till 54 punkten i anvisningarna till deklarationsformuläret

förutsatts vara tillåtet. Endast i undantagsfall torde skattskyldig i

bruttointäkten inräkna de ersättningar, han i kommunal eller enskild

tjänst åtnjutit för sådana särskilda med tjänsten förenade utgifter såsom

kostnader för resor eller på grund av vistelse utom hemorten eller för

representation.

Skattskyldigs redovisning av bruttointäkten bestämdes med avseende

å sättet i allmänhet av löneuppgiftens innehåll. De skattskyldiga syntes

ofta icke anse behövligt att själva föra anteckningar rörande sina intäkter

av tjänst utan rättade sig efter de upplysningar rörande inkomsten, som

arbetsgivaren plägade lämna dem. Då löneuppgifterna alltjämt uppställdes

efter samma grunder som tidigare, hade följden blivit den nyssnämnda,

nämligen att, trots såväl ändrade bestämmelser i taxeringsförordningen

som uttryckliga anvisningar i deklarationsformuläret, de skattskyldiga

alltjämt redovisade sin inkomst av tjänst i samma ordning sorn

tidigare. Därest man önskade åstadkomma ett ändrat redovisningssystem

å förevarande område, syntes detta närmast böra ske genom att

arbetsgivarna meddelades tydliga anvisningar örn vad löneuppgifterna

skulle innehålla.

Ur principiell synpunkt vore det givetvis riktigt, att skattskyldig re
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. May.ts proposition nr US.

dovisade inkomst av tjänst i den ordning, som numera föreskrivits. Däremot

vore en specificerad redovisning av bruttointäkter oell utgifter icke

alltid påkallad för en tillfredsställande kontroll. Den uppgiftsplikt, som

skulle åligga arbetsgivare, borde enligt de sakkunnigas mening icke göras

mera omfattande eller betungande än som oundgängligen erfordrades

för utövande av en nöjaktig kontroll. Det torde vara tillräckligt, att

arbetsgivaren i de fall, då pensionsavgift av honom innehållits vid avlöningens

utbetalande, i löneuppgiften angåve endast den efter avdrag för

pensionsavgiften återstående avlöningen. För kontroll över att dubbla

avdrag för pensionsavgiften icke ägde rum, borde dock i löneuppgiften

angivas, att avlöningen upptagits efter avdrag av pensionsavgift. _

i fråga örn resekostnads- och trakt amant ser sättning ar torde endast i

undantagsfall upplysning lämnas å löneuppgift. Dr kontrollsynpunkt

vore det knappast heller erforderligt, att arbetsgivarna årligen utan anmaning

lämnade uppgift rörande sådana ersättningar, men ° däremot

borde å löneuppgiften angivas, huruvida sådan ersättning utgått. Skulle

taxeringsmyndighet i något fall finna anledning antaga, att gottgöielsen

utmätts på sådant sätt, att densamma åtminstone delvis

rekt löneförmån, ägde myndigheten möjlighet att genom arbetsgivaren

införskaffa kompletterande upplysningar rörande gottgörelsens storlek

samt de grunder, efter vilka densamma utgått. Flertalet skattskyldiga,

som åtnjöte ersättningar av dylikt slag, torde emellertid vara anställda

hos kommuner eller större enskilda företagare såsom försäkringsbolag,

banker eller större industriföretag. Det skulle icke vara odelat lyckligt,

örn taxeringsnämnden i varje särskilt distrikt, där de anställda haft sin

hostad, skulle söka bedöma skäligheten av påyrkade avdrag^ för reseoch

traktamentskostnader. Uppenbarligen kunde man icke påräkna erforderlig

kompetens inom alla nämnder för avgörande av sådana svårbedömliga

frågor och i vart fall vore det mycket svårt att på nenna väg

vinna önskvärd jämlikhet vid tillämpningen. Ansåge sig taxeringsmyndigheterna,

ehuru frågans fiskaliska betydelse sannolikt vore jämförelsevis

obetydlig, böra utöva kontroll å detta område, syntes ..detta lämpligen

böra ske genom att vissa år på initiativ av skattedirektören eller landskamrerare

vare sig samtliga arbetsgivare eller vissa grupper bland dessa,

exempelvis sådana, som hos sig hade anställda handelsresande, beträffande

vilka ett särskilt kontrollbehov kunde föreligga, anmodades att. redogöra

för storleken av dylika ersättningar samt de grunder, elter vilka

desamma utgått. Härigenom bereddes myndigheterna möjlighet att med

ett större mått av sakkunskap träffa avgöranden.i dylika svårbedömliga

frågor, varj junte en större likformighet kunde vinnas. Ett sådant förfaringssätt

anslöte sig för övrigt nära till de stickprovsprinciper, som

läge till grund för de sakkunnigas förslag till förstärkt kontroll å andra

områden.

Till frågan örn kontroll över beskattningen av sådana ersättningar, som

utginge till täckande av representationskostnader, hade de sakkunniga

intagit en annan ståndpunkt än den nu nämnda. Det vore nämligen ingalunda

ovanligt, att belopp, som i själva verket utgjorde avlöningar, av

arbetsgivaren betecknades såsom representationsersättning. Då sådana

ersättningar icke torde utgå ens tillnärmelsevis så allmänt som resekostnads-

och traktamentsersättningar, skulle en ovillkorlig uppgiftsplikt i

fråga örn representationskostnader icke medföra samma besvär för arbetsgivarna

som en skyldighet att meddela uppgift örn resekostnads- och

traktamentsersättningar. På grund av det anförda och då representa
-

s. 106 Kontrollera mot PDF

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

tionsersättningarna icke kunde fastställas efter samma enhetliga grunder

som i allmänhet gällde i iråga örn reseersättningar, förelåge ett vida

större kontrollbehov beträffande representationsersättningar. De sakkunniga

hade därför föreslagit, att arbetsgivaren skall å löneuppgift uppgiva

storleken av utbetald ersättning för representation. Självfallet skulle

dock denna uppgiftsplikt icke omfatta sådana utbetalningar lör representation

vid ett eller annat enstaka tilliälle, vilka exakt motsvarade av

den anställde gjorda utlägg och enligt vedertaget aflärsbruk bokfördes å

arbetsgivarens omkostnadskonto.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle vad de sålunda anfört icke komma

till uttryck i löriattningstexten utan endast i särskilda anvisningar angående

innehållet i löneuppgift, vilka de sakkunniga föreslå skola upptagas

å sådan s. k. huvudlöneuppgift, varom jag strax skall tala.

(4) Löneuppgifter förklaras uttryckligen skola upptaga icke blott avlöningar

utan även arvoden o. dyl. De sakkunniga anföra, att skyldigheten

att utan särskild anmaning lämna löneuppgift redan enligt gällande

föreskrifter omfattade icke endast ersättningar, som utginge på

grund av tjänste- eller anställningsförhållande och vilka syntes böra betecknas

såsom avlöningar, utan jämväl ersättningar, som utginge på

grund av stadigvarande uppdragsförhållande och å vilka beteckningen

arvoden lämpligen syntes kunna användas. Taxerings förordningens avfattning

vore emellertid icke fullt otvetydig å förevarande område. Till följd

härav hade ojämnheter uppstått i fråga örn bestämmelsens efterlevnad.

Sålunda underläte många bolag att lämna uppgift rörande de förmåner,

som styrelsens ledamöter och bolagets revisorer åtnjutit. Synbarligen

hade man icke ansett, att dessa personer varit anställda hos bolaget eller

att de av bolaget uppburit avlöning. Vissa ändringar i författningstexten

(33 §) hade därför av de sakkunniga föreslagits, för att bestämmelserna

skulle närmare komma att ansluta sig till allmänt vedertaget

språkbruk.

(5) Uppgift skall lämnas utan anmaning även å ersättningar för tillfälliga

uppdrag, i den mån de utgått till icke-bokföringspliktiga personer

och med minst 100 kronor till samma person. Härom anföra de sakkunniga:
Icke

sällan förekomme, att lön- eller arvodestagare av sin arbetsgivare

erhölle särskild ersättning för tillfälliga uppdrag eller tjänster, vilka det

icke ålegat mottagaren att utföra på grund av utav honom innehavd anställning

eller stadigvarande uppdrag. Så torde exempelvis tjänstemän

hos försäkringsbolag ofta, utöver avlöningen från arbetsgivaren, erhålla

provision för anskaffning av försäkringar. Sådana ersättningar torde

i allmänhet stå de egentliga avlöningsförmånerna ganska nära, och understundom

erhölle den anställde dylika tillfälliga uppdrag såsom uppmuntran

för sitt välförhållande i tjänsten. Den ovillkorliga uppgiftsplikten

borde därför enligt de sakkunnigas mening omfatta även ersättningar

för tillfälliga uppdrag, som utgått till anställda, pensionstagare eller arvodestagare.

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 148.

Understundom hade vissa arbetsgivare utan särskild anmaning lamnat

upplysning om utbetalade ersättningar för tillfälliga uppdrag. Ersattningar,

som utginge på grund av tillfälliga medarbetarskap i Hera av de

dagliga tidningarna ävensom för medverkan i radioprogram, torde salunda

i regel genom arbetsgivare uppgivas för taxering. 1 några kommuner

hade efter framställning av taxeringsmyndigheterna bokförlag

m. fl. kommit att årligen lämna uppgift rörande arvoden for litterär eller

konstnärlig verksamhet. Härigenom hade otvivelaktigt förebyggts,

att betydande inkomstbelopp undgått taxering. Stickprovsvis hade kontroll

ägt rum beträffande vissa agentprovisioner, närmast. sådana som

utbetalades av försäkringsbolagen. Emellertid utginge ersättningar tor tillfälliga

uppdrag ganska allmänt och den nuvarande kontrollen linge i

stort sett anses mindre tillfredsställande. För taxeringsmyndigheterna

mötte det i regel svårigheter att erhålla kännedom örn de företag elier

branscher av företag, som plägade utbetala dylika provisioner eller andia

därmed jämförliga ersättningar. Någon annan utväg att erhålla, nöjaktig

kontroll över taxering av sådana ersättningar torde ej iorelinnas,

än att arbetsgivare ålades ovillkorlig uppgiftspiikt.

Därest emellertid varje ersättningsbelopp, även uet obetydligaste, skulle

vara underkastat uppgiftspiikt, komme otvivelaktigt arbetsgivarna att

åsamkas ett betydande arbete, som i mångå fall bleve oskäligt betungande

i förhållande till det gagn för taxeringen, uppgiftsplikten kunde

väntas medföra. Uppgiftsplikten hade därför ansetts bora begränsas och

föreligga endast örn ersättning under beskattningsåret utgått till en oell

samma mottagare med minst 100 kronor. Vad angmge ersättningsbelopp,

understigande 100 kronor, torde till följd av den allmänna uppgiltsplikten

till ledning för annans taxering upplysning kunna erhallas tran arbetsgivaren

efter anmaning. Skulle på grund av särskilda forhållanden

i vissa fall anses särskilt önskvärt, att uppgift meddelades aven örn selika

smärre belopp, såsom i fråga örn ersättningar från tidningar och radiotjänst,

torde upplysningar kunna erhållas genom överenskommelse

med de särskilda arbetsgivarna. Dylika överenskommelser torde lämpligen

böra träffas efter förhandling nied organ för arbetsgivarna genom

den centrala taxeringsinspektionens försorg.

Därest ersättning av ifrågavarande slag skulle utgå till annan an den,

för vilken beloppet utgjorde intäkt från av honom utövad rörelse eller annan

av honom vrkesmässigt bedriven verksamhet, torde ersättningen regelmässigt

vara att hänföra till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet,

ehuru sådan ersättning understundom i självdeklaration ree.ovisats såsom

intäkt av tjänst. .. . . , , , .

Där dylik ersättning utgjorde intäkt av yrkesmässig verksamhet, tolde

nyttan av uppgiftsplikten i förhållande till det för uppgilts amnaren

därav förorsakade besväret ofta vara ganska ringa. Det kunde darfor

ifrågasättas, örn icke sistnämnda slag av ersättningar kumle helt undantagas

från den ovillkorliga uppgiftsplikten. Erfarenheten hade emellertid

visat, att ett kontrollbehov understundom forelåge, framför allt i de

fall där mottagaren icke hade ordnad bokföring. Med avseende hara och

då med en dylik begränsning uppgiftsplikten, som ju endast skulle åligga

rörelseidkare, icke borde komma att avsevärt belasta dessa, hade Iran

uppgiftsplikten undantagits, förutom ersättningar understigande 100 kronor

allenast de tillfälliga ersättningar, som utgått till sadan rorelseidkare

som enligt lag varit bokföringsskyldig. Undantagsvis kunde visserligen

svårighet föreligga för utbetalaren av ersättningen att avgöra, lin
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

LÖS

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

guvida bokföringsskyldighet förelåge för mottagaren, men nian torde

Kunna förutsätta, att så snart ovisshet därom rådde, uppgift örn utbetalningen

bomme att lämnas. Genom en dylik begränsning av uppgiftsplikten

vunnes vidare den fördelen, att endast i undantagsfall svårighet torde

uppkomma för arbetsgivaren att bedöma, huruvida ersättning, som kunde

tankas vara föremål för uppgiftsplikt, utgjort gottgörelse för arbetsprestation

eller vara. I den mån så kunde komma att befinnas erforderligt,

torde taxermgsmspektionen säkerligen icke underlåta att vidtaga åtgärder

för att förtydligande anvisningar lämnades å huvudlöneuppgiften i

fråga örn skyldigheten att meddela uppgift om sådana ersättningar.

Förslaget i denna del skulle komma till uttryck genom ändring i 33 §.

(6) Annan uppgiftspliktig arbetsgivare än statlig eller kommunal myndighet

skall jämväl obligatoriskt avlämna s. k. huvudlöneuppgift. Enligt

bestämmelse i författningsförslaget skall sådan upprättas å blankett enligt

av Kungl. Majit fastställt formulär samt upptaga antalet löntagare, sammanlagda

beloppet av utbetalda kontanta förmåner samt en sammanställning,

utvisande å vilka konton i arbetsgivarens bokföring förmånerna

uppförts. Ett utkast till formulär finnes intaget i de sakkunnigas

betänkande (sid. 163). Såsom redan nämnts finnas å detta formulär jämväl

vissa anvisningar angående löneuppgifternas innehåll m. m. De sakkunniga

anföra örn sitt förslag härutinnan:

Såsom förut framhållits saknade arbetsgivarna ofta kännedom örn vilka

tormänen, som skola upptagas i löneuppgift. Det hade i flera fall konstaterats,

att arbetsgivare uraktlåtit att i löneuppgift upptaga vissa avlonmgsbelopp,

exempelvis sådana som utgått till delägare i familje- eller

enmansbolag eller gåvor och andra gratifikationer. För de sakkunniga

hade uppgivits, att mindre arbetsgivare skulle i flera fall underlåtit

att till fullo uppgiva utbetalade avlöningsbelopp. I flera länder, varest

man i samband med bokgranskningar plägat anställa jämförelser’mellan

arbetsgivarnas löneuppgifter och vederbörande avlöningskonton i dessas

räkenskaper, hade konstaterats, hurusom i åtskilliga fall vinstbelopp bokforts

såsom avlöningar. Även här i landet hade konstaterats, att liknande

åtgärder vidtagits, men det syntes icke vara möjligt att med de medel

som för närvarande stöde myndigheterna till buds, i större omfattning’

upptäcka sådana oriktiga bokföringsåtgärder. Härtill komme att det visa.

t.,?1f vara av behovet påkallat, att beskattningsnämnderna bereddes

ma''!1ie^ P^ enklare och effektivare sätt än för närvarande vore

möjligt utöva kontroll över att arbetsgivarna överhuvudtaget lämnade

löneuppgifter.

. tillgodoseende av nu nämnda syften hade de sakkunniga föreslagit

införande av skyldighet för enskilda arbetsgivare att avlämna en särskild

huvudlöneuppgift. Denna huvudlöneuppgift skulle avlämnas till

myndighet i det län eller den kommun, där enligt taxeringsförordningens

bestämmelser arbetsgivaren hade eller bort ha att avlämna allmän självdeklaration.

Huvudlöneuppgiften skulle avlämnas samtidigt med de löneuppgifter,

som skulle utgöra bilaga till densamma. Hade från arbetsgivaren

utgått avlöningsförmåner till personer, bosatta å annan ort än

nyssnämnda, skulle upplysning därom lämnas i huvudlöneuppgiften.

Densamma borde, efter eventuellt företagen jämförelse med löneuppgifterna,

inordnas såsom bilaga till arbetsgivarens deklaration. Saknades

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

vid granskning av deklaration, avgiven av arbetsgivare, sådan huvudlöneuppgift,

hade landskamreraren eller taxeringsnämndens ordförande att

undersöka, huruvida uppgiftsplikten fullgjorts, samt vidtaga de ytterligare

åtgärder, som därav befunnes påkallade.

Arbetsgivare, som enligt lag vore skyldig att föra handelsböcker, skulle

därjämte ifylla ett i huvuduppgiften intaget formulär till sammanställning

av löneuppgifterna. Av denna sammanställning skulle framgå, å

vilka konton i arbetsgivarens räkenskaper kontant utbetalade förmåner

bokförts. Härigenom bleve det möjligt att vid företagen bokgranskning

konstatera riktigheten av lämnade uppgifter.

Det särskilda taxeringskontoret i Norrköping hade åren 1932 och 1933

till arbetsgivare i staden utsänt huvudlöneuppgifter enligt det av de sakkunniga

utarbetade formuläret. Nära nog samtliga arbetsgivare därstädes

hade lämnat de begärda uppgifterna, och desamma hade, utan att arbetsgivarna

därigenom torde lia föranletts nämnvärt ökat besvär, medfört

betydande förbättringar i taxeringshänseende. Taxeringsassistenten

i Norrköping hade beräknat det inkomstbelopp, som enbart genom sagda

förfarande år 1932 kommit att underkastas taxering, till mellan 100,000

kronor och 200,000 kronor.

De sakkunniga anföra slutligen, att det kunde ifrågasättas, örn icke formulär

till löneuppgift borde fastställas av Kungl. Majit. Häremot talade

dock praktiska skäl, i det att många arbetsgivare på grund av säregna

förhållanden icke ansett sig lämpligen böra använda den standardtyp

till formulär, arbetsgivarna i allmänhet begagnade. Däremot syntes i anvisningarna

till huvudlöneuppgiften böra lämnas ett mönsterformulär

till löneuppgift. För övrigt syntes denna fråga lämpligen kunna lösas

genom medverkan av taxeringsinspelctionen.

Av de förut omnämnda båda stadgandena örn uppgiftsskyldighet efter

anmaning föreslå de sakkunniga bibehållande endast av stadgandet beträffande

ackordsöverskott; stadgandet örn skyldighet att efter anmaning

av taxeringsnämndsordförande eller landskamrerare lämna uppgifter örn

avlöningar i andra fall än i 33 § avses skulle således utgå.

Örn jag bortser från huvudlöneuppgifterna har i de avgivna yttrandena

inga andra erinringar framställts mot de sakkunnigas förslag beträffande

löneuppgifter än att från flera håll ifrågasatts borttagande av vissa av

de sakkunniga själva föreslagna begränsningar i uppgiftsplikten. Jag

skall först redogöra för vad härom anförts; till vad som yttrats angående

huvudlöneuppgifterna skall jag därefter återkomma.

Kammarrätten anför:

Enligt kammarriittens mening borde samtliga utövare av jordbruk

eller skogsbruk avlämna löneuppgifter, oberoende av antalet anställda.

Att löneuppgift uttryckligen angåves skola omfatta jämväl arvode, innebure

endast ett förtydligande och föranledde ingen erinran från kammarrättens

sida. Mera betydelsefullt vore förslaget, att representationskostnader

skulle upptagas i löneuppgifter. Kammarrätten funne detta

förslag välgrundat och ansåge sig böra ifrågasätta, örn icke rese- och

traktamentskostnader åt innehavare av enskilda eller kommunala tjäns
-

s. 110 Kontrollera mot PDF

110 Kungl. May.ts proposition nr 148.

ter borde behandlas på samma sätt. Stora grupper av enskilda anställningshavaro

(handelsresande, försäkringsinspektörer m. fl.) plägade erhålla

en väsentlig del av sina avlöningsförmåner i nämnda form och dessa

ersättningar bokfördes i regel i sådan form att de lätteligen kunde uppgivas.

Ur formell synpunkt erinrades, att bestämmelser, som kunde komma

att givas rörande skyldighet att uppgiva representationsersättningar

samt, enligt kammarrättens förslag, resekostnads- och traktamentsersättningar,

borde få sin plats icke blott i anvisningar till vissa uppgiftsformulär,

såsom de sakkunniga syntes lia tänkt sig, utan även i själva lagtexten.

Från länsstyrelsernas yttranden anmäldes följande:

Länsstyrelsen i Uppsala län: Det ifrågasattes örn det vore klokt att begränsa

uppgiftsskyldigheten för jordbrukare till dem, som under beskattningsåret

haft minst tre stadigvarande anställda i sitt jordbruk eller

skogsbruk. Inom Uppsala län plägade dylika uppgifter allmänt avlämnas,

sedan taxeringsnämndsordförandena tagit sig för att så gott som

undantagslöst infordra dylika uppgifter, då de ej åtföljt deklarationen.

Den föreslagna begränsningen kunde verka så, att den stora massan jordbrukare

slutade upp att lämna dylika uppgifter.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: I olikhet med de sakkunniga ansåge

länsstyrelsen införande av uppgiftsskyldighet beträffande i kommunal

eller enskild tjänst utbetalda rese- och traktamentsersättningar lika påkallat

som i fråga örn representationsersättning. Att stadga befrielse

från skyldighet att avgiva löneuppgift för det fall, att löneförmåner utgått

till rörelseidkare, som enligt lag varit skyldig att föra handelsböcker,

syntes olämpligt. Det kunde för arbetsgivaren ofta vara förenat med

svårigheter att avgöra, om så vore fallet eller ej.

Länsstyrelsen i Jönköpings län: Det syntes länsstyrelsen önskvärt, att

begränsning av uppgiftsplikten i fråga örn löner, som utbetalts av utövare

av jordbruk eller skogsbruk, icke infördes, synnerligast som lämnandet

av uppgifter i ifrågavarande fall torde föranleda mycket ringa

arbete. Det förtjänade att framhållas, att sådana uppgifter redan nu

hade inom Jönköpings län lämnats i viss utsträckning.

Länsstyrelsen i Värmlands län: Skyldigheten för innehavare av jordbruk

eller skogsbruk att avlämna löneuppgift hade onödigt snävt begränsats.

Taxeringsmyndigheterna i länet hade hittills plägat kräva, att alla

löneavdrag från jordbruk eller skogsbruk specificerades.

Länsstyrelserna i Kopparbergs., Gävleborgs och VÖsterbottens län: Det

torde ofta bliva svårt för arbetsgivare att avgöra om rörelseidkare, som

mottagit ersättning, vore bokföringsskyldig eller icke.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Uppgiftsskyldigheten syntes böra

utökas till arbetsgivare, som bedrivit jordbruk eller skogsbruk med

mindre än tre stadigvarande arbetare. I annat fall bleve nämligen exempelvis

jordbrukarna i Västernorrlands län, som normalt icke tillnärmelsevis

hade tre stadigvarande arbetare, men däremot tillfällig arbetskraft i

stor utsträckning för skogshuggning, körslor m. m., i regel icke uppgiftspliktiga.

— Taxeringsnämnds rätt att, där icke ovillkorlig uppgiftsplikt

förelåge, infordra uppgifter å avlöningsförmåner syntes höra bibehållas.

Det vore för taxeringen av yttersta vikt att de skattskyldigas uppgifter

i deklarationen kunde kontrolleras redan i taxeringsnämnden.

Slutligen må anmärkas, att Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare

anför:

opaginerad Kontrollera mot PDF

lil

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

För utövare av jord- eller skogsbruk hade den ovillkorliga uppgiftsplikten

rörande utbetalda löner begränsats till sådan utövare, som under beskattningsåret

i sin verksamhet hatt minst tre personer stadigvarande

anställda. Denna bestämmelse lunne handelskammaren vara mindre lycklig,

då från uppgiitsplikt undantoges alla mindre jordbrukare, jämväl sådana,

som enstaka år iöretoge skogsavverkningar i sådan omiattning att

tilliällig arbetskraft måst anställas. Iniörandet av sådan bestämmelse

skulle åtminstone för Norrbottens län, där sådana utövare, varom nu

vore fråga, plägade, utan att vara därtill skyldiga, avlämna löneuppgiit

utan anmaning, betyda utveckling bakåt. Handelskammaren skulle därför

vilja föreslå att den av de sakkunniga förordade begränsningen bortfölle.

Vad härefter angår vad i yttrandena anförts beträffande huvudlöneuppgifterna

tillstyrkes detta förslag uttryckligen av kammarrätten

samt av länsstyrelserna i Malmöhus och Hallands län, dock under

framhållande att avlämnandet av sådana uppgifter komme att medföra ej

ringa besvär för de uppgiftsskyldiga.

Förslaget i denna del avstyrkes däremot helt eller delvis av tolv länsstyrelser.

Från dessa yttranden anmärkes följande:

Överståthållarämbetet: Ämbetet vore icke övertygat om huvudlöneuppgiftens

betydelse. För att den skulle erhålla en sådan syntes det nödvändigt,

att de densamma åtföljande löneuppgifterna summerades och deras

summa jämfördes med huvudlöneuppgiitens, innan löneuppgiiterna överlämnades

till de olika taxeringsnämnderna, en åtgärd, som i icke ringa

grad måste fördröja taxeringsnämndernas arbete. Huvuduppgiften kunde

nämligen vara riktig, men någon enskild löneuppgift felaktig eller helt

och hållet saknas.

Länsstyrelsen i Stockholms län avstyrker på liknande skäl och under

framhållande av det stora arbetet lör de skattskyldiga.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Inför stadgandet örn avlämnande av kuvudlöneuppgift

ställde sig länsstyrelsen tveksam. I fråga om mindre företag

med de anställda bosatta å den ort, där företaget skulle avlämna

uppgiften, kunde densamma möjligen tjäna till kontroll därå, att riktiga

löneuppgifter lämnades för samtliga anställda, men beträffande anställda,

som skulle taxeras inom annat distrikt än där arbetsgivaren lämnat uppgiften,

vore sådan kontroll icke möjlig. För större arbetsgivare skulle

den också bliva alltför betungande. Det ifrågasattes därför, örn dylik

uppgift verkligen behövde lämnas annat än elter anmaning.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: Huvudlöneuppgiiten hade utan tvivel

en uppgift att fylla, men det ifrågasattes om dess värde vore så stort,

att det motiverade denna nya uppgiitsskyldighet, som för större företag

måste vålla icke så ringa besvär.

Länsstyrelsen i Jönköpings län: Det kunde ifrågasättas, huruvida behov

av huvudlöneuppgift förelåge i fråga örn den stora massan av arbetsgivare,

jordbrukare och idkare av rörelse av mindre omfattning. Uppgiftsplikten

borde icke göras mera omfattande eller betungande, än som

oundgängligen erfordrades för en nöjaktig kontroll. Därest skyldigheten

gjordes beroende av antalet anställda, sa att ovillkorlig plikt att avlämna

huvudlöneuppgift inträdde först, då dessa uppginge till visst högre antal,

men i annat fall gjordes beroende av anmaning, torde kravet på sådan

kontroll bliva nöjaktigt tillgodosett.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

Länsstyrelsen i Kristianstads län: För att huvudlöneuppgiften skulle

ha någon praktisk betydelse, måste man förutsätta, att taxeringsnämndens

ordförande eller någon av hans medhjälpare innan specialuppgifterna

sorterades sammanräknade dessa och på sådant sätt kontrollerade

dem emot huvuduppgiften, ett arbete, vilket skulle bliva alltför betungande

för taxeringsmyndigheterna. Länsstyrelsen ville även erinra örn,

att sorteringen av såväl deklarationer som uppgifter i större städer ägde

rum å kronouppbördskontoren, vilket helt omöjliggjorde kontroll av specialuppgifterna

mot den föreslagna huvudlöneuppgiften. Länsstyrelsen

ansåge därför, att enskild arbetsgivare först efter anmaning skulle vara

skyldig avlämna en dylik uppgift.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Huvudlöneuppgiften syntes

icke vara lämplig utan opraktisk och ägnad giva onödigt arbete åt såväl

den uppgiftspliktige som taxeringsmyndigheten.

Länsstyrelsen i Örebro län: Huvudlöneuppgifterna syntes komma att

sakna betydelse ur kontrollsynpunkt. Då de särskilda löneuppgifterna

skulle överlämnas till ordförandena i de kommuner, där vederbörande

inkomsttagare vore bosatt, kunde kontroll icke ske därav, att summan

av avlöningarna enligt de särskilda löneuppgifterna överensstämde med

huvudlöneuppgiften. Men även örn hinder för sådan kontroll av nämnda

anledning icke förelåge, torde det arbete, som skulle erfordras för sådan

kontroll vara så tidsödande, att den icke hunne inom taxeringsnämnderna

verkställas.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Det ville synas som örn arbetsgivares

skyldighet att lämna liuvudlöneuppgift ej borde göras ovillkorlig utan

inträda först efter anmaning av landskamrerare. Upprättandet av denna

uppgift måste komma att bereda större företagare ett mycket betydande

arbete. Någon kontroll torde emellertid i regel ej erfordras beträffande

löneuppgifter, som avlämnades av nämnda kategori skattskyldiga. Formuläret

till liuvudlöneuppgift borde med användande av kolumnsystem

uppställas, så att detsamma för varje ifrågakommande konto i bokföringen

utvisade summan av å kontot förda avlöningsmedel.

Länsstyrelserna i Kopparbergs och Gävleborgs län: Huvudlöneuppgift

skulle visserligen vara av stor betydelse i kontrollhänseende, men med

hänsyn till det mycket betungande arbete upprättandet därav skulle

åsamka de skattskyldiga, exempelvis de stora bolagen, ävensom till det

väsentligt ökade besvär granskningen av uppgiften komme att bereda

beskattningsmyndigheterna, ansåge sig länsstyrelsen böra ifrågasätta

lämpligheten av de sakkunnigas förslag i denna del.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: En särskild huvudlöneuppgift, innehållande

ett sammandrag av samtliga löneuppgifter, tillstyrktes. Då redogörelsen

för löneutgifternas fördelning å olika konton i räkenskaperna

endast syntes vara avsedd att användas vid bokföringsgranskning och

skulle vålla de uppgiftsskyldiga ej obetydligt besvär, kunde däremot förslaget

i denna del icke biträdas.

Kommerskollegium ifrågasätter om icke skyldighet att avlämna huvudlöneuppgift

bör inträda först efter anmaning.

Sveriges industriförbund, svenska bankföreningen och Stockhohns handelskammare

avstyrka i sitt gemensamma yttrande till kommerskollegium

förslaget på den grund att huvudlöneuppgifterna skulle förorsaka stort

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

besvär för näringsidkarna, som redan vore hårt betungade av all den uppgiftsskyldighet,

som ålagts dem.

lie sakkunnigas förslag i fråga örn löneuppgifternas innehåll och den

omfattning, vari sådana skola lämnas, synas mig ägnade att leda till en

bättre ordning och ökad kontroll på förevarande område utan obehörigt be

tungande av uppgiftslämnarna, och jag kan således ansluta mig till dessa

förslag.

I ett avseende lia de avgivna yttrandena givit mig anledning att gä något

längre än de sakkunniga föreslagit. Jag syftar härvid pa förslaget, att

uppgiftsplikt beträffande i jordbruk eller skogsbruk utbetalda löne- eller

ersättningsbelopp skulle föreligga endast, örn vederbörande under året

haft minst tre personer stadigvarande anställda. Från flera håll har påyrkats

borttagande av sistnämnda begränsning, vilket jag oek — under

hänvisning till vad i yttrandena anförts härom — får tillstyrka. Jag vill

erinra, att uppgifterna i dessa fall icke kunna förorsaka något nämnvärt

besvär; det är endast att samtidigt med självdeklarationen å särskilda

blad anteckna de uppgifter å beloppen, som ändock mäste finnas till Ilands

vid deklarationsblankettens ifyllande, samt avlämna dem till taxeringsmyndigheten.

Däremot anser jag mig icke kunna förorda borttagande av den av de

sakkunniga föreslagna begränsningen, att uppgift å ersättningar för tillfälliga

uppdrag icke skola lämnas i den man de utgått till bokföringspliktiga

personer. Anmärkningarna på denna punkt gå icke ut på, att

sådana uppgifter skulle vara av något värde, utan lia sin grund i farhågor

därför, att det stundom skulle vara svårt för vederbörande att veta.

örn ersättningens mottagare är bokiöringsskyldig. 1 anslutning till de

sakkunniga anser jag, att denna invändning icke har så stor praktisk

räckvidd, då val i tveksamma fall uppgift kommer att lämnas, samt att

det är svårt att överblicka konsekvenserna i fråga örn uppgiftspliktens

omfattning, därest denna begränsning skulle borttagas.

De sakkunniga lia vidare föreslagit skyldighet för andra arbetsgivare

än statlig eller kommunal myndighet att samtidigt med löneuppgifterna

avlämna en sammanfattande s. k. huvudlöneuppgift med hänvisningar, i

vad rör bokföringsskyldiga, till vederbörande konton i handelsböckerna.

Denna skulle tjäna till kontroll såväl å de särskilda löneuppgifternas

riktighet och fullständighet som å arbetsgivarens bokföringsåtgärder och

således hans egen taxering, varjämte å formuläret skulle meddelas anvisningar

rörande löneuppgifternas innehåll m. lii. Den gjorda utredningen

synes mig giva vid handen, att sådana liuvudlöucuppgiftor skulle kunna

vara av ej ringa värde men även att de ofta skulle förorsaka såväl arbetsgivare

som taxeringsmyndigheterna avsevärt besvär. Med hänsyn till de

avgivna yttrandena över detta förslag och ej mindre till den omständigheten,

att det med den här föreslagna mera begränsade taxeringsorganisa
P,

i hang till riksdagens protokoll Ullin.

1 sami. ,Yr 1''iS.

s

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

Honell säkerligen åtminstone på många kåll skulle bliva svårt för taxeringsmyndigheterna

att hinna bearbeta och tillgodogöra sig allt detta material,

har jag stannat vid att icke föreslå obligatoriskt avlämnande av huvud - löneuppgifter. Jag förutsätter emellertid, att det å vissa orter med till

räckliga organisatoriska resurser skall visa sig lämpligt och möjligt att

—• såsom redan skett å något håll — erhålla sådana huvudlöneuppgifter

med stöd av stadgandet örn skyldighet för skattskyldiga att på anmaning

meddela upplysningar till ledning för egen taxering. Härigenom skulle då

vinnas ytterligare erfarenhet rörande värdet av dylika uppgifter.

Särskilt med hänsyn till att obligatoriska huvudlöneuppgifter icke skulle

förekomma torde de sakkunnigas förutnämnda förslag rörande löneuppgifternas

innehåll böra komma till uttryck i själva författningstexten.

Bland annat av detta skäl har i departementsförslaget 33 § omredigerats.

I den avfattning, paragrafen sålunda erhållit, ansluter den sig närmare till

den nuvarande uppställningen.

Kontroll å aktieutdelningar och obligationsräntor.

De sakkunnigas förslag beträffande aktieutdelningar o. d. Utdelning

från aktiebolag och solidariska bankbolag blev föremål för statlig inkomstbeskattning

genom beslut av 1902 års riksdag. År 1919 utsträcktes

skattskyldigheten till det kommunala beskattningsområdet, Genom

år 1920 vidtagna ändringar i skatteförfattningarna underkastades jämväl

utdelning å andelar i ekonomisk förening inkomstbeskattning.

Samtidigt med att utdelning från aktiebolag eller solidariskt bankbolag

blev föremål för statlig inkomstbeskattning infördes bestämmelser rörande

kontroll över att sådan inkomst komme att taxeras. Dessa kontrollbestämmelser

överensstämma i allt väsentligt med de ännu gällande, vilka

i huvudsak innebära följande.

Uppgiftsplikt utan särskild anmaning har ålagts svenska aktiebolag, solidariska

bankbolag och ekonomiska föreningar rörande utdelning, uppgående

till sammanlagt minst 10 kronor. I och för uppgiftsplikten ha

företagen uppdelats i två grupper. Till den ena gruppen hänföras ekonomiska

föreningar, solidariska bankbolag och sådana aktiebolag, därifrån

utdelning å aktie på grund av lag eller bolagsordning icke får uppbäras

av annan än den, som i behörig ordning styrkt sin äganderätt till

aktien. Till denna grupp hörande företag skola lämna uppgift beträffande

envar delägare eller medlem, som uppburit eller ägt uppbära utdelning,

uppgående till sammanlagt minst 10 kronor, angående utdelningens

belopp. Till den andra gruppen hänföras andra aktiebolag än de nyss

nämnda. Uppgiftsplikt för till denna grupp hörande bolag föreligger endast

i den mån den, som uppburit eller ägt uppbära utdelning, är för bo

laget känd.

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

115

Uppgiftsplikten skall fullgöras i samma ordning, som gäller för löne

uppgifterna, och för underlåtenhet att behörigen fullgöra skyldigheten

stadgas enahanda påföljder.

De sakkunniga anföra i fråga om tillämpningen av gällande ordning

och bristerna i densamma bland annat följande:

I övervägande flertalet fall syntes bolagen, vare sig de hänförts till

den ena eller andra gruppen, så vitt möjligt ha lämnat fullständiga uppgifter

beträffande utbetalade utdelningar. Bolagen eller de banker, som

hade bolagens uppdrag att utbetala vinstutdelningar, plägade nämligen av

delägaren begära avgivande av uppgift å särskild blankett rörande hans

namn, bostadsadress och mantalsskrivningsort samt utdelningens belopp,

innan densamma utbetalades. Med ledning av sålunda inhämtade upplysningar

avgåve sedermera bolaget erforderliga uppgifter till taxeringsmyndigheterna,

ofta genom överlämnande av de utav delägarna lämnade

uppgifterna i original. Genom taxeringsmyndigheternas försorg ordnades

dessa uppgifter och inlades i de skattskyldigas deklarationer såsom

bilagor. Vid granskning av deklarationerna kunde jämförelse göras mellan

innehållet i nämnda uppgifter samt den specificerade redogörelse, som

i deklarationen lämnats rörande intäkt av utdelning.

Ehuru kontrollsystemet i stort sett fungerat tämligen väl, funnes åtskilliga

luckor i detsamma. Främst vore därvid att märka, att utdelningar,

som utginge till i xrtlandet bosatta personer, i stor utsträckning rindginge

kontroll; även örn taxering för sådan utdelning skedde, kunde skatten

mycket ofta icke uttagas. I fråga örn utdelningar, som betalats i Sverige

till här bosatta eller hemmahörande personer, vore kontrollen bättre.

I vilken utsträckning bolagen helt och hållet underlåtit att lämna uppgifter

undandroge sig de sakkunnigas bedömande, men det syntes sannolikt,

att dessa fall icke varit allt för talrika samt företrädesvis gällt

mindre företag med ett jämförelsevis ringa antal aktieägare. Ännu svårare

torde vara att fastställa, huruvida eller i vilken omfattning förekommit,

att uppgifterna icke omfattat alla de personer, som lyft utdelning.

Enligt vad för de sakkunniga uppgivits, skulle i sällsynta undantagsfall

skattskyldiga ha vägrat att vid utdelningens lyftande lämna

uppgift örn namn och adress, varigenom taxeringsmyndigheterna undanhållits

upplysning örn mottagaren. De sakkunniga ville dock som sin mening

uttala, att de skatteförluster, som uppstått genom underlåtenhet att

lämna uppgifter rörande aktieutdelningar, vore, örn ock i och för sig betydande,

dock i förhållande till den sammanlagda utdelningen jämförelsevis

måttliga samt åtminstone till någon del syntes kunna förhindras

genom att taxeringsmyndigheterna övervakade uppgiftspliktens behöriga

fullgörande framför allt av sådana bolag, som hade ett fåtal aktieägare,

samt av bolag, vilkas aktieägare i större omfattning vore bosatta i utlandet.

Vida betänkligare vore, att uppgifterna mänga gånger blivit oriktiga

till följd av direkta åtgärder från de skattskyldigas sida. Det hade så

lunda kunnat av myndigheterna konstateras, att aktieägare vid utdelningens

lyftande såsom mottagare uppgivit namn å obefintlig person. I

åtminstone några av dessa fall hade den utdelningsberättigade först efter

en mycket tidsödande undersökning kunnat identifieras. Särskild straff

påföljd för ett dylikt svikligt förfaringssätt hade icke stadgats, enär skyl

digliet icke föreskrivits för utdelningsberättigad att vid utdelningens lyftande

himna uppgifter till det utdelande bolaget eller dess ombud.

opaginerad Kontrollera mot PDF

110 Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

Det vore icke ovanligt, att utdelning utkvitterades genom ombud för

den berättigade oell att därvid å uppgiften upptoges icke den berättigades

namn utan ombudets. Därest såsom i regel vore fallet sådant ombud

yrkesmässigt utövade handel med värdepapper, bleve genom ett sådant

förfaringssätt kontrollbestämmelserna ofta verkningslösa, enär ombudet

i dylikt fall icke bade att i självdeklaration lämna specifik redogörelse

för uppburna utdelningar samt det således lätt undginge taxeringsmyndighet,

att ifrågavarande utdelning icke ingått bland de deklarerade intäkterna.

Det vore tydligt, att kännedomen om denna konsekvens av förfaringssättet

är ganska allmänt spridd, och det ville förefalla som örn till

följd härav detsamma kommit till användning i alltmera ökad omfattning.

Under de senare åren hade emellertid en annan metod att undgå

kontroll använts, vilken i motsats till den nyss omförmälda praktiskt

taget uteslöte varje möjlighet för taxeringsmyndigheterna att vinna kännedom

örn inkomsttagaren. Utdelningskupongerna överlätes därvid av

aktieägaren, vanligen redan innan utdelningen blivit tillgänglig för lyftning,

medan de värdepapper, till vilka kupongerna hörde, behöllos av säljaren.

Vissa s. k. bankirbolag torde i stor omfattning inköpa vinstutdelningskuponger

»över disk» och utkvittera utdelningen i eget namn. På

av taxeringsmyndigheterna gjorda förfrågningar brukade dessa bolag

meddela, att de saknade kännedom örn namn å de personer, från vilka

kupongerna inköpts. Dylika systematiskt utnyttjade metoder att undgå

beskattning verkade i hög grad upplösande å skattemoralen och kunde

förväntas vinna en särskilt stark spridning genom att ett vinstintresse

spelade in för de personer, som genom yrkesmässigt bedriven verksamhet

underlättade eller möjliggjorde undanhållande av skatt. Därest såsom

de sakkunniga föreslagit jämväl taxering av ränta å obligationer bleve

föremål för kontroll, skulle området för en dylik verksamhet ytterligare

kunna komma att utsträckas.

De sakkunniga utveckla därefter skälen för att å detta område icke

frångå den slutna kontrollen och övergå till en stickprovskontroll i enlighet

med vad de sakkunniga — på sätt jag strax skall nämna — förorda

beträffande obligationsräntor. Därvid åberopas bland annat, att aktiernas

avkastning vore underkastad ganska stora växlingar, att aktier vore

föremål för spekulation i vida större omfattning än obligationer, att det

ofta kunde vara förenat med svårigheter att utröna, vilka företag som

verkställt utdelning, samt att det nuvarande systemet länge ägt tillämpning.

För åstadkommande av önskvärd fasthet i systemet föreslå de sakkunniga

emellertid införande av skyldighet för den, som hur i riket utkvitterar

vinstutdelning, att samtidigt avlämna särskild uppgift härom.

Uppgiften skulle avlämnas till den, som utbetalar utdelningen, d. v. s.

bolaget eller den ekonomiska föreningen själv eller annan, som erhållit

uppdrag att verkställa utbetalning av vinstutdelning, och det skulle

åligga denne att tillse att utdelning icke utbetaltes utau att uppgiftsplikten

fullgjordes. Härigenom bomme kontrollsystemet att nära ansluta

sig till det, som i 42 § taxeringsförordningen föreskrivits beträffande

Anssa lotterivinster. Innehållet a a- uppgifterna anses kunna i

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

stort sett överensstämma med de uppgifter, som redan för närvarande

pläga lämnas. Emellertid uppställes den fordran, att uppgifterna undertecknas

av den utbetalningsberättigade eller den person, som erhållit

hans uppdrag att utkvittera utdelningen. Av lätt insedda skäl föreslås

icke skyldighet för den utdelningsberättigade att personligen lyfta

utdelningen. Örn den skattskyldige på grund av förhinder icke kunnat

själv underteckna uppgiften, skulle hans ombud med sitt fullständiga

namn underteckna densamma ävensom uppgiva namn och adress å den

utdelningsberättigade samt sin egen bostadsadress.

Den som mottagit uppgifter av ifrågavarande slag skulle enligt de sakkunnigas

förslag vara skyldig att för varje år utan särskild anmaning

avlämna dessa till myndigheterna i samma ordning som nu tillämpas.

För stävjande av det missbruk, som förekommit genom inköp av kuponger

»över disk», föreslås vidare, att därest kupong förvärvats utan

tillhörande aktie eller annat dylikt värdepapper, i den förutnämnda uppgiften

skall anges namn och adress å den, från vilken kupongen förvärvats.

Då det emellertid icke anses uteslutet, att jämväl en sådan kontrollbestämmelse

skulle komma att kringgås, exempelvis genom att kupongen

före inlösen mer än en gång överlätes, föreslås därjämte skyldighet

dels för den, som i sagda ordning försålt kupong, att lämna utdelningsuppgift

dels ock för den, som inköpt kupongen, att övervaka fullgörandet

av denna skyldighet samt att till taxeringsmyndigheterna avlämna

sådana uppgifter.

De sakkunniga framlägga jämväl ett utkast till formulär till uppgift

av förevarande slag (sid. 177).

Nu omnämnda förslag, vilka i de sakkunnigas författningstext innefattas

i 35 § 3 och 4 moni., avse alla slag av »vinstutdelning från svenskt

aktiebolag, svenskt solidariskt bankbolag eller svensk ekonomisk förening

eller från utländskt bolag». Med denna formulering avses, enligt

vad de sakkunniga uttala, att träffa jämväl andra värdepapper än aktier,

vilkas avkastning influeras av resultatet av bolagets verksamhet och följaktligen

utgå med växlande belopp, såsom s. k. participating debentures

och andra vinstandelsbevis, som, ehuru de icke tillförsäkra ägaren andol

i bolagets kapital, medföra rätt till andel i vinst.

Bestämmelserna avse a andra sidan, beträffande sevill svenska som

utländska värdepapper, endast vinstutdelning, som utbekommits här i riket.

De sakkunniga lia ansett sig böra avstå från ärlig kontroll beträffande

sådana belopp, som från svenska företag utbetalats vid inlösningsställe

i utlandet. Visserligen anses det icke uteslutet, att i Sverige oinskränkt

skattskyldiga själva eller genom ombud utkvittera utdelning vid

sådant inlösningsställe i utlandet, men att för utövande av kontroll över

sitt sådana utdelningar bleve taxerade införa särskilda bestämmelser synes

de sakkunniga desto mindre böra komma i fråga som det uppenbarligen

icke skulle möta någon större svårighet för den skattskyldige att

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Majlis proposition nr 148.

uiidandiaga sig verkningarna av en sådan kontroll. lie sakkunniga förutsätta

emellertid, att åtgärder genom taxeringsinspektionens försorg

skola vidtagas, vilka lämna möjlighet att stickprovsvis övervaka oell

kontrollera även i utlandet utbetalade utdelningar från svenska bolag.

För detta ändamål föreslås en bestämmelse i utkastets 35 § 6 morn., enligt

vilken svenskt företag efter anmaning av skattedirektören skall vara

skyldig lämna uppgift om dem, vilka mottagit vinstutdelning för att utbetalas

utom riket.

I detta sammanhang erinra de sakkunniga, att bolagsskatteberedningen

i sitt år 1931 avgivna betänkande framlagt förslag örn källbeskattning av

utdelningar från svenska aktiebolag m. fl. genom införande av en särskild

kupongskatt samt att i den händelse detta förslag genomföres behov

icke längre skulle föreligga till kontroll över taxering av utdelning

till i utlandet bosatta personer, enär kupongskatten för sådana personer

skulle vara definitiv.

De sakkunniga föreslå slutligen en bestämmelse (35 § 7 morn.), enligt

vilken Kungl. Majit, där så kan ske utan att åsyftad kontroll eftersättes,

skulle äga förordna örn jämkning av ifrågavarande uppgiftsplikt. Härmed

åsyftas närmast, att jämkningar skulle kunna bliva erforderliga med

hänsyn till att enligt gällande dubbelbeskattningsavtal utdelning från

svenska företag i vissa fall skola vara fria från skatt eller med avseende

å utdelningar från vissa ekonomiska föreningar. Därjämte tänkes Kungl.

Majit jämlikt denna bestämmelse komma att lia befogenhet att i sådant

fall, där skattskyldig vägrar avlämna föreskriven uppgift, förordna hur

den utbetalande skall förfara; såsom redan nämnts skulle regeln nämligen

vara den att utdelning icke finge äga rum utan att uppgiftsplikten

fullgjorts.

Straffpåföljd för uppgiftspliktig skulle enligt förslaget i vissa fall inträda

vid lämnande av oriktig uppgift. Dessutom föreslås, i anslutning

till vad nu gäller, vissa påföljder för den som icke behörigen fullgör sin

skyldighet att avlämna mottagna uppgifter.

De sakkunnigas förslag beträffande obligationsräntor o. d. I självdeklaration

skola räntor å obligationer och liknande värdepapper upptagas

under inkomst av kapital tillsammans med räntor av annat slag, utan

specifikationsskyldighet. Vid förmögenhetsredovisningen skola sådana

värdepapper specificeras. Taxeringsmyndigheterna sakna emellertid prak

tiskt taget varje möjlighet att kontrollera, att i förevarande avseenden

intet undandolts.

Förslag lia tidigare framställts örn införande av kontrollbestämmelser

å detta område. I det av 1923 års taxering ssakkunniga den 30 juni

1925 avgivna förslaget till taxeringsförordning fanns inrymd en bestämmelse,

enligt vilken den, som här i riket utgivit obligationer, förlagsbevis

eller därmed jämställda förskrivningar, ålades skyldighet att utan sär
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

skild allmäning lämna uppgift örn sådana här i riket hemmahörande juridiska

personer och här i riket bosatta fysiska personer, som under beskattningsåret

uppburit ränta å dylika förbindelser, samt örn räntebeloppet.

Beträffande detta förslag framställdes åtskilliga erinringar av över

detsamma hörda myndigheter och sammanslutningar, främst av riksgäldskontoret

men jämväl av bland andra bank- och fondinspektionen

samt svenska bankföreningen. I första hand anmärktes, att uppgiftsskyldigheten

bleve oerhört betungande för uppgiftslämnarna. Riksgäldskontoret

upplyste, att de under budgetåret 1924/1925 förfallande statsobligationskupongerna

uppgått till 2,600,000 stycken, delvis fördelade i småposter.

samt att utvecklingen häntydde på en alltjämt fortgående ökning.

Bank- och fondinspektionen samt svenska bankföreningen m. fl. meddelade,

att sammanlagda beloppet den 31 december 1924 av alla svenska

obligationslån utgjorde över 4 */= miljarder kronor, samt påpekade, att

kupongränta utbetalades två gånger örn året. Vidare framhölls i dessa

yttranden, att det största antalet av obligationerna vore placerat dels hos

sparbanker, försäkringsanstalter och andra affärsföretag med bokföringsskyldighet,

varför man redan av denna anledning borde lia full garanti

för att ränteinkomsten bleve vederbörligen beskattad, och dels hos fromma

stiftelser och andra välgörenhetsinrättningar, vilka vore skattefria.

Svenska bankföreningen m. fl. uppskattade de sålunda placerade obligationerna

till åtminstone 75 procent av samtliga svenska obligationer. Slutligen

påpekades, att lyftandet av räntan pä en obligation icke innebure

något bevis för att räntan till hela sitt belopp verkligen utgjorde inkomst

för den, som lyfte densamma, enär han, örn han förvärvat obligationen

mellan två förfallodagar, till obligationens säljare erlagt räntan för tiden

intill förvärvet; därest uppgiftsskyldighet stadgades beträffande obligationsräntor,

borde därför denna skyldighet förbindas med föreskriftei

örn utredning rörande räntefördelningen, då obligation bytte ägare.

I propositionen nr 210 till 1927 års riksdag med förslag till taxeringsförordning

upptogos icke nyssnämnda bestämmelser rörande räntor a obligationer.

Till stöd härför anförde föredragande departementschefen följande:
»Enligt

de av riksgäldskontoret lii. fl. lämnade upplysningarna är antalet

taxeringsuppgifter, som i följd av den föreslagna uppgiftsplikten

skulle ifrågakomma, så betydande, att redan denna omständighet föranleder

tvivelsmål, huruvida arbetet med uppgifternas upprättande och översändande

kan motsvara den nytta, uppgifterna skulle medföra för taxeringsresultatet.

Mängden av detta nya uppgiftsmaterial komme dessutom

säkerligen att vålla taxeringsmyndigheterna svårigheter. Nyttan av uppgifterna

bleve också i hög grad illusorisk vid det anförda förhållandet, att

obligationerna i stor omfattning innehavas dels av bank- och lörsäkiingsföretag

och dels av stiftelser och inrättningar, som aro undantagna från

skattskyldighet, varjämte den omständigheten, att överlåtaren av obligation

uppbär av förvärvaren räntan till överlåtelsedagen, nödvändiggör

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Muj-.ts proposition nr 148.

alltför omfattande åtgärder, därest uppgifterna icke skola bliva missvisande.

Av dessa anledningar har jag i det nu framlagda förslaget icke

upptagit några bestämmelser örn uppgiftsskyldighet beträffande räntor

å obligationer, förlagsbevis och därmed jämställda förskrivningar.»

I sitt förenämnda betänkande nr 17 anförde 1929 års bevillningsutskott

i fråga örn taxeringskontroll över räntor å obligationer följande:

»I och för kontroll över att obligationsräntor bliva beskattade synes

lämpligen ett uppgiftsförfarande likartat med det, som användes vid lyftande

av aktieutdelning, böra komma till användning. För utgivaren av

obligationerna skulle emellertid skyldighet att lämna taxeringsmyndigheterna

uppgift örn räntetagare inträda först efter anmaning. Genom

att varje år endast vissa obligationsutgivare ålades sådan skyldighet,

kunde uppgiftsmaterialet på lämpligt sätt avgränsas, så att beskattningsnämnderna

icke bleve över hövan betungande.»

I fråga om kontrollbehovet å detta område ma erinras örn vad som redan

anförts i detta avseende på tal örn behovet av deklarationskontroll överhuvud.

Såsom där nämndes har bland annat vid skattskyldigs död ofta kunnat

konstateras, att obligationsräntor icke deklarerats. De sakkunniga beräkna,

att cirka 250 miljoner kronor årligen utbetalas i räntor å svenska obligationer

och anföra vidare, att i Sverige placerade utländska obligationer

med säkerhet representerade ett högre belopp än i utlandet placerade svenska

obligationer. I lider förutsättning att, såsom bankföreningen uppgivit,

åtminstone 75 procent av samtliga svenska obligationer placerats hos bankoch

försäkringsföretag samt hos personer, som icke äro skattskyldiga, åter

stöde likväl ett mycket avsevärt belopp, som tillfallit personer, för vilka

dylika räntor äro att i beskattningshänseende hänföra till intäkt av kapital.

Härtill komme räntor å förlagsbevis. Därest räntor å obligationer

hittills undandragits beskattning i större omfattning, skulle — fortsätta

de sakkunniga — anordnandet av en effektiv kontroll över obligationsräntor

säkerligen medföra en betydande höjning av skatteunderlaget

samt väl försvara de utgifter, som därav kunna föranledas. Framhållas

borde att, i olikhet med vad gäller vinstutdelningar, obligationsräntorna

representerade ett år från år i huvudsak oförändrat inkomstbelopp, vars

storlek ej nämnvärt påverkades av konjunkturläget. Kontrollen skulle

vidare bereda ökad möjlighet att övervaka förändringar i de skattskyldigas

förmögenheter, en omständighet som hade stor betydelse för vinnande

av kännedom örn inkomster av svårkontrollerbar beskaffenhet.

De sakkunniga förorda pa detta område införande av möjlighet till

stickprovskontroll. Även en stickprovskontroll synes de sakkunniga

kunna bliva effektiv i fråga örn inkomst av kapital i allmänhet. Därest

nämligen vid taxering konstaterats, att skattskyldig ägde tillgångar, syntes

taxeringsmyndigheterna icke utan närmare förklaring böra godtaga,

att sådana tillgångar icke redovisades i deklarationer för senare år.

Detta skäl ägde full giltighet jämväl i fråga örn obligationsräntor. Mot

anordnande av en sluten kontroll kunde direkt åberopas de praktiska olä
-

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

»enheter, vilka framhållits av chefen för finansdepartementet i nyssnämnda

anförande i proposition till 192 < års riksdag''.

För genomförande av denna stickprovskontroll föreslås en obligatoiisk

uppgiftsplikt för deni, sorn uppbära räntor av detta slag, i huvudsaklig

överensstämmelse med vad som föreslagits beträffande vinstutdelningar.

Däremot skulle skyldighet att till myndigheterna avlämna dessa uppgifter

inträda först efter anmaning av skattedirektören; mottagna uppgifter

örn betalning för försålda lösa räntekuponger skulle dock i detta avseende

likställas med uppgifter örn vinstutdelning och således avlämnas

utan anmaning.

I vissa avseenden skulle dock denna uppgiftsplikt, varom stadganden

upptagas i de sakkunnigas 35 § 3 morn., skilja sig från uppgiftsplikten

i fråga örn vinstutdelningar. Sålunda uteslutas från uppgiftsplikten räntor,

vilka utbetalas å obligationer utan att vare sig kupong eller särskilt

kvitto avlämnats. Som exempel härå anföras räntor ä obligationer, som

inskrivits i statsskuldboken eller på likartat sätt registrerats och a vilka

ränta utbetalas utan att certifikat behöver företes. Emellertid skulle riksgäldskontoret

och andra institutioner, som i dylik ordning utbetala räntor,

enligt särskild bestämmelse i förslagets 35 § 5 mom. bliva skyldiga

att efter anmaning lämna uppgift örn sådana räntor. För den händelse

ränta utbetalades mot avstämpling eller annan anteckning ä obligation

eller därmed jämställd förskrivning, bomme även en sådan särskild uppgiftsplikt

att åligga låntagaren.

Vidare tänka sig de sakkunniga, att uppgifterna av förevarande slag

skulle utöver förutnämnda data innehålla upplysning örn tidpunkten för

förvärvet, därest räntetagaren förvärvat obligation efter det ränta därå

senast förfallit till betalning. De sakkunniga anföra, att då vidare skattskyldig

enligt de sakkunnigas förslag skulle i självdeklaration lämna specifikation

rörande obligationsräntor samt i denna specifikation angiva

tidpunkten för förvärv eller försäljning av under beskattningsåret inköpta

eller försålda obligationer, syntes beskattningsmyndigheterna kunna

på ett tillfredsställande sätt utöva kontroll över en riktig beskattning

av obligationsräntor jämväl där till följd av förändringar i äganderätten

mellan tvä förfallodagar skattskyldighet för räntan åvilade mer än

en person.

Enär skattskyldighet för ränta a obligation eller liknande förskrivning

icke åligger den, som icke är här i riket bosatt — detta i motsats till vad

som gäller beträffande aktieutdelningar — anse de sakkunniga, att därest

räntekupong översändes för inlösen från utlandet, bör i stället föi van

lig uppgift godtagas en försäkran, att räntetagaren icke är bär i riket bosatt.

En anvisning härom anses kunna, med tillämpning av stadgandet

örn rätt för Kungl. Majit att medgiva jämkning i uppgiftsskyldigheten,

meddelas ä deklarationsformuläret, som skulle fastställas av Kungl. Majit.

Särskilt förslag till sådant formulär framlägges icke i betänkandet.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

De sakkunniga uttala, att det icke syntes vara omöjligt att anordna de

skattskyldigas ifrågavarande uppgiftsplikt så, att dessa icke nämnvärt

betungades genom densamma. Vid överlämnande av kuponger för inlösen

till bank plägade nämligen banken avfordra ägare av obligation eller

förlagsbevis en förbindelse att återlösa kupongerna, därest de för inlösen

avlämnade, å förbindelsen specificerade kupongerna icke infriades av gäldenären.

Säkerligen skulle det icke möta större svårigheter att utarbeta

ett uppgiftsformulär, som samtidigt tillgodosäge taxeringsmyndigheternas

och bankernas intresse och vilket möjligen kunde avlämnas i två genomskriftsexemplar.

I fråga om det sätt, varå skattedirektörens rätt till uppgifternas avlämnande

skulle begagnas, anföra de sakkunniga:

Skattedirektören syntes kunna antingen hos obligationslåntagarna begära

avlämnande av samtliga uppgifter, avseende vissa emissioner, eller

ock vända sig direkt till banker och andra, sorn inlöst kuponger, med begäran

örn de uppgifter, som avsåge under viss tidrymd inlösta kuponger.

Fördelen med den förstnämnda utvägen vore närmast den, att därigenom

kunde övervakas, i vilken omfattning kontrolluppgifter avlämnats i fråga

örn viss emission och vilka resultat kontrollen medfört beträffande denna.

Användes åter den andra utvägen, bomme möjligen bankernas arbete för

konto ollen att minskas, då de icke skulle beliöva verkställa uppsortering

av uppgifterna å de olika emissionerna. Därtill komme, att kontrollen

därigenom bomme att spridas över ett större antal emissioner samt att,

då ränta å obligationer regelmässigt utbetalades två gånger årligen i lika

stora rater, ett mindre antal uppgifter erfordrades för att vinna i stort

sett samma resultat i kontrollhänseende som med användande av förstnämnda

metod skulle kunna uppnås. Otvivelaktigt måste det emellertid

anses mest ändamålsenligt att lia möjlighet att använda båda utvägarna

vid sidan av varandra, och de sakkunnigas förslag hade utarbetats för tillgodoseende

av ett sådant syfte.

Slutligen uttala de sakkunniga beträffande kontrollsystemets praktiska

användning, att sedan infordrade uppgifter kommit taxeringsinspektionen

till handa samt eventuellt de uppgifter frånskilts, som avsåge

banker, försäkringsbolag och från skattskyldighet frikallade personer,

skulle uppgifterna översändas till vederbörande länsstyrelse. Den föreslagna

ordningen skulle — anföra de sakkunniga — säkerligen icke behöva

försena taxeringsarbetet. Uppgifterna skulle nämligen utan egentlig

olägenhet kunna avlämnas vid samma tidpunkt som de uppgifter till

ledning för annans taxering, vilka skulle avlämnas utan anmaning. Även

om skattskyldig skulle vinna kännedom örn vilka obligationer, som ett

särskilt år komme att bliva föremål för uppgiftsplikt, innan han avlämnat

deklaration, skulle det vara förenat med avsevärd svårighet för honom

att utnyttja denna kunskap ej minst med hänsyn till att i fråga örn

obligationer, som icke återfunnes i av honom föregående år avgiven deklaration,

skulle vid lyftande av utdelning anteckning lia gjorts angående

tiden för förvärvet.

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

Avgivna yttranden. 1 de avgivna yttrandena har genomförandet av

förslaget i fråga örn kontroll å aktieutdelningar och ohligationsräntoi

m. m. i allmänhet ansetts önskvärt men tvivelsmål uttalats örn genomförbarheten

nied hänsyn till vissa rättsliga och praktiska svårighetei.

Kammarrätten tillstyrker emellertid och anför därvid:

De sakkunnigas framställning visade nied stor tydlighet, att det nuvarande

systemet beträffande kontroll å aktieutdelningar icke fungerade

tillfredsställande. Den nu föreslagna anordningen att lagga uppgiltsskyldiglieten

på den, som lyfte utdelning eller försålde kupong utan tillhörande

värdepapper, syntes vara ägnad att råda hot pa de patalade missförhållandena

och tillstyrktes av kammarrätten.

Det syntes kammarrätten, som örn det besvär som förorsakades obligationsutgivarna

genom det för obligationer föreslagna kontrollsystemet,

skulle vara väl försvarat med fördelarna ur kontrollsynpunkt. Genom

de upplysningar örn nyförvärv av obligationer, som skulle lämnas i uppbitterna,

oell genom de specifikationer å inkomster och innehav, som de

sakkunniga tänkt sig skola meddelas i deklarationerna, syntes det nämligen

sannolikt, att den svära frågan om kontroll över ifrågavarande slag

av inkomst och förmögenhet bomme att få en i stort sett tillfredsställande

lösning. Kammarrätten funne sig följaktligen böra tillstyrka de åtgärder,

sorn de sakkunniga i detta sammanhang föreslagit, däri inbegnpet,

jämväl de kompletterande föreskrifterna örn uppgiftsskyldighet efter

anmaning för inländsk obligationsutgivare, som utbetalt ränta annorledes

än mot kupong eller kvitto, samt örn enahanda skyldighet för svenska

aktiebolag, solidariska bankbolag och ekonomiska föreningar beträffande

vinstutdelning, som utbetalats utom riket.

Från länsstyrelsernas yttranden ma anmärkas följande.

Överståthållarämbetet: De sakkunnigas förslag beträffande kontroll å

vinstutdelningar vore givetvis ur skattekontrollsynpunkt av stort värde.

Visserligen avfordrade enligt praxis banker och andra penninginiättningar

redan nu åtminstone den, som lyfte utdelning å aktier, en sådan upp

gift, som dock i allmänhet icke undertecknades av den utdelningsberättigade,

men vore det oaktat en uttrycklig föreskrift härom av stolt värde.

Emellertid vöre att märka, att den kupong, mot vilken utdelning lyftes,

åtminstone som regel vore ett löpande fordringsbevis, betalbart i vems

hand det vara månde, och det syntes icke vara möjligt att i en skatteförordning

meddela andra villkor för lyftande av betalning å ett sådant än

dem, som vore föreskrivna i allmän lag. r

Länsstyrelsen i Stockholms län: Beträffande kontrollen a aktieutdelningar,

vilken vore önskvärd, syntes kunna ifrågasättas, örn föislaget

kunde genomföras allenast genom lagstiftning i skatterättslig väg. Den

föreslagna stickprovskontrollen beträffande räntor a obligationer bolde,

örn den infördes, kunna handhavas utan den föreslagna starka centralmyndigheten.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Förslutet om uppgiftsskyldigliel rolando

utdelningar å aktier m. m. eller ränta a obligationer m. in. avstyrktes.

I vad avsåge aktieutdelningar torde ett dylikt stadgande vara mindre val

förenligt nied aktiebolagslagen, och beträffande (ivriga ifrågavarande

utbetalningar syntes de skill, som enligt propositionen nr 210/1927 varit

avgörande för departementschefens ställningstagande till da ifrågasatt

stadgande i ämnet, fortfarande ilga giltighet. Flir obligationsutfärdarna

s. 124 Kontrollera mot PDF

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

måste det antagas Idiva en mycket stor tunga att mottaga, ordna och vid

mottagen anmaning utlämna de föreslagna uppgifterna; och det syntes

icke rimligt att långivarna skulle åläggas en dylik arbetsbörda för det

allmännas räkning utan någon som helst ersättning. Förslaget kunde

ock medföra obenägenhet att anlita obligationslån för industriens upplåning

och därigenom verka nationalekonomiskt skadligt. I fråga örn utdelning

från ekonomiska föreningar syntes nu gällande minimigräns för

nppgiftsskyldighets inträdande fortfarande höra bibehållas så att taxeringsmyndigheterna

icke besvärades med uppgifter örn småposter utan

betydelse för beskattningen.

Länsstyrelsen i Jönköpings län: De föreslagna bestämmelserna angående

uppgiftsplikt i fråga örn utdelning å aktier vore ägnade att möjliggöra

en bättre kontroll. Det syntes emellertid tvivelaktigt, huruvida de

föreslagna bestämmelserna om uppgiftsplikt verkligen kunde helt genom

föras, då bolag icke syntes kunna innehålla utdelning å sina aktier endast

av den anledning, att mottagaren vägrade utfärda mottagningsbevis.

. Vad nu sagts örn kontroll å aktieutdelning syntes äga motsvarande

giltighet beträffande den föreslagna stickprovskontrollen över utdelning

å obligationer.

Länsstyrelsen i Kristianstads län tillstyrker; dock funne länsstyrelsen

icke erforderligt med uppgiftsskyldighet beträffande obligationsräntor

för juridiska personer.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Förslaget i fråga örn aktieutdelningar

tillstyrktes, därest civilrättsliga hinder härför icke förelåge. Vad obligationsräntorna

anginge skulle länsstyrelsen — i betraktande av att de

sakkunnigas metod kunde antagas medföra ett synnerligen betungande

arbete både för utgivare och innehavare av obligationer — vilja förorda

att, därest det läte sig göra, skatten härför uttoges vid källan genom s. k.

kupongskatt.

Länsstyrelsen i Hallands län: Då den föreslagna kontrollen vöre synnerligen

välbehövlig utan att vara särskilt betungande vare sig för de

skattskyldig^ eller för dem, som skulle medverka vid kontrollen, tillstyrktes

förslaget i denna del.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: S. k. participating debentures

bolde icke i beskattningshänseende likställas med aktier. De vore snarare

att hänföra till fordringsbevis. Ett uttalande örn, huru de vid taxeling

skulle behandlas, torde pa lämpligt ställe böra inflyta i anvisningarna

till taxeringsförordningen. Beträffande obligationsräntor syntes

det föreslagna sättet för kontroll, å vilka personel* som uppbure desamma,

icke vara praktiskt genomförbart. För ett bättre tillgodotagande

av denna skattekälla vore det nödvändigt, att skatten uttoges vid räntans

utbetalning genom kupongskatt, dock fristående från den vanliga

beskattningen och utan sammankoppling med ett tillkrånglat restitutionsförfarande,

sådant som tidigare föreslagits för lösning av denna fråga.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Det föreslagna tillvägagångssättet

syntes innebära ett framsteg. Det torde dock vara mycket tvivelaktigt,

örn rätt att utfå utdelning eller ränta kunde göras beroende av att uppgift

lämnades å mottagna belopp till ledning för taxering.

Länsstyrelsen i Jämtlands län tillstyrker.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: Förslaget vore tilltalande men det

finge väl anses, att det bleve stridande mot civillag.

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kunni. Majda proposition nr 148.

1 det gemensamma yttrandet till kommerskollegium från Sveriges industriförbund,

svenska bankföreningen och Stockholms handelskammare

anföres, att organisationerna ville ifrågasätta lämpligheten av uppsamlandet

av alla dessa uppgifter, som endast skulle utnyttjas i ringa mån,

effektiv beskattning av obligationsräntor erhölles bäst genom en kupongskatt.

Fullmäktige i riksgäldskontoret anföra:

Enligt fullmäktiges mening får det betraktas som en brist i vart taxeringsväsende,

att enligt gällande lagstiftning någon effektiv kontroll ej

kan utövas över, att räntor å obligationer riktigt deklarerats liksom ej

heller över att i skattskyldigs förmögenhetsredovisning intagen specifikation

av honom tillhöriga obligationer är fullständig. De föreslagna

anordningarna synas vara ägnade att väsentligen undanröja berörda

olägenheter. Framhållas må, att de uppgifter, som enligt de sakkunnigas

förslag skulle i självdeklaration lämnas angående obligationsräntor,

synas fullmäktige möjliggöra tillfredsställande kontroll över beskattningen

av dessa även vid förändringar i äganderätten mellan kuponglorfallodagarna.

En kontroll över obligationsräntorna genom stickprov

skulle visserligen ej för riksgäldskontoret bliva lika betungande som den

av 1923 års taxeringssakkunniga föreslagna fortlöpande kontrollen

skulle hava blivit. Då emellertid även en mindre omfattande uppgittsskyldighet

säkerligen komrne att för riksgäldskontoret medföra bade betydligt

ökat arbete och avsevärda kostnader, måste det krävas, att stickprovssystemet,

örn detsamma skulle införas, bleve använt med ali den

varsamhet, som kunde vara möjlig utan att kontrollens effektivitet äventyrades.

Under denna förutsättning vilja fullmäktige for sm del, oaktat

de nyss framhållna följdverkningarna för riksgäldskontoret, ej motsatta

sig genomförandet av de sakkunnigas förslag i nu ifrågavarande del.

bill av de mest angelägna reformerna i fråga örn skattekontrollen synes

mig vara, att någon form av kontroll åvägabringas beträffande ränteinkomster

av obligationer och liknande värdepapper. I vad rör aktieutdelningar

ha vi visserligen en kontroll, som torde medföra en vida säkrare

beskattning än för obligationsräntor, men även härvidlag föreligga stola

brister i kontrollmöjligheterna, icke blott i fråga örn utdelningar sorn ga

till utlandet utan även eljest. En kupongskatt å dessa räntor och utdcl

ningar skulle givetvis till en del lösa dessa svårigheter. I vad rör aktieutdelningar

bär bolagsskatteberedningen framlagt ett förslag härom,

sorn dock ännu icke realiserats. Beträffande obligationsräntorna äi in

förandet av en kupongskatt förenat nied särskilda svårigheter. Ammie

kas bör jämväl, att en kupongskatt enligt bolagsskatteberedningens fulslag

icke skulle utesluta kontrollbehovet. Då frågan föreslås löst så, ati

den vid källan uttagna kupongskatten å aktieutdelningar skulle avdragas

från den vanliga skatten, skulle nämligen med hänsyn till de progressiva

inkomstskatterna alltjämt föreligga ett ej ringa intresse för de skattskyldiga

att ej deklarera dessa ränteinkomster, och därjämte skulle tydligen

föreligga samma intresse som nu av att förevarande värdepapper

ej upptagas i förmögenhetsredovisningen.

Departe
mentschefen
-

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Marits proposition nr 148.

Jag anser således icke, att planerna på en kupongskatt böra la undanskjuta

genomförandet av en erforderlig reform i förevarande avseende.

I fråga örn reformens innehåll har jag i stort sett blivit övertygad örn

lämpligheten av de sakkunnigas nyss refererade förslag, vars önskvärdhet

också genomgående vitsordats i de avgivna yttrandena. De anförda

rättsliga betänkligheterna torde genom en mindre omläggning kunna

övervinnas, oell för att minska de praktiska olägenheterna har jag jämväl

vissa jämkningar att föreslå. De sakkunnigas uppfattning, att sistnämnda

olägenheter icke kunna vara alltför stora i förhållande till frågans

vikt, har enligt min mening bestyrkts icke minst genom att fullmäktige

i riksgäldskontoret ansett sig böra tillstyrka förslaget beträffande

obligationerna.

Vad först angår invändningarna av juridisk art lärer det icke kunna

förnekas, att det knappast är väl förenligt med gällande civilrätt och de

med värdepapperen förenade rättigheterna, att genom en lagstiftning,

tillkommen i skatteförfattningarnas form, giva stadganden därom, att

utdelning eller ränta icke må utbetalas, innan den därtill berättigade avlämnat

en skriftlig uppgift enligt fastställt formulär för blivande taxeringskontroll.

Att så förfarits beträffande vinster å ett mycket begränsat antal

premieobligationer bör icke anses prejudicerande. Emellertid synes mig

hinder icke i och för sig föreligga att i skatterättslig ordning stadga en

ovillkorlig uppgiftsplikt för mottagaren av utdelning eller ränta samt att,

i syfte att vinna åtlydnad åt ett sådant stadgande, bestämma ett särskilt

straff för underlåtenhet att behörigen fullgöra denna ordningsföreskrift.

Denna anordning synes icke böra hindra att det i författningstexten utsäges,

att den som utbetalar utdelning eller ränta bör tillse att mottagarens

uppgiftsplikt fullgöres. Vidare torde den förre böra åläggas att vid avlämnande

av uppgifter till taxeringsmyndigheterna särskilt angiva, örn

i något fall uppgiftsplikten icke fullgjorts.

Undgående av skatt genom försäljning av lös kupong : över disk», på

sätt de sakkunniga angivit, torde kunna väsentligen förhindras genom

åläggande för den, som lyfter utdelning eller ränta, att i sådant fall å

blanketten jämväl angiva namn och hemvist å den, som sålt kupongen.

Givetvis kunde det vara önskvärt att, såsom de sakkunniga föreslagit,

även föreskriva skyldighet för kupongens säljare att örn erhållen betalning

avlämna särskild uppgift till köparen —■ jämte skyldighet för denne

att inleverera sådana uppgifter till myndigheterna — men i förenklingssyfte

torde man kunna tillsvidare avstå härifrån; en sådan uppgiftsplikt

skulle uppenbarligen ligga på ett annat plan än den eljest föreslagna och

synes örn möjligt böra undvikas.

I huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunniga anser jag skyldighet

att utan anmaning till taxeringsmyndigheterna avlämna mottagna

uppgifter böra stadgas endast för de fall att fråga är örn utdelning å

svenska aktier eller å andelar i svensk ekonomisk förening eller från utländsk

juridisk person, medan uppgifter å ränta, som erlagts mot avläm
-

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Majlis proposition nr 148.

nantie av kupong eller kvitto, å obligationer, förlagsbevis eller andra för

den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar böra avlämnas först

efter anmaning. Från solidariska bankbolag kan man numera bortse (lag

den 22 februari 1935, nr 32). Någon särskild anledning att hänföra avkastning

å s. k. participating debentures eller liknande vinstandelsbevis

till den förra gruppen synes numera icke föreligga. Uttrycket utländsk

juridisk person torde med hänsyn till stadgandet i 67 § kommunalskattelagen

vara lämpligare än uttrycket utländskt bolag.

De sakkunniga lia förutsatt, att det skulle ankomma å skattedirektören

att bestämma, i vilken omfattning avlämnade uppgifter å räntor å obligationer

o. d. skulle infordras. Med den ställning jag intagit till organisationsfrågan

synes, såsom jag tidigare antytt, denna rätt böra förbehållas

Kungl. Majit. Härigenom lämnas också en garanti därför,

att vederbörande icke besväras med avlämnande av uppgifter i

större omfattning än att materialet kan tillgodogöras. I fråga örn det

sätt, varpå anmaningsrätten närmast kan tänkas bliva begagnad, får jaghänvisa

till de sakkunnigas nyss refererade framställning.

Det kunde möjligen ifrågasättas att från uppgiftsplikt undantaga vissa

fall, såsom då vederbörande av något skäl icke är skattskyldig för uppburet

belopp eller då utdelning eller ränta lyftes av någon, som utan särskilda

kontrollåtgärder kan antagas bliva vederbörligen beskattad därför,

exempelvis sparbanker, försäkringsbolag m. fl. Enligt min mening

är det i stort sett icke erforderligt eller lämpligt att göra sådana undantag.

Med den mycket enkla blankett, som jag tänker mig, kan uppgiftsskyldigheten

sällan bliva betungande, och jag vill erinra att med sådana

undantag möjlighet icke skulle finnas till kontroll å uppgiftspliktens fullgörande

i full utsträckning. De sakkunniga lia uttalat, att därest räntekupong

översändes hit från utlandet för inlösen, horde kunna godtagas

en försäkran, att räntetagare!! icke är här i riket bosatt. Då Ami en sådan

försäkran icke skulle kunna godkännas utan att räntetagare!! åtminstone

namngivits, synes emellertid även för detta fall Aranlig uppgiftsblankett

kunna användas och således undantagsbestämmelser icke vara erlorderliga.

dag vill erinra, att systemet innebär att i ett fall som detta uppgiften

kan avfattas och undertecknas av här bosatt ombud med angivande

av den berättigades namn och hemvist. Vad jag nu anfört utesluter icke

att det kan vara lämpligt att för uppkommande fall i förordningen införa

den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen, att Kungl. Majit, där

så kan ske utan att åsyftad kontroll eftersättes, må förordna örn jämkning

av den stadgade uppgiftsplikten.

Av synnerlig vikt är uppenbarligen, att de formulär till uppgifter, som

enligt förordningen skulle fastställas av Kungl. Majit, göras så enkla och

tydliga som möjligt. Preliminära utkast härtill ha utarbetats inom finansdepartementet

och torde få fogas till dagens statsrådsprotokoll såsom

bilagor (Bilaga A och Bilaga B). T fråga örn formuläret för obligationer

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

c. d. ha de sakkunniga erinrat, att bankerna redan nu vanligen plägat avkräva

vederbörande en förbindelse att under vissa förutsättningar återlösa

kupong samt att det torde låta sig göra att samarbeta formuläret därtill

med nu avsedda formulär. De sakkunniga förutsätta dock, att två

exemplar av detta skulle erfordras. Givetvis vore det i hög grad önskvärt,

örn även för de fall att sådana förbindelser begagnas endast blankett i ett

exemplar behövde ifyllas. Med hänsyn dels till den ringa betydelse,

ifrågavarande förbindelser lia för bankerna, dels därtill, att uppgifterna

alltid skola avlämnas till taxeringsmyndigheterna först en tid efter

mottagandet och endast i begränsad utsträckning, samt dels slutligen därtill,

att de till taxeringsmyndigheterna överlämnade uppgifterna även se

nore vid behov skulle vara tillgängliga för det bankföretag, som mottagit

desamma, har jag också anledning tro att en sådan anordning, att endast

ett exemplar erfordras, skall låta sig genomföra. Jag förutsätter

därför, att i formuläret intages en förklaring, att det må förses med de

tillägg som erfordras för att det även skall kunna fylla de uppgifter som

avses med ifrågavarande förbindelser.

På grund av invändningen att den som lyft ränta a en obligation e. d.

icke alltid vore skattskyldig för hela beloppet, enär han kunnat förvärva

obligationen efter den föregående ränteterminen och då lia betalt ränta till

förre ägaren för tiden till överlåtelsen, uttala de sakkunniga, att formuläret

för obligationsräntor o. d. för sådana fall bör innehålla även uppgift örn

tiden för förvärvet. Enär motsvarande uppgift skulle lämnas vid den

specifikation av ränteinkomster, som enligt de sakkunniga skulle bifogas

deklaration, skulle även i dessa fall möjlighet till kontroll finnas. I en

Vighet härmed har jag övervägt intagande i formuläret av föreskrift

därom, att örn obligationerna förvärvats efter den föregående ränteterminen

och därvid förre ägaren gottgjorts andel i det med uppgiften avsedda

räntebeloppet, jämväl skall uppgivas dagen för förvärvet och förre ägaren

gottgjort belopp. Emellertid skulle otvivelaktigt härigenom uppgiftsplikten

väsentligen försvåras, vartill kommer att det kanske icke alltid

är möjligt att lämna uppgifter av detta slag. Jag anser därför sådan

föreskrift böra undvikas. Enligt min mening kan det också utan nämn

värd olägenhet ske, örn blott vederbörande deklarationsformulär förses

med anvisning därom, att örn för nu avsett fall icke helt års räntebelopp

upptages såsom inkomst, uppgift skall lämnas örn dagen för förvärvet

eller försäljningen; därjämte synes det nu förevarande formuläret till

uppgift örn uppburen ränta böra förses med en förklaring härom. Jag vill

påpeka, att denna lösning också står bäst i överensstämmelse med den förut

berörda principen, att uppgift skall avlämnas även för belopp, som måhända

icke är hos mottagaren skattpliktigt.

Mot de sakkunnigas förslag örn uppgiftsplikt efter anmaning dels folden

som annorledes än mot kupong eller kvitto utbetalat ränta å här i

riket utfärdad obligation e. d. och dels för svenskt bolag eller svensk eko
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

nomisk förening beträffande den, som mottagit vinstutdelning för att utbetalas

utom riket, bar jag i sak intet att erinra. Stadgande^ härom

synas mig kunna samarbetas och avfattas så, att de avse alla de fall, då

uppgiftsplikt för mottagare av utdelning eller ränta icke föreligger.

Med iakttagande av vad jag nu anfört och med vidtagande dessutom av

vissa jämkningar av huvudsakligen redaktionell natur har jag i departementsförslaget

upptagit bestämmelser i anslutning till vad de sakkunniga

i denna del iöreslagit. Bestämmelserna ha synts mig kunna få sin

plats i 42 § 3—6 morn., i anledning varav rubriken till denna paragraf

även bör ändras.

Kontroll å bankräntor och banktillgodohavanden.

Enligt 35 § 1 mom. c) taxeringsförordningen föreligger skyldighet för

styrelse för bankbolag, sparbank eller annan penningförvaltande inrättning

att i särskilda fall efter anmaning av landskamrerare eller taxeringsnämndens

ordförande lämna uppgift örn namngiven skattskyldigs

ränteinkomst från den penningförvaltande inrättningen ävensom örn beloppet

av den skattskyldiges innestående medel vid viss angiven tidpunkt.

Bestämmelser av i huvudsak detta innehåll ha gällt sedan år 1920. Därefter

ha emellertid vid upprepade tillfällen framkommit förslag örn skärpt

uppgiftsplikt för vinnande av förbättrad kontroll. Gentemot ett motionsvis

vid 1924 års riksdag framställt förslag örn skyldighet för penninginrättningarna

att utan anmaning lämna uppgift å räntor framhöll

bevillningsutskottet (bet. nr 15), att utom den betungande arbetsbörda,

uppgiftsplikten komme att föranleda bankerna och sparbankerna med deras

stora antal insättare, taxeringsmyndigheternas arbetsmaterial därigenom

skulle ökas högst väsentligt samt att det redan med föreliggande

uppgiftsplikt mången gång yppade sig svårigheter för dessa myndigheter

att fullt utnyttja tillgängligt arbetsmaterial. Under åberopande av samma

skäl föreslogo 1923 års taxeringssakkunniga bibehållande av förenämnda

stadgande.

I yttranden över taxeringssakkunnigas förslag ifrågasatte länsstyrelsen

i Blekinge län uppgiftsplikt för räntebelopp över 300 eller möjligen 500

kronor samt länsstyrelsen i Malmöhus län uppgiftsplikt i fråga örn belopp,

som tillhörde personer utanför det län där bankkontoret vore beläget.

Chefen för finansdepartementet anförde i propositionen nr 210 till 1927

års riksdag:

»Den av länsstyrelsen i Blekinge Län förordade inskränkta uppgiftsskyldigheten

skulle visserligen icke medföra ett så överväldigande antal

uppgifter, som om ingen gräns nedåt funnes. Likväl måste antagas, att

uppgifterna skulle bliva ganska talrika. En på så sätt begränsad uppgiftsskyldighet

torde dock knappast motsvara önskemålen, då därigenom

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr Ulft

s. 130 Kontrollera mot PDF

130 Kungl. May.ts proposition nr 148.

ränta å sparkasseräkningar endast undantagsvis skulle uppgivas. Det är

dessutom fara värt, att ett stadgande i dylik riktning skulle medföra försök

att kringgå bestämmelsen genom att medel uppdelas å flera håll. Därtill

kommer, att, enligt vad som uppgivits, det stundom ställer sig synnerligen

svårt för bankerna att beträffande olika räkningar konstatera

räkningshavarens identitet. I det framlagda förslaget har därför någon

bestämmelse i antydd riktning icke upptagits.»

I särskilda utskottets utlåtande vid 1928 års riksdag, vilket föranledde

den av mig inledningsvis omnämnda riksdagsskrivelsen angående effektivare

kontroll å ränteinkomster, framställdes icke några förslag till förevarande

frågas lösning. Det uttalades härom endast, att man kunde

tänka sig den ordningen, att uppgifter av ifrågasatt art lämnades allenast

vissa år efter därom av Kungl. Majit utfärdat påbud. Det påpekades

ock, att införande av ifrågasatt uppgiftsskyldighet syntes böra medföra

sådan ändring av formuläret till allmän självdeklaration, att ränteintäkter

skulle uppgivas specifikt med angivande av gäldenärens namn;

utan sådan specifikation skulle uppgiftsmaterialet svårligen kunna för

sitt ändamål utnyttjas av taxeringsmyndigheterna. Slutligen bör anmärkas

utskottets uttalande, att det syntes sannolikt att vissa ändringar

måste göras i lagstiftningen rörande bankbolagen och sparbankerna för

vinnande av garanti för att dessa inrättningar alltid ägde tillförlitlig

kännedom om insättares namn och hemvist.

1929 års bevillningsutskott anförde rörande nu ifrågavarande spörsmål

i sitt förutnämnda betänkande nr 17:

Enligt utskottets mening torde det icke saknas möjlighet att åstadkomma

en i stort sett tillfredsställande kontroll beträffande beskattningen av

i banker och andra penninginrättningar innestående medel samt därav

härflutna räntor, utan att vare sig penninginrättningarna eller taxeringsmyndigheterna

bliva över hövan betungade. En förutsättning för vinnande

av sådan kontroll torde vara att, såsom 1928 års särskilda utskott

framhållit, penninginrättningarna äga så tillförlitlig kännedom om insättarnas

namn och hemvist, att dessa kunna behörigen identifieras. De

register dessa inrättningar föra över insättare borde vidare lämna upplysning

även för sådana fall, att räkningen tagits i en persons namn, medan

rätten att uttaga medel å densamma förbehållits annan. Dessa register

borde, därest penninginrättningarna icke anses böra belastas med

skyldighet att efter anmaning lämna upplysningar ur detta register, på

anfordran hållas tillgängliga för taxeringsmyndighet inom ort, där bankkontoret

är beläget. Denna taxeringsmyndighet skulle åligga att meddela

taxeringsmyndighet å annan ort upplysning rörande de tillgodohavanden

och räntor, därstädes skattskyldig person innehaft eller åtnjutit

från bankkontoret. Granskningen av dessa kontoregister synes böra förbehållas

landskamreraren eller av honom utsett ombud.

De sakkunniga anföra angående behovet av kontroll och bristerna i

nuvarande kontrollmöjligheter på detta område bland annat följande:

Orsaken till att förevarande spörsmål skjutits i förgrunden läge väl

snarast däri, att nära nog varje taxeringsnämnd i landet varit i tillfälle

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. May.ts proposition nr 148.

att iakttaga de menliga verkningarna av den ofullständiga kontrollen

å detta område. Det vore med hänsyn härtill förklarligt, att gång efter

annan yrkanden framställts på, att uppgiftsplikten skulle göras ovillkorlig

samt omfatta så gott som varje räntebelopp, oavsett dess storlek.

Det horde emellertid ihågkommas, att varje förstärkning av kontrollen

förorsakade nya kostnader och att dessa uppenbarligen måste bliva proportionsvis

högre i fråga örn mindre inkomstbelopp än beträffande större.

Mot gällande kontrollsystem kunde erinras, att detsamma förutsatte

en mera ingående kännedom örn de skattskyldigas ekonomiska förhållanden

än taxeringsnämnden ens i de mindre distrikten å landet torde

besitta. Så hade det ofta, efter det skattskyldig avlidit, visat sig, att

han ägt tillgångar och åtnjutit räntor, som icke deklarerats, utan att

taxeringsnämnden tidigare tvivlat på riktigheten av hans deklarationsuppgifter.

I städerna, framför allt de större, hade det givetvis mött särskilt

stora svårigheter att bedöma, huruvida den ena eller andra skattskyldige

skäligen kunde antagas lia fordringar hos bank eller, vilket

vore mycket vanligt, örn hans verkliga tillgodohavanden överstigit de

deklarerade. För affärsbankerna i de största städerna torde det vanligen

vara förenat med avsevärt arbete att fastställa, huruvida en omfrågad

person haft räkning hos hanken, i vart fall då det gällt personer

med mera allmänt förekommande tillnamn. I Stockholm hade under ett

vart av åren 1928—1932 förekommit, att bank efter förfrågan lämnat

uppgift, att den omfrågade icke innehaft konto hos hanken men att på

grund av upplysningar av den skattskyldige kunnat konstateras att

bankens uppgift icke varit riktig. Då bankernas oriktiga uppgifter otvivelaktigt

föranletts av att anteckningarna rörande insättarna icke varit

tillräckligt fullständiga för identifiering av dessa, skulle säkerligen en

förbättring kunna åstadkommas, därest bankerna av insättarna infordrade

uppgifter rörande fullständiga förnamn och möjligen även födelseår.

Såsom en olägenhet med det nuvarande förfarandet måste jämväl

betecknas, att hanken kunde bibringas den uppfattningen, att de personer,

som omfrågats, icke tillfredsställande fullgjort sin deklarationsplikt.

Genom att vissa banker ansett iakttagande av bankkutym fordra, att

kunden underrättades angående av taxeringsmyndigheterna framställd

förfrågan, hade de skattskyldiga kommit att onödigtvis irriteras. En

ytterligare olägenhet vore, att åtminstone mera förslagna skattskyldiga

lätt undandroge sig kontrollen. Ett av de tillvägagångssätt, som kommit

till användning, vore att placera medlen å bankkontor i annat län.

En annan stundom använd metod hestode däri, att insättaren placerade

medlen i annan persons namn, vanligen uppdiktat men med dragningsrätt

för insättaren.

Synnerlig vikt borde fästas vid, att ett reformerat kontrollsystem ordnades

så, att detsamma, utan att förlora i effektivitet, icke oskäligt betungade

vare sig taxeringsmyndigheterna eller uppgiftslämnarna. I

den mån så liite sig göra borde tillses, att banksekretessen skyddades och

att undersökningar så hedreves, att icke irritation framkallades hos dem,

som riktigt fullgjort sin deklarationsplikt.

Den av länsstyrelsen i Malmöhus län förordade utvägen eller att skyldighet

skulle åläggas penninginrättningar att lämna uppgift örn de personer,

som hade medel inneståendo hos bankkontor inom annat län än

det, där insättaren vore bosatt, skulle råda bot allenast på en av de

olägenheter, som vidlådde gällande kontrollsystem. Härtill komme att

sannolikt föga vore vunnet med att pålägga en sådan särskild uppgifts
-

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

plikt, då det antagandet läge nära till Ilands, att flertalet av de skattskyldiga,

sorn. på nu nämnda väg sökt undandraga sig kontroll, skulle

kamma att som adress angiva ort inom det län, där bankkontoret är beläget.

De sakkunnigas förslag i denna del innefattas i författningstextens

33 § 5 morn., som har följande lydelse:

»Bank eller annan penningförvaltande inrättning skall efter anmaning

av landskamrerare, i den omfattning som i anmaningen angivits, meddela

upplysning örn storleken av insättares ränteinkomst från inrättningen

under viss angiven tid och beloppet av dessas innestående medel vid viss

angiven tidpunkt samt örn insättares fullständiga namn och senaste för

inrättningen kända bostadsadress så ock, därest annan än räkningshavare

äger förfoga över räkningen, uppgift örn den sålunda berättigades fullständiga

namn och senaste för inrättningen kända bostadsadress. Därest

fullgörande av sådan uppgiftsplikt skulle för inrättningen föranleda oskäligt

betungande arbete, äger densamma att i stället för att själv lämna

de begärda upplysningarna bereda den som utfärdat anmaning eller av

honom förordnat ombud tillgång till hos inrättningen förda anteckningar

rörande insättare för inhämtande av omförmälda upplysningar.»

Denna bestämmelse kompletteras av det förut omnämnda stadgandet i

33 § 6 morn., enligt vilket rörelseidkare, som från rörelsen till annan

utbetalt ränta å annan gäld än obligationslån, är skyldig att efter anmaning

av landskamrerare tillhandahålla sin bokföring för granskning i

syfte att bereda upplysning örn av andra skattskyldiga mottagna räntebelopp.

På grund av detta stadgande skulle alltid föreligga möjlighet för

landskamreraren att taga del av bankernas insättarförteckningar.

Den anmaningsrätt, som enligt dessa stadganden skulle tillkomma

landskamrerare, skulle enligt en annan bestämmelse (55 § 1 mom.) tillkomma

jämväl skattedirektören, biträdande landskamrerare och landskamreraren

underställd taxeringsinspektör.

För att den föreslagna kontrollmöjligheten skall kunna effektivt utnyttjas

föreslå de sakkunniga vidare skyldighet att vid avgivande av

självdeklaration i den förut omnämnda särskilda bilagan, avsedd även

för vissa andra ändamål, specificera ränta å tillgodohavande i bank eller

annan penninginrättning genom att — utan angivande av inrättningens

namn — angiva sådant belopps fördelning å räkning i sparbank, kapitalräkning,

sparkasseräkning, giroräkning och annan räkning. Denna bilaga

skulle dock, örn så önskades, få lämnas direkt till landskamrerare

(39 § 1 morn.).

De sakkunniga erinra i sin motivering till en början, att frågan örn

möjligheterna att anordna en tillfredsställande kontroll vore i hög grad

avhängig av spörsmålet örn, efter vilka riktlinjer den nya taxeringsorganisationen

ordnades. Uppenbart vore att man med den nuvarande organisationen

icke hade tillnärmelsevis lika stora möjligheter att ordna

denna kontroll på ett effektivt sätt som med en fastare, under starkare

medverkan av fackmän uppbyggd organisation.

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. May.ts proposition nr 148.

För utredning i frågan, i vilken omfattning taxeringsmyndigheterna

skulle kunna fullt utnyttja från bankerna oell andra penninginrättningar

för ifrågavarande ändamål lämnade uppgifter, åberopa de sakkunniga

erfarenheterna från taxeringsarbetet under hösten 1929, dä såsom förut

nämnts undersökning verkställts rörande vissa räkningshavare i Allmänna

sparbanken. I Stockholm hade denna undersökning omfattat de

insättare, till ett antal av 139, som ägde tillgodohavande i nämnda bank

till belopp av minst 5,000 kronor. Arbetet bade anförtrotts åt en särskild

tjänsteman, som uteslutande sysslat med denna uppgift under omkring

21/* månader. Det oaktat bade man hunnit företaga ^granskning0

endast i fråga örn 97 personer, medan övriga 42, vilka deklarerat

tillgodohavanden i fordringar till större belopp än deras i nämnda bank

insatta medel, icke blivit föremål för närmare granskning. Samtliga

banker i huvudstaden hade tillfrågats angående storleken av de tillgodohavanden

nämnda 97 personer haft hos bankerna. Samtidigt hade de

skattskyldiga anmodats att specificera i självdeklaration upptagna räntebelopp

och fordringar. Vid jämförelse mellan de skattskyldigas och bankernas

uppgifter hade visat sig, att icke mindre än 48 av ifrågavarande

97 personer upptagit ränteintäkter och tillgodohavanden för lågt.

I övrigt må från de sakkunnigas motivering återgivas följande:

Någon annan utväg att vinna en tillfredsställande kontroll, funnes en

ligt de sakkunnigas mening icke än den, att av penninginrättningarna

förda förteckningar över insättarna och dessas tillgodohavanden i en eller

annan form gjordes tillgängliga för taxeringsmyndigheterna. Självfallet

vore att penninginrättningarna icke borde åläggas att lämna uppgifter i

sådan omfattning, att materialet icke kunde utnyttjas vid taxeringen.

Att så skulle Idiva förhållandet, därest varje år uppgifter bomme att

lämnas rörande samtliga insättare, vore tydligt. Men även örn, på sätt

särskilda utskottet vid 1928 års riksdag antytt, skyldigheten att himna

uppgifter begränsades till vissa år, skulle endast en bråkdel av uppgiftsmaterialet

hinna utnyttjas och detta även örn granskningen bomme att

pågå under hela den tidrymd eftertaxering finge åsättas. Närmast tili

hands läge därför att söka nå det åsyftade målet genom en ändamålsenligt

anordnad stickprovskontroll i överensstämmelse med de av 1929

års bevillningsutskott förordade riktlinjerna.

En oundgänglig förutsättning för att en på stickprovsgranskmng grundad

kontroll skulle vinna nödig effektivitet vöre av lätt insedda skäl den,

att vederbörande granskare bereddes största möjliga rörelsefrihet. Granskaren

borde därför tillförsäkras oinskränkt rätt att taga del av hela det

föreliggande uppgiftsmaterialet samt att granska detsamma under sådana

betingelser, att de blista resultaten kunde väntas uppnås. Inskränkningar

i rätten att taga del av hela materialet ledde ovillkorligen till försök

av de skattskyldiga att genom särskilda åtgärder undandraga sig

verkningarna av kontrollen.

Ett oeftergivligt villkor för anordnande av en användbar kontroll vöre,

att penninginrättningarna bleve i stånd att lämna sådana uppgifter rörande

insättarna, att dessa kunde identifieras av myndigheterna utan

större besvär än som kunde anses oundgängligen nödvändigt. Kännedom

erfordrades i första hand rörande insättarnas fullständiga för- och

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

tillnamn. Vidare torde taxeringsmyndigheterna i allmänhet behöva kunskap

om räkningshavarens bostadsadress. Särskilt i de fall, då insättaren

vore bosatt i annan kommun än den, där bankkontoret är beläget, torde

upplysning i nu nämnda hänseende vara erforderlig för identifiering

av insättaren. Genom att penninginrättningen förde anteckningar angående

bostadsadresserna, kunde det bliva möjligt att anordna stickprovskontrollen

för ett särskilt år så, att densamma komme att omfatta

alla å annan ort än insättningsplatsen bosatta räkningshavare. Det torde

emellertid kunna förväntas, att bankerna, exempelvis i sådana fall, där

till följd av tillnamnets allmänna förekomst svårigheter kunde tänkas

uppstå att identifiera insättaren, beredde sig kännedom örn födelseår eller

införskaffade andra uppgifter, som erfordrades för identifiering. Det syntes

vidare icke föreligga svårighet för penninginrättning att lämna erforderliga

upplysningar, där bankräkning tagits i en persons namn, medan

rätten att förfoga över medlen förbehållits annan. I övrigt borde, allt

efter omständigheterna i de särskilda fallen och med ledning av vunna

erfarenheter, den centrala taxeringsmyndigheten vidtaga åtgärder för

att erforderliga uppgifter rörande de skattskyldigas personer skulle kunna

erhållas.

I vilken omfattning uppgifter komme att införskaffas, bleve närmast

beroende av taxeringsmyndigheternas förmåga att utnyttja materialet

samt av behovet utav kontrolluppgifter. Hittills gjorda erfarenheter gåve

vid handen, att även ett jämförelsevis ringa kontrollmaterial beredde

taxeringsmyndigheterna ett både omfattande och kvalificerat arbete.

Emellertid torde kunna förväntas, att arbetet skulle underlättas genom

det föreslagna åliggandet för de skattskyldiga att i viss utsträckning i

självdeklaration specificera ifrågavarande tillgodohavanden. Det vore

vidare tydligt att, i mån av att kontrollen komme att bära frukt och

verka avskräckande, behandlingen av uppgifterna komme att taga mindre

tid i anspråk än fallet varit i samband med den vid 1929 års taxering

företagna undersökningen rörande räkningshavare med Allmänna sparbanken.

Det vöre knappast sannolikt, att uppgifter komme att infordras i sådan

omfattning, att därigenom uppgiftsplikten bleve oskäligt betungande

för penninginrättningarna. Understundom syntes det kunna vara till

fördel ur kontrollsynpunkt, örn uppgifterna införskaffades genom taxeringsmyndigheternas

direkta medverkan närmast så, att ombud för

landskamreraren bereddes tillfälle att granska penninginrättningarnas

register över insättare och deras konton. Det kunde nämligen av lätt

insedda skäl vara önskvärt, att insättare betoges möjlighet att själv förskaffa

sig kännedom, huruvida av honom innehaft konto gjorts till föremål

för granskning eller icke.

.De föreslagna kontrollbestämmelserna möjliggjorde enligt de sakkunnigas

mening utövande av tillfredsställande granskning över taxering av

räntor å banktillgodohavanden. Kontrollsystemet ställde dock avsevärda

fordringar vid tillämpningen såväl i fråga om planläggningen som vid

utförandet. Särskilt viktigt vore, att uppgifterna utvaldes på ett sådant

sätt, att framtida missbruk i deklarationshänseende förekommes samt försök

att kringgå kontrollen exempelvis genom överföring av belopp till

annat bankkontor stävjades. Vid utväljande av uppgifterna hade man

sålunda att beakta bland annat insättningar överstigande visst belopp

eller personer, som under året verkställt större insättningar eller uttag,

personer, som bodde å annan ort än den. där bankkontor är beläget, eller

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 148.

135

personer, som agelé dragningsrätt å konton, förda å annan persons namn

Därjämte syntes en fortlöpande kontroll bora utövas sa, att morn en viss

tidrymd alla konton, åtminstone om de överstege visst mindre belopp,

"jördes till föremål för granskning. Med hänsyn till det nu aniorda hade

förutsatts, att planläggningen utövades av det eentrala taxenngsorgane^

Det hade emellertid lämnats varje landskamrerare obetaget att i d.

mån han med kännedom örn de särskilda förhållanden, sorn kunde före

finnas i länet, funne erforderligt, därutöver infordra uppgifter. Med

den avfattning den föreslagna lagbestämmelsen erhållit, kunde gnetiis

uppgifter i särskilda fall beträffande namngiven person inhamtas från

penninginrättning liksom för närvarande, allenast med den skillnad att

anmaningsrätten förbehållits landskamreraren.

Av intresse torde vara att härefter komplettera de sakkunnigas redogörelse

för bestämmelserna i vissa utländska länder med ett omnämnande

av vissa i Norge nyligen framställda förslag på detta område. Ide

norska skattelagarna för landet, respektive städerna, finnes nu i nara

anslutning till vad hos oss gäller, en bestämmelse, enligt vilken styrelser

för bankinrättningar såväl som bankirer, advokater och andra, som ha

penningar under förvaltning för annan, äro skyldiga att pa anmaning

av taxeringsmyndigheterna lämna upplysningar örn storleken och avkastningen

av namngiven persons innestående medel. I proposition den

9 februari 1934 (nr 11) till stortinget föreslogs ett tillägg till detta stadgande

av följande lydelse:

Efter anmaning av vederbörande regeringsdepartement eiler den de a

därtill bemyndigar är ledningen for en bank skyldig att i den utstrack

ning som i anmaningen angives meddela uppiysmngar örn storleken och

avkastningen av innestående medel med angivande av fullständigt namn,

yrke och senast antecknade adress å den, for vars rakning medlen milsta

eller som är berättigad disponera över dem. Departementet kan också

fordra, att därtill bemyndigad person beredes tillfälle att hos vederbörande

bank anställa undersökning angående innestående medel.

I propositionen lämnades en ingående redogörelse för skattekontrollsakkunnigas

förslag i denna del. Den föreslagna lagbestämmelsen ansluter

sig som synes också nära till den av de sakkunniga föreslagna. Från

propositionens motivering må återgivas följande uttalande.

Vad angår innehållet i de förfrågningar, som med stöd av den nya bestämmelsen

skulle komma att riktas till bankerna, Ivan man hänvisa till

vad nian härom anfört i det svenska betankandet. För att en undersok

ning av det slag det här giiller skall kunna bringa resultat av varde, blir

det under alla förhållanden nödvändigt att allmäningen gives ett begränsat

omfång. Vad som åsyftas är att få en effektiv stickprovskontroll, så

att insättare icke som nu kunna anse sig säkra för undersökningar genom

att t ex. sätta sina medel i banker utom hemorten, genom att byta initialer

å förnamn, genom att sätta in penningar å fingerat namn eller genom

att dela sina insättningar på flera konton eller flera banker. Undersökningarna

måste anordnas så att det alltid finns en närliggande risk for

att insättningen kan komma i dagen. .... ..

Skall detta resultat nås, måste emellertid bankerna vara behjälpliga,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

särskilt genom att kräva så noggranna upplysningar om insättares personalm

att det blir möjligt att identifiera dem. Då de bestämmelser, som

i detta sylte intagits i lagen örn aktiebanker den 4 april 1924 nr 2 § 17

°ch L4§en, om sparbanker den 4 juli 1924 § 39, icke visat sig tillfyllest

tor att förebygga missbruk, kan det bli fråga örn att finna en annan form

or dessa bestämmelser, eventuellt också att göra uppgivande gentemot

banken av oriktigt namn eller oriktig adress förbundet med straffansvar.

Dessa spörsmål fordra emellertid närmare övervägande, varför förslag i

denna riktning icke kan medtagas nu.

Propositionen bordlädes av stortinget med hänsyn till vissa föreliggande

förslag örn ändring i beskattningsbestämmelserna och har ännu icke

slutbehandlats.

Jag övergår härefter till en redogörelse för vad yttrandena i denna del

innehålla.

Kammarrätten anser intet vara att erinra mot de skärpta bestämmelserna

angående uppgiftsskyldighet för penningförvaltande inrättningar

men kan för sin del ej finna, att skyldighet att uppgiva penninginrättning,

där medel innestå, skulle innebära något stötande intrång i de skattskyldigas

privata ekonomiska angelägenheter. För att uppgifterna skulle

erhålla avsett värde ur kontrollsynpunkt måste det enligt kammarrättens

mening fasthållas, att sådan ömsesidighet i uppgiftsskyldigheten

borde förefinnas, att utan onödig omgång räntetagarens och räntebetalarens

uppgifter kunde sammanställas med och kontrolleras mot varandra.

Från denna synpunkt syntes de detaljbestämmelser, som av de sakkunniga

föreslagits för vinnande av kontroll över banktillgodohavanden

m. m., vara i behov av omarbetning.

Statskontoret och riksräkenskapsverket lia icke framställt anmärkningar

mot förslaget i denna del men i allmänhet uttalat sig för en viss återhållsamhet

vid närmare prövning av frågorna örn skärpt uppgiftsplikt

till ledning för annans taxering.

Från länsstyrelsernas yttranden är att anmärka följande.

Överstathållarärnbetet: Kontrollen över insättares banktillgodohavan°cb

de™ gottskrivna räntor vore svår att tillfredsställande genomora

och torde icke kunna ordnas annat än genom stickprovskontroll och

genom att bankerna ställde sitt kundregister till förfogande för av landskamreraren

förordnad person. Härigenom träffade man dock icke insattare

i banker utom länet. Det syntes därför böra tagas under övervägande,

huruvida viss begränsad uppgiftskyldighet kunde åläggas bank

snelS i Nytta^ for beskattningsnämnderna att erhålla

myrtli ^ * Vå a® °+hkil Slag aV bankräkningar, varå skattskyldig hade

medel innestaende, torde, utan uppgift i vilken bank medlen innestode

icke vara av större betydelse. mnesiocie,

mriZlyrnfn 1 län: Vad anginge de föreslagna formerna

Uet sÄ i”0® Iansf+tyr,elsen anledning ställa sig ytterst tveksam. Vilhgt

skulle erkannas, att okade kontrollmöjligheter vore önskvärda samt

elfw?-ret Tie+beliaf*at med St0ra bärigheter. Länsstyrelsen funné

emellertid sannolikt, att forslaget icke skulle kunna medföra verkningar

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl, Majlis proposition nr 148.

till nytta, i sådan utsträckning, att desamma skulle uppväga den arbetstunga,

som genom förslaget skulle åläggas de enskilda företagen och

taxeringsmyndigheterna. Förslaget möjliggjorde icke uttömmande kontroll

ens beträffande de kategorier, som skulle drabbas av stickprovsundersökningarna.

De sakkunniga torde ha överskattat allmänhetens och

de penningiörvaltande organens villighet och förmåga att medverka vid

kontrollen. Vad särskilt adressuppgifterna beträffade erinrades, att folk

flyttade ganska ofta och att man rimligtvis icke kunde påfordra, att bankerna

skulle löija dessa flyttningar. Systemet syntes leda till uppmuntran

av knep och undanflykter i stor skala. Under'' alla förhållanden syn

tes det nödvändigt, att det ifrågasatta systemet icke genomfördes såsom

en fast institution, utan att dess verkningar först prövades ett elier annat

år. För egen del vore länsstyrelsen närmast benägen finna de skäl

överväga, som talade emot förslaget. I medvetande örn önskvärdheten

att kontrollen förbättrades, skulle länsstyrelsen dock vilja förorda utsträckning

av penninginrättningarnas uppgiftsskyldighet genom iöreskrilt,

att desamma på anfordran av landskamrerare skulle vara pliktiga

låta landskamrerare eller av honom förordnat biträde taga del av de

förda förteckningarna över insättarna och dessas tillgodohavanden.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Bibehållande av nuvarande bestämmelser

förordades. Rätt för beskattningsmyndigheten att erhålla tillgång till

de hos penninginrättningen förda anteckningarna utan inskränkning

kunde icke förordas, då en så vidsträckt befogenhet kunde verka skadligt

för banksekretessen och därigenom för kapitalbildningen inom landet.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: Vid de sakkunnigas förslag till kontroll

kunde länsstyrelsen icke fästa några större förväntningar. Av större

värde skulle vara en kontrollapparat, baserad på deu metoden, att penninginrättningarna

varje år genom av Ivungl. Maj :t i april manad utfärdad

föreskrift åiades att före den 1 juli till respektive länsstyrelser avlämna

uppgift å ränta och tillgodohavande för samtliga räkningshavare

av viss lätthanterlig kategori, exempelvis alla med tillnamn börjande å

viss bokstav. Uppgifterna skulle sedan bearbetas å landskontoret och

föranleda yrkanden hos prövningsnämnden. Anordningens största värde

torde ligga däri, att vid tidpunkten för deklarationens avgivande ingen

skattskyldig kunde känna sig säker för, att icke kontrollen för året kunde

komma att beröra just honom. Dess största svaghet torde, ligga i svårigheten

att å disponibel tid hinna bemästra uppgiftsmaterialet även med

dess nu angivna starka begränsning.

Länsstyrelsen i Jönköpings län: Erfarenheten hade visat, att kontrollen

över banktillgodohavanden och räntor därå icke fungerat tillfredsställande.

Det måste betonas, att för att någon verklig förbättring skulle

inträda genom det nu föreslagna kontrollsystemet garantier måste skapas

för att bank skulle kunna lämna fullständiga och riktiga uppgifter

örn insättarens namn och adress. För att bereda landskamrerare ökad

möjlighet att utöva kontroll rörande banktillgodohavanden borde denne

utrustas med rätt att direkt få taga del av bos bankinrättning förda anteckningar

rörande insättare, så att sagda möjlighet icke gjordes beroende

av bankens eget val. Därest taxeringsnämndsordförande såsom nu

berättigades att infordra bankbesked beträffande namngiven person,

skulle landskamrerare]! besparas ett ingalunda obetydligt arbete med infordrande

och expediering av utav taxeringsnämndsordförande begärda

sådana upplysningar.

Länsstyrelsen i Kronobergs län: Förslaget kunde icke tillstyrkas, enär

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. May.ts proposition nr 148.

det komme att för bankerna medföra en tunga och olägenhet, som icke

motiverades av den nytta, som härav kunde beräknas.

Länsstyrelsen i Kalmar län: Förutom att det kunde ifrågasättas, om ej

förslaget skulle innebära ett alltför stort intrång på banksekretessen,

skulle bankerna härigenom kunna åsamkas ett olidligt besvär. Länsstyrelsen

ville därlör hålla löre, att bankernas uppgiltsskyldighet borde, åtminstone

i huvudsak, inskränkas till vad nu vore fallet. En allmän uppgiitsplikt

för bankerna torde dock, med uteslutande av bestämmelse om

rätt lör banken att överföra besväret på annan, vara i sin ordning vid

sådan särskild taxeringskontroll, som enligt betänkandet förekommit i

Norrköping. Dylik särskild kontroll, vilken kunde försiggå utan införande

av en ny taxeringsinstitution, syntes vara särdeles lämpligt att då

och då företaga, särskilt i de större industristäderna.

Länsstyrelsen i Blekinge län: En utvidgning av uppgiftsskyldigheten

vore önskvärd. Såvitt av förslaget syntes framgå, hade emellertid de sakkunniga

icke avsett, att generellt formulerade anmaningar skulle kunna

genom taxeringsinspektionen utsträckas till samtliga bankinrättningar i

hela riket, och kontrollen kunde sålunda icke med av de sakkunniga föreslagna

anordningar bliva fullt effektiv. En annan olägenhet vore, att

ordförandena i taxeringsnämnderna icke syntes ha erhållit någon rätt

att anmana. I anledning härav kunde ifrågasättas, huruvida icke möjlighet

funnes att göra kontrollen mera effektiv. Förutsättning härför

syntes vara en allmän på ett eller annat sätt begränsad uppgiftsskyldighet.

Därest begränsning av denna uppgiltsskyldighet allenast till större

belopp ej ansäges bliva tillräckligt eiiektiv, torde likväl ej saknas möjlighet

att, med bortseende från de minsta kapitalbehållningarna, anordna

en tillfredsställande kontroll, exempelvis sålunda att penninginrättningar

ålades att lämna taxeringsuppgiiter i enlighet med närmare föreskrifter,

som i början av varje år meddelades för hela riket, med iakttagande att

uppgiftsskyldigheten varje år begränsades till vissa insättare eller vissa

bankräkningar, exempelvis till alla innehavare av depositionsräkningar

eller alla insättare, vilkas namn började med någon av vissa angivna

bokstäver och vilka tillika hade en minimibehållning av förslagsvis 500

kronor.

Länsstyrelsen i Kristianstads län: Mot den föreslagna anordningen

hade länsstyrelsen intet att erinra. Lämpligt vore emellertid, örn anmaningsrätten

utövades på sådant sätt, att landskamrerarna i slutet av

varje år träffade överenskommelse örn, å vilka räkningshavare bankerna

året därpå skulle lämna uppgifter, varigenom enhetlighet skulle vinnas

för hela landet. Lämpligt vore även, att den årliga anmaningen endast

avsåge en särskild kategori insättare, t. ex. alla vilkas tillnamn började

med en viss bokstav, ävensom att viss begränsning gjordes nedåt beträffande

såväl kapitalbeloppet som räntan. Härigenom skulle uppgiftsskyldigheten

icke bliva så betungande lör bankerna och materialet icke

alltför vidlyftigt för taxeringsmyndigheterna. För kontroll av att de

gjorda anmaningarna efterkommes, bleve det likväl nödvändigt att uppgifterna

insändes till länsstyrelserna, vilka sedan hade att distribuera

dem till vederbörande taxeringsnämnder. De sakkunnigas förslag att

penninginrättning, därest fullgörandet av uppgiftsplikten lör inrättningen

föranledde oskäligt betungande arbete, skulle äga rätt att bereda den

som utfärdat anmaning eller av honom förordnat ombud tillgång till

förda anteckningar rörande insättarnas tillgodohavanden ansåge länsstyrelsen

mindre lämplig, enär ett stort antal banker säkerligen skulle kom
-

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 148. 139

ma att begagna sig av en dylik bestämmelse lör att undgå uppgifts
skyldigliet.

.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Det nuvarande fortaringssattet, narn
ligen

att uppgift infordrades från vissa personer — vilken rätt fortfarande

borde tillkomma jämväl taxeringsnämndsordföranden — syntes böra i

huvudsak bibehållas. Länsstyrelsen kände sig nämligen icke övertygad örn

att den föreslagna metoden skulle medföra ett resultat, som motsvarade

det härmed förenade arbetet. Vidare torde anmärkas, att de inrättningar

som här avsåges knanpast torde föra för ändamålet erforderliga anteckningar.

Däremot torde det, såvida icke banksekretessen ansåges lägga

hinder i vägen härför, vara lämpligt att taxeringsnämndsordförande eller

tjänsteman inom länsstyrelsen, som hade bestyret med taxeringsfrågor

sig anförtrott, tillerkändes befogenhet att fa taga del av inrättningens

räkenskaper i förevarande avseende.

Länsstyrelsen i Hallands län: Genom den föreslagna kontrollen, vilken

tillstyrktes, kunde ingen skattskyldig känna sig säker på att. icke hans

deklaration i förevarande avseende bleve föremål för granskning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser utvidgningen i uppgiftsskyldighet

icke lämplig.

Länsstyrelsen i Alvsborgs län: lipp giftsskyldigheten syntes medföra

ett alltför betungande arbete. Åtminstone syntes bestämmelsen böra

ändras därhän, att antalet fall, i vilka en bankinrättning skulle vara.skyldig

årligen lämna uppgift, begränsades till viss procent av antalet insättare

samt att, örn därutöver uppgifter önskades, dessa finge inhämtas

genom att av länsstyrelsen eller landskamreraren utsedd tjänsteman

finge taga del av inrättningens räkningar med insättarne.^

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Man borde söka finna någon form för

bankinstitutens fullgörande av den allmänt önskade uppgiftsskyldigheten.

Endast en stickprovskontroll kunde därvid komma ifråga. Möjligen

skulle för varje år kunna föreskrivas skyldighet för bankinstitut inom

ett visst län att meddela uppgifter örn innestående tillgodohavanden och

därå upplupna räntor, överskjutande visst bestämt minimibelopp.

Länsstyrelsen i Örebro län: För landsbygdens vidkommande kunde nu

gällande bestämmelse i stort sett anses fylla rätt långt gående krav. För

det fall att kännedom icke kunde erhållas örn den bank, vari medel för

viss skattskyldig innestode, vore dessa bestämmelser emellertid icke fullständiga.

Det kunde förväntas, att möjligheten till anställande av en begränsad

stickprovskontroll av den art, som de sakkunniga föreslagit, skulle

visa sig befordra en riktig taxering av inkomst av kapital. Det måste

emellertid vid anmaningsrättens utövande noga tillses, dels att vederbörande

inrättning icke oskäligt betungades av arbete, dels ock att uppgifter

icke infordrades i större utsträckning, än att de kunde av taxeringsmyndigheterna

tillgodogöras. .

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Specifikationen av banktillgodoha
vanden

och räntor borde innefatta även uppgift om bankinrättningens

namn.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Taxeringsnämndsordförandes ratt

att infordra uppgift beträffande namngiven person borde, oavsett de föreslagna

nya bestämmelserna, bibehållas, enär det vore av yttersta vikt

att uppgifterna i deklarationen kunde kontrolleras redan i taxeringsnämnden.

.......

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Danker och andra peil n inrättningar

borda vara skyldiga att för landskamreraren eller ombud för honom hålla

s. 140 Kontrollera mot PDF

140 Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

tillgängliga sina förteckningar över insättare. Däremot borde de icke

åläggas skyldighet att efter anmaning lämna upplysning rörande insättares

tillgodohavanden och ränteinkomster i vidare mån än som redan vore

fallet.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: Bankerna borde näppeligen betungas

med sådan utvidgad uppgiftsskyldighet som de sakkunniga föreslagit.

Däremot funne länsstyrelsen förslaget örn att vederbörande landskamrerare

eller av honom förordnat ombud bereddes rätt att hos banker taga

del av förda anteckningar rörande insättare för inhämtande av för ändamålet

erforderliga upplysningar synnerligen lämpligt och förordade

alltså detsamma att tillämpas jämsides med nu gällande bestämmelser

i detta avseende. Att hos bankerna fördes register för möjliggörande av

tillförlitlig identifiering av insättare vore givetvis ett önskemål; örn bankerna

kunde åläggas att upplägga och komplettera sådana register vore

emellertid tvivel underkastat.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Länsstyrelsen ställde sig tveksam mot

den föreslagna uppgiftsplikten men då denna inträdde endast efter anmaning

av landskamrerare, syntes nian kunna förvänta, att denna rätt

icke användes i allt för vidsträckt omfattning eller så att oskäligt arbete

ålades den uppgiftspliktige. Den nu gällande begränsade anmaningsrätten

för taxeringsnämndsordförandena borde ändock bibehållas.

Svenska bankföreningens styrelse har i dess yttrande till bank- och

fondinspektionen särskilt ingått på denna fråga och därvid anfört följande:
Antalet

i bankerna förda konti av olika slag uppginge till miljoner.

Givet vore, att endast en ringa del av dem skulle kunna göras till föremål

för en för taxeringsarbetet gagnelig granskning, även örn det antoges,

att taxeringsorganisationen erhölle den betydande utvidgning, som av

de sakkunniga föreslagits. Men ej mindre uppenbart syntes vara, att redan

den omständigheten, att bankerna skulle enligt lag vara ålagda att

i huru stor utsträckning som helst på anmaning tillhandahålla taxeringsmyndigheterna

utdrag ur dessa konti, måste vara ägnad att ingiva farhågor

och skapa mycken oro. För visso borde man räkna med, att de

nära nog obegränsade befogenheter, som här skulle givas åt taxeringsmyndigheter,

skulle komma att av mindre förståndiga eller kompetenta

granskningsmän missbrukas.

Styrelsen önskade vidare framhålla, att förslaget rent praktiskt sett

stötte på svårigheter, vilkas ofrånkomliga natur de sakkunniga icke beaktat.

Även örn bankerna vid öppnande av räkningar förskaffade sig uppgifter

örn kunderna, tillräckliga för deras identifierande, visade erfarenheten,

att sådana upgifter snart nog i stor utsträckning föråldrades genom

att anmälningar örn flyttningar, örn namnbyten genom gifte eller

annorledes eller örn yrkesändringar endast sällan gjordes. Stora mängder

av de av bankerna utsända kontrollbeskeden återkomme regelbundet från

posten med anteckning, visande adressaternas oanträffbarhet. Ganska

säkert torde väl vara, att ett realiserande av sakkunnigförslaget icke

skulle komma att göra det lättare för bankerna att hålla identifieringsuppgifterna

vid makt.

De sakkunniga hade framhållit, att i den mån bank skulle finna den

banken pålagda uppgiftsplikten föranleda oskäligt betungande arbete,

banken skulle kunna befria sig från densamma genom att hålla vederbörande

granskningsman till handa utdrag ur bokföringen eller själva

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

bokföringen med därtill hörande handlingar. Frånsett de piincipiella

betänkligheterna mot detta förfarande, erinrades örn de praktiska olägenheter,

som måste vara förbundna med att lämna utomstående personer

tillträde till bankernas arbetslokaler. Det borde bemärkas, att det material,

som skulle bliva föremål för granskning, på grund av nödvändigheten

att lia det tillgängligt för expeditionen svårligen kunde flyttas från

expeditionslokalerna.

Bank- och fondinspektionen anför i anslutning härtill:

För att insättarförteckningar skulle kunna bliva för taxeringsändamål

användbara måste desamma, såsom de'' sakkunniga framhållit, upprättas

på för nämnda ändamål lämpat sätt. Att ålägga penninginrättningarna

att ordna sin interna bokföring med hänsynstagande till förhållanden,

som vore deras egen verksamhet mer eller mindre ovidkommande, borde

emellertid enligt inspektionens mening icke ifrågakomma. Inspektionen

anslöte sig till fullo till vad styrelsen för svenska bankföreningen i denna

del anfort angående olägenheterna av ett dylikt åläggande för att icke

säga omöjligheten att fullgöra detsamma. Såvitt inspektionen kunde finna

mäste'' det även starkt ifrågasättas, huruvida införandet av en generell

uppgiftsplikt i likhet med den föreslagna vore förenligt med grunderna

för banklagens bestämmelser örn banksekretessen. Detta gällde

även med avseende å skyldigheten för penninginrättning att tillhandahålla

räkenskaper för generell kontroll å annans taxering.

Svenska sparbanksföreningens styrelse yttrar i sitt yttrande till sparbanksinspektionen:
Förslaget

vore betänkligt redan på den grund, att uppgiftsplikt i obegränsad

omfattning skulle kunna åläggas sparbank av taxeringsmyndighet,

vilken ofta kunde bestå av person eller personer, som vöre helt främmande

för sparbankernas organisation eller tekniska möjlighet att fullgöra

den dem sålunda ålagda uppgiften. Upplysningsplikten måste även

betecknas såsom synnerligen betungande och svårigheter mötte för sparbankerna

att i praktiken fullgöra de föreslagna åtgärderna. Framför allt

måste skyldigheten att angiva räkningshavares bostadsadress betecknas

icke blott som betungande för sparbankerna utan fastmera såsom i praktiken

ogenomförbar.

För att underlätta skattemyndigheternas uppgift att kontrollera de

skattskyldiga och minska feldeklarationernas antal, föresloges, att från

skatteplikt helt och hållet befriades kapital, som innestode i viss bankinrättning

och icke överstege exempelvis något tusental kronor. Från

den ifrågasatta uppgiftsplikten borde givetvis under alla förhållanden

avgränsas de fall, där uppgiften ur skattesynpunkt vore av ringa eller

ingen betydelse, vilket framförallt vore förhållandet med de av sparbankerna

till skolbarn och nyfödda barn utdelade sparbanksböckerna.

Det föreslagna åliggandet för inrättning, som icke förmådde lämna uppgift

örn insättarnas tillgodohavanden m. m., att i stället hålla tillgänglig

på visst sätt beskaffad förteckning å insättare skulle för sparbankerna

medföra avsevärt arbete och därmed förenade kostnader.

Vägande anmärkningar torde även kunna göras mot betänkandets ställning

till banksekretessen.

Med nu gällande bestämmelser om rättighet för taxeringsmyndighet att

anställa förfrågningar angående viss namngiven persons räntor och för
-

s. 142 Kontrollera mot PDF

Departementschefen

.

142 Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

mogenhet möjliggjordes tillräcklig kontroll i misstänkta fall över att en

person ej delat upp sin förmögenhet på ett flertal hanker och konti.

Sparbanksinspektionen anför:

Inspektionen kunde icke undgå att hysa farhågor för att den kännedom,

som genom den utvidgade skattekontrollen skulle komma ett väsentligt

ökat antal vid taxeringsorganisationen sysselsatta personer till del, i

praktiken kunde direkt eller indirekt tjäna illojala syften. Riskerna härför

torde ökas, i den mån lekmannaelementen i taxeringsorganisationen

komme i besittning av uppgifter av ifrågavarande art. Andra än taxeringstjänstemän

borde därför enligt sparbanksinspektionens mening i

varje fall icke erhålla tillgång till bankernas böcker. Överhuvudtaget syntes

det inspektionen vara att ur banksekretessens synpunkt föredraga, att

bankerna själva lämnade taxeringsmyndigheterna av dessa begärda upplysningar.

Bankerna borde därför under inga omständigheter betagas

friheten att välja sistnämnda väg framlör att tillhandahålla sina höcker.

Inspektionen ville understryka, att arbetet med avlämnandet av uppgifter

kunde komma att bliva särdeles betungande. Även örn man valde

vägen att bereda taxeringsmyndigheterna tillgång till bankernas böcker,

syntes härigenom besvärligheter för bankarbetet vara ofrånkomliga. Inspektionen

ville vidare för sparbankernas vidkommande framhålla, att

insättningar mycket ofta innestode i åratal utan att insättarna meddelade

sig ens för ränteinföring samt att det därför kunde vara ogörligt

att lämna uppgift örn deras aktuella bostadsadresser vid tiden för taxeringsmyndigheternas

undersökning.

Sparbanksinspektionen förutsatte såsom självfallet, att sparbankerna

icke skulle vara skyldiga att för nu ifrågavarande ändamål föra särskilda

förteckningar över insättarna. Sparbankernas insättareregister torde i

regel lämna tillräcklig ledning för granskning av insättarnas tillgodohavanden.

På grund av vad nu anförts hyste inspektionen starka betänkligheter

mot förslaget. I belysning av de uppgifter, de sakkunniga lämnat örn den

arbetsprestation, som erfordrades för granskning av visst antal insättare

i en sparbank, hade inspektionen icke kunnat undgå att komma till den

uppfattningen, att det lämpliga vore, att det tillsvidare anstode med en

utökning av denna uppgiftsskyldighet. Det förefölle motiverat att, vare

sig den föreslagna taxeringsorganisationen komme till stånd eller ej, först

pröva, huruvida man icke skulle kunna nå ett bättre resultat, än vad

hittills syntes lia vunnits, genom att mera effektivt och systematiskt

utnyttja nu gällande taxeringsbestämmelser.

Även vissa av handelskamrarna ha i yttrandena till kommerskollegium

avstyrkt utvidgningar av ifrågavarande uppgiftsplikt för penninginrättningarna.

Däremot ha styrelserna för svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas

förbund och svenska landstingsförbundet ävensom landsorganisationen

icke framställt någon erinran mot förslaget i denna del.

Även frågan örn en bättre kontroll å bankräntor och banktillgodohavanden

är en av de viktigaste på skattekontrollens område. Mycket troligt

är att för närvarande avsevärda sådana belopp undgå beskattning.

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Majlis proposition nr 148.

Å andra sidan är det på grund av den stora mängden olika konton ganska

uteslutet att på detta område — utan stora organisatoriska utvidgningar

— genomföra en sluten årlig kontroll. Den enda praktiska möjligheten

är bär en stickprovskontroll. Kan nian genomföra en sådan, som innebär

en någorlunda stor risk för envar deklarant att hans verkliga bankräntor

eller banktillgodohavanden senare komma att jämföras nied deklarationen,

synes härmed mycket vara vunnet. Att gällande bestämmelser

icke giva tillräckliga möjligheter härtill framgår av utredningen. I de

avgivna yttrandena har man också i allmänhet uttalat önskvärdheten

av att möjligheter öppnas till en effektivare stickprovskontroll. Det bör

i detta sammanhang framhållas, att ökade möjligheter till kontroll å

banktillgodohavanden — liksom å värdepapper o. d. — indirekt innebära

ökade möjligheter till kontroll å lämnade inkomstuppgifter, vilket särskilt

är av stort värde i fråga örn utövare av fria yrken och andra skattskyldiga,

vilkas inkomster äro svåra att på annat sätt kontrollera.

En stickprovskontroll kan uppenbarligen icke genomföras utan att

taxeringsmyndigheterna beredas rätt att i en eller annan form tillgodogöra

sig innehållet i bankernas insättarförteckningar. Frånsett de

invändningar, som hänföra sig till svårigheten att med ledning av dessa

förteckningar identifiera insättarna — en fråga vartill jag återkommer

— har införande av en sådan rätt för taxeringsmyndigheterna icke mött

andra erinringar än att densamma skulle innebära ett obehörigt intrång

i banksekretessen och vålla bankerna alltför stort besvär. Jag kan icke

dela den uppfattningen, att banksekretessen kan åberopas gentemot det

allmännas intresse av att de genom skattelagstiftningen bestämda skatterna

uttagas av dessa inkomster och tillgodohavanden i samma man som

av de inkomster och tillgodohavanden, vilka icke skyddas av någon sekretess.

En annan sak är, att de skattskyldiga kunna lia berättigade anspråk

på att såvitt möjligt garantier skapas för att ifrågavarande uppgifter

endast komma taxeringsmyndigheterna till del. Vad angår det

arbete och besvär, som den ifrågasatta rätten skulle förorsaka bankerna,

torde sådana verkningar helt naturligt icke kunna helt undgås, lika litet

som då det eljest gäller att begagna de enskildas medverkan för kontroll

av att skatterna bliva rättvist utkrävda. Omfattningen av detta besvär

beror givetvis på, vilken form ifrågavarande åtgärder få, men jag håller

före att med det förslag jag ämnar framlägga garantier skapas för att

besväret icke gärna kan bliva nämnvärt betungande.

Redan på tal örn bokföringsgranskningen har jag omnämnt upptagandet

i departementsförslaget, i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunniga,

av cn bestämmelse, enligt vilken rörelseidkare, som från rörelsen

till annan utbetalt ränta å gäld, där fråga ej är om lån mot obligationer

e. d., är skyldig att på anmaning av landskamrerare tillhandahålla

sin bokföring med därtill hörande handlingar för kontroll av lämnad

uppgift örn borgenären eller för att bereda beskattningsmyndighet

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:is proposition nr 148.

upplysning i sådant avseende. Med stöd av denna bestämmelse skulle

landskamrerarna alltid ha tillfälle att själva eller genom ombud taga del

av penninginrättningarnas insättarförteckningar och att därifrån göra

anteckningar i och för deklarationskontroll. Denna möjlighet torde vara

den, som i första hand kan komma att begagnas i förevarande syfte.

De sakkunniga ha föreslagit att landskamrerarna — varmed i detta

avseende skulle likställas skattedirektören, biträdande landskamrerare

och taxeringsinspektör — dessutom skulle få rätt avfordra penninginrättningarna

utdrag ur insättarförteckningarna i begärd omfattning med

angivande även av fullständigt namn och senast kända bostadsadress å

insättaren och den, som äger förfoga över räkningen; i regel skulle dock

penninginrättningen därvid kunna hänvisa den anmanande att i stället

taga del av förteckningen. Jag anser för min del att i viss omfattning

även möjlighet till sådana utdrags erhållande bör stadgas, ehuru man

härvidlag bör genomföra en rätt stark begränsning. Särskilt tänker jag

på behovet att öka anordningens mångsidighet och effektivitet genom att

centralt för hela landet kunna någon gång infordra utdrag av detta slag;

jag vill erinra att detta kan vara önskvärt även med hänsyn till tendensen

att undgå kontroll genom att placera medel å annan ort än där vederbörande

är bosatt. Med hänsyn härtill anser jag rätt böra beredas Kungl.

Majit att infordra utdrag av det av de sakkunniga angivna innehåll.

En garanti mot obehörigt betungande av penninginrättningarna genom

denna uppgiftsplikt synes mig ligga redan däri, att uppgifter givetvis

förutsättas icke skola infordras i större omfattning än att de hinna bearbetas

och tillgodogöras vid taxeringen. Som av den föregående redogörelsen

framgår kan man tänka sig olika slag av begränsningar, såsom till

insättare, vilkas namn börja med viss bokstav eller till insättare med visst

minimitillgodohavande.

Självfallet är värdet av den ifrågasatta anordningen ägnat att förringas

därav, att bankerna ofta icke kunna lämna sådana uppgifter örn

en insättare, att han med ledning av dessa kan utan svårighet identifieras.

Jag förutsätter emellertid att bankerna liksom övriga penninginrättningar,

om den nu föreslagna uppgiftsplikten stadgas, komma att

söka genomföra sådana åtgärder, att insättarna åtminstone alltid få uppgiva

fullständiga namn och att adressuppgifterna såvitt möjligt hållas

aktuella. I avvaktan på utvecklingen härutinnan synes med särskilda lagstiftningsåtgärder

i syfte att ernå säkrare uppgifter böra få anstå; möjligt

är att det framdeles också kan visa sig nödvändigt med särskilda

straffbestämmelser för det fall att insättare lämnar oriktiga personuppgifter

till banken. Jag kan erinra örn att man i den förut omnämnda

norska propositionen haft samma inställning till denna fråga. I allt fall

synas mig bristerna på detta område icke böra få hindra det försök till

bättre kontrollmöjligheter, som förevarande förslag innebär.

Tydligen förutsättes för ett effektivt utnyttjande av ifrågavarande

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

bankuppgifter en ändring av den nuvarande ordningen att i deklarationsblanketten

alla räntor få upptagas i en klumpsumma. De sakkunniga

ha tänkt sig att det skulle vara tillräckligt fördela dessa ränteinkomstér

å olika slag av räkningar utan angivande av penninginrättningens

namn. I flera yttranden har emellertid, såsom det vill synas med

fog, invänts, att uppgifternas utnyttjande skulle avsevärt försvåras och

i många fall omöjliggöras örn icke dessa räntor specificerades med angivande

av penninginrättningens namn. Visserligen kan alltid ytterligare

specifikation infordras, men en sådan ordning synes mig onekligen kunna

innebära vissa möjligheter att undgå kontrollen, ty vid den tidpunkten

kan den skattskyldige lia erhållit vetskap örn, från vilken bank uppgift

inhämtats. Med hänsyn jämväl till vad kammarrätten härom anfört och

till den begränsade organisation, som jag föreslagit, har jag den uppfattningen,

att deklarationsblanketten — eller vid behov bilaga till denna

— bör innehålla uppgift örn ränteinkomsten från varje särskild penninginrättning

med angivande av dennas namn, åtminstone såvida det icke

endast är fråga örn mycket små belopp. Detsamma bör i så fall gälla

förmögenhetsredovisningen. Enligt min mening är en sådan specifikation

även oavsett de nu föreslagna åtgärderna ägnad att leda till noggrannare

och riktigare uppgifter.

Med iakttagande av det nu sagda ha de föreslagna bestämmelserna i

detta ämne i taxeringsförordningen omarbetats. De återfinnas i departementsförslaget

i 35 § 4 mom. Den nuvarande bestämmelsen i 35 § 1 mom. c)

örn rätt för landskamrerare eller taxeringsnämndsordförande att infordra

uppgift beträffande namngiven person har dessutom bibehållits.

Kontroll å andra räntor än obligations- och bankräntor samt å

ränteutgifter och skulder.

Bestämmelser örn kontroll över taxering av andra ränteinkomster än

obligations- och bankräntor finnas för närvarande icke i vidare mån än

att det enligt 52 § taxeringsförordningen åligger överförmyndare att på

begäran av taxeringsnämndsordförande eller landskamrerare lämna för

taxering erforderliga uppgifter. I självdeklaration upptagas sådana ränteinkomster

under samma rubrik som obligations- och bankräntor, och

specifikation av räntorna sker icke med mindre sådan särskilt infordras

på grund av stadgandet örn skyldighet för deklarant att på anmaning

lämna närmare upplysningar. Beträffande förmögenhetsredovisningen

föreligger den skillnaden, att andra fordringar än sådana hos penninginrättningar

eller på grund av obligationer o. d. skola upptagas för sig.

Vid avdrag i självdeklaration för ränteutgifter eller för skulder sker

heller icke någon specifikation. Även härvidlag gäller skyldigheten att

på anmaning lämna närmare upplysningar, och med stöd av stadgandet

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 saini. Nr U8. 10

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

härom har det på silia håll i ej ringa utsträckning tillämpats att vederbörande

anmanats specificera sådana belopp. Dylik specifikation kan användas

dels för kontroll av att de uppgivna beloppen motsvara verkliga förhållandena,

så att exempelvis icke såsom gäldräntor upptagits även amorteringsbelopp,

och dels för kontroll av att borgenären i sin självdeklaration

vederbörligen upptagit motsvarande belopp vid redovisningen av

sina ränteinkomster och sin förmögenhet. I sistnämnda avseende är emellertid

att märka, att enligt 32 § 2 mom. taxeringsförordningen skyldighet

endast föreligger att lämna för egen taxering erforderliga upplysningar

och att möjlighet saknas att framtvinga sådan specifikation, att vederbörande

borgenär angives. För belysning härav kan hänvisas till ett fall,

som refererats i regeringsrättens årsbok för år 1933, sid. 2. Det förekommer

också, ehuru givetvis det vanliga är att fullständig specifikation på

begäran lämnas, att skattskyldig i stället lämnar intyg örn att han eriagt

de uppgivna räntebeloppen, respektive haft skuld till angivet belopp.

Vad nu sagts har närmast avseende å andra än bokföringspliktiga personer.

I fråga örn bokföringsskyldiga kan såsom förut berörts en kontroll

i förevarande avseenden äga rum genom granskning av bokföringen. I det

föregående Ilar förordats ganska vittgående utvidgningar av dessa möjligheter,

bland annat med tanke just på gäldräntorna och den möjlighet

som finnes att genom dessa kontrollera räntetagarnas taxering. I

I yttrandena över 1923 års taxeringssakkunnigas förslag framkommo

på sin tid förslag örn skyldighet för dem, som deklarerade gäldränta och

enskilda skulder, att åtminstone efter anmaning uppgiva, till vem räntan

utgivits, samt örn rätt att hos banker göra förfrågningar rörande skattskyldigas

skulder för kontroll av uppgifter därom. Under åberopande av

att det vore nödvändigt framgå med stor försiktighet i dessa hänseenden

upptogos emellertid dessa förslag ej i 1928 års taxeringsförordning.

Särskilda utskottet vid 1928 års riksdag anförde beträffande till enskilda

låntagare utlånade medel, att det syntes tydligt, att uppgifter örn upplånat

kapital och därå utgjord ränta icke erfordrades till kontroll å penninginstitutens

deklarationer. Det motionsvis framställda förslaget örn

uppgiftsskyldighet för enskilda låntagare hade icke heller tillkommit i

detta syfte utan för att möjliggöra kontroll å enskilda långivares deklarationer.

Örn ock en dylik uppgiftsskyldighet i vissa fall kunde bliva av

betydelse, bleve dock svårigheterna att övervaka efterlevnaden av föreskrift

i dylikt avseende så stora, att värdet av en sådan föreskrift syntes

tvivelaktigt. En anordning med så omfattande uppgiftsskyldighet vore

ock tämligen otjänlig för syftet att förhindra, att gäldräntor och skuldbelopp

obehörigen avdragas. Dylikt missbruk kunde enklare förebyggas

genom att den skattskyldige, i de fall då misstanke örn att deklaration

vore oriktig i dylikt hänseende förelåge, anmanades styrka befogenheten

av de gjorda avdragen.

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

1929 års bevillningsutskott yttrade i denna fråga, att för kontroll över

att av enskild långivare försträckt kapital och därav härfluten ränta

bleve beskattade skyldighet syntes böra föreskrivas för enskilda låntagare

att efter anmaning lämna uppgift örn långivares namn oell hemvist.

I vad mån denna skyldighet skulle omfatta jämväl bokföringspliktiga näringsidkare,

syntes närmast vara att betrakta som en praktisk lämplighetsfråga.

En utväg att nå detta mål vore måhända, att näringsidkares

räkenskaper på anfordran tillhandahölles taxeringsmyndigheterna till

ledning ej blott såsom för närvarande vore fallet för näringsidkarens

egen utan jämväl för annans taxering.

De sakkunniga anföra, att erfarenheten givit vid handen, att mycket

ofta såväl inkomsträntor å andra fordringar än banktillgodohavanden

eller obligationer som utgiftsräntor och i dylika fordringar placerade tillgångar

ävensom skulder upptagits oriktigt i avlämnade deklarationer.

Mången gång berodde detta på bristande noggrannhet eller oförmåga att

riktigt tolka skattelagarnas föreskrifter. Då skyldighet att lämna specifikation

icke stadgats, brukade många deklaranter icke föra anteckningar

rörande ränteinkomster och ränteutgifter samt inskränka sig till att

lämna mer eller mindre noggrant beräknade klumpsiffror i deklarationen.

Vanligt vore särskilt i fråga örn lån mot inteckning i fast egendom,

att avdrag påyrkades icke endast för ränta utan jämväl för amorteringar.

Ofta inginge i avdragna räntebelopp upplupna icke förfallna räntor ävensom

utgifter av helt annan natur, för vilka avdrag i beskattningshänseende

icke vore medgivet. Många skattskyldiga plägade avel aga uppsåtligt

fingerade räntor eller underlåta att uppgiva åtnjutna räntor.

Frånvaron av kontroll beträffande skulder finge ur taxeringssynpunkt

anses betänklig. Såsom ett värdefullt kontrollmedel hade utnyttjats de

redovisningar rörande i förmögenheten ingående tillgångar, de skattskyldiga

lämnade. Värdet av en sådan kontrollmetod förringades dock

betydligt genom att så viktiga, i förmögenhetsredovisningen ingående

poster som skulder samt i fordringar nedlagda tillgångar finge angivas

utan specifikation.

De sakkunniga utveckla därefter på följande sätt sitt förslag i ämnet:

En tillfredsställande kontroll å förevarande område kunde icke vinnas,

utan att de skattskyldiga ålades att lämna specifikation å fordringar

och skulder ävensom å inkomst- och utgiftsräntor. En sådan specifikationsskyldighet

kunde åläggas skattskyldig att fullgöra antingen i självdeklaration

eller först efter särskild anmaning. Även med gällande bestämmelser

hade sådana specifikationer i stor utsträckning kunnat erhallas

elter anmaning, men en ofta iakttagen olägenhet hade därvid varit

den, att deklaranten betraktade anmaningen såsom ett_ uttryck för misstro

mot deklarationens tillförlitlighet. Då de sakkunniga funnit särskilt

angeläget att undvika föreskrifter, som kunde leda till uppväckande av

irritation bland dem, som riktigt fullgjort sin deklarationsplikt, hade

redan nu nämnda förhållande varit tillräckligt att i första hand under
-

s. 148 Kontrollera mot PDF

148 Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

söka, huruvida icke genom införande av ovillkorlig specifikationsplikt

de nyss omnämnda missförhållandena skulle kunna avhjälpas.

Mot införande av skyldighet att i deklaration specificera ifrågavarande

intäkter, utgifter, tillgångar och skulder torde förnämligast ha erinrats

det besvär en sådan uppgiftsplikt skulle föranleda deklaranterna samt

att därigenom obehörigt intrång skulle göras i de skattskyldigas privata

ekonomiska angelägenheter. Förstnämnda erinran syntes knappast böra

tillmätas avgörande betydelse. Det vore visserligen riktigt, att för närvarande

mångå deklaranter underläte att föra fortlöpande anteckningar

örn ränteintäkter och ränteutgifter och följaktligen genom specifikationsskyldigheten

skulle förorsakas ökat besvär, men det vore uppenbarligen

endast i sin ordning, att envar förde sådana anteckningar, att han kunde

riktigt fullgöra sin deklarationsplikt. Det genom specifikationsskyldigheten

föranledda ökade besväret skulle följaktligen i fråga örn den, som

på ett klanderfritt sätt fullgjorde sin deklarationsplikt, inskränka sig till

att i deklarationen införa en avskrift av den sammanställning, deklaranten

ändock i regel måst uppgöra. Det syntes därför knappast kunna med

fog erinras, att uppgiftsplikten skulle i högre grad betunga de skattskyldiga,

och i flertalet fall syntes de skattskyldiga icke härigenom komma

att föranledas ett sa stort besvär som det skyldigheten att lämna specifikation

å aktier och obligationer medförde.

Divändningen att uppgiftsplikten skulle framtvinga yppande av privata

förhallanden hade mahända större berättigande. Med hänsvn härtill

hade de sakkunniga icke ansett uppgiftsplikten böra göras så omfattande

som i vissa utländska lagstiftningar vore fallet. Sålunda skulle

enligt de sakkunnigas förslag skyldighet icke föreligga för långivare att

lämna uppgift örn låntagares namn. Det torde nämligen vara tillräckligt

ur kontrollsynpunkt, att särskild uppgift lämnades örn storleken av varje

fordran och därav härfluten ränta. För låntagaren åter hade sådan specifikationsskyldighet

ansetts böra föreskrivas. Vidare hade en tidigare

omförmäld bestämmelse föreslagits, som gåve Kungl. Majit befogenhet

att medgiva deklaranten rätt att avlämna specifikationen till landskamreraren

(taxeringsavdelningen).

I de sakkunnigas betänkande (sid. 201) finnes intaget utkast till formulär

till särskild deklarationsbilaga att obligatoriskt användas av skattskyldig,

som åtnjutit inkomst av kapital eller ägt tillgångar i värdepapper

eller fordringar eller som yrkat avdrag för utgiftsräntor eller skulder.

Denna bilaga skulle användas för de specifikationer å aktieutdelningar,

obligationsräntor och bankräntor jämte motsvarande kapitaltillgångar,

som i det föregående omnämnts. Dessutom skulle emellertid, i

enlighet med de sakkunnigas nyss återgivna anförande, i denna bilaga

upptagas dels specifikationer å andra fordringar med angivande av, huruvida

fråga är örn inteckningslån, samt av lånebelopp, räntefot och räntebelopp

men utan angivande av gäldenären dels ock specifikationer å alla

utgiftsräntor och skulder med angivande av, huruvida fråga är örn inteckningslån,

ävensom av långivares namn och adress, lånets storlek, räntefot

och räntebelopp.

Denna specifikationsskyldighet skulle dock icke föreligga, därest räntebelopp

skola taxeras såsom inkomst av rörelse eller därest fråga är örn

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

ränteutgifter eller skulder i rörelse. Beträffande ränteutgifter av dessa

slag skulle kontrollen utövas genom användande av den i det föregående

omnämnda rätten att erhålla tillgång till rörelseidkares bokföring eller

anteckningar.

Beträffande förevarande del av de sakkunnigas förslag anför kammarrätten:
Skyldigheten

för låntagare att lämna uppgift å långivares namn, och

detta även örn denne vore enskild person, kunde snarare än skyldighet

att uppgiva penninginrättning, där medel innestode, anses innebära ett

stötande intrång i privata ekonomiska angelägenheter. I varje fall syntes

sådan skyldighet icke böra åläggas låntagare, därest icke tillika skyldighet

ålades långivare, där denne vöre enskild person, att uppgiva sina

låntagares namn och de särskilda fordringsbeloppen. Den föreslagna bestämmelsen,

att Kungl. Maj:t skulle äga förordna örn rätt för skattskyldig

att till vederbörande landskamrerare i stället för till taxeringsnämnden

överlämna sina detaljerade uppgifter i förevarande avseende, ansåge

kammarrätten böra bibehållas och kompletteras med en föreskrift av innehåll

att, sedan taxeringsårets deklaration genom landskamrerarens

försorg granskats, uppgiften skulle inneslutas i förseglat konvolut samt

att därefter endast vederbörande ämbets- eller tjänsteman skulle äga

rätt att taga del av uppgiftens innehåll.

Från länsstyrelsernas yttranden i denna del torde fa anmärkas följande:
Överståthållarämbetet:

Den föreslagna uppgiftsskyldigheten för icke

rörelseidkare angående utgiftsräntor och skulder hade varit föremål för

mångå invändningar, enär den ansetts inkräkta på privatlivets helgd.

Ur skattekontrollsynpunkt vore dock sådan uppgift av utomordentligt

stor betydelse för kontroll å såväl den uppgiftspliktiges rätt till avdrag

för räntor och skulder som å att långivaren riktigt fullgjort sin deklarationsplikt

i förevarande avseende.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Mot den utökade deklarationspiikten

i form av skyldighet att avgiva särskild bilaga rörande inkomst av kapital

etc. framfördes betänkligheter. Det syntes icke minst med avseende

å befogade krav från de skattskyldigas sida å sekretess föga lämpligt

att insamla kontrollmaterial i större omfattning än som oundgängligen

erfordrades. En annan sak vore att skattskyldig utan tvekan bolde

anses skyldig att efter anmaning avlämna de specifikationer, som infordrades

och vartill han normalt borde äga möjlighet. Förslaget att bilagan

skulle kunna få avlämnas direkt till landskamreraren hade tillkommit av

sekretesshänsyn. Länsstyrelsen ställde sig betänksam emot detta förslag,

som måste befaras medföra oreda och omgång i arbetet. . ,

Länsstyrelsen i Uppsala län: Formuläret till specifikation av ränteinkomsterna

syntes vara alldeles för invecklat för att kunna tillfredsställande

ifyllas av den stora massan deklarationsskyldiga. Det syntes knappast

behövligt att gå längre än till införande av skyldighet att på anmaning

specificera ränteintäkter. Länsstyrelsen hyste också starka betänkligheter

mot omedelbar skyldighet att specificera skulderna.. Även bärutinnan

syntes vara tillräckligt nied ett stadgande om skyldighet att efter

anmaning uppgiva borgenärernas namn, skuldbelopp, ränteutgift, dag

för räntans erläggande samt storleken av under året verkställd amorte
-

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

ring. Uppgift i sistnämnda avseende kunde vara av värde till kontroll

därå, att kapitalavbetalning icke avdroges såsom gäldränta.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: Den föreslagna nya deklarationsbilagan

borde i varje lall icke komma till användning annat än anmaningsvis

och följaktligen icke betecknas som deklarationsbilaga, men å andra

sidan syntes tillräckliga skäl ej föreligga att medgiva den skattskyldige

rätt att med förbigående av taxeringsnämndsordföranden avlämna uppgifter

till landskamreraren.

Länsstyrelsen i Jönköpings län: Länsstyrelsen delade till fullo den av

de sakkunniga framförda uppfattningen, att en tillfredsställande kontroll

över skattskyldigs fordringar och skulder samt inkomst- och utgiftsräntor

icke kunde genomföras utan att den skattskyldige ålades specifikationsskyldighet.

Länsstyrelsen i Blekinge län: I likhet med de sakkunniga och med stöd

av i länet förekomna eftertaxeringar av icke bokföringspliktiga skattskyldiga,

som i syfte att undgå beskattning placerat ganska betydande

kapital hos enskilda, ansåge länsstyrelsen, att åtgärder erfordrades jämväl

för kontroll över beskattningen av andra räntor än bank- och obligationsräntor,

och syntes den av de sakkunniga föreslagna specifikationsskyldigheten

för låntagarna kunna, jämväl med bibehållande av nuvaranden

taxeringsorganisation, leda till effektiv kontroll.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Den ifrågasatta specifikationen beträffande

fordringar och skulder samt inkomst- och utgiftsräntor m. m. komme

att bliva ganska betungande för de skattskyldiga. I varje fall torde

det knappast, såsom de sakkunniga ställt i utsikt, kunna bli tal om någon

förenkling i deklarationsförfarandet. Länsstyrelsen finge på det bestämdaste

avstyrka att den skattskyldige skulle få avlämna här ifrågavarande

uppgifter direkt till landskamreraren.

Länsstyrelsen i Hallands län tillstyrker.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Den föreslagna uppgiftsbilagan

skulle bliva för betungande för såväl de skattskyldiga som taxeringsmyndigheten.

Örn det i allt fall skulle finnas lämpligt att en sådan

uppgift skulle lämnas a föreslagen bilaga, torde i densamma långivares

namn och adress ej böra uppgivas. Skyldigheten att uppgiva långivare

borde icke ens efter anmaning föreligga; i detta avseende hänvisades

till regeringsrättens förenämnda utslag.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Skyldighet att lämna denna bilaga borde

inträda först efter anmaning.

Länsstyrelsen i Örebro län: Den ökning av besväret med deklarationernas

upprättande, som skulle bliva en följd av förslaget, vore icke ringa.

Det syntes tillräckligt att härutinnan hänvisa till formuläret till ny deklarationsbilaga.

Enligt länsstyrelsens mening förelåge icke skäl att göra

en så utvidgad uppgiftsplikt obligatorisk. Givetvis borde dock bestämmelserna

angående skyldighet att åtlyda anmaning erhålla en sådan utformning

att därav framginge, att en var vore skyldig att efter anmaning

lämna även de uppgifter, som av de sakkunniga avsåges och som

vore av beskaffenhet att tjäna till ledning för egen taxering elier till styrkande

av riktigheten av avgiven deklaration.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Obligatorisk skyldighet att specificera

fordringar och skulder samt ränteinkomster och ränteutgifter syntes

böra stadgas i enlighet med de sakkunnigas förslag. Länsstyrelsen

ansåge dock att specifikationen av fordringar borde innefatta äveri uppgift

örn gäldenärens namn och adress.

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. May.ts proposition nr 148.

Länsstyrelsen i Jämtlands län tillstyrker; de ifrågavarande uppgifterna

skulle ur kontrollsynpunkt vara av stort värde.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: Den såsom ny

vpulasma snecifikationen av uppburna inkomst- oell utgiltsrantor samt

skulder vore i och för sig önskvärd; den skulle emellertid komma ax valla

mängden av deklarationspliktiga så mycket huvudbry, att den kunde befaras

bliva för skattedragarna förhatlig, och bilagan skulle forviss

ofta inkomma i så ofullständigt och rent missvisande sinet att den or

taxeringsmyndigheterna bleve till övervägande besvär i stallet tor tili

den avsedda nyttan. Det syntes härvid vara att f°redrafa,ft* ^ord^

specifikationer från fall till fall. Det rättsskydd för skattskyldig, de

sakkunniga tänkt sig skola komma att ligga i att vissa uppgifter avla

nades icke till taxeringsnämnden utan direkt till landskamreraren, vöre

av rätt illusorisk beskaffenhet, då landskamreraren val regelratt mäste

tillhandahålla taxeringsnämndsordföranden dessa uppgifter.

Bank- och fondinspektionen förklarar sig icke ha erinran mot förslaget

i denna del. „ „ . . , . .

I det till kommerskollegium avgivna yttrandet fran Sveriges industriförbund,

svenska bankföreningen och Stockholms handelskammare avstjrkes

införande av den föreslagna deklarationsbilagan under framhållande

av att den bomme att medföra ett oskäligt betungande arbete för den stora

massan av skattskyldiga och icke lia ett däremot svarande värde for uppdagande

av falskdeklaranter.

Det under förevarande avdelning behandlade spörsmålet innefattar m

huvudsakligen, örn och i vad mån ränteinkomster och ränteutgifter samt

fordringar och skulder av andra slag än de förut särskilt behandlade böra

i icke-rörelseidkares deklarationer specificeras mera än nu sker. Denna

fråga får tydligen sitt avgörande genom deklarationsblankettens faststäl
De

sakkunniga ha tänkt sig en särskild obligatorisk bilaga till deklarationsblanketten,

som skulle innehålla — utom förut omnamnda specifikationer

för aktier, obligationer o. dyl. samt för bankrantor och banktillgo ohavanden

— specificerade uppgifter å nu avsedda räntor, fordringar och

skulder, dock så att låntagares namn icke behövde angivas. I yttrandena

har från många håll uttalats, att denna nya bilagas införande skulle valia

svårigheter och irritation hos de skattskyldiga.

Av min föregående redogörelse framgår, att jag tänkt mig införande av

specifikationsskyldighet för obligationer o. dyl. samt för bankräntor och

banktillgodohavanden men att dessa specifikationer, lika litet som nu föreskriven

specifikation av aktier, icke skulle nödvändiggöra någon särskild

obligatorisk bilaga utan endast innebära vissa ändringar av sjalva deklarationsblanketten.

Vad angår övriga räntor, fordringar och skulder

synes mig vara tillfyllest, om deklarationsblanketten ändras så, att räntor

å intecknad fordran upptagas för sig och övriga räntor för sig, utan

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

specifikationsskyldighet annat än efter anmaning, med motsvarande

jämkningar vid förmögenhetsredovisningen.

Vad som härutöver möjligen kunde ifrågasättas vore införande av skyldighet

att i deklarationen specificera gäldräntor och skulder. Detta sker

nu i ej ringa utsträckning efter anmaning och sådana specifikationer

kunna även tjäna till ledning för annans, nämligen enskilda långivares,

taxering. Med hänsyn dels därtill, att här i motsats till vad som gäller

ifråga örn bankräntor någon särskild olägenhet ur kontrollsynpunkt icke

är förenad med att specifikationen lämnas senare, och dels jämväl därtill,

att med den föreslagna organisationen begränsade möjligheter att utnyttja

obligatoriska uppgifter skulle föreligga, har jag dock trott tillräcklig

anledning icke föreligga att nu göra specifikationen obligatorisk.

Däremot böra givetvis, för de fall att uppgifterna kunna anses önskvärda,

lagliga möjligheter för deras infordrande beredas. För att detta skall

gälla även i fråga örn långivares namn föreslår jag införande i 35 § 1

mom. efter bestämmelsen örn skyldighet för penninginrättning att på

anmaning lämna uppgift beträffande namngiven person — av ett stadgande

av innehåll, att annan än penningförvaltande inrättning, därest

han i avgiven självdeklaration gjort avdrag för gäldränta eller skuld

och fråga ej är örn lån mot obligationer, förlagsbevis eller andra för den

allmänna rörelsen avsedda förskrivningar, är skyldig att på anmaning

lämna uppgift, i den mån den kan lämnas, angående namn och hemvist å

borgenären.

kontroll a inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet.

Till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet hänföras enligt skatteförfattningarna

realisationsvinst — d. v. s. vinst å icke yrkesmässig avyttring

av fast eller lös egendom, som förvärvats genom köp, byte eller därmed

jämförligt fång och varit i den skattskyldiges ägo, örn det är fastighet

under mindre än tio år och eljest under mindre än fem år — ävensom

sådan lotterivinst, som icke enligt den härom gällande särskilda förordningen

beskattas genom avdrag vid vinstens utbetalande, intäkt genom

tillfälligt bedriven verksamhet, intäkt av tillfälligt uppdrag, såsom uppdrag

att förrätta bouppteckning, arvskifte, auktion, besiktning, värdering

eller skogsräkning, ävensom intäkt av annan därmed jämförlig inkomstgivande

verksamhet av tillfällig natur.

I taxeringsförordningen ha icke särskilda bestämmelser meddelats i och

för kontroll över beskattning av sådan vinst. Enligt deklarationsformuläret

skall emellertid, då realisationsvinst eller lotterivinst uppgives, utredning

angående vinstens beräkning lämnas.

De sakkunniga anföra i fråga örn realisationsvinster genom försäljning

av fast egendom följande:

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma.j:ts proposition nr 148.

153

Särskilda bestämmelser i och för kontroll över sådana realisationsvinster

syntes knappast erfordras. I regel förelåge icke större svårighet

att konstatera, huruvida skattskyldig försålt inom riket belägen last

egendom. Ett sådant konstaterande kunde ske genom jämförelse med av

skattskyldig vid nästföregående års taxering lämnad deklaration eller

genom att upplysningar inhämtades från mantalslängd, eller lagfartsprotokoll.

Sistnämnda protokoll lämnade jämväl upplysningar rörande tid

för förvärv och avyttring samt inköps- och försäljningspris. Det oaktat

hade icke sällan inträffat, att på grund av bristande uppmärksamhet

från taxeringsmyndigheternas sida dylika realisationsvinster undgått beskattning.

Understundom torde landskamrerare till följd därav antingen

låtit verkställa en allmän granskning av taxeringsnämndernas beskattningsåtgärder

inom detta område eller låtit till nämnderna utsanda lippgifter

i ifrågavarande hänseende, hämtade från mantalslängd eller lag
fartsprotokoll.

, . ... ...

Olägenheter hade emellertid uppstått genom att skattskyldigas deklarationer

enligt stadgande i 56 § taxeringsförordningen skulle förstöras, sedan

fern år förflutit, där ej Kungl. Majit annorlunda föreskrivit. Vinst genom

försäljning av fast egendom kunde såsom nämnts bliva föremål för beskattning,

därest egendomen tillhört säljaren kortare tid än 10 år. För kontroll

över att vid taxering medgivna avdrag för värdeminskning avräknats

med vederbörliga belopp från summan av de avdragsgilla merkostnaderna

samt för att utan omgång vinna kontroll rörande tiden för säljarens

förvärv av fastigheten, örn storleken av de belopp säljaren i sjalvdeklarationerna

redovisat såsom kostnad för ny-, till- eller ombyggnad

eller därmed jämförlig förbättring, vore det därför önskvärt, att tiden

för deklarationernas bevarande utsträcktes, och de sakkunniga hade därför

föreslagit ändrade bestämmelser i detta hänseende. Genom att av

den centrala taxeringsmyndigheten utarbetade, ändamålsenligt uppställda

formulär till kortsystem över fastigheter användes, syntes full garanti

kunna vinnas, att icke vinster genom avyttring av fast egendom undginge

beskattning samt att erforderliga primäruppgifter for kontroll över

deklaration av sådana realisationsvinster stöde taxeringsmyndigheterna

till buds.

I enlighet med vad de sakkunniga sålunda anfört innehaller deras förslag

till författningstext sådan ändring av 58 §, att deklarationerna skola

förstöras, sedan tio år förflutit, där ej Kungl. Majit annorlunda föreskrivit.

De sakkunniga föreslå vidare, att i den förut omnämnda nya deklarationsbilagan

angående ränteinkomster m. m. jämväl skulle ingå formulär

till specifikation av realisationsvinst, upptagande tidpunkt för förvärv

och försäljning, försäljningssumma, vid tidigare taxeringar medgivna

avdrag för värdeminskning, inköpssumma, förbättringskostnader,

utgifter för förvärv eller försäljning (med angivande av namn och adress

å mottagare av provision) ävensom nettovinst, respektive förlust.

Beträffande därefter realisationsvinster genom försäljning av värdepapper

anföra de sakkunniga till en början:

Vinster genom försäljning av värdepapper kunde redan nu i viss män

kontrolleras, under förutsättning att skattskyldig ägt värdepapperet vid

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

ett årsskifte och redovisat detsamma bland i förmögenheten ingående tillgångar

i den deklaration han avlämnat samma år värdepapperet avyttrats.

Erfarenheten visade, att sådan kontroll utövats ytterst ojämnt

samt att i allmänhet taxeringsnämnderna underlåtit att begagna sig av

kontrollmöjligheten. I vissa län hade emellertid tablåer använts, vilka

utvisade försäljningsprisen å fondnoterade värdepapper för varje kvartal

under de senaste sex åren. Genom dessa tablåer samt genom att i tidigare

deklarationer lämnade uppgifter sammanställts, hade i dessa län

en i. stort sett tillfredsställande kontroll kunnat utövas över taxering av

realisationsvinster på grund av mera långvariga placeringar i värdepapper.

Däremot hade hittills kontroll över beskattning av vinst å korttidsaffärer

i värdepapper icke utövats i nämnvärd omfattning. Det borde

emellertid ihågkommas, att ur principiell synpunkt såsom förutsättning

för beskattning av vinster å icke yrkesmässigt bedrivna realisationsaffärer

ursprungligen uppställts, att skattskyldig inlåtit sig på sådan affär

i spekulationssyfte. Uppenbart vore, att sådan spekulationsavsikt förelåge

nära nog undantagslöst i fråga örn korttidsaffärerna, medan svårigheten

att avgöra, huruvida spekulationsavsikt förelegat, ökades nära

nog i proportion till tidsavståndet från inköpet till försäljningen. Den

godtyckligt, ur praktisk synpunkt valda tidsperioden av 5 år byggde givetvis

på nu nämnda principiella ståndpunkt. Oavsett det i och för sig

betänkliga att inom ett skattesystem, som byggde på att så långt möjligt

effektiv kontroll utövades inom alla områden, utesluta ett så viktigt slagav

inkomster som vinster å korttidsspekulationer, skulle det helt säkert

framkalla en berättigad ovilja, därest icke vinster å korttidsaffärer bleve

föremål för i stort sett lika effektiv kontroll som vinster å andra realisationsaffärer.

Det vore en ofta gjord iakttagelse, att en stor obenägenhet rådde att

riktigt deklarera realisationsvinster. Skälen härtill läge i öppen dag.

Beskattningen framstode nämligen ofta såsom orättvis till följd av att

obegränsad avdragsrätt för förlust å realisationsaffärer icke medgivits.

Men härtill komme i fråga örn vinster å långfristiga affärer det nyss

anförda skälet, nämligen den bristande jämvikten i kontrollen, i det att

korttidsaffärerna i allmänhet stöde utanför densamma.

Nu nämnda förhållanden gjorde det angeläget, att en effektiv kontroll

vunnes beträffande alla slag av realisationsvinster å affärer i värdepapper.

De sakkunniga erinra därefter, att 1929 års bevillningsutskott antytt

en utväg till kontroll å detta område. Bevillningsutskottet hade nämligen

anfört, att genom att taxeringsmyndigheterna bereddes tillgång

till av fondkommissionär förda avräkningsnotor, vare sig dessa förvarades

hos fondkommissionären eller tillsyningsmyndigheten, skulle

möjlighet yppas till kontroll över beskattning av vinster genom överlåtelser

av fondpapper.

Sedan de sakkunniga därefter på angivna skäl såsom mindre lämplig

avvisat den i vissa andra länder begagnade utvägen att ålägga fondkommissionärerna

skyldighet att lämna direkta uppgifter rörande resultatet

av kundernas spekulationsaffärer i värdepapper, redogöra de sakkunniga

för vissa beräkningar i syfte att utröna, vilket arbete och vilka

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. May.ts proposition nr 148.

kostnader en kontroll i enlighet med den av bevillningsutskottet antydda

linjen skulle medföra. Med utgångspunkt från uppgifter å antalet av

bank- och fondinspektionen — jämlikt 1908 års fondstämpelförordning

— granskade avräkningsnotor samt från antagandet att i genomsnitt

för ”varje affär omkring fyra notor upprättades, uppskatta de sakkunniga

antalet affärer under 1930 till i runt tal 140,000. Därefter utveckla

de sakkunniga sitt kontrollsystem på följande sätt:

För kontroll över deklarationerna syntes uppgifter böra inhämtas beträffande

försålda poster, med avseende å säljarens namn och bostad,_ de

försålda värdepapperen, dagen för försäljningen och■ försäljningspriset

samt möjligen även fondkommissionärens namn. Verkställda beraKnin^ar

hade givit vid handen, att en person under en månad borde medhinna

utskrivandet av omkring 7,000 dylika uppgifter. För vinnande av

en effektiv kontroll syntes det vara tillräckligt, att uppgifter införskaffades

endast rörande en bråkdel av samtliga affärer. Även mforska - fandet av uppgifter, avseende ett så stort antal som en fjärdedel av samtliga

affärer, skulle åsamka förhållandevis ringa kostnader _

Det syntes böra ankomma på taxeringsinspektionen att införskaffa

dessa uppgifter. Genom taxeringsinspektionens försorg borde därefter

uppgifterna överlämnas till landskamreraren för att jämföras med deklarationsuppgifterna.

Framginge därvid, att skattskyldig underlåtit

redovisa affärstransaktion, och kunde det antagas, att skattepliktig realisationsvinst

uppkommit, hade vederbörande taxeringsmyndighet att av

deklaranten infordra närmare utredning och, örn så erfordras,^ genom den

fondkommissionär, som förmedlat affären, införskaffa behövliga upplysningar

för kontroll över av den skattskyldige lämnade uppgifter, otvivelaktigt

torde en på dylikt sätt anordnad stickprovskontroll kunna huva

i stort sett tillfredsställande. . . ,, .

Erfarenheten komme att giva vid handen, i vilken omfattning uppgifter

borde inhämtas rörande gjorda affärer i värdepapper. Det vöre därför

av vikt, att taxeringsinspektionen erhölle uppgift rörande de resuitat,

som vunnits till följd av kontrollen. Emellertid torde icke endast

det av de uppnådda resultaten påvisade behovet av kontroll utan jämväl

andra omständigheter, främst de allmänna konjunkturforhållandena,

inverka å frågan, i vilken omfattning uppgifter borde inhamtas.

Av lätt insedda skäl måste det anses mest lämpligt, att ifrågavarande

uppgiftsmaterial införskaffades under den tid, avräkningsnotorna, funnes

tillgängliga hos bank- och fondinspektionen. Enligt den avfattning

52 § taxeringsförordningen angående uppgiftsskyldighet för offentliga

myndigheter erhållit i de sakkunnigas förslag, skulle Kungl. Maj.t aSa

utfärda erforderliga bestämmelser, i vilken ordning sådan uppgiftsskyldighet

skulle fullgöras. Enligt de sakkunnigas mening borde i nu förevarande

fall skyldighet åläggas bank- och fondinspektionen att på begäran

av taxeringsinspektionen tillhandahålla densamma avrakningsnotorna

För sådant ändamål syntes dessa avräkningsnotor kunna bearbetas

i bank- och fondinspektionen vare sig genom dennas personal

eller genom personal hos taxeringsinspektionen. Enligt de sakkunnigas

mening borde det närmast ankomma på taxeringsinspektionen att bekosta

utgifterna härför.

I fråga örn kontroll å övriga inkomster av tillfällig förvärvsverksamhet

anföra de sakkunniga slutligen:

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

Vidkommande kontroll över inkomster av tillfälliga uppdrag kunde

hänvisas till den föregående redogörelsen angående den föreslagna kontrollen

över inkomst av tjänst. I sådana fall, då ersättning utbetalats

av annan än den, som utövat rörelse och på grund av denna verksamhet

atbetalat ersättning till annan, skulle uppgift kunna erhållas med begagnande

av den i de sakkunnigas förslag i 33 § 7 mom. stadgade allmänna

befogenheten att inhämta upplysningar till ledning för annans taxering.

I särskilda fall syntes lämpligen material kunna införskaffas genom

domstolar eller andra myndigheter, exempelvis rörande förmyndararvoden,

bouppteckningsarvoden m. m. Det syntes böra överlämnas till

taxeringsinspektionen att lämna anvisningar rörande det ändamålsenligaste

sättet för denna kontrolls utövande.

Genom 1928 års lagstiftning hade lotterivinster, i den mån de ej undanag?8

från inkomstbeskattning i vanlig ordning, blivit föremål för kontroll

i viss omfattning, såvitt anginge vinster i penninglotterier. Genom den

i 33 § 7 mom. stadgade allmänna uppgiftsplikten torde, enligt vad för de

sa-kkunmga, uppgivits, i regel upplysningar i förekommande fall kunna

erhållas i fråga örn större vinster, utbetalade från varulotterier i lättrealiserade

tillgångar såsom premieobligationer m. m. Någon författningsbestämmelse,

som direkt stadgade utvidgning av uppgiftsplikten

för kontroll över lotterivinster, hade de sakkunniga därför icke ansett

sig böra föreslå.

I kammarrättens yttrande anföres i anledning av vad de sakkunniga

föreslagit beträffande inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet:

. ^-v sakkunniga föreslagna åtgärder till förbättrad kontroll härutinnan

förutsatte ingen annan ändring av gällande bestämmelser än utsträckning

av tiden för deklarationernas förvaring från fem till tio år.

En sådan utsträckning komme otvivelaktigt att medföra betydligt ökade

anspråk på arkivutrymme, och de ekonomiska konsekvenserna härav

läte sig icke lätteligen överblicka. Det kunde ifrågasättas, örn de

sålunda ökade utgifterna komme att uppvägas av de fördelar ur konsorn

man trodde sig kunna vinna genom ändringen. I

övrigt gåve nu ifrågavarande åtgärder icke anledning till erinran från

kammarrättens sida.

Bank- och fondinspektionen anför:

För den föreslagna kontrollen å realisationsvinst genom försäljning

av värdepapper hade de sakkunniga avsett, att uppgiftsmaterialet —

iondkommissionarernas avräkningsnotor — skulle ur taxeringssynpunkt

granskas under den tid de vore tillgängliga hos inspektionen "för

tondstampelgranskning. För den händelse den föreslagna kontrollanordningen

skulle befinnas böra genomföras, hade inspektionen ansett sig

bora redan nu framhålla, dels att inspektionen icke ansåge sig för tillgodoseende

av taxeringsmyndigheternas önskemål kunna hos sig behålla.

avräkningsnotorna längre tid än som erfordrades för utövande av

den inspektionen påvilande fondstämpelgranskningen, och dels att inspektionens

personal icke kunde ställas till förfogande för avräkningsnotornas

bearbetning ur taxeringssynpunkt. Inspektionen kunde i

övrigt icke underlåta att giva uttryck för den uppfattningen, att en

kontroll efter så allmänna linjer som de sakkunniga tänkt sig, icke kunde

med hänsyn till effekten ordnas på ett ur taxeringssynpunkt tillfredsställande

sätt. Det skulle nämligen här vara fråga örn att påvisa

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

beskattningsbar realisationsvinst, vilken ju kunde uppstå icke blott om

köp och försäljning ägt rum under det kvartal, som de för inspektionen

tillgängliga avräkningsnotorna avsåge, utan även därest^ äganderättsförändringarna

skett under en så lång tidrymd som jern år. De skattskyldigas

intresse borde väl också tillvaratagas såtillvida, att jämväl

realisationsförluster bleve föremål för liknande uppmärksamhet. En

efterforskning angående realisationsvinster och realisationsförluster

skulle möjligen kunna göras i enstaka särskilt uppgivna fall, men dylik

efterforskning syntes lämpligare kunna ske hos vederbörande fondkommissionär

och av taxeringsmyndighetens eget organ.

I fråga örn förslaget att deklarationerna regelmässigt skulle förvaras

i tio i stället för fem år ha länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Jönköpings,

Västmanlands och Västerbottens län invänt, att detta för dessa

länsstyrelsers del icke syntes låta sig göra utan att ökade arkivutrymmen

bereddes dem.

I anledning av de sakkunnigas yttrande rörande uppläggande av kortregister

å fastigheter för möjliggörande av bättre kontroll å realisationsvinster

har länsstyrelsen i Jönköpings län meddelat, att sådant kortregister

försöksvis upplagts för större antalet fastigheter i Jönköpings stad

men att arbetet därmed visat sig icke motsvaras av vunnet gagn, samt

länsstyrelsen i Västerbottens län framhållit, att det härmed förbundna

ofantliga arbetet för ingen del skulle motsvaras av gagnet genom åtgärden

för taxeringen. Länsstyrelsen i Malmöhus län har däremot förklarat

sig anse systemet ändamålsenligt.

I fråga örn kontrollen å realisationsvinst genom försäljning av värdepapper

anför länsstyrelsen i Malmöhus län: Denna kontroll kunde givetvis

genomföras allenast under förutsättning av omläggning av taxeringsorganisationen,

men även för sådant fall kände sig länsstyrelsen synnerligen

tveksam att biträda en sådan anordning som, såvitt länsstyrelsen

kunde inse, skulle medföra en överväldigande arbetsbörda icke minst

för landskamreraren. I varje fall bleve det för att arbetet skulle kunna

överkommas nödvändigt att begränsa uppgifterna angående försålda

poster till ett jämförelsevis ringa antal, exempelvis till vissa namngivna

personer, beträffande vilka man hade anledning antaga att de gjort dylika

affärer. Allenast vetskapen om att dylika stickprov komme att

företagas, torde vara tillräcklig för åstadkommande av en bättre ordning

i vad anginge deklarerandet av dylika vinster. — Enligt länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län kan kontroll i förevarande avseende

icke anordnas genom granskning av fondnotor; det bleve ett fullständigt

fruktlöst arbete att söka följa en inköpt post av aktier eventuellt under

fem år från en till en annan eller flera andra personer och söka kontrollera,

huruvida vid någon av överlåtelserna realisationsvinst uppkommit.

Vidare anför länsstyrelsen i Skaraborgs län, att för att vinna bättre

kontroll över deklarerad inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet borde

för varje särskilt uppdrag anges såväl bruttoinkomsten som omkostnaderna.

s. 158 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen.

158 Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

På skäl som de sakkunniga framhållit synes det med hänsyn till kontrollen

å realisationsvinst, uppkommen genom försäljning av fast egendom,

kunna vara lämpligt ändra 56 § taxeringsförordningen så, att deklarationerna

förklaras skola förstöras sedan tio — i stället för nu fem

år förflutit, där ej Kungl. Majit annorlunda föreskriver. Kungl. Majit

skulle således, liksom nu är fallet, kunna medgiva att deklarationer förstöras

senare än enligt huvudregeln gäller. Med hänsyn till vad i vissa

yttranden anförts därom, att arkivförhållandena å en del håll icke medgåve

förvaring så länge som tio år, synes till bestämmelsen böra fogas

det tillägget, att då särskilda skäl därtill föranleda Kungl. Majit må förordna

att deklarationerna eller vissa av dem skola dessförinnan förstöras,

dock tidigast efter fem år. Möjligt är att det i sådana fall kan

befinnas lämpligt förvara endast vissa slag av deklarationer så länge

som tio år.

Innan jag övergår till frågan örn kontroll å realisationsvinst, uppkommen

genom försäljning av värdepapper, vill jag här omnämna en punkt

i de sakkunnigas förslag, som jag tidigare förbigått, enär den närmast

har intresse i detta sammanhang, nämligen att till den nuvarande bestämmelsen

i 52 § örn skyldighet för statens förvaltande verk,

allmän inrättning och överförmyndare att på begäran av ordförande

i beskattningsnämnd i första instans eller landskamrerare lämna

för taxering erforderlig uppgift skulle — jämte det att bestämmelsen

utvidgas att avse även kommunala verk — fogas ett tillägg av innehåll,

att Kungl. Majit ägde utfärda närmare föreskrifter, i vilken omfattning

och ordning denna uppgiftsplikt skall fullgöras. Såsom motivering för

detta tillägg lia de sakkunniga endast anfört, att det borde tillses att

denna uppgiftsplikt anordnades så ändamålsenligt och effektivt som

möjligt utan onödigt betungande arbete för uppgiftslämnarna och att

garanti erhölles för att icke sådana sakförhållanden yppades, som borde

hemlighållas även för taxeringsmyndigheterna.

För möjliggörande av kontroll å realisationsvinst å värdepapper ha

de sakkunniga tänkt sig, att hank- och fondinspektionen med tillämpning

av nämnda tilläggsbestämmelse skulle åläggas skyldighet att på

begäran av taxeringsinspektionen tillhandahålla densamma de avräkningsnotor,

som jämlikt 10 § i 1908 års fondstämpelförordning skola

av fondhandlare kvartalsvis insändas till bank- och fondinspektionen för

kontroll av stämpelbeläggningen. Från ett antal sådana avräkningsnotor

skulle sedan antecknas vissa data, varefter dessa uppgifter skulle utsändas

till vederbörande landskamrerare. I det fall, då skattepliktig realisationsvinst

kunde antagas ha uppkommit, skulle sedan landskamreraren

kunna göra närmare undersökning, och sålunda skulle även på detta

område en stickprovskontroll kunna erhållas.

Såsom av de sakkunnigas utredning framgår, kan tydligen någon mera

omfattande kontroll på förevarande område icke komma till stånd med

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Kungl. May.ts proposition nr 148.

de mera begränsade organisatoriska resurser, som här förutsättas. Det

synes mig emellertid önskvärt att ha möjlighet till sådan kontroll genom

att taxeringsmyndigheterna få rätt taga del av de hos bank- och

fondinspektionen förvarade avräkningsnotorna. Tillfälle att närmare

pröva de av de sakkunniga tänkta kontrollmetoderna skulle därmed givas.

Nu föreligger, såsom redan berörts, en skyldighet för offentliga myndigheter

att lämna taxeringsmyndigheterna begärda uppgifter. Lämnande

av sådana uppgifter myndigheter emellan torde heller icke beröras

av det i tryckfrihetsförordningen meddelade skyddet för till bankoch

fondinspektionen inkomna handlingar. Emellertid har inspektionen

ansett sig icke böra ens till taxeringsmyndigheterna tillhandahålla avräkningsnotorna

utan att uttrycklig föreskrift därom meddelades. Det

kan väl ifrågasättas, örn icke en sådan föreskrift kan av Kungl. Maj:t

utfärdas utan särskilt bemyndigande i taxeringsförordningen eller eljest,

men med hänsyn jämväl till den av de sakkunniga anförda allmänna motiveringen

till det föreslagna tillägget till 52 § — vilken motivering närmast

tar sikte på föreskrifter av begränsande art — har jag intet att

erinra mot detta tillägg. Därest detta kommer till stånd, torde jag framdeles

få återkomma till frågan örn de föreskrifter, som i fråga örn bankoch

fondsinpektionen böra meddelas. Givet synes mig vara, att inspektionens

arbetskrafter i regel icke böra belastas med arbete för ifrågavarande

uppgifters insamlande.

I övrigt synas i fråga örn kontroll å inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet

några författningsändringar icke erforderliga. Vad länsstyrelsen

i Skaraborgs län anfört i fråga örn deklarationsformulären i denna

del torde senare bliva föremål för övervägande.

Sekretessbestämmelser.

Enligt § 2 4:o tryckfrihetsförordningen må uppgifter, som skattskyldiga

till ledning för egen taxering avlämna till beskattningsmyndigheter

eller som från bankbolag, sparbank eller annan penningförvaltande

inrättning till samma myndigheter avlämnas angående skattskyldigs ränteinkomst

från inrättningen eller örn beloppet av skattskyldigs innestaende

medel, ej utlämnas till andra än dem, som enligt skatteförfattningarna

äga taga del av samma uppgifter. Den som bryter häremot eller

som i tryck offentliggör dylik uppgift, vilken obehörigen utlämnats, skall

böta femtio kronor.

Till detta stadgande ansluta sig bestämmelserna i 56 § taxeringsförordningen.

Enligt denna paragraf må granskning av självdeklarationer

verkställas endast av ordförande och kronoombud i vederbörande taxeringsnämnd,

av den kommunvalda ledamot i taxeringsnämnd, som nämnden

därtill utser, och av sådan av kommunal myndighet till förfogande

s. 160 Kontrollera mot PDF

160 Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

ställd tjänsteman, som omförmäles i 15 § 1 morn., vidare av ordförande

och ledamöter i vederbörande prövningsnämnd samt av landskamrerare

och vid hans granskningsarbete biträdande personer. Vid granskning

inom taxeringsnämnd må i särskilda fall biträda ytterligare en ledamot,

som taxeringsnämnden därtill utser. Därjämte äger sakkunnig, som biträder

vid taxeringsarbetet, verkställa granskning av självdeklaration,

för vars behandling hans biträde påkallas. Skrivbiträde, som av ordförande

i taxeringsnämnd tillkallats, äger att i den omfattning, ordföranden

bestämmer, taga del av hos ordföranden befintliga självdeklarationer.

För innehållet i självdeklaration må icke inom beskattningsnämnd lämnas

vidare redogörelse än som för taxeringen erfordras.

Vidare upptagas i 56 § särskilda stadganden för de fall att självdeklarationer

behöva begagnas av ämbets- eller tjänstemän, vissa kommunala

organ, beskattnings- och andra domstolar samt polis- eller åklagarmyndigheter,

varefter stadgas, att självdeklaration i övrigt icke, frånsett viss

statistisk bearbetning, må vara för någon tillgänglig, utan att den som

avgivit deklarationen skriftligen medgivit dess offentliggörande.

Efter taxeringsårets utgång skola självdeklarationerna förvaras hos

länsstyrelsen, respektive mellankommunala prövningsnämnden. Sedan

fem år förflutit, skola de enligt gällande stadgande förstöras, där ej

Kungl. Majit annorlunda föreskriver; visst förslag till ändring härutinnan

har nyss behandlats.

Enligt bestämmelse i samma paragraf skall vad sålunda stadgats örn

självdeklaration i tillämpliga delar gälla även beträffande uppgift angående

renskötsel enligt 41 §, uppgift angående viss lotterivinst enligt 42 §,

annan i taxeringsförordningen omförmäld, av skattskyldig till ledning för

egen taxering för inkomst eller förmögenhet lämnad uppgift eller upplysning

ävensom sådan uppgift angående bankräntor eller banktillgodohavanden,

varom i 35 § 1 mom. c) iörmäles; dock må uppgift enligt 42 §

vara tillgänglig även för vederbörande premieobligationsutfärdare samt

av denne anlitade medhjälpare.

I 57 § meddelas förbud för den, som deltagit i taxeringsarbete, att för

obehörig yppa innehållet av deklarationer samt att utsprida under överläggningar

inom beskattningsnämnd lämnade upplysningar och yttrade

åsikter rörande enskildas ekonomiska ställning. Örn ansvar och ersättningsskyldighet

för den som bryter häremot stadgas i 140 §.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att av uppgifter till ledning

för annans taxering endast bankbeskeden äro skyddade enligt tryckfrihetsförordningen

och taxeringsförordningen. De sakkunniga anföra vid behandlingen

av frågan örn allmän uppgiftsplikt till ledning för annans

taxering, att de uppgifter, som på denna väg kunde komma taxeringsmyndigheterna

till del, uppenbarligen ofta vore av den art, att desamma icke

lämpligen borde utlämnas åt offentligheten. Med hänsyn härtill hade

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj:is proposition nr 148.

de sakkunniga, ansett, att i tryckfrihetsförordningen borde införas förbud

mot offentliggörande i tryck av uppgift, som lämnades till taxeringsmyndighet.

Detta förbud syntes, utan olägenhet för taxeringsresultatet,

kunna omfatta alla de uppgifter och upplysningar till ledning för egen

eller annans taxering, vilka lämnats taxeringsmyndigheterna.

De sakkunniga förorda, utan avvaktan å denna ändring i tryckfrihetsförordningen,

sådan ändring i 56 § taxeringsförordningen, att vad i detta

förlattningsrum stadgas om självdeklarationer skulle gälla samtliga i

taxeringsförordningen omförmälda uppgifter till ledning vid taxering för

inkomst eller förmögenhet.

De sakkunniga uttala vidare, att det icke syntes lämpligt, att de granskningsrapporter,

som enligt de sakkunnigas förslag skulle avgivas vid bokföringsgranskningar

och andra utredningar genom taxeringsinspektioHens

eller taxeringsavdelnings försorg, ävensom vissa årsredogörelser till

taxeringsinspektionen bleve offentliga handlingar. De sakkunniga förutsätta

därför, att det framdeles tages under omprövning, örn icke sådan

ändring bör vidtagas i tryckfrihetsförordningen, att dessa handlingar,

redogörelserna i den mån de blottade enskilda personers ekonomiska förhållanden,

ävensom innehållet i vissa andra mellan inspektionen och faxe

ringsavdelningarna växlade skrifter icke finge offentliggöras i tryck.

Några uttalanden i dessa frågor förekomma även i de avgivna yttrandena.

Sålunda betonar kammarrätten, att det ifrågasatta skyddet mot offentliggörande

av granskningsrapporter samt av meddelanden, som de skattskyldiga

lämnat, tedde sig såsom ett oeftergivligt villkor för införande

av den ökade uppgiftsskyldighet, som kammarrätten tillstyrkt. Därest en

central taxeringsinspektion skulle komma till stånd, syntes ett motsvarande

skydd vara erforderligt jämväl beträffande därstädes förvarade

handlingar och därifrån utgående skrivelser, i den mån de kunde blotta

de enskildas ekonomiska förhållanden.

Statskontoret uttalar, att en nödvändig förutsättning för en väsentligt

utvidgad uppgiftsplikt syntes vara, att vissa ändringar vidtoges i tryckfrihetsförordningen.

I det gemensamma yttrandet från Sveriges industriförbund, svenska

bankföreningen och Stockholms handelskammare anföres, att frågan örn

sekretessen i taxeringsarbetet hittills i alltför hög grad försummats. Behovet

av dess grundliga utredning vore trängande, även oavsett de sakkunnigas

förslag, men bleve genom detta än mera framträdande; detta förslag

öppnade i själva verket slussarna för affärsförhållandenas blottande.

En utredning av sekretessfrågan borde med det allra snaraste igångsättas

och därvid borde alla de spörsmål, som här påkallado sin lösning, bliva inbegripna

i utredningen.

Kommerskollegium uttalar i anslutning härtill, att frågan örn sekretessen

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. .Yr t''iH- 11

s. 162 Kontrollera mot PDF

Departe

mentschefen.

162 Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

i taxeringsarbetet borde upptagas till utredning även örn icke de sakkunnigas

förslag skulle komma att nu genomföras.

I detta sammanhang bör också omnämnas följande yttrande av landsorganisationen,

vilket i viss mån går i motsatt riktning:

De sakkunniga syntes underskatta värdet av taxeringsnämndens grundläggande

arbete. Uti nämndens befogenheter påyrkades nämligen ingen

ändring. Gällande bestämmelser vore dock i åtskilligt obestämda och

gåvei rum för olika förfarande i olika taxeringsnämnder, mest beroende av

ordförandens uppfattning örn värdet av nämndens medverkan. Nämndens

ledamöter utsåges dock mod hänsyn till såväl yrke och sakkunskap som

till personkännedom. Nämnden skulle enligt taxeringsförordningen »efter

bästa förstånd åsätta taxering». Därför fordrades emellertid en möjlighet

för den enskilde ledamoten att kunna få tillfälle att jämföra de uppgifter,

som lämnats i deklaration eller eljest, med vad ledamoten personligen

kände till örn den skattskyldiges förhållanden. Stadgande örn skyldighet

för samtliga, ledamöter att granska deklarationer eller andra uppgifter

borde givetvis icke förekomma, enär detta i vissa fall skulle till olidlighet

fördröja och försvåra arbetet, men däremot borde envar ledamot tiller-1

kännas rätt att taga del av dylika handlingar. Därav följde en möjlighet

till kontroll i vissa detaljer, som emellanåt kunde äga ett avgörande värde,

för ett riktigt taxeringsresultat.

Här må vidare erinras örn det förslag till ändrade bestämmelser rörande

allmänna handlingars offentlighet, som den 14 januari 1935 avgivits av

inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga (statens offentliga utredningar

1935:5). Detta förslag förutsätter, att undantag från tryck1

rihetsförordningens regel, att allmänna handlingar skola fritt utlämnas,

skola meddelas genom särskild av Konungen och riksdagen samfällt stiftad

lag. Förslag till sådan lag, »om förbud mot vissa allmänna handlingars

utlämnande från myndighet», framlägges av de sakkunniga. I förslagets

17 § stadgas bland annat, att uppgifter, som till myndighet ingivits till

ledning vid taxering för inkomst eller förmögenhet eller virkestaxering,

ej utan den skattskyldiges samtycke må utlämnas till annan förr än tio

år efter uppgiftens datum. Förslaget innebär i jämförelse med gällande

rätt, att sekretessen utsträckts till att gälla alla uppgifter, som enligt taxe-:

ringsförordningen lämnas till ledning för annans taxering, frånsett dock

fastighetstaxering. De sakkunniga tillägga, att de trott sig ej böra ingå

på den ofta dryftade frågan örn sekretess för själva resultaten av taxeringen

och för andra med taxeringsarbetet sammanhängande handlingar

än de nyss nämnda; denna fråga syntes lämpligen böra komma under

övervägande vid en eventuellt blivande omläggning av taxeringsväsendet.1

Körande alla uppgifter till ledning för egen taxering gäller redan nu,

att de icke må utlämnas i vidare mån än skatteförfattningarna medgiva,

d. v. s. i huvudsak endast till vissa av dem, som ha befattning med taxeringen.

Detta kommer utan författningsändring att gälla även de upp
-

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Maj:ls proposition nr 148.

gifter, soia enligt förevarande förslag skulle avlämnas vid lyftande av

aktieutdelning, obligationsränta m. m.

Däremot äro av uppgifter till ledning för annans taxering endast

bankbeskeden för närvarande skyddade på detta sätt. Exempelvis löneuppgifterna

åtnjuta icke detta skydd. Vid den utvidgning av uppgiftsplikten

till ledning för annans taxering, som här föreslagits, måste tydligen

jämväl övervägas, örn icke en utvidgning av sekretessbestämmelserna

är påkallad. Särskilt med hänsyn till att utsikterna att erhålla

fullständiga och riktiga uppgifter säkerligen ökas, örn vederbörande har

garantier för att dessa icke komma i obehöriga händer, anser jag i likhet

med de sakkunniga goda skäl tala för att i förevarande avseende likställa

alla uppgifter som lämnas taxeringsmyndigheterna från allmänheten.

Förslag härom har också framlagts av do inom justitiedepartementet

tillkallade sakkunniga. Då grundlagsändring är erforderlig, kan

dock ett förslag av sådan innebörd genomföras tidigast vid 1937 års riksdag.

Dessförinnan torde ej heller motsvarande ändringar kunna göras

i taxeringsförordningen.

Sistnämnda förhållande anser jag icke böra hindra, att det här framlagda

förslaget får komma i tillämpning redan från 1936 års taxering.

Av någon nämnvärd praktisk betydelse synes frågan kunna vara endast

beträffande arbetsgivarnas uppgifter å löner och andra ersättningar för

arbete, och såsom nämnts ha de hittillsvarande löneuppgifterna aldrig

åtnjutit särskilt skydd.

Några bestämmelser örn granskningsrapporter vid bokföringsgranskning

ha icke upptagits i departementsförslaget, och behov av sekretessbestämmelser

härför synes således icke föreligga mera härefter än tidigare.

Hittills torde allmänheten icke ha ansetts kunna påfordra utlämnande

av de utredningspromemorior eller dylikt, som vid bokföringsgranskningar

kunna upprättas hos taxeringsmyndigheterna. Detsamma

torde gälla om annat arbetsmaterial, som kommer till stånd under taxeringsarbetet.

Vad angår det i ett yttrande framförda förslaget om rätt för samtliga

ledamöter i taxeringsnämnd att på begäran få taga del av självdeklarationer

och annat material torde det vara otvivelaktigt, att en sådan rätt

i åtskilliga fall skulle kunna ge uppslag till kontrollåtgärder och leda

till en riktigare taxering. Med hänsyn till intresset av deklarationshemlighetens

bibehållande anser jag mig dock icke nu böra — samtidigt som

uppgiftsplikten till ledning för egen och annans taxering i åtskilliga avseenden

utsträckes — föreslå någon utvidgning av taxeringsnämndsledamöternas

rätt i detta avseende, vilken vid 1928 års lagstiftning utvidgades

genom tillerkännande av självständig granskningsrätt åt en kommunvald

ledamot i varje taxeringsnämnd.

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Ma-jds proposition nr 148.

Ansvarsbestämmelser.

Ansvarsbestämmelserna i taxeringsförordningen återfinnas i 138—144 §§.

I 138 och 139 §§ stadgas vissa lägre bötesstraff vid uteblivande från be

skattningsnämnds sammanträde utan laga förfall och enligt 140 § sträffas,

såsom redan antytts, med dagsböter den som obehörigen yppar innehållet

i deklarationer eller vad sorn förekommit vid beskattningsnämnds

sammanträde. Jämväl stadgandeua i 141 § örn straff i vissa fall vid un

derlåtenhet att avgiva självdeklaration samt de sakkunnigas ändrings

förslag härutinnan ha i det föregående behandlats. Jag har vidare redan

föreslagit, att i sistnämnda paragraf skall införas ett nytt moment med

bestämmelse örn straff, förslagsvis böter högst 300 kronor, för den som för

summar att behörigen fullgöra uppgiftsplikt vid lyftande av aktieutdelningar,

obligationsräntor o. dyl.

Enligt 144 § skola förseelser, som i 140 elier 141 §§ omförmälas, behandlas

av allmän domstol, under det att böter för de i 138 och 139 §§ avsedda

ordningsförseelserna må utdömas av vederbörande länsstyrelse.

I 142 § stadgas ett bötesstraff å 25 kronor för underlåtenhet att behörigen

fullgöra i taxeringsförordningen stadgad uppgiftsplikt till ledning för aa

nans taxering. Straffbestämmelsen gäller såväl för uppgiftsplikt som inträder

utan anmaning som för uppgiftsplikt efter anmaning, men undantag

göres för det fall att den försumlige för underlåtenheten är underkastad

ansvar för tjänstefel. Enligt 144 § utdömas böter av detta slag av länsstyrelsen.

Slutligen återfinnas i 143 § straffbestämmelserna för vad som allmänne

ligen plägar benämnas falskdeklaration. Örn någon i självdeklaration

eller annan uppgift eller upplysning, som av honom avgivits till ledning

för taxering för inkomst eller förmögenhet, mot bättre vetande lämnat

oriktigt meddelande, som är ägnat att leda till frihet från taxering eller tili

för låg taxering, skall han böta, örn det oriktiga meddelandet blivit vid

taxeringen följt, högst fem gånger den inkomst- och förmögenhetsskatt,

som därigenom undandraga, och i annat fall högst fem gånger den inkomst-

och förmögenhetsskatt, som skulle ha undandraga, i händelse det

oriktiga meddelandet blivit följt vid taxeringen, i vartdera fallet dock

minst 25 kronor. Därest det oriktiga meddelandet avsett förhållande, som

utövat oller kunnat utöva inverkan allenast å taxering till kommunal inkomstskatt,

är straffet böter högst 25 öre för varje skatteöre, som därigenom

kommit att icke påföras den skattskyldige, därest det oriktiga meddelandet

blivit följt vid taxeringen, dock minst 25 kronor. En motsvaran

de bestämmelse gives för det fall, att oriktigt meddelande avsett virkestaxering.

Har oriktigt meddelande icke lämnats mot bättre vetande, men

har den, som lämnat meddelandet, vid dess avgivande gjort sig skyldig till

grov vårdslöshet, skall vad nu sagts lia motsvarande tillämpning, dock må

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 148. 165

böterna bestämmas till högst hälften av vad nyss sagts, men likväl ej lägre

än 25 kronor.

Straff för förseelse, som i 143 § avses, inträder icke, därest den skyldige,

innan vederbörande taxeringsnämnd avslutat sitt arbete, av egen drift

beriktigat det oriktiga meddelandet, och ej heller därest den skyldige är

för sin förseelse underkastad ansvar för tjänstefel.

Enligt 144 § äger åtal för förseelse jämlikt 143 § rum vid allmän domstol

och bestämmes forum i allmänhet efter den deklarations- eller uppgiftspliktiges

hemortskommun.

I 1929 års bevillningsutskotts av riksdagen godkända betänkande nr 17

upptogs jämväl, under hänvisning till av motionärerna anförda skäl, förslag

örn urbota straff för falskdeklaration. I motionen hade uttalats, att

den allmänna uppfattningen om ifrågavarande brotts karaktär uppenbarligen

influerades av straffriskerna samt att den omständigheten, att urbota

straff — detta i olikhet med vad fallet vore flerstädes i utlandet —

icke kunde följa å falskdeklaration, påvisbart hade minskat verkan a\

straffhotet.

Efter redogörelse för bestämmelserna i vissa utländska stater anföra

de sakkunniga härom:

På grund av den allt större betydelse den direkta beskattningen erhållit

för staten och kommunerna, hade det samhällsfarliga momentet i ifrågavarande

förbrytelse kommit att framträda starkare. TJndandroge sig

vissa skattskyldiga sina ekonomiska förpliktelser gent emot det allmänna,

medförde detta ofelbart att andra skattskyldiga åsamkades ökade bördor.

Detta förhållande hade otvivelaktigt medverkat till att även här i landet

det allmänna rättsmedvetandet kommit att i allt högre grad reagera mot

deklarationsförbrytelser. Enligt de sakkunnigas mening förelåge vägande

skäl för att, på sätt 1929 års riksdag och bevillningsutskott förordat, införa

fängelsestraff i straffsatsen för deklarationsförbrytelse. Enligt förslaget

skulle därför straff för avlämnande mot bättre vetande ay oriktigt meddelande

till ledning för egen taxering för inkomst eller förmögenhet utgå

med böter efter samma grunder som nu gälla eller med fängelse i högst

sex månader.

Då enligt 5 kap. 14 § strafflagen straff vore förfallet för brott, som ej

blivit åtalat inom två år. så snart brottet ej vöre belagt med svårare

straff än fängelse, medförde den föreslagna straffskärpningen icke någon

förlängning s.v tiden för åtalspreskription. De sakkunniga bade emellertid

icke ansett tillrådligt, att straffbestämmelserna ytterligare skärptes

och ej heller att särskild preskriptionstid föreskreves för ifrågavarande

förbrytelse.

De sakkunniga erinra även, att det strängt taget vore oegentligt att bötesstraffet

utmättes med hänsyn till allenast inkomst- och förmögenhetsskatten

men ej till kommunal inkomstskatt, utjämningsskatt, kommunal

progressivskatt och extra inkomst- och förmögenhetsskatt. Det oaktat

hade de sakkunniga icke ansett sig böra föreslå någon ändring i nuvarande

föreskrifter rörande böternas bestämmande. Det syntes nämligen

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

sannolikt att, sedan större erfarenheter vunnits rörande straffbestämmelsernas

verkningar, fråga kunde uppkomma örn en mera vittgående omläggning

av desamma. Möjligen kunde därvid komma att övervägas,

huruvida icke här i landet liksom fallet vore flerstädes i utlandet, det uttryckliga

sambandet mellan böternas och det undandragna skattebeloppets

storlek borde frångås. För övrigt syntes det icke föreligga något

påvisbart behov av en skärpning av den ekonomiska påföljden av för

seelsen.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, inträder för närvarande

straffet för oriktigt meddelande, som lämnats mot bättre vetande eller av

grov vårdslöshet, icke blott då meddelandet lämnats till ledning för egen

utan även då det lämnats till ledning för annans taxering; dessutom betraktas

det såsom nämnts som en särskild ordningsförseelse att icke behörigen

fullgöra föreskriven uppgiftsplikt till ledning för annans taxering.

Däremot finnes icke stadgad någon allmän straffpåföljd för delaktighet.

Enligt de sakkunniga föreligger behov härav och är det en ofta gjord iakttagelse,

att deklaration sförbrytelse tillkommit under medverkan och på

initiativ'' av annan, exempelvis personer valka utöva skatterådgivande

verksamhet eller den skattskyldiges make. Under hänvisning till motsva

rande stadgande i 7 § lagen örn straff för olovlig varuinförsel föreslå de

sakkunniga därför, i anslutning till 3 kap. 1 och 3 §§ strafflagen, införande

av ett nytt moment i 143 § taxeringsförordningen av innehåll, att

den som uppsåtligen förleder annan till avlämnande av oriktig självdeklaration

eller annan uppgift eller upplysning, som förut nämnts, eller vid

avgivande av sådant meddelande med råd eller dåd uppsåtligen hjälper, så

att gärningen därigenom sker, skall straffas som vore han själv gärningsman.

Enligt stadgande i samma moment skulle detsamma gälla, örn

någon i avsikt att bereda skattskyldig vinning underlåter att fullgöra

ovillkorlig uppgiftsplikt enligt vissa paragrafer eller i uppgift till ledning

vid annans taxering för inkomst eller förmögenhet eller virkestaxering

lämnar oriktigt meddelande. Med hänsyn till detta stadgande föreslås

huvudstadgandena i 1 mom. ändrade så att de avse endast oriktigt medde

lande till ledning för egen taxering.

För de fall, då detta nya moment i 143 § icke bleve tillämpligt, skulle

enligt de sakkunnigas förslag till ny lydelse av 142 § underlåtenhet att

lämna sådan uppgift till ledning för annans taxering, som skall avlämnas

utan anmaning, samt oriktigt meddelande i sådan uppgift eller i uppgift,

som efter anmaning skall avlämnas till ledning för annans taxering, bestraffas

med böter högst 150 kronor. Sådan förseelse skulle enligt föreslagen

ändring i 144 § åtalas vid allmän domstol. Förslaget innebär även

den skillnaden gentemot nuvarande lydelse av 142 §, att straff stadgas för

underlåtenhet att behörigen fullgöra uppgiftsplikt, som skall fullgöras

efter anmaning, endast för det fall att oriktig uppgift lämnats.

Slutligen föreslå de sakkunniga sådan ändring av 143 S, att ett berikti
-

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

gande av egen drift av oriktigt meddelande skall medföra frihet från straff

enligt 143 § även örn detsamma lämnats efter det vederbörande taxeringsnämnd

avslutat sitt arbete. De sakkunniga uttala, att detta stöde i överensstämmelse

med flerstädes tillämpad praxis i vårt land oell att stadgandet

syntes kunna förväntas bidraga till att icke oväsentliga belopp, som tidigare

undanhållits, framdeles komme att deklareras.

I de avgivna yttrandena ha endast länsstyrelsen i Uppsala län och Ska

nes handelskammare uttalat sig mot införande av urbota straff för falskdeklaration.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser förslaget icke stå i god

överensstämmelse med eljest gällande strafflatituder men förordar övervägande,

huruvida icke tiden för åtalspreskription kunde utsträckas från

två till fem år för att vinna nära överensstämmelse med tiden för anstaltande

av eftertaxering. — Skånes handelskammare anför: Med hänsyn

till motivet till falskdeklarationsbrott syntes det lämpligaste straffet bestå

i ekonomisk påföljd, som verkade avskräckande. Dessutom ville handelskammaren

ej underlåta att framhålla, att orsaken till förekommande

falskdeklarationer i mycket betydande omfattning vore att söka hos

mindre nogräknade deklarationsmedhjälpare, vilka ofta förledde eller förhjälpte

till avgivandet av felaktiga deklarationer, önskvärt vore, att dylik

verksamhet kunde stävjas, något som likvisst vore förenat med stora svårigheter,

då det i regel icke kunde ledas i bevis, att en oriktig deklaration

tillkommit på medhjälparens tillskyndan.

En utsträckning av preskriptionstiden beträffande falskdeklarationsbrotten

ifrågasättes även av länsstyrelserna i Kronobergs, Kalmar.

Malmöhus och Västerbottens län.

Viss tvekan i fråga örn lämpligheten av fängelsestraff för falskdeklaration

uttalas av länsstyrelserna i Malmöhus och Göteborgs och Bohus län.

I övrigt må från yttrandena i denna del anmärkas följande.

Kammarrätten: Det syntes föreligga behov av föreskrift därom, att mål

örn ansvar för oriktig deklaration skulle av allmän domstol förklaras vilande,

intill dess taxeringsfrågan blivit slutligen avgjord. En dylik föreskrift

kunde införas i 144 § taxeringsförordningen.

Överståthållarämbetet ifrågasätter, örn ej avgivande av falsk deklaration

bör jämställas med bedrägligt förfarande, varvid dock brottet borde

anses fuilbordat redan genom den falska deklarationens ingivande, sa

framt denna oj rättades av den skattskyldige på hans eget initiativ.

Länsstyrelsen i Jönköpings län: Enligt vad erfarenheten visade förekomma

i ganska stor utsträckning, att annan än den skattskyldig^ skreve

hans deklaration och även undertecknade densamma med den skattskyldiges

namn. Då i sådant fall deklaration i teknisk mening icke förelåge,

kunde ansvar för eventuella oriktiga uppgifter icke drabba den skattskyldigo

och torde väl oj heller den. som upprättat och underskrivit deklaration

nen, kunna åtkommas. Att kontrollera, att deklaration egenhändigt under

skrivits av vederbörande skattskyldige, torde i de allra flesta fall icke

vara .möjligt för taxeringsnämnderna. En bestämmelse, att den egenhän

s. 168 Kontrollera mot PDF

Olgart t.

mentschefert.

168

Kungl. Majus ''proposition nr lits.

»liga namnteckningen ä deklarationen skulle bevittnas, torde om oek icke

keit utrota, så dock i viss mån stävja detta missbruk.

. Länsstyrelsen i Hallands län: överst å deklarationsblanketternas första

sida borde med tydlig stil angivas att fängelsestraff kan drabba den. som

mot bättre vetande avgiver felaktig deklaration.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Ett kvalificerat fall av falskdeklaration

syntes föreligga, då den oriktiga deklarationen grundade sig på oell

överensstämde med oriktig bokföring. Falsk bokföring vore ju icke i och

för sig straffbar enligt strafflagen. Straffbar bleve den först, örn den bokfonngsskyldige

råkade _i konkurs eller finge till stånd offentlig ackordsf

or hand ling. Den oriktiga bokföringen syntes likaväl böra bestraffas, då

a densamma grundad deklaration avgåves, som då konkurs inträdde. Ett

!^''0“ ma8te 1 bUgge falien föreligga. Det stränga straff, som

laststallts för ifrågavarande slag av konkursbedrägeri, visade att falsk

bokföring mäste anses som ett mycket allvarligt brott, så snart tredje man,

det matte vara det allmänna eller en enskild, därav lede skada. En straffskärpning

syntes därför vara på sin plats för avgivande av sådan deklaration,

som grundade sig på och överensstämde med medvetet oriktig bokföring

av bokiönngspliktig skattskyldig.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: Möjligen borde bestämmas att dommå!i

Vld handlaseDmg av mål angående ansvar för avgivande av oriktig

deklaration skulle anlita på detta specialområde sakkunnig. Att frihetsstratt

kunde följa vid avgivande av falskdeklaration borde på framträ;fade.

,sa^ ®“*iva® Wand anvisningarna till deklarationen oell möjligen

.järnvä! pa sjalva deklarationsblanketterna.

Tili de sakkunnigas förslag om införande av fängelse, högst sex månader,

i straffskalan för falskdeklarationsbrott, som begåtts mot bättre

vetande, kan jag ansluta mig. Ehuru verkningarna av cn sådan åtgärd

mahanda icke böra överskattas, synes det kunna vara av betydelse för

don allmänna meningen att på detta sätt fastslå dessa brotts verkligt

allvarliga karaktär. Goda skäl torde föreligga för att gå längre och med

bedrägeri enligt strafflagen jämställa alla åtgärder mot bättre vetande,

varigenom någon undandrager eller söker undandraga det allmänna skatt

0 ,{!r aaara avgifter. Med upptagande av denna mera vittgående fråga

måste dock tillsvidare anstå.

I nämnda straffskala synes mig dessutom, ehuru förslag härom icke i

detta ärende framkommit, lämpligen böra vidtagas den ändringen att

botesmi ni muni böjes från 25 till 100 kronor. Lägre straff torde icke

tora ifrågakomma för dessa brott. Det bör även anmärkas, att som det

nu ar kail även en uppenbart oriktig uppgift i aldrig så tydlig avsikt

att undgå skatt icke föranleda högre straff än 25 kronor, därest uppgifven

av någon anledning endast obetydligt påverkar skattebeloppet.

Vad länsstyrelsen i Västmanlands län anfört rörande straffskärpning

tor det fall att falskdeklaration föregåtts av oriktig bokföring torde

vara förtjänt av beaktande. Då den föreslagna nya straffskalan emelertid

synes bereda utrymme för hänsynstagande härtill, torde särskild

bestämmelse härom icke vara erforderlig.

opaginerad Kontrollera mot PDF

16»

Kungl. Majus proposition nr 148.

Ej heller mot de sakkunnigas förslag om straffbestämmelser för delaktighet

och om jämkning i stadgandet om strafallet vid beriktigande

av oriktig uppgift har jag i sak något att erinra.

De sakkunniga ha förutsatt, att oriktigt meddelande i uppgift, som

lämnats vid lyftande av aktieutdelning eller ränta, såsom avseende egen

taxering skulle — örn förutsättningarna i övrigt föreligga — falla under

stadgandet i 143 § 1 eller 2 mom. Det synes mig emellertid av flera skäl

lämpligast, att tillämpligheten av dessa straffbestämmelser bör få bero

på, örn vederbörande senare i självdeklarationen vidhåller den oriktiga

uppgiften. Självfallet kommer i så fall den tidigare lämnade uppgiften att

anses såsom en försvårande omständighet. Jag föreslår alltså en jämkning

av begynnelseorden i 143 § 1 mom. Jämlikt 141 § 4 mom. i departementsförslaget

kan alltid i nu avsedda fall följa ett lägre bötesstraff

för brytande av ordningsföreskriften i 42 § 3 mora. om uppgifts avlämnande.

Från flera håll har uttalats önskvärdheten av, att tiden för åtalspreskription

vid falskdeklarationsbrott utsträckes från två år, som enligt

strafflagen stadgas för alla brott, varå ej kan följa högre straff än fängelse,

till fem år. Det torde emellertid icke överensstämma med hittills tilllämpade

principer att meddela särbestämmelser örn åtalspreskription för

vissa slag av brott; därest detta skulle ske funnes nog brott, för vilka en

utsträckning av åtalspreskriptionen kunde vara lika påkallad som i fråga

om falskdeklaration.

Frågan örn åtalspreskription sammanhänger i viss mån med frågan,

huruvida mål örn ansvar för falskdeklaration bör av allmän domstol förklaras

vilande, intill dess taxeringsfrågan blivit slutligen avgjord.

Kammarrätten har ifrågasatt, att stadgande härom införes i taxeringsförordningen.

Sedan dess har genom ett avgörande i högsta instans —

refererat i Nytt juridiskt arkiv för år 1934 sid. 88 — viss ledning erhållits

för avgörande av dylika frågor. Någon reglering härav i författningen

finner jag icke tillräcklig anledning att nu föreslå.

Vad angår straffbestämmelserna i 142 § för den som ej behörigen fullgör

uppgiftsplikt till ledning för annans taxering synes mig praktiska

skäl tala för att alltjämt låta det ankomma å länsstyrelserna att, där

det anses erforderligt, tillämpa denna bestämmelse. I så fall torde även

straffsatsen och bestämmelsens konstruktion i övrigt kunna bibehållas.

Jämkningar föranledas emellertid av de i det föregående upptagna nya

oller ändrade bestämmelserna.

Däremot torde förseelse enligt 141 § 4 mom. böra åtalas vid allmän domstol.

Härav föranledes jämkning av 144 § 1 mom.

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl, Maj:ts proposition nr 148.

Viss ytterligare specialmotivering till författningstexten.

De flesta bestämmelserna i departementsförslaget torde efter vad nu

anförts icke tarva ytterligare motivering. Förslaget upptager emellertid

vissa punkter, som ej i det föregående berörts.

Vad först angår 12 § 1 mom. må anmärkas, att i detta moment nu,

bland annat stadgas, att vid kommuns val av ledamöter i beredningsnämnd,

fastighetstaxeringsnämnd och taxeringsnämnd skall tillses, dels

att örn möjligt såväl ägare eller brukare av fastighet som rörelseidkare,

arbetare och andra inkomsttagare komma att äga säte och stämma i

nämnden och dels att, såvitt möjligt är, kännedom örn distriktets olika

delar kommer att förefinnas inom densamma. De sakkunniga ha erinrat,

att en motsvarande bestämmelse för prövningsnämnd sedan 1922 funnits

i 1910 års taxeringsförordning men icke upptagits i 1928 års förordning.

Under framhållande av önskvärdheten av, att inom länsprövningsnämnderna

och Stockholms stads prövningsnämnd funnes representanter för

olika slag av sådana inkomsttagaregrupper, som vore mera allmänt förekommande

inom distriktet, och under förmälan att i flera sådana nämnder

rörelseidkarna icke hade någon representant, ha de sakkunniga föreslagit

införande i 12 § av en bestämmelse, enligt vilken länsstyrelse vid

förordnande av ledamöter i sådan nämnd bör i möjligaste mån tillse att

såväl ägare eller brukare av fastighet som rörelseidkare, vilka bedriva

inom länet allmänt förekommande verksamhet, samt arbetare och andra

inkomsttagare komma att äga säte och stämma i nämnden.

Berörda bestämmelse har tillstyrkts av kammarrätten och även i övriga

yttranden i allmänhet lämnats utan erinran. Länsstyrelserna i Södermanlands

och Östergötlands län ha dock avstyrkt stadgandet under

framhållande av att länsstyrelsernas handlingsfrihet vid valet av ledamöter

icke borde bindas. Jag har ansett att en ändring av ifrågasatt

innehåll bör göras och att därvid även fastighetsprövningsnämnd bör

nämnas; dessutom har någon redaktionell jämkning vidtagits.

Ändringen i 14 § 2 mom. är förut behandlad.

Uteslutandet i 21 § första stycket av den sista punkten är betingat av

det föreslagna allmänna stadgandet av samma innehåll i 55 § 3 mom.

Ändringarna i 26 § samt 31—36 §§ torde förklaras genom den föregående

redogörelsen.

Ändringarna i 37 § innefatta förtydliganden i överensstämmelse med

vad som föreslagits av bolagsskatteberedningen.

Förslaget från och med 38 § till och med 54 § torde icke erfordra annan

ytterligare förklaring, än att innehållet i förutvarande 54 § för beredande

av plats för den nya 54 § flyttats upp såsom 2 mom. till 53 §.

Stadgandena örn anmaningsrätt i 55 § 1 mom. ha i vissa avseenden

kompletterats. Enligt nuvarande lydelse tillkommer rätten att utfärda

anmaning — frånsett de fall där enligt särskilda bestämmelser rätten för
-

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

bohållits landskamrerare!! — såväl landskamrerare!! som ordföranden i

vederbörande beskattningsnämnd i första instans. De sakkunniga ha

härvidlag, frånsett särskilda bestämmelser örn skattedirektören, endast

föreslagit det tillägget, att landskamrerare tillkommande anmaningsrätt

skulle få utövas jämväl av biträdande landskamrerare och landskamreraren

underställd taxeringsinspektör. Sådant tillägg upptages ej i depui

tementsförslaget, enär biträdande landskamrerare enligt 2 § 3 mom. taxeringsförordningen

är att likställa med landskamrerare och enär taxeringsinspektörstjänster

icke skulle inrättas.

De torde emellertid i detta sammanhang böra anmärkas, att i

de städer, där särskild taxeringsassistent för deklarationskontroU

jämlikt 15 § 1 mom. anställts, upplysningar och uppgifter i allmänhet

utan svårighet kunnat inhämtas av denne, därvid han väl får anses

ha såsom biträde åt taxeringsnämndsordförandena eller landskamreraren

utövat dessas anmaningsrätt. På något håll lia dock vissa tvister i fråga

örn dessa tjänstemäns befogenheter i förevarande avseende kommit till

synes. Det bör erinras, att förslag örn särskild anmaningsrätt för dessa

tjänstemän framställdes vid taxeringsförordningens tillkomst men avvisades

såsom icke oundgängligen nödvändigt och under hänvisning till risken,

att anmaningsrätt tillerkändes personer, som i otillbörlig grad besvärade

de skattskyldiga. Därvid anfördes även, att syftet med anmaningsrätten

i huvudsak syntes kunna vinnas på det sätt, att tjänstemannen till vederbörande

ordförande anmälde de fall, där anmaning syntes böra utfärdas,

varefter det ankomme å ordföranden att i mån av behov föranstalta

örn anmaning. Det är tydligen önskvärt att till förebyggande av svårigheter

någon reglering på detta område nu kommer till stånd. Enligt

min mening är det dock fortfarande icke nödvändigt eller lämpligt att

självständig anmaningsrätt tillerkännes dessa tjänstemän. Med beaktande

av att motsvarande frågor kunna uppstå beträffande de sakkunniga,

som enligt det förut anförda skulle få anställas hos länsstyrelserna

för fortlöpande deklarationskontroU, synes vad som närmast skulle motsvara

behovet vara en förklaring av innehåll, att om landskamreraren eller

ordföranden i beskattningsnämnd i första instans biträdes av sådan sakkunnig

eller sådan tjänsteman, som jag nu avsett, må han åt denne överlåta

utövandet av sådan anmaningsrätt. Ett tillägg av detta innehåll

föreslås till 55 § 1 mom.

Stadgandet i 55 § 1 mom. andra stycket är nytt och reglerar, vilken

landskamrerare som bär anmaningsrätt i de fall, då anmaningsrätten

i förordningen förbehållits landskamrerare!!. Stadgandet, som avser att

täcka även det fall, då uppgiftspliktig icke är skattskyldig, har i författ

ningstexten upptagits i överensstämmelse med do sakkunniga med en av

kammarrätten förordad jämkning och med visst tillägg med hänsyn till

allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden.

Det under ett nytt 3 moni. i 55 § upptagna stadgandet angående rätt

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:t$ proposition nr 14b.

för krono- eller stadsbetjänt till gottgörelse vid viss delgivning motsvarar

likalydande stadganden i nuvarande 21 § och 40 § 2 mom. och hänför

sig enligt föreliggande författningsförslag dessutom till 39 § 6 mom.

Ändringarna i 56 § äro delvis förut angivna och torde i övrigt icke

tarva förklaring.

De gjorda tilläggen i 78 § d) och 80 § a) stä i huvudsaklig överensstämmelse

med ett av de sakkunniga på grundval av tidigare förslag från

Överståthållarämbetet (sid. 119 i betänkandet) framställt förslag och innebära,

att där länsstyrelsen för viss taxeringsnämnd visst år det medgiver,

deklarationer av enkel beskaffenhet, som avse huvudsakligen inkomst

av tjänst, skulle behöva granskas endast av ordföranden eller endast

av kronoombudet. Enligt nuvarande bestämmelser svara båda för

granskningen av alla deklarationer, vilket kan innebära ett onödigt dubbelarbete

och hindra utförandet av mera betydelsefulla granskningsarbeten.

Punkten f) i 78 § ger i fråga örn periodiska understöd uttryck för vad

som redan nu allmänt torde tillämpas men icke finnes föreskrivet, nämligen

att vid avdrag för sådant understöd taxeringsnämndsordföranden i

mottagarens distrikt skall underrättas härom för kontroll å mottagarens

taxering. Motsvarande princip föreslås nu genomförd för det fall att avdrag

skett för ränta å gäld samt uppgift å långivarens namn erhållits.

Underrättelseskyldighet skulle dock icke föreligga, om långivaren kan antagas

vara bokföringspliktig rörelseidkare. Det bör anmärkas, att denna

underrättelseskyldighet för gäldräntor icke gärna kan bliva mera krävande

än organisationen medger, eftersom uppgift å låntagarnas namn

som regel kommer att föreligga endast då specifikation infordrats. Punkten

g) i 78 § stadgar en allmän underrättelseplikt mellan taxeringsnämndsordförandena

om framkomna förhållanden, som kunna antagas ha betydelse

för taxering å annan ort. Fastslående av detta som princip har ansetts

kunna vara av ett visst värde. Återstående punkter i 78 § äro oförändrade.

Ändringarna i 79, 80, 90 och 93 §§ torde icke tarva annan förklaring än

tidigare lämnats.

Med hänsyn tili att dagsböter insatts såsom straff i 141 § har 140 §

salunda jämkats, att dagsböternas tillämplighet även bär direkt framgår

utan att jämförelse med särskilda böteslagen behöver ske.

Jämväl bestämmelsen örn ikraftträdandet har i åtskilliga sammanhang

i det föregående varit på tal. Jag vill härutöver endast anmärka att

förslaget innebär, att under prövningsnämndsarbetet hösten 1935 åtskilliga

möjligheter till uppgifters erhållande, bokföringsgranskning m. m.

skulle föreligga, vilka icke under våren stått vederbörande taxeringsnämnd

till buds.

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

Föredraganden hemställer härefter, att förenämnda inom finansdepartementet

utarbetade förslag till förordning om ändring i vissa delar av

taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 879) måtte genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse

bilaga vid detta protokoll utvisar skall avlåtas

till riksdagen.

TJr protokollet:

R. Borgström.

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj:ts -proposition nr 148.

Utkast.

Bilaga A.

Uppgift om utdelning å aktier e. d.

jämlikt 42 § 3 morn. taxeringsförordningen.

boende

i ..........

(dea utdelningsberättigades titel eller yrke samt namn)

(bostadsadress)

församling

län,

har denna dag uppburit år 19 till betalning förfallen utdelning å

st. |akt,ie,r 1 i ................................................

(bolagets eller föreningens namn)

\andelarf

med

kr.

Har utdelningen lyfts mot kupong, som förvärvats utan det aktie- eller andelsbrev kupongen

tillhör, uppgives här den, från vilken förvärvet skett:

Titel eller yrke och namn: ..............................................

Bostadsadress: ....................................

Riktigheten av förestående uppgifter intygas.

Uppgiften undertecknas VfnrnT1.

av den utdelningsberät- > ..........

tigade eller av dea, som t, , , ,

för hans räkning lyft -Bostadsadress

beloppet.

■ den

(ifylles endast då\

uppgiften under-l:

tecknas av ombud/

19

s. 175 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 148.

175

Utkast. bilaga B.

I formuläret må göras sådana tillägg, som erfordras

därest samma blankett skall användas

även för sedvanlig förbindelse till utbetalande

penninginrättning alt under vissa förutsättningar

återlösa kupong.

Uppgift om ränta å obligationer, förlagsbevis e. d.

jämlikt 42 § 3 mom. taxeringstörordningen.

boende

(litel eller yrke samt namn å den, som räntan tillkommer)

i ............................................ församling

(bostadsadress)

i ................................................... län,

bär denna dag uppburit den ................................ 19........ förfallande ränta å

„ , o/ /obligationer/ ay ^........

N°m............. kr'' -(värdepapperens utfärdare) '''' (räntesalsMÖ^^i

kr.

med

Har räntan lyfts mot kupong, som förvärvats utan det värdepapper kupongen tillhör,

uppgives här den, från vilken förvärvet skett:

Titel eller yrke och namn: ...................................................................................

Bostadsadress: ....................................................................

Riktigheten av förestående uppgifter intygas.

........................................ den .

Uppgiften undertecknas

av den, som räntan tillkommer,

eller av den,

sorn för hans räkning

lyft beloppet.

Namn: ........................................

(ifylles endast då''

uppgiften undertecknas

av ombud,

19

Anm. Ha värdepapperen förvärvats efter den föregående ränteterminen och har därvid

förre ägaren gottgjorts andel av räntebeloppet, må hänsyn härtill tagas i blivande självdeklaration,

men 1 denna uppgift skall hela räntebeloppet ändock upptagas. Jämväl i övrigt

gäller att uppgift skall avlämnas även i den mån skattskyldighet i det särskilda fallet icke

åligger den, som räntan tillkommer.

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl, Majlis proposition nr 148,

Innehållsförteckning.

Propositionen.......................................................... -,

Förslag till förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen

Utdrag av statsrådsprotokollet för den 22 februari 1935 .............

Inledning ............................ ...............

Behovet av förbättrad skattekontroll.......................................

Taxeringsorganisationen .............................................

Skattskyldigs plikt att lämna medverkan till ledning för egen taxering

Påföljd vid underlåtenhet att avgiva självdeklaration m. m..........

Skyldighet att styrka meddelade uppgifter, m. ni............................

Yttrande av den skattskyldige innan avvikelse från deklaration sker

Juridiska personers deklarationsskyldighet .....^ .;

Deklarationsskyldighet för äkta makar............................

Skyldighet att vid självdeklaration foga vissa räkénskapsutdrag ....

Deklarationsformulären .................................

Bokföringsgranskning ......................

Std.

t

2

16

16

17

26

6a

63

65

68

70

71

75

7é

78

Fråga örn allmän skyldighet att lämna uppgifter Ull ledning för annans

taxering............................................................................................ -92

Kontroll å inkomster av tjänst....................................................

Kontroll å aktieutdelningar och obligationsräntor .................................... 114

Kontroll å bankräntor och banktillgodohavanden ........................ 120

Kontroll å andra räntor än obligations- och bankräntor samt å ränteutgifter

och skulder..........................................................

Kontroll å inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet .......................... 152

Sekretessbestämmelser..............................

Ansvarsbestämmelser ............ ..............................

Viss ytterligare specialmotivering till författningstexten............................ 170

Bilaga A. Formulär till uppgift om utdelning å aktier e. d......................... 174

Bilaga B. » » » » ränta å obligationer, förlagsbevis e. d. 175

1

350095. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1935.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1935:224 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen ävensom en i ämn s. 1 i texten
  2. BevU 1935:41 Memorial, med föranledande av kamrarnas skilj aktiga beslut lieträffande utskottets betänkande nr 37 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 148 med förslag s. 1 i texten
  3. BevU 1935:47 Betänkande, i anledning av väckt motion angående beskattningen av resekostnadsersättning vid enskild järnväg. s. 3 i texten
  4. BevU 1935:37 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn ändring i vissa delar av taxeringsförordningen ävensom i ämnet väckta motio s. 1 i texten