Sök i Ratio Lex

Angående förbättrad förlossningsvård samt anordnande av s. k. förebyggande mådraoch barnavård

276 sidor, varav 254 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 254 av 276 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1937:39, Angående förbättrad förlossningsvård samt anordnande av s. k. förebyggande mådraoch barnavård

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

1

Nr 39.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående förbättrad

förlossningsvård samt anordnande av s. k.

förebyggande mådra- och barnavård; given Stockholms

slott den 15 januari 1937.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 39.

857 SO 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majus proposition nr 39.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 15 januari 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson, Westman, Wigforss, Möller,

Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, vissa frågor angående förbättrad

förlossningsvård samt anordnande av s. k. förebyggande mödra- och

barnavård i riket. Härvid anför departementschefen följande.

Inledning.

Spörsmålen örn en förbättrad förlossningsvård samt anordnande av förebyggande

mödra- och barnavård uppmärksammades redan av de s. k. moderskapsunderstödssakkunniga.

I sitt den 26 september 1929 avgivna betänkande

angående moderskapsskydd (stat. off. utr. 1929: 28) förordade sålunda de

sakkunniga i första hand dels ett vidare utbyggande genom det allmännas

försorg av den slutna barnbördsvården, dels ock anordnande av en rådgivande

verksamhet i syfte att hos väntande och nyblivna mödrar sprida ökad

kunskap örn och förståelse för de hygieniska krav, som under havandeskapstiden

och de första åren av barnets levnad måste ställas på moderns respektive

barnens levnadssätt och skötsel. Såsom viktiga komplement härtill

föreslogo de sakkunniga särskilda åtgärder dels för åstadkommande av nödig

kontroll över verksamheten vid de enskilda förlossningshemmen, dels ock

för beredande av ekonomiskt understöd åt obemedlade och mindre bemedlade

barnaföderskor. I sistnämnda hänseenden lades de sakkunnigas förslag

till grund för de sedermera utfärdade bestämmelserna angående enskilda

sjukhem och förlossningshem (S. F. S. 1931 nr 172), i vad dessa angå förlossningshemmen,

samt angående moderskapshjälp och moderskapsunderstöd

(S. E. S. 1931 nr 280 och 281). I förstnämnda avseenden däremot föranledde

de sakkunnigas förslag icke någon annan statsmakternas åtgärd än

att för budgetåren 1931/1932 och 1932/1933 anvisades medel till bedrivande

genom medicinalstyrelsens försorg av viss försöksverksamhet beträffande föroch

eftervård vid barnsbörd. Såsom resultat av denna försöksverksamhet

föreligger numera ett av medicinalstyrelsen den 4 april 1935 avgivet utlåtande

med förslag angående förebyggande mödra- och barnavård (stat. off. utr.

1935: 19).

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 39.

3

Jämsides härmed Ilar angelägenheten av att i möjligaste mån tillgodose

det växande behovet av förbättrade vårdmöjligheter för barnsbörd föranlett

statens sjukbårdskommitté att i sitt den 17 maj 1934 avgivna betänkande angående

den slutna kroppssjukvården i riket (stat. off. utr. 1934: 22) upptaga

den av moderskapsunderstödssakkunniga väckta frågan örn ett vidare utbyggande

av den slutna barnbördsvården samt framlägga vissa förslag i

ämnet ävensom rörande barnbördsvårdens handhavande och finansiering i

övrigt.

Såväl sistnämnda förslag som medicinalstyrelsens förslag angående förebyggande

mödra- och barnavård hava i vanlig ordning varit föremål för

remiss till åtskilliga myndigheter och sammanslutningar, som beröras av förslagen.

Över sjukvårdskommitténs förslag i denna del hava sålunda yttranden

avgivits av bland andra medicinalstyrelsen, statens inspektör för fattigvård

och barnavård, universitetskanslern efter hörande av vederbörande medicinska

fakulteter och Karolinska institutets lärarkollegium, statskontoret,

Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser efter hörande av förste provinsialläkarna,

landstingen och städerna utanför landsting jämte dem underordnade

sjukvårdsmyndigheter ävensom åtskilliga i landsting deltagande

primärkommuner, vidare svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska

landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund,

föreningen svenska röda korset och ett flertal läkarsammanslutningar.

Över medicinalstyrelsens förslag hava hörts bland andra statens inspektör

för fattigvård och barnavård, socialstyrelsen, statskontoret, Överståthållarämbetet

och samtliga länsstyrelser, förste provinsialläkare, landsting och

städer utanför landsting, svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet,

svenska landskommunernas förbund, Sveriges läkarförbund, svenska barnmorskeförbundet

och svensk sjuksköterskeförening.

Efter avgivandet av sjukvårdskommitténs och medicinalstyrelsens nu nämnda

förslag anhöll riksdagen, med anledning av åtskilliga inom riksdagens båda

kamrar väckta motioner, i skrivelse den 30 april 1935 (nr 181), att Kungl.

Majit måtte låta verkställa undersökning av vårt lands befolkningsfråga och

för riksdagen framlägga de förslag, vartill denna utredning kunde föranleda.

I vissa av här avsedda motioner betonades särskilt nödvändigheten av ett

utbyggande av den slutna barnbördsvården och anordnande av en rådgivande

verksamhet för mödrar och barn, varvid hänvisades till de åtgärder

härutinnan, som föreslagits av statens sjukvårdskommitté och medicinal

styrelsen.

Med anledning av riksdagens ifrågavarande skrivelse bemyndigade Kungl.

Majit den 17 maj J935 mig att dels utse en kommission av högst nio personer

med uppdrag att verkställa en allsidig undersökning av vårt lands

befolkningsfråga, dels ock efter framställning av kommissionen tillkalla sakkunniga

för att vid behandlingen av särskilda frågor medverka vid utredningsarbetet.

T uttalande till statsrådsprotokollet samma dag framhöll jag

bland annat, att man i fråga om förbättrande av mödrarnas ställning hade

att i första hand fortsätta på den väg, som statsmakterna redan beträtt

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majlis proposition nr 39.

genom åtgärderna för moderskapsskydd. Härvid inställde sig krav på en

effektivisering av denna sociala stödverksamhet i förening med tillhandahållande

av förbättrade vårdmöjligheter såväl vid barnsbörd som vid de

späda barnens vård. Tillika erinrade jag — förutom om redan föreliggande

utredningar i hithörande ämnen — därom, att riksdagen beslutat anhålla,

att Kungl. Majit skyndsamt ville låta verkställa en allsidig utredning rörande

ett förbättrat moderskapsskydd.

På grund av det sålunda givna bemyndigandet tillkallades den 22 maj

1935 såsom ledamöter av kommissionen ledamoten av riksdagens första

kammare, generaltulldirektören Nils Wohlin, tillika ordförande, medicine

doktorn Andrea Andreen-Svedberg, professorerna Nils von Hofsten, Gunnar

Myrdal och Sven Wicksell, ledamöterna av riksdagens andra kammare Karl

Magnusson i Skövde, Johan Persson i Tidaholm och Ivar Österström ävensom

fru Disa Västberg.

Kommissionen, som antagit benämningen »Befolkning skommissionen», har

med skrivelse den 10 december 1935 till mig överlämnat betänkande med

förslag till omorganisation av den slutna förlossningsvården, barnmorskeväsendet

och barnmorskeutbildningen samt till vissa åtgärder beträffande

förebyggande mödra- och barnavård. Hen närmaste handläggningen av

ärendet har ankommit på en inom kommissionen utsedd delegation, bestående

av ledamöterna Österström, ordförande, Andreen-Svedberg och Västberg

med förste provinsialläkaren N. Wranne såsom särskild sakkunnig.

Frågan örn barnmorskeutbildningen har handlagts av ledamöterna AndreenSvedberg

och Västberg, varjämte såsom särskilda sakkunniga deltagit föreståndarinnan

för Uppsala sjuksköterskehems sjuksköterskeskola Elisabet

Dillner, föreståndarinnan för allmänna barnbördshusets i Stockholm asyl

Karin Elfversson, sekreteraren hos svenska barnmorskeförbundet barnmorskan

Elsa Leander, överläraren vid barnmorskeläroanstalten i Stockholm

professor B. Lundqvist och inspektrisen över sjuksköterskeväsendet Kerstin

Nordendahl.

Över befolkningskommissionens betänkande hava efter remiss yttranden

avgivits av medicinalstyrelsen efter hörande av vissa godkända sjuksköterskeskolor

och sjuksköterskebyråer, statens inspektör för fattigvård och barnavård,

socialstyrelsen, statskontoret, statens pensionsanstalt, allmänna civilförvaltningens

lönenämnd, Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser

efter hörande av förste provinsialläkarna, landstingens förvaltningsutskott,

barnmorskestyrelser och distriktsvårdsstyrelser samt städerna utanför landsting,

vidare barnmorskeläroanstalterna i Stockholm och Göteborg, svenska

landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund,

föreningen svenska röda korset, vissa läkarsammanslutningar, svenska

barnmorskeförbundet, svensk sjuksköterskeförening och svenska sjukkasseförbundet.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 39.

5

I. Grundläggande principer.

Befolkningskommissionens förslag.

Befolkningskommissionens betänkande kan i stort sett sägas utgöra en komplettering

och överarbetning av sjukvårdskommitténs och medicinalstyrelsens

förenämnda förslag i syfte att, med anlitande i största möjliga utsträckning

av redan befintliga anordningar och arbetskrafter, av förlossningsvårdens

olika grenar, den slutna och den öppna, samt den förebyggande mödra- och

barnavården skapa ett sammanhängande vårdområde, lätt tillgängligt för alla

dem, som önska begagna sig av dithörande vård.

För att underlätta uppnåendet av detta mål har kommissionen i första hand

såsom en grundläggande princip förordat, att det allmänna skall helt bestrida

normalkostnaderna för förlossningsvården, däri inbegripet även förvården

av den gravida kvinnan, den s. k. förebyggande mödravården. I konsekvens

härmed föreslår kommissionen, att staten skall dels övertaga huvudparten

av kostnaderna för den öppna barnbördsvården, dels ock lämna

bidrag till kostnaderna för den slutna barnbördsvården, allt på villkor att

barnaföderskor, som förlösas i hemmen, skola åtnjuta kostnadsfri hjälp av

barnmorska samt att av barnaföderskor, som förlösas a anstalt, endast må

uttagas en låg avgift, avsedd såsom bidrag till anstaltens utgifter för

kost under barnsängstiden. Principiellt skall alltså förlossningsvården

såsom sådan vara kostnadsfri för barnaföderskan. I samband härmed

erinrar kommissionen, att de flesta kvinnor visserligen redan enligt gällande

bestämmelser örn moderskapslijälp genom sjukkassor och moderskapsunderstöd

äro tillförsäkrade fri barnmorskevård, då förlossningen sker i hemmet.

Kommissionen hyser emellertid den bestämda uppfattningen, att sådana nya

grunder för moderskapshjälpens och moderskapsunderstödets utgående böra

tillämpas, att hjälpen och understödet avskiljas från sjukkasserörelsen, och

framlägger i ett särskilt betänkande *) förslag till vissa statliga åtgärder i

sådant syfte. Med denna utgångspunkt och då skälen att likställa barnaföderskorna

i den öppna vården enligt kommissionens åsikt äro desamma

för alla, synes det kommissionen följdriktigt, att fri barnmorskevård lämnas

samtliga barnaföderskor vid förlossning i hemmen av de för den öppna

barnbördsvården anställda distriktsbarnmorskorna. Dessa skulle i så fall

för utebliven inkomst efter nu tillämpad taxa erhålla viss ersättning i form

av löneförhöjning.

En annan grundläggande synpunkt i befolkningskommissionens förslag

är, att det allmänna bör medverka till beredande av ökade möjligheter

till förlossning å anstalt.

Rörande skillén härför samt den omfattning, i vilken utbyggandet bör ske,

åberopar kommissionen till en början statens sjulcvärdskommitte, som härutinnan

anför bland annat följande.

'') Stat. off. utr. 1936: 15.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr !>9.

Behandlingen av en normalt förlöpande barnsbörd kan i det väsentliga

karakteriseras såsom övervakande, vilken, vad modern beträffar, har till närmaste

uppgift att söka förebygga infektioner samt begränsa skadorna i förlossningsvägarna

till det minsta möjliga. Det är en alldaglig erfarenhet,

att de yttre hjälpmedel, som krävas härför, äro jämförelsevis små och att

den för en normalt förlöpande förlossning erforderliga vården kan väl tillgodoses

i ett snyggt och renligt, tillräckligt rymligt hem. Under samma

goda yttre förhållanden anses jämväl mindre krävande förlossningsoperationer

kunna genomföras i hemmet på ett i det stora hela betryggande sätt.

Det må emellertid erinras, att vid förlossningsakten och barnsängen liksom

i övrigt under havandeskapet vården har att taga hänsyn till icke blott

kvinnan (modern) utan jämväl fostret resp. det nyfödda barnet. För att i

möjligaste mån tillgodose bådaderas krav på god vård har den nutida förlossningskonsten

under hägnet av den allt mera fullkomnade sårbehandlingen

(aseptiken) blivit mera aktivt betonad än tidigare. Den har s. a. s.

fått en mera operativ prägel över sig. Vissa av de operativa ingreppen

förutsätta samma utrustning som den större kirurgien i allmänhet. Oväntade

komplikationer, som kunna uppstå även vid till synes enklare förlossningsoperationer,

behärskas givetvis mycket lättare på ett sjukhus än i ett hem.

Härmed har helt naturligt från såväl klientelets som läkarnas sida önskemålet

att i allt större utsträckning kunna lämna vård vid barnsbörd på därför

särskilt avsedd anstalt framträtt mera allmänt icke blott för de fall, där

abnorma eller sjukliga förhållanden redan konstaterats, utan även för till

synes fullt normala fall, särskilt förstföderskor och de omföderskor, som

tidigare genomgått komplicerad förlossning. För läkaren erbjuder anstaltsvården

den stora fördelen, att han blir i tillfälle att övervaka och följa förlossningen

från dess _ tidiga skede till dess fullbordan under förhållanden,

som giva honom möjlighet att med erforderlig trygghet företaga ingrepp, när

helst så påfordras. Åt kvinnan skänker medvetandet härom en stor trygghetskänsla,

som i de flesta fall torde uppväga det offer, en förlossning utom

det egna hemmet kan innebära.

Ifrågavarande spörsmål bär emellertid även en stark social betoning, särskilt

betydelsefull med hänsyn till den sjunkande nativiteten i landet. Trångboddheten,

_ en bristfällig bostadshygien och tjänarinneproblemet äro härvidlag

de viktigaste synpunkterna. För tillgodoseende av dessa bör den slutna

barnbördsvården omfatta all barnsbörd, oavsett örn den är förenad med

komplikationer eller icke. Från soeial-hygienisk synpunkt kan det dock

icke betecknas såsom ett allmänt intresse att bereda anstaltsvård för andra

normala förlossningsfall än dem, sorn för erhållande av en tillfredsställande

vård lämpligare böra hänvisas till barnbördsanstalt än tillrådas kvarstanna

i hemmet. Var gränsen skall dragas är givetvis svårt att angiva. Erfarenheten

har tillfullo visat, att förtroendet till vården på de allmänna anstalterna

stadigt vuxit bland alla befolkningslager. Det torde varken vara möjligt

eller önskvärt att vid det allmännas anstalter uppställa några restriktioner

beträffande tillträde till vården, så snart ett vårdbehov överhuvudtaget

föreligger. Då emellertid ifrågavarande vård icke kan centraliseras i

samma omfattning som lasarettsvården utan i viss utsträckning lär behöva

tillgodoses genom smärre anstalter, som i allmänhet icke kunna erbjuda

sådana bekvämligheter, varpå ekonomiskt bättre lottade kvinnor göra anspråk,

torde av sig självt en viss begränsning av klientelet komma till stånd.

För egen del yttrar kommissionen följande.

Befolkningskommissionen anser det icke ligga i samhällets intresse att

medverka till sådana bestämmelser och förhållanden, att all förlossningsvård

förlägges till anstalt, d. v. s. utanför barnaföderskans eget hem och å där
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

för särskilt anordnad inrättning. En förlossning kan under vanliga förhållanden

icke jämställas med sjukdom utan är en fysiologisk akt, som enligt

vad erfarenheten visat i regel utan risk för kvinnan kan försiggå i dennas

hem, för så vitt hemmet fyller skäliga fordringar på utrymme och snygghet

samt väl skolat förlossningsbiträde kan ställas till förfogande. Den omständigheten

att, trots en utbyggnad av den slutna vården, dödlighetssiffran i

samband med barnsbörd icke påtagligt sjunkit under de senaste decennierna,

lämnar knappast stöd för uppfattningen, att anstaltsvård för samtliga barnaföderskor

mera väsentligt komme att bidraga till en sänkning av ifrågavarande

risk. Där emellertid av medicinska* och sociala skäl, såsom trångboddhet

i barnaföderskans hem lii. m., ett förläggande av förlossningen till

anstalt är befogat, synes det ankomma på samhället att för detta vårdbehov

anordna tillfredsställande vårdmöjligheter. Dessutom bör avseende fästas

vid kvinnornas ofta föreliggande önskan att vid förlossning hava möjlighet

att söka vård å en för ändamålet anordnad anstalt. Denna önskan är förklarlig

bland annat med hänsyn till den ökade trygghet, som en dylik vård

måste medföra, jämte den möjlighet till lindring i de med förlossningen

följande besvären, som därvid kan erhållas.

U nder hänvisning härtill anser kommissionen det ur flera synpunkter önskvärt,

att det allmänna medverkar till att förlossningsvård å anstalt till rimlig

kostnad står varje kvinna till buds, som önskar begagna sig av sådan vård.

Kommissionen finner vidare en genomgripande omorganisation av

den öppna barnbörd svärdén ofrånkomlig. Kommissionen erinrar härvid,

att utvecklingen i vårt land under senare tid snabbt gått i den riktningen,

att kvinnorna föredraga att bliva förlösta å anstalt framför i hemmet, samt

att denna omständighet i samband med den sjunkande fruktsamheten hos

befolkningen medfört ett starkt minskat arbete för barnmorskorna i den

öppna vården. Så uppgives, att inom vissa län antalet förlossningar, som

äga rum med barnmorskebiträde i hemmet, numera uppgår till endast 40

procent av motsvarande antal år 1920, då distriktsbarnmorskeinstitutionen

inrättades. Den reformering å ifrågavarande område, som sålunda under

alla förhållanden är nödvändig, får uppenbarligen ett än starkare underlag,

örn den slutna barnbördsvården ytterligare utbygges och kostnadsfri förlossningsvård

för patienterna kommer till stånd. Kommissionen finner det därför

vara av synnerligen stor betydelse, att den öppna barnbördsvården gives

en ändamålsenlig anpassning till anstaltsvården samt att i sådant syfte ett

nära samarbete ordnas mellan den slutna och den öppna barnbördsvården.

Komissionen har därvid tänkt sig, att barnmorskorna skulle i viss omfattning

sysselsättas jämväl i den slutna barnbördsvården. Härjämte skulle

barnmorskorna utnyttjas i den förebyggande mödravården samt under

en övergångstid även i den förebyggande barnavården. Då härför kräves

en komplettering av barnmorskornas nuvarande utbildning samt densamma

ansetts vara i behov av omläggning liven i andra delar, har kommissionen

ock framlagt förslag i sådant hänseende.

Yttranden.

I de över befolkningskommissionens förslag avgivna yttrandena lia förenämnda

grundläggande principer i allmänhet tillstyrkts. Från vissa håll lia

emellertid erinringar mot desamma framkommit.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Så hava mot förslaget om fri barnmorskevård åt alla kvinnor erinringar

framställts av Sveriges läkarförbund, svenska stadsläkarföreningen,

länsstyrelserna i Kronobergs, Kalmar och Kristianstads län, förste provinsialläkarna

i Kronobergs och Kristianstads län samt stadsfullmäktige i Malmö

och Norrköping. Som regel anses på dessa håll skäl ej föreligga att bereda

fri vård även för kvinnor, som äga förmåga att erlägga förlossningsavgift;

undantagsvis göres även gällande, att vården icke i något fall bör vara fri.

En viss tvekan i detta hänseende uttalas vidare av länsstyrelserna i Stockholms

och Jönköpings län samt förste provinsialläkarna i Stockholms och

Malmöhus län.

Svenska bär ninorskeförbundet samt länsstyrelsen och förste provinsialläkaren

i Kristianstads län förorda rätt för barnmorska att mottaga frivilligt erbjuden

ersättning. Barnmorskeförbundet framhåller, att en sådan rätt i praktiken

kanske ej har så stor betydelse sedd ur enbart ekonomisk synpunkt men

väl ur psykologisk, enär det vore synnerligen viktigt att utnyttja varje moment,

som kunde verka stimulerande på arbetsglädjen.

Förste provinsialläkaren i Blekinge län anser, att ersättning ej bör få mottagas

vid öppen vård, enär barnmorskorna eljest möjligen kunde komma

att underlåta att uppmuntra till anstaltsvård. Däremot funnes ej skäl att

förbjuda mottagande av ersättning vid vård å anstalt.

Medicinalstyrelsen fäster uppmärksamheten på att svårigheter kunna uppstå

vid bedömningen av den fria vårdens omfattning. Enligt styrelsens

mening bör det emellertid överlämnas åt barnmorskan att i det enskilda

fallet bestämma härom samt vid behov till förmannens avgörande hänskjuta

frågan örn ytterligare vård genom barnmorska kan anses nödvändig.

Beträffande omfattningen av den slutna förlossningsvårdens utbyggande

har en principiellt avvikande mening endast uttalats av Jämtlands

läns landsting, som därvid anfört i huvudsak följande.

Så länge utbyggandet av den slutna barnbördsvården motiveras av ett allmänt

intresse, d. v. s. så länge klientelet avses begränsat till fall, där komplikationer

av olika anledningar äro att vänta eller där socialhygieniska synpunkter

göra att förlossning i hemmet icke kan ske, så långt är det klart

att kostnaderna måste bäras av det allmänna. I en sådan form står kravet

på barnbördsvårdanstalternas komplettering med samma prioritetsrätt som

åtskilliga andra krav, vilka i mån av resurser närmast böra genomföras. Men

i de delar, där förslaget motiveras enbart med enskilda bekvämlighetsintressen,

kan landstinget icke förorda detsamma. Det allmännas kostnader för

utbyggandet och drivandet av barnbördsanstalter i den omfattning, befolkningskommissionen

anser böra komma till utförande, komme att bliva högst

betungande. Det tillkommer nämligen icke obetydliga indirekta kostnader.

Örn förlösning å anstalt skall göras till normal ordning för alla fall, måste

fattigvårdsstyrelserna vara beredda att taga kostnaderna icke endast för alla

fattiga utan även för alla mindre bemedlade barnaföderskors transport till

barnbördsanstalterna, vilka kostnader för ett län med stora avstånd komma

att bli synnerligen betydande. I den mån de enskilda icke förmå själva

bära kostnaderna för den högre standarden av förlossningsvården, måste

givetvis det allmänna träda emellan även för bestridande av resekostnader

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

oell legosängsavgifter. I annat fall blir anstaltsvården endast ett privilegium

för de bäst situerade. Landstinget vill understryka, att en förlossning under

vanliga förhållanden icke kan jämställas med sjukdom utan är en fysiologisk

akt, som enligt vad erfarenheten visat i regel kan utan risk för kvinnan försiggå

i dennas hem. Önskemålet, att förlossningsvård å anstalt skulle genom

det allmännas försorg stå varje barnaföderska till buds, synes landstinget

vara så svagt motiverat, att det med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna

bör tills vidare helt lämnas ur räkningen.

Slutligen hava vissa betänkligheter uttalats mot användande av barnmorskor

i den förebyggande barnavården samt mot den föreslagna omläggningen

av barnmorskeutbildningen. På dessa betänkligheter skall jag dock

icke närmare ingå i detta sammanhang.

Departementschefen.

Av den nu lämnade översikten framgår, att de föreliggande förslagen angående

ordnande av förlossningsvårdens olika grenar samt den förebyggande

medra- och barnavården stå i nära samband med varandra och böra behandlas

i ett sammanhang. I stort sett kan jag ock — i likhet med flertalet

hörda myndigheter och sammanslutningar — ansluta mig till de huvudprinciper,

som ligga till grund för kommissionens förslag. Goda skäl synas

mig sålunda tala för att man söker i möjligaste män lätta den enskildes

utgifter för förlossnings- och därmed sammanhängande vård samt att bemedlade

och obemedlade kvinnor därvid jämställas. En förutsättning härför

är dock, att för nu nämnda ändamål statsmedel tagas i anspråk i väsentligt

större omfattning än hittills varit fallet. Jag biträder alltså principen örn

fri förlossningsvård. Jag finner därvid ej tillrådligt att, såsom bland annat

från barnmorskehåll påyrkats, förorda rätt för barnmorska att mottaga frivilligt

erbjuden ersättning, enär en sådan anordning lätt skulle i praktiken

medföra, att de obemedlade och mindre bemedlade barnaföderskornas berättigade

intressen i olika avseenden eftersattes.

Föreliggande omständigheter lära vidare göra det ofrånkomligt för det

allmänna att vidtaga åtgärder för ett utbyggande av den slutna barnbördsvården

och en omreglering av den öppna barnbördsvården i anslutning därtill.

Att draga en bestämd gräns för den slutna barnbördsvårdens utbyggande,

på sätt Jämtlands läns landsting förordat, stöter på svårigheter bland

annat därutinnan, att några restriktioner beträffande intagning för vård å det

allmännas anstalter icke gärna kunna ifrågakomma, så snart ett vårdbehov

överhuvudtaget föreligger. Jag anser mig därför böra även i denna del

godtaga befolkningskommissionens uppfattning, enligt vilken det allmänna

i möjligaste mån bör tillmötesgå kvinnas önskan att vid förlossning hava

tillgång till goda vårdmöjligheter å anstalt, en uppfattning, varom för övrigt

i det närmaste full enighet synes råda.

Uppenbarligen är det angeläget, att de barnmorskor, som härigenom bliva

mer eller mindro sysslolösa, i första hand utnyttjas för den slutna barnbördsvården.

För ändamålet synes lämpligen böra anordnas ett samarbete mellan

den slutna och öppna barnbördsvården, i huvudsaklig överensstämmelse med

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majus proposition nr 39.

vad befolkningskommissionen tänkt sig. En rationell ordning torde emellertid

kräva, att barnmorskorna härjämte i viss omfattning tagas i anspråk för sådana

uppgifter inom den förebyggande mödra- och barnavården, som utan större

olägenhet kunna anförtros dem. Huru gränsen härvidlag skall dragas, därom

råda som antytts olika meningar. Prövningen av denna fråga torde böra

upptagas först i samband med organisationen av den förebyggande mödraocli

barnavården i dess helhet. Detsamma gäller frågan örn barnmorskeutbildningens

omläggande. Jag lämnar därför dessa spörsmål tills vidare åsido.

Efter dessa mera allmänna överväganden övergår jag till att skärskåda

de olika förslag, som framlagts rörande dels den slutna förlossningsvården,

dels den öppna förlossningsvårdens anpassning till den slutna, dels den

öppna vårdens omreglering i övrigt, dels anordnande av s. k. förebyggande

mödra- och barnavård i riket, dels och komplettering av den nuvarande barnro

orskeutbildningen.

II. Deri slutna barnbördsvården.

Nuvarande o ryan i sa tion.

Sluten vård vid barnsbörd ombesörjes för närvarande såväl å särskilda

avdelningar vid lasarett som å större eller mindre, från lasaretten helt fristående

anstalter. Barnbördsvårdens utveckling vid lasarett, som icke samtidigt

haft att tillgodose undervisning, är av relativt sent datum. Anledning

härtill torde framför allt vara att söka i 1901 års lasarettsstadga, som föreskrev,

att barnaföderska finge intagas å lasarett endast i trängande fall, då

operativt ingrepp erfordrades och detta icke kunde utföras i hemmet. Normala

förlossningsfall ansågos icke hava någon hemortsrätt å lasaretten. Samtidigt

gjorde emellertid sociala och andra förhållanden bristen på anstaltsvård

för förlossningsfall kännbar och föranledde både primärkommuner och

enskilda sammanslutningar att inrätta särskilda förlossningshem. Såväl i

städerna som på landsbygden hava på så sätt ett ej oansenligt antal sådana

hem under årens lopp uppstått. Med ikraftträdandet av 1928 års sjukliuslag

har härutinnan inträtt en märkbar förändring såtillvida, att landstingen i

allt större utsträckning träffat anstalter för beredande av barnbördsvård vid

sina lasarett. 1928 års sjukhuslag stadgar visserligen ingen skyldighet för

landstingen att ombesörja anstaltsvård vid barnsbörd men föreskriver dock,

att landstingen respektive icke-landstingsstäderna böra ombesörja sådan

vård, i den mån ej annan drager försorg därom.

De förefintliga anstalterna för barnsbörd kunna enligt statens sjukvårdskommitté

lämpligen uppdelas i fem grupper, nämligen

1. barnbördshus — helt fristående, av stat, landsting eller stad utanför

landsting ägda anstalter;

2. barnbördsavdelningar av typ I —- vid lasarett och därmed jämförliga

sjukhus inrättade specialavdelningar för barnbördsvård, som förestås av egna,

specialutbildade lasarettsläkare;

3. barnbördsavdelningar av typ II — vid lasarett för barnbördsvård inrättade

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t.s proposition nr 39.

11

avdelningar eller särskilt avdelade rum med lasarettsläkaren vid det odelade

lasarettet eller på den kirurgiska avdelningen såsom ansvarig läkare;

4. förlossningshem = vårdanstalter för barnsbörd, som ägas av primärkommun,

förening eller enskild;

5. förlossningsrum hos barnmorska.

Enligt en av sjukvårdskommittén verkställd inventering inrymde dessa

anstalter vid 1929 års utgång sammanlagt omkring 1,430 vårdplatser, varav

830 å barnbördshus oell lasarett samt 600 å förlossningshem och förlossningsrum

hos barnmorska. Sedermera har som antytts antalet barnbördsplatser

vid lasarett väsentligt utökats och beräknades av befolkningskommissionen

den 1 juli 1936 utgöra omkring 1,150. Sammanlagda antalet vårdplatser

för barnsbörd skulle därmed uppgå till omkring 1,750. Av dessa belöpa

icke mindre än cirka 600 å de fyra största städerna, medan återstående 1,150

fördela sig över landet i övrigt, på sätt bilaga 1 till detta protokoll utvisar.

Av landsting, stad utanför landsting eller annan kommun driven förlossningsanstalt

faller helt under bestämmelserna i 1928 års sjukhuslag och

sjukhusstadga. För de av föreningar eller enskilda drivna förlossningsanstalterna

gälla föreskrifterna i stadgan den 29 maj 1931 (nr 172) örn enskilda

sjukhem och förlossningshem. För drivande av sådant hem erfordras tillstånd

av medicinalstyrelsen. Undantag härifrån har endast medgivits beträffande

hem, som voro i verksamhet vid tiden för stadgans ikraftträdande,

men för dessa gäller i stället viss anmälningsskyldighet m. m. För

hemmet skall finnas legitimerad läkare, som skriftligen förbundit sig att bestrida

läkarvården därstädes ävensom att öva tillsyn å vårdanordningarna

och avgiva berättelse över verksamheten (anstaltsläkare). Journal över å

hemmet vårdade skall även föras. De enskilda förlossningshemmen äro i

medicinskt-hygieniskt hänseende underkastade inspektion av medicinalstyrelsen,

som därest uppenbart missförhållande befinnes föreligga vid sådant

hem och rättelse ej åstadkommes, äger återkalla meddelat tillstånd och förbjuda

fortsatt drivande av hemmet. Tillsyn å dylika hem i andra hänseenden

utövas — under inseende av statens inspektör för fattigvård och barnavård

— utav statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter samt barnavårdsnämnderna

ävensom, där så finnes erforderligt, av särskilt tillkallade personer.

Enligt gällande reglemente för barnmorskor den 21 november 1919 är

jämväl barnmorska, som vill driva enskilt hem för sluten vård i samband

med barnsbörd, underkastad bestämmelserna i stadgan angående enskilda

sjukhem och förlossningshem. Vill barnmorska endast vid enstaka tillfälle

i sin bostad mottaga havande kvinna att där förlösas, åligger det henne,

vare sig det sker mot betalning eller kostnadsfritt, att inom tre dagar göra

skriftlig anmälan därom hos sin närmaste förman. Har barnmorska med

annan person, vilken yrkesmässigt mottager barnaföderskor till vård, träffat

avtal att tillhandagå vid förekommande förlossningar, skall ock skriftlig anmälan

därom göras hos närmaste förman. Såsom sådan fungerar, envar

inom sitt tjänsteområde, provinsial-, extra provinsial-, stads-, köpings- och

municipalläkare.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Sj lik vå råslcomm atén s fö rslag.

Från den allmänna utgångspunkten att några restriktiva bestämmelser

icke böra uppställas för tillträde till barnbördsanstalt, måste, framhåller

sjukvårdskommittén, en uppskattning av platsbehovet för barnsbörd bli

mycket approximativ. Kommittén har visserligen gjort en del undersökningar

i ämnet på grundval av förhållandena såväl i våra fyra största städer,

där den slutna förlossningsvården redan kan anses väl tillgodosedd, som i

vissa landstingsområden men anser sig icke kunna på grundval därav lämna

några mera bestämda anvisningar. Körande resultatet av dessa undersökningar

yttrar kommittén sålunda:

Det kan givetvis starkt ifrågasättas, örn på föreliggande material råd och

anvisningar kunna lämnas rörande den omfattning, som bör givas utbyggandet

av den slutna barnbördsvården genom det allmännas försorg. Att utbyggandet

bör ske i etapper eller successivt ligger i öppen dag. Emellertid

böra redan de första planerna utformas med hänsyn till ett rationellt tillgodoseende

av kommande behov. Erfarenheten har nämligen ådagalagt, att

tillgång till god vård på detta område liksom på andra sjukvårdsområden

mobiliserar ett latent förefintligt sjukvårdsbehov. En första planläggning

bör för att vara ändamålsenlig jämväl åsyfta en lämplig fördelning av anstalterna

inom området. Det förefaller, såvitt kommittén kan överblicka,

som örn en första utbyggnadsetapp i den omfattning, att anstaltsvård kunde

erbjudas i runt tal 50 % av nuvarande antal förlossangsfall i riket, skulle

fylla det mest trängande behovet av vårdplatser, samtidigt som kravet på en

önskvärd fördelning av anstalterna därvid skulle kunna tillgodoses. Av antalet

barnaföderskor i riket år 1929 belöpte 14,723 å Stockholm, Göteborg,

Malmö och Norrköping samt 80,727 å den övriga delen av riket. Om procenttalet

för anstaltsförlösta barnaföderskor i hela riket, år 1929 cirka 30 %,

höjes till 50 och för nyssnämnda städer i enlighet med resultatet av den

verkställda undersökningen räknas med 83 % anstaltsförlösta, skulle för den

övriga delen av riket motsvarande procenttal bliva i det närmaste 44. Närmare

anvisningar rörande vårdens successiva utbyggande anser sig kommittén

icke kunna lämna.

I fråga örn sättet för den slutna barnbördsvårdens tillgodoseende har

sjukvårdskommittén framlagt följande plan:

1. Barnbördshus respektive barnbördsavdelniugar vid lasarett (och eventuellt

sjukstugor) böra utgöra kärnan av anstaltsvården för barnsbörd.

2. Där dylika anstalter och avdelningar av lokala skäl icke kunna ordnas

i den omfattning, att vårdbehovet därigenom fullt tillgodoses, böra de kompletteras

med förlossningshem och förlossningsrum hos barnmorska. De

förra synas bäst lämpade för städer, köpingar, municipalsamhälle!! med tätt

bebyggd kringliggande landsbygd eller tätt befolkade industrisamhällen, de

senare för den rena landsbygden.

3. I ödemarksdistrikten erfordras för barnbördsvården platser å sjukstuga

eventuellt förlossningshem eller förlossningsrum samt anordningar för väntande

barnaföderskor och nyligen förlösta mödrar, i första hand vid läkarstationerna.

Till stöd för och utveckling av denna plan anför kommittén beträffande

punkt 1 följande:

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Majda proposition nr 89.

Yad angår frågan om formen för den slutna barnbördsvårdens utbyggande

möter i första hand spörsmålet, på vad sätt vården lämpligen skall kunna

anpassas så, att den i vidsträcktaste mån blir lika lätt tillgänglig för befolkningen

i dess helhet inom ett visst landstingsområde. Svårigheterna att med

beaktande av detta krav anordna en tillfredsställande sluten sjukvård gälla

visserligen denna i gemen. Det torde nämligen aldrig kunna helt förebyggas,

att de perifert liggande områdena bliva i viss mån missgynnade.

Det kan emellertid icke förnekas, att detta förhållande gör sig särskilt märkbart

beträffande barnbördsvården, där vårdbehovet så gott som städse är

trängande och ej sällan trots noggranna beräkningar kommer oförberett och

där förebyggande av överraskningar ofta skulle kräva en jämförelsevis lång

väntetid i anstaltens närhet för barnaföderskor, som icke hava sina hem därstädes.

Barnbördsvården synes med hänsyn till dessa förhållanden icke lämpligen

lunna bliva föremål för en sådan koncentration som lasarettsvården i

övrigt. Man torde i stort sett vara berättigad att göra det allmänna uttalandet,

att endast i städer utanför landsting samt i de tätast befolkade landstingsområdena

vårdbehovet kan bliva tillgodosett allenast genom barnbördsavdelningar

vid förefintliga lasarett, eventuellt även vid sjukstugor.

Starka skäl tala emellertid för att anstaltsfrågan blir, i så stor utsträckning

som med hänsyn till avstånden lämpligen låter sig göra, löst genom barnbördsavdelningar

viel lasarett. Läkare finnas där städse till hands. Sjukvårdsinrättningens

instrumentutrustning samt dess steriliserings- och operationsrum

äro tillgångar av betydelse jämväl för en barhbördsavdelning. Ekonomilokalerna

torde i allmänhet vara tillräckliga för den jämförelsevis ringa utökning

av platsantalet, som här i regel torde ifrågakomma. Detsamma gäller

den administrativa apparaten. I det stora hela kan man utgå ifrån, att dessa

avdelningar bliva väsentligt bättre rustade att mottaga komplicerade _ fall än

mindre, fristående förlossningshem. Fördelarna av en efter denna linje organiserad

vård äro således ur vårdsynpunkt stora och påtagliga.

För att på bästa sätt tillgodose kravet på specialvård för förlossningsfall

hava under överläggningarna örn barnbördsvårdens organisation noga övervägts

möjligheterna att antingen inom varje landstingsområde eller genom

samarbete mellan två sådana områden få till stånd en centralavdelning med

specialutbildad läkare (avdelning av typ I). Uppenbarligen skulle en sådan

anordning ur vårdsjmpunkt medföra stora fördelar. Vid överläggningar med

på området särskilt sakkunniga har emellertid framhållits, att en barnbördsavdelning,

som skall utgöra underlag för en specialutbildad lasarettsläkares

verksamhet, bör omfatta minst 25 vårdplatser. Härjämte må erinras, att

gynekologi och förlossningskonst äro förenade till ett sjDecialfack och att numera

specialutbildade barnbördsläkare jämväl utöva gynekologisk verksamhet.

Från fackmannahåll har ock med skärpa hävdats, att den träning i operarationsteknik,

som gynekologi skänker, är en nödvändig förutsättning för att

barnbörds]akaren skall kunna tillfyllest utöva den operativa obstetriken. Även

andra enligt kommitténs förmenande bärande skäl hava framförts för kombinerade

obstetrisk-gynekologiska avdelningar. Under angivna förhållanden torde

en sådan centralisation av barnbördsvården, som bär ifrågasatts, vara genomförbar

endast i ett mindre antal landstingsområden. Där emellertid en tillräcklig

gynekologisk verksamhet kan påräknas och befolkningsförhållandena

göra en barnbördsavdelning av nyss nämnd storlek erforderlig, synes kommittén

vägande skäl tala för att en kombinerad obstetrisk-gynekologisk avdelning

också inrättas, helst som en sådan avdelning skulle utgöra en synnerligen

värdefull tillgång för den slutna sjukvården i dess helhet.

I de landstingsområden åter, där dessa förutsättningar icke äro för handen,

torde man, åtminstone till dess större erfarenhet vunnits, böra åtnöja sig med

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majds proposition nr Bil.

att bygga den barnbördsvård, som lämpligen kan anslutas till lasarett, på barnbördsavdelningar

av typ II. För att i möjligaste mån förebygga infektionsrisken

vid barnsbörd måste även barnbördsavdelningar av denna typ vara avskilda

från andra vårdavdelningar och försedda med nödiga bilokaler, såsom

sköljrum, tvättrum o. d. Av samma anledning böra avdelningarna icke heller

hava personal gemensam med andra avdelningar. Det är därför av vikt med

hänsj-n till en ekonomisk drift, att platsantalet icke göres för litet, helst icke

mindre än 8. Helt naturligt bör emellertid antalet i första hand bestämmas i

förhållande till nativitetstalet i det område, för vilket avdelningen närmast är

avsedd.

Den omständigheten, att man med hänsyn till infektionsrisken måste för

barnbördsvårdens behöriga tillgodoseende kräva skilda avdelningar och särskild

personal, gör det synnerligen vanskligt att fälla något allmänt omdöme

rörande lämpligheten av att inrätta barnbördsavdelningar vid sjukstugor. Här

torde sådana omständigheter som avståndet till närmaste lasarett med barnbördsavdelning,

grannskap med industridistrikt samt de möjligheter, sjukstugubyggnaden

erbjuder för en utvidgning, böra tillmätas avgörande betydelse.

Endast beträffande ödemarksdistrikten vill kommittén, med hänsyn

till de säregna förhållandena därstädes, som ett allmänt önskemål uttala, att

anordningar för barnbördsvård träffas vid samtliga där belägna sjukstugor.

Angående anordnande av kompletterande anstalter, punkt 2 i planen,

yttrar kommittén i huvudsak följande.

I vad mån barnbördshus och barnbördsavdelningar inom ett distrikt behöva

kompletteras med andra anstalter för barnsbörd, närmast förlossningshem och

förlossningsrum hos barnmorska, är beroende av ett flertal omständigheter. I

första hand inverkar här den omfattning, i vilken barnbördsvård ombesörjes på

lasarett och sjukstugor. Andra inverkande faktorer äro sjukhusens antal och

belägenhet, förefintliga kommunikationsleder samt befolkningstätheten. Moderskapsunderstödssakkunniga

hava tänkt sig, att förlossningshem skulle komma

till stånd i sådant antal och med sådan förläggning, att man från varje ort,

åtminstone i de mera tätt befolkade länen, icke skulle hava längre väg än högst

3 å 4 mil till ett dylikt hem. Kommittén kan för sin del i stort sett ansluta

sig härtill men förmenar, att även en något glesare förläggning mycket väl kan

godtagas. Enligt en av kommittén verkställd beräkning skulle med denna utgångspunkt

omkring 15, högst 20 förlossningshem eller -rum erfordras för

landet söder örn Mälaren.

Valet av anstaltstyp för tillgodoseendet av ifrågavarande behov torde böra

bliva beroende av folktätheten och arten av bebyggelse i den trakt, för vilken

anstalten är avsedd. Ingår häri stad, större köping, municipalsamhälle eller

tätt bebyggt industriområde, synes förlossningshem vara den lämpligaste

typen, för avlägsna, glesare bebyggda trakter åter förlossningsrum hos barnmorska.

Ett förlossningshem bör vara av den storlek, att åtminstone en barnmorska

kan helt bindas vid anstalten. Minimiantalet platser kan ur denna

synpunkt sättas till 6—8. En förutsättning härvid är, att avtal träffas med

närmast boende barnmorska örn biträde vid den ordinarie barnmorskans ledigheter.

Detta torde emellertid stundom möta svårigheter. Från arbetsfördelningssynpunkt

är därför ett förlossningshem av den storlek, att två barnmorskor

kunna beredas fullt arbete därstädes, att anbefalla. Förlossningshem

med ett antal vårdplatser av minst 10 torde med hänsyn härtill vara lämpligast.

Förlossningsrum hos barnmorska åter, vilka avse att täcka behovet inom

avlägset liggande, glest befolkade trakter, böra göras avsevärt mindre än förlossningshemmen.

I allmänhet lärer ett förlossningsrum örn 2 platser vara

tillfyllest för rayonens behov. Med detta platsantal synes det med förlossningsrummet

förenade arbetet icke heller behöva i den grad binda distrikts
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. May. Is proposition nr 39.

15

barnmorskan, vilken sannolikt komme att bliva den ansvariga för verksamheten

på förlossningsrummet, att hon förhindras lämna begärt biträde åt barnaföderskor

i distriktet, vilka önska bliva förlösta i eget hem. Några nybyggnader

lära i regel icke vara nödvändiga för anordnande av förlossningsrum.

Härför kunna säkerligen oftast äldre byggnader med fördel användas. För

ifrågavarande anstaltstyp erfordras högst två rum för patienter, ett förlossningsrum

och eventuellt ett undersökningsrum, ett bostadsrum för barnmorska,

ett bostadsrum för hennes biträde ävensom kök, skafferi och ett mindre utrymme

för städdon. Sköljrum och klosett böra finnas inomhus i den våning,

där patientrumnien äro belägna.

I detta sammanhang berör kommittén ock vissa erinringar, som från olika

håll framkommit emot enskilda förlossningshem ävensom förlossningsrum

hos barnmorska. Härvid yttrar kommittén:

Det är kommittén ej obekant, att de enskilda förlossningshemmen i åtskilliga

fall givit anledning till berättigade anmärkningar, som frånsett dem, vilka

stått i samband med ett starkt framträdande förvärvssyfte, närmast gällt deras

utrustning och inredning. Dessa ha ej sällan varit alltför litet tillgodosedda

för att motsvara vårdens krav. Bland annat hava isoleringsrum saknats och

de hygieniska förhållandena överhuvud taget lämnat en del övrigt att önska.

Detta har bibragt kommittén den uppfattningen, att förlossningshemmen för

att fylla sin uppgift i många fall behöva givas en högre standard än den, de

för närvarande äga. En sådan synes emellertid kunna vinnas — utan att kostnaderna

därför genom vårdavgifternas höjande i större eller mindre utsträckning

behöva överflyttas på patienterna — därest, på sätt kommittén i annat

sammanhang föreslår, landstingen omhändertaga barnbördsvården i dess helhet

och alltså även förlossningshemmen.

Aven mot förlossningsrummen hos barnmorskorna hava riktats allvarliga

anmärkningar och detta ur såväl allmän social som medicinsk synpunkt. I

det förra hänseendet hava numera vissa kontrollbestämmelser tillkommit. I

det senare hänseendet har gjorts gällande, att förlossningsrummen — åtminstone

med nuvarande organisation — icke vore i stånd att skänka den sakkunniga

vård och trygghet, som den slutna vården avsåge att giva. Kommittén

kan ej frånkänna denna kritik ett visst berättigande men vill samtidigt

påpeka, att de förhållanden, som föranlett kritiken, till ej ringa del torde haft

sin grund just däri, att verksamheten bedrivits som ett privat företag samt

att klientelet i stor utsträckning utgjorts av kvinnor, som önskat »föda i obemärkthet»

och som i nödläge blivit utsatta för mindre nogräknade yrkesutövares

profithunger. Helt annorlunda komme enligt kommitténs uppfattning förhållandena

att gestalta sig, örn landstingen inrymde förlossningsrummen i sina

organisationsplaner. De skulle då ingå som ett led i samhällets socialhygieniska

verksamhet och komme att beläggas mod kvinnor från orten; barnmorskorna

finge sköta hemmen under en väsentligt strängare kontroll och bleve

oberoende av det ekonomiska driftresultatet. För att än mer höja förlossningsrummens

värde i vårdhänseende vill kommittén förorda, att desamma såvitt

möjligt förläggas till provinsialläkarens station. Givetvis böra fall, där

redan under havandeskapet sådana sjukliga förändringar eller abnormiteter

konstaterats, som kunna förväntas komplicera förlossningen, i god tid sändas

till barnbördshus eller barnbördsavdelningar. Förlossningsrummen böra, i likhet

med förlossningshemmen, närmast tillgodose sociala hänsyn. Deras klientel

bör sålunda i första hand utgöras av de blivande mödrar, vilkas hem icke kunna

giva dem betryggande hygieniska förhållanden eller den ro, do under barnsängen

behöva, samt av barnaföderskor, som sakna eget hem.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr H9.

Mot förlossningsrummen har även erinrats, att de binda barnmorskan oell

göra henne obenägen att biträda vid förlossningar i barnaföderskornas hem.

Härutinnan vill kommittén framhålla, att vid ett utbyggande av denna anstaltstyp

barnmorskans distrikt givetvis bör anpassas efter verksamheten vid förlossningsrummet.

Redan under nuvarande förhållanden kan emellertid det

övervägande antalet distriktsbarnmorskor sköta ett ej obetydligt ökat antal

förlossningar per år. Nedgången i distriktsbarnmorskornas praktik har

i vissa trakter till och med varit så betydlig, att det med skäl kan ifrågasättas,

örn barnmorskorna i där belägna distrikt äro i stånd att upprätthålla

sin erfarenhet. Ett ökat arbete skulle därför i stort sett innebära en avgjord

fördel för bibehållandet och förkovrandet av barnmorskornas yrkesskicklighet.

Ett genomsnittligt antal förlossningar av 50 per år torde icke kunna

anses som en för stor arbetsbörda för en barnmorska, i synnerhet örn hon

arbetar under gynnsamma förhållanden, vilket skulle bliva fallet vid inrättande

av förlossningsrum. Med utgångspunkt härifrån synes kommittén den med

ett förlossningsrum om 2 sängar förenade arbetsbördan icke vara större, än

att den medgiver barnmorskan tid och tillfälle att biträda vid förlossningar

även utanför förlossningsrummet. Dessas antal torde för övrigt komma att i

väsentlig grad minskas genom den bättre vård, som på tillfredsställande sätt

anordnade förlossningsrum äro i stånd att skänka. Det kan förväntas, att

särskilt mera avlägset boende kvinnor snart komma att finna med sin fördel

förenligt att i god tid söka sig till förlossningsrummet, så ock förstföderskor,

vilkas förlossningar i regel kräva långvarigt övervakande. En förbättrad förebyggande

vård under havandeskapet lär även bidraga till att åt barnmorskan

giva en bättre överblick än förut över förestående förlossningar inom distriktet,

vilket skulle sätta henne i stånd att åtminstone i viss utsträckning lämna

upplysning örn, huruvida hon kan vara att påräkna vid förlossning i barnaföderskas

hem. Det kan ock för kvinnor, som önska förlösas i sina hem, vara

en fördel, att barnmorskan har möjlighet att i viss mån koncentrera sitt arbete

på förlossningsrummet och därigenom bli lättare anträffbar än om hon nödgas

biträda vid samtliga förlossningar i barnaföderskornas hem inom distriktets

skilda delar. Härjämte må erinras, att redan jämlikt nuvarande föreskrifter

distriktsbarnmorska är skyldig att i viss utsträckning lämna biträde till barnaföderska

utanför distriktet. Skulle så visa sig erforderligt, bör skyldigheten

i detta hänseende vidgas i lämplig omfattning.

Rörande barnbördsvårdens ordnande i ödemarksdistrikten, punkt 3 i

planen, omnämner kommittén, att den med hänsyn till de säregna förhållandena

därstädes haft överläggningar med särskilt tillkallade sakkunniga. Dessa

hade därvid framhållit önskvärdheten av en sådan ordning, att det stora flertalet

barnaföderskor i ödebygderna kunde förlösas å sjukstuga, förlossningshem

eller förlossningsrum hos barnmorska och att barnaföderskorna kunde i

god tid begiva sig dit för erhållande av vård. I ödebygderna hade nämligen

barnmorskan i regel lång väg till patienten, vartill vid fall med sjukliga förändringar

komme icke endast att bud måste sändas efter läkare och denne

därefter färdas den långa vägen till patienten utan även att den sistnämnda

kunde befinnas vara i behov av sådan vård, som icke kunde beredas i hennes

oftast mycket torftiga hem. Under dessa överläggningar hade ock lämnats u

redogörelse för de av provinsialläkaren E. Wallquist vid läkarstationen i

Arjeplog träffade anordningarna för barnbördsvård, genom vilka bland annat

nyssberörda synpunkter tillgodosetts. Vad därvid befunnits vara av säiskilt

intresse har av doktor Wallquist sammanfattats i en vid betänkandet fogad

promemoria (textbilaga 2).

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

17

Vidare har kommittén, som funnit de av doktor Wallquist vidtagna anordningarna

i stort sett ändamålsenliga, genom förste provinsialläkarna i Norrbottens,

Västerbottens, Jämtlands och Kopparbergs län verkställt närmare utredning

i syfte att utröna möjligheterna för en med understöd av statsmedel

vidgad tillämpning av det i Arjeplog praktiserade systemet. Resultatet av

denna utredning har sammanställts i en vid betänkandet fogad bilaga (textbilaga

3), till vilken jag får hänvisa. Enligt kommitténs åsikt bör det ankomma

på respektive landsting att med huvudsaklig ledning av denna utredning

och med beaktande av olika lokala förhållanden utarbeta en detaljerad

plan för barnbördsvårdens ordnande i ödemarksdistrikten. Kommittén inskränker

sig därför till följande mera allmänna uttalande i ämnet:

Sedan vederbörande distrikts behov av vårdplatser för barnsbörd beräknats,

har man att taga ställning till frågan, örn distriktets slutna barnbördsvård

kan tillgodoses enbart genom vårdanordningar vid provinsialläkarstationerna.

Kan så icke ske, böra i andra hand lämpliga platser för kompletterande vårdanordningar

— förlossningsrum hos barnmorska eventuellt plats på sjukhärbärge

— övervägas. Vidare torde böra undersökas, huruvida icke på de

platser, där anordningar av nyss nämnd art träffas, utrymme kan beredas

även för väntande mödrar, enär det måste anses vara av stor betydelse, att de

blivande mödrarna komma till platsen för förlossningsanstalten i god tid före

förlossningens början. För ifrågavarande ändamål böra icke användas samma

rum, som äro avsedda till vård av nyförlösta kvinnor; helst böra de ligga i

annan byggnad. De väntande mödrarna kunna, såvitt icke särskilt hem kan

upplåtas åt dem, mycket väl bo i enskilda hem, som fylla ordinära krav på

hygien. Anordningar av här ifrågavarande slag äro önskvärda även ur den

synpunkten, att modern därigenom kan beredas tillfälle att efter anstaltsvårdens

slut stanna några dagar med sitt nyfödda barn, innan en lång och ofta

mödosam väg till hemmet anträdes. Med en på nu antytt sätt ordnad barnbördsvård

synes kommittén ej osannolikt, att ett antal barnmorskedistrikt i

ödemarksdistrikten kan indragas, vilket skulle i viss mån uppväga de ökade

kostnader, som komme att bli förenade med den slutna barnbördsvården

därstädes.

Yad härefter angår huvudmannaskapet för den slutna barnbördsvården,

erinrar kommittén, att ehuru 1928 års sjukhuslag icke innehåller något

formellt åläggande för landstingen att ombesörja anstaltsvård vid barnsbörd

utan inskränker sig till att anbefalla ifrågavarande vård som en för dem särskilt

lämpad uppgift, har utvecklingen otvetydigt gått i den riktningen, att

landstingen i allt större utsträckning tagit hand örn vården genom anordnande

av särskilda avdelningar för barnsbörd vid lasaretten. Kommittén anser

sig ock böra förorda, att i landstingsområden, där för ernående av tillfredsställande

vårdmöjligheter vid barnsbörd komplettering med förlossningshem

eller förlossningsrum hos barnmorska erfordras, jämväl dessa anstalter

inordnas i de organisationsplaner, som landstingen avses skola uppföra

för förlossningsvårdens ordnande i respektive landstingsområden, och

att landstingen sålunda bliva deras huvudmän eller i varje fall skänka dem

ett verksamt ekonomiskt stöd. Som motiv härför åberopar kommittén dels

de vårdsynpunkter, för vilka jag förut redogjort under punkt 2 i kommitténs

organisationsplan, dels ock don återverkan, som ett utbyggande av den slutna

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 39. 857 86 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

barnbördsvården icke kan undgå att utöva å den öppna barnbördsvården. Det

synes kommittén för övrigt endast vara en gärd av rättvisa, att landstingen

vid uppgörande av plan för barnbördsvården inom sina respektive områden

bringas att beakta behovet av kompletterande anstalter. Eljest bliva

i de områden, där för vissa orter avståndet till landstingets sjukvårdsinrättningar

omöjliggör eller avsevärt försvårar ett utnyttjande av dessa inrättningars

vårdtillgångar för barnsbörd, barnaföderskorna i avsaknad av det

gagn, den slutna vården förmår skänka — till men för i främsta rummet den

fattigare delen av befolkningen. Endast genom medverkan av det allmänna

kunna slutligen dagavgifterna vid ifrågavarande anstalter hållas vid sådana

belopp, att även mindre bemedlade se sig i stånd att utnyttja vården å desamma.

Körande den närmare innebörden av sitt förslag i denna del för nuvarande

enskilda och primärkommunala huvudmän på området yttrar kommittén:

En utveckling av anstaltsvården vid barnsbörd i förordad riktning torde

icke behöva eller böra medföra, att den enskildes insatser helt avkopplas från

befattning med densamma. Ehuruväl ett ej ringa antal av de enskilda förlossningshemmen

tillgodoräknat sig vårdavgifter till sådana belopp, att betydelsen

av dessa anstalter förringats för stora skikt av befolkningen, har det

enskilda initiativet och intresset dock — det får icke förbises — onekligen

varit av stor betydelse för den slutna barnbördsvårdens utveckling och framträtt

såsom främjare av denna vård i högre grad än beträffande sjukhusvården

i övrigt. Den enskilda offerviljan och det privata initiativet synas kommittén

även framdeles böra i möjligaste mån tillvaratagas, ehuru de till förmån

för barnbördsvårdens rationella utveckling måste underordnas det allmännas

intressen. Att finna en lämplig form för en effektiv samverkan härutinnan

torde icke vara uteslutet.

De i landsting deltagande primärkommunerna åter böra skiljas från sin befattning

med den slutna barnbördsvården. Det har visserligen gjorts gällande,

att dessa primärkommuner åtminstone borde bidraga till täckande av kostnaderna

för förlossningshemmen resp. förlossningsrummen, varvid som skäl anförts,

att örn icke en del av kostnaderna lades på primärkommunerna, dessa

icke skulle få något intresse av att söka ordna lokalfrågan för ifrågavarande

anstalter på billigaste sätt och att fordringarna på anstalternas lätta tillgänglighet

skulle bliva alltför stora. Det rättvisa och billiga i en fordran på dylika

bidrag kan emellertid starkt ifrågasättas redan på den grund, att åtskilliga i

närheten av lasarett eller sjukstugor med barnbördsavdelningar belägna kommuner,

där kompletterande anstalter för barnsbörd äro obehövliga, skulle bli

helt befriade från dylik bidragsskyldighet. Det må även erinras, att en

fordran av här antydd art är ägnad att direkt motverka en skatteutjämning

och stundom kan lägga en hämsko på den slutna barnbördsvårdens utveckling i

fattiga och skattetyngda kommuner, vilka oftast äro i det största behovet av

förbättrad socialhygien. Kommittén har på nu anförda grunder för sin del

icke velat förorda någon primärkommunal bidragsskyldighet till förevarande

vård.

Däremot anser kommittén den sjunkande nativiteten och behovet av ett

förbättrat moderskapsskydd påkalla, att staten inträder som bidragsgivare till

den slutna barnbördsvården. I enlighet härmed föreslår kommittén, att statsbidrag

skall utgå till driften av vissa hithörande anstalter, varvid kommittén

anför i huvudsak följande.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Genom förordningarna om erkända sjukkassor och moderskapsunderstöd

hava uppenbarligen de mindre bemedlade barnaföderskornas möjligheter att

vid behov förskaffa sig vård å förlossningsanstalt i icke ringa grad underlättats.

Med hänsyn till de relativt höga driftkostnaderna vid dessa anstalter

hava emellertid såväl landstingen som andra huvudmän för hithörande vård

fastställt tämligen höga legosängsavgifter, vanligen högre än för lasarettsvård

i allmänhet. En av kommittén verkställd undersökning har givit vid

handen, att legosängsavgifterna å allmän sal vid barnbördshusen, lasarettens

barnbördsavdelningar och de kommunala förlossningshemmen i genomsnitt

utgått med 3 kronor. Stundom har även särskild förlossningsavgift uttagits.

Å de privata förlossningshemmen hava avgifterna i regel varit än högre. Det

säger sig självt, att med dessa avgifter den hjälp, moderskapsunderstödet

innebär för barnaföderska, som ej är medlem av erkänd sjukkassa, oftast icke

är tillräcklig för att i förekommande fall tillförsäkra henne erforderlig vård å

förlossningsanstalt. Med hänsyn härtill och till vikten för samhället av att

fullgoda anstaltsplatser för barnsbörd i erforderlig omfattning stå till förfogande

vill kommittén förorda, att för varje barnaföderska, som äger uppbära

moderskapsunderstöd och förlöses å allmän sal vid av landsting resp.

icke-landstingsstad organiserad anstalt (förlossningshem och förlossningsrum

hos barnmorska inbegripna) eller vid avdelning för barnsbörd, utgår driftbidrag

av statsmedel med 2 kronor per dag under högst 10 dagar, på villkor

att av ifrågavarande barnaföderska icke uttages högre avgift än 1 krona,

d. v. s. den lägsta legosängsavgift, som för närvarande uttages för lasarettsvård

i allmänhet. Genom en dylik komplettering av moderskapsunderstödet

synas kommittén i möjligaste mån betryggande garantier skapas för. att i

främsta rummet obemedlade och mindre bemedlade barnaföderskor må vid behov

komma i åtnjutande av nödig anstaltsvård, samtidigt som den slutna barn

bördsvårdens utveckling främjas i den riktning, kommittén anser önskvärd.

Med avseende å den merkostnad, ett genomförande av detta förslag skulle

medföra, må nämnas, att totala antalet under senaste åren å anstalt förlösta

kvinnor i det närmaste uppgått till 30,000 per år. Med utgångspunkt härifrån

och under hänsynstagande till den föreslagna begränsningen av statsbidraget

torde statens merkostnad även vid en omfattande utbyggnad av den

slutna barnbördsvården icke komma att för det närmaste decenniet överstiga

500,000 kronor per år.

För ödemarksdistrikten förordas särskilda bidrag, dels till driften av väntehem,

dels ock till hemhjälp. Kommittén yttrar härutinnan bland annat följande.

För den mestadels fattiga befolkningen i ödemarksområdena torde det möta

oöverstigliga eller i varje fall avsevärda hinder att tillgodogöra sig de fördelar,

väntehemmen avse att skänka, därest icke avgiften för vistelsen därstädes sättes

till ett mycket lågt belopp, helst ej överstigande 1 krona per dag. Kommittén

vill därför förorda, att staten lämnar bidrag jämväl till driften av väntehemmen,

vilket bidrag med hänsyn till den väntade ojämna beläggningen å dessa hem

förslagsvis kan fastställas till samma belopp som för förlossningsanstalterna,

d. v. s. 2 kronor per dag och barnaföderska, att utgå under högst 15 dagar.

Dylikt bidrag torde emellertid som regel ej böra utgå för andra moderskapsunderstödsberättigade

än dem, vilka från hemorten till förlossningsanstalten

hava ett avstånd av minst 3 mil. Är avståndet mindre, bör dock bidrag kunna

utgå, därest genom intyg av kommunalnämndsordföranden styrkes, att kommunikationerna

från hemorten till förlossningsanstalten äro särskilt svåra.

Kommittén vill tillika förorda, att för varje dag av den tid, barnaföderskan

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

vistas å vante- eller inackorderingsrum, dock högst för 15 dagar, statsbidrag

må utgå för hemhjälp med 1 krona per dag att utbetalas genom kommunalnämudsordföranden

till den, som utfört hjälpen.

För här ifrågavarande barnaföderskor, som icke äro medlemmar av erkänd

sjukkassa, skulle alltså kostnadsfrågan i normala fall ställa sig sålunda: I

moderskapsunderstöd utgår 30 kronor samt i hemhjälp 15 kronor. Av moderskapsunderstödet

innehåller sjukkassan dels legosängsavgiften för tio dagars

vård å förlossningshemmet(-rummet), 10 kronor, dels ock avgiften för 15 dagars

vistelse å väntehem, 15 kronor. Sålunda återstår ett belopp av 20 kronor som

bidrag till hemhjälp och andra med barnsbörden förenade kostnader.

Enligt en approximativ, på uppgifter ur barnmorskornas årsberättelser stödd

beräkning uppgick totala antalet förlossningar, vid vilka barnmorskor i ödemarksdistrikt

biträtt under år 1929, till i runt tal 3,200. Utgår man ifrån, att

högst I 2A av barnaföderskorna i rikets ödemarksdistrikt komma att förlösas å

anstalt och tager man jämväl hänsyn till den begränsning av ifrågavarande

bidrag, som ovan förordats, kommer statens merkostnad — utöver det allmänna

driftbidraget — för hithörande barnaföderskor med stor sannolikhet att uppgå

till högst 90,000 kronor.

Som allmänna villkor för driftbidrag till såväl barnbörds vården som annan

länsvis organiserad sluten vård föreslår kommittén, dels att vederbörande anstalt

skall ingå som led i en av medicinalstyrelsen godkänd plan för sjukvården

inom länet, dels ock att vederbörande huvudman och anstaltsledning skall

vara skyldig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter örn samarbete beträffande

statsunderstödd vårdgren, som Kungl. Majit på förslag av medicinalstyrelsen

kan finna erforderligt utfärda.

I anslutning härtill må framhållas, att kommittén icke ansett skäl föreligga

att vid sidan om driftbidrag förorda särskilda byggnadsbidrag

till barnbördsvården, liksom ej heller till andra grenar av länsvis organiserad

sluten sjukvård, där icke redan enligt gällande bestämmelser dylika bidrag

utgå. Kommittén erinrar härutinnan, att dess förslag rörande olika sjukvårdsgrenars

utbyggande icke innebära något obligatoriskt åläggande för

vederbörande huvudmän och i allmänhet äro ställda på lång sikt. Vid

sådant förhållande synes det kommittén vara principiellt riktigast och ur

rationaliseringssynpunkt lämpligast, att kostnaderna för erforderliga nybyggnader

och utvidgningar respektive inlösningar vad angår sjukhus, som

drivas av landsting och icke-landstingsstäder, bestridas av vederbörande huvudmän,

i den mån ej enligt gällande bestämmelser statsbidrag utgår. Med den

lättnad i utgiftsbördan för landsting och icke-landstingsstäder, som ett

genomförande av kommitténs förslag örn kostnadsöverflyttningar till staten

skulle innebära, och med de ökade driftbidrag, kommittén föreslår, torde

ifrågavarande kostnader enligt kommitténs åsikt icke heller bli alltför betungande

för dessa huvudmän.

Slutligen må nämnas, att kommittén föreslagit viss utvidgning av landstingens

ersättningsskyldighet gentemot primärkommuner för å barnbördsanstalt

intagna fattiga barnaföderskor, avseende att även vård å förlossningshem

och förlossningsrum hos barnmorska skulle ersättas. Detta förslag sammanhänger

emellertid nära med av kommittén föreslagna inskränkningar i

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:is proposition nr 39.

regressrätten vid lasarettsvård överhuvudtaget. Med hänsyn härtill och då

förslaget ifråga praktiskt taget synes ha förlorat sin betydelse till följd av

de förslag rörande moderskapspenning och mödrahjälp, som befolkningskommissionen

framlagt, anser jag mig icke i detta sammanhang böra ingå på

berörda spörsmål.

Yttranden över eller uttalanden i anledning

av sjukvårdskommitténs förslag.

De av kommittén uppdragna riktlinjerna för den slutna barnbördsvårdens

organisatoriska utbyggande hava i huvudsak vunnit gillande av

det stora flertalet hörda myndigheter och sammanslutningar. Från en del

håll hava dock erinringar framställts, varav några rikta sig mot förslagets

huvudprinciper, medan andra närmast avse vissa detaljer.

I fråga örn förslagets huvudprinciper yttrar sålunda länsstyrelsen i Kalmar

län, att såväl sociala som ekonomiska skäl tala mot inrättande av barnbördshus

eller lasarettsavdelningar i de fall, då utan stora kostnader och besvärligheter

god vård kan erbjudas å svenska röda korsets eller andra enskilda förlossningsanstalter.

Av liknande uppfattning är länsstyrelsen i Östergötlands län, som

med hänsyn till förhållandena på landsbygden och de normala förlossningsfallen

anser en utveckling av förlossningshemmen och förlossningsrummen

minst lika nödvändig och brådskande som inrättande av barnbördsavdelningar

vid lasarett. En avvisande ståndpunkt intager jämväl Kronobergs läns landsting.

som förklarar sig i princip och av kostnadshänsyn icke kunna biträda

uppfattningen, att vårdbehovet i största möjliga omfattning bör tillgodoses

genom avdelningar vid lasarett.

Västerbottens läns landsting ställer sig icke direkt avvisande till själva

principen men anser det framför allt ur ekonomisk synpunkt icke lämpligt att

i större utsträckning taga i anspråk dyrbara utrymmen i en lasarettsbyggnad

för normala barnbördsfall, som kunna erhålla erforderlig vård å väsentligt

billigare anstalter. Landstingen borde lämnas frihet att, på sätt de själva

funne ekonomiskt lämpligt, ordna barnbördsvården, utan att de hygieniska

fordringarna åsidosattes.

Förste ''provinsialläkaren i Kalmar län anser med hänsyn till allmänhetens

önskan att kunna erhålla vård i eller i närheten av hemorten, att en alltför

stark centralisering av barnbördsvården icke är att tillråda.

Styrelsen för svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet ifrågasätter,

huruvida kommitténs ståndpunkt till förlossningshemmen och förlossningsrummen

vore fullt tillfredsställande. Dessa anstalters stora antal och i allmänhet

stora beläggning vittnade om att de motsvarade ett verkligt behov och

åtnjöte en ej ringa popularitet. De olika typerna av nämnda anstalter varierade

starkt såväl i tätt bebyggda som glest bebyggda områden, och möjligen

vore det bäst, att så även i framtiden finge bliva fallet. Förlossningsrum hos

barnmorska, som enligt kommitténs förslag avsåge att täcka behovet inom avlägset

liggande, glest befolkade trakter, hade dock av allt att döma hittills

ofta varit av stort värde jämväl å mera tätt bebodda orter.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Styrelsen för svenska b ammor skef örbundet har ock i samband med sitt

yttrande över medicinalstyrelsens förslag angående förebyggande mödra- och

barnavård framhållit, att enligt förbundsstyrelsens åsikt centraliseringen av

förlossningsvården icke bör drivas alltför långt; en lämplig form syntes vara

inrättande av smärre förlossningsstationer -— förlossningsrum — i relativt

stor utsträckning. Härför fordrades dock en generalplan, som så vitt förbundsstyrelsen

hade sig bekant ännu saknades och där hänsyn toges icke blott till

förlossningsvårdens utan jämväl till förvårdens problem.

Å andra sidan har från flera län gjorts gällande, att något egentligt behov

av förlossningshem och förlossningsrum icke förelåge inom länet, i varje fall

icke efter lasarettsvårdens ytterligare utbyggande. Detta gäller särskilt

Malmöhus, Hallands, Värmlands, Västmanlands och Västernorrlands län.

Vad angår organisationens detaljer, uttalar sig länsstyrelsen i Jönköpings

län mot inrättande av barnbördsavdelningar vid sjukstugor med hänsyn till

den därmed förenade infektionsrisken.

överstyrelsen för svenska röda korset vänder sig mot den föreslagna minimistorleken

av förlossningshemmen (6—8 platser) och anför därvid följande:

överstyrelsen hoppas, att kommitténs uppfattning icke måtte få göra sig

gällande beträffande svenska röda korsets icke så få förlossningshem med 1

å 5 sängplatser utan egen barnmorska, belägna som de alla äro i fullständig

eller nära anslutning till ortens barnmorska. Dessa små hem häva nämligen i

allmänhet visat sig bättre motsvara behovet än blott ett »förlossningsrum hos

barnmorska». Enär enligt överstyrelsens bestämmelser för röda korsets förlossningshem

ett under barnmorskans uppsikt stående biträde ständigt skall vara

till hands i hemmet under barnmorskans frånvaro, hava veterligt inga olägenheter

yppat sig av att röda korsets förlossningshem i regel icke förfoga över egna

barnmorskor. Tvärtom hava som regel de legitimerade barnmorskorna varit

synnerligen nöjda och tacksamma att här få bereda en del av sina patienter en

vida bättre omvårdnad än i deras trånga och ofta osunda hem. Endast ett

rum för 1 å 2 barnsängskvinnor är visserligen på många håll för litet, men ett

förlossningshem för 6 å 8 patienter med egen barnmorska är återigen för

mycket och dessutom för dyrbart både i anläggning och drift för att fylla den

socialhygieniska och humanitära uppgift såsom ersättning för det egna hemmet,

som röda korset avsett att tillgodose genom sina förlossningshem (-rum)

på landsbygden.

Förste provinsialläkaren i Jämtlands län framhåller, att förlossningsrum vid

barnmorskestation, som icke tillika är stationsort för läkare, bör anordnas endast

i undantagsfall och då distriktssköterska finnes på platsen. Barnmorskestyrelsen

i Kopparbergs län anser, att förlossningsrum hos barnmorska överhuvud

icke böra anordnas.

Landstinget och förste provinsialläkaren i Norrbottens län förmena, att den

av kommittén förordade rayonen för en förlossningsanstalt (3—4 mil) kan och

bör betydligt förstoras.

Slutligen betonar medicinalstyrelsen vikten av att de planerade anordningarna

för väntande och förlösta mödrar så vitt möjligt genomföras så, att

dessa båda kategorier vårdbehövande till undvikande av infektionsrisker för

de väntande mödrarna ej sammanföras i gemensamt hem.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Principen om landstingens huvudmannaskap har framkallat

betänkligheter endast på några håll.

Sålunda uttalar länsstyrelsen i Kalmar län som sin uppfattning, att röda

korset och andra enskilda förlossningsanstalter böra få ingå i den allmänna

sjukvårdsplanen och landstingens befattning med barnbördsvård i motsvarande

grad begränsas. I detta syfte borde ett samarbete anordnas med röda

korset. Länsstyrelsen framhåller även såsom lämpligt och rättvist, att landstingen

lämna skäliga bidrag såväl till anläggningen av dylika förlossningsanstalter

som till deras drift.

Jämväl Värmlands läns landsting har ställt sig tveksamt till förslaget, att

landstingen skola övertaga ansvaret för barnbördsvården även utanför av dem

drivna barnbördshus och barnbördsavdelningar å lasarett.

Gentemot förslaget örn statligt driftbidrag till barnbördsanstalter

ifrågasätter länsstyrelsen i Blekinge län, huruvida verkligen tillräckliga

skäl kunna anses föreligga för att på detta sätt gynna ifrågavarande speciella

slag av sjukhusvård framför annan lasarettsvård. Länsstyrelsen anför vidare,

att örn denna vårdgren skulle särskilt uppmuntras och även i möjligaste mån

koncentreras till lasarett och sjukstugor, borde den statliga hjälpen hellre

ikläda sig formen av resebidrag, varigenom ett anlitande av barnbördsavdelningarna

även av de mera avlägset boende barnsängskvinnorna skulle avsevärt

underlättas.

Östergötlands och Kopparbergs läns landsting anse, att den legosängsavgift,

som skulle få uttagas, 1 krona, är alltför låg. — Sålunda uppgiver Östergötlands

läns landsting, att erfarenheten visat, att fullgod vård å barnbördshus

inom länet icke stöde att åstadkomma för en så låg kostnad som 3 kronor för

vårddag. Vid landstingets eget barnbördshus uppginge vårdkostnaden till 6

kronor. Genom att uppställa så stränga villkor för statsbidrags erhållande som

föreslagits uppstode fara för att landstingen sökte sa förbilliga driften vid

barnbördsanstalterna, att dessa icke komme att i vårdhänseende motsvara

tidens krav. — Kopparbergs läns landsting anser, att den föreslagna dagavgiften

är för låg, då den knappast motsvarade ersättningen till barnmorskan,

därest förlossningen ägde rum i hemmet. Bortsett härifrån borde i varje fall

dagavgiften bestämmas lika med avgiften å allmän sal å lasarett och sjukstugor

inom landstingsområdet, ty eljest komme barnaföderskor, som inlades

på lasarettsavdelning på grund av medicinsk indikation, att få betala högre

dagavgift än den, som gällde på barnbördsavdelningen.

Jämväl länsstyrelsen i Gävleborgs län ifrågasätter, om erforderlig vård å

barnbördshus kan erhållas för så låg kostnad som 3 kronor för dag.

Medicinalstyrelsen har i sitt utlåtande angående förebyggande mödra- och

barnavård förordat, att alla barnaföderskor, som för barnsbörd vårdas på allmän

sal å i landstingens länsplaner ingående förlossningsanstalt, må, under

villkor av enahanda statsbidrag, komma i åtnjutande av samma nedsättning i

legosängsavgiften, som av sjukvårdskommittén föreslagits för kvinna, vilken

är berättigad till moderskapsunderstöd.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

I fråga om de föreslagna allmänna villkoren för driftbidrag förklarar sig

svenska landstingsförbundets styrelse icke vara blind för att dessa innebära

ett avsevärt intrång i landstingens självbestämmanderätt men anser sig dock

kunna godtaga villkoren i fråga. Styrelsen förutsätter emellertid, att landstingen

sättas i tillfälle att framföra sina uppfattningar i fråga om såväl nämnda

sjukvårdsplan som de föreskrifter angående samarbete, Kungl. Maj:t skulle

äga utfärda.

örebro läns landsting finner det vara nödvändigt, att bestämmelser meddelades

jämväl rörande möjligheten att uttaga särskild avgift för barnet ävensom

huiuvida statsbidrag skall utgå jämväl för det fall, att vården lämnas mot

ansvarsförbindelse av fattigvårdsstyrelse eller barnavårdsnämnd, då vårdavgiften

bestämmes enligt av Kungl. Majit fastställd taxa.

Slutligen har Östergötlands läns landsting uttalat sig för att jämväl byggnadsbolag

borde utgå. Det synes landstinget svårt att förstå, varför

olika principer skulle gälla i fråga örn byggnadsbidrag till lungtuberkulosanstalter.

epidemisjukhus och hem för kroniskt sjuka, å ena sidan, och barnbördsanstalten

å den andra. Därest staten ville ålägga landstingen nya förpliktelser

ifråga örn barnbördsvården, syntes billighet och rättvisa fordra, att

också landstingen av staten erhölle bidrag till de nybyggnader, som för ändamålet

kunde anses erforderliga.

Befolknin g sko »i m issionens forslar).

'' Befolkningskommissionen ansluter sig i huvudsak till sjukvårdskommitténs

förenämnda plan rörande barnbördsvårdens utbyggande, dock med

viss modifikation beträffande gränsen mellan de olika anstaltstypernas användningsområden.

Kommissionen yttrar härutinnan:

De av sjukvårdskommittén uppdragna riktlinjerna för anordnande av

ansta)tsvard vid barnsbörd finnér kommissionen i stort sett väl avvägda

Uppenbarligen medför förlossning å anstalt, där läkare städse finnes tili

Hanäs och dar sjukvårdsinrättningens tekniska möjligheter utan dröjsmål

kunna utnyttjas, vissa fördelar för såväl kvinnan som fostret respektive för

det nyfödda barnet. Det får dock icke förbises, att med hänsyn till geografiska

forhållanden och till mindre goda kommunikationer samt måhända

aven av ekonomiska skäl en centralisering av den slutna barnbördsvården till

barnbördshus samt barnbördsavdelningar vid lasarett och eventuellt sjukstugor

mångenstädes icke kan komma i fråga. Man synes ej heller böra lämna

obeaktade de önskemål örn viss frihet att välja mellan olika former för sluten

barnbordsvård, vilka framförts i förut citerade remissyttranden och även

direkt framförts till kommissionen. Åt förlossningshem och förlossningsrum

hos barnmorska måste därför givas en avsevärd plats vid den slutna barnbordsvårdens

utbyggande, och kommissionen anser sig böra understryka

vft®n a,v1.att1..vid planläggningen av nämnda vård nödig hänsyn tages till att

vården blir lätt tillgänglig för befolkningen i dess helhet inom landstingsområdet.

Härvid måste dock tillses, att dessa smärre anstalter så vitt möjligt

Wiva förlagda till platser, där tjänsteläkare äro stationerade, så att dessa

kunna utöva ledning och tillsyn över anstalterna samt biträda i vården, då så

är erforderligt. Enligt statens sjukvårdskommitté vore förlossningsrum hos

barnmorska avsett att täcka behovet av förlossningsvård inom avlägset

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

liggande, glest befolkade trakter. Uppfattningen om vad som menas med

detta uttryck torde komma att variera inom olika delar av landet. I det följande

vill kommissionen närmare utveckla, varför man icke bör upprätthålla

någon bestämd gräns mellan förlossningshem och förlossningsrum hos barnmorska

i den mening, sjukvårdskommittén utformat dessa begrepp. Kommissionen

avser härmed främst, att förlossningshem kunna godtagas, även om de

hava ett mindre antal platser än det av sjukvårdskommittén såsom minimum

angivna. Ytterligare vill kommissionen framhålla, att när vid vårdens utbyggande

valfrihet mellan förlossningshem och förlossningsrum hos barnmorska

förefinnes, företräde bör givas åt den förra anstaltsformen. Härjämte

må beaktas, att de särskilda sjukvårdsområdenas förvaltningsmyndigheter

visserligen böra lämnas rätt stor frihet att organisera den slutna förlossningsvården

men att för utfående av statsbidrag till denna vård bör gälla, att för

respektive sjukvårdsområde plan för såväl den slutna som den öppna vården

skall vara uppgjord av förvaltningsmyndigheten och godkänd av medicinalstyrelsen.

Kommissionen återkommer härtill i det följande.

Slutligen vill kommissionen i anslutning till sjukvårdskommitténs i ämnet

gjorda uttalande framhålla vikten av att i varje sjukvårdsområde finnes åtminstone

en avdelning för kvinnosjukdomar, sammanförd med specialavdelning

för barnsbörd och stående under ledning av specialutbildad läkare. Av

en inom kommissionen uppgjord tabell över antalet barnsbörder och mödradödligheten

i Sverige under år 1934 synes framgå, att mödradödligheten i

relation till antalet barnsbörder sagda år i genomsnitt var lägre i de sjukvårdsområden,

som ägde tillgång till utbildade kvinnoläkare, än i övriga sjukvårdsområden.

Detta förhållande talar i sin mån för tillskapande av obstetriskgynekologisk

avdelning i varje sjukvårdsområde, som nu saknar dylik kombinerad

avdelning. Som ett ytterligare motiv för en sådan anordning må

anföras, att förlossningsläkarna äro särskilt ägnade att medverka vid den förebyggande

mödravårdens ordnande inom respektive sjukvårdsområden.

Beträffande huvudmannaskapet för barnbördsvården understryker

kommissionen vikten av, att den öppna barnbördsvården gives en sådan organisationsform,

att den väl kan anpassa sig efter den slutna vården i dess olika

utvecklingsstadier. Förutsättningen härför är givetvis, framhåller kommissionen,

att en och samma huvudman handhar bägge vårdgrenarna. Att huvudmannaskapet

därvid bör tillkomma landstingen synes kommissionen stå utom

diskussion.

Kommissionen tillstyrker ock statsbidrag till driftkostnadernas

bestridande, varvid kommissionen i anslutning till sina allmänna

utgångspunkter föreslår vissa utvidgningar utöver sjukvårdskommitténs förslag.

Sålunda anför kommissionen bland annat:

Med kommissionens tidigare angivna utgångspunkter och allmänna uppfattning

i den föreliggande frågan bör statsbidrag utgå till driftkostnaderna

för anstaltsvård vid barnsbörd, oberoende av vårdens karaktär, sålunda även

till förlossningshem och förlossningsrum hos barnmorska. Med hänsyn till

de i regel större driftkostnader, som äro förenade med vården vid barnbördshus

och barnbördsavdelningar vid lasarett och sjukstugor, kan en viss differentiering

av driftbidraget ifrågasättas. Väl föreligga inga tillförlitliga undersökningar

rörande driftkostnaderna vid de smärre förlossningsanstalterna, och

sådana undersökningar äro för övrigt svåra att verkställa. Man har likväl skäl

antaga, att någon väsentlig skillnad härutinnan mellan specialanstalterna och

de små förlossningsanstalterna icke föreligger, i varje fall icke i en grad, som

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

kan betinga en nedsättning i det av statens sjukvårdskommitté föreslagna

bidragsbeloppet. I likhet med sjukvårdskommittén vill kommissionen därför

förorda, att statens driftkostnadsbidrag sättes till 2 kronor per vårddag under

högst 10 dagar, att utgå oberoende av förlossningsanstaltens storlek. Bidraget

bör emellertid enligt kommissionens åsikt gälla alla barnaföderskor, som

vårdas å allmän sal vid anstalt eller avdelning, varom här är fråga. Med

bidragets utgående bör förknippas villkoret, att legosängsavgiften icke får

överstiga 1 krona. Kommissionen finner det uppenbart, att särskild avgift ej

får uttagas för barnets vård och vistelse å anstalten, avdelningen eller hemmet.

Legosängsavgiften skall fastmera avse såväl modern som barnet.

Enligt kommissionens uppfattning bör driftbidrag kunna utgå även till

andra barnbördshus eller förlossningshem (-rum) än dem, för vilka landsting

eller icke-landstingsstad är huvudman. Även här skulle nyssnämnda villkor

örn högsta legosängsavgift av 1 krona gälla, önskvärd kontroll beträffande

lokalernas lämplighet samt vårdpersonalens tillräcklighet och utbildning

vinnes genom att primärkommunala hem (-rum) falla under sjukhuslagen och

sjukhusstadgan samt att i fråga örn enskilda hem (-rum) sådant tillstånd skall

hava lämnats av medicinalstyrelsen, som avses i 2 och 3 §§ stadgan angående

enskilda sjukhem och förlossningshem den 29 maj 1931. För primärkommunala

och enskilda anstalter bör därjämte gälla villkoret, att anstaltens huvudman

skall hava förbundit sig att, därest den centrala ledningen för mödraoch

barnavård inom vederbörande område så prövar lämpligt, genom anstalten

utöva förebyggande mödra- och barnavård.

I fråga örn väntehemmen i ödemarksdistrikten tillstyrkes kommitténs förslag

med den modifikation, som föranledes av kommissionens ståndpunkt, att

bidrag i princip bör utgå för alla barnaföderskor, oberoende av förmögenhetsställning.

Härutöver förordar kommissionen, att statsbidrag skall utgå jämväl

till anordnande av förlossningsanstalter. Till stöd härför anför kommissionen

bland annat följande.

Befolkningskommissionen har i det föregående uttalat sig för önskvärdheten

av att det allmänna medverkar till att förlossningsvård å anstalt till

rimlig kostnad står varje kvinna till buds, som önskar begagna sig av densamma.

För att detta önskemål skall kunna uppfyllas synes det nödvändigt,

att staten icke blott lämnar driftbidrag till en dylik vård utan även för att

stimulera till byggnadsverksamhet åtager sig viss del av kostnaden för den

erforderliga utbyggnaden genom landstingens och icke-landstingsstädernas försorg.

Sjukvårdskommitténs hithörande utredningar och av kommissionen inhämtade

kompletterande uppgifter utvisa, att den slutna barnbördsvårdens

utveckling i landet är oenhetlig. En inom kommissionen uppgjord, vid betänkandet

som bilaga fogad tabell över antalet barnsbörder m. m. i Sverige

under år 1934 utvisar sålunda, att medan för Stockholms, Södermanlands,

Malmöhus och Västernorrlands län de i hemmet förlösta utgjorde mindre

än hälften av samtliga i respektive län ^förlösta, motsvarande del för Gotlands,

Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län uppgick till

ej mindre än 80 procent eller därutöver.

Börande de närmare grunderna för ett eventuellt byggnadsbidrag yttrar

kommissionen:

Man skulle enligt kommissionens förmenande kunna ifrågasätta, att utgåendet

av byggnadsbidrag gjordes beroende av anstaltens karaktär och

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj-.ts proposition nr 89.

storlek. För den mera kvalificerade vård, som kommer att lämnas vid barnbördshus

eller barnbördsavdelningar, anordnade i samband med landstingens

och icke-landstingsstädernas sjukvårdsinrättningar, torde byggnadsbidrag av

staten under alla förhållanden bliva nödvändigt. Kommissionen förordar

dock, att barnbördsavdelning gives sådan storlek att minst en barnmorska

skall hava tillräcklig sysselsättning i den slutna vården. Statsbidrag bör sålunda

icke utgå till anordnande av enstaka förlossningsplatser. I detta sammanhang

vill kommissionen framhålla, att de anstaltsanställda barnmorskornas

arbetsbörda i regel för närvarande är så avsevärd, att full sysselsättning för

barnmorskan kan föreligga även vid barnbördsavdelning med ett mindre antal

sängar än det av sjukvårdskommittén såsom önskvärt minimum angivna, nämligen

8. Mera tveksam ställer sig frågan med avseende å byggnadsbidrag till

uppförande av förlossningshem och förlossningsrum hos barnmorska, där skäl

kunna tala för en prövning från fall till fall. Då emellertid kommissionen,, såsom

tidigare antytts, förordar det villkoret för statsbidrag, att en för sjukvårdsområdet

uppgjord plan beträffande bland annat den slutna förlossningsvården

skall vara godkänd av medicinalstyrelsen, torde härutinnan ett tillräckligt

korrektiv förefinnas mot utgående av statsbidrag i icke önskvärda fall.

Tilläggas må, att genom medicinalstyrelsens försorg normalritningar till förlossningshem

och förlossningsrum hos barnmorska lämpligen borde utarbetas,

i syfte att tillgodose de hygieniska krav, som böra uppställas på dylika anstalter.

När det gäller att bestämma storleken av byggnadsbidraget föreligga jämförelseobjekt

i tuberkulosanstalterna, epidemisjukhusen och hemmen för kroniskt

sjuka. Då barnbördsvården i den form, som här avses, i fråga om anstalternas

anordnande och utrustning säkerligen kommer a.tt ställa sig minst lika

kostsam som epidemisjukhusvården, torde byggnadsbidraget lämpligen icke

böra bestämmas lägre än som för epidemisjukhusen, d. v. s. till 2,500 kronor

per vårdplats, dock högst hälften av byggnadskostnaderna (tomt- och inventariekostnader

ej inräknade). Detta bidrag skulle endast utgå till nybyggnad

av barnbördshus eller av barnbördsavdelning vid lasarett och därmed jämförlig

anstalt eller vid sjukstuga. Vid inlösen av byggnad och dennas omändring

till anstalt eller avdelning, som nyss sagts, kan bidraget förslagsvis

utgå med 1,750 kronor per vårdplats, och när det gäller omändring av i landstingets

eller i stadens ägo befintlig byggnad till dylik anstalt eller avdelning,

kan bidraget lämpligen fixeras till 1.250 kronor per vårdplats, dock att bidraget

icke må överstiga i det förra fallet hälften av köpesumman jämte kostnaden

för erforderliga örn- och tillbyggnadsarbeten samt i det senare fallet hälften

av kostnaden för erforderliga om- och tillbyggnadsarbeten. Beträffande förlossningshem

och förlossningsrum hos barnmorska synes statsbidrag böra

förekomma endast i fråga örn nybyggnad och bidragsbeloppet därvid begränsas

till 1.000 kronor per vårdplats. För vårdanstalter av förevarande slag,

som redan äro i landstingens eller icke-landstingsstädernas ägo, skall statsbidrag

icke kunna utgå retroaktivt.

Kommissionen vill tillägga, att de nordligaste länens stora skattebördor och

högre nativitet tala för att dessa län medgivas högre byggnadsbidrag än de

ovan föreslagna, i analogi nied vad sjukvårdskommittén förordat å lungtuberkulosvårdens

område.

Slutligen har kommissionen framlagt vissa beräkningar rörande do ekemis

k a konsekvenser för staten, som ett genomförande av kommissionens

förslag i förevarande delar skulle medföra. Örn resultatet av dessa

beräkningar yttrar kommissionen i huvudsak följande.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. May.ts proposition nr 39.

I fråga om bidrag till inrättande av vårdplatser för barnsbörd utgår kommissionen

från en av statens sjukvårdskommitté lämnad uppgift, att högst

3,180 vårdplatser skulle vara erforderliga, därest alla barnaföderskor förlöstes

å anstalt. Örn för de fyra största städerna, där ifrågavarande vård är väl utbyggd,

befintliga 600 vårdplatser fråndragas, skulle för riket i övrigt återstå

2,580 platser. Vid antagande, att för dessa delar av riket, efter en här beräknad

byggnadsplan, 60 procent av barnaföderskorna komma att förlösas å

anstalt, blir platsbehovet/----1,548. Enligt av kommissionen in

hämtade uppgifter kunna 1,150 vårdplatser för barnsbörd beräknas förefinnas

för riket i dess helhet utom de fyra största städerna den 1 juli 1936. Antalet

vårdplatser, som under nu angivna förutsättningar återstå att utbygga, utgör

således 1,548 —1,150 eller omkring 400. Utbyggnaden har beräknats taga en

tid av fem år, varav följer, att för vart och ett av dessa år skulle tillkomma

omkring 80 vårdplatser. Av dessa kunna 30 antagas få karaktären av förlossningshem

och förlossningsrum hos barnmorska och de övriga bliva mera kvalificerade

vårdplatser. Örn för de senare uppförandebidraget beräknas till i

genomsnitt 2,000 kronor per plats, skulle det totala statsbidraget per år bliva

(50 x 2,000 + 30 X 1,000) 130,000 kronor och för samtliga fem år 650,000

kronor.

Beträffande kostnaderna för driftbidrag har kommissionen, som tidigare

nämnts, under antagande att 60 procent av barnaföderskorna komma att förlösas

å anstalt, uppskattat behovet av vårdplatser för barnsbörd till 600 för de fyra

största städerna och till 1,548 för de övriga delarna av riket, alltså tillhopa

omkring 2,150. Vid full utbyggnad efter en tid av fem år skulle det årliga

driftkostnadsbidraget under angivna förutsättningar bliva (2 150 x 330 x 2)

= 1,419.000 kronor eller i avrundat tal 1,420,000 kronor. Då medelbeläggningen

å mindre förlossningshem och förlossningsrum hos barnmorska torde

vara väsentligt lägre än å barnbördshusen och lasarettsavdelningarna, anser

kommissionen nämnda anslagsbelopp kunna inbegripa jämväl statsbidrag till

driftkostnaderna vid väntehem, vilka kostnader det icke är möjligt att närmare

uppskatta.

Yttranden över befolkningskommissionens

förslag.

De över befolkningskommissionens förslag i dessa delar avgivna yttrandena

hava i allmänhet gått i tillstyrkande riktning. Olika meningar hava

emellertid gjort sig gällande beträffande såväl den organisatoriska som den

ekonomiska sidan av förslagen.

Vad först angår den organisatoriska sidan av barnbördsvården, hava

från några håll en del mera allmänna erinringar och synpunkter framkommit.

Sålunda yttrar medicinalstyrelsen bland annat:

Vill man i likhet med befolkningskommissionen göra anstaltsvården till

den vanligaste formen för vården vid barnsbörd, synes man icke kunna

undgå att vidtaga åtgärder även för anordnande av hem för kvinnor som

vänta barnsbörd. Förlossningsanstalten bör niimligen icke tilltagas så stor,

att den bereder plats även för nu nämnda kvinnor. Ju längre avstånd barnaföderska

har till förlossningsanstalten, desto större är behovet för henne att

i god tid bliva intagen å ett väntehem, där hon kan stå under direkt övervakning

av en barnmorska. Riskerna för en kvinna, vars förlossning synes

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Ma.j-.ts proposition nr 39.

snart förestående, kunna vara mycket stora under en längre transport ock

böra undvikas, om barnmorskevård kan erhållas i hemtrakten. Behovet av

distriktsbarnmorskor kan sålunda sägas icke vara uteslutet genom anordnande

av anstaltsvård. Gentemot överstyrelsen för Svenska Böda Korset,

som i sitt yttrande över sjukvårdskommitténs förslag dragit en lans för de

små förlossningshemmen å landsbygden och förmenat, att anställandet av

ett biträde vid hemmet visat sig vara tillfyllest, när hemmet saknat egen

barnmorska, vill medicinalstyrelsen framhålla, att sammanförandet av flera

barnaföderskor till ett förlossningshem gör behovet av ständig barnmorskevård

oundgängligt. Ar barnmorskan frånvarande på en förlossning ute i

distriktet och tvingas att lämna hemmet för kanske mer än ett dygn, kunna

lätt svårigheter inställa sig å hemmet, vilka biträdet icke är i stånd att bemästra.

Finnes läkare eller annan barnmorska att tillgå i närheten och är

en av dem oförhindrad, kan allt gå väl, men är så ej förhållandet, blir

risken för barnaföderskorna alltför stor. Förläggningen av ett förlossningshem

till obygden förutsätter, att det har egen barnmorska, som får lämna

hemmet endast i de fall, då detta synes kunna ske utan risk för hemmets

skötsel.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund yttrar:

Beträffande utbyggnaden av den slutna förlossningsvården vill centralstyrelsen

bestämt förorda, att denna i första hand kommer till stånd genom

inrättande inom varje sjukvårdsområde av minst en specialanstalt — »förlossningsvårdscen

träl» —, helst knuten till sjukvårdsområdets centrallasarett

och bestående av barnbördsavdelning, inklusive isoleringsavdelning, avdelning

för vård av kvinnosjukdomar samt mödravårdscentral och stående under

ledning av specialutbildad läkare. Endast förlossningsvårdscentraler av dylik

typ kunna på ett fullt betryggande sätt täcka behovet av anstaltsvård för

sådana komplicerade förlossningsfall, som av medicinska skäl böra bli föremål

för sluten vård och samtidigt äro ägnade att omhändertaga normala

fall. Avdelningen för vården av kvinnosjukdomar är därvid icke blott ett

komplement, varigenom den specialutbildade läkarens hela kompetens kan

utnyttjas, utan ingår jämväl såsom ett direkt led i mödravården, då dess

uppgifter till en stor del blir att på bästa möjliga sätt förebygga en hotande

eller häva en redan bestående sterilitet hos kvinnorna. En sådan central

är vidare nödvändig för att möjliggöra en avlastning av de svårare fallen

från förlossningsanstalterna av annan typ, varför också ur denna synpunkt

ifrågavarande central bör utbyggas i första hand. Icke minst måste avlastningsmöjligheten

finnas från de smärre förlossningshem och förlossningsrum,

som enligt centralstyrelsens åsikt — vid sidan av förlossningsvårdscentralerna,

som även i detta hänseende erbjuda de bästa möjligheterna —

äro väl ägnade att omhändertaga de medicinskt sett normala förlossningsfall,

som av sociala skäl böra beredas anstaltsvård. Endast genom att dylika

anstalter beredas möjlighet — och åliiggas skyldighet — att omedelbart

evakuera svårare komplicerade — i främsta rummet infekterade — fall, kan

man nämligen uppställa garantier för att de övriga, normala fallen på dessa

anstalter icke skola löpa större risker än vid förlossning i hemmen. Evakueringen

kan dock, när transportmöjligheterna så kräva, utom till föilossningsvårdscentral

i en del fall ske till andra sjukvård sanstalter — lasarett,

sjukstugor — vilka på grund av svårigheten att vid mindre förhållanden

genomföra en betryggande isolering eljest i regel icke böra avses för och

utbyggas med smärre avdelningar för normala förlossningsfall. Beträffande

utbyggandet av dessa »förlossningsstationer» för normala fall — förlossningshem

och förlossningsrum — vill Centralstyrelsen vidare såsom sin åsikt ut
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

tala, att när dessa stationer utbyggas för två barnmorskor, de icke böra

givas mindre storlek än 4 ä 5 sängar, då i annat fall barnmorskornas arbetskapacitet

näppeligen blir tillräckligt utnyttjad även örn de samtidigt omhänderliava

den öppna förlossningsvården.

Svenska provinsialläkarföreningen framhåller önskvärdheten av att en alltför

stor centralisering undvikes, samtidigt som anstalterna och förlossningshemmen

ej böra göras för små. En två-barnmorskeanstalt bör rymma minst

6 platser och en anstalt med en barnmorska 2—3 platser.

Svenska landstingsförbundet hyser den uppfattningen, att lasarettens barnbördsavdelningar

i stora delar av landet komma att utnyttjas i större utsträckning

än kommissionen tänkt sig. Tillgången till väl kvalificerade läkarkrafter,

fullständig och modern instrumentutrustning m. m., torde nämligen

göra dessa avdelningar synnerligen eftersökta av barnaföderskorna, särskilt

i de delar av landet, där kommunikationsväsendet är väl utvecklat och vid

lasaretten stationerade ambulansbilar kunna ombesörj a erforderliga transporter.

Man finge därför räkna med att å dessa avdelningar skulle komma att förlösas

betydligt mer än 60 % av barnaföderskorna, samt att behovet av förlossningshem

och särskilt förlossningsrum komme att bliva i motsvarande

mån mindre.

Överstyrelsen för svenska röda korset framhåller önskvärdheten av att

centraliseringen av förlossningsvården sker med en viss försiktighet, då enligt

överstyrelsens uppfattning de smärre förlossningsinstitutionerna hava

en viktig uppgift att fylla. Överstyrelsen ansluter sig i detta avseende närmast

till den uppfattning, som tidigare framförts av länsstyrelserna i Kalmar

och Östergötlands län samt svenska barnmorskeförbundet, enligt vilken en

utveckling av de smärre förlossningsanstalterna anses minst lika nödvändig

som inrättande av större barnbördsavdelningar vid lasaretten.

Åtskilliga lokala myndigheter ha framfört synpunkter och erinringar,

vilka väsentligen endast avse tillämpningen av kommissionens riktlinjer med

hänsyn till de olika länens behov och beskaffenhet.

Malmöhus läns landsting anser sig sålunda böra framhålla, att då hitintills

vunnen erfarenhet av den inom landstingsområdet verkställda utbyggnaden

av barnbördsvården givit vid handen, att en ytterligare utvidgning bör ske

med viss försiktighet och, för det fall att utvidgning visar sig behövlig, anslutas

till lasarett, torde den föreslagna anordningen med förlossningshem

och förlossningsrum hos barnmorska icke kunna ifrågakomma.

Av liknande åsikt är Värmlands läns landsting för sitt områdes vidkommande.

Enligt landstingets uppfattning bör man i varje fall först avvakta,

hur det kommer att ställa sig i förevarande avseende, sedan programmet

genomförts beträffande barnbördsavdelningarna vid sjukvårdsinrättningar,

innan ytterligare anstalter anordnas.

Västerbottens läns landsting ställer sig mycket tveksamt till huruvida det

ur såväl ekonomisk som medicinsk synpunkt är lämpligt, att i någon större

omfattning uppföra förlossningshem uti bygderna. Landstinget erinrar, att

det inom länet finnes ett väl utgrenat nät av sjukstugor, vilkas antal för

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Majlis proposition nr 39.

närvarande uppgår till 16. Ur ekonomisk synpunkt vore det fördelaktigare,

att så långt som möjligt sammanföra förlossningsvården för landsbygden till

vid dessa sjukstugor inrättade förlossningsrum. Driften vid ett fristående

förlossningshem bomme alltid att ställa sig betydligt dyrare än vid en sjukstuga.

Det kunde också ifrågasättas, huruvida det icke inom vissa delar av

de norrländska länens lappmarksområden vore förmånligare att lämna resebidrag

till barnaföderska, som önskade begagna sig av vård å sjukstuga, än

att uppföra ett flertal förlossningshem, vilkas beläggning måste bli ojämn

och problematisk. Att det ur medicinsk synpunkt vore förmånligare att

förlägga vården till sjukstugorna behövde knappast påpekas. Däremot funne

landstinget förlossningsrum hos barnmorska vara en form, som på lämpligt

sätt löste frågan örn förbättrad barnbördsvård inom länets lappmarksområde.

Länsstyrelsen i Jönköpings län är för sin del tveksam beträffande lämpligheten

av mindre förlossningsanstalter, förlagda till barnmorske- och provinsialläkarstationerna.

I all synnerhet finner länsstyrelsen en sådan tvekan välgrundad,

örn barnbördsavdelningar mera allmänt inrättas vid lasaretten.

Försiktigheten borde därför bjuda, att man först avvaktade utvecklingen av

den föreslagna utbyggnaden med nya barnbördsavdelningar. Såsom en

sammanfattning av sin uppfattning örn dessa fristående förlossningsanstalter

anför länsstyrelsen, att de knappast kunde betecknas såsom för länets vidkommande

erforderliga utan snarare syntes höra samman med orter, där

avstånden bättre motiverade dem.

Länsstyrelsen i Kronobergs län är av enahanda mening och framhåller, att

åtminstone vad Kronobergs län beträffar anordningen med förlossningsrum

hos barnmorska knappast eller endast undantagsvis torde böra ifrågakomma.

Vården borde i stället lämnas antingen å lasarettens barnbördsavdelningar

eller å särskilda förlossningshem, varvid det vore en fördel, om vården

kunde koncentreras på ett mindre antal anstalter av ej för ringa storlek, å

vilka fullt tillfredsställande vård under tillsyn av läkare kunde äga rum.

Förste provinsialläkaren i Västmanlands län medgiver, att i glest bebodda

trakter av vårt land och där avstånden till andra slag av förlossningsanstalter

äro betydliga, förlossningsrum hos barnmorska kunna lia en viss

mission att fylla. Vistelsen av en med smittsam sjukdom behäftad barnaföderska

i en barnmorskas hem innebure dock en stor fara för barnmorskans

övriga klientel i den öppna förlossningsverksamheten och även beträffande

hennes deltagande i mödra- och barnavården. Det vore ej alltid möjligt att

iakttaga i barnmorskereglementets § 17 angivna försiktighetsmått eller att

överflytta den smittsamma kvinnan till epidemisjukhus, utan kunde det inträffa,

att kvinnan måste under avsevärd tid kvarbliva i barnmorskans hem.

Bestämmelserna örn förlossningsrum borde vidare kompletteras med en föreskrift,

att rummet under inga förhållanden finge användas för barnmorskans

eller hennes familjs privata behov och att det skulle vara så ordnat, att det

omedelbart kunde tagas i bruk för sitt avsedda ändamål.

Gentemot nu nämnda lokala myndigheter, som i viss mån kunna åberopas

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

till förmån för en mera centraliserad barnbördsvård, stå en del yttranden i

motsatt riktning.

Sålunda anser länsstyrelsen i Kalmar län, att vikten ej får i allt för stor

utsträckning läggas på de centrala barnbördshusen eller barnbördsavdelningarna.

Ifråga örn de okomplicerade förlossningsfallen vore det av synnerligen

stor betydelse, att tillfälle till god men enkel anstaltsvård funnes att

tillgå på ett avstånd ej för avlägset från hemorten.

Skaraborgs läns barnmorskestyrelse förordar likaledes såsom en för länet

önskvärd utveckling anordnandet av smärre förlossningshem, förlagda till

platser, där tjänsteläkare finnas stationerade.

Förste provinsialläkaren i Blekinge län finner det vara av särskild vikt, att

utbyggnaden av den slutna förlossningsvården sker med försiktighet. I första

hand borde anordnas en anstalt för vård av svårare förlossningsfall och av

kvinnosjukdomar. Men i övrigt borde man, intill dess man förvärvat tillräcklig

erfarenhet örn behovet av större vårdanstalter, inskränka sig till inrättande

av förlossningsrum med 1—2 platser samt eventuellt även mindre

förlossningshem med 3 4 platser. Därvid borde tagas under allvarligt övervägande,

huruvida det icke till undvikande av alltför dryga byggnads- och

driftkostnader borde vara distriktsbarnmorskorna förbehållet att på egen

bekostnad anordna och driva av vederbörande medicinska myndigheter godkända

och kontrollerade förlossningsrum respektive mindre förlossninghem.

I sistnämnda del instämmer barnmorskestyrelsen i Blekinge län och detta

ej blott för ödemarksområden utan även för landet i övrigt. För att ej i

onödan komplicera hithörande frågor, syntes såväl bestämmandet av platsantalet

som godkännandet av förlossningsrummen i övrigt och deras drift

kunna överlämnas åt vederbörande barnmorskestyrelse efter vissa av medicinalstyrelsen

uppgjorda riktlinjer.

Landstingen i Uppsala och Hallands län samt länsstyrelsen i Ostergötlands

län ställa sig mera odeciderade och betona för sin del angelägenheten av att

landstingen i fråga om organisationens genomförande beredas största möjliga

frihet, så att en god anpassning efter länens skilda förhållanden kan ernås.

Förste provinsialläkaren i Kronobergs län anser, med instämmande av

länets landsting, att den slutna och den öppna vårdformens berättigade krav

icke kunna samtidigt tillgodoses på annat sätt, än att landstingsområdet

uppdelas i ett visst antal distrikt, som till befolkningstal och ytinnehåll

äro så stora, att en förlossningsanstalt kan finnas i varje distrikt. Därigenom

skulle i Kronobergs län komma att finnas 15 barnmorskedistrikt mot

nuvarande 53. De större anstalterna, fristående barnbördshus och obstetriska

avdelningar vid lasarett, borde mottaga dels normala förlossningsfall från

det anstalten omgivande distriktet, dels ock patologiska fall från såväl det

distrikt som omgivande större eller mindre delar av landstingsområde

Däremot borde icke dess relativt dyrbara platser stå öppna för normala

förlossningar från andra distrikt. Förlossningsrum hos barnmorska borde

till följd av de med denna vårdform förenade nackdelarna icke ifrågakomma

annat än undantagsvis, utom i ödemarksområden.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 39.

33

Kopparbergs läns landsting framhåller med instämmande av länsstyrelsen,

att den beträffande barnbördshus och barnbördsavdelningar föreslagna normen,

att minst en barnmorska bör ha full sysselsättning i förlossningsvård

vid anstalten, synes omöjlig att uppfylla beträffande barnbördsavdelningar

vid sjukstugorna. Dylika avdelningar bestode nämligen av ett mindre antal

platser och hinder borde icke möta att en barnmorska vid en sådan anstalt

även arbetade i den öppna barnbördsvården. Därest avdelningarna vid sjukstugorna

skulle göras så stora, att full sysselsättning bereddes en barnmorska,

komme detta att hindra ett eljest lämpligt utnyttjande av sjukstugorna som

stödanstalter för barnbördsavdelningar.

Förste provinsialläkaren i Norrbottens län, med vilken länsstyrelsen i länet

instämmer, ställer sig tveksam mot inrättandet vid sjukhus av verkliga förlossningsavdelningar

med mindre än 8 vårdplatser. Man borde vidare sträva

efter att så mycket som möjligt förhindra uppkomsten av små förlossningshem

och förlossningsrum hos barnmorskor, enär sådana anstalter icke lämpade

sig för tvåbarnmorskesystemet.

Slutligen har statens inspektör för fattigvård och barnavård med avseende

å förslagets inverkan å de enskilda förlossningshemmen gjort följande

uttalande:

En fråga, man måste göra, är den vad den slutna barnbördsvårdens utbyggande

medelst barnbördsavdelningar, förlossningshem och förlossningsrum

kommer att betyda för de enskilda förlossningshemmen och för de

kvinnor, som för längre eller kortare tid söka obemärkthet på grund av

moderskap. Att här våga förutsäga något, låter sig väl ej gärna göra. Troligt

torde dock vara dels att åtskilliga enskilda förlossningshem komma att

snart nog nedläggas, dels att nämnda mödrar lättare få möjlighet att söka

obemärkthet genom att i olika bygder anlita där befintliga förlossningshem

enligt sjukvårdskommitténs förslag. Anledning gives dock antaga, att den

typ av enskilda förlossningshem alltjämt kommer att finnas, som erbjuder

kvinna vård under längre tid före nedkomsten, d. v. s. just den typ, som

hittills visat sig mest asocial. Anledning funnes måhända ock att räkna med

att gravida kvinnor, som önska obemärkthet, begiva sig till från hemtrakten

avlägsen bygd för att där bli förlösta å något kommunalt förlossningshem

och inackordera sig där i något enskilt hem under väntetiden. Icke otroligt

är då att enskilda inackorderingshem på så sätt komma att växa upp med

förlossningarna förlagda till det närliggande förlossningshemmet. Denna väg

kan utan tvivel bli av synnerligt värde för dem, som önska obemärkthet.

Men man kan oj heller bortse flan faran av att asociala inackorderingshem

på så sätt komma att uppstå, kringströdda i vårt land. Dylika inackorderingshem

(väntehem) torde väl då alltjämt gälla såsom »enskilda förlossningshem»,

ehuru förlossningar där ej äga rum. Med hänsyn till den verkliga fara för

en rationell barnavård de kunna komma att innebära, böra de väl ock bli

föremål för särskild uppmärksamhet. Vad här anförts må förvisso icke

bagatelliseras. Då nu efter många års ej ringa mödor en uppröjning ägt

liim å de enskilda förlossningshemmens område genom samfällt arbete av

medicinalstyrelsen och statens barnavårdsinspektion, vore i sanning beklagligt,

örn ett nytt asocialt elände skulle skölja fram över detta ömtåliga fält.

Säkert är enligt mitt förmenande, att synnerlig uppmärksamhet från första

stund bör ägnas åt detta område, åtminstone under de första åren för den

nu planerade slutna barnbördsvårdens utbyggande. Och med all skärpa och

Bihang till riksdagens protokoll Wiil. 1 sami. Nr lill. lita Sfi 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

övertygelse finner jag mig böra framhålla, att det enligt min erfarenhet bör

anses fullständigt uteslutet att lämna den kontrollerande och inspekterande

tillsynen över dessa inackorderingshem åt barnavårdsnämnderna. Säkert är

att dessa nämnder i stort sett skulle sakna förutsättningarna för att fullgöra

denna uppgift. Erfarenheten från de år särskilda sociala experter stått till

förfogande för statens inspektör för fattigvård och barnavård för inspektionsoch

upplysningsverksamhet beträffande bl. a. dessa hem, har tydligt givit till

känna huru svår den sociala inspektionen i verkligheten är. Den inspektion,

som genom de sociala experterna bedrivits, är tyvärr nu stadd på avskrivning

sedan anslaget till dem alltmera minskats. Som motivering för anslagets

minskning har anförts, att inspektionerna böra mer och mer kunna utövas av

de lokala organen samt, i den mån distriktsvården utbygges, av distriktssköterskorna.

Min erfarenhet örn dessa organs förmåga att utöva denna

inspektions- och upplysningsverksamhet är emellertid att de icke äro vuxna

detta uppdrag, samt att de på grund av sin lokala bundenhet ej heller kunna

erhålla den självständiga ställning, som härför erfordras. Endast genom en

fortgående enhetlig central inspektion, i huvudsak likartad med den hittillsvarande,

kan, enligt mitt förmenande, ett tillfredsställande resultat av den

sociala inspektionen erhållas.

Mot de av kommissionen förordade grunderna för driftbidrag till barnbördsanstalter

och väntehem hava erinringar framställts i åtskilliga hänseenden,

på sätt av det följande framgår.

Länsstyrelsen i Kronobergs län m. fl. håller före, att driftbidrag ej bör

utgå till enskilda anstalter, där vinstintresset ej är helt uteslutet. En i

huvudsak liknande ståndpunkt intager styrelsen för svenska, landstingsförbundet,

som uttalar, att driftbidrag bör utgå till andra än landstingens och icke-landstingsstäders

anstalter endast i den mån för länet (staden) tillräckligt antal

platser icke finnes å landstingets (stadens) anstalter.

Förste provinsialläkaren i Norrbottens län anser, med instämmande av

länsstyrelsen och barnmorskestyreisen i länet, att väntande mödrar, vilka icke

kunna beredas tillgång till väntehem, mycket väl kunna bo i enskilda hem,

som fylla ordinära krav på hygien, en mening, som jämväl företrätts av

statens sjukvårdskommitté. Med hänsyn härtill vore det en brist i förslaget,

att statsbidrag ej kunde utgå, örn kvinnorna väntade i privata hem.

Stockholms läns landsting har intet att erinra mot driftbidrag men förutsätter,

att av kommissionen föreslagna bestämmelser örn legosängsavgiftens

storlek och statsbidraget till driftkostnaden vid förlossningsavdelningar även

skola gälla för Allmänna barnbördshuset i Stockholm, Akademiska sjukhuset

i Uppsala och det blivande Karolinska sjukhuset och att landstingets

kostnader vid dylik barnbördsvård av länsbor enligt ingångna avtal även

skola beräknas med hänsyn till sagda bestämmelser.

Landstinget och förste provinsialläkaren i Kronobergs län förorda, att bidrag

endast må utgå för normala förlossningsfall och icke för patologiska

fall å barnbördsavdelningar vid lasarett.

Förste provinsialläkaren i Skaraborgs län anser önskvärt, att statsbidrag

må kunna utgå för något längre tid än 10 dagar, helst under 14 dagar, och

åberopar, att som regel cirka två veckors vila och vård erfordras i samband

med förlossning.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:is proposition nr 39.

Gotlands läns landsting oell länets förste provinsialläkare finna för sin del

skäligt, att för orter med särskilt dåliga kommunikationer, såsom Gotska

Sandön, möjlighet beredes att erhålla driftbidrag till väntehem under längre

tid än 15 dagar.

Beträffande driftbidragens storlek m. m. ifrågasätter statskontoret, huruvida

icke dessa blivit val högt tilltagna, samt anför till stöd härför:

Erinras må, att statsbidraget till driftkostnaderna vid tuberkulossjukvårdsanstalter

utgår till tuberkulossjukhus med 1 krona 75 öre och till

tuberkulossjukstuga samt tuberkulossjukavdelning å lasarett med 1 krona

25 öre, allt för dag och patient räknat. Statskontoret anser skäl icke föreligga

att medgiva högre bidrag av statsmedel till förlossningsanstalt än som

utgår till motsvarande tuberkulossjukvårdsanstalt. Därest det i enlighet

med kommissionens förslag finnes lämpligt att för förlossningsanstalts vidkommande

fastställa ett och samma driftkostnadsbidrag per vårddag oberoende

av anstaltens storlek, synes detta icke böra bestämmas till högre belopp

än 1 krona 50 öre. Vad angår frågan örn statsbidrag till driften av

s. k. väntehem, torde de lägre driftkostnaderna böra föranleda, att statsbidraget

till dylikt hem sättes till lägre belopp än bidraget till förlossningsanstalt.

Från andra håll göres åter gällande, att ett bidrag av 2 kronor i förening

med det därtill knutna villkoret örn 1 krona såsom högsta dagavgift, medför

en ej oväsentlig ökning av landstingens utgifter för driften av barnbörds*

avdelningarna. Styrelsen för svenska landstingsförbundet anför sålunda:

Barnbördsavdelningarna äro synnerligen dyrbara i drift och i regel kostsammare

än flertalet övriga lasarettsavdelningar. Landstingen uttaga också i

allmänhet väsentligt högre avgifter å dessa avdelningar än å övriga lasarettsavdelningar.

Dessa avgifter överstiga ofta 3 kronor per dag, eller det belopp,

till vilket statsbidrag och legosängsavgift högst skulle kunna uppgå

enligt det föreliggande förslaget. Detta kommer sålunda att i många fall

medföra en ökning av landstingens utgifter för barnbördsavdelningarnas

drift. Då det kan befaras, att denna ökning av driftkostnaderna för landstingen

skall kunna inverka menligt på deras förmåga att inom relativt kort

tid anskaffa erforderligt antal vårdplatser för förlossningsfall,_ synes det nödvändigt

att öka driftinkomsterna vid ifrågavarande avdelningar. Två utvägar

erbjuda sig härvid, nämligen antingen att medgiva uttagande av högre

legosängsavgift än 1 krona per king eller höja statsbidraget utöver det föreslagna

beloppet, 2 kronor per dag. — Yad angår det förstnämnda alternativet

torde kunna anföras, att en relativt blygsam höjning av legosängsavgiften

till högst 2 kronor per dag icke behöver avskräcka barnaföderskorna

från att söka sig till barnbördsanstalterna. Erfarenheten från län, där avsevärt

högre avgifter uttagas, giva vid handen, att barnaföderskorna gärna betala

den högre avgiften, blott de beredas vård å anstalt. Vid en maximigräns

för avgiften av exempelvis 2 kronor per dag skulle de flesta landsting

• kunna bibehålla sina för lasaretten i allmänhet gällande legosängsavgifter.

Sänkes däremot maximiavgiften till 1 krona per dag, medför detta besvärligheter

i fråga om debiteringen. För en barnaföderska, som inkommer

före förlossningen, skulle sålunda under väntetiden utgå viss avgift, under

10 dagar från förlossningen 1 krona per dag och under eventuellt därefter

följande anstaltsvistelse samma avgift som före förlossningen. En höjning av

maximiavgiften till 2 kronor per dag skulle icke heller behöva medföra några

betänkligheter med avseende å de fattiga barnaföderskorna, eftersom lands
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

tingen redan äro skyldiga att jämlikt fattigvårdslagens 42 § ersätta vårdkostnad

å barnbördsavdelning och förslag om utvidgning av denna ersättningsskyldighet

till att oavse jämväl fristående barnbördshus och förlossningshem

framlagts. — A andra sidan föreligga givetvis skäl att göra barnafödandet

så litet kostsamt som möjligt för de enskilda. Ur denna synpunkt

är det lämpligt, att avgifterna å förlossningsanstalterna hållas låga. Örn såsom

föreslagits avgiften sättes till allenast 1 krona per dag, skulle tydligen

de flesta barnaföderskor själva kunna betala sin avgift utan anlitande av

fattigvården och i sista hand landstinget. Vid en dylik låg avgift är det

emellertid nödvändigt, att staten ökar sitt bidrag utöver det av befolkningskommissionen

föreslagna. — Mot storleken av det föreslagna bidraget till

driften av förlossningshem och -rum har styrelsen däremot intet att erinra.

Att en dagavgift av högst 1 krona är för låg, framhålles av fyra länsstyrelser

(Uppsala, Kronobergs, Hallands och Kopparbergs), fyra landsting

(Kronobergs, Kalmar södra, Hallands och Kopparbergs) samt svenska sjukkasseförbundet.

En höjning av statsbidraget åter förordas av två länsstyrelser

(Södermanlands och Norrbottens) samt fem landsting (Östergötlands,

Älvsborgs, Skaraborgs, Jämtlands och Norrbottens). Till stöd för

höjningarna vare sig en sådan förordas av dagavgiften eller av driftbidraget

åberopas i regel väsentligen samma skäl, som anförts av landstingsförbundet.

Norrköpings stad anser det hava varit lyckligare att anpassa avgifterna

efter behovsprincipen och sålunda bereda de ekonomiskt sämst sitirerade

barnaföderskorna anstaltsvård till lägsta möjliga avgift eller eventuellt kostnadsfritt,

medan avgifterna för dem, som vore i stånd att betala, borde

sättas högre i proportion till betalningsförmågan. I enlighet härmed borde

statsbidraget ökas för de mindre bemedlade barnaföderskorna.

Länsstyrelsen i Gotlands län ifrågasätter, örn ej den föreslagna skillnaden i

villkoren för åtnjutande av sluten respektive öppen vård kommer att vålla

en förändring i den ur social synpunkt synnerligen goda tendensen att söka

anstaltsvård, och yttrar, att det därför måhända vore förmånligt att bereda

möjlighet åtminstone för mindre bemedlade och obemedlade att erhålla befrielse

från avgift.

Länsstyrelsen i Ostergötlands län anser, att då det är önskvärt, att det allmännas

hjälp åt barnaföderskorna så långt ske kan meddelas in natura, vård

å förlossningsanstalt eller vänteliem bör vara kostnadsfri, i följd varav driftbidraget

bör höjas.

Statens inspektör för fattigvård och, barnavård samt länsstyrelsen i Malmöhus

län ävensom stadsfulllmäktige i Malmö och Hälsingborg föreslå en bestämmelse

motsvarande den i § 2 i kungörelsen angående statsbidrag till driftkostnaderna

vid hem för kroniskt sjuka den 27 juni 1927 intagna, varigenom möjlighet

åstadkommes att uttaga högre vårdavgift än 1 krona för s. k. utomlänspati-.

enter. Den förstnämnde ifrågasätter vidare, om ej förtydligande borde

lämnas, huruvida i vårdavgiften även skall ingå kostnader för läkarvård,

sjukvårdsmaterial m. m.

Kopparbergs läns landsting, varmed länsstyrelsen instämmer, påpekar, att

förslaget avfattats så, att driftbidrag icke kan påräknas för övertaliga patienter

vid överbeläggning. J fråga om barnbördsvården gällde det dock

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

akuta fall, vilket gjorde det omöjligt att reglera tillströmningen av patienter.

Vid mindre anstalter komme säkerligen att uppstå stora variationer i beläggningen,

ibland med tomma rum och stundom stark trängsel. Det borde

fördenskull tillämpas en medeltalsberäkning vid bestämmandet av antalet

statsbidragsberättigade platser å barnbördsanstalterna. — Samma landsting

gör även invändning mot det föreslagna villkoret örn fastställd plan för rätt

att erhålla driftbidrag. Såsom förslaget är avfattat, skulle, anför landstinget,

driftbidrag icke kunna erhållas till redan i gång varande anstalter,

även örn dessa vore aldrig så förstklassiga, förrän en hela landstingsområdet

omfattande plan uppgjorts och godkänts av medicinalstyrelsen. — Jämväl

länsstyrelsen i Östergötlands län ställer sig något tveksam till detta villkor.

Förste provinsialläkaren i Norrbottens län framhåller, att villkoret örn högst

en kronas dagavgift betyder, att de enskilda förlossningshemmen icke kunna

använda sig av statsbidraget. I konkurrensen komma de därför ej att kunna

stå sig, varför hela den privata förlossningshemsverksamlieten så småningom

komme att nedläggas.

Från några håll har härutöver betonats önskvärdheten av att driftbidraget

kompletteras nied re sebidrag för barnaföderskorna.

Sålunda förordar länsstyrelsen i Östergötlands län, att barnaföderskorna

med statsmedel beredas fria resor till och från anstalt. Svenska sjukkasseförbundet

anser det böra tagas under övervägande att lämna resebidrag för

avlägset boende barnsängskvinnor. Jämväl förste provinsialläkaren i Gävleborgs

län fäster uppmärksamheten på frågan örn resekostnadernas bestridande.

Vad slutligen angår byggnadsbidragen och de föreslagna grunderna

därför, lia jämväl erinringar framkommit i olika avseenden. Så anser förste

provinsialläkaren i Kronobergs län, med instämmande av länets landsting, att

bidrag till anordnande av barnbördsavdelning vid lasarett endast bör utgå

för så många platser, som motsvara behovet för normala förlossningar.

De platser åter, som avses för patologiska fall, böra helt bekostas av landstingen,

vilka av ålder haft att själva sörja för den slutna kroppssjukvården.

Förste provinsialläkaren i Gävleborgs län ifrågasätter med instämmande av

länsstyrelsen och barnmorskestyrelsen, huruvida icke under särskilda förhallanden

bidrag även bör utgå till anordnande av barnbördsavdelning, för vars

driftkostnad landstinget icke i sista hand helt eller delvis ansvarar.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser, att byggnad sbidrag i likhet med de föreslagna

driftbidragen bör kunna utgå till svenska röda korset ävensom efter

prövning i det enskilda fallet till annan enskild sammanslutning.

Hälsingborgs stad framhåller, att bidrag även bör utgå för örn- och tillbyggnad

av fristående barnbördshus.

Medicinalstyrelsen och länsstyrelsen i Gotlands län anse det önskvärt med

bidrag även för anordnande av väntehem. Länsstyrelsen uttalar farhågor

för att landstingen utan sådant bidrag komma att avstå från anskaffande av

dylika, ur social synpunkt synnerligen önskvärda anstalter.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Gentemot bidragets uppdelning å skilda belopp för tre olika fall hävdar

bland andra styrelsen för svenska landstingsförbundet, att bidraget städse bör

utgå med samma belopp. Erfarenheten hade nämligen visat, att det stundom

kunde ställa sig dyrare att genom till- eller ombyggnad inreda barnbördsavdelning

i en redan befintlig anstalt än bygga en helt ny, ehuru andra skäl

kunde så starkt tala för det förstnämnda alternativet, att man trots de högre

kostnaderna måste välja detta. Styrelsen erinrar, att någon gradering så

som nu föreslagits icke förekommer i fråga om statsbidragen till tuberkulossjukvårdsanstalter.

Södermanlands och Alvsborgs läns landsting erinra, att då barnbördsavdelning

anordnas vid lasarett, detta ofta lämpligast kan ske genom att en

del av lasarettet, som tidigare haft annan uppgift, ombygges till barnbördsavdelning,

medan för den gamla uppgiften uppföres nybyggnad. I sådant

fall vore det motiverat, att bidrag utginge såsom för nybyggnad. Ett motsatt

förhållande kunde medföra, att avdelningarna anordnades på ett för

driften och omkostnaderna olämpligt sätt.

I fråga örn byggnadsbidragens storlek anför statskontoret:

Att märka är, att landstingen, respektive icke-landstingsstäderna, redan

nu i betydande omfattning utan statsbidrag ordnat med anstaltsplatser för

barnbördsvård. Sålunda uppgingo, enligt vad som framgår av en vid föreliggande

betänkande fogad tablå, under år 1934 antalet barnsbörder å landstings

eller icke-landstingsstäders förlossningsanstalter till icke mindre än en

tredjedel av hela antalet förlossningar i landet. Härtill kommer, att ett

icke oväsentligt antal förlossningar under samma år ägde rum å anstalter,

som tillhörde andra kommuner än de nu nämnda. Det torde under sådana

förhållanden kunna antagas, att även statsbidrag till väsentligt lägre belopp

än kommissionen föreslagit skulle verksamt bidraga till utökandet av antalet

anstaltsplatser. I detta sammanhang får statskontoret erinra, att statsbidrag

till uppförande av tuberkulossjukvårdsanstalter icke får överstiga 2,000 kronor

för varje vårdplats och till nybyggnad av hem för kroniskt sjuka 1,000 kronor

för varje sådan plats. I betraktande härav och med hänsyn till den förmån

i förhållande till vad som för närvarande gäller, som landstingen respektive

icke-landstingsstäderna skulle erhålla i form av statsbidrag även till driftkostnader

vid förlossningsanstalterna, förefaller det statskontoret, att här

avsedda statsbidrag till nybyggnader för förlossningsanstalter bör kunna begränsas

till förslagsvis 1,500 kronor för varje vårdplats. Förutom en dylik

nedsättning av maximibidraget per vårdplats räknat torde det även vara

rimligt att begränsa det sammanlagda bidraget till högst en tredjedel av

byggnadskostnaderna i stället för till högst hälften enligt kommissionens förslag.

I anslutning till vad sålunda förordats i fråga örn bidrag till nybyggnad

av förlossningsanstalter torde även det av kommissionen föreslagna bidraget

till inköp av byggnad samt till örn- och tillbyggnadsarbeten beträffande såväl

för ändamålet inköpta som i vederbörandes ägo förut befintliga byggnader

böra i motsvarande grad nedsättas. Likaså synes bidraget till inrättande

av förlossningshem och förlossningsrum hos barnmorska kunna sättas lägre

än kommissionen föreslagit.

Ä andra sidan göra svenska landstingsförbundet och landstingen i Östergötlands,

Malmöhus, Skaraborgs, Västerbottens och Norrbottens län gällande,

att bidragen måste anses för låga. Norrbottens läns landsting föreslår sålunda

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Majds proposition nr 39.

en höjning av bidraget för uppförande av barnbördsavdelning eller barnbördshus

till 4,000 kronor och landstingsförbundet till minst 3,000 kronor,

varvid som skäl anföres, att dessa anstalter i genomsnitt ofta draga en

kostnad av 10,000—12,000 kronor per plats. Västerbottens läns landsting

föreslår en höjning till 1,500 kronor av bidraget till omändring av i landstingets

ägo befintlig byggnad samt till 1,250 kronor av bidraget till anordnande

av förlossningshem och förlossningsrum hos barnmorska. Av Malmöhus

läns landsting ifrågasattes en sådan ändring av bidragsbestämmelserna,

att bidrag föreskrives skola utgå med hälften av de verkliga byggnadskostnaderna

och att sålunda bestämmelsen örn ett högsta bidragsbelopp per

vårdplats slopas. En sådan ändring anses motiverad främst därav att staten

förbehålles medbestämmanderätt i fråga örn byggnadssättet.

Länsstyrelsen i Västerbottens län ifrågasätter, huruvida det icke vore lämpligt

att medgiva bidrag även för förhyrda lokaler, enär vederbörande eljest

kunde bliva nödsakade att uppföra nybyggnader, ehuru lämpliga lokaler

kunde förhyras och iordningställas för ringa kostnader. Denna uppfattning

delas beträffande förlossningsrum hos barnmorska av länets landsting.

Länsstyrelsen i (Gotlands län och länets landsting anse, att det v ore skäligt

att Gotlands län, som hade bland de tyngsta skattebördorna i riket, ett

mycket svagt skatteunderlag och förhållandevis mycket stora sjukvårdsutgifter,

likställdes med de nordligaste länen i fråga örn rätt att erhålla högre

bidrag än de eljest föreskrivna.

I flera yttranden uttalas, att bidrag bör utgå retroaktivt, således även

till redan anordnade anstalter, eller att i varje fall skälig gottgörelse i någon

form bör beredas för dylika. Denna mening företrädes av svenska landstingsförbundet,

Överståthållarämbetet och två länsstyrelser (Kalmar och

Gävleborgs), sex landsting (Stockholms, Södermanlands, Kalmar södra, Älvsborgs,

Örebro och Norrbottens), barnmorskestyrelsen i Gävleborgs län samt

två städer utanför landsting (Stockholm och Malmö). I detta avseende yttrar

styrelsen för svenska landstingsförbundet:

Styrelsen kan icke ansluta sig till förslaget, att byggnadsbidragen icke

skulle hava retroaktiv karaktär. Enligt styrelsens mening aro fastmera de

landsting som redan inrättat anstalter för barnsbörd, värda en särskild uppmuntran

''för att de på ett tidigt stadium beaktat det vårdbehov, som föreligger

för de barnafödande kvinnorna, och vidtagit åtgärder för dettas tillgodoseende.

Erinras må, att, då år 1927 statliga byggnadsbolag för första

Sången beviljades för den kroniska sjukvården, redan förefintliga anstalter

för dylika sjuka uteslötos från statsbidrag, men att riksdagen ett par år

senare ansåg det berättigat, att statsbidrag utginge även till dylika anstalter,

om ock med lägre belopp. Samma skäl för retroaktiva bidrag föreliggei i nu

förevarande avseende, och styrelsen får salunda hemställa, att det statliga

byggnadsbidraget till barnbördsanstalter får avse även sådana förefintliga

anstalter, som äro i landstingens respektive städers utanför landstings ägo.

Något motiv, varför bidragen till dessa anstalter skulle fixeras till ett lägre

belopp, synes ej förefinnas. Bidragen böra sålunda utgå med samma belopp

vare sig de avse redan förefintliga eller framtida anstalter.

Av Södermanlands läns landsting anföres bland annat följande.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Majus proposition nr 39.

Landstinget kan icke annat än på det allvarligaste erinra emot att staten

nu, liksom da det gällde anordnandet av vårdplatser för kroniskt sjuka,

skulle straffa de landsting, som redan vidtagit åtgärder i full överensstämmelse

med av statsmakterna framlagda förslag, genom att icke tilldela dem

några bidrag. Redan före svenska landstingsförbundets konferens år 1930

hade statens sjukvårdskommitté meddelat, huru den ansåg, att förlossningsvården

borde ordnas. Vid konferensen belystes detta ytterligare i ett föredrag

av kommitténs vice ordförande, f. generaldirektören N. Hellström. Med

avseende på den ekonomiska sidan av saken framhöll han därvid, att »den

stora räckvidd, vilken omvårdnaden örn barnaföderskorna har, med särskild

hänsyn till den alltjämt sjunkande nativiteten i vårt land», onekligen ställde

frågan örn statens bidrag till kostnadernas täckande i förgrunden. Det anfördes

från landstingshåll viel konferensen såsom svar på den statliga uppmaningen,

att det helt visst icke skulle dröja länge, förrän ett flertal landstmg

ordnat denna fråga, men att staten heller icke finge dröja med att lämna

sitt bidrag, och det uttalades därvid den rättmätiga förhoppningen, att, när

bidraget komme, de landsting, som då ordnat denna fråga, icke skulle komma

att ställas i en sämre ställning än örn de dröjt därmed såsom skedde vid

ordnandet av vården för de kroniskt sjuka. Landsting, som därefter och i

enlighet med sjukvårdskommitténs riktlinjer anordnat förlossningsavdelningar

vid sina lasarett, hava givetvis gjort detta i den förvissningen, att statsbidiag

skulle komma att erhållas, och i alla händelser att, örn statsbidrag

skulle komma att beslutas, de icke skulle komma i sämre rätt till erhållande

av dylikt bidrag, därför att de hörsammat den statliga kommitténs påpekanden

örn behovet av en snar förbättring av vården vid förlossning.

I de yttranden, vari förslag om viss gräns för retroaktiviteten framställts,

har såsom lämplig sådan förordats antingen sjukhuslagens tillkomst eller en

tid av 5 år. Stockholms luns landsting anser, att bidrag i varje fall lior utgå

efter i huvudsak de grunder, som beslutats beträffande bidrag till befintliga

folkskolebyggnader.

De framkomna meningarna örn retroaktiva bidrag delas så tillvida även

av Värmlands läns landsting som landstinget förordar en sådan retroaktivitet,

att utbyggnaden av barnbördsavdelningar icke förhindras i avvaktan på de

nya bestämmelsernas ikraftträdande.

Det av kommissionen föreslagna villkoret för erhållande av byggnadsbidrag,

att plan för förlossningsvården skall vara fastställd av medicinalstyrelsen,

avstyrkes av länsstyrelsen i Kalmar län, som anser samma skäl tala

mot en sådan plan som mot tidigare ifrågasatta sjuk vårdsplaner. De skäl,

som härvid åsyftas, äro främst läkekonstens snabba utveckling, växlingar i

det ekonomiska läget, tillkomsten av nya industrier och nya samfärdsmedel

samt förändringar i den sociala lagstiftningen.

Barnmorskestyrélsen i Blekinge län förmenar, nied instämmande av länsstyrelsen,

att ifrågavarande villkor ofelbart måste leda till en dyrbar överorganisation

på området samt att planen därför bör givas karaktär av allmänna

riktlinjer. Fråga huruvida statsbidrag skulle utgå, borde enligt

styrelsens mening bedömas från fall till fall, allt eftersom behov av anstalt

förelåge.

Kalmar läns södra landsting ifrågasätter, örn en i detalj uppgjord plan

för hela landstingsområdet är nödvändig eller lämplig från böljan och så

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Majus proposition nr 39.

länge fråga endast är om inrättande av avdelningar vid lasaretten. Ifråga

om dessa borde det vara tillräckligt att kräva, att avdelningen vore lämpligt

inrättad för sitt ändamål. En detaljerad plan borde vara behövlig, först

när det bleve fråga örn anordnande av kompletterande anstalter, förlossningshem

och förlossningsrum hos barnmorska.

Länsstyrelsen i Kronobergs län förutsätter, att fordran på upprättande av

plan ej skall innebära hinder för att — oaktat fullständig utredning ej föreligger

örn sättet för vårdens ordnande för hela sjukvårdsområdet — föreslaget

statsbidrag skall kunna beviljas för sådana anstalter (t. ex. en ny

barnbördsavdelning vid lasarett), vilka under alla förhållanden kunna förutsättas

behövliga. Det läge i sakens natur, att upprättande av en fullständig

plan, vilken endast successivt under loppet av en tidsperiod kunde genomföras,

i betydlig omfattning måste bliva beroende av den erfarenhet, som

vunnes örn tillräckligheten av anordningar, som i första hand vidtoges.

Kopparbergs läns landsting, varmed länsstyrelsen instämmer, uttalar farhågor

för att det mången gång kan bliva svårt att i förväg uppgöra en plan

för hela landstingsområdet, särskilt som barnbördsvården hädanefter i stor

utsträckning kommer att ingå som en integrerande del av den slutna kroppssjukvården.

Det vore också fara värt, att den föreslagna bestämmelsen

komme att fördröja tillkomsten av nya barnbördsanstalter, då vid arbetet

på en hela området omfattande plan tvistefrågor kunde uppkomma rörande

anstalternas förläggning m. m. Det vore därför enligt landstingets mening

till gagn för saken, örn villkoret ändrades därhän, att planen kunde omfatta

även del av landstingsområde.

Älvsborgs läns landsting förutsätter, att planerna icke på så sätt fastställas,

att de skola vara genomförda på viss tid, utan att de endast skola tjäna till

ledning vid det gradvisa utbyggandet. Den av kommissionen nämnda tidrymden

av fem år, inom vilken den slutna vården skulle vara utbyggd, anser

landstinget mycket för kort.

Att såsom villkor för byggnadsbolag uppställa, att vårdavgift skall beräknas

efter vissa grunder, anser Kopparbergs läns landsting liksom länsstyrelsen

i länet opåkallat. Det avsedda sjdtet borde vinnas, även örn villkoret

endast fästes vid rätten till driftbidrag.

Slutligen erinrar länsstyrelsen i Uppsala län, att med avseende å Akademiska

sjukhuset i Uppsala särskilda föreskrifter torde erfordras på grund

av det kontrakt, som gäller mellan staten och Uppsala läns landsting angående

detta sjukhus.

De part em entsch ef ert.

Vid ståndpunktstagandet till frågan örn utbyggandet av den slutna

barnbördsvården torde det vara lämpligt att först framlägga vissa allmänna

synpunkter, vilka synas mig avgörande vid vårdens närmare utformning.

Det är huvudsakligen tvenne önskemål, som en förbättrad sluten barnbördsvård

avser att tillgodose. Det ena är av medicinsk art: bättre behandlingsmöjligheter

för komplicerade barnsbörder. Det andra är av social natur: ökad till
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Majlis proposition nr 39.

gång på anstaltsvård för de kvinnor, vilka även vid normalt förlöpande förlossning

icke i sina hem kunna komma i åtnjutande av erforderlig vård och

önskvärt lugn under barnsängen. Det må emellertid vid allt utbyggande av

den slutna barnbördsvården hållas i minnet, att infektion (barnsängsfeber) är

den största fara, som hotar kvinnan vid barnsbörd, och att kraven på försiktighetsåtgärder

i detta hänseende icke få eftersättas. Detta förhållande ställer i

sin tur stora anspråk såväl på den för vården ansvariga personalen, som på

planläggningen och utrustningen av samtliga förlossningsanstalter, av vilken

typ de vara må. Uppenbarligen måste i vissa avseenden större fordringar

ställas på anstalter, som äro avsedda för komplicerade fall, men det får icke

förbises att, sedan förlossningen kommit i gång, oberäknade komplikationer

ej sällan tillstöta, som även i fråga örn mindre anstalter kunna ställa betydande

krav på såväl den behandlandes skicklighet som anordningarnas

beskaffenhet. Ur vårdsynpunkt är det därför icke önskvärt, att en skarp

gräns upprätthålles mellan anstalter för komplicerade och för normala fall.

Det från medicinsk synpunkt mest tillfredsställande sättet att ordna den

slutna barnbördsvården vore onekligen att helt tillgodose behovet av sådan

vård genom barnbördshus eller barnbördsavdelningar med specialutbildad

läkare (typ I i sjukvårdskommitténs förenämnda plan). Av skäl, som kommittén

berört, låter sig detta emellertid icke genomföra, utan måste man i stor

utsträckning nöja sig med anstalter, vilka ur medicinsk synpunkt äro den nu

nämnda typen underlägsna. Det har härvid från flera håll gjorts gällande, att

förlossningshem, eventuellt förlossningsrum hos barnmorska, borde komma till

vidsträcktare användning än sjukvårdskommittén tänkt sig. Såsom skäl härför

har bland annat åberopats, att sådana anstalter till såväl anläggning som drift

bleve billigare än lasarettsavdelningar utan egen lasarettsläkare (typ II). Yad

anläggningskostnaderna beträffar, torde detta endast delvis äga giltighet. Det

får nämligen icke förbises att, även örn det vore möjligt att förbehålla

lasarettsavdelningarna väsentligen för komplicerade fall, dessa måste förses

med s. k. bilokaler och utrustning, som för ett litet antal platser medför

oproportionerligt höga kostnader. Det blir därför ekonomiskt fördelaktigt att

utöka antalet platser vid lasarett utöver det för komplicerade fall nödvändiga.

Vid sådant förhållande kommer säkerligen skillnaden i anläggningskostnad

mellan de »sociala» vårdplatserna på en lasarettsavdelning och på ett förlossningshem

att bliva mindre än vid ett första påseende kan förefalla sannolikt.

Beträffande driftkostnaderna kan jag icke finna, att de normala fallens vård på

en lasarettsavdelning behöver ställa sig väsentligen dyrare än på ett förlossningshem,

under förutsättning att vården och tillsynen är lika god på båda

anstaltstyperna. Snarare torde driftkostnaderna per barnaföderska i genomsnitt

bli mindre vid lasarettsavdelningen, enär frekvensen där kan beräknas bli

jämnare och större än å förlossningshemmen. Jag vill härutinnan påpeka det

kända förhållandet, att en hjälpbehövande helst anlitar den sjukvårdsinrättning,

där den bästa vården kan förväntas, och att erfarenheten talar för att

de bättre utrustade lasarettsavdelningarna i detta hänseende skola få ett avgjort

företräde framför de huvudsakligen för sociala fall utrustade förloss
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

43

ningshemmen och förlossningsrummen hos barnmorska. Jag ansluter mig

därför till sjukvårdskommitténs av medicinalstyrelsen biträdda uppfattning,

att barnbördsvården bör i första hand utbyggas genom avdelningar vid lasaretten

och de därmed i viss mån jämställda sjukstugorna. Jag förutsätter

härvid, att betryggande anordningar vidtagas mot överförande av smitta från

sjukvårdsinrättningen i övrigt.

På sätt både sjukvårdskommittén och befolkningskommissionen framhållit

måste emellertid för vinnande av en tillfredsställande organisation tillses,

att avståndet till förlossningsanstalt icke blir så stort, att kvinnan av denna

anledning avhåller sig från att söka anstaltsvård. Som regel torde böra eftersträvas,

att ifrågavarande avstånd icke annat än för mera glest befolkade

trakter överstiger 4 å 5 mil. Den slutna barnbördsorganisationen måste därför

inrymma plats även för andra typer av förlossningsanstalter än barnbördshus

och avdelningar vid lasarett eller sjukstuga. Såsom lämpliga typer härvidlag

har sjukvårdskommittén förordat dels förlossningshem med minst 6 platser,

dels ock förlossningsrum hos barnmorska med högst 2 platser. Den förra typen

avses för mera tätt befolkade bygder, den senare för glest befolkade, avlägsna

trakter. Mot ifrågavarande anstaltstyper, särskilt den sistnämnda, hava

i ett flertal yttranden uttalats mer eller mindre starka betänkligheter. Med

understrykande av den varsamhet som kommittén anbefallt beträffande anlitandet

av dessa vårdformer, anser jag mig dock kunna i stort sett godtaga

kommitténs förslag i denna del. Från Röda korset har visserligen framhållits,

att även hem med mindre än 6 men mer än 2 platser, belägna i omedelbar närhet

till ortens barnmorska, ofta visat sig väl avpassade efter ortens behov och

att någon olägenhet ej försports av att dessa hem som regel ej förfogade över

egna barnmorskor. Häremot har emellertid medicinalstyrelsen med skärpa

hävdat, att sammanförandet av flera barnaföderskor till ett hem gör behovet

av ständig barnmorskehjälp oundgängligt, enär i barnmorskas frånvaro lätt

svårigheter kunna inställa sig, som det a hemmet anställda biträdet icke äi i

stånd att bemästra. Skall det allmänna, såsom nu föreslagits, ikläda sig

ansvaret för den slutna barnbördsvården, synes det mig ock rimligt, att den

vårdsökande tillförsäkras all den trygghet, omständigheterna praktiskt taget

kunna medgiva. Ett ur vårdsynpunkt så välgrundat krav som att vid varje

anstalt barnmorska skall vara anställd får enligt mitt förmenande icke eftergivas

på grund av ekonomiska hinder.

Även ur en annan synpunkt har förlossningshem örn 3—5 platser förordats.

Befolkningskommissionen har sålunda, på sätt förut antytts och i det följande

närmare utvecklas, gjort gällande, att. örn vid en dylik mellantyp placerades

två barnmorskor med skyldighet att på kallelse tjänstgöra även i den öppna

vården, detta skulle vara ägnat att i hög grad befrämja ett vidgat samarbete

mellan öppen och sluten barnbördsvård till båtnad för såväl barnaföderskorna

som barnmorskorna. Genom att barnmorskorna därvid skulle kunna utnyttjas

på ett mera rationellt sätt skulle ock det totala antalet barnmorskor kunna

minskas. Uppenbart är, att man vid den slutna barnbördsvårdens utbyggande

bör taga hänsyn till önskvärdheten av ett vidgat samarbete med den öppna

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

bambördsvården, men detta får å andra sidan icke leda till att vårdmöjligheterna

inom det ena eller det andia av dessa områden försämras. Detta synes

mig emellertid lätt kunna bli fallet, örn den av kommissionen förordade mellantypen

skulle komma till mera allmän användning. Utgår man nämligen från

att den slutna bambördsvården bör så långt som möjligt utbyggas vid lasarett

och sjukstugor samt bortser man vidare från sådana mera tätt bebyggda trakter,

där förlossningshem örn minst 6 platser erfordras, kan det befaras, att ett användande

av den av kommissionen förordade mellantypen i stor utsträckning

kommer att leda till alltför stora rayoner med påföljd, att vårdmöjligheterna

bliva mindre tillfredsställande icke blott för barnaföderskor, som

önska bli förlösta i det egna hemmet, utan även för sådana, som föredraga förlossningshemmet.

Vid sådant förhållande torde stor försiktighet böra tillrådas

vid anordnande av dylika smärre förlossningshem. De yttranden, som avgivits

av svenska provinsialläkarföreningen och centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund,

tala ock i samma riktning. Med den av sjukvårdskommittén förordade

formen för samarbete mellan öppen och sluten barnbördsvård — förlossningsrum

hos barnmorska om högst 2 platser — synes man däremot i allmänhet

kunna bibehålla en lämplig rayon för de trakter, som här avses. Såsom kommittén

framhållit, torde användandet av denna samarbetesform komma att

underlättas genom förverkligandet av en förbättrad förebyggande mödravård,

varigenom barnmorskan skulle få kännedom örn de inom rayonen boende

havande kvinnorna och kunna på förhand bättre överblicka, huru med hennes

arbete kan komma att gestalta sig samt därvid giva de kvinnor, som önska

bliva förlösta hemma, besked örn de kunna räkna på biträde av henne i sina

hem eller örn de behöva vända sig till barnmorska i närmaste distrikt.

Den av sjukvårdskommittén föreslagna, av medicinalstyrelsen och befolkningskommissionen

förordade planen för barnbördsvårdens tillgodoseende i

rikets ödemarksdistrikt kan jag ock tillstyrka. Slutligen vill jag i fråga om

allt utbyggande av den slutna bambördsvården betona önskvärdheten av att

för vårdens tillgodoseende i sjukvårdsområdenas gränstrakter hänsyn tages

till förhållandena även i närliggande område och att, där så lämpligen kan

ske, samarbete anordnas för vinnande av bästa möjliga organisation. De riktlinjer,

sjukvårdskommittén i sitt betänkande uppdragit för samarbete mellan

olika huvudmän (kap. 23), torde i huvudsak kunna bliva vägledande härutinnan.

Även i fråga örn huvudmannaskapet för den slutna barnbördsvården

delar jag — i likhet med flertalet hörda myndigheter — i huvudsak

sjukvårdskommitténs uppfattning. Landstingen och icke-landstingsstäclerna

böra sålunda lia ansvaret för vården och göra upp planer för

dess tillgodoseende på ändamålsenligaste sätt. Där behov av förlossningshem

och förlossningsrum föreligger, böra landstingen givetvis beakta redan

förefintliga vårdtillgångar av denna art samt, i den mån dessa äro ur vårdsynpunkt

godtagbara och i övrigt förenliga med planmässig fördelning av

vårdmöjligheterna inom länet, inordna dem i landstingsområdets barnbördsorganisation.

För vinnande av erforderligt samarbete mellan sluten och öppen

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

45

barnbördsvård torde det härvid oftast visa sig nödvändigt att landstingen

övertaga av andra huvudmän nu drivna förlossningsanstalter. Där så ej är

fallet, lärer den omständigheten, att viss av primärkommun eller förening,

t. ex. röda korset, driven anstalt inordnas i länsplanen, icke utan vidare behöva

medföra en sådan åtgärd från landstingens sida, utan böra anstalterna ifråga

alltjämt kunna drivas av sina nuvarande huvudmän, under förutsättning att

dessa underkasta sig de föreskrifter örn samarbete med landstingen, som

kunna befinnas påkallade och för ändamålet utfärdas. Däremot torde med

hänsyn till önskvärdheten av att från den allmänna barnbördsvården avkoppla

ovidkommande vinstintressen enskilda personer icke böra, såsom befolkningskommissionen

ifrågasatt, medgivas enahanda möjlighet.

Med dessa utgångspunkter har jag intet att erinra mot att statsbidrag

utgår till driften av, förutom landstingens egna anstalter, sådana primärkommunala

och föreningar tillhöriga förlossningshem, som av medicinalstyrelsen

befunnits lämpade att ingå i landstingens organisationsplaner för

barnbördsvården. Andra anstalter böra däremot icke komma i åtnjutande av

statliga driftbidrag. Av den ståndpunkt, jag intagit till principen örn fri förlossningsvård

följer ock, att jag ansluter mig till befolkningskommissionens av

medicinalstyrelsen tillstyrkta förslag, att bidrag skall utgå för alla barnaföderskor,

som förlösas å allmän sal, på villkor att av barnaföderskan icke uttages

högre dagavgift än 1 krona. Från detta villkor torde dock, i analogi med

vad som för närvarande gäller statsbidrag till tuberkulosanstalter och hem för

kroniskt sjuka, undantag böra medgivas såtillvida, att högre avgift må uttagas

av barnaföderska från annat område än det, anstalten i första hand åsyftar att

tillgodose. I fråga om dessa barnaföderskor förutsätter jag, att hemortslandstingen

träda hjälpande emellan i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder

för samarbete härutinnan, som hittills i allmänhet tillämpats. Befolkningskommissionen

har vidare föreslagit, att driftbidrag icke skulle för någon dag

kunna utgå för större antal platser än medicinalstyrelsen fastställt såsom motsvarande

normal beläggning. Med hänsyn till svårigheterna att reglera tillströmningen

av barnaföderskor till lasaretten torde emellertid, såsom från

visst håll påyrkats, i detta hänseende böra tillämpas en medeltalsberäkning,

förslagsvis så, att statsbidrag per halvår beräknat icke må utgå för flera platser

än det av medicinalstyrelsen såsom normalt fastställda. I fråga örn drift

bidragets storlek och övriga, här ej berörda grunder för bidragets utgående

anser jag tillräckliga skäl ej föreligga att frångå sjukvårdskommitténs, av befolkningskommissionen

biträdda förslag. Jag tillstyrker ock det av kommissionen

förordade förslaget örn bidrag till driften av väntehem och till hemhjälp

i rikets ödemarksdistrikt, dock med den modifikationen, att bidrag som

regel endast må utgå för barnaföderska, som bor på ett avstånd från förlossningsanstalt

av minst fyra mil, samt att bidrag till hemhjälp allenast må

1 limnäs vid styrkt behov av dylik hjälp.

Vad slutligen angår frågan örn statsbidrag till anordnande

av vårdplatser för barnsbörd, har som nämnts befolkningskommissionen ansett

dylikt bidrag erforderligt för att stimulera till nödig byggnadsverksamhet.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

1 de avgivna yttrandena har ock bidrag för detta ändamål överlag tillstyrkts,

örn ock beträffande grunderna för bidraget åtskilliga erinringar framställts.

För egen del ställer jag mig i viss mån tveksam mot en dylik ordning, icke

minst med hänsyn till de konsekvenser i fråga örn annan lasarettsvård, som

kunna inträda. Otvivelaktigt är emellertid den ekonomiska situationen för

åtskilliga landsting sådan, att därest staten ej träder hjälpande emellan, frågan

om den slutna barnbördsvårdens utbyggande kan komma att sättas i efterhand

och därmed ett icke önskvärt dröjsmål uppstå med ordnandet av ifrågavarande

för landet viktiga angelägenhet. Jag har därför ansett mig böra förorda,

att statsbidrag må — efter prövning av Kungl. Majit i varje särskilt fall

— utgå till anordnande av vårdplatser för barnsbörd. Någon rätt till statsbidrag

skall sålunda ej föreligga. I första hand böra på skäl, som jag tidigare

berört, avdelningarna vid lasarett och sjukstugor komma i fråga. Beträffande

förlossningshemmen framträder behovet av statsbidrag med mindre styrka,

men det synes mig dock vara lämpligt, att åt Kungl. Majit inrymmes möjlighet

att bevilja statsbidrag även för dylika hem. Kostnaderna för inrättande av

förlossningsrum hos barnmorska lära däremot böra helt åvila landstingen,

som framdeles avses skola i primärkommunens ställe tillhandahålla barnmorska

erforderlig tjänstebostad. Jag återkommer härtill i det följande.

I fråga örn bidragsgrunderna i övrigt kan jag, liksom medicinalstyrelsen, i

huvudsak ansluta mig till befolkningskommissionens förslag. Bidrag bör sålunda

endast utgå till landsting och stad utanför landsting. Avdelning vid

lasarett och, örn möjligt, även vid sjukstuga bör vidare vara av sådan storlek,

att minst en barnmorska kan beräknas bli där fullt sysselsatt. Att beträffande

förlossningshem med mindre än 6 vårdplatser särskild återhållsamhet bör

iakttagas, har jag redan förut betonat. Vad åter angår den föreslagna uppdelningen

av statsbidragen å olika maximibelopp, allteftersom det gäller uppförande

av nybyggnad, inlösen av befintlig byggnad eller omändring av en

i vederbörande huvudmans ägo befintlig byggnad, kan, på sätt i yttrandena

framhållits, en sträng tillämpning av densamma stundom leda till orättvisor

och mindre fördelaktiga resultat ur organisatorisk synpunkt. För

undvikande härav torde därför Kungl. Majit böra medgivas rätt, att när särskilda

skäl därtill äro, frångå de för inlösen av byggnad och omändring av i

vederbörandes ägo redan befintlig byggnad ifrågasatta maximibeloppen. Möjlighet

bör härvid föreligga att i det fall, att en befintlig, för annat ändamål

inrättad avdelning vid lasarett eller sjukstuga tages i anspråk för barnbördsvård

samt för det ursprungliga vårdändamålet uppföres en ny byggnad, låta

sjukhusets huvudman i viss omfattning åtnjuta ersättning jämväl för den på

så sätt tillkomna barnbördsavdelningen. I intet fall bör dock ersättningen få

överstiga hälften av de verkliga kostnaderna, tomt och inventarier frånräknade.

Beträffande till sist det från åtskilliga håll framställda yrkandet om retroaktiva

byggnadsbidrag tala onekligen vissa rättvisesynpunkter för en dylik tilllämpning.

Å andra sidan komme, örn härvid full rättvisa skulle skipas, en

sådan ordning att medföra vittgående ekonomiska konsekvenser för staten,

till båtnad främst för de i ekonomiskt avseende mera lyckligt lottade lands
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Majds proposition nr 39.

tingen och storstäderna. Med den ståndpunkt jag intagit till frågan om byggnadsbidrag

i allmänhet, måste jag hysa än större tveksamhet rörande lämpligheten

överhuvudtaget av en bestämmelse med retroaktiv innebörd. Efter övervägande

av spörsmålet har jag emellertid, bland annat med hänsyn till de

uttalanden, som i befolkningsfrågan gjordes vid 1935 års riksdag, ansett mig

böra tillmötesgå de i yttrandena framkomna yrkandena såtillvida, att statsbidrag

må, efter prövning av Kungl. Majit i varje särskilt fall, kunna utgå för

barnbördsavdelningar vid lasarett och sjukstugor, vilkas uppförande påbörjats

efter den 1 juli 1935. Härvid förutsätter jag såsom självfallet, att sådana

bidrag skola utgå endast, då verkligt bärande skäl, framför allt ur synpunkten

av huvudmännens ekonomiska förhållanden, stå att anföra.

Som en konsekvens av de statliga bidragen till den slutna förlossningsvården

och därvid knutna villkor torde i vederbörande författningar böra

intagas bestämmelser örn skyldighet för provinsialläkare att utöva den närmaste

tillsynen över förlossningshem, förlossningsrum hos barnmorska och

väntehem samt att — mot ersättning av anstaltens huvudman — bestrida vid

sådan anstalt erforderlig läkarvård.

lil. Samarbete mellan sluten och öppen barnbördsvård.

Statens sjukvårdskommitté m. fl.

Till en början må erinras, att redan statens sjukvårdskommitté i viss omfattning

tillstyrkt ett samarbete mellan sluten och öppen barnbördsvård. I samband

med sitt förslag om inrättande av förlossningsrum hos barnmorska, avsett

att täcka behovet av anstaltsvård inom avlägset liggande, glest befolkade

trakter, har kommittén sålunda uttalat, att med ett antal av 2 vårdplatser

det med förlossningsrummet förenade arbetet icke syntes behöva i den grad

binda distriktsbarnmorskan, vilken sannolikt komme att bliva den ansvariga

för verksamheten på förlossningsrummet, att hon förhindrades lämna begärt

biträde åt barnaföderskor i distriktet, vilka önskade bliva förlösta i

eget hem.

Vidare har styrelsen för svenska b ammor skeförbundet i en den 1 augusti

1935 dagtecknat »U. P. M. angående barnmorskeväsendet och dess utvecklingsmöjligheter»

framhållit, att barnmorskornas existens ej längre kunde

upphjälpas med endast en eller annan liten förhöjning i taxan. Härför erfordrades

en fullständig omorganisation av barnmorskeväsendet i dess helhet.

Efter erinran om ett yttrande av statens sjukvårdskommitté, att det från

arbetsfördelningssynpunkt vore att anbefalla, att förlossningshem anordnades

av sådan storlek, att två barnmorskor kunde beredas fullt arbete därstädes,

anföres i promemorian följande:

»Innebörden av detta uttalande bör enligt vår mening bliva den grund,

på vilken den av oss tänkta omorganisationen kan utbyggas. Vi hava emellertid

tänkt oss en ytterligare utvidgning av samma program danhan, att dessa

två barnmorskeanstalter Hnge uppgift att sköta all barnbördsvård bade morn

och utom anstalten i fråga, inom viss räjong. Sålunda skulle ett a tva

stundom kanske flera distrikt kunna sammanföras med den centralt belägna

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Majlis proposition nr 39.

anstalten till en gemensam enhet. Fördelarna med en sådan organisationsform

Tore — frånsett den sannolika ekonomiska vinsten — först och främst

en jämn fördelning av barnmorskearbetet inom detta sålunda förstorade distrikt.

Sjukvårdskommitténs förslag örn landstingens övertagande av barnmorskebostäderna

finge också härmed en lätt lösning med befrielse från hyreskostnad

ute i de förra distrikten. — I sjukvårdskommitténs utlåtande (sid.

137) angives, att det endast skulle behövas 15—20 nya förlossningsanstalter

inom den del av vårt land, som ligger söder örn Mälaren, för att alla kvinnor

skulle kunna nå anstalten utan att i regel behöva resa mer än 3,5 mil, alltså

mindre än V*—1 timmes bilfärd. Under sådana förhållanden, som viii tänkts

småningom komma att med modifikationer utvecklas även inom det övriga

landet, kunde väl enligt vårt förslag distriktsbarnmorsketjänsterna bliva fast

förlagda till dessa anstalter, typen förlossningsrum i samband med barnmorskebostad

inbegripen, och denna plan innebar i sig möjligheten till det

nuvarande systemets avveckling.»

Samma tankegång angående fördelen i vissa fall med »tvåbarnmorskeanstalt»,

med uppgift att tillgodose även den öppna vården inom visst område,

har Ostergötlands läns landsting accepterat, då landstinget år 1935 i princip

godkänt ett av en tillsatt barnbördsvårdskommitté framlagt förslag, i vilket

gjorts bland annat följande uttalande:

Ett nära samarbete mellan den slutna och öppna barnbördsvården kan

även erhållas på så sätt att på därför lämpliga platser tvenne distriktsbarnmorskor

stationeras till ett av landstinget drivet mindre förlossningshem på

2 ä 3 vårdplatser. Under förutsättning att vårdavgiften sättes lågt (1 krona,

såsom föreslagits av statens sjukvårdskommitté) har man skäl att antaga att

flertalet barnaföderskor å orten i fråga komma att begagna sig av vården

vid förlossningshemmet. För dem, som icke önska vård därstiides utan vilja

ligga hemma, skulle en av de till förlossningshemmet knutna distriktsbarnmorskorna

ställas till förfogande på kallelse. Genom en dylik anordning

kan ett bättre utnyttjande av befattningshavarna vinnas, samtidigt som antalet

dylika kan minskas.

lie follin i ng shön) lii iss i on en s förslag.

Befolkningskommissionen har genom rundskrivelse till vissa förste provinsialläkare

och barnmorskestyrelser sökt erhålla upplysning i vilken utsträckning

distriktsbarnmorska för närvarande biträder i sluten barnbördsvård.

Rörande resultatet av denna utredning m. m. yttrar kommissionen följande.

De erhållna uppgifterna visa, att det är rätt vanligt, att distriktsbarnmorska

biträder förlossningsfall å lasarett och sjukstugor. I regel torde

dylik tjänstebarnmorska hava varit sjukvårdsinrättningen behjälplig, intill

dess tillströmningen av förlossningsfall blivit så stor, att det ur vårdsynpunkt

varit nödvändigt att anordna särskild barnbördsavdelning och anställa

särskild barnmorska för denna. På sina ställen har distriktsbarnmorskans

arbete å sjukvårdsinrättningen eller förlossningshemmet till och med blivit

den viktigaste delen av hennes yrkesutövning. Sålunda har inom visst distrikt

distriktsbarnmorskan av under år 1934 av henne förlösta kvinnor 1

trätt 34 å sjukstugan i stationsorten, medan endast 6 förlösts i resp. egna

hem. Då utvecklingen mot anstaltsvård i en kommun tagit sådana former,

vore det givetvis mera fördelaktigt, att distriktsbarnmorskan vore anställd å

sjukvårdsinrättningen, med skyldighet att vid kallelse jämväl hjälpa till i

hemmen. Hennes arbetskraft kunde då i större utsträckning utnyttjas vid

skötseln av de å sjukvårdsinrättningen intagna förlossningsfallen. I ett annat

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Majlis proposition nr Si).

distrikt hava av 48 förlossningar under tiden Vi—lj/n 1935 endast 2 ägt ruin

i patientens hem, medan övriga barnsängskvinnor vårdats å ortens förlossningshem,

där distriktsbarnmorskan har sin bostad och handhar förlossningsvården.

Det föreligger skäl antaga, att liknande förhållanden förekomma

även eljest inom riket.

Härefter anför kommissionen:

Som redan framhållits, innebär sjukvårdskommitténs förslag örn inrättande

av förlossningsrum hos barnmorska en sammanslagning till viss grad av

den slutna och den öppna barnbördsvården. Den anstaltstyp, som sjukvårdskommittén

benämnt förlossningshem och kommittén ansett lämplig

för stad, större köping, municipalsamhälle eller tätt bebyggt industriområde

och som bör vara av sådan storlek, att åtminstone en barnmorska kan helt

bindas vid anstalten (6 ä 8 platser), har kommittén tydligen ansett vara fristående

från den öppna barnbördsvården. Någon bestämd gräns mellan

förlossningshem och förlossningsrum hos barnmorska i den mening, sjukvårdskorn

mitten utformat dessa begrepp, bör emellertid, såsom kommissionen

redan anfört, icke upprätthållas. Det kan vara fördelaktigt, att tvenne distriktsbarnmorskor

placeras å ett mindre förlossningshem (2 a 3 platser)

med skyldighet att inom visst bestämt område på kallelse biträda även vid

förlossning i barnaföderskans hem. Fördelarna med en dylik kombination

äro påtagliga, framför allt ur vårdsynpunkt. Barnaföderskorna kunna vara

säkra på att erhålla snabb hjälp, vare sig de söka vård å förlossningshemmet

eller föredraga att bliva förlösta i det egna hemmet. Med lämpligt

ordnad arbetsfördelning kan vården å förlossningshemmet tillfälligt upprätthållas

av den ena barnmorskan, medan den andra är utkallad för biträde

i distriktet. I detta sammanhang må framhållas, att erfarenheten bestämt

talar för att, när vårdmöjlighet av detta slag förefinnes, flertalet barnaföderskor

inom den närmaste trakten kring förlossningshemmet kommer att

begagna sig av denna möjlighet. Detta förhållande kan antagas bliva än

mera° framträdande, örn vårdavgiften sättes till det låga belopp, som ovan

tillstyrkts. Besöken för förlossningsbiträde ute i distriktet komma därför

att bliva jämförelsevis fåtaliga. Ur ekonomisk synpunkt göres den vinsten,

att barnmorskans arbetsförmåga kan bättre utnyttjas inom visst område, samtidigt

med att en bättre arbetsfördelning mellan befattningshavarna i sluten

och öppen vård kan genomföras. Därjämte kommer ett mindre antal tjänstebarnmorskor

än vad nu är fallet att bliva behövligt för tillgodoseende av

barnbördsvården inom området. Dessa mindre förlossningshem med tvenne

anställda distriktsbarnmorskor skulle bliva en övergångsform mellan de av

sjukvårdskommittén rekommenderade anstaltsformerna förlossningshem och

förlossningsrum hos barnmorska. I den mån förlossningshemmet gives en

sådan storlek, att de tvenne barnmorskornas arbetskraft icke räcker till för

öppen vård, måste denna senare tillgodoses genom särskilda befattningshavare.

Där förutsättningar finnas, synes en liknande form för sammanslagning

av den slutna och den öppna vården med fördel kunna tillämpas även vid

vissa mindre barnbördsavdelningar vid sjukvårdsanstalt, t. ex. på platser,

där avdelningen är av den storlek, att en anstaltsanställd barnmorska är

för litet för arbetets tillgodoseende men tvenne barnmorskor för mycket.

Ur organisatorisk synpunkt vore det därvid måhända bäst, att den enabarn(morskan

vore helt anstaltsanställd, medan den andra hade till uppgift att

biträda i anstaltsvården endast i den mån hennes arbete ute i distriktet icke

lade hinder i vägen härför. Samma synpunkt kan naturligtvis göras gällande

beträffande en större dylik avdelning, diir tvenne anstaltsanställda barnmorskor

äro för litet men tre ida? hava fullt arbete. Överhuvudtaget ligger i

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 39. 857 sc I

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition hr 39.

ett dylikt förfarande en möjlighet att bereda de i den nuvarande öppna

vården anställda distriktsbarnmorskorna ett utökat arbete samtidigt som en

lättnad kan vinnas i den anstaltsanställda barnmorskans arbetsbörda.

Den anordningen, att en å lasarettsavdelning tjänstgörande distriktsbarnmorska

även komme att arbeta utanför anstalten, skulle visserligen innebära

en ny princip beträffande sjuk vårdsanstalternas arbetssätt i vårt land, men

liknande förhållanden bestå dock, enligt vad kommissionen inhämtat, i andra

länder. Nu föreliggande uppenbara svårigheter, vilka för framtiden

torde bliva än mera framträdande i fråga örn ett rationellt ordnande av

den öppna barnbördsvården, betinga en mera ändamålsenlig organisation på

området. En sådan organisation synes icke kunna genomföras utan att den

öppna barnbördsvården i viss utsträckning samordnas med anstaltsvården.

Vid sådant förhållande har kommissionen i sina förslag örn den slutna barnbördsvårdens

utbyggande och barnmorskeväsendets omorganisation ansett

det lämpligt att öppna möjlighet för ett dylikt samarbete. Det skulle emellertid

stå vederbörande huvudman fritt att därvid bestämma, huruvida och

i vilken omfattning ett sådant samarbete skulle ske.

För ernående av bästa möjliga samarbete, på sätt här närmare utvecklats,

är det uppenbarligen önskvärt, att all barnbördsvård inom landstingsområde

respektive icke-landstingsstad sammanföres under en gemensam ledning.

Därigenom kan en biittre överblick av vården i dess helhet vinnas

och lämplig arbetsfördelning mellan befattningshavarna lättare genomföras.

Befolkningskommissionen har ock beaktat detta önskemål. .Kommissionen

erinrar sålunda, att under nuvarande förhållanden ledningen av den öppna

barnbördsvården inom varje landstingsområde respektive stad utanför landsting

är anförtrodd åt en särskild styrelse, barnmorskestyrelsen, för vilken Kungl.

Majit utfärdat reglemente. Inom landstingsområde skall denna styrelse

bestå av förste provinsialläkaren som självskriven ordförande samt två av

landstinget för 5 år i sänder utsedda ledamöter jämte enahanda antal suppleanter

för dem. I stad utanför landsting är barnmorskestyrelsen sammansatt

efter analoga grunder, med möjlighet för Kungl. Majit att på framställning

medgiva ändring i styrelsens sammansättning. De till landstingens

sjukvårdsinrättningar anslutna barnbördsavdelningarna åter stå under respektive

anstaltsdirektioners ledning. De fristående barnbördshusen hava

egen direktion eller styrelse. Enligt sjukhuslagen skall i lagen nämnt sjukhus,

varmed även avses barnbördshus och barnbördsavdelning, förvaltas av

en direktion, vilken helt utses av den, som driver sjukhuset. Efter denna

erinran yttrar kommissionen:

Då barnbördsavdelning vid lasarett eller därmed jämförligt sjukhus icke

kan ur vare sig legislativ eller teknisk synpunkt så avskiljas från den övriga

delen av sjukvårdsinrättningen, att avdelningen ställes under särskild direktion,

kan en gemensam ledning för ett landstings slutna barnbördsvård i

sin helhet icke komma till stånd. För den av ett landsting eljest anordnade

anstaltsvården, såsom fristående barnbördshus, förlossningshem samt

eventuellt i samband med distriktsbarnmorskas bostad inrättade förlossningsrum,

kan däremot med nu gällande bestämmelser en gemensam direktion

finnas. Genom att överlämna detta uppdrag till barnmorskestyrelsen kan

alltså i viss utsträckning en enhetlig ledning för barnbördsvården erhållas

inom respektive sjukvårdsområden.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 39.

51

Gemensam ledning för viss av det allmänna anordnad anstaltsvård skulle

icke innebära införandet av någon ny princip. Sålunda må erinras om att

förvaltningen av epidemisjukhus i stad, som utgör eget epidemidistrikt, tillkommer

hälsovårdsnämnden och å annan ort en för epidemidistriktet (vanligen

landstingsområdet) tillsatt epideminämnd. Under epideminämnden

sorterar i allmänhet ett flertal sjukhus. Beträffande den anstaltsvård, som

betecknats såsom förlossningsrum hos barnmorska, synes det enklast, att

dessa hem drivas direkt av den centrala styrelsen, t. ex. barnmorskestystyrelsen.

Jämväl beträffande mindre under landsting stående förlossningshem

torde samma anordning vara lämplig. För större förlossningshem samt

fristående barnbördshus synes det önskvärt, att anordningar träffas, som

möjliggöra ett gott samarbete med den öppna vården. Såsom ovan framhållits,

förefinnes emellertid möjlighet för landstingen att tillsätta en gemensam

direktion för samtliga dessa slag av anstalter.

Det må likväl icke förbises, att distriktsbarnmorskornas anställning på

sätt, kommissionen nu förordat, med arbete åtminstone i vissa fall såväl i

den slutna som i den öppna barnbördsvården, under enstaka förhållanden

kan medföra svårighet ur organisatorisk synpunkt, bland annat på den

grund att dylik barnmorska skulle kunna komma att lyda under tvenne förmän,

nämligen beträffande den öppna vården under provinsialläkaren, respektive

med honom jämställd tjänsteläkare, och vad angår hennes tjänstgöring

å anstalten under anstaltsläkaren. Då det gäller smärre förlossningshem

samt förlossningsrum hos barnmorska, torde emellertid någon svårighet

av nyss antytt slag icke behöva uppkomma, enär man kan förutsätta, att

tjänsteläkaren i regel samtidigt är anstaltsläkare. Beträffande distriktsbarnmorskans

tillfälliga biträde å barnbördsavdelning vid lasarett eller sjukstuga

visar erfarenheten redan, att ett dylikt samarbete icke möter några hinder.

I de fall åter, där en distriktsbarnmorska bleve placerad å lasarettsavdelning

med uppgift att jämväl arbeta i den öppna vården, kunna måhända

vissa olägenheter uppstå, därest anstaltsläkaren till följd av arbetets omfattning

å avdelningen finner hennes biträde ute i distriktet hinderligt för

sagda arbetes fullgörande. Skulle så vara förhållandet, borde detta endast

medföra, att den anstaltsanställda arbetskraften för ifrågavarande vård utökades.

Gränsfall av dylik art kunna för övrigt icke undvikas. I varje fall

synes en bestämd gräns böra dragas i fråga om dessa senare barnmorskors

anställningsförhållanden. Det torde vara principiellt riktigt, att å förlossningsanstalt

heltidsanställda barnmorskor lyda under respektive anstalt,

medan distriktsbarnmorskor, oavsett deras större eller mindre arbete å

anstalt, tillhöra den öppna vården samt anställas av barnmorskestyrelsen

och lyda under densamma.

Yttranden över be fellini n g »liom missi on ens

förslag.

Kommissionens riktlinjer beträffande samarbetet mellan sluten och öppen

barnbördsvård lia i huvudsak vunnit en ganska enhällig anslutning.

Rörande barnmorskornas användande i det föreslagna samarbetet

har medicinalstyrelsen gjort följande uttalande:

Förslaget att kombinera den slutna och den öppna barnbördsvården genom

anställandet vid mindre förlossningsanstalt av två barnmorskor, varav den

ena sköter den öppna barnbördsvården och biträder i den slutna och den

andra sköter den slutna barnbördsvården i den mån hon ej finge hjälp av

kamraten, synes styrelsen huvudsakligen lämpa sig flir sådana fall, diir för
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

lossningsanstalten kan göras till centrum i ett ej alltför vidsträckt distrikt.

I stora delar av vårt land är emellertid en dylik anordning ännu så länge

ej möjlig att genomföra. Annan kombination är tänkbar, och i många fall

lämpligare, nämligen att distriktsbarnmorska biträder å förlossningsanstalt.

Styrelsen anser att man i varje fall bör gå prövande fram.

Svensk sjuksköterske förening betonar lämpligheten av att reservbarnmorskorna

i möjligaste mån stationeras på eller i närheten av de mindre förlossningsanstal

terna.

Från några håll ha emellertid betänkligheter anförts.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser sålunda, att kommissionens förslag

endast bör försöksvis prövas, enär det kan föranleda till stridigheter i vissa

hänseenden mellan olika intressen.

Barnmorskestyrelsen i Kalmar läns södra landstingsområde uttalar, att å

barnbördsavdelning eller annan landstingsanstalt anställd barnmorska ej bör

få tjänstgöra i öppen vård. Denna mening delas av förste provinsialläkaren

i Kronobergs län och länets landsting, i vad det gäller större sjukhus. Förste

provinsialläkaren i Alvsborgs län giver uttryck för den uppfattningen, att användandet

av distriktsbarnmorska å lasarett eller sjukstuga med hänsyn till

smittorisken bör ske med aktsamhet och endast tillfälligtvis för att bereda

den anstaltsanställda barnmorskan ledighet.

Med avseende å ledningen av barnbördsvården inom ett sjukvårdsområde

ha uttalanden gjorts från en del håll.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet anför:

Aven styrelsen anser, att enhetlig ledning för såväl den öppna som slutna

barnbördsvården bör eftersträvas samt att denna enhetlighet bör avse även

den förebyggande vården. Förhållandena äro rätt olika i skilda delar av

landet, varför man synes böra avstå från att göra ett visst förfaringssätt

obligatoriskt. Det är därför synnerligen tveksamt, örn man bör bibehålla

särskild barnmorskestyrelse i alla län. Styrelsen vill härvid erinra örn ett

tidigare framkommet förslag att bereda möjlighet att till landstingets förvaltningsutskott,

sjukhusberedningen, överflytta barnmorkestyrelsens åliggande.

Styrelsen uttalade sig i yttrande den 9 juni 1934 under framhållande

av de olikheter, som förefunnos mellan olika landstingsområden, för att möjlighet

till dylik överflyttning borde beredas. Örn i län, där förutsättningar

för en dylik överflyttning äro för handen, sjukhusberedningen med sina vittomfattande

uppgifter ifråga örn den slutna sjukvården jämväl blir centralstyrelse

för den öppna barnbördsvården, kunde ett intimt samarbete mellan

dessa båda vårdformer tydligen etableras. Med hänsyn till att ledningen

för den förebyggande vården väl ofta kommer att åvila distriktsvårdsstyrelse,

torde det i vissa län befinnas lämpligt att till denna överflytta även barnmorskestyrelsens

uppgifter. Det synes sålunda, att särskild barnmorskestyrelse

i länen icke bör vara obligatorisk, utan att respektive huvudmän

böra lämnas frihet att, under vederbörligt hänsynstagande till förefintliga

lokala förhållanden, bestämma vilket organ, som skall handhava den centrala

ledningen av hithörande uppgifter. — Emellertid gripa de olika socialhygieniska

hjälpformerna så in i varandra, att det måste anses av behovet påkallat,

att man erhåller möjlighet att sammanföra dem till ett enda organ.

Såväl medicinalstyrelsen som förbundsstyrelsen har därför redan tidigare till

Kungl. Majit framfört önskemål örn utredning av frågan örn enhetlig ledning

av den socialhygieniska verksamheten i länen.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Majlis proposition nr 39.

Angelägenheten av en utredning framhålles även av Skaraborgs och Kopparbergs

läns landsting samt förste provinsialläkaren i Norrbottens län med instämmande

av länsstyrelsen i länet. I likhet med landstingsförbundet uttalar

Norrbottens läns landsting, att landstingen under hänsynstagande till de lokala

förhållandena böra äga bestämma örn centralisation av sjukvårdsarbetet och

därför lämpligt organ.

Södermanlands läns landsting uttalar sig ock för att barnmorskeväsendet

anförtros åt förvaltningsutskottets sjukvårdsavdelning i stället för åt en särskild

barnmorskestyrelse, varvid landstinget bland annat yttrar:

Jämlikt förordningen örn distriktsvården kan distriktsvårdsstyrelsens uppgifter

anförtros åt förvaltningsutskottets sjukvårdsavdelning, vilken anordning

förvaltningsutskottet anser har avgjorda fördelar. Då sjukvårdsavdelningen

sålunda åtminstone i detta län kommer att handhava ledningen av såväl

den slutna förlossningsvården som den förebyggande mödra- och barnavården,

utgör detta ytterligare ett skäl för att sjukvårdsavdelningen även utövar

ledningen av barnmorskeväsendet. Den medicinska sakkunskapen beträffande

barnmorskeväsendet, som i barnmorskestyrelsen representeras av förste provinsialläkaren,

bör givetvis tillförsäkras förvaltningsutskottets sjukvårdsavdelning.

Detta torde kunna ske genom att utskottet ålägges att kalla förste

provinsialläkaren vid behandlingen av ärenden, som röra barnmorskeväsendet,

samt att förste provinsialläkaren i sin instruktion förpliktas att närvara

i utskottet vid behandlingen av dessa frågor med rätt för honom att i dessa

frågor väcka förslag, yttra sig och till protokollet få antecknat sin mening.

Gentemot detta uttalande anför länsstyrelsen i Södermanlands län:

Länsstyrelsen finner de till stöd för förvaltningsutskottets ståndpunkt

anförda skälen icke motivera en så långt gående åtgärd som barnmorskestyrelsens

slopande. Då ju landstinget enligt gällande bestämmelser, vilka

i denna del avses skola kvarstå oförändrade, äger utse två av barnmorskestyrelsens

tre ledamöter samt möjlighet sålunda finnes att besätta dessa

platser med medlemmar av förvaltningsutskottets sjukvårdsavdelning, synes

nämligen sådant samarbete utan svårighet kunna åstadkommas, att någon

dualism inom förvaltningen av den öppna förlossningsvården och av anstaltsvården

icke behöver befaras. Enär vidare förste provinsialläkarens medbestämmanderätt

beträffande distriktsbarnmorskeväsendet måste anses högeligen

önskvärd, i synnerhet som man trots tendensen i riktning mot anstaltsvård

synes kunna räkna med att den öppna vården fortfarande kommer att hava

stor omfattning, är länsstyrelsen — i likhet med befolkningskommissionen

— av den meningen, att barnmorskestyrelserna alltjämt böra bibehållas.

Gotlands läns landsting föreslår, att barnmorskestyrelserna sammansättas

på samma sätt som distriktsvårdsstyrelserna, så att samma personer kunde

omhänderliava båda styrelsernas uppgifter. Större möjligheter skulle därigenom

även vinnas att tillföra barnmorskestyrelsen speciell fackkunskap och

kvinnlig ledamot.

Föreskrift om att åtminstone en av ledamöterna i barnmorskestyrelsen

skall vara kvinna föreslås av länsstyrelsen i Gotlands län, barnmorskestyrelserna

i Kristianstads och Västerbottens län samt svensk sjuksköterskeförening, vilken

senare anser att för ändamålet styrelsen bör utökas till 4 ledamöter. Länsstyrelsen

i Jönköpings län förmenar, att två av ledamöterna böra vara kvinnor,

därav en barnmorska.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Kopparbergs läns landsting föreslår, att mandattiden för de av landstinget

utsedda ledamöterna i barnmorskestyrelsen nedsättes från 5 till 4 år, som

gäller för flertalet av de poster, landstingen lia att genom val besätta.

Departementschefen.

Jag har redan i det föregående vitsordat önskvärdheten av ett vidgat samarbete

mellan sluten och öppen barnbördsvård, förutsatt att tillgången till

vård icke försämras genom alltför stora rayoner. Jag har ock från denna

utgångspunkt funnit särskild försiktighet påkallad i fråga örn anordnande av

smärre förlossningshem med 3—5 platser under tillsyn av två barnmorskor.

En annan synpunkt, som i detta sammanhang icke får förbises, är att

barnaföderskor, som önska bli förlösta å anstalt, icke genom samarbete av

här ifrågavarande art onödigtvis utsättas för ökad infektionsrisk Erfarenheten

giver vid handen, att infektion lätt kan överföras genom vårdpersonalen,

örn icke stor aktsamhet iakttages. För att i möjligaste mån undvika

smittas överförande till anstalt, där barnmorska tjänstgör jämväl i öppen

vård, torde barnmorskan böra åläggas förpliktelse att hålla vederbörande

anstaltsläkare underkunnig örn sin utomanstaltliga verksamhet, med skyldighet

bland annat att omedelbart anmäla förekommande tecken på infektion.

En sådan anmälningsskyldighet lärer som regel icke behöva komplicera

barnmorskans ställning till förmannen i den öppna vården, enär anstaltsläkaren

icke därigenom skulle få någon befogenhet att dirigera hennes

arbete utanför anstalten utan endast att för viss kortare tid avstänga henne

från befattning med barnaföderskor å anstalten. Motsvarande anmälningsskyldighet

föreligger redan gentemot förman i öppen vård.

Härmed är jag inne på frågan örn ledningen av barnbördsvården inom

ett och samma sjukvårdsområde. Uppenbart är, att en enhetlig ledning av

all barnbördsvård inom ett sjukvårdsområde skulle vara ägnad att medföra

betydande fördelar, framför allt ur samarbetssynpunkt. Såsom befolkningskommissionen

framhållit, förorsaka emellertid gällande bestämmelser och

organisatoriska förhållanden vissa svårigheter att åstadkomma en dylik

enhetlig ledning. Särskilt gäller detta beträffande barnbördsavdelningarna

vid lasarett och sjukstugor, vilka icke gärna kunna utbrytas från sjukhusets

administration i övrigt. I de avgivna yttrandena hava olika vägar anvisats

för främjande i möjligaste mån av en enhetlig ledning. Å ena sidan har

sålunda från landstingshåll såsom en, lämplig åtgärd förordats, att landsting

beredes möjlighet att överflytta barnmorskestyrelses nuvarande åligganden

till landstingets förvaltningsutskott eller dess sjukvårdsavdelning,

där sådan finnes. Å andra sidan har länsstyrelsen i Södermanlands län

gjort gällande, att en så långt gående åtgärd icke*vore motiverad, enär landstingen

genom att besätta sina två platser i barnmorskestyrelsen med ledamöter

av förvaltningsutskottet eller dess sjukvårdsavdelning skulle utan

svårighet kunna åstadkomma erforderligt samarbete. Med denna anordning

skulle förste provinsialläkarens medstämmanderätt rörande distriktsbarnmorskeväseneet

kunna bibehållas, vilket länsstyrelsen ansåge högeligen

önskvärt.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Majus proposition nr 39.

Båda nu antydda vägar synas mig i stort sett framkomliga. I det förra

hänseendet vill jag nämna, att en liknande möjlighet redan förefinnes på

distriktsvårdens område. Enligt kungörelsen den 28 juni 1935 (nr 428) angående

statsbidrag till distriktsvård äger sålunda landsting efter medgivande

av medicinalstyrelsen besluta, att distriktsvårdsstyrelsen skall utgöras av

förvaltningsutskottet eller avdelning därav, därest utskottet eller avdelningen

är i huvudsak sammansatt efter de grunder, som gälla distriktsvårdsstyrelse.

Härjämte må erinras, att riksdagen i skrivelse den 14 februari 1934 hemställt

örn utredning, huruvida och på vad sätt ändringar i gällande lagar och författningar

borde vidtagas i syfte att bereda landstingen möjlighet att till

förvaltningsutskotten överflytta bland annat barnmorskestyrelses åligganden.

Skrivelsen har i vanlig ordning varit föremål för remiss till bland andra

medicinalstyrelsen, länsstyrelserna, landstingens förvaltningsutskott och

barnmorskestyrelserna. Därvid hava yppats ganska delade meningar angående

lämpligheten och behovet av att åtminstone för det dåvarande

vidtaga åtgärder i nämnda syfte. Såsom av det föregående framgår, ligga

emellertid förhållandena numera annorlunda till. Jag har därför ansett mig

böra förorda, att åt landstingen, i analogi med vad som gäller beträffande

distriktsvården, beredes viss möjlighet att låta förvaltningsutskottet eller dess

sjukvårdsavdelning fungera såsom barnmorskestyrelse. Att som villkor härför

föreskriva, att förste provinsialläkaren skall hava säte och stämma i utskottet

eller avdelningen synes mig knappast erforderligt. Däremot bör han givetvis

äga — och instruktionsledes åläggas — att närvara vid utskottets eller avdelningens

sammanträden, då ärenden angående barnbördsvård handläggas,

med rätt för honom att yttra sig och få avvikande mening antecknad till

protokollet. På detta sätt skulle en enhetlig ledning kunna åstadkommas

icke blott för barnbördsvården i dess helhet utan även för den förebyggande

mödra- och barnavården samt distriktsvården, i den mån sådan vård utbygges.

Jag återkommer i annat sammanhang till frågan örn de författningsändringar,

som äro erforderliga för uppnående av berörda syfte.

Där en sammanslagning av nu angiven innebörd icke erfordras eller av

lokala skäl icke anses böra komma till stånd, synes mig lämpligt, att landstingen

för vinnande av önskvärd kontakt mellan sluten och öppen barnbördsvård

begagna sig av den möjlighet, som antytts av länsstyrelsen i Södermanlands

län. I övrigt torde de anvisningar, som i förevarande hänseende

lämnas av befolkningskommissionen, kunna tjäna till vägledning vid anordnande

av hithörande samarbete.

IV, Deli öppna barnbördsvården.

1Vii varande organ isa tion.

Gällande bestämmelser rörande barnmorskeväsendet innehållas närmast

i lagen den 28 mars 1919 (nr 138) örn anställande av distriktsbarnmorskor

m. m. med däri genom lag den 18 juni 1926 (nr 238) vidtagna ändringar.

Vidare äro bestämmelser i sådant hänseende givna i reglementet den 21

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Majlis proposition nr 39.

november 1919 (798) för barnmorskor, vilket reglemente ändrats genom kungörelser

den 11 april 1924 (nr 153), den 18 juni 1926 (nr 385), den 12 maj

1927 (nr 145), den 14 december 1928 (nr 476), den 29 maj 1931 (nr 173) och

den 9 oktober 1931 (nr 343), samt i reglementet den 21 november 1919 (nr

799) för barnmorskestyrelserna i riket, vilket reglemente ändrats genom kungörelser

den 18 juni 1926 (nr 386) och den 29 maj 1931 (nr 174). Av de

ytterligare författningar, som röra barnmorskeväsendet, må här nämnas kungörelsen

den 18 juni 1926 (nr 384) angående statsbidrag till avlöning åt

distriktsbarnmorskor och reservbarnmorskor samt kungörelsen den 18 juni

1926 (nr 239) angående dyrtidshjälp åt distriktsbarnmorskor och vissa av

kommun fast anställda barnmorskor, vilken sistnämnda kungörelse undergått

ändringar genom kungörelser den 6 maj 1927 (nr 149) och den 9 maj

1930 (nr 131).

Enligt de sålunda meddelade bestämmelserna gäller i huvudsak följande.

Riket skall vara indelat i barnmorskedistrikt, vart och ett med en fast anställd

distriktsbarnmorska. Medicinalstyrelsen, som har att fastställa distriktsindelningen,

äger dock medgiva att stad och närbelägen mindre landskommun

må undantagas från distriktsindelningen under villkor att staden eller

landskommunen träffar avtal med tillräckligt antal i staden praktiserande

barnmorskor, varigenom dessa mot ersättning av staden eller landskommunen

förplikta sig att enligt fastställd taxa betjäna barnaföderskor.

För handläggning av ärenden rörande barnmorskeväsendet skall inom

varje landstingsområde och i varje stad, som ingår i distriktsindelningen

men ej deltager i landsting, finnas en barnmorskestyrelse med den sammansättning,

som jag tidigare omnämnt.

Behörighet att utöva hammarskeyrket tillkommer endast den, som vid läroanstalt

för barnmorskor inom riket genomgått stadgad lärokurs, på grund

därav erhållit barnmorskebrev och därefter av medicinalstyrelsen meddelats

legitimation såsom barnmorska.

Barnmorskas verksamhet omfattar huvudsakligen vården av den friska

havande kvinnan, den regelbundna förlossningen och barnsängen samt vården

av det friska späda barnet.

Distriktsbarnmorska tillsättes av barnmorskestyrelsen, sedan den eller

de till barnmorskedistriktet hörande kommunerna avgivit sitt förord, på

förordnande tillsvidare med 6 månaders ömsesidig uppsägningstid. Sådan

barnmorska åligger att inom det henne anvisade distriktet verkställa alla till

barnmorskeyrket hörande förrättningar. Tillika skall hon inom sitt distrikt

bland annat rikta sin uppmärksamhet på alla de omständigheter i avseende

å späda barns vård, vilka anses kunna under det första levnadsåret inverka

på deras hälsotillstånd och motverka dödligheten bland dem. I årlig lön

skall distriktsbarnmorska åtnjuta minst 950 kronor jämte två ålderstillägg,

vartdera å 100 kronor, efter 5 och 10 års väl vitsordad tjänstgöring ävensom

därjämte antingen förses med tjänlig bostad, bestående av minst ett

rum och kök jämte uthus och, där så lämpligen kan ske, planteringsland,

samt nödigt bränsle eller ock erhålla ersättning för dessa naturaförmåner

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

efter ortens pris, dock minst 250 kronor. Vidare skall distriktsbarnmorska

åtnjuta gottgörelse för alla för förlossningsbiträde erforderliga förbrukningsartiklar

samt, där så lämpligen kan ske, kostnadsfritt tillhandahållas

telefon. Utöver den fasta avlöningen äger distriktsbarnmorska att för

varje förrättning och rådfrågning undfå ersättning enligt taxa, som vid

hennes antagande eller senare, jämlikt med henne träffat avtal, blivit av

barnmorskestyrelsen fastställd. I taxan skall distriktsbarnmorska tillförsäkras

fria resor till och från förrättningsstället. Därest hinder för tjänstens

behöriga uppehållande icke möter, skall distriktsbarnmorska äga rätt att åtnjuta

semester under en tid av 14 dagar årligen.

De till distriktsbarnmorska utgående avlöningsförmånerna bestridas av

den eller de till distriktet hörande kommunerna. Av dem tillhandahållas

jämväl gottgörelsen för förbrukningsartiklar samt för telefon. Emellertid

bidrager staten till distriktsbarnmorskas årliga avlöning med 250 kronor,

varjämte, där distriktets kommun eller kommuner deltaga i landsting, detta

bidrager med minst samma belopp för år räknat. Av statsmedel bestridas

därjämte de till distriktsbarnmorska utgående ålderstilläggen.

Åv den kontanta lönen skola 250 kronor, motsvarande det lägst utgående

landstingsbidraget, anses utgöra tjänstgöringspenningar. De distriktsbarnmorska

tillkommande kontanta avlöningsförmånerna skola tillhandahallas

henne månadsvis i förskott utom tjänstgöringspenningarna och gottgörelsen

för förbrukningsartiklar, vilka förmåner skola utgå i efterskott. Alderstilllägg

utgår först med ingången av nytt kalenderår efter det den föreskrivna

tjänstgöringstiden uppnåtts.

För fullgörande av distriktsbarnmorskornas åligganden under tid då de

åtnjuta semester eller eljest förfall för dem föreligger skall inom varje landstingsområde

och i varje stad, som ingår i distriktsindelningen men ej deltager

i landsting, finnas erforderligt antal fast anställda reservbarnmorskor.

Sådan barnmorska tillsättes för viss tid av barnmorskestyrelsen, som jämväl

bestämmer den ort, där hon skall vara bosatt. Keservbarnmorska skall

i årlig lön åtnjuta minst 500 kronor. Vid uppehållande av distriktsbarnmorskas

tjänst äger reservbarnmorska tillika av landstinget eller staden uppbära

dagavlöning med minst 3 kronor jämte ersättning för resa till och

från tjänstgöringsorten, varjämte hon därstädes skall av vederbörande distriktsbarnmorska

eller, vid vakans, av den eller de till distriktet hörande kommunerna

förses med möblerat runi med värme och lyse. På nämnda kommuns

eller kommuners bekostnad skall hon därjämte åtnjuta gottgörelse

för alla för förlossningsbiträde erforderliga förbrukningsartiklar. Utöver

vad nu är sagt äger reservbarnmorska för varje förrättning och rådfrågning

åtnjuta den ersättning och de förmåner i övrigt, vilka i den för tjänstgöringsdistriktet

gällande taxan tillförsäkrats distriktsbarnmorska.

Till reservbarnmorskas årliga avlöning bidrager staten nied 100 kronor

och vederbörande landsting eller stad med minst 400 kronor.

Kommun, som ingår i ett eller flera barnmorskedistrikt, äger utöver distriktsbarnmorska

lia särskild barnmorska fast anställd i sin tjänst eller träffa av
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

tal med annan barnmorska att mot ersättning av kommunen för varje förrättning

eller med visst årligt belopp betjäna barnaföderskor. I fall dylik

kommunbarnmorska finnes, åligger det dock kommunen att fullgöra föreskri-''

ven skyldighet att bidraga till distriktsbarnmorskas avlönande. Är kommunbarnmorska

fast anställd, skall bon åtnjuta den lön samt den ersättning

och de förmåner i övrigt, som tillkomma distriktsbarnmorska. Staten eller

landsting bidrager ej till sådan kommunbarnmorskas avlöning. Enligt övergångsbestämmelser

till lagen örn anställande av distriktsbarnmorskor m. m.

medgavs anstånd med distriktsbarnmorskas anställande inom sådana distrikt,

i vilka vid lagens ikraftträdande den 1 januari 1920 förefanns fast anställd

kommunbarnmorska, intill dess tjänsteavtalet med benne utgått eller hon

blivit till distriktsbarnmorska antagen. Funnos vid nämnda tid inom dylikt

distrikt flera fast anställda kommunbarnmorskor, var enahanda anstånd

medgivet, till dess för en var av dem tjänstetiden utgått eller den sist kvarstående

av dem blivit till distriktsbarnmorska antagen. I dessa fall utgår

visst statsbidrag.

Befolkning skommissionens förslag.

Innebörden av kommissionens förslag till omorganisation av barnmorslceväsendet

är i huvudsak följande.

Liksom för närvarande skall riket vara indelat i barnmorskedistrikt men

skall i vart och ett av dessa minst en distriktsbarnmorska vara fast anställd.

Medicinalstyrelsen, som alltjämt skall fastställa distriktsindelningen, skall

därjämte efter förslag av barnmorskestyrelsen bestämma antalet distriktsbarnmorskor

för varje distrikt. Undantag från distriktsindelningen må enligt

medicinalstyrelsens prövning blott medgivas för stad, som ej deltager i landsting.

Såsom villkor för sådant undantagande skall gälla, att staden träffat

avtal med tillräckligt antal barnmorskor att utan särskild ersättning lämna

förvard åt havande kvinnor, biträda vid förlossning i hemmet ävensom lämna

eftervård åt kvinnor, som förlösts i hemmet.

I fråga örn barnmorskestyrelsen föreslås ingen ändring utöver vad jag

tidigare berört.

Distriktsbarnmorska skall tillsättas direkt av barnmorskestyrelsen på

förordnande tillsvidare med 6 månaders ömsesidig uppsägningstid. Till

distriktsbarnmorska skall kunna antagas legitimerad barnmorska, vilken erhållit

den utbildning, som avses i av kommissionen föreslagen ny stadga

för barnmorskeundervisningen, eller av medicinalstyrelsen förklarats ha annorledes

förvärvat motsvarande mått av kunskaper och färdigheter.

Såsom åliggande skall distriktsbarnmorska ha att utan särskild ersättning

lämna förvard at havande kvinnor, biträda vid förlossning i hemmet ävensom

lämna eftervård åt kvinnor, som förlösts i hemmet. Därjämte skall

distriktsbarnmorska vara skyldig att utan särskild ersättning dels efter anvisning

av barnmorskestyrelsen tjänstgöra å förlossningsanstalt, vilken drives

av landsting eller stad, som ej deltager i landsting, dels ock i den utsträck
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 59

ning, medicinalstyrelsen bestämmer, biträda i statsunderstödd förebyggande

barnavårds verksamhet.

Beträffande distriktsbarnmorskas avlöningsförmåner skall hon åtnjuta

dels kontant lön av minst 1,800 kronor för år jämte tre ålderstillägg, vartdera

å 100 kronor, efter 3, 6 och 9 års väl vitsordad tjänstgöring dels ock

kostnadsfritt möblerad bostad jämte värme och lyse eller ock ersättning för

dessa naturaförmåner efter ortens pris. Bostaden skall omfatta minst ett

rum och kök jämte nödiga uthus ävensom, där så lämpligen kan ske, särskilt

rum för mottagning. Tillika skall distriktsbarnmorska kostnadsfritt

erhålla alla för förlossningsbiträde erforderliga förbrukningsartiklar samt,

där så lämpligen kan ske, beredas fri telefon. Ersättning enligt taxa för

förrättning och rådfrågning skall ej vidare utgå, men skall distriktsbarnmorska,

då hon för förrättning måst företaga färd, som överstigit en kilometer, vara

berättigad att av den kvinna hon vårdat erhålla antingen fri skjuts eller

ersättning för resekostnader enligt taxa, som fastställes av medicinalstyrelsen.

Tvist rörande resekostnad som nu sagts skall hänskjutas till

barnmorskestyrelsen, som härutinnan äger meddela beslut. Slutligen skall

distriktsbarnmorska äga rätt att åtnjuta semester under sammanlagt en

månad årligen på tid, som barnmorskestyrelsen bestämmer.

Angående bestridandet av distriktsbarnmorskornas avlöningsförmåner

skall primärkommunernas skyldighet härutinnan upphöra. Av statsmedel

skola utgå distriktsbarnmorska tillkommande kontant lön intill ett belopp

av minst 1,800 kronor samt ålderstillägg. Övriga henne tillkommande avlöningsförmåner

samt kostnader för telefon och förbrukningsartiklar skola

bestridas av vederbörande landsting eller stad, som ej deltager i landsting.

Distriktsbarnmorskas resekostnad skall, såsom redan nämnts, bäras av den

kvinna, hon vårdat, dock endast där färden överstigit en kilometer.

Den kontanta lönen skall ej vidare till någon del utgå i form av tjänstgöringspenningar

utan skall, tillika med gottgörelsen för förbrukningsartiklar,

i sin helhet tillhandahållas distriktsbarnmorskan månadsvis i efterskott.

Ålderstillägg skall utgå i samma ordning som hittills.

Inom varje landstingsområde skall finnas det antal reservbarnmorskor,

medicinalstyrelsen efter förslag av barnmorskestyrelsen bestämmer. Då

medicinalstyrelsen så prövar nödigt skall det sagda gälla även beträffande

stad, som ingår i distriktsindelningen men ej deltager i landsting. Reservbarnmorskorna

skola fullgöra distriktsbarnmorskornas åligganden, då dessa

åtnjuta semester eller eljest förfall för dem föreligger, och skola i övrigt

vara skyldiga tjänstgöra inom förlossningsvården efter anvisning av barnmorskestyrelsen.

I fråga örn reservbarnmorskas tillsättande, åligganden

och avlöningsförmåner samt de senares bestridande skola i tillämpliga

delar gälla samma bestämmelser, som föreslagits beträffande distriktsbarnmorska.

Under tid, då reservbarnmorska tjänstgör å annan ort än den där

hon är bosatt, skall hon förses med möblerat rum jämte värme och lyse. När

dylik tjänstgöring avser fullgörande av distriktsbarnmorskas åligganden under

det denna åtnjuter semester elior eljest förfall för henne föreligger, skall

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Majlis proposition nr 39.

nämnda rum med värme och lyse tillhandahållas av distriktsbarnmorskan.

I övriga fall skall det åligga vederbörande landsting eller stad, som ej deltager

i landsting, att tillhandahålla reservbarnmorskan nämnda förmåner.

För kostnader i anledning av färd från bostadsorten till annan tjänstgöringsort

och åter eller mellan två dylika tjänstgöringsorter skall reservbarnmorska

erhålla ersättning av vederbörande landsting eller stad, som ej deltager i

landsting, efter vad som föreskrives i gällande resereglemente beträffande

rese- och traktamentsklass III F.

I fråga örn de distrikts- och reservbarnmorskor, som redan antagits

vid tiden för den föreslagna lagstiftningens ikraftträdande,

föreslås vissa övergångsbestämmelser. Sålunda skola de nya bestämmelserna

gälla beträffade dessa barnmorskor utan hinder av att de icke uppfylla

de föreslagna behörighetsvillkoren för tjänst såsom distrikts- eller

reservbarnmorska, och skall jämväl efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande

till sådan tjänst få antagas barnmorska, som varit behörig därtill

enligt äldre bestämmelser. Distrikts- eller reservbarnmorska, som nyss

angivits och som icke uppfyller de berörda behörighetsvillkoren, skall

dock vara underkastad vissa inskränkningar i fråga örn avlöning och

andra förmåner. Sådan barnmorska skall nämligen i kontant lön erhålla

minst 1,500 kronor för år jämte två ålderstillägg, vartdera å 100 kronor,

efter 5 och 10 års väl vitsordad tjänstgöring. Kontant lön intill ett belopp

av 1,500 kronor samt ålderstillägg skola utgå av statsmedel. Därjämte

skall dylik barnmorska av vederbörande landsting eller stad, som ej deltager

i landsting, erhålla de övriga avlöningsförmåner och kostnadsersättningar,

som föreslagits för distriktsbarnmorska, dock icke möblering av bostaden.

Semester skall få åtnjutas under 14 dagar årligen på tid, som barnmorskestyrelsen

bestämmer. Har distriktsbarnmorska, varom nu är fråga,

förordnats att biträda i förebyggande barnavårdsverksamhet, skall därför

utgå ersättning enligt de bestämmelser, som skola gälla rörande denna verksamhet.

Såsom övergångsbestämmelser föreslås därjämte en viss reglering av

kommunbarnmorskornas förhållanden. Till en början anses sålunda böra

stadgas, att där en eller flera barnmorskor, som äro fast anställda av kommun

eller kommuner enligt 1908 års lag angående kommuns skyldighet i

fråga om anställande av barnmorska, vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande

finnas inom område, vilket enligt av medicinalstyrelsen fastställd

distriktsindelning skall utgöra ett barnmorskedistrikt, skall detta icke utgöra

hinder för anställande av distriktsbarnmorska för området under förutsättning,

att från distriktsbarnmorskans verksamhet undantages biträde vid förlossningar

inom den eller de kommuner, där enligt nyssnämnda lag anställd

barnmorska alltjämt tjänstgör. Vidare föreslås, att sådan kommunbarnmorska

skall åtnjuta dels löneförmåner av vederbörande kommun eller kommuner

enligt 3 § förenämnda lag dels ock, under villkor att hon inom sitt

område utan särskild ersättning lämnar förvård åt havande kvinnor, biträder

vid förlossning i hemmet ävensom lämnar eftervård åt havande kvinnor,

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Majlis proposition nr 39.

som förlösts i hemmet, av statsmedel 400 kronor örn året jämte ersättning

enligt av medicinalstyrelsen fastställd taxa för sålunda lämnad hjälp. Slutligen

har ansetts böra föreskrivas, att kommunbarnmorska, varom är fråga,

skall, örn hon frivilligt avgår från sin befattning efter uppnådda 55 levnadsår,

vara berättigad att från statens pensionsanstalt av statsmedel erhålla pension

jämte till äggsförmåner därå efter samma grunder, som skola gälla beträffande

distriktsbarnmorska, därvid statens pensionsanstalt skall fastställa,

vilken tid hon skäligen må tillgodoräkna såsom tjänsteår. Från sålunda beräknat

pensionsbelopp skall avdrag göras för de pensionsförmåner, som

barnmorskan vid avgången må komma i åtnjutande av på grund av att hon

varit delägare i barnmorskornas pensionsanstalt. Det nu sagda skall dock

icke gälla beträffande sådan barnmorska, vars befattning redan är förenad

med pensionsrätt jämlikt reglementet för statens pensionsanstalt eller som

på grund av att hon varit delägare i barnmorskornas pensionsanstalt är berättigad

till pensionsförmåner med högre belopp än här fastställts.

I motiveringen till sitt förslag anför befolkningskommissionen rörande

grunderna för en omorganisation av barnmorskeväsendet bland annat följande:

Vid prövningen av frågan örn en omorganisation av distriktsbarnmorskeväsendet

synes man numera böra utgå från att det övervägande antalet förlossningar

inom en nära framtid kommer att ske å anstalt av en eller annan

typ. Huvudvikten i barnbördsvårdens organisation måste därför läggas på

goda anordningar för den slutna vården. För de kvinnor, som trots tillgång

på dylik vård önska bliva förlösta i sina hem, måste såsom komplement till

anstaltsvården bibehållas möjlighet att erhålla biträde med förlossningshjälp

i hemmen. En dylik reform kan icke genomföras annat än på längre

sikt.

En omorganisation av den öppna barnbördsvården kommer visserligen

att möta svårigheter med hänsyn till det stora antal befattningshavare, som

därav beröras. Av billighetsskäl synas nämligen vid en omorganisation befattningshavare

icke böra avskedas. Förtidspensionering torde icke heller

lösa problemet i denna del med hänsyn till den ringa pension, som utgår

till distriktsbarnmorska. Av kommissionen införskaffade uppgifter visa

emellertid, att man under närmaste 10-årsperiod har att vänta en väsentlig

avgång av distriktsbarnmorskor, om avgångsåldern sättes lika med inträdd

pensionsålder, nämligen 55 år. I detta sammanhang må erinras, att för beviljande

av tillstånd ät distriktsbarnmorska att kvarstå i tjänst efter uppnådd

pensionsålder intill högst fyllda 60 år gäller, att medgivande därtill skall

hava lämnats av medicinalstyrelsen. Möjlighet finnes sålunda redan nu att

låta befattningshavarna generellt avgå vid 55 års ålder. Ytterligare är att

märka, att under de senaste 10 ä 15 åren utexamineringen av barnmorskor

inskränkts. Av inhämtade uppgifter framgår, att antalet utexaminerade

barnmorskor under senaste 10-årsperiod uppgått till i genomsnitt 48 per år.

För att det nuvarande barnmorskeantalet, omkring 2,000, skulle bibehållas

trots avgång, borde ett större antal barnmorskor hava utexaminerats. Örn

samma begränsning i utexamineringen sker som under senare tid, har man

sålunda att förvänta en småningom skeende reducering av antalet barnmorskor.

Vidare yttrar kommissionen särskilt angående indelningen i barnmors/cedistrikt:
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Enligt för kommissionen tillgängliga uppgifter uppgår antalet barnmorskedistrikt

numera till omkring 1,640, varvid städerna Stockholm, Göteborg,

Malmö, Hälsingborg och Gävle, vilka icke hava distriktsbarnmorskor anställda,

ej medräknats. Kommissionen vill i detta samband belysa förhållandet

mellan distrikt och invånarantal genom att omnämna, att för hela

riket med undantag av icke-landstingsstäderna antalet distrikt per 10,000

invånare i de kommuner, som ingå i distrikten, i genomsnitt utgör 3.3.

Differenserna äro rätt avsevärda: de två lägsta talen äro 1.9 och 2.7, medan

de högsta — vilket är att förvänta — återfinnas i Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län med respektive 4.7, 5.4 och 3.9, vartill kommer, att

även Gotlands län har ett högt tal, nämligen 4.5.

Trots nedgången av antalet i den öppna vården praktiserande barnmorskor

— omkring 250 åren 1920—1932 — samt de indragningar av barnmorskedistrikt,

som genomförts, hava distriktsbarnmorskornas arbetstillfällen i

yrket i allt större omfång minskats. Kommissionen har genom förfrågan

hos samtliga förste provinsialläkare och med dem jämställda förste stadsläkare

sökt erhålla uppgifter, dels i vilken utsträckning de i den öppna

vården arbetande barnmorskorna biträtt vid förlossningar i hemmen, dels

ock i vilken utsträckning förlossningarna skett å anstalt. Undersökningen

visar, att de i den öppna vården arbetande barnmorskornas arbetstillfällen

äro anmärkningsvärt fåtaliga. Varje dylik barnmorska biträder sålunda i

genomsnitt vid endast c:a 20 förlossningar per år och ett icke ringa antal

av barnmorskorna har t. o. m. mindre än 10 förlossningar per år. Under

år 1934 hade inom 24 sjukvårdsområden, för vilka uppgifter härutinnan varit

tillgängliga, av det totala antalet inom öppen vård verkande barnmorskor

mer än Vs eller 23 procent biträtt vid mindre än 10 förlossningar. Örn man

fäster avseende vid enbart distriktsbarnmorskorna, blir för 15 sjukvårdsområden,

beträffande vilka uppgift erhållits angående dessa barnmorskor,

motsvarande procenttal 13. Det förefaller uppenbart, att vid ett dylikt förhållande

barnmorskan icke kan bibehålla och förkovra den yrkesskicklighet,

som hon tillägnat sig vid barnmorskeläroanstalten. Frågan bör också ses

ur den synpunkten, att det är i hög grad oekonomiskt att vidmakthålla en

organisation, vars befattningshavares arbetskraft icke utnyttjas ens till hälften,

ja där i vissa fall befattningshavarna i stort sett sakna tillgång till möjlighet

att utöva sitt yrke. Man har skäl antaga, att barnmorskearbetet i

den öppna vården under den närmaste framtiden fortfarande kommer att

minska. Under sådana omständigheter äro snara åtgärder erforderliga i syfte

att anpassa den öppna barnbördsvården till den redan förefintliga och under

rask utveckling stadda slutna barnbördsvården.

Härvid kan man till en del fortsätta på den redan inslagna vägen med

reducering av antalet barnmorskedistrikt. En dylik indragning av distrikt

kan dock vidtagas endast intill en viss gräns. Denna gräns kan visserligen

för tätt befolkade områden och där goda kommunikationer finnas göras rätt

vid men torde beträffande andra delar av vårt land, såsom i ödemarks- och

skärgårdsdistrikt, redan få anses vara nådd, såvida icke särskilda åtgärder

i form av förlossningsrum hos barnmorska jämte väntehem för mödrarna

komma till stånd.

En utvidgning av barnmorskedistrikten till sådan storlek, att barnmorskan

i den öppna vården kan beräknas erhålla tillräckligt med arbete, låter sig

under nuvarande förhållanden i regel icke genomföra. Distrikten skulle i

så fall få alltför stor ytvidd. Den viktigaste invändningen, som så gott som

undantagslöst göres från kommunalt håll, då det är fråga örn en distriktsindragning

eller distriktsförändring, är just att avståndet till barnmorskan

blir för långt. Detta förhållande skulle icke i och för sig vara av större

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

63

betydelse, om befattningshavaren anträffades hemma vid hämtning. Men

barnmorskan är måhända vid kallelsen i en motsatt del av distriktet, vilket

måste medföra ett dröjsmål med hennes inställelse för biträde vid förlossningen.

Denna sistnämnda omständighet innebär givetvis en risk för att

barnsängskvinna, som ligger i sitt hem, icke erhåller förlossningsbiträde i

rätt tid. Visserligen är närboende distriktsbarnmorska skyldig att vid förhinder

för den ordinarie rycka in, men även detta måste ju kunna medföra

en viss tidsutdräkt, ehuru tidsutdräkten med nuvarande kommunikationsmedel

i allmänhet är avsevärt mindre än förr. I bägge fallen tillkomma

därjämte ökade kostnader för barnmorskans befordran till barnsängskvinnans

hem. I nu anförda förhållanden — i första hand osäkerhetsmomentet att

vid kallelse till hemmet finna barnmorskan för omedelbart biträde — ligger

en begränsning av möjligheten att genom reducering av distriktens antal

framskaffa ökat arbete för distriktsbarnmorskorna beträffande förlossningsvården.

En naturlig följd av att barnmorskedistrikten göras alltför stora

blir också den, att den havande kvinnan för att vara säker på att erhålla

vård, då förlossningsarbetet redan börjat, föredrager att vända sig direkt

till närmaste förlossningsanstalt framför att kvarligga i sitt hem med åtföljande

risk, att barnmorskan är förhindrad att infinna sig tillräckligt fort.

Av vad ovan anförts torde framgå, att man med enbart distriktsindragningar

icke kan komma till målet. Distriktens förstorande måste åtföljas av

åtgärder, som kunna underlätta erhållande av barnmorskehjälp i hemmen

för dem, som så önska. Detta kan endast ske därigenom att, såsom förut

flerstädes framhållits, ett nära samarbete kommer till stånd mellan den till

anstalt förlagda barnbördsvården och den öppna vården.

I detta sammanhang må emellertid framhållas, att kommissionens förslag

till omorganisation av barnmorskeväsendet innebär, att distriktsbarnmorskorna

skulle erhålla icke obetydliga arbetsuppgifter i den förebyggande mödraoch

barnavården. På detta sätt kommer deras arbetskraft att kunna bättre

utnyttjas. Därvid bör emellertid hållas i minnet, att distriktsbarnmorskans

arbete i förlossningsvården, vilken som hittills måste vara hennes huvudsakliga

uppgift, icke får inskränkas till den grad, att hennes yrkesskicklighet

på detta område icke tillbörligen kan vidmakthållas. Barnmorskedistriktets

storlek bör därför i viss mån anpassas efter förlossningsvårdens behov.

Till närmare belysande av möjligheterna att med hänsyn till de förut

berörda personalförhållandena under de närmaste tio åren vidtaga inskränkningar

i antalet barnmorskedistrikt anför kommissionen därjämte:

Under nämnda tidsperiod kunna vid en pensionsålder av 55 levnadsår

utav nu tjänstgörande distriktsbarnmorskor omkring 675 beräknas komma

att avgå. Örn under samma tidsperiod de nyutexaminerade barnmorskornas

antal blir 10 X 48 eller omkring 475, skulle således uppstå en skillnad av

cirka 200. Härvid är dock att märka, dels att samtliga de nyutexaminerade

icke komma att bliva distriktsbarnmorskor, dels att under berörda tidsperiod

avgång på grund av dödsfall eller av andra orsaker kommer att ilga rum

bland de distriktsbarnmorskor, som äro födda 1891 eller senare. Den verkliga

skillnaden mellan avgång och tillskott kommer alitsa att i väsentlig

grad överstiga nyssnämnda tai 200.

Även den omständigheten, att utbyggnaden av anstaltsvården måste taga

en viss tid, är ägnad att underlätta en omorganisation av barnmorskedistrikten.

I samband med en omändring av barnmorskeväsendet har befolkningskommissioncn

såsom nämnts funnit en reglering av de distr ildsbar umar slörnet

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Majlis proposition nr 39.

tillkommande avlöningsförmånerna nödig. Kommissionen framhåller härvid,

att distriktsbarnmorskans nuvarande avlöningsförmåner äro bestämda

under förutsättning, att inkomsten av praktik skall komplettera den fast utgående

lönen. Vid den nuvarande organisationens tillkomst räknade man

med att distrikten i regel skulle bli av sådan storlek, att barnmorskan finge

i genomsnitt 50 förlossningar per år, men såsom förut nämnts hade utvecklingen

gått i annan riktning.

Vid beräknandet av den kontanta lönen för distriktsbarnmorskorna

utgår kommissionen från den nuvarande årliga minimilönen å 950 kronor

jämte ålderstillägg samt anser, att härtill bör läggas dels 350 kronor såsom

ersättning för utebliven inkomst av praktik och dels 200 kronor såsom ersättning

för avgiftsfri förvård. Den kontanta årliga lönen skulle sålunda

bli 1,500 kronor jämte två ålderstillägg, vart och ett å 100 kronor, efter 5

och 10 års väl vitsordad tjänstgöring. Kommissionen betonar, att angivna

belopp skall utgöra distriktsbarnmorskas minimiavlöning och att hinder således

icke skall möta för ett landsting att, såsom nu kan ske i fråga örn

distriktssköterskor, lämna tillskott till lönen. Vidare framhåller kommissionen,

att den nämnda kontanta lönen är avsedd att utgå till samtliga nu anställda

distriktsbarnmorskor. Beträffande åter sådana distriktsbarnmorskor,

vilka erhållit en ökad utbildning i enlighet med kommissionens förslag,

d. v. s. en med distriktssköterska till sin omfattning jämförbar utbildning,

anser kommissionen avlöningsförhållandena böra förbättras. Med en sådan

ändrad utbildning skola distriktsbarnmorskorna enligt kommissionens mening

därjämte utan särskild ersättning biträda i den förebyggande barnavården

jämsides med distriktssköterskorna. Under sådana förhållanden finner kommissionen

lämpligt föreslå, att ifrågavarande distriktsbarnmorskor i lönehänseende

jämställas med distriktssköterskorna. Distriktsbarnmorska med en

förbättrad utbildning, som nu nämnts, föreslås därför skola erhålla — liksom

distriktssköterska — en kontant lön av 1,800 kronor för år jämte tre ålderstillägg,

vart och ett å 100 kronor, efter 3, 6 och 9 års väl vitsordad tjänstgöring.

Kommissionen tillägger härvid:

Detta förslag angående högre avlöning till distriktsbarnmorska, som erhållit

en utökad utbildning, bör emellertid icke hindra, att distriktsbarnmorskor,

som redan nu hava motsvarande utbildning som den, vilken föreslås,

från början bliva tillerkända den högre avlöningen efter prövning och

beslut av medicinalstyrelsen. Ej heller bör något hinder föreligga, att nuvarande

yngre distriktsbarnmorskor medgivas möjlighet att komplettera sin

utbildning i enlighet med direktiv av medicinalstyrelsen och efter enahanda

prövning bliva förklarade berättigade att uppbära den högre lönen.

Angående ersättning för utebliven inkomst av praktik erinrar

kommissionen, att vid den omorganisation av distriktsvården, som antagits

vid 1935 års riksdag, har distriktssköterskans förut utgående ersättning för

lämnad vård efter viss fastställd taxa borttagits och hennes lön bestämts

med hänsyn härtill. Vidare yttrar kommissionen:

Godtages förslaget örn fri barnmorskevård, vilket skulle innebära förbud

för barnmorskan att av barnaföderskan uppbära ersättning för biträde i sam
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Majus proposition nr 39.

band med förlossningen, uppställer sig frågan, till vilket belopp ersättningen

för utebliven praktikinkomst skall sättas. Kommissionen Ilar för denna frågas

bedömande verkställt en undersökning rörande distriktsbarnmorskors inkomst

av praktik för år 1934 för biträde vid förlossning. Utredningen Ilar visat,

att denna inkomst varierar rätt betydligt, givetvis i proportion till antalet förlossningar,

som kommit på respektive barnmorskor. I de ur praktiksynpunkt

bättre ställda distrikten uppgår inkomsten till 700 ä 800 kronor. I en del

fall och särskilt beträffande de i större städer arbetande barnmorskorna, där

högre taxor tillämpats, Ilar praktikinkomsten väsentligen överstigit nämnda

belopp. Inom distrikt med ett ringa antal förlossningar Ilar inkomsten däremot

ej sällan till oell med understigit 100 kronor. För samtliga distrikt

i 22 landstingsområden, beträffande vilka uppgifter i förevarande hänseende

lämnats, utgör det genomsnittliga beloppet 319 kronor; för något över 5 %

av samtliga barnmorskor har den överstigit 750 kronor och för något över

7.5 % har den understigit 100 kronor.

Kommissionen har vid övervägandet av frågan örn skälig ersättning till

barnmorskorna för fri vård åt barnsängskvinnorna ansett sig böra föreslå ett

belopp av 350 kronor per år. Med fri barnmorskevård avses härvid biträde

vid förlossningen jämte efterbesök för skötsel av kvinnan underbarnsängen.

Kommissionen är visserligen icke främmande för att ett sålunda tillmätt

belopp kan komma att väcka missnöje hos de distriktsbarnmorskor, som nu

hava en högre inkomst av praktik. Å andra sidan synes den föreslagna ersättningen

böra kunna tillfredställa flertalet här nämnda befattningshavare.

En fast inkomst, även örn den är mindre än den för tillfället utgående, synes

böra vara mera eftersträvansvärd, särskilt med hänsyn till att den får behållas

under hela tjänstetiden.

Kommissionen har till prövning föreliaft frågan, huruvida ersättningen

för den fria barnmorskevården skulle kunna utgå efter en graderad skala,

t. ex. med ett årligt arvode av 300 kronor och ett tillägg av 15 kronor per

förlossning utöver 25 förlossningar. Ersättning efter en dylik beräkning

vore tilltalande ur den synpunkten, att ersättningen komme att stå i proportion

till det utförda arbetet. Kommissionen har dock icke ansett sig

böra framlägga förslag i denna riktning med hänsyn till att distriktsbarnmorskan

enligt den av kommissionen föreslagna anordningen i en utsträckning,

som nu icke lärer kunna bedömas, komme att tjänstgöra i såväl den

slutna som den öppna barnbördsvården. Vid tjänstgöring å förlossningsanstalt

kan givetvis ersättning per utförd förlossning icke komma i fråga.

Kommissionen har jämväl närmare utvecklat sina skäl för den föreslagna

nr sättningen för avgiftsfri förvård. Härutinnan anför kommissionen:

Beträffande distriktsbarnmorskans arbete i den förebyggande mödravården

har medicinalstyrelsen i sitt förslag som lämplig ersättning angivit ett arvode

av 100 kronor per år, att utgå av statsmedel. I yttrande över detta förslag

har svenska barnmorskeförbundets styrelse ansett denna ersättning för

lågt tilltagen. Kommissionen har genom en undersökning av hithörande

förhållanden inom Östergötlands län sökt bilda sig en uppfattning örn storleken

av den inkomst, barnmorskorna nu hava i detta avseende. Av utredningen

har framgått, att barnmorskorna allmänt ställt sina kunskaper till

förfogande för det förebyggande arbete, varom nu är fråga. Omkring hälften

av samtliga barnmorskor synes emellertid hava lämnat denna vård avgiftsfritt

och där ersättning uppburits har densamma varit mycket blygsam. I

sina svar på de gjorda förfrågningarna hava en del barnmorskor förklarat

detta förhållande bero på olika anledningar. Vissa distriktsbarnmorskor,

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 39.

857 80 o

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Majus proposition nr 39.

som åtnjuta ett högre kommunalt bidrag till den kontanta lönen, hava ansett

moralisk förpliktelse föreligga att därvid lämna förvården gratis. Andra

barnmorskor åter hava icke ansett sig kunna begära ersättning, eftersom

kvinnorna i stor utsträckning synas hysa uppfattningen, att en dylik förfrågan

vore avgiftsfri.

Arbetets blivande omfattning i den förebyggande mödravården är svår att

för närvarande bedöma. Man torde dock vara berättigad antaga, att i samband

med anordnandet av mödracentraler och mödrastationer ävensom med

hänsyn till vissa andra förslag, som kommissionen kommer att framlägga,

barnmorskans arbete i den förebyggande mödravården kommer att avsevärt

utökas och intensifieras. Kommissionen anser sig därför böra förorda, att

arvodet för distriktsbarnmorskas biträde i förvården tillsvidare sättes till

200 kronor per år.

Vad angår distriktsbarnmorskas rätt till naturaförmåner framhåller

kommissionen, att sådan barnmorska liksom hittills bör tillförsäkras fri bostad

jämte bränsle. Beträffande hennes bostadsförmåner i övrigt yttrar kommissionen

vidare:

Vid flera tillfällen lia krav framförts, att distriktsbarnmorskas bostad skall

bestå av minst 2 rum och kök. En dylik fordran synes fullt berättigad med

hänsyn till distriktsbarnmorskas skyldighet att åtaga sig förvården. Det

kan nämligen icke vara förenligt med barnmorskans intresse och ej heller

ur vårdsynpunkt lämpligt, att barnmorskan skall nödgas emottaga de rådfrågande

mödrarna för undersökning i sitt bostadsrum eller kök. Härför

bör finnas ett särskilt rum. Körande denna fråga må hänvisas till den nyligen

utfärdade kungörelsen örn statsbidrag till distriktsvård, där beträffande

distriktssköterskas bostadsförmåner fastslagits, att bostaden skall omfatta

minst ett rum och kök jämte nödiga uthus »ävensom, där så lämpligen kan

ske, särskilt rum för mottagning». Kommissionen finner, att samma fordran

bör ställas jämväl på distriktsbarnmorskans bostad. Då enligt nu gällande

bestämmelser reservbarnmorska vid uppehållande av icke vakant distriktsbarnmorsketjänst

skall av distriktsbarnmorskan förses med bland annat lyse,,

anser kommissionen det vara skäligt, att jämväl distriktsbarnmorska, som

här avses, tillförsäkras förmånen av fritt lyse. I distriktsbarnmorskas nuvarande

bostadsförmåner ingår »planteringsland». Kommissionen finner en

dylik bestämmelse hädanefter icke erforderlig.

Körande frågan örn sättet för avlöningsförmånernas bestridande

erinrar befolkningskommissionen till en början örn statens sjukvårdskommittés

förslag i ämnet. Enligt detta förslag skulle primärkommunerna

helt befrias från kostnaderna för barnmorskeväsendet. Deras bidrag till distriktsbarnmorskas

kontanta lön skulle överflyttas å staten, medan deras

åliggande i fråga örn barnmorskas bostad m. m. skulle överflyttas å landstingen.

De sistnämndas nuvarande bidrag till den kontanta lönen skulle i

gengäld övertagas av staten. Distriktsbarnmorskas kontanta lön komme sålunda

att i sin helhet utgå av statsmedel, medan landstinget skulle svara

för hennes bostadsförmåner.

Kommissionen redogör vidare för det närmare innehållet i den kritik av

sjukvårdskommitténs förslag, som framkommit i de över detsamma avgivna

yttrandena. Förslaget att befria primärkommunerna från kostnad för barnmorskeväsendet

och låta staten helt övertaga kostnaderna för den kontanta

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

lönen och landstingen svara för naturaförmånerna hade sålunda i sin helhet

avstyrkts endast av länsstyrelsen och förste provinsialläkaren i Kristianstads

län. Länsstyrelsen har ansett, att kommittén i detta avseende icke förebragt

giltiga skäl för sitt förslag, till stöd för vilken mening länsstyrelsen åberopat

det yttrande förste provinsialläkaren avgivit över förslaget. I detta yttrande

anföres i huvudsak följande:

Kommittén nämner, att primärkommunerna icke hava någon bestämmanderätt

beträffande distriktsbarnmorskorna eller minimilönen. Förhållandet är,

att kommunerna ävensom tjänsteläkarna granska de sökandes ansökningshandlingar

och avgiva förord, vilket härvarande barnmorskestyrelse som

regel ansett sig böra följa. De sökande äro ofta för kommunerna bekanta

och synpunkten lämplighet för befattningen har därvid kunnat tillgodoses,

då det gällt att välja mellan i övrigt likställda. Primärkommunerna hava på

detta sätt stor bestämmanderätt vid tillsättningen. De bestämma vidare

lönens storlek. Länets samtliga städer med distriktsbarnmorska samt flera

landsortsdistrikt hava beviljat större lön än minimilönen. Avgörande därvid

äro rent lokala förhållanden, t. ex. större levnadskostnader (bland annat städerna),

önskan att få kvalificerad förmåga, önskan att få behålla sin barnmorska

utan för täta ombyten. I flera fall måste lönen höjas, då platsen visat

sig svårbesatt. Någon för alla distrikt gemensam lön kan sålunda ej fastställas

utan förfång för barnmorskorna eller distrikten. Örn staten övertager

avlöningen, bortfalla kommunernas skyldigheter i nämnda fall, då avlöningen

måst beräknas högre än minimilönen. — Kommittén omnämner, att landstingen

hava samma möjlighet som primärkommunerna att på ett ur kostnadssynpunkt

förmånligt sätt tillhandahålla barnmorskorna bostad. Min egen erfarenhet

går i fullkomligt motsatt riktning. Som underlag för mitt omdöme

får jag därvid anföra, att jag 1932 besiktigade så gott som alla distriktsbarnmorskebostäderna

i länet. Landstinget har inga bostäder att erbjuda, och örn

landstinget skulle skaffa bostäder, bliva de säkerligen dyra i förhållande till

de av kommunerna tillhandahållna. Kommunerna hava bättre möjlighet att

tillgodose bostadsbehovet. Ofta kan distriktsbarnmorskan beredas bostad i

kommunens fastigheter, kommunalhus, ålderdomshem eller för barnmorska

jämte annan personal (t. ex. lärarinna) anskaffade bostäder (där även telefonfrågan

är löst). Där detta ej förekommer, kan kommunen på annat sätt medverka

till bostadsfrågans billigare lösning, bland annat genom sin lokalkännedom.

På anförda skäl anser jag, att kommunerna böra bibehållas vid sitt inflytande

över distriktsbarnmorskorna och deras verksamhet samt nuvarande

avlöningsförhållanden lämnas oförändrade.

I vad sjukvårdskommitténs förslag avsåg landstingens övertagande av

skyldigheten att tillhandahålla naturaförmåner hade förslaget däremot avstyrkts

i flera av yttrandena. Hallands läns landsting med instämmande av

länsstyrelsen i länet hade sålunda bestämt motsatt sig förslaget i denna del.

Förste provinsialläkaren i Stockholms län samt barnmorskestyrelsen i Malmöhus

län hade jämväl avstyrkt, varjämte medicinalstyrelsen ställt sig tveksam

till förslaget. I huvudsak hade härvid åberopats samma synpunkter, som

förste provinsialläkaren i Kristianstads län anfört i sitt förut återgivna yttrande.

För egen del anför b efolkningskom missionen rörande avavlöningsförmånernas

bestridande:

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Barnbördsvården i sin helhet måste betecknas såsom en socialliygienisk

angelägenhet, för vilken kostnaderna närmast böra falla på det allmänna.

Frågan, i vilken utsträckning staten skall medverka härtill, kan bliva föremål

för skilda meningar. I samband med sitt förslag till omorganisation av distriktssköterskeväsendet

framhöll medicinalstyrelsen, att »kostnaderna för distriktsvården

lämpligen fördelades på så sätt, att landstinget bidroge till den del

av kostnaderna, som motsvarade den sjukvårdande verksamheten, under det

att kostnaderna för distriktsvården i övrigt, omfattande den förebyggande

vården, bostadsvården etc., borde täckas av statsmedel. Sistberörda grenar

av hälsovårdsarbete, som i stor utsträckning avsåge det uppväxande släktet,

vore liksom hygieniskt arbete i allmänhet, ställda på lång sikt och syntes med

hänsyn därtill böra bliva en uppgift för staten.» Sedan riksdagen godtagit förenämnda

förslag jämväl i fråga örn det föreslagna statsbidragets storlek,

1,000 kronor per distriktssköterska jämte ålderstillägg, får man däruti se ett

visst erkännande av de synpunkter, som medicinalstyrelsen enligt ovanstående

citat förfäktat. Det synes kommissionen, att barnbördsvården i sin

helhet utgör en socialhygienisk uppgift, som är i lika mån berättigad till

statens understöd som nyss anförda vårdgrenar, och kommissionen vill följaktligen

tillstyrka sjukvårdskommitténs förslag i vad det avser statens bidrag

till kostnaderna för barnmorskeväsendet.

De invändningar mot statens sjukvårdskommittés förslag örn överfyttning

till landstingen av kostnaderna för distriktsbarnmorskas bostadsförmåner,

som framförts i vissa av de avgivna remissyttrandena, finner kommissionen

icke vara av beskaffenhet att böra utgöra hinder för nämnda förslags genomförande.

Erfarenheten giver vid handen, att organisationens ekonomiska anknytning

till primärkommunerna försvårar en omreglering av distrikten.

Därest den öppna barnbördsvården skall kunna givas en ändamålsenlig orga

nisat.ion, måste distriktsindelningen under de närmaste decennierna göras

mera rörlig, så att distriktens antal och storlek kunna anpassas efter omfattningen

av arbetet och utbyggnaden av den slutna vården. Detta innebär, att

distriktsförändringar gång efter annan måste företagas. En sådan distriktsreglering

skulle försvåras, örn primärkommunerna fortfarande hade ansvaret

för bostadsförmånerna. Kommissionen anser det därför lämpligt, att sjukvårdskommitténs

förslag jämväl i denna del följes.

Kommissionen finner således, att staten ensam bör svara för distriktsbarnmorskornas

kontanta minimiavlöning samt landstingen, respektive icke-landstingsstäder

för övriga dem tillkommande avlöningsförmåner. Yid en överflyttning

av skyldigheten att svara för bostadsförmånerna från primärkommunerna

till landstingen uppkommer emellertid enligt kommissionens

mening frågan, huruvida en kommun, som enligt nu gällande författning

haft utgifter för barnmorskebostads anordnande, skall erhålla ersättning

för en genom omregleringen eventuellt uppkommen förlust på grund av att

bostaden blir överflödig. Härutinnan anför kommissionen vidare:

Genom förfrågan hos barnmorskestyrelserna i riket har kommissionen

sökt erhålla en uppfattning örn i vilken utsträckning kommunerna, efter nuvarande

distriktsbarnmorskeorganisations införande år 1920, haft direkta utgifter

för anordnandet av bostad till distriktsbarnmorskorna. Därvid har åtskillnad

gjorts mellan inredande av bostad i kommunen redan tillhörigt hus

samt nybyggnad av bostad. I de förra fallen — omkring 300 för 22 landstingsområden,

beträffande vilka uppgifter lämnats — synas med hänsyn till de

ringa kostnaderna ersättningskrav icke böra godtagas. Något annorlunda

ställer sig saken i de senare fallen — omkring 125 för nyssnämnda 22 örn
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

69

råden — därest kommunen får vidkännas en relativt stor förlust genom att

bostaden icke kan användas för annat ändamål. Under vanliga förhållanden

torde väl bostaden kunna uthyras, eventuellt till landstinget, därest vid en

omreglering av distrikten förflyttning av barnmorskestationen icke sker, eller

ock användas för kommunalt ändamål. Därest i enstaka fall en kommun

genom omreglering av ett barnmorskedistrikt komme att tillskyndas större

förlust i nämnt avseende, bör emellertid viss ersättning kunna påräknas av

statsverket. Dock synes prövning av Kungl. Maj:t vara erforderlig för varje

sådant särskilt fall.

Kommissionen har jämväl berört frågan, huruvida den föreslagna ordningen

för avlöningsförmånernas bestridande kommer att medföra ökade

utgifter för landstingen. Sålunda yttrar kommissionen:

Beträffande överflyttningen från primärkommunerna till landstingen av

skyldigheten att tillhandahålla barnmorskan bostad m. m. har statens sjukvårdskommitté

framhållit, att landstingens bidrag till distriktsbarnmorskornas

avlöning i gengäld borde övertagas av staten. Sjukvårdskommittén har

därvid icke vidrört frågan, huruvida en dylik omflyttning komme att medföra

ökade utgifter för landstingen. Med nuvarande författning skall landsting

bidraga till distriktsbarnmorskas lön med minst 250 kronor. Såsom förut

framhållits, är minimibidraget regel. Kostnaderna för barnmorskans bostad

variera dock på olika platser. Kommissionen har genom förfrågan hos

barnmorskestyrelserna införskaffat uppgifter rörande ersättningens storlek

i sådana fall, då naturaförmåner icke utgå. Utredningen visar, att beträffande

23 landstingsområden, för vilka uppgifter härutinnan lämnats, nämnda

ersättning i omkring 600 av 740 fall överstiger det minimum, gällande lag

föreskriver, eller 250 kronor. Medeltalet för respektive landstingsområden

varierar mellan 350 kronor och 620 kronor. Kommissionen förutsätter, att

landstingen vid ett eventuellt övertagande av kostnaden för distriktsbarnmorskans

bostadsförmåner taga hänsyn till dessa förhållanden. Beträffande

kostnaderna i fråga synes ock böra erinras om att distriktsbarnmorskorna enligt

gällande lagstiftning äro tillförsäkrade »gottgörelse för alla för förlossningsbiträde

erforderliga förbrukningsartiklar» samt i förekommande fall

telefon, vilka kostnader jämväl komme att falla på landstingen respektive

icke-landstingsstäderna.

Angående statsbidraget till barnmorskeväsendet anför

kommissionen därjämte:

Förutsättningen för statsbidragets utgående bör vara, att vården är ändamålsenligt

anordnad enligt av medicinalstyrelsen godkänd plan. Med ändamålsenlig

organisation bör avses, att den öppna barnbördsvården till sin omfattning

anpassas efter den slutna vården. I avsikt att ernå en snabbare omreglering

av distriktsindelningen skulle de åtgärder i detta avseende, som

medicinalstyrelsen föreslagit redan år 1925 och som godtagits av 1928 års

riksdag — nämligen dels indragning av barnmorskedistrikt vid vakans, dels

tvångsförflyttning i viss utsträckning av distriktsbarnmorska — tillämpas i

större omfattning än hittills. Kommissionen förutsätter härvid, att medgivande

till distriktsbarnmorska att kvarstå i tjänst utöver uppnådd pensionsålder

endast lämnas undantagsvis och endast då synnerligen starka skäl härför

föreligga.

Statsbidraget skall endast utgå till distriktsbarnmorska. Med distriktsbarnmorska

avses härvid varje barnmorska, som helt eller delvis är anställd

i den öppna barnbördsvården. Enligt kommissionens förslag skola nuvarande

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj-.ts proposition nr 39.

reservbarnmorskor erhålla en med distriktsbarnmorska jämförbar anställning.

För barnmorska, som är placerad på ett förlossningshem med skyldighet att

även arbeta i öppen vård, skola sålunda ifrågasatta statsbidrag jämväl utgå,

vilket däremot icke bör vara fallet då fråga är om vid förlossningsanstalt

heltidsanställd barnmorska.

Med avseende a distriktsbarnmorskas resekostnader i förlossningsvården

framhåller kommissionen, att dessa liksom hittills böra falla på den

enskilde. Genom det förslag, kommissionen framlagt rörande moderskapsunderstöa,

skulle enligt kommissionens mening barnaföderskans utgifter härför

komma att täckas genom ekonomiskt bidrag från det allmännas sida.

I fråga örn ordningen för den kontanta avlöningens

utgående yttrar kommissionen följande:

Vad angår distriktsbarnmorskornas anställningsvillkor äro nu gällande bestämmelser

i fråga om den kontanta avlöningens uppdelande i lön och tjänstgöringspenningar

m. m. av föråldrad art. På grund härav har kommissionen

i sitt förslag till ändringar i barnmorskereglementet icke bibehållit denna

uppdelning. Kommissionen har visserligen ansett det falla utom ramen för

dess utredningsuppdrag att uppgöra förslag till fullständigt nya avlöningsbestämmelser

för distrikts- och reservbarnmorskorna. De av kommissionen

föreslagna ändringarna i reglementets avlöningsbestämmelser hava emellertid

givits sådan avfattning, att de nära ansluta sig till numera tillämpade

principer på detta område. Därvid har kommissionen likväl bibehållit den

nu gällande bestämmelsen, att ålderstillägg utgår först med ingången av nytt

kalenderår och icke med nytt kalenderkvartal, såsom eljest numera brukar

föreskrivas. Orsaken härtill har närmast varit den, att kommissionen på

denna punkt icke velat bryta den likställighet mellan nu ifrågavarande barnmorskor

och distriktssköterskorna, som kommissionen i åtskilliga andra avseenden

eftersträvat. Kommissionen vill härvid dock som sin mening uttala,

att skäl torde föreligga att för båda nämnda grupper befattningshavare övergå

till kvartalsberäkning för erhållande av ålderstillägg.

Kommissionen har vidare föreslagit, att barnmorskornas kontanta avlöning

icke längre till någon del skall utgå i förskott utan, såsom eljest i nyare avlöningsförfattningar

brukar stadgas, i efterskott. Kommissionen vill härvid

åberopa, att 1921 års riksdag beslutat att, där tjänsteman, å vilken av

Kungl. Maj:t föreslaget nytt avlöningsreglemente för befattningshavare vid

statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen,

skulle äga tillämpning, enligt dittills gällande avlöningsbestämmelser

ägt uppbära någon del av avlöningen i förskott, vid ingången av januari

månad 1922 till honom skulle på statsverkets bekostnad utbetalas ett belopp,

motsvarande vad tjänstemannen skulle hava i den befattning, han vid utgången

av år 1921 innehade, i förskott uppburit för januari månad 1922, örn

de dittillsvarande avlöningsbestämmelserna då fortfarande varit gällande.

På grund av det nu anförda torde distrikts- och reservbarnmorskorna få

komma i åtnjutande av en extra avlöning vid övergången till det nya utbetalningssättet.

De särskilda bestämmelser, som kunna bliva erforderliga för anordnande

av övergången till de nya avlöningsbestämmelserna, har kommissionen

föreslagit, att medicinalstyrelsen skall kunna utfärda. Barnmorskereglementet

synes för övrigt även ur andra synpunkter än vad nyss angivits

vara i behov av en omarbetning, men kommissionen har av ovan anfört skäl

ansett sig böra utarbeta förslag till nya stadganden endast i den mån så varit

erforderligt till följd av kommissionens övriga förslag.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj-.ts proposition nr 39.

Yad angår reservbarnmorskorna anför kommissionen följande:

Reservbarnmorskornas antal är numera för varje landstingsområde inskränkt

till ett fåtal. En verkställd undersökning utvisar, att reservbarnmorskorna

i allmänhet åtnjuta högre lön än lagstadgat minimum av 500 kronor

ävensom att det vid tjänstgöring utgående dagarvodet inom flera landstingsområden

är högre än 3 kronor. Denna ökning i löneförmånerna har varit betingad

av svårigheten att få dessa tjänster besatta. Reservbarnmorskans inkomst

av praktik såväl å stationsorten som vid de sparsamt förekommande vikariaten

torde i regel hava uppgått till mycket ringa belopp. I samband med

den sjunkande nativiteten och därmed minskade inkomster för distriktsbarnmorskorna

har det nämligen blivit allt mera brukligt, att distriktsbarnmorska

jämte egen tjänst tillätes uppehålla motsvarande befattning i närliggande

distrikt vid semester eller annan kortare ledighet. Dessa förhållanden sammantagna

hava gjort reservbarnmorsketjänsterna mindre eftersökta, varjämte

ifrågavarande befattningshavare ofta stannat endast kortare tid i sin tjänst.

I samma mån som barnmorskedistrikten göras större och ett önskvärt samarbete

komme till stånd mellan den öppna och den slutna barnbördsvården,

måste ett visst antal reservbarnmorskor i allt fall finnas inom varje landstingsområde.

Det synes ur vårdsynpunkt angeläget, att reservbarnmorskorna

därvid givas en fastare anställning än vad nu är fallet och att deras arbetskraft

bättre utnyttjas än vad för närvarande mångenstädes sker.

Om det, såsom av kommissionen föreslagits, kommer att åligga distriktsbarnmorska

att lämna fri barnmorskevård i hemmet, måste denna föreskrift

givetvis tillämpas även i fråga örn reservbarnmorska, då hon är vikarie

för distriktsbarnmorska. Reservbarnmorskan skall jämväl under vikariatet

övertaga distriktbarnmorskas uppgift i den förebyggande mödra- och barnavården.

I den mån reservbarnmorska icke är upptagen av arbete i den öppna

vården synes det därjämte lämpligt, att hennes arbetskraft utnyttjas för den

slutna barnbördsvården genom korttidsvikariat eller annan tillfällig tjänstgöring

i den utsträckning, som barnmorskestyrelsen finner lämplig. Reservbarnmorskorna

bliva sålunda ambulerande befattningshavare. Med en tjänstgöring

som den nu skisserade synes det kommissionen lämpligast, att reservbarnmorskan

gives samma anställningsförhållanden som distriktsbarnmorskan.

Beteckningen reservbarnmorska synes kunna bibehållas.

Enligt kommissionens uppfattning böra sålunda reservbarnmorskorna vid

en omorganisation av barnmorskeväsendet fullt jämställas med distriktsbarnmorskorna

i fråga örn såväl avlöning som pensionsförkållanden. Staten

skulle därvid bidraga till reservbarnmorskornas lön med enahanda belopp

som till distriktsbarnmorskornas. Bostadsförmånerna skulle utgöras av

huvudmannen.

Angående sitt förslag till reglering av de förhållanden, som beröra de

s. k. kommunbarnmorskorna framhåller kommissionen till en början följande:

Anställningsvillkoren för kommunbarnmorskorna äro hänförliga till bestämmelserna

i lagen den 13 juni 1908 angående kommuns skyldighet i fråga

om anställande av barnmorska. I denna lag finnes icke föreskriven viss åldersgräns,

vid vilken kommunbarnmorska skall frånträda sin tjänst. Det synes

emellertid vara vederbörande kommun obetaget att besluta örn viss övre

åldersgräns i detta avseende. Sålunda har Kungl. Maj:t den 9 februari 1912

icke funnit skäl att göra ändring i viss länsstyrelses överklagade resolution,

genom vilken länsstyrelsen icke funnit till någon dess vidare åtgärd föranleda

en av en å kommunalstämma år 1888 till barnmorska inom kommunen

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

antagen person gjord framställning att trots det kommunen i november 190S

meddelat henne avsked från barnmorsketjänsten få bibehålla denna. Det är

antagligt, att därest pension beredes dessa kommunbarnmorskor genom statens

försorg, varom förslag av kommissionen framlägges, en del kommuner

komma att begagna sig av denna möjlighet, då i motsatt fall kommunen förr

eller senare måste se sig nödsakad att av egna medel bevilja vederbörande

viss pension.

I regel hava kommunbarnmorskorna, varav allenast ett fåtal äro delägare

i statens pensionsanstalt, kvarstått i tjänst intill 70 år. Detta förhållande

förklarar, att det alltjämt finnes kvar ett icke obetydligt antal dylika barnmorskor.

En av kommissionen verkställd undersökning har givit vid handen,

att deras antal vid 1935 års början utgjorde cirka 80 i hela landet. Av dessa

voro 56 över 55 år och av dem åter 43 i en ålder av 60—70 år eller därutöver.

Beträffande deras fördelning över landet må framhållas, att över hälften äro

anställda i Kristianstads och Malmöhus län.

Förefintligheten av dessa av kommun fast anställda barnmorskor har i

många fall verkat hämmande på en ändamålsenlig omreglering av barnmorskedistrikten

inom respektive län. Detta kommer givetvis att fortfarande bliva

förhållandet efter ett godtagande av det omorganisationsförslag av distriktsbarnmorskeväsendet,

som kommissionen framlägger. Särskilt kan man av

ovan antytt skäl förvänta detta beträffande Skånelänen.

Enligt nu gällande bestämmelser äro distriktsbarnmorskorna skyldiga att

avgå från tjänsten vid 55 års ålder; på särskilt medgivande av medicinalstyrelsen

kunna de få kvarstå i tjänst högst intill 60 år. Såsom ovan framhållits

finnes, med undantag för dem, som äro delägare i statens pensionsanstalt,

ingen övre åldersgräns bestämd för kommunbarnmorskornas avgång

från sina befattningar. En sådan gräns vore emellertid önskvärd ur synpunkten

av en hastigare avveckling av dessa tjänster. I detta sammanhang

må också framhållas, att kommunbarnmorskorna till följd av sin kortare

utbildning samt med hänsyn till sin vanligen högre ålder icke äro ägnade

att i samma utsträckning som distriktsbarnmorskorna användas i samarbete

med den slutna barnbördsvården eller den förebyggande mödra- och barnavården.

Kommissionen uttalar härefter, att kommissionen på nyss anförda skäl

tagit under övervägande, huruvida icke kommunbarnmorskorna borde pensioneras

genom statens medverkan, varvid åldersgränsen borde sättas lika

med vad som gäller för distriktsbarnmorskor eller vid 55 år. En tvångsvis

genomförd dylik pensionering synes emellertid kommissionen icke kunna

komma i fråga, då befattningshavarna äro anställda av kommunen. Såsom

förut framhållits torde det dock vara vederbörande kommun obetaget att bestämma

tidpunkten för ifrågavarande befattningshavares avgång ur tjänsten.

Det synes kommissionen därför antagligt, att för den händelse pensionsbeloppet

fastställes till det för distriktsbarnmorskorna nu gällande eller

1,000 kronor, flertalet kommunbarnmorskor komma att finna det vara förenligt

med sina intressen att frivilligt avgå från sina befattningar. Vid en

så tillmätt pension bör, enligt kommissionens förmenande, statens bidrag belöpa

sig till skillnaden mellan det avsedda pensionsbeloppet (= 1,000 kronor

+ dyrtidstillägg) och den pension, varav vederbörande vid avgången ur

tjänsten kan komma i åtnjutande till följd av sin delaktighet i barnmorskornas

pensionsanstalt. Sistnämnda pensionsbelopp torde uppgå till ungefär

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

400 kronor, därest befattningshavaren avgår vid 60 års ålder. Beträffande

storleken av den kostnad, staten skulle förorsakas genom den föreslagna pensionen,

erinrar kommissionen, att enligt kungörelse den 18 juni 1926 dyrtidshjälp

utgår av statsmedel även till de av kommun fast anställda barnmorskorna.

I regel torde denna dyrtidshjälp uppgå till maximum av det i

nämnda kungörelse fastställda beloppet eller 200 kronor per år. Vid en pensionering

på föreslaget sätt komme denna statsutgift att bortfalla. Samma

förhållande gäller i fråga örn statsbidraget till kommunbarnmorskornas kontanta

lön.

De kommunbarnmorskor, som icke vilja emottaga sålunda erbjuden pension

utan med vederbörande kommuns samtycke kvarstå i tjänst, måste enligt

kommissionens uppfattning inordnas i den omorganisation för barnmorskeväsendet,

som kommissionen föreslår. Angående avlöningen åt de kommunbarnmorskor,

som sålunda skulle komma att inordnas i barnmorskeväsendet,

yttrar kommissionen vidare:

Enligt kommissionens uppfattning böra de i tjänst kvarstående kommunbarnmorskorna

avlönas enligt nuvarande principer. Då enligt föreliggande

förslag landstingens nuvarande bidrag till distriktsbarnmorskas kontanta lön

skulle övertagas av staten, bör i likhet härmed landstingsbidraget till kommunbarnmorskans

lön jämväl utgå av statsmedel. Statsbidraget till kommunbarnmorskas

lön komme därmed att uppgå till 400 kronor per barnmorskedistrikt

enligt fastställd distriktsindelning. Kommissionen vill emellertid härvid

föreslå den ändringen, att nämnda belopp må utgå till varje kommunbarnmorskas

lön och att bidraget sålunda icke sammankopplas med distriktsindelningen.

Detta innebär realiter en viss löneförbättring för enstaka kommunbarnmorskor,

vilkas arbetsområde varit mindre än ett barnmorskedistrikt.

Då kommissionen föreslagit fri barnmorskevård i hemmen, uppställer sig

frågan, huruvida jämväl till kommunbarnmorska skall utgå visst årligt kontant

belopp, i likhet med vad som förordats för distriktsbarnmorskorna. Kommissionen

anser väl, att ett dylikt förfarande vore enklast, men med hänsyn

till kommunbarnmorskans begränsade arbetsområde — med vilket förhållande

måste följa ett mindre antal förrättningar än vad kan tänkas ankomma på

distriktsbarnmorska — finner kommissionen det vara lämpligare, att kommunbarnmorskans

arbete i förlossningsvården ersättes per prestation efter

viss fastställd taxa. Ifrågavarande ersättning bör i så fall utgå med det belopp,

som medicinalstyrelsen i sitt utlåtande angående förebyggande mödraocli

barnavård den 4 april 1935 föreslagit skola utgå till distriktsbarnmorska

eller med 15 kronor per förlossning, därvid ersättning för den s. k. efterskötseln

under barnsängstiden ävensom förvård åt den havande kvinnan är inberäknad.

Ur organisatorisk synpunkt synes någon svårighet icke möta, att denna

ersättning utbetalas till'' kommunbarnmorska genom barnmorskestyrelsens

försorg och efter de närmare grunder, som det bör ankomma på medicinalstyrelsen

att bestämma.

Kommissionen framhåller slutligen, att vid en omorganisation av den

öppna barnbördsvården i den riktning, kommissionen föreslagit — där fri

barnmorskehjälp skulle stå varje kvinna till buds genom av samhället anställda

och avlönade barnmorskor — uppställer sig frågan, i vad mån en

dylik omorganisation kommer att inverka på de privatpraktiserande barnmorskornas

intressen. Till klarläggande av denna fråga anför kommissionen:

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Majlis proposition nr 39.

Enligt senast tillgängliga uppgifter finnes det inom landet c:a 500 privatpraktiserande

barnmorskor. Av dessa är omkring Vs bosatt i de tre största

städerna. I Norrköping, den enda av icke-landstingsstiiderna, som har distriktsbarnmorskor

anställda, är antalet privatpraktiserande barnmorskor 2.

Beträffande de såsom privatpraktiserande uppgivna barnmorskorna utanför

icke-landstingsstäderna torde ett stort antal vara pensionerade tjänstebarnmorskor.

Härför talar bland annat det förhållandet, att av sistnämnda kategori

över dubbelt så många äro boende å landsbygden som i städerna. Det

torde vara uppenbart, att det med nuvarande låga nativitet och stora tillgång

på tjänstebarnmorskor icke kan löna sig för barnmorska att utöva privatpraktik

å landsbygden eller i mindre städer.

Enligt kommissionens uppfattning kan tillämpandet av principen fri barnmorskevård

vara av väsentlig betydelse endast för de privatpraktiserande

barnmorskorna i de städer, där distriktsbarnmorskor icke äro anställda och

där den bestämmelsen kommit till användning, att undantag från distriktsindelningen

medgivits av medicinalstyrelsen, under villkor att respektive stad

träffat avtal med tillräckligt antal i staden praktiserande barnmorskor att mot

viss fastställd taxa betjäna barnaföderskor, eller där annan av medicinalstyrelsen

godkänd anordning för nämnda ändamål må hava vidtagits.

Frågan om anställande av barnmorskor för den kostnadsfria barnmorskevården

i förenämnda städer torde lämpligast, liksom nu är fallet beträffande

undantagande från distriktsindelningen, böra överlämnas till medicinalstyrelsens

prövning. Det gäller här icke något större antal barnmorskor. I detta

hänseende må omnämnas, att i Stockholms stad under år 1934 endast 145

kvinnor förlöstes i hemmet. Vilken anställningsform, som bör komma till

användning, torde få bliva beroende på de lokala förhållandena och kommissionen

vill endast peka på tre möjliga lösningar: antingen anställande av

distriktsbarnmorskor, såsom i Norrköping nu är fallet, eller avtals träffande

med privatpraktiserande barnmorskor, enligt vad för närvarande tillämpas i

Stockholm, eller ock sådant samarbete med den slutna barnbördsvården, att i

denna verkande barnmorskor även omhänderhava den kostnadsfria öppna

barnmorske vården.

Beträffande statsbidraget till den öppna barnbördsvården i de städer, varom

bär är fråga, synes lämpligast, att medicinalstyrelsen vid lämnande av medgivande

till undantag från distriktsindelningen samtidigt fastställer det antal

befattningshavare, som av styrelsen anses vara erforderligt för vårdens tillgodoseende.

Kommissionen har verkställt beräkningar av de ekonomiska konsekvenserna

av kommissionens förslag rörande omorganisation av barnmorskeväsendet.

Angående resultatet av dessa beräkningar för den närmaste framtiden yttrar

kommissionen: .

Distriktsbarnmorskornas antal utgör för närvarande omkring 1,640. Även

örn man inberäkna!’ antalet distriktsbarnmorskor, som vore erforderliga för

de städer, vilka undantaghj från distriktsindelningen, torde med hänsyn till

de distriktsindragningar, som under den närmaste tiden äro att förvänta,

berörda antal 1,640 kunna i förevarande beräkningar sänkas till 1,600. Keservbarnmorskornas

antal uppskattas till 60 för hela riket. Löner skulle alltså

utgå till omkring 1,660 distrikts- och reservbarnmorskor med 1,500 kronor

för barnmorska och år, vartill bör läggas i genomsnitt H/2 ålderstillägg per

befattningshavare, d. v. s. 150 kronor. Statens ifrågavarande kostnader under

de närmaste åren bliva således (1,660 X 1,650) — 2,739,000 kronor för år räknat.

De av kommun anställda barnmorskornas antal uppskattas för närvarande

till 80. Var och en av dessa skulle av statsmedel erhålla dels 400 kronor

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

per år, dels som ersättning för fri barnmorskevård 15 kronor för varje förlossning,

varvid lion biträtt. Uppskattas förlossningarnas antal till högst 25

per dylik barnmorska och år, blir ersättningen för den fria barnmorskevården

375 kronor för år och barnmorska räknat, varigenom statsbidragsbeloppet

till ifrågavarande barnmorskor i början bomme att utgöra [80 X

(400 + 375)] = 62,000 kronor. Sistnämnda belopp torde komma att successivt

minskas. Det totala statsbidraget till avlöning åt distrikts-, reserv- och kommunalt

anställda barnmorskor skulle alltså för ett vart av de närmaste budgetåren

belöpa sig till (2,739,000 + 62,000) = 2,801,000 kronor eller i runt tal

2.800.000 kronor.

Kommissionen framhåller härvid, att sist angivna belopp icke är att betrakta

såsom i sin helhet nya kostnader för det allmänna, och tillägger:

Enligt kommissionens förslag skola nämligen å staten överflyttas dels primärkommunernas

kostnader för distriktsbarnmorskornas kontanta avlöningar,

dels landstingens bidrag till nämnda kostnader mot det att landstingen åtaga

sig att i stället för primärkommunerna svara för distriktsbarnmorskornas

bostadsförmåner. Vidare skola landstingens utgifter till reservbarnmorskor

och kommunalt anställda barnmorskor övertagas av statsverket. Dessa kostnader

uppgå för närvarande, vad distriktsbarnmorskorna beträffar, till ungefär

1,600 X (450 + 250) = 1,120,000 kronor för år och, i fråga örn reservbarnmorskorna

samt de kommunalt anställda barnmorskorna, till omkring

60 X 400 + 80 X 200 = 40,000 kronor för år, d. v. s. sammanlagt omkring

1.160.000 kronor för år. Denna summa motsvarar sålunda allenast en omflyttning

av utgifter från landstingen och primärkommunerna till staten och

innefattar följaktligen inga nya utgifter för det allmänna.

I detta sammanhang må nämnas, att i årets statsverksproposition statsverkets

utgifter för barnmorskeväsendet för budgetåret 1937/1938 upptagits

till 675,000 kronor.

Slutligen erinrar kommissionen därom, att enligt dess förslag de kommunalt

anställda barnmorskorna skulle bli berättigade att vid uppnådda 55

levnadsår avgå med pension av statsmedel till ett belopp, motsvarande hel

pension för distriktsbarnmorska minskat med vad vederbörande må vara

berättigad uppbära i pension från barnmorskornas pensionsanstalt. Dylika

pensioner skulle för vissa år framåt kräva ett statsbidrag, som av kommissionen

uppskattats till högst 40,000 kronor per år, men det totala bidragsbeloppet

bomme självfallet att minska för varje år och till sist försvinna.

Efter fullt genomförd omorganisation uppskattas statens kostnader för

barnmorskeväsendet till omkring 2,000,000 kronor per år, motsvarande lön

åt cirka 1,000 distrikts- och reservbarnmorskor.

Yttranden och framställningar i anledning

av befolkningskomniissionens förslag.

Det stora flertalet yttranden gå i tillstyrkande riktning. I vissa hänseenden

lia emellertid erinringar framställts och önskemål uttalats örn modifiering

av olika punkter i förslaget.

Vad först angår distrihtsindelningen har frågan härom blivit föremål

för olika uttalanden. Sålunda yttrar statskontoret:

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Med den utveckling, som redan pågår oell i fortsättningen alltmer torde

vara att förvänta i riktning mot en vidgad anstaltsvård, synes det ämbetsverket

angeläget, att antalet barnmorskedistrikt minskas i vida större omfattning

än befolkningskommissionen föreslagit. Det förefaller statskontoret

kunna ifrågasättas, huruvida icke, örn behörig hänsyn tages till den genomgripande

omläggning av landsbygdens kommunikationsväsen, som efter hand

inträtt och alltjämt fullföljes, kommissionen överskattat de olägenheter, som

skulle vara förenade med stora distrikt. Framhållas må ock, att nackdelen

av dylika distrikt minskas därigenom, att skyldighet förefinnes för barnmorska

i närboende distrikt att rycka in vid förhinder för distriktets egen barnmorska.

En närmare utredning av möjligheten att i praktiken genomföra

en utvidgning av de nuvarande distrikten, varigenom det skulle bliva möjligt

att reducera antalet distriktsbarnmorskor utöver vad kommissionen föreslagit,

synes statskontoret på nu anförda skäl böra med det snaraste komma

till stånd. Därvid torde tillika böra övervägas, huruvida några särskilda

åtgärder från statens sida kunna vara påkallade för tillgodoseende av de

barnmorskor, vilka av nu förevarande anledning kunna komma att före uppnådd

pensionsålder gå miste örn sina anställningar. Tillika torde i detta

sammanhang böra tagas under övervägande, huruvida ej för att minska tillloppet

till barnmorskebanan antalet elever vid barnmorskeanstalterna under

några år framåt kunde ytterligare minskas.

Medicinalstyrelsen erinrar örn att barnmorskornas lön föreslagits till ett

belopp, som motsvarar 35 förlossningar örn året, vilket bör beaktas vid den

nya distriktsindelningen.

Svenska provinsialläkarföreningen anför:

Vid den förestående nyindelningen av distrikten och bestämmandet av

barnmorskornas antal bör varje barnmorska som normalantal beräknas erhålla

omkring 50 förlossningar per år, inom ödemarksdistrikten kanske 25.

Beräkningen av barnmorskornas antal bör nämligen ske med hänsyn dels

till allmänhetens krav på lätt och snabbt tillgänglig vård dels till vikten

av att barnmorskornas yrkesskicklighet genom tillräcklig praktik upprättliålles.

Att därjämte i avsikt att hålla kårens numerär uppe taga hänsyn

till de uppgifter i den förebyggande mödra- och barnavården, som eventuellt

skulle tilldelas barnmorskorna, anser föreningen icke påkallat.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser, att den besvärliga frågan örn distriktsindelningen

knappast är tillfredsställande genomarbetad.

Svenska landskommunernas förbund framhåller såsom angeläget, att det vid

övergången till de nya förhållandena förfares med viss försiktighet ifråga

örn indelning av nya barnmorskedistrikt. Visserligen skola primärkommunerna

även framdeles yttra sig örn distriktsindelningen, anför förbundet,

men det kan befaras, att deras inflytande, då de nu icke längre skola deltaga

i kostnaderna för barnmorskeväsendet, icke blir så avsevärt.

Förste provinsialläkareyi i Uppsala län förmenar, att till underlättande av

den blivande distriktsindelningen möjlighet bör finnas att förtids£>ensionera

distriktsbarnmorska, samt yttrar härom:

För ett genomförande av den föreslagna omorganisationen erfordras en

omreglering av barnmorskedistrikten, på en del håll bestående i en sammanslagning

men på andra kanske blott i en förflyttning av en barnmorskesta.

tion. Ett hinder för sammanslagning utgör dock ibland den omständig
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

heten, att i ett distrikt, som behöver indragas, sitter en barnmorska, som

av en eller annan orsak — hon är exempelvis gift med en man, som genom

tjänst är bunden till viss bostadskommun — vägrar att låta transportera

sig till annat distrikt. Då det bjuder emot att transportera en befattningshavare

mot bennes vilja, borde möjlighet finnas att förtidspensionera benne.

Annars kan en nödig distriktssammanslagning förhindras för lång tid framåt.

Beträffande distrikts}) ar ninor skorna och då först deras tillsättande betonar

förste provinsialläkaren i Gävleborgs län vikten av att, då distriktsbarnmorska

skall kunna tjänstgöra i såväl sluten som öppen barnbördsvård,

bennes tillsättande bör äga rum ensartat, d. v. s. att samtliga barnmorskor

böra tillsättas av barnmorskestyrelsen, därvid tillsättandet av de enbart å

barnbördsavdelning och dylikt tjänstgörande bör ske efter samråd med vederbörande

läkare.

Västerbottens läns landsting framhåller såsom önskvärt, att i den nya förordningen

örn tillsättande av barnmorska större möjligheter beredas barnmorskestyrelserna

att vid indragning av ett barnmorskedistrikt kunna transportera

en tjänsteinnehavare till annan ledig plats, när såväl tjänsteläkaren

som tjänsteinnehavaren godkänner transporten.

Svensk sjuksköterskeförening föreslår, att då det vid ombyte av befattning

mången gång visat sig onödigt invecklat med en så lång ömsesidig uppsägningstid

som 6 månader, uppsägningstiden förkortas till 3 månader.

Börande de kontanta löneförmåner, som skola tillkomma distriktsbarnmorskorna,

bar förslaget att giva dem fast lön att utgå oberoende av

arbetsprestation rönt invändningar från åtskilliga båll. Till stöd för

de gjorda erinringarna frambålles i åtskilliga yttranden, att det föreslagna

lönesystemet skulle komma att verka orättvist för de barnmorskor, som ha

större praktikinkomster än 350 kronor årligen.

Statskontoret anför i detta hänseende:

Ämbetsverket — som förutsätter, att ersättningen för avgiftsfri förvård

skall utgå med föreslagna 200 kronor endast örn barnmorskorna åläggas

sådan vård i ungefärligen den av kommissionen avsedda omfattningen —

vill ifrågasätta örn den beräknade ersättningen för utebliven inkomst av

praktik bör för samtliga distriktsbarnmorskor fastställas till samma belopp

av 350 kronor. Då en del barnmorskor för närvarande uppbära dylika inkomster

till avsevärt högre belopp än det föreslagna, under det att andra

icke ens nå upp till en praktikinkomst av 100 kronor för år, skulle förslaget

i denna del komma att verka synnerligen ojämnt. Enligt statskontorets

mening vore det förtjänt att övervägas, örn icke denna ersättning kunde

utgå efter en graderad skala, exempelvis med 150, 300 och 450 kronor, allt

efter den genomsnittliga storleken av de praktikinkomster, vederbörande

haft under de senaste åren. Ämbetsverket anser sig emellertid icke på

grundval av de i betänkandet framlagda uppgifterna kunna framlägga något

förslag i detta biinseende.

Svenska b ammor skef orlandet anser, att kommissionen möjligen kunnat finna

en mera rättvist verkande lösning genom att lia fullföljt den i förslaget antydda

tankegången om en viss relation mellan lönen och arbetskvantiteten.

Förbundet förordar därför en närmare utredning angående möjligheten att

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

låta lönen utgå med visst belopp — såsom lämpligt sådant föreslås 1,800

kronor — intill en årsprestation av 20 förlossningar samt med ett bestämt

tilläggsarvode för varje förlossning därutöver.

Erinringar i förevarande avseende ha vidare framställts dels av sju länsstyrelser

— länsstyrelserna i Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads,

Hallands, Alvsborgs och Västernorrlands län — dels av nio barnmorskestyrelser

— barnmorskestyrelserna i Kronobergs, Kalmar (norra), Blekinge,

Kristianstads, Hallands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och

Västerbottens län — dels ock av nio förste provinsialläkare. I de av dessa

yttranden, vari positiva förslag göras, förordas i regel, att någon del av

lönen utgår i form av ersättning för varje förlossning, undantagsvis även

att särskilda lönetillskott medgivas för barnmorskor i mera arbetskrävande

distrikt.

I ytterligare några yttranden — av förste provinsialläkarna och barnmorskestyrelserna

i Värmlands och Örebro län ävensom av Stockholms läns

landsting framhålles, att en sådan avlöningsform bör eftersträvas, att i

varje fall ingen barnmorska får sina förmåner avsevärt minskade. Denna

mening delas även av medicinalstyrelsen, som erinrar örn att då i den kontanta

lönen beräknats ersättning för utebliven praktikinkomst med 350 kronor,

motsvarande 35 förlossningar, det synes skäligt, att barnmorskorna utöver

den fasta lönen av statsmedel erhåller ett tilläggsarvode exempelvis efter 10

kronor för varje utförd förlossning utöver 35.

Med avseende a den fasta lönens storlek uttalar svenska barnmorskeförbundet

samt förste provinsialläkarna i Stockholms, Kristianstads och Värmlands

län, de båda senare med instämmande av barnmorskestyrelserna i

dessa län, att skillnad i fråga örn lönens storlek ej bör göras mellan de

nuvarande barnmorskorna och dem, som förvärva den ökade utbildningen,

utan samtliga tillerkännas den högre lönen, 1,800 kronor. Till stöd härför

anför barnmorskeförbundet, att bland annat de nuvarande barnmorskorna —

åtminstone de äldre — under sin verksamhet hunnit förvärva sig erfarenhet

och rutin, som borde tillmätas samma värde som den ökade utbildningen.

Att de föreslagna kontanta löneförmånerna överhuvudtaget äro för låga

hävdas vidare av Stockholms läns landsting och svensk sjukskö terskeförening.

Landstinget erinrar bland annat örn att ej mindre än 50 av länets 59 distriktsbarnmorskor

ha högre kommunalt lönebidrag än minimum, växlande från

500 till 1,500 kronor. Länsstyrelsen i länet uttalar under hänvisning bland

annat till vad landstinget anfört, att förslaget örn barnmorskornas avlöning

knappast synes vara tillfredsställande genomarbetat. Sjuksköterskeföreningen

förordar en kontant grundlön av 2,000 kronor. Länsstyrelsen i Gotlands län

anser, att lönen för barnmorska, som genomgått den ökade utbildningen,

mäste betraktas som otillfredsställande i jämförelse med såväl de inkomster,

vilka barnmorskorna redan nu utvinna av sina tjänster, som i synnerhet

till det ansvar och de vidgade uppgifter, som påläggas dem.

I anledning av kommissionens uttalade förhoppning, att de kommuner,

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 79

sorn för närvarande utgiva mer än minimibidrag till barnmorskornas lön,

måtte i fortsättningen utgiva tilläggslön yttrar medicinalstyrelsen:

Det synes styrelsen lämpligare, att landstinget ville vid behov bevilja

tilläggslön till distriktsbarnmorskorna, landstinget naturligen obetaget att

avtala med vederbörande kommuner örn garanti mot landstingets utgifter.

Stationskommuner hava i varje fall direkt fördel i skattehänseende av distriktsbarnmorskornas

placering.

Det må anmärkas, att statslcontoret i detta hänseende uttalar, att ämbetsverket

ej ansett sig böra ingå på den principiella frågan örn lämpligheten

ay rätt för kommun att bevilja tillägg till de löneförmåner, som skola utgå

enligt av staten fastställda grunder.

Yidkommande distriktsbarnmorskornas naturaförmåner ha i vissa hänseenden

erinringar framställts mot förslaget. Förste provinsialläkaren i Uppsala

län anser sålunda liksom barnmorskestyrelsen i länet, att barnmorskas

bostad bör bestå av minst två rum och kök. Åt samma mening giva svensk

sjuksköterskeförening och förste provinsialläkaren i Gotlands län uttryck. Den

senare framhåller dock, att det ena rummet bör avses, utom för mottagning,

för bostad åt vikarie vid barnmorskans sjukdom eller semester samt att

bostaden bör vara försedd med vatten och avlopp, centralvärme samt badeller

duschrum.

Förste provinsialläkaren i Kronobergs län, varmed länets landsting instämmer,

uttalar, att barnmorska, som beredes bostad å anstalt, endast bör ha rätt

till bostad örn ett rum. Barnmorska, som ej kan begagna sig av sådan förmån,

bör ej äga rätt till ersättning härför.

Barnmorskestyrelsen i Kalmar läns norra landstingsområde förordar sådan

ändring i förslaget, att barnmorskans bostad bestämmes till två omöblerade

rum i stället för ett möblerat.

Svensk sjuksköterskeförening föreslår vidare, att telefon göres till obligatorisk

förmån.

I ett antal yttranden framhålles, att barnmorska, som delvis tjänstgör å

anstalt, bör under den tid hon fullgör arbete å anstalten erhålla fri kost

därstädes eller, beträffande de mindre hemmen (rummen), under tid, då

barnaföderska är intagen. I denna riktning uttala sig sålunda medicinalstyrelsen,

svenska barnmorskeförbundet, förste provinsialläkarna i Kronobergs,

Kristianstads, Västerbottens och Skaraborgs län, de tre förstnämnda med instämmande

av barnmorskestyrel serna i respektive län.

För undvikande av tvister örn storleken av kontanter sättningen för naturaförmånerna

föreslå medicinalstyrelsen samt Malmöhus och Jämtlands läns landsting,

att bestämmelse meddelas om visst minimum. Medicinalstyrelsen förordar

i sådant hänseende 500 kronor för bostad örn två rum och kök. Jämtlands

läns landsting anser dock att ersättningsbeloppen böra bestämmas i

förhållande till ortens hyrespriser. — Barnmorskestyrelsen i Blekinge län

hävdar, att ersättningen för naturaförmånerna bör bestämmas på samma

sätt som för närvarande.

Å andra sidan uttalar Skaraborgs läns landsting, att då landstingen i egen
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

skap av huvudmän helt skola svara för naturaförmånerna, landstingen också

böra äga bedöma omfattningen och värdet av dessa förmåner. Det vore

därför ej tilltalande, att medicinalstyrelsen i händelse av tvist skulle äga

besluta i denna angelägenhet.

Mot förslaget om löneförmånernas bestridande ha i flera av yttrandena

erinringar framställts. Länsstyrelsen i Kristianstads län samt förste provinsialläkaren

och barnmorskestyrelsen i länet anse sålunda, att kommunerna böra

bibehållas vid sin nuvarande bidragsskyldighet till barnmorskornas löneförmåner.

Förste ''provinsialläkaren i Stockholms län ställer sig tveksam till förslaget

att helt befria kommunerna från bidragsskyldighet i förevarande hänseende.

Att kommunerna ej böra befrias från tillhandahållandet av naturaförmånerna

uttalas av Malmöhus läns landsting.

Länsstyrelsen i Alvsborgs län samt barnmorskestyrelsen i länet förorda, att

landstingens nuvarande bidrag bibehålies oförändrat, medan staten övertager

kommunernas bidrag inklusive naturaförmånerna. Till stöd härför

anföres, att den slutna förlossningsvården innebär en ny och icke oväsentlig

börda för landstingen, varför några ökade kostnader för den öppna vården

ej borde påläggas landstingen.

I samma syfte föreslår länsstyrelsen i Västerbottens län ävensom länets landsting,

att kostnad för telefon — vilken utgår efter bestämd taxa och följaktligen

ej kan ordnas billigare av landstingen än av staten — övertages av

staten. Vidare ifrågasätter landstinget, huruvida icke landstingen borde

erhålla lämpligt avvägt statsbidrag för tillhandahållande av naturaförmånerna,

exempelvis med 50 % av självkostnaden.

Ostergötlands läns landsting förklarar sig hysa stora betänkligheter mot

det föreslagna sättet för landstingens bidragsskyldighet1 till inredande av

barnmorskebostäderna.

Kalmar läns södra och Jämtlands samt Norrbottens läns landsting anse det

olämpligt att ålägga landstingen att tillhandahålla naturaförmåner och förorda i

stället att landstingen endast åläggas utgiva kontantersättning för dessa. Förstnämnda

landsting hemställer, att i varje fall förmånen av fria möbler utbytes

mot kontantersättning. Häri instämma Hallands och Västerbottens läns

landsting samt länsstyrelsen i Hallands län. Hallands läns landsting anför:

Den föreslagna bestämmelsen kan icke leda till annat än ständiga slitningar

mellan huvudmannen och befattningshavare angående möbelbeståndet,

vilka slitningar ingalunda torde förbättras därigenom att parterna som oftast

torde hava sina förläggningsorter vitt skilda och möjligheten till gemensam

okulär besiktning därför blir ringa. Härtill kommer att landstingen skulle

ådragas ej oväsentliga kostnadsökningar även örn genom indragning av éft

eller annat distrikt befattningshavarnas antal minskades. Det vill syn s

förnuftigare att ordna saken genom ett möbleringsbidrag av mindre belopp

per år, varvid bör tillses att hyresersättningen jämte möbleringsbidraget

tillhopa icke få för landstingen bliva högre än deras nuvarande bidrag till

barnmorskornas lön. Landstingen skola likväl härutöver svara för barnmorskans

telefon ävensom för förlossningsbiträde erforderliga förbandsartiklar.

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Majus proposition nr 39.

Kommissionens förslag, att distriktsbarnmorskas resekostnader skola

drabba den enskilde, har på några håll väckt kritik. Värmlands läns landsting

anför härutinnan:

Då fråga uppstår angående indragande av barnmorskedistrikt visar erfarenheten,

att det mindre är det längre avståndet, som avskräcker, utan

fastmera de därmed förenade kostnaderna. Med nuvarande moderna fortskaffningsmedel

erbjuder några mils resa för att hämta barnmorska inga

större svårigheter, men det ställer sig för lantbefolkningen, som i regel icke

befinner sig i så goda ekonomiska förhållanden, relativt dyrt att bekosta

de längre resorna. Landstinget vill därför till övervägande framlägga förslag

örn att barnmorskans resor till barnaföderskas bostad bekostas av statsverket,

då avståndet överstiger t. ex. 10 km. Det borde icke möta några oöverstigliga

svårigheter att praktiskt ordna denna angelägenhet. Vederbörande

Erovinsialläkare, som i regel väl känner till förhållandena inom sitt distrikt,

orde kunna attestera ansökningarna örn reseersättningar. Det är landstingets

mening, att en anordning såsom den föreslagna skulle i hög grad underlätta

omorganisationen av barnmorskedistrikten. Det skulle helt säkert också bli

för statsverket billigare att bekosta dessa resor än att upprätthålla ett större

antal distrikt, som icke betingas av några andra omständigheter än de långa

avstånden mellan barnaföderskas bostad och barnmorskas stationsort.

Förste provinsialläkaren i Gävleborgs län yttrar:

Åtminstone för landsbygdens mindre bemedlade barnaföderskor kan näppeligen

tillfredsställande lättnad i utgifterna för barnbördsvård komma till

stånd, därest ej tillräckligt bidrag utgår för distriktsbarnmorskans resekostnader.

Man behöver endast antaga, att en barnaföderska bor 10 km. från

distriktsbarnmorskan och att eftervård bör och måste äga rum 3—4 gånger,

för att finna att skjutsersättningen kommer att vida överstiga det arvode

distriktsbarnmorskan skolat kunna tillräkna sig.

Till förmån för resebidrag eventuellt efter viss behovsprövning uttalar

sig även Sveriges läkarförbund.

Barnmorskestgrelsen i Blekinge län anser att det för undvikande av att

barnmorska själv får bekosta sina resor bör stadgas ett enkelt men effektivt

och lämpligt sätt för barnmorskan att av barnaföderskan eller kommunen

utfå reseersättning i de fall, då kvinnan är eller föregiver sig vara medellös.

Medicinalstyrelsen uttalar, att resebidrag för barnmorska vid hembesök

böra medgivas för underlättande av barnmorskans kallande.

Vidkommande kommissionens förslag, att staten skulle bli skyldig att

utgiva ersättning till kommun för barnmorskebostad, som i anledning

av omorganisationen icke vidare behöves för sitt ändamål, uttalar statskontoret,

att ämbetsverket anser tillräckliga skäl icke föreligga för staten att

åtaga sig sådan skyldighet. I övrigt har kommissionens förslag i denna del

icke mött någon erinran.

,JfJ( Vad särskilt beträffar reservbarnmorskorna anser länsstyrelsen i Uppsala

län dessas lön vara väl hög med hänsyn till att de icke kunna antagas få

full sysselsättning. Samma mening hyser länsstyrelsen i Jämtlands län, som

förmenar reservbarnmorskorna närmast motsvara extra befattningshavare.

Länsstyrelsen ifrågasätter en lägre avlöning men i stället rätt till traktaBihang

till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 39. 857 30 G

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Majus proposition nr 39.

mentsersättning vid tjänstgöring, möjligen så begränsad, att reservbarnmorska

sammanlagt icke erhåller större ersättning för sitt arbete än distriktsbarnmorska.

Rörande frågan örn distrikts- och reserv}) ammor skornas pensionering

har statens pensionsanstalt framlagt vissa förslag, för vilka jag

emellertid icke torde behöva redogöra i detta sammanhang.

Kommissionens förslag till reglering av de förhållanden, som röra de

s. k. kommun}) ammor skorna, har föranlett vissa uttalanden. Förste provinsialläkaren

i Alvsborgs län yttrar härutinnan:

Det synes egendomligt att kommissionen kan tillstyrka, att kommunalt

anställd barnmorska skall kunna kvarstå i tjänst länge efter den för distriktsbarnmörska

gällande pensionsåldern. Denna ålder har likväl fastställts för

att markera, att barnmorskan efter densamma ej längre riktigt lämpar sig

för de påfrestningar och det ansvar, som medfölja en barnmorskas verksamhet.

Genom att kommunalt anställd barnmorska avlönas av staten legaliseras

hon som statligt anställd barnmorska och för dessa bör samma

pensionsålder gälla.

Barnniorskestyrelsen i Alvsborgs län avstyrker på det bestämdaste förslaget

örn kommunbarnmorskornas kvarstående i tjänst intill under vissa förutsättningar

70 års ålder samt anser, att åtgärder böra vidtagas för beredande

åt dem av pension i likhet med distriktsbarnmorskor vid 55 års ålder.

Medicinalstyrelsen vill tillstyrka förslaget örn fakultativ pensionsrätt för

kommunbarnmorskor samt anför vidare:

Kommunbarnmorskorna ha på flera håll hindrat ikraftträdandet av ny

distriktsindelning, och örn barnmorskorna varit jämförelsevis unga vid anställandet,

kommer hindret att kvarstå mycket länge ännu. Önskvärt vore

därför, att pension kunde beredas dem redan vid 50 års ålder, förslagsvis

med 1,000 kronor jämte dyrtidstillägg under de första fem åren och därefter

med skillnaden mellan 1,000 kronor jämte dyrtidstillägg och pensionen från

barnmorskornas pensionskassa.

Den kommunbarnmorska, som förklarar sig ej vilja ha dylik statspension,

torde få finna sig i att med bibehållande av innehavda lönevillkor, dock

med den förhöjning av statsbidraget, som betingas av statens övertagande

av landstingens del i lönen och ett fast statsbidrag å 200 kronor, vara barnmorska

i sitt förutvarande distrikt, vilket upptas ingående såsom del av

annat distrikt i den nya distriktsindelningen. Detta distrikts faktiska införlivande

blir sålunda icke aktuell förrän vid barnmorskans avgång. Den

nya indelningen träder alltså i kraft oberoende av dessa kvarstående kommunbarnmorskor.

För praktiken skulle ersättning utgå med 15 kronor per

förlossning med tillhörande för- och eftervård. Enligt förslaget har överlämnats

till medicinalstyrelsen att besluta örn undantag från distriktsindelningen.

Häremot finnes intet annat att erinra, än att detta kan medföra

en ökning av statens kostnader med belopp, som ehuru ej betydande dock

äro svåra att på förhand beräkna.

Rörande kommissionens förslag till pensionering av kommunbarnmorskor

anför statens pensionsanstalt:

Beträffande kommunalt anställda barnmorskor, som fortfarande ha pensionsrätt

enligt reglementet för barnmorskornas pensionsanstalt — omkring

80 stycken — föreslår kommissionen, i syfte att föranleda barnmorskor till

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

frivillig avgång efter uppnådda 55 levnadsår, att de skola pensioneras efter

samma grunder, som gälla beträffande distriktsbarnmorskor, varvid statens

pensionsanstalt skulle fastställa, vilken tid skäligen finge tillgodoräknas såsom

tjänsteår. Från beräknat pensionsbelopp skulle dock frånräknas de

pensionsförmåner, av vilka respektive barnmorska kan komma i åtnjutande

på grund av att lion varit delägare i barnmorskornas pensionsanstalt. Någon

förmånligare pensionering skulle sålunda icke gälla sådan barnmorska, som

på grund av att hon varit delägare i nämnda anstalt är berättigad till pensionsförmåner

med minst samma belopp som distriktsbarnmorska.

I regel skulle sålunda dessa barnmorskor, av vilka omkring 70 % redan

äro över 55 år gamla och av dessa det stora flertalet i en ålder av 60—70

år eller däröver, erhålla pensionsförmåner till belopp av 1,176 kronor jämte

dyrtidstillägg. Det föreslagna sättet för pensions beräkning synes dock

onödigt invecklat. Den på sådant sätt beräknade avskedspremien skulle

dessutom bli synnerligen växlande, detta enär densamma göres beroende

av gjorda insättningar i barnmorskornas pensionsanstalt. Man får förutsätta,

att dessa senare efter förslagets genomförande skulle komma att inskränkas

till minsta möjliga. Det torde också kunna ifrågasättas, örn ej det

avsedda syftet skulle i större utsträckning vinnas, därest pensionsökningen

sattes till ett fixt belopp. Örn det antages, att grundpensionen enligt barnmorskornas

pensionsanstalts reglemente i regel uppgår till omkring 300

kronor och denna grundpension genomgående finge höjas med t. ex. 500

kronor av statsmedel, vartill sedermera finge komma pensionstillägg, pensionsförhöjning

I och dyrtidstillägg, skulle pensionsförmånerna komma att i

regel uppgå till sammanlagt omkring 1,150 kronor jämte dyrtidstillägg, alltså

ungefär motsvarande vad kommissionen tänkt sig. För barnmorska, som

icke räknar minst 25 tjänstår, bör dock den särskilda tilläggspensionen

minskas i förhållande till antalet felande tjänstår. På vad sätt den förmånligare

pensioneringen än må anordnas, synes dock lämpligt att en viss tidsfrist

för dess tillämpning utsätter t. ex. sålunda, att barnmorskor, som redan

överskridit t. ex. 56 års ålder, skola avgå ur tjänst senast inom ett år

efter de nya bestämmelsernas trädande i kraft och att de övriga skola avgå

senast vid 57 års ålder.

Vad slutligen angår förslagets inverkan å de privatpraktiserande

barnmorskorna, framhåller barnmorskestyrelsen i Hallands län, att dessa

barnmorskor, vilka för närvarande för sitt livsuppehälle äro hänvisade till

den inkomst, de kunna erhålla av sin praktik, komma genom förslaget i en

synnerligen prekär situation. Barnmorskestyrelsen anser därför billiglietsskäl

tala för att ifrågavarande barnmorskor av statsmedel beredas ersättning

för den minskade arbetsinkomsten.

Länsstyrelsen i Jönköpings län erinrar i detta sammanhang örn ett spörsmål,

som kommit till länsstyrelsens kännedom, nämligen att inom länet

finnes ett stort antal pensionerade barnmorskor, som alltjämt i konkurrens

med de i tjänst varande öva praktik. I de flesta fall anser länsstyrelsen

detta kunna betecknas som en påtaglig olägenhet, och länsstyrelsen ifrågasätter

huruvida pensionerad barnmorska bör få fortsätta sin praktik.

Tilläggas må, att svenska barnmorske!örbundet och svensk sjukslcöterskeförening

i gemensam skrivelse den 26 november 1936, under hänvisning till

den likhet i utbildning och uppgifter, som med ett genomförande av befolkningskommissionens

förslag skulle inträda beträffande distriktsbarnmorskor

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Majlis proposition nr 39.

och distriktssköterskor, hemställt att de förra skulle i anställnings-, avlöningsoch

pensionshänseende bliva helt likställda med de senare. Såsom övergångsbestämmelse

föreslås, att löneförmånerna för de redan anställda distriktsbarnmorskorna,

vilka i ett flertal fall åtnjuta högre lön än minimilönen för

distriktssköterska enligt 1935 års kungörelse, sättas lika med medellönen av

deras deklarerade inkomster under de senaste fem åren.

Departementschefen.

Som framgår av den lämnade redogörelsen, har befolkningskommissionen

med sitt förslag till omorganisation av barnmorskeväsendet närmast åsyftat

— förutom beredande av fri förlossningsvård åt de kvinnor, som önska bli

förlösta i sina hem — ett bättre utnyttjande av barnmorskornas arbetskraft.

Detta syfte har kommissionen ansett kunna vinnas huvudsakligen genom anordningar,

som medgåve en viss samverkan mellan barnmorskor, tjänstgörande

i den öppna och i den slutna förlossningsvården, samt genom beredande av

sysselsättning åt barnmorskorna inom närliggande verksamhetsområden, särskilt

den förebyggande mödravården. Kommissionens förslag innebär även i

stort sett en anpassning av organisationen härefter. Mot det sätt, varpå förslaget

utformats, synes mig i huvudsak icke kunna resas några mera vägande

anmärkningar. Av vad jag förut anfört framgår ock, att det stora flertalet yttranden

gå i tillstyrkande riktning, ehuru på olika punkter anmärkningar framställts.

Delvis förefalla dessa svagt grundade. I vissa hänseenden åter torde

framkomna erinringar förtjäna beaktande. Jag övergår nu till en prövning av

förslagets särskilda delar.

Kommissionens förslag innebär i första hand en utvidgning av distriktens

omfattning. Distriktsindelningen skall liksom enligt gällande bestämmelser

fastställas av medicinalstyrelsen, som därjämte har att bestämma antalet barnmorskor

för varje distrikt. På medicinalstyrelsen skall det sålunda ankomma

att företaga den avvägning av olika intressen, som är avgörande för distriktens

storlek och antalet barnmorskor inom de skilda distrikten. Såsom vägledande

härvid har medicinalstyrelsen i sitt yttrande betraktat kommissionens beräkning

av barnmorskas lön efter ett årligt antal förlossningar av 35. Svenska

provinsialläkarföreningen har däremot ansett, att vid nyindelningen av distrikten

och bestämmandet av barnmorskornas antal varje barnmorska bör som

normalantal beräknas erhålla omkring 50 förlossningar per år, inom ödemarksdistrikten

kanske 25. Jämväl från andra håll, såsom av statskontoret, har

framhållits angelägenheten av att antalet barnmorskedistrikt minskades i

mera väsentlig utsträckning. En sådan minskning synes även vara av omständigheterna

påkallad. Att ge bestämda direktiv till ledning för medicinalstyrelsens

prövning av hithörande ärenden synes dock ej lämpligt

eller ens möjligt. Avgörandet härutinnan torde få lämpas efter de i varje fall

rådande förhållandena. Helt allmänt torde likväl kunna sägas, att ett utbyggande

av den slutna förlossningsvården i den omfattning som föreslagits

nödvändiggör en betydande utvidgning av barnmorskedistrikten och därav

följande begränsning av dessas antal. Med den genomgripande omlägg
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

85

ning av landsbygdens kommunikationsväsen, som inträtt och alltjämt pågår,

lära några avgörande betänkligheter icke kunna anföras mot en dylik ordning.

Emellertid torde å andra sidan behörig hänsyn höra tagas till kravet

på lätt tillgängligt biträde vid förlossning i hemmen. Vid tillgodoseende av

detta krav bör dock städse beaktas, att barnmorskornas sysselsättning i förlossningsvården

blir av den omfattning, att deras yrkesskicklighet såvitt möjligt

upprätthålles.

Beträffande genomförandet av den nya distriktsindelningen synes mig

av särskild betydelse vara, att indelningen redan från början i görligaste

mån lämpas efter de förhållanden, som kunna antagas bli mera bestående

i framtiden, så att upprepade förflyttningar av barnmorskestationerna

undgås. Det närmaste hindret för en dylik anpassning redan nu torde

vara det jämförelsevis stora antal befattningshavare, som därav beröres. Att

vid omorganisationens genomförande utan vidare entlediga det övertaliga antalet

befattningshavare kan tydligen ej komma i fråga. Ej heller synes med

hänsyn till den ringa pension, som utgår till distriktsbarnmorska, förtidspensionering

böra tillgripas. Däremot torde böra förutsättas, att sådan barnmorska

efter omorganisationens ikraftträdande ej vidare medges rätt att kvarstå i

tjänst efter uppnådd pensionsålder, 55 år. Genom medicinalstyrelsens försorg

har jag låtit verkställa utredning om det antal distriktsbarnmorskor, som i

dylikt fall skulle komma att avgå ur tjänst under de närmaste åren. Denna

utredning visar, att av nuvarande distriktsbarnmorskor 54 den 1 januari

1938 samt ytterligare 59 den 1 januari 1939 skulle ha uppnått den nyss

angivna åldersgränsen. Därjämte synes mig böra föreskrivas, att distriktsbarnmorska,

som övergår å den nya lönestaten, skall vara skyldig underkasta

sig förflyttning till annat distrikt eller sjukvårdsanstalt inom länet. Till påskyndande

av den framtida distriktsindelningens genomförande torde vidare,

i analogi med vad av statsmakterna bestämts rörande lärare vid folkskola,

böra meddelas bestämmelser angående ledigförklarande av distriktsbarnmorsketjänst

med ansökningsrätt allenast för nuvarande innehavare av sådan

tjänst, Vidtages tillika under de närmaste åren en begränsning i utexamineringen

av barnmorskor, vilket jag finner påkallat, lär inom en jämförelsevis

kort tid förutsättningar vara för handen för utvidgning av distrikten och

därav följande successiv begränsning av barnmorskornas antal efter de förhandenvarande

förhållandena. Jag vill i detta sammanhang nämna, att Kungl.

Majit på min hemställan genom beslut den 30 december 1936 föreskrivit bland

annat, att ledig distriktsbarnmorsketjänst icke må återbesättas med ordinarie

innehavare i annan ordning än genom transport av sådan befattningshavare

från annat distrikt.

I fråga örn tillsättande av distriktsbarnmorska vill jag erinra om vad jag

nyss anfört rörande vikten av att anställningsvillkoren icke lägga hinder i

vägen för barnmorskestyrelsen att, när omständigheterna det påkalla, verk

ställa förflyttning av barnmorska från ett distrikt till annat sådant inom samma

län. Att distriktsbarnmorska bör vara underkastad skyldighet att efter barninorskestyrelsens

bestämmande inom sitt tjänstgöringsområde biträda än i

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Majlis proposition nr 39.

sluten och än i öppen förlossningsvård får anses givet. Jag förutsätter ock, att

anordningar vidtagas för samverkan mellan vederbörande organ, då fråga är örn

barnmorska, som avses tjänstgöra såväl i öppen vård som å barnbördsanstalt.

Att på sätt från något håll påyrkats gå till förkortning av den gällande uppsägningstiden

av sex månader synes däremot knappast överensstämma med

billighet.

Vad angår distriktsbarnmorskas åligganden, skall hon liksom för närvarande

biträda vid förlossning i hemmen samt lämna eftervård åt de kvinnor,

hon förlöst. Såsom jag redan anfört, bör distriktsbarnmorska därjämte

vara skyldig att efter anvisning av barnmorskestyrelsen tjänstgöra å förlossningsanstalt,

som drives av landsting eller stad, som ej deltager i landsting.

Härutöver bör hon, på sätt jag i det följande skall närmare utveckla, tagas i

anspråk för förebyggande mödravård samt under en övergångstid jämväl för

förebyggande barnavård.

Beträffande de kontanta löneförmåner, som skola tillkomma distriktsbarnmorska,

ha erinringar främst riktats mot den av kommissionen föreslagna

anordningen med fast lön oberoende av arbetsprestation. Härvid har särskilt

framhållits såsom mindre rättvist, att en del av de nuvarande distriktsbarnmorskorna

vid en dylik anordning skulle få vidkännas en med hänsyn till

deras arbetsbörda opåkallad löneminskning. Erinran har ock framställts mot

förslaget örn olika lön för nuvarande och blivande befattningshavare.

Med den ståndpunkt till frågan örn utbildningens ordnande, jag i det följande

intager, kan jag icke förorda det av befolkningskommissionen angivna

sättet för avlöningsfrågans lösning genom två skilda löneplan, ett högre

för de framdeles utbildade och ett lägre för de nu tjänstgörande. Jag

vill i stället föreslå, att principiellt ett och samma grundbelopp fastställes

för samtliga distriktsbarnmorskor under hänsynstagande till nu stadgad utbildning.

Lämpligen synes man därvid kunna utgå från den kontanta grundlön

å 1,500 kronor, som av kommissionen förordats för de nuvarande distriktsbarnmorskorna;

i denna ingår en beräknad ersättning för mödravård å 200

kronor och för utebliven inkomst av praktik å 350 kronor. Man torde tillika

böra räkna med tre ålderstillägg, vartdera å 100 kronor efter respektive tre,

sex och nio års tjänstgöring såsom distriktsbarnmorska. Då vidare fog synes

föreligga för de framställda kraven på en gradering av den kontanta

lönen efter arbetsbördan, har jag ansett mig böra i viss utsträckning

tillmötesgå desamma. Jag har därvid funnit mig böra föreslå, att en

tilläggsersättning skall utgå beräknad efter antalet förlossningar så, att för

varje förlossning utöver 25, vid vilken distriktsbarnmorska under loppet av

ett kalenderår biträtt, skall beräknas ett tillägg till lönen av 10 kronor, dock

högst 300 kronor för år. På så sätt skulle i de mest arbetstyngda distrikten

den totala avlöningen komma att uppgå till samma belopp som gäller i fråga

örn distriktssköterska. Till de distriktsbarnmorskor, som efter vad jag nyss

antydde kunna komma att tills vidare tagas i anspråk för förebyggande barnavård,

lär rimligen särskild ersättning härför böra utgå. Jag vill föreslå, att

denna beräknas efter 300 kronor för år, dock att sådan ersättning jämte

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj.ts proposition nr 39.

tilläggsersättning för ökat arbete med förlossningar icke må sammanlagt

utgå med mer än 300 kronor för år. Genom nu förordade åtgärd skulle

jämväl distriktsbarnmorskor, som komma att sysselsättas i barnavården, erhålla

ersättning enligt de för distriktssköterska stadgade grunder. Ingen befogad

erinran synes mig i och för sig kunna göras emot att de distriktsbarnmorskor,

vilka i ena eller andra avseendet hava en väsentligt mindre arbetsbörda,

också erhålla en lägre årsavlöning. Emellertid lärer icke kunna uteslutas,

att den nu för dessa förordade kontanta avlöningen kommer att understiga

den hittills utgående, framförallt då vederbörande befattningshavare åtnjutit

högre lön än den stadgade minimilönen. Billighetsskäl synas mig därvid

tala för att landstingen i sådana fall bereda de nuvarande tjänsteinnehavarna

skäligt personligt lönetillskott. Hinder lär ej möta för att jämväl

beloppet av sådant lönetillskott ställes i relation till det utförda arbetet.

Vidkommande naturaförmånerna finner jag ej anledning föreligga att

frångå kommissionens förslag. Emellertid må erinras, att även de förmåner,

som föreskrivits skola utgå in natura, äro att anse såsom minimiförmåner.

För de i den öppna förlossningsvården sysselsatta distriktsbarnmorskorna

torde det sålunda få anses skäligt, att tillgång till särskilt rum för

mottagning beredes. I all den utsträckning så är möjligt bör distiiktsbarnmorska

även åtnjuta fri telefon. Skäl synas icke föreligga att, på sätt

från några håll påyrkats, meddela bestämmelse örn visst minimibelopp beträffande

kontantersättningen för naturaförmånerna utan torde, såsom kommissionen

föreslagit, beloppet i alla fall böra beräknas efter ortens pris. I

detta sammanhang vill jag framhålla, att hinder ej lär möta för en anordning,

enligt vilken endast vissa av de ifrågavarande förmånerna utgå in natura

och de övriga ersättas med kontant belopp. Sålunda synes det i flera fall

kunna vara lämpligt att, i stället för tillhandahållande åt distrikts barnmorska

av möbler, åt henne beredes en kontant ersättning för denna förmån. Jag

anser mig emellertid böra betona, att krav icke heller framdeles kunna från

befattningshavarens sida framställas på evalvering av naturaförmåner i penningar.

Bestämmandet härutinnan tillkommer helt huvudmannen. Uppkommer

tvist örn utgörande och beskaffenhet av naturaförmånerna eller örn

ersättning för dessa förmåner, bör, såsom förslaget innehåller, frågan hänskjutas

till medicinalstyrelsens avgörande.

I fråga örn avlöningsförmånernas bestridande ha i främsta rummet erinringar

framställts mot primärkommunernas befriande från bidragsskyldighet

i förevarande hänseende. Dylikt frigörande av distriktsbarnmorskorna

från direkt beroende av dessa kommuner torde emellertid vara en nödvändig

förutsättning för den eftersträvade anpassningen av distrikten efter arbetets

omfattning. Såsom jag redan antytt, kräver nämligen dylik anpassning jämväl

skyldighet för distriktsbarnmorskorna att låta förflytta sig från ett distrikt

till annat sådant i samma län. Härtill kommer, att det önskade samarbetet

mellan den slutna och den öppna vården säkerligen skulle försvåras, därest

rent primärkommunala intressen skulle kunna göra sig gällande vid dispone
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Morits proposition nr 39.

randet av barnmorskornas arbetskraft. För övrigt anser jag de skäl, som

anförts till stöd för sjukvårdskommitténs, av befolkningskommissionen och

medicinalstyrelsen förordade förslag till fördelning av kostnaderna för barnmorskeväsendet

mellan staten och landstingen, övertygande. Erinras må härvid,

att landstingen komma att vara oförhindrade att helt eller delvis utbyta

naturaförmånerna mot kontant ersättning. Att resekostnaderna för biträde i

barnaföderskas hem skola åvila den kvinna, som vårdats, står i överensstämmelse

med det tidigare av mig anmälda förslaget örn moderskapspenning och

mödrahjälp, därvid ersättningen åt mödrar beräknats med hänsyn tagen till

förevarande kostnader. Skulle framdeles efter genomförandet av en väsentligt

förändrad distriktsindelning yppas behov av bidrag till resekostnadernas

bestridande för mera avlägset boende, synes man då böra överväga åtgärder

i sådant syfte. Vid resa för tjänstgöring å anstalt bör motsvarande kostnad

åvila vederbörande huvudman.

Någon anledning för staten att hålla kommun skadeslös för sådan förlust,

som kan uppkomma därigenom, att nuvarande barnmorskebostad efter omregleringen

icke vidare användes för sitt ändamål, synes mig icke föreligga.

Jag kan sålunda, i anslutning till statskontorets härutinnan uttalade mening,

ej biträda kommissionens förslag i denna del.

Beträffande ordningen för den kontanta lönens utgående finner jag i likhet

med kommissionen, att någon uppdelning i lön och tjänstgöringspenningar ej

vidare bör ske. Då ålderstillägg för distriktssköterska redan bestämts skola

utgå först med ingången av nytt kalenderår, torde motsvarande bestämmelse

alltjämt böra gälla jämväl för distriktsbarnmorska. Likaså anser jag mig böra

följa kommissionens förslag i fråga örn lönens utbetalande. Denna, som för

närvarande utbetalas i förskott, bör sålunda hädanefter utgå i efterskott för

månad. Vid övergången till det nya utbetalningssättet synes, i principiell anslutning

till kommissionens förslag, distriktsbarnmorska böra av statsmedel

åtnjuta ett belopp, motsvarande vad hon enligt dittills gällande bestämmelser

av minimilön skulle hava uppburit i förskott för januari månad 1938. Åt

medicinalstyrelsen torde böra uppdragas att utfärda de bestämmelser, som

härför kunna erfordras.

Från några håll har gjorts gällande, att reservbarnmorskornas lön av kom

missionen satts väl hög med hänsyn till att dessa barnmorskor icke kunna

antagas få full sysselsättning. Visst fog finnes för en sådan uppfattning.

Reservbarnmorskornas antal anslås till ett 60-tal. Egentligt behov av sådana

torde knappast föreligga under de närmaste åren med hänsyn till det stora

antalet övertaliga distriktsbarnmorskor. Nya reservbarnmorskor lära därför

endast i undantagsfall böra anställas och då endast för en kortare tid åt gången.

Bestämmelser i sådant syfte har av Kungl. Majit meddelats i samband med

förenämnda beslut den 30 december 1936. I fråga om reservbarnmorskor,

som anställts före denna tidpunkt, tala billighetsskäl för att de icke uppsägas

från sina befattningar. Då emellertid den nu stadgade minimilönen 500

kronor, varav 100 kronor utgå av statsmedel, synes väl låg, vill jag ej motsätta

mig en förhöjning av densamma till 1,000 kronor, med rätt för veder
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

89

börande befattningshavare att vid tjänstgöring komma i åtnjutande av

vikariatsersättning efter 600 kronor för år. Såväl den kontanta lönen som

vikariatsersättningen torde, i enlighet med förenämnda principer för kostnadernas

fördelning, böra bestridas av staten. Beträffande reservbarnmorska

tillkommande naturaförmåner ifrågasätter jag ingen ändring i

nu gällande bestämmelser. Yad angår de reservbarnmorskor, som komma

att anställas, sedan distriktsbarnmorskornas antal reducerats i planmässig utsträckning,

har jag ingenting att erinra emot kommissionens förslag, att till

dem utgår enahanda kontant avlöning som till distriktsbarnmorska.

Frågan om distrikts- och reservbarnmorskornas pensionering är underkastad

fortsatt utredning inom finansdepartementet.

Förefintligheten av de s. k. kommunbarnmorskorna utgör, såsom från flera

håll framhållits, ett hinder för ett rationellt genomförande av den föreslagna

omorganisationen av barnmorskeväsendet. Denna form för anställning av

barnmorskor synes även böra avvecklas så snart som möjligt. En utväg vore

måhända att hålla kommunbarnmorskorna helt utanför den nya distriktsindelningen.

Detta torde dock möta svårigheter, därest principen om fri förlossningsvård

allmänt skall kunna upprätthållas. I stället synes den väg,

kommissionen anvisat, böra beträdas. Dock torde sådan kommunbarnmorska,

som vid tidpunkten för omorganisationens ikraftträdande uppnått 55 år, icke

med bidrag av statsmedel böra beredas pension, såvida hon ej samtidigt avgår

från sin befattning. Endast de kommunbarnmorskor, som ej fyllt 55 år, skulle

sålunda inordnas i den nya organisationen, varemot de övriga skulle bli hänvisade

att, därest de ej föredrogo att omedelbart avgå med pension, arbeta

under konkurrens med distriktsbarnmorskorna, i vilkas åligganden skulle ingå

att lämna fri förlossningsvård. Vid en dylik anordning synes kunna förväntas,

att kommunerna i stor utsträckning komma att begagna sig av den

möjlighet de lära äga att entlediga de kommunbarnmorskor, som vid den nya

organisationens ikraftträdande kunna beredas pension genom statens försorg.

Beträffande de fåtaliga kvarstående kommunbarnmorskorna, torde bestämda

villkor böra uppställas för ökat bidrag av statsmedel till avlöningen. Sålunda

bör krävas att de skola äga skyldighet avgå med pension vid fyllda 55 års ålder.

Sättet för ordnandet av kommunbarnmorskornas pensionering torde få upptagas

till prövning efter föredragning av chefen för finansdepartementet.

Yad slutligen angår de privatpraktiserande barnmorskorna, kan jag ansluta

mig till kommissionens ståndpunkt i de frågor, som härmed äga samband.

Däremot kan jag ej biträda den i yttrandena framkomna meningen, att dessa

barnmorskor av statsmedel skulle beredas ersättning för den minskning i

arbetsinkomst, de kunna få vidkännas såsom en följd av att fri förlossningsvård

kommer en var barnaföderska till del.

Genomförandet av den föreslagna omorganisationen torde kräva ny lag

stiftning örn distrikts- och reservbarnmorskor samt nya bestämmelser om

statsbidrag till dessa barnmorskor. Ändringar äro vidare påkallade i reglementet

för barnmorskestyrelserna och reglementet för barnmorskorna ävensom

i vissa andra författningar. Frågan om ändrad lagstiftning har jag för avsikt

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

att senare i dag anmäla. Efter det riksdagen meddelat beslut i anledning av

de propositioner, som äro avsedda att i ämnet avlåtas till riksdagen, ämnar

jag till prövning upptaga frågan örn de författningsbestämmelser i övrigt, som

böra meddelas.

T. Förebyggande mödra- och barnavård.

Moderskapsunderstödssakkunniga.

Såsom inledningsvis nämnts, föreslogo redan de s. k. moderskapsunderstödssakkunniga

i sitt år 1929 avgivna betänkande anordnande av en rådgivande

verksamhet för väntande och nyblivna mödrar. Som motiv härför

anförde de sakkunniga bland annat, att havandeskap, förlossning och amning

visserligen vore naturliga, fysiologiska företeelser men att de utsatte kvinnan för

starka fysiska och psykiska påfrestningar. Genomlevde hon, på grund av nödtvång,

okunnighet eller vårdslöshet, den kritiska perioden för nämnda företeelser

under ogynnsamma förhållanden, utsatte hon både sig själv och sitt barn för

kanske obotliga skador. Detta gällde särskilt i sådana fall, där kvinnan redan

förut vore behäftad med sjukdom, såsom tuberkulos, hjärt- eller njurlidande,

eller lede av allmänt försvagat hälsotillstånd. Men även för den friska kvinnan

medförde berörda period i regel ökad sjukdomsrisk. Havandeskapsförgiftningar

och blödningar äventyrade i många fall kvinnans liv och fostrets normala

utveckling. Tillstötande akuta infektionssjukdomar bleve ej sällan av

allvarlig karaktär och kunde leda till samma olyckliga följder. Erfarenheten

utvisade emellertid, att nu åsyftade risker i väsentlig mån kunde nedbringas

genom lämpligt levnadssätt och sakkunnig vård. Moderns förhållanden under

havandeskapstiden vore av utomordentlig betydelse jämväl för det väntade

barnets framtida hälsotillstånd.

De sakkunniga betonade vidare, att spädbarnsvården ännu i stor omfattning

lämnade mycket övrigt att önska. Mödrarna saknade ofta även ganska

elementära begrepp om dylik vård, och ej sällan vore de behärskade av gamla

ohygieniska föreställningar eller fördomar beträffande densamma. Det största

missförhållandet på spädbarnsvårdens område torde emellertid vara mödrarnas

rätt allmänna obenägenhet att amma sina barn. Den artificiella uppfödningen

gåve ej sällan upphov åt sjukdomar, framför allt digestionsrubbningar,

och hade sin dryga del i ansvaret för spädbarnsdödligheten, vilken,

även örn den starkt nedgått, likväl borde kunna i betydlig mån ytterligare

nedbringas. Av det anförda finge enligt förenämnda sakkunniga anses framgå,

att levnads- och vårdförhållandena för väntande och nyblivna mödrar och för

späda barn, ehuru på senare tiden åtskilligt blivit gjort till dessa förhållandens

förbättring, icke vore tillfredsställande utan i ett flertal avseenden otvivelaktigt

påkallade reformer.

Försöksverksamhet■

I yttrande över moderskapsunderstödssakkunnigas betänkande framhöll

medicinalstyrelsen, att med hänsyn till vissa då pågående stora utredningar

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

i flera frågor, som på det intimaste berörde för- och eftervårdens organisation,

ett uppskov med genomförandet av en definitiv planläggning av denna verksamhet

borde ske. Vidare föreslog styrelsen, att den tidsfrist, som sålunda

uppstode, skulle utnyttjas för vinnande av erfarenhet örn vissa organisationsfrågor

rörande för- och eftervård vid barnsbörd genom anordnande av försöksverksamhet

i viss omfattning. Med anledning härav och sedan riksdagen anvisat

medel för ändamålet, igångsattes genom medicinalstyrelsens försorg den

1 oktober 1931 en dylik försöksverksamhet inom följande fyra områden, nämligen

1) Lidköpingsområdet, omfattande Lidköpings stad och Lidköpings

provinsialläkardistrikt, 2) Hälsingborgsområdet, omfattande Hälsingborgs

stad med omnejd, 3) Norrbottensområdet, omfattande Råneå, Harads, Jokkmokks

och Pajala provinsialläkardistrikt inom Norrbottens län, samt 4) Mörtforsområdet,

omfattande Mörtfors provinsialläkardistrikt inom Kalmar län.

Enligt av Kungl. Majit meddelade bestämmelser skulle försöksverksamheten

i de båda första områdena handhavas av särskilda byråer under ledning

av för ändamålet anställda läkare och med biträde av särskilt utbildade

sjuksköterskor, vilka i princip skulle helt ägna sig åt denna verksamhet. Inom

Hälsingborgsområdet skulle dock mödra- och barnavården handhavas å skilda

men samverkande byråer, den ena förlagd till barnbördshusets poliklinik, den

andra till den med barnsjukhuset samarbetande »Mjölkdroppen». Inom Norrbottens-

och Mörtforsområdena skulle verksamheten ledas av vederbörande

provinsialläkare med biträde av där stationerade distrikts- och dispensärsköterskor

samt i mån av behov även distriktsbarnmorskor. För alla områdena

skulle verksamheten bedrivas i form av dels regelbundna mottagningar av

läkare och hjälppersonal, dels besök i hemmen, dels ock propaganda genom

spridande av skrifter och cirkulär samt örn möjligt även demonstrationer, över

verksamheten skulle föras journal enligt av medicinalstyrelsen meddelade

anvisningar. Inom alla distrikt förutsattes därjämte ett intimt samarbete med

andra befintliga organ för social omvårdnad (exempelvis barnavårdsnämnder).

Denna försöksverksamhet pågick till och med juni månad 1933 eller alltså

i det närmaste två år. En närmare redogörelse för verksamheten och dess

resultat har av medicinalstyrelsen lämnats i särskild bilaga (nr 2) till dess

förenämnda skrivelse den 4 april 1935 (statens off. utr. 1935: 19), till vilken jag

får hänvisa. Här må endast framhållas, att försöksverksamheten att döma av

de uttalanden, som gjorts av vederbörande ledare, i stort sett slagit väl ut beträffande

såväl organisationen som allmänhetens intresse för verksamheten.

Som ett bevis härpå åberopas bland annat, att verksamheten efter försökstidens

slut på en del håll fortsatts genom vederbörande kommuners försorg.

Medicina t ulyr elstri s förslag

den 4 april lidia.

I sin skrivelse den 4 april 1935 understryker medicinalstju-elsen till en

början, att ett stort behov av en rådgivande verksamhet på mödra- och barnavårdens

områden alltjämt föreligger. Styrelsen vitsordar sålunda bland

annat, att man numera örn de förr såsom oundvikliga ansedda komplikatio
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

nema vid havandeskap, förlossning och barnsäng visste, att de i betydande

grad kunde förebyggas, därest deras orsaker eller de förebådande symptom,

som man lärt sig spåra, i tid upptäcktes och bleve behandlade. Mycket ofta

förnummo de blivande mödrarna själva ej de tidiga tecknen till komplika

tioner, som längre fram kunde bliva livsfarliga. Genom förebyggande åtgärder

kunde ock den naturliga uppfödningen av barnen tryggas, samtidigt

som en allmänt genomförd mödravård vore av vikt för det blivande barnets

utveckling även i andra avseenden. Senare års forskningar syntes sålunda

bland annat giva vid handen, att en under havandeskapet rätt lagd kost hade

betydelse för barnets hälsa och utveckling.

Beträffande den förebyggande barnavården uttalar styrelsen, att redan

den omständigheten, att spädbarnsdödligheten vore mycket olika i olika

landsändar, tydde på, att kunskaperna örn barnavård ännu på många håll

vore långt ifrån tillfredsställande. Detta gå ve sig till känna bland annat därigenom,

att den artificiella uppfödningen alltjämt hade onödigt stor utbredning

och att upplysning och handledning väl behövdes. Spädbarnsdödlighet

och spädbarnssjuklighet vore för övrigt i viss mån skilda begrepp. Sjukdomar

och klenhetstillstånd, som kunde vara av betydelse för barnets framtida

hälsa och utvecklingsmöjligheter, uppstode ofta utan att detta direkt

komme till synes i dödlighetssiffrorna. Medicinalstyrelsen betonar i detta

sammanhang ytterligare, att den starkt sjunkande nativiteten gjorde det till

en angelägenhet av den allra största vikt, att barnens hälsovård och fostran

ordnades på bästa sätt och att statsmakterna och andra myndigheter vidtoge

ändamålsenliga åtgärder för att hjälpa medborgarna och familjerna härutinnan.

Såsom allmänna principer för mödravårdens anordnande och omfattning

framhåller styrelsen, att det med hänsyn till de oväntade komplikationer,

som kunna uppstå i samband med havandeskap och förlossning, är av

vikt att denna vård står alla väntande mödrar till buds och det på ett

tidigt stadium. I regel torde, anför styrelsen vidare, avsett resultat av den förebyggande

mödravården kunna vinnas, örn den havande kvinnan underginge

en första undersökning, verkställd av barnmorska, under förra hälften av

havandeskapet, och en andra undersökning, verkställd av läkare, under senare

delen av detsamma. I förra fallet torde rådfrågningen komma att röra sig

om fastställande av havandeskapet och den ungefärliga tidpunkten för förlossningen

samt en del allmänna råd och hygieniska föreskrifter för havandeskapstiden.

Den av läkare verkställda undersökningen skulle däremot avse

att utröna, huruvida sjukliga rubbningar av betydelse för havandeskapet

och för den blivande förlossningen förelåge. Örn så vore fallet och det be

funnes erforderligt, borde läkarundersökningarna upprepas och direktiv

rörande sökande av eventuell anstaltsvård lämnas. Ett synnerligen viktigt

moment i vården av den havande kvinnan vore periodiskt återkommande

urinundersökningar. Dylika undersökningar borde ske till ett antal av 8 k

10 stycken under havandeskapstiden. Undersökningarna borde kunna över

låtas på barnmorskorna, i den mån de icke kunde bekvämare verkställas på

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Majus proposition nr 39.

annat håll. Dessa undersökningar skulle då åligga distriktsbarnmorskorna,

och läte sig detta utan svårighet göra å landsbygden och i de mindre städerna.

Beträffande de större städerna, där övervägande antalet förlossningar skedde

å anstalt och tjänstebarnmorskornas antal därför vore ringa, torde möjligheter

finnas att — intill dess förebyggande vård i erforderlig utsträckning

anordnats för havande kvinnor — få dessa undersökningar utförda även på

annat sätt.

Yad åter angår den förebyggande barnavården, har styrelsen, närmast i

avvaktan på vidare erfarenhet och ökad tillgång på kvalificerad arbetskraft,

ansett sig böra tills vidare begränsa densamma till att avse det första

levnadsåret. Styrelsen påpekar emellertid, att ett dylikt avbrott i övervakningen

av barnens hälsa icke är motiverat av några biologiska företeelser

eller förhållanden. Praktiska olägenheter av ett sådant avbrott hade också

givit sig till känna. Det borde därför vara vederbörande läkare medgivet att,

örn särskilda skäl så påkallade, låta barnet stå under fortsatt tillsyn även

efter första levnadsårets utgång.

I övrigt framhåller styrelsen i denna del, att vid vissa perioder i spädbarnets

liv tillsyn är särskilt önskvärd. Den första perioden inträffade i

regel vid den tidpunkt, då fråga uppstode örn barnet skulle uppfödas med

modersmjölk eller på artificiellt sätt, d. v. s. någon gång under barnets första

levnadsveckor. Sedermera gestaltade sig förhållandena olika allt efter som

det gäller bröstbarn eller flaskhall. Beträffande de förra vore tillsyn i en

del fall påkallad vid avvänj ningens början och någon gång senare, när denna

genomförts; beträffande de senare däremot vore tillsyn önskvärd vida oftare.

Antalet rådfrågningar, som genomsnittligt behövdes, vore sålunda vanskligt

att bedöma, men syntes det styrelsen ur vårdsynpunkt mycket vunnet, örn

man kunde beräkna ett genomsnittligt antal av 5 rådfrågningar under det

första levnadsåret.

Att läkare böra stå som ledare för såväl mödra- som barnavården finner

styrelsen självfallet. Deras kompetens härför kunde ock, åtminstone vad

angår tjänsteläkarna, förväntas bliva väsentligt ökad genom de numera

igångsatta kurserna i socialhygien och socialmedicin. I fråga örn övriga

befattningshavare anser styrelsen naturligt, att barnmorska som regel biträder

läkaren vid övervakningen av den havande kvinnan. Av enahanda

skäl bleve det också barnmorskorna, som vore läkaren behjälpliga med råd och

hjälp till modern både angående henne själv och hennes barn under de första

veckorna efter förlossningen. Efter denna tidpunkt vore det enligt styrelsens

mening i regel distriktssköterskorna, som bordo vara läkaren behjälpliga med

den profylaktiska vården och övervakningen av barnet. Så som utbildningen

av dessa befattningshavare nu vore ordnad enligt statsmakternas beslut av

år 1935, bleve detta också en följdriktig arbetsfördelning. Detta hindrade

ej att läkaren kunde, när så av lokala eller personliga förhållanden påfordrades,

lämna arbetsuppgifter åt sina båda grupper medhjälparinnor av

något ökad eller minskad omfattning. Under försöksverksamheten hade det ej

kommit till styrelsens kännedom, att några slitningar eller svårigheter på

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

grund av arbetsfördelningen mellan barnmorskor och distriktssköterskor

visat sig, oaktat densamma varit av något olika natur i olika distrikt.

Beträffande den närmare organisationen av ifrågavarande vård bygger

medicinalstyrelsens förslag i huvudsak på erfarenheterna från förenämnda

försöksverksamhet ävensom från den verksamhet på området, vilken sedan

åtskilliga år bedrivits i rikets fyra största städer. För utvinnande av största

möjliga effekt finner styrelsen en differentiering nödvändig i fråga örn de

organ, som skola handhava vården, närmast på grund av önskvärdheten av

att i möjligaste mån kunna utnyttja tillgången å specialutbildade läkare.

Ytterligare differentiering kan enligt styrelsen vara motiverad av hänsyn till

folktäthet, kommunikationer m. m. De olika typer för verksamheten, vilka

enligt hittills vunnen erfarenhet visat sig lämpliga för vårt land, betecknar

styrelsen på följande sätt:

1) mödra- och barnavårdscentraler av typ I, i större städer, där barnbördshus

och barnsjukhus eller självständiga barnbörds- och barnavdelningar vid

sjukhus finnas eller åtminstone specialutbildade kvinno- respektive barnläkare

äro verksamma;

2) mödra- och barnavårdscentraler av typ 11, i städer, där nämnd specialisering

ej finnes, eller i mycket tätt befolkad industribygd, samt

3) mödra- och barnav år ds stationer i mindre samhällen och på landsbygd.

Vid centraler av typ 1 skola mödravården och barnavården vara skilda åt

i huvudsaklig enlighet med försöksverksamheten i Hälsingborgsområdet.

Mödravården förutsättes sålunda som regel förlagd till barnbördshusens eller

barnbördsavdelningarnas mottagnings- eller polikliniklokaler under ledning

av en specialutbildad kvinnoläkare i lasarettsläkares tjänsteställning. Särskild

hjälppersonal — barnmorska eller sjuksköterska — anses erforderlig endast

vid de största mödracentralerna. Vid övriga mödracentraler förväntas verksamheten

kunna omhänderhavas av sjukhusens egen personal. Läkarens mottagningar

beräknas som regel kunna begränsas till 1 å 2 i veckan, på

vissa håll till en varannan vecka. Barnmorskans eller sköterskans arbete

på centralen antages endast i undantagsfall kräva heltidstjänst. Barnavårdscentralerna

av typ I skola stå under ledning av en utbildad barnläkare med

biträde av en särskild sköterska. I första hand avses dessa centraler bliva förlagda

i anslutning till barnsjukhusen eller barnavdelningar vid lasarett. Med

hänsyn till det fåtal dylika sjukhus respektive avdelningar, som för närvarande

finnas, beräknas emellertid det stora flertalet barnavårdscentraler komma att

tills vidare kräva särskilda lokaler utanför sjukhusen, vilka dock kunna vara

av enkel beskaffenhet. Behovet av dylika centraler uppskattas med ledning

av erfarenheten till en per 50,000 invånare och skulle sålunda icke åsamka

det allmänna några större kostnader. Läkarens mottagningar beräknas

till 2 å 3 per vecka i de största städerna samt 1 per vecka i de mindre

städerna. Sköterskan antages som regel bliva helt sysselsatt med hithörande

arbete. Styrelsen räknar med att centralerna av typ I skola, förutom

att tillgodose mödra- och barnavården i hela dess omfattning inom ett för dem

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

95

avpassat område, jämväl bliva konsultationscentraler, till vilka mödrar och

barn kunna vid behov sändas från andra centraler samt mödra- och barnavårdsstationer

inom respektive sjukvårdsområde.

Centralerna av typ 11 skola arbeta efter i stort sett samma linjer som typ I,

dock med den skillnaden att mödra- och barnavården skall tillgodoses å samma

central. I försöksverksamheten har denna typ företrätts av centralen i Lidköping.

För att utnyttja dessa centralers arbetskapacitet, vilken torde böra

mätas efter en sköterskas arbetsdag, bör till deras områden anslutas kringliggande

landsbygd i lämplig omfattning, helst ett helt eller flera provinsialläkardistrikt.

Detta förutsätter ett intimt samarbete mellan centralen och

landsbygdens vårdpersonal, i främsta rummet distriktssköterskorna och

barnmorskorna, ett samarbete som medicinalstyrelsen dock anser sig kunna

påräkna. Antalet mottagningar å dessa centraler beräknas i allmänhet icke

behöva överstiga två i veckan.

I detta sammanhang påpekas, att det enligt vad erfarenheten ådagalagt

kan befinnas ändamålsenligt att å vissa platser inrätta filialer till centralerna,

vilket innebär att samme läkare blir ledare för två eller flera centraler. Även

samma sköterska torde kunna göra tjänst vid mer än en central under förutsättning,

att hon har samme läkare som förman. Detta gäller i främsta rummet

städer, men så kan även vara fallet i mycket tätt befolkade landsdelar.

Sistnämnda anordning synes styrelsen dock böra betecknas som undantagsfall,

icke minst med hänsyn till vikten av att tjänsteläkarna icke undandragas denna

synnerligen viktiga del av det socialhygieniska arbetet.

Mödra- och barnavårdsstationer representeras i försöksverksamheten av

provinsialläkarnas mottagningslokaler, såväl de på provinsialläkarnas stationsorter

som andra, av vilka provinsialläkare använder sig, då han utövar sjukvård

i sitt distrikt. Några särskilda lokaler äro således icke behövliga fordessa

mödra- och barnavårdsstationer, icke heller någon ny personal. På mottagningen

avses den på provinsialläkarstationen boende eller denna närboende

distriktssköterskan skola lämna läkaren erforderlig hjälp. Under en kortare

övergångstid, till dess distriktssköterskeorganisationen nått tillräcklig utveckling,

kan enligt styrelsens uppfattning även en dugande barnmorska härför

anlitas. I övrigt hava inom provinsialläkardistriktet tjänstgörande barnmorska

och distriktssköterska att biträda i mödra- respektive barnavården, varvid den

uppdelning av åliggandena dem emellan, vilken tidigare angivits, i regel bör

iakttagas och följas.

Det synes styrelsen icke möjligt att med någon större tillförlitlighet angiva

det antal mottagningar, som kan bliva erforderligt på ifrågavarande stationer.

Givetvis beror detta på folkmängden i distriktet, kommunikationerna samt

på det förtroende, som befolkningen får för denna vård. I allmänhet torde

mottagningarnas antal komma att bliva två i månaden. I tätt befolkade

distrikt finge man dock räkna med att mödrarnas och barnens besök på

stationen bleve relativt många, i glesare befolkade områden åter komme

mödrarna i stor utsträckning att för barnavården vända sig till närmast boende

distriktssköterska och mera sällan till barnavårdsstationen. I sådana områden

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

torde hembesök av sköterska bliva det vanligaste förfarandet, isynnerhet under

kallare årstider. Ur smittosynpunkt borde eftersträvas, att mödra- och barnavårdens

mottagningar bleve förlagda till vissa med läkarens vanliga dagliga

mottagningstider icke sammanfallande tider. Att så icke alltid kunde ske,

t. ex. i de distrikt, där provinsialläkaren hade sin mottagning på flera ställen,

vore emellertid uppenbart.

Såsom huvudmän för vården föreslår medicinalstyrelsen landstingen och

städerna utanför landsting, dock under ekonomisk medverkan från statens

sida Ledningen av vården skulle i landstingsområdena närmast tillkomma

distriktsvårdsstyrelsen. Medicinalstyrelsen förutser emellertid, att en ändring

härutinnan kan bliva påkallad i samband med en allmän omorganisation

av landstingens verkställande organ i syfte att bättre tillgodose de alltmer

ökade kraven på socialhygienisk verksamhet inom länen. Som villkor för

statsbidrag borde bland annat gälla, att distriktsvårdsstyrelsen hade att,

där tillgång därtill funnes, med sig adjungera en i pediatrik och barnavård

och då så erfordrades även en i kvinnosjukdomar väl förtrogen och erfaren

läkare, vilka läkare dock icke skulle äga rätt att deltaga i styrelsens

beslut men väl att anmäla från styrelsens beslut avvikande mening. Bland

distriktsvårdsstyrelsens åligganden skulle ingå att uppgöra en plan för

vårdens uppbyggande och bedrivande samt i övrigt utöva det närmaste inseendet

över mödra- och barnavårdens handhavande. Därigenom skulle

dock ingen ändring ske i barnmorskestyrelsens befogenhet. Det skulle vidare

tillkomma distriktsvårdsstyrelsen att tillsätta och entlediga vid mödra- och

barnavårdscentralerna särskilt anställda läkare och sköterskor samt annan

ifrågavarande personal, såsom städerskor och dylika, därest anställningen

av dessa senare icke tillkomme mödra- och barnavårdscentralernas läkare.

Medicinalstyrelsen skulle emellertid tilldelas befogenhet att föreskriva behörighetsvillkor

för sköterskor på ifrågavarande centraler. Att härmed också

under en övergångstid skulle följa dispensrätt från utfärdade allmänna

bestämmelser finner styrelsen tillrådligt.

I anslutning härtill framhåller medicinalstyrelsen som angeläget, att den,

som företräder landstinget på detta område, söker utnyttja de anordningar,

vilka redan existera och befinnas för sin uppgift dugliga, samt att i möjligaste

mån bevara och stimulera det enskilda intresset för ifrågavarande verksamhet

Det borde sålunda enligt styrelsens förmenande icke möta något som

helst hinder, att enskilda föreningar eller stiftelser, som driva barnavårdscentraler,

få åtnjuta bidrag av det allmänna. Vid vårdens utbyggande borde

de första åtgärderna inrikta sig på inrättande av centraler på lämpliga orter

och på stationer i glest befolkade och fattiga trakter, där behovet av denna

förebyggande vård vore mycket stort. Från centrum kunde därefter utbyggandet

av verksamheten äga rum. Den takt, i vilken utvecklingen av vården

kunde ske, vore bland annat i hög grad beroende av distriktssköterskeorganisationens

ställning inom respektive landstingsområden, då distriktssköterskorna

vore de, som i mycket väsentliga delar skulle bära upp och stödja

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

denna förebyggande vård, i vad den avser barnen. Medicinalstyrelsen förutsätter,

att styrelsen erhåller bemyndigande att utfärda direktiv och anvisningar

rörande utbyggandets närmare detaljer och att även i fortsättningen

stå som central ledare av hela mödra- och barnavårdsorganisationen.

Slutligen betonar styrelsen vikten av att en aktiv upplysningsverksamhet

på ifrågavarande områden bedrives. Styrelsen understryker salunda, att det

är en nödvändig förutsättning för att den tilltänkta organisationen skall

fylla sitt ändamål att hos de väntande och nyblivna mödrarna även på

annat sätt än genom rådfrågning skapas ökad kunskap om och förståelse för

de hygieniska krav, som med hänsyn såväl till modern själv som barnet

måste uppställas i fråga örn levnadssätt och skötsel. Det synes styrelsen

härvid självfallet, att redan skolundervisningen bör taga sikte härpå, och

att lämpliga läroböcker och övrig undervisningsmateriell snarast utarbetas

med tanke på denna undervisning inom fortsättningsskolorna och mot deras

elever svarande åldersgrupper bland övriga flickor. Tydligtvis måste emellertid

den önskade upplysningen i särskild hög grad göras lättillgänglig för de kvinnor,

som vänta barn eller nyss blivit mödrar. Här måste man räkna med organiserandet

av en omfattande föreläsnings- och demonstrationsundervisning,

ordnad i första hand i form av kurser, föreläsningar, filmförevisningar och

radioföredrag. Även genom lämpliga ströskrifter, tryckta råd och anvisningar,

periodiskt återkommande tidningsartiklar o. s. v. bör enligt styrelsen

den behövliga kunskapen kunna hållas aktuell för kvinnorna utan alltför

stort intrång i deras vanliga arbete och övriga intressen. Det synes styrelsen

naturligast, att även denna del av mödra- och barnavården har sin ledning

och sammanhållande kraft i de i verksamheten arbetande centralerna och

stationerna och deras huvudmän, örn ock en väsentlig medverkan i arbetet

kan erhållas av någon enskild organisation, såsom fattigvårds- och barnavårdsförbundet

och svenska röda korset, vilka redan i avsevärd utsträckning

drivit upplysningsverksamhet av ifrågavarande art. Med hänsyn till erfarenheterna

från försöksverksamheten finner styrelsen ett visst bidrag till

täckande av kostnaderna för denna förbättrade upplysningsverksamhet böra

utgå av statsmedel, varigenom jämväl en viss kontroll över verksamhetens

art och omfattning lättare kunde ernås.

Kostnaderna för vårdens utbyggande och drift förutsättas i princip fördelade

mellan staten och huvudmännen, landsting dock obetaget att med

vederbörande primärkommuner, dit centraler förläggas, träffa överenskommelser

rörande bestridande av vissa smärre kostnader, såsom lokalhyror och

dylikt. Detsamma gäller för alla huvudmän gentemot stiftelser och föreningar,

som kunna hava intresse för ifrågavarande vårdangelägenhets ordnande.

Däremot anser styrelsen icke lämpligt att fastställa några avgifter för deni,

som skola anlita vården. Till utveckling härav anför styrelsen:

Skäl tala både för och emot avgifters införande. Det kan först och främst

anföras, att det kan vara omotiverat att samhället påtager sig utgifter, som

den enskilde väl har möjlighet att bestrida. Det må emellertid härvid erinras,

att det antal bättre ekonomiskt situerade, som kommer att utnyttja denna

Bihang Ull riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 39. Säl so 7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

.ård, antagligen blir relativt litet och att flertalet faller inom grupperna

mindre bemedlade och medellösa. Under sådana omständigheter lärer det

lche komma att spela någon nämnvärd roll, om en betalningsskyldighet iniores

tor den mera bemedlade. Svårigheten att fastställa en gräns för betalande

och icke betalande är ett ytterligare och ännu starkare skäl emot att

fastställa avgifter. Sättes gränsen så lågt, att det kan tänkas, att det allmannas

kostnader komma att nämnvärt reduceras, skulle en sådan åtgärd

komma att verka återhållande och väsentligt minska de rådfrågandes antal,

hiet tar icke släppas ur sikte, att det här icke är fråga örn sjukvård och alltså

icke örn fall, där den, som har omvårdnaden örn barnet, känner sig plikt!"

att snarast möjligt söka hjälp. Omvårdnaden avser väsentligen friska barm

och det ligger nära till hands att antaga, att man skulle anse kostnaderna

tor en sadan vård vara av det slag, som utan våda eller olägenhet kunna inbesparas.

Utav de skäl, som nu anförts, vill styrelsen avråda från att oblimitonska

avgifter införas. Det skulle sålunda icke bliva huvudman, som vill

åtnjuta statsbidrag, medgivet att föreskriva avgiftsplikt. Detta bör å andra

sidan icke utgöra hinder för att helt frivilliga avgifter må förekomma, givetjis

under det villkor att de på så sätt influtna medlen upptagas i vederhörande

anstalts (centrals eller stations) budget. Någon personlig ersättnmg

utöver avlöning till läkare, sköterska eller barnmorska bör däremot

under alla förhållanden icke få förekomma. Yad som nu anförts gäller

enligt styrelsens förmenande saväl mödravården som barnavården.

Med beaktande härav uppskattar medicinalstyrelsen statens kostnader på

följande sätt.

Kostnaderna för centralernas inredning och utrustning beräknas till

i genomsnitt 2,000 kronor per central. Av dessa kostnader skall staten betala

hälften, dock högst 1,000 kronor per central. Då antalet centraler uppskattas

till 115, skulle statens engångskostnader härför bliva 115,000 kronor.

Läkarnas arbete vid centraler av typerna I och II anser styrelsen böra

beräknas efter 15 kronor per mottagning men bestämmas till visst belopp per

ar, förslagsvis 1,500 kronor, om två mottagningar anordnas i veckan, och

2.000 kronor, örn mottagningarna skola vara tre i veckan. Beträffande’ centraler

med ett mindre antal mottagningar än nu nämnts skulle det ankomma

på medicinalstyrelsen att efter nyss angiven beräkningsgrund fastställa

ifrågavarande arvode. De vid centralerna anställda sköterskornas löner

S^e ut8ora minst de förmåner, som utginge till en distriktssköterska, eller

1,800 kronor jämte ålderstillägg och naturaförmåner eller ersättning för

dem. Lakararvodena samt ersättningen till sköterskorna intill ett belopp av

1.000 kronor jämte ålderstillägg skulle utgå av statsmedel, dock att fullt stats
bidrag

icke borde utgå till barnmorska eller sjuksköterska, som tjänstgör

på modracentra1 av typ I, enär dessa funktionärer undantagslöst komme att

utföra arbete i stor utsträckning för sjukhusets egen del. Statens sammanlagda

driftkostnader for dessa centraler uppskattas till i runt tal 350 000

kronor. ’

For modra- och barnavårdsstationerna, vilka skulle förläggas

faM provinsialläkarnas tjänstelokaler, krävas inga engångskostnader.

För läkarens arbete med vården beräknas en ersättning av lb

kronor per mottagning eller i medeltal 300 kronor per år. Med hänsyn till

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Majus proposition nr 39.

svårigheten för distriktsbammorskorna att utfå taxeenlig ersättning av medellösa

och mindre bemedlade för biträde vid den förebyggande mödravården,

har det synts medicinalstyrelsen lämpligt, att distriktsbarnmorska ålägges

att utföra förenämnda arbete i sin bostad kostnadsfritt mot det att hennes

kontanta lön höjes med 100 kronor årligen. Därest barnmorska under en övergångstid

tjänstgör jämväl i förebyggande barnavård, bör ersättning utgå även

därför. Någon särskild ersättning till distriktssköterska har däremot ej beräknats,

enär hithörande göromål förutsatts ingå i hennes ordinarie tjänsteåligganden.

Kostnaderna för nu nämnd ersättning, vilka avsetts i sin helhet

utgå av statsmedel, uppskattas till (75,000 + 180,000 + 5,000) 260,000 kronor,

varvid medicinalstyrelsen räknat med 250 stationer, 1,800 distriktsbarnmorskor

med tjänstgöring i mödravård samt 25 distriktsbarnmorskor med till

fällig tjänstgöring i barnavård.

Ovan angivna belopp avse närmast kostnader för mottagning å centraler

och stationer. Emellertid kräves, såsom tidigare framhållits, för en tillfredsställande

övervakning av barnen, att sköterskorna jämväl avlägga besök

i barnens hem och att detta sker oftare i landsdelar, där bebyggelsen är

gles och klimatet kallt. Då den förebyggande vårdens effektivitet till

mycket stor del beror på att dylika hembesök komma till stånd i önskvärd

utsträckning, anser styrelsen erforderligt, att statsbidrag utgår även till detta

ändamål, örn ock statsbidraget på grund av föreliggande möjligheter för

distriktssköterskan att förena dessa besök med andra tjänsteåligganden

borde kunna begränsas till ett jämförelsevis måttligt belopp. Statsbidrag bör

enligt styrelsen icke utgå för besök i städer, köpingar och municipalsamhällen

utan endast å rena landsbygden. Såsom lämplig beräkningsgrund för ifrågavarande

bidrag förordar styrelsen det antal å landsbygden boende barn, som

äro anslutna till den förebyggande vården. Med hänsyn till den vitt skilda

folktätheten i landets olika delar anser styrelsen vidare fullt bärande

skäl tala för att statsbidraget per barn beräknas olika för olika delar av riket,

samt föreslår, att riket för ändamålet indelas i tre regioner: 1) Norrbottens,

Västerbottens och Jämtlands län, 2) Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs

och Värmlands län samt 3) de övriga länen i riket. Det årliga bidraget

per barn föreslås utgå för region 1) med två kronor, för region 2) med en

krona femtio öre samt för region 3) med en krona per barn, boende å landsbygden.

Hela antalet barn, födda å landsbygden, uppgick år 1933 till 9,736

i region 1, 13,066 i region 2 och 38,325 i region 3 eller sammanlagt 61,127.

Av dessa antagas 30 procent giva anledning till hembesök. Med ledning

härav uppskattas statens årliga kostnader för dessa hembesök till i runt tal

25.000 kronor.

För upplysningsverksamhet beräknas ett engångsbelopp av

35.000 kronor, att utgå av statsmedel.

Statens sammanlagda kostnader skulle alltså efter full utbyggnad uppgå

till 150,000 kronor i engångsutgifter och 635,000 kronor i årliga utgifter.

Vad härefter angår landstingens och iclce-landstingsstädernas kostnader

för vården, betonar styrelsen, att dessa, frånsett andel i centralernas inred
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Majlis proposition nr 39.

ning och utrustning, väsentligen skulle komma att utgöras av dels fyllnadsbelopp

till sjuksköterskornas löner och ersättningar för deras resor i de

distrikt, där sådana förekomma, dels hyreskostnader samt utgifter för centralers

underhåll, uppvärmning, belysning och städning, i den mån dessa

icke kunde överflyttas å primärkommuner, föreningar och stiftelser. Det vöre

vidare vederbörande huvudmans ensak att avgöra, örn det läkararvode, som

enligt styrelsens förslag skulle utgå av statsmedel, borde höjas på huvudmannens

egen bekostnad. Det läge i öppen dag, att varje försök att beräkna de

olika huvudmännens självkostnader skulle bliva utan praktiskt värde, varför

styrelsen avstått därifrån.

Slutligen framhåller styrelsen, att då organisationen av ifrågavarande

vård kan antagas komma att träda i kraft stegvis inom ett flertal län, man icke

behöver räkna med hela kostnaderna under de två första åren. Första året

skulle man sålunda utan att hålla beräkningarna i underkant kunna begränsa

statens utgifter för ändamålet till 500,000 kronor, därav 125,000 kronor till

engångsutgifter, inklusive 35,000 kronor för upplysningsverksamhet, 300,000

kronor till centraler av typerna I och II samt 75,000 kronor till läkararvoden,

hembesök m. m. vid vårdstationerna. Härtill skulle emellertid komma 120,000

kronor till ökning av distriktsbarnmorskornas löner. Andra året skulle erfordras

dels som förut 375,000 kronor respektive 120,000 kronor, dels ock

höjning med 110,000 kronor respektive 25,000 kronor. Tredje året skulle erfordras

högst 455,000 kronor respektive 180,000 kronor eller tillhopa högst

635,000 kronor.

Yttranden över medicinalstyrelsens

förslag.

I de avgivna yttrandena har medicinalstyrelsens förslag vunnit nästan

enhällig anslutning ur principiell synpunkt. Endast ett fåtal landsting hava

ställt sig tveksamma till förslagets huvudlinjer eller dess genomförande

under nuvarande förhållanden. Sålunda finner Hallands läns landsting förslaget

alltför vittgående, och liknande synpunkter anföras av Malmöhus läns

landsting. Kalmar läns södra landsting anser, att ärendet bör upptagas till

behandling i samband med andra närstående frågor i syfte att erhålla en i

möjligaste mån enhetlig organisation av all förebyggande verksamhet på

hälso- och sjukvårdens område.

I övrigt hava åtskilliga hörda myndigheter och sammanslutningar vid tillstyrkandet

framställt erinringar mot vissa delar av förslaget eller uttalat

önskemål i olika hänseenden. Då dessa emellertid till en del beaktats av befolkningskommissionen

i dess kompletterande förslag samt till andra väsentliga

delar återkomma i yttrandena över sistnämnda förslag, torde jag här

kunna begränsa mig till en hänvisning till handlingarna i ärendet.

Befolkning'' skommissionens förslag.

Jämväl befolkningskommissionen vitsordar behovet av en förebyggande

mödra- och barnavård. Kommissionen understryker särskilt, att ett allmänt

anordnande av en sådan vård utan tvivel skulle genom dess livssparande,

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

sjukdomsf örebyggande och hälsot ram j ande verkan i fråga om såväl kvinnor

som barn bli av stor betydelse såsom ett led i statens befolkningspolitiska

strävanden. Men därjämte vore en dylik åtgärd av betydelse ur ekonomisk

synpunkt. Erfarenheten, särskilt från barnavårdscentralerna i Göteborg, visade

sålunda, att en rådgivande spädbarnsvård medförde minskade utgifter

i fråga örn sjukhusvård och överhuvud taget sjukvård för dessa barn, så att

kostnaderna för en dylik verksamhet enbart ur denna synpunkt med fog

kunde anses bliva täckta. Därjämte förelåge starka skäl att antaga, att dess

hälsofrämjande verkan så småningom komme att giva sig tillkänna på flera

områden av hälsovården, ehuruväl det ställde sig svårt att härvid framlägga

påtagliga bevis. Kommissionen ville endast framhålla, vilken betydelse en

allmänt genomförd förebyggande mödra- och spädbarnsvård komme att få

för skyddande av barnens tänder, ett förhållande att beakta, då statens medverkan

till genomförande av en allmän skoltandvård för närvarande vore

aktuell.

Beträffande vårdens organisation ansluter sig kommissionen i huvudsak

till medicinalstyrelsens förslag, dock med vissa jämkningar i fråga örn dess

utbyggande.

Kommissionen anför härutinnan till en början:

Den ifrågasatta vården består av tvenne på sätt och vis skilda verksamhetsgrenar,

den förebyggande mödravården och den förebyggande barnavården.

Beträffande den förebyggande mödravården föreligga redan nu förutsättningar

för dess genomförande i full utsträckning för hela landet, i det

att befattningshavare för dess utövande äro tillgängliga. Yad åter angår den

förebyggande barnavårdsverksamheten är så icke fallet. I denna del grundas

medicinalstyrelsens förslag på distriktsvården i den form, som godtagits av

1935 års riksdag. Då distriktssköterskors anställande icke är obligatoriskt,

torde man få räkna med en ganska betydlig tid, innan samtliga landsting

ställt sig som huvudmän för distriktsvård i denna form. Jämväl må framhållas,

att det för sistnämnda vård, därest fråga vöre örn dess omedelbara

genomförande i hela landet, för närvarande saknas tillräckligt antal befattningshavare

och att, trots en utökad verksamhet vid statens distriktssköterskeskola,

denna svårighet kommer att bestå under de närmaste 10 å 15

åren. I detta sammanhang må också erinras, att enligt medicinalstyrelsens

förslag distriktsvårdsstyrelsen skall bliva det landstingsorgan, som skulle få

sig anförtrott uppgiften att uppgöra plan för mödra- och barnavårdens uppbyggande

och bedrivande samt utöva det närmaste inseendet över dess handhavande.

Med hänsyn till att distriktsvårdens genomförande inom landstingsområde

icke är obligatoriskt, kan man icke med någon säkerhet bedöma,

i vilken utsträckning det kommer att finnas distriktsvårdsstyrelser under de

närmaste åren. Yisserligen torde man kunna antaga, att ett väl tillmätt statsbidrag

för en förebyggande mödra- och barnavård i och för sig kommer att

påskynda distriktsvårdens införande enligt den nya kungörelsen. Emellertid

är nyssnämnda förebyggande vård av sådan betydelse ur hälsovårdssynpunkt,

att för denna verksamhets genomförande icke bör uppställas som

oeftergivligt villkor förefintligheten av en omorganiserad distriktsvård. I

överensstämmelse härmed bör ledningen av verksamheten kunna överlämnas

till annat landstingsorgan, lämpligen barnmorskestyrelsen. Det är bland

annat ur denna synpunkt önskvärt att kvinnor på flera håll än hittills bliva

ledamöter i barnmorskestvrelser.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Majus proposition nr 39.

Kommissionen betonar härefter, att enligt dess uppfattning utbyggandet

av mödra- och barnavården icke nödvändigtvis behöver ske samtidigt, utan

att mödravården mycket väl kan anordnas såsom en första utbyggnadsetapp.

Kommissionen utgår därvid från att nu befintliga distriktsbarnmorskor i

första hand tagas i anspråk för ändamålet och därför erhålla ersättning av

statsmedel med 200 kronor per år i form av tillägg till sin lön, på sätt i det

föregående omnämnts. I den mån emellertid en förebyggande barnavård

samtidigt kan anslutas till mödravården, anser kommissionen detta vara att

föredraga och erinrar härvid örn medicinalstyrelsens uttalande, att som en

tillfällig anordning skulle kunna godtagas, att en dugande barnmorska finge

en distriktssköterskas uppgifter med avseende å barnavården sig anförtrodda.

Kommissionen har för sin del tagit under övervägande, huruvida icke

distriktsbarnmorskorna för ifrågavarande ändamål skulle kunna tagas i anspråk

i större utsträckning än vad medicinalstyrelsen tänkt sig, och yttrar i

denna del huvudsakligen följande.

Vid behandlingen i riksdagen av medicinalstyrelsens förslag angående

statsbidrag till avlöning åt distriktssköterskor m. m. framfördes denna tanke

från flera håll. Kommissionen tillåter sig också erinra örn sammansatta statsoch

andra lagutskottets uttalande i sitt utlåtande den 1 juni 1935 (nr 5) i anledning

av Kungl. Maj:ts proposition i ämnet, däri utskottet som sin mening

framhöll, att utskottets tillstyrkande av det föreliggande förslaget icke finge

anses innebära ett slutgiltigt ståndpunktstagande till gränsdragningen mellan

barnmorskans och distriktssköterskans uppgifter beträffande barnavården.

Frågans definitiva lösning syntes utskottet böra anstå, intill dess medicinalstyrelsens

förslag angående förebyggande mödra- och barnavård upptoges

till prövning och avgörande.

Då samhället i distriktsbarnmorskeinstitutionen har ett stort antal befattningshavare,

bland vilka det säkert finnes många, som med framgång skulle

kunna användas även inom det förebyggande barnavårdsarbetet, finner kommissionen,

att under viss övergångstid ifrågavarande barnmorskor böra

komma till användning i detta arbete i betydligt större utsträckning än vad

som förutsatts i medicinalstyrelsens förslag. Särskilt synes detta bliva förhållandet,

örn därför lämpliga barnmorskor beredas tillfälle till en förbättrad

utbildning i barnavård. Kommissionen vill därför föreslå, att genom statens

försorg komplett eringskurser i barnavård anordnas för de barnmorskor, som

äro lämpliga för att komma till användning i det förebyggande barnavårdsarbetet.

Kommissionen har icke närmare ingått på dessa kursers omfattningmen

har tänkt sig, att den erforderliga påbyggnaden av barnmorskans föregående

utbildning på området i fråga skulle kunna begränsas till en tid avhögst

en månad. Även inom en dylik kort tid synes med en väl avvägd undervisning

barnmorskan kunna bliva förtrogen med de huvudsakliga uppgifter

inom den förebyggande spädbarnsvården, som skulle göra henne lämpad

att under läkares ledning biträda vid den hygieniska tillsynen av spädbarnet.

Kommissionen anser sig i detta sammanhang böra erinra örn, att nu

ifrågasatta kompletteringskurser till sitt syfte motsvara de kompletteringskurser

för i tjänst varande distriktssköterskor, som erhållit dispens från

genomgående av statens distriktssköterskeskola, vilka anordnats i avsikt att

göra dessa sköterskor mera lämpade för det utökade socialhygieniska arbete

(jämväl barnavård), vilket komme att falla på dem vid omorganisationen

av distrikts vården.

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Majus proposition nr 39.

Rörande den närmare utformningen av dessa kompletteringskurser finner

kommissionen det ligga närmast till hands, att undervisningen, som skulle

vara avgiftsfri för deltagarna, meddelas i samband med undervisningen i spädbarnsdöd

och social barnavård vid barnmorskeläroanstalterna i Stockholm

och Göteborg. Antalet kursdeltagare skulle icke överstiga 20 per kurs. Kommissionen

förutsätter vidare, att landstingen komma att bevilja stipendier

till de deltagare, som äro i behov därav, i likhet med vad som nu är fallet

till deltagarna i distriktssköterskornas förut nämnda kompletteringskurser.

Arvoden till lärare m. m. beräknas till 1,500 kronor per kurs eller sammanlagt

3,000 kronor för ett budgetår, om tvenne kurser anordnas årligen. Kursernas

antal skulle stå i proportion till antalet befattningshavare, som bleve

anställda i det förebyggande barnavårdsarbetet. Enligt kommissionens uppfattning

borde det icke möta några svårigheter att finna åtskilliga distriktsbarnmorskor

inom varje landstingsområde, som vore lämpliga för sagda uppgift.

Kommissionen räknar med att minst 200 dylika befattningshavare kunna

komma i fråga för sagda verksamhet under de närmaste åren. Med ett beräknat

årsarvode av i genomsnitt 200 kronor för varje barnmorska syntes

för barnmorskornas medverkan i barnavårdsarbetet böra upptagas 40,000

kronor per år. Under förutsättning att ifrågavarande verksamhet kunde börja

den 1 januari 1938, komme hela nämnda belopp icke att vara erforderligt

förrän tidigast budgetåret 1938/1939. Å medicinalstyrelsen skulle ankomma

att i detalj utforma planen för kursernas anordnande.

Kommissionen tillägger, att en utökning av distriktsbarnmorskornas medverkan

vid barnavårdens tillgodoseende, på sätt här föreslagits, enligt kommissionens

uppfattning icke innebär något principiellt avsteg från medicinalstyrelsens

förslag utan endast avser att öppna möjlighet för ett snabbare

utbyggande av denna vård. Kommissionen har emellertid jämväl framlagt förslag

till en på längre sikt vidgad barnmorskeutbildning i syfte att göra alla

barnmorskeelever kompetenta i förebyggande barnavård. Därtill återkommer

jag i det följande. Genom att låta distriktsbarnmorskorna i viss utsträckning

deltaga i den förebyggande spädbarnstillsynen samt erhålla en med distriktssköterskorna

jämförbar utbildning anser kommissionen nuvarande motsättningar

mellan dessa bägge grupper befattningshavare, i fråga örn deras medverkan

i barnavårdsarbetet, komma att utjämnas och så småningom försvinna.

Utöver vad nu nämnts föreslår kommissionen endast en mindre förändring

i medicinalstyrelsens förslag, nämligen beträffande grunderna för statsbidrag

till hembesök hos spädbarnen. I syfte att förenkla hithörande beräkningar

har kommissionen sålunda omräknat de av medicinalstyrelsen föreslagna beloppen

av respektive 2 kronor, 1 krona och 50 öre samt 1 krona för 30 procent

av spädbarnen inom visst område på hela antalet barn, varigenom för första

regionen skulle utgå 60 öre, för andra regionen 45 öre och för tredje regionen

30 öre för varje spädbarn inom respektive område. Kommissionen är

medveten om att detta sätt att beräkna resekostnadsersättning —- icke efter

de verkliga resorna utan efter en abstrakt beräkningsmetod — ej överensstämmer

med gängse principer, men anser det medföra praktiska fördelar

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

framför en detaljerad redovisning av resorna. Kommissionen anser sig kunna

rekommendera detta förfaringssätt särskilt på den grund, att ifrågavarande

statsbidrag komma att svara mot blott en mindre del av de verkliga resekostnaderna.

Såsom garanti för statsbidragets behöriga användning har kommissionen

emellertid föreslagit, att statsbidrag icke må utgå med högre

belopp än hälften av den verkliga kostnaden för sammanlagda antalet av

ifrågavarande resor, varom vid rekvisition av statsbidraget uppgift skulle

lämnas.

Kommissionen erinrar till sist, att Kungl. Majit på framställning av befolkningskommissionen

den 16 augusti 1935 uppdragit åt medicinalstyrelsen

att verkställa en förberedande undersökning rörande barns och ungdoms

hälsovård, innefattande dels en utredning angående de åtgärder i nämnda

avseende, som enligt nu gällande bestämmelser vidtagas särskilt från det

allmännas sida, dels ock en plan för förbättring i de hänseenden, sådan befunnes

vara av behovet påkallad. Med anledning av det sålunda lämnade uppdraget

hade medicinalstyrelsen i skrivelse till befolkningskommissionen den

30 oktober 1935 meddelat, att styrelsen senare komme att giva en mera fullständig

översikt över barnaålderns hälsovårdsförhållanden med förslag till

avhjälpande av de brister, som härutinnan förefunnes. Denna översikt måste

nämligen kombineras med en mera omfattande utredning rörande den allmänna

hälsovårdens ändamålsenliga organisation överhuvud taget. Bland

förslag, som vore av natur att kunna och böra framföras redan till nästa

riksdag, förordade styrelsen genomförandet av dess förslag till förebyggande

mödra- och barnavård, dock med vissa ändringar i och tillägg till förslaget,

som främst betingades av det vidgade sammanhang, varuti frågan numera

kommit.

Styrelsens ifrågavarande ändringar och tillägg innebära i första hand en

väsentlig utökning av centralernas och vårdstationernas verksamhet beträffande

mödravården och spädbarnstillsynen samt en successiv påbyggnad av

den senare med en hälsovårdande tillsyn av barnen i småbarnsåldern upp

till skolåldern. Vidare föreslår styrelsen dels ett årligt statsbidrag av 50,000

kronor till upplysningsverksamhet, dels ock inrättande av en socialhygienisk

byrå inom medicinalstyrelsen för handläggning av ärenden rörande mödraoch

barnavård. Slutligen förordar styrelsen statsbidrag efter vissa grunder

till såväl inrättande som drift av medicinska barn avdelningar vid centrallasaretten

ävensom till konvalescenthem för barn.

Kommissionen vitsordar för sin del önskvärdheten i och för sig av de

sålunda föreslagna åtgärderna men anser sig för närvarande icke kunna tillstyrka

medicinalstyrelsens förslag annat än i vad det avser upplysningsverksamheten.

Kommissionen yttrar härutinnan i huvudsak följande.

Med avseende å behövligheten av de sålunda föreslagna åtgärderna kan

enligt kommissionens uppfattning icke råda någon som helst meningsskiljaktighet.

De i dessa framställningar innefattade förslagen innebära en följdriktig

utveckling av mödra- och spädbarnsvården med hänsyn till den erfarenhet

på området, som numera vunnits.

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

105

För kommissionen står det emellertid klart, att en förebyggande verksamhet

i fråga om vården av mödrar och barn redan av det omfång, som medicinalstyrelsen

rekommenderat i sitt ursprungliga förslag, icke omedelbart kan

genomföras över landet i dess helhet. Särskilt med hänsyn till de olika lokala

förutsättningarna inom de skilda delarna av riket synes den föreslagna organisationen

komma att utveckla sig efter skiljaktiga linjer inom olika län. En

ur vårdsynpunkt ändamålsenlig plan för verksamheten kan icke definitivt utformas

från början. Utbyggnaden kommer fastmera att ske successivt, allt

efter det att erfarenheter vunnits på respektive områden. Man bör icke heller

förbise, att det här gäller en verksamhet, som för större delen av vårt land än

så länge är främmande för befolkningen. Kommissionen anser sig av dessa

skäl icke för närvarande kunna upptaga medicinalstyrelsens i dess ovannämnda

skrivelse innefattade förslag örn en utökning och påbyggnad av den

ifrågasatta förebyggande vården av mödrar och barn.

Medicinalstyrelsens framställning örn ett fast bidrag till täckande av kostnaderna

för upplysningsverksamhet rörande barnens hälsovård, att utgå av

statsmedel, vill kommissionen tillstyrka. Utan tvivel kommer en rätt lagd

upplysningsverksamhet att bliva av den största betydelse för ett ändamålsenligt

uppbyggande och genomförande av ifrågavarande verksamhet. Det är

därför angeläget, att denna del av arbetet snarast igångsattes. Kommissionen

vill av denna anledning för nästa budgetår förorda det av medicinalstyrelsen

för sagda ändamål begärda beloppet av 50,000 kronor.

Frågan örn statens övertagande av den upplysningsverksamhet, som nu

nämnts, står i nära sammanhang med medicinalstyrelsens framställning örn

inrättandet av en socialhygienisk byrå inom ämbetsverket för handläggning

av ärenden rörande mödraskydd, spädbarnsvård, småbarnsvård, skolbarnsvård

och övriga frågor rörande socialhygienen. Denna framställning finner

kommissionen fullt befogad. Det synes nämligen uppenbart, att därest statsmedel

i allt större utsträckning ställas till förfogande för socialhygieniska

ändamål, det ur statens synpunkt också är nödvändigt, att verksamheten i sin

helhet ställes under enhetlig ledning. Kommissionen finner sålunda medicinalstyrelsens

berörda framställning synnerligen beaktansvärd men anser denna

fråga icke direkt falla inom ramen för det kommissionen givna utredningsuppdraget.

I fråga om medicinalstyrelsens förslag angående statsbidrag till medicinska

avdelningar för barnsjukdomar vid centrallasaretten samt därtill anslutna

konvalescenthem för barn finner kommissionen, att ett dylikt understöd från

statens sida skulle bliva av största betydelse såsom ett led i statens åtgärder

för främjande av barnens hälsovård. Med hänsyn till de jämförelsevis stora

kostnader, detta förslag komme att medföra och vilka kostnader i avsevärd

mån komme att drabba landstingen, synes det emellertid kommissionen erforderligt,

att huvudmännen för respektive sjukvårdsområden sättas i tillfälle att

yttra sig över ifrågavarande utbyggnadsförslag, innan frågan upptages till

närmare behandling.

Kommissionen finner det sålunda nödvändigt, att frågorna rörande ytterligare

åtgärder beträffande förebyggande mödra- och barnavård samt ett

allmänt utbyggande av den medicinska barnsjukvården bliva föremål för fortsatt

övervägande. Kommissionen vill emellertid samtidigt betona, att de

ifrågavarande spörsmålen äro av utomordentligt stor betydelse och att de

framdeles, så snart ske kan, böra finna sin lösning.

Kostnaderna för den förebyggande mödra- och barnavården uppskattas av

kommissionen under första året till 170,000 kronor, varav 30,000 kronor för

anordnande av 10 mödracentraler och 20 barnavårdscentraler, båda av typ I,

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Majus proposition nr 39.

90.000 kronor för driften av desamma jämte redan befintliga centraler samt

50.000 kronor för upplysningsverksamhet.

Tilläggas må, att befolkningskommissionen i skrivelse den 30 oktober

1936 hemställt, att vid utarbetandet av förslag rörande förebyggande

mödra- och barnavård måtte tagas under övervägande sådana bestämmelser,

att barnavården successivt kommer att omfatta även förskolåldern

efter första levnadsåret. För sådant ändamål ifrågasätter kommissionen, att

anslag av lämplig storlek, utöver vad kommissionen tidigare föreslagit feiden

förebyggande mödra- och barnavården, äskas hos 1937 års riksdag. Beträffande

skrivelsens innehåll i övrigt torde jag få hänvisa till handlingarna

i ärendet.

Yttranden över befolJcningskommissionens

förslag.

Befolkningskommissionens förslag har i nästan alla avgivna yttranden

principiellt tillstyrkts eller lämnats utan erinran, även örn önskemål

uttalats örn modifiering av olika punkter i detsamma.

Från vissa håll har emellertid tvekan yppats örn lämpligheten av förslagets

genomförande över huvud.

Förste provinsialläkaren i Stockholms län ifrågasätter sålunda, örn det svårlösta

spörsmålet örn förebyggande mödra- och barnavård verkligen befinner

sig i sådant läge, att en omedelbar lösning kan på ett tillfredsställande sätt

ske, och örn icke ett grundligare övervägande kräves. Länsstyrelsen i Stockholms

län understryker denna uppfattning. Frågans samband med andra av

medicinalstyrelsen planerade utredningar och det sätt, varpå densamma av befolkningskommissionen

utbrutits och behandlats, synes länsstyrelsen icke

giva tillfredsställande förutsättningar för en allsidigt genomtänkt lösning.

Hallands läns landstings förvaltningsutskott ställer sig tveksamt till behovet

av ifrågavarande organisation men vill vid det förhållandet, att utbyggandet

må ske först efter hand samt att för vården skall anlitas redan befintlig

personal, icke för sin del motsätta sig förslaget.

Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott anser huvudvikten i första

hand böra läggas på en förbättrad allmän upplysningsverksamhet i dessa

ämnen samt erinrar därjämte, att den föreslagna organisationen synes onödigt

vidlyftig och kostsam. Nya organ böra enligt utskottets uppfattning tillskapas

först sedan klientelet genom upplysningsverksamheten blivit så stort,

att särskilda organ för dess betjänande visa sig erforderliga.

Barnmorslcestyrelsen i Jämtlands län uttalar sig i princip för förebyggande

mödra- och barnavård men är ej övertygad örn att den stora organisation,

som föreslagits, är nödvändig elier att nyttan därav kommer att svara mot

kostnaderna. Inrättandet av mödra- och barnavårdsstationer hos provinsialläkare

i de mer avlägsna bygderna anser sig styrelsen emellertid kunna förorda.

Rörande förslagets olika delar lia erinringar och önskemål uttalats i följande

hänseenden.

Distriktsbarnmorsko rnas deltagande i den förebyggande

barnavården har i första hand vållat meningsskiljaktigheter. Från vissa

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Majus proposition nr 39.

håll göres sålunda gällande, att distriktsbarnmorskorna över huvud taget

icke böra deltaga i förebyggande barnavård. I andra yttranden åter förordas

på det livligaste barnmorskornas deltagande, och från några håll påyrkas

till och med att distriktssköterskorna helt och hållet skola ersättas

av distriktsbarnmorskorna i den förebyggande barnavården.

Mot distriktsbarnmorskornas deltagande i förebyggande barnavård uttalar

sig förste provinsialläkaren i Kronobergs län, som förmenar, att den

förebyggande barnavården bör, med undantag för barnsängstiden, helt överlåtas

å distriktssköterskorna. Barnmorskornas arbetsförhållanden böra så

ordnas, att de erhålla full sysselsättning på sitt naturliga verksamhetsområde,

förlossningsvård och mödravård. — Till samma uppfattning ansluta

sig länets landstings förvaltningsutskott och barnmorskestyrelsen i länet.

Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott håller före, att distriktssköterskornas

ersättande med barnmorskor endast bör tillgripas som en tillfällig

anordning på sådana platser, där distriktssköterskor tillsvidare saknas.

Det förordade samarbetet mellan den öppna och slutna barnbördsvården komme,

påpekar utskottet, att på sina håll medföra, att stad, där förlossningsavdelning

finnes, blir stationsort för ett flertal barnmorskor från kringliggande

distrikt. En dylik placering av barnmorskorna komme bland annat

att göra dem mindre lämpade i arbetet med den förebyggande barnavården

ute på landsbygden, vilken enligt utskottets mening också bäst handhades

av distriktssköterskorna.

Jämtlands läns barnavårdsförbund anser riktigast, att icke ens såsom ett

provisorium låta barnmorskorna verka i den förebyggande barnavården, enär

det skulle möta stora svårigheter att sedan komma över till en bättre organisation.

Detta icke minst därför, att denna verksamhet skulle tillföra

barnmorskorna ekonomiska fördelar, vilka det vore obilligt att sedermera

beröva dem. I stället borde man under de närmaste åren forcera utbildningen

av erforderligt antal sjuksköterskor. — Häri instämmer länsstyrelsen

i länet.

Förste provinsialläkaren i Värmlands län avstyrker likaledes att i förebyggande

barnavård använda nuvarande distriktsbarnmorskor och yttrar

härvid i huvudsak följande.

Distriktsbarnmorskorna äro i allmänhet icke nu kompetenta till förebyggande

barnavård och kunna näppeligen bliva det genom tillägg av en månads

kurs på föreslaget sätt. Deras utbildning har heller icke givit den

mångsidighet i sjukvård m. m. och vana att umgås med de många skilda

förhållanden, vari sköterskan ofta kommer, och som säkerligen har stor betydelse

i den förebyggande barnavården.

Barnmorskans yrke gör, att hon när som helst kan kallas bort till förrättningar,

och hon kan därför icke med visshet infinna sig till läkarnas

tidsbestämda mottagningar å barnavårdsstationerna. Det är icke alltid sagt,

tvärtom måste förhållandena ofta bliva motsatsen, att 2-barnmorskeanstalter

— vilka dock sannolikt komma att få stor betydelse till antal och verksamhet

— till sina upptagningsområden sammanfalla med kommunala gränser

eller gränser för tjänsteläkardistrikt. En distriktsbarnmorska bunden vid

dylik anstalt och vid förebyggande barnavård skulle därför måhända få flera

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

tjänsteläkare som förmän ock få besvärligt att till tidsförhållanden m. m.

kunna anpassa sig efter skilda mottagnings tider, även örn hon icke hindrades

av förlossningar. Det är vidare uppenbart, att variationer i distriktsindelning,

vilka säkerligen kunna bliva rätt så omfattande, måste menligt inverka

på kontinuiteten och distriktsbarnmorskans arbete i förebyggande barnavård.

Skulle ett större antal barnmorskor, utbildade så som befolkningskommissionen

föreslagit, anställas i förebyggande barnavård, så kunde detta

vålla avsevärda svårigheter framdeles, hur mycket man än nu betonar åtgärdernas

karaktär av provisorium. Det erbjuder nämligen mången gång

svårighet att skilja en människa från ett uppdrag, när hon icke bevisligen

gjort något fel utan arbetat efter sin utbildning och sin förmåga, men dock

icke fyllt måttet av vad man bort kunna fordra. Det kan till och med befaras,

att ifrågavarande dispensförfarande skulle fördröja distriktssköterskeväsendets

allmänna införande. Distriktsbarnmorskornas befattning med det

späda, friska barnet bör därför i regel upphöra vid sådan tidpunkt, då

modern efter barnsängen har förmåga att med barnet infinna sig vid barnavårdsstationen.

Styrelsen för Svenska provinsialläkarfGreningen intager enahanda ståndpunkt,

främst enär ett provisoriskt användande av barnmorskorna i barnavården

kan befaras medföra en bestående dualism till men för arbetet.

Förste provinsialläkaren i Norrbottens län har intet att erinra mot distriktsbarnmorskornas

deltagande i den förebyggande barnavården, för så vitt de

erhållit en med distriktssköterskorna likvärdig utbildning. Där så ej skett

böra, enligt förste provinsialläkarens mening, distriktsbarnmorskorna icke

få arbeta på detta område. En kompletteringskurs på en månad anses

ingalunda tillräcklig. — Häri instämma länsstyrelsen i länet, länets landstings

förvaltningsutskott och barnmorskestyrelsen i länet.

Provinsialläkaren i Åtvidabergs distrikt finner förslaget vara oklart beträffande

frågan, i vad mån och huru länge distriktsbarnmorskorna skola medverka

i den förebyggande mödra- och barnavården.

Västernorrlands läns landstings förvaltningsutskott anser förslaget örn barnmorskas

deltagande i barnavården jämsides med distriktssköterskorna böra

ytterligare övervägas, särskilt i fråga örn grunderna och riktlinjerna för

denna samverkan.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund framhåller, att man, i ali synnerhet

när det gäller ensamstående barnmorska, måste ifrågasätta hennes möjligheter

att biträda vid den förebyggande barnavården. Denna måste, yttrar

styrelsen, bedrivas av vederbörande läkare, sålunda på bestämda mottagningar

och med assistens av underordnad personal, men det säger sig självt,

att den ensamstående barnmorskan icke så sällan av förlossningsvården kan

bli hindrad assistera vid dessa mottagningar, vilket skulle kunna komma

att äventyra arbetets kontinuitet. Vederbörande läkare måste därför hava

rättighet att — allt efter som han finner bäst — utnyttja barnmorskorna

eller distriktssköterskorna i den förebyggande barnavården.

För distriktsbarnmorskornas ianspråktagande i förebyggande barnavård,

antingen vid sidan av distriktssköterskorna eller med uteslutande av dessa,

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

109

uttalar sig bland annat medicinalstyrelsen, som anser, att genom barnmorskornas

förbättrade utbildning en lycklig lösning vinnes av frågan om deras

deltagande i det profylaktiska barnavårdsarbetet. Styrelsen vill ej keller

motsätta sig det av befolkningskommissionen förordade användandet under

viss övergångstid av lämpliga nuvarande distriktsbarnmorskor vid det förebyggande

barnavårdsarbetet.

Förste provinsialläkaren i Skaraborgs län förmenar, att distriktsbammorskornas

medarbetarskap i den förebyggande barnavården borde accepteras

med största tillfredsställelse. I samma riktning uttala sig förste provinsialläkarna

i Stockholms ock Gotlands län samt Alvsborgs läns landstings förvaltningsutskott

ock barnmorskestyrelsen i sistnämnda län.

Förste provinsialläkaren i Malmöhus län anser, att användandet av distriktsbarnmorskor

inom den förebyggande barnavården ej bör vara av provisorisk

karaktär. Enligt förste provinsialläkarens mening bör åt landstingen beredas

möjligket att anförtro distriktsbarnmorska även förebyggande barnavård

i ungefär samma utsträckning som åt distriktssköterska. — Liknande

uppfattning uttalas av Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott ock barnmorskestyrelsen

i länet.

Förste provinsialläkaren i Orebro län förordar, att kela den förebyggande

mödra- ock barnavården tillkommer distriktsbarnmorskor med den föreslagna

högre utbildningen, varvid verksamheten kunde centraliseras till barnmorskestyrelserna.

Förste provinsialläkaren anser, dels att de blivande distriktsvårdsstyrelserna

ändock få mer än tillräckliga arbetsuppgifter, dels ock att,

om distriktssköterskorna belastas med allt för många uppdrag inom den

allmänna hälsovården, de få för liten tid övrig för sin sjukvårdande verksamhet.

— Häri instämma länets landstings förvaltningsutskott ock barnmorskestyrelsen

i länet.

Samma ståndpunkt intager vidare förste provinsialläkaren i Kopparbergs

län, som därjämte framhåller att, örn såväl distriktssköterskorna som distriktsbarnmorskorna

skola syssla med förebyggande mödra- och barnavård,

säkerligen ideliga intressekonflikter komma att uppstå mellan dem. Barnmorskestyrelsen

i länet biträder förste provinsialläkarens mening.

Även statens inspektör för fattigvård och barnavård samt Göteborgs och

Bohus läns landstings förvaltningsutskott uttala sig för att distriktssköterskorna

på förevarande område ersättas av distriktsbarnmorskorna.

Värmlands läns landstings förvaltningsutskott anser jämväl, att distriktsbarnmorskornas

arbetskraft bör i större grad än vad befolkningskommissionen

föreslagit kunna tagas i anspråk inom den förebyggande mödra- ock

barnavården. Även vid en utökning av barnmorskedistriktens storlek, yttrar

utskottet, torde det arbete, som kräves av distriktsbarnmorskorna i förlossningsvård

i hemmen, komma att bliva av ringa omfattning, sedan anstaltsvården

för barnsbörd blivit genomförd. Vid sådant förhållande synes det

utskottet sannolikt, att barnmorskornas arbetsbörda blir mindre än distriktssköterskornas.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet slutligen yttrar, att då den av

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Majus proposition nr 39.

befolkningskommissionen föreslagna omläggningen av barnmorskeutbildningen

blivit genomförd oell de nuvarande barnmorskorna ersatta av de nya

sjuksköterskebarnmorskorna, det syntes vara relativt likgiltigt, huruvida dylika

eller distriktssköterskorna komme att handhava den förebyggande barnavården.

Lokala förhållanden finge väl då bli avgörande, efter vilken linje

organisationen skulle läggas i de särskilda fallen.

Beträffande de av befolkningskommissionen föreslagna kompletteringskurserna

i barnavård för nuvande distriktsbarnmorskor förekomma

i yttrandena följande uttalanden.

Medicinalstyrelsen finner ifrågavarande kurser icke lämna garanti för tillräcklig

kompetens. Styrelsen anför:

Därest det anses ofrånkomligt att gå fram på den föreslagna vägen med

kompletteringskurser, måste tiden för dessa avsevärt förlängas. Att just för

igångsättandet och inriktningen av denna betydelsefulla barnavårdsreform i

större omfattning anlita personal, som fått en så knapp utbildning som föreslagits,

kan styrelsen icke finna tillrådligt. Det må även betonas, att anordnandet

av kompletteringsutbildningen för barnmorskor i kursform med

upp till 20 deltagare i varje kurs med nödvändighet medför, att denna utbildning

huvudsakligen kommer att bestå av föreläsningar och demonstrationer

men icke möjliggör något deltagande från elevernas sida i praktiskt

arbete på barnsjukhus under läkares ledning. Styrelsen finner detta icke

tillfredsställande. Till kompletteringsutbildning för deltagande i den förebyggande

barnavården borde utväljas personligen för uppgiften lämpade

barnmorskor i första hand från sådana distrikt, där det förebyggande arbetets

igångsättande försvåras av avsaknad på sköterska eller där eljest de lokala

förhållandena göra det påkallat. Sådan barnmorska skulle beredas möjlighet

att utom den teoretiska utbildningen, vilken eventuellt skulle kunna ordnas

kursvis, erhålla erforderlig praktisk utbildning till exempel såsom elev eller

extra elev på barnsjukhus. Intet synes vara att erinra mot att sådan extra elevanställning

möjliggöres genom statsbidrag till elevens kostnader för utbildningen

ifråga. Med antydd anordning av barnmorskornas kompletteringsutbildning

i barnavård för deltagande i eftervården kan man naturligen

ej under de närmaste två åren erhålla något större antal kompletteringsutbildade

barnmorskor, vilket styrelsen ej heller anser vara erforderligt.

Tidigare har medicinalstyrelsen beräknat, att cirka 25 barnmorskor skulle

tagas i anspråk för den förebyggande barnavården. Aven om det kan medgivas,

att denna siffra måhända är för låg, synes det dock styrelsen, som

örn befolkningskommissionens beräkning att omkring 200 barnmorskor skulle

erfordras, å andra sidan vore för hög. Enligt styrelsens uppskattning torde

det med den skisserade utbildningen högst erhållas ett 50-tal. Styrelsen kan

icke finna det sakligt motiverat, att man kompletteringsutbildar liera befattningshavare

än som oundgängligen är erforderligt för det successiva igångsättandet

av den förebyggande barnavården. De barnmorskor, som efter

längre eller (beträffande förutvarande sjuksköterskor) kortare kompletterande

utbildning i barnavård synas användbara i den förebyggande barnavården,

böra föreslås därtill av vederbörande barnmorskestyrelse och godkännas av

medicinalstyrelsen såsom lämpliga för denna verksamhet.

Efter en praktisk barnavårdsutbildning, sådan som styrelsen föreslagit,

torde den teoretiska utbildningen måhända kunna läggas sorn två enmånadskurser

enligt befolkningskommissionens förslag till en kostnad av (3,000 +

5,000) 8,000 kronor. Anses däremot hela kompletteringsutbildningen böra

opaginerad Kontrollera mot PDF

lil

Kungl. Majus proposition nr 39.

givas kursvis, böra kurserna omfatta minst tre månader. Till underlättande

av barnmorskors deltagande däri böra statsstipendier å 200 kronor inrättas

för 15 deltagare i varje kurs. Ett belopp av 3,000 kronor i stipendier erfordras

då för varje kurs. Antalet kurser bör vara högst fyra. Om fyra

kurser visa sig erforderliga, erhålla inemot 60 barnmorskor den önskade

utbildningen. Kurser torde utan svårighet kunna anordnas vid de barnsjukhus,

där undervisning i barnavård vid repetitionskurser förut plägat äga

rum, nämligen i Malmö, Lund, Norrköping oell Uppsala. Anslag å 12,000

kronor till stipendier blir då erforderligt. Varje kurskostnad bör beräknas

till 4,000 kronor. Hela kostnaden för 4 kurser blir alltså (12,000 + 16,000)

28,000 kronor.

Medlemmen av medicinalstyrelsens vetenskapliga råd, överläkaren Harald

Ernberg anser, att en snabb forcering av den förebyggande barnavårdens

utveckling — med kompletteringskurser för nuvarande distriktsbarnmorskor

— ej är lycklig och detta i främsta rummet av den anledningen, att för att

ifrågavarande vård skall göra verklig nytta läkarna i allt större utsträckning

mäste hinna bli så kompetenta, som kan begäras för verksamheten.

Ernberg erinrar härvid örn de nyligen igångsatta kompletteringskurserna i

social barnavård för tjänsteläkarna samt örn önskvärdheten av en viss omläggning

av undervisningen i pediatrik för de blivande läkarna. Barnavården

i vårt land vore enligt Ernberg ej heller så dålig och mortaliteten

ej så hög, att en forcering av den verksamhet, det här vore fråga örn, utan

hänsyntagande till läkareutbildningens förbättring, kunde anses befogad.

Örn utvecklingen av den förebyggande barnavården skedde i ett lugnare

tempo, förefunnes ur barnavårdens synpunkt ej behov av en förbättrad

barnavårdsutbildning för de nuvarande barnmorskorna på ett sådant sätt,

att ett flertal kurser årligen behövde anordnas. De barnmorskor, som vore

lämpliga för uppgiften, kunde däremot med fördel av vederbörande läkare

rekommenderas till en praktisk tjänstgöring å barnsjukhus. Och en sådan

skulle säkerligen i viss utsträckning kunna ordnas.

Med anledning av medicinalstyrelsens förslag angående anordnande vid

vissa barnsjukhus av praktiska kurser för grupper av barnmorskor på 15

deltagare yttrar Ernberg bland annat, att en sålunda på en gång inryckande

stor ny grupp skulle för sjukvården innebära stora svårigheter, därest barnmorskorna

skulle tjänstgöra som elever, d. v. s. effektivt deltaga i arbetet på

sjukhuset, enär de i förstone vore ov&na vid sjukvård av späda och något

äldre barn. Skulle en sådan grupp barnmorskor återigen endast följa arbetet,

gå som ett slags auskultanter på sjukhuset och detta under en tid

av tre månader, bleve anordningen ingalunda ägnad att ge dem erforderligt

utbyte samt skulle dessutom vara hindrande för sjukhusarbetet. Kurser av

denna art låt vara som ett alternativ ställt i efterhand till en annan anordning

— vore därför svåra att på ett praktiskt sätt ordna.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård ställer sig ock betänksam

mot den föreslagna korta tiden för barnmorskornas kompletteringskurser.

Vidare anser inspektören det icke tillfredsställande, att kurserna uteslutande

äro avsedda att förläggas till barnmorskeläroanstalter. Den under
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Majus proposition nr 39.

visning i barnavård, som där kan lämnas, begränsades nämligen till barn

upp till tio dagars ålder. Men sköterskan borde även äga kunskap i skötseln

av något äldre barn, helst upp till ett års ålder. Kursen borde därför

även till någon tid förläggas till barnhem för äldre barn.

Förste provinsialläkaren i Skaraborgs län åter förordar, att såsom kompletteringskurs

under övergångstiden bör kunna godtagas jämväl en månads

volontärtjänstgöring vid barnavårdscentral. Därigenom skulle barnmorskornas

medverkan kunna börja tidigare och i större utsträckning än befolkningskommissionen

förutsatt.

Sundsvalls barnmorskesällskap slutligen hemställer, att, örn den föreslagna

enmånadskursen i barnavård införes, densamma blir obligatorisk för alla

barnmorskor.

Organisationen i övrigt av centralerna och stationerna samt

verksamheten vid desamma beröras endast i ett fåtal yttranden.

Värmlands läns landstings förvaltningsutskott ifrågasätter, huruvida icke

organisationen kunde göras något mindre omfattande än befolkningskommissionen

föreslagit. Barnavårdscentraler av typ I borde sålunda kunna

till en början inskränkas till en inom varje sjukvårdsområde och då i samband

med barnavdelning vid centrallasarett. Barnavårdscentraler av typ II

borde kunna förläggas i samband med barnbördsavdelningarna vid sjukhusen.

Förste provisialläkaren i Värmlands län anser, att vid mödra- och barnavårdscentraler

böra omhänderhavas sådana fall, som icke lämpligen kunna

utredas eller behandlas vid stationerna, medan de övriga fallen böra komma

under stationernas verksamhet — alltså under tjänsteläkarnas ledning och

ansvar. Att låta centralerna lokalt också ombesörja en stationsverksamket

förefölle provinsialläkaren icke välbetänkt.

Länsstyrelsen i Kalmar län förordar en bestämmelse, att, därest specialutbildad

barn- eller kvinnoläkare finnes att tillgå och anses lämplig, denne

företrädesvis bör komma i fråga som läkare vid central av typ II.

Förste provinsialläkaren i Alvsborgs län understryker, att även vid centraler

av typ II en uppdelning av arbetet å olika läkare bör kunna ske,

därest så skulle visa sig lämpligt. Redan nu utövades förebyggande mödravård

i ganska stor utsträckning vid de lasarett eller sjukstugor, där förlossningsfall

mottoges, och det skulle vara olyckligt, örn lasaretts- eller sjukstugeläkaren

skulle avkopplas från denna vård.

Alvsborgs läns landstings förvaltningsutskott finner önskvärt, att mödracentraler

av typ II kunna anordnas vid sådana sjukhus, där förlossningsavdelningar

finnas, även örn barnavårdscentral icke kan anordnas i samband

därmed. Intet hinder syntes nämligen föreligga att anordna även centralerna

av typ II fristående och inom ett distrikt möjligen å skilda platser.

I fråga örn ledningen av den förebyggande mödra- och barnavården

lia jämväl vissa erinringar gjorts.

Överståthållarämbetet anser sålunda, att i stad utom landsting åtminstone

den barnavårdande verksamheten bör omhänderhavas av stadens barnavårdsnämnd.

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Majis proposition nr 39.

Stadsfullmäktige i Stockholm göra gällande, att en uppdelning av verksamheten

på sådant sätt, att den förebyggande mödravården förlägges under

hälsovårdsnämnden och den förebyggande barnavården under barnavårdsnämnden,

torde vara genomförbar i Stockholm. Då goda möjligheter därstädes

förefinnas till nödig samverkan mellan myndigheterna och då även

befolkningskommissionen förutsett lämpligheten av en uppdelning, synes

det stadsfullmäktige vara angeläget, att lagstiftningen erhåller en sådan utformning,

att den ej lägger hinder i vägen för barnavårdsnämndens medverkan

såsom ledande förvaltningsmyndighet för den barnavårdande verksamheten.

Barnavårdsnämnden i Göteborg finner likaledes, att i stad utom landsting

den lokala ledningen av den förebyggande barnavårdsverksamheten bör uppdragas

åt barnavårdsnämnd.

Styrelsen för svenska stadsläkarföreningen erinrar, att kommissionen i avseende

å den slutna barnbördsvården anfört, att betydande svårigheter, för

att ej säga omöjligheter, mött vid försök att förlägga den öppna vården och

den slutna, där denna varit anknuten till lasarett eller annan större anstalt,

under barnmorskestyrelsen. Styrelsen anser det kunna invändas, att alldeles

samma svårigheter torde uppkomma vid försök att förlägga förvaltningen av

den förebyggande mödra- och barnavården i städer utom landsting — där

den otvivelaktigt skulle komma att tillhöra typ I och sålunda vara fast

allierad med existerande sjukhusavdelning — till barnmorskestyrelse eller

hälsovårdsnämnd. I vad mån de ena eller andra antagandena i denna

riktning äro berättigade lämnar styrelsen därhän. — Liknande uttalande

göres av barnmorskestyrelsen i Norrköping.

Stadsfullmäktige i Norrköping anse, att ledningen av mödra- och barnavårdscentral

vid lasarett bör överlämnas till lasarettsdirektionen.

Sjukhusdirektionen i Göteborg föreslår ett stadgande, att mödravården

jämväl kan ledas av sjukhusdirektion. — Även Svenska gynekologförbundet,

med vilket centralstyrelsen för Sveidges läkarförbund instämmer, anser, att

mödravårdscentral, som är förlagd till lasarett, bör lyda under lasarettsdirektionen.

Med hänsyn till den organisation, som allmänna barnhuset uppbyggt med

hjälp av de inom samtliga län bildade barnavårdsförbunden, vilka hava

sina egna förberedande och verkställande organ i barnavårdsombuden, föreslår

Jämtlands läns barnavårds förbund, att barnavårdsförbunden göras till

ansvariga ledare för den förebyggande mödra- och barnavården utanför sjukhusen.

Härvid kan man enligt förbundets förmenande tänka sig en kombination

av landstinget och vederbörande barnavårdsförbund såsom huvudman.

En sådan anordning anser förbundet skola medverka till att ansvaret

för den förebyggande vården bomme att åligga personer, hos vilka man

kunde förvänta såväl ett levande intresse för hithörande spörsmål som en

energisk strävan att få ut den största möjliga nytta av de uppoffringar,

vilka landstingen finge göra för den förebyggande vården. — Förbundets

yttrande åberopas av länsstyrelsen i länet.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 39.

867 3G 8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

I detta sammanhang må erinras, att statens inspektör för fattigvård och

barnavård framhållit betydelsen av att lämpliga föreskrifter utfärdas angående

samarbete mellan barnavårdscentralerna och barnavårdsnämnderna,

respektive barnavårdsförbunden.

Länsstyrelsen i Kalmar län hänvisar till medicinalstyrelsens förslag, att

bland villkoren för erhållande av statsbidrag till förebyggande mödra- och

barnavård skulle inrymmas, att distriktsvårdsstyrelsen hade att, där tillgång

därtill funnes, med sig adjungera en i pediatrik och barnavård och, då så

vore erforderligt, även en i kvinnosjukdomar väl förtrogen och erfaren läkare,

vilka läkare dock icke skulle äga rätt att deltaga i styrelsens beslut men

väl att anmäla fran styrelsens beslut avvikande mening. Länsstyrelsen

föreslår en bestämmelse i angiven riktning.

Förslaget, att den förebyggande mödra- och barnavården skall vara anordnad

enligt en av medicinalstyrelsen godkänd plan, har föranlett

särskilda uttalanden av länsstyrelsen i Kalmar län och Kopparbergs läns

landstings förvaltningsutskott.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser icke lämpligt att som villkor för åtnjutande

av statsbidrag föreskriva, att en plan för den förebyggande mödraoch

barnavården blivit godkänd av medicinalstyrelsen. Enligt länsstyrelsens

mening böra landstingsorganen hava en viss frihet vid vårdens utbyggande

och möjlighet att taga hänsyn till de erfarenheter, som göras under utbyggandet.

Kopparbergs läns landstings förvaltningsutskott håller före, att planen bör

kunna omfatta endast en eller ett fåtal centraler, då man på detta område

behöver gå fram försöksvis och utbygga verksamheten endast i den mån

erfarenhet örn de lämpligaste formerna för densamma vinnes.

Lämpligheten av att den förebyggande mödra- och barnavården lämnas

avgiftsfritt har från vissa håll ifrågasatts.

Länsstyrelsen i Stockholms län finner det varken påkallat eller folkpsykologiskt

riktigt att från varje avgift befria dem, som hava förmåga att lämna ersättning.

Stockholms läns landstings förvaltningsutskott förordar, att åt huvudmannen

lämnas frihet, att själv bestämma, att viss avgift må kunna uttagas av besökande

å centralerna och stationerna, dock att avgiften skulle fastställas

av någon vederbörande myndighet.

Bai nmorskeläroanstalten i Göteborg anser den förebyggande vården böra vara

kostnadsfri för obemedlade, men att någon avgift bör erläggas av mindre

bemedlade. Patienter, tillhörande den kategori, som å barnbördshuset belägga

helenskilda eller halvenskilda rum böra enligt anstaltens förmenande

icke emottagas å ifrågavarande av staten understödda förvårdspolikliniker.

Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län och stadsfullmäktige i Göteborg

uttala sig mot generell avgiftsfrihet. Såsom belägg för att hittillsvarande

avgifter i Göteborg icke hämmat tillströmningen av patienter till

stadens vårdcentraler åberopas, att det övervakade barnantalet år 1934 utgjort

78 procent av hela antalet samma år i staden födda barn. Stadsfull
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

mäktige hysa den åsikten, att, därest anlitandet av mödra- och barnavårdscentralerna

icke skulle vara förenat med någon kostnad för vederbörande,

detta skulle leda till att centralerna i skilda läger komme att betraktas

såsom ett slags fattigvårdsinrättning eller med andra ord, att de skulle deklasseras.

Enligt stadsfullmäktiges mening vore det tydligt, att en sådan

måhända rätt utbredd uppfattning örn centralernas karaktär icke vore ägnad

ätt väcka det allmänna intresse för utnyttjandet av desamma, som vore meningen.

Mot kostnadsfri vård för alla, oberoende av ekonomisk ställning, uttala

sig vidare förste provinsialläkaren i Stockholms län, stadsfullmäktige i Norrköping,

länsstyrelserna i Kalmar och Kristianstads län, förste provinsialläkaren

och barnmorskestyrelsen i sistnämnda län samt styrelsen för svenska stadsIdkar

för eningen.

Statskontoret däremot vill icke motsätta sig kostnadsfri vård men anser

i så fall, att möjlighet till erläggande av frivilliga avgifter icke bör förefinnas,

enär sådana lätt kunna uppfattas som en till läkarna personligen

lämnad gottgörelse.

De föreslagna bestämmelserna örn statsbidrag till anordnande och

drift av centraler och stationer ha i vissa yttranden gjorts till föremål

för kritik.

Statskontoret ifrågasätter sålunda, huruvida det kan anses ofrånkomligt

att lämna statsbidrag till den verksamhet, som skulle utövas av städerna,

helst som bidragen tillmätts så små, att de i och för sig icke hade någon

större betydelse för städernas ekonomi. Det syntes kunna överlämnas åt

städerna att på egen hand ordna denna vårdangelägenhet efter vissa allmänna,

av medicinalstyrelsen meddelade direktiv. Statskontoret ifrågasätter

tillika behövligheten av statsbidrag över huvud till centralers inredning och

utrustning, främst med hänsyn till de relativt obetydliga belopp, det här

gällde.

Barnmorskestyrelsen i Östergötlands län anser de föreslagna statsbidragen

allt för ringa i förhållande till de kostnader, som äro förenade med förebyggande

mödra- och barnavård. — Ett liknande uttalande göres av barnmorskestyrelsen

i Jämtlands län.

Stadsfullmäktige i Göteborg framhålla beträffande den förebyggande barnavården

såsom angeläget, att där en så ändamålsenlig och i praktiken så väl

utnyttjad organisation redan finnes som barnavårdscentralerna i Göteborg,

denna och där vunna erfarenheter även i fortsättningen utnyttjas. Statsunderstöd

till verksamheten borde därför kunna utgå i bättre anslutning

till nu rådande förhållanden, än i förslaget förutsatts.

Även statens inspektör för fattigvård och barnavård erinrar, att i fråga örn

statsbidrag större hänsyn borde tagas till de nuvarande barnavårdscentralernas

organisation och verksamhet.

Provinsialläkaren i Åtvidabergs distrikt föreslår bidrag även till utrustning

av stationerna.

Stadfullmäktige i Malmö yrka, att i varje fall städerna utom landsting

s. 116 Kontrollera mot PDF

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

komma i åtnjutande av statsbidrag till hela kostnaden för sköterska å barnavårdscentral.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet hemställer, att statsbidrag med

halva verkliga kostnaden må utgå även till hyra för mödra- och barnavårdscentral,

i den mån den ej kan inrymmas i en landstingets fastighet eller

lokal kostnadsfritt ställes till förfogande av primärkommun, samt till kostnaderna

för centralens underhåll, belysning, städning och expedition, ävensom

för sjukvårdsartiklar m. m. vid såväl central som mödra- och barnavårdsstation.

Styrelsen för svenska provinsialläkareÖreningen anser icke tillfredsställande,

att ersättning åt läkare vid mödra- och barnavårdsstation skall utgå med 15

kronor per mottagning. Enligt styrelsens mening vore det bättre med ett

bestämt, skäligt belopp för ledarskap och hållande av lokal m. m. samt

ersättning per konsultation enligt taxa eventuellt med begränsning uppåt i

likhet med ersättning för behandling enligt lex veneris.

Med anledning av de föreslagna bestämmelserna örn statsbidrag till

resekostnader för hembesök hos spädbarn ifrågasätter medicinalstyrelsen,

örn ej restriktionen, att statsbidraget icke får överstiga hälften av de

verkliga resekostnaderna, tvingar fram en alltför omständlig kontrollering

av dessa kostnader. Bäst synes styrelsen vara, att kostnaderna ersättas till

fullo av statsmedel och att ett förslagsanslag å visst belopp, exempelvis

25,000 kronor upptages.

Statskontoret anser, att resebidraget bör beräknas efter annan grund än

antalet barn, enär detta lätt kunde medföra orättvisa. Statskontoret ifrågasätter,

huruvida icke i stället fixa bidrag böra införas, avvägda med hänsyn

till såväl befolkningens antal som besöksfrekvensen i de skilda distrikten.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser sannolikt, att ett statsbidrag av endast

30 öre per spädbarn även inom Uppsala län, där resorna äro jämförelsevis

billiga, ingalunda skulle åstadkomma den effektiva förebyggande vård, som

man vill främja med statsbidraget. Länsstyrelsen hemställer, att statsbidraget

måtte utgå med hälften av den verkliga kostnaden för ifrågavarande resor.

Förste provinsialläkaren i Kalmar län, barnmorskestyrelsen i länet, länsstyrelsen

i Gotlands län, förste provinsialläkaren i Jämtlands län ävensom barnmorskestyrelsen

i samma län giva likaledes uttryck åt den uppfattningen, att

ifrågavarande statsbidrag av befolkningskommissionen bestämts för lågt.

Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott framhåller, att resekostnaderna

torde komma att bli tämligen direkt beroende av folktätheten. Ju högre

folktäthet, desto lägre resekostnader. Då norrlandslänen lia cirka 10 gånger

lägre folktäthet än södra Sverige i medeltal och cirka 50 gånger lägre folktäthet

än t. ex. Malmöhus län, synes det utskottet skäligt, att norrlandslänen

åtnjuta någon motsvarande ökning av statsbidraget.

Förste provinsialläkaren i Norrbottens län erinrar, att enligt befolkningskommissionens

beräkningsgrunder för Norrbottens län, med rikets högsta

nativitet och en ytvidd av 105,520 kvm eller omkring en fjärdedel av hela

riket, skulle årligen utgå ett bidrag med omkring 2,700 kronor. Komme

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

sålunda statsbidraget att icke ens utgöra en tiondel av de genomsnittliga

kostnaderna för ett besök per spädbarn, bleve enligt förste provinsialläkarens

förmenande statsbidraget blott en gest. — Detta yttrande åberopas av länsstyrelsen

i länet samt länets landstings förvaltningsutskott och barnmorskestyrelse.

Örn barnet under längre eller kortare tider av året varit borta från vårdområdet,

kunna, framhåller länsstyrelsen i Kalmar län, svårigheter uppstå att

avgöra, huruvida det skall anses ha vistats därstädes. Och vidare måste

det enligt länsstyrelsens mening bliva förenat med mycket stort besvär för

distriktsvårdsstyrelserna att utröna, vilka utav de under ett kalenderår inom

ett område födda barn också under samma år vistats därstädes. Länsstyrelsen

föreslår därför, att statsbidraget måtte beräknas blott efter antalet

födda barn och icke också med hänsyn till deras vistelseort.

I vissa yttranden behandlas även frågan örn statsbidrag till resekostnader

för hembesök hos blivande barnaföderskor.

Medicinalstyrelsen anser bidrag till resekostnader för barnmorskas hembesök

hos blivande barnaföderskor böra beräknas på samma sätt som bidragen

vid hembesök hos spädbarn. Styrelsen föreslår ett årligt anslag för ändamålet

å 25,000 kronor.

Förste provinsialläkaren i Blekinge län m. fl. påkalla författningsbestämmelser

angående gäldande av barnmorskas resekostnader vid hembesök för

förebyggande mödravård.

Provinsialläkaren i Åtvidabergs distrikt framhåller, att bidrag till resor för

avlägset boende mödrar säkerligen i hög grad skulle höja ifrågavarande

verksamhets effekt.

Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott framhåller, att med de stora

avstånd, som inom vissa områden av de norrländska länen finnas mellan

distriktsbarnmorskornas stationsorter och en blivande moders hem, man

torde få räkna med att endast vid uppenbara behov en rådfrågning kommer

till stånd. Utskottet ifrågasätter, örn ej staten borde för vissa delar av de

nordligaste länen lämna resebidrag till barnmorskorna för vissa tjänsteresor

i berörda syfte.

Styrelsen för svenska provinsialläkarföreningen åter avstyrker på det bestämdaste

dylika besök. Enligt styrelsens mening skulle nämligen besöken

antingen lia propagandaändamål, vilket anses kunna nås på enklare sätt,

eller avse hemmets sanering, vilket faller inom distriktssköterskans verksamhetsområde.

— Även centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund avstyrker,

att barnmorskan obligatoriskt skall besöka varje gravid kvinnas hem. Endast

i de fall, där kvinnan önskar bli förlöst i hemmet, yttrar styrelsen, kan

skäl finnas för ett orienterande hembesök på förhand; i övriga fall är det

fullkomligt omotiverat och fördenskull olämpligt. — Förste provinsialläkaren

i Värmlands län uttalar sig bestämt emot att barnmorskor under första

delen av havandeskapet skulle förrätta hembesök, såvida de icke särskilt

kallats.

Barnmorskeläroanstalten i Göteborg anser, att bättre än hembesök i blivande

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

barnaföderskas hem vore, om exempelvis vigselförrättaren till äktenskapskontrahenterna

överlämnade en av staten godkänd broschyr med klara upplysningar

örn vilka risker en kvinna löper, som vid inträffande graviditet ej

låter undersöka sig före förlossningen. De ogifta mödrarna taga barnavårdsnämnderna

hand örn på samma sätt, erinrar anstalten.

Den ifrågasatta upplysningsverksamheten rörande barnens hälsovård

har närmare berörts av statens inspektör för fattigvård och barnavård

samt länsstyrelsen i Uppsala län.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård erinrar, att, då medicinalstyrelsen

i sitt betänkande den 4 april 1935 framförde tanken på statsanslag

för upplysningsverksamhet rörande barnens hälsovård, styrelsen uttalade,

att man med fördel kunde tänka sig en väsentlig medverkan i arbetet av

någon enskild organisation såsom svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet

och röda korset. Då kommissionen nu förutsätter, att staten, med

stöd av det begärda anslaget, skall övertaga upplysningsverksamheten på

området, vill inspektören endast understryka, vad medicinalstyrelsen i sitt

förenämnda förslag anfört örn fördelen av att erhålla medverkan från enskilda

organisationer. Särskilt har svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet,

vilket av allmänna arvsfonden erhållit bidrag under de sista åren, bedrivit

en synnerligen uppskattad upplysningsverksamhet, huvudsakligen i form av

demonstrationskurser över hela landet.

Länsstyrelsen i Uppsala län upplyser, att inom länet bedreves frivilliga

kurser, anordnade av barnavårdsförbundet, vilka vunnit stor anslutning och,

såvitt nu kunde bedömas, varit till betydande gagn för att förebygga eljest

mycket vanliga misstag i avseende å barnens diet, klädedräkt m. m. Det

vore därför enligt länsstyrelsens mening önskvärt, att, örn anslag till upplysningsverksamhet

beviljades, anslaget bleve tillgängligt även för dylika

kurser.

Departementschefen.

Behovet av en förebyggande mödra- och barnavård synes mig klart ådagalagt

av den verkställda utredningen. I denna punkt hava ock yttrandena varit

så gott som enhälliga. Delade meningar hava däremot gjort sig gällande beträffande

den föreslagna organisationens huvudlinjer. Jag syftar härvid i

första hand på frågan om barnmorskornas deltagande i hithörande

vård.

Att den förebyggande mödravården handhaves av barnmorskorna får anses

naturligt, och någon erinran däremot har ej heller framställts. Detsamma

gäller vården av det späda barnet under de första två å tre veckorna efter förlossningen,

då modern alltjämt är i behov av barnmorskas hjälp. Det är för

tiden därefter, alltså beträffande den förebyggande barnavården i stort, som

åsikterna gå i sär. Hithörande arbetsuppgifter ha vid den tidigare handläggningen

av frågan örn distriktsvårdens omorganisation ansetts tillhöra distriktssköterskas

uteslutande verksamhetsområde. Denna uppfattning hävdades av

medicinalstyrelsen i dess förslag och delades av mig i uttalande till statsråds
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Majlis proposition nr 39.

protokollet i samband med framläggandet av proposition i ämnet (nr 213) för

1935 års riksdag. Jag avvisade därvid uttryckligen den då från barnmorskehåll

framförda tanken att genom barnmorskeinstitutionens anlitande tillgodose

ifrågavarande arbetsuppgifter, under särskilt framhållande av vikten

att uppnå största möjliga enhetlighet i det socialhygieniska arbetet ute i

orterna. Vid behandlingen av propositionen uttalade riksdagen häremot ingen

erinran, men fann det slutliga ställningstagandet i denna del böra anstå, till

dess frågan örn den förebyggande mödra- och barnavården upptoges till prövning.

Medicinalstyrelsen har i sitt förslag rörande sistnämnda vårds ordnande

i princip vidhållit sin förut uttalade uppfattning uti nu berörda hänseende,

ehuru styrelsen såsom en tillfällig anordning under övergångstiden ansett sig

kunna godtaga, att ett mindre antal dugande barnmorskor anlitades för ändamålet.

Befolkningskommissionen har, närmast med hänvisning till barnmorskeväsendets

betydande överorganisation, förmenat, att nuvarande barnmorskor

borde under övergångstiden kunna tagas i anspråk för den egentliga barnavården

i betydligt större utsträckning än medicinalstyrelsen tänkt sig, i synnerhet

därest de erhölle viss kompletterande utbildning i barnavård. Härutöver

har befolkningskommissionen, som antytts, framlagt förslag till en sådan

utvidgning av barnmorskeutbildningen, att alla barnmorskeelever framdeles

skulle bli kompetenta att handhava förebyggande barnavård, alltså åsyftande

att möjliggöra ett mera permanent användande av barnmorskor i denna

verksamhet. Under ärendets gång har sålunda en successiv uppmjukning av

förslagen skett till förmån för barnmorskornas användande i förebyggande

barnavård.

I yttrandena över befolkningskommissionens förslag återfinnas talesmän för

alla uppfattningar, som inrymmas mellan de båda ytterligheterna, alltså från

ett bestämt avvisande av varje anlitande av barnmorskor i den förebyggande

barnavården till ett konsekvent ersättande av distriktssköterskorna med barnmorskor

i denna vård. De, som ställa sig helt avvisande mot barnmorskornas

användande i barnavården, befara, att även ett tillfälligt anlitande av barnmorskor

för ifrågavarande ändamål under en viss övergångstid skulle medföra

en dualism i organisationen, som lätt skulle bli bestående. Svårigheter skulle

nämligen uppstå att efter övergångstidens slut beröva barnmorskorna de ekonomiska

fördelar, som varit förenade med deras arbete i den förebyggande

barnavården, och anordningen skulle därför på många håll tendera att bli av

varaktig natur, med påföljd, att distriktsvårdens genomförande skulle motverkas

eller i varje fall fördröjas. Dessutom framhålles, att distriktsbarnmorskorna

lämpa sig mindre väl för tjänstgöring i barnavård, som till stor del

måste ske å bestämda mottagningar, enär de i första hand måste vara till hands

vid inträffande förlossningar. Förespråkarna för den motsatta ståndpunkten

åter göra gällande, att distriktssköterskorna, om de ensamma skulle ombesörja

jämväl förebyggande barnavård, skulle få ett alltför stort arbetsfält och att

det därför måste ur det helas synpunkt vara en fördel, därest barnmorskorna,

vilkas arbete i förlossnings- och mödravården under alla omständigheter skulle

bli av relativt liten omfattning, kunde omhänderhava även den förebyggande

barnavården.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

För egen del anser jag mig sakna anledning att i princip frångå den ståndpunkt,

som jag vid handläggningen av frågan om distriktsvårdens omorganisation

hävdat. Jag vill därvid särskilt understryka de svårigheter, som i praktiken

skulle möta för barnmorska att tjänstgöra vid bestämda mottagningar i

barnavård, utan att därvid antingen förlossningsvården eller barnavården

skulle bliva lidande. Det kan ock ifrågasättas, huruvida de i barnavården ingående

hembesöken utgöra en lämplig uppgift för barnmorskorna, som med

hänsyn till sin förlossningsverksamhet böra ur smittosynpunkt iakttaga all

möjlig försiktighet. Jag kan ej heller finna annat än att den enhetlighet i det

socialhygieniska fältarbetet, vilken utgör en av distriktsvårdsreformens ledande

principer, kommer att rubbas, därest man jämte distriktssköterskan inordnar

barnmorskan såsom en ordinarie arbetskraft å barnavårdens område. Olämpligheten

av en sådan anordning framstår i klar dager, då man betänker, att

den förebyggande barnavården fullt utbyggd skall omfatta icke blott spädbarn

utan även barnen upp i skolåldern. Det kan väl ej gärna ifrågasättas, att barnmorskan

skall följa barnet hela denna tid, utan måste alltså distriktssköterskan

förr eller senare övertaga hithörande uppgifter. I familjer med flera barn

skulle man då ofta stå inför den situationen, att man för ett eller flera av dem

finge vända sig till barnmorskan och för andra barn till distriktssköterskan.

Att en sådan ordning icke kan vara lämplig torde utan vidare vara klart. Härtill

kommer, att den nuvarande barnmorskeutbildningen måste omläggas och

förlängas med minst IV2 år för att barnmorskorna skola förvärva erforderlig

kompetens i barnavård. I realiteten skulle alltså ett godtagande i princip av

ifrågavarande anordning innebära, att man med statsmedel befordrade uppkomsten

av en dubbelorganisation på den förebyggande barnavårdens område,

en åtgärd, till vilken jag icke önskar medverka.

Örn jag sålunda i princip måste intaga en avvisande hållning gentemot

barnmorskornas deltagande i det förebyggande barnavårdsarbetet, är jag dock

villig medgiva, att vägande skäl kunna anföras för en provisorisk anordning

i detta syfte under en övergångstid, då det förebyggande arbetet närmast

eller helt kommer att inriktas på spädbarnen. Det måste nämligen ur det

allmännas synpunkt anses önskvärt, att, intill dess erforderligt antal distriktssköterskor

blivit utbildade, för den nämnda verksamheten taga i anspråk den

överflödiga arbetskraft, som är till finnandes inom nuvarande distriktsbarnmorskekåren,

helst som detta synes kunna ske genom att låta för ändamålet

lämpliga barnmorskor genomgå en relativt kort kompletterande utbildning.

Det har visserligen befarats, att även en dylik tillfällig användning av barnmorskor

i förebyggande barnavård skulle medföra en bestående dualism till

men för det socialhygieniska arbetet. Med de ändrade riktlinjer för barnmorskornas

avlönande, som jag i det föregående uppdragit, torde emellertid

dessa farhågor ej kunna anses grundade. Tvärtom föreligger anledning antaga,

att flertalet barnmorskor skola, alltefter som distrikten genom omreglering

utvidgas, finna med sin fördel förenligt att helt ägna sig åt sitt egentliga

arbetsfält — förlossningsvården och mödravården — och lämna barnavården

åt distriktssköterskorna. Man kan dessutom understryka anordningens karak
-

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

tär av provisorium genom att begränsa barnmorskornas användande i förebyggande

barnavård till de län, där distriktsvården är minst utvecklad. Detta

skulle i så fall ske genom att lämna för uppgiften lämpade barnmorskor från

dylika län företräde till de kompletteringskurser i barnavård, som skulle anordnas

på statens bekostnad.

Härmed är jag inne på frågan, i vilken utsträckning man bör räkna med ett

deltagande av nuvarande barnmorskor i förebyggande barnavård. Skall åtgärden

över huvudtaget få någon praktisk betydelse, torde man härvid icke kunna

utgå från ett antal, som mera väsentligt understiger det av befolkningskommissionen

angivna, d. v. s. cirka 200. Till belysning härav vill jag nämna, att

det för närvarande finnes omkring 500 distriktssköterskor, medan det totala

behovet vid full utbyggnad av distriktsvården uppskattats till omkring 1,500.

Å andra sidan är att märka, att örn de av kommissionen förordade kompletteringskurserna

skola få önskvärd effekt, desamma måste avsevärt förlängas eller

ock, vilket är att föredraga, föregås av praktisk utbildning å barnsjukhus i

huvudsaklig överensstämmelse med vad medicinalstyrelsen i sitt yttrande över

befolkningskommissionens förslag anfört. Det senare kan dock på grund av den

ringa tillgången å utbildningsplatser å barnsjukhus endast mera undantagsvis

bli fallet, örn ej utbildningen av distriktssköterskorna skall sättas i efterhand.

Man tvingas alltså att även beträffande distriktsbarnmorskornas anlitande för

förebyggande barnavård gå stegvis fram. Företräde synes under sådana förhållanden,

i enlighet med vad jag nyss antydde, böra lämnas de län, där

distriktsvård ännu ej alls eller blott i ringa utsträckning genomförts.

För ett bedömande av kompletteringskursernas närmare omfattning, anordnande

och antal samt kostnaderna därför föreligger för närvarande. icke tillräcklig

utredning. Jag anser mig därför förhindrad att på nuvarande stadium

äska medel för dylika kursers igångsättande. Jag torde få återkomma till

frågan vid beräknandet av utgifterna för budgetåret 1938/1939.

Beträffande organisationen i övrigt har bland annat ifrågasatts,

huruvida icke centralernas verksamhet borde begränsas till sådana fall,

som icke lämpligen kunde utredas eller behandlas vid mödra- och barnavårdsstationerna.

Den bakomliggande tanken är att i möjligaste mån förbehålla

hithörande vård åt de civila tjänsteläkarna. I likhet med medicinalstyrelsen

anser jag angeläget, att de specialutbildade läkarkrafter, som äro anställda vid

centralerna, i första hand utnyttjas, och detta låter sig icke göra med mindre

än att centralerna få fungera jämväl såsom stationer för kringliggande bygd.

En annan ordning skulle för övrigt lätt leda till överorganisation på området.

I några yttranden har ock framhållits önskvärdheten av att en uppdelning

av arbetet å olika läkare kunde ske även vid centraler av typ II, därest så av

lokala skäl visade sig lämpligt. Man har därvid särskilt åsyftat att kunna bibehålla

en redan startad mödravårdsverksamhet vid lasarett eller sjukstuga utan

samband med barnavård. Ehuru det givetvis måste ställa sig något dyrare för

det allmänna att bedriva mödra- och barnavård vid skilda centraler å orter, där

med hänsyn till folkmängden endast en central kräves, vill jag dock ej motsätta

mig en sådan anordning i de fall, där speciella lokala omständigheter

tala därför och medicinalstyrelsen anser sig kunna godkänna densamma.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Majus proposition nr 39.

I övrigt ligger det i sakens natur, att den ifrågavarande verksamheten endast

successivt kan igångsättas. Då jag ansluter mig till förutsättningen, att

en allmän organisationsplan skall föreligga, utgår jag från att utbyggnaden

skall kunna ske efter hand och att alltså åt huvudmannen skall inrymmas befogenhet

att bestämma den ordning, i vilken verksamheten skall praktiskt

träda i funktion. Med hänsyn till nödvändigheten att för verksamheten påräkna

provinsialläkarnas medverkan synes föreskrift örn skyldighet i sådant

avseende böra meddelas i vederbörligt avlöningsreglemente. Denna fråga

torde senare få underställas Kungl. Maj:t.

Ledningen av vården inom landstingsområdena har av medicinalstyrelsen

förutsatts tills vidare ankomma å distriktsvårdsstyrelserna, medan befolkningskommissionen

ansett även barnmorskestyrelser kunna komma ifråga,

åtminstone under övergångstiden. Vid remissbehandlingen har i denna del

icke framkommit någon mera väsentlig erinran. Själv finner jag övervägande

skäl tala för att ledningen tills vidare som regel anförtros åt distriktsvårdsstyrelsen,

där sådan finnes. I de län, där distriktsvården endast är i ringa omfattning

utbyggd, lära dock de lokala förhållandena få bli avgörande för

frågan örn administrationen av den förebyggande mödra- och barnavården.

Uppenbart är, att en rationell lösning av denna fråga på många håll kan möta

vanskligheter med hänsyn till den anknytning till sluten barnbörds- och bamsjukvård,

som normalt förutsättes komma till stånd. En möjlighet att ordna

denna angelägenhet i riktning mot önskvärd enhetlighet erbjuder emellertid

den lösning, som jag i det föregående förordat på tal örn samarbete mellan

sluten och öppen förlossningsvård och som innebär, att landstingets förvaltningsutskott

under vissa villkor kan fungera både som barnmorskestyrelse

och distriktsvårdsstyrelse. Jag vill i detta sammanhang betona, att enligt min

uppfattning det alltmer växande kravet på en enhetlig ledning av all socialhygienisk

verksamhet inom länen i längden icke kan tillbakavisas. Det är

min avsikt att under den närmaste tiden upptaga hithörande spörsmål till en

allsidig omprövning.

Vad särskilt angår ledningen av mödra- och barnavården i städerna utanför

landsting, har denna förutsatts tillkomma ett stadens eget organ. I ett flertal avgivna

yttranden har ifrågasatts, huruvida icke en uppdelning av vårdens handhavande

i dessa städer kunde ske på det sätt, att mödravården förlädes under

hälsovårdsnämnden eller vederbörande sjukhusdirektion och den förebyggande

barnavården under barnavårdsnämnden. I och för sig synes här intet hinder föreligga

för en uppdelning av ledningen för mödra- och barnavården på två skilda

organ, men man torde dock som allmän regel böra fasthålla vid, att ledningen

i båda fallen skall tillkomma en medicinskt orienterad myndighet. Jag vill

erinra örn att de frågor, som möta inom såväl mödra- som barnavården, i allt

väsentligt hänföra sig till hälsovården och därför förutsätta tillgång till medicinsk

sakkunskap. Jag kan därför ej tillstyrka, att barnavårdsnämnd annat

än rent undantagsvis utövar ledningen av den förebyggande barnavården. J

sådana fall lärer särskilt medgivande av Kungl. Majit böra lämnas. För övrigt

torde även i dessa städer ledningen få tillkomma det organ, som med hänsyn

till de lokala förhållandena synes bäst ägnat för uppgiften.

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Majus proposition nr 39.

Yad härefter angår den ekonomiska sidan av ifrågavarande förslag, har man

på åtskilliga håll uttalat sig emot generell avgiftsfrihet för

klientelet, oberoende av förmögenhetsställning, under förmenande att verksamheten

därigenom i onödan skulle komma att erhålla en icke önskvärd

prägel av fattigvård. Enligt min åsikt äro emellertid dessa farhågor ogrundade.

Avgörande för frågan örn avgiftsfrihet synes mig den omständigheten

vara, att det här i stort sett gäller en ny verksamhet, örn vars betydelse för

det uppväxande släktet stora delar av vårt folk ännu ej kommit till full insikt

och för vars genomförande det på den grund är av största vikt att ekonomiska

hinder ej resas. Av samma skäl och med hänsyn till önskvärdheten av full

likställighet över hela landet kan jag ej heller biträda framkommet yrkande,

att åt huvudmannen skulle inrymmas rätt att efter viss taxa uttaga avgift

för ifrågavarande vård.

De framställda kraven på högre statsbidrag till anordnande

och drift av centraler och stationer anser jag mig tills vidare

icke kunna tillstyrka. Staten synes mig i dessa delar enligt föreliggande förslag

hava åtagit sig en fullt skälig andel av de kostnader, som verksamheten

därstädes beräknats draga. Skulle det senare visa sig, att de verkliga kostnaderna

avsevärt överstiga de beräknade, får frågan örn statens bidrag till

verksamheten tagas under omprövning. Att städerna utanför landsting böra,

på sätt i förslaget förutsatts, i statsbidragshänseende principiellt jämställas

med landstingen finner jag välbetänkt.

I fråga örn grunderna för statsbidrag till resekostnader för

hembesök hos spädbarn synes däremot en ändring påkallad i syfte att uppnå

en större rättvisa landstingen emellan. Det förefaller mig alltför schematiskt

att i detta hänseende blott räkna med antalet barn, oavsett det antal besök,

som i verkligheten avlägges. Rimligare är utan tvivel, att statens bidrag här

— liksom i andra liknande fall — sättas i relation till de verkliga kostnaderna.

Att härvid låta staten ersätta hela resekostnaden, på sätt medicinalstyrelsen

i sitt senare yttrande funnit önskvärt, är enligt min uppfattning att gå för

långt, utan torde man böra begränsa sig till att med statsmedel ersätta viss

del av kostnaderna. Sättet för bidragets utmätande kan givetvis vara föremål

för olika uppfattning. Goda skäl synas mig emellertid kunna anföras för att,

på sätt som föreslagits, utmäta statens andel något olika, allt efter länens

ytvidd och folktäthet. I huvudsak lärer den uppdelning av länen i tre grupper,

som av medicinalstyrelsen föreslagits och av befolkningskommissionen tillstyrkts,

kunna godtagas. Rimliga krav på rättvisa lära få anses tillgodosedda,

därest statens bidrag bestämmes för första gruppen till 70 procent, för andra

gruppen till 60 procent och för tredje gruppen till 50 procent av de verkliga

resekostnaderna. Någon maximering av det sammanlagda bidragsbeloppet för

de olika länen eller länsgrupperna torde tills vidare icke böra förekomma, utan

bör det ankomma på medicinalstyrelsen, som skall handhava utbetalningen av

hithörande statsbidrag, att därest behov av en maximering framdeles skulle

uppstå, framlägga det förslag i ämnet, som omständigheterna kunna påkalla.

Jag förutsätter, att vid planerandet av hithörande resor hänsyn tages till det

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

allmännas ekonomiska intresse, i den mån så är förenligt med vårdens ändamålsenliga

tillgodoseende. Som regel torde statsbidraget icke få beräknas

efter förmånligare grunder än gällande allmänna resereglemente medgiver.

Att låta statsbidrag utgå jämväl till hembesök i mödravård, lärer knappast

böra ifrågakomma. Ej heller synes mig eljest anledning föreligga att på nuvarande

stadium förorda en utbyggnad av mödra- och barnavården utöver den

ram, som innefattas i medicinalstyrelsens förslag av den 4 april 1935. Jag

förutsätter dock att, i den mån förhållandena så medgiva, tillgängliga barnavårdscentraler

må kunna anlitas jämväl för barn i förskolåldern, därest huvudmannen

så beslutar.

Slutligen vill jag med några ord beröra frågan om upplysningsverksamhet

i hithörande ämnen. Alla äro ense örn en sådan upplysningsverksamhets

stora betydelse. Verksamheten torde, på sätt medicinalstyrelsen

framhållit, kunna utövas dels genom tillhandahållande av lämpliga

skrifter, dels genom muntliga föredrag, icke minst i radio, dels ock genom

kortare demonstrationskurser. I verksamheten böra, med stöd av statsbidrag, i

möjligaste mån engageras även enskilda sammanslutningar och föreningar, t. ex.

röda korset, fattigvårds- och barnavårdsförbundet och lokala föreläsningsförbund

inom länen. Ledningen torde emellertid böra förbehållas medicinalstyrelsen

och de lokala huvudmännen. För riksförbunds deltagande synes godkännade

av medicinalstyrelsen böra erfordras, medan för de lokalt verksamma föreningarna

godkännande av huvudmannen torde vara tillräckligt. Under alla förhållanden

synes kursverksamheten böra stå under offentlig kontroll, bland annat med

hänsyn till vikten av att den vid kurserna lämnade undervisningen befinner

sig i överensstämmelse med de grunder, som tillämpas av funktionärerna inom

den förebyggande bärna- och mödravården, alltså främst läkare, distriktssköterskor

samt barnmorskor. Det är nämligen angeläget att, i den mån

meningsskiljaktigheter beträffande hithörande frågor framträda, dessa icke

få göra sig gällande i det praktiska vårdarbetet. Det bör här vara myndigheternas

sak att åvägabringa ett samarbete mellan fackmännen för att förebygga

en villrådighet hos allmänheten, vilken eljest lätt kan föranleda en

ogrundad misstro till verksamheten.

YI. Barnmorskeutbildningen.

Gällande bestämmelser.

Gällande bestämmelser i ämnet innefattas i Kungl. Maj:ts stadga för barnmorskeundervisningen

i riket den 19 augusti 1921 (nr 635).

Enligt denna stadga sker utbildningen av barnmorskor vid de för sådant

ändamål inrättade läroanstalterna i Stockholm; och Göteborg, där all undervisning

är kostnadsfri. Barnmorskeläroanstalterna stå under överinseende

av medicinalstyrelsen, som jämväl handhar till anstalterna anslagna penningmedel.

Närmaste ledningen av vardera anstalten tillkommer dess Överlärare,

som benämnes professor. Undervisning meddelas av, förutom överläraren,

en lärare (barnmorskeläraren), en lärare i barnavård (bärnavårdsläraren), en

Överbarnmorska och en assistent (assistentbarnmorskan). Överlärare ut
-

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj is proposition nr 39.

namnes av Kungl. Majit efter förslag av medicinalstyrelsen, övriga lärare

tillsättas av medicinalstyrelsen efter förslag av överläraren.

För inträde som elev vid barnmorskeläroanstalt erfordras bland annat, att

sökanden medelst intyg styrker sig hava inhämtat kunskaper, som en fullständig

folkskolekurs är avsedd att bibringa, samt att lion uppnått 21 men ej

överskridit 30 år. I sistnämnda hänseenden kan dock medicinalstyrelsen meddela

dispens. Sökanden skall dessutom förete intyg av två i sökandens hemort

bosatta, välkända personer, att hon förfogar över erforderliga medel såväl

för sitt uppehälle under provtjänstgöring och lärotid som till inköp vid dess

slut av nödig utrustning för barnmorskeyrkets bedrivande.

Sedan överläraren granskat de inkomna ansökningarna, anmodar han ofördröjligen

de sökande, vilka bäst motsvara inträdesfordringarna och för övrigt

synas vara lämpliga, att i den ordning och på den dag, sora av överläraren

bestämmas, inställa sig vid anstalten till en månads provtjänstgöring, över

provelevs under provtjänstgöringeu ådagalagda praktiska duglighet och lämplighet

i övrigt avgiver överbarnmorskan betyg, vilket jämte de vid inträdesansökningen

fogade handlingar lägges till grund för prövning av samma ansökan.

Beslut om barnmorskeelevers antagande meddelas av överläraren i

samråd med barnmorskeläraren.

Den egentliga utbildningen pågår i 23 månader i följd, varvid såväl teoretisk

som praktisk undervisning meddelas. I den teoretiska undervisningen

ske dock vissa kortare uppehåll under sommaren, vintern och våren. Undervisning

meddelas i följande ämnen:

läran om bakterier, infektion och desinfektion samt allmän hälsovård, läran

om människokroppens byggnad och förrättningar, allmän sjukdomslära samt

sådan sjukvård och sjukvårdsteknik, som barnmorskan för sitt yrke behöver,

läran om det regelbundna havandeskapet samt den regelbundna förlossningen

och barnsängstiden, läran om under havandeskapet, förlossningen och barnsängstiden

förekommande oregelbundenheter i den omfattning, som är nödig

för barnmorskans reglementsenliga verksamhet, det nyfödda barnets vård,

det friska barnets uppfödning och vård under det första levnadsåret med särskilt

framhållande av digivningens betydelse, de viktigare sjukdomsanledningarna

under den späda barnaåldern och vanligare rubbningar i det späda

barnets hälsotillstånd, författningar rörande barnmorskeväsendet och barnavården,

samt uppsättande av rapporter, som angå yrkesutövningen.

Elev, som fullständigt genomgått godkänd sjuksköterskeskola, är befriad

från provtjänstgöring samt deltagande i undervisningskursen under de fem

första månaderna. Annan elev må av medicinalstyrelsen efter överlärarens

hörande medgivas enahanda befrielse.

Slutförhör hålles offentligt. För godkända elever utfärdar överläraren

barnmorskebrev, vilka därefter jämte vissa andra handlingar skola insändas

till medicinalstyrelsen för åtecknande av legitimationsbevis. Innan barnmorskebrev

blivit försett med sådant bevis, berättigar det ej till yrkets ut
-

s. 126 Kontrollera mot PDF

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Tidigare framställningar och uttalanden.

Frågan om en utvidgad barnmorskeutbildning har under senare år i olika

sammanhang varit föremål för meningsutbyte. Diskussionen har därvid närmast

rört sig örn utbildningen av sådana barnmorskor, som skola användas i

sluten vård. Denna fråga har sålunda dryftats å ett flertal sammanträden med

svenska barnmorskeförbundet och därtill anslutna föreningar ävensom å sammanträden

med svensk sjuksköterskeförening. Under hand ha vissa preliminära

riktlinjer utformats, enligt vilka sjuksköterskeelever efter två års grundläggande

utbildning vid sjuksköterskeskola skulle få övergå till en barnmorskekurs

örn IV2 år, varefter kompetens skulle erhållas både som barnmorska

och sjuksköterska.

Spörsmålet har ock berörts i svenska barnmorskeförbundets förenämnda

promemoria den 1 augusti 1935 angående barnmorskeväsendet och dess utvecklingsmöjligheter,

vari bland annat framhållits följande.

I och med att barnmorskorna i vida större utsträckning än förut komme att

få sitt arbete förlagt till anstalter, måste större krav ställas på deras kunskaper.

Barnmorskan utbildades för närvarande med syfte att vinna kompetens

för vården av normala förlossningsfall i hemmen; inträdde någon sjuklig

rubbning, skulle patienten i regel överföras till sjukvårdsanstalt. Det vore

emellertid uppenbart, att man i allmänhet icke finge ifrågasätta dylik överflyttning

från de förlossningshem, som förbundet förordade. Rätt stora krav

komme därför att ställas på de anstaltsanställda barnmorskornas rena sjukvårdskunskaper.

Då efter den slutna barnbördsvårdens utbyggande sannolikt

flertalet inom förlossningsvården sysselsatta barnmorskor komme att

hava behov av sjukvårdsutbildning, syntes det förbundsstyrelsen böra allvarligt

ifrågasättas, örn icke barnmorskeutbildningen i dess helhet borde omläggas

i denna riktning. För att den förebyggande mödra- och barnavården i

framtiden skulle få en lämplig utformning, ansåge förbundet en snar utredning

rörande barnmorskeväsendets framtida organisation ofrånkomlig, varvid

sagda utredning jämväl borde upptaga frågan om en eventuell förändring

av barnmorskeutbildningen.

Befolkningskommissionens förslag.

Befolkningskommissionen har jämväl funnit behov föreligga av en ändrad

barnmorskeutbildning. Som stöd härför anför kommissionen i huvudsak följande.

Kommissionen har i det föregående förordat, att förlossningsvården i

dess helhet skall vara kostnadsfri. Detta innebär, att barnmorsketaxan bortfaller

och att distriktsbarnmorskorna bliva helt avlönade befattningshavare.

Det har under dessa förhållanden synts kommissionen önskvärt, att distriktsbarnmorskorna

för framtiden avlönas efter samma grunder som de med dem i

viss utsträckning samarbetande distriktssköterskorna. Då en sådan lösning

av barnmorskornas lönefråga för flertalet av dem skulle innebära en ökning

av deras nuvarande inkomster, har man ansett sig till densamma lämpligen

kunna knyta ett krav på ökad utbildning. Hedan ur denna synpunkt ligger

tanken på en jämförlig utbildning för de båda grupperna av befattningshavare

nära till hands.

Kommissionen har vidare i huvudsak tillstyrkt medicinalstyrelsens förslag

av den 4 april 1935 angående förebyggande mödra- och barnavård. Örn

barnmorskorna, som givetvis skola handhava mödravården, även bliva skickade

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Majus proposition nr 39.

att i samma utsträckning som distriktssköterskorna taga del i barnavården,

är detta praktiskt sett en stor vinst. Lokala lämplighetsförhållanden och hänsyn

till arbetsfördelningen kunna under sådana omständigheter få avgöra, i

vad mån denna verksamhet skall handhavas av distriktssköterska och barnmorska

gemensamt eller av endera. Även med tanke på resor för hembesök

måste en sådan fördelning av arbetet allt efter behovet anses lämplig. Barnmorskorna

kunna emellertid deltaga i barnavården i nu avsedd utsträckning

endast under förutsättning, att deras undervisning i spädbarnsvård, barnsjukvård

och social barnavård väsentligen utvidgas.

Kommissionen har tillika framhållit den tendens till en utveckling av den

slutna barnbördsvården på bekostnad av den öppna, som sedan åtskilliga år

förefinnes. Denna utveckling har till följd, att ett växande antal barnmorskor

få sitt arbete förlagt inom en sjukvårds- eller barnbördsanstalt. De på sådant

sätt anställda barnmorskorna behöva den anstaltsvana och den träning i

skötseln av en sjukavdelning, som sjuksköterskeutbildningen giver. Efterfrågan

från lasarettens sida på barnmorskeutbildade sjuksköterskor har också

under de senaste åren väsentligt ökats. Om man alltså finner det önskvärt

att hava tillgång till barnmorskor med sjuksköterskeutbildning på större

anstalter följer härav, att även barnmorskorna vid mindre anstalter och i den

öppna vården böra hava samma utbildning. Det är nämligen, såsom förut

framhållits, av största vikt, att en nära samverkan ordnas mellan öppen och

sluten vård med möjlighet till förflyttning av befattningshavare dem emellan.

Med hänsyn till önskvärdheten av att öka barnmorskornas användbarhet i

den slutna barnbördsvården är alltså en barnmorskeutbildning på grundval

av sjuksköterskeskola att förorda.

För en kombinerad sjuksköterske-barnmorskeutbildning talar även den

förkortning av utbildningstiden å barnmorskeläroanstalt, som därigenom

möjliggöres. Vissa ämnen äro nämligen gemensamma för sjuksköterske- och

barnmorskeundervisningen. Genom en sammanslagning av de båda utbildningsgrenarna

kan dubbelundervisning undvikas. Redan nu erhåller en sjuksköterska

en avkortning av lärotiden vid barnmorskeläroanstalten med 5 månader,

motsvarande den tid, under vilken barnmorskeeleverna inhämta kunskaper

i de ämnen, som ingå i sjuksköterskeskolans kursplan.

Slutligen erinrar kommissionen, att tidpunkten för en reform även så till

vida är gynnsam, som barnmorskeundervisningen i och för sig är i behov av

omläggning. Kommissionen åberopar härutinnan ett av dess expert, överläraren

vid barnmorskeläroanstalten i Stockholm, professor B. Lundquist,

gjort uttalande, så lydande:

»Den nuvarande undervisningsplanen för barnmorskeelever är ur pedagogisk

synpunkt icke lycklig. Utan att ingå på några detaljer må här endast

framhållas en olägenhet. För utbildning under begränsad tid i ett rent praktiskt

yrke, barnmorskans liksom sjuksköterskans, är det angeläget, att eleven

inhämtar det teoretiska underlaget i god tid och under sådana förhållanden,

att hon har möjlighet att fullt tillgodogöra sig den praktiska undervisningen.

För att så skall kunna ske har man vid t. ex. utbildningen av sjuksköterskor

förlagt den teoretiska undervisningen till särskilda perioder av skoltiden,

iramför allt i dess början. Vid barnmorskeundervisningen däremot meddelas

den teoretiska undervisningen, enligt författningens föreskrifter, jämsides

med det praktiska arbetet under hela lärotiden. Någon slags tidsindelning

för teoretisk och praktisk undervisning är därför omöjlig, och utbytet

av undervisningen äventyras i icke ringa grad härigenom. Med det nu
-

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

varande undervisningssystemet sammanhänger åtminstone till en viss grad

ett intensivt utnyttjande av elevernas arbetskraft till icke ringa förfång för

deras receptivitet. Barnmorskeundervisningen måste därför i grunden reformeras.

»

Kommissionen har för sin del i princip accepterat en sådan omorganisation

av barnmorskeundervisningen, att densamma uppdelas på en grundläggande

utbildning under minst 2 år vid godkänd sjuksköterskeskola och

en därpå följande specialutbildning under IV2 år vid barnmorskeläroanstalt.

Kommissionen uttalar i anslutning härtill, att man icke beträder ett nytt och

oprövat område, om man låter barnmorskeutbildning följa som specialutbildning

efter grundläggande sjukvårdsutbildning. Fastmera följde man därmed

samma linje, som redan i stor utsträckning vore vägledande vid sjuksköterskeutbildningen,

t. ex. beträffande utbildningen av distriktssköterskor och barnsjuksköterskor.

Kommissionen vore emellertid medveten örn att svårigheter mötte, när det

gällde att pressa in en specialutbildning som den nu ifrågavarande inom

ramen av de tre år, som sjuksköterskeutbildningen numera omfattade. Kommissionen

hade därför icke ansett sig kunna förorda, att en kombinerad barnmorske-sjuksköterskeutbildning

skulle kunna fullgöras på kortare tid än 3''/2

år. De olägenheter, som den något längre utbildningstiden kunde anses innebära

för de barnmorskeutbildade sjuksköterskorna vid jämförelse med övriga

sjuksköterskor, funne kommissionen uppvägas av den fördel, som det innebure

att erhålla såväl sjuksköterskekompetens som barnmorskelegitimation.

Kommissionen är heller icke främmande för att man särskilt å sjuksköterskehåll

ställt sig betänksam mot den sålunda förordade omläggningen av barnmorskeutbildningen.

Kommissionen, som icke kunnat dela ifrågavarande betänkligheter,

yttrar härutinnan:

Under de överläggningar, som ägt rum mellan medlemmar av kommissionen

och representanter för sjuksköterskeskolorna, hava de senare visserligen

i viss utsträckning ställt sig tveksamma inför en sådan omläggning av

barnmorskeundervisningen, att densamma skulle bygga på en grundläggande

utbildning under de två första åren i en sjuksköterskeskola. Man har pekat

på de schematekniska svårigheter, som möta, när det gäller att tillse, att eleverna

inom denna knappt tillmätta tid erhålla det erforderliga antalet utbildningsmånader

på olika sjukavdelningar. Kommissionen, som till fullo beaktat

dessa svårigheter, finner emellertid, att de till en viss grad mildras

genom det i jämförelse med sjuksköterskeskolans totala elevantal ringa antal

elever per år, som skulle utbildas till barnmorskor. För närvarande utbildas

cirka 48 barnmorskor per år mot omkring 500 sjuksköterskor, fördelade på

ett 20-tal skolor. Kommissionen anser sig också i sitt förslag hava tagit hänsyn

till de organisatoriska svårigheterna genom att ej bland villkoren för inträde

vid barnmorskeläroanstalt uppställa fordran på bestämt antal månade*

i fråga örn tjänstgöring å olika sjukavdelningar med det enda undantag, at

4 månader å barnavdelning fastslagits som ett minimikrav.

Sjuksköterskeskolornas representanter hava även varit betänksamma inför

utsikten att förlora kontakten med sina elever under en så lång sammanhängande

period som IV2 år. Kommissionen hyser dock förvissningen, att

samverkan mellan barnmorskeläroanstalt och sjuksköterskeskola kan påräk
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 39. 129

nas, och kommer i sådant syfte att föreslå, att i styrelse för barnmorskeläroanstalt

skall finnas en representant för sjuksköterskeskolorna.

Man har slutligen från sjuksköterskeskolornas håll uttalat farhågor för att

en kombinerad sjuksköterske-barnmorskeutbildning, sådan den här skisserats,

skulle leda till uppkomsten av två olika slag av sjuksköterskor. Enligt

kommissionens mening är denna uppfattning likväl icke riktig. Yad angår

barnmorskan-sjuksköterskan, i det ögonblick hennes utbildning är avslutad,

är hon uppenbarligen fullt lika kvalificerad som en annan sjuksköterska.

Hon har tillbringat sitt tredje utbildningsår å vissa specialavdelningar (förlossningsavdelning,

barnbördsavdelning, obstetrisk poliklinik). En annan

sjuksköterska har i stället erhållit specialutbildning å operationsavdelning

o. s. v. Att barnmorskan-sjuksköterskan, till skillnad från andra sjuksköterskor,

under ytterligare några månader inhämtat förlossningskonstens teori är ju

en fördel med avseende å hennes allmänna utbildning. Skulle man å andra

sidan anse, att en bammorskeutbildad sjuksköterska, örn hon efter ett antal år

som barnmorska önskar arbeta exempelvis som privatsköterska, kan tänkas

vara mindre kvalificerad för dylikt allmänt sjuksköterskearbete än den, som

oavbrutet ägnat sig åt sådan verksamhet, så är detta möjligen riktigt. Det

bör emellertid bemärkas, att detsamma gäller — i sannolikt högre grad — örn

en laboratorie- eller röntgensköterska, som efter en motsvarande tidsperiod

vill göra liknande utbyte av arbete. Att av denna anledning tala om två olika

slag av sjuksköterskor synes därför oberättigat.

Hörande omorganisationens närmare innebörd anför kommissionen i huvudsak

följande.

I fråga örn inträdesf ordringarna vid barnmorskeläroanstalt förordar kommissionen

samma principer, vilka vunnit tillämpning vid statens distriktssköterskeskola.

Enligt förslaget skola alltså såväl utbildade sjuksköterskor som

tredje årets elever vid de godkända sjuksköterskeskolorna kunna antagas till

barnmorskeelever. Skäl torde föreligga att ej förvänta eller fixera ett visst

antal elever per år ur den senare gruppen, så mycket mindre som det kan antagas,

att redan utbildade sjuksköterskor i viss utsträckning äro benägna att

förskaffa sig barnmorskeutbildning. Kommissionen har ej ansett, att antalet

tjänstgöringsmånader på olika avdelningar under den grundläggande

utbildningen borde i stadgan fastlås utom i fråga örn tjänstgöring å barnsjukhus.

Kommissionens experter hava ansett, att nedan angivna arbetsschema

för den grundläggande utbildningen skulle ur synpunkten av en

blivande barnmorskeutbildning vara fördelaktigt: 3 4

3 mån. teoretisk undervisning.

4 » kirurgisk undervisning.

3 » operationsavdelning.

3 » barnbörds- och gynekologisk avdelning.

4 » medicinsk avdelning.

4 » spädbarnsavdelning.

1 » ej angiven avdelning.

2 » ferier.

1 24 mån.

J

Beträffande undervisningen vid barnmorskeläroanstalt vill kommissionen

uttala sig för en sådan omorganisation av densamma, att teoretisk undervisning

med praktiska demonstrationer skall givas skild från tjänstgöring å avdelning

under tre månader vid början av en utbildningskurs och under en

månad efter dess slut. Detta system för undervisningen har successivt införts

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 39 . 857 3G 9

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Majus proposition nr 39.

vid sjuksköterskeskolorna och visat sig fungera långt mer tillfredsställande

än en teoretisk undervisning kombinerad med praktiskt arbete. Under nu

gällande system har en barnmorskeelev exempelvis 2 teoretiska lektioner och

minst 10 timmars praktiskt arbete per dag. När en elev vakar, vilket under

nuvarande förhållanden på förlossningsavdelning förekommer varannan natt,

har hon lektioner på förmiddagen efter en vaknatt. Självfallet är det svårt

att tillgodogöra sig teoretisk undervisning, som gives under dessa förhållanden.

Kommissionen har givetvis icke tänkt sig, att den teoretiska undervisningen

skulle begränsas till dessa fyra månader, utan förutsätter, att klinisk

undervisning gives även under den praktiska utbildningen.

Med tanke på de uppgifter, som barnmorskorna enligt kommissionens

mening för framtiden skola få i mödra- och barnavård och såsom deltagare i

socialt arbete, har undervisning rörande dessa ämnen föreslagits skola ingå i

den teoretiska kursen. Med beaktande härav har kommissionen ansett följande

fördelning av arbetstiden vid barnmorskeläroanstalt vara lämpligt avvägd,

nämligen

4 mån. teoretisk undervisning.

4V2 » barnsängsavdelning och poliklinik.

8 » förlossningsavdelning.

IV2 » ferier.

18 mån.

Kommissionen tillägger i detta sammanhang, att kompetens både som

sjuksköterska och barnmorska kan i fråga örn de elever vid barnmorskeläroanstalt,

vilkas lärotid vid sådan anstalt är en del av deras sjuksköterskeutbildning,

ernås endast örn de efter avslutad barnmorskeutbildning återvända

till sin sjuksköterskeskola för att där med övriga sjuksköterskeelever deltaga

i avslutningen av sjuksköterskeutbildningen. Enligt kommissionens mening

kan man med säkerhet påräkna, att så sker i omedelbar anslutning till barnmorskelegitimationen,

även örn kommissionen ej ansett sig böra föreslå, att

bestämmelser härom inryckas i stadgan för barnmorskeundervisningen. Det

läge uppenbart i elevens eget intresse att ej avstå från den ökade kompetens,

som det innebure att vara såväl sjuksköterska som legitimerad barnmorska.

Kommissionen förordar vidare en sådan förändring av barnmorskeläroanstalts

närmaste ledning, att denna, som tidigare tillkommit överläraren, nu

lägges i händerna på en särskild styrelse. Inrättandet av en styrelse hade

till syfte dels att skapa analogi med förhållandena vid andra utbildningsanstalter,

dels att främja det samarbete med sjuksköterskeskolorna, som kommissionen

på nyss angivna grunder funnit önskvärt. Kommissionen föreslår

en styrelse med fem ledamöter, av vilka två, barnmorskeläroanstaltens Överlärare

och dess Överbarnmorska, böra vara självskrivna. Av övriga ledamöter,

som skulle tillsättas av medicinalstyrelsen, skulle en vara barnmorska med

sitt arbete förlagt utom anstalten och en representant för sjuksköterskeskolorna.

Styrelsens befogenheter borde så begränsas, att intrång icke gjordes

i de kommunala myndigheternas bestämmanderätt rörande ledningen och

skötseln av det barnbördshus, till vilket barnmorskeläroanstalten blivit förlagd.

Kommissionen föreslår ytterligare, att överbarnmorskebefattningen för
-

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Majus proposition nr 39.

länäs ökad betydelse, överbarnmorskan syntes sålunda böra erhålla en

ledande ställning i egenskap av föreståndarinna, med uppgift att enligt överlärarens

anvisningar ordna oell övervaka barnmorskeelevernas utbildning samt

hava tillsyn över eleverna. I betraktande jämväl av de övriga tidskrävande

uppgifter, som skulle åvila henne, syntes det kommissionen böra tagas under

övervägande, huruvida icke överbarnmorskebefattningen i lönehänseende

borde förändras från arvodesbefattning till ordinarie statstjänst.

I övrigt får jag hänvisa till det förslag till ny stadga för barnmorskeundervisningen,

som befolkningskommissionen låtit utarbeta. Såsom en speciell

nyhet i denna stadga förtjänar dock framhållas, att barnmorskeelev befriats

från skyldighet att på egen bekostnad inköpa behövliga instrument. Kommissionen

anser nuvarande bestämmelse härom olämplig med tanke på det

stora antal barnmorskor, som i framtiden få anställning i sluten vård och

således ej behöva egna instrument. Beträffande distriktsbarnmorskorna finner

kommissionen, att instrument böra tillhandahållas barnmorskan genom

respektive huvudmans försorg.

Yad slutligen angår den ekonomiska sidan av förslaget, yttrar kommissionen

bland annat följande.

Den av kommissionen föreslagna omläggningen av barnmorskeutbildningen

torde förutsätta viss jämkning i fråga örn grunderna för de ekonomiska uppgörelser,

som träffats mellan staten och de kommuner, till vilkas barnbördshus

barnmorskeläroanstalterna äro förlagda. För att frigöra elevernas

arbetskraft under tiden för den teoretiska undervisningen och för att minska

deras arbetstid under den praktiska utbildningen torde vissa befattningshavare

utöver de nu befintliga erfordras vid ifrågavarande barnbördshus. Man

måste även räkna med att under den tid, barnmorskeelcverna tjänstgöra å

barnbördshus, lämnas dem samma förmåner i form av kost, bostad, arvode

m. m., som tillkomma tredje årets elever vid sjuksköterskeskola under den

tid, då de arbeta på sjukhus. Det föreslagna systemet innebär bestämda fördelar

för dessa stora barnbördshus, som hittills väsentligen drivits med

ur sjukvårdssynpunkt föga kvalificerad personal och även lidit av personalbrist.

Dessa barnbördshus skulle, örn kommissionens förslag antages, erhålla

en mycket val kvalificerad och tillräcklig sjukvårdspersonal till fromma för

såväl mödra- som spädbarnsvården. Även förslaget örn en teoretisk kurs,

skild från den praktiska utbildningen, innebär en fördel för barnbördshusen,

som därigenom kunna påräkna en ostörd heltidstjänstgöring av elever å de

olika avdelningarna. Av nu anförda skäl synas de berörda kommunerna hava

ett ej ringa intresse av att frågan örn barnmorskeutbildningen löses efter

de angivna riktlinjerna. Kommissionen hyser därför förhoppningen, att ifrågavarande

kommunala myndigheter skola vilja bidraga till en sådan lösning.

Det måste däremot enligt kommissionens mening ankomma på staten att

träffa sådana anordningar, att barnmorskeeleverna i mån av behov även under

de fyra månaderna av teoretisk undervisning erhålla ekonomiskt stöd, motsvarande

den för tredje årets sjuksköterskeelever tillämpade ersättningen.

Kommissionen räknar för detta ändamål i första hand med viss del av medicinalstyrelsens

ordinarie anslag till barnmorskeundervisningen, då ju den

hyresersättning, vilken utgått till vederbörande kommuner för bostad upplåten

åt barnmorskeelever, enligt föreliggande förslag ej skall utgå under den

praktiska tjänstgöringen. De medel, som härigenom frigöras, äro emellertid

otillräckliga såsom ekonomiskt stöd för barnmorskeeleverna under den teoretiska

kursen.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 39■

I betraktande av den stora betydelse en utveckling av barnmorskeundervisningen,

i enlighet med vad som anförts, måste anses hava ur folkhälsans

synpunkt, synes det kommissionen viktigt, att statsmakterna genom ekonomiskt

bidrag möjliggöra för intresserade och dugliga krafter att, även örn de

sakna egna tillgångar, förskaffa sig sådan utbildning. Kommissionen vill därför

föreslå, att av statsmedel måtte utgå ett anslag till stipendier för barnmorskeutbildningen,

i likhet med vad som sker för utbildningen av distriktssköterskor,

samt att dessa stipendier utdelas enligt liknande grunder som de,

vilka gälla angående stipendier åt elever vid statens distriktsköterskeskola.

För ifrågavarande ändamål räknar kommissionen med ett belopp av 10,000

kronor per år.

Yttranden över befolkningslcommissionens

förslag.

Befolkningskommissionens förslag till omorganisation av barnmorskeutbildningen

har av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna i allmänhet

tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

I vissa yttranden har man emellertid ställt sig betänksam mot de principer,

på vilka förslaget vilar. Å ena sidan har sålunda gjorts gällande,

att barnmorskeundervisningen borde föregås av fullständig sjuksköterskeutbildning,

medan å andra håll åter förmenats, att redan den av befolkningskommissionen

föreslagna kombinerade sjuksköterske-barnmorskeutbildningen

medförde en icke önskvärd förlängning av studietiden. Därjämte hava framställts

enstaka, mera speciella erinringar.

Medicinalstyrelsen ansluter sig i huvudsakliga delar till de synpunkter beträffande

barnmorskeutbildningen, som befolkningskommissionen anlagt.

Styrelsen anför:

Huvudprincipen i det nya förslaget är ju att eleverna redan vid inträdet

å barnmorskeläroanstalten skola hava erhållit minst två års utbildning vid

sjuksköterskeskola. De uppgifter, som möta barnmorskan uti hennes verksamhet

äro redan nu i mångt och mycket av liknande art som de, vilka falla

inom sjuksköterskans verksamhetsområde. Endast själva förlossningsvården

är skiljaktig, men även där har en barnmorska mycken nytta av en fördjupad

sjukvårdsinsikt. Man får icke förglömma att förlossningsvården, som i regel

utföres utan läkares överinseende, ställer mycket stora krav på barnmorskans

kunnighet och omdöme. Varje åtgärd, som gör barnmorskan mera duglig för

detta självständiga sjukvårdsarbete, är därför att hälsa med tillfredsställelse.

Vad nu är sagt örn barnmorskans verksamhet i dess nuvarande omfattning

gäller i än högre grad hennes verksamhet i den organisation, som föreslagits

och av styrelsen i huvudsak tillstyrkts. Hennes biträde i barnavården särskilt

gör en sjuksköterskeutbildning rent av oumbärlig, ja utgör en förutsättning

för att sådan verksamhet skall kunna anförtros henne.

Beträffande omfattningen av denna sjukvårdsutbildning äro meningarna

delade. De finnas, som anse att fullständig sjukvårdsutbildning d. v. s. fullt

genomgången sjuksköterskeskola med tre års kurs är oundgänglig för att

barnmorska skall kunna erhålla kompetens både som sjuksköterska och som

barnmorska. Målsmännen för denna åsikt framhålla, att först det tredje året

vid sjuksköterskeskolan med dess mera speciella sjukvårdsarbete ger det rätta

inträngandet i sjukvårdsarbetet och fördjupandet av de två första årens kunskaper

och färdigheter genom mera självständigt arbete. Barnmorskeutbild
-

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

ningen synes just ur denna sista synpunkt i hög grad motsvara det tredje

sjukhusårets insats i elevens utbildning — barnmorskorna bli alldeles särskilt

inställda på nödvändigheten att självständigt ansvara för förlossningens

riktiga handhavande. Vad vidare beträffar invändningen, att de första årens

sjukvårdsutbildning är av grundläggande betydelse, under det att tredje årets

är avsedd för olika slags specialutbildning, gäller detta också härvidlag. Barnmorskeutbildningen

är även en specialutbildning samtidigt som den ger användning

för förut inhämtade färdigheter i allmän sjukvård. Att utöka barnmorskeutbildningen

med ett helt år skulle göra den alltför dyrbar utan att ge

ersättning motsvarande de ökade kostnaderna. Sjuksköterskeskolornas motstånd

mot ett avbrytande av utbildningen efter två år för övergång till barnmorskeläroanstalt

har icke tillräckliga skäl för sig. Inga större svårigheter att

ordna ett gott samarbete med sjuksköterskeskolorna torde vara att befara.

Man får ej förbise att barnmorskeläroanstalterna årligen endast taga i anspråk

48 elever av de 500 som hava genomgått två års kurs vid sjuksköterskeskolorna

och övergå till dessas fortsatta utbildningskurser. Medicinalstyrelsen

har i anslutning till den senare uppfattningen ansett sig kunna ansluta sig

till befolkningskommissionens förslag om en barnmorskeutbildning på basis

av en tvåårig sjuksköterskeutbildning.

Barnmorsiceläroanstalten i Stockholm anser, att den föreslagna reformen

ur utbildningssynpunkt är mycket lycklig. Barnmorskan erhåller vid sjuksköterskeskolan

en god allmän sjukvård skunskap och den föreslagna tiden

för utbildning vid barnmorskeläroanstalt torde vara fullt tillfyllest och väl

avvägd. Den efter detta förslag utbildade barnmorskan kommer att fylla även

vittgående anspråk på kunnighet i sitt yrke. Det kan måhända tyckas, fortsätter

anstalten, att en utbildningstid för barnmorskan av 3V2 år blir väl lång.

Gentemot detta vill anstalten dock framhålla, att barnmorskans utbildningstid

endast oväsentligt kommer att överstiga sjuksköterskans och därom kan

intet tvivel råda, att barnmorskans självständiga arbete är fullt lika ansvarsfullt

och maktpåliggande som sjuksköterskans. Därtill kommer ännu en omständighet,

som gör längden av utbildningstiden mindre betydelsefull, nämligen

att utbildningen på intet sätt blir ekonomiskt betungande för barnmorskeeleven.

För elevens uppehälle under den tid den teoretiska utbildningen

varar skulle staten enligt kommissionens förslag svara och för tiden

för den praktiska utbildningen (14 månader) vederbörande kommuner —

Stockholm och Göteborg — till vilkas barnbördshus läroanstalterna äro förlagda.

Även barnmorsiceläroanstalten i Göteborg uttalar sin tillfredsställelse med

förslaget, liksom också svenska barnmorske!örbundet och svensk sjuksköterske!örening.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund, som visserligen anser förlossningsvårdens

utveckling ofrånkomligen kräva en utökning av barnmorskornas

rena sjukvårdsutbildning enligt de av kommissionen framlagda riktlinjerna,

påyrkar dock såsom ovillkorligt, att vederbörande först skall genomgå fullständig

sjuksköterskeutbildning och därefter barnmorskeutbildningen. Det

är att märka, framhåller styrelsen, att de 4''/a år, som en dylik kombinerad

sköterske-barnmorskeutbildning skulle ta, icke kunna jämföras med 3 år för

en vanlig sköterska, som önskar specialtjänst, ty en dylik tjänst kan under

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

nuvarande förhållanden icke erhållas utan åtminstone 1—-2 års specialutbildning

— t. ex. som assistentsköterska —■ efter legitimationen. Barnmorskesköterskan

skulle alltså enligt centralstyrelsens förslag med avseende på utbildningstid

knappast komma i ogynnsammare ställning än andra specialsköterskor.

Styrelsen fortsätter härefter:

Det är också att märka att en barnmorskesköterska med normal treårig

sköterskeutbildning — örn hon icke omedelbart erhåller arbete som barnmorska

—- bör lia utsikt att tillfälligtvis erhålla arbete av värde ej blott som

försörjning utan även för framtiden, exempelvis som assistentsköterska i

annan gren av sjukvård än den obstetriskt-gynekologiska, en möjlighet som

antagligen icke kommer att stå till buds för den tvåårigt utbildade. I detta

sammanhang må ett tvivel uttalas om barnmorskesköterskor med 2-årig allmän

utbildning komma att ha någon utsikt att erhålla tjänster vid större förlossningsanstalter.

Barnmorskor med full föregående sköterskeutbildning torde

bli ganska talrika och i allmänhet betraktas som mer meriterade. Detta blir

en icke önskvärd klassindelning av barnmorskorna.

Med den skisserade organisationen skulle de organisatoriska svårigheter

för sköterskeskolorna bortfalla, som ligga dels i att ett antal elever, som icke

på förhand kan beräknas, lämna skolan efter 2 år, dels i att skolorna 3V2 år

efter utbildningens början åter måste mottaga dessa elever för en repetitionskurs,

som måste anordnas särskilt för dem, då deras kurskamrater ju redan

V* år tidigare lämnat skolan.

Örn en kortare förskola för barnmorskor utan sköterskelegitimation dock

anses böra anordnas vill centralstyrelsen ifrågasätta, örn icke denna som ju

endast skall omhänderhava ett relativt fåtal eleven per år skulle kunna koncentreras

till vissa därtill villiga större sköterskeskolor, som då skulle kunna

ge denna förskola en möjligast rationell utformning, under det de övriga skolorna,

främst de smärre, befriades från skyldigheter härutinnan. Man får taga

i beaktande att det för närvarande ej endast gäller barnmorskorna, som ju

äro ett fåtal per år, utan även distriktssköterskorna och barnsjuksköterskoma

samt inom kort möjligen även andra grupper av specialsköterskor för vilka

förkortad allmän utbildning kan komma att krävas. Vid större sköterskeskolor

är det väl sannolikt att många av »specialeleverna» — utom barnmorskorna

-— kunna under sin specialutbildning kvarbliva vid skolan, men

för en del av de mindre skolorna skulle ett sådant system säkerligen innebära,

att de under tredje året finge avstå från en mycket stor del av sina elever,

vilket innebure icke blott en brist på kvalificerad arbetskraft (som aldrig helt

kan ersättas av sjukvårdsbiträden) utan även från den stimulerande tillgång

i undervisningen som samvaron med äldre och kunnigare kamrater skänker

de yngre eleverna.

önskemål att barnmorskeutbildningen förlägges till tid efter fullständigt

genomgången sjuksköterskeskola framställas även av sjuksköterskeskolorna

vid Sophiahemmet, Allmänna och Sahlgrenska sjukhuset m. fl. sjukhus. Å

ifrågavarande håll vidhållas förutnämnda betänkligheter mot den kombinerade

utbildningen, åt vilka representanter för sjuksköterskeskolorna givit uttryck

vid överläggningar med befolkningskommissionen.

Förste provinsialläkaren i Västmanlands län håller före, att 2''/ä—3 års

sjuksköterskeutbildning är behövlig för att barnmorskorna skola kunna fylla

de nya krav, som komma att ställas på dem. — En förlängning av tiden för

sjuksköterskeutbildningen till 21/* år förordas också av vissa sjuksköterskeskolor.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 39. loa

Å andra sidan hava såsom nämnts invändningar gjorts mot den förlängning

av utbildningstiden, som befolkningskommissionens förslag innebär.

Statskontoret ifrågasätter sålunda, huruvida tillräckliga skäl föreligga för

den föreslagna förlängningen av utbildningstiden med därav följande ökade

kostnader såväl för befattningshavarna som för det allmänna, samt anser i

varje fall, att med avgörandet av denna fråga bör anstå, intill dess klarhet

vunnits angående de arbetsuppgifter inom den förebyggande barnavården,

som kunna komma att regelmässigt och mera stadigvarande anförtros åt

distriktsbarnmorskorna.

Styrelsen för svenska provinsialläkarföreningen yttrar, att enligt styrelsens

erfarenhet de under tvåårig kurs utbildade barnmorskorna fått en synnerligen

väl avpassad skolning. En förbättring, som skall köpas för priset av IV2 års

förlängning av studietiden, anser styrelsen för dyr i förhållande till vad som

kan vinnas för förlossningsvården. Det synes vidare styrelsen som örn befolkningskommissionen

varit inkonsekvent, da den a ena sidan föreslår, att barnmorskornas

befattning med den förebyggande barnavården skall räcka endast

en övergångsperiod och å andra vill göra deras definitiva utbildning i denna

vårdgren likvärdig med distriktssköterskans.

Förste provinsialläkaren i Kronobergs län ställer sig ock tveksam till den

föreslagna omläggningen av barnmorskeutbildningen. Med hänsyn därtill,

att kanske större delen av barnmorskorna i framtiden få sin verksamhet förlagd

till förlossningsanstalter, kunde en förbättrad utbildning på grundval

av sjuksköterskeskola möjligen vara att tillstyrka. Så kunde däremot icke

anses vara fallet, örn avsikten vore att göra barnmorskorna kompetenta att

deltaga i den förebyggande barnavården. Därtill vore enligt förste provinsialläkarens

förmenande distriktssköterskorna vida bättre skickade. — Länets

landstings förvaltningsutskott och b ammor skestyr elsen i länet ansluta sig till

förste provinsialläkarens yttrande.

Provinsialläkaren i Åtvidabergs distrikt föreslår, att reformen av barnmorskeundervisningen

inskränkes till en mindre omläggning inom nuvarande

undervisningsram jämte en utökning av undervisningen i barnavård med ett

par månader.

Jämtlands läns barnavårdsförbund yttrar, att befolkningskommissionen

synes vilja göra gällande, att å tvåårig kurs vid sjuksköterskeskola grundad

barnmorskeutbildning bör medföra även kompetens såsom sjuksköterska. På

grund av den bristande tjänstgöringen vid flera olika lasarettsavdelningar

under sjuksköterskeutbildningen bör dock detta enligt förbundets mening icke

medgivas. Fortsättes utbildningen i erforderlig utsträckning vid lasarett, bör

däremot givetvis hinder ej möta för legitimation såsom sjuksköterska. Häri

instämmer länsstyrelsen i länet.

Behovet av en särskild styrelse för barnmorskelär oanstalt

ifrågasättes av medicinalstyrelsen, som uppgiver, att ett dylikt behov hittills

icke gjort sig gällande. Eli styrelse utgör enligt medicinalstyrelsens mening

i viss mån en tyngande faktor i organisationen, även om den befriar medicinalstyrelsen

och överläraren från besväret med en del administrativa åt
-

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Majus proposition nr 39.

gärder. Skall bokföringen vid anstalten läggas under en anstaltsstyrelse, befrias

medicinalstyrelsen från motsvarande ansvar, men blir då en särskild

räkenskapsförare nödvändig å anstalten. Medicinalstyrelsen vill emellertid

ej motsätta sig inrättandet av sagda styrelse, som ju i viss mån kommer att

övertaga medicinalstyrelsens granskningsansvar och ledarställning.

Med anledning av befolkningskommissionens förslag, att en av ledamöterna

skall vara barnmorska, som har sitt arbete förlagt utom läroanstalten,

anmärker medicinalstyrelsen, att barnmorskeintresset synes tillräckligt tillgodosett

genom överbarnmorskans föreslagna ledamotskap i anstaltsstyrelsen.

Medicinalstyrelsen föreslår, att i stället en ledamotsplats tillsättes med man

eller kvinna, som av medicinalstyrelsen anses lämplig för uppdraget.

Barnmorskeläroanstalten i Stockholm åter erinrar, att anordningen med

överbarnmorskan såsom självskriven ledamot i styrelsen ur flera synpunkter

är mindre lämplig och icke heller i står i god samklang med 8 § lagen om vissa

av landsting eller kommun drivna sjukhus, vari stadgas, att befattningshavare

vid sjukhus ej må vara ledamot av sjukhusets direktion eller suppleant

för ledamot. Då överbarnmorskans sakkunskap emellertid är av värde för

styrelsen, föreslår anstalten, att hon skall fungera som styrelsens självskrivna

sekreterare. I överbarnmorskans ställe kunde i barnmorskeläroanstaltens

styrelse lämpligen ingå en representant för vederbörande barnbördshus

styrelse.

Även sjukhusdirektionen i Stockholm ifrågasätter, huruvida det icke vore

lämpligt, att staden blir representerad i styrelsen för barnmorskeläroanstalten.

Sjukhusdirektionen framhåller, att det mången gång erbjuder svårighet att

draga en gräns mellan undervisning och sjukvård samt att därför i styrelsen

kunna komma att handläggas ärenden, vilka beröra stadens ekonomiska

intressen. — Samma uppfattning uttalas av Överståthållarämbetet.

Barnmorskeläroanstalten i Göteborg förordar, att staden skall tillsätta åtminstone

en ledamot av styrelsen. Sjukhusdirektionen därstädes påyrkar

minst två representanter för staden.

I anledning av nu nämnda krav framhåller medicinalstyrelsen, att den icke

vill motsätta sig att vederbörande stad erhåller ett visst inflytande på barnmorskeläroanstaltens

styrelse. Styrelsen anser emellertid tillräckligt, att

staden får utse en av anstaltsstyrelsens fem ledamöter. Enligt medicinalstyrelsens

mening är det önskvärt, att staden utser en kameralt sakkunnig person

till sådan ledamot.

Beträffande över barnmor ske- och instruktionsbarnmorsketjänsterna

ha i yttrandena gjorts följande uttalanden.

Med anledning av befolkningskommissionens förordande, att det skulle

tagas under övervägande, huruvida icke överbarnmorsketjänsterna vid barnmorskeläroanstalterna

i lönehänseende borde förändras från arvodesbefattningar

till ordinarie statstjänster, erinrar statskontoret, att ifrågavarande överbarnmorskor

äro ordinarie befattningshavare hos vederbörande kommuner

och uppbära å vederbörande läroanstalts stat uppförda arvoden å 1,800 kronor

av statsmedel för överbarnmorskegöromålens fullgörande. Då någon närmare

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

utredning i ämnet icke blivit förebragt av kommissionen oell något utarbetat

förslag i fråga örn den löne- och tjänsteställning, som skulle tillkomma befattningshavarna

i fråga, ej heller föreligger, har statskontoret utgått ifrån, att

det icke varit kommissionens mening, att beslut om inrättandet av särskilda

överbarnmorskebefattningar skulle fattas i sammanhang med prövningen av

nu föreliggande organisationsförslag beräffande förlossningsvården och barnmorskeväsendet.

Ämbetsverket har fördenskull ansett sig ej hava anledning

att närmare ingå på detta spörsmål. — Ett liknande uttalande göres av allmänna

civilförvaltningens lönenämnd.

Barnmorskelär oanstalten i Stockholm ifrågasätter, huruvida icke även instruktionsbarnmorskebefattningarna

borde förändras till statstjänster. Dels

har instruktionsbarnmorskan, framhåller anstalten, en örn ock icke lika omfattande

så dock i huvudsak samma arbetsuppgift som överbarnmorskan,

vars medhjälpare och ställföreträdarinna hon är, dels och framför allt är

hennes nuvarande tjänsteställning, som enligt befolkningskommissionens förslag

skulle förbli bestående, ur undervisningssynpunkt otillfredsställande.

Nu är sålunda instruktionsbarnmorskan anställd av kommunen som barnmorska

på barnbördshusets förlossningsavdelning. För sitt arbete med undervisningen

har hon av staten ett arvode av 137 kronor per månad. Läroanstalten

är sålunda nödsakad att som assistentbarnmorska antaga en på barnbördshuset

anställd barnmorska, oavsett hennes lämplighet för undervisning,

då det ju torde få anses uteslutet att erhålla en för undervisning kvalificerad

barnmorska för ett arvode av 137 kronor per månad. I undervisningens intresse

borde instruktionsbarnmorskan vara anställd av staten, varigenom

tjänstens besättande med kvalificerad kraft vore tryggad. Göres instruktionsbarnmorskebefattningen

statlig, bör i barnmorskeundervisningsstadgan, erinrar

anstalten, inryckas samma bestämmelse örn kvalifikationer som beträffande

Överbarnmorska. — Även sjukhusdirektionen i Stockholm uttalar sig för att

kostnaden för instruktionsbammorskornas avlöning bör övertagas av statsverket.

Sjukhus direktionen i Göteborg finner likaså, att instruktionsbarnmorskan,

som helt och hållet ägnar sin tid åt skolan, helt bör avlönas av staten. Även

den övriga lärarpersonal, som kan behövas, anser direktionen böra avlönas

av staten; detta i ali synnerhet som staden, vid ett godkännande av kommissionens

förslag, får åtaga sig betydande merutgifter för eleverna.

Medicinalstyrelsen anser, att såväl överbarnmorskan som assistentbarnmorskan,

vilka båda hava undervisningsskyldighet vid anstalten, böra erhålla

ordinarie anställning med rätt till pension som statstjänstemän. Med hänsyn

till anställningens mycket krävande beskaffenhet bör enligt styrelsens

mening överbarnmorskan sättas i samma lönegrupp som förestånderska av

l:a klass vid sinnessjukhusen, eller 12:e lönegruppen. Assistentbarnmorskan

bör sättas i 7:e lönegruppen, liksom förestånderska av 2:a klass. Den nuvarande

löneplaceringen i 3:e och l:a lönegruppen för icke-ordinarie saknar

berättigande, framhåller styrelsen, sedan barnmorskornas utbildning så avsevärt

ökats, som av befolkningskommissionen föreslagits, och ingen supple
-

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Majus proposition nr 39.

mentslön från staden vidare skall utgå. (I Göteborg nu 4,200 kronor och 3,540

kronor.) Utom den kontanta lönen böra överbarnmorskan (föreståndarinnan)

och assistentbarnmorskan (biträdande lärarinnan) bava rätt till fri

möblerad bostad, den förra två rum och den senare ett rum, samt fri kost,

lyse, tvätt m. m. Dessa naturaförmåner böra tillhandahållas och bekostas

av vederbörande stad.

överbam morskan skall enligt befolkningskommissionens förslag, erinrar

medicinalstyrelsen, hava åtskilliga åligganden utöver vad som nu är fallet.

Bland annat skall hon föra protokollet vid anstaltsstyrelsens sammanträden

samt föra anstaltens räkenskaper och verkställa utbetalningen av löner m. m.

Dessa tre åligganden äro enligt styrelsens mening icke av den art att de lämpa

sig för hennes utbildning och övriga arbeten. Särskild redogörare, kassör och

protokollsförare blir därför erforderlig. En kompetent person som åtar sig

nämnda tre uppdrag anser styrelsen kunna erhållas för 600 kronor örn året.

Vid båda anstalterna erfordras då 1,200 kronor årligen.

Mot förslaget att befria examinerad barnmorskeelev från skyldighet att

styrka innehav av behövliga instrument, ställer sig medicinalstyrelsen

betänksam. Varje barnmorska, framhåller styrelsen, är skyldig att stå till

tjänst, örn hon kallas till barnaföderska. Har hon tjänst vid förlossningsanstalt

och alltså enligt befolkningskommissionen icke behöver anskaffa instrument,

är hon urståndsatt att privat utöva yrket, ehuru hon i nödfall kan

kallas till brådskande förlossning utom barnbördshuset och är skyldig att

hörsamma kallelsen. De nödvändiga instrumenten äro numera icke så många

och icke heller så dyra, att icke en utexaminerad barnmorska utan större svårighet

kan skaffa sig dem.

Älvsborgs läns barnmorskestyrelse ifrågasätter ock, huruvida förslaget örn

fria instrument är lämpligt.

Uppsala sjuksköterskehem erinrar, att i befolkningskommissionens författningsförslag

icke intagits bestämmelse örn att huvudman skall tillhandahålla

distriktsbarnmorska instrument.

Vad slutligen angår kostnaderna för städerna Stockholm

och Göteborg, till vilkas barnbördshus barnmorskeläroanstalterna äro

förlagda, samt statens kostnader för stipendieanslag ha

stadsfullmäktige i Stockholm och medicinalstyrelsen gjort följande uttalanden.

Stadsfullmäktige i Stockholm framhålla, att förslaget innebär en mycket

betydande omläggning och utbyggnad av barnmorskeutbildningen, som därigenom

kommer att ingripa i barnbördshusets förvaltning på ett mera kännbart

sätt än tidigare och även förorsaka en merkostnad för förvaltningen. Örn

staden det oaktat kan godkänna förslaget i denna del, måste dock ett villkor

härför vara, att staden erhåller byggnadsbidrag till sina nu befintliga vårdplatser

å barnbördshuset. Skulle så icke bliva fallet, måste staden vid uppgörandet

av nytt avtal med staten rörande barnmorskeutbildningen framställa

krav på för staden förmånligare villkor än de av vederbörande myndigheter

nu förutsatta.

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Majus proposition nr 39.

Medicinalstyrelsen erinrar, att enligt befolkningskommissionens förslag

vederbörande barnbördshus skulle såsom ersättning för det praktiska arbete,

som utföres av barnmorskeeleverna, tillhandahålla dem förmåner av kontant

ersättning, bostad, kost m. m. till ett värde, som i Göteborg beräknas till 130

kronor i månaden och i Stockholm till 140 kronor i månaden. Den ökade

kostnaden för Göteborgs stad vid intagning av elever var sjätte månad —

vilket medicinalstyrelsen förordar med hänsyn till att utbildningstiden föreslagits

till 18 månader — har beräknats till något över 72,600 kronor, motsvarande

kostnad har i Stockholm beräknats till 83,000 kronor. Statens kostnader

vid 4 månaders teoretisk utbildning skulle för 2 kurser örn året vid

Göteborgs barnmorskeläroanstalt (cirka 24 elever) stiga till 15,000 kronor.

För två anstalter bleve beloppet omkring 30,000 kronor örn året.

Stipendieanslag å 10,000 kronor (exempelvis 20 å 300 och 20 ä 200 kronor)

skulle, erinrar medicinalstyrelsen, giva möjlighet att belöna hälften av de utgående

eleverna. Ifrågasättas kan örn så många stipendier äro erforderliga,

då elevtiden ger full försörjning för deltagarna i utbildningen. Styrelsen vill

för sin del föreslå att stipendier och premier vid vardera anstalten begränsas

till 1,500 kronor. Ett årligt anslag av 3,000 kronor skulle då bli erforderligt.

Departementsch ef en.

Spörsmålet örn barnmorskeutbildningens framtida organisation erbjuder ur

olika synpunkter betydande svårigheter. En första förutsättning för att över

huvud kunna rationellt planlägga en utbildning är, att man fixerar uppgifterna

för densamma. Redan i detta avseende vill det förefalla mig, som

örn den verkställda utredningen icke skapat önskvärd klarhet, framför allt

vad angår barnmorskas deltagande i det socialhygieniska arbetet.

Att den förebyggande mödravården handhaves av barnmorskorna anses av

alla naturligt. När det åter gäller den förebyggande barnavården, äro, såsom

jag förut betonat, meningarna mera delade. I det föregående har jag emellertid

funnit mig böra principiellt vidhålla min tidigare uttalade mening, att

barnmorskorna icke böra deltaga i det förebyggande barnavårdsarbetet, ehuru

jag av praktiska skäl icke velat utesluta att under de närmaste åren lämpliga

och för ändamålet utbildade barnmorskor tagas i anspråk även för hithörande

uppgifter. Vid sin planläggning av barnmorskeutbildningen synes befolkningskommissionen

åter hava räknat med ett mera stadigvarande användande av

barnmorskor i barnavårdsarbetet. Det finnes otvivelaktigt grund för den

från svenska provinsialläkareföreningen framställda erinringen, att kommissionens

förslag i denna del icke står i överensstämmelse med de anförda

premisserna. Jag är med denna min uppfattning icke beredd att nu förorda

en sådan ändring i barnmorskeutbildningens uppgifter, att densamma skulle

normalt förbereda även för barnavård. Örn visst fog skulle kunna anses

föreligga för en sådan utveckling, så länge det gäller barnen i späd ålder,

ställa sig, som jag förut antytt, förhållandena väsentligen annorlunda, då

man tänker sig sagda verksamhet utvidgad till att omfatta hela förskolåldern

och skolåldern. På längre sikt skulle ett enhetligt förebyggande hälsovårdsarbete

säkerligen icke lia något att vinna härpå.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Majlis proposition nr 39.

För visso föreligga emellertid även skäl av annan art, som äro ägnade att

öka betänksamheten mot att nu skrida till en omorganisation av den ifrågasatta

innebörden. Förslaget avser, att barnmorskeläroanstalterna hädanefter

skulle helt bygga på delvis genomgången sjuksköterskeskola. Den självständiga

nyrekryteringen till barnmorskeläroanstalterna skulle sålunda helt

försvinna och möjligheterna att vinna utbildning allenast till barnmorska

praktiskt taget upphöra, med den påföljd att utbildningen förlänges från 2

till 3V2 år. Hedan detta förhållande är otvivelaktigt av beskaffenhet att ingiva

betänkligheter, så mycket mer som enligt vad i vissa yttranden framhållits

avsevärda svårigheter torde komma att möta för eleverna att förskaffa

sig den obligatoriska tjänstgöringen å barnsjukhus inom beräknad tid; säkerligen

lärer utbildningstiden härigenom komma att ytterligare förlängas. Då

därtill kommer att för sjuksköterskeskolorna gälla inträdesfordringar, som

normalt förutsätta ett högre kunskapsmått än folkskolan meddelar, medan

sagda kunskapsmått för närvarande är tillfyllest för inträde å barnmorskeläroanstalt,

får förslaget jämväl till följd, att rekryteringskretsen till barnmorskeyrket

begränsas på ett icke önskvärt sätt. Jag hyser visserligen den

åsikten, att förstnämnda fordringar måste bestämmas annorlunda än som

skett i ett av medicinalstyrelsen utfärdat normalreglemente för sjuksköterskeutbildningen

och är sinnad förorda jämkningar i gällande författningsföreskrifter

i sådant syfte, men om kraven därvid kunna fastställas till full överensstämmelse

med vad som nu gäller för barnmorskeläroanstalterna synes

icke klart.

Ytterligare ett skäl talar enligt min mening med särskild styrka emot att

nu vidtaga en mera genomgripande förändring i barnmorskeutbildningens mål

och allmänna anordning. Jag åsyftar därvid det förut berörda förhållandet,

att antalet barnmorskor i landet är så stort, att, enligt preliminära undersökningar,

vid en normal utbyggnad av förlossningsanstalterna den framtida

organisationen förutsättes kräva omkring 600 befattningshavare mindre än

för närvarande. Under de närmaste tio åren lär man därför icke kunna

räkna med något mera nämnvärt nyrekryteringsbehov. Uppenbart är vid

sådant förhållande, att utbildningen från och med 1938 under ett icke ringa

antal år framåt måste avsevärt reduceras.

Man har alltså anledning och jämväl tid att underkasta den föreliggande

frågan ett allsidigt övervägande, varvid särskilt lär böra prövas, huruvida icke

med fördel såväl en kombinerad utbildning, med tanke främst på sjukvårdsanstalternas

behov, som en självständig utbildning för tillgodoseende av den

öppna vården bör komma till stånd.

Den avböjande ståndpunkt jag sålunda funnit mig nödsakad intaga till det

föreliggande förslaget i denna del, utesluter icke, att en partiell omläggning

av barnmorskeläroanstalternas undervisning genomföres, främst i syfte

att avhjälpa de vitsordade bristerna beträffande den teoretiska undervisningens

ordnande. Härutinnan har kritiken förebragt goda skäl, och jag anser

mig därför böra medverka till omedelbara åtgärder i detta syfte. Genom utfärdande

av en ny stadga, avsedd att ersätta 1921 års i mycket föråldrade regie
-

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Majus proposition nr 39.

mente, torde Kungl. Majit kunna skapa förbättrade förutsättningar för arbetet

under utbildningstiden utan rubbning av de huvudgrunder beträffande lärotid

och inträdesfordringar, på vilka gällande reglemente vilar. De föreslagna

förändringarna i läroanstalternas personalorganisation, vilka åtminstone delvis

synas vara oberoende av den ifrågasatta principiella omläggningen, torde

böra närmare prövas i samband med anslagsberäkningen för budgetåret

1938/1939.

Jämväl i ett annat hänseende föreligger anledning att vidtaga åtgärder. I

syfte att bereda nu anställda, därtill lämpade distriktsbarnmorskor tillfälle

att i den utsträckning detta är möjligt förvärva tillfredsställande utbildning

för ett provisoriskt deltagande i det förebyggande barnavårdsarbetet

måste, som jag tidigare berört, fortbildningskurser anordnas. Genom medicinalstyrelsens

försorg torde en dylik kompletterande utbildning böra planläggas

och en undersökning verkställas, i vilken utsträckning de nuvarande

distrikts- och reservbarnmorskorna äro lämpliga och villiga att underkasta

sig en dylik fortsatt utbildning inom sjukvården, framförallt i spädbarnsvård,

barnsjukvård och social barnavård, samt planer och kostnadsberäkningar för

kursutbildningen utarbetas. Givetvis får man därvid räkna med stipendieunderstöd,

måhända även med åtminstone i viss utsträckning bibehållen avlöning,

men dessa kostnader lära få tagas, därest man i önskvärd omfattning

vill bereda sysselsättning åt nuvarande befattningshavare å området. Jag

anser mig böra förutsätta, att sagda fortbildningsverksamhet skall kunna taga

sin början under senare halvåret 1938.

I nu berörda angelägenhet torde alltså ett slutligt ställningstagande böra

uppskjutas till en följande riksdag, bortsett från den omläggning av vissa

delar av barnmorskeläroanstalternas arbete, som jag förordat.

VII. Sammanställning av statens kostnader. Hemställan.

Statens kostnader för den slutna barnbörds vårdens utbyggande

ha, som jag tidigare erinrat, av befolkningskommissionen uppskattats

till sammanlagt 650,000 kronor, att fördelas på 5 år med 130,000 kronor

per år. De modifikationer i fråga örn rätten till byggnadsbidrag, som jag förordat,

torde närmast vara ägnade att föranleda en minskning av det för ändamålet

erforderliga beloppet, förslagsvis till 500,000 kronor. I fråga åter om

kostnaderna för de statliga driftbidragen till förlossningsanstalterna och

väntehemmen, vilka av kommissionen beräknats till i runt tal 1,400,000 kronor

vid full utbyggnad, lära de förordade jämkningarna endast ha ringa inverkan.

Driftbidragen under budgetåret 1938/1939 torde approximativt kunna uppskattas

till omkring 1,200,000 kronor.

Statens årliga avlöningskostnader för den öppna barnbördsvård

e n (inklusive viss del av den förebyggande mödravården) ha av befolk

ningskommissionen angivits till omkring 2,800,000 kronor för de närmaste

budgetåren, därvid kommissionen räknat med 1,600 distriktsbarnmorskor, 60

reseivbarnmorskor samt 80 kommunbarnmorskor. Ifrågavarande kostnader

beräknas efter 10 år lia nedgått till cirka 2,400,000 kronor och efter ytterligare

ett tiotal år till omkring 2,000,000 kronor. I sistnämnda fall har räknats med

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Majus proposition nr 39.

ungefär 1,000 distrikts- och reservbarnmorskor med den föreslagna högre avlöningen,

1,800 kronor jämte ålderstillägg. Vid sidan av nu nämnda kostnader

beräknas för visst antal år framåt högst 40,000 kronor bli erforderliga

för pensionering av kommunalt anställda barnmorskor, ett belopp som jämväl

kommer att under årens lopp sjunka för att till sist helt försvinna.

Med den ståndpunkt beträffande distriktens genomsnittliga storlek och

de modifikationer beträffande distrikts- och reservbarnmorskornas kontanta

löneförmåner, som jag förordat, lärer man efter genomförd omorganisation

kunna räkna med något lägre kostnader än de av kommissionen angivna.

Enligt inom medicinalstyrelsen verkställda preliminära beräkningar skulle då i

hela landet erfordras omkring 850 distriktsbarnmorskor. Antalet reservbarnmorskor

torde vid sådant förhållande kunna reduceras till ett 50-tal. Då man

vidare lärer vara berättigad utgå från att större delen av barnmorskorna

komma att biträda vid flera än 25 förlossningar per år samt att barnmorskornas

kontanta årsinkomst från staten, inklusive ålderstillägg, i genomsnitt skall

uPPgå till omkring 1,800 kronor, skulle alltså statens avlöningskostnader

efter helt genomförd omreglering av distrikten belöpa sig till (900 X 1,800)

1.620.000 kronor eller i runt tal 1,600,000 kronor.

För de närmaste åren torde ifrågavarande avlöningskostnader komma att

hålla sig ungefär vid den av befolkningskommissionen angivna nivån,

2.800.000 kronor. De av mig förordade jämkningarna lära i denna del icke

medföra någon mera väsentlig rubbning. Jag erinrar emellertid, att under

budgetåret 1938/1939 skall utgå den förskottslön, som i det föregående berörts

och som torde föranleda en kostnad av inemot 100,000 kronor. I förhållande

till budgetåret 1937/1938 utgör totalökningen (2,800,000 — 675,000) 2,125,000

kronor. Av denna summa representerar, som förut nämnts, ett belopp av icke

mindre än 1,160,000 kronor en överflyttning av kostnader från landsting och

primärkommuner å staten.

Vad härefter angår den förebyggande mödra- och barnavården,

ha engångskostnaderna därför av befolkningskommissionen uppskattats

till sammanlagt (1,000 X 115) 115,000 kronor att fördelas på 6 år.

Av detta belopp beräknas ungefär 30,000 kronor falla på det första året och

17.000 kronor å vart och ett av de fem följande. Mot denna beräkning har

jag intet att erinra.

Driftkostnaderna vid centralerna av typ I och II beräknas till omkring

350.000 kronor samt för mödra- och barnavårdsstationerna till 75,000 kronor,

allt efter full utbyggnad. Statens bidrag till resekostnader i förebyggande

barnavård, vilka i förslagen angivits till 25,000 kronor, torde med de ändrade

grunder, jag förordat, böra höjas till lägst omkring 50,000 kronor per

år vid full utbyggnad. Vidare bör för upplysningsverksamhet beräknas ett

belopp av 35,000 kronor per år. Sammanlagda årskostnaderna vid full utbyggnad

av mödra- och barnavården skulle alltså uppgå till (350,000 + 75,000

+ 50,000 +35,000) 510,000 kronor eller i runt tal 500,000 kronor. Härvid har

hänsyn icke tagits till dels det belopp, som åtgår för barnmorskas biträde i

förebyggande mödravård och vilket avses ingå som en del i hennes lön, dels

ock det belopp, som erfordras för arvoden åt barnmorskor, som under över
-

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Majus proposition nr 39.

gångstiden biträda i förebyggande barnavård. Sistnämnda belopp torde, med

den av mig föreslagna höjningen av ifrågavarande arvode, tunna efter någon

tid, då avsett antal barnmorskor vunnit erforderlig fortbildning, uppskattas

till högst omkring (200 X 300) 60,000 kronor per år.

För det första året torde kostnaderna för mödra- och barnavården i huvudsaklig

enlighet med av befolkningskommissionen gjorda kalkyler kunna angivas

till omkring 150,000 kronor, varav 35,000 kronor för upplysningsverksamhet.

Kostnaderna för kompletteringskurser och omläggning

av barnmorskeutbildningen kunna för närvarande ej beräknas

men torde ej komma att belöpa sig till några större belopp.

Statens totala kostnader för samtliga ovannämnda ändamål skulle

alltså efter full utbyggnad ställa sig ungefär sålunda:

Ändamål

Engångskostnad

kronor

Årlig kostnad

kronor

Sluten förlossningsvård .............................. 500,000 1,400,000

öppen » — 1,600,000

Mödra- och barnavård ...................... 115,000_500,000

Summa 615,000 3,500,000

Härtill skulle under en viss övergångstid komma dels 60,000 kronor för

barnmorskas biträde i förebyggande barnavård, dels ock 40,000 kronor för

pensionering av kommunalt anställda barnmorskor. För budgetåret 1938/1939

skulle kostnaderna, inklusive engångsutgifter, uppgå till sammanlagt omkring

(100,000 + 1,200,000 + 2,800,000 + 150,000) 4,250,000 kronor.

De nya grunderna torde böra vinna tillämpning från och med den 1 januari

1938. Med hänsyn till de regler, som i enlighet med vedertagna principer

avses gälla för utbetalning av hithörande statsbidrag, inträder kostnadsökningen

först under budgetåret 1938/1939.

Till närmare ledning för bedömande av de olika förslagens innebörd torde

såsom bilagor till protokollet få fogas dels inom departementet bearbetade

förslag till kungörelser i vissa väsentliga delar (bilaga 2—4), dels ock befolkningskommissionens

betänkande i ämnet (bilaga 5).

Under åberopande av vad sålunda i skilda hänseenden anförts får jag

hemställa, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen,

att godkänna de grunder för statsbidrag till sluten och öppen

barnbördsvård samt till förebyggande mödra- och barnavård,

som av mig förordats, att tillämpas från och med den 1 januari

1938.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Richard Jobson.

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Bilaga 1.

Det av befolkningskommissionen uppskattade antalet vårdplatser för barnsbörd

i landstingsområdena den 1 juli 1936 fördelar sig sålunda: 1

Landstingsområde

Antal vårdplatser

(inkl. ensk. förloss- ningshem)

Antal vårdplatser per

10,000 invånare

Stockholms läns ............................

144

1 1.6

Uppsala » ............................

* 63

a 4.5

Södermanlands » ............................

61

3.2

Ostergötlands » ............................

59

2.4

Jönköpings » ............................

37

1.6

Kronobergs » ............................

31

2.0

Kalmar » ............................

47

2.o

Gotlands » ............................

4

0.7

Blekinge » ............................

38

2.6

Kristianstads » ............................

37

1.5

Malmöhus » ............................

130

3.4

(inkl. Hälsingborg)

Hallands läns ..................................

46

3.o

Göteborgs och Bohus läns......................

69

3.3

Älvsborgs läns ............................

88

2.8

Skaraborgs » ............................

38

1.6

V ärmlands » ............................

52

1.9

Orebro » ............................

50

2.3

Västmanlands » ............................

26

1.6

Kopparbergs » ............................

31

1.2

Gävleborgs » ............................

41

1.5

(inkl. Gävle)

Västernorrlands » ............................

92

3.3

Jämtlands » ............................

8

0.6

Västerbottens » ............................

17

0.8

Norrbottens » ............................

41

2.0

Samtliga

1,150

2.2

1 Bortsett från »nödigt antal platser» för barnsbörd, som länet enligt avtal disponerar

å Akademiska sjukhuset i Uppsala.

s Inklusive de i not 1 åsyftade platserna.

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

145

Bilaga 2.

Förslag''

till

Kungörelse angående statsbidrag till driftkostnaderna vid förlossningsanstalter

och väntehem m. m.

Härigenom förordnas som följer:

§ i- -

Statsbidrag må utgå till landsting, kommun, kommunalförbund, förening

eller stiftelse för driften av barnbördshus, barnbördsavdelning, förlossningshem

och förlossningsrum hos barnmorska ävensom för driften av väntehem

för barnaföderskor i rikets ödemarksområden samt för hemhjälp åt kvinna,

som vistas å dylikt väntehem.

Härvid skall förstås 1) med barnbördshus, helt fristående förlossningsanstalt,

som inrymmer mer än 15 vårdplatser, 2) med barnbördsavdelning, sådan

avdelning för förlossningar, som anordnats i samband med lasarett eller

därmed jämförlig sjukvårdsinrättning eller vid sjukstuga, 3) med förlossningshem,

helt fristående förlossningsanstalt, som inrymmer högst 15 vårdplatser,

4) med förlossningsrum hos barnmorska, ett i samband med distriktsbarnmorskas

bostad inrättat, för förlossningar avsett rum med en eller två vårdplatser

samt 5) med väntehem för barnaföderskor, ett i närheten av förlossningsanstalt

beläget, för havande kvinnor särskilt anordnat hem eller upplåtet

rum.

§ 2.

Driftbidrag utgår under villkor, som nedan i §§ 3—6 omförmälas, med

två kronor för vårddag och barnaföderska, som vårdas å allmän säl eller förlossningsrum

hos barnmorska, dock högst för tio dagar, samt med två kronor

för dag och barnaföderska, som vistas i väntehem, dock högst för femton

dagar.

Driftbidrag för barnaföderska, som vistas i väntehem, utgår dock endast,

därest hon bor på ett avstånd från närmaste förlossningsanstalt av minst fyra

mil eller, örn avståndet är kortare, genom intyg av vederbörande kommunalnämndsordförande

styrkes, att kommunikationsförhållandena från barnaföderskans

hemort till anstalten äro särskilt besvärliga. Detsamma gäller, därest

enligt intyg av förlossningsanstaltens läkare sådan komplikation vid havandeskapet

förefinnes, att för en betryggande vård av den havande kvinnan

kräves, att hon vistas i förlossningsanstaltens omedelbara närhet.

Bidrag till hemhjälp utgår med 1 krona per dag och barnaföderska, för

»diken driftbidrag till väntehem åtnjutes; dock må bidrag icke utgå i andra

fall än där genom intyg av kommunalnämndens ordförande styrkes, att behov

av hemhjälp föreligger. Bidrag utgår för högst 15 dagar.

§ 3.

Driftbidrag må utgå allenast för förlossningsanstalt eller väntehem, som

uppfyller bestämmelserna i denna kungörelse och där vårdavgiften å allmän

Bihang till riksdagens protokoll 1937. I sami. Nr 39. 867 36 10

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

sal eller förlossningsrum hos barnmorska eller vistelseavgiften å väntehem

icke utgår med högre belopp än en krona för dag och barnaföderska jämte

barn; dock att, där å anstalten eller hemmet i första hand skola intagas

barnaföderskor, tillhörande viss eller vissa kommuner eller visst landstingsområde,

hinder för driftbidrags åtnjutande ej må föranledas av den omständigheten,

att vård- eller vistelseavgift för person från annan ort utgår

med högre belopp.

Till förlossningshem, som inrymmer ett lägre antal platser än 6, må

driftbidrag ej utgå utan att därtill särskilda skäl äro.

§

Driftbidrag må icke, beräknat efter kalenderhalvår, utgå för större antal

vårddagar än som av medicinalstyrelsen fastställts eller fastställes såsom motsvarande

hälften av normal årlig beläggning.

§ 5-

Driftbidrag må utgå endast under villkor, att en för vederbörande landstingsområde

eller stad, som ej deltager i landsting, uppgjord plan beträffande

förlossningsvården blivit av medicinalstyrelsen godkänd och att anstalten

eller väntehemmet i fråga ingår som ett led i nämnda plan.

§6.

Som villkor för erhållande av driftbidrag skall ytterligare gälla:

a) beträffande samtliga slag av förlossningsanstalter, att anstalten skall

vara så anordnad, att därstädes intagna kvinnor och deras nyfödda barn

kunna erhålla en ur medicinsk synpunkt tillfredsställande vård;

b) beträffande barnbördsavdelning vid lasarett, att minst en barnmorska

har tillräcklig sysselsättning i förlossningsvård vid barnbördsavdelningen;

samt

c) i fråga örn förlossningsanstalt, som tillhör annan än landsting eller stad,

som ej deltager i landsting, att anstaltens huvudman skall hava förbundit

sig att, därest ledningen för den förebyggande mödra- och barnavården inom

landstingsområdet eller staden så prövar lämpligt, genom anstalten utöva

förebyggande mödravård.

§ 7.

Ansökning örn driftbidrag för visst år skall, ställd till medicinalstyrelsen,

före utgången av nästföregående år ingivas till nämnda myndighet. Ansökningen

skall innehålla uppgift örn det antal platser, för vilket statsbidrag

begäres, samt örn storleken av den avgift, som är bestämd för vård eller

vistelse å de avsedda platserna. Dessutom skall ansökning, som avser

barnbördsavdelning vid lasarett, innehålla uppgift angående i § 6 b) omnämnt

förhållande och ansökning, som avser i § 6 c) angiven anstalt, förbindelse,

varom i sistnämnda författningsrum sägs.

Avser ansökningen förlossningsanstalt, skall, där statsbidrag ej erhållits

för uppförandet eller inrättandet av anstalten samt statsbidrag till drift
-

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 39. 147

kostnaderna ej tidigare beviljats, ansökningen vara åtföljd av följande handlingar:
a)

kortfattad beskrivning av byggnadstomtens storlek, läge och beskaffenhet;

b) ritningar eller skiss över anstalten jämte kortfattad beskrivning över

densamma och dess inredning;

c) redogörelse beträffande anstalten i de hänseenden, varom förmäles i

§ 6 a) samt andra och tredje styckena av § 9 här nedan; ävensom

d) förbindelse av vederbörande att så länge statsbidrag till driften utgår

underkasta sig bestämmelserna i denna kungörelse ävensom de föreskrifter

i övrigt, som må varda i behörig ordning meddelade.

Avser ansökningen väntehem, skall den vara åtföljd av yttrande utav

vederbörande tjänsteläkare angående väntehemmets lämplighet.

Drives förlossningsanstalt eller väntehem av förening eller stiftelse, skall

ansökningen jämväl innehålla uppgift å den person, som äger att å föreningens

eller stiftelsens vägnar tala och svara.

§8.

Sedan medicinalstyrelsen granskat ansökningshandlingarna och fattat beslut

i fråga örn det begärda driftbidraget, har styrelsen att om beslutet

underrätta sökanden.

Yarder driftbidrag för visst år beviljat, skall detsamma utbetalas halvårsvis

i efterskott. Rekvisition av beviljat bidrag skall ingivas till medicinalstyrelsen

efter utgången av juni och december månader. Dylik rekvisition

skall innehålla uppgift örn det antal underhållsdagar vid förlossningsanstalten

eller vistelsedagar vid väntehemmet för varje dag under närmast

föregående halvår, för vilket statsbidrag må utgå enligt vad ovan i denna

kungörelse stadgas. Denna uppgift skall vara grundad på utdrag av förlossningsanstaltens

eller väntehemmets journal och försedd med granskningspåskrift

av den, som jämlikt stadgande i § 9 har överinseende över anstalten

eller väntehemmet. Avser rekvisitionen väntehem, skall ock genom intyg

av i § 2 andra stycket angivna personer styrkas, att sådana förhållanden för

varje fall förelegat, som enligt sagda författningsrum berättiga till statsbidrags

erhållande.

Rekvisition av bidrag till hemhjälp sker i enahanda ordning som i fråga

örn driftbidrag till väntehem.

Efter granskning av rekvisitionen har medicinalstyrelsen att av medel,

som blivit av riksdagen för ändamålet anvisade, till vederbörande huvudman

eller anstalt utbetala det belopp, som för ifrågavarande halvår må utgå såsom

statsbidrag. Det åligger väntehemmets ledning att, i den mån förskott ej

lämnats, vidarebefordra hemhjälpsbidrag till den som utfört hemhjälpen.

Formulär till rekvisition av beviljat statsbidrag samt till journal vid anstalterna

fastställas av medicinalstyrelsen.

§ 9.

Förlossningsanstalt, för vilken statsbidrag beviljats, skall stå under överinseende

av vederbörande förste provinsialläkare eller med förste provinsial
-

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

läkare likställd stadsläkare; dock att sådan anstalt, som är anordnad vid

lasarett eller därmed jämställd sjukvårdsinrättning, skall stå under samma

överinseende, som vederbörande sjukvårdsinrättning i övrigt är underkastad.

Vid barnbördshus, förlossningshem och förlossningsrum hos barnmorska

skall vården stå under tillsyn av särskilt förordnad läkare. Förordnande av

läkare vid barnbördshus skall fastställas av medicinalstyrelsen. Beträffande

barnbördsavdelning gälle i nu nämnda hänseenden vad örn avdelning vid

lasarett respektive sjukstuga finnes stadgat.

Vid förlossningsanstalt skall vara anställd vårdpersonal i tillräckligt antal

och med erforderlig utbildning. Instruktion för vårdpersonalen utfärdas av

vederbörande huvudman, sedan den underställts medicinalstyrelsen för godkännande.

Yäntehem skall stå under överinseende av vederbörande förste provinsialläkare.

Den närmaste tillsynen utövas av läkaren vid den förlossningsanstalt,

till vilken väntehemmet är anslutet.

§ 10.

Den läkare, som har närmaste tillsynen över barnbördshus, förlossningshem

eller förlossningsrum hos barnmorska, åligger att vaka över att vården

av de därstädes intagna kvinnorna ävensom deras nyfödda barn är tillfredsställande

ur medicinsk synpunkt, att vid behov lämna erforderlig läkarvård

samt att tillse, att journal föres över sagda kvinnor och barn.

Läkare, som har närmaste tillsynen över väntehem, åligger att vaka över

att väntehemmet uppfyller de anspråk, som böra ställas på ett dylikt hem,

samt att tillse, att journal föres över de kvinnor, som taga in å detsamma.

§ 11.

Den, som för visst år eller del därav uppburit statsbidrag till driften vid

förlossningsanstalt, varom i § 10 första stycket sägs, eller vid väntehem,

har att tillse, att inom mars månads utgång året efter det, som statsbidraget

avser, till medicinalstyrelsen avlämnas redogörelse för förlossningsanstaltens

eller väntehemmets verksamhet under den tid, för vilken statsbidrag sålunda

uppburits, enligt av medicinalstyrelsen fastställda formulär och meddelade

föreskrifter.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1938. Ansökning örn driftbidrag

till viss anstalt för år 1938 skall ingivas till medicinalstyrelsen före

utgången av år 1937.

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 39.

149

Bilaga 3.

Förslag

till

Kungörelse angående statsbidrag till avlöning åt distriktsbarnmorskor

och reservbarnmorskor m. m.

Härigenom förordnas som följer:

§ I
I

enlighet med bestämmelserna i denna dag utfärdad lag örn anställande

av distriktsbarnmorskor m. m. skall statsbidrag till avlönande av distriktseller

reservbarnmorska utgå för år med 1,500 kronor jämte det eller de

ålderstillägg å 100 kronor och det lönetillägg å högst 300 kronor, vartill

barnmorskan må vara berättigad.

§2.

Har stad, som ej deltager i landsting, jämlikt 1 § andra stycket lagen

örn anställande av distriktsbarnmorskor m. m. undantagits från indelningen

i barnmorskedistrikt, skall för varje barnmorska, med vilken staden träffat

avtal att utan ersättning av den vårdade lämna förvård åt havande kvinnor,

biträda vid förlossning i hemmet ävensom lämna eftervård åt kvinnor, som

förlösts i hemmet, till staden utgå statsbidrag med 1,500 kronor. Överstiger

antalet sådana barnmorskor vad medicinalstyrelsen finner för staden erforderligt,

skall statsbidrag dock utgå allenast med så stort belopp, som svarar

mot det erforderliga antalet barnmorskor.

§ 3.

Statsbidrag för viss distrikts- eller reservbarnmorsketjänst utgår allenast

för tid, under vilken tjänsten är besatt med ordinarie innehavare. För tid,

varunder distrikts- eller reservbarnmorska åtnjuter tjänstledighet för enskilda

angelägenheter eller särskilt uppdrag eller i behörig ordning avstängts från

tjänstgöring eller eljest är lagligen förhindrad att sköta befattningen eller

ock avhåller sig från tjänstgöring utan att hava i vederbörlig ordning erhållit

tjänstledighet eller styrkt giltigt förfall, utgår icke statsbidrag; dock

må statsbidrag utgå, därest till vikarie under tiden förordnats annan än

distrikts- eller reservbarnmorska och dylik barnmorska ej varit att tillgå

för tjänstens uppehållande.

§ 4.

Såsom villkor för erhållande av statsbidrag för distrikts- eller reservbarnmorska

skall gälla:

att till barnmorskan och särskild vikarie för henne utgående avlöningsförmåner

fullt motsvara vad i sådant avseende finnes stadgat, samt

att barnmorskan ej uppnått den för rätt till erhållande av pension stadgade

ålder.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

§ 5.

Mom. 1. Rekvisition av statsbidrag till avlönande av distrikts- och reservbarnmorskor

skall, avfattad i enlighet med formulär, som fastställes av medicinalstyrelsen,

av barnmorskestyrelsen upprättas i ett sammanhang för

samtliga distrikts- och reservbarnmorskor inom landstingsområdet eller staden

samt senast den 15 februari året efter det, för vilket bidrag sökes, avlämnas

till länsstyrelsen eller, örn Stockholms stad ingår i distriktsindelningen, Överståthållarämbetet.

Vid rekvisition av statsbidrag skall avdrag göras för

pensionsavgift, som utgår enligt reglementet för statens pensionsanstalt och

belöper å den tid, statsbidraget avser.

Länsstyrelsen eller Överståthållarämbetet har att, efter rekvisitionens

behöriga granskning, så snart ske kan utanordna till utbetalning godkänt

belopp.

Morn. 2. Rekvisition av statsbidrag, som avses i § 2, skall, ställd till

länsstyrelsen eller vad angår Stockholms stad Överståthållarämbetet och avfattad

i enlighet med formulär, som fastställes av medicinalstyrelsen, av hälsovårdsnämnden

upprättas i ett sammanhang för samtliga ifrågavarande barnmorskor

i staden samt senast den 15 februari året efter det, för vilket bidrag

sokes, avlämnas till medicinalstyrelsen. Sedan medicinalstyrelsen försett

rekvisitionen med anteckning örn det i § 2 omförmälda, för staden erforderliga

antal barnmorskor, skall medicinalstyrelsen utan dröjsmål översända

rekvisitionen till länsstyrelsen eller Överståthållarämbetet, som har att, efter

rekvisitionens behöriga granskning, så snart ske kan utanordna till utbetalning

godkänt belopp.

Mom. 3. Då statsbidrag rekvireras till ålderstillägg åt distrikts- eller

reservbarnmorska, skall medicinalstyrelsens beslut örn tillerkännande av

ålderstillägg till barnmorskan bifogas rekvisitionen, därest berörda beslut ej

tillställts länsstyrelsen eller Överståthållarämbetet i samband med rekvisition

för tidigare år.

Mom. 4. Då statsbidrag rekvireras till lönetillägg åt distrikts- eller reservbarnmorska,

skall vid rekvisitionen fogas av barnmorskan upprättad förteckning

över sådana i 5 § 1 mom. andra stycket lagen örn anställande av

distriktsbarnmorskor m. m. omförmälda förlossningar, vid vilka hon under

året biträtt. Sådan förteckning skall i enlighet med formulär, som fastställes

av medicinalstyrelsen, upprättas med ledning av barnmorskans dagbok och

vad angår förlossningar å anstalt bestyrkas av vederbörande anstaltsläkare.

Där barnmorska under året tjänstgjort i förebyggande barnavård, skall tillika

angivas under vilken tid sådan tjänstgöring ägt rum.

Mom. 5. Länsstyrelse så ock Överståthållarämbetet skall varje år under

juli månad till barnmorskestyrelsen eller hälsovårdsnämnden såsom förskott

på det årets statsbidrag utan särskild rekvisition utbetala tio tolftedelar av

det belopp, som på grund av barnmorskestyrelsens eller hälsovårdsnämndens

för nästföregående år gjorda rekvisition godkänts till utbetalning; och skall

detta förskott avräknas vid slutlig utanordning av statsbidrag för det löpande

året.

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj-.ts proposition nr 39.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1938. Från och med

nämnda dag skall kungörelsen den 18 juni 1926 (nr 384) angående statsbidrag

till avlöning åt distriktsbarnmorskor och reservbarnmorskor upphöra att

gälla utom i vad den avser statsbidrag för tid före den nu utfärdade kungörelsens

ikraftträdande.

Statsbidrag till avlönande av sådan reservbarnmorska, som avses i 2:o)

i övergångsbestämmelserna till lagen angående anställande av distriktsbarnmorskor

m. m., skall utgå för år med 1,000 kronor jämte den särskilda

tjänstgöringsersättning örn högst 600 kronor, vartill barnmorskan må vara

berättigad. Vid rekvisition av bidrag till särskild tjänstgöringsersättning

skall fogas av barnmorskestyrelsens ordförande styrkt uppgift angående den

tid av året, under vilken barnmorskan tjänstgjort såsom distriktsbarnmorska.

Statsbidrag till avlönande av sådan av kommun eller kommuner anställd

barnmorska, som avses i 4:o) i övergångsbestämmelserna till lagen örn anställande

av distriktsbarnmorskor m. m. och vilken förbundit sig att avgå

från sin befattning vid uppnådda femtiofem levnadsår samt att inom sitt

område utan ersättning av den vårdade lämna förvård åt havande kvinnor,

biträda vid förlossning i hemmet ävensom lämna eftervård åt kvinnor, som

förlösts i hemmet, skall utgå med dels 400 kronor för år, dels ock ersättning

enligt av medicinalstyrelsen fastställd taxa för lämnad barnmorskehjälp

som nyss sagts, allt linder villkor att barnmorskan av vederbörande

kommun eller kommuner åtnjuter de löneförmåner, som angivas i

3 § lagen den 13 juni 1908 (nr 57) angående kommuns skyldighet i fråga

örn anställande av barnmorska, sådant lagrummet lyder enligt lagen den 9

november 1917 (nr 779). Vid rekvisition av bidrag till ersättning, som nu

nämnts, skall fogas av barnmorskan upprättad förteckning över av henne

under året verkställda förrättningar m. m. Sådan förteckning skall i enlighet

med formulär, som fastställes av medicinalstyrelsen, upprättas med ledning

av barnmorskans dagbok.

I avseende å statsbidrag, varom här ovan sägs, skall i övrigt i tillämpliga

delar gälla vad i denna kungörelse stadgas; dock att från statsbidrag till

avlöning åt sådan av kommun eller kommuner anställd barnmorska, som

nyss nämnts, avdrag icke skall göras för henne åliggande pensionsavgifter

till statens pensionsanstalt.

Till ledning för utbetalning under år 1938 av det i § 5 mom. 5 här ovan

nämnda förskott skall barnmorskestyrelse eller hälsovårdsnämnd före den 1

juli samma år till länsstyrelsen eller Överståthållarämbetet avlämna uppgift

rörande de statsbidrag, vilka för år 1938 beräknas komma att utgå inom

landstingsområdet eller staden.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Majds proposition nr 39.

Bilaga 4.

Förslag

till

Kungörelse angående statsbidrag till förebyggande modea- och

barnavård.

Härigenom förordnas som följer:

Statsbidrag må utgå till landsting eller stad, som ej deltager i landsting,

där landstinget eller staden med iakttagande av bestämmelserna i denna

kungörelse inom sitt område anordnat rådgivande verksamhet i fråga örn

förebyggande mödra- och barnavård.

De lokala organ, genom vilka denna verksamhet utövas, skola vara organiserade

i någon av följande former:

a) mödravårdscentral, typ I, och barnavårdscentral, typ I, med verksamhet

huvudsakligen förlagd till mottagnings- eller polikliniklokaler i anslutning

till barnbördshus eller barnbördsavdelning vid sjukhus beträffande

mödravårdscentral samt barnsjukhus eller barnavdelning vid sjukhus beträffande

barnavårdscentral eller ock till andra lämpliga lokaler, vardera

centralen under ledning av specialutbildad, legitimerad läkare och med erforderligt

biträde av sjuksköterska eller, beträffande mödravårdscentral, av

barnmorska;

b) mödra- och barnavårdscentral, typ 11, med som regel gemensam, för

ändamålet särskilt avsedd lokal, under ledning av legitimerad läkare och med

erforderligt biträde av sjuksköterska eller, vad angår mödravården, av barnmorska;

samt

c) mödra- och barnavårdsstation, under ledning av tjänsteläkare, i regel

med användande av dennes mottagningslokaler, samt med biträde av distriktssköterska

eller, vad angår mödravården, av distriktsbarnmorska.

§ 2.

Den förebyggande mödra- och barnavårdsverksamheten ledes inom landstingsområde

av distriktsvårdsstyrelsen eller, där sådan ej finnes eller eljest

särskilda skäl därtill äro, av barnmorskestyrelsen samt inom stad, som ej deltager

i landsting, av barnmorskestyrelsen, hälsovårdsnämnden eller sjukhusmyndighet.

§ 3.

Av landsting eller stad, som ej deltager i landsting, fastställes instruktion

för utövandet av förebyggande mödra- och barnavård inom landstingsområdet

respektive staden. Till grund härför skall ligga en av medicinalstyrelsen utfärdad

normalinstruktion.

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 39.

153

§4.

Förebyggande mödra- och barnavård skall vara anordnad enligt en av

medicinalstyrelsen godkänd plan. Statsbidrag utgår allenast för det antal

centraler och vårdstationer, som upptagits i sådan plan.

§ 5.

Förebyggande mödra- och barnavård skall vara avgiftsfri.

§ 6.

Statsbidrag utgår dels med engångsbelopp till inredning och utrustning av

lokaler för mödra- och barnavårdscentraler intill hälften av den verkliga

kostnaden, dock högst 1,000 kronor för varje central, dels och med årligt

driftkostnadsbidrag för arvoden åt läkare, sjuksköterskor och barnmorskor

jämte resekostnadsbidrag enligt vad nedan angives.

1) För varje mödravårdscentral, typ I, utgår till läkare 1,500 kronor,

därest mottagning är anordnad minst två gånger i veckan och eljest det lägre

belopp, medicinalstyrelsen finner skäligt bestämma, samt för barnmorska eller

sjuksköterska 500 kronor.

2) För varje barnavårdscentral, typ I, samt för varje mödra- och barnavårdscentral,

typ II, utgår till läkare 2,000 kronor, därest mottagning är

anordnad minst tre gånger i veckan, och eljest det lägre belopp, medicinalstyrelsen

finner skäligt bestämma, samt för sjuksköterska, som åtnjuter minst

de distriktssköterska tillförsäkrade löneförmåner, 1,000 kronor jämte det eller

de ålderstillägg, vartill hon må vara berättigad enligt § 8. Är arbetet vid

central av typ II uppdelat å skilda läkare, har medicinalstyrelsen att bestämma

de belopp, varmed läkarnas arvoden skola utgå.

3) För varje mödra- och barnavårdsstation utgår till läkare 15 kronor för

varje mottagning. Antalet mottagningar fastställes av medicinalstyrelsen på

förslag av vederbörande huvudman.

4) Till resekostnader för hembesök hos spädbarn utgår bidrag för barnavårdscentral,

typ I, mödra- och barnavårdscentral, typ II, samt mödra- och

barnavårdsstation. Bidraget utgår för centraler och stationer inom Norrbottens,

Västerbottens och Jämtlands län med 70 procent, för centraler och

stationer inom Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län

med 60 procent samt för centraler och stationer inom riket i övrigt med 50 procent

av sammanlagda kostnaderna för de resor, vilka företagits i ovan angivet

syfte.

Medicinalstyrelsen äger föreskriva särskilda behörighetsvillkor för vinnande

av anställning såsom sjuksköterska eller barnmorska vid mödra- och

barnavårdscentraler.

§8._

Ålderstillägg för sjuksköterska, varom i § 6 under 2) sägs, skola vara tre

till antalet och utgå med 100 kronor efter tre, sex och nio års väl vitsordad

tjänstgöring.

Bihang lill riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 39.

857 SO 1 1

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Sådant ålderstillägg utgår från och med ingången av kalenderåret näst

efter det, varunder den för ålderstilläggs erhållande stadgade tjänstetiden

blivit uppnådd. Rätt till ålderstillägg inträder dock icke förrän sjuksköterskan

under tid, motsvarande minst fyra femtedelar av den stadgade tidsperioden,

med goda vitsord biträtt i förebyggande mödra- eller barnavård eller

tjänstgjort i därmed likvärdig befattning eller på grund av förordnande fullgjort

annat offentligt uppdrag. Vid bestämmande av denna tid må avdrag ej

göras för den tid, sjuksköterskan åtnjutit semester eller i särskilt fall efter

medicinalstyrelsens anvisningar använt till att förskaffa sig ytterligare utbildning.

Har sjuksköterska, då hon tjänstgjort stadgad tid för erhållande av ålderstillägg,

redan uppnått den levnadsålder, vid vilken hon må vara skyldig avgå

från tjänsten, utgår icke ålderstillägg.

Medicinalstyrelsen fastställer den tidpunkt, från och med vilken varje

särskilt ålderstillägg skall börja utgå. #

§9.

Från mödra- och barnavårdscentraler, typ II, samt från mödra- och barnavårdsstationer

må klienter hänvisas för kostnadsfri rådfrågning vid mödraeller

barnavårdscentraler, typ I.

§ io.

Ansökan örn statsbidrag för visst år skall, ställd till medicinalstyrelsen,

före den 1 mars nästföljande år insändas till nämnda myndighet samt åtföljas

av årsberättelse enligt formulär, som fastställes av medicinalstyrelsen.

§ 11-

Efter granskning av ansökningshandlingarna har medicinalstyrelsen att

besluta om statsbidrags beviljande.

Beviljat statsbidrag utbetalas av medicinalstyrelsen.

§ 12.

Förebyggande mödra- och barnavård skall stå under överinseende av

medicinalstyrelsen samt vederbörande förste provinsialläkare eller förste

stadsläkare.

§ 13-

De närmare föreskrifter, som kunna bliva erforderliga för tillämpning av

denna kungörelse, utfärdas av medicinalstyrelsen.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1938.

Genomförande av förebyggande mödra- och barnavård enligt denna kungörelse

må efter plan, som godkännes av medicinalstyrelsen, ske på det sätt,

att sådan vård först anordnas inom viss del eller vissa delar av landstings
-

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj;ts proposition nr 39. 155

område eller stad, som ej deltager i landsting, samt sedermera efter liand

jämväl inom övriga delar av landstingsområdet eller staden.

Barnmorska, vilken av medicinalstyrelsen förklarats därtill behörig, må

tills vidare intill dess annorlunda varder förordnat anställas för att vid

central tjänstgöra även i förebyggande barnavård; och skall vad i denna kungörelse

stadgas i fråga örn sjuksköterska gälla jämväl beträffande sådan barnmorska.

Distriktsbarnmorska, vilken av medicinalstyrelsen förklarats därtill behörig,

må tills vidare intill dess annorlunda varder förordnat anställas för

att inom det eller de distrikt, som utgör hennes tjänstgöringsområde, biträda

även i förebyggande barnavård. Statsbidrag enligt denna kungörelse skall

utgå till bestridande av sådan distriktsbarnmorska jämlikt punkt 3) i övergångsbestämmelserna

till lagen den 1937 örn anställande

av distriktsbarnmorskor m. m. tillkommande särskild ersättning om högst

300 kronor för år.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bilaga till proposition.

BETÄNKANDE

angående

FÖRLOSSNINGSVÅRDEN OCH BARNMORSKEVÄSENDET

SAMT FÖREBYGGANDE

MÖDRA- OCH

BARNAVÅRD

AVGIVET AV

BEFOLKNING SKOMMISSIONEN

STOCKHOLM 1936

KUNGL. BOKTRYCKERIET. V. A. NORSTEDT & SÖNER

300630

opaginerad Kontrollera mot PDF

rl

A'' € *

''V,. 9

H

>

opaginerad Kontrollera mot PDF

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdepartementet.

Befolkningskommissionen får härmed överlämna » Betänkande med förslag

till omorganisation av förlossningsvården, barnmorskeväsendet och

barnmorskeutbildningen samt till vissa åtgärder beträffande förebyggande

mödra- och barnavård».

Den närmaste handläggningen av ärendet har ankommit på en inom kommissionen

nedsatt delegation, bestående av kommissionens ledamöter herr

Österström, ordförande, samt doktor Andreen-Svedberg och fru Västberg,

varjämte såsom särskild sakkunnig deltagit förste provinsialläkaren med.

lic. N. Wranne.

Frågan om barnmorskeutbildningen har handlagts av kommissionens ledamöter

doktor Andreen-Svedberg och fru Västberg, och hava därvid såsom

särskilda sakkunniga deltagit föreståndarinnan för Uppsala sjuksköterskehems

sjuksköterskeskola Elisabet Dillner, föreståndarinnan för allmänna

barnbördshusets i Stockholm asyl Karin Elfversson, sekreteraren hos svenska

barnmorskeförbundet barnmorskan Elsa Leander, överläraren vid barnmorskeläroanstalten

i Stockholm professor B. Lundqvist och inspektrisen

över sjuksköterskeväsendet Kerstin Nordendahl.

Såsom sekreterare har tjänstgjort sekreteraren i medicinalstyrelsen I.

Flygare.

Vid författningsförslagens utarbetande har biträtt e. o. hovrättsassessorn

H. Zetterberg.

I ärendets slutbehandling hava deltagit befolkningskommissionens samtliga

ledamöter.

Stockholm den 10 december 1935.

Å Befolkningskommissionens vägnar:

NILS WOHLIN.

/. Tiggare.

opaginerad Kontrollera mot PDF

v

''

v

J . *

x*;

''* . '' if ■ /: .T ,

opaginerad Kontrollera mot PDF

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Inledning.................................................................. 7

Kap. I. Åtgärder med avseende å förlossningsvården och barnmorskeväsendet 10

A. Den slutna barnbördsvårdens utbyggande...................... 10

Statsbidrag till uppförande av förlossningsanstalter ............ 14

Statsbidrag till driftkostnaderna vid förlossningsanstalter ...... 16

B. Samarbete mellan sluten och öppen barnbördsvård............ 19

C. Omorganisation av distriktsbarnmorskeväsendet................ 24

Tidigare uttalanden................................... 24

Allmän översikt.............................................. 27

Reglering av distriktsbarnmorskornas avlöningsförhållanden ---- 32

Avlöningsförhållandena för distrikts- och reservbarnmorskor med

utökad utbildning ........................................ 37

Ändrade anställningsförhållanden för reservbarnmorskorna...... 38

De av kommun fast anställda barnmorskorna ................ 39

De privatpraktiserande barnmorskorna........................ 42

Kap. II. Åtgärder med avseende å förebyggande mödra- och barnavård ---- 44

Tidigare uttalanden.......................................... 44

Nya åtgärder på detta område................................ 51

Medicinalstyrelsens skrivelse till befolkningskommissionen den 30

oktober 1935.............................................. 56

Uttalanden med anledning av nyssnämnda skrivelse............ 56

Kap. III. Barnmorskeutbildningen.......................................... 59

Kap. IV. Kostnadsberäkningar............................................ 66

Statens kostnader för budgetåret 1936/1937 .................. 66

Statens kostnader efter vårdens fulla utbyggnad .............. 68

Bilagor.

Författningsförslag:

1) Kungörelse angående statsbidrag för uppförande eller inrättande av för
lossningsanstalter

.................................................. 72

2) Kungörelse angående statsbidrag till driftkostnaderna vid förlossningsan
stalter

och väntehem .............................................. 75

3) Lag örn anställande av distriktsbarnmorskor m. m..................... 78

4) Kungörelse angående statsbidrag till avlöning åt distriktsbarnmorskor och

reservbarnmorskor m. ............................................ 32

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Sid.

5) Reglemente för barnmorskestyrelsema i riket.......................... 85

6) Kungörelse angående ändring i vissa delar av reglementet den 21 novem
ber

1919 (nr 798) för barnmorskor.................................. 88

7) Kungörelse örn ändring i vissa delar av kungörelsen den 18 juni 1926

(nr 239) angående dyrtidshjälp åt distriktsbarnmorskor och vissa av

kommun fast anställda barnmorskor................................ 92

8) Kungörelse örn upphävande av §§ 12, 13, 14 och 15 i kungörelsen den

15 juni 1923 (nr 227) angående statsbidrag till åtgärder för åstadkommande

av förbättrad sjukvård inom rikets ödemarksområden ........ 92

9) Kungörelse örn ändrad lydelse av § 60 mom. 1 e) och mom. 1 i över
gångsstadgandena

till kap. VI i reglementet den 31 december 1919

(nr 878) för statens pensionsanstalt................................ 93

10) Kungörelse örn ändrad lydelse av 10 § 2 mom. i avlöningsreglementet

den 21 maj 1926 (nr 177) för förste provinsialläkare och provinsialläkare

............................................................ 94

11) Kungörelse angående statsbidrag till förebyggande mödra- och barnavård 95

12) Stadga för bammorskeundervisningen.................................. 98

13) Kungörelse angående stipendier åt elever vid barnmorskeläroanstalterna.. 104

Tabell över antalet barnsbörder och mödradödligheten i Sverige under år 1934 105

Medicinalstyrelsens skrivelse till befolkningskommissionen den 30 oktober 1935 106

opaginerad Kontrollera mot PDF

INLEDNING.

I det till grund för befolkningskommissionens arbete liggande statsrådsprotokollet

över socialärenden den 17 maj 1935 anför departementschefen

med avseende å frågan om förbättrande av mödrarnas ställning följande:

»I fråga örn förbättrande av mödrarnas ställning har man i första hand

att fortsätta på den väg, som statsmakterna redan beträtt genom åtgärderna

för moderskapsskydd. Härvid inställa sig krav på en effektivisering av denna

sociala stödverksamhet i förening med tillhandahållande av förbättrade

vårdmöjligheter såväl vid barnsbörden som vid de späda barnens vård. Hithörande

ekonomiska och organisatoriska spörsmål hava behandlats i en nyligen

av medicinalstyrelsen verkställd utredning. Tillika torde i detta sammanhang

böra erinras, att riksdagens båda kamrar beslutat anhålla, att

Kungl. Maj:t skyndsamt ville låta verkställa en allsidig utredning rörande

ett förbättrat moderskapsskydd.»

I de vid 1935 års riksdag väckta motionerna örn undersökning av vart

lands befolkningsfråga framhölls nödvändigheten av — förutom en vidgad

social omvårdnad om mödrarna — ett utbyggande av den slutna barnbördsvården

och anordnande av en rådgivande verksamhet för mödrar och

barn. I det förra hänseendet åberopade motionärerna statens sjukvårdskommittés

den 17 maj 1934 avgivna betänkande angående den slutna kroppssjukvården

i riket (stat. off. utr. 1934: 22), i det senare avseendet hänvisade

de till den försöksverksamhet rörande för- och eftervård vid barnsbörd,

vartill riksdagen beviljat anslag för budgetåren 1931/1932 och 1932/

1933 och som sedermera utmynnat i medicinalstyrelsens utlåtande oell förslag

den 4 april 1935 angående förebyggande mödra- och barnavård (stat.

off. utr. 1935: 19).

Sistnämnda utlåtande och förslag har av departementschefen den 3 juni

1935 överlämnats till befolkningskommissionen för att tågås under övervägande

vid fullgörandet av kommissionens uppdrag. I skrivelse till kommissionen

den 30 oktober 1935 har medicinalstyrelsen gjort vissa ändringar

i och tillägg till sitt berörda utlåtande och förslag, i vad detsamma avser

förebyggande mödra- och barnavård, ävensom ifragasatt statsunderstöd till

sluten medicinsk barnavård och till konvalescentvård för barn.

Efter att hava övervägt de åtgärder, som från statsmakternas sida lämpligen

kunna komma i fråga för åstadkommande i önskvärd omfattning av

en samhällelig moderskapsvård och mödrahjälp samt en hälsovardande tillsyn

av barnen, vill befolkningskommissionen i första hand uttala sig för

att det allmänna helt övertager normalkostnaderna för förlossningsvården,

häri inbegripet icke blott själva förlossningen utan även den s. k. förvården av

den gravida kvinnan. Kommissionen förordar i enlighet härmed statsbidrag

till utbyggande genom landstingens, respektive icke-landstingsstädernas för
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

sorg av dels barnbördsavdelningar vid lasarett och därmed jämförliga sjukvårdsinrättningar,

dels — såsom komplement till dessa avdelningar — ett

antal förlossningsanstalter av för landsbygden avpassad enklare typ, benämnda

förlossningshem och förlossningsrum hos barnmorska. Vidare bör

visst statsbidrag utgå till driftkostnaderna vad angår kvinnor, som förlösas

å allmän sal vid avdelning eller anstalt, som nyss sagts. Sådant driftbidrag

bör jämväl under vissa villkor utgå till enskilt förlossningshem. De kvinnor,

som komma att bliva förlösta i hemmen, böra åtnjuta kostnadsfri hjälp

av barnmorska.

Vad angår nyss berörda kostnadsfria hjälp av barnmorska åt i hemmen

förlösta kvinnor vill kommissionen erinra, att i en av fru Nordgren m. fl.

vid 1935 års riksdag väckt motion 11: 196 förslag väckts om komplettering

av det statliga moderskapsunderstödet med bland annat kostnadsfri förlossningsvård

och nödig efterskötsel åt såväl barnaföderskor, försäkrade i de

erkända sjukkassorna, som icke försäkrade barnaföderskor, vilka äga att

uppbära statligt moderskapsunderstöd. Kommissionen vill erinra örn att

barnaföderska, som tillhör erkänd sjukkassa, bland annat är tillförsäkrad

fri barnmorskevård och att nu utgående moderskapsunderstöd är avsett att

utgå »till lindrande av de med barnsbörd förenade kostnaderna», därvid av

det kvinnan tillkommande understödet sjukkassan skall innehålla ett belopp,

som motsvarar ersättning enligt fastställd taxa för biträde av barnmorskan

vid förlossningen. Härigenom äro de flesta kvinnor redan nu tillförsäkrade

fri barnmorskevård, då förlossningen sker i hemmet. Kommissionen

hyser emellertid den bestämda uppfattningen, att sådana nya grunder

för moderskapshjälpens och moderskapsunderstödets utgående böra

tillämpas, att hjälpen och understödet avskiljas från sjukkasserörelsen, och

kommissionen kommer att i ett följande betänkande med förslag till vissa

statliga åtgärder tor ekonomiskt bistånd till barnaföderskor framlägga härav

betingade författningsförslag. Med denna kommissionens utgångspunkt

och då skälen att likställa barnaföderskorna i den öppna vården äro desamma

för alla, synes det kommissionen följdriktigt, att fri barnmorskevård

lämnas samtliga barnaföderskor vid förlossning i hemmen av de för

den öppna barnbördsvården anställda distriktsbarnmorskorna. Dessa skulle

i så fall för utebliven inkomst efter nu tillämpad taxa erhålla viss ersättning

i form av löneförhöjning, vilken ersättning borde utgå av statsmedel.

Befolkningskommissionen har vidare funnit det vara av synnerligen stor

betydelse, att man så vitt möjligt tillser, att den öppna barnbördsvården

gives en ändamålsenlig anpassning till anstaltsvården eller med andra ord

att ett nära samarbete mellan den slutna och den öppna vården kommer

till stånd.

Under senare tid har utvecklingen i vårt land snabbt gått i den riktningen,

att kvinnorna föredraga att bliva förlösta å anstalt framför i hemmet.

Skälen härtill äro väsentligen att söka i den ökade trygghetskänsla, som

anstaltsvården skänker, ävensom i sociala omständigheter såsom trångboddhet

i hemmen m. m. Dessa omständigheter i samband med den sjunkande

fruktsamheten hos befolkningen hava medfört ett starkt minskat arbete för

barnmorskorna i den öppna vården, ja man kan säga ett sönderbrytande

av barnmorskeorganisationens betydelse och ekonomi, som redan skapat

ohållbara förhållanden för barnmorskorna själva och i vissa fall för primärkommunerna.

Den reformering å ifrågavarande område, som alltså under

alla förhållanden är nödvändig, får ett än starkare underlag, örn i enlighet

med vad ovan angivits den slutna barnbördsvården ytterligare utbygges

och kostnadsfri förlossningsvård för patienterna kommer till stånd.

Kommissionen hyser av nu anförda skäl ingen tvekan om att en genom
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

gripande omorganisation av barnmorskeväsendet är nödvändig och framlägger

detaljförslag i detta avseende.

I anslutning till sin nu angivna principiella uppfattning framlägger kommissionen

nedan i kap. I förslag till omorganisation av förlossningsvården

och barnmorskeväsendet.

I kap. II avhandlar kommissionen åtgärder från det allmännas sida med

avseende å förebyggande mödra- och barnavård. Dessa åtgärder skulle i

stort sett avse inrättandet, med bidrag av statsmedel, av rådgivningsställen

för väntande mödrar och deras späda barn (mödra- och barnavårdscentraler

i tättbebyggda orter, mödra- och barnavårdsstationer avsedda för landsbygden).

En viktig del i centralens respektive vårdstationens verksamhet skulle

utgöras av hembesök av i centralens eller vårdstationens tjänst anställd eller

med vårdstationen samarbetande barnmorska eller distriktssköterska. Ifrågavarande

anstalter för förebyggande mödravård böra anordnas i första hand,

där icke ett samtidigt utbyggande kan ske. För att göra de distriktsbarnmorskor,

vilka icke åtnjutit nedan omförmälda förbättrade barnmorskeutbildning,

mera ägnade att verka i förebyggande barnavård, föreslår kommissionen

anordnande genom statens försorg av kompletteringskurser i barnavård

för barnmorskor, som komma att användas i det förebyggande vårdsarbetet.

En bestående och sakligt godtagbar sådan reform och rationalisering av

barnmorskeväsendet, som ovan antytts, kräver en förbättrad barnmorskeutbildning

jämväl i det avseendet, att barnmorskorna bliva ägnade att göra en

god insats i anslutning till en allmänt genomförd mödra- och barnavård.

Kommissionen behandlar i kap. III denna fråga örn ändrad utbildning för

barnmorskorna.

I kap. IV verkställer kommissionen en beräkning av de kostnader, som ett

godtagande av kommissionens förslag skulle komma att åsamka statsverket.

Såsom bilagor till betänkandet äro fogade av kommissionens förslag föranledda

författningsförslag.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

KAP. I.

Åtgärder med avseende å förlossningsvården och barn
morskeväsendet.

A. Deli slutna barnbörd svärdens utbyggande.

o Statens sjukvårdskommitté har framhållit, att rättesnöret för barnbördsvårdens

utveckling borde vara mödrarnas och barnens bästa, vilket enligt

vad vunna erfarenheter utvisade fordrade en utbyggnad av den slutna barnbördsvården.

Beträffande den lämpliga omfattningen av utbyggandet hade

från såväl klientelets som läkarnas sida önskemålet om vård i allt större utsträckning

vid barnsbörd på därför särskilt avsedd anstalt framträtt mera

allmänt icke blott för de fall, där abnorma eller sjukliga förhållanden konstaterades

hos de blivande mödrarna, utan även för till synes fullt normala

fall. I sin egenskap av aven en synnerligen viktig social angelägenhet borde

den slutna barnbördsvarden omfatta all barnsbörd, oavsett örn den vöre

förenad med komplikationer eller icke. Från socialhygienisk synpunkt

kunde det dock icke betecknas som ett allmänt intresse att bereda anstaltsvård

för andra normala förlossningsfall än dem, som för erhållande av en

tillfredsställande vård lämpligare borde hänvisas till barnbördsanstalt än

tillrådas kvarstanna i hemmet. Det vore svårt att angiva var gränsen borde

dragas. Några restriktioner beträffande tillträde till vård kunde dock icke

ifrågakomma vid det allmännas anstalter, så snart ett vårdbehov överhuvud

förelåge.

Befolkningskommissionen anser det icke ligga i samhällets intresse att

medverka till sådana bestämmelser och förhållanden, att all förlossningsvård

förlägges till anstalt, d. v. s. utanför barnaföderskans eget hem och å därför

särskilt anordnad inrättning. En förlossning kan under vanliga förhållanden

icke jämställas med sjukdom utan är en fysiologisk akt, som enligt

vad erfarenheten visat i regel utan risk för kvinnan kan försiggå i dennas

hem, för så vitt hemmet fyller skäliga fordringar på utrymme och snygghet

samt väl skolat förlossningsbiträde kan ställas till förfogande. Den omständigheten

att, trots en utbyggnad av den slutna vården, dödlighetssiffran i

samband med barnsbörd icke påtagligt sjunkit under de senaste decennierna,

lämnar knappast stöd för uppfattningen, att anstaltsvård för samtliga barnaföderskor

mera väsentligt komme att bidraga till en sänkning av ifrågavarande

risk. Där emellertid av medicinska och sociala skäl, såsom trångboddhet

i barnaföderskans hem m. m., ett förläggande av förlossningen till

anstalt är befogat, synes det ankomma på samhället att för detta vårdbehov

anordna tillfredsställande vårdmöjligheter. Dessutom bör avseende fästas

vid kvinnornas^ ofta föreliggande önskan att vid förlossning hava möjlighet

att söka vård å en för ändamålet anordnad anstalt. Denna önskan är förklarlig

bland annat med hänsyn till den ökade trygghet, som en dylik vård

måste medföra, jämte den möjlighet till lindring i de med förlossningen följande

besvären, som därvid kan erhållas.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kommissionen finner det sålunda ur flera synpunkter önskvärt, att det

allmänna medverkar till att förlossningsvård å anstalt till rimligt pris står

varje kvinna till buds, som önskar begagna sig av sådan vård. Ett härav

föranlett utbyggande av den slutna barnbördsvården skulle dock icke komma

att medföra en alltför långt gående indragning av tjänstebarnmorskorna i

den öppna vården. Dessa barnmorskor avses nämligen i föreliggande förslag

skola — förutom att biträda vid förlossning i hemmen — fylla icke obetydliga

uppgifter i den förebyggande medra- och barnavården.

Statens sjukvårdskommitté har sammanfattat sina synpunkter angående

den slutna barnbördsvårdens framtida organisation sålunda:

1. Barnbördshus, respektive barnbördsavdelningar vid lasarett (och eventuellt

sjukstugor) utgöra kärnan av anstaltsvården för barnsbörd.

2. Där dylika anstalter och avdelningar av lokala skäl icke kunna ordnas

i den omfattning, att vårdbehovet därigenom fullt tillgodoses, böra de kompletteras

med förlossningshem och förlossningsrum hos barnmorska. De

förra synas bäst lämpade för städer, köpingar, municipalsamhällen med

tätt bebyggd kringliggande landsbygd eller tätt befolkade industrisamhällen,

de senare för den rena landsbygden.

3. I ödemarksdistrikten erfordras för barnbördsvården platser å sjukstuga,

eventuellt förlossningshem eller förlossningsrum, samt anordningar

för väntande barnaföderskor och nyligen förlösta mödrar, i första hand vid

läkarestationerna.

Dessa synpunkter hava vunnit anslutning från det stora flertalet hörda

myndigheter och sammanslutningar. Beträffande de erinringar, som framställts

i fråga om den ovan under punkt 1 angivna huvudprincipen ävensom

beträffande en hel del detaljer, må nämnas följande:

I fråga om förslagets huvudprincip — barnbördshus respektive

barnbördsavdelningar vid lasarett (och eventuellt sjukstugor) såsom kärnan

av anstaltsvården för barnsbörd — hava erinringar huvudsakligen framställts

av ett par länsstyrelser och landsting samt från barnmorskeliåll,

varjämte styrelsen för svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet uttalat

viss tvekan.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser såväl sociala som ekonomiska skäl tala

mot inrättande av barnbördshus eller lasarettsavdelningar i de fall, då utan

stora kostnader och besvärligheter god vård kan erbjudas å svenska röda

korsets eller andra enskilda förlossningsanstalter. Av liknande uppfattning

är länsstyrelsen i Östergötlands län. som med hänsyn till förhållandena

på landsbygden och de normala förlossningsfallen anser en utveckling

av förlossningshemmen och förlossningsrummen minst lika nödvändig och

brådskande som inrättande av barnbördsavdelningar vid lasarett.

En avvisande ståndpunkt intager jämväl Kronobergs läns landsting, som

förklarar sig i princip och av kostnadshänsyn icke kunna biträda uppfattningen.

att vårdbehovet i största möjliga omfattning bör tillgodoses genom

avdelningar vid lasarett.

Västerbottens läns landsting ställer sig icke direkt avvisande till själva

principen men anser det framför allt ur ekonomisk synpunkt icke lämpligt

att i större utsträckning taga i anspråk dyrbara utrymmen i en lasarettsbyggnad

för normala barnbördsfall, som kunna erhålla erforderlig vård

å väsentligt billigare anstalter. Landstingen borde lämnas frihet att, på

siitt de själva funne ekonomiskt lämpligt, ordna barnbördsvården, utan

alt de hygieniska fordringarna åsidosiittas.

Förste provinsialläkaren i Kalmar län anser med hänsyn till allmänhetens

önskan att kunna erhålla vård i eller i närheten av hemorten, att en

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

alltför stark centralisering av barnbördsvården icke synes vara att tillråda.

Barnmorskestyrelsen i Malmöhus län förmenar, att kommitténs förslag

till barnbördsvårdens utbyggande är alltför vidlyftigt tilltaget. Utvecklingen

torde nämligen såsom hittills få tänkas fortgå sålunda, att normala förlossningsfall

hänvisas till hemmen, under det att mera komplicerade fall beredas

anstaltsvård.

Styrelsen för svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet anför, att

inom styrelsen ifrågasatts, huruvida kommitténs ståndpunkt till förlossningshemmen

och förlossningsrummen vore fullt tillfredsställande. Dessa

anstalters stora antal och i allmänhet stora beläggning vittnade om att de

motsvarade ett verkligt behov och åtnjöte en ej ringa popularitet. Styrelsen

yttrade vidare:

De olika typerna av nämnda anstalter variera starkt såväl i tätt bebyggda

som glest bebyggda områden, och möjligen vore det bäst, att så även i framtiden

finge bliva fallet. Kommittén säger exempelvis, att förlossningsrum

hos barnmorska avse »att täcka behovet inom avlägset liggande, glest befolkade

trakter», men dylika »rum» hava dock av allt att döma hittills otta

varit av stort värde å mera tätt bebodda orter.

I samband med sitt yttrande över medicinalstyrelsens förslag angående

förebyggande mödra- och barnavård har styrelsen för svenska barnmorskeförbundet

beträffande anstaltsvårdens utveckling framhållit, att enligt förbundsstyrelsens

åsikt centraliseringen av förlossningsvården icke bör drivas

alltför långt; en lämplig form syntes förbundsstyrelsen vara inrättande av

smärre förlossningsstationer — förlossningsrum — i relativt stor utsträckning.

Härför fordrades dock en generalplan, som så vitt förbundsstyrelsen

hade sig bekant ännu saknades och där hänsyn toges icke blott till förlossningsvårdens

utan jämväl till förvårdens problem.

Av barnmorskestyrelsen i Blekinge län framhålles slutligen, att de geografiska

förhållandena inom länet försvåra anstaltsvårdens koncentration

samt att det nuvarande barnmorskeväsendet i allmänhet fungerat till belåtenhet.

Beträffande den föreslagna organisationens detaljer hava erinringar framställts

i en del avseenden.

Sålunda uttalar sig länsstyrelsen i Jönköpings län mot inrättande av barnbördsavdelningar

vid sjukstugor med hänsyn till den därmed förenade infektionsrisken.

I fråga om förlossningshemmens föreslagna minimistorlek (6—8 platser)

uttalar överstyrelsen för svenska röda korset följande:

överstyrelsen hoppas, att kommitténs uppfattning icke måtte få göra sig

gällande beträffande svenska röda korsets icke så få förlossningshem med

1 å 5 sängplatser utan egen barnmorska, belägna som de alla äro i fullständig

eller nära anslutning till ortens barnmorska. Dessa små hem hava

nämligen i allmänhet visat sig bättre motsvara behovet än blott ett »förlossningsrum

hos barnmorska». Enär enligt överstyrelsens bestämmelser för

röda korsets förlossningshem ett under barnmorskans uppsikt stående biträde

ständigt skall vara till hands i hemmet under barnmorskans frånvaro,

hava veterligt inga olägenheter yppat sig av att röda korsets förlossningshem

i regel icke förfoga över egna barnmorskor. Tvärtom hava som

regel de legitimerade barnmorskorna varit synnerligen nöjda och tacksamma

att här få bereda en del av sina patienter en vida bättre omvårdnad än i

deras trånga och ofta osunda hem. Endast ett rum för 1 å 2 barnsängskvinnor

är visserligen på många håll för litet, men ett förlossningshem för

6 å 8 patienter med egen barnmorska är återigen för mycket och dessutom

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

för dyrbart både i anläggning och drift för att fylla den socialhygieniska

och humanitära uppgift såsom ersättning för det egna hemmet, som röda

korset avsett att tillgodose genom sina förlossningshem (-rum) på landsbygden.

Beträffande förlossningsrum hos barnmorska framhåller förste provinsialläkaren

i Jämtlands län, att förlossningsrum vid barnmorskestation, som

icke också är stationsort för läkare, bör anordnas endast i undantagsfall

och då distriktssköterska finnes på platsen. Barnmorskestyrelsen i Kopparbergs

län anser, att förlossningsrum hos barnmorska överhuvud icke böra

anordnas.

Det må anmärkas, att från flera län anförts, att något egentligt behov av

förlossningshem och förlossningsrum icke förelåge inom länet, i varje fall

icke efter lasarettsvårdens ytterligare utbyggande. Detta gäller särskilt

Malmöhus, Hallands, Värmlands, Västmanlands och Västernorrlands län.

Den av kommittén föreslagna räjongen för en vårdanstalt (3.5 mil) anse

förste provinsialläkaren i Norrbottens län ävensom länets landsting kunna

och böra betydligt förstoras.

Slutligen framhåller medicinalstyrelsen, att de planerade anordningarna

för väntande och förlösta mödrar så vitt möjligt böra genomföras så, att dessa

båda kategorier vårdbehövande till undvikande av infektionsrisker för de

väntande mödrarna ej sammanföras i gemensamt hem.

De av sjukvårdskommittén uppdragna riktlinjerna för anordnande av anstaltsvård

vid barnsbörd finner kommissionen i stort sett väl avvägda.

Uppenbarligen medför förlossning å anstalt, där läkare städse finnes till

hands och där sjukvårdsinrättningens tekniska möjligheter utan dröjsmål

kunna utnyttjas, vissa fördelar för såväl kvinnan som fostret respektive för

det nyfödda barnet. Det får dock icke förbises, att med hänsyn till geografiska

förhållanden och till mindre goda kommunikationer samt måhända

även av ekonomiska skäl en centralisering av den slutna barnbördsvården

till barnbördshus samt barnbördsavdelningar vid lasarett och eventuellt sjukstugor

mångenstädes icke kan komma i fråga. Man synes ej heller böra

lämna obeaktade de önskemål om viss frihet att välja mellan olika former

för sluten barnbördsvård, vilka framförts i ovan citerade remissyttranden

och även direkt framförts till kommissionen. Åt förlossningshem och förlossningsrum

hos barnmorska måste därför givas en avsevärd plats vid den

slutna barnbördsvårdens utbyggande, och kommissionen anser sig böra understryka

vikten av att vid planläggningen av nämnda vård nödig hänsyn tages

till att vården blir lätt tillgänglig för befolkningen i dess helhet inom landstingsområdet.

Härvid måste dock tillses, att dessa smärre anstalter så vitt

möjligt bliva förlagda till platser, där tjänsteläkare äro stationerade, så att

dessa kunna utöva ledning oell tillsyn över anstalterna samt biträda i vården,

då så är erforderligt. Enligt statens sjukvårdskommitté vore förlossningsrum

bos barnmorska avsett att täcka behovet av förlossningsvård inom

avlägset liggande, glest befolkade trakter. Uppfattningen örn vad som menas

med detta uttryck torde komma att variera inom olika delar av landet. I

det följande vill kommissionen närmare utveckla, varför man icke bör upprätthålla

någon bestämd gräns mellan förlossningshem och förlossningsrum

hos barnmorska i den mening, sjukvårdskommittén utformat dessa begrepp.

Kommissionen avser härmed främst, att förlossningshem kunna godtagas,

även örn de havn ett mindre antal platser än det av sjukvårdskommittén såsom

minimum angivna. Ytterligare vill kommissionen framhålla, att när

vid vårdens utbyggande valfrihet mellan förlossningshem och förlossningsrum

hos barnmorska förefinnes, företräde bör givas åt den förra anstalts
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

formen. Slutligen må anföras, att de särskilda sjukvårdsområdenas förvaltningsmyndigheter

visserligen böra lämnas rätt stor frihet att organisera den

slutna förlossningsvården men att för utfående av statsbidrag till denna vård

bör gälla, att för respektive sjukvårdsområde plan för såväl den slutna som

den öppna vården skall vara uppgjord av förvaltningsmyndigheten och godkänd

av medicinalstyrelsen. Kommissionen återkommer härtill i det följande.

Statens sjukvårdskommitté anför i sitt förutnämnda betänkande, att den

alltmera växande slutna barnbördsvården uppenbarligen icke kunnat undgå

att utöva ett märkbart inflytande på den öppna vården, och utvecklar detta

närmare sålunda.

Den under senare år inträffade nedgången i distriktsbarnmorskornas praktik

beror väl till viss del på den sjunkande nativiteten men torde hava sin

väsentligaste grund i tillkomsten av allt flera anstaltsplatser för barnsbörd.

Distriktsbarnmorskornas minskade arbetsbörda har i sin tur haft till följd

en omreglering av distrikten i syfte att förstora desamma. Säkerligen kommer

denna utveckling att fortgå jämsides med utbyggandet av den slutna

vården. Emellertid kunna även med en konsekvent genomförd dylik utbyggnad

barnmorskorna i öppen vård icke undvaras. Det kan icke heller

sagås vara ett allmänt intresse att för samtliga barnaföderskor bereda plats

på anstalt. Det är under sådana förhållanden förklarligt, att en viss dualism

hotar uppstå mellan den slutna och den öppna barnbördsvården. Med

hänsyn till den återverkan, den slutna barnbördsvårdens utbyggnad icke kan

undgå att utöva på den öppna barnbördsvården, synes det kommittén vara

av stor betydelse, att en och samma institution — landstingen — blir huvudman

för båda vårdformerna i deras helhet och sålunda jämväl för den å förlossningshem

och förlossningsrum bedrivna barnbördsvården.

I yttrandena över sjukvårdskommitténs betänkande har detta förslag mött

erinran endast från länsstyrelsen i Kalmar län, vilken anser, att röda korsets

och andra enskilda förlossningsanstalter böra få ingå i den allmänna sjuk\ardsplanen

grad begränsas. I detta syfte borde ett samarbete anordnas med röda korset.

Länsstyrelsen framhåller även såsom lämpligt och rättvist, att landstingen

lämna skäliga bidrag såväl till anläggningen av dylika förlossningsanstalter

som till deras drift.

Även må nämnas, att Värmlands läns landsting ställt sig tveksamt till

förslaget, att landstingen skola övertaga ansvaret för barnbördsvården även

utanför av dem drivna barnbördshus och barnbördsavdelningar å lasarett.

Det står för befolkningskommissionen klart, att den öppna barnbördsvaiden

mäste givas en sadan organisationsform, att den väl kan anpassa

sig efter den slutna vården i dess olika utvecklingsstadier. Förutsättningen

härför är givetvis, att en och samma huvudman handhar bägge vårdgrenarna.

Att huvudmannaskapet därvid bör tillkomma landstingen synes

kommissionen stå utom diskussion.

Vad angår spörsmålet, huruvida statsbidrag till uppförande av förlossningsanstalter

bör utgå, må först erinras följande.

Sjukvardskommitten har icke ansett sig böra förorda införandet av dylikt

bidrag utan stannat vid förslaget att med statsbidrag underlätta barnsborden

för i främsta rummet obemedlade och mindre bemedlade barnaföderskor

genom vårdavgiftens nedsättande. Kommittén har i sitt betänkande

(sid. 399) anfört, att kommitténs förslag eller förord rörande olika sjukvårdsgienai

s utbyggande och tillgodogörande för befolkningen icke avse något

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

obligatoriskt åläggande för vederbörande huvudmän och att desamma i allmänhet

äro ställda på lång sikt, vilket i viss mån även gäller de förslag till

överflyttningar av sjukvårdsuppgifter från primärkommuner till landsting,

som framlagts i betänkandets kaj). 20. Det syntes kommittén därför vara

principiellt riktigast och ur rationaliseringssynpunkt lämpligast, att kostnaderna

för erforderliga nybyggnader och utvidgningar resoektive inlösningar

vad angår sjukhus, som drivas av landsting och icke-landstingsstäder, bestridas

av huvudmannen, i den mån ej för vissa sjukvårdsgrenar statsbidrag

utgår enligt redan gällande bestämmelser. Kostnaderna för huvudmännen

torde icke bliva alltför betungande tack vare lättnad i utgiftsbördan genom

föreslagna dels kostnadsöverflyttningar till staten, dels ökade driftbidrag.

Emellertid har i en vid 1935 års riksdag av herr Elof Andersson m. fl.

väckt motion I: 231 om statsbidrag till förlossningsanstalter framhållits, att

vill man verksamt främja tillkomsten av anstaltsplatser för barnbördsvård,

räcker det icke med att erbjuda endast driftbidrag, då landstingen och kommunerna

i de flesta fall torde ställa sig avvaktande med hänsyn till de dryga

anläggningskostnaderna. Det vore därför angeläget, att statsbidrag lämnades

även till uppförande av förlossningsanstalter, dock endast när fråga vore

om större verkliga specialanstalter såsom lasarettsavdelningar och barnbördshus.

Jämväl två landsting hava framställt erinran mot sjuk vårdskommitténs

förslag, att byggnadsbidrag till barnbördsanstalter icke skulle utgå. Sålunda

har det synts Östergötlands läns landsting svårt att förstå, att olika principer

skulle i fråga örn byggnadsbidrag gälla beträffande lungtuberkulosanstalter,

epidemisjukhus och hem för kroniskt sjuka, å ena sidan, samt

barnbördsanstalter, å den andra sidan, och Gotlands läns landsting har uttalat,

att om den slutna barnbördsvården skulle bliva obligatorisk och även

utsträckas till förlossningsrum hos barnmorska, borde statens bidrag härför

kunna påräknas.

Befolkningskommissionen, som i det föregående uttalat sig till förmån för

fri förlossningsvård, vill i enlighet därmed understryka önskvärdheten av

att det allmänna medverkar till att förlossningsvård å anstalt till rimlig kostnad,

vartill kommissionen återkommer nedan, står varje kvinna till buds,

som önskar begagna sig av densamma. För att detta önskemål skall kunna

uppfyllas synes det nödvändigt, att staten icke blott lämnar driftbidrag till

en dylik vård utan även för att stimulera till byggnadsverksamhet åtager sig

viss del av kostnaden för den erforderliga utbyggnaden genom landstingens

och icke-landstingsstädernas försorg. Sjukvårdskommitténs hithörande utredningar

och av kommissionen inhämtade kompletterande uppgifter utvisa,

att den slutna barnbördsvårdens utveckling i landet är oenhetlig. En

inom kommissionen uppgjord, härvid som bilaga fogad tabell över antalet

barnsbörder och mödradödligheten i Sverige under år 1934 utvisar sålunda,

att medan för Stockholms, Södermanlands, Malmöhus och Västernorrlands

län de i hemmet förlösta utgjorde mindre än hälften av samtliga i respektive

län förlösta, motsvarande del för Gotlands, Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län uppgick till ej mindre än 80 procent eller därutöver.

Man skulle enligt kommissionens förmenande kunna ifrågasätta, att utgåendet

av byggnadsbidrag gjordes beroende av anstaltens karaktär och storlek.

För den mera kvalificerade vård, som kommer att lämnas vid barnbördshus

eller barnbördsavdelningar, anordnade i samband med landstingens

och icke-landstingsstädernas sjukvårdsinrättningar, torde byggnadsbidrag

av staten under alla lörhallanden bliva nödvändigt. Kommissionen förordar

dock, att barnbördsavdelning gives sådan storlek att minst en barn
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

morska skall hava tillräcklig sysselsättning i den slutna vården. Statsbidrag

bör sålunda icke utgå till anordnande av enstaka förlossningsplatser. I detta

.sammanhang vill kommissionen framhålla, att de anstaltsanställda barnmorskornas

arbetsbörda i regel för närvarande är så avsevärd, att full sysselsättning

för barnmorskan kan föreligga även vid barnbördsavdelning med ett

mindre antal sängar än det av sjukvårdskommittén såsom önskvärt minimum,

angivna, nämligen 8. Mera tveksam ställer sig frågan med avseende

å byggnadsbidrag till uppförande av förlossningshem och förlossningsrum

hos barnmorska, där skäl kunna tala för en prövning från fall till fall. Då

emellertid kommissionen, såsom tidigare antytts, förordar det villkoret för

statsbidrag, att en för sjukvårdsområdet uppgjord plan beträffande bland

annat den slutna förlossningsvården skall vara godkänd av medicinalstyrelsen,

torde härutinnan ett tillräckligt korrektiv förefinnas mot utgående av

statsbidrag i icke önskvärda fall. Tilläggas må, att genom medicinalstyrelsens

försorg normalritningar till förlossningshem och förlossningsrum hos

barnmorska lämpligen borde utarbetas, i syfte att tillgodose de hygieniska

krav, som böra uppställas på dylika anstalter.

När det gäller att bestämma storleken av byggnadsbidraget föreligga jämförelseobjekt

i tuberkulosanstalterna, epidemisjukhusen och hemmen för kroniskt

sjuka. Då barnbördsvården i den form, som här avses, i fråga om anstalternas

anordnande och utrustning säkerligen kommer att ställa sig minst

lika kostsam som epidemisjukhusvården, torde byggnadsbidraget lämpligen

icke böra bestämmas lägre än som för epidemisjukhusen, d. v. s. till 2 500

kr. per vårdplats, dock högst hälften av byggnadskostnaderna (tomt- och inven

tar ^kostnader ej inräknade). Detta bidrag skulle endast utgå till nybyggnad

av barnbördshus eller av barnbördsavdelning vid lasarett och därmed

jämförlig anstalt eller vid sjukstuga. Vid inlösen av byggnad och dennas

omändring till anstalt eller avdelning, som nyss sagts, kan bidraget förslagsvis

utgå med 1 750 kr. per vårdplats, och när det gäller omändring av i

landstingets eller i stadens ägo befintlig byggnad till dylik anstalt eller avdelning,

kan bidraget lämpligen fixeras till 1 250 kr. per vårdplats, dock att

bidraget icke må överstiga i det förra fallet hälften av köpesumman jämte

kostnaden för erforderliga örn- och tillbyggnadsarbeten samt i det senare

fallet hälften av kostnaden för erforderliga om- och tillbyggnadsarbeten. Beträffande

förlossningshem och förlossningsrum hos barnmorska synes statsbidrag

böra förekomma endast i fråga örn nybyggnad och bidragsbeloppet

därvid begränsas till 1 000 kr. per vårdplats. För vårdanstalter av förevarande

slag, som redan äro i landstingens eller icke-landstingsstädernas ägo,

skall statsbidrag icke kunna utgå retroaktivt.

Kommissionen vill tillägga, att de nordligaste länens stora skattebördor och

högre nativitet tala för att dessa län medgivas högre byggnadsbidrag än de

ovan föreslagna, i analogi med vad sjukvårdskommittén förordat å lungtuberkulosvårdens

område (jfr kommitténs betänkande, sid. 402—403). I

I fråga om driftbidrag av statsmedel till här ifrågavarande vård får kommissionen

till en början erinra om följande.

Statens sjukvårdskommitté har i sitt betänkande (sid. 416 o. ff.) framhållit,

att genom moderskapshjälp enligt förordningen örn erkända sjukkassor

och genom förordningen örn moderskapsunderstöd de mindre bemedlade

barnaföderskornas möjligheter att vid behov förskaffa sig vård å förlossningsanstalt

i icke ringa grad underlättats. De höga legosängsavgifterna hade

dock medfört, att den hjälp, moderskapsunderstödet avsetts innebära, oftast

icke är tillräcklig för att tillförsäkra barnaföderskan vård å förlossningsanstalt.

Kommittén har därför förordat en förbättring av moderskapsunder
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

stödet på så sätt, att för varje barnaföderska, som äger uppbära moderskapsunderstöd

och som förlöses å allmän sal vid av landsting respektive ickelandstingsstad

organiserad anstalt (förlossningshem och förlossningsrum hos

barnmorska inbegripna) eller vid avdelning för barnsbörd, skulle utgå driftbidrag

av statsmedel med 2 kr. per dag under högst 10 dagar på villkor att

av barnaföderskan icke uttages högre avgift än 1 krona, d. v. s. den lägsta

legosängsavgift, som för närvarande utgår för lasarettsvård i allmänhet. Genom

en dylik komplettering av moderskapsunderstödet syntes kommittén

i möjligaste mån betryggande garantier skapas för att i främsta rummet obemedlade

och mindre bemedlade barnaföderskor kunde vid behov komma i

åtnjutande av nödig anstaltsvård samtidigt som den slutna barnbördsvårdens

utveckling främjades i den riktning, kommittén ansett önskvärd.

I förenämnda motion I: 231 år 1935 av herr Elof Andersson m. fl. hava

motionärerna framhållit, att en begränsning i förevarande avseende till obernedlade

och mindre bemedlade mödrar kan vara motiverad, när saken betraktas

uteslutande ur social synpunkt, men örn befolkningspolitiska motiv

sättas i förgrunden, finns ingen anledning att inskränka statsbidraget till vissa

kategorier, utan driftbidraget till förlossningsanstalter bör då utgå lika för

alla mödrar och med ett förhållandevis högt belopp per dag.

Medicinalstyrelsen har i sitt tidigare berörda utlåtande och förslag angående

förebyggande mödra- och barnavård förordat, att cilla barnaföderskor,

som för barnsbörd vårdas på allmän sal å anstalt eller avdelning av ovan

nämnt slag, under villkor av enahanda statsbidrag må komma i åtnjutande

av samma nedsättning i legosängsavgiften å förlossningsanstalt som av statens

sjukvårdskommitté föreslagits för kvinna, vilken är berättigad till moderskapsunderstöd.

I detta samband må nämnas, att otillräckligheten av det nu utgående moderskapsunderstödet

framhållits i två vid 1935 års riksdag väckta motioner,

nämligen dels motion II: 131 av herr Spångberg m. fl. angående vissa ändringar

i gällande bestämmelser om moderskapsunderstöd, dels förenämnda

motion II: 196 av fru Nordgren m. fl. I den förra av dessa motioner har

hemställts om utredning och förslag till lag om moderskapshjälp, innefattande

bland annat ersättning enligt fastställd taxa för läkarvård, biträde av barnmorska

vid förlossningen (barnmorskevård) eller för vård å förlossningsanstalt,

i den senare har förslag väckts om komplettering av det statliga moderskapsunderstödet

med fri barnmorskevård samt fri för- och eftervård. Än

vidare har svenska kvinnors vänsterförbund tillsammans med Sveriges socialdemokratiska

kvinnoförbund, med instämmande av andra kvinnoorganisationer,

i skrivelse till Kungl. Maj:t den 11 april 1935 rörande tillsättandet

av en mödrahjälpskommission påyrkat bland annat en effektivare moderskapshjälp

jämsides med genomförande i hela landet av den genom medicinalstyrelsens

försorg försöksvis ordnade verksamheten för mödrars förocli

eftervård samt för spädbarnens vård och hälsokontroll.

Med avseende å sjukvårdskommitténs förberörda förslag till statliga driftbidrag

torde böra återgivas ett av styrelsen för svenska landstingsförbundet

gjort allmänt uttalande, avseende samtliga av kommittén föreslagna statsbidrag

till sjukvården. Förbundsstyrelsen yttrar följande.

Som allmänt villkor för statsbidrag föreslår kommittén dels att vederbörande

anstalt skall ingå som led i en av medicinalstyrelsen godkänd plan för

sjukvården inom länet, dels ock alt vederbörande huvudman och anstaltsledning

skall vara skyldig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter örn samarbete

beträffande statsunderstödd vårdgren, sorn Kungl. Maj:t på förslag av

medicinalstyrelsen kan finna erforderligt utfärda. Styrelsen är icke blind för

alt dessa villkor innebära ett avsevärt intrång i landstingets självbestämman
2—360630
-

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

derätt men anser sig dock, då desamma stå i överensstämmelse med den ovan

angivna principen för huvudmanskap och finansiering, kunna godtaga villkoren

i fråga. Styrelsen förutsätter emellertid, att landstingen beredas tillfälle

att framföra sina uppfattningar i fråga örn såväl nämnda sjukvårdsplan

som de föreskrifter angående samarbete, Kungl. Majit skulle äga utfärda.

Lämpligheten av statligt driftbidrag till barnbördsvården har i övriga över

sjukvårdskommitténs betänkande avgivna yttranden ifrågasatts endast av

länsstyrelsen i Blekinge län under åberopande av huruvida verkligen tillräckliga

skäl kunde anses föreligga för att på detta sätt gynna ifrågavarande

speciella slag av sjukhusvård framför annan lasarettsvård, som i många fall

vore av fullt lika, för att ej säga än mer trängande art. Länsstyrelsen anför

vidare, att örn denna vårdgren skulle särskilt uppmuntras och även i möjligaste

mån koncentreras till lasarett och sjukstugor, borde den statliga hjälpen

hellre ikläda sig formen av resebidrag, varigenom ett anlitande av barnbördsavdelningarna

även av de mera avlägset boende barnsängskvinnorna

skulle avsevärt underlättas.

Två landsting — Östergötlands och Kopparbergs läns — anse, att den legosängsavgift,

som skulle få utlagas, 1 krona, är alltför låg. Sålunda uppgiver

Östergötlands läns landsting, att erfarenheten visat, att fullgod vård å

barnbördshus inom länet icke stöde att åstadkomma för en så låg kostnad

som 3 kr. för vårddag. Vid landstingets eget barnbördshus uppginge vårdkostnaden

till 6 kr. Genom att uppställa så stränga villkor för statsbidrags

erhållande som föreslagits skapades fara för att landstingen sökte så förbilliga

driften vid barnbördsanstalterna, att dessa icke komme att i vårdhänseende

motsvara tidens krav. — Kopparbergs läns landsting anser, att den föreslagna

dagavgiften är för låg, då den knappast motsvarade ersättningen till

barnmorskan, därest förlossningen ägde rum i hemmet. Bortsett härifrån

borde i varje fall dagavgiften bestämmas lika med avgiften å allmän sal å

lasarett och sjukstugor inom landstingsområdet, ty eljest komme barnaföderskor,

som inlades på lasarettsavdelning på grund av medicinsk indikation,

att få betala högre dagavgift än den, som gällde på barnbördsavdelningen.

Jämväl länsstyrelsen i Gävleborgs län ifrågasätter, om erforderlig vård å

barnbördshus kan erhållas för så låg kostnad som 3 kr. för dag.

I nu förevarande hänseende uttalar slutligen örebro läns landsting, alt det

vid utfärdande av föreskrifter rörande statsbidragets åtnjutande torde vara

nödvändigt, att bestämmelser meddelades jämväl rörande möjligheten att uttaga

särskild avgift för barnet ävensom huruvida statsbidrag skulle utgå jämväl

för det fall, att vården lämnades mot ansvarsförbindelse av fattigvårdsstyrelse

eller barnavårdsnämnd, då vårdavgiften bestämmes enligt av Kungl.

Majit fastställd taxa.

Med kommissionens tidigare angivna utgångspunkter och allmänna uppfattning

i den föreliggande frågan bör statsbidrag utgå till driftkostnaderna

för anstaltsvård vid barnsbörd. Statsbidraget bör enligt kommissionens mening

utgå oberoende av vårdens karaktär, sålunda även till förlossningshem

och förlossningsrum hos barnmorska. Med hänsyn emellertid till de i regel

större driftkostnader, som äro förenade med vården vid barnbördshus och

barnbördsavdelningar vid lasarett och sjukstugor, kan en viss differentiering

av driftbidraget ifrågasättas. Väl föreligga inga tillförlitliga undersökningar

rörande driftkostnaderna vid de smärre förlossningsanstalterna, och sådana

undersökningar äro för övrigt svåra att verkställa. Man har likväl skäl antaga,

att någon väsentlig skillnad härutinnan mellan specialanstalterna och

de små förlossningsanstalterna icke föreligger, i varje fall icke i en grad, som

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

kan betinga en nedsättning i det av statens sjukvårdskommitté föreslagna

bidragsbeloppet. I likhet med sjukvårdskommittén vill kommissionen därför

förorda, att statens driftkostnadsbidrag sättes till 2 kr. per vårddag under

högst 10 dagar, att utgå oberoende av förlossningsanstaltens storlek. Bidraget

bör enligt kommissionens åsikt gälla alla barnaföderskor, som vårdas å allmän

sal vid anstalt eller avdelning, varom här är fråga, ävensom under vissa

villkor, som nedan angivas, å enskilt förlossningshem (-rum). Med bidragets

utgående bör förknippas villkoret, att legosängsavgiften icke får överstiga 1

krona. Kommissionen finner det uppenbart, att särskild avgift ej får uttagas

för barnets vård och vistelse å anstalten, avdelningen eller hemmet. Legosängsavgiften

skal! fastmera avse såväl modern som barnet.

Beträffande barnbördsvårdens ordnande i ödemarksområdena vill kommissionen

ansluta sig till de riktlinjer, som statens sjukvårdskommitté med avseende

å denna fråga uppdragit i sitt betänkande. Kommissionen får jämväl

tillstyrka kommitténs förslag örn statsbidrag till driften av väntehemmen,

vilket vore avsett att på vissa av kommittén angivna villkor utgå med 2 kr.

per dag och barnaföderska under högst 15 dagar.

Som tidigare antytts, bör även beträffande nu ifrågavarande statsbidrag

gälla, att för respektive sjukvårdsområde plan för barnbördsvården skall vara

uppgjord av huvudmannen och godkänd av medicinalstyrelsen.

Enligt kommissionens uppfattning bör driftbidrag, varom nu är fråga, kunna

utgå även till andra barnbördshus eller förlossningshem (-rum) än dem,

för vilka landsting eller icke-landstingsstad är huvudman. Även här skulle

nyssnämnda villkor om högsta legosängsavgift av 1 krona gälla. Önskvärd

kontroll beträffande lokalernas lämplighet samt vårdpersonalens tillräcklighet

och utbildning vinnes genom att primärkommunala hem (-rum) falla under

sjukhuslagen och sjukhusstadgan samt att i fråga om enskilda hem (-rum)

sådant tillstånd skall hava lämnats av medicinalstyrelsen, som avses i 2 och

3 §§ stadgan angående enskilda sjukhem och förlossningshem den 29 maj

1931. För primärkommunala och enskilda anstalter bör därjämte gälla villkoret,

att anstaltens huvudman skall hava förbundit sig att, därest den centrala

ledningen för mådra- och barnavård inom vederbörande område så

prövar lämpligt, genom anstalten utöva förebyggande mådra- och barnavård.

Slutligen vill kommissionen i samband med frågan örn den slutna barnbördsvårdens

utbyggande och i anslutning till sjukvårdskommitténs i ämnet

gjorda uttalande framhålla vikten av att i varje sjukvårdsområde finnes åtminstone

en avdelning för kvinnosjukdomar, sammanförd med specialavdelning

för barnsbörd och stående under ledning av specialutbildad läkare. Av

förenämnda inom kommissionen uppgjorda tabell över antalet barnsbörder

och mödradödligheten i Sverige under år 1934 synes framgå, att mödradödligheten

i relation till antalet barnsbörder sagda år i genomsnitt var lägre i

de sjukvårdsområden, som ägde tillgång till utbildade kvinnoläkare, än i

övriga sjukvårdsområden. Detta förhållande talar i sin mån för tillskapande

av obstetrisk-gynckologisk avdelning i varje sjukvårdsområde, som nu saknar

dylik kombinerad avdelning. Som ett ytterligare motiv för en sådan anordning

må anföras, alt förlossningsläkarna äro särskilt ägnade att medverka vid

den förebyggande mödravårdens ordnande inom respektive sjukvårdsområden.

B. Samarbete mellan sluten oell öppen barnbördsvård.

I samband med den slutna barnbördsvårdens utbyggande bör, såsom befolkningskommissionen

nedan närmare utvecklar, en omorganisation av barnmorskeväsendet

äga rum. Det är därvid nödvändigt, att den öppna barn
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

bördsvården gives cn smidig anpassning till anstaltsvården. Omorganisationen

bör alltså syfta till ett nära samarbete mellan den slutna och den öppna

vården.

Statens s.jukvårdskommitté bär i viss omfattning tillstyrkt ett dylikt samarbete.

Kommittén föreslår sålunda inrättande av förlossningsrum hos barnmorska,

avsett att täcka behovet av anstaltsvård inom avlägset liggande, glest

befolkade trakter, och framhåller därvid, att med ett antal av 2 vårdplatser

det med förlossningsrummet förenade arbetet icke synes behöva i den grad

binda distriktsbarnmorskan, vilken sannolikt bomme att bliva den ansvariga

för verksamheten på förlossningsrummet, att hon förhindras lämna begärt

biträde åt barnaföderskor i distriktet, vilka önska bliva förlösta i eget hem.

I ett anförande, hållet vid Stockholms barnmorskesällskaps sammanträde

den 6 maj 1935, har sekreteraren i svenska barnmorskeförbundet, barnmorskan

Elsa Leander framlagt en plan, gående ut på att förlossningshem

— även barnbördsavdelningar å lasarett — tilltoges så stora, att de under normala

förhållanden lämnade lagom verksamhet för minst två barnmorskor

(omkring 6—10 sängar). Erfarenheten hade lärt, att på platser, där tillfälle

funnes för sluten förlossningsvård, praktiskt taget alla barnaföderskor inom

rimligt avstånd också sökte att få vård å anstalten i fråga. För det med tiden

allt mindre antal, som ville eller i vissa fall måste förbli i hemmen, skulle

värden ordnas som nu med den enda skillnaden, att det i stället för distriktsbarnmorskan

bleve den ena av de å förlossningsanstalten anställda barnmorskorna,

som vid dessa tillfällen sändes ut till tjänstgöring i bygden.

Svenska barnmorskeförbundet har i yttrande den 1 augusti 1935 över medicinalstyrelsens

förslag angående förebyggande mödra- och barnavård i en

särskild »U. P. M. angående barnmorskeväsendet och dess utvecklingsmöjligheter»

bland annat framhållit, att barnmorskornas existens ej längre kunde

upphjälpas med endast en eller annan liten förhöjning i taxan. Härför erfordrades

en fullständig omorganisation av barnmorskeväsendet i dess helhet.

Efter citering av ett yttrande av statens sjukvårdskommitté, att det från

arbetsfördelningssynpunkt vore att anbefalla, att förlossningshem anordnades

av sådan storlek, att två barnmorskor kunde beredas fullt arbete därstädes,

anfördes följande: »Innebörden av detta uttalande bör enligt vår mening

bliva den grund, på vilken den av oss tänkta omorganisationen kan utbyggas.

Vi havn emellertid tänkt oss en ytterligare utvidgning av samma program

därhän, att dessa två barnmorskeanstalter finge uppgift att sköta all barnbördsvård

både inom och utom anstalten i fråga, inom viss räjong. Sålunda

skulle ett å två stundom kanske flera distrikt kunna sammanföras med den

centralt belägna anstalten till en gemensam enbet. Fördelarna med en sådan

organisationsform vore — frånsett den sannolika ekonomiska vinsten —

först och främst en jämn fördelning av barnmorskearbetet inom detta sålunda

förstorade distrikt. Sjukvårdskommitténs förslag örn landstingens övertagande

av barnmorskebostäderna finge också härmed en lätt lösning med

befrielse från hyreskostnad ute i de förra distrikten. — I sjukvårdskommitténs

utlåtande (sid. 137) angives, att det endast skulle behövas 15—20 nya

förlossningsanstalter inom den del av vårt land, som ligger söder om Mälaren,

för att alla kvinnor skulle kunna nå anstalten utan att i regel behöva

resa mer än 35 mil, alltså mindre än V2—1 timmes bilfärd. Under sådana

förhållanden, som väl tänkts småningom komma att med modifikationer utvecklas

även inom det övriga landet, kunde väl enligt vårt förslag distriktsbarnmorsketjänsterna

bliva fast förlagda till dessa anstalter, typen förlossningsrum

i samband med barnmorskebostad inbegripen, och denna plan innebar

i sig möjligheten till det nuvarande systemets avveckling.»

Samma tankegång angående fördelen i vissa fall med »tvåbarnmorskean
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

2]

stalt», med vippgift att tillgodose även den öppna vården inom visst område,

har Östergötlands läns landsting accepterat, då landstinget år 1935 i princip

godkänt ett av en tillsatt barnbördsvårdskommitté framlagt förslag, i vilket

1 berört avseende gjorts bland annat följande uttalande:

»Ett nära samarbete mellan den slutna och öppna barnbördsvården kan

även erhållas på så sätt att på därför lämpliga platser tvenne distriktsbarnmorskor

stationeras till ett av landstinget drivet mindre förlossningshem på

2 å 3 vårdplatser. Under förutsättning att vårdavgiften sättes lågt (1 krona,

såsom föreslagits av statens sjukvårdskommitté) har man skäl att antaga

att flertalet barnaföderskor å orten i fråga komma att begagna sig av vården

vid förlossningshemmet. För dem, som icke önska vård därstädes utan vilja

ligga hemma, skulle en av de till förlossningshemmet knutna distriktsbarnmorskorna

ställas till förfogande på kallelse. Genom en dylik anordning

kan ett bättre utnyttjande av befattningshavarna vinnas, samtidigt som antalet

dylika kan minskas.---»

I förfrågan till vissa förste provinsialläkare och barnmorskestyrelser bär

kommissionen sökt erhålla upplysningar om i vilken utsträckning^ distriktsbarnmorska

för närvarande biträder i den slutna vården. De erhållna uppgifterna

visa, att det är rätt vanligt, att distriktsbarnmorska biträder förlossningsfall

å lasarett och sjukstugor. I regel torde dylik tjänstebarnmorska hava

varit sjukvårdsinrättningen behjälplig, intill dess tillströmningen av förlossningsfall

blivit så stor, att det ur vårdsynpunkt varit nödvändigt att anordna

särskild barnbördsavdelning och anställa särskild barnmorska för

denna.

På sina ställen har distriktsbarnmorskans arbete å sjukvårdsinrättningen

eller förlossningshemmet t. o. m. blivit den viktigaste delen av hennes yrkesutövning.

Sålunda har kommissionen sig bekant, att inom visst barnmorskedistrikt

distriktsbarnmorskan av under år 1934 av henne förlösta kvinnor biträtt

34 å sjukstugan i stationsorten, medan endast 6 förlösts i respektive

egna hem. Då utvecklingen mot anstaltsvård i cn kommun tagit sådana former,

vore det givetvis mera fördelaktigt, att distriktsbarnmorskan vöre anställd

å sjukvårdsinrättningen, med skyldighet att vid kallelse jämväl hjälpa

till i hemmen. Hennes arbetskraft kunde då i större utsträckning utnyttjas

vid skötseln av de å sjukvårdsinrättningen intagna förlossningsfallen. I ett

annat distrikt hava av 48 förlossningar under tiden 1/1—15/n 1935 endast 2

ägt rum i patientens hem, medan övriga barnsängskvinnor vårdats å ortens

förlossningshem, där distriktsbarnmorskan har sin bostad och handhar förlossningsvården.

Det föreligger skäl antaga, att liknande förhållanden förekomma

även eljest inom riket.

Som redan framhållits, innebär sjukvårdskommitténs förslag om inrättande

av förlossningsrum hos barnmorska en sammanslagning till viss grad av den

slutna och den öppna barnbördsvården. Den anstaltstyp, som sjukvårdskommittén

benämnt förlossningshem och kommittén ansett lämplig för stad.

större köping, municipalsamhälle eller tätt bebyggt industriområde och som

hör vara av sådan storlek, att åtminstone en barnmorska kan helt bindas

vid anstalten (0 å 8 platser), har kommittén tydligen ansett vara fristående

från den öppna barnbördsvården. Någon bestämd gräns mellan förlossningshem

och förlossningsrum hos barnmorska i den mening, sjukvårdskommittén

utformat dessa begrepp, bör emellertid, såsom kommissionen

redan anfört, icke upprätthållas. Det kan vara fördelaktigt, att tvenne distriktsbarnmorskor

placeras ä ett mindre förlossningshem (2 a 3 platser)

med skyldighet att inom visst bestämt område på kallelse biträda även vid

förlossning i barnaföderskans hein. Fördelarna med en dylik kombination

liro påtagliga, framför allt ur värdsynpunkt. Barnaföderskorna kunna vara

opaginerad Kontrollera mot PDF

säkra på ali erhålla snabb hjälp, vare sig de söka vård å förlossningshemmet

iller föredraga att bliva förlösta i det egna hemmet. Med lämpligt ordnad

arbetsfördelning kan vården a förlossningshemmet tillfälligt upprätthållas

av den ena barnmorskan, medan den andra är utkallad för biträde i distriktet.

I detta sammanhang må framhållas, att erfarenheten bestämt talar för

att, när vårdmöjlighet av detta slag förefinnes, flertalet barnaföderskor inom

den närmaste trakten kring förlossningshemmet kommer all begagna sig av

denna möjlighet. Detta förhållande kan antagas bliva än mera framträdande,

örn vårdavgiften sättes till det låga belopp, som ovan tillstyrkts. Besöken

för förlossningsbiträde ute i distriklet komma därför att bliva jämförelsevis

fåtaliga. Ur ekonomisk synpunkt göres den vinsten, att barnmorskans arbetsförmåga

kan bättre utnyttjas inom visst område, samtidigt med att en

bättre arbetsfördelning mellan befattningshavarna i sluten och öppen vård

iean genomföras. Därjämte kommer ett mindre antal tjänstebarnmorskor

än vad nu är fallet att bliva behövligt för tillgodoseendet av barnbördsvården

inom området. Dessa mindre förlossningshem med tvenne anställda

distriktsbarnmorskor skulle bliva en övergångsform mellan de av sjukvårdskommittén

rekommenderade anstaltsformerna förlossningshem och förlossningsrum

hos barnmorska. I den mån förlossningshemmet gives en sådan

storlek, att de tvenne barnmorskornas arbetskraft icke räcker till för öppen

vård, mäste denna senare tillgodoses genom särskilda befattningshavare.

Där förutsättningar finnas, synes en liknande form för sammanslagning

av den slutna och den öppna vården med fördel kunna tillämpas även vid

vissa mindre barnbördsavdelningar vid sjukvårdsanstalt, t. ex. på platser,

där avdelningen är av den storlek, att en anstaltsanställd barnmorska är

för litet tor arbetets tillgodoseende men tvenne barnmorskor för mycket.

Ur organisatorisk synpunkt vore det därvid måhända bäst, att den ena barnmorskan

vore helt anstaltsanställd, medan den andra hade till uppgift att

biträda i anstaltsvården endast i den mån hennes arbete ute i distriktet icke

lade hinder i vägen härför. Samma synpunkt kan naturligtvis göras gällande

beträffande en större dylik avdelning, där tvenne anstaltsanställda barnmorskor

äro för litet men tre icke hava fullt arbete. Överhuvud taget ligger i

ett dyiikt förfarande en möjlighet att bereda de i den nuvarande öppna vården

anställda distriktsbarnmorskorna ett utökat arbete samtidigt som en

lättnad kan vinnas i den anstaltsanställda barnmorskans arbetsbörda.

Kommissionen anser det vara angeläget, att vid en omorganisation av den

öppna barnbördsvården alla möjligheter, som äro lämpliga ur vårdsynpunkt,

tillvaratagas lör att bereda de nu i öppen vård arbetande distriktsbarnmorskorna

bättre arbetstillfällen. Den form, som därvid bör komma till begagnande,

kan variera: antingen beredes distriktsbarmorskan tillfälligt arbete

i anstaltsvård då hon icke är upptagen av arbete i distriktet, eller anställes

hon i därför lämpliga fall vid förlossningsanstalt med skyldighet att

även arbeta i öppen vård.

Den anordningen, aLt en å lasarettsavdelning tjänstgörande distriktsbarnmorska

även komme att arbeta utanför anstalten, skulle visserligen innebära

en ny princip beträffande sjukvårdsanstalternas arbetssätt i vårt land, men

liknande förhållanden bestå dock, enligt vad kommissionen inhämtat, i andra

länder. Nu föreliggande uppenbara svårigheter, vilka för framtiden

torda bliva än mera framträdande i fråga om ett rationellt ordnande av

den öppna barnbördsvården, betinga en mera ändamålsenlig organisation på

området. En sådan organisation synes icke kunna genomföras utan att den

öppna barnbördsvården i viss utsträckning samordnas med anstaltsvården.

lid sådant förhållande har kommissionen i sina förslag om den slutna barnbördsvårdens

utbyggande och barnmorskeväsendets omorganisation ansett

opaginerad Kontrollera mot PDF

det lämpligt att öppna möjlighet för ett dylikt samarbete. Det skulle emellertid

stå vederbörande huvudman fritt att därvid bestämma huruvida och

i vilken omfattning ett sådant samarbete skulle ske.

Med hänsyn till att den öppna barnbördsvården enligt kommissionens

förslag i lämplig utsträckning komme att anknytas till den slutna vården

och att under vissa förhållanden t. o. m. en sammanslagning av de båda

vårdgrenarna skulle ske, hade det varit önskvärt, att all bainbördsvard

inom landstingsområde respektive icke-landstingsstad sammanfördes under

en gemensam ledning. Därigenom skulle en bättre överblick av vården i dess

helhet vinnas och lämplig arbetsfördelning mellan befattningshavarna lättare

kunna genomföras.

Med nuvarande förhållanden är ledningen av den öppna barnbördsvården

inom varje landstingsområde anförtrodd åt en särskild styrelse, barnmorskestyrelsen,

för vilken Kungl. Majit utfärdat reglemente. De till landstingens

sjukvårdsinrättningar anslutna barnbördsavdelningarna stå under

respektive anstaltsdirektioners ledning. De fristående barnbördshusen hava

egen direktion eller styrelse. Enligt sjukhuslagen skall i lagen nämnt sjukhus,

varmed även avses barnbördshus och barnbördsavdelning, förvaltas av en

direktion, vilken utses av den, som driver sjukhuset.

Då barnbördsavdelning vid lasarett eller därmed jämförligt sjukhus icke

kan ur vare sig legislativ eller teknisk synpunkt så avskiljas från den övriga

delen av sjukvårdsinrättningen, att avdelningen ställes under särskild direktion,

kan en gemensam ledning för ett landstings slutna barnbördsvard i sm

helhet icke komma till stånd. 0 . „

För den av ett landsting eljest anordnade anstaltsvarden, såsom tristaende

barnbördshus, förlossningshem samt eventuellt i samband med distriktsbarnmorskas

bostad inrättade förlossningsrum, kan däremot med nu gällande

bestämmelser en gemensam direktion finnas. Genom att överlämna

detta uppdrag till barnmorskestyrelsen kan alltså i viss utsträckning en enhetlig

ledning för barnbördsvården erhållas inom respektive sjukvårdsomraden
Gemensam

ledning för viss av det allmänna anordnad anstaltsvård skulle

icke innebära införandet av någon ny princip. Sålunda må erinras om att

förvaltningen av epidemisjukhus i stad, som utgör eget epidemidistrikt, tillkommer

hälsovårdsnämnden och å annan ort en för epidemidistriktet (vanligen

landstingsområdet) tillsatt epideminämnd. Under epideminåmnden sorterar

i allmänhet ett flertal sjukhus.

Beträffande den anstaltsvård, som betecknats såsom forlossmngsrum hos

barnmorska, synes det enklast, att dessa hem drivas direkt av den centrala

stvrelsen, t. ex. barnmorskestyrelsen. Jämväl beträffande mindre under landsting

stående förlossningshem torde samma anordning vara lämplig. För

större förlossningshem samt fristående barnbördshus synes det önskvärt,

att anordningar träffas, som möjliggöra ett gott samarbete med den öppna

vården. Såsom ovan framhållits, förefinnes emellertid möjlighet lör landstingen

att tillsätta en gemensam direktion för samtliga dessa slag av anstalter.

Det må likväl icke förbises, alt distriktsbarnmorskornas anställning pa satt,

kommissionen nu förordat, med arbete åtminstone i vissa fall såval i den

slutna som i den öppna barnbördsvården, under enstaka förhållanden kan

medföra svårighet ur organisatorisk synpunkt, bland annat på den grund att

dylik barnmorska skulle kunna komma att lyda under tvenne förmän, nämdgen

beträffande den öppna vården under provinsialläkaren, respektive med honom

.jämställd tjänsteläkare, och vad angår hennes tjänstgöring å anstalten

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

linder anstaltsläkaren. Då det gäller smärre förlossningshem samt förlossnmgsrum

hos barnmorska, torde emellertid någon svårighet av nyss antytt

slag icke behöva uppkomma, enär man kan förutsätta, att tjänsteläkaren

samtidigt är anstaltsläkare. Beträffande distriktsbarmnorskans tillfälliga

biträde å barnbördsavdelning vid lasarett eller sjukstuga visar erfarenheten

redan, att ett dylikt samarbete icke möter några hinder. I de fall

ater, där en distriktsbarnmorska bleve placerad å lasarettsavdelning med uppgift

att jämväl arbeta i den öppna vården, kunna måhända vissa olägenheter

uppstå, därest anstaltsläkaren till följd av arbetets omfattning å avdelningen

finner hennes biträde ute i distriktet hinderlig! för sagda arbetes fullgörande.

Skulle så vara förhållandet, borde detta endast medföra, att den

anstaltsanställda arbetskraften för ifrågavarande vård utökades. Gränsfall

av dylik art kunna för övrigt icke undvikas. I varje fall synes en bestämd

grans böra dragas i fråga örn dessa senare barnmorskors anställningsförhållanden.

Det torde vara principiellt riktigt, att å förlossningsanstalt heltidsanställda

barnmorskor lyda under respektive anstalt, medan distriktsbarnmorskor,

oavsett deras större eller mindre arbete å anstalt, tillhöra den öppna

vården samt anställas av barnmorskestyrelsen och lyda under densamma.

C. Omorganisation av distriktsbarnmorskeväsendet.

Befolkningskommissionen har i det föregående uttalat sig för fri barnmorskevård

åt samtliga kvinnor, som förlösas i hemmen av distriktsbarnmorska.

Med avseende å organisationen av den förebyggande medra- och

barnavarden har kommissionen, som i kap. II närmare återkommer till detta

ämne, föreslagit, att förvården göres avgiftsfri. Kommissionen har vidare

iorordat ett nära samarbete mellan den slutna och den öppna barnbördsvarden,

därvid distriktsbarnmorskorna avses komma att i viss utsträckning

tjänstgöra å förlossningsanstalt. Redan nu anförda omständigheter

nodvandiggora en omläggning av den öppna barnbördsvården. Härtill kommer

den viktiga omständigheten, att en omorganisation av distriktsbarnmorskeväsendet

under alla förhållanden är nödvändig, i det att den öppna

barnbördsvården, på sätt nedan vidare utvecklas, numera icke kan anses

vara ändamålsenligt ordnad.

Innan kommissionen närmare ingår på den sålunda erforderliga omorganisationen,

vill kommissionen beröra på förevarande område hittills gjorda

uttalanden.

Statens sjukvårdskommitté har, såsom tidigare nämnts, framhållit lämpligheten

av att landstingen bliva huvudmän för såväl sluten som öppen

barnbörds vard. Därvid har kommittén föreslagit, att primärkommunerna

helt betrias fran kostnaderna för barnmorskeväsendet. Deras bidrag till

distriktsbarnmorskas kontanta lön skulle i så fall överflyttas å staten,'' medan

deras åliggande i fråga örn barnmorskas bostad m. m. skulle överflyttas

a landstingen. De sistnämndas nuvarande bidrag till den kontanta lönen

bolde i gengäld övertagas av staten. Distriktsbarnmorskans kontanta

Ion komme sålunda att i sin helhet utgå av statsmedel, medan landstinget

skulle svara för hennes bostadsförmåner.

Beträffande det närmare innehållet i den kritik av förslaget, som framkommit

i de över detsamma avgivna yttrandena, må nämnas följande.

Sjukvårdskommitténs förslag att befria primärkommunerna från kostnad

för barnmorskeväsendet och låta staten helt övertaga kostnaderna för den

kontanta lönen och landstingen för naturaförmånerna har i sin helhet av
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

styrkts endast av länsstyrelsen och förste provinsialläkaren i Kristianstads

län. Länsstyrelsen anser sålunda, att kommittén i detta avseende icke förebragt

giltiga skäl för sitt förslag, samt åberopar det yttrande, förste provinsialläkaren

avgivit över förslaget. Häri anföres huvudsakligen följande:

Kommittén nämner, att primärkommunerna icke hava någon bestämmanderätt

beträffande distriktsbarnmorskorna eller minimilönen. Förhållandet

är, att kommunerna ävensom tjänsteläkarna granska de sökandes ansökningshandlingar

och avgiva förord, vilket härvarande barnmorskestyrelse

som regel ansett sig böra följa. De sökande äro ofta för kommunerna

bekanta och synpunkten lämplighet för befattningen har därvid kunnat tillgodoses,

då det gällt att välja mellan i övrigt likställda. Primärkommunerna

hava på detta sätt stor bestämmanderätt vid tillsättningen. De bestämma

vidare lönens storlek. Länets samtliga städer med distriktsbarnmorska samt

flera landsortsdistrikt hava beviljat större lön än minimilönen. Avgörande

därvid äro rent lokala förhållanden, t. ex. större levnadskostnader (bland annat

städerna), önskan att få kvalificerad förmåga, önskan att få behålla sin

barnmorska utan för täta ombyten. I flera fall måste lönen höjas, då platsen

visat sig svårbesatt. Någon för alla distrikt gemensam lön kan sålunda

ej fastställas utan förfång för barnmorskorna eller distrikten. Om staten

övertager avlöningen, bortfalla kommunernas skyldigheter i nämnda fall.

då avlöningen måst beräknas högre än minimilönen. — Kommittén omnämner,

att landstingen hava samma möjlighet som primärkommunerna

att på ett ur kostnadssynpunkt förmånligt sätt tillhandahålla barnmorskorna

bostad. Min egen erfarenhet går i fullkomligt motsatt riktning. Som

underlag för mitt omdöme får jag därvid anföra, att jag 1932 besiktigade

så gott som alla distriktsbarnmorskebostäderna i länet. Landstinget har

inga bostäder att erbjuda, och om landstinget skidle skaffa bostäder, bliva

de säkerligen dyra i förhållande till de av kommunerna tillhandahållna.

Kommunerna hava bättre möjlighet att tillgodose bostadsbehovet. Ofta

kan distriktsbarnmorskan beredas bostad i kommunens fastigheter, kommunalhus,

ålderdomshem eller för barnmorska jämte annan personal (t. ex.

lärarinna) anskaffade bostäder (där även telefonfrågan är löst). Där detta

ej förekommer, kan kommunen på annat sätt medverka till bostadsfrågans

billigare lösning, bland annat genom sin lokalkännedom.

På anförda skäl anser förste provinsialläkaren, att kommunerna böra bibehållas

vid sitt inflytande över distriktsbarnmorskorna och deras verksamhet

samt nuvarande avlöningsförhållanden lämnas oförändrade.

I ett hänseende har förslaget avstyrkts i flera yttranden, nämligen i vad

det avse!- landstingens övertagande av skyldigheten att tillhandahålla naturaförmåner.

Hallands läns landsting med instämmande av länsstyrelsen i länet

motsätter sig sålunda förslaget bestämt i denna del. Ytterligare avstyrka

förste provinsialläkaren i Stockholms län samt barnmorskestyrelsen i Malmöhus

län, varjämte medicinalstyrelsen ställer sig tveksam till förslaget. 1

huvudsak åberopas därvid samma synpunkter, som förste provinsialläkaren

i Kristianstads län anfört i sitt ovan återgivna yttrande.

Förste provinsialläkarna i Stockholms och Jönköpings län föreslå, den

senare med instämmande av länsstyrelsen i länet, att barnmorskans tjänstebostad

skall bestå av minst två rum och kök. Med anledning härav bör

enligt den sistnämnde ersättningen för naturaförmåner bestämmas till minst

500 kr.

1 anledning av förslaget hava vidare i åtskilliga yttranden gjorts påpekanden

i skilda hänseenden.

1 en del yttranden framhålles sålunda, att sjukvårdskommittén vid sina

beräkningar av barnmorskornas löneförmåner endast räknat med deras

opaginerad Kontrollera mot PDF

minimilön, 950 kr. Styrelsen för svenska barnmorskeförbundet yttrar i detta

hänseende följande:

Förbundsstyrelsen vill framhålla, att lönen är en minimilön, som kommunerna

äga att överskrida, därest de så önska, och därtill förutsättes, att barnmorskans

inkomster ej stanna vid detta belopp, då hon skall vara berättigad

att utöver lönen erhålla dels ersättning enligt taxa och dels, därest hennes

inkomster icke uppgå till 1 500 kr., s. k. dyrtidshjälp. Taxan är emellertid

icke enhetlig över riket, och mycket av barnmorskans arbete, framför allt

sådant av förebyggande natur, där barnmorskan mer eller mindre handlar

på sitt eget i stället för på patientens initiativ, är av sådan art, att det icke

lämpligen kan ersättas enligt taxa. Såsom kompensation för alltför låga

taxor eller såsom bevis på uppskattning av barnmorskans insats hava därför

ett flertal kommuner tillerkänt sina barnmorskor vida högre lön än den

lagstadgade minimilönen. Ehuru någon utredning av detta förhållande för

tillfället icke finnes tillgänglig, torde man utan överdrift kunna utgå ifrån

att minst hälften av landets distriktsbarnmorskor hava högre kontant lön

än minimilönen, 950 kr., varvid löner upp till 1 200 å 1 500 kr. ej äro ovanliga,

topplöner å 2 000 kr. och i något enstaka fall ännu högre förekomma

även. För alla dessa barnmorskor skulle ett genomförande av den ifrågasatta

reformen innebära ett mycket hårt ekonomiskt slag, så framt icke

kompensation i någon form meddelades, ty de kommuner torde säkerligen

vara lätt räknade, som frivilligt åtoge sig några ekonomiska förpliktelser

mot sin barnmorska, när väl hela avlöningsskyldigheten övertagits av staten.

— Förbundsstyrelsen anser det därför önskvärt, att betänkandet kompletteras

med en allsidig utredning av barnmorskornas nuvarande avlöningsförhållanden

avseende införandet av sådana bestämmelser, att tjänsteinnehavarna

icke bliva lidande av förslagets genomförande.

I fråga örn naturaförmånerna erinras från en del håll, att man ofta torde

nödgas räkna med en högre ersättning för dessa än det föreskrivna minimibeloppet

250 kr. nied ty åtföljande merkostnad för landstingen av förslagets

genomförande. Så anser Örebro läns landsting, att dessa förmåner,

åtminstone för Örebro läns vidkommande, borde värderas till allra lägst

450 kr.

I samband härmed anför barnmorskestyrelsen i Östergötlands län bland

annat:

Ehuruväl i betänkandet icke direkt utsagt får man dock förutsätta, att

kommittén inberäknat i naturaersättningen till distriktsbarnmorska avgiften

för telefon, vilken utgift för närvarande påvilar primärkommunen. Någon

absolut skyldighet att lämna distriktsbarnmorskan telefon avgiftsfritt föreligger

visserligen icke, men distriktsbarnmorskan skall enligt gällande lag

»där så lämpligen kan ske, kostnadsfritt tillhandahållas telefon». För närvarande

torde så gott som samtliga distriktsbarnmorskor inom landstingsområdet

åtnjuta denna förmån. Vid landstingets eventuella övertagande av

distriktsbarnmorskornas naturaförmåner får man därför beräkna utöver

kostnaden för bostad etc. en utgift per befattningshavare, motsvarande ett

telefonabonnemang. — Distriktsbarnmorskan skall tillika åtnjuta gottgörelse

för alla för förlossningsbiträde erforderliga förbrukningsartiklar. Denna utgift

har hittills beslritts av primärkommunerna antingen på så sätt, att desamma

ersatt ifrågavarande kostnader till barnmorskan efter företedd räkning,

eller ock bar ett visst årligt belopp, vanligen 100 kr., härför överlämnats

till vederbörande barnmorska. Jämväl nu nämnda kostnad komme

givetvis att påvila landstinget, för den händelse kommitténs förslag antages.

Göteborgs och Bohus läns landsting anser, att därest landstingen skola

svara för naturaförmånerna, dessa alltid borde utgå i form av kontant er
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

sättning, bestämd till ett fixt belopp. Till stöd häldor åberopar landstinget,

att de liesta distriktsbarnmorskor vore gifta och hade bostad tillsammans

med sin familj, i vilka fall redan nu ersättning utginge, samt att i de fall,

då bostad skulle tillhandahållas av större menighet än primärkommuner,

denna som regel bleve betydligt dyrare än då primärkommunerna ombesörjde

angelägenheten.

Slutligen erinrar länsstyrelsen i Uppsala län, att åtskilliga primärkommuner

byggt särskilda bostäder för distriktsbarnmorskorna och att därför vid

förslagets genomförande särskilda bestämmelser måste meddelas angående

ersättning från landstingen till kommunerna, antingen genom hyra eller

övertagande av fastigheterna.

I medicinalstyrelsens utlåtande och förslag den 4 april 1935 angående

förebyggande medra- och barnavård hava vissa förslag framlagts rörande

distriktsbarnmorskornas löneförhållanden. Dessa innebära dels att arvodet

till barnmorska för biträde vid förlossning skulle fastställas av medicinalstyrelsen

i stället för såsom nu av respektive barnmorskestyrelser, dels att

i nämnda arvode skulle inräknas ersättning till barnmorska för de efterbesök,

hon gör i samband med barnsängen. Det sammanlagda arvodet skulle

utbetalas direkt till vederbörande barnmorska av den erkända sjukkassa,

som har att utbetala kostnader för barnmorskevård. Med hänsyn till svårigheten

för distriktsbarnmorskan att utfå taxeenlig ersättning av medellösa

och mindre bemedlade för biträde vid den förebyggande mödravården har

det därjämte synts medicinalstyrelsen lämpligt, att distriktsbarnmorska

ålades att utföra förenämnda arbete i sin bostad kostnadsfritt mot det att

hennes kontanta lön höjdes med 100 kr. årligen, att utgå av statsmedel.

I samband med rekommenderande av en komplettering av moderskapsunderstödet

med fri barnmorskevård samt fri för- och eftervård har i merberörda

motion II: 196 vid innevarande års riksdag ifrågasatts, huruvida

en omorganisation av vårt barnmorskeväsende nu lämpligen kunde äga rum

i sådan riktning, att distriktsbarnmorskorna »helt avlönades och de nuvarande

taxorna slopades» samt att i deras tjänstgöringsskyldigheter inginge

att »kostnadsfritt biträda vid förlossning och ägna nödig efterskötsel åt

såväl barnaföderskor, försäkrade i de erkända sjukkassorna, som icke försäkrade

barnaföderskor, vilka äga att uppbära statligt moderskapsunderstöd».

Ävenså har i motionen framhållits önskvärdheten av att för- och

eftervård gjordes kostnadsfria för moderskapsunderstödsberättigade barnaföderskor.

Det är för kommissionen uppenbart, att den ökning i utbyggandet av den

slutna barnbördsvården, som statens byggnads- och driftkostnadsbidrag

komme att medföra, måste inverka minskande på omfattningen av den

öppna vården. Men även örn ett väsentligt utbyggande av den slutna vården

icke skulle komma till stånd, måste likväl en omorganisation av den öppna

barnbördsvården med det snaraste genomföras. Under de senaste 15 åren,

d. v. s. alltsedan distriktsbarnmorskeinstitutionens inrättande år 1920, har

nämligen barnmorskornas arbete i den öppna vården i mycket hög grad

minskals. Belysande härutinnan är, att inom vissa Isin antalet förlossningar,

som äga rum med barnmorskebiträde i hemmet, numera uppgår till endast

omkring 40 procent av motsvarande antal år 1920. Orsakerna lill denna

starka minskning äro, såsom ovan framhållits, att söka dels i kvinnornas

benägenhet för att i allt större utsträckning anlita anstaltsvård vid barnsbörd,

dels i minskningen av antalet barnsbörder på grund av sjunkande

fruktsamhet.

Minskningen i distriktsbarnmorskornas arbete har sedan länge varit före
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

mål för statsmakternas uppmärksamhet. Vid anmälan till statsrådsprotokollet

över socialärenden den 31 december 1925 av förslag till lag örn ändrad

lydelse av 4. 7 och 11 §§ i lagen den 28 mars 1919 örn anställande av distriktsbarnmorskor

m. m. (prop. nr 20 år 1926) erinrade föredragande departementschefen,

att medicinalstyrelsen i skrivelse den 18 oktober 1924

med förslag rörande bland annat höjning av den i nyssnämnda lag bestämda

minimiavlöningen till distriktsbarnmorska berört frågan om en ökning av

barnmorskedistriktens storlek i syfte att råda bot på missförhållandet, att

en del .sådana distrikt vore för små för att giva vederbörande barnmorska

tillräckliga inkomster av praktik. Det syntes departementschefen antagligt,

att man redan då .skulle kunna, åtminstone i vissa län, genomföra en minskning

av barnmorskedistriktens antal.

Samtidigt som Kungl. Majit den 18 juni 1926 utfärdade lag örn ändrad

lydelse av nyssnämnda paragrafer anbefallde Kungl. Majit medicinalstyrelsen

dels att verkställa utredning rörande minskning i förut angivna syfte

av antalet barnmorskedistrikt, dels att vidtaga de åtgärder med avseende

å rikets indelning i sådana distrikt, som medicinalstyrelsen kunde anse den

anbefallda utredningen böra föranleda, dels ock att årligen fr. o. m. år 1927

i samband med angivande av behovet av anslag till bidrag till avlöning åt

distriktsbarnmorskor och reservbarnmorskor till Kungl. Majit inkomma

med redogörelse för resultatet av utredningen samt för de av medicinalstyrelsen

i anledning därav vidtagna åtgärderna.

Medan statsverkspropositionens femte huvudtitel, punkten bidrag till avlöning

åt distrikts- och reservbarnmorskor, låg under behandling vid 1928

års riksdag, framhöll ordföranden i svenska barnmorskeförbundet i en till

statsutskottet ingiven skrivelse av den 23 januari 1928, att antalet avskedade

barnmorskor säkerligen komrne att bliva långt större än antalet möjligen

lediga platser och att sluteffekten sålunda måste bliva, att ett stort

antal barnmorskor inom den närmaste framtiden tvingades att frånträda

sina befattningar utan möjlighet att inom överskådlig framtid erhålla annan

anställning inom yrket. På grund härav uttalade sig nämnda ordförande för

vissa av medicinalstyrelsen föreslagna övergångsbestämmelser i ämnet. Enligt

dessa bestämmelser skulle den nya distriktsindelningen träda i kraft allt

eftersom vakanser uppstode inom vederbörande barnmorskestyrelsers verksamhetsområden

och i den ordning, som medicinalstyrelsen på förslag av

barnmorskestyrelsen hestämde. Uppstode vakans å barnmorsketjänst, som

icke vore avsedd att indragas, skulle vederbörande barnmorskestyrelse äga

att efter hörande av kommunerna i nämnda distrikt och distriktsbarnmorskan

i det distrikt, som då i första hand skulle indragas, förordna sagda

barnmorska — därest hon icke uppnått 45 års ålder — att vara distriktsbarnmorska

i förstnämnda distrikt. Sådant förordnande skulle underställas

medicinalstyrelsens prövning.

I anslutning till statsutskottets utlåtande vid samma riksdag (nr 5 sid. 82)

gjorde riksdagen i skrivelse nr 5 A följande uttalande i ärendet:

»Enligt vad av statsrådsprotokollet framgår har departementschefen vid

beräknande av det under förevarande punkt äskade anslaget i viss mån

tagit hänsyn till bland annat i statsrådsprotokollet omnämnd revision av

antalet barnmorskedistrikt samt uttalat sin förhoppning, att revisionen under

nästa budgetår skulle kunna givas åtminstone något större omfattning. Med

hänsyn till angelägenheten av att distrikten få den storlek, att vederbörande

barnmorska erhåller tillräckligt omfattande verksamhet, anser riksdagen

önskvärt, att revisionen fullfölies, men synes densamma böra genomföras

med nödig varsamhet. Enligt riksdagens förmenande torde de av medicinal
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

styrelsen föreslagna övergångsbestämmelserna i huvudsak vara praktiska

och lämpliga.»

Vad angår omfattningen av den år 1926 beslutade revisionen av barnmorskedistriktsindelningen

framgår av 1934 års statsverksproposition (V huvudtiteln,

punkt 70), att medicinalstyrelsen i skrivelse den 30 augusti 1933

med förslag rörande anslaget för budgetåret 1934/1935 till bidrag till avlöning

åt distriktsbarnmorskor och reservbarnmorskor framhållit, att revisionen

i stort sett vore avslutad vid sagda tidpunkt och att minskningen av

antalet distrikt omfattat något mer än 300 sådana. Minskningen kunde dock

endast så småningom genomföras.

Enligt för kommissionen tillgängliga uppgifter uppgår antalet barnmorskedistrikt

numera till omkring 1 640, varvid städerna Stockholm, Göteborg,

Malmö, Hälsingborg och Gävle, vilka icke hava distriktsbarnmorskor anställda,

ej medräknats. Kommissionen vill i detta samband belysa förhållandet

mellan distrikt och invånarantal genom att omnämna, att för hela riket

med undantag av icke-landstingsstäderna antalet distrikt per 10 000 invånare

i de kommuner, som ingå i distrikten, i genomsnitt utgör 3 3. Differenserna

äro rätt avsevärda: de två lägsta talen äro 19 och 2''7, medan de

högsta — vilket är att förvänta — återfinnas i Jämtlands, Västerbottens och

Norrbottens län med respektive 4 7, 5-4 och 3-9, vartill kommer, att även Gotlands

län har ett högt tal, nämligen 45.

Trots nedgången av antalet i den öppna vården praktiserande barnmorskor

— omkring 250 åren 1920—1932 — samt de indragningar av barnmorskedistrikt,

som genomförts, hava distriktsbarnmorskornas arbetstillfällen i yrket

i allt större omfång minskats. Kommissionen har genom förfrågan hos

samtliga förste provinsialläkare och med dem jämställda förste stadsläkare

sökt erhålla uppgifter, dels i vilken utsträckning de i den öppna vården arbetande

barnmorskorna biträtt vid förlossningar i hemmen, dels ock i vilken

utsträckning förlossningarna skett å anstalt. Undersökningen visar, att de i

den öppna vården arbetande barnmorskornas arbetstillfällen äro anmärkningsvärt

fåtaliga. Varje dylik barnmorska biträder sålunda i genomsnitt

vid endast c:a 20 förlossningar per år och ett icke ringa antal av barnmorskorna

har t. o. m. mindre än 10 förlossningar per år. kinder år 1934

hade inom 24 sjukvårdsområden, för vilka uppgifter härutinnan varit tillgängliga,

av det totala antalet inom öppen vård verkande barnmorskor mer

än 1/r» eller 23 procent biträtt vid mindre än 10 förlossningar. Om man

fäster avseende vid enbart distriktsbarnmorskorna, blir för 15 sjukvårdsområden,

beträffande vilka uppgift erhållits angående dessa barnmorskor, motsvarande

procenttal 13. Det förefaller uppenbart, att vid ett dylikt förhållande

barnmorskan icke kan bibehålla och förkovra den yrkesskicklighet,

sorn hon tillägnat sig vid barnmorskeläroanstalten. Frågan bör också ses

ur den synpunkten, att det är i hög grad oekonomiskt att vidmakthålla en

organisation, vars befattningshavares arbetskraft icke utnyttjas ens till hälften,

ja där i vissa fall befattningshavarna i stort sett sakna tillgång till möjlighet

att utöva sitt yrke. Man har skäl antaga, alt barnmorskearbetet i den

öppna vården under den närmaste framtiden fortfarande kommer att minska.

Under sådana omständigheter äro snara åtgärder erforderliga i syfte

att anpassa elen öppna barnbördsvården till den redan förefintliga och under

rask utveckling stadda slutna barnbördsvården.

Härvid kan man till en del fortsätta på den redan inslagna vägen med reducering

av antalet barnmorskedistrikt. En dylik indragning av distrikt

kan dock vidtagas endast intill en viss gräns. Denna gräns kan visserligen

för tätt befolkade områden och där goda kommunikationer finnas göras rätt

vid men torde beträffande andra delar av vårt land, såsom i ödemarks- och

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

skärgårdsdistrikt, redan få anses vara nådd, såvida icke särskilda åtgärder

i form av förlossningsrum hos barnmorska jämte väntehem för mödrarna

komma till stånd.

En utvidgning av barnmorskedistrikten till sådan storlek, att barnmorskan

i den öppna vården kan beräknas erhålla tillräckligt med arbete, låter sig

under nuvarande förhållanden i regel icke genomföra. Distrikten skulle i

så fall få alltför stor ytvidd. Den viktigaste invändningen, som så gott som

undantagslöst göres från kommunalt håll, då det är fråga örn en distriktsmdragning

eller distriktsförändring, är just att avståndet till barnmorskan

blir tor långt. Detta förhållande skulle icke i och för sig vara av större betydelse,

örn befattningshavaren anträffades hemma vid hämtning. Men barnmorskan

är måhända vid kallelsen i en motsatt del av distriktet, vilket måste

medföra ett dröjsmål med hennes inställelse för biträde vid förlossningen.

Denna sistnämnda omständighet innebär givetvis en risk för att barnsängskvinna,

som ligger i sitt hem, icke erhåller förlossningsbiträde i rätt tid. Visserligen

är närboende distriktsbarnmorska skyldig att vid förhinder för den

ordinarie rycka in, men även detta måste ju kunna medföra en viss tidsutdräkt,

ehuru tidsutdräkten med nuvarande kommunikationsmedel i allmänhet

är avsevärt mindre än förr. I bägge fallen tillkomma därjämte ökade

kostnader för barnmorskans befordran till barnsängskvinnans hem. I nu

anförda förhållanden — i första hand osäkerhetsmomentet att vid kallelse

till hemmet finna barnmorskan för omedelbart biträde — ligger en begränsning

av möjligheten att genom reducering av distriktens antal framskaffa

ökat arbete för distriktsbarnmorskorna beträffande förlossningsvården. En

naturlig följd av att barnmorskedistrikten göras alltför stora blir också den,

att den havande kvinnan för att vara säker på att erhålla vård, då förlossningsarbetet

redan börjat, föredrager att vända sig direkt till närmaste förlossninglanstad

framför att kvarligga i sitt hem med åtföljande risk att

barnmorskan är förhindrad att infinna sig tillräckligt fort.

Av vad ovan anförts torde framgå, att man med enbart distriktsindragkan

komma till målet. Distriktens förstorande måste åtföljas av

åtgärder, som kunna underlätta erhållande av barnmorskehjälp i hemmen

lör dem, som så önska. Detta kan endast ske därigenom att, såsom ovan

flerstädes framhållits, ett nära samarbete kommer till stånd mellan den till

anstalt förlagda barnbördsvården och den öppna vården.

I detta sammanhang må emellertid framhållas, att kommissionens förslag

till omorganisation^ av barnmorskeväsendet innebär, att distriktsbarnmorskorna

skulle erhålla icke obetydliga arbetsuppgifter i deri förebyggande

medra- och barnavården. På detta sätt kommer deras arbetskraft att kunna

bättre utnyttjas. Därvid bör emellertid hållas i minnet, att distriktsbarnmorskans

arbete i förlossningsvården, vilken som hittills måste vara

hennes huvudsakliga uppgift, icke får inskränkas till den grad, att hennes

yrkesskicklighet på detta område icke tillbörligen kan vidmakthållas. Barnmorskedistriktets

storlek bör därför i viss mån anpassas efter förlossningsvärdens

behov.

Enligt lag den 13 juni 1908 angående kommuns skyldighet i fråga om

ansta ande av barnmorska ålåg det varje lands- och stadskommun att hava

anställd barnmorska med fast avlöning. Inom kommun, som var av större

vidd eller hade större folkmängd, skulle två eller flera fast avlönade barnmorskor

finnas anställda. Beträffande smärre kommuner, som gränsade intill

varandra, agde dessa efter viss fastställd prövning förena sig om anställande

av gemensam barnmorska. Nyss antydd prövning erfordrades dock

icke, därest kommunerna hade mindre ytvidd och deras sammanlagda folkmängd

ej överstege 3 000 invånare. Mindre kommun ägde jämväl rätt att

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

efter länsstyrelsens medgivande träffa avtal nied angränsande större kommun

om rätt att betjäna sig av den större kommunens barnmorska.

Genom den nu gällande lagen den 28 mars 1919 örn anställande av distriktsbarnmorskor

ni. m. överflyttades ansvaret för den öppna barnbördsvården

på landstingen. För tillgodoseendet av barnaföderskors behov av

förlossningshjälp skall riket vara indelat i barnmorskedistrikt, vart och ett

med en fast anställd distriktsbarnmorska. Distriktsindelningen fastställes av

medicinalstyrelsen. Inom varje landstingsområde och i varje stad, som ingår

i distriktsindelningen men ej deltager i landsting, skall, på landstingets

eller stadens bekostnad, finnas en barnmorskestyrelse, vilken har till uppgift

att handlägga ärenden rörande barnmorskeväsendet inom landstingsområdet,

respektive staden. Distriktsbarnmorska tillsättes av barnmorskestyrelsen,

sedan, efter inhämtande av vederbörande tjänsteläkares yttrande, den

eller de till barnmorskedistriktet hörande kommunerna avgivit sitt förord.

Distriktsbarnmorska förordnas tillsvidare med sex månaders ömsesidig uppsägningstid.

För fullgörande av distriktsbarnmorskornas åligganden, under

det de åtnjuta semester eller eljest förfall för dem föreligger, skall finnas erforderligt

antal fast anställda reservbarnmorskor, som tillsättas för viss tid.

Vid prövningen av frågan örn en omorganisation av distriktsbarnmorskeväsendet

synes man numera böra utgå från att det övervägande antalet förlossningar

inom en nära framtid kommer att ske å anstalt av en eller annan

typ. Huvudvikten i barnbördsvårdens organisation måste därför läggas på

goda anordningar för den slutna vården. För de kvinnor, som trots tillgång

på dylik vård önska bliva förlösta i sina hem, måste såsom komplement till

anstaltsvården bibehållas möjlighet att erhålla biträde med förlossningshjälp

i hemmen. En dylik reform kan icke genomföras annat än på

längre sikt.

En omorganisation av den öppna barnbördsvården kommer visserligen att

möta svårigheter med hänsyn till det stora antal befattningshavare, som

därav beröras. Av billighetsskäl synas nämligen vid en omorganisation befattningshavare

icke böra avskedas. Förtidspensionering torde icke heller

lösa problemet i denna del med hänsyn till den ringa pension, som utgår

till distriktsbarnmorska. Av kommissionen införskaffade uppgifter visa emellertid,

att man under närmaste 10-årsperiod har att vänta en väsentlig avgång

av distriktsbarnmorskor, om avgångsåldern sättes lika med inträdd

pensionsålder, nämligen 55 år. I detta sammanhang må erinras, att för beviljande

av tillstånd åt distriktsbarnmorska att kvarstå i tjänst efter uppnådd

pensionsålder intill högst fyllda 60 år gäller, att medgivande därtill skall

hava lämnats av medicinalstyrelsen. Möjlighet finnes sålunda redan nu att

låta befattningshavarna generellt avgå vid 55 års ålder. Ytterligare är att

märka, att under de senaste 10 å 15 åren utexamineringen av barnmorskor

inskränkts. Av inhämtade uppgifter framgår, att antalet utexaminerade barnmorskor

under senaste 10-årsperiod uppgått till i genomsnitt 48 per år. För

att det nuvarande barnmorskeantalet, omkring 2 000, skulle bibehållas trots

avgång, borde ett större antal barnmorskor hava utexaminerats. Örn samma

begränsning i utexamineringen sker som under senare lid, har man sålunda

att förvänta en småningom skeende reducering av antalet barnmorskor.

Till närmare belysande av möjligheterna att nied hänsyn till de nu berörda

personalförhållandena under de närmaste 10 åren vidtaga inskränkning

i antalet barnmorskedistrikt må anföras följande.

Under nämnda tidsperiod kunna vid en pensionsålder av 55 levnadsår

utav nu tjänstgörande distriktsbarnmorskor omkring 675 beräknas komma

att avgå. Örn under samma tidsperiod de nyutexaminerade barnmorskor
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

nas antal blir 10 X 48 eller omkring 475, skulle således uppstå en skillnad

av c:a 200. Härvid är dock att märka, dels att samtliga de nyutexaminerade

icke komma att bliva distriktsbarnmorskor, dels att under berörda tidsperiod

avgång på grund av dödsfall eller av andra orsaker kommer att äga

ruin bland de distriktsbarnmorskor, som äro födda 1891 eller senare. Den

verkliga skillnaden mellan avgång och tillskott kommer alltså att i väsentlig

grad överstiga nyssnämnda tal 200.

Även den omständigheten, att utbyggnaden av anstaltsvården måste taga

en viss tid, är ägnad att underlätta en omorganisation av barnmorskedistrikten.

I samband med en omändring av barnmorskeväsendet måste befattningshavarnas

avlöningsförhållanden regleras. Distriktsbarnmorskans nuvarande

avlöningsförmåner äro bestämda under förutsättning, att inkomsten av

praktik skall komplettera den fast utgående lönen. Vid den nuvarande organisationens

tillkomst räknade man med att distrikten i regel skulle bliva

av sådan storlek, att barnmorskan finge i genomsnitt 50 förlossningar per

år, men såsom ovan nämnts har utvecklingen gått i annan riktning.

Enligt nuvarande bestämmelser skall distriktsbarnmorska i årlig lön åtnjuta

minst 950 kr. jämte två ålderstillägg, vartdera å 100 kr., efter fem

och tio års väl vitsordad tjänstgöring ävensom antingen förses med tjänlig

bostad, bestående av minst ett rum och kök jämte uthus och, där så lämpligen

kan ske, planteringsland, samt nödigt bränsle, eller ock erhålla ersättning

för dessa naturaförmåner efter ortens pris, dock med minst 250 kr.

Distriktsbarnmorska skall tillika åtnjuta gottgörelse för alla för förlossningsbiträde

erforderliga förbrukningsartiklar samt, där så lämpligen kan

ske, kostnadsfritt tillhandahållas telefon. Utöver den fasta avlöningen äger

lion att för varje förrättning och rådfrågning undfå ersättning enligt taxa,

som blivit av barnmorskestyrelsen fastställd. I taxan skall distriktsbarnmorska

tillförsäkras fria resor till och från förrättningsstället. Till distriktsbarnmorskas

årliga avlöning bidrager staten med 250 kr. Där distriktets

kommun eller kommuner deltaga i landsting, bidrager detta med minst 250

kr. för år räknat. De till distriktsbarnmorska utgående ålderstilläggen bestridas

av statsmedel. Resten erlägges av respektive kommun eller kommuner.

Beträffande frågan om en ändring av distriktsbarnmorskornas avlöningsförhållanden

må först erinras om statens sjukvårdskommittés förslag, att distriktsbarnmorskans

hela kontanta lön skulle utgå av statsmedel, vilket förslag

tillstyrkts av i det närmaste alia hörda myndigheter. Barnbördsvården

i sin helhet måste betecknas såsom en socialhygienisk angelägenhet, för vilken

kostnaderna närmast böra falla på det allmänna. Frågan, i vilken utsträckning

staten skall medverka härtill, kan bliva föremål för skilda meningar.

I samband med sitt förslag till omorganisation av distriktssköterskeväsendet

framhöll medicinalstyrelsen, att »kostnaderna för distriktsvården

lämpligen fördelades på så sätt, att landstinget bidroge till den del av kostnaderna,

som motsvarade den sjukvårdande verksamheten, under det att

kostnaderna för distriktsvården i övrigt, omfattande den förebyggande vården,

bostadsvården etc., borde täckas av statsmedel. Sistberörda grenar av

lnilsovårdsarbete. som i stor utsträckning avsåge det uppväxande släktet,

vöre liksom hygieniskt arbete i allmänhet, ställda på lång sikt och syntes

med hänsyn därtill böra bliva en uppgift för staten.» Sedan riksdagen godtagit

förenämnda förslag jämväl i fråga örn det föreslagna statsbidragets

storlek, 1 000 kr. per distriktssköterska jämte ålderstillägg, får man däruti

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

se ett visst erkännande av de synpunkter, som medicinalstyrelsen enligt

ovanstående citat förfäktat. Det synes kommissionen, att barnbördsvården

i sin helhet utgör en socialhvgienisk uppgift, som är i lika mån berättigad

till statens understöd som nyss anförda vårdgrenar, och kommissionen vill

följaktligen tillstyrka sjukvårdskommitténs ovannämnda förslag.

Vid det förslag till fri barnmorskevård, som kommissionen ansett sig

böra framlägga, borde, i anslutning till vad ovan anförts, ersättningen till

barnmorskan för förlorad praktikinkomst utgå av statsmedel. Det mai detta

sammanhang erinras örn att vid den omorganisation av distriktsvåiden,

som antagits vid 1935 års riksdag, har distriktssköterskans förut utgående

ersättning för lämnad vård efter viss fastställd taxa borttagits och hennes

lön bestämts med hänsyn härtill. Godtages förslaget örn fri barnmorskevård,

vilket skulle innebära förbud för barnmorskan att av barnaföderskan

uppbära ersättning för biträde i samband med förlossningen, uppställer sig

frågan, till vilket belopp ersättningen för utebliven praktikinkomst skall

sättas. Kommissionen har för denna frågas bedömande verkställt en undersökning

rörande distriktsbarnmorskors inkomst av praktik lör år 1934 för

biträde vid förlossning. Utredningen har visat, att denna inkomst varierar

rätt betydligt, givetvis i proportion till antalet förlossningar, som kommit på

respektive barnmorskor. I de ur praktiksynpunkt bättre ställda distrikten

uppgår inkomsten till 700 ä 800 kr. I en del lall och särskilt beträffande de

i större städer arbetande barnmorskorna, där högre taxor tillämpats, har

praktikinkomsten väsentligen överstigit nämnda belopp. Inom distrikt med

ett ringa antal förlossningar har inkomsten däremot ej sällan t. o. m. understigit

100 kr. För samtliga distrikt i 22 landstingsområden, beträffande

vilka uppgifter i förevarande hänseende lämnats, utgör det genomsnittliga

beloppet 319 kr.; för något över 5 procent av samtliga barnmorskor har

den överstigit 750 kr. och för något över 7''5 procent har den understigit

100 kr. o .......

Kommissionen har vid övervägandet av frågan örn skälig ersättning tili

barnmorskorna för fri vård åt barnsängskvinnorna ansett sig böra föreslå

ett belopp av 350 kr. per år. Med fri barnmorskevård avses härvid biträde

vid förlossningen jämte efterbesök för skötseln av kvinnan under barnsängen.

Kommissionen är visserligen icke främmande för att ett sålunda tillmätt

belopp kan komma att väcka missnöje hos de distriktsbarnmorskor,

som nu hava en högre inkomst av praktik. Å andra sidan synes den föreslagna

ersättningen böra kunna tillfredsställa flertalet här nämnda befattningshavare.

En fast inkomst, även om den är mindre än den för tillfället

utgående, synes böra vara mera eftersträvansvärd, särskilt med hänsyn till

att den får behållas under hela tjänstetiden.

Kommissionen har till prövning föreliaft frågan, huruvida ersättningen

för den fria barnmorskevården skulle kunna utgå efter en graderad skala,

t. ex. med ett årligt arvode av 300 kr. och tillägg av 15 kr. per förlossning

utöver 25 förlossningar. Ersättning efter en dylik beräkning vöre tilltalande

ur den synpunkten, att ersättningen komme att stå i proportion till det

utförda arbetet. Kommissionen har dock icke ansett sig böra framlägga

förslag i denna riktning med hänsyn till att distriktsbarnmorskan enligt den

av kommissionen föreslagna anordningen i en utsträckning, som nu icke lärer

kunna bedömas, komme att tjänstgöra i såväl den slutna som den öppna

barnbördsvården. Vid tjänstgöring å förlossningsanstalt kan givetvis ersättning

per utförd förlossning icke komma i iraga.

Beträffande distriktsbarnmorskans arbete i den förebyggande mödravården

har medicinalstyrelsen i sitt förslag som lämplig ersättning angivit ett

arvode av 100 kr. per år, att utgå av statsmedel. I yttrande över detta för
3—3006-10
-

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

slag har svenska barnmorskeförbundets styrelse ansett denna ersättning för

lågt tilltagen. Kommissionen bar genom en undersökning av hithörande

förhållanden inom Östergötlands län sökt bilda sig en uppfattning om storleken

av den inkomst, barnmorskorna nu hava i detta avseende. Av utredningen

har framgått, att barnmorskorna allmänt ställt sina kunskaper till

förfogande för det förebyggande arbete, varom nu är fråga. Omkring hälften

av samtliga barnmorskor synes emellertid hava lämnat denna vård avgiftsfritt

och där ersättning uppburits bar densamma varit mycket blygsam.

I sina svar på de gjorda förfrågningarna hava en del barnmorskor förklarat

detta förhållande bero på olika anledningar. Vissa distriktsbarnmorskor,

som åtnjuta ett högre kommunalt bidrag till den kontanta lönen, liava ansett

moralisk förpliktelse föreligga att därvid lämna förvården gratis. Andra

barnmorskor åter hava icke ansett sig kunna begära ersättning, eftersom

kvinnorna i stor utsträckning synas hysa uppfattningen, att en dylik förfrågan

vore avgiftsfri.

„.. Arbetets blivande omfattning i den förebyggande mödravården är svår att

för närvarande bedöma. Man torde dock vara berättigad antaga, att i samband

med anordnandet av mödracentraler och mödrastationer ävensom med

hansen till vissa andra förslag, som kommissionen kommer att framlägga,

barnmorskans arbete i den förebyggande mödravården kommer att avsevart

utökas och intensifieras. Kommissionen anser sig därför böra förorda,

att arvodet för distriktsbarnmorskas biträde i förvården tillsvidare sättes till

20(5 kr. per år, vilken ersättning bör utgå av statsmedel.

Enligt ovanstående förslag skulle staten ensam svara för distriktsbarnmoi

skornas kontanta minimiavlöning, i vilken skulle inbegripas ersättning

för biträde vid förlossningen, inklusive förvården och barnsängen. Statens

nuvarande bidrag till distriktsbarnmorskas avlöning utgår, som ovan

nämnts, med 250 kr. per år jämte tvenne ålderstillägg å 100 kr. efter 5 och

10 ars tjänstgöring, och landstinget bidrager med minst 250 kr. Resten erlägges

av respektive kommun eller kommuner. Ett stort antal distriktsbarnmorskor

åtnjuta emellertid en högre kontant lön. Undantagsvis torde detta

bero pa ett högre landstingsbidrag. Däremot är det vanligt, att de i distriktet

ingående primärkommunerna beviljat distriktsbarnmorskan ett större eller

mindre lönetillägg. Av en utav kommissionen verkställd utredning synes

framgå, att för 23 landstingsområden omkring hälften av samtliga distriktsbarnmorskor

åtnjuta ett högre kommunalt bidrag till den kontanta lönen än

det lagstadgade minimum 450 kr., vissa distriktsbarnmorskor t. o. m. ett

flerdubbelt belopp. Medelbeloppet för ifrågavarande kommunala bidrag utgör

560 kr. Under sådana förhållanden uppställer sig frågan, huruvida staten

vid ett övertagande av kostnaderna för distriktsbarnmorskornas kontanta

avlöning jämväl skall ikläda sig ansvaret för det förhöjda kommunala

bidrag till lönen, som nu utgår för vissa befattningshavare. Kommissionen

anser sig emellertid icke kunna framlägga ett sådant förslag. Det måste betecknas

såsom mindre lämpligt, att avlöningen utginge med olika storlek

till befattningshavare med samma arbete.

, Kommissionen bär likaledes till prövning upptagit frågan, huruvida statsbidragets

storlek till distriktsbarnmorskans lön kunde utgå i förhållande till

den dyrortsgrupp, som vederbörande stationsort tillhör. Kommissionen har

likväl avstått från att framlägga ett dylikt förslag, enär dyrortstillägget väsentligen

utgår med hänsyn till ökade utgifter för bostad och bränsle, för

vilka okade utgifter distriktsbarnmorskan kompenseras genom de fria bostadsförmånerna,

respektive ersättningen för dessa »efter ortens pris».

Jämte den kontanta lönen bör distriktsbarnmorskan enligt föreliggande

förslag tillförsäkras fri bostad jämte bränsle, och bör det ankomma

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

på landsting, respektive icke-landstingsstad att ikläda sig kostnaderna härför.

De invändningar mot statens sjukvårdskommittés förslag om överflyttning

till landstingen av kostnaderna för distriktsbarnmorskas bostadsförmåner,

som framförts i vissa av de avgivna remissyttrandena, finner kommissionen

icke vara av beskaffenhet att böra utgöra binder för nämnda förslags

genomförande. Erfarenheten giver vid handen, att organisationens ekonomiska

anknytning till primärkommunerna försvårar en omreglering av distrikten.

Därest den öppna barnbördsvården skall kunna givas en ändamålsenlig

organisation, måste distriktsindelningen under de närmaste decennierna

göras mera rörlig, så att distriktens antal och storlek kunna anpassas

efter omfattningen av arbetet och utbyggnaden av den slutna vården.

Detta innebär, alt distriktsförändringar gång efter annan måste företagas.

En sådan distriktsreglering skulle försvåras, örn primärkommunerna fortfarande

hade ansvaret för bostadsförmånerna. Kommissionen anser det därför

lämpligt, att sjukvårdskommitténs förslag i denna del följes.

Därvid uppkommer emellertid frågan, huruvida en kommun, som enligt

nu gällande författning baft utgifter för barnmorskebostads anordnande,

skall erhålla ersättning för en genom omregleringen eventuellt uppkommen

förlust på grund av att bostaden blir överflödig. Genom förfrågan hos barnmorskestyrelserna

i riket har kommissionen sökt erhålla en uppfattning

örn i vilken utsträckning kommunerna, efter nuvarande distriktsbarnmorskeorganisations

införande år 1920, haft direkta utgifter för anordnandet av bostad

till distriktsbarnmorskorna. Därvid har åtskillnad gjorts mellan inredande

av bostad i kommunen redan tillhörigt hus samt nybyggnad av bostad.

I de förra fallen — omkring 300 för 22 landstingsområden, beträffande

vilka uppgifter lämnats — synas med hänsyn till de ringa kostnaderna

ersättningskrav icke böra godtagas. Något annorlunda ställer sig saken i

de senare fällen — omkring 125 för nyssnämnda 22 områden — därest kommunen

får vidkännas en relativt stor förlust genom att bostaden icke kan

användas för annat ändamål. Under vanliga förhållanden torde väl bostaden

kunna uthyras, eventuellt till landstinget, därest vid en omreglering

av distrikten förflyttning av barnmorskestationen icke sker, eller ock användas

för kommunalt ändamål. Därest i enstaka fall en kommun genom

omreglering av ett barnmorskedistrikt komme att tillskyndas större förlust

1 nämnt avseende, bör emellertid viss ersättning kunna påräknas av statsverket.

Dock synes prövning av Kungl. Maj:t vara erforderlig för varje sådant

särskilt fall.

Vad angår distriktsbarnmorskans bostadsförmåner i övrigt må här erinras

örn att vid flera tillfällen krav framförts, alt bostaden skall bestå av minst

2 rum och kök. En dylik fordran synes fullt berättigad med hänsyn till

distriktsbarnmorskans skyldighet att åtaga sig förvården. Det kan nämligen

icke vara förenligt med barnmorskans intresse och ej heller ur vårdsynpunkt

lämpligt, att barnmorskan skall nödgas emottaga de rådfrågande

mödrarna för undersökning i sitt bostadsrum eller kök. Härför bör finnas

ett särskilt rum. Rörande denna fråga må hänvisas till den nyligen utfärdade

kungörelsen örn statsbidrag till distriktsvård, där beträffande distriktssköterskas

bostadsförmåner fastslagits, alt bostaden skall omfatta minst

ett rum och kök jämte nödiga uthus »ävensom, där så lämpligen kan ske,

särskilt rum för mottagning». Kommissionen finner, alt samma fordran bör

ställas jämväl på distriktsbarnmorskans bostad. Då enligt nu gällande bestämmelser

reservbarnmorska vid uppehållande av icke vakant distriktsbarnmorsketjänst

skall av distriktsbarnmorskan förses med bland annat lyse,

anser kommissionen det vara skäligt, att jämväl distriktsbarnmorska, som

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

här avses, tillförsäkras förmånen av fritt lyse. I distriktsbarnmorskas nuvarande

bostadsförmåner ingår »planteringsland». Kommissionen finner en

dylik bestämmelse hädanefter icke erforderlig.

Med avseende å distriktsbarnmorskas resekostnader i förlossningsvården

böra dessa, enligt kommissionens uppfattning, liksom hittills falla på den

enskilde. Genom vissa förslag, som kommissionen sedermera kommer att

framlägga, skulle barnaföderskans utgifter härför komma att täckas genom

visst ekonomiskt bidrag från det allmännas sida.

Beträffande överflyttningen från primärkommunerna till landstingen av

skyldigheten att tillhandahålla barnmorskan bostad m. m. har statens sjukvårdskommilté

framhållit, att landstingens bidrag till distriktsbarnmorskornas

avlöning i gengäld borde övertagas av staten. Sjukvårdskommittén har

därvid icke vidrört frågan, huruvida en dylik omflyttning komme att medföra

ökade utgifter för landstingen. Med nuvarande författning skall landsting

bidraga till distriktsbarnmorskas lön med minst 250 kr. Såsom förut

framhållits, dr minimibidraget regel. Kostnaderna för barnmorskans bostad

variera dock på olika platser. Kommissionen har genom förfrågan hos

barnmorskestyrelserna införskaffat uppgifter rörande ersättningens storlek

i sådana fall, då naturaförmåner icke utgå. Utredningen visar, att beträffande

23 landstingsområden, för vilka uppgifter härutinnan lämnats, nämnda

ersättning i omkring 600 av 740 fall överstiger det minimum, gällande lag

föreskriver, eller 250 kr. Medeltalet för respektive landstingsområden varierar

mellan 350 kr. och 620 kr. Kommissionen förutsätter, att landstingen

vid ett eventuellt övertagande av kostnaden för distriktsbarnmorskans bostadsförmåner

taga hänsyn till dessa förhållanden. Beträffande kostnaderna

i fråga synes ock böra erinras örn att distriktsbarnmorskorna enligt gällande

lagstiftning äro tillförsäkrade »gottgörelse för alla för förlossningsbiträde

erforderliga förbrukningsartiklar» samt i förekommande fall telefon, vilka

kostnader jämväl komme att falla på landstingen respektive icke-landstingsstäderna.

Sammanfattas ovanstående förslag angående statens bidrag till nuvarande

distriktsbarnmorskors avlöning erhålles följande resultat:

Nuvarande statsbidrag................................... kronor 250

Nuvarande landstingsbidrag (lagstadgat minimum).......... » 250

Nuvarande kommunalt bidrag (lagstadgat minimum)........ » 450

Ersättning för utebliven inkomst av praktik (fri barnmorske
vård)

............................................... >, 350

Ersättning för avgiftsfri förvård.......................... » 200

Summa kronor 1 500

Härtill skulle komma ett respektive två ålderstillägg å 100 kr. efter 5

respektive 10 års väl vitsordad tjänstgöring.

Kommissionen vill salunda föreslå, att ett statsbidrag på, förutom ålderstillägg,

1 500 kr. per år och befattningshavare ställes till respektive landstings

och icke-landstingsstads förfogande för den öppna barnbördsvårdens

ordnande. I fråga om befattningshavare, vilka erhållit den utökade utbildning,

som kommissionen nedan i kap. III föreslår, skulle, såsom i det följande

närmare^ angives, statsbidraget utgå med 1 800 kr. per år jämte 3 åiderstillägg

på vart och ett 100 kr. Kommissionen vill i detta sammanhang meddela,

att styrelsen för svenska barnmorskeförbundet, som genom representanter

under hand fått del av berörda förslag, i skrivelse till kommissionen

den 5 december 1935 gjort gällande, att en genomsnittslön av 1 500 kr. lika

för alla barnmorskor skulle under nuvarande förhållanden och efter nuvarande

anställningsgrunder verka orättvist.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Förutsättningen för statsbidragets utgående bör vara, att vården är ändamålsenligt

anordnad enligt av medicinalstyrelsen godkänd plan. Med ändamålsenlig

organisation bör avses, att den öppna barnbördsvården till sin omfattning

anpassas efter den slutna vården. I avsikt att ernå en snabbare omreglering

av distriktsindelningen skulle de åtgärder i detta avseende, som

medicinalstyrelsen föreslagit redan år 1925 och som godtagits av 1928 års

riksdag — nämligen dels indragning av barnmorskedistrikt vid vakans, dels

tvångsförflyttning i viss utsträckning av distriktsbarnmorska — tillämpas i

.större omfattning än hittills. Kommissionen förutsätter härvid, att medgivande

till distriktsbarnmorska att kvarstå i tjänst utöver uppnådd pensionsålder

endast lämnas undantagsvis och endast då synnerligen starka skäl härför

föreligga.

Statsbidraget skall endast utgå till distriktsbarnmorska. Med distriktsbarnmorska

avses härvid varje barnmorska, som helt eller delvis är anställd

i den öppna barnbördsvården. Såsom nedan anföres, skola nuvarande

reservbarnmorskor erhålla en med distriktsbarnmorska jämförbar anställning.

För barnmorska, som är placerad på ett förlossningshem med skyldighet

att även arbeta i öppen vård, skola sålunda ifrågasatta statsbidrag jämväl

utgå, vilket däremot icke bör vara fallet då fråga är örn vid förlossningsanstalt

heltidsanställd barnmorska.

Den kontanta lönens fixering enligt ovan utgör distriktsbarnmorskas minimiavlöning.

Emellertid möter icke hinder för ett landsting att, såsom nu

kan ske i fråga om distriktssköterskor, lämna tillskott till lönen.

Den föreslagna kontanta lönen av 1 500 kr. per år till distriktsbarnmorskan

är avsedd att utgå till samtliga nu anställda dylika befattningshavare. Beträffande

distriktsbarnmorskor, vilka erhållit en utökad utbildning i enlighet

med förslag, som kommissionen framlägger i kap. lil och enligt vilket

barnmorskan skall erhålla en med distriktssköterska till sin omfattning

jämförbar utbildning, måste givetvis avlöningsförhållandena förbättras. Med

en sådan ändrad utbildning skola distriktsbarnmorskorna enligt kommissionens

mening därjämte utan särskild ersättning biträda i den förebyggande

barnavården jämsides med distriktssköterskorna. Under sådana förhållanden

finner kommissionen lämpligt föreslå, att ifrågavarande distriktsbarnmorskor

i lönehänseende jämställas med distriktssköterskorna. Distriktsbarnmorska

med en förbättrad utbildning, som nu nämnts, bör därför åtnjuta

dels kontant lön av minst 1 800 kr. för år jämte tre ålderstillägg, vart och

ett å 100 kr., efter tre, sex och nio års väl vitsordad tjänstgöring, dels ock

kostnadsfritt möblerad bostad jämte värme och lyse eller ock ersättning för

dessa naturaförmåner efter ortens pris. I anslutning till vad ovan anförts

rörande statens bidrag till distriktsbarnmorskas avlöning vill kommissionen

förorda, att staten för här avsedd befattningshavare bidrager med den kontanta

lönen intill 1 800 kr. jämte sagda ålderstillägg. Naturaförmånerna eller

ersättning för dessa skulle ankomma på vederbörande huvudmän.

Detta förslag angående högre avlöning till distriktsbarnmorska, som erhållit

en utökad utbildning, bör emellertid icke hindra, alt distriktsbarnmorskor,

som redan nu hava motsvarande utbildning som den, vilken föreslås, från

början bliva tillerkända den högre avlöningen efter prövning och beslut av

medicinalstyrelsen. Ej heller bör något hinder föreligga, att nuvarande

yngre distriktsbarnmorskor medgivas möjlighet alt komplettera sin utbildning

i enlighet med direktiv av medicinalstyrelsen och efter enahanda prövning

bliva förklarade berättigade ali uppbära den högre lönen.

Vad angår distriktsbarnmorskornas anställningsvillkor äro nu gällande bestämmelser

i fråga örn den kontanta avlöningens uppdelande i lön och tjänstgöringspenningar

m. m. av föråldrad ari. På grund härav har kommissio
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

nen i sitt förslag till ändringar i barnmorskereglementet icke bibehållit denna

uppdelning. Kommissionen har visserligen ansett det falla utom ramen för

dess utredningsuppdrag att uppgöra förslag till fullständigt nya avlöningsbestämmelser

för distrikts- och reservbarnmorskorna. De av kommissionen

föreslagna ändringarna i reglementets avlöningsbestämmelser hava emellertid

givits sådan avfattning, att de nära ansluta sig till numera tillämpade

principer på detta område. Därvid har kommissionen likväl bibehållit den

nu gällande bestämmelsen, att ålderstillägg utgår först med ingången av

nytt kalenderår och icke med nytt kalenderkvartal, såsom eljest numera

brukar föreskrivas. Orsaken härtill har närmast varit den, att kommissionen

på denna punkt icke velat bryta den likställighet mellan nu ifrågavarande

barnmorskor och distriktssköterskorna, som kommissionen i åtskilliga andra

avseenden eftersträvat. Kommissionen vill härvid dock som sin mening uttala,

att skäl iorde föreligga att för båda nämnda grupper befattningshavare

övergå till kvartalsberäkning för erhållande av ålderstillägg.

Kommissionen har vidare föreslagit, att barnmorskornas kontanta avlöning

icke längre till någon del skall utgå i förskott utan, såsom eljest i nyare

avlöningsförfattningar brukar stadgas, i efterskott. Kommissionen vill härvid

åberopa, att 1921 års riksdag beslutat att, där tjänsteman, å vilken av

Kungl. Majit föreslaget nytt avlöningsreglemente för befattningshavare vid

statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen,

skulle äga tillämpning, enligt dittills gällande avlöningsbestämmelser

ägt uppbära någon del av avlöningen i förskott, vid ingången av januari

månad 1922 till honom skulle på statsverkets bekostnad utbetalas ett belopp,

motsvarande vad tjänstemannen skulle hava i den befattning, han vid utgången

av år 1921 innehade, i förskott uppburit för januari månad 1922, om

de dittillsvarande avlöningsbestämmelserna då fortfarande varit gällande.

På grund av det nu anförda torde distrikts- och reservbarnmorskorna få

komma i åtnjutande av en extra avlöning vid övergången till det nya utbetalningssättet.

De särskilda bestämmelser, som kunna bliva erforderliga

för anordnande av övergången till de nya avlöningsbestämmelserna, har kommissionen

föreslagit, att medicinalstyrelsen skall kunna utfärda. Barnmorskereglementet

synes för övrigt även ur andra synpunkter än vad nyss angivits

vara i behov av en omarbetning, men kommissionen har av ovan anfört skäl

ansett sig böra utarbeta förslag till nya stadganden endast i den mån så varit

erforderligt till följd av kommissionens övriga förslag. I

I nuvarande distriktsbarnmorskeorganisation ingår ett visst antal fast anställda

reservbarnmorskor, för vilka följande gäller.

De hava skyldighet att fullgöra distriktsbarnmorskornas åligganden medan

dessa åtnjuta semester eller eljest förfall för dem föreligger. Reservbarnmorska

anställes av barnmorskestyrelsen för viss tid och befattningen är i regel

icke förenad med pensionsrätt. Reservbarnmorska skall i årlig lön åtnjuta

minst 500 kr. Av detta belopp bidrager staten med 100 kr. samt vederbörande

landsting eller icke-landstingsstad med minst 400 kr. Vid uppehållande

av distriktsbarnmorskas tjänst äger reservbarnmorska tillika att

av landstinget eller staden uppbära dagavlöning med minst 3 kr. jämte ersättning

för resa till och från tjänstgöringsorten, varjämte hon därstädes

skall av vederbörande distriktsbarnmorska eller, vid vakans, av den eller de

till distriktet hörande kommunerna förses med möblerat rum med värme

och lyse. På nämnda kommuns eller kommuners bekostnad skall hon därjämte

åtnjuta gottgörelse för alla för förlossningsbiträde erforderliga förbrukningsartiklar.

Utöver vad nu är sagt äger reservbarnmorska för varje

förrättning och rådfrågning åtnjuta den ersättning och de förmåner i öv
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

rigt, vilka i den för tjänstgöringsdistriktet gällande taxan tillförsäkras distriktsbarnmorska.

Reservbarnmorskornas antal är numera för varje landstingsområde inskränkt

till ett fåtal. En verkställd undersökning utvisar, att reservbarnmorskorna

i allmänhet åtnjuta högre lön än lagstadgat minimum av 500 kr.

ävensom att det vid tjänstgöring utgående dagarvodet inom flera landstingsområden

är högre än 3 kr. Denna ökning i löneförmånerna har varit betingad

av svårigheten att få dessa tjänster besatta. Reservbarnmorskans inkomst

av praktik såväl å stationsorten som vid de sparsamt förekommande

vikariaten torde i regel hava uppgått till mycket ringa belopp. I samband

med den sjunkande nativiteten och därmed minskade inkomster för distriktsbarnmorskorna

har det nämligen blivit allt mera brukligt, att distriktsbarnmorska

jämte egen tjänst tillätes uppehålla motsvarande befattning i närliggande

distrikt vid semester eller annan kortare ledighet. Dessa förhållanden

sammantagna hava gjort reservbarnmorsketjänsterna mindre eftersökta,

varjämte ifrågavarande befattningshavare ofta stannat endast kortare tid i

sin tjänst.

I samma mån som barnmorskedistrikten göras större och ett önskvärt samarbete

kommer till stånd mellan den öppna och den slutna barnbördsvården,

måste ett visst antal reservbarnmorskor i allt fall finnas inom varje landstingsområde.

Det synes ur vårdsynpunkt angeläget, att reservbarnmorskorna

därvid givas en fastare anställning än vad nu är fallet och att deras arbetskraft

bättre utnyttjas än vad för närvarande mångenstädes sker.

Om det, såsom ovan föreslagits, kommer att åligga distriktsbarnmorska

att lämna fri barnmorskevård i hemmet, måste denna föreskrift givetvis

tillämpas även i fråga örn reservbarnmorska, då hon är vikarie

för distriktsbarnmorska. Reservbarnmorskan skall jämväl under vikariatet

övertaga distriktsbarnmorskas uppgift i den förebyggande mödraoch

barnavården. I den mån reservbarnmorska icke är upptagen av arbete

i den öppna vården synes det därjämte lämpligt, att hennes arbetskraft

utnyttjas för den slutna barnbördsvården genom korttidsvikariat

eller annan tillfällig tjänstgöring i den utsträckning, som barnmorskestyrelsen

finner lämplig. Reservbarnmorskorna bliva sålunda ambulerande befattningshavare.

Med en tjänstgöring som den nu skisserade synes det kommissionen

lämpligast, att reservbarnmorskan gives samma anställningsförhållanden

som distriktsbarnmorskan. Beteckningen reservbarnmorska synes

kunna bibehållas.

Enligt kommissionens uppfattning böra sålunda reservbarnmorskorna vid

en omorganisation av barnmorskeväsendet fullt jämställas med distriktsbarnmorskorna

i fråga om såväl avlöning som pensionsförhållanden. Staten skulle

därvid bidraga till reservbarnmorskornas lön med enahanda belopp som till

distriktsbarnmorskornas. Bostadsförmånerna skulle utgöras av huvudmannen.

Genom övergångsbestämmelserna till lagen örn anställande av distriktsbarnmorskor

m. m. den 28 mars 1919 lämnades anstånd med distriktsbarnmorskas

anställande inom sådana distrikt, i vilka vid lagens ikraftträdande förefanns

av kommun fast anställd barnmorska, intill dess tjänsteavtalet med nämnda

barnmorska utgått eller hon blivit till distriktsbarnmorska antagen. Förefanns

inom område, som nu sagts, vid nämnda lid flera av kommun fast anställda

barnmorskor, var enahanda anstånd medgivet, till dess för en var av

dessa barnmorskor tjänstetiden utgått eller den sist kvarstående av dem blivit

till distriktsbarnmorska antagen.

Anställningsvillkoren för ifrågavarande barnmorskor, som här nedan be
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

nämnas kommunbarnmorskor, äro hänförliga till bestämmelserna i lagen den

13 juni 1908 angående kommuns skyldighet i fråga om anställande av barnmorska.

I denna lag finnes icke föreskriven viss åldersgräns, vid vilken kommunbarnmorska

skall frånträda sin tjänst. Det synes emellertid vara vederbörande

kommun obetaget att besluta om viss övre åldersgräns i detta avseende.

Sålunda har Kungl. Maj:t den 9 februari 1912 icke funnit skäl att göra

ändring i viss länsstyrelses överklagade resolution, genom vilken länsstyrelsen

icke funnit till någon dess vidare åtgärd föranleda en av en å kommunalstämma

år 1888 till barnmorska inom kommunen antagen person gjord

framställning att trots det kommunen i november 1908 meddelat henne avsked

från barnmorsketjansten få bibehålla denna. Det är antagligt, att

därest pension beredes dessa kommunbarnmorskor genom statens försorg,

varom förslag nedan framlägges, en del kommuner komma att begagna sig

av denna möjlighet, då i motsatt fall kommunen förr eller senare måste se

sig nödsakad att av egna medel bevilja vederbörande viss pension.

I regel hava kommunbarnmorskorna, varav allenast ett fåtal äro delägare

i statens pensionsanstalt, kvarstått i tjänst intill 70 år. Detta förhållande förklarar,

att det alltjämt finnes kvar ett icke obetydligt antal dylika barnmorskor.

En av kommissionen verkställd undersökning bär givit vid handen, att

deras antal vid 1935 års början utgjorde c:a 80 i hela landet. Av dessa

voro 56 över 55 år och av dem åter 43 i en ålder av 60—70 är eller därutöver.

Beträffande deras fördelning över landet må framhållas, att över

hälften äro anställda i Kristianstads och Malmöhus län.

Förefintligheten av dessa av kommun fast anställda barnmorskor har i

många fall verkat hämmande på en ändamålsenlig omreglering av barnmorskedistrikten

inom respektive län. Detta kommer givetvis att fortfarande

bliva förhållandet efter ett godtagande av det omorganisationsförslag av distriktsbarnmorskeväsendet,

som kommissionen framlägger. Särskilt kan man

av ovan antytt skäl förvänta detta beträffande Skånelänen.

Enligt nu gällande bestämmelser äro distriktsbarnmorskorna skyldiga att

avgå från tjänsten vid 55 års ålder; på särskilt medgivande av medicinalstyrelsen

kunna de få kvarstå i tjänst högst intill 60 år. Såsom ovan framhållits

tinnes, med undantag för dem, som äro delägare i statens pensionsanstalt,

ingen övre åldersgräns bestämd för kommunbarnmorskornas avgång

från sina befattningar. En sådan gräns vore emellertid önskvärd ur synpunkten

av en hastigare avveckling av dessa tjänster. I detta sammanhang

må också framhållas, att kommunbarnmorskorna till följd av sin kortare

utbildning samt med hänsyn till sin vanligen högre ålder icke äro ägnade

att i samma utsträckning som distriktsbarnmorskorna användas i samarbete

med den slutna barnbördsvården eller den förebyggande mödra- och barnavården.

Kommissionen har på anförda skäl tagit under övervägande, huruvida icke

kommunbarnmorskorna borde pensioneras genom statens medverkan, varvid

åldersgränsen borde sättas lika med vad som gäller för distriktsbarnmorskor,

eller vid 55 år. En tvångsvis genomförd dylik pensionering synes

emellertid icke kunna komma i fråga, då befattningshavarna äro anställda

av kommunen. Ovan har dock framhållits, att det är vederbörande kommun

obetaget att bestämma tidpunkten för ifrågavarande befattningshavares avgång

ur tjänsten. Det synes kommissionen antagligt, att för den händelse

pensionsbeloppet fastställes till det för distriktsbarnmorskorna nu gällande

eller 1 000 kr., flertalet kommunbarnmorskor komma att finna det vara förenligt

med sina intressen att frivilligt avgå från sina befattningar. Vid en

så tillmätt pension bör, enligt kommissionens förmenande, statens bidrag belöpa

sig till skillnaden mellan det avsedda pensionsbeloppet (= 1 000 kr. +

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

dyrtidstillägg) oell den pension, varav vederbörande vid avgången ur tjänsten

kan komma i åtnjutande till följd av sin delaktighet i barnmorskornas pensionsanstalt.

Sistnämnda pensionsbelopp torde uppgå till ungefär 400 kr.,

därest befattningshavaren avgår vid 60 års ålder. Beträffande storleken av

den kostnad, staten skulle förorsakas genom den föreslagna pensionen, må erinras

om att enligt kungörelse den 18 juni 1926 dyrtidshjälp utgår av statsmedel

även till de av kommun fast anställda barnmorskorna. I regel torde

denna dyrtidshjälp uppgå till maximum av det i nämnda kungörelse fastställda

beloppet eller 200 kr. per år. Vid en pensionering på föreslaget sätt

komme denna statsutgift att bortfalla. Samma förhållande gäller i fråga om

statsbidraget till kommunbarnmorskornas kontanta lön.

De kommunbarnmorskor, som icke vilja emottaga sålunda erbjuden pension

utan med vederbörande kommuns samtycke kvarstå i tjänst, måste inordnas

i den omorganisation för barnmorskeväsendet, som kommissionen

föreslår.

Då det härvid inom de flesta landstingsområden blir fråga om endast ett

fåtal dylika befattningshavare, synes man vid en omreglering av barnmorskedistrikten

icke behöva taga annan hänsyn till det förhållandet, att vissa kommuner

fortfarande hava fast anställd barnmorska, än att distriktets storlek

anpassas i proportion härtill. Enligt kommissionens uppfattning bör ett barnmorskedistrikt

sålunda i sig kunna innefatta en kommun, där fast anställd

barnmorska finnes. Ur organisatorisk synpunkt spelar ett dylikt förhållande

icke heller någon roll, eftersom enligt föreliggande förslag primärkommunerna

komma att befrias från utgifter till barnmorskeväsendet, varigenom

för övrigt hittills förekommande svårigheter i fråga om fördelningen av kostnaderna

för distriktsbarnmorskans lön på visst antal kommuner bortfaller.

Enda skillnaden, jämfört med nuvarande förhållanden, blir, att inom ett fåtal

barnmorskedistrikt under en kortare övergångstid kommer att jämte distriktsbarnmorskan

finnas en för viss del av distriktet (viss kommun) särskilt

anställd barnmorska. Arbetsfördelningen mellan dessa bör icke bereda

några svårigheter, då kommunbarnmorskan har sitt begränsade arbetsområde,

nämligen den kommun, för vilken hon är anställd, och arbetet inom

den övriga delen av distriktet faller på distriktsbarnmorskan. Den förebyggande

medra- och barnavården bör dock, därest den centrala ledningen för

ifrågavarande vård linner så lämpligt, helt falla på distriktsbarnmorskans

lott. För den händelse inom vissa landstingsområden med ett jämförelsevis

stort antal kommunbarnmorskor svårigheter skulle yppa sig att framgå

på nu angivna linje, torde medicinalstyrelsen, som förutsättes liksom hittills

hava uppdrag att fastställa distriktsindelningen, kunna medgiva de jämkningar

i indelningen, som må betingas av föreliggande omständigheter.

Vad angår kommunbarnmorskornas avlöningsförmåner utgår för närvarande

jämte den kommunala limén stats- och landstingsbidrag på vartdera 200 kr.

eller sammanlagt 400 kr. per barnmorskedistrikt enligt fastställd indelning eller

motsvarande delbelopp, därest två eller flera kommunbarnmorskor äro anställda

inom distriktet. Det kan måhända ifrågasättas, huruvida icke kommunbarnmorska

borde tillförsäkras samma avlöningsförmåner som ovan töreslagits

för distriktsbarnmorskorna. Kommissionen har emellertid icke ansett

sig kunna förorda en sådan likställighet, huvudsakligen med hänsyn till

att det övervägande antalet kommunbarnmorskor redan uppnått den ålder,

nämligen 55 år, vid vilken de bort pensioneras.

Enligt kommissionens uppfattning böra de i tjänst kvarstående kommunbarnmorskorna

avlönas enligt nuvarande principer. Då enligt föreliggande

förslag landstingens nuvarande bidrag till distriktsbarnmorskas kontanta lön

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

skulle övertagas av staten, bör i likhet härmed landstingsbidraget till kommunbarnmorskans

lön jämväl utgå av statsmedel. Statsbidraget till kommunbarnmorskas

lön komme därmed att uppgå till 400 kr. per barnmorskedistrikt

enligt fastställd distriktsindelning. Kommissionen vill emellertid härvid föreslå

den ändringen, att nämnda belopp må utgå till varje kommunbarnmorskas

lön och att bidraget sålunda icke sammankopplas med distriktsindelningen.

Detta innebär realiter en viss löneförbättring för enstaka kommunbarnmorskor,

vilkas arbetsområde varit mindre än ett barnmorskedistrikt.

Då kommissionen föreslagit fri barnmorskevård i hemmen, uppställer sig

frågan, huruvida jämväl till kommunbarnmorska skall utgå visst årligt kontant

belopp, i likhet med vad som förordats för distriktsbarnmorskorna. Kommissionen

anser väl, att ett dylikt förfarande vore enklast, med med hänsyn till

kommunbarnmorskans begränsade arbetsområde -— med vilket förhållande

måste följa ett mindre antal förrättningar än vad kan tänkas ankomma på

distriktsbarnmorska — finner kommissionen det vara lämpligare, att kommunbarnmorskans

arbete i förlossningsvården ersättes per prestation efter

viss fastställd taxa. Ifrågavarande ersättning bör i så fall utgå med det belopp,

som medicinalstyrelsen i sitt utlåtande angående förebyggande mödraoeh

barnavård den 4 april 1935 föreslagit skola utgå till distriktsbarnmorska

eller med 15 kr. per förlossning, därvid ersättning för den s. k. efterskötseln

under barnsängstiden ävensom förvård åt den havande kvinnan är inberäknad.

Ur organisatorisk synpunkt synes någon svårighet icke möta, alt denna

ersättning utbetalas till kommunbarnmorska genom barnmorskestyrelsens

försorg och efter de närmare grunder, som det bör ankomma på medicinalstyrelsen

att bestämma.

Vid en omorganisation av den öppna barnbördsvården i den riktning, kommissionen

föreslagit — där fri barnmorskehjälp skulle stå varje kvinna till

buds genom av samhället anställda och avlönade barnmorskor — uppställer

sig frågan, i vad mån en dylik omorganisation kommer att inverka på de

privatpraktiserande barnmorskornas intressen.

Enligt senast tillgängliga uppgifter finnes det inom landet c:a 500 privatpraktiserande

barnmorskor. Av dessa är omkring 1j3 bosatta i de tre största

städerna. I Norrköping, den enda av icke-landstingsstäderna, som har distriktsbarnmorskor

anställda, är antalet privatpraktiserande barnmorskor 2.

Beträffande de såsom privatpraktiserande uppgivna barnmorskorna utanför

icke-landstingsstäderna torde ett stort antal vara pensionerade tjänstebarnmorskor.

Härför talar bland annat det förhållandet, att av sistnämnda kategori

över dubbelt så många äro boende å landsbygden som i städerna. Det

torde vara uppenbart, att det med nuvarande låga nativitet och stora tillgång

på tjänstebarnmorskor icke kan löna sig för barnmorska att utöva privatpraktik

å landsbygden eller i mindre städer.

Enligt kommissionens uppfattning kan tillämpandet av principen fri barnmorskevård

vara av väsentlig betydelse endast för de privatpraktiserande

barnmorskorna i de städer, där distriktsbarnmorskor icke äro anställda och

där den bestämmelsen kommit till användning, att undantag från distriktsindelningen

medgivits av medicinalstyrelsen, under villkor att respektive stad

träffat avtal med tillräckligt antal i staden praktiserande barnmorskor att mot

viss fastställd taxa betjäna barnaföderskor, eller där annan av medicinalstyrelsen

godkänd anordning för nämnda ändamål må hava vidtagits.

o Frågan örn anställande av barnmorskor för den kostnadsfria barnmorskevården

i förenämnda städer torde lämpligast, liksom nu är fallet beträffande

undantagande från distriktsindelningen, böra överlämnas till medicinalstyrelsens

prövning. Det gäller här icke något större antal barnmorskor. I detta

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

hänseende må omnämnas, att i Stockholms stad under ar 1934 endast 145

kvinnor förlöstes i hemmet. Vilken anställningsform, som bör komma till

användning, torde få bliva beroende på de lokala förhållandena och kommissionen

vill endast peka på tre möjliga lösningar: antingen anställande av distriktsbarnmorskor,

såsom i Norrköping nu är fallet, eller avtals träffande

med privatpraktiserande barnmorskor, enligt vad för närvarande tillämpas i

Stockholm, eller ock sådant samarbete med den slutna barnbördsvården, att i

denna verkande barnmorskor även omhänderhava den kostnadsfria öppna

barnmorskevården.

Beträffande statsbidraget till den öppna barnbördsvården i de ståder, varom

här är fråga, synes lämpligast, att medicinalstyrelsen vid lämnande av medgivande

till undantag från distriktsindelningen samtidigt fastställer det antal

befattningshavare, som av styrelsen anses vara erforderligt för vårdens tillgodoseende.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

KAP. II.

Åtgärder med avseende å förebyggande mödra- och barnavård.

I fråga om moderskapsskyddets betydelse framhöllo moderskapsunderstödssakkunniga

i sitt betänkande år 1929, att havandeskap, förlossning och

amning visserligen vore naturliga, fysiologiska företeelser men att de utsatte

kvinnan för starka fysiska och psykiska påfrestningar. Genomlevde hon, på

grund av nödtvång, okunnighet eller vårdslöshet, den kritiska perioden för

nämnda företeelser under ogynnsamma förhållanden, utsatte hon både sig

själv och sitt barn för kanske obotliga skador. Detta gällde särskilt i sådana

fall, där kvinnan redan förut vore behäftad med sjukdom, såsom tuberkulos,

hjärt- eller njurlidande eller lede av allmänt försvagat hälsotillstånd. Men

även för den friska kvinnan medförde berörda period i regel ökad sjukdomsrisk.

Havandeskapsförgiftningar och blödningar äventyrade i många fall

kvinnans liv och fostrets normala utveckling. Tillstötande akuta infektionssjukdomar

bleve ej sällan av allvarlig karaktär och kunde leda till samma

olyckliga följder. Erfarenheten utvisade emellertid, att nu åsyftade risker i

väsentlig mån kunde nedbringas genom lämpligt levnadssätt och sakkunnig

vård. Det borde i detta sammanhang även framhållas, att moderns förhållanden

under havandeskapstiden vore av utomordentlig betydelse jämväl för

det väntade barnets framtida hälsotillstånd.

Moderskapsunderstödssakkunniga anförde vidare, att det ej torde kunna

bestridas, att spädbarnsvården ännu i stor omfattning lämnade mycket övrigt

att önska. Mödrarna saknade ofta även ganska elementära begrepp om dylik

vård, och ej sällan vore de behärskade av gamla ohygieniska föreställningar

eller fördomar beträffande densamma. Det största missförhållandet på spädbarnsvårdens

område torde emellertid vara mödrarnas rätt allmänna obenägenhet

att amma sina barn. Den artificiella uppfödningen gåve ej sällan upphov

åt sjukdomar, framför allt digestionsrubbningar, och hade sin dryga del

i ansvaret för spädbarnsdödligheten, vilken, även om den starkt nedgått, likväl

borde kunna i betydlig mån ytterligare nedbringas. Av det anförda finge

enligt förenämnda sakkunniga anses framgå, att levnads- och vårdförhållandena

för väntande och nyblivna mödrar och för späda barn, ehuru på senare

tiden åtskilligt blivit gjort till dessa förhållandens förbättring, icke vore tillfredsställande

utan i ett flertal avseenden otvivelaktigt påkallade reformer.

Medicinalstyrelsen anförde i sitt den 4 april 1935 avgivna utlåtande och

förslag angående förebyggande mödra- och barnavård (stat. off. utr. 1935: 19)

i detta avseende bl. a., att man inom förlossningskonsten likaväl som inom

övriga grenar av läkekonsten numera kände den stora betydelsen av att förebygga

sjukdomar. Om de förr såsom oundvikliga ansedda komplikationerna

till havandeskap, förlossning och barnsäng visste man, att de i betydande grad

kunde förebyggas, därest deras orsaker eller de förebådande symptom, som

man lärt sig spåra, i tid upptäcktes och bleve behandlade. Mycket ofta förnummo

de blivande mödrarna själva ej de tidiga tecknen till komplikationer,

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

sorn längre fram kunde bliva livsfarliga. Moderskapsvård eller, kortare uttryckt,

mödraskvdd måste därför anordnas så, att alla mödrar komme i åtnjutande

av detsamma och i tidigt stadium. Under erinran örn att genom förebyggande

åtgärder den naturliga uppfödningen för barnen måste tryggas,

framhöll medicinalstyrelsen, att även i andra avseenden en allmänt genomförd

mödravård vore av vikt för det blivande barnets utveckling. Styrelsen

erinrade härvid örn att senare års forskningar syntes giva vid handen, att en

under havandeskapet rätt lagd kost hade betydelse för barnets hälsa och utveckling.

Beträffande den förebyggande barnavården uttalade styrelsen, att

redan den omständigheten, att spädbarnsdödligheten vore mycket olika i

olika landsändar, i olika landskap, tydde på, att kunskaperna örn barnavård

på många håll vore långt ifrån tillfredsställande, vilket gåve sig till känna

bl. a. därigenom, att den artificiella uppfödningen ännu hade onödigt stor

utbredning och att upplysning och handledning väl behövdes. Spädbarnsdödlighet

och spädbarnssjuklighet vöre för övrigt i viss mån skilda begrepp.

Sjukdomar och klenhetstillstånd, som kunde vara av betydelse för barnets

framtida hälsa och utvecklingsmöjligheter, uppstode ofta, utan att detta direkt

komme till synes i dödlighetssiffrorna. Medicinalstyrelsen underströk i detta

sammanhang ytterligare den viktiga omständigheten, att den starkt sjunkande

nativiteten gjorde det till en angelägenhet av den allra största vikt, att barnen,

deras hälsovård och deras fostran ordnades på bästa sätt och att sålunda

statsmakterna och andra myndigheter vidtoge ändamålsenliga åtgärder för

att hjälpa medborgarna och familjerna härutinnan.

I yttrande över moderskapsunderstödssakkunnigas betänkande den 20 juni

1930 framhöll medicinalstyrelsen, att med hänsyn till vissa då pågående stora

utredningar i flera frågor, som på det intimaste berörde för- och eftervårdens

organisation, ett uppskov med genomförandet av en definitiv planläggning av

denna verksamhet borde ske. Vidare föreslog styrelsen, att den tidsfrist, som

sålunda skulle uppstå, måtte utnyttjas för vinnande av erfarenhet örn vissa

organisationsfrågor rörande för- och eftervård vid barnsbörd genom anordnande

av en försöksverksamhet beträffande dylik vård. Med anledning av

Kungl. Maj:ts proposition i ämnet beviljade 1931 års riksdag (skrivelse nr

306) 30 000 kr. för sagda ändamål för budgetåret 1931/1932, och 1932 års

riksdag beviljade enahanda belopp för budgetåret 1932/1933. Medlen ställdes

till medicinalstyrelsens förfogande, och enligt Kungl. Majus beslut skulle

verksamheten anordnas inom fyra försöksområden, nämligen 1) Lidköpingsområdet,

omfattande Lidköpings stad och Lidköpings provinsialläkardistrikt;

2) Hälsingborgsområdet, omfattande Hälsingborgs stad med omnejd; 3) Norrbottensområdet,

omfattande Råneå, Harads, Jokkmokks och Pajala provinsialläkardistrikt

inom Norrbottens län; samt 4) Mörtforsområdet, omfattande

Mörtfors provinsialläkardistrikt inom Kalmar län.

Ifrågavarande försöksverksamhet tog sin början den 1 oktober 1931 och

pågick till och med den 31 juni 1933. Medicinalstyrelsen framhöll i sitt ovannämnda

utlåtande och förslag angående förebyggande medra- och barnavård,

att i redogörelserna för försöksverksamheten av dess ledare gjorda allmänna

omdömen samstämmigt vittnade örn att verksamhetens plan och genomförande

i stort sett visat sig lämpliga och gagneliga för dess syftemål och att verksamheten

mottagits med växande intresse från allmänhetens sida. Det hade

icke varit försöksverksamhetens första uppgift att söka skaffa material för

att belysa frågan örn befolkningens intresse för den förebyggande vården.

Att densamma överallt mötts med förståelse och tacksamhet franninge emellertid

av vad styrelsen anfört, och att vården på sina ställen trots den korta

tiden tillvunnit sig stort och livligt intresse bekräftades av de ansvariga kikarna.

Försöksverksamhetens närmast liggande uppgift hade varit att pröva

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

lämpligheten av den organisation, medicinalstyrelsen föreslagit dels i sitt remissvar

rörande betänkandet angående moderskapsskydd, dels i sina underdåniga

skrivelser i ämnet den 3 december 1930, den 23 juni och 29 augusti

1931 samt den 21 juli 1932.

Medicinalstyrelsens merberörda utlåtande och förslag angående förebyggande

mödra- och barnavård bygger på de genom nyssnämnda försöksverksamhet

vunna erfarenheterna. Vid uppdragandet av riktlinjer för organisationen

av den ifrågavarande vården framhåller styrelsen, att för utvinnande

av största effekt en differentiering av de organ, som skola handhava vården,

vore erforderlig närmast på grund av önskvärdheten av att, i den mån så vore

möjligt, kunna utnyttja specialutbildade läkare. Ytterligare differentiering

kunde vara motiverad av hänsyn till befolkningstäthet, kommunikationer

m. m. De olika typer för verksamheten, vilka enligt hittills vunnen erfarenhet

visat sig lämpliga för vårt land, benämner styrelsen: 1) mödra- och barnavårdscentraler,

typ I, ledda av specialutbildade kvinnoläkare, respektive barnläkare

(i de större städerna, där barnbördshus och barnsjukhus eller självständiga

barnbörds- och barnavdelningar vid sjukhus finnas eller åtminstone

specialutbildade kvinno- respektive barnläkare äro verksamma);

2) mödra- och barnavårdscentraler, typ II (i städer, där nämnd specialisering

ej finnes, eller i mycket tätt befolkad industribygd); samt

3) mödra- och barnavårdsstationer i mindre samhällen och på landsbygd.

Vid centraler av typ I skola enligt styrelsens uppfattning mödravården

och barnavården vara skilda åt, den förra under ledning av en kvinnoläkare,

vilken är lasarettsläkare eller har dennes ställning, den senare under

ledning av en barnläkare eventuellt vid poliklinik till sjukhus eller avdelning,

för vilken barnläkare är chef. Beträffande central av typ I utnyttjas

för denna verksamhet således den specialutbildade läkarpersonal, som finnes

på orten. Styrelsen räknar med, att centralerna av typ I skola, förutom

att de tillgodose mödra- och barnavården i hela dess omfattning inom ett

för dem avpassat område —- alltså även fältarbete -—- jämväl bliva konsultationscentraler,

till vilka mödrar och barn kunna, då behov därav föreligger,

sändas från andra centraler samt mödra- och barnavårdsstationer inom respektive

sjukvårdsområde. Enligt medicinalstyrelsens uppfattning skola sålunda

vid mödravårdscentraler av typ I vara anställda en läkare och en barnmorska

eller sjuksköterska; läkarens mottagningstid beräknas till högst 2

mottagningar i veckan; barnmorskans eller sjuksköterskans arbete på centralen

torde endast i sällsynta undantagsfall kräva heltidstjänst. Vid harna-,

vårdscentraler av typ I skola en läkare och en särskild sjuksköterska vara

anställda; läkarens mottagningar beräknas till 2 högst 3 i veckan; sjuksköterskans

tjänst beräknas bliva heltidstjänst på enstaka undantagsfall när.

Centralerna av typ II avses skola arbeta i stort efter samma linjer som de

av typ I, dock med den skillnad att även mödravård skall tillgodoses å

typ 11. För att utnyttja dessa centralers arbetskapacitet, vilken torde böra

mätas efter en sköterskas arbetsdag, bör till deras områden anslutas stadens

kringliggande landsbygd i lämplig omfattning, helst ett helt eller flera provinsialläkardistrikt.

Å vissa platser och områden kan befinnas ändamålsenligt

att inrätta filialer till centralerna, vilket skulle innebära, att samma

läkare blir ledare för två eller flera centraler. Mödra- och barnavårdsstationer

representeras i den av medicinalstyrelsen anordnade försöksverksamheten

av provinsialläkarnas mottagningslokaler, såväl de på provinsialläkarnas

stationsorter som andra, av vilka provinsialläkare använder sig, då han

utövar sjukvård i sitt distrikt. Mottagningarna beräknas till i regel 2 i månaden.

Vid mottagningen avses den på provinsialläkarstationen boende eller

denna närboende distriktssköterskan skola lämna läkaren erforderlig hjälp

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

(eventuellt distriktsbarnmorskan). I tätt befolkade distrikt får man räkna

med att mödrarnas och barnens besök på stationen bliva relativt täta, i glesare

befolkade områden åter lära mödrarna i stor utsträckning komma att

för barnavården vända sig till närmast boende distriktssköterska och mera

sällan till barnavårdsstationen. I sådana områden torde hembesök av sköterska

bliva det vanligaste förfarandet, i synnerhet under den kallare årstiden.

Såsom huvudmän för ifrågavarande verksamhet föreslår medicinalstyrelsen

landstingen och icke-landstingsstäderna. Statsbidrag avses skola utgå

till vården med belopp, som angivas nedan. Beträffande ledningen av den

förebyggande verksamheten bör som villkor för statsbidrags utgående uppställas,

att ett landstingets organ (distriktsvårdsstyrelsen) övertager ledningen

av vården eller för icke-landstingsstäder ett stadens eget organ. För

statsbidrag skulle vidare fordras, att vederbörande huvudman framlägger

en plan för vårdens påbörjande och utbyggande respektive fortsatta bedrivande.

Enligt medicinalstyrelsens uppfattning böra därvid de första åtgärderna

inrikta sig på inrättande av centraler på lämpliga orter och på stationer

i glest befolkade och fattiga trakter, där behovet av denna förebyggande

vård är mycket stort. Från så att säga centrum och från periferien

kan därefter utbyggandet av verksamheten äga ruin. Den takt, i vilken utvecklingen

av vården kan ske, är bl. a. i mycket hög grad beroende av distriktssköterskeorganisationens

ställning inom respektive landstingsområden.

Distriktssköterskorna äro de, som i mycket väsentliga delar skola bära upp

och stödja denna förebyggande vård i vad den avser barnen. Medicinalstyrelsen

förutsätter, att styrelsen erhåller bemyndigande att utfärda direktiv

och anvisningar rörande planens närmare detaljer och att även i fortsättningen

stå som ledare av bela mödra- och barnavårdsorganisationen.

Beträffande vårdens utbyggande framhåller medicinalstyrelsen som angeläget,

att den, som företräder landstinget på detta område, söker utnyttja

de anordningar, som redan existera och befinnas för sin uppgift dugliga,

samt att i möjligaste mån bevara och stimulera det enskilda intresset för

ifrågavarande verksamhet. Det skulle sålunda enligt styrelsens förmenande

icke möta något som helst hinder, att enskilda föreningar eller stiftelser,

som driva barnavårdscentraler, få åtnjuta bidrag av det allmänna.

I avseende å vårdens omfattning syftar medicinalstyrelsens ifrågavarande

förslag till, vad angår mödravården, att denna skall bliva tillgänglig för

varje kvinna, som vill begagna sig av densamma. Beträffande den förebyggande

barnavården åter har styrelsen ansett sig böra föreslå, att den statsunderstödda

tillsynen till en början skall avse det första levnadsåret. Det

vore emellertid med största tvekan, som styrelsen föresloge denna tidsgräns.

Starka medicinska skäl talade nämligen för att vården omfattade även andra

levnadsåret. Det borde därför vara vederbörande läkare medgivet, att örn

han finner, att barnets hälsotillstånd så fordrar, tillåta detsamma stå under

fortsatt tillsyn av ifrågavarande art även efter den tid, som ansetts böra

vara regel. Styrelsen hade för övrigt funnit angeläget betona, att den föreslagna

verksamheten beträffande barnavården vore att beteckna endast som

en början till den omvårdnad av individen, som ur socialhygienisk synpunkt

kan anses påkallad. Avbrott i barnets övervakning kunde nämligen icke anses

lia sin grund i några biologiska företeelser eller förhållanden. Praktiska

olägenheter av ett sådant avbrott hade också givit sig tillkänna. Olägenheten

vore mahanda lika märkbar, då det gäller barnets psyke som dess somatiska

utveckling. Såsom nedan angives bar medicinalstyrelsen sedermera

i skrivelse lill befolkningskommissionen den .''!() oktober Elöf) föreslagit en

viss ökad omfattning av denna förebyggande barnavård.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Beträffande kostnaderna för den förebyggande mödra- och barnavården

skulle dessa fördelas mellan staten och huvudmannen: landstingen och ickelandstingsstäderna,

de förra obetaget att träffa överenskommelse om kostnadernas

fördelning med de primärkommuner, dit centraler förläggas, och

båda grupperna med stiftelser, föreningar eller enskilda. Här åsyftas närmast

lokalhyror och dylikt.

Statsbidrag borde utgå till dels inredning och utrustning av centraler av

typerna I och II med 50 procent av den verkliga kostnaden, dock högst med

1 000 kr., dels täckande av driftkostnaderna för verksamheten i dess helhet.

Då antalet dylika centraler beräknats till 115, skulle förenämnda engångskostnad

uppgå till 115 000 kr., vartill komme omkring 35 000 kr. för upplysningsverksamhet.

Läkarnas arbete vid centraler av typerna I och II anser medicinalstyrelsen

böra beräknas efter 15 kr. per mottagning men bestämmas till visst belopp

per år, exempelvis 1 500 kr. om två mottagningar anordnas i veckan, och

2 000 kr. om mottagningarna skola vara tre i veckan. Beträffande centraler

nied ett mindre antal mottagningar än nyss nämnts skulle det ankomma på

medicinalstyrelsen att efter nyss angiven beräkningsgrund fastställa ifrågavarande

arvode. De vid centralerna anställda sköterskornas löner skulle utgöra

minst de förmåner, som utginge till en distriktssköterska, eller 1 000 kr.

jämte ålderstillägg. Medicinalstyrelsen anser emellertid, att helt statsbidrag

icke behöver utgå till barnmorska eller sjuksköterska, som tjänstgör på

mödracentral av typ I, enär dessa funktionärer undantagslöst lära komma

att utföra arbete i stor utsträckning för sjukhusets egen del. Med hänsyn till

svårigheten för distriktsbarnmorskorna att utfå taxeenlig ersättning av medellösa

och mindre bemedlade för biträde vid den förebyggande mödravården,

har det synts medicinalstyrelsen lämpligt, att distriktsbarnmorska ålägges

att utföra förenämnda arbete i sin bostad kostnadsfritt mot det att hennes

kontanta lön höjes med 100 kr. årligen, att utgå av statsmedel.

Nu nämnda arvoden till läkarna samt till sköterskorna intill ett belopp av

1 000 kr. jämte ålderstillägg skulle utgå av statsmedel, och medicinalstyrelsen

har vad angår de årliga kostnaderna vid centraler av typ I och typ II

beräknat det erforderliga statsbidraget till 351 750 kr. För distriktsbarnmorskornas

medverkan i förvården erfordrades ett årligt statsbidrag av

180 000 kr., beräknat efter 1 800 barnmorskor.

Antalet vårdstationer (typ III) har beräknats till 250 för hela landet. Läkaren

för dylik station skulle uppbära en ersättning av statsmedel med 15

kr. per mottagning. I medeltal har beräknats ett läkararvode per år av

300 kr. Den årliga kostnaden för vårdstationerna, att utgå av statsmedel,

har beräknats till högst 75 000 kr. Därtill komme ett belopp av 5 000 kr.

såsom arvode till distriktsbarnmorskor, vilka komma att medverka i den förebyggande

barnavården.

Medicinalstyrelsen har därjämte räknat med statsbidrag till sköterskornas

eventuellt barnmorskornas besök i barnens hem, vilka besök vore erforderliga

för en tillfredsställande övervakning av barnen, särskilt i de landsdelar,

där bebyggelsen är gles och klimatet kallt. Statsbidraget borde icke utgå

för städer, köpingar och municipalsamhällen utan avse endast landsbygden.

Enligt styrelsens åsikt är en lämplig beräkningsgrund för ifrågavarande bidrag

det antal å landsbygden boende barn, som äro anslutna till den förebyggande

vården. Med hänsyn till den så vitt skilda befolkningstätheten i

landets olika delar anser styrelsen fullt bärande skäl tala för att statsbidraget

per barn beräknas olika för olika delar av riket, samt föreslår, att riket

indelas i tre regioner: 1) Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län, 2)

Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län samt 3) de öv
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

riga länen i riket. Lämpligen torde det årliga bidraget per barn utgå för

region 1) med två kronor, för region 2) med en krona femtio öre samt för

region 3) med en krona per barn, boende å landsbygden. Hela antalet barn,

födda å landsbygden, uppgick år 1933 till 9 736 i region 1, 13 066 i region 2

och 38 325 i region 3 eller sammanlagt 61 127. Av dessa hava 30 °/o antagits

giva anledning till hembesök, för vilka erfordrades ett årligt statsbidrag enligt

ovan angivna grunder på tillhopa 23 500 kr. eller i runt tal 25 000 kr.

Som en sammanfattning beträffande de ifrågasatta statsbidragen framhåller

medicinalstyrelsen, att organisationen av förebyggande mödra- och barnavård

kommer att träda i kraft stegvis inom ett flertal län, varför man icke

behöver räkna med, att hela det beräknade årliga driftbidraget blir erforderligt

de två första åren. Första året skulle man sålunda utan att hålla beräkningarna

i underkant kunna begränsa de erforderliga beloppen till 500 000

kr., därav 125 000 kr. till engångsavgifter inklusive 35 000 kr. för upplysningsverksamhet,

300 000 kr. till centraler av typerna I och II samt 75 000

kr. till läkararvoden, hembesök m. m. vid vårdstationerna, ävensom till

120 000 kr. till ökning av distriktsbarnmorskornas löner. Andra året skulle

erfordras dels som förut 375 000 kr. respektive 120 000 kr., dels ock höjning

med 110 000 kr. respektive 25 000 kr. Tredje året skulle erfordras högst

455 000 kr. respektive 180 000 kr. eller tillhopa högst 635 000 kr.

Medicinalstyrelsen har i sitt förslag upptagit till diskussion frågan, huruvida

denna förebyggande vård skall för klientelet vara kostnadsfri eller icke,

samt anför i detta avseende följande: »Skäl tala både för och emot avgif
ters

införande. Det kan först och främst anföras, att det kan vara omotiverat

att samhället påtager sig utgifter, som den enskilde väl har möjlighet

att bestrida. Det må emellertid härvid erinras, att det antal bättre ekonomiskt

situerade, som kommer att utnyttja denna vård, antagligen blir relativt

litet och att flertalet faller inom grupperna mindre bemedlade och medellösa.

Under sådana omständigheter lärer det icke komma att spela någon

nämnvärd roll, om en betalningsskyldighet införes för den mera bemedlade.

Svårigheten att fastställa en gräns för betalande och icke betalande är ett

ytterligare och ännu starkare skäl emot att fastställa avgifter. Sättes gränsen

så lågt, att det kan tänkas, att det allmännas kostnader komma att nämnvärt

reduceras, skulle en sådan åtgärd komma att verka återhållande och väsentligt

minska de rådfrågandes antal. Det får icke släppas ur sikte, att det

här icke är fråga örn sjukvård och alltså icke om fall, där den, som har omvårdnaden

örn barnet, känner sig pliktig att snarast möjligt söka hjälp. Omvårdnaden

avser väsentligen friska barn, och det ligger nära till hands atl

antaga, att man .skulle anse kostnaderna för en sådan vård vara av det slag.

som utan våda eller olägenhet kan inbesparas. Detsamma gäller mödravården.

Utav de skäl, som nu anförts, vill styrelsen avråda från att obligatoriska

avgifter införas. Det skulle sålunda icke bliva huvudman, som vill åtnjuta

statsbidrag, medgivet att föreskriva avgiftsplikt. Detta bör å andra

sidan icke utgöra hinder för att helt frivilliga avgifter må förekomma, givetvis

under det villkor att de på så sätt influtna medlen upptagas i vederbörande

anstalts (centrals eller stations) budget. Någon personlig ersättning

utöver avlöningen till läkare, sköterska eller barnmorska borde däremot under

alla förhållanden icke få förekomma. Vad som nu anförts örn barnavården

gäller enligt styrelsens förmenande också mödravården.»

En inom medicinalstyrelsen upprättad promemoria över de yttranden, som

avgivits med anledning av medicinalstyrelsens nu refererade förslag till förebyggande

mödra- och barnavård, återgives här nedan.

4—360630

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

P. M.

över inkomna remisser beträffande medicinalstyrelsens utlåtande och förslag

angående förebyggande mödra- och barnavård i de punkter, som beröras i

medicinalstyrelsens föreliggande skrivelse.

De inkomna svaren innebära i stort sett ett nästan enhälligt tillstyrkande av

medicinalstyrelsens förslag. Så tillstyrkes detta helt och hållet eller i huvudsak

av följande:

länsstyrelsen i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands. Jönköpings,

Kronobergs, Gotlands (anser bidrag för hembesök, 1 krona, för litet),

Kalmar (särskild föredragande inom landstingets förvaltningsutskott),

Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus (ändringar

föreslagna), Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, örebro, Västmanlands,

Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens

län;

samtliga förste provinsialläkare i samma län;

landstingen eller deras förvaltningsutskott i samma län med undantag av

Kalmar läns södra landstingsområde och Hallands läns (Malmöhus läns

landsting tveksamt, Göteborgs och Bohus läns landsting under ändringsförslag)

;

stadsfullmäktige i Malmö, Norrköping, Gävle och Hälsingborg med förste

stadsläkare jämte hälsovårds- och barnavårdsnämnder samt drätselkammare

i samma städer;

svenska landstingsförbundets styrelse (med stora restriktioner);

svenska stadsförbundets styrelse;

svenska landskommunernas förbund;

Sveriges läkarförbunds centralstyrelse;

svenska sköterskeföreningen;

svenska barnmorskeförbundet (såsom ett provisorium);

statskontoret (statsbidrag endast för landstingen; vissa reservationer för arvodesberäkning);
socialstyrelsen

(högre anslag erforderliga).

Kalmar läns södra landsting anser, att ärendet bör upptagas till behandling

i samband med andra frågor, som avse att sammanföra de olika frågorna

rörande den förebyggande vården till en enhetlig organisation.

Malmöhus läns landsting anser, att ifrågavarande verksamhet i viss mån

kan vara behövlig. Vill icke helt avstyrka bifall till förslaget (41 röster mot

bifall och 31 för bifall).

Hallands läns landsting anser förslaget för vittgående.

Vid sin tillstyrkan hava flera av de svarande fäst särskilda önskemål. Så

betonar svenska stadsförbundets styrelse och Östergötlands läns landstings

förvaltningsutskott önskemål att ifrågasatt upplysningsverksamhet ledes

centralt och helt bekostas av statsmedel. Även svenska landstingsförbundets

styrelse betonar vikten av upplysningsverksamhet, samt tillråder varsamhet

vid organisationens utbyggande och högre statsbidrag än som föreslagits.

I fråga örn avgifters upptagande vid centralerna gå uttalandena i olika

riktningar. Fordran på avgiftsfrihet tillstyrkes såsom villkor för statsbidrag

av svenska stadsförbundets styrelse (kombinerat med förbud mot frivilliga

avgifter), så även av länsstyrelsen i Jönköpings län. Statsbidrag, i så fall

med förbud mot frivilliga avgifter, tillstyrkes med tvekan av länsstyrelsen i

Gotlands län. För avgifters upptagande uttalar sig länsstyrelsen i Stockholms

län och Sveriges läkarförbunds styrelse, förste provinsialläkaren i

Stockholms län samt Stockholms läns landsting.

Beträffande resebidrag anser länsstyrelsen i Gotlands län, förvaltningsut
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

skottets sjukvårdsavdelning i Göteborgs och Bohus län och förste provinsialläkaren

i Gävleborgs län (med tvekan) dem för knappt tilltagna och

svenska stadsförbundets styrelse anser dem i vissa fall böra utgå även i stad.

Ersättning för distriktsbarnmorskornas resor bör utgå av statsmedel helt eller

delvis, anser förste provinsialläkaren i Jönköpings län.

Ett större antal stationer påyrkas av förste provinsialläkaren i Värmlands

län och av Västerbottens läns landsting.

Sveriges läkarförbund påyrkar dels ett större antal mottagningar och dels

en decentralisation av stationerna i vidsträckta och glest befolkade distrikt

till samtliga provinsialläkares vanliga mottagningsställen inom distriktet och

behövliga andra platser.

Av flera anses det förmånligt örn barnmorskorna kunna i större utsträckning

engageras i förvård och eftervård. Denna frågas betydelse för barnmorskeväsendets

fortbestånd betonas av förste provinsialläkaren och länsstyrelsen

i Uppsala län. En bättre utbildning för barnmorskorna ifrågasättes

i detta sammanhang av svenska barnmorskeförbundet och Gotlands läns

landsting samt länsstyrelsen i Gotlands län. Förste provinsialläkaren i Värmlands

län föreslår höjda kompetensfordringar för inträde till barnmorskeskolan.

Förste provinsialläkaren i Örebro län önskar dels sjuksköterskeutbildning

såsom grund för specialutbildningen, dels statsbidraget till distriktsbarnmorskorna

höjt till 450 kr., och örebro läns landsting anser, att barnmorskornas

arvode bör utgå med 200 kr.

Första undersökning av den havande kvinnan bör göras av läkare, anse

förste provinsialläkarna i Värmlands och Norrbottens län, av barnmorska

anser länsstyrelsen i Norrbottens län.

Statsbidrag bör utgå ej blott till landstinget för av detsamma drivna barnbördsanstalter

utan även till enskilda, med vilka landstinget träffat uppgörelse.

Barnmorskedistrikts omreglering viktig.

Barn böra övervakas å centraler ända upp till skolåldern (förste provinsialläkaren

i Norrbottens län).

Statsbidrag bör utgå till byggande och drift av barnavdelningar vid lasaretten

(förste provinsialläkaren i Norrbottens län).

Centraler av typ II passa ej (förste provinsialläkaren i Norrbottens län),

bättre med typ III. Liknande anförts av landstinget i Västerbottens län.

Mottagning vid typ II bör hållas minst 3 gånger i veckan (förste provinsialläkaren

i Norrbottens län).

Varje barn bör besökas i hemmet av sköterskan (förste provinsialläkaren

i Norrbottens län).

Svensk sjukvårdsförening har framhållit, att en minimilön på 2 000 kr.

med tre ålderstillägg på 150 kr. förefölle mer svarande till befattningshavarnas

utbildning, arbetsuppgifter och ansvar.

Av de nu återgivna yttrandena framgår, att förslaget i stort sett nästan

enhälligt tillstyrkts, ehuruväl i flera fall särskilda önskemål framförts beträffande

vissa detaljer i detsamma.

Då befolkningskommissionen nu går att taga ställning till frågan örn statens

medverkan till anordnande av en förebyggande mödra- och barnavård,

får kommissionen som sin övertygelse uttala, att ett allmänt anordnande av

en dylik vård skulle bliva av stort värde såsom ett viktigt led i statens befolkningspolitiska

strävanden.

Del synes kommissionen intet tvivel underkastat, att icke en rätt lagd och

för alla kvinnor lätt tillgänglig moderskapsvård komme att spara många liv,

som eljest skulle gå förlorade — detta gäller såväl modern som fostret

samt förebygga sjukdoms- och klenhetstillstånd hos modern, vilka skulle få

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

en bestående verkan på hennes hälsotillstånd. Att hälsokontroll för blivande

mödrar kan bidraga till att sänka mödradödligheten vid barnsbörd är en

allmän uppfattning. Till belysande av denna fråga har kommissionen med

bistånd av medicinalstyrelsen inhämtat uppgifter örn dödsorsakerna vid

dödsfall i samband med barnsbörd å lasarett med respektive utan barnbördsavdelning

och å sjukstugor under åren 1932—1934. Undersökningen har givit

vid handen, att av 315 dödsfall 88 eller 28 procent föranletts av eklampsi

(förlössningskramp) och 62 eller 20 procent av septikämi (allmän blodförgiftning).

Man har all anledning att räkna med, att flertalet dödsfall i

eklampsi kunna undvikas med hjälp av en genomförd och fullgod förebyggande

mödravård. Även dödsfallen på grund av allmän blodförgiftning torde

komma att minska i antal genom dylik vård, t. ex. genom ett förebyggande

av den höggradiga blodbrist, som i många fall är en orsak till nedsatt motståndskraft

mot infektioner vid förlossning. I ovannämnda undersökning

angives sådan blodbrist i flera fall av allmän blodförgiftning såsom bidragande

dödsorsak. Även beträffande önskvärdheten av att ytterligare sänka

spädbarnsdödligheten — fortfarande avlida omkring 3 å 4 procent av barnen

under första levnadsåret — synes redan vunnen erfarenhet tala för att

en rådgivande spädbarnsvård i den riktning, som ovan föreslagits, komme

att medverka till att rädda många späda liv. Med hänsyn till den förefintliga

låga fruktsamheten hos befolkningen måste särskilt de åtgärder, som

kunna förutsättas verka minskande på spädbarnsdödligheten, betraktas som

ett samhällsintresse av största vikt.

Frånsett betydelsen av den ifrågasatta verksamheten såsom livssparande

samt hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande må även framhållas dess

betydelse ur bland annat ekonomisk synpunkt. Erfarenheten visar — och

kommissionen vill härvid särskilt hänvisa till resultaten av barnavårdscentralernas

verksamhet i Göteborg — att en rådgivande spädbarnsvård medför

minskade utgifter i fråga örn sjukhusvård och överhuvud taget sjukvård

för dessa barn, så att kostnaderna för en dylik verksamhet enbart ur denna

synpunkt med fog kunna anses bliva täckta. Därjämte föreligga starka skäl

att antaga, att dess hälsovårdsfrämjande verkan så småningom kommer att

giva sig tillkänna på flera områden av hälsovården, ehuruväl det ställer sig

svårt att härvid framlägga påtagliga bevis. Kommissionen vill endast framhålla,

vilken betydelse en allmänt genomförd förebyggande mödra- och spädbarnsvård

kommer att få för skyddande av barnens tänder, och kommissionen

erinrar, att statens medverkan till genomförande av en allmän skoltandvård

för närvarande är aktuell.

Efter att sålunda hava framhållit betydelsen av ifrågavarande verksamhet

går kommissionen att taga ställning till medicinalstyrelsens ovan refererade

förslag angående förebyggande mödra- och barnavård den 4 april 1935.

Kommissionen anser sig kunna biträda detta förslag, dock med nedanstående

jämkningar beträffande organisationens utbyggnad.

Den ifrågasatta vården består av tvenne på sätt och vis skilda verksamhetsgrenar,

den förebyggande mödravården och den förebyggande barnavården.

Medicinalstyrelsens förslag till en differentiering av verksamheten

på fristående centraler av typ I innebär också, att den ena vårdformen anses

kunna utövas oberoende av den andra.

Beträffande den förebyggande mödravården föreligga redan nu förutsättningar

för dess genomförande i full utsträckning för hela landet, i det att

befattningshavare för dess utövande äro tillgängliga. Vad åter angår den

förebyggande barnavårdsverksamheten är så icke fallet. I denna del grundas

medicinalstyrelsens förslag på distriktsvården i den form, som godtagits

av 1935 års riksdag. Då distriktssköterskors anställande emellertid icke är

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

obligatoriskt, torde man få räkna med att det måste förflyta en ganska betydlig

tid, innan samtliga landsting ställt sig som huvudmän för distriktsvård

i denna form. Jämväl må framhållas, att det för sistnämnda vård.

därest fråga vore örn dess omedelbara genomförande i hela landet, för närvarande

saknas tillräckligt antal befattningshavare. Genom riksdagens beviljande

av medel till en utökad verksamhet vid statens distriktssköterskeskola

kommer visserligen denna svårighet att under de närmaste 10 å 15

åren bortfalla. I detta sammanhang må också framhållas, att medicinalstyrelsen

föreslagit, att distriktsvårdsstyrelsen skall bliva det landstingsorgan,

som skulle få sig anförtrott uppgifterna att uppgöra plan för vårdens

uppbyggande och bedrivande samt att utöva det närmaste inseendet över

mödra- och barnavårdens handhavande. Med hänsyn till vad nyss anförts,

att distriktsvårdens genomförande inom landstingsområde icke är obligatoriskt,

kan man icke med någon säkerhet bedöma, i vilken utsträckning det

kommer att finnas distriktsvårdsstyrelser under de närmaste åren. Visserligen

torde man kunna antaga, att ett väl tillmätt statsbidrag för en förebyggande

mödra- och barnavård i och för sig kommer att påskynda distriktsvårdens

införande enligt den nya kungörelsen. Emellertid år nyssnämnda

förebyggande vård av sådan betydelse ur hälsovårdssynpunkt, att

för denna verksamhets genomförande icke bör uppställas som oeftergivligt

villkor förefintligheten av en omorganiserad distriktsvård. I överensstämmelse

härmed bör ledningen av verksamheten kunna överlämnas till annat

landstingsorgan, lämpligen barnmorskestvrelsen. I detta sammanhang vill

kommissionen uttala önskvärdheten av att kvinnor på flera håll än hittills

bliva ledamöter i barnmorskestyrelser.

Då förebyggande mödra- oell barnavård uppenbarligen hava nära beröringspunkter

med varandra, synes det önskvärt, att de utbyggas samtidigt.

Nödvändigt torde detta dock icke vara. Enligt kommissionens uppfattning

kan en förebyggande mödravård utan olägenhet anordnas såsom en första

utbyggnadsetapp av ifrågavarande verksamhet. Härför talar ock den omständigheten,

att det för detta ändamål redan finnes erforderligt antal krafter

disponibla, nämligen distriktsbarnmorskorna. Då flertalet av dessa befattningshavare

på grund av omständigheter, som vidrörts i annat sammanhang,

sedan länge saknat tillräckligt arbete, synes det kommissionen vara

en ändamålsenlig åtgärd, att distriktsbarnmorskorna i första hand utnyttjas

såsom biträden vid den i den förebyggande mödravården ingående rådgivningen

åt den havande kvinnan. Kommissionen har också vid behandlingen

av frågan om omorganisation av distriktsbarnmorskeväsendet räknat

härmed. Det skulle sålunda ankomma på varje distriktsbarnmorska att

lämna fri förvård åt havande kvinnor. I den mån organisationen av den

förebyggande mödravården genomföres inom ett sjukvårdsområde, skall givetvis

distriktsbarnmorskas verksamhet i denna del inordnas i sagda förebyggande

verksamhet.

1 den mån en förebyggande barnavård kan anslutas lill mödravården, bölden

hälsovårdande tillsynen av barnen samtidigt genomföras. Med hänsyn

till att denna senare verksamhet enligt medicinalstyrelsens förslag i huvudsaklig

grad knutits till distriktsvården, synes emellertid dess stegvisa utbyggnad

komma alt, åtminstone inom flertalet landstingsområden, ske på

längre sikt. Medicinalstyrelsen bar framhållit, att distriktssköterskorna äro

de, som i mycket väsentliga delar skola bära lipp och stödja denna förebyggande

vård i vad densamma avser barnen, men bar samtidigt anfört, att

som en tillfällig anordning skulle kunna godtagas, att en dugande barnmorska

finge en distriktssköterskas uppgifter inom den förebyggande barnavården

sig anförtrodda.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kommissionen har i detta senare hänseende tagit i övervägande, huruvida

icke distriktsbarnmorskorna, i större utsträckning än vad medicinalstyrelsen

avsett, skulle kunna beredas arbete jämväl på detta område. Vid behandlingen

i riksdagen av medicinalstyrelsens förslag angående statsbidrag till

avlöning åt distriktssköterskor m. m. (stat. off. utr. 1934: 9) framfördes denna

tanke från flera båll. Kommissionen tillåter sig också erinra om sammansatta

stats- och andra lagutskottets uttalande i sitt utlåtande den 1 juni

1935 (nr 5) i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändring

i hälsovårdsstadgan samt omorganisation av distriktsvården m. m., däri

utskottet som sin mening framhöll, alt utskottets tillstyrkande av det föreliggande

förslaget icke finge anses innebära ett slutgiltigt ståndpunktstagande

till gränsdragningen mellan barnmorskans och distriktssköterskans uppgifter

beträffande barnavården. Frågans definitiva lösning syntes utskottet

böra anstå, intill dess medicinalstyrelsens förslag angående förebyggande

medra- och barnavård upptoges till prövning och avgörande.

Då samhället i distriktsbarnmorskeinstitutionen har ett stort antal befattningshavare,

bland vilka det säkert finnes många, som med framgång

skulle kunna användas även inom det förebyggande barnavårdsarbetet,

finner kommissionen, att under viss övergångstid ifrågavarande barnmorskor

böra komma till användning i detta arbete i betydligt större utsträckning

än vad som förutsatts i medicinalstyrelsens meromnämnda förslag.

Särskilt synes detta bliva förhållandet, örn därför lämpliga barnmorskor

beredas tillfälle till en förbättrad utbildning i barnavård. När kommissionen

i detta sammanhang talar om viss övergångstid, får kommissionen hänvisa

till sitt förslag i kap. lil angående barnmorskeutbildningen, varigenom

barnmorskan avses erhålla en med distriktssköterskan likvärdig utbildning

i fråga örn kvalifikationer för liandhavande av den förebyggande barnavården.

Kommissionen vill sålunda föreslå, att genom statens försorg kompletteringskurser

i barnavård anordnas för de barnmorskor, som äro lämpliga

för och komma att användas i det förebyggande barnavårdsarbetet. Kommissionen

har icke närmare ingått på dessa kursers omfattning men har

tänkt sig, att den erforderliga påbyggnaden av barnmorskans föregående

utbildning på området i fråga skulle kunna begränsas till en tid av högst

en månad. Även inom en dylik kort tid synes med en väl avvägd undervisning

barnmorskan kunna bliva förtrogen med de huvudsakliga uppgifter

inom den förebyggande spädbarnsvården, som skulle göra benne lämpad

att under läkares ledning biträda vid den hygieniska tillsynen av spädbarnet.

Kommissionen anser sig i detta sammanhang böra erinra om, att

nu ifrågasatta kompletteringskurser till sitt syfte motsvara de kompletteringskurser

för i tjänst varande distriktssköterskor, som erhållit dispens från

genomgående av statens distriktssköterskeskola, vilka anordnats i avsikt

att göra dessa sköterskor mera lämpade för det utökade socialhygieniska

arbete (jämväl barnavård), vilket komme att falla på dem vid omorganisationen

av distriktsvården.

En närmare utformning av de ovan föreslagna kompletteringskurserna för

distriktsbarnmorskor samt deras anordnande synas böra ankomma på medicinalstyrelsen.

Barnmorska, som antages som biträde i en statsunderstödd

förebyggande barnavård, skulle vara skyldig att efter medicinalstyrelsens

anvisning genomgå dylik kurs. Vad angår undervisningen, som skulle vara

avgiftsfri för deltagarna, torde det ligga närmast till hands, att denna meddelas

i samband med undervisning i spädbarnsvård och social barnavård

vid barnmorskeläroanstalterna i Stockholm och Göteborg. Antalet kursdeltagare

synes icke böra överstiga 20 per kurs. Beträffande stipendier till

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

de deltagare, som äro i behov därav, förutsätter kommissionen, att landstingen

komma att bevilja dylika, i likhet med vad som nu är fallet till

deltagarna i distriktssköterskornas ovan omnämnda kompletteringskurser.

Arvoden till lärare m. m. torde kunna beräknas till 1 500 kr. per kurs eller

sammanlagt 3 000 kr. för ett budgetår, om tvenne kurser anordnades årligen.

Antalet erforderliga kurser torde för närvarande icke kunna närmare angivas,

då man nu icke kan förutsäga den hastighet med vilken den förebyggande

barnavården kommer att utvecklas. Kursernas antal kommer därför

att stå i proportion till antalet befattningshavare, som bliva anställda

i det förebyggande barnavårdsarbetet. I sitt förslag har medicinalstyrelsen

räknat med att 25 barnmorskor skola deltaga i nämnda arbete och upptagit

ett förslagsanslag på 5 000 kr. för nästa budgetår såsom ersättning för

barnmorskornas medverkan i detta avseende. Detta belopp har dock av

medicinalstyrelsen uppgivits vara i hög grad approximativt. Enligt kommissionens

uppfattning borde det icke möta några svårigheter att finna

åtskilliga distriktsbarnmorskor inom varje landstingsområde, som äro lämpliga

för sagda uppgift. Man lärer därför kunna räkna med att minst 200

dylika befattningshavare kunna komma i fråga för sagda verksamhet under

de närmaste åren. Med en beräkning av ett årsarvode på i genomsnitt 200

kr. för varje, synes det av medicinalstyrelsen upptagna förslagsanslaget för

barnmorskornas medverkan i barnavårdsarbetet böra höjas till 40 000 kr.

per år. Under förutsättning att ifrågavarande verksamhet kan börja den

1 januari 1938, kommer hela nämnda belopp icke att vara erforderligt

förrän tidigast budgetåret 1938/1939.

I fråga om statsbidrag till resekostnader för hembesök hos spädbarn vill

kommissionen ansluta sig till medicinalstyrelsens förslag under framhållande

av att dylika hembesök helt säkert äro nödvändiga för ett framgångsrikt

genomförande av den förebyggande barnavårdsverksamheten.

Vid bestämmandet av sättet för statsbidragets utgående har kommissionen,

i syfte att förenkla beräkningarna, icke såsom grund för statsbidraget

angivit de av medicinalstyrelsen föreslagna beloppen av respektive 2 kr.,

1 kr. och 50 öre samt 1 kr. för 30 procent av spädbarnen inom visst område

utan i stället omräknat nyss angivna belopp på hela antalet barn, varigenom

alltså för region 1 skulle utgå 60 öre, för region 2 45 öre och för region 3

30 öre för varje spädbarn inom respektive område.

Kommissionen är väl medveten örn att det föreslagna sättet att beräkna

resekostnadsersättning —- icke efter de verkliga resorna utan efter en abstrakt

beräkningsmetod — ej överensstämmer med gängse principer. Metoden

måste dock anses medföra praktiska fördelar framför detaljerad redovisning

av resorna. Kommissionen anser sig kunna rekommendera detta

förfaringssätt särskilt på den grund, att ifrågavarande statsbidrag ansetts

komma att svara mot blott en mindre del av de verkliga resekostnaderna.

Såsom garanti för statsbidragets behöriga användning har kommissionen

emellertid föreslagit, att i villkoren för bidragets utgående utsäges, att det

på angivet sätt beräknade statsbidraget icke må utgå med högre belopp

än hälften av den verkliga kostnaden för sammanlagda antalet av ifrågavarande

resor, varom givetvis vid rekvisition av statsbidraget uppgift bör

lämnas.

Vad nu anförts angående en friare utbyggnad av den förebyggande mödraoch

barnavården samt distriktsbarnmorskornas utökade medverkan jämväl

i den senare vårdgrenen finner kommissionen icke i princip utgöra något

avsteg från de riktlinjer för vårdens utbyggnad, som medicinalstyrelsens förslag

innebär. I likhet med medicinalstyrelsen vill kommissionen förorda, att

såsom villkor för statsbidrag bör fordras, att vederbörande huvudman fram
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

lägger en plan för vårdens påbörjande och utbyggande, respektive fortsatta

bedrivande. Kommissionens förevarande förslag, att distriktsbarnmorska

även skall kunna deltaga i spädbarnstillsynen, öppnar möjlighet för en snabbare

utveckling av denna förebyggande vård. Enligt kommissionens uppfattning

kan barnmorskan efter genomgående av ovan föreslagna kompletteringskurs

i barnavård anses besitta tillräckliga kunskaper för att biträda

i nämnda arbete. Härvid bör också framhållas, att det endast gäller en viss

övergångsperiod, som till sin längd torde sammanfalla med den erforderliga

tiden för att utbilda ett tillräckligt antal för ifrågavarande vård fullt kompetenta

befattningshavare. Såväl denna anordning att låta distriktsbarnmorskorna

i viss utsträckning deltaga i den förebyggande spädbarnstillsynen

som kommissionens förslag, att barnmorskorna hädanefter skola erhålla en

med distriktssköterskorna jämförbar utbildning, kommer att medverka till

att nuvarande motsättningar mellan dessa bägge grupper befattningshavare,

i fråga om deras medverkan i barnavårdsarbetet, utjämnas och så småningom

försvinna.

På framställning av befolkningskommissionen uppdrog Kungl. Majit den

16 augusti 1935 åt medicinalstyrelsen att verkställa en förberedande undersökning

rörande barns och ungdoms hälsovård, innefattande dels en utredning

angående de åtgärder i nämnda avseende, som enligt nu gällande bestämmelser

vidtagas särskilt från det allmännas sida, dels ock en plan för förbättring

i de hänseenden, sådan befinnes vara av behovet påkallad. Med

anledning av det sålunda lämnade uppdraget har medicinalstyrelsen i en

vid förevarande betänkande såsom bilaga fogad skrivelse till befolkningskommissionen

den 30 oktober 1935 inledningsvis meddelat, att styrelsen senare

komme att giva en mera fullständig översikt över barnaålderns hälsovårdsförhållanden

med utredning och förslag att avhjälpa de brister, som

härutinnan förefunnes. Denna översikt måste emellertid kombineras med

en mera omfattande utredning rörande den allmänna hälsovårdens ändamålsenliga

organisation överhuvud taget, vilken utredning dock till följd

av dess omfattning krävde, att särskild arbetskraft anställdes inom styrelsen,

varom styrelsen komme att göra vederbörlig framställning. Bland förslag,

som vore av den natur, att de enligt styrelsens förmenande kunde och borde

framföras redan till nästa riksdag, förordade styrelsen genomförandet av

dess förslag till förebyggande mödra- och barnavård, dock med vissa ändringar

i och tillägg till förslaget, som betingades dels av det betydligt vidgade

sammanhang, varuti frågan numera kommit, dels av remissvaren rörande

detsamma.

Med anledning av i denna medicinalstyrelsens skrivelse utvecklade synpunkter

och framlagda förslag vill befolkningskommissionen anföra följande.

Styrelsens ifrågavarande ändringar och tillägg innebära en väsentlig utökning

av centralernas och vårdstationernas verksamhet beträffande mödravården

och spädbarnstillsynen samt en successiv påbyggnad av den senare

med en hälsovårdande tillsyn av barnen i småbarnsåldern upp till skolåldern,

varjämte styrelsen föreslår statsbidrags utgående till en omfattande

utbyggnad av medicinska barnavdelningar vid centrallasaretten inom varje

län ävensom därtill anslutna konvalescenthem för barn. Härjämte föreslår

styrelsen statsbidrag till driftkostnaderna för barnsjukhusen och nämnda

barnavdelningar samt konvalescenthem.

Med avseende å behövligheten av de sålunda föreslagna åtgärderna kail

enligt kommissionens uppfattning icke råda någon som helst meningsskilj
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

aktighet. De i dessa framställningar innefattade förslagen innebära uppenbarligen

en följdriktig utveckling av medra- och spädbarnsvärden nied hänsyn

till den erfarenhet på området, som numera vunnits. Medicinalstyrelsens

tilläggsförslag rörande mödracentralernas arbete innebär, att barnmorska

i regel skall avlägga ett besök i blivande barnaföderskas hem. Med tanke

på att blivande mödrar, som anse sig friska, ofta torde underlåta att uppsöka

läkare, finner kommissionen hembesöken vara en oundgänglig förutsättning

för ett allmänt genomförande av den förebyggande mödravård, vars

stora betydelse kommissionen ovan framhållit. Barnmorskas resekostnader

för dylika hembesök måste givetvis, såsom föreslagits i fråga örn hembesök

i samband med den förebyggande barnavården, gäldas av allmänna

medel. Det synes kommissionen därjämte icke tillfredsställande, att en sakkunnig

hälsoövervakning av barnen upphör med spädbarnsåret. Utan tvivel

äro barnen i småbarnsåldern i högre grad än i senare år särskilt mottagliga

för skadligheter av skilda slag och utsatta för sjukdomar, som, örn de

lämnas obeaktade, komma att medföra ett försämrat hälsotillstånd framdeles.

De kroppsfel och brister i ett normalt hälsotillstånd, som enligt ett

stort antal skolundersökningar otvivelaktigt synas vanligt förekommande i

vårt land, hade säkert icke fått ett sådant omfång, därest större omsorg ägnats

barnets hälsotillstånd ej endast under spädbarnsåldern men jämväl

under småbarnsåldern. Barnsjukvårdens utbyggande är dessutom av särskild

betydelse även i det avseendet, att den förebyggande barnavården först

kommer till sin fulla rätt, då den kan stödja sig på anstaltsvården samt räkna

med dennas specialutbildade läkares medverkan.

För kommissionen står det emellertid klart, att en förebyggande verksamhet

i fråga om vården av mödrar och barn redan av det omfång, som medicinalstyrelsen

rekommenderat i sitt ursprungliga förslag, icke omedelbart

kan genomföras över landet i dess helhet. Särskilt med hänsyn till de olika

lokala förutsättningarna inom de skilda delarna av riket synes den föreslagna

organisationen komma att utveckla sig efter skiljaktiga linjer inom

olika län. Eli ur vårdsynpunkt ändamålsenlig plan för verksamheten kan

icke definitivt utformas från början. Utbyggnaden kommer fastmera att ske

successivt, allt efter det att erfarenheter vunnits på respektive områden. Man

bör icke heller förbise, att det här gäller en verksamhet, som för större delen

av vårt land än så länge är främmande för befolkningen. Kommissionen

anser sig av dessa skäl icke för närvarande kunna upptaga medicinalstyrelsens

i dess ovannämnda skrivelse innefattade förslag örn en utökning

och påbyggnad av den ifrågasatta förebyggande vården av mödrar och barn.

Medicinalstyrelsens framställning om ett fast bidrag till täckande av kostnaderna

för upplysningsverksamhet rörande barnens hälsovård, att utgå av

statsmedel, vill kommissionen tillstyrka. Utan tvivel kommer en rätt lagd

upplysningsverksamhet att bliva av den största betydelse för ett ändamålsenligt

uppbyggande och genomförande av ifrågavarande verksamhet. Det

är därför angeläget, att denna del av arbetet snarast igångsättes. Kommissionen

vill av denna anledning för nästa budgetår förorda det av medicinalstyrelsen

för sagda ändamål begärda beloppet av 50 000 kronor.

Frågan örn statens övertagande av den upplysningsverksamhet, som nu

nämnts, står i nära sammanhang med medicinalstyrelsens framställning örn

inrättandet av en socialhygienisk byra inom ämbetsverket teir handläggning

av ärenden rörande mödraskydd, spädbarnsvård, småbarnsvård, skolbarnsvård

och övriga frågor rörande socialhygienen. Denna framställning finner

kommissionen fullt befogad. Det synes nämligen uppenbart, att därest stats

medel i allt större utsträckning ställas till förfogande för socialhygieniska

ändamål, det ur statens synpunkt också är nödvändigt, att verksamheten i

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

sin helhet ställes under enhetlig ledning. Endast härigenom kan man förvänta

sig, att sagda vårdgrenar från början givas en ändamålsenlig utveckling

och organisation och att bästa effekt av vården utvinnes. Kommissionen

finner sålunda medicinalstyrelsens berörda framställning synnerligen

beaktansvärd men anser denna fråga icke direkt falla inom ramen för det

kommissionen givna utredningsuppdraget.

I fråga om medicinalstyrelsens förslag angående statsbidrag till utbyggnad

av medicinska avdelningar för barnsjukdomar vid centrallasaretten samt

därtill anslutna konvalescenthem för barn ävensom statsbidrag till driftkostnaderna

vid barnsjukhusen och förenämnda barnavdelningar och konvalescenthem

finner kommissionen, att ett dylikt understöd från statens sida skulle

bliva av största betydelse såsom ett led i statens åtgärder för främjande av

barnens hälsovård. Med hänsyn till de jämförelsevis stora kostnader, detta

förslag komme att medföra och vilka kostnader i avsevärd mån komme att

drabba landstingen, synes det emellertid kommissionen erforderligt, att huvudmännen

för respektive sjukvårdsområden sättas i tillfälle att yttra sig

över ifrågavarande utbyggnadsförslag, innan frågan upptages till närmare

behandling.

Medicinalstyrelsens förslag, att fosterbarn böra obligatoriskt övervakas genom

barnavårdscentralerna, finner kommissionen visserligen i och för sig

lämpligt, men kommissionen vill ifrågasätta, om icke en ändring i lagen

örn samhällets barnavård må anstå intill dess att barnavårdscentralernas

verksamhet kommit mera allmänt i gång.

Kommissionen finner det sålunda nödvändigt, att frågorna rörande ytterligare

åtgärder beträffande en förebyggande mödra- och barnavård utöver den

plan, som medicinalstyrelsen framlagt i sitt förslag i ärendet den 5 april 1935,

samt beträffande ett allmänt utbyggande av den medicinska barnsjukvården

vid landstingens centrallasarett och i samband därmed upprättade konvalescenthem

för barn bliva föremål för fortsatt närmare övervägande. Kommissionen

vill emellertid samtidigt betona, att de ifrågavarande spörsmålen äro av

utomordentligt stor betydelse och att de framdeles, så snart ske kan, böra

finna sin lösning.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

KAP. III.

Barnmorskeutbildningen.

Vid fullgörande av sitt uppdrag att utreda frågan om förbättrade vårdmöjligheter

såväl vid barnsbörd som i fråga om späda barns vård har befolkningskommissionen

funnit nödigt att upptaga till behandling jämväl frågan

om en förändring och utvidgning av barnmorskeutbildningen.

I kap. I av förevarande betänkande har föreslagits, att förlossningsvården

i dess helhet skall vara kostnadsfri. Detta innebär, på sätt i det föregående

redan föreslagits, att barnmorsketaxan bortfaller och att distriktsbarnmorskorna

bliva helt avlönade befattningshavare. Det har under dessa förhållanden

synts kommissionen önskvärt, att distriktsbarnmorskorna för framtiden

avlönas efter samma grunder som de med dem i viss utsträckning

samarbetande distriktssköterskorna. Då en sådan lösning av barnmorskornas

lönefråga för flertalet av dem skulle innebära en ökning av deras nuvarande

inkomster, har man ansett sig till densamma lämpligen kunna

knyta ett krav på ökad utbildning. Redan ,ur denna synpunkt ligger tanken

på en jämförlig utbildning för de båda grupperna av befattningshavare nära

till hands.

I kap. II av betänkandet har kommissionen i huvudsak tillstyrkt medicinalstyrelsens

utlåtande och förslag av den 4 april 1935 angående förebyggande

mödra- och barnavård. Örn barnmorskorna, som givetvis skola handhava

mödravården, även bliva skickade att i samma utsträckning som distriktssköterskorna

taga del i barnavården, är detta praktiskt sett en stor

vinst. Lokala lämplighetsförhållanden och hänsyn till arbetsfördelningen

kunna under sådana omständigheter få avgöra, i vad mån denna verksamhet

skall handhavas av distriktssköterska och barnmorska gemensamt eller

av endera. Även med tanke på resor för hembesök måste en sådan fördelning

av arbetet allt efter behovet anses lämplig. Barnmorskorna kunna emellertid

deltaga i barnavården i nu avsedd utsträckning endast under förutsättning,

att deras undervisning i spädbarnsvård, barnsjukvård och social

barnavård väsentligen utvidgas.

Kommissionen har i det föregående framhållit den tendens till en utveckling

av den slutna barnbördsvården på bekostnad av den öppna, som sedan

åtskilliga år förefinnes. Denna utveckling har till följd, att ett växande antal

barnmorskor få sitt arbete förlagt inom en sjukvårds- eller barnbördsanstalt.

De på sådant sätt anställda barnmorskorna behöva den anstaltsvana

och den träning i skötseln av en sjukavdelning, som sjuksköterskeutbildningen

giver. Efterfrågan från lasarettens sida på barnmorskeutbildade

sjuksköterskor har också under de senaste åren väsentligt ökats. Örn man

alltså finner det önskvärt att hava tillgång till barnmorskor med sjuksköterskeutbildning

på större anstalter följer härav, att även barnmorskorna vid

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

mindre anstalter och i den öppna vården böra hava samma utbildning. Det

är nämligen, såsom i kap. 1 framhållits, av största vikt, att en nära samverkan

ordnas mellan öppen och sluten vård med möjlighet till förflyttning av

befattningshavare dem emellan. Med hänsyn till önskvärdheten av att öka

barnmorskornas användbarhet i den slutna barnbördsvården är alltså en

barnmorskeutbildning på grundval av sjuksköterskeskola att förorda.

För en kombinerad sjuksköterske-barnmorskeutbildning talar även den

förkortning av utbildningstiden å barnmorskeläroanstalt, som därigenom

möjliggöres. Vissa ämnen äro nämligen gemensamma för sjuksköterskeoch

barnmorskeundervisningen. Genom en sammanslagning av de båda ulbildningsgrenarna

kan dubbelundervisning undvikas. Redan nu erhåller en

sjuksköterska en avkortning av lärotiden vid barnmorskeläroanstalten med

5 månader, motsvarande den tid, under vilken barnmorskeeleverna inhämta

kunskaper i de ämnen, som ingå i sjuksköterskeskolans kursplan.

Av nu anförda skäl är en utvidgning av barnmorskeutbildningen och en

nära anslutning av densamma till sjuksköterskeutbildningen önskvärd.

Tidpunkten för en dylik reform är även så till vida gynnsam som barnmorskeundervisningen

i och för sig är i behov av en omläggning. Kommissionens

tillkallade expert, överläraren vid barnmorskeläroanstalten i Stockholm,

professor B. Lundquist, har härom anfört följande.

»Den nuvarande undervisningsplanen för barnmorskeelever är ur pedagogisk

synpunkt icke lycklig. Utan att ingå på några detaljer må här endast

framhållas en olägenhet. För utbildning under begränsad tid i ett rent

praktiskt yrke, barnmorskans liksom sjuksköterskans, är det angeläget, att

eleven inhämtar det teoretiska underlaget i god tid och under sådana förhållanden,

att hon har möjlighet att fullt tillgodogöra sig den praktiska undervisningen.

För att så skall kunna ske har man vid t. ex. utbildningen av

sjuksköterskor förlagt den teoretiska undervisningen till särskilda perioder

av skoltiden, framför allt i dess början. Vid barnmorskeundervisningen däremot

meddelas den teoretiska undervisningen, enligt författningens föreskrifter,

jämsides med det praktiska arbetet under hela lärotiden. Någon slagstidsindelning

för teoretisk och praktisk undervisning är därför omöjlig, och

utbytet av undervisningen äventyras i icke ringa grad härigenom. Med det

nuvarande undervisningssystemet sammanhänger åtminstone till en viss grad

ett intensivt utnyttjande av elevernas arbetskraft till icke ringa förfång för

deras receptivitet. Barnmorskeundervisningen måste därför i grunden reformeras.

»

Frågan örn en utvidgad barnmorskeutbildning, ansluten till sjuksköterskeutbildningen,

har redan tidigare i olika sammanhang varit föremål för uppmärksamhet.

Diskussionen har därvid närmast rört sig örn utbildningen av de barnmorskor,

som äro anställda i sluten vård. Nämnas må sålunda, att vid svenska

harnmorskeförhundets allmänna möte i Karlstad den 5 och 6 juli 1934

till behandling förekom följande av Uppsala barnmorskeförening framförda

fråga: »önskvärdheten av specialutbildning åt på barnsängsavdelningar

tjänstgörande sköterskor och barnmorskor.» Vid svensk sjuksköterskeförenings

förtroendenämnds sammanträde den 16 februari 1935 diskuterades

fråsan örn barnmorskeutbildning för sjuksköterskor. Vid samma förenings

fullmäktigemöte i maj 1935 upplystes, att efterfrågan på sjuksköterskeutbildade

barnmorskor vore ganska stor. Professor G. Petrén bestyrkte detta vad

beträffade Södra Sveriges sjuksköterskehem (S. S. S. H.) och framhöll, att

då nu behovet av på sådant sätt utbildade barnmorskor verkligen vore stort,

borde utbildningen anpassas därefter. Under hand hade vissa riktlinjer uppdragits,

enligt vilka sjuksköterskeelever vid S. S. S. H. efter två år skulle få

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

övergå till en barnmorskekurs, omfattande ett och ett halvi år. Därefter

skulle kompetens erhållas både som barnmorska och sjuksköterska.

Vid ett den 10 maj 1935 hållet sammanträde mellan representanter för

Stockholms barnmorskesällskap och svenska barnmorskeförbundet angående

eventuellt samarbete mellan barnmorskor och sjuksköterskor framgick av

diskussionen, att samtliga funno det vara önskvärt alt man finge en utbildning,

omfattande tvåårig bottenkurs i vanlig sjuksköterskeskola med specialkurs

för utbildning av barnmorskor under ytterligare ett eller ett och elt

halvt år.

Slutligen må erinras örn svenska barnmorskeförhundets skrivelse till Kungl.

Majit den 1 augusti 1935, i vilken bland annat framhållits följande. I och

med att barnmorskorna i vida större utsträckning än förut komme att få sitt

arbete förlagt till anstalter, måste större krav ställas på deras kunskaper.

Barnmorskan utbildades för närvarande med syfte att vinna kompetens för

vården av normala förlossningsfall i hemmen; inträdde någon sjuklig rubbning,

skulle patienten i regel överföras till sjukvårdsanstalt. Det vore emellertid

uppenbart, att man i allmänhet icke finge ifrågasätta dylik överflyttning

från de förlossningshem, som förbundet förordade. Rätt stora krav

komme därför att ställas på de anstaltsanställda barnmorskornas rena sjukvårdskunskaper.

Då efter den slutna barnbördsvårdens utbyggande sannolikt

flertalet inom förlossningsvården sysselsatta barnmorskor komme att

hava behov av sjukvårdsutbildning, syntes det förbundsstyrelsen böra allvarligt

ifrågasättas, om icke barnmorskeutbildningen i dess helhet borde omläggas

i denna riktning. För att den förebyggande mödra- och barnavården i

framtiden skulle få en lämplig utformning, ansåge förbundet en snar utredning

rörande barnmorskeväsendets framtida organisation ofrånkomlig, varvid

sagda utredning jämväl borde upptaga frågan om en eventuell förändring

av barnmorskeutbildningen.

Kommissionen vill framhålla, att man icke beträder ett nytt och oprövat

område, örn man låter barnmorskeutbildning följa som specialutbildning

efter grundläggande sjukvårdsutbildning. Fastmera följer man därmed samma

linje, som redan i stor utsträckning är vägledande vid sjuksköterskeutbildningen.

En betydande grad av specialisering under sista elevåret har

nämligen blivit allt vanligare vid denna utbildning. Principen örn sjuksköterskeutbildningens

sammansättning av grundläggande allmän utbildning och

viss specialutbildning har klart kommit till uttryck i Kungl. Maj :ts stadga

för statens distriktssköterskeskola av den 28 juni 1935 (nr 430) och i medicinalstyrelsens

utlåtande angående godkännande av förslag lill bestämmelser

rörande centralskola för specialutbildning av barnsjuksköterskor den 17 juni

1935, vilket utlåtande av departementschefen överlämnats till kommissionen

för att tågås under övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag.

Kommissionen är emellertid medveten örn att svårigheter möta, när det

gäller att pressa in viss specialutbildning inom ramen av de tre år, som

sjuksköterskeutbildningen numera omfattar. Dessa svårigheter äro särskilt

stora, när det är fråga örn en så speciell utbildning som barnmorskeutbildningen.

Kommissionen har därför icke ansett sig kunna förorda, att en

kombinerad barnmorske-sjuksköterskeutbildning skall kunna fullgöras på

kortare lid än 3 V3 år. De olägenheter, som den något längre utbildningstiden

kan anses innebära för de barnmorskeutbildadc sjuksköterskorna vid

jämförelse med övriga sjuksköterskor, finner kommissionen uppvägas av den

fördel, som del innebär all erhålla såväl sju k sköte rskekom potens som barnlnorskelegil

i mation.

I fråga örn fördelningen av utbildningstiden mellan sjuksköterskeskola

och barnmorskeläroanstalt anser kommissionen, alt längden av utbildnings
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

tiden vid barnmorskeläroanstalt bör bliva densamma som den nu är för

sjuksköterska, eller IV2 år, vilket, som nämnts, innebär en minskning av

den nu gällande utbildningstiden å barnmorskeläroanstalt med 5 månader.

Kommissionen har icke ansett sig kunna tillstyrka kortare specialutbildning

än IV2 år. då till denna specialutbildning hör ett .stort och nytt teoretiskt

område, förlossningskonstens teori, vars inhämtande, såsom framgår av detaljmotiveringen

i det följande, tager större delen av det överskjutande halvåret

i anspråk.

Vad beträffar den grundläggande sjukvårdsutbildningen hyser kommissionen

den uppfattningen, att barnmorskeläroanstalt skall stå öppen dels för

sjuksköterskor och dels för tredje årets elever vid godkänd sjuksköterske

skola samt att den grundläggande utbildningen vid sjuksköterskeskola skall

kunna genomföras på två år, i likhet med vad som är föreskrivet vid distriktssköterskeutbildning

och föreslaget i fråga om barnsjuksköterskors utbildning.

Under de överläggningar, som ägt rum mellan medlemmar av kommissionen

och representanter för sjuksköterskeskolorna, hava de senare visserligen

i viss utsträckning ställt sig tveksamma inför en sådan omläggning av

barnmorskeundervisningen, att densamma skulle bygga på en grundläggande

utbildning under de två första åren i en sjuksköterskeskola. Man har pekat

på de schematekniska svårigheter, som möta, när det gäller att tillse, att eleverna

inom denna knappt tillmätta tid erhålla det erforderliga antalet ut

bildningsmånader på olika sjukavdelningar. Kommissionen, som till fullo

beaktat dessa svårigheter, finner emellertid, att de till en viss grad mildras

genom det i jämförelse med sjuksköterskeskolans totala elevantal ringa antal

elever per år, som skulle utbildas till barnmorskor. För närvarande utbildas

cirka 48 barnmorskor per år mot omkring 500 sjuksköterskor, fördelade på

ett 20-tal skolor. Kommissionen anser sig också i sitt förslag hava tagit hänsyn

till de organisatoriska svårigheterna genom att ej bland villkoren för inträde

vid barnmorskeläroanstalt uppställa fordran på bestämt antal månader

i fråga örn tjänstgöring å olika sjukavdelningar med det enda undantag, att

4 månader å barnavdelning fastslagits som ett minimikrav.

Sjuksköterskeskolornas representanter hava även varit betänksamma inför

utsikten att förlora kontakten med sina elever under en så lång sammanhängande

period som U/2 år. Kommissionen hyser dock förvissningen, att

samverkan mellan barnmorskeläroanstalt och sjuksköterskeskola kan påräknas,

och kommer i sådant syfte att föreslå, att i styrelse för barnmorskeläroanstalt

skall finnas en representant för sjuksköterskeskolorna.

Man har slutligen från sjuksköterskeskolornas håll uttalat farhågor för att

en kombinerad sjuksköterske-barnmorskeutbildning, sådan den här skisserats,

skulle leda till uppkomsten av två olika slag av sjuksköterskor. Enligt

kommissionens mening är denna uppfattning likväl icke riktig. Vad

angår barnmorskan-sjuksköterskan, i det ögonblick hennes utbildning är avslutad,

är hon uppenbarligen fullt lika kvalificerad som en annan sjuksköterska.

Hon har tillbringat sitt tredje utbildningsår å vissa specialavdelningar

(förlossningsavdelning, barnbördsavdelning, obstetrisk poliklinik).

En annnan sjuksköterska bar i stället erhållit specialutbildning å operationsavdelning

o. s. v. Att barnmorskan-sjuksköterskan, till skillnad från andra

sjuksköterskor, under ytterligare några månader inhämtat förlossningskonstens

teori är ju en fördel med avseende å hennes allmänna utbildning. Skulle

man å andra sidan anse, att en barnmorskeutbildad sjusköterska, om hon

efter ett antal år som barnmorska önskar arbeta exempelvis som privatsköterska,

kan tänkas vara mindre kvalificerad för dylikt allmänt sjuksköterske
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

arbete än den, som oavbrutet ägnat sig åt sådan verksamhet, så är detta möjligen

riktigt. Det bör emellertid bemärkas, att detsamma gäller — i sannolikt

högre grad — om en laboratorie- eller röntgensköterska, som efter en motsvarande

tidsperiod vill göra liknande utbyte av arbete. Att av denna anledning

tala om två olika slag av sjuksköterskor synes därför oberättigat.

Kommissionen vill alltså föreslå en sådan omorganisation av barnmorskeundervisningen,

att densamma kommer att taga i anspråk en tid av minst

3Vz år, varav såsom grundläggande utbildning minst två år vid godkänd

sjuksköterskeskola och såsom specialutbildning D/2 år vid barnmorskeläroanstalt.

Denna omorganisation av barnmorskeutbildningen nödvändiggör en omarbetning

av Kungl. Maj:ts stadga för barnmorskeundervisningen den 19 augusti

1921 (nr 635). Då ifrågavarande stadga innehåller ett stort antal bestämmelser,

vilka numera äro överflödiga eller olämpliga, synes densamma böra

i sin helhet revideras.

Kommissionen vill i detta sammanhang förorda en sådan förändring av

barnmorskeläroanstalts närmaste ledning, att denna, som tidigare tillkommit

överläraren, nu lägges i händerna på en styrelse, i vilken överläraren är självskriven

ordförande. Inrättandet av en styrelse har till syfte dels att skapa

analogi med förhållandena vid andra utbildningsanstalter, dels att främja

det samarbete med sjuksköterskeskolorna, som kommissionen på ovan angivna

grunder finner önskvärt. Kommissionen föreslår en styrelse med fem

ledamöter, av vilka två, barnmorskeläroanstaltens Överlärare och dess Överbarnmorska,

böra vara självskrivna. Av övriga ledamöter, som tillsättas av

medicinalstyrelsen, skall en vara en barnmorska med sitt arbete förlagt utom

anstalten och en representant för sjuksköterskeskolorna.

Rörande den sålunda föreslagna styrelsen må framhållas, att kommissionen

i sitt förslag så begränsat dess befogenheter, att intrång icke göres i de kommunala

myndigheternas bestämmanderätt rörande ledningen och skötseln av

det barnbördshus, till vilket barnmorskeläroanstalten blivit förlagd.

Kommissionen föreslår ytterligare, att överbarnmorskebefattningen förlänas

ökad betydelse, överbarnmorskan synes sålunda böra erhålla en ledande

ställning i egenskap av föreståndarinna, med uppgift att enligt överlärarens

anvisningar ordna och övervaka barnmorskeelevernas utbildning samt hava

tillsyn över eleverna. I betraktande jämväl av de övriga tidskrävande uppgifter,

som skulle åvila henne, synes det böra tagas under övervägande, huruvida

icke överbarnmorskebefattningen i lönehänseende bör förändras från arvodesbefattning

till ordinarie statstjänst.

I fråga om inträdesfordringarna vid barnmorskeläroanstalt har kommissionen,

såsom ovan angivits, förordat de principer, vilka vunnit tillämpning vid

statens distriktsskötcrskeskola. Enligt förslaget skola alltså såväl utbildade

sjuksköterskor som tredje årets elever vid de godkända sjuksköterskeskolorna

kunna antagas till barnmorskeelever. Skäl torde föreligga att ej förvänta eller

fixera ett visst antal elever per år ur den senare gruppen, så mycket mindre

som det kan antagas, att redan utbildade sjuksköterskor i viss utsträckning

äro benägna att förskaffa sig barnmorskeutbildning. Kommissionen har ej

ansett, att antalet tjänstgöringsmånader på olika avdelningar under den grundläggande

utbildningen borde i stadgan fastslås utom i fråga örn tjänstgöring

å barnsjukhus. Kommissionens experter hava ansett, att nedan angivna arbetsschema

för den grundläggande utbildningen skulle ur synpunkten av en

blivande barnmorskeutbildning vara fördelaktigt:

opaginerad Kontrollera mot PDF

G4

3 mån. teoretisk undervisning.

4 » kirurgisk avdelning.

3 » operationsavdelning.

3 » barnbörds- och gynekologisk avdelning.

4 » medicinsk avdelning.

4 » spädbarnsavdelning.

1 » ej angiven avdelning.

2 » ferier.

24 mån.

Beträffande undervisningen vid barnmorskeläroanstalt vill kommissionen

uttala sig för en sådan omorganisation av densamma, att teoretisk undervisning

med praktiska demonstrationer skall givas skild från tjänstgöring å avdelning

under tre månader vid början av en utbildningskurs och under en månad

efter dess slut. Detta system för undervisningen har successivt införts

vid sjuksköterskeskolorna och visat sig fungera långt mer tillfredsställande

än en teoretisk undervisning kombinerad med praktiskt arbete. Under nu

gällande system har en barnmorskeelev exempelvis 2 teoretiska lektioner och

minst 10 timmars praktiskt arbete per dag. När en elev vakar, vilket under

nuvarande förhållanden på förlossningsavdelning förekommer varannan natt.

har hon lektionen på förmiddagen efter en vaknatt. Självfallet är det svårt

att tillgodogöra sig teoretisk undervisning, som gives under dessa förhållanden.

Kommissionen har givetvis icke tänkt sig, att den teoretiska undervisningen

skulle begränsas till dessa fyra månader, utan förutsätter, att klinisk undervisning

gives även under den praktiska utbildningen.

Med tanke på de uppgifter, som barnmorskorna enligt kommissionens mening

för framtiden skola få i mödra- och barnavård och såsom deltagare i

socialt arbete, har undervisning rörande dessa ämnen föreslagits skola ingå i

den teoretiska kursen.

Följande förslag till fördelning av arbetstiden vid barnmorskeläroanstalt

har uppgjorts:

4 mån. teoretisk undervisning.

41/2 » barnsängsavdelning och poliklinik.

8 » förlossningsavdelning.

U/2» ferier.

18 mån.

Inledningsvis har framhållits, att kommissionens förslag till barnmorskeundervisningens

ordnande avser att giva barnmorskan karaktären av en specialutbildad

sjuksköterska. Denna avsikt kan förverkligas i fråga örn de elever

vid barnmorskeläroanstalt, vilkas lärotid vid sådan anstalt är en del av

deras sjuksköterskeutbildning, endast örn de efter avslutad barnmorskeutbildning

återvända till sin sjuksköterskeskola för att där med övriga sjuksköterskeelever

deltaga i avslutningen av sjuksköterskeutbildningen. Enligt

kommissionens mening kan man med säkerhet påräkna att så sker i omedelbar

anslutning till barnmorskelegitimationen, även om man ej ansett sig böra

föreslå, att bestämmelser härom inryckas i stadgan för barnmorskeundervisningen.

Det ligger uppenbart i elevens eget intresse att ej avstå från den ökade

kompetens, som det innebär att vara såväl sjuksköterska som legitimerad

barnmorska.

Enligt nuvarande bestämmelser är barnmorska, för att efter slutad undervisning

vid barnmorskeläroanstalt bliva legitimerad, även skyldig att styrka,

att hon inköpt behövliga instrument. Kommissionen föreslår, att denna be
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

stämmelse måtte utgå. Den är olämplig med tanke på det stora antal barnmorskor,

som i framtiden få anställning i sluten vård och således ej behöva

egna instrument. Beträffande distriktsbarnmorskorna finner kommissionen,

att instrument böra tillhandahållas barnmorskan genom respektive huvudmans

försorg.

Den av kommissionen föreslagna omläggningen av barnmorskeutbildningen

torde förutsätta viss jämkning i fråga om grunderna för de ekonomiska

uppgörelser, som träffats mellan staten och de kommuner, till vilkas barnbördshus

barnmorskeläroanstalterna äro förlagda. För att frigöra elevernas

arbetskraft under tiden för den teoretiska undervisningen och för att minska

deras arbetstid under den praktiska utbildningen torde vissa befattningshavare

utöver de nu befintliga erfordras vid ifrågavarande barnbördshus. Man

måste även räkna med att under den tid, barnmorskeeleverna tjänstgöra

å barnbördshus, lämnas dem samma förmåner i form av kost, bostad, arvode

m. m„ som tillkomma tredje årets elever vid sjuksköterskeskola under

den tid, då de arbeta på sjukhus. Det föreslagna systemet innebär bestämda

fördelar för dessa stora barnbördshus, som hittills väsentligen drivits med

ur sjukvårdssynpunkt föga kvalificerad personal och även lidit av personalbrist.

Dessa barnbördshus skulle, om kommissionens förslag antages, erhålla

en mycket väl kvalificerad och tillräcklig sjukvårdspersonal till fromma för

såväl mödra- som spädbarnsvården. Även förslaget om en teoretisk kurs,

skild från den praktiska utbildningen, innebär en fördel för barnbördshusen,

som därigenom kunna påräkna en ostörd heltidstjänstgöring av elever å de

olika avdelningarna. Av nu anförda skäl synas de berörda kommunerna

hava ett ej ringa intresse av att frågan om barnmorskeutbildningen löses efter

de angivna riktlinjerna. Kommissionen hyser därför förhoppningen, att

ifrågavarande kommunala myndigheter skola vilja bidraga till en sådan lösning.

Det måste däremot enligt kommissionens mening ankomma pa staten att

träffa sådana anordningar, att barnmorskeeleverna i mån av behov även under

de fyra månaderna av teoretisk undervisning erhålla ekonomiskt stöd, motsvarande

den för tredje årets sjuksköterskeelever tillämpade ersättningen. Kommissionen

räknar för detta ändamål i första hand med viss del av medicinalstyrelsens

ordinarie anslag till barnmorskeundervisningen, då ju den hyresersättning,

vilken utgått till vederbörande kommuner för bostad upplåten åt

barnmorskeelever, enligt föreliggande förslag ej skall utgå under den praktiska

tjänstgöringen. De medel, som härigenom frigöras, äro emellertid

otillräckliga såsom ekonomiskt stöd för barnmorskeeleverna under den teoreliska

kursen.

I betraktande av den stora betydelse en utveckling av barnmorskeundervisningen,

i enlighet med vad som anförts, mäste anses hava ur folkhälsans

synpunkt, synes det kommissionen viktigt, att statsmakterna genom ekonomiskt

bidrag möjliggöra för intresserade och dugliga krafter att, även örn de

sakna egna tillgångar, förskaffa sig sådan utbildning. Kommissionen vill därför

föreslå, att av statsmedel måtte utgå ett anslag till stipendier för barnmorskeutbildningen,

i likhet med vad som sker för utbildningen av distriktssköterskor,

samt att dessa stipendier utdelas enligt liknande grunder som de, vilka

gälla angående stipendier åt elever vid statens distriktssköterskeskola. Till

storleken av detta anslag, i vad det gäller budgetåret 1936/1937, återkommer

kommissionen i kap. IV.

5—senoso

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

KAP. IV.

Kostnadsberäkningar.

Det erbjuder vissa svårigheter att mera exakt angiva de ekonomiska konsekvenserna

av de förslag, som framlagts i de föregående kapitlen. Till belysande

av ifrågavarande verkningar, i vad dessa avse kostnaderna för statens

del, må dock anföras nedanstående approximativa beräkningar, avseende kostnaderna

dels för budgetåret 1936/1937, dels efter full utbyggnad av den verksamhet,

varom här är fråga. Vid uppgörandet av de förra beräkningarna har

kommissionen utgått från att kommissionens förevarande förslag komma

att bliva föremål för proposition till 1936 års riksdag och att utgifter för bidragen

till landstingens kostnader — utom vad angår driftbidrag till förlossningsanstalter

samt upplysningsverksamhet — i regel komma att åsamkas

statsverket tidigast från och med den 1 januari 1937, enär de planer för den

statsunderstödda verksamheten, vilka förutsättas som villkor för statsbidrag,

icke torde hinna bliva dessförinnan uppgjorda och godkända.

Vad först angår statsbidragen för budgetåret 1936/1937 får kommissionen

anföra följande.

I fråga örn bidrag till inrättande av vårdplatser för barnsbörd utgår kommissionen

från statens sjukvårdskommittés uppgift, att högst 3 180 vårdplatser

skulle vara erforderliga, därest alla barnaföderskor förlöstes å anstalt. Om

för de fyra största städerna, där ifrågavarande vård är väl utbyggd, befintliga

600 vårdplatser fråndragas, skulle för riket i övrigt återstå 2 580 platser.

Vid antagande, att för dessa delar av riket, efter en här beräknad byggnadsplan,

60 % av barnaföderskorna komma att förlösas å anstalt, blir

platsbehovet [ ^ = 1 548. Enligt av kommissionen inhämtade upp
gifter

kunna 1 750 vårdplatser för barnsbörd beräknas förefinnas för riket

i dess helhet den 1 juli 1936, vilket för riket utom de fyra största städerna

innebär ett platsantal av (1 750—600) = 1 150. Som nyss nämnts, har för

dessa delar av riket antagits ett platsbehov av 1 548. Antalet vårdplatser, som

under nu angivna förutsättningar återstå att utbygga, utgör således 1 548—

1 150 eller omkring 400. Utbyggnaden har beräknats taga en tid av fem år,

varav följer, att för vart och ett av dessa år skulle tillkomma omkring 80

vårdplatser. Av dessa kunna 30 antagas få karaktären av förlossningshem

och förlossningsrum hos barnmorska och de övriga bliva mera kvalificerade

vårdplatser. Om för de senare uppförandebidraget beräknas till i genomsnitt

2 000 kr. per plats, skulle det totala statsbidraget per år bliva (50 X

2 000 + 30 X 1 000) = 130 000 kr. Av för kommissionen tillgängliga uppgifter

synes antagligt, att 80 nya platser bliva inrättade redan före den 1 juli

1937. För budgetåret 1936/1937 skulle alltså erfordras nyssnämnda bidragsbelopp

av 130 000 kr.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Statsbidrag för anordnande av lokaler för medra- och barnavårdscentraler,

vilket bidrag vore avsett som engångskostnad, torde för budgetåret 1936/1937

böra beräknas endast för städerna utanför landsting och därvid, i huvudsaklig

överensstämmelse med medicinalstyrelsens förslag, till omkring 10 mödravårdscentraler

av typ I och 20 barnavårdscentraler av typ I. Statsbidraget

skulle alltså för sagda budgetår uppgå till (30 X 1 000) = 30 000 kr.

Som ovan nämnts, beräknas antalet vårdplatser för barnsbörd komma att

utgöra 1 750 den 1 juli 1936. Under budgetåret 1936/1937 kunna 80 platser

antagas tillkomma. För de 1 750 platserna torde statsbidrag till driftkostnaderna

böra beräknas för hela budgetåret. Då de nytillkommande 80 platserna

få antagas bliva färdiga successivt under året, räknas beträffande

dem endast med halva antalet, d. v. s. 40. Örn beläggningen sättes till 330

dagar per år och vårdplats, skulle ifrågavarande bidrag belöpa sig till

[(1 750 -|- 40) X 330 X 2] = 1 181 400 kr. eller i runt tal 1 180 000 kr. Då

beläggningstalet beträffande mindre förlossningshem och förlossningsrum hos

barnmorska torde vara väsentligt lägre, anser kommissionen nämnda anslagsbelopp

av 1 180 000 kr. kunna inbegripa jämväl statsbidrag till driftkostnaderna

vid väntehem, vilka kostnader det icke är möjligt alt närmare uppskatta.

Distriktsbarnmorskornas antal utgör för närvarande omkring 1 640. Även

om man inberäknar antalet distriktsbarnmorskor, som vore erforderliga för

de städer, vilka undantagits från distriktsindelningen, torde med hänsyn till de

distriktsindragningar, som under den närmaste tiden äro att förvänta, berörda

antal 1 640 kunna i förevarande beräkningar sänkas till 1 600. Reservbarnmorskornas

antal uppskattas till 60 för hela riket. Löner skulle alltså utgå

till omkring 1 660 distrikts- och reservbarnmorskor med l 500 kr. för barnmorska

och år, vartill bör läggas i genomsnitt 1 1/2 ålderstillägg per befattningshavare,

d. v. s. 150 kr. Statens ifrågavarande kostnader under de närmaste

åren bliva således (1 660 X 1 650) = 2 739 000 kr. för år räknat. De

av kommun anställda barnmorskornas antal uppskattas för närvarande till

80. Var och en av dessa skulle av statsmedel erhålla dels 400 kr. per år,

dels som ersättning för fri barnmorskevård 15 kr. för varje förlossning, varvid

hon biträtt. Uppskattas förlossningarnas antal till högst 25 per dylik

barnmorska och år, blir ersättningen för den fria barnmorskevården 375 kr.

för år och barnmorska räknat, varigenom statsbidragsbeloppet till ifrågavarande

barnmorskor i början bomme att utgöra [80 X (400 + 375)]==

62 000 kr. Såsom nedan anföres, kommer sistnämnda belopp att successivt

minskas. Det totala statsbidraget till avlöning åt distrikts-, reserv- och kommunalt

anställda barnmorskor skulle alltså för budgetåret 1936/1937 belöpa

sig till (2 739 000 + 62 000) = 2 801 000 kr. eller i runt tal 2 800 000 kr.

Bidrag torde böra beräknas för endast den senare hälften av nämnda budgetår,

alltså med 1 400 000 kr.

I fråga örn sistnämnda bidrag vill kommissionen erinra, att medicinalstyrelsen

för hela budgetåret 1936/1937 äskat anslag av tillhopa 697 000 kr. till

bidrag till avlöningar åt distrikts-, reserv- och kommunalt anställda barnmorskor

samt till dyrtidshjälp åt distrikts- och vissa kommunalt anställda

barnmorskor ävensom till ödemarkstillägg at distrikts- och reservbarnmorskor.

Som ovan nämnts, beräknar kommissionen, att för städerna utanför landsting

omkring 10 mödravårdscentraler av typ I och 20 barnavårdscentraler av

ty]) I bliva inrättade under budgetåret 1936/1937. Dessa skulle per år erhålla

statsbidrag till driftkostnaderna med följande belopp:

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

10 mödravårdscentraler:

arvoden till 10 läkare å 1 500 kr .................... kronor 15 000

bidrag till löner åt 10 barnmorskor (sköterskor) å 600 kr. » 6 000

20 barnavårdscentraler:

arvoden till 20 läkare å 2 000 kr....................... » 40 000

bidrag till löner åt 20 sköterskor å 1 200 kr............. » 24 000

Summa kronor 85 000.

Härvid har räknats med att å mödravårdscentralerna barnmorskorna (sköterskorna)

äro halvtidsanställda, att till dessa barnmorskor (sköterskor) i genomsnitt

utgår hälften av två utav tre ålderstillägg örn vart och ett 100 kr.,

d. v. s. ett ålderstillägg, och att till sköterskorna vid barnavårdscentralerna i

genomsnitt utgå två av tre ålderstillägg å nämnda belopp.

För den senare hälften av budgetåret bör i driftkostnadsbidrag till ifrågavarande

centraler beräknas hälften av ovannämnda belopp 85 000 kr., d. v. s.

42 500 kr. Till redan befintliga barnavårdscentraler inom landstingsområden

kan för nämnda budgetår ett visst statsbidrag komma i fråga, och kommissionen

beräknar härför ett belopp av förslagsvis 5 000 kr. Det totala bidragsbeloppet

för mödra- och barnavård bleve därmed 47 500 kr. eller avrundat

uppåt 50 000 kr.

I enlighet med medicinalstyrelsens hemställan i styrelsens förberörda skrivelse

den 30 oktober 1935 torde för upplysningsverksamhet böra upptagas ett

anslag av 50 000 kr. för hela budgetåret 1936/1937.

Slutligen bör anvisas anslag av statsmedel till stipendier för barnmorskeutbildningen.

Kommissionen har beräknat, att för detta ändamål under budgetåret

1936/1937 erfordras ett anslag å 10 000 kr.

Andra bidrag av statsmedel för budgetåret 1936/1937, som avsåge förlossningsvården,

barnmorskeväsendet samt den förebyggande mödra- och barnavården,

skulle icke behöva ifrågakomma.

En sammanställning av anslagsbeloppen för budgetåret 1936/1937 giver

följande resultat:

I. Uppförandebidrag: ’

Vårdplatser för barnsbörd .................... kronor 130 000

Mödra- och barnavårdscentraler, inredning och utrustning

.................................. » 30 000

II. Driftkostnadsbidrag:

Den slutna barnbördsvården samt väntehem .... » 1 180 000

Avlöning åt distrikts-, reserv- och kommunalt anställda

barnmorskor ....................... » 1 400 000

Mödravård och barnavård .................... » 50 000

III. Upplysningsverksamhet ........................ » 50 000

IV. Barnmorskestipendier .......................... » 10 000

Summa kronor 2 850 000.

Örn från detta belopp dragés hälften av förenämnda, utav medicinalstyrelsen

äskade anslagsbelopp av 697 000 kr. såsom fallande på den senare hälften

av budgetåret 1936/1937, d. v. s. den del av budgetåret, för vilken statsbidrag

beräknats till avlöning åt distrikts-, reserv- och kommunalt anställda

barnmorskor, blir det återstående beloppet 2 501 500 kr. eller i avrundat tal

2 500 000 kr.

Trots de svårigheter, som härvid möta, skall kommissionen nu söka angiva

de kostnader, som ett genomförande av de i förevarande betänkande fram
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

lagda förslagen skulle komma att efter full utbyggnad medföra för staten.

Kommissionen tänker sig därvid, att förslagen i fråga bliva genomförda inom

en tid av tio år. Beträffande statens bidrag till uppförandekostnader vill kommissionen

också söka angiva den ungefärliga fördelningen på utbyggnadsåren.

Som ovan anförts, beräknas utbyggandet av den slutna barnbördsvården

i den omfattning, kommissionen förordat, taga i anspråk en tid av fem år,

varför efter en 10-årsperiod några statsbidrag till inrättande av barnbördsvårdplatser

icke skulle förekomma, åtminstone icke i nämnvärd omfattning.

Det årliga statsbidragsbeloppet under dessa fem år har uppskattats till

130 000 kr.

Även ordnandet av lokaler för mödra- och barnavårdscentralerna kan antagas

komma att draga en tid av endast fem år. Medicinalstyrelsen har i sitt

förslag angående förebyggande mödra- och barnavård den 4 april 1935 (sid.

39) räknat med 11 mödravårdscentraler av typ I och 22 barnavårdscentraler

av typ I. Till dessa böra dock enligt kommissionens uppfattning läggas en

central av vartdera slaget i Örebro och Gävle. Å andra sidan finnes redan

en mödravårdscentral i såväl Stockholm som Göteborg. Antalet erforderliga

nya centraler av typ I blir sålunda 11 för mödravården och 24 för barnavården.

Kommissionen bär redan för budgetåret 1936/1937 räknat med statsbidrag

till 10 mödravårds- och 20 barnavårdscentraler. På den återstående

delen av 5-årsperioden skulle alltså, vad angår centraler av typ I, falla en

mödravårds- och fyra barnavårdscentraler. Statsbidragsbeloppet för dessas

inrättande bleve tillhopa 5 000 kr. Det erforderliga antalet mödra- och barnavårdscentraler

av typ II kan i huvudsaklig överensstämmelse med medicinalstyrelsens

beräkningsgrunder uppskattas till 80. Vid en utbyggnad under

fem år skulle det årliga statsbidraget för dessa centralers inrättande bliva

16 000 kr. Mödra- och barnavårdsstationerna av typ III komma icke att

åsamka staten några engångskostnader.

Under antagande att 60 procent av barnaföderskorna komma att förlösas

å anstalt, har kommissionen, som tidigare nämnts, uppskattat behovet avvårdplatser

för barnsbörd lill 600 för de fyra största städerna och till 1 548

för de övriga delarna av riket, alltså tillhopa omkring 2 150. Vid full utbyggnad

efter en tid av fem år skulle det årliga driftkostnadsbidraget under

angivna förutsättningar bliva (2 150 X 330 X 2) = 1 419 000 kr. eller i

avrundat tal 1 420 000 kr. Av samma skäl, som anförts vid beräknandet av

motsvarande bidrag för budgetåret 1936/1937, torde driftkostnadsbidrag till

väntehemmen kunna inrymmas i nyssnämnda belopp.

Inom 10 år kan förenämnda beräknade antal distriktsbarnmorskor av

1 600 antagas hava sjunkit ytterligare till 1 300. Reservbarnmorskornas antal

synes i samband därmed vara i behov av viss ökning, varvid kommissionen

förslagsvis räknar med en höjning från 60 till 100. Efter sagda tid

skulle därmed distrikts- och reservbarnmorskornas löner komma alt uppgå

till (1 400 X 1 650) = 2 310 000 kr. per år, örn man enbart räknade med

den lägre avlöningen. Institutionen kommunalt anställda barnmorskor åter

kan praktiskt taget beräknas bliva avvecklad inom ifrågavarande tid. enär

av dessa barnmorskor mer än hälften därunder kommer att avgå på grund

av uppnådda 70 levnadsår samt vidare en del torde bliva distrikts- eller reservbarnmorskor

och jämväl frivillig avgång kan påräknas. De distrikts- och

reservbarnmorskor, som erhållit en utökad utbildning enligt kommissionens

förslag, skulle emellertid åtnjuta ett statsbidrag till Hinell av 1 800 kr. per år

jämte tro ålderstillägg, vart och ett å 100 kr. eller sammanlagt i genomsnitt

2 000 kr. per år. Dä antalet ifrågavarande barnmorskor år 1946 kan antagas

uppgå till högst 240 (30 per år under 8 år), skulle vid nu avsedda

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

1 O-årsperiods slut det totala årliga statsbidraget till barnmorskornas avlöning

uppgå till, förutom förenämnda belopp, 2 310 000 kr., ett belopp av

(240 X 350) = 84 000 kr. eller tillsammans omkring 2 395 000 kr. Detta

belopp är säkerligen att beteckna såsom en maximisiffra, då efter denna tidpunkt

antalet distrikts- och reservbarnmorskor fortfarande kommer att

sjunka allt efter avgång av äldre befattningshavare och i samband därmed

vidtagna distriktsregleringar. Vid ett utbyggande av anstaltsvården, så att

60 procent av barnaföderskorna beräknas kunna begagna sig av dylik vård,

synes man kunna räkna med att mellan 1 000 och 1 100 distriktsbarnmorskor

jämte ett mindre antal reservbarnmorskor äro erforderliga. Av nu föreliggande

förhållanden att döma kan nedbringandet av antalet nämnda tjänstebarnmorskor

till 1 000 icke beräknas vara genomfört förrän efter en tid

av omkring 20 år. Om samtliga dessa barnmorskor vid sist angiven tidpunkt

hade den av kommissionen föreslagna utökade utbildningen, vilket

dock icke kan förutsättas bliva fallet förrän om cirka 30 år, skulle det totala

årliga statsbidraget till barnmorskornas avlöning uppgå till 2 000 000 kr.

Kommissionen bär icke upptagit något belopp för bestridande av utgifter

till vikarier för distrikts- och reservbarnmorskor vid semester och annan

tjänstledighet. I regel torde vid nämnda ledigheter reservbarnmorskorna kunna

uppehålla befattningarna, respektive distriktsbarnmorskorna jämte egen

tjänst uppehålla befattning i ett närliggande distrikt, vilket i bägge fallen

bomme att ske utan särskild ersättning. I fråga örn annan ledighet än semester

uppstår därvid en besparing i utgifterna. Denna besparing torde

sannolikt vara tillräcklig för att i de fall, då nämnda förfarande av en eller

annan anledning icke kan tillämpas, avlöna vikarie, som icke är distriktseller

reservbarnmorska.

Det antal mödra- och barnavårdscentraler, för vilka statsbidrag komme att

utgå, skulle, såsom av det redan anförda framgår, efter full utbyggnad uppgå

till 13 mödravårdscentraler av typ I, 24 barnavårdscentraler av typ I samt

80 mödra- och barnavårdscentraler av typ II. Driftkostnadsbidragen till

centralerna av typ I bleve med ovan angivna beräkningsgrunder [13 X (1 500

+ 600)] — 27 300 kr., respektive [24 X (2 000 + 1 200)] = 76 800 kr. I

fråga om centralerna av typ II beräknas läkararvodet till 2 000 kr. för år och

sköterskans arvode inklusive ålderstillägg till 1 200 kr. för år, vilket skulle

betinga ett årligt statsbidragsbelopp av [80 X (2 000 + 1 200) ] = 256 000 kr.

I likhet med medicinalstyrelsen uppskattar kommissionen den årliga driftkostnaden

för vårdstationerna till (250 X 300) — 75 000 kr., vartill bör läggas

ett belopp av 25 000 kr. såsom bidrag till sköterskornas resor i och för

hembesök i barnavården. Summeras nu nämnda delposter, erhålles ett statsbidragsbelopp

av (27 300 + 76 800 + 256 000 + 75 000 + 25 000) = 460 100

kr. per år eller i avrundat tal 460 000 kr. Med detta belopp torde man böra

räkna efter en tid av 10 år.

Statsbidraget till upplysningsverksamhet anser kommissionen böra utgå

med 50 000 kr. för år även efter det mödra- och barnavården är fullt utbyggd,

och statsbidragsbeloppet till stipendier för barnmorskeutbildningen

skulle vid sagda tid utgöra 10 000 kr. per år.

Kompletteringskurser i barnavård skulle enligt kommissionens i kap. II

avgivna förslag till en början anordnas till ett antal av två per år och en

kostnad av tillhopa 3 000 kr. för år räknat. Efter 10 års förlopp torde dylika

kurser icke längre vara erforderliga.

I nyssnämnda kapitel har även angivits, att inom de närmaste åren för

den förebyggande barnavårdsverksamheten vore erforderligt ett statsbidrag

av 40 000 kr. per år för barnmorskornas medverkan i denna vård. Detta

statsbidrag kommer emellertid att avvecklas i samma mån som tillräckligt

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

antal distriktssköterskor och barnmorskor med för denna verksamhet erforderlig

kompetens utbildats. I förevarande beräkningar upptager kommissionen

ett belopp av 40 000 kr. för ändamålet.

Slutligen vill kommissionen erinra, att enligt dess förslag de kommunalt

anställda barnmorskorna skulle bliva berättigade alt vid uppnådda 55 levnadsår

avgå med pension av statsmedel till ett belopp, motsvarande hel pension

för distriktsbarnmorska minskat med vad vederbörande må vara berättigad

uppbära i pension från barnmorskornas pensionsanstalt. Dylika

statspensioner skulle för vissa år framåt kräva ett statsbidrag, som av kommissionen

uppskattats till högst 40 000 kr. per år, men det totala bidragsbeloppet

komme självfallet att minska för varje år och vid tidpunkten för

en full utbyggnad av förlossningsvården torde man icke behöva räkna med

dylikt statsbidrag, i varje fall icke i någon nämnvärd omfattning.

De ovan angivna statsbidrag, som kunna antagas komma att utgå efter det

att en tid av 10 år förflutit, giva en approximativ totalsumma av 4 400 000 kr.

per år.

Detta belopp är icke att betrakta såsom i sin helhet nya kostnader för det

allmänna.

Enligt ovanstående förslag skola nämligen å staten överflyttas dels primärkommunernas

kostnader för distriktsbarnmorskornas kontanta avlöningar,

dels landstingens bidrag till nämnda kostnader mot det att landstingen åtaga

sig att i stället för primärkommunerna svara för distriktsbarnmorskornas

bostadsförmåner. Vidare skola landstingens utgifter till reservbarnmorskor

och kommunalt anställda barnmorskor övertagas av statsverket. Dessa kostnader

uppgå för närvarande, vad distriktsbarnmorskorna beträffar, till ungefär

1 600 X (450 + 250) = 1 120 000 kr. för år och, i fråga örn reservbarnmorskorna

samt de kommunalt anställda barnmorskorna, till omkring

60 X 400 + 80 X 200 = 40 000 kr. för år, d. v. s. sammanlagt omkring

1 160 000 kr. för år. Denna summa motsvarar sålunda allenast en omflyttning

av utgifter från landstingen och primärkommunerna till staten och innefattar

följaktligen inga nya utgifter för det allmänna.

Det må ock erinras, att statsutgifterna för barnmorskeväsendet för budgetåret

1936/1937 upptagits till 697 000 kr. Med detta årliga belopp måste man

i stort sett räkna för de närmaste tio åren även om den föreslagna omorganisationen

icke kommer till stånd.

Kostnaderna för den fria barnmorskehjälpen samt den fria för- och eftervården

utgöra en icke obetydlig del av ovannämnda totalsumma av 4 400 000

kr. För den händelse man ej räknar med en förändring av nu utgående

statsanslag till moderskapsunderstöd och moderskapshjälp, skulle dessa kostnader,

som för närvarande kunna uppskattas till omkring 750 000 kr. för år

räknat, endast innebära en överflyttning av statsutgifter från ett anslag till

ett annat och sålunda ej heller representera någon ny utgift från det allmännas

sida.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Förslag:

till

Kungörelse angående statsbidrag för uppförande eller inrättande av

förlossningsanstalter.

Härigenom förordnas som följer:

§ 1.

Statsbidrag må utgå till landsting eller stad, som ej deltager i landsting,

för uppförande eller inrättande av barnbördshus, barnbördsavdelning,

förlossningshem och förlossningsrum hos barnmorska.

Härvid skall förstås 1) med barnbördshus helt fristående förlossningsanstalt,

som inrymmer mer än tio vårdplatser, 2) med barnbördsavdelning sådan

avdelning för förlossningar, som anordnats i samband med lasarett,

tillhörigt landstinget eller staden, eller därmed jämförlig sjukvårdsinrättning

eller vid landstinget tillhörig sjukstuga, 3) med förlossningshem helt

fristående förlossningsanstalt, som inrymmer högst tio vårdplatser, samt

4) med förlossningsrum hos barnmorska ett i samband med distriktsbarnmorskas

bostad inrättat, för förlossningar avsett rum med en eller två

vårdplatser.

§ 2.

Statsbidrag må under villkor, som nedan i § 3 omförmäles, utgå med följande

belopp, nämligen:

a) där den, som ämnar anordna barnbördshus eller barnbördsavdelning,

för ändamålet uppför ny byggnad, med högst hälften av byggnadskostnaderna,

däri ej inräknade utgifter för anskaffande av tomt eller inventarier, dock

att bidraget ej må överstiga 2 500 kronor för varje vårdplats, som barnbördshuset

eller avdelningen med normal beläggning beräknas rymma;

b) där byggnad av vederbörande inköpes för inrättande av barnbördshus

eller barnbördsavdelning, med högst hälften av köpesumman, i vad den avser

själva byggnaden, samt av kostnaderna för de om- eller tillbyggnadsarbeten,

som erfordras för byggnadens användande till det nya ändamålet, dock

att bidraget ej må överstiga 1 750 kronor för varje sådan vårdplats, som

under a) sägs;

c) där till barnbördshus eller barnbördsavdelning tages i anspråk i vederbörandes

ägo befintlig byggnad, som ej av vederbörande uppförts eller inköpts

för sådant ändamål, med högst hälften av kostnaderna för de om- eller

tillbyggnadsarbeten, vilka erfordras för byggnadens användande till det nya

ändamålet, dock att bidraget ej må överstiga 1 250 kronor för varje sådan

vårdplats, som under a) sägs; samt

d) där den, som ämnar anordna förlossningshem eller förlossningsrum hos

barnmorska, för ändamålet uppför ny byggnad, med 1 000 kronor för varje

vårdplats, som förlossningshemmet eller förlossningsrummet med normal

beläggning beräknas rymma.

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

§ 3.

Statsbidrag må utgå endast under villkor, att en för landstingsområdet

eller staden uppgjord plan beträffande förlossningsvården blivit av medicinalstyrelsen

godkänd, att anstalten i fråga ingår som ett led i nämnda plan

samt att, vad angår barnbördshus och barnbördsavdelningar, medicinalstyrelsen

finner, att minst en barnmorska skäligen kan antagas få tillräcklig

sysselsättning i förlossningsvård vid barnbördshuset eller barnbördsavdelningen.

§ 4.

Ansökning örn statsbidrag skall, ställd till Kungl. Maj:t, ingivas till medicinalstyrelsen

samt vara åtföljd av följande handlingar:

a) beskrivning över byggnadstomtens storlek, läge och beskaffenhet;

d) dels fullständiga ritningar för anstalten i fråga jämte beskrivning över

ritningarna eller, beträffande äldre byggnad, över vilken ritningar icke finnas,

en skiss över byggnaden tillika med kortfattad beskrivning över densamma

och dess inredning, dels kostnadsförslag för anstaltens uppförande eller inrättande

dels ock uppgift å det avsedda antalet vårdplatser; samt

c) förbindelse av vederbörande dels att icke utan Kungl. Maj:ts särskilda

medgivande nedlägga anstalten eller använda densamma till annat än det

därmed avsedda ändamålet, dels att ej beträffande vårdplatser å allmän sal

eller förlossningsrum hos barnmorska kräva högre vårdavgift än en krona

för dag och barnaföderska, eller, efter förlossningen, för dag och modern

jämte det nyfödda barnet eller barnen, dels att för anstaltens del underkasta

sig bestämmelserna i denna kungörelse dels ock att, om något av nu nämnda

villkor framdeles icke fullgöres, återbära uppburet statsbidrag eller så stor

del därav, som av Kungl. Maj :t bestämmes.

§ 5.

Sedan de ingivna ritningarna blivit av medicinalstyrelsen, vad angår barnbördshus

eller barnbördsavdelning efter byggnadsstyrelsens hörande, granskade

samt anstaltens läge och plan i övrigt av medicinalstyrelsen prövats,

har sistnämnda styrelse att till Kungl. Maj:t insända ansökningen jämte

därtill hörande handlingar ävensom eget yttrande, vilket tillika bör innehålla

dels uppgift om det högsta antal vårdplatser, som anstalten efter medicinalstyrelsens

bedömande lämpligen kan med normal beläggning rymma,

dels ock yttrande, huruvida de villkor, som i § 3 uppställts, hava blivit uppfyllda.

§ 6.

Beviljat statsbidrag må ej till vederbörande utbetalas förrän anstalten blivit

genom medicinalstyrelsens försorg avsynad och därefter av styrelsen

godkänd samt styrelsen granskat till riktigheten bestyrkta räkenskaper över

anskaffningskostnaden eller räkenskapssammandrag, som i vederbörlig ordning

utsedda revisorer upprättat däröver. Finner medicinalstyrelsen därvid

förhållanden hava inträtt, som böra föranleda ändring i statsbidragets belopp,

har styrelsen att därom göra framställning hos Kungl. Maj:t. I motsatt

fall äger medicinalstyrelsen att, på rekvisition, till vederbörande utbetala

det beviljade bidraget av medel, som blivit av riksdagen för ändamålet anvisade.

§ 7.

Anstalt, för vilken statsbidrag beviljats, skall stå under överinseende av

vederbörande förste provinsialläkare eller med förste provinsialläkare lik
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

ställd stadsläkare; dock att sådan anstalt, som är anordnad vid lasarett eller

därmed jämställd sjukvårdsinrättning, skall stå under samma inseende, som

vederbörande sjukvårdsinrättning i övrigt är underkastad.

Anstalten skall vara så anordnad, att de därstädes intagna kvinnorna ävensom

deras nyfödda barn kunna å anstalten erhålla en ur medicinsk synpunkt

tillfredsställande skötsel.

Vid barnbördshus, förlossningshem och förlossningsrum hos barnmorska

skall vården stå under tillsyn av särskilt förordnad läkare och vid barnbördsavdelning

av lasarettsläkare eller därmed jämställd läkare eller, beträffande

sjukstuga, sjukstuguläkare^

Vid anstalten skall vara anställd vårdpersonal i tillräckligt antal och med

erforderlig utbildning.

§ 8.

Den läkare, som har närmaste tillsynen över barnbördshus, förlossningshem

eller förlossningsrum hos barnmorska, åligger att vaka över att skötseln

av de därstädes intagna kvinnorna ävensom deras nyfödda barn är tillfredsställande

ur medicinsk synpunkt, vid behov lämna erforderlig läkarvård

samt tillse, att journal föres över sagda kvinnor och barn.

§ 9.

Vederbörande landsting eller stad, som ej deltager i landsting, har att tillse,

att beträffande anstalt, som i § 8 sägs, årligen inom mars månads utgång

till medicinalstyrelsen avlämnas redogörelse för anstaltens verksamhet under

närmast föregående år enligt av medicinalstyrelsen fastställda formulär och

meddelade föreskrifter.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1937.

i

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Förslag

till

Kungörelse angående statsbidrag till driftkostnaderna vid förlossnings
anstalter

och väntehem.

Härigenom förordnas som följer:

§1.

Statsbidrag må utgå till landsting, kommun, kommunalförbund, förening,

stiftelse eller enskild person för driften av barnbördshus, barnbördsavdelning,

förlossningshem och förlossningsrum hos barnmorska ävensom för driften av

väntehem för barnaföderskor i rikets ödemarksområden.

Härvid skall förstås 1) med barnbördshus helt fristående förlossningsanstalt,

som inrymmer mer än tio vårdplatser, 2) med barnbördsavdelning sådan

avdelning för förlossningar, som anordnats i samband med lasarett eller

därmed jämförlig sjukvårdsinrättning eller vid sjukstuga, 3) med förlossningshem

helt fristående förlossningsanstalt, som inrymmer högst tio vårdplatser,

4) med förlossningsrum hos barnmorska ett i samband med distriktsbarnmorskas

bostad inrättat, för förlossningar avsett rum med en eller två vårdplatser

samt 5) med väntehem för barnaföderskor såväl särskilda för ändamålet

anordnade hem som därför lämpade rum.

§ 2.

Statsbidrag utgår under villkor, som nedan i §§ 3—6 omförmäles, med två

kronor för vårddag och barnaföderska, som vårdas å allmän sal eller förlossningsrum

hos barnmorska, dock högst för tio dagar, samt med två kronor

för dag och barnaföderska, som vistas i väntehem, dock högst för femton

dagar.

§3.

Statsbidrag må utgå allenast för förlossningsanstalt eller väntehem, som

uppfyller bestämmelserna i denna kungörelse och där vårdavgiften å allmän

sal eller förlossningsrum hos barnmorska eller vistelseavgiften å väntehem

icke utgår med högre belopp än en krona för dag och barnaföderska eller,

efter förlossningen, för dag och modern jämte det nyfödda barnet eller barnen.

§4.

Statsbidrag må icke utgå för större antal platser än som av medicinalstyrelsen

fastställts eller fastställes såsom motsvarande normal beläggning.

§ 5-

Statsbidrag må utgå endast under villkor, att en för vederbörande landstingsområde

eller stad, som ej deltager i landsting, uppgjord plan beträffande

förlossningsvården blivit av medicinalstyrelsen godkänd och att anstalten

eller väntehemmet i fråga ingår som ett led i nämnda plan.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

§6.

Som villkor för erhållande av statsbidrag skall ytterligare gälla:

a) beträffande barnbördshus och barnbördsavdelning att minst en barnmorska

bär tillräcklig sysselsättning i förlossningsvård vid barnbördshuset

eller barnbördsavdelningen;

b) i fråga om förlossningsanstalt, som tillhör annan än landsting eller stad,

som ej deltager i landsting, att anstaltens huvudman skall hava förbundit sig

att, därest ledningen för den förebyggande mödra- och barnavården inom

landstingsområdet eller staden så prövar lämpligt, genom anstalten utöva

dylik vård;

c) beträffande sådana enskilda förlossningshem eller förlossningsrum, där

verksamhet bedrevs vid tiden för ikraftträdandet av stadgan den 29 maj 1931

(nr 172) angående enskilda sjukhem och förlossningshem, att sådant tillstånd

skall hava lämnats, som avses i 2 § nämnda stadga; samt

d) vad angår väntehem att statsbidrag endast beräknas för barnaföderska,

som bor på ett avstånd från förlossningsanstalten av minst tre mil, eller, om

avståndet i fråga är kortare, att genom intyg av vederbörande kommunalnämndsordförande

styrkes, att kommunikationerna från hemorten till förlossningsanstalten

äro särskilt svåra.

§ 7.

Ansökning om statsbidrag för visst år skall, ställd till medicinalstyrelsen,

före utgången av nästföregående år ingivas till nämnda myndighet. Ansökningen

skall innehålla uppgift örn det antal platser, för vilket statsbidrag

begäres, samt om storleken av den avgift, som är bestämd för vård eller vistelse

å de avsedda platserna. Dessutom skall ansökning, som avser barnbördshus

eller barnbördsavdelning, innehålla uppgift angående i § 6 a) omnämnt

förhållande och ansökning, som avser i § 6 b) angiven anstalt, förbindelse,

varom i sistnämnda författningsrum sägs.

Avser ansökningen förlossningsanstalt, skall, där statsbidrag ej erhållits för

uppförandet eller inrättandet av anstalten samt statsbidrag till driftkostnaderna

ej tidigare beviljats, ansökningen vara åtföljd av följande handlingar:

a) kortfattad beskrivning av byggnadstomtens storlek, läge och beskaffenhet;
b)

ritningar eller skiss över anstalten jämte kortfattad beskrivning över

densamma och dess inredning;

c) redogörelse beträffande anstalten i de hänseenden, varom förmäles i

andra, tredje och fjärde styckena av § 9 här nedan; samt

d) förbindelse av vederbörande att så länge statsbidrag till driften utgår

underkasta sig bestämmelserna i denna kungörelse ävensom de föreskrifter i

övrigt, som må varda i behörig ordning meddelade.

Avser ansökningen väntehem, skall den vara åtföljd av yttrande utav

vederbörande tjänsteläkare angående väntehemmets lämplighet.

Drives förlossningsanstalt eller väntehem av förening eller stiftelse, skall

ansökningen jämväl innehålla uppgift å den person, som äger att å föreningens

eller stiftelsens vägnar tala och svara.

§8.

Sedan medicinalstyrelsen granskat ansökningshandlingarna och fattat beslut

i fråga om det begärda statsbidraget, har styrelsen att om beslutet underrätta

sökanden.

Varder statsbidrag beviljat för visst år, skall detsamma utbetalas kvartalsvis

i efterskott. Rekvisition av beviljat bidrag skall ingivas till medicinalstyrelsen

efter utgången av mars, juni, september och december månader. Dylik

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

rekvisition skall innehålla uppgift om det antal underhållsdagar vid förlossningsanstalten

eller vistelsedagar vid väntehemmet för varje dag under närmast

föregående kvartal, för vilket statsbidrag må utgå enligt vad ovan i denna

kungörelse stadgas. Denna uppgift skall vara grundad på utdrag av förlossningsanstaltens

eller väntehemmets journal och försedd med granskningspåskrift

av den, som jämlikt stadgande i § 9 har överinseende över anstalten

eller väntehemmet. Avser rekvisitionen väntehem, skall ock genom intyg av

vederbörande kommunalnämndsordförande styrkas, att sådana i § 6 d) omnämnda

förhållanden för varje fall förelegat, som enligt sagda författningsrum

berättiga till statsbidrags erhållande.

Efter granskning av rekvisitionen bär medicinalstyrelsen att av medel, som

blivit av riksdagen för ändamålet anvisade, till vederbörande utbetala det

belopp, som för ifrågavarande kvartal må utgå såsom statsbidrag.

Formulär till rekvisition av beviljat statsbidrag fastställes av medicinalstyrelsen.

§9.

Förlossningsanstalt, för vilken statsbidrag beviljats, skall stå under överinseende

av vederbörande förste provinsialläkare eller med förste provinsialläkare

likställd stadsläkare; dock att sådan anstalt, som är anordnad vid lasarett

eller därmed jämställd sjukvårdsinrättning, skall stå under samma inseende,

som vederbörande sjukvårdsinrättning i övrigt är underkastad.

Förlossningsanstalten skall vara så anordnad, att de därstädes intagna

kvinnorna ävensom deras nyfödda barn kunna å anstalten erhålla en ur medicinsk

synpunkt tillfredsställande skötsel.

Vid barnbördshus, förlossningshem och förlossningsrum hos barnmorska

skall vården stå under tillsyn av särskilt förordnad läkare och vid barnbördsavdelning

av lasarettsläkare eller därmed jämställd läkare eller, beträffande

sjukstuga, sjukstuguläkaren.

Vid förlossningsanstalt skall vara anställd vårdpersonal i tillräckligt antal

och med erforderlig utbildning.

Väntehem skall stå under överinseende av vederbörande förste provinsialläkare.

Den närmaste tillsynen däröver utövas av vederbörande tjänsteläkare

i orten.

§ 10.

Den läkare, som har närmaste tillsynen över barnbördshus, förlossningshem

eller förlossningsrum hos barnmorska, åligger att vaka över att skötseln

av de därstädes intagna kvinnorna ävensom deras nyfödda barn är tillfredsställande

ur medicinsk synpunkt, att vid behov lämna erforderlig läkarvård

samt att tillse, att journal föres över sagda kvinnor och barn.

Läkare, som bar närmaste tillsynen över väntehem, åligger att vaka över

att väntehemmet uppfyller de anspråk, som böra ställas på ett dylikt hem,

samt att tillse, att journal föres över de kvinnor, som taga in å detsamma.

§ 11.

Den, som för visst år eller del därav uppburit statsbidrag till driften vid

förlossningsanstalt, varom i § 10 första stycket sägs, eller vid väntehem, har

att tillse, att inom mars månads utgång året efter det, som statsbidraget avser,

till medicinalstyrelsen avlämnas redogörelse för förlossningsanstaltens eller

väntebemmets verksamhet under den tid, för vilken statsbidrag sålunda uppburits,

enligt av medicinalstyrelsen fastställda formulär och meddelade föreskrifter.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1937.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Förslag

till

Lag om anställande ay distriktsbarnmorskor m. m.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

För tillgodoseende av barnaföderskors behov av förlossningshjälp skall riket

vara indelat i barnmorskedistrikt, vart och ett med minst en fast anställd

distriktsbarnmorska. Distriktsindelningen fastställes av medicinalstyrelsen,

som därjämte efter förslag av barnmorskestyrelsen, varom i 2 § förmäles, bestämmer

antalet distriktsbarnmorskor för varje distrikt.

Utan hinder av vad i denna lag stadgas äger medicinalstyrelsen att för

stad, som ej deltager i landsting, medgiva, att staden må undantagas från

distriktsindelningen, under villkor att staden träffat avtal med tillräckligt

antal barnmorskor att utan särskild ersättning lämna förvård åt havande

kvinnor, biträda vid förlossning i hemmet ävensom lämna eftervård åt kvinnor,

som förlösts i hemmet.

2 §•

Inom varje landstingsområde och i varje stad, som ingår i distriktsindelningen

men ej deltager i landsting, skall, på landstingets eller stadens bekostnad,

finnas en barnmorskestyrelse, vilken skall hava till uppgift att handlägga

ärenden rörande barnmorskeväsendet inom landstingsområdet eller

staden.

Barnmorskestyrelse inom landstingsområde skall bestå av förste provinsialläkaren

eller dennes ställföreträdare som ordförande samt två av landstinget

för fem år i sänder utsedda ledamöter jämte enahanda antal för samma

tid utsedda suppleanter.

Beträffande stad, som nyss nämnts, skall styrelsen bestå av vederbörande

förste stadsläkare eller dennes ställföreträdare som ordförande samt två av

stadsfullmäktige för fem år i sänder valda ledamöter jämte enahanda antal

för samma tid utsedda suppleanter. På framställning av sådan stad äger

Kungl. Maj:t medgiva den ändring av styrelsens sammansättning, som kan

finnas påkallad.

Närmare bestämmelser om barnmorskestyrelsernas verksamhet utfärdas

av Kungl. Majit.

3 §.

Till distriktsbarnmorska må antagas legitimerad barnmorska, vilken erhållit

den utbildning, som avses i denna dag utfärdad stadga för barnmorskeundervisningen,

eller av medicinalstyrelsen förklarats hava annorledes förvärvat

motsvarande mått av kunskaper och färdigheter.

Distriktsbarnmorska förordnas av barnmorskestyrelsen tills vidare med sex

månaders ömsesidig uppsägningstid.

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

4 §.

Det åligger distriktsbarnmorska att utan särskild ersättning lämna förvård

åt havande kvinnor, biträda vid förlossning i hemmet ävensom lämna eftervård

åt kvinnor, som förlösts i hemmet. Därjämte är distriktsbarnmorska

utan särskild ersättning skyldig att dels efter anvisning av barnmorskestyrelsen

tjänstgöra å förlossningsanstalt, som drives av landsting eller stad, som

ej deltager i landsting, dels ock i den utsträckning, medicinalstyrelsen bestämmer,

biträda i statsunderstödd förebyggande barnavårdsverksamhet.

5 §•

Mom. 1. Distriktsbarnmorska skall åtnjuta dels kontant lön av minst etttusenåttahundra

kronor för år jämte tre ålderstillägg, vartdera å etthundra

kronor, efter tre, sex och nio års väl vitsordad tjänstgöring dels ock kostnadsfritt

möblerad bostad jämte värme och lyse eller ock ersättning för dessa naturaförmåner

efter ortens pris. Bostaden skall omfatta minst ett rum och

kök jämte nödiga uthus ävensom, där så lämpligen kan ske, särskilt rum för

mottagning. Tillika skall distriktsbarnmorska, där så lämpligen kan ske,

beredas fri telefon.

Distriktsbarnmorska skall tillika kostnadsfritt erhålla alla för förlossningsbiträde

erforderliga förbrukningsartiklar.

Distriktsbarnmorska äger rätt att åtnjuta semester under sammanlagt en

månad årligen på tid, som barnmorskestyrelsen bestämmer.

Mom. 2. Fråga angående utgörande och beskaffenhet av naturaförmåner

ävensom rörande ersättning för sådan förmån skall i händelse av tvist

hänskjutas till medicinalstyrelsen, som härutinnan äger meddela beslut.

6 §.

Mom. 1. Distriktsbarnmorska tillkommande kontant lön intill ett belopp

av ettusenåttahundra kronor samt ålderstillägg utgå av statsmedel, övriga

henne tillkommande avlöningsförmåner samt kostnader för telefon och förbrukningsartiklar

bestridas av vederbörande landsting eller stad, som ej deltager

i landsting.

Mom. 2. Då distriktsbarnmorska för förrättning måst företaga färd, som

överstigit en kilometer, är hon berättigad att av den kvinna, hon vårdat, erhålla

antingen fri skjuts eller ersättning för resekostnaden enligt taxa, som

framställes av medicinalstyrelsen.

Tvist rörande resekostnad som nu sagts skall hänskjutas till barnmorskestyrelsen,

som härutinnan äger meddela beslut.

7 §.

Inom varje landstingsområde skall finnas en eller flera reservbarnmorskor.

Antalet bestämmes av medicinalstyrelsen efter förslag av barnmorskestyrelsen.

Då medicinalstyrelsen så prövar nödigt, skall vad i första stycket sägs gälla

även beträffande stad, som ingår i distriktsindelningen men ej deltager i

landsting.

Reservbarnmorskorna skola fullgöra distriktsbarnmorskornas åligganden,

då dessa åtnjuta semester eller eljest förfall för dem föreligger, och skola i

övrigt vara skyldiga tjänstgöra inom förlossningsvården efter anvisning av

barnmorskestyrelsen.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

8§.

Vad i 3, 4, 5 och 6 §§ sägs beträffande distriktsbarnmorska skall i tillämpliga

delar gälla jämväl i fråga om reservbarnmorska.

9 §.

Under tid, då reservbarnmorska tjänstgör å annan ort än den, där hon är

bosatt, skall hon förses med möblerat rum jämte värme och lyse. När dylik

tjänstgöring avser fullgörande av distriktsbarnmorskas åligganden under

det denna åtnjuter semester eller eljest förfall för henne föreligger, skall

nämnda rum med värme och lyse tillhandahållas av distriktsbarnmorskan;

i övriga fall åligger det vederbörande landsting eller stad, som ej deltager i

landsting, att låta förse reservbarnmorskan med nämnda förmåner.

För kostnader i anledning av färd från bostadsorten till annan tjänstgöringsort

och åter eller mellan två dylika tjänstgöringsorter skall reservbarnmorska

erhålla ersättning av vederbörande landsting eller stad, som ej deltager

i landsting, efter vad som föreskrives i gällande resereglemente beträffande

rese- och traktamentsklass III F.

Denna lag, varigenom lagen den 28 mars 1919 (nr 138) om anställande av

distriktsbarnmorskor m. m. upphäves, träder i kraft den 1 januari 1937.

Härvid skola gälla följande

Övergångsbestämmelser.

1 :o) Utan hinder av vad i denna lag föreskrives örn behörighetsvillkor för

tjänst såsom distrikts- eller reservbarnmorska skall beträffande de distriktsoch

reservbarnmorskor, som redan antagits vid tiden för lagens ikraftträdande,

gälla vad däri stadgas, och må jämväl efter nämnda tidpunkt till sådan

tjänst antagas barnmorska, som varit därtill behörig enligt gamla lagen; dock

skall i fråga om avlöning och andra förmåner till sådana distrikts- och reservbarnmorskor,

som nu angivits, gälla vad i nästföljande stycke föreskrives.

Distrikts- eller reservbarnmorska, vilken icke erhållit den utbildning, som

avses i denna dag utfärdad stadga för barnmorskeundervisningen, och icke

heller av medicinalstyrelsen förklarats hava annorledes förvärvat motsvarande

mått av kunskaper och färdigheter, skall i kontant lön erhålla minst etttusenfemhundra

kronor för år jämte två ålderstillägg, vartdera å etthundra

kronor, efter fem och tio års väl vitsordad tjänstgöring. Kontant lön intill

ett belopp av ettusenfemhundra kronor samt ålderstillägg, som nu sagts, utgå

av statsmedel. Därjämte skall dylik barnmorska av vederbörande landsting

eller stad, som ej deltager i landsting, erhålla de övriga avlöningsförmåner

och kostnadsersättningar, som i nya lagen angivas, dock icke möblering av

bostaden. Sådan barnmorska skall äga rätt till semester under fjorton dagar

årligen på tid, som barnmorskestyrelsen bestämmer. Har distriktsbarnmorska,

som nu nämnts, förordnats att biträda i förebyggande barnavårdsverksamhet,

utgår härför ersättning enligt vad därom finnes särskilt stadgat.

2:o) Där inom område, som enligt av medicinalstyrelsen jämlikt 1 § här

ovan fastställd distriktsindelning skall utgöra ett barnmorskedistrikt, vid tiden

för lagens ikraftträdande finnes en eller flera barnmorskor, som äro fast

anställda av kommun eller kommuner enligt lagen den 13 juni 1908 (nr 57)

angående kommuns skyldighet i fråga örn anställande av barnmorska, skall

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

detta.icke utgöra hinder för anställande av distriktsbarnmorska för området,

under förutsättning, att från distriktsbarnmorskans verksamhet undantages

biträde vid förlossningar inom den eller de kommuner, där enligt lagen den

13 juni 1908 anställd barnmorska alltjämt tjänstgör.

3:o) Av kommun eller kommuner anställd barnmorska, som ovan under

2:o) sägs, skall åtnjuta dels löneförmåner av vederbörande kommun eller

kommuner enligt 3 § lagen den 13 juni 1908 i lagrummets lydelse enligt lagen

den 9 november 1917 (nr 779), dels ock, under villkor att hon inom sitt område

utan särskild ersättning lämnar förvård åt havande kvinnor, biträder

vid förlossning i hemmet ävensom lämnar eftervård åt kvinnor, som förlösts

i hemmet, av statsmedel fyrahundra kronor om året jämte ersättning enligt

av medicinalstyrelsen fastställd taxa för sålunda lämnad hjälp.

4:o) Av kommun eller kommuner anställd barnmorska, som ovan under

2:o) sägs, skall, om hon frivilligt avgår från sin befattning efter uppnådda

femtiofem levnadsår, vara berättigad att från statens pensionsanstalt av statsmedel

erhålla pension jämte tilläggsförmåner därå efter samma grunder,

som gälla beträffande distriktsbarnmorska, därvid statens pensionsanstalt

skall fastställa, vilken tid hon skäligen må tillgodoräkna såsom tjänsteår.

Från sålunda beräknat pensionsbelopp skall avdrag göras för de pensionsförmåner,

som barnmorskan vid avgången må komma i åtnjutande av på grund

av att hon varit delägare i barnmorskornas pensionsanstalt. Vad ovan i detta

stycke sagts skall dock icke gälla beträffande sådan barnmorska, vars befattning

redan är förenad med pensionsrätt jämlikt reglementet för statens pensionsanstalt

eller som på grund av att hon varit delägare i barnmorskornas

pensionsanstalt är berättigad till pensionsförmåner med högre belopp än här

fastställts.

6—3601130

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Förslag

till

Kungörelse angående statsbidrag till avlöning åt distriktsbarnmorskor

och reservbarnmorskor m. m.

Härigenom förordnas som följer:

§ 1.

I enlighet med bestämmelserna i denna dag utfärdad lag örn anställande

av distriktsbarnmorskor m. m. skall statsbidrag till distrikts- eller reservbarnmorska,

vilken erhållit den utbildning, som avses i denna dag utfärdad

stadga för barnmorskeundervisningen eller av medicinalstvrelsen förklarats

hava annorledes förvärvat motsvarande mått av kunskaper och färdigheter,

årligen utgå med 1 800 kronor jämte det eller de ålder stillägg å 100 kronor,

vartill barnmorskan må vara berättigad.

§ 2.

Har stad, som ej deltager i landsting, jämlikt 1 § andra stycket lagen örn

anställande av distriktsbarnmorskor m. m. undantagits från indelningen i

barnmorskedistrikt, skall för varje barnmorska, med vilken staden träffat

avtal att utan särskild ersättning lämna förvård åt havande kvinnor, biträda

vid förlossning i hemmet ävensom lämna eftervård åt kvinnor, som förlösts

i hemmet, till staden utgå statsbidrag med 1 500 kronor, överstiger antalet

sådana barnmorskor vad medicinalstyrelsen finner för staden erforderligt,

skall statsbidrag dock utgå allenast med så stort belopp, som svarar mot det

erforderliga antalet barnmorskor.

§ 3.

Statsbidrag för viss distrikts- eller reservbarnmorsketjänst utgår allenast

för tid, under vilken tjänsten är besatt med ordinarie innehavare. För tid,

varunder distrikts- eller reservbarnmorska åtnjuter tjänstledighet för enskilda

angelägenheter eller särskilt uppdrag eller i behörig ordning avstängts

från tjänstgöring eller eljest är lagligen förhindrad att sköta befattningen eller

ock avhåller sig från tjänstgöring utan att hava i vederbörlig ordning erhållit

tjänstledighet eller kunna styrka giltigt förfall, utgår icke statsbidrag;

dock må statsbidrag utgå, därest till vikarie under tiden förordnats annan

än distrikts- eller reservbarnmorska och dylik barnmorska ej varit att tillgå

för tjänstens uppehållande.

§ 4.

Såsom villkor för erhållande av statsbidrag för viss distrikts- eller reservbarnmorska

skall gälla:

att till barnmorskan och särskild vikarie för henne utgående avlöningsförmåner

fullt motsvara vad i sådant avseende finnes stadgat, samt

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

att barnmorskan ej uppnått den för rätt till erhållande av pension stadgade

ålder eller, där hon uppnått nämnda ålder, att vederbörande myndighet

medgivit hennes kvarstannande i tjänsten.

§ 5.

Mom. 1. Rekvisition av statsbidrag till avlönande av distrikts- och reservbarnmorskor

skall, avfattad i enlighet med formulär, som fastställes av medicinalstyrelsen,

efter ingången av november månad det år, för vilket bidrag

sökes, av barnmorskestyrelsen upprättas i ett sammanhang för samtliga

distrikts- och reservbarnmorskor inom landstingsområdet eller staden samt

senast den 15 i samma månad avlämnas till länsstyrelsen eller, om Stockholms

stad ingår i distriktsindelningen, Överståthållarämbetet. Vid rekvisition

av statsbidrag skall avdrag göras för pensionsavgift, som utgår enligt

reglementet för statens pensionsanstalt och belöper å den tid, statsbidraget

avser.

Länsstyrelsen eller Överståthållarämbetet har att, efter rekvisitionens behöriga

granskning, före årets utgång, där så kan ske, utanordna till utbetalning

godkänt belopp.

Morn. 2. Rekvisition av statsbidrag, som avses i § 2, skall, ställd till länsstyrelsen

eller vad angår Stockholms stad Överståthållarämbetet och avfattad

i enlighet med formulär, som fastställes av medicinalstyrelsen, efter ingången

av november månad det år, för vilket bidrag sökes, av hälsovårdsnämnden

upprättas i ett sammanhang för samtliga ifrågavarande barnmorskor

i staden samt senast den 15 i samma månad avlämnas till medicinalstyrelsen.

Sedan medicinalstyrelsen försett rekvisitionen med anteckning om det i

§ 2 omförmälda, för staden erforderliga antal barnmorskor, skall medicinalstyrelsen

utan dröjsmål översända rekvisitionen till länsstyrelsen eller Överståthållarämbetet,

som har att, efter rekvisitionens behöriga granskning, före

årets utgång, där så kan ske, utanordna till utbetalning godkänt belopp.

Mom. 3. Inträffar efter tiden för upprättande av rekvisition å statsbidrag

för visst år förhållande, som berättigar till ytterligare statsbidrag för det året,

skall särskild rekvisition beträffande sådant bidrag jämte erforderlig utredning

av barnmorskestyrelsen eller, där sådan icke finnes, hälsovårdsnämnden,

avlämnas till länsstyrelsen eller Överståthållarämbetet inom utgången av

januari månad året efter det, som statsbidraget avser.

Mom. 4. Då statsbidrag rekvireras till ålderstillägg åt distriktsbarnmorska

eller reservbarnmorska, skall medicinalstyrelsens beslut om tillerkännande

av ålderstillägg till barnmorskan bifogas rekvisitionen, därest berörda beslut

ej tillställts länsstyrelsen eller Överståthållarämbetet i samband med rekvisition

för tidigare år.

Mom. 5. Då statsbidrag rekvireras till avlöning åt distrikts- eller reservbarnmorska,

som erhållit tillstånd att kvarstå i tjänsten efter uppnådd pensionsålder,

skall beslutet örn sådant tillstånd bifogas rekvisitionen, därest berörda

beslut ej förut tillställts länsstyrelsen eller Överståthållarämbetet.

Mom. 6. Länsstyrelse så ock Överståthållarämbetet skall värjo år under

juli månad till barnmorskestyrelsen eller hälsovårdsnämnden såsom förskott

på det årets statsbidrag utan särskild rekvisition utbetala tio tolftedelar av

de belopp, som på grund av barnmorskestyrelsens eller hälsovårdsnämndens

under november månad nästföregående år gjorda rekvisition godkänts till

utbetalning; och skall detta förskott avräknas vid slutlig utanordning av

statsbidrag för det löpande året.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1937. Från och med nämnda

dag skall kungörelsen den 18 juni 1926 (nr 384) angående statsbidrag till

avlöning åt distriktsbarnmorskor och reservbarnmorskor upphöra att gälla

utom i vad den avser statsbidrag för tid före den nu utfärdade kungörelsens

ikraftträdande.

Statsbidrag till avlönande av sådan distrikts- eller reservbarnmorska, vilken

icke erhållit den utbildning, som avses i denna dag utfärdad stadga för

barnmorskeundervisningen, och icke heller av medicinalstyrelsen förklarats

hava annorledes förvärvat motsvarande mått av kunskaper och färdigheter,

skall i enlighet med vad som föreskrives under l:o) i övergångsbestämmelserna

till denna dag utfärdad lag örn anställande av distriktsbarnmorskor

m. m. årligen utgå med 1 500 kronor jämte det eller de ålderstillägg å 100

kronor, vartill barnmorskan må vara berättigad.

Statsbidrag till avlönande av sådan av kommun eller kommuner anställd

barnmorska, som avses i 2:o) i övergångsbestämmelserna till denna dag utfärdad

lag örn anställande av distriktsbarnmorskor m. m., skall utgå med

dels 400 kronor för år, dels ersättning enligt av medicinalstyrelsen fastställd

taxa för kostnadsfri barnmorskehjälp enligt vad som stadgas under 3:o) i

samma övergångsbestämmelser, allt under villkor att barnmorskan av vederbörande

kommun eller kommuner åtnjuter de löneförmåner, som angivas

i 3 § lagen den 13 juni 1908 (nr 57) angående kommuns skyldighet i fråga

om anställande av barnmorska, sådant lagrummet lyder enligt lagen den 9

november 1917 (nr 779).

I avseende å statsbidrag, varom här ovan sägs, skall i övrigt i tillämpliga

delar gälla vad i denna kungörelse stadgas; dock att från statsbidrag till avlöning

åt sådan av kommun eller kommuner anställd barnmorska, som nyss

nämnts, avdrag icke skall göras för henne åliggande pensionsavgifter till statens

pensionsanstalt.

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Förslag

till

Reglemente för barnmorskestyrelserna i riket.

Härigenom förordnas som följer:

§ 1.

Om barnmorskestyrelses verksamhetsområde och uppgift att handlägga

ärenden rörande barnmorskeväsendet, örn bestridandet av kostnaderna för

barnmorskestyrelses verksamhet samt om sådan styrelses sammansättning

är stadgat i denna dag utfärdad lag örn anställande av distriktsbarnmorskor

m. m.

Utöver stadgandena i nämnda lag och hithörande föreskrifter i gällande

reglemente för barnmorskor skola i avseende å barnmorskestyrelse här nedan

intagna bestämmelser lända till efterrättelse.

§ 2.

Barnmorskestyrelse väljer inom sig vice ordförande. Denne samt en av

styrelsesuppleanterna böra, såvitt möjligt, vara bosatta i eller i närheten av

den stad, där styrelsen skall hava sitt säte.

§ 3.

Avgår ledamot eller suppleant före utgången av den tid, för vilken han

blivit vald, skall för den återstående tjänstgöringstiden nytt val i den avgångnes

ställe så fort ske kan äga rum.

§ 4.

Barnmorskestyrelse sammmanträder minst två gånger årligen och dessutom

på kallelse av ordföranden så ofta han eller de andra ledamöterna anse

detta erforderligt.

§ 5.

Vid fullgörande av den på barnmorskestyrelse ankommande uppgift att

handlägga ärenden rörande barnmorskeväsendet åligger det barnmorskestyrelsen

bland annat:

1) att, då distriktsbarnmorske- eller reservbarnmorsketjänst blir ledig, på

lämpligt sätt kungöra tjänsten och därvid meddela dels den tid, minst trettio

dagar, inom vilken den, som vill ifrågakomma till tjänsten, skall ingiva ansökan

till styrelsen, dels vilka handlingar, som böra fogas vid ansökningen,

dels ock de med tjänsten förenade förmåner;

2) att, sedan ansökningstiden till tjänst, som ovan under 1) sägs, utgått,

tillsätta tjänsten med utfärdande av skriftligt förordnande tills vidare med

sex månaders ömsesidig uppsägningstid, vilket förordnande jämväl skall innehålla

uppgift örn de med tjänsten förenade förmåner och de huvudsakliga

villkor i övrigt, som i avseende å densamma äro gällande;

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

3) att uppsäga distriktsbarnmorska eller reservbarnmorska från hennes

tjänst;

4) att besluta i anledning av distriktsbarnmorskas eller reservbarnmorskas

ansökan om semester och tjänstledighet;

5) att vid vakans, semester och tjänstledighet förordna vikarie å distriktsbarnmorske-

eller reservbarnmorsketjänst;

6) att hos medicinalstyrelsen anmäla distrikts- eller reservbarnmorska till

erhållande av ålderstillägg;

7) att till barnmorska, som avses i 2:o) av övergångsbestämmelserna till

lagen örn anställande av distriktsbarnmorskor m. m., utbetala ersättning enligt

av medicinalstyrelsen fastställd taxa för lämnad kostnadsfri barnmorskehjälp;
8)

att fatta beslut enligt § 28 mom. 1 reglementet för barnmorskor och

underställa dylikt beslut medicinalstyrelsens prövning och fastställelse;

9) att bestämma den ort, där reservbarnmorska skall vara bosatt;

10) att lämna närmare anvisningar rörande reservbarnmorskas tjänstgöringsförhållanden

;

11) att i fall, som avses i § 52 reglementet för barnmorskor, försätta distrikts-

eller reservbarnmorska ur tjänstgöring eller entlediga henne från

den tjänst, hon innehar;

12) att, då mot distrikts- eller reservbarnmorska gjorts anmälan, varom

förmäles i § 42 reglementet för barnmorskor, och ärendet av förste provinsialläkaren

hänskjutits till barnmorskestyrelsen, när omständigheterna därtill

föranleda, meddela den anmälda varning eller avstänga henne från tjänstgöring

för viss tid, dock ej över två månader, eller ock anmäla förseelsen

till åtal;

13) att, på därom framställd begäran och efter hörande av vederbörande

tjänsteläkare, avgiva vitsord örn distrikts- eller reservbarnmorska;

14) alt, efter vederbörande kommuners hörande, till länsstyrelsen ingiva

till medicinalstyrelsen riktade framställningar om gränser för barnmorskedistrikt,

om nya distrikt eller om annan ändring av distriktsindelningen;

15) att till landstinget eller stadsfullmäktige årligen i maj månad avgiva

dels berättelse över barnmorskestyrelsens verksamhet under det nästföregående

året dels ock förslag angående nästkommande års utgifter för barnmorskeväsendet

inom barnmorskestyrelsens verksamhetsområde;

16) att till medicinalstyrelsen avgiva de förslag rörande barnmorskeväsendet

inom nyssnämnda område, som anses påkallade och som påfordra medicinalstyrelsens

eller statsmakternas medverkan;

17) att i god tid före utgången av den lid, för vilken barnmorskestyrelsens

av landstinget eller stadsfullmäktige utsedda ledamöter och suppleanter blivit

valda, eller då eljest nytt val av styrelseledamot eller suppleant bör ifrågakomma,

därom hos vederbörande göra anmälan;

18) att avgiva yttranden och verkställa utredningar angående till barnmorskestyrelsens

verksamhetsområde hörande ärenden, som av vederbörande

myndigheter, landsting eller stadsfullmäktige till styrelsen för sådant

ändamål hänskjutas;

19) att, i enlighet med vad därom är särskilt stadgat, hos länsstyrelsen

rekvirera statsmedel, som avses i lagen om anställande av distriktsbarnmorskor

m. m.;

20) att från landstinget eller stadsfullmäktige rekvirera nödiga medel till

gäldande av sådana distrikts- eller reservbarnmorska tillkommande ersättningar,

som skola bestridas av landstinget eller staden;

21) att låta tillhandahålla distrikts- och reservbarnmorskor dem tillkommande

kontanta avlöningsförmåner; samt

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

22) att låta till barnmorskor, som avses i 2:o) av övergångsbestämmelserna

till lagen om anställande av distriktsbarnmorskor m. m., utbetala dem

tillkommande statsbidrag, däri inbegripet ersättning för barnmorskehjälp.

§ 6.

Barnmorskestyrelse är beslutmässig blott då den är fulltalig. Vid omröstning

gäller den mening, om vilken flertalet enat sig.

§ 7.

Barnmorskestyrelse äger bestämma, vilka ärenden av mindre vikt eller

omfattning må, när med deras avgörande ej kan anstå till dess styrelsen

sammanträder, kunna av ordföranden ensam och på hans ansvar avgöras

och expedieras. Av ordföranden sålunda vidtagna åtgärder skola vid nästa

sammanträde anmälas för styrelsen och antecknas i protokollet. Tillsättande

av distrikts- och reservbarnmorskor samt åtgärder, som avses i detta reglementes

§ 5 under 3), 8), 9), 11)—16) och 18)—20), skola dock förbehållas

styrelsen.

§ 8.

De ekonomiska angelägenheter, som äro förenade med skötseln av barnmorskeväsendet

inom landstingsområde, böra, där ej landstinget annorlunda

bestämmer, för barnmorskestyrelsens räkning handhavas av vederbörande

landstingsdirektör eller landstingskamrerare.

I stad, som ingår i distriktsindelningen men ej deltager i landsting, äga

stadsfullmäktige besluta angående sättet för handhavande av angelägenheter,

som här avses.

§ 9.

Över barnmorskestyrelses beslut må talan fullföljas hos medicinalstyrelsen

inom den lid, som för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks

beslut är bestämd.

Detta reglemente träder i kraft den 1 januari 1937, från och med vilken

dag reglementet den 21 november 1919 (nr 799) för barnmorskestyrelserna

i riket skall upphöra att gälla.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Förslag

till

Kungörelse angående ändring i vissa delar av reglementet den 21

november 1919 (nr 798) för barnmorskor.1

Härigenom förordnas, att §§ 1, 5, 8, 28, 29, 30, 34, 35, 37, 38, 39 och 40 i

reglementet den 21 november 1919 för barnmorskor skola, §§ 5, 8, 28, 29, 30,

34, 35 och 39 i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse:

§ 1.

Behörighet att utöva barnmorskeyrket tillkommer endast den, som inom

riket genomgått stadgad utbildning för barnmorskor, på grund därav erhållit

barnmorskebrev och därefter vunnit legitimation såsom barnmorska (legitimerad

barnmorska).

§ 5.

De legitimerade---och hägn.

Under medicinalstyrelsen---verksamma barnmorskor.

Den omedelbara —--behörigen uppdragits.

Vad i detta reglemente sägs om förste provinsialläkare gäller i Stockholm.

Göteborg, Malmö och Norrköping om dessa städers förste stadsläkare.

§ 8.

Barnmorskas verksamhet —--är medgivet.

Under utövande---av henne genomgångna utbildningen för barn
morskor

eller, om hon genomgått repetitionskurs, för den senaste kurs av

sådant slag, som hon genomgått.

Sina förmän —--meddelar henne.

§ 28.

1- Där för landstingsområde eller stad, som ej deltager i landsting men

ingår i distriktsindelning, varom förmäles i 1 § i lagen den..............

(nr . .. .) om anställande av distriktsbarnmorskor m. m., utöver detta — •—

— och fastställelse.

2. I stad, som jämlikt stadgandet — — — i staden och, efter medicinalstyrelsens

hörande, för prövning och fastställelse underställas Överståthållarämbetet

eller vederbörande länsstyrelse.

§ 29.

Distriktsbarnmorska åligger att inom det henne anvisade tjänstgöringsdistriktet

verkställa till barnmorskeyrket hörande förrättningar, däri inbegri
1

Senaste lydelse, se beträffande § 29 1931: 173, beträffande § 38 1926 : 385 och 1928 - 476

samt beträffande § 40 1926 : 385.

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

pet förvård åt havande kvinnor och eftervård åt kvinnor, som förlösts i hemmet,

att tjänstgöra å förlossningsanstalt och att biträda i den förebyggande

barnavårdsverksamheten, allt i enlighet med vad som finnes föreskrivet i lagen

den .............. (nr . . .) angående anställande av distriktsbarnmorskor

m. m. Omfattar distriktet allenast del av kommun, vare hon jämväl skyldig

att bistå barnaföderskor inom kommunens område utanför distriktet. Det

skall ock åligga distriktsbarnmorska att, då hon därtill av barnmorskestyrelsen

förordnas, jämte egen tjänst tillfälligt uppehålla befattningen i närliggande

barnmorskedistrikt, då därstädes anställd distriktsbarnmorska åtnjuter

semester eller annan ledighet ävensom vid vakans. Även i övrigt har distriktsbarnmorska

att, i den mån göromålen inom distriktet sådant medgiva,

biträda barnaföderskor, som vistas å ort utom distriktet, dock endast

såframt därstädes bosatta barnmorskor äro eller kunna antagas vara förhindrade

att inställa sig.

Vid fullgörande — — — för barnmorska.

Angående distriktsbarnmorskas----distriktsbarnmorskor m. m.

§ 30.

Angående distriktsbarnmorskas och reservbarnmorskas tillsättning och

---distriktsbarnmorskor m. m.

Reservbarnmorska, varom---förtjänta medsökande.

Tjänst såsom distriktsbarnmorska eller reservbarnmorska, i vartdera fallet

jämte därmed förenade förmåner, tillträdes, därest ej annat överenskommes,

med månaden näst efter den, då tjänsten tillsattes, eller, om den till tjänsten

utsedda redan innehar distriktsbarnmorsketjänst eller reservbarnmorsketjänst,

med månaden näst efter den, då den i avseende å den redan innehavda

tjänsten gällande uppsägningstiden utgick.

Då distriktsbarnmorska eller reservbarnmorska tillträtt tjänsten, skall hon

ofördröjligen därom hos förste provinsialläkaren göra anmälan.

§ 34.

Finner distriktsbarnmorska eller reservbarnmorska, att annan — — —

hälsa, bör hon anmäla förhållandet hos förste provinsialläkaren.

§ 35.

Intyg eller upplysningar, vilka distriktsbarnmorska eller reservbarnmorska

av medicinalstyrelsen---möjligt är.

§ 37.

1. Semester beviljas distriktsbarnmorska och reservbarnmorska av barnmorskestyrelsen

för tid, som angives i lagen örn anställande av distriktsbarnmorskor

m. in.

2. Jämväl annan tjänstledighet må av barnmorskestyrelsen beviljas distriktsbarnmorska

och reservbarnmorska.

3. Vikarie för distriktsbarnmorska eller reservbarnmorska förordnas av

barnmorskestyrelsen. Till vikarie för distriktsbarnmorska förordnas reservbarnmorska

eller, om sådan ej finnes att tillgå, annan legitimerad barnmorska.

§ 38.

1. Till tjänstledig distrikts- eller reservbarnmorska utgår den benne tillkommande

kontanta avlöningen enligt följande särskilda bestämmelser.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

a) Om hon erhållit tjänstledighet till följd av olycksfall i tjänsten, äger

hon under sex månader åtnjuta samtliga kontanta avlöningsförmåner; ankommande

på prövning av medicinalstyrelsen, till huru stor del avlöningen

må till den skadade utgå efter omförmälda tid av sex månader.

b) Örn hon erhållit tjänstledighet på grund av styrkt sjukdom, äger hon

åtnjuta samtliga henne eljest tillkommande kontanta avlöningsförmåner med

avdrag av ett belopp, motsvarande en tredjedel av den för henne fastställda

kontanta begynnelseavlöningen.

c) Örn hon erhållit tjänstledighet för havandeskap, äger hon under en tid

av högst tre månader åtnjuta samtliga henne eljest tillkommande kontanta

avlöningsförmåner med avdrag av ett belopp, motsvarande hälften av den

för henne fastställda kontanta begynnelseavlöningen.

d) Om hon erhållit tjänstledighet för enskilda angelägenheter eller särskilt

uppdrag eller i behörig ordning avstänges från tjänstgöring eller eljest är lagligen

förhindrad att sköta befattningen eller ock avhåller sig från tjänstgöring

utan att hava i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet eller kunna

styrka giltigt förfall, skall hon under tiden avstå samtliga med befattningen

förenade kontanta avlöningsförmåner.

2. Äger distrikts- eller reservbarrimorska uppbära särskild gottgörelse för

förbrukningsartiklar, skall hon under semester eller tjänstledighet till vikarien

avstå så stor del av sagda gottgörelse, som hänför sig till de av vikarien

verkställda tjänstegöromålen.

3. Vikarie för distrikts- eller reservbarnmorska skall av den tjänstlediga

eller, vid vakans, av vederbörande landsting eller stad, som ej deltager i landsting,

förses med möblerat rum med värme och lyse jämte telefon, om sådan

finnes.

4. Ålderstillägg till distrikts- och reservbarnmorska utgår från och med

ingången av kalenderåret näst efter det, under vilket den för ålderstilläggs

erhållande stadgade tjänstetiden blivit uppnådd. Rätt till ålderstillägg inträder

dock icke förrän distrikts- eller reservbarnmorskan under tid, motsvarande

minst fyra femtedelar av den stadgade tidsperioden, med goda vitsord

bestritt distrikts- eller reservbarnmorsketjänst eller annan därmed likvärdig

befattning eller på grund av förordnande fullgjort annat offentligt uppdrag.

Vid bestämmande av denna tid må avdrag ej göras för den tid, distrikts- eller

reservbarnmorskan åtnjutit semester eller ledighet för deltagande i repetitionskurs,

som avses i § 26, eller i särskilt fall efter medicinalstyrelsens anvisningar

använt till att förskaffa sig ytterligare utbildning.

Har distrikts- eller reservbarnmorska, då hon tjänstgjort stadgad tid för

erhållande av ålderstillägg, redan uppnått den levnads- och tjänsteålder, som

berättigar henne till pension, utgår icke ålderstillägget.

Medicinalstyrelsen fastställer den tidpunkt, från och med vilken varje särskilt

ålderstillägg skall börja utgå.

5. De distrikts- eller reservbarnmorska tillkommande kontanta avlöningsförmånerna,

ävensom särskild gottgörelse för förbrukningsartiklar, skola tillhandahållas

henne månadsvis i efterskott.

6. I fråga örn skyldighet att avgå från distrikts- eller reservbarnmorsketjänst

ävensom i fråga om rätt till pension skall gälla vad därom är särskilt

stadgat.

§ 39.

Reservbarnmorska åligger —--gällande föreskrifter. Angående re
servbarnmorskas

åligganden i övrigt stadgas i lagen örn anställande av distriktsbarnmorskor

m. m.

Reservbarnmorska skall i sin verksamhet ställa sig till efterrättelse, för
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

utom de i detta reglemente för reservbarnmorska meddelade särskilda bestämmelser,

jämväl vad för barnmorskor i allmänhet i reglementet stadgats.

§ 40.

Reservbarnmorska skall hava sin bostad å den ort, barnmorskestyrelsen

bestämmer. Angående reservbarnmorskas avlöning och förmåner i övrigt är

stadgat i lagen om anställande av distriktsbarnmorskor m. m.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1937.

Medicinalstyrelsen äger utfärda de föreskrifter, som kunna bliva erforderliga

för anordnande av övergången till de nya avlöningsbestämmelserna.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Förslag

till

Kungörelse om ändring i vissa delar av kungörelsen den 18 juni 1926

(nr 239) angående dyrtidshjälp åt distriktsbarnmorskor och vissa av

kommun fast anställda barnmorskor.

Härigenom förordnas, att § 1 i kungörelsen den 18 juni 1926 angående dyrtidshjälp

åt distriktsbarnmorskor och vissa av kommun fast anställda barnmorskor

skall erhålla följande ändrade lydelse samt att i anledning därav

kungörelsens överskrift skall bliva som följer:

Kungörelse angående dyrtidshjälp åt vissa av kommun fast

anställda barnmorskor.

§ 1.

Dyrtidshjälp av statsmedel utgår för varje kalenderår till barnmorska,

som vid kalenderårets ingång innehade anställning såsom sådan av kommun

fast anställd barnmorska, som avses i 2:o) av övergångsbestämmelserna

till lagen den.............. (nr ...) om anställande av distriktsbam
morskor

m. m.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1937.

Förslag

till

Kungörelse om upphävande av §§ 12, 13, 14 och 15 i kungörelsen den

15 juni 1923 (nr 227) angående statsbidrag till åtgärder för åstadkommande

av förbättrad sjukvård inom rikets ödemarksområden.1

Härigenom förordnas, att §§ 12, 13, 14 och 15 i kungörelsen den 15 juni

1923 angående statsbidrag till åtgärder för åstadkommande av förbättrad

sjukvård inom rikets ödemarksområden skola upphöra att gälla med utgången

av år 1936.

1 Senaste lydelse, se beträffande § 12 1932: 146, beträffande §§ 13 och 14 1926: 248 samt

beträffande § 15 1927: 147.

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Förslag

till

Kungörelse om ändrad lydelse av § 60 morn. 1 e) och moni. 1 i övergångsstadgandena

till kap. VI i reglementet den 31 december 1919 (nr

878) för statens pensionsanstalt.1

Härigenom förordnas, att § 60 mom. 1 e) och mom. 1 i övergångsstadgandena

till kap. VI i reglementet den 31 december 1919 för statens pensionsanstalt

skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

KAP. VI.

§ 60.

1. De rättigheter---angivna befattningshavare:

e) distriktssköterska, distriktsbarnmorska och reservbarnmorska, till vars

--- för handen.

Övergångsstadganden.

1. I fråga örn sådan befattning såsom distriktssköterska, distriktsbarnmorska

eller reservbarnmorska, som i---föregående tjänstgöring.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1937.

Senaste lydelse, se 1926: 350.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Förslag

till

Kungörelse om ändrad lydelse av 10 § 2 mom. i avlöningsreglementet

den 21 maj 1926 (nr 177) för förste provinsialläkare och provinsialläkare.

Härigenom förordnas, att 10 § 2 mom. i avlöningsreglementet den 21 maj

1926 för förste provinsialläkare och provinsialläkare skall i nedan angiven

del erhålla följande ändrade lydelse:

10 §.

2. Provinsialläkare skall, om han därtill med medicinalstyrelsens medgivande

förordnas, vara skyldig att mot särskild ersättning bestrida jämväl

läkarbefattning vid kommunal sjukstuga, belägen vid eller i närheten av

provinsialläkarens station, eller vid epidemisjukhus, förlossningshem eller

förlossningsrum hos barnmorska inom distriktet. Det åligger jämväl provinsialläkare

att, örn han därtill med medicinalstyrelsens medgivande förordnas,

mot särskild ersättning biträda vid förebyggande mödra- och barnavård

inom distriktet. Den för här angivna uppdrag utgående särskilda ersättningen

skall, där ej överenskommelse kan träffas, bestämmas av medicinalstyrelsen.

Provinsialläkaren i---för spetälska.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1937.

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Förslag

till

Kungörelse angående statsbidrag till förebyggande mödra- och bärna''

vård.

Härigenom förordnas som följer:

§ 1.

Statsbidrag må utgå till landsting eller stad, som ej deltager i landsting,

där landstinget eller staden med iakttagande av bestämmelserna i denna

kungörelse inom sitt område anordnat rådgivande verksamhet i fråga om

förebyggande mödra- och barnavård.

De lokala organ, genom vilka denna verksamhet utövas, skola vara organiserade

i någon av följande former:

a) mödravårdscentral, typ I, och barnavårdscentral, typ I, med verksamhet

huvudsakligen förlagd till mottagnings- eller polikliniklokaler i anslutning

till barnbördshus eller barnbördsavdelning vid sjukhus beträffande

mödravårdscentral samt barnsjukhus eller barnavdelning vid sjukhus beträffande

barnavårdscentral eller ock till andra lämpliga lokaler, vardera

centralen under ledning av specialutbildad, legitimerad läkare och med erforderligt

biträde av sjuksköterska eller, beträffande mödravårdscentral,

barnmorska;

b) mödra- och barnavårdscentral, typ II, med gemensam, för ändamålet

särskilt avsedd lokal, under ledning av legitimerad läkare och med erforderligt

biträde av sjuksköterska eller barnmorska; samt

c) mödra- och barnavårdsstation, under ledning av tjänsteläkare, i regel

med användande av dennes mottagningslokaler, samt med biträde av distriktssköterskor

och distriktsbarnmorskor.

§ 2.

Den förebyggande mödra- och barnavårdsverksamheten ledes inom landstingsområde

av distriktsvårdsstyrelsen och inom stad, som ej deltager i landsting,

av barnmorskestyrelsen eller hälsovårdsnämnden.

§ 3.

Av landsting eller stad, som ej deltager i landsting, fastställes instruktion,

för utövandet av förebyggande mödra- och barnavård.

§ 4.

Förebyggande mödra- och barnavård skall vara anordnad enligt en av

medicinalstyrelsen godkänd plan. Statsbidrag utgår allenast för det antal

centraler och vårdstationer, som upptagits i sådan plan.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

§ 5.

Förebyggande mödra- och barnavård skall vara avgiftsfri.

§ 6.

Statsbidrag utgår dels med engångsbelopp till inredning och utrustning av

lokaler för mödra- och barnavårdscentraler intill hälften av den verkliga

kostnaden, dock högst 1 000 kronor för varje central, dels ock med årligt

driftkostnadsbidrag för arvoden åt läkare, sjuksköterskor och barnmorskor

jämte resekostnadsbidrag enligt vad nedan angives.

1) För varje mödravårdscentral, typ I, utgår till läkare 1 500 kronor,

därest mottagning är anordnad minst två gånger i veckan, och eljest det lägre

belopp, medicinalstyrelsen finner skäligt bestämma, samt till sjuksköterska

eller barnmorska 500 kronor jämte det eller de ålderstillägg, vart och ett å

50 kronor, vartill hon må vara berättigad enligt § 8.

2) För varje barnavårdscentral, typ I, samt för varje mödra- och barnavårdscentral,

typ II, utgår till läkare 2 000 kronor, därest mottagning är

anordnad minst tre gånger i veckan, och eljest det lägre belopp, medicinalstyrelsen

finner skäligt bestämma, samt till sjuksköterska eller barnmorska

1 000 kronor jämte det eller de ålderstillägg, vart och ett å 100

kronor, vartill hon må vara berättigad enligt § 8.

3) För varje mödra- och barnavårdsstation utgår till läkare 15 kronor för

varje mottagning samt, där i den förebyggande barnavården jämlikt vederbörligt

förordnande biträder distriktsbarnmorska, som avses i punkt l:o)

andra stycket i övergångsbestämmelserna till denna dag utfärdad lag om

anställande av distriktsbarnmorskor m. m., till sådan barnmorska 200 kronor

eller det lägre belopp, medicinalstyrelsen finner skäligt bestämma.

4) Till resekostnader för hembesök hos spädbarn utgår bidrag för barnavårdscentral,

typ I, mödra- och barnavårdscentral, typ II, samt mödra- och

barnavårdsstation. Sådant bidrag beräknas efter det antal barn, som äro

födda under det år ansökningen örn statsbidrag avser, och som nämnda år

vistats inom centralens eller vårdstationens verksamhetsområde, dock icke

inom städer, köpingar eller municipalsamhällen. Bidraget utgår med 60

öre för varje dylikt barn inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands

län, 45 öre för varje dylikt barn inom Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs

och Värmlands län samt 30 öre för varje dylikt barn inom övriga

län i riket; dock må bidrag, som nu sagts, icke utgå med högre belopp än

som motsvarar hälften av sammanlagda kostnaderna för de resor, vilka

företagits i ovan angivet syfte.

§ 7.

Medicinalstyrelsen äger föreskriva särskilda behörighetsvillkor för vinnande

av anställning såsom sjuksköterska eller barnmorska vid mödra- och

barnavårdscentraler.

Barnmorska, som anställes i förebyggande barnavård, skall vara skyldig

att efter medicinalstyrelsens anvisning genomgå en för ändamålet anordnad

kompletteringskurs.

§ 8.

Ålderstillägg för sjuksköterskor och barnmorskor, varom i § 6 under 1)

och 2) sägs, skola vara tre till antalet och utgå efter tre, sex och nio års väl

vitsordad tjänstgöring.

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Sådant ålderstillägg utgår från och med ingången av kalenderåret näst

efter det, varunder den för ålderstilläggs erhållande stadgade tjänstetiden

blivit uppnådd. Rätt till ålderstillägg inträder dock icke förrän sjuksköterskan

eller barnmorskan under tid, motsvarande minst fyra femtedelar av

den stadgade tidsperioden, med goda vitsord biträtt i förebyggande jnödraeller

barnavård eller tjänstgjort i därmed likvärdig befattning eller på grund

av förordnande fullgjort annat offentligt uppdrag. Vid bestämmande av

denna tid må avdrag ej göras för den tid, sjuksköterskan eller barnmorskan

åtnjutit semester eller i särskilt fall efter medicinalstyrelsens anvisningar

använt till att förskaffa sig ytterligare utbildning.

Har sjuksköterska eller barnmorska, då hon tjänstgjort stadgad tid för

erhållande av ålderstillägg, redan uppnått den levnadsålder, vid vilken hon

må vara skyldig avgå från tjänsten, utgår icke ålderstillägg.

Medicinalstyrelsen fastställer den tidpunkt, från och med vilken varje

särskilt ålderstillägg skall börja utgå.

§ 9.

Från mödra- och barnavårdscentraler, typ II, samt från mödra- och barnavårdsstationer

må klienter sändas för kostnadsfri rådfrågning vid mödraeller

barnavårdscentraler, typ I.

§ 10.

Ansökan om statsbidrag för visst år skall, ställd till medicinalstyrelsen,

före den 1 mars nästföljande år insändas till nämnda myndighet samt åtföljas

av årsberättelse enligt formulär, som fastställes av medicinalstyrelsen.

§ 11.

Efter granskning av ansökningshandlingarna har medicinalstyrelsen att

besluta örn statsbidrags beviljande.

Beviljas statsbidrag, skall detsamma utbetalas av medicinalstyrelsen.

§ 12.

Förebyggande mödra- och barnavård skall stå under överinseende av vederbörande

förste provinsialläkare eller förste stadsläkare samt medicinalstyrelsen.

§ 13.

De närmare föreskrifter, som kunna bliva erforderliga för tillämpning av

denna kungörelse, utfärdas av medicinalstyrelsen.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1937.

Genomförande av förebyggande mödra- och barnavård enligt denna kungörelse

må efter plan, som godkännes av medicinalstyrelsen, ske på det

sätt, att sådan vård först anordnas inom viss del eller vissa delar av landstingsområde

eller stad, som ej deltager i landsting, samt sedermera efter

hand jämväl inom övriga delar av landstingsområdet eller staden.

Vad i denna kungörelse stadgas rörande distriktsvårdsstyrelse skall beträffande

landstingsområde, för vilket sådan styrelse icke finnes, avse barnmorskestyrelsen

eller landstingets förvaltningsutskott eller viss avdelning

därav.

7—.700830

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Förslag

till

Stadga för barnmorskeundervisningen.

Härigenom förordnas som följer:

§ 1.

Barnmorskeläroanstalt har till uppgift att bibringa sina elever sådan utbildning,

som erfordras för vinnande av behörighet att utöva barnmorskeyrket.

§ 2.

Barnmorskeläroanstalt står under överinseende av medicinalstyrelsen.

Närmaste ledningen av sådan lärpanstalt tillkommer en styrelse, bestående

av fem ledamöter, utsedda i den ordning, som i § 4 finnes stadgat.

§ 3.

Vid barnmorskeläroanstalt skola finnas anställda en Överlärare, som benämnes

professor, en biträdande lärare (barnmorskelärare), en föreståndarinna

(Överbarnmorska) och en instruktionsbarnmorska jämte annan för

elevernas teoretiska och praktiska utbildning behövlig lärarpersonal.

överläraren utnämnes av Kungl. Maj:t efter förslag av medicinalstyrelsen.

Annan lärarpersonal för den teoretiska undervisningen tillsättes av

medicinalstyrelsen efter förslag av läroanstaltens styrelse.

§ 4.

I läroanstaltens styrelse ingå såsom självskrivna ledamöter överläraren,

som tillika är styrelsens ordförande, samt överbarnmorskan. Såsom ersättare

inträda vid förfall för överläraren barnmorskeläraren och vid förfall

för överbarnmorskan instruktionsbarnmorskan.

övriga tre ledamöter av styrelsen jämte ersättare för envar av dem förordnas

av medicinalstyrelsen för en tid av högst fem år i sänder. En av

dessa ledamöter skall representera sjuksköterskeskolorna och en annan skall

vara barnmorska, som har sitt arbete förlagt utom läroanstalten.

§ 5.

1. Styrelsen åligger särskilt:

att antaga elever vid läroanstalten ävensom att till medellösa eller mindre

bemedlade sådana utdela stipendier av härför tillgängliga medel, på sätt

härom finnes särskilt stadgat;

att handhava för läroanstalten anslagna eller eljest inflytande penningmedel;

samt

att före utgången av juli månad varje år till medicinalstyrelsen överlämna

sammandrag över läroanstaltens räkenskaper för sistförflutna budgetår.

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

2. Styrelsen sammanträder på kallelse av ordföranden.

Inom styrelsen må beslut ej fattas med mindre fyra av dess ledamöter

eller ersättare för dem äro närvarande.

Äskas omröstning, skall den ske öppet. Såsom styrelsens beslut gäller

den mening, om vilken de flesta röstande förena sig, men vid lika röster

den mening, som biträdes av ordföranden vid sammanträdet.

Vid varje sammanträde föres protokoll, som justeras senast vid nästföljande

sammanträde.

§ 6.

Klagan över styrelsens beslut föres hos medicinalstyrelsen senast före

klockan tolv å trettionde dagen efter den, då klaganden erhöll del av beslutet.

§ 7.

För behörighet till överlärartjänst erfordras att vara legitimerad läkare,

att hava ådagalagt vetenskaplig skicklighet i förlossningskonsten och läran

om kvinnosjukdomar samt därjämte att hava förvärvat utbildning och erfarenhet

i samma ämnen ävensom att hava ådagalagt skicklighet såsom

lärare.

Är överlärartjänst le4ig, skall medicinalstyrelsen genom kungörelse, som

bör införas tre gånger i allmänna tidningarna, tillkännagiva, att till Kungl.

Maj:t ställd ansökning till tjänsten skall före klockan tolv å trettionde dagen

efter den, då kungörelsen första gången varit offentliggjord, till medicinalstyrelsen

inlämnas eller på sökandens äventyr i betalt brev med allmänna

posten dit insändas. Sedan styrelsen för det barnbördshus, till vilket

läroanstaltens verksamhet är förlagd, bereus tillfälle att avgiva yttrande

över de sökandes lämplighet med hänsyn till deras anställning såsom läkare

vid barnbördshuset, skall medicinalstyrelsen å förslag uppföra tre sökande,

om så många anmält sig och befunnits behöriga, samt avgiva sitt

förord åt den bland de sökande, som anses för tjänsten mest skicklig och

ägnad, varefter ansökningshandlingarna skola insändas till Kungl. Majit.

Utnämnd Överlärare är skyldig att, där icke annorlunda blivit bestämt,

tillträda tjänsten vid början av månaden näst efter utnämningsdagen och

att, sedan detta skett, ofördröjligen därom göra anmälan hos medicinalstyrelsen.

§ 8.

1. Överlärare skall i enlighet med denna stadga leda och ansvara för

barnmorskeundervisningen vid läroanstalten. Särskilt åligger det honom

i denna egenskap:

att med tillhjälp av den övriga lärarpersonalen meddela undervisning åt

barnmorskeeleverna i väsentlig överensstämmelse med fastställd lärobok så

ock leda de repetitionskurser för barnmorskor, vilka i enlighet med vad i

§18 sägs, anordnas vid läroanstalten, ävensom avgiva rapport över dessa

kurser till medicinalstyrelsen;

att utfärda barnmorskebrev, varom i § 17 förmäles, åt därtill berättigade

barnmorskeelever och att sedermera förse sådana brev med anteckningar

örn kurser, som genomgåtts efter legitimationen;

att vid sjukdom eller annat förfall för barmnorskeläraren, överbarnmorskan,

instruktionsbarnmorskan eller annan lärarpersonal för den teoretiska

undervisningen föreslå nödiga åtgärder hos medicinalstyrelsen; samt

att årligen före mars månads utgång till medicinalstyrelsen avgiva fullständig

berättelse över läroanstaltens verksamhet under det sistförflutna kalenderåret.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

2. Överlärare skall ock, i den mån han icke anmodat barnmorskeläraren

att bestrida läkarvården, såsom överläkare leda och övervaka barnaföderskornas

och de späda barnens vård vid det barnbördshus, till vilket

läroanstaltens verksamhet är förlagd, och därvid ställa sig till efterrättelse

ej mindre allmänna författningar än även vad för barnbördshuset gällande

stadga eller andra föreskrifter innehålla.

3. Tjänstledighet kan beviljas överläraren av medicinalstyrelsen för

högst tre månader i följd. Föreligger för överläraren behov av längre tids

ledighet, skall ansökan därom göras hos Kungl. Maj:t.

§ 9.

Barnmorskelärare skall vara legiiimerad läkare med utbildning och erfarenhet

i förlossningskonsten och läran om kvinnosjukdomar ävensom förmåga

att undervisa i dessa ämnen.

Är barnmorskelärarbefattning ledig, kungöres ledigheten på sätt om överlärartjänst

är föreskrivet, dock att ansökningarna skola ställas till medicinalstyrelsen,

som över dem infordrar utlåtande dels, på sätt om över lär ar tjänst

är bestämt, från styrelsen för vederbörande barnbördshus dels ock från

barnmorskeläroanstaltens styrelse, varefter medicinalstyrelsen utfärdar förordnande

för den, som anses för tjänsten mest skicklig och ägnad.

§ 10.

1. Barnmorskelärare åligger:

att enligt fastställd kursplan och överlärarens anvisning meddela undervisning

åt barnmorskeeleverna och de i repetitionskurser deltagande barnmorskorna

;

att efter anmälan från överläraren till styrelsen för vederbörande barnbördshus

och efter anvisning av överläraren under minst en tredjedel av

året självständigt förestå läkarvården eller någon del därav på barnbördshuset;
att

biträda över läraren vid uppsättandet av årsberättelse över läroanstaltens

verksamhet; samt

att vid förfall eller ledighet för överläraren fullgöra dennes åligganden.

2. Tjänstledighet för barnmorskelärare meddelas av medicinalstyrelsen

efter överlärarens hörande.

§ 11.

1. Till Överbarnmorska antages för denna befattning lämpad barnmorska,

som ådagalagt undervisningsskicklighet.

2. Överbarnmorska åligger:

att enligt överlärarens anvisningar ordna och övervaka barnmorskeelevernas

utbildning;

att, så snart styrelsen fattat beslut örn antagande av elever och utdelande

av stipendier, skriftligen underrätta de sökande, huruvida deras ansökningar

bifallits;

att hava tillsyn över eleverna samt föra matrikel över dem, upptagande

för varje elev hennes fullständiga namn, födelsetid, födelseort, hemort och

föregående utbildning, dag för hennes inträde i och avgång från läroanstalten,

uppgift angående den tid, varunder hon följt undervisningen i varje

särskilt ämne samt henne tilldelade avgångsbetyg;

att föra diarium över inkommande handlingar och konceptbok lill utgående

skrivelser;

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

att hava tillsyn över läroanstaltens arkiv, undervisningsmateriel och andra

inventarier samt föra inventarieförteckning;

att i enlighet med styrelsens beslut verkställa utbetalningar för anstalten

samt föra dess räkenskaper;

att, örn styrelsen så beslutar, föra dess protokoll;

att biträda vid elevernas teoretiska och praktiska undervisning;

att öva eleverna i uppsättande av berättelser över verkställda förlossningar

och granska dessa berättelser, innan de överlämnas till överläraren eller

barnmorskeläraren; samt

att biträda överläraren vid anordnande av repetitionskurser och deltaga i

handhavandet av undervisningen vid sådana kurser.

3. Tjänstledighet för Överbarnmorska meddelas av medicinalstyrelsen efter

överlärarens hörande.

4. Överbarnmorska skall, där så lämpligen kan ske, hava sin bostad inom

läroanstalten.

§ 12.

1. Instruktionsbarnmorska har att enligt överlärarens anvisningar biträda

överbarnmorskan i dennas arbetsuppgifter ävensom utföra det arbete i övrigt,

som av överläraren kan bliva henne ålagt.

2. Tjänstledighet för instruktionsbarnmorska meddelas av medicinalstyrelsen

efter överlärarens hörande.

3. Instruktionsbarnmorska skall, där så lämpligen kan ske, hava sin bostad

inom läroanstalten.

§ 13.

För att vinna inträde såsom elev vid barnmorskeläroanstalt fordras, att sökanden

antingen fullständigt genomgått godkänd sjuksköterskeskola eller

är elev vid sådan sjuksköterskeskola och under minst två år där åtnjutit

undervisning.

Därjämte fordras, att sökanden på ett tillfredsställande sätt fullgjort praktisk

sjukhustjänstgöring å medicinsk avdelning, kirurgisk avdelning, operationsavdelning,

örn möjligt barnbördsavdelning samt å barnsjukhus, vilken

sistnämnda tjänstgöring ej må understiga fyra månader.

Beträffande elev vid godkänd sjuksköterskeskola fordras dessutom, att

hon på nöjaktigt sätt deltagit i den i sjuksköterskeskolans plan ingående teoretiska

undervisningen i sjukvårds- och sjukdomslära samt att hon utfört

vanligen förekommande laborationer.

§ 14.

Sjuksköterska, som vill bliva antagen till elev vid barnmorskeläroanstalt,

skall inom bestämd och kungjord tid till överläraren vid läroanstalten insända

till styrelsen ställd, egenhändigt skriven inträdesansökan med bifogande av

a) åldersbetyg;

b) läkarintyg, avfattat enligt formulär, som medicinalstyrelsen fastställer;

c) avskrift av skolbetyg;

d) avskrift av avgångsbetyg från godkänd sjuksköterskeskola; samt

e) avskrift av betyg från föregående och nuvarande anställning.

Ilar sjuksköterska vid ansökningstidens utgång överskridit 30 års ålder,

skall vid ansökningen fogas bevis, att medicinalstyrelsen på därom gjord

framställning förklarat denna omständighet ej utgöra hinder för henne att

varda antagen till barnmorskeelev.

Elev vid godkänd sjuksköterskeskola, som önskar vinna inträde vid barnmorskeläroanstalt,

skall till styrelsen för sjuksköterskeskolan i god tid före

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

ansökningstidens utgång ingiva till styrelsen för barnmorskeläroanstalten

ställd ansökan .jämte de i första stycket under a)—c) samt e) föreskrivna

handlingarna. Styrelsen för sjuksköterskeskolan har att inom ansökningstiden

till styrelsen för barnmorskeläroanstalten överlämna ansökningshandlingarna

jämte uppgift om den utbildning, eleven erhållit och beräknas komma

att erhålla vid sjuksköterskeskolan, och om de vitsord, som kunna lämnas

henne.

Styrelsen för barnmorskeläroanstalten skall efter prövning av inkomna ansökningshandlingar

ofördröjligen till medicinalstyrelsen avlämna förteckning

över de antagna eleverna. Dessa skola så snart ske kan, senast en månad

före kursens början, underrättas om dag och timme för inställelse vid anstalten.

Förteckning över de antagna eleverna skall därjämte sändas till vederbörande

sjuksköterskeskolor.

§ 15.

1. Undervisning meddelas åt varje elev under aderton månader. I denna

tid ingår sex veckors ferier.

2. Undervisningen, som är såväl teoretisk som praktisk, ordnas av överläraren

i samråd med övriga lärare.

3. Teoretisk undervisning med praktiska demonstrationer hålles i allmänhet

under en tid av minst tre månader vid början av varje undervisningskurs

samt under en månad vid kursens slut.

Den teoretiska undervisningen skall förutom förlossningskonst omfatta havandeskapshygien,

barnavård och barnsjukvård, social mödra- och barnavård

samt sexualhygien ävensom författningar rörande barnmorskeväsendet och

lämpliga delar av sociallagstiftningen.

4. Den praktiska utbildningen fortgår under hela den del av lärotiden, som

ej är uteslutande ägnad åt teoretisk undervisning. Härvid tillses, att eleverna

erhålla tillräcklig utbildning å såväl förlossningsavdelning som vårdavdelning

och poliklinik.

5. Över undervisningen skall föras dagbok, däri lärarna skola göra anteckning

om undervisningens innehåll för varje lektion.

6. Undervisningen är kostnadsfri.

§ 16.

Elev, som ej gör tillräckliga framsteg eller som visar försumlighet i sitt

arbete eller klandervärt uppförande, må av styrelsen på framställning av överläraren

skiljas från läroanstalten.

§ 17.

Vid utbildningstidens slut anställes med eleverna examen i närvaro av en

representant för medicinalstyrelsen. Efter examen tilldelas varje elev av

överläraren betyg i enlighet med formulär, som medicinalstyrelsen fastställer.

Den, som tilldelats minst betyget godkänd i kunskaper och praktisk duglighet,

må erhålla barnmorskebrev.

Förteckning över de examinerade jämte uppgift om betygen insändes av

överläraren ofördröjligen till medicinalstyrelsen samt beträffande från läroanstalten

examinerade elever vid sjuksköterskeskolor till vederbörande skola.

Samtidigt härmed insänder överläraren till medicinalstyrelsen de utfärdade

barnmorskebreven ävensom för vart och ett av dem ett belopp av tio kronor,

som utexaminerad barnmorska har att erlägga till barnmorskornas understödskassa.

Å varje barnmorskebrev låter medicinalstyrelsen teckna legitimationsbevis,

vilket berättigar till yrkets utövning.

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

§ 18.

I”. Vid barnmorskeläroanstalt skola årligen anordnas två repetitionskurser

för barnmorskor. Därjämte skola, efter medicinalstyrelsens beprövande,

sådana kurser årligen anordnas vid barnbördshusen i Lund, Malmö och Norrköping

eller andra lämpliga barnbördshus.

2. Repetitionskurs skall omfatta minst fjorton dagar. Sådan kurs har till

ändamål att bereda de legitimerade barnmorskorna tillfälle att ånyo genomgå,

vad de under lärotiden inhämtat, samt lära känna nyare framsteg inom

förlossningskonsten och andra hithörande ämnen.

3. Tiden för repetitionskurs vid barnmorskeläroanstalt bestämmes årligen

efter överlärares hörande av medicinalstyrelsen, som därom underrättar

förste provinsialläkarna samt förste stadsläkarna i Stockholm, Göteborg,

Malmö och Norrköping. Nu angivna läkare insända snarast möjligt till medicinalstyrelsen

uppgift å de barnmorskor, vilka böra deltaga i repetitionskurs

under året. Efter inhämtande av vederbörande överlärares besked om

det antal barnmorskor, som kan mottagas, utser medicinalstyrelsen kursdeltagare

samt underrättar härom ovannämnda läkare, vilka i sin tur delgiva de

utsedda barnmorskorna medicinalstyrelsens beslut. Barnmorskorna skola

till kurserna medföra sina dagböcker för året och sina barnmorskebrev, å

vilka sistnämnda överläraren har att verkställa anteckning örn genomgången

repetitionskurs. Efter avslutande av sådan kurs insänder överläraren till

medicinalstyrelsen förteckning på de i kursen deltagande ävensom redogörelse

för vad som under kursen blivit genomgånget.

4. Vad i mom. 3 stadgas beträffande repetitionskurs vid barnmorskeläroanstalt

skall i tillämpliga delar gälla i fråga örn repetitionskurser, som jämlikt

mom. 1 anordnas vid barnbördshusen i Lund, Malmö och Norrköping

eller andia barnbördshus.

Denna stadga träder i kraft den 1 juli 1936, från och med vilken dag stadgan

den 19 augusti 1921 (nr 635) för barnmorskeundervisningen skall upphöra

att gälla utom beträffande de lärokurser, vilka förstnämnda dag redan

pågå vid läroanstalterna.

De ytterligare föreskrifter, som kunna bliva erforderliga för förmedling av

övergången till den nya organisationen av barnmorskeundervisningen, meddelas

av medicinalstyrelsen efter vederbörande överlärares hörande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

104

Förslag

till

Kungörelse angående stipendier åt elever vid barnmorskeläro
an

stätterna.

Härigenom förordnas som följer:

§ 1.

Medellös eller mindre bemedlad sjuksköterska eller sjuksköterskeelev, som

antagits till elev vid barnmorskeläroanstalt, må av läroanstaltens styrelse

kunna tilldelas stipendium å högst 300 kronor, för hel kurs räknat, till bestridande

av hennes kostnader för bevistandet av kursen vid läroanstalten.

§ 2.

Den som önskar komma i åtnjutande av stipendium, som här avses, har

att inom den för ingivande av ansökan om inträde vid läroanstalten bestämda

tiden till överbarnmorskan vid läroanstalten ingiva sin till styrelsen ställda

ansökan om erhållande av stipendium. Vid ansökningen skall fogas av

pastor eller ordföranden eller ledamot i kommunalnämnden ellef magistraten

eller kommunalborgmästaren i hemorten utfärdat eller till trovärdigheten bestyrkt

intyg, att sökanden är medellös eller mindre bemedlad.

§ 3.

Så snart styrelsen fattat beslut om antagande av elever i viss kurs, skall

styrelsen pröva inkomna ansökningar örn erhållande av stipendier, därvid bör

iakttagas, att medellös lämnas företräde framför mindre bemedlad, i övrigt

lika förtjänt sökande.

De sökande skola omedelbart underrättas, huruvida deras ansökningar bi
-

Av stipendiebeloppet utbetalas tre fjärdedelar vid kursens början och en

fjärdedel vid kursens slut.

§ 5.

Elev, som utan medgivande av styrelsen avbryter kursen eller som av styrelsen

skiljes från läroanstalten, har förverkat den del av henne tilldelat stipendium,

som icke blivit till henne utbetald, och skall, där styrelsen prövar

skäligt, återbära vad av stipendiet till henne utbetalts eller del därav.

§ 6.

Redovisning för fördelningen av stipendierna skall lämnas i läroanstaltens

årsberättelse.

§ 7.

Medicinalstyrelsen har att till läroanstaltens styrelse efter rekvisition utanordna

för stipendiernas utbetalande erforderliga belopp; och skola dessa

belopp utgå av det för ifrågavarande ändamål av riksdagen anvisade anslag.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1936.

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Antal barnsbörder

Stockholm ..............

Göteborg................

Malmö ..................

Norrköping..............

Hälsingborg..............

Uppsala Akademiska sjukhus.

...................

Lunds B.B...............

Stockholms län ..........

Uppsala län utom Uppsala

Akademiska sjukhus....

Södermanlands län ......

Östergötlands läns landstingsområde.

...........

Jönköpings län ..........

Kronobergs län ..........

Kalmar län..............

Gotlands län ............

Blekinge län ............

Kristianstads län ........

Malmöhus läns landstingsområde

utom Lunds B.B.

Hallands län ............

Göteborgs o. Bohus läns

landstingsområde ......

Älvsborgs län ............

Skaraborgs län ..........

Värmlands län ..........

Örebro län ..............

Västmanlands län........

Kopparbergs län..........

Gävleborgs län ..........

Västernorrlands län......

Jämtlands län............

Västerbottens län ........

Norrbottens län..........

Totalsumma

Mödradödlighet °/oo

1 Hela länet

2 Hela landstingsområdet.

och mödradödligheten i Sverige under år 1934.

Antal barnsbörder år 1934

Antal barnsbörder år 1934,

som medfört kvinnans död

Därav å lands-

tingets anst.

Därav å kom-

munala anst.

Därav å ensk.

förl.-hem

Antal av barn-

morska i hem- met förlösta

Summa

Antal i hem-

met förlösta %

Å landstingets

anstalter

Å kommunala

anstalter

Å ensk. förl.- hem.

I hemmet m.

bitr. av bamin.

Summa

3123

2 543

1136

145

6 947

2

8

5

2

15

—

3 0o3

962

328

4 293

8

—

2

—

—

2

—

1637

46

133

1816

8

—

6

—

—

6

—

781

—

80

861

9

—

1

—

—

1

—

958

—

132

1090

12

—

3

—

1

4

1 273

_

_

1278

_

_

_

_

_

—

1956

—

—

—

1956

—

1

—

—

—

1

18241

29

Mödradödlighet för dessa 7 stä-

der i medeltal 1‘6 %o

790

38

85

851

1764

48

—

—

—

2

2

_

_

75

600

675

311

_

_

—

—

—

1178

26

31

1 124

2 359

47

10

—

—

3

13

835

_

615

1860

3310

56

1

_

2

2

5

1 06c

102

74

2124

3 368

63

1

—

—

3

4

366

—

299

1 566

2 231

70

6

—

2

6

14

832

—

248

2 576

3 656

71

6

—

—

7

13

32

7

12

926

977

96

3

—

—

2

5

810

295

27

1296

2 428

53

3

—

—

1

4

1328

—

60

2 538

3 926

65

6

—

—

—

6

850

853

_

1513

3 216

292

3

3

_

_

6

414

—

200

1498

2 112

71

6

—

—

1

7

_

237

373

2 009

2 619

77

_

_

_

3

3

287

655

486

2 314

3 742

62

—

—

1

6

7

865

—

94

2 062

3 022

68

9

—

—

5

14

929

—

166

1961

3 056

64

5

—

—

—

5

1039

—

9

1181

2 229

53

5

—

—

2

7

804

19

53

1009

1880

53

3

—

—

2

5

741

69

1 043

4 581

6

71

6

4

3

9

22

302

82

295

2811

3 49C

80

—

—

—

9

9

2123

2b

68

2154

4 371

49

7

—

1

7

15

235

90

1 821

2 146

85

2

—

—

4

6

61b

114

—

3 339

4 069

82

9

—

—

7

16

492

369

14

3 559

4 434

80

5

1

—

5

11

7151!

199

Mödradödlighet för ovanstående

24

län

i medeltal

2-s 0

/ 00

23 293

11814

6 561

48 092

89 76(

96

25

11

87

228

4-5

2''i

1*7

1*8

2-5

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

*

Till Kommissionen för undersökning ov vårt lands befolkningsfråga

(befolkning skommissionen).

Enligt ämbetsskrivelse den 16 augusti 1935 har Kungl. Maji givit medicinalstyrelsen

i uppdrag att verkställa en förberedande undersökning rörande,

barns och ungdoms hälsovård, innefattande dels en utredning angående de

åtgärder i nämnda avseende, som enligt nu gällande bestämmelser vidtagas

särskilt från det allmännas sida, dels ock en plan för förbättring i de hänseenden,

sådan befinnes vara av behovet påkallad.

Till åtlydnad härav får medicinalstyrelsen nu anföra följande. Styrelsen

kommer senare att ge en mera fullständig översikt över barnaålderns hälsovårdsförhållanden

med utredning och förslag att avhjälpa de brister, som

härutinnan förefinnas. Denna översikt måste emellertid kombineras med

en mera omfattande utredning rörande den allmänna hälsovårdens ändamålsenliga

organisation överhuvud taget, vilken utredning väl synes kunna ske

genom medicinalstyrelsen men dock till följd av dess omfattning kräver att

särskild arbetskraft härför ställes till styrelsens förfogande. Styrelsen vill

härvid erinra örn sitt förslag till igångsättande av här avsedd utredning, vilket

förslag ingick i styrelsens yttrande den 20 oktober 1934 över bostadsutredningens

betänkande örn bostadsinspektion på landsbygden. Styrelsen

kommer därför att i särskild skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn medel för

utförande av denna utredning och hoppas erhålla kommissionens stöd för

denna sin hemställan.

Bland förslag, som äro av den natur, att de enligt styrelsens förmenande

kunna och böra framföras redan till nästa riksdag, vill styrelsen till befolkningskommissionens

övervägande framhålla följande.

A. Åtgärder till mödrahjälp.

Medicinalstyrelsen har i sitt »utlåtande och förslag angående förebyggande

mödra- och barnavård, avgivet den 4 april 1935» föreslagit vissa åtgärder till

mödrahjälp. Beträffande dessa förslag anförde medicinalstyrelsen (betänkandet

sid. 18): »Ovanstående förslag innebära i realiteten en höjning av

nu utgående moderskapshjälp och moderskapsunderstöd. För visso tala

starka skäl för att en ytterligare och verksam höjning av moderskapsunderstödet

snarast möjligt genomföres. Styrelsen äger emellertid icke tillräcklig

överblick över detta ämne för att kunna framlägga detaljerat förslag härtill.

Styrelsen vill här därför ur synpunkten av att bereda kvinnor god barnbördsvård

endast understryka den stora betydelsen av att de förslag rörande

höjning av moderskapsunderstödet genom statens bidrag till barnbördsvården,

som statens sjukvårdskommitté föreslagit, i varje fall måtte vinna beaktande

från statsmakternas sida.»

Då styrelsen har sig bekant att sådana åtgärder nu förberedas genom särskild

utredning inom befolkningskommissionen, ingår styrelsen icke vidare

härpå. Endast en punkt vill styrelsen understryka med hänvisning till vad

den i sitt yttrande över moderskapssakkunnigas betänkande, tryckt såsom

bilaga till statens offentliga utredningar 1935: 19, sid. 63, anfört om under
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

stöd till nödlidande mödrar, nämligen uttalandet att sådant understöd lämpligen

borde utbetalas genom mödra- och barnavårdscentralerna. Läkare och

sköterskor hava nämligen särskilda möjligheter att bedöma behovet av detta

understöd. Hembesök böra i regel göras hos de blivande mödrarna, och

särskilt de nödlidande bland dessa hava stort behov av de råd och den hjälp,

som centralerna kunna lämna.

Styrelsen åsyftar jämväl en omändring av barnmorskornas utbildning, som

avser att göra dessa mera kompetenta för deras .sociala uppgifter. Styrelsen

har för avsikt att sedan behövliga konferenser hållits med representanter för

de olika kårer och styrelser, som kunna beröras av frågan, till Eder avlämna

förslag i detta ämne.

B. Däremot vill styrelsen redan nu förorda genomförande av styrelsens

förslag till förebyggande mödra- och barnavård, sådant det är framlagt i berörda

betänkande (statens offentliga utredningar 1935: 19, sid. 18 och följande).

1 detsamma anser sig styrelsen emellertid böra ifrågasätta vissa

ändringar och tillägg, som betingas dels av det betydligt vidgade sammanhang,

varuti frågan numera kommit, dels av remissvaren rörande detsamma,

av vilka styrelsen under hand fått taga del och av vilka en sammanställning

finnes bifogad i särskild promemoria till denna skrivelse. Med anledning av

från en del håll framkommen kritik mot detaljer i styrelsens förslag den 4

april 1935 torde det här böra framhållas, att detta förslag avsett att vara ett

uttryck för styrelsens principiella riktlinjer i dessa frågor och att de i förslaget

och kostnadsberäkningarna ingående detaljerna därför kunna betraktas

icke såsom definitiva förslag utan såsom vägledande utgångspunkter för

organisationens praktiska utformande. De i förslaget angivna uppgifterna

på antalet behövliga centraler, antalet mottagningstimmar, personalens storlek

och ersättning, lokalernas anordning och utrustning o. s. v. hava därför

för styrelsen ej framstått som oavvisliga krav för statsbidragets anpassning

i varje enskilt fall utan nödvändiggjorts som bas för de ekonomiska beräkningarna.

Självfallet har det varit styrelsens mening att redan bestående

god och ur ekonomisk synpunkt väl avvägd verksamhet icke skulle genom

den föreslagna reformen stäckas eller fördyras utan beredas möjlighet till

statsbidrag. Emellertid hyser styrelsen den bestämda uppfattningen, att statsbidraget

till denna verksamhet måste vara beroende av statligt godkännande

av planerna för verksamheten och enhetlig tillsyn av densamma, vilket väl ej

lärer kunna ske genom annat organ än medicinalstyrelsen.

1. Beträffande mödracentralerna hava som regel under förvården icke

förutsatts något besök i den väntande moderns hem. Ett och i vissa fall

flera sådana besök av barnmorskan synas emellertid önskvärda. I flertalet

fall kan måhända ett besök vara tillfyllest för rådgivning till mödrarna.

Även örn man utgår från denna beräkning lärer arbetet vid de största centralerna,

mödravårdscentraler, typ 1, kräva heltidsanställd barnmorska eller

sjuksköterska (betänkandet, sid. 24, 25, 35). Även för mödravårdscentraler,

typ 2, och mödrastationer kan det förväntas att dessa hembesök hos

väntande mödrar komma att ge barnmorskan ett betydligt mera omfattande

arbete nied förvården än det i betänkandet beräknade.

2. I betänkandet påpekas (sid. 23) vanskligheten i att bedöma det antal

rådfrågningar, som böra göras å barnavårdscentralen för ett barn under

spädbarnsåret. Ur vårdsynpunkt syntes det styrelsen vara mycket vunnet,

om man kunde beräkna ett genomsnittligt antal av 5 rådfrågningar under

denna tid. Det torde emellertid få anses ovedersägligt, att ett sådant antal

rådfrågningar icke kan ge önskvärd trygghet för effekten hos kontrollen

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

av de späda barnens utveckling och hälsa. Styrelsen tänker härvid bland

annat på nödvändigheten av att följa spädbarnets utveckling även under

bröstuppfödningen. Ett antal besök å centralen av omkring 10 synes därför,

där ej särskilda förhållanden annat föranleda, böra om möjligt bliva

regel.

Enligt betänkandet koncentreras läkarens arbete vid centralen till 2 och

3 mottagningar i veckan. Betänkandet förutsätter, att dessa mottagningar

äro förlagda till läkarens egen mottagningsstation eller till den egentliga

barnavårdscentralen. I det yttrande (tryckt såsom bil. I i anförda betänkande,

sid. 42), som medicinalstyrelsen den 20 juni 1930 avgav över moderskapssakkunnigas

betänkande av den 28 september 1929, har styrelsen anfört

(sid. 53): »För vissa delar av Norrland, eventuellt även för andra trakter,

där stora avstånd till läkarstationen förefinnas, är det ur flera synpunkter

önskvärt, att antalet mottagningar utom läkarstationen utökades, varigenom

även den avlägset boende befolkningen oftare kunde komma i åtnjutande

av här avsedd vård.»

Vid den av medicinalstyrelsen anordnade försöksverksamheten, varöver

rapporterats i förstnämnda betänkande (sid. 68, bil. 2) gjordes bland annat

från Pajala provinsialläkardistrikt erfarenheter, som bestyrka riktigheten

i detta antagande. Dessa mottagningar utom läkarstationen äro i

betänkandet omnämnda (sid. 35) under namn av filialcentraler, vilka måste

komma att medföra någon ökning i utgående statsbidrag. Denna ökning

torde icke komma att uppgå till större belopp och torde kunna begränsas

därigenom att såsom i betänkandet förutsättes (sid. 33), örn också icke direkt

utsäges, ett godkännande av medicinalstyrelsen av planen för den förebyggande

verksamheten för varje län skulle vara ett villkor för statsbidrags

utgående.

3. Beträffande kostnadsberäkningarna bör med hänsyn till vad som anförts

beloppet för bidrag till resekostnaderna vid sköterskornas hembesök,

som i betänkandet (sid. 38) beräknats till 25 000 kronor, i själva verket

upptagas till 94 000 kronor. Styrelsen utgår därvid ifrån att ungefär 60 %>

av barnen kunna förväntas behöva hembesök och 30 °/o upprepade sådana.

Med detta antagande och bibehållande av de tre grupper i betänkandet

med olika årliga bidrag per barn alltefter storleken av olika distrikt, kommer

styrelsen till nämnda summa av 94 000 kronor. Styrelsen vill framhålla,

att sköterskornas resor genom dessa belopp endast bliva till en mindre

del ersatta. Deras uppgift att vara ambulerande barnkonsulenter (betänkandet,

sid. 54) kommer att tvinga dem att särskilt vintertid (betänkandet,

sid. 29) till stor del vara på resande fot.

Beträffande kostnadsberäkningarna vill styrelsen även påpeka, att betänkandets

förutsättning att ett provinsialläkardistrikt bör i medeltal hava

12 000 invånare kan tänkas vid en eventuell reglering av provinsialläkardistrikten

komma att visa sig icke tillämplig. Blir medelstorleken för ett

provinsialläkardistrikt mindre och alltså ett större antal provinsialläkare

därigenom bliva ledare av vårdstationer av typ 3, medför detta en ökning

av vårdkostnaderna, vilkens storlek hänger på huru stora provinsialläkardistrikten

vid en slutlig omreglering kunna bliva. Vad bär anförts gör det

emellertid icke nödvändigt att föreslå någon ändring i betänkandets anhållan

om anvisande av ett reservationsanslag å 500 000 kronor till anordnande

av driften av förebyggande mödravård och förebyggande barnavård, då

detta anslag torde vara tillräckligt för den verksamhet, som under första

året kan hinna att igångsättas. Vad som senast framhållits är endast anfört

för att göra det möjligt för styrelsen att vid framtida granskning av

planerna för verksamheten följa här framlagda principer.

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

4. Detsamma gäller om kostnaderna för spädbarnstillsynen vid centralerna.

Från liera håll och särskilt från Göteborg har det anförts, att vissa

låga avgifter (1—5 kronor per kvartal alltefter förmögenhetsstatus), som

sedan verksamhetens startande upptagits såväl i Göteborg som i Malmö,

Solna med flera platser, visat sig bidraga till att göra verksamheten mera

uppskattad, samtidigt som den tillfört centralerna en icke obetydlig inkomst.

Förbudet mot upptagande av avgift borde därför bortfalla. Styrelsen, som

i ärendet förut yttrat stor tvekan (sid. 35 och 57), vill ej motsätta sig att

frivilliga avgifter skola få upptagas å centralerna, givetvis under de villkor,

som upptagas å sid. 35 i betänkandet.

5. I förut berörda yttrande över moderskapssakkunnisas förslag, avgivet

den 28 september 1929, anför styrelsen följande: »Det ingår också i de

sakkunnigas förslag att tjänsteläkare, som enligt förslaget komma att emottaga

anmälningar å födda barn, skola föra en fortlöpande förteckning över

alla inom hans tjänstgöringsområde befintliga spädbarn. Värdet av dessa

anmälningar om barns födelse till tjänsteläkare och hans skyldighet att

föra denna förteckning kan starkt ifrågasättas, för såvitt icke läkaren samtidigt

ålägges att inom sitt distrikt bliva ledare för den efterföljande moderskapsvården

eller företaga tjänsteresor för kontroll av spädbarnsvården.»

Dessa förutsättningar skola nu inträda. Tjänsteläkaren förutsättes nämligen

komma att bliva ledare för ifrågavarande verksamhet och chef på

barnavårdscentralen. Barnmorskorna komma även att nära anknytas till

denna verksamhet. Emellertid iir det icke säkert, att de alla komma att

tjänstgöra på själva centralen. Ett register över spädbarnen bör enligt styrelsens

mening föras å centralen och barnmorskorna böra åläggas att dit

anmäla varje spädbarns födelse. Denna anmälan behöver dock icke ingivas

i dubbla exemplar såsom moderskapssakkunniga i sitt betänkande

av 1929 föreslagit. Av särskild vikt blir denna anmälan för de barn, som

efter att ha fötts å förlossningsanstalt återkomma till distriktet. Om dessa

barn icke återkomma till hemdistriktet utan placeras i ett distrikt, skilda

från modern, behöva de desto mer övervakan. Detta torde bäst kunna ske

genom anordning, som föreslås i det följande.

6. I det betänkande rörande övervakning av späda barn, som år 1923

antogs av Svenska Läkaresällskapets Pediatriska sektion, anfördes beträffande

fosterbarn följande: »En kategori av barn, för vilka övervakning borde

vara ej fakultativ utan obligatorisk, äro de späda fosterbarnen. Den

kommunala tillsynen av dessa barn är såsom varje initierad vet otillfredsställande.

Detta kan icke läggas den nuvarande fosterbarnsinspektionen

till last. Vid tillsynen av yngre barn men alldeles särskilt av spädbarn

mäste dock hälsovårdstillsynen sättas i främsta rummet, vilket hittills ej

alltid skett. Där nu en barnavårdscentral enligt skisserad plan förefinnes

å en plats, är den med sin läkarkontroll och sin hembesökerska liksom skapad

för tillfredsställande tillsyn av späda fosterbarn. Redan har förekommit,

att fosterbarnsnämnd överlämnat denna tillsyn till Mjölkdroppe. I

den nya barnavårdslagen, som för närvarande är linder utarbetning, bör

införas en bestämmelse, att tillsyn av de späda barn, sorn enligt lag skola

åtnjuta sådan av offentlig myndighet, skall överlämnas till barnavårdscentral,

där dylik finnes.» Den erfarenhet, som på flera ställen vunnits, sedan

detta skrevs, bär bekräftat riktigheten av detta förslag. Då nu ett ällmänt

realiserande av barnavårdscentralens idé förestår, synes tiden vara inne att

genomföra jämväl det anförda förslaget. Fosterbarn böra sålunda obligatoriskt

övervakas genom barnavårdscentraler, varmed givetvis föijer ett

nåla samaibete med bainavaidsnämndcn, en utvecklingslinje som styrelsen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

i sitt betänkande förordat. Bestämmelserna i barnavårdslagen om dennas

skyldigheter gentemot fosterbarnen böra icke förändras.

7. I betänkandet (sid. 22—23) bär styrelsen upptagit frågan örn åldersgränsen

för barn, som enligt förslaget skola äga förmån av statsunderstödd tillsyn

å barnavårdscentral. Styrelsen förklarar härmed sig sätta ettårsgränsen

icke därför att styrelsen underskattar betydelsen av övervakning av barnen

i skol- och lekåldern utan av praktiska grunder. Styrelsen framhäver

emellertid, att starka medicinska skäl tala för att vården omfattar även andra

levnadsåret och föreslår att det skall vara vederbörande läkare medgivet att,

örn han finner att barnets hälsotillstånd så fordrar, tillåta detsamma stå

under fortsatt tillsyn av ifrågavarande art även efter den tid, som ansetts

böra vara regel. Utomlands har man i England, Tyskland och vissa övriga

länder, som ordnat en fortlöpande tillsyn ur hälsovårdssynpunkt av det uppväxande

släktet, icke låtit densamma stanna vid ettårsgränsen utan genom

särskilda mottagningar vanligen på samma lokal men på annan tid övervakat

småbarnsåldern för att därefter överföra tillsynen till skolläkaren. Den

erfarenhet, som i Sverige vunnits på många håll vid skolundersökningarna,

styrker nödvändigheten av denna anordning, varigenom man vill söka förekomma

att en stor del barn infinna sig vid skolgångens början med en större

eller mindre grad av ohälsa, ådragen genom bristande hälsovårdsövervakning.

Sedan systemet med spädbarnscentraler enligt styrelsens förslag genomförts

och sålunda läkare, sköterskor och lokal finnas tillgängliga, lärer det åsamka

föga kostnadsökning att påbygga spädbarnsövervakningen sålunda att även

småbarnsåldern kommer att stå under fortlöpande tillsyn. Antalet behövliga

besiktningar torde lämpligen under andra året kunna sättas till fyra,

under tredje och fjärde året till två och under femte och sjätte året till en

per år. Vid fullständigt genomförande skulle hela småbarnsålderns övervakning

sålunda komma att medföra samma antal besiktningar som spädbarnsåldrarna.

Man kan givetvis å ena sidan tänka sig att genomföra denna anordning

omedelbart för samtliga småbarn, som nu äro i åldern 2—6 år.

Lämpligare synes emellertid ur olika synpunkter vara att. såsom styrelsen

på anförda ställe påyrkat, stegvis påbygga verksamheten så, att de barn,

sorn övervakats vid centraler såsom späda, sedan finge fortsätta att återvända

dit såsom småbarn. Fastställdes en sådan ordning, skulle under

första året endast ett mindre belopp av förslagsvis 30 000 kronor vara erforderligt

för statsbidrag till redan existerande barnavårdscentraler, som för

tillsynen av barn, som redan övervakats av spädbarnscentraler, bomme att

igångsätta särskilda mottagningar. Det torde nämligen få anses nödvändigt

att ej sammanföra spädbarnen med de övriga på samma tider. Ersättning

åt läkare borde vid dessa mottagningar utgå med belopp och efter samma

principer, som i styrelsens betänkande angives.

Det förutsattes att örn detta förslag angående övervakning av småbarnsåldern

gillas, jämväl planen för sådan övervakning bör för varje län av medicinalstyrelsen

godkännas, liksom ock att fosterbarn i småbarnsåldern, där

sådan övervakning av denna ålder igångsätts, obligatoriskt skola komma att

övervakas genom centraler.

8. I betänkandet (sid. 30) framföres förslaget, att fast bidrag till täckande

av kostnaderna för en förbättrad upplysningsverksamhet bör utgå av

statsmedel, varigenom jämväl lättare kan ernås en kontroll över upplysningsverksamhetens

art och omfattning. Något förslag örn fast belopp framföres

emellertid icke. Styrelsen påminner örn att under senaste året ett belopp av

30 000 kronor av arvsfondens medel ställts till förfogande för svenska fattigvårds-

och barnavårdsförbundet för anordnande av demonstrationskurser i

barnavård. Styrelsen, som fortfarande är av den meningen, att en omfattande

opaginerad Kontrollera mot PDF

lil

sådan upplysningsverksamhet är ett av de bästa medlen för spädbarnsdödlighetens

nedbringande, hemställer att ett belopp av 50 000 kronor för nästa

budgetår ställes till styrelsens förfogande för att efter styrelsens beprövande

på ansökan utgivas såsom statsbidrag till upplysningsverksamheten rörande

barnens hälsovård genom broschyrer, flygblad, tillhandahållande av bilder,

filmer o. s. v.

9. Redan i moderskapssakkunnigas betänkande anföres beträffande moderskapsskyddets

målsmän inom centralförvaltningen (sid. 175), att åtgärderna

för moderskapsskydd »kräva en central initiativtagande och kontrollerande

ledning och synes denna ej gärna kunna förläggas till annan myndighet

än medicinalstyrelsen. I sakkunnigas förslag ålägges detta ämbetsverk

även direkt vissa uppgifter, nämligen utgivande av upplysningslitteratur rörande

den förberedande och efterföljande moderskapsvården samt fastställande

av vissa formulär och tillhandahållande av därefter avfattade blanketter.

Enligt sakkunnigas mening skulle de nya arbetsuppgifter, som ifrågavarande

förslag komme att ålägga medicinalstyrelsen, bliva av den betydenhet,

att för deras behöriga tillgodoseende skulle krävas en särskild föredragande

vilken dock möjligen icke skulle behöva helt ägna sig åt här åsyftade

tjänst.» Medicinalstyrelsen har beträffande ledningen av den förebyggande

verksamheten i sitt svar den 20 juni 1930 på remissen rörande betänkande

beträffande moderskapsskydd uttalat att den delade de sakkunnigas

mening, att den centrala ledningen av denna verksamhet bör åvila medicinalstyrelsen

och att härför erfordras såväl initiativ som kontroll från styrelsens

sida. Det största arbetet kunde förväntas komma på den del, som folie

under barnavården. Den då framförda uppfattningen vore fortfarande styrelsens.

Emellertid ville styrelsen icke sträcka sig längre än till begäran om

ett ökat anslag till barnavårdsrepresentant i styrelsens vetenskapliga råd.

Godtagas de förslag örn för- och eftervårdsorganisation, som i betänkandet

framförts, bli emellertid de ärenden, som måste omhänderhavas av styrelsen

enligt dessa förslag, så omfattande, att de kräva handläggning av särskilda

funktionärer inom verket. Representanten i det vetenskapliga rådet för pediatrik

och barnavård kan deltaga i handläggning och utredning av principiella

frågor men kan givetvis icke ansvara för den dagliga detaljhandläggningen

av in- och utgående ärenden. Styrelsen finner därför tiden nu vara

inne för grundandet inom styrelsen av en social-hygienisk byrå, till vilken

skulle föras frågor rörande mödraskvdd, spädbarnsvård, småbarnsvård, skolbarnsvård

och övriga frågor rörande socialhygienen, vilka i för varje år alltmer

stegrad grad belasta styrelsens arbetskrafter utan att hittills hava kunnat

ges en enhetlig handläggning å viss byrå. Uppbyggande av denna byrå,

vars nödvändighet redan är känd, kan givetvis ske så småningom. Dock

synes föreliggande förslag liksom skolläkarvården redan kräva en heltidsarbetande

föredragande med nödigt biträde. Styrelsen hemställer därför att

befolkningskommissionen ville upptaga detta förslag i sina äskanden. I

samband härmed synes den i styrelsens tidigare förslag ifrågasatta höjningen

av ersättningen till det vetenskapliga rådet kunna minskas.

10. Slutligen vill styrelsen understryka vad den i berörda yttrande över

moderskapssakkunnigas betänkande (1. c. sid. 56) yttrat angående anställande

av s. k. hemvårdarinnor (moderskapssakkunnigas betänkande, sid. 56

och 152). I intet av nämnda betänkanden framställes emellertid något förslag

örn statsbidrag lill sådana hemvårdarinnor. A priori är det svårt att underkasta

hemvårdarinneverksamheten central kontroll och centrala direktiv.

Funktionärerna i fråga torde icke behöva någon längre specialutbildning men

måste besitta stora personliga kvalifikationer och god erfarenhet örn eli hems

skötsel. Behovens tillgodoseende har blivit föremål för åtgärder från ett

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

flertal organisationers sida och hemhjälp har i många socknar anställts utan

att dock verksamheten, i saknad av stöd från landsting eller stat, vunnit den

omfattning, som önskligt vore. Styrelsen har intet eget förslag att framföra

men har velat påminna om frågan för den händelse kommissionen

skulle kunna utfinna någon form för statligt bidrag för den beaktansvärda

verksamheten.

C. Ett primärt önskemål för barnens hälsovård är att möjligheter förefinnas

att vid sjukdom bereda dem god vård, så att sjukdomen kan övervinnas

utan att lämna varaktiga men för framtiden. Medicinalstyrelsen kan

därför icke underlåta att i detta sammanhang framföra önskemålet om statsbidrag

till upprätthållande och drift av barnavdelningar vid centrallasaretten

inom varje län. Detta önskemål har även en annan anknytning till den hälsovårdsorganisation,

som ovan under B. berörts. I sitt yttrande den 20 juni

1930 (1. c. sid. 45) skriver styrelsen härom: »Erfarenheten har oförtydbart

visat, att verksamheten vid de anordningar för här avsedd barnavård, som

vi i vårt land hava och haft i barnavårdscentraler och mjölkdroppar varit

i mycket hög grad beroende av deras ledares intresse. Detta framhålla ock

de sakkunniga. Det framstår därför som ett önskemål att så snart förhållandena

så medgiva, i varje landstingsområde pediatriskt utbildad läkare finnes

att tillgå, vilken kunde bli den ledande kraften för denna vårdgren inom

landstingsområdet. Förutsättningarna härför skulle givetvis väsentligt ökas,

örn en sådan läkare hade en sjukavdelning att stödja sig på. Här bjuder sig

också helt naturligt landstingets medverkan. Denna förutan torde en sjukvårdsinrättning

för barn icke få erforderlig och önskvärd effektivitet.»

I av statens sjukvårdskommitté den 17 maj 1934 avgivet betänkande angående

den slutna kroppssjukvården i riket har å sidorna 143—152 ifrågavarande

spörsmål behandlats och därstädes har bland annat anförts följande.

Antalet vårdplatser å anstalter och avdelningar för barnsjukdomar uppgick

till 878, därav 220 å självständig kirurgisk avdelning. Samtliga ifrågavarande

anstalter eller avdelningar med undantag av en hade tillkommit

på enskilt initiativ och helt eller delvis grundats på enskilda fonder eller

gåvor. Därjämte förelågo, enligt vad kommittén inhämtat, i september 1929

planer på inrättande av självständiga pediatriska avdelningar vid vissa lasarett,

däribland en avdelning örn 12 vårdplatser vid Malmö allmänna sjukhus.

Kommittén har uttalat önskvärdheten av att ytterligare anstalter för barnsjukvården

måtte komma till stånd. Sagda vård borde lämpligast tillgodoses

landstingsvis. Detta borde dock icke utesluta samarbete landstingen emellan.

Dylika anstalter borde anordnas såsom särskilda barnavdelningar vid lasarett.

där tillgång funnes till konsultation med läkare på medicinens övriga

områden. Denna slutna specialvård borde omhänderhavas av därför särskilt

utbildade läkare.

På i betänkandet angivna skäl har kommittén förklarat sig icke kunna

lämna några närmare anvisningar angående storleken av platsbehovet å dylika

avdelningar i landstingsområdena. Kommittén har emellertid framhållit,

att i sådana landstingsområden, där centrallasarettet vore beläget i en större

stad med ett stort inslag av industribefolkning eller med större närbelägna

industrisamhällen, vårdbehovet torde komma att göra sig starkare gällande

än i områden, där centrallasarettet läge i en mindre stad och lantbrukarbefolkningen

vore övervägande. Det syntes välbetänkt, att man, såvitt icke

särskilda^ skäl till annat föranledde, i en första etapp begränsade sig till en

vanlig vårdenhet, d. v. s. en vårdavdelning, som ej vore större än att den

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

kunde omhänderhavas av en ansvarig sjuksköterska. Därmed vöre icke sagt,

att icke tillika en fullt utbildad sjuksköterska kunde vara erforderlig såsom

assistentsköterska. Platsantalet borde i enlighet därmed utgöra omkring 25.

Att man vid en dylik begränsning borde tillförsäkra sig goda utvidgningsmöjligheter

funne kommittén självfallet. Det måste framhållas att kommitténs

samtliga ovan omförmälda förslag avse den medicinska barnsjukhusvårdens

utbyggande.

Lasarettsläkare!! vid kirurgiska och barnbördsavdelningen å lasarettet i

Örnsköldsvik, medicine doktorn B. Bager har under tjänstgöring som t. f.

byråchef i medicinalstyrelsen upprättat en promemoria i ärendet jämte en

till densamma börande bilaga angående samtliga för närvarande inom riket

befintliga pediatriska avdelningar och anstalter. Nämnda promemoria och

bilaga bifogas här i avskrift. Därjämte överlämnas i avskrift en av föredraganden

för tuberkulosärenden hos styrelsen, medicine doktorn G. Neander

den 17 oktober 1935 upprättad promemoria angående vårdplatser för tuberkulösa

barn.

Av doktor Bagers promemoria inhämtas, att ingen ny avdelning för här

ifrågavarande ändamål tillkommit efter det sjukvårdskommittén avgivit sitt

ovan omförmälda yttrande och förslag i ämnet. Vidare synes böra framhållas

att Bager i sagda promemoria uttalat, att det torde vara klokt, om

man vid utbyggnaden av pediatriska avdelningar i landet icke räknade med

en lägre siffra än 2 vårdplatser på varje tal av 10 000 av rikets invånare.

För egen del får medicinalstyrelsen i huvudsak ansluta sig till vad sjukvårdskommittén

i ifrågavarande avseende anfört beträffande den medicinska

barnsjukhusvårdens utbyggande. Beträffande det lämpliga i kommitténs förslag,

att man vid anordnande av en dylik avdelning till en början borde begränsa

sig till en vanlig vårdenhet med ett platsantal av omkring 25, hyser

styrelsen dock en viss tvekan. Styrelsen ifrågasätter, om det icke vore

lämpligare, åtminstone i de större landstingsområdena, att inrätta tvenne

avdelningar för barnsjukdomar med var sin sjuksköterska jämte eventuellt

en assistentsköterska på varje avdelning. Nyssnämnda båda avdelningar

skulle vara avsedda, den ena för spädbarn och den andra för något mera

vuxna barn, och dessa avdelningar synas då böra inrymma sammanlagt

minst 30—40 platser.

Så liten erfarenhet föreligger ännu beträffande behovet av antalet vårdplatser

för barnsjukdomar, att ett närmare angivande därav stöter på oöverstigliga

hinder. I anslutning till det av doktor Bager avgivna, ovan omförmälda

förslaget vill styrelsen dock förorda, att två vårdplatser inrättas

på varje tal av tiotusen av landstingsområdets eller, i stad som ej deltager i

landsting, stadens invånare. I den bilaga, som åtföljer doktor Bagers ovanberörda

promemoria, har angivits bland annat antalet sjuksängar vid var och

en av nu befintliga anstalter eller avdelningar för barnsjukdomar. Antalet

dylika platser i var och en av städerna Stockholm, Göteborg, Malmö (Flensburgska

vårdanstalten), Hälsingborg och Norrköping samt inom Uppsala

och Malmöhus läns landstingsområden (Akademiska sjukhuset respektive

lasarettet i Lund) är så högt, att nyssnämnda relation av två vårdplatser

på varje tiotusental invånare för dessa städer och län redan (överskridits.

Styrelsen anser därför, att man vid beräknandet av antalet erforderliga nya

platser inom riket bör bortse från nyssnämnda städer och landstingsområden.

Styrelsen anser sig sålunda i detta samband kunna bortse från den

ifrågasatta avdelningen om 12 vårdplatser i Malmö. Då antalet invånare vid

1935 års början för hela riket uppgick till 6 233 090 och antalet invånare i

ovanberörda städer och landstingsområden vid samma tidpunkt utgjorde

H —300630

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

1 500 005 skulle folkmängden i de delar av riket, beträffande vilka nya anstalter

eller avdelningar för barnsjukdomar böra inrättas, hava en folkmängd

av 4 733 085. Antalet dylika vårdplatser i sistnämnda delar av riket borde

sålunda uppgå till omkring 946. Då av doktor Bagers ovanberörda bilaga

inhämtas, att inom ifrågavarande delar av riket redan inrättats 30 dylika

platser, skulle det sålunda återstå att anordna 914 sådana.

Medicinalstyrelsen anser, att det är av största vikt, att en utbyggnad på

ovan angivet sätt vid lasaretten av avdelningar för barnsjukdomar snarast

möjligt kommer till stånd. Då det emellertid synes framgå, att en viss obenägenhet

torde förefinnas att omedelbart igångsätta arbeten för uppförande

av dylika avdelningar, anser styrelsen sig böra föreslå, att, för att sporra

intresset därför, statsbidrag måtte kunna beviljas landsting eller stad som

ej deltager i landsting såväl till uppförande som till driften av dylika avdelningar.

Statsmakterna hava ju förut slagit in på denna väg med statsbidrag,

då det gäller tuberkulossjukvårdsanstalter, epidemisjukhus och hem

för kroniskt sjuka, varför styrelsens förslag sålunda i princip icke innebär

någon nyhet. 1 fråga om statsbidrag till driften av dylika anstalter, synes

sådant utgå även till andra än landsting och nyssnämnda städer, under förutsättning

att medicinalstyrelsen vid årlig prövning tillstyrker sådant.

Beträffande det sålunda föreslagna statsbidraget till uppförande av medicinska

avdelningar för barnsjukdomar synes detsamma, i likhet med vad

förhållandet är vid tuberkulossjukvårdsanstalter, lämpligen böra utgå med

2 000 kronor för varje vårdplats, dock högst hälften av den enligt vederbörligen

granskade räkenskaper funna verkliga byggnadskostnaden, däri ej inräknade

utgifter för anskaffande av byggnadstomt samt inventarier. Det

torde böra framhållas, att i regel endast nybyggnader torde komma i fråga

Rörande villkoren i övrigt för statsbidragets åtnjutande m. m. synas bestämmelserna

i kungörelsen angående statsbidrag för uppförande eller inrättande

av tuberkulossjukvårdsanstalter m. m. den 27 juni 1914 (nr 292) med däri

senare gjorda ändringar kunna tjäna som vägledning, dock torde beviljat

statsbidrag böra utbetalas av medicinalstyrelsen och ej av statskontoret.

Statens kostnader för uppförande av de sålunda föreslagna avdelningarna

skulle sålunda kunna beräknas uppgå till (2 000 X 914=) 1 828 000 kronor.

Om, såsom styrelsen vill föreslå, ifrågavarande utbyggnad beräknas taga en

tid av tio år, skulle alltså ett anslag av cirka 185 000 kronor per år bliva erforderligt.

Eventuellt beviljat anslag torde böra utgå såsom reservationsanslag.

I fråga om statsbidraget till driftkostnaderna av ifrågavarande anstalter och

avdelningar far styrelsen till en början framhålla, att det här gäller en specialgren

av sjukvård med i regel relativt få vårdplatser vid varje anstalt. Då

därjämte vid dylik anstalt eller avdelning torde komma att erfordras större

personal än vid andra sjukvårdsinrättningar och man, enligt medicinalstyrelsens

förmenande, såsom villkor för driftbidragets åtnjutande torde böra

uppställa, att vid anstalten skall vara anställd läkare med specialutbildning

i pediatrik, synes man ej böra sätta detta bidrag lägre än en krona 75 öre för

dag och patient. Såsom ytterligare villkor för statsbidragets åtnjutande synes

böra föreskrivas, att avgiften för vårdplats i allmän sjuksal icke utgår

med högre belopp för dag än två kronor 75 öre för patient från annat sjukvårdsområde.

Nyssnämnda belopp är beräknat på så sätt, att från den högsta

legosängsavgift, som må utgå fattigvårdssamhällen emellan, eller fyra kronor

50 öre, dragits nyssberörda statsbidrag å en krona 75 öre. Statsbidrag

bör kunna beviljas landsting, kommuner, kommunalförbund, föreningar och

enskilda för driften av dylika anstalter och avdelningar och detsamma bör

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

sökas i enahanda ordning som finnes föreskrivet i kungörelsen angående

statsbidrag för driften av epidemisjukhus den 7 september 1920 (nr 668).

Kostnaderna för ifrågavarande driftbidrag komma naturligtvis att undergå

en successiv ökning allt efter som nya vårdplatser bliva anordnade. Driftbidrag

synes böra utgå icke endast till nyinrättade utan även till redan befintliga

platser, givetvis under förutsättning att villkoren för bidragets åtnjutande

i övrigt uppfyllas. Enligt doktor Bagers ovanberörda bilaga skulle

antalet sjuksängar för den medicinska barnsjukhusvården för närvarande

utgöra 686. Det årliga statsbidraget till ifrågavarande vårdplatser skulle

uppgå till (686X365Xl''75 = ) 438 1 82 kronor 50 öre. Enligt de ovan gjorda

beräkningarna skulle man kunna förvänta att omkring 92 nya vårdplatser

årligen komme till stånd. Den årliga ökningen av statsbidraget under de tio

år utbyggnaden av anstalter skulle äga rum, torde salunda kunna beräknas

uppgå till (92X365X1-75 = ) 58 765 kronor 50 öre. De ovan angivna summorna

438 182 kronor och 58 765 kronor få anses såsom maximibelopp, vilka

icke till fullo komma att utgå bland annat därför, att en vårdplats i regel ej

torde vara belagd under alla dagar av ett år samt därför, att statsbidrag till

dessa redan förefintliga 686 vårdplatser icke skulle utgå i den mån de äro

belagda med patienter, vilkas antal för visst landstingsområde eller viss

stad utanför landsting överstege 2 100 000. Då de nya vårdplatserna givetvis

i regel komma att vara färdiga att tågås i bruk tidigast under loppet av vederbörande

budgetår, torde en avsevärd reduktion av beloppet 58 765 kronor

kunna göras för det första år, under vilket bidrag ma utgå. Det sammanlagda

bidragsbeloppet för det första budgetåret torde därför med största

sannolikhet icke komma att överstiga 450 000 kronor. Eventuellt anslag för

ändamålet torde böra beviljas i form av förslagsanslag.

Med hänsyn till att styrelsen på sakens nuvarande ståndpunkt funnit sig

böra inskränka antalet platser vid barnavdelning, för vilka bidrag för byggande

och drift skulle utgå, till 2: 10 000 av befolkningen, kan man ifrågasätta,

örn icke statsbidrag borde utgå till konvalescenthem för barn, anordnade

i anslutning till berörda barnavdelningar eller barnsjukhus. Sådana

konvalescenthem förefinnas för närvarande, såvitt styrelsen är bekant, endast

i anslutning till barnsjukhuset i Linköping och ett i Stockholm, vartdera

å omkring 20 sängar. Sådan inrättning är ägnad att förkorta barnets

vistelse på sjukhuset och därigenom minska antalet behövliga platser,, som

givetvis ställa sig dyrare å barnsjukhus än å konvalescenthem. Anordningen

är parallell till den inom tuberkulosvården med dess A- respektive B-platser.

Styrelsen tillstyrker att bidrag till uppförande av sådant i samarbete med

landstingets barnavdelning stående konvalescenthem ma utgå med 1 000

kronor per plats intill ett antal = antalet platser å godkänd barnavdelning

samt ett driftbidrag med t krona per barn och dag för vård å sådant^ konvalescenthem.

Då inga planer synas töreligga örn uppförande av sadant

konvalescenthem under nästa år, behöver intet anslag härför äskas.^ I driftkostnadsbidrag

kan för nästa år emotses ett behov enligt ovanstaende av

12 000 kronor.

I fråga örn vårdplatser för tuberkulösa barn vill styrelsen allenast framhålla,

att statsbidrag såväl till anordnande som till driften av dylika platser

må utgå jämlikt ovanberörda kungörelse den 27 juni 1914 (nr 292) samt

kungörelsen angående statsbidrag till driftkostnaderna vid tuberkulossjukvårdsanstalter

den 28 juni 1918 (nr 494) med däri senare gjorda ändringar.

Styrelsen hemställer sålunda, att kommissionen i senast berörda avseenden

behagade till Kungl. Majit göra framställning örn proposition till nästa riksdag

örn dels ett reservationsanslag på 185 000 kronor att utgå såsom stats
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

bidrag till byggande av barnavdelningar vid vissa lasarett enligt vad ovan

anförts, dels ett förslagsanslag på 450 000 kronor att utgå såsom driftbidrag

vid barnavdelning eller barnsjukhus dels ock ett förslagsanslag å 12 000 kronor

att under vissa förutsättningar utgå till konvalescenthem för barn.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit generaldirektören J. Axel

Höjer, medicinalråden Einar Edén och John Byttner, föredragande, samt

medlemmen av styrelsens vetenskapliga råd överläkaren livmedikus H.

Ernberg.

J. AXEL HÖJER.

John Byttner.

A. E. Bastman.

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

P. M.

angående nuvarande förhållanden och önskemål för framtiden i fråga

örn lasarettsvården för harn.

I allt väsentligt kan jag hänvisa till de utredningar och de uttalanden, som

gjorts av statens sjukvårdskommitté och framlagts i dess betänkande av den

17 maj 1934. Inga ytterligare avdelningar för barn ha sedan dess tillkommit

i riket. Såvitt känt är planeras alltjämt, såsom i betänkandet omnämnes, en

pediatrisk avdelning i Västerås, och ett utökande på ett eller annat sätt av

antalet platser för barn i Malmö. I Sundsvall pågå underhandlingar och undersökningar

örn möjligheten att använda en större donation till uppförande

av en pediatrisk avdelning vid länslasarettet därstädes med specialutbildad

pediatriker.

I en särskild bilaga lämnas en tablå över nu befintliga pediatriska avdelningar

i landet. Att döma av vid anstalterna i medeltal per dag vårdade patienter,

jämfört med sjukvårdsplatsernas antal, är behovet i stort sett väl

fyllt, och endast vid Flensburgska vårdanstalten i Malmö föreligger nämnvärd

överbeläggning men medellängden av sjukhusvistelsen är dubbelt så stor som

på många andra anstalter. Antalet sängplatser för varje sjukvårdsområde

per 10 000 invånare redovisas i en särskild kolumn. För de stora städerna

varierar antalet mellan c:a 5 ä 6 platser. Bland de 3 län, som äga pediatriska

avdelningar, ligger Uppsala främst med 4 3 platser på 10 000 inv., men härvid

bör anmärkas att av de 60 platserna stå 10 till disposition för Stockholms

läns landsting enligt särskild överenskommelse. Att med ledning av dessa

siffror exakt bedöma hur stort behovet av platser i allmänhet bör anses vara

här i landet finner jag i likhet med statens sjukvårdskommitterade vara omöjligt.

Dock synes det mig vara klokt att vid utbyggnaden av pediatriska avdelningar

i landet icke räkna med en lägre siffra än 2 på 10 000 invånare.

Givetvis bör varje sjukvårdsområde vara försett med en barnavdelning under

en specialutbildad läkares ledning, och i regel bör denna avdelning vara

förlagd till länets centrallasarett. Dock bör den regeln ej schablonmässigt

följas. Man kan tänka sig att det i vissa fall kunde vara mera lämpligt att

förlägga en dylik avdelning till ett dittills odelat lasarett och att den pediatriske

läkaren skulle kombinera sin befattning med tjänsten som överläkare

för en vanlig medicinsk avdelning. Ännu finns det ingen pediatrisk avdelning

norr om Uppsala och endast ett fåtal praktiserande läkare därstädes med

någon speciell utbildning i pediatrik. Särskilt för Norrland med dess ännu

stora födelsefrekvens men även stora dödlighet bland barn under 1 år kunde

man hoppas på goda resultat av ett rationellt ordnande av sjukvården för

barn.

En liten detalj i fråga örn spädbarnsvården förtjänar ytterligare omnämnas.

Antalet normala förlossningsfall vid våra länslasarett lia de senaste åren, sedan

särskilda barnbördsavdelningar alltmera inrättats, i hög grad tilltagit.

Under vistelsen på lasarettet erhålla de nyfödda barnen givetvis kläder av

lasarettets förråd, men när mödrarna skola skrivas ut, visar det sig ofta, att

de sakna lämpliga kläder för sina barn. På många båll skänka de lokala

Röda-kors-föreningarna årligen ett större eller mindre antal spädbarnsutrust
-

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

ningar till lasaretten att delas ut till behövande mödrar. Ofta är det dock

omöjligt att förse alla mödrar, som skulle behöva, med barnkläder, och därför

vore det önskvärt, om denna fråga foges upp till prövning och på ett eller

annat sätt löstes.

Stockholm den 28 aug. 1935.

B. BAGER,

t. f. medicinalråd.

Bilaga.

Vårdanstalter

Antal sjuk-

sängar

Antal patienter

intagna under

året

Medeltal vårdade

per dag

Högsta antal

under året

Lägsta någon

dag vårdade

Medellängd av

sjukhusvistelsen

dagar

Antal vård- platser per

10 000 invånare

Norrtulls sjukhus, bam- avd................

70

817

645

86

36

28-3

Kronprinsessan Lovisas

vårdanstalt..........

77

909

6L3

80

34

246

Dessutom 72 ki-

Barnsjukhuset Samariten

63

668

?

?

?

26-1

rurgplatser

Dessutom 7 kirurg-

Barnsjukhuset S. och M.

Sachs minne1 ........

46

507

38-7

48

17

27''9

platser och 5

ögonplatser

För hela sjukhuset,

75, är medelbe- läggningen 688

Summa platser i Stock-

256

—

—

_

—

_

4''9

holm

Göteborgs barnsjukhus..

Flensburgska vårdanstal-

149

55

1203

389

89''7

58

lil

63

69

45

27-2

55

5-8

Dessutom 151 ki- rurgplatser

ten1..................

Barnsjukhuset i Hälsing- borg ................

37

469

24-7

36

14

19-2

4''8

6-4

Barnavdelningen vid

Norrköpings lasarett..

33

346

27

36

13

28-2

5-3

Barnavdelningen vid

Akademiska sjukhuset

60

658

547

71

41

303

4''3

Barnavdelningen vid la- sarettet i Linköping ..

30

379

28-7

40

18

27''7

12

Barnavdelningen vid la- sarettet i Lund ......

66

521

61-5

74

37

431

2-1

1 För år 1933. övriga

anstalter för

år 1934.

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

P. M.

angående vårdplatser för tuberkulösa barn.

Statens sjukvårdskommitté framhåller i sitt betänkande (sid. 221) vikten

av att särskilda avdelningar för barn inrättas vid de länssanatorier,

där ännu sådana saknas. Dessa platser avse barn över spädbarnsåldern.

Vården av späda barn med lungtuberkulos bör enligt sjukvårdskommitténs

mening helst förläggas till barnsjukhus eller till centrallasarettens

medicinska (ev. pediatriska) avdelningar.

Sanatorieplatser för barn finnas för närvarande (enligt bilagda tablå) till

ett antal av 956, varjämte trenne avdelningar med sammanlagt 72 platser äro

beslutade. Av de nu befintliga 956 sanatorieplatserna för barn äro 680 att

hänföra till gruppen A-platser och 276 till gruppen B-platser. De beslutade

72 platserna äro samtliga A-platser. Inom största delen av landet torde behovet

av sanatorieplatser för barn över spädbarnsåldern redan vara eller inom

en nära framtid bliva tillgodosett.

Helt annorlunda är förhållandet med vårdmöjligheter för späda barn,

lidande av lungtuberkulos. Tillgången på väl kvalificerade vårdplatser för

detta ändamål är ännu ganska ringa. Då såväl diagnosen som behandlingen

av spädbarnstuberkulosen kräver pediatrisk sakkunskap hos läkaren

bör med »väl kvalificerade» vårdplatser i detta sammanhang förstås

vårdplatser som dels äro tidsenligt utrustade för vården av späda barn, dels

ledas av pediatriskt utbildade läkare. Från tuberkulosvårdens synpunkt är

anskaffandet av tillräckligt antal sådana vårdplatser ett av de allra aktuellaste

önskemålen.

Stockholm den 17 oktober 1935.

GUSTAF NEANDER.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Barnsanatorieplätser V# 1935.

Befintliga

Planerade

Stockholms stad ........

afl \

Sanatoriet vid Hamra................

37 B

Bamsanatoriet vid Tjärnan..........

100 B

177

Stockholms län ........

44 A

Uppsala » ........

5 B

Kalmar > . ........

Kalmar läns sanatorium .............

49 A

Blekinge > ........

Länssanatoriet i Flir................

38 A

Kristianstads • ........

27 A

Hälsingborgs stad........

Hälsingborgs tuberkulossjukstuga vid

Kungshult........................

30 A

Mamöhus län ..........

Orupssanatoriet ..................

14 A

Hallands > ..........

40 B

Göteborgs stad..........

lätt A

Göteborgs och Bohus län..

Länssanatoriet Svenshögen ..........

60 A

Älvsborgs > ..

Västeråsens sanatorium..............

10 A

Dalbobergens bamsanatorium........

40 B

Skaraborgs » ..

Stora Ekebergs sanatorium ..........

32 A

Värmlands > ..

Värmlands läns sanatorium..........

71 A

Örebro > ..

Garphytte sanatorium ..............

28 A

Kopparbergs » ..

Högbo sanatorium ..................

32 A

Gävle stad..............

Bamsanatoriet i Glösbo..............

30 B

Gävleborgs län ......

Moheds sanatorium...............

30 A

Västernorrlands > ......

Länssanatoriet Sundsvall ..........

72 A

Jämtlands > ......

Jämtlands läns sanatorium Solliden ..

39 A

Tuberkulossjukstugan Hälsan........

22 B

Norrbottens > ......

Arjeplogs sjukstugas tbc-avdelning____

2 B

S:a

956

72

opaginerad Kontrollera mot PDF

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Inledning.................................... 2

I. Grundläggande principer......................... 5

Befolkningskommissionens förslag................... 5

yttranden................................ 7

Departementschefen .......................... 9

II. Den slutna barnbördsvården....................... 10

Nuvarande organisation....................... 10

Sjuk vårdskommitténs förslag...................... 12

Yttranden över eller uttalanden i anledning av sjukvårdskommitténs

förslag................................ 21

Befolkningskommissionens förslag................... 24

Yttranden över befolkningskommissionens förslag.......... 28

Departementschefen .......................... 41

III. Samarbete mellan sluten och öppen barnbördsvård........... 47

Statens sjuk vårdskommitté m. fl.................... 47

Befolkningskommissionens förslag................... 48

Yttranden över befolkningskommissionens förslag.......... 51

Departementschefen.......................... 54

IV. Den öppna barnbördsvården....................... 55

Nuvarande organisation........................ 55

Befolkningskommissionens förslag................... 58

Yttranden och framställningar i anledning av befolkningskommissionens

förslag............................. 75

Departementschefen .......................... 84

V. Förebyggande mödra- och barnavård.................. 90

Moderskapsunderstödssakkunniga................... 90

Försöksverksamhet........................... 90

Medicinalstyrelsens förslag den 4 april 1935 ............. 91

Yttranden över medicinalstyrelsens förslag..............100

Befolkningskommissionens förslag...................100

Yttranden över befolkningskommissionens förslag..........106

Departementschefen ..........................118

VI. Barnmorskeutbildningen.........................124

Gällande bestämmelser.........................124

Tidigare framställningar och uttalanden...............126

Befolkningskommissionens förslag...................126

Yttranden över befolkningskommissionens förslag..........132

Departementschefen ..........................139

VII. Sammanställning av statens kostnader. Hemställan..........141

Bilagor..................................144

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 39.

857 80 1 2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1937:308 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj\ts proposition angående förbättrad förlossningsvård samt anordnande av s. k. förebyggande mödraoch barnavård j s. 5 i texten
  2. 2LU 1937:41 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts förslag till lag om anställande av distriktsbarnmorskor m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  3. SU 1937:121 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition angående förbättrad förlossningsvård samt anordnande av s. k. förebyggande mådraoch barnavård jämte i dessa s. 1 i texten