Sök i Ratio Lex

Angående främjande av planmässigt sparande samt inrättande av en statens bosättningslånefond m. m

102 sidor, varav 94 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 94 av 102 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1937:41, Angående främjande av planmässigt sparande samt inrättande av en statens bosättningslånefond m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

1

Nr 41.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående främjande av

planmässigt sparande samt inrättande av en statens

bosättningslånefond m. m.; given Stockholms slott

den 15 januari 1937.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 15 januari

1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson, Westman, Wigforss, Möller,

Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och finansdepartementen

anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller.

Under utgifter för kapitalökning budgetåret 1937/1938 har Kungl. Majit på

min hemställan under rubriken Statens utlåningsfonder föreslagit riksdagen

att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, såsom kapital för Statens bosättningslånefond

beräkna ett reservationsanslag av 2,000,000 kronor. TillBihang

till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 41. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

lika har Kungl. Majit i årets statsverksproposition, femte huvudtiteln, punkterna

26—28 föreslagit riksdagen beräkna för nämnda budgetår dels till

Bosättningslånenämnder och ortsombud m. m. ett förslagsanslag av 20,000

kronor, dels till Ersättningar till postverket för dess bestyr med statens bosättningslån

ett förslagsanslag av 15,000 kronor, dels ock till Bidrag till propaganda

för planmässigt sparande ett anslag av 10,000 kronor.

Jag anhåller nu att till närmare behandling få upptaga dessa frågor. Därvid

anser jag mig böra först uppehålla mig vid spörsmålet örn vissa åtgärder

till främjande av planmässigt sparande, då därutinnan föreliggande förslag

äro av beskaffenhet att utöva viss inverkan å frågan om villkoren för den

bosättningslåneverksamhet, till vilken jag i detta sammanhang jämväl tiar

att taga ställning.

Jämlikt Kungl. Majits bemyndigande den 12 maj 1933 uppdrog jag åt bostadsproduktionssakkunniga

att verkställa utredning och avgiva förslag till

åtgärder för främjande av organiserad sparverksamhet, företrädesvis bland

ungdomen. Enligt direktiven för utredningen borde denna avse sparverksamhet

inriktad mot ett bestämt mål. Ett sådant jämförelsevis näraliggande

mål syntes bostaden vara. Vid familjebildningen ställdes vederbörande

i allmänhet inför en ganska betydande ekonomisk påfrestning i samband

med bosättningen. Jämväl för tillgodoseende av sådana ändamål syntes

den ifrågasatta sparverksamheten böra kunna tagas i anspråk, överhuvudtaget

syntes man böra taga sikte på ett främjande av hembildningen.

Givetvis borde ej förbises, att sparkapitalet i vissa situationer borde kunna

frigöras jämväl för andra trängande ändamål än sådana, som avsåge bostaden.

Enligt de sedermera för befolkningskommissionens arbete i statsrådsprotokollet

den 17 maj 1935 uppdragna riktlinjerna borde bland annat tagas

under omprövning, huruvida genom samhälleliga åtgärder för bosättningslån

och lx>sättningsbidrag kunde skapas förutsättningar för en ökad och tidigare

familjebildning. Då spörsmålet att genom organiserat sparande främja

samma syfte vore föremal för utredning genom bostadsproduktionssakkunniga,

syntes deras blivande förslag i ämnet böra infogas såsom ett naturligt

led i den positiva befolkningspolitik, som borde eftersträvas.

Till fullgörande av det den 12 maj 1933 givna uppdraget hava bostadsproduktionssakkunniga

den 7 november 1935 avgivit betänkande med förslag

till lag om sparföreningar m. m. (statens offentliga utredningar 1935:

54).

Sedan detta betänkande överlämnats till befolkningskommissionen för att

tagas i övervägande vid fullgörandet av det kommissionen meddelade uppdraget,

har kommissionen den 12 december 1935 avgivit betänkande med

förslag angående dels planmässigt sparande, dels ock statliga bosättningslån

(statens offentliga utredningar 1936: 14). Kommissionens betänkande

torde såsom bilaga (Bilaga B) få fogas vid protokollet i detta ärende.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl Maj:ts proposition nr 41.

3

Åtgärder till främjande av planmässigt sparande.

Bostadsproduktionssakkunnigas förslag.

Förslagets huvudgrunder.

Innebörden av de bostadsproduktionssakkunnigas förslag är i huvudsak

följande.

I anslutning till de enskilda sparbankerna skola inrättas sparföreningar

med uppgift dels att bland medlemmarna främja planmässigt sparande och

dels att bereda dem lån.

Vid inträde i sparförening skall medlem upprätta en sparplan. I denna

skall angivas ett bestämt sparmål, vilket skall vara av beskaffenhet att

främja medlemmens, hans familjs eller annans välfärd. Vidare skall i sparplanen

fastställas, inom vilka terminer insättningar skola verkställas och

vilka belopp som därvid regelbundet skola insättas. Sparplan skall första

gången omfatta en tid av minst fem år samt, vid förlängning, minst tre ar.

Endast där verkliga skäl finnas, skall ändring av sparplan kunna medgivas.

Vid svårigheter av tillfällig natur, såsom sjukdom och arbetslöshet, kunna

temporära dispenser från sparplanens fullföljande beviljas.

Insättningarna verkställas till vederbörande sparbank —- men kunna förmedlas

av sparförening — och sparbanken omhändertager i huvudsak medelsförvaltningen.

Under löpande spartid äro insättarmedlen icke tillgängliga

för insättaren. Den spärr, som sålunda är för handen, är anordnad på

sådant sätt, att uttagning av medlems tillgodohavande i sparbanken allenast

kan ske efter uppsägning av föreningen. Föreningsmedlem äger att hos föreningen

påkalla verkställandet av uppsägning, när hans sparplan gått till

ända, d. v. s. då spartiden löpt ut eller då han eventuellt tidigare står inför

förverkligandet av sitt sparmål.

Brister medlem i fullgörandet av sparplanen, förlänges spartiden under

motsvarande period, dock längst med två år. Medlem äger likväl rätt att

undandraga sig sådan påföljd genom att senast före utgången av februari

påföljande år verkställa den felande insättningen och att till föreningen erlägga

visst fixerat vite.

Sparförening har såsom sin andra huvuduppgift att driva långivning

bland föreningsmedlemmarna. Dessa skola själva utöva ett bestämmande

inflytande över långivningen under särskilt hänsynstagande till den duglighet,

som medlem ådagalagt genom sin sparförmåga och sparvilja. Medel

för utlåningen anskaffar föreningen genom kredit hos vederbörande sparbank,

varvid säkerheten utgöres av dels av föreningen för lån mottagna lånereverscr

med tillhörande hypotek och dels insättarnas samlade tillgodohavande

i sparbanken. Hinder föreligger icke för sparbank, som finner sparföreningens

allmänna utlåningsprinciper välgrundade och betryggande, att

medgiva föreningen krediter jämväl till belopp, som överskjuta föreningsmedlemmarnas

sammanlagda tillgodohavanden i sparbanken.

Sparmålslån, som utgör den normala formen för föreningarnas långivning,

kan principiellt beviljas allenast till föreningsmedlem, som fullgjort

sparplan under minst fem år och som står inför förverkligandet av sitt i

sparplanen uppställda sparmål. Sparmålslån må utgå med högst samma

belopp, som låntagaren enligt sparplan hopsamlat samt anlitat för sparmålets

förverkligande. S. k. extrainsättningar — insättningar utöver i spar
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

planen upptagna belopp —- må, när de innestått minst två år, medräknas

vid beräkningen av lånemaximum. Vid låntagares frånfälle gäldas sparmålslån

av staten, med friskrivande av låntagarens stärbhus och hans eventuella

borgensmän. Till täckande av statens utgifter för detta ändamål hava

låntagarna att erlägga en på grundval av dödlighetstabeller försäkringsmässigt

uträknad avgift. Med hänsyn till statens ifrågavarande åtagande uppställas

vissa förbehåll rörande lånesökandes ålder och hälsotillstånd. Låntagare

må ej häfta i skuld för sparmålslån till förening till högre belopp än

6,000 kronor. Längsta amorteringstid för sparmålslån är 15 år.

Under särskilda förhållanden, exempelvis vid sjukdom eller arbetslöshet,

äger sparförening att mot säkerhet av medlems tillgodohavande å sparbanksbok

bevilja honom tillfällig försträckning, s. k. hjälplån.

För handhavandet av de uppgifter, som stå i sammanhang med statens

åtagande att gälda sparmålslån vid dödsfall, skall enligt bostadsproduktionssakkunnigas

förslag hildas ett särskilt organ, svenska sparföreningsrörelsens

centralkassa. Denna, som skall utrustas med en statlig grundfond på 10 miljoner

kronor, skall jämväl erhålla en del andra uppgifter sammanhängande

med sparföreningarnas verksamhet.

Centralkassan skall även äga utgiva s. k. sparobligationer till små belopp.

Härmed avses obligationer, vilka icke löpa med viss årligen utgående ränta

utan för vilka räntan gottgöres enligt diskontoberäkning, på så sätt att den

lägges till kapitalet, och obligationen sålunda efter vissa år utfaller med ett

fixerat högre belopp än inköpsvärdet.

Staten skall bidraga till bestridande av sparföreningarnas förvaltningskostnader

under startåren. Dessa statsbidrag hava beräknats till en miljon kronor

under första budgetåret.

Vidare skall staten under de första verksamhetsåren bestrida centralkassans

förvaltningskostnader, vilka för det första året beräknats till 500,000

kronor.

För genomförandet av den ifrågavarande planen hava de bostadsproduktionssakkunniga

upprättat förslag till dels lag om sparföreningar, innehållande

89 paragrafer, dels förordning om svenska sparföreningsrörelsens centralkassa,

innehållande 26 paragrafer, dels ock lagar om ändrad lydelse av

11, 23, 26, 27, 39, 60 och 60 a §§ lagen örn sparbanker, av 91 § lagen om ekonomiska

föreningar, av 8 § lagen angående handelsregister, firma och prokura,

av 55 § lagen om ackordsförhandling utan konkurs, av 18 § lagen örn

vissa inskränkningar- i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier

i vissa bolag, av 1 § bokföringslagen och av 53 § 1 mom. kommunalskattelagen.

Beträffande dessa förslag får jag hänvisa till betänkandet i

fråga.

Yttranden.

över bostadsproduktionssakkunnigas betänkande och förslag hava efter

remiss yttranden avgivits av statskontoret, pensionsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten,

socialstyrelsen, kommerskollegium, generalpoststyrelsen, sparbanksinspektionen,

bank- och fondinspektionen, försäkringsinspektionen, statens

egnahemsstyrelse, statens byggnadslånebyrå, riksbanksfullmäktige, riksgäldsfullmäktige,

Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, svenska bostads
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

kreditkassan, svenska sparbanksföreningen, svenska bankföreningen, svenska

försäkringsföreningen, kooperativa förbundet, hyresgästernas sparkasse- och

byggnadsföreningars riksförbund, jordbrukareungdomens förbund, FredrikaBremerförbundet

och Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförbund.

Flertalet av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna hava helt

avstyrkt förslaget eller ställt sig avgjort kritiska mot detsamma. I huvudsak

tillstyrkande yttranden hava avgivits av länsstyrelserna i Södermanlands,

Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Göteborgs

och Bohus, Skaraborgs, Värmlands och Västernorrlands län samt av sparbanksföreningen,

hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund

samt jordbrukareungdomens förbund.

Emot förslaget har bland annat erinrats, att det tvångsmoment, som karakteriserade

förslaget, samt den vidlyftiga och invecklade lagstiftning, varmed

sparverksamheten skulle regleras, kunde befaras snarare motverka än befordra

förslagets syfte. De förmåner, som skulle beredas spararna, vore vidare

alltför obetydliga och osäkra i förhållande till det tvång, som ålades

dem, och de förlustrisker, som följde av att sparkapitalet skulle utgöra säkerhet

för andra sparares sparmålslån.

Beträffande de vid remissbehandlingen i övrigt framkomna synpunkterna

tillåter jag mig att hänvisa till handlingarna i ärendet.

Befolkningskominissioiiens förslag.

Kommissionen.

I inledningen till sitt betänkande har befolkningskommissionen framhållit,

att kroppsarbetaren i regel uppnådde jämförelsevis höga inkomster redan vid

unga år och innan han ännu hade familj att försörja. Den högsta graden av

relativt välstånd uppnåddes i 20—30-årsåldern. Om arbetaren då inginge

äktenskap, ökades rent tillfälligt behoven i samband med utgifterna för bosättningen.

Såsom nygrundad stöde sig emellertid arbetarfamiljen i regel

ganska gott. Därefter komme familjeekonomiens utveckling att bliva beroende

av örn barn föddes i familjen samt av barnens antal.

Med utgångspunkt härifrån har kommissionen beträffande de största löntagargrupperna

dragit den slutsatsen, att en väsentligare utvidgning av sparandet

icke vore möjlig annat än under tiden från och med den första anställningen

fram till och i vissa fall ett pär år över tidpunkten för äktenskaps ingående.

Försöken att genomföra ett mera planmässigt sparande borde därför

inriktas på dessa åldersklasser. I den mån sådana försök ledde till resultat,

hade även ökade förutsättningar skapats för tidigare äktenskap och för större

trygghet i den barnuppfödande medelåldern.

Vad här sagts om arbetarklassen ägde enligt kommissionens mening i huvudsak

tillämpning även å de familjer inom den lägre medelklassen, inom

vilka barnen icke utrustades med en högre utbildning. Dock visade inkomstutvecklingen

här en tendens att, vid jämförelse med motsvarande utveckling

inom arbetarklassen, förskjutas något framåt i tiden. Satte man tidigare äk
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

tenskap såsom ett önskemål, kunde detta inom den lägre medelklassen icke i

samma grad främjas genom planmässigt sparande, då den tidrymd, varunder

de unga hade inkomster att spara, vöre kortare.

Vad slutligen anginge tjänstemän och anställda med högre utbildning vore

dessa enligt kommissionens erfarenhet vanligen icke i tillfälle att kunna genomföra

ett sparande under tiden före den, då de egentligen borde ingå äktenskap.

I fortsättningen av sitt betänkande har befolkningskommissionen under

kapitel II till en början upptagit bostadsproduktionssakkunnigas förslag till

bedömande och därvid sammanfattningsvis anfört följande.

Kommissionen beaktar till fullo det för vårt folk betydelsefulla syftemål,

de sakkunniga uppställt för sitt utredningsarbete, och delar de sakkunnigas

uppfattning, att åtgärder från det allmännas sida äro önskvärda för att främja

ett planmässigt sparande och för att tillgodogöra spararna den kreditvärdighet,

som härigenom ådagalägges. Kommissionen anser emellertid, att dessa åtgärder

böra inriktas på vissa ungdomsåldrar. Kommissionen förmenar vidare,

att det planmässiga sparandet bör hållas organisatoriskt skilt från den å dess

fullföljande grundade kreditgivningen. Vad angår det planmässiga sparandet

anser kommissionen, att för dess främjande på avsett sätt icke erfordras

inrättandet av sådana föreningar, som föreslås i de sakkunnigas betänkande,

utan att genom lämpliga åtgärder de redan förhandenvarande sparinstitutionerna

kunna fylla ändamålet, i förevarande fall under fritt samarbete med

bland annat ungdomsorganisationer av skilda slag. För reglering av det planmässiga

sparandet synes ingen ny lagstiftning erforderlig. Kommissionen

hyser den uppfattningen, att, i vad gäller spararens disposition över sina

sparmedel, så stor frihet bör lämnas, som är möjlig utan åsidosättande av

syftet att nå planmässigt sparande.

Befolkningskommissionen har därefter lämnat en kort redogörelse för de

anstalter, som hittills av sparbankerna och postsparbanken vidtagits för främjande

av sparsamhet. Härutinnan hänvisar jag till Bilaga B sid. 14—21.

I fortsättningen av betänkandet har kommissionen övergått till frågan örn

de åtgärder, som borde vidtagas med syfte att organisera och utveckla ett

planmässigt sparande i ungdomsåren. Därvid har kommissionen inledningsvis

uttalat, att den planmässiga sparverksamheten borde utvecklas under möjligast

fria former samt vila på en sådan självverksamhet bland grupper avungdom

och enskilda sparare, som redan här och var givit gynnsamma resultat.

Sålunda syntes de s. k. sparklubbar, som under medverkan av vederbörande

sparbank bildats på några orter, visa hän på en utvecklingslinje, som

torde lia framtiden för sig. Sparklubbsverksamheten borde därför bliva föremal

för statsmakternas intresse och, i vad det gällde en propagandaverksamhet

på området, jämväl för deras ekonomiska stöd. Samtidigt borde man

även söka väcka enskilda, i sparklubbar icke sammanslutna personers intresse

för planmässigt sparande samt finna lämpliga former även för

främjandet av detta mer individuellt betonade sparande. Medan utvecklingen

av sparklubbsrörelsen närmast anknöte till initiativ, som tagits inom de

enskilda sparbankerna, kunde arbetet för utvecklingen av det enskilda plan
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

mässiga sparandet lämpligen ankomma främst på postsparbanken med dennas

talrika avdelningskontor. Särskilt i landets nordligare delar vore sparbankerna

mångenstädes fåtaliga, medan postsparbanken även där hade överallt

jämförelsevis lätt tillgängliga kontor.

Kommissionen har därefter anfört i huvudsak följande.

I enlighet med vad tidigare framhållits borde det planmässiga sparandet

hava till ändamål att utnyttja den sparkraft, som ofta förefunnes ett antal

år närmast efter erhållandet av den första anställningen, önskvärt vore,

att vissa gränser angåves för de åldrar, som här avsåges, och kommissionen

föresloge härutinnan åldrarna 15—30 år.

Då en person i denna ålder önskade påbörja ett planmässigt sparande,

borde han vända sig till närbelägen postanstalt eller sparbank och erhålla

en för ändamålet avsedd motbok, betecknad hemsparbok eller dylikt. Samtidigt

åtoge sig spararen genom ett särskilt sparavtal att verkställa insättningar

efter bestämd sparplan. I sparavtalet borde angivas en viss tid, under

vilken sparverksamheten skulle utövas, samt de tidpunkter eller terminer,

då insättningar skulle ske, och storleken av insättningarna. Spararen

borde givetvis vara oförhindrad att göra större insättningar, än han åtagit

sig. Vid sparavtalets avslutande torde icke behöva angivas, vilket ändamål

spararen åsyftade att nå med sparandet. Detta ändamål kunde naturligtvis

vara, och vore även ofta, helt allmänt, att spararen ekonomiskt ville stå

bättre rustad för livet. Kommissionen, som närmast haft att beakta ungdomssparandets

betydelse för familjebildningen, ville särskilt understryka,

att detta sparmål av naturliga skäl vanligen icke spelade nämnvärd roll i

den tidiga ungdomsålder, då sparandet helst borde grundläggas. Det funnes

intet skäl att binda sparandet till hembildningen, lika litet som till något

annat konkret sparmål.

Man borde utgå ifrån, att de insatta medlen skulle utgöras av besparingar

å arbetsinkomster men däremot i princip icke av annorledes förvärvat kapital.

Någon direkt kontroll över varifrån sparmedlen härrörde torde emellertid

i allmänhet icke kunna och heller icke böra komma i fråga. Såsom

i fortsättningen närmare angåves, ville kommissionen förorda att å sparka1

itai, sammanbragt genom planmässigt sparande, viss högre ränta skulle utgå.

För att förebygga, att denna förmån i alltför hög grad komme att utnyttjas

i fråga örn kapital av annan art, borde det sparkapital, som finge

räknas såsom resultat av planmässigt sparande, utgöra högst 3,000 kronor.

Om de sparade medlen uppginge till högre belopp än 3,000 kronor, borde

den överskjutande delen behandlas såsom vanliga sparmedel. Hinder borde

icke föreligga för den, som påbörjade planmässigt sparande, att till sitt konto

överflytta förut å skolsparbanksbok inneslående sparkapital. Då spartid

gått till ända, borde spararen kunna sluta nytt sparavtal, varvid det redan

sammanbragta sparkapitalet skulle räknas såsom ingångsinsättning, varå liksom

å de därefter enligt det nya sparavtalet skeende insättningarna den högre

räntan skulle tillgodogöras.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

Sparbanken, respektive postanstalten, borde hålla olika exempel på sparplaner

tdlgängliga för spararna och vara dem behjälpliga att välja den plan,

som bäst svarade mot deras ekonomiska villkor. Av sparplanerna borde

framgå, huru stora och huru ofta förekommande insättningarna behövde

vara, för att spararen efter viss tid skulle nå visst besparat belopp.

Sparbank borde tillse att spararen fullgjorde åtagna insättningar. Om han

försummade detta, borde sparbanken i lämpliga former söka förmå honom

att fullfölja sparplanen. Hinder borde icke föreligga att, där så betingades

av omständigheterna, insättningarna nedsattes eller insättningsterminerna

omlades. Där spararen likväl icke kunde förmås att fortsätta sina insättningar,

borde tvångsmedel icke komma till användning. Om det sedermera

bleve fråga om att — på sätt i fortsättningen komme att beröras -— meddela

bevis rörande vederbörande sparverksamhet, borde emellertid hänsyn tagas

till om giltigt skäl förelegat för uraktlåtenheten att fullfölja sparplanen. Vid

detta bedömande borde i huvudsak samma synpunkter vara vägledande, som

enligt det följande skulle beaktas vid bedömandet av om uttag av medel

kunde anses legitimt eller icke.

Ehuru i sparavtalet viss tid skulle angivas för avtalets fullgörande, borde

spararen likväl vara fri att när som helst uttaga insatta medel. Skedde uttag

före den stipulerade spartiden utan att spararen som skäl därför kunde

åberopa något legitimt ändamål av den art, som i det följande omförmäldes,

syntes det emellertid naturligt, att han ginge förlustig den rätt till högre

ränta, som förutsattes skola vara förenad med det planmässiga sparandel.

Någon påföljd i form av vite eller dylikt borde däremot icke ifrågakomma,

då detta skulle kunna avskräcka från anslutning till det planmässiga sparandet

och i övrigt förvanska sparandets natur av en frivilligt buren självverksamhet

till egen förkovran.

Vad anginge de ändamål, för vilkas tillgodoseende medel borde få uttagas,

utan att detta föranledde förlust av de med det planmässiga sparandet förenade

förmånerna, borde sådant legitimt ändamål anses vara för handen, örn

spararen inginge äktenskap, samt om han önskade genomgå utbildningskurs,

grunda egen rörelse, förvärva eget hem eller dylikt; likaledes när spararen

på grund av sjukdom, arbetslöshet eller andra omständigheter befunne sig i

nödställd belägenhet eller ock anhörig till spararen råkat i sådan belägenhet

och spararen icke utan anlitande av sina besparingar kunde bringa hjälp.

I såväl motböckerna som sparavtalen borde återgivas de förutsättningar,

under vilka uttag kunde ske utan att insättaren ginge miste om de fördela!-,

som det planmässiga sparandet vore avsett att medföra. Givetvis måste tvekan

ofta uppstå, huruvida sådana förhållanden förelåge, som gjorde ett ändamål

legitimt på sådant sätt, att planmässigt sparade medel borde få uttagas

utan inskränkning i de förmåner, som vore förenade med sådant sparande.

Det syntes därför angeläget att, då det gällde tillämpningen av ifrågavarande

regler, samråd komme till stånd mellan sparbankerna och postsparbanken.

Då det gällde att grundlägga ett ökat intresse för planmässigt sparande

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

9

hos vårt lands ungdom, borde olika framgångssätt användas vid sidan av

varandra. Kommissionen hade redan angivit, att en viss del av denna sparverksamhet

torde komma att bedrivas individuellt genom att enskilda personer

slote sparavtal med sparbank, och framhållit, att arbetet för utvecklingen

av denna individuella sparverksamhet vore en särskilt naturlig uppgift

för postsparbanken. Det vore tydligt, att denna postsparbankens verksamhet

för främjandet av planmässigt sparande kunde i viss mån samordnas

med den verksamhet av delvis liknande natur, som redan bedreves genom

statens intressekontor, vilken senare verksamhet i så fall borde i olika

riktningar utvecklas och avpassas efter den utökade uppgiften. Även de enskilda

sparbankerna borde hava ett viktigt arbetsfält i fråga om utvecklingen

av både det individuella sparandet och intressekontorsverksamheten. Kommissionen

ansåge sig emellertid i detta sammanhang icke böra ingå på en

närmare diskussion av spörsmålet, huru detta arbete borde organiseras och

huru uppgifterna borde fördelas mellan postsparbanken och de enskilda

sparbankerna.

Då intresset hos de enskilda personer, som beslutat spara enligt viss sparplan,

lätt kunde slappas, om icke särskilda åtgärder vidtoges för dess upprätthållande,

syntes för framdrivandet av planmässigt sparande vissa kollektiva

anordningar förtjänta av särskilt beaktande. Kommissionen hade här

i tankarna den tidigare berörda sparklubbsrörelsen. Sparklubbar vore lokala

sparsammanslutningar, bildade av en sparbank i orten, oftast i samarbete

med viss ungdomsorganisation eller viss facklig lokalorganisation. Sparklubbarna,

som arbetade under fria organisatoriska former, hade till uppgift

att förmå enskilda personer att åtaga sig planmässigt sparande och att

därefter övervaka, att dessa fullgjorde åtagna insättningar.

Verksamheten inom en sparklubb sköttes i regel av en kommitté på minst

tre personer, vilka valdes av klubbens medlemmar. Kommitterade verkställde

å bestämda tider uppbörd av de belopp, som medlemmarna genom

särskilda certifikat utfäst sig att spara, varvid till insättarna lämnades kvitto

i form av kuponger, lydande å respektive insättningsbelopp. Insättningarna

redovisades vecko- eller månadsvis till vederbörande sparbank och noterades

i särskild sparbanksbok för varje medlem av sparklubb. En fördel med

dessa sparklubbar vore, att inkomsttagare direkt å arbetsplatsen eller —

t. ex. i fråga om ungdomssammanslutningar — vid föreningsmöte regelbundet

kunde avsätta mindre sparbelopp.

Sparklubbar skulle även kunna organiseras, utan att klubbarna genom

egna funktionärer behövde ombesörja uppbörd av besparingarna. Örn en

sparklubbs medlemmar vore anställda vid samma företag, kunde den göra

framställning till arbetsgivaren, att bestämda sparbelopp måtte avdragas i

samband med avlöningens ^anordnande. Sparklubbens funktionärer hade

då allenast att övervaka, att medlemmarna fullgjorde sina insättningar, såvida

icke skäl för uppehåll i sparandet förelåge.

Sparklubbar borde kunna grundas även utan sparbankernas medverkan.

Under inga förhållanden syntes något ansvar för funktionärernas redovis
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

ning böra åläggas sparbankerna eller postsparbanken, även örn dessa givetvis

borde förbehålla sig rätten att kontrollera sparklubbarnas verksamhet

och även i lämplig utsträckning borde använda denna kontrollrätt för att

skapa största möjliga säkerhet åt de enskilda spararna. Man finge dock utgå

från att medlemmarna själva hade det största intresset av att kontrollera

sparklubbarnas verksamhet, eftersom klubbarna vore deras enskilda sammanslutningar.

Sparbankerna borde vara angelägna att giva sparklubbarna

råd och anvisningar, huru kontrollen lämpligen borde anordnas och verksamheten

i övrigt bedrivas. Exempel på stadgar för sparklubb har såsom

bilaga fogats vid kommissionens betänkande.

Den förmån, som borde kunna beredas deltagarna i det planmässiga sparandet

och som i särskilt hög grad syntes vara ägnad att stimulera lill ökat

sparande, torde vara gottgörandet av en högre ränta å insättningar av denna

art. Visserligen bedreve sparbankerna sin rörelse med liten räntemarginal.

Det oaktat syntes man kunna räkna med att sparbankerna skulle vara villiga

att å insättningar av omhandlade slag, vilka i stort sett komme att vara

slående i flera år, gottgöra högre ränta än å vanliga insättningar.

Postsparbanken, som under de senare åren till statsverket lämnat en vinst

av 3 5 miljoner kronor årligen och som för år 1935 haft en genomsnittlig

räntemarginal av 1.9 procent, gottgjorde för närvarande sina insättare en

ränta, som med 1/2 procent eller mera understege de lokala sparbankernas

inlaningsränta. Såsom skäl för denna lägre räntegottgörelse hos postsparbanken

hade anförts, dels att de insatta medlen vore statsgaranterade och

dels att den enskilde spararen hos postsparbanken hade möjlighet att kunna

begagna sig av landets alla postans (alter för insättning eller uttagning av

medel. Beträffande de medel, som genom det planmässiga sparandet insattes

i postsparbanken a särskild räkning, torde en högre räntegottgörelse

lämpligen böra lämnas än å vanliga postsparbanksböcker.

Kommissionen anslöte sig till bostadsproduktionssakkunnigas uppfattning,

att ett under viss tid fullföljt planmässigt sparande utgjorde ett bevis om

vederbörande sparares ekonomiska vederhäftighet och förtänksamhet, och

att dessa egenskaper borde räknas denne till förljänst vid prövning av låneansökning.

Kommissionen, som utginge från att, i den mån det planmässiga

sparandet finge fasta former, enskilda kreditinrättningar och särskilt

sparbankerna komme att i sin låneverksamhet taga vederbörlig hänsyn till

denna art av personlig säkerhet, funne det särskilt angeläget, att staten i sin

låneverksamhet icke uraktläte att taga sådan hänsyn. I överensstämmelse

med denna uppfattning hade kommissionen vid utformningen av reglerna

för beviljandet av statliga bosättningslån ansett sig böra föreslå att den sparvilja,

som en sökande ådagalagt genom ett på avtalat sätt fullföljt sparande,

skulle räknas såsom ett värdefullt bevis på ekonomisk vederhäftighet och

förmåga att återbetala lånet. Även vid beviljandet av andra statliga lån syntes

ett intyg från postsparbanken eller enskild sparbank om fullföljt planmässigt

sparande böra tillmätas motsvarande betydelse, så t. ex. i fråga om

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

11

statens egnahemslån, statens räntefria studielån m. fl. dylika lån. Medvetandet

om att stöd av detta slag kunde av staten lämnas till den, som sparat

planmässigt, borde verksamt bidraga till utvecklingen av en organiserad

sparverksamhet bland ifrågavarande åldersgrupper.

Den propaganda, med vilken man skulle skapa intresse för planmässigt

sparande, borde med fördel kunna anknytas till den sparsamhetsundervisning,

som lämnades i seminarier och skolor. Från postsparbankens och de

enskilda sparbankernas sida borde vidare hänvändelse göras till olika kategorier

av ungdomsorganisationer. För skapandet av detta intresse vore det

även lämpligt att söka stöd hos radion och tidningspressen. Vidare borde

en broschyr i massupplaga utgivas, som klarlade avsikten med det planmässiga

sparandet och framför allt underströke de fördelar, detsamma medförde

för den enskilde såväl direkt genom sparkapitalets tillkomst och den högre

förräntningen som indirekt genom möjligheten att lättare bliva delaktig av

statens långivning under olika former.

För en propagandaverksamhet av denna omfattning fordrades dels en fast

organisation och dels penningmedel. Som bekant disponerade de svenska

sparbankerna årligen stora summor för organiserad sparpropaganda av

olika slag. Det vore att förmoda, att postsparbanken och de enskilda sparbankerna

icke skulle undandraga sig att ekonomiskt stödja propagandan för

det planmässiga sparandet. Då detta sparande med hänsyn till dess betydelse

ej blott för familjebildningen utan även för folkets allmänna ekonomiska

förkovran vore ett viktigt samhällsintresse, vore det välmotiverat, att

också staten lämnade bidrag till denna propaganda.

Propagandaverksamheten ifråga syntes lämpligen kunna ombesörjas av

den avdelning för sparpropaganda, som svenska sparbanksföreningen redan

inrättat i visst samarbete med postsparbanken. Detta samarbete borde i så

fall göras intimare. Örn en sådan anordning befunnes lämplig, borde staten

årligen till sparbanksföreningens förfogande ställa visst belopp för propagandaändamål

med skyldighet för föreningen att däröver avgiva redovisning.

Skulle det visa sig, att beloppet icke disponerats i enlighet med lämnade anvisningar,

stöde det staten fritt att indraga anslaget ett kommande år. I

varje fall borde staten betinga sig rätt att genom lämpligt organ övervaka,

att anslagna medel användes på avsett sätt och att reklamen bedreves under

värdiga former. Kommissionen, sorn icke ansåge sig böra i detta sammanhang

närmare ingå på den sistberörda organisationsfrågan, ville likväl uttala

som sin mening, att propagandaverksamheten lämpligen borde bedrivas på

ett enhetligt sätt och handhavas av blott en organisation, samt föresloge

under denna betingelse, att till främjande av planmässigt sparande i ungdomsåren

ett statsanslag anvisades å förslagsvis 25,000 kronor för budgetåret

19;iC>/1937 och 50.000 kronor för efterföljande budgetår. Anslaget borde

i den ordning Kungl. Majit bestämde disponeras för propagandaverksamhet

av postsparbanken och de enskilda sparbanker, som vidtoge åtgärder för organiserande

av planmässigt sparande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

Yttranden.

över befolkningskommissionens betänkande hava yttranden avgivits av

socialstyrelsen, generalpoststyrelsen, statskontoret, Överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs

och Bohus, Skaraborgs, Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens

län, sparbanksinspektionen, riksgäldsfullmäktige, svenska landskommunernas

förbund, svenska bankföreningen och svenska sparbanksföreningen.

I flertalet yttranden har uttalats anslutning till förslagets huvudprinciper

eller hava erinringar däremot icke framställts. De enda myndigheter, som

haft mer väsentliga erinringar att göra, äro socialstyrelsen, statskontoret och

Överståthållarämbetet.

I fråga om önskvärdheten av åtgärder till främ jande

av sparsamhet har i yttrandena anförts bland annat följande.

Generalpoststyrelsen har framhållit, att kommissionen genom den bild,

som kommissionen tecknat av välståndsutvecklingen i en lönearbetares liv,

även pekat på den levnadsperiod -— tiden före äktenskapet — under vilken

goda resultat av ett planmässigt sparande framför allt kunde vinnas. Förslaget

att sparinstituten för de breda lagren — postsparbanken och de enskilda

sparbankerna — skulle mera direkt än hittills inrikta sina ansträngningar

på att förmå ungdomen till bestämda regelbundna sparavsättningar

vöre beaktansvärt. Ungdomstiden vore de goda föresatsernas tid. Om man

tillhandahölle ungdomen sparplaner av olika slag, vilka kunde tilltala dess

ambition och strävan efter ekonomisk självständighet, och om dessutom

dylik planmässig sparsamhet kunde premieras med högre ränta än den, som

utginge för vanliga sparmedel, vore det icke uteslutet att man därigenom

skulle kunna frambringa ett avsevärt ökat sparande just under den levnadsperiod,

då för stora befolkningsgrupper möjligheterna till sparande vore som

störst. Betydelsen härav för både individen och samhället vore uppenbar.

Överståthållarämbetet har ansett önskvärt, att åtgärder vidtoges i syfte att

hos befolkningens breda lager väcka förståelse för den stora betydelsen av

ett målmedvetet och rationellt sparande. Tvekan syntes heller knappast

kunna råda därom, att strävandena i delta hänseende främst borde inriktas

på ungdomsåldrarna, då förhållandet mellan inkomster och strängt nödvändiga

utgifter i regel vore mera gynnsamt för sparverksamhet än senare. Örn

det mest lämpliga sättet att uppmuntra till sparsamhet kunde däremot givetvis

olika meningar råda. I vårt land funnes ju emellertid redan i sparbankerna

för denna sak mycket naturliga organ med en icke obetydlig erfarenhet

på området. Det syntes från samhällets sida ligga närmast till hands

att uppmuntra och i den mån så lämpligen kunde ske stödja denna av sparbankerna

påbörjade verksamhet.

Länsstyrelsen i Stockholms län har betraktat såsom synnerligen erkännansvärt

själva huvudsyftet med förslaget, nämligen att göra sparandet lockande

för ungdomen, att genom ändamålsenliga organisativa former tillvarataga

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

13

det behov att stå på egna ben oell den villighet att genom uppoffringar för

stunden förbättra sin framtid och möjlighet till familjebildning, som vore

av så grundläggande betydelse för samhällets naturliga utveckling. Länsstyrelsen

delade helt kommissionens uppfattning, att ett stärkande och utvecklande

av det planmässiga sparandet borde ske på frivillighetens väg utan

någon som helst inblandning av lagföreskrifter. Om behov förefunnes av

en ny sparorganisation borde denna kunna framväxa av egen kraft. Det

syntes icke vara något att erinra emot att den s. k. sparklubbsverksamheten

toges i ungdomssparandets tjänst och att nämnda klubbverksamhet bleve

föremål för det allmännas särskilda intresse och ekonomiska stöd.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har ansett en av de mera huvudsakliga anledningarna

till minskat antal giftermål och minskad nativitet vara att söka

i de osäkra och icke minst för ungdomen svåra ekonomiska förhållanden,

som framträtt efter världskriget. Det vore därför en viktig angelägenhet

även för det allmänna, att intet försummades, som lämpligen kunde göras

för att främja och organisera ett planmässigt sparande, särskilt för de breda

lagren av folket och i ungdomsåren.

Jag övergår härefter till en redogörelse för de synpunkter, som i yttrandena

anlagts på de särskilda i kommissionens betänkande avhandlade spörsmålen.

Kommissionens uppfattning, att åtgärder till främjande av

ökad sparsamhet i ungdomsåren borde vidtagas utan särskild

lagstiftning och i möjligast fria former, har icke föranlett

erinran i något yttrande. Sålunda har exempelvis länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län, som tidigare icke haft några väsentliga anmärkningar

att framställa mot bostadsproduktionssakkunnigas förslag i ämnet,

funnit påtagligt, att de avsevärt enklare och smidigare formerna för det planmässiga

sparandet, som befolkningskommissionen ifrågasatt, borde hava

större förutsättningar att stimulera sparverksamheten. Länsstyrelsen kunde

därför icke finna annat än att vad kommissionen föreslagit vore att föredraga

framför de av bostadsproduktionssakkunniga avgivna förslagen. Ett

liknande uttalande har gjorts av länsstyrelsen i Skaraborgs län, som jämväl

tidigare, örn ock med tvekan, förklarat sig kunna i princip biträda bostadsproduktionssakkunnigas

förslag.

Generalpoststyrelsen, länsstyrelsen i Västerbottens län och sparbanksinspektionen

hava emellertid funnit mindre lämpligt att, såsom kommissionen

föreslagit, det planmässiga sparandet skulle begränsas till personer i åldern

15—30 år. Generalpoststyrelsen har sålunda framhållit, att det metodiska

sparandet vore betydelsefullt även för den som överskridit 30 år, samt att

det vore önskvärt att sparandet vidmakthölles av den som tidigare börjat därmed

och att de genom planmässigt sparande åstadkomna medlen icke efter

spartidens utgång uttoges och förbrukades utan finge kvarstå såsom en sparpenning

för ålderdomen. Länsstyrelsen i Västerbottens län har ifrågasatt,

huruvida icke den i skolorna redan bedrivna sparverksamheten borde göras

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

obligatorisk, så att sparandet kunde börja vid 7 i stället för vid 15 års ålder.

Därefter borde intet hindra spararna att fortsätta sparandet huru länge de

önskade, ty eljest kunde det inträffa, att de sparade medlen i inånga fall

förbrukades på ett sätt som ej varit avsett. Som övre åldersgräns för påbörjande

av planmässigt sparande kunde måhända 30 år vara att förorda.

Kommissionens förslag, att till grund för det planmässiga sparandet skulle

ligga ett sparavtal samt att sparbanker skulle vid upprättandet av

sparavtalet bistå spararen med råd och anvisningar ävensom sedermera

övervaka spararens fullgörande av avtalet och i fall av legitimt behov äga

medgiva honom dispens från avtalets bestämmelser eller rätt att utan förlust

av tillförsäkrade särskilda förmåner uttaga sparkapitalet, hava föranlett

erinringar i några yttranden.

Socialstyrelsen har sålunda anfört följande.

För att en sådan rådgivning och kontrollverksamhet skall bliva en realitet

och icke allenast stanna på papperet erfordras och åsyftas uppenbarligen

en omdömesgill och intresserad behandling av varje särskilt fall. Det torde

dock med fog kunna ifrågasättas, huruvida postsparbankens och sparbankernas

lokala organ i allmänhet äga de förutsättningar, som krävas för fyllande

av de dem tilltänkta uppgifterna. I varje fall skulle väl erfordras att,

åtminstone i större samhällen, härför anställdes särskild personal, vilken,

därest denna sparrörelse toge större omfattning, torde komma att draga avsevärda

kostnader.

Tveksamt synes också vara, huruvida det är psykologiskt riktigt att förvandla

det fria förhållandet mellan sparare och sparbank till ett slags förmynderskap

från sparbankens sida. Visserligen skulle detta grundas på ett

spararens frivilliga åtagande, men erfarenheten torde hava givit vid handen,

att ekonomisk kontroll från utomstående över vuxna personer av dem

ofta uppfattas såsom obehörig och lätt leder till slitningar.

Socialstyrelsen anser emellertid, att, därest vederbörande sparbanker vore

villiga att lämna sin medverkan, kommissionens förslag kunde försöksvis

prövas.

Statskontoret har ställt sig tveksamt särskilt till uppslaget, att spararna

skulle bindas genom sparavtal samt att sparbankerna och deras funktionärer

skulle äga övervaka, att inbetalningar i vederbörlig ordning verkställdes

och uppställda sparplaner fullföljdes. Det förefölle sannolikt, att åtgärder

i denna riktning, huru välmenta de än vore, liksom överhuvudtaget kontrollanordningar

från utomståendes sida skulle komma att verka mera avkylande

än stimulerande å sparintresset.

Överståthållarämbetet har ansett den individuella prövningen förutsätta

en ofta omfattande utredning rörande spararens personliga förhållanden, vilken

läge vid sidan av sparbankernas ordinarie verksamhet och kunde bliva

vansklig och tyngande för deras befattningshavare.

Kommissionens förslag, att sparbankerna skulle utfärda intyg

rörande fullgjort planmässigt sparande, har föranlett

uttalanden av svenska bankföreningens styrelse och Överståthållarämbetet.

Bankföreningens styrelse har förklarat sig dela kommissionens uppfattning,

att intyg angående ordentligt bedrivet sparande borde vara ägnade att

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

15

vid prövning av kreditfrågor eller andra ärenden, där fråga vore om personlig

vederhäftighet, på ett gagnelig! sätt komplettera sådana upplysningar,

som i övrigt förebringades eller funnes erforderliga.

Överståthållarämbetet däremot har funnit det föga sannolikt, att dylika

intyg skulle kunna för spararna medföra avsedd förmån vid låneansökningar.

Även om det behöriga fullgörandet av sparavtalet måste anses innefatta

ett indicium på spararens ekonomiska vederhäftighet, så utgjorde det

dock enbart för sig knappast något tillförlitligt bevis därå.

Frågan örn högre ränta å planmässigt sparat kapital har

behandlats i några av yttrandena.

Generalpoststyrelsen har sålunda anfört, att redan i annat sammanhang

inom postsparbanken gjorts vissa undersökningar rörande möjligheten och

lämpligheten av alt tillämpa differentierad ränta, så att det långfristiga spar

kapitalet gottgjordes en högre ränta än det mera kortfristiga. Oaktat en

dylik allmän räntedifferentiering av tekniska skäl icke kommit till stånd

vore generalpoststyrelsen villig att för postsparbankens vidkommande tillstyrka

en högre ränta för det särskilda slag av sparmedel, varom nu vore

fråga.

Sparbanksinspektionen har framhållit att, även bortsett från de mera sociala

skälen för en högre ränta å planmässigt sparade medel, en sådan kunde

vara betingad av den omständigheten, att dessa medel kunde förutsättas

bliva innestående under flera år. Enligt de av kommissionen föreslagna

grunderna för det planmässiga sparandet skulle sparare äga rätt att när som

helst uttaga sina sparmedel. Skedde uttaget före den avtalade spartidens

utgång, skulle dock avdragas den ränta utöver vanlig insättningsränta, som

gottgjorts å sparkapitalet, såvida icke spararen kunde visa legitimt skäl för

uttaget. Med avseende å vad sålunda föreslagits fäste sparbanksinspektionen

uppmärksamheten på att, vare sig legitimt skäl för uttaget förelåge eller

icke, vederbörande sparbank uppenbarligen måste kunna upprätthålla krav

på att fastställd uppsägningstid å insättarmedlen iakttoges eller att kapitalrabatt

erlades, beräknad i förhållande till den tid, som återstode av uppsägningstiden.

En sådan kapitalrabatt kunde icke för insättningar, som stått

inne under någon längre tid, i nämnvärd grad förminska förmånen av den

högre räntan å planmässigt sparade medel.

Svenska sparbanksföreningens styrelse har anfört följande.

Vad beträffar frågan örn bestämmande av högre ränta för medel, som insättas

å s. k. hemsparbok med avtal om visst planmässigt sparande, torde

man, då dessa medel äro av mera långfristig natur och sparmedel i egentlig

mening, kunna påräkna, att sparbankerna i görligaste mån komma att tilllämpa

en högre räntesats äu den vanliga, särskilt sådana sparbanker, som

redan infört räntedifferentiering. För övrigt lia åtskilliga sparbanker redan

förut övervägt eller tillämpat särskilda metoder för premiering av planmässigt

sparande, genom vilka även det nu ifrågasatta sparmålssparandet skulle

kunna främjas.

Vad beträffar de skäl, vilka skulle föranleda, att sparare skulle, utan att

behöva vidkännas avdrag, kunna när som helst — naturligtvis med iaktta
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

gande av i varje fall föreskriven uppsägningstid — uttaga sina sparmedel,

böra noggranna bestämmelser härutinnan meddelas i det mellan spararen

och sparbanken ingångna sparavtalet. Bl. a. torde sparbankerna böra stipulera,

att den, som före sparavtalets utgång vill uttaga sin behållning och

som därför skulle nödgas vidkännas visst avdrag, icke skall behöva vidkännas

dylikt avdrag därest viss längre tid, t. ex. två å tre år, förflutit från

sparandets början. Vid motsatt förfarande torde anslutningen till det planmässiga

sparandet lida visst avbräck.

Socialstyrelsen har uttalat farhågor för att den högre räntan skulle medföra

en stark frestelse för föräldrar och andra att på premierade sparbanksböcker

införa egna sparmedel. Det vore i varje fall svårförståeligt, att deltagarna

i den särskilt organiserade sparverksamhetsn skulle, därest denna

erhölle åsyftad större omfattning, kunna utan förfång för andra sparmedelsinsättare

tillerkännas viss högre ränta på sina sparmedel.

Även statskontoret har framhållit, att den extra räntegottgörelsen ytterst

måste gå ut över de övriga insättarna i sparbanken, och att gottgörelsen därför

knappast kunde anses befogad i vidare mån än densamma utgjorde kompensation

för de insatta sparmedlens längre bundenhet. Därtill komme, att

en dylik anordning blott alltför lätt skulle kunna missbrukas av mindre nogräknade

insättare genom insättning i annans namn.

Överståthållarämbetet har ansett fara föreligga för att den högre räntan

skulle locka bättre bemedlade att i rent placeringssyfte begagna sig av denna

för andra ändamål avsedda förmån.

Kommissionens förslag i vad det avser inrättandet av sparklufabar

har föranlett vissa särskilda uttalanden.

Sålunda har Överståthållarämbetet funnit de av kommissionen förordade

anordningarna för träffande av sparavtal vara ägnade att uppamma ungdomens

sparintresse, särskilt under förutsättning att sparklubbar kunde med

eller utan biträde av sparbankerna komma till stånd och om därmed åt

sparandet kunde förlänas ett visst täviingsintresse, som skulle göra sparavtalets

fullföljande till en hederssak för klubbens medlemmar.

Sparbanksföreningens styrelse har av kommissionens betänkande dragit

den slutsatsen, att vid bildandet av sparklubbar vissa gränser skulle uppdragas

å ena sidan för postsparbankens verksamhet och å den andra för de

enskilda sparbankernas arbete härutinnan, så att sparbankerna var inom

sitt område finge anordna sparklubbar samt postsparbanken skulle anordna

sådana endast i de fall, då den lokala sparbanken på förfrågan förklarat sig

sakna möjlighet att vidtaga åtgärder i detta syfte. Uppgiften att för planmässigt

sparande intressera enskilda personer, som ej lämpligen kunde ansluta

sig till sparklubbarna, torde vara en uppgift som även inom samma

verksamhetsområde lämpade sig både för de enskilda sparbankerna och för

postsparbanken.

Generalpoststyrelsen har anfört följande.

Generalpoststyrelsen vill icke bestrida, att systemet med sparklubbar kan

fungera klanderfritt och vara till stort gagn. Men enligt styrelsens mening

kan det icke anses lämpligt, att postsparbanken och sparbankerna skulle di
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

rekt medverka till inrättande av dylika utomstående organ för uppbörd av

sparmedel utan att åtaga sig någon ansvarighet för medel, som av sparare

anförtros dem. Det skulle icke undgå att väcka berättigat klander om en

sparbank, som verksamt deltagit vid bildandet av en sparklubb, vid

eventuell oegentlighet inom denna skulle stå utan ansvar. Generalpoststyrelsen

anser därför, att postsparbanken och sparbankerna lämpligen böra

begränsa sin kollektiva verksamhet till att genom propaganda, utdelning av

sparplaner, personliga samtal m. m. söka intressera personalgrupper å arbetsplatser

samt organisationer av skilda slag för det planmässiga sparandet.

På berörda personalgrupper och organisationer bör det därefter ankomma

att själva avgöra om de skola för detta ändamål bilda en särskild

sparklubb eller om sammanslutningen som sådan skall upptaga sparfrågan

på sitt program, vilket senare också kunde befinnas lämpligt. Sammanslutning

eller sparklubb bör vidare själv, utan någon påverkan från postsparbankens

eller vederbörande sparbanks sida, bestämma i vilken ordning medlemmarnas

regelbundna avsättningar skola överlämnas till banken för insättning.

Särskilt när det gäller en sammanslutning, vars medlemmar icke äro

anknutna till en gemensam arbetsplats och avdrag genom arbetsgivarens

försorg i samband med avlöningsutbetalningen således är utesluten, låter^ det

mycket väl tänka sig att sammanslutningen uppdrager åt någon eller några

av sina medlemmar, exempelvis styrelsen, att omhänderhava uppbörden, men

— och detta må särskilt betonas — den som erhåller ett dylikt uppdrag blir

då, liksom arbetsgivaren i fall denne gör avdragen, ombud för vederbörande

sparare och icke för banken.

Beträffande kommissionens förslag, att de enskilda sparbankerna

och postsparbanken skulle gemensamt bedriva propaganda

i syfte att utbreda kännedomen om och intresset för planmässigt

sparande samt att staten skulle lämna bidrag till kostnaderna för denna

propaganda, har i yttrandena anförts bland annat följande.

Generalpoststyrelsen har erinrat, att den sparform, varom här vore fråga,

endast bleve ett nytt led i postsparbankens och sparbankernas verksamhet

till sparsamhetens främjande. Det kunde därför ifrågasättas, huruvida staten

borde genom särskilt anslag bidraga till kostnaderna härför. Med hänsyn

till det utpräglat sociala syfte, som läge till grund för förslaget, och då

verksamheten i fråga aldrig torde kunna ekonomiskt bliva en för sparinstituten

särskilt fördelaktig rörelse, syntes det dock kunna försvaras, att staten

åtminstone för den nya sparverksamhetens igångsättande lämnade visst

bidrag.

I fråga om disponerandet av sålunda beviljade medel ville styrelsen framhålla

följande. Såsom befolkningskommissionen antytt, komme postsparbanken,

å ena, och de enskilda sparbankerna, å andra sidan, sannolikt att

organisera den nya sparverksamheten efter delvis olika linjer. Därvid torde

det icke kunna undvikas att propagandan måste bedrivas på delvis olika sätt

och att även propagandamaterialet måste bliva i viss mån olikartat. Det

syntes därför lämpligast, alt denna speciella propaganda ombesörjdes av

postsparbanken och sparbankerna var för sig. En allmän upplysningsverksamhet,

genom utgivande av en massbroscliyr i ämnet samt genom radio och

tidningspressen, syntes däremot lämpligen kunna ske gemensamt. Den pro
Iiihang

till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr il. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

paganda, som postsparbanken och sparbankerna skulle bedriva var för sig,

borde bekostas av deras egna medel, varemot det av staten anvisade beloppet

borde tagas i anspråk för den gemensamma propagandan. Ändamålsenligast

vore att kostnaderna för sistnämnda propaganda bestredes av postsparbanken,

för vilket fall ingen särskild redovisning erfordrades utöver den

som eljest gällde för postverkets utgifter. Icke heller behövdes något särskilt

anslag å riksstaten, utan vore det för ändamålet tillräckligt att det i postverkets

driftkostnadsstat upptagna anslaget för upplysnings- och propagandaverksamhet

höjdes med motsvarande belopp.

Sparbanksföreningens styrelse har framhållit, att det för ernående av likformighet

torde bliva erforderligt att de enskilda sparbankerna och postsparbanken

överenskomme om gemensamma regler för rörelsens handläggning.

För det kontinuerliga samarbete, som torde komma till stånd mellan

dessa båda sparinstitutioner, icke minst på grund av den föreslagna propagandaverksamheten,

vilken enligt kommissionen syntes böra för institutionernas

gemensamma räkning ombesörjas av sparbanksföreningens avdelning

för sparpropaganda, kunde ifrågasättas huruvida icke postsparbanken

om möjligt kunde ingå såsom medlem av sparbanksföreningen, inom vars

styrelse därefter erforderliga detaljbestämmelser rörande den ifrågasatta

verksamheten kunde utformas.

Statskontoret, som ansett postsparbankens åtgärder på förevarande område

böra bekostas av bankens egna medel, har förklarat sig icke hava något

emot att för upplysningsverksamheten på området ett mindre understöd

lämnades av statsmedel. Dock borde bidraget tillsvidare begränsas till högst

25,000 kronor.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har icke ansett sig böra avråda från beredande

av statligt bidrag till kostnaderna för sparpropaganda bland ungdomen,

ehuru sadan sannolikt även därförutan genom sparbankerna och postsparbanken

bedreves i önskvärd omfattning och under lämpliga former.

Sparbanksinspektionen har ifragasatt, huruvida behov förefunnes av statligt

bidrag för ifrågavarande ändamål och örn icke sparbankerna själva

skulle kunna bestrida därför erforderliga utgifter.

Tvä reservanter inom riksgäldsfullmäktige hava ansett något statligt bidrag

till sparpropaganda utöver vad som redan för sådant ändamål av statsmedel

utginge till postsparbanken icke behöva ifrågakomma, enär sparbanksrörelsen

i vart land vore sa stark, att den kunde övertaga utgiften för

den ifrågasatta utökade propagandan.

Departementschefen.

Sparandets betydelse i olika hänseenden är alltför uppenbar för att här

behöva närmare utvecklas. I de båda utredningar, som nu föreligga till

behandling, har spörsmålet bedömts närmast ur synpunkten av de ökade

möjligheter till en tidig och ekonomiskt tryggad familjebildning, som ett i

ungdomsåren bedrivet sparande medför.

Även örn sparverksamheten redan genom postsparbankens och sparba!!-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

kernas initiativ och propaganda nått en glädjande utveckling, särskilt bland

ungdomen, synes det önskvärt att ytterligare åtgärder i detta syfte vidtagas

med speciell inriktning på de mål, som vid utredningarna trätt i förgrunden.

Frågan är otvivelaktigt av den vikt, att statsmakterna hava anledning att

stödja de ifrågavarande strävandena.

Bostadsproduktionssakkunnigas förslag avser ganska vittgående åtgärder

i sådant syfte. Utan att här ingå på en närmare granskning av detta förslag

och den kritik, som i avgivna yttranden ägnats detsamma, vill jag såsom min

uppfattning särskilt framhålla, att det är av största värde örn sparverksamheten

allt framgent kan bedrivas i för spararna möjligast enkla och tvångsfria

former, samt att det synes vanskligt att med statsmedel uppbygga och

understödja en omfattande organisation, örn vars livskraft man icke på förhand

kan göra sig någon bestämd föreställning. Ur dessa synpunkter torde

de anmärkningar, som riktats mot de bostadsproduktionssakkunnigas förslag,

i stort sett få anses välgrundade. Då därtill kommer att, såsom i åtskilliga

yttranden jämväl erinrats, för spararna förmånerna av förslaget icke förefalla

att väsentligen överväga olägenheterna, synes mig förslaget i fråga icke

med fördel kunna läggas till grund för några åtgärder från statsmakternas

sida.

Däremot hava vid befolkningskommissionens överväganden i frågan framkommit

åtskilliga uppslag, vilka äro väl värda att åtminstone försöksvis

förverkligas. Det framstår också för mig såsom enbart en fördel, att en

rörelse av åsyftad art begynner i mera anspråkslösa former samt att dess

vidare utveckling främst får bli beroende av rörelsens egen inneboende livskraft

och icke strängt bindes vid några på förhand fastställda strikta regler,

vilka kanske snart kunde befinnas mindre ändamålsenliga. I likhet med

samtliga de myndigheter och sammanslutningar, vilka yttrat sig över kommissionens

förslag, har jag därför inga erinringar att framställa mot den allmänna

läggningen av detsamma.

Även i fråga om detaljerna synes kommissionens förslag i stort sett vara

väl avvägt och ägnat att befordra det därmed avsedda syftet. Det torde

dock vara lämpligt att vid den ifrågasatta verksamhetens bedrivande iakttaga

vissa av de erinringar, som framförts i de över förslaget avgivna yttrandena.

Jag vill i det följande angiva de huvudsakliga riktlinjer, som enligt min mening

sålunda böra komma under övervägande.

Såsom befolkningskommissionen föreslagit, torde det planmässiga sparandet

böra grundläggas genom slutandet av ett avtal (sparavtal) mellan spararen

och vederbörande sparbank. Däremot finner jag mindre lämpligt att,

såsom kommissionen jämväl förordat, begränsa detta sparande till personer

i åldern 15—.30 år. Ur enbart befolkningspolitisk synpunkt är visserligen

denna åldersgrupp i nu förevarande hänseende den mest betydelsefulla, och

såsom jag redan framhållit, torde goda sparresultat här kunna ernås. Då

det emellertid synes önskvärt, alt sparande må förekomma jämväl inom äldre

åldersgrupper, förefaller det knappast motiverat att begränsa möjligheterna

till organiserat sparande på sätt som skett i förslaget. En nedre åldersgräns

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr ål.

ger sig av sig själv genom att det planmässiga sparandet givetvis icke bör inkräkta

på den redan bedrivna skolsparverksamhetens område.

Spararen torde böra i sparavtalet åtaga sig att under viss icke alltför kort

tid, förslagsvis minst tre år, å bestämda terminer i sparbanken insätta minst

ett visst angivet belopp. Vid spararens åtaganden i dessa hänseenden bör

sparbanken bistå honom med råd och upplysningar, bland annat genom

tillhandahållande av exempel på olika slag av sparplaner. För att såvitt

möjligt förhindra, att det planmässiga sparandet otillbörligt utnyttjas av

personer, för vilka detsamma icke är avsett, synes det kunna vara lämpligt,

att insättningarna begränsas uppåt, exempelvis till sammanlagt 600 kronor

om året, samt att insättningarna upphöra, sedan sparkapitalet, upplupna

räntor oräknade, uppgår till 3,000 kronor; spararen givetvis obetaget att i

annan ordning hos banken insätta ytterligare belopp. Å skolsparbanksbok

innestående kapital bör kunna, utan att räknas till insättningarna enligt sparavtalet,

överflyttas till kontot för planmässigt sparande. Vad jag sålunda

anfört överensstämmer i huvudsak med kommissionens förslag.

I syfte att öka anslutningen till det planmässiga sparandet, är det uppenbarligen

av vikt, att spararnas åtaganden kompenseras genom någon särskild

förman utöver dem som tillkomma insättare, vilka icke äro bundna av sparavtal.

En dylik särskild förmån torde, såsom kommissionen föreslagit,

lämpligen böra bestå i åtnjutandet av högre ränta å planmässigt sparade medel

än å annat sparkapital.

Brister spararen i fullgörandet av sina åtaganden enligt sparavtalet, synes

han i regel böra förlora rätten till den högre räntegottgörelsen. Emellertid

torde det vara lämpligt att banken, innan den vidtager nedsättning av räntan,

ger spararen en påminnelse örn hans förpliktelser jämte erinran om den

påföljd, som sålunda är förbunden med fortsatt underlåtenhet att fullgöra

avtalet. En dylik åtgärd från bankens sida kan icke enligt min mening, såsom

i ett par yttranden antytts, betecknas som något slags olämpligt förmynderskap

över eller tvång gent emot spararen. Kan spararen visa, att han

utan egen förskyllan blivit helt eller delvis urståndsatt att fullfölja sparandet,

torde emellertid banken böra medgiva därav betingad ändring av sparavtalet,

därvid den högre räntan fortfarande torde böra gottgöras spararen.

Oavsett sparavtalet bör spararen när som helst kunna uppsäga sparkapitalet

till betalning efter utgången av den inom bankens inlåningsrörelse eljest

gällande uppsägningstiden. Sker uttaget innan den avtalade spartiden

gått till ända, bör spararen dock i regel gå miste örn rätten att erhålla högre

ränta än banken i allmänhet gottgör sina insättare. Vissa förhållanden

kunna emellertid föranleda, att spararen tidigare än beräknat blir i behov

av de hopsparade medlen. Kan behovet anses legitimt, synes nedsättning av

den för det planmässiga sparandet utfästa räntan icke böra äga rum. I likhet

med kommissionen anser jag legitimt behov föreligga, då spararen ingår

äktenskap, samt vidare örn sparkapitalet erfordras för bekostande av spararens

utbildning, förvärv av eget hem, igångsättande av rörelse eller annat dylikt

ändamål eller på grund av sjukdom, arbetslöshet eller eljest nödställd

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

21

belägenhet för spararen eller anhörig till honom. Givetvis bör det åligga

spararen att styrka förhanden varon av dylikt legitimt behov, och därför torde

icke, såsom i ett par yttranden befarats, prövningen härav bliva särdeles

betungande för vederbörande sparbank. Då det icke torde kunna ifrågasättas

att under alla förhållanden tillåta sparare att, med bibehållen rätt till

den förmånligare räntan, när som helst uttaga sparkapitalet, lär avgörande

härom endast kunna träffas för varje särskilt fall. I enlighet med vad

svenska sparbanksföreningens styrelse förordat synes det emellertid såsom

allmän regel lämpligen böra stipuleras, att den, som före sparavtalets utgång

vill uttaga sina medel, icke skall gå miste örn den högre räntegottgörelsen,

därest viss längre lid, t. ex. två å tre år, förflutit från sparandets början.

Denna regel bör äga tillämpning även för det fall, att spararen eljest

efter den angivna tiden upphör att fullgöra sparavtalet.

önskvärt vore, om samtliga de sparbanker, vilka ämna vidtaga särskilda

åtgärder för mottagande av planmässigt sparade medel, kunde överenskomma

örn att därvid tillämpa en och samma räntesats, varierande allenast efter

förskjutningarna i det allmänna ränteläget.

Såsom kommissionen vidare föreslagit torde, då den överenskomna spartiden

gått till ända, nytt sparavtal kunna ingås, varvid det redan hopsparade

kapitalet räknas såsom ingångskapital.

Ett under jämförelsevis lång tid fullföljt planmässigt sparande kan utan

tvivel utgöra ett gott bevis på vederbörandes ekonomiska förtänksamhet och

ansvarskänsla. Då det på grund härav under vissa förhållanden kan vara

av värde för spararen att kunna åberopa intyg rörande sparandet, synes

sparbanken böra på begäran av spararen utfärda dylikt intyg.

Vad som anförts i det föregående skulle enligt min mening utgöra vissa

lämpliga riktlinjer för ett individuellt bedrivet planmässigt sparande. Såväl

postsparbanken som de enskilda sparbankerna torde vara väl skickade att,

vad på dem ankommer, handhava sådan sparverksamhet.

Befolkningskommissionen har emellertid även förordat åtgärder för en vidare

utveckling av det i kollektiv form bedrivna planmässiga sparande, vilket

redan, ehuru i tämligen blygsam skala, förekommer inom s. k. sparklubbar.

Vad kommissionen härutinnan anfört har icke föranlett några mer väsentliga

erinringar i de avgivna yttrandena. Då även jag i huvudsak ansluter

mig till kommissionens förslag i denna del, vill jag inskränka mig till att

beträffande sparklubbsverksamheten framhålla allenast följande.

Såsom generalpoststyrelsen erinrat, synes det knappast lämpligt, att sparbankerna

mer aktivt taga del i bildandet av sparklubbar och i kontrollen av

verksamheten inom sådana. Sparbankernas uppgifter i dessa hänseenden

torde böra inskränkas till att driva allmän och individuell propaganda för

sparklubbsverksamheten samt att bistå med råd och anvisningar rörande

organisationen av sådan verksamhet. Med hänsyn bland annat till denna

begränsning av sparbankernas uppgifter synes planmässigt sparande genom

förmedling av sparklubb kunna bedrivas såväl i postsparbanken som i enskild

sparbank. Vad angår de uppgifter, som böra åvila sparklubbarna,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

samt den lämpliga organisationen av klubbarnas verksamhet, vill jag hänvisa

till vad befolkningskommissionen härutinnan anfört.

Enligt § 2 mom. 4 förordningen den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken

(senaste lydelse, se S. F. S. 1924:342) äger, med vissa undantag,

en och samma person i allmänhet ej utbekomma mer än en motbok. I 24 §

sista stycket lagen den 29 juni 1923 (nr 286) örn sparbanker, sådan denna

paragraf lyder enligt lag den 27 juni 1924 (nr 339), angivas vissa fall, i vilka

utan hinder därav, att motbok förut utfärdats, ny motbok må utfärdas för

innehavaren av den äldre motboken. Även sparbankslagen synes alltså numera

utgå från den regeln, att endast en motbok får utfärdas för en och

samma insättare. Givetvis bör hinder icke föreligga för den, som ingått sparavtal

med viss sparbank, att i samma bank göra insättningar jämväl enligt

bankens allmänna insättningsvillkor. Ändamålsenligt synes då vara, att

de på skilda villkor innestående tillgodohavandena kunna antecknas i skilda

motböcker. Förslag till författningsändringar, avsedda att möjliggöra en dylik

ordning, torde senare i och för avlåtande av propositioner till riksdagen

komma att anmälas, i fråga om postsparbanken av chefen för kommunikationsdepartementet

och vad övriga sparbanker beträffar av chefen för finansdepartementet.

De försök att vidga och intensifiera sparverksamheten, framför allt bland

ungdomen, som sålunda enligt min mening böra göras, skulle icke i och för

sig erfordra riksdagens medverkan i vidare mån än nyss antytts. Det torde

nämligen ankomma för postsparbankens del på Konungen eller generalpoststyrelsen

och för de enskilda sparbankernas vidkommande på dessa banker

själva att vidtaga sådana åtgärder, som göra det möjligt för dem att i huvudsaklig

överensstämmelse med nyss angivna riktlinjer mottaga och förränta

planmässigt sparade medel. Då emellertid enligt min mening staten bör

ekonomiskt understödja en upplysnings- och propagandaverksamhet på detta

område, vill jag hemställa, att frågan härom underställes riksdagens prövning.

Såsom befolkningskommissionen anfört och i ett par yttranden ytterligare

understrukits, kan det väl antagas, att sparbankerna själva, vilka genom

sin huvudorganisation vitsordat den stora betydelsen av planmässigt

sparande, både skulle vara villiga och äga förmåga att med uteslutande egna

medel bedriva en sådan propagandaverksamhet i viss omfattning. Emellertid

förhåller det sig säkerligen så som generalpoststyrelsen framhållit, att

den föreslagna nya formen av inlåning icke kan förväntas bliva en för sparbankerna

ekonomiskt särskilt fördelaktig rörelse. Med hänsyn härtill och

till det planmässiga sparandets sociala och befolkningspolitiska betydelse

finner jag i likhet med kommissionen motiverat, att staten lämnar bidrag till

den för utvecklingen av denna sparrörelse erforderliga propagandan. Det

belopp örn 25,000 kronor, vilket enligt kommissionens förslag borde för

ändamålet anvisas under verksamhetens första år, synes mig dock, med hänsyn

särskilt till de möjligheter, som föreligga för postsparbanken att för

ändamålet disponera postmedel, kunna begränsas till 10,000 kronor. Anslaget

bör användas såsom bidrag till kostnader för av postsparbanken och

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

sparbankerna bedriven gemensam propaganda för planmässigt sparande. De

närmare villkoren för anslagets utgående torde få fastställas av Kungl. Majit.

Jag vill i detta sammanhang erinra, att enligt vad som framgår av sparbanksföreningens

yttrande det torde kunna påräknas, att åtskilliga av föreningens

medlemmar komma att på sitt verksamhetsprogram upptaga ifrågavarande

form av inlåningsrörelse.

Bosättningslån.

Befolkningskommissionens förslag.

Kommissionen.

I kapitel III av sitt betänkande har befolkningskommissionen behandlat

frågan om statliga bosättningslån. Kommissionen har därvid till en början

erinrat, att unga personer, som önskade ingå äktenskap med varandra, ofta

helt eller delvis saknade egna medel att bestrida de för bosättningen m. m.

nödiga engångskostnaderna. Av anförda skäl har kommissionen visserligen

för dylika fall avvisat tanken på stöd från det allmännas sida i form av

subvention för bosättning men har — under framhållande jämväl av önskemålet

att förhindra osunda avbetalningsköp — i stället förordat, att av allmänna

medel tillhandahölles unga personer bosättningskredit på billiga och

betryggande villkor. För sådant ändamål borde upprättas en statlig lånefond.

De närmare bestämmelserna angående lånen har kommissionen tänkt

sig sammanförda i en kungörelse angående statliga bosättningslån. Förslag

till dylik kungörelse har uppgjorts av kommissionen, som jämväl närmare

utvecklat de synpunkter, vilka varit vägledande vid bestämmelsernas utformning.

En sammanfattning av innehållet i nämnda bestämmelser och

motivering torde här få lämnas.

Vad först angår ändamålet med och förutsättningarna

för erhållande av bosättningslån innebär förslaget följande.

Bosättningslån må beviljas äkta makar i samband med äktenskaps ingående.

I motiven har förutsatts, att företrädesvis unga personer skola erhålla lån,

enär syftet med lånen i första hand är att gynna tidiga äktenskap samt

lånemedlen bliva begränsade. Lånet skall hava till ändamål att lämna tillgång

till inköp av möbler eller andra bosättningsföremål eller alt underlätta

förvärv av eget hem eller igångsättande av rörelse eller att tillgodose annat

därmed jämförligt ändamål. Lån må endast beviljas svenska medborgare,

som liro i behov därav och vilka gjort sig kända för skötsamhet, vederhäftighet

och ekonomisk förtänksamhet samt, där betingelser härför förelegat,

ådagalagt sparvilja. Då det icke är ett samhälleligt intresse att främja giftermåls

ingående mellan sjukligt belastade personer, har kommissionen övervägt,

huruvida icke såsom förutsättning för låns beviljande även borde erfordras

tjänsteläkares intyg att kontrahenterna icke äro bärare av ärftliga

sjukdomsanlag. Kommissionen har dock ansett frågan härom böra upptagas

i ett större sammanhang, då den ur såväl medicinska som civilrättsliga syn
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

punkter vore av ömtålig och svårlöst beskaffenhet och därför erfordrade

omfattande utredningar. Slutligen skall lånets upptagande vara tillrådligt

med hänsyn till de lånesökandes egna villkor och intressen. Enligt motiven

är lån i detta hänseende tillrådligt, därest med hänsyn till de lånesökandes

behov och framtida inkomstutsikter upptagandet av lånet låter infoga sig i

en förnuftig hushållsplan. Då syftet med lånet bör vara att underlätta bosättningen

endast om rimliga ekonomiska förutsättningar för äktenskapets

fortvaro äro för handen, skall enligt motiven lånet klart skiljas från fattighjälp

och understöd. Till frågan om lånets tillrådlighet hör enligt motiven

även spörsmålet om lånemedlens användning, och förutsättes att till utredning

härom vid låneansökan fogas bosättningsplan, med uppgift örn storleken av

tillgängliga medel utöver lånet samt örn ändamålen med och beloppen av

de utgifter, vartill lånet och övriga medel skola användas. Vid prövningen

av ansökningen skall tillrådligheten av dessa utgifter bedömas med hänsyn

till de lånesökandes villkor. Planen bör dock icke i detalj vara förbindande

för de lånesökande vid medlens användning.

Även frågan örn bosättningslån ens storlek sammanhänger

enligt motiven med spörsmålet om deras tillrådlighet. De unga böra icke

genom denna låncverksamhet lockas till en mera kostsam bosättning än

nödigt och till en skuldsättning över återbetalningsförmåga. Med hänsyn

härtill bör lånebeloppet i vanliga fall icke överstiga 1,000 kronor. Enligt författningsförslaget

må lån ej beviljas till högre belopp än 1,300 kronor eller

till lägre belopp än 300 kronor.

Beträffande lånevillkoren stadgas, att lån skall slutamorteras under

vanligen högst fyra och i intet fall under mer än sex år. Den korta amorteringstiden

har motiverats med det i inledningen till betänkandet understrukna

förhållandet, att familjens välstånd vanligen är relativt högt de närmaste

åren efter äktenskapets ingående och att lånet bör vara slutamorterat innan

den ekonomiskt mest påfrestande tiden i en familjs liv börjar, i och med att

barnen tillväxa i antal och ålder. Lån skall förräntas efter fast räntefot,

som fastställes av Konungen och icke må understiga medelräntan för statens

upplåning mot obligationer under budgetåret närmast före det, varunder lånet

beviljats. Kommissionen har enligt motiven utgått från att räntefoten icke

heller sättes nämnvärt högre än nyssnämnda medelränta, enär förluster å

och administrationskostnader för låneverksamheten enligt förslaget skola

täckas av skattemedel. Beviljat lån utbetalas icke förrän sökandena inkommit

med bevis örn att de ingått äktenskap. Amortering och ränta skola

därefter i regel erläggas var tredje månad. Låntagarna skola emellertid äga

i förtid inbetala oguldet lån eller del därav. Lån kan vidare uppsägas till

omedelbar betalning, örn låntagare genom oriktig uppgift föranlett lånets

beviljande eller icke erlagt föreskriven ränta eller amortering eller annorledes

brutit mot lånevillkoren, så ock när sådana förhållanden inträffat, att

låntagarna med hänsyn till det med lånet avsedda syftet uppenbarligen icke

längre böra få tillgodonjuta lånet. Några bestämmelser rörande säkerhet

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

25

för lånen hava icke meddelats i författningsförslaget i vidare mån än att

makarna skola ikläda sig solidarisk betalningsskyldighet. För dem som äro

i behov av lån för bosättning har svårigheten att erbjuda säkerhet eller anskaffa

borgen ansetts ofta vara mycket stor. Den största förmånen med

dessa lån har just synts vara, att de skola stå de lånesökande till buds utan

särskild säkerhet. Kommissionen har avvisat tanken på att medgiva lånesökande

rätt att erbjuda borgen, enär i annat fall syftet med låneverksamheten

kunde äventyras. Vid låns utlämnande mot borgen skulle man

nämligen antingen ej alls fästa avseende vid borgensmannens ekonomiska

förhållanden, vilket knappast skulle från säkerhetssynpunkt medföra någon

större fördel, eller ock skulle man fästa avseende därvid, i vilket fall

hela låneverksamheten lätt kunde komma att bliva väsentligen inriktad på

sådana lånesökande, som även på andra vägar hade möjlighet att få lån,

medan de, som framför allt behövde hjälpas genom de statliga bosättningslånen,

komme att sättas i andra hand. Med denna sin uppfattning har kommissionen

funnit största vikt i stället böra fästas vid att lånesökandenas personliga

vederhäftighet i ekonomiskt hänseende tillförlitligen utrönes och

ställes som villkor för låns beviljande.

Enligt förslaget föreligga vissa möjligheter till eftergifter från lånevillkoren.

Sålunda må uppskov beviljas med betalning av ränta

eller amortering. Enligt motiven är bestämmelsen härom avsedd för fall av

arbetslöshet, sjukdom eller annan oförvållad rubbning av familjens ekonomi.

Vidare må, örn någon av makarna avlider samt lånets återbetalning härefter

skulle bereda synnerlig svårighet för den efterlevande, denne helt eller delvis

befrias från återbetalningsskyldigheten.

Rörande organisationen av utlåningsrörelsen må till en

början erinras, att kommissionen i avgivet betänkande angående moderskapspenning

och mödrahjälp (statens offentliga utredningar 1936: 15) föreslagit

tillsättande av en särskild nämnd, betecknad statens familje- och barnanämnd

samt bestående av fem av Konungen utsedda ledamöter, med huvudsaklig

uppgift att besluta om understöd åt kvinnor, som i anledning av havandeskap

eller barnsbörd äro i trängande behov därav. Kommissionen har

nu, efter dryftande jämväl av andra alternativ, föreslagit, att även frågor

om beviljande av bosättningslån skola avgöras av denna centrala nämnd,

såsom första och enda instans, medan på generalpoststyrelsen skall ankomma

att utbetala beviljade lån samt att verkställa uppbörd och indrivning av

amorteringar och räntor. Då det emellertid måste förutsättas, att nämnden

får tillgång till yttrande från kommunal institution rörande lånesökandes

skötsamhet och behov av lån jämte övriga för prövningen av låneansökan

betydelsefulla omständigheter, skola i kommunerna finnas särskilda

ortsombud med uppgift att till nämnden avgiva yttranden över ansökningar

örn bosättningslån. Såsom dylika ortsombud skola medverka, där kommun

ej annorlunda beslutar, i stad ordföranden i drätselkammaren och på landet

ordföranden i kommunalnämnden eller i municipalnämnden. Kommissio
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

nen har i sin motivering visserligen beaktat, att den centrala nämnden icke

komme att besitta önskvärd orts- och personkännedom, samt har ur denna

synpunkt funnit det kunna vara till fördel, om avgörandet av lånefrågorna i

första instans uppdroges åt mindre nämnder, exempelvis en för varje län,

medan principfrågor av tveksam natur underställdes den centrala nämnden,

vilken även skulle vara besvärsinstans. Kommissionen har emellertid

funnit sig böra övergiva denna tanke med hänsyn till betänkligheterna mot

att inrätta nya institutioner enbart för ifrågavarande lånerörelse, i all synnerhet

innan den visat sig vinna större utbredning. Att rätt icke medgivits

till klagan över den centrala nämndens beslut i låneärenden har motiverats

med att, då låneverksamheten icke innebär subvention, sådant intresse för

de lånesökande icke föreligger, som nödvändiggör införande av klagorätt.

Tillika har erinrats, att mycket betydande praktiska olägenheter säkerligen

skulle uppstå, om de lånesökande lämnades möjlighet att draga dessa ärenden

under Kungl. Maj:ts prövning.

Vad angår förfarandet i låneärenden, framgår av förslaget

följande. Ansökan om lån göres av trolovade eller äkta makarå blankett, vartill

formulär fastställes av den centrala nämnden. I motiven lämnas närmare

anvisningar om hur formuläret lämpligen bör avfattas. Ansökan skall

senast ett år efter äktenskapets ingående avlämnas till ortsombudet i den

kommun, där sökandena äro bosatta, eller, om de bo inom olika kommuner,

till ortsombudet i mannens bosättningskommun. Ortsombudet har därefter

att å ansökningen teckna yttrande dels rörande riktigheten av sökandenas

uppgifter och dels i övriga å ansökningsformuläret angivna hänseenden. Rörande

dessa ortsombudets åligganden framhålles i motiven, att han till en

början bör, där så erfordras, vara sökandena behjälplig med råd vid ansökningens

uppsättande. Vidare är önskvärt, att han ger dem råd rörande bosättningsplanen,

dock icke på sådant sätt, att sökandena få intryck av att stå

under ett obehörigt förmynderskap. Prövningen rörande riktigheten av sökandenas

uppgifter bör även avse att fastslå, att inga upplysningar av vikt

äro utelämnade. Ombudet bör därefter yttra sig om, huruvida sökandena

äro i behov av medel för tillgodoseende av sådant ändamål, för vilket lån

kan beviljas, samt om lånet är tillrådligt ur de sökandes egna synpunkter

och om sökandena gjort sig kända för skötsamhet, ekonomisk vederhäftighet,

förtänksamhet och sparsamhet. Ombudet bör tillse, att i förekommande

fall vid ansökningen fogas intyg från sparbank angående fullföljt planmässigt

sparande. I annat fall bör ombudet angiva de omständigheter, som

kunnat hava hämmat sökandenas sparförmåga, exempelvis kostnader för

utbildning, underhållsskyldighet m. m. Ombudet bör slutligen giva ett uttalande

om, huruvida enligt hans mening bosättningslån bör beviljas, till

vilket belopp lånet bör bestämmas, inom vilken tid det bör vara slutamorterat

samt vilka betalningsterminer lämpligen böra fastställas. Äro sökandena

bosatta inom skilda kommuner, skall ortsombudet i mannens bosättningskommun,

sedan ombudet slutbehandlat ärendet, översända handlingar
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

27

na för yttrande till ortsombudet i kvinnans bosättningskommun. Det ombud,

som sist handlagt ärendet, skall utan dröjsmål översända handlingarna

till den centrala nämnden, som, sedan i förekommande fall ytterligare utredning

införskaffats, bar att besluta i ärendet. Nämndens beslut skall ofördröjligen

tillställas en av sökandena samt, om lån beviljats, även generalpoststyrelsen.

Har lån beviljats, skola sökandena till generalpoststyrelsen

avlämna solidarisk skuldförbindelse jämte bevis att de ingått äktenskap.

Styrelsen ombesörjer därefter lånets utbetalande, och till styrelsen inbetalas

sedermera förfallna räntor och amorteringar. Rörande styrelsens befattning

med lånen framhålles i motiven, att postsparbanken och postgirokontoret

med fördel kunna anlitas såväl för utbetalningen av lånen som för uppbörden

och indrivningen, samt att postverkets lokala organisation medgiver

en effektiv övervakning av låntagarklientelet. Vidare gäller rörande handläggningen

av låneärenden, att det ankommer på den centrala nämnden att

besluta om medgivande av uppskov med eller befrielse från betalning. I

sistnämnda fall, ävensom då eljest ingen eller ringa utsikt finnes, att lån

kommer att återbetalas, må nämnden meddela beslut örn avskrivning. På

nämnden ankommer också att, då anledning därtill föreligger, besluta om

uppsägning av lån till förtidsbetalning. Med hänsyn till den förlustrisk,

som bosättningslånen komma att medföra för staten, framförallt på den

grund att lånen utlämnas utan säkerhet, har ifrågasatts att för inbetalningar

å lånen, liksom för skattefordringar och barnuppfostringsbidrag, medgiva

införsel i lön. Kommissionen har emellertid trott sig böra räkna med, att

ett medgivande av införsel i lön såsom indrivningsmedel för dessa lån icke

skulle uppbäras av en allmän folkmening, och har därför icke ansett sig

kunna tillråda en bestämmelse av denna innebörd. I stället gäller enligt

författningsförslaget, att förfallna räntor och amorteringar å bosättningslån

må utmätas utan föregående domstols- eller lagsökningsförfarande. I motiven

har erinrats, att samma ordning redan gäller beträffande vissa andra

avgifter.

Finansieringen av låneverksamheten föreslår kommissionen skola

ske genom inrättande av en statlig lånefond, benämnd statens bosättningslånefond

och ställd under statskontorets förvaltning. Då utlåningsräntan

icke skall understiga statens upplåningsränta, har fonden föreslagits helt

skola utgå av lånemedel. Däremot hava avskrivningar och administrationskostnader

ansetts böra täckas av skattemedel. Enär närmare erfarenheter

i fråga örn utlåningsrörelsens utveckling och erforderliga omfattning ansetts

nödvändiga för bedömandet av frågan örn fondens storlek, har kommissionen

icke ingått på några beräkningar av det framtida låneanslagsbehovet

men framhållit, att man bör framgå med försiktighet och åtminstone för

de närmaste åren förutsätta jämförelsevis begränsade låneanspråk. Då

verksamheten därtill i början måste noggrant planläggas och därvid blott så

småningom kan komma i gång, har kommissionen stannat vid att för budgetåret

1936/1937 föreslå uppläggandet av en lånefond å 3 miljoner kronor.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

Yttranden.

Befolkningskommissionens förslag i förevarande del har i huvudsak tillstyrkts

eller lämnats utan mer väsentliga erinringar i de yttranden, som avgivits

av Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,

Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs och Västerbottens län, riksgäldsfullmäktige,

svenska landskommunernas förbund och svenska sparbanksföreningen.

Länsstyrelserna i Kronobergs och Skaraborgs län samt en reservant inom

riksgäldsfullmäktige hava uttalat tvekan rörande lämpligheten av förslaget,

medan socialstyrelsen, generalpoststyrelsen, statskontoret, länsstyrelsen i

Norrbottens län, sparbanksinspektionen och svenska bankföreningen torde

få anses hava helt avstyrkt detsamma.

Då jag nu går att redogöra för de synpunkter, vilka kommit till uttryck

i de avgivna yttrandena, vill jag först uppehålla mig vid frågan om lämpligheten

av att den föreslagna 1 å n e v e r k s a m h e t e n

överhuvud kommer till stånd.

Överståthållarämbetet har funnit förslaget innefatta ett värdefullt uppslag

för att underlätta bosättningen för mindre bemedlade äkta makar. För de

flesta torde visserligen föreligga möjlighet att på avbetalning inköpa erforderliga

bosättningsartiklar, men även för sådana fall skulle de statliga bosättningslånen

innebära en betydande förmån därigenom, att de avsevärda

merkostnader undvekes, som avbetalningsköpen medförde.

Länsstyrelsen i Södermanlands lån har ansett syftet med förslaget synnerligen

behjärtansvärt, såsom innebärande en av de mest påtagliga möjligheterna

för det allmänna att främja en tidigare familjebildning.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har yttrat, att beredandet av statliga bosättningslån

med säkerhet komme att i icke ringa mån öka äktenskapsfrekvensen

och bliva till väsentlig nytta för unga befattningshavare, arbetare

med någorlunda fast anställning, egnahemsbyggare, arrendatorer, kronotorpare

och andra, vilka ofta vore i synnerligt behov av ett handtag. Man

måste dock tillse, att denna hjälpmöjlighet ej förledde dem till en dyrare bosättning

än de kunde inom den ifrågasatta korta amorteringstiden betala.

Svenska landskommunernas förbund har förmenat, att statliga bosättningslån

säkerligen på många håll komme att bliva till lättnad och gagn

och i åtskilliga fall befria vederbörande från frestelsen att avsluta ogynnsamma

avbetalningsköp.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har yppat farhågor för att tvånget för låntagarna

att de närmaste åren efter låns erhållande i och för återbetalning

göra avsevärda besparingar komme att i viss mån motverka syftet med lånet.

Försök torde dock kunna utan skada göras med utlämnande av statliga bosättningslån.

Därigenom kunde måhända bliva ådagalagt, att lånen hade en

uppgift att fylla, bland annat till minskande av skuldsättning i andra, olämpliga

former.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

29

Socialstyrelsen har inledningsvis framhållit, att, såsom även kommissionen

konstaterat, för de stora befolkningskategorierna arbetsinkomsten i ungdomsåldrarna

under de senaste decennierna relativt förbättrats. Då samtidigt

därmed äktenskapsåldern höjts, vore det således i allmänhet icke

bristande inkomst, som avhölle från tidigare giftermål. Det alldeles övervägande

flertalet dugliga och sparsamma män och kvinnor i 20—30-årsåldern

borde kunna med egna sparade medel bestrida bosättningskostnaden.

Med hänsyn härtill bleve tydligen antalet av dem, för vilka de ifrågasatta

bosättningslånen vore avsedda, relativt begränsat. Vidare borde icke förbises,

att ansvarsmedvetna och skötsamma personer vanligen icke ansåge

försvarligt att skuldsätta sig, i varje fall icke för direkta konsumtionsändamål,

samt att en utbredd och sund folkmening betraktade självbekostad

bosättning som den naturliga förutsättningen för betryggande familjebildning.

Styrelsen har emellertid tillika uttalat, att syftet med förslaget vore behjärtansvärt

samt att ett rätt anpassat stöd i många fall skulle bidraga till

att ungdomar, som förtjänade sådant, kunde tidigare än eljest ingå äktenskap,

vilket i och för sig vore önskvärt. Med hänsyn till den inställning till

barnalstringsfrågan, som rådde inom breda folklager, kunde dock icke med

säkerhet förutsättas, att tidigare äktenskap, ingångna av de ekonomiskt mer

omtänksamma, skulle leda till större barnantal.

Generalpoststyrelsen har erinrat, att bosättningslånen sannolikt i många

fall skulle föranleda kontrahenterna att vid äktenskapets ingående förvärva

även sådana relativt mindre nödvändiga bosättningsdetaljer, som de eljest

skulle ha skaffat sig först efter en viss tid för medel, som de under tiden

hopsparat. Att med sparade medel förränta och amortera bosättningslånet

skulle helt visst icke för makarna kännas lika tillfredsställande som att kunna

använda medlen för boets successiva uppbyggnad. En allmän erfarenhet

vore, att ett hem, som tillkommit på sistnämnda sätt, för en familj hade större

känslovärde och bleve mer ändamålsenligt än ett, vars inredning beställts

färdiggjord. Möjligheten att erhålla bosättningslån skulle vidare otvivelaktigt

försvaga sparviljan och göra ungdomen mindre benägen att vidkännas

den uppoffring för stunden, som en avsättning för framtiden innebure. Ville

man lia framgång i sina strävanden att få till stånd ett ökat sparande i

ungdomsåldrarna, borde man undvika åtgärder, som kunde motverka sagda

syfte.

Statskontoret, som visserligen förklarat sig dela befolkningskommissionens

uppfattning om önskvärdheten av tidigare familjebildning, har dock gjort

gällande, att de av kommissionen föreslagna åtgärderna icke skulle komma

att medföra åsyftad effekt. Betänkligt vore, att staten skulle i strid med sunda

sparsamhetsinstinkter direkt animera den unga generationen att sätta sig

i skuld för tillgodoseende av ett ändamål, som icke kunde anses i egentlig mening

produktivt, samt därmed uppmuntra förefintliga tendenser att leva över

sina tillgångar. Det vore föga tilltalande, att breda folklager skulle göras till

statens gäldenärer.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

Länsstyrelsen i Norrbottens lån har ansett synnerligen tveksamt, om icke

det legitima lånebehov, varom här vore fråga, bättre kunde tillgodoses på

privat väg än genom statliga åtgärder, vilka kunde befaras i praktiken lätteligen

komma att övergå till en ny form av ren, utan återbetalningsskyldighet

bunden understödsverksamhet.

Bankföreningen har funnit befolkningskommissionens förslag angående

bosättningslån till hela sin anda stå i motsättning till de av kommissionen

föreslagna anordningarna för planmässigt sparande.

Rörande utformningen av förslaget angående bosättni

n g s 1 å n hava även av dem, som ej uttalat sig i avstyrkande riktning, anmärkningar

i olika avseenden framställts.

Vad först angår ändamålet med och förutsättningarna för

erhållande av bosättningslån, har anförts i huvudsak följande.

Socialstyrelsen har erinrat, att för vissa av de med långivningen avsedda

ändamålen redan tillhandahölles statsmedel. Särskilt på egnahemsverksamhetens

område funnes en mängd anordningar och stödformer. Då en kommitté

nyligen tillsatts för att överse och vidare utveckla denna rörelse samt

systematisera dess organisationsformer, syntes det föga lämpligt att införa

en ytterligare form för det allmännas medverkan.

Länsstyrelsen i Stockholms län däremot har framhållit, att enligt bestämmelserna

för den statliga egnahemslånerörelsen lån endast kunde erhållas till

viss del för bildande av eget hem, samt att dessa lån endast vore avsedda

för landsbygdens befolkning. Med hänsyn härtill funnes fog för att bosättningslån

skulle kunna erhållas förutom till bosättning även för underlättande

av förvärv av eget hem. Jämväl för igångsättande av rörelse kunde dylika

lån anses väl motiverade. Däremot vore bestämmelsen om, att lån skulle

kunna meddelas för att tillgodose andra med de nyssnämnda jämförliga ändamål,

alltför obestämd och borde därför lämpligen utgå.

Tjänsteläkares intyg örn, att kontrahenterna icke vore bärare av ärftliga

sjukdomsanlag, borde utgöra en förutsättning för utbekommande av lån.

Staten borde nämligen icke hjälpa bärare av sådana anlag att ingå äktenskap.

Ett ytterligare villkor för erhållande av lån borde vara, att sökandena försäkrade

sig icke hava för avsikt att inom den närmaste tiden bosätta sig i

utlandet.

Bankföreningen har hållit före, att, i den mån anstalter vidtoges i förevarande

syfte, desamma borde begränsas lill att avse bosättning i detta begrepps

trängre mening, med andra ord anskaffande av möbler och andra

lösören för utrustning av makarnas gemensamma hem. Egnahemsrörelsen,

som redan vore i så hög grad fotad på skuldsättning, borde icke här inblandas.

Igångsättande av affärsrörelse vore merendels ett alltför svårbedömligt

företag för att lämpa sig för prövning under sådana omständigheter, varom

här vore fråga.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har funnit den kvalifikation, som en lånesökande

borde besitta, vara på riktigt sätt bestämd genom villkoret, att han

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 41.

31

gjort sig känd för skötsamhet och ekonomisk förtänksamhet. Att dessutom

fordra vederhäftighet i detta ords mening i ekonomiskt avseende syntes vara

ett för långt gående krav.

Beträffande bosättningslånens storlek har i yttrandena någon

kritik knappast riktats mot förslaget. Från åtskilliga håll har emellertid

framhållits, att det i regel läge såväl i det allmännas som i låntagarnas intresse

att lånebeloppen hölles låga.

Vad angår lånevillkoren, har statskontoret erinrat, att i statens utlåningsrörelse

hittills nära nog undantagslöst tillämpats den regeln, att säkerhet

skulle ställas för ett beviljat lån. Då fordran härå i detta fall skulle frånfallas,

bleve statens förlustrisk troligen högst betydande, i all synnerhet som

starka krafter säkerligen skulle resas mot igångsättandet av ett indrivningsförfarande

i stor skala över landet.

Länsstyrelsen i Stockholms län har ansett det vara att gå för långt att helt

bortse från varje slag av säkerhet, även om sådan kunde anskaffas. Med

skäl kunde befaras, att förlustriskerna bleve avsevärda.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har funnit svårförståeligt, att erbjudande

av borgen borde avvisas. I varje fall borde som säkerhet för lånet avfordras

låntagarna brandförsäkringsbrev å minst det belopp lånet avsåge.

Ifrågasättas kunde, om icke som säkerhet för bosättningslån utan borgen

även borde krävas livförsäkringsbrev å någondera eller båda låntagarna på

minst lånebeloppet.

Riksgäldsfullmäktigc hava anfört följande.

Den vanliga principen vid fastställandet av räntefoten å lån från statens

utlåningslonder är, att, såvida ej beträffande vissa fonder särskilda skäl föranlett

till annat, räntan ej bör understiga den effektiva medelräntan å statens

hela fonderade upplåning, med undantag av den del därav, som placerats i

statens järnvägar, och att den med hänsyn därtill en gång bestämda räntefoten

skall tillämpas vid utlämnande av lån till dess riksdagen med anledning

av en inträdd, mera avsevärd förskjutning av berörda medelränta kan komma

att fatta beslut om ändring. Då antydda förskjutning av naturliga skäl

inträder tämligen långsamt, medför sagda princip en enligt fullmäktiges mening

fördelaktig jämnhet i räntesatserna för lånen från de statliga utlåningsfonderna.

Då emellertid lånen från den föreslagna bosättningslånefonden i motsats

mot vad fallet vanligen är med lån från statens utlåningsfonder skola återbetalas

inom kort tid, i regel ej överstigande fyra år, och då medelräntefoten

för statens fonderade upplåning för närvarande överstiger den räntefot, till

vilken fasta lån nu skulle kunna upptagas, vilja fullmäktige ej motsätta sig

kommissionens förslag i fråga om ränteberäkningen. Detta sätt för ränteberäkning

skall för övrigt jämlikt riksdagens år 1935 fattade beslut tillämpas

vid utlåning från statens sekundärlånefond för jordbrukare, dock med tilllägg

av en halv procent till den medelränta, som vid beräkningen framkommit.

Fullmäktige vilja emellertid ej underlåta att framhålla, att den i enlighet

med förslaget fastställda räntan kan komma att bliva ganska varierande

för lån, utlämnade under olika budgetår, och att större jämnhet härutinnan

skulle vinnas, därest det bestämdes, alt räntesatsen ej finge understiga ine
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Kungl. Maj:ts proposition nr ål.

delräntan för statens fonderade upplåning under förslagsvis de tre nästföregående

budgetåren.

Bankföreningen bär ansett, att amorteringstiden med hänsyn till de merendels

snart tillkommande barnkostnaderna helst icke borde sättas längre

än till två år och endast undantagsvis utsträckas till fyra år. Den av kommissionen

förordade maximitiden av sex år vore alltför lång. Givetvis måste

man räkna med förlängning i händelse av sjukdom eller ofrivillig arbetslöshet.

Den av befolkningskommissionen föreslagna organisationen av

utlåningsrö reisen har föranlett erinringar i åtskilliga yttranden.

Socialstyrelsen har anfört i huvudsak följande.

De uppgifter, som skulle åläggas ortsombuden, bleve icke blott synnerligen

omdömeskrävande utan även i särskild grad ömtåliga. Undersökningen

och kontrollen skulle resultera i skriftliga, till central myndighet avgivna

uttalanden, vilka, ehuru de avhandlade individers förmögenhetsställning,

duglighet och vandel, skulle läggas till grund för avgöranden rörande dispositionen

av statsmedel och därför näppeligen borde undandragas offentligheten.

Ombudens ställning gent emot lånesökande och deras medintressenter

skulle bliva utomordentligt svår, åtminstone där ombuden allvarligt strävade

efter att samvetsgrant fullgöra sitt uppdrag. Dessvärre måste det befaras,

att de därvid ofta skulle sakna stöd av en allmännare folkmening inom

orten. För denna tedde det sig ofta såsom obehörigt eller i varje fall

opraktiskt, örn kommunala förtroendemän eller organ ställde sig kritiska

mot kommunmedlemmars försök att åtkomma statsmedel, som kunde tillföras

kommunen och måhända direkt minska dess understödskostnader.

Ej sällan skulle sådana kommunala ombud befinnas obekväma och ersättas

av andra, som ansåges bättre tillgodose kommunens och dess medlemmars

intressen.

Med hänsyn såväl till senast berörda omständigheter som till själva uppgiftens

beskaffenhet kunde kommissionens förslag till lokal prövningsorganisation

icke anses erbjuda rimlig trygghet för grundlig och vederhäftig utredning

och förprövning rörande låneansökningar. Detta intryck förstärktes

därav, att kommissionen icke ens antytt lämpligheten av samarbete mellan

lokalombuden och de vederbörande kommunala organ, som hade att i

sin verksamhet taga befattning med och införskaffa personliga upplysningar

om sådana befolkningselement, vilkas familjebildning ej lämpligen borde

uppmuntras med allmänna medel. I betraktande av de allmänt påtalade

och av statsmakterna uppmärksammade olägenheterna av med varandra

konkurrerande understödsformer och understödsorgan måste för övrigt tillskapandet

av nya sådana väcka allvarliga betänkligheter.

Uppenbart torde vara, att handläggningen av låneansökningarna måste

medföra ett arbete av sådan art och omfattning, att ombuden i allmänhet

icke kunde förväntas utföra detsamma utan ersättning. Denna torde icke

få tillmätas alltför ringa åtminstone i större städer, där biträde erfordrades

för undersökning och expeditionella göromål. De med ombudsorganisationen

förenade kostnaderna, vilka kommissionen ansåge böra åvila staten,

kunde därför bliva ganska avsevärda. Det torde för övrigt bliva svårt att

finna lokalombud, som själva besutte eller vore i tillfälle att förskaffa sig

den mångsidiga sakkunskap, som erfordrades för att ej blott bedöma de sökandes

olika planer för sin hushållning och blivande verksamhet utan även

därutinnan giva råd, vilka — med hänsyn till den rådgivandes inflytande

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

33

på långivningen — lätt kunde uppfattas såsom mer eller mindre bindande

och följaktligen bleve avgörande för låntagarnas framtid. I betraktande av

det ansvar, som därmed följde, finge det nog anses förklarligt, därest ombuden

komme att ställa sig ganska passiva inför den dem åliggande prövnings-

och rådgivningsuppgiften.

Statskontoret har erinrat, att prövningen och gallringen av låneansökningarna

vöre en grannlaga uppgift, som förutsatte ej blott takt och omdöme

utan jämväl fasthet och frihet från obehöriga inflytelser. Då såsom ortsombud

skulle anlitas kommunala förtroendemän och funktionärer, vilkas tid

och krafter kunde förutsättas redan förut vara fullt upptagna med andra

göromål, skulle den föreslagna organisationen sannolikt icke fylla måttet.

Överståthållarämbetet har förordat det i kommissionens betänkande diskuterade

alternativet örn inrättande av lokala lånenämnder, som efter bestämda

riktlinjer finge besluta på eget ansvar.

Även länsstyrelsen i Västerbottens län har förordat, att lånerörelsen sköttes

länsvis, dock med möjlighet för sökande att hos en central nämnd anföra

besvär.

Generalpoststyrelsen bär ansett postverket vara väl lämpat att förmedla

utlämning och återbetalning av bosättningslån samt har erinrat, att statens

studielån utbetalades och amorterades genom postsparbanken och att

detta visat sig vara ett lämpligt sätt att handlägga detta slag av lånetransaktioner.

Det vore icke gärna möjligt att redan nu bedöma, vilka kostnader,

som skulle förorsakas postverket för handhavandet av motsvarande bestyr i

fråga om bosättningslån. Utan att sålunda i detta sammanhang kunna

nämna några beräknade kostnadssiffror, ville styrelsen emellertid understryka,

att arbetet i fråga givetvis icke kunde eller borde av postverket utföras,

utan att verket därför erhölle ersättning för sina självkostnader.

I vissa yttranden har föreslagits, att lånerörelsen skulle handhavas av enskilda

kreditinrättningar under statsgaranti. Sålunda har länsstyrelsen i

Södermanlands län föreslagit, att sparbankerna efter avtal med staten skulle

ombesörja utlåningen. Härför skulle i huvudsak ej tarvas annat, än att

statsverket förbunde sig gälda de förluster, sparbankerna komme att lida

dels som följd av att bosättningslån skulle utlämnas utan den vanliga prövningen

av kreditvärdigheten, dels på grund av den ifrågasatta befrielsen i

vissa fall från återbetalningsskyldighet. Lämpligen kunde dessa förluster

från ett därför avsett statsanslag ersättas genom länsstyrelserna. Dessa

hade genom sina allmänna ombud möjlighet att utöva kontroll över att

bosättningslånen endast utlämnades under av statsmakterna angivna förutsättningar,

varjämte en efterprövning kunde äga rum i sådana fall, då en

sparbank gjorde anspråk på ersättning av statsmedel. Genom en dylik

anordning skulle sannolikt kunna undgås att utse särskilda ortsombud, vilka

väl eljest skulle kunna göra anspråk på viss ersättning. Sparbankerna

skulle också säkerligen med sin omfattande orts- och personkännedom hava

tillfälle till en mera effektiv övervakning av låntagareklientelet än postverkets

lokala organisation, överhuvud måste det vara till vinst för statsver
Bihang

till riksdagens protokoll 19.17. 1 saini. Nr 41. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

ket att mellan den centrala myndigheten och låntagaren få inskjutet ett privatekonomiskt

organ med möjlighet till ersättning från statsverket endast i

den mån uppkomna förluster berott av sådana förhållanden, som bort kunna

förutses eller undvikas, därest stadgade regler iakttagits.

Svenska landskommunernas förbund har ifrågasatt lämpligheten att anordna

den föreslagna ganska stora apparaten för ifrågavarande ändamål och

örn icke sparbankerna kunde göras till organ för lånerörelsen. Det läge i

sakens natur, att ortsombudens utlåtande måste få mycket stort inflytande

på den centrala nämndens beslut i lånefrågorna och att ombudens ställning

därför bleve av ganska delikat natur.

Bankföreningen har anfört i huvudsak följande.

En låneprövning i enlighet med kommissionens förslag kunde icke förväntas

bliva tillfredsställande. Särskilt för den händelse låneansökningarna

skulle inflyta i mycket stort antal — vilket man vore skyldig räkna med,

därest en apparat av ifrågavarande slag sattes i gång — skulle näppeligen den

centrala nämnden bliva i stånd att ägna ansökningarna en annat än formell

och rätt så ytlig granskning. Såsom ett särskilt skäl för den centrala prövningen

hade kommissionen anfört önskvärdheten av enhetlighet i tillämpningen

av de för bosättningslånen fastställda grunderna. Den enhetlighet,

som skulle vinnas, torde dock väsentligen bliva endast formell. Den reella

prövningen komme att bliva beroende av ombudens skiftande synpunkter,

omdömesförmåga och intresse samt deras större eller mindre grundlighet.

Avgörandena skulle för den skull i realiteten bliva allt annat än enhetliga.

Såsom ännu en svaghet i den föreslagna organisationen borde betecknas,

att kommissionen beträffande skötseln av de beviljade lånen samt uppbörden

och indrivningen av dem sett sig nödsakad att hänvisa till ytterligare en

statsinstitution, nämligen generalpoststyrelsen. En sak vore att på postkontoren

mottaga penningmedel, då de för befordran avlämnades. En helt

annan sak vöre att i ordets egentliga mening vårda en utlåningsrörelse, således

ägna personlig skötsel åt lånen, gå fram med lämpor och med bestämdhet

allt efter omständigheterna, pröva framställningar om jämkningar, på klokt

sätt verkställa indrivning, då så funnes nödvändigt o. s. v. Generalpoststyrelsen

torde svårligen kunna åtaga sig ett dylikt betungande arbete utan att

bliva nödsakad att göra en dyrbar utbyggnad av sin organisation. Kostnaderna

därför, vilka enligt kommissionens förslag skulle helt bäras av

staten, torde sett från praktisk synpunkt näppeligen kunna anses motiverade.

Bankföreningen har i stället — under antagande att beredandet av möjligheter

till bosättningslån motsvarade ett allmänt intresse av sådan betydenhet,

att särskilda anordningar för dess tillgodoseende vore påkallade — framlagt

ett ganska utförligt förslag i ämnet. Förslaget går i huvudsak ut på, att lånerörelsen

skulle handhavas av de kreditinrättningar, som hade snarlik kreditgivning

till uppgift och således ägde erfarenhet och organisation för dess skötande,

nämligen sparbankerna och affärsbankerna; dock borde även postsparbanken

och riksbanken beredas tillfälle att taga del i rörelsen. Ett

villkor för att ett av kreditinrättningen beviljat lån skulle betraktas som bosättningslån

skulle vara, att ett sådant ortsombud, varom kommissionen gjort

förslag, tillstyrkt lånet. Staten skulle åtaga sig att nied vederbörande kreditgivare

dela förlustriskerna enligt lämplig befunnen proportion, dock så att

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

35

kreditgivarens och statens ansvarighet löpte jämsides, så att kreditgivarens

intresse av lånebeloppets återbekommande oavlåtligt kvarstode. Därest familjefadern

avlede innan lånet till fullo guldits samt dödsboet vore fattigt,

borde staten lösa lånet och eftergiva fordringen gentemot dödsboet.

Vad angår förfarandet i låneärenden, har statskontoret

ansett, att detta skulle få en stark smak av förmynderskap och obehörig

inblandning. Det vöre icke förvånande om personer tillhörande den kategori,

som i första hand borde bliva delaktig av bosättningslån, icke vore hågade

att underkasta sig den för låns erhållande tilltänkta proceduren utan föredroge

att utan stöd av en av utomstående personer godkänd »bosättningsplan»

ordna sitt hem efter eget gottfinnande.

Statskontoret kunde icke tillstyrka, att den centrala nämnden utrustades

med befogenhet att eftergiva kronans rätt. Därest en bosättningslånefond

komme till stånd, borde i fråga om eftergifter och avskrivningsförfarande

tillämpas samma grunder, som i övrigt gällde för statens utlåningsfonder. I

detta avseende erinrades örn det av 1929 års riksdag åt Kungl. Maj:t givna

bemyndigandet att beträffande lån från fonder, som stöde under statskontorets

förvaltning, under vissa förutsättningar eftergiva kronans rätt.

Överståthållarämbetet har beträffande förslaget, att utmätning för förfallna

räntor och amorteringar å bosättningslån skulle kunna äga rum utan

föregående dom eller utslag, erinrat, att en dylik bestämmelse såtillvida

innebure en nyhet för .svensk rätt, som personlig betalning på grund av

skriftligt fordringsbevis icke för närvarande kunde genom utmätning uttagas

utan att fordringsanspråket först prövats av domstol eller överexekutor. Ehuru

ämbetet väl insåge vikten av en snabb indrivning i fråga om bosättningslånen,

måste ämbetet allvarligt ifrågasätta, om i förevarande fall så utomordentliga

förhållanden kunde anses föreligga, att de motiverade frångående av eljest

allmänt gällande rättsgrundsatser. Utmätning för gäldande av bosättningslån

torde emellertid komma att sakna någon avsevärd praktisk betydelse, då väl

med tämligen stor visshet kunde antagas, att de, som fått förmånen av sådana

lån, åtminstone under de närmaste åren efter bosättningen befunne sig i sådan

ekonomisk situation, att hos dem icke funnes andra tillgångar än dem, som

enligt utsökningslagens föreskrifter vore undantagna från utmätning. Den

enda exekutionstitel, under vilken dessa lån skulle kunna med framgång

indrivas, syntes vara införsel. Ansåges emellertid låntagarna trots den betydande

förmån, som staten genom bosättningslån berett dem, icke böra underkastas

denna exekutionsform, måste statsmakterna räkna med att bosättningslånen

i betydande utsträckning icke skulle kunna indrivas från försumliga

betalare.

Även länsstyrelsen i Skaraborgs län bar erinrat, att den föreslagna utmätningsbestämmelsen

skulle komma att stå i strid mot eljest gällande regler

beträffande indrivning av på skuldebrev grundad fordran.

Länsstyrelsen i Stockholms lån bar ansett det knappast försvarligt att utan

vidare avvisa möjligheten av införsel i lön såsom yttersta indrivningsmedel,

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

därest ej någon annan form av säkerhet utöver låneförbindelsen kunde utformas.

Det vore av största vikt att från början inarbeta i den allmänna

meningen, att bosättningslån ej finge bli faktiska understöd utan verkligen

vore avsedda som lån.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har hållit för sannolikt, att ansökningar örn

uppskov med betalning av ränta och amortering skulle bli talrika. För att

bespara den centrala nämnden ett avsevärt arbete med dylika ansökningar,

borde åt lämpliga myndigheter inom postverket anförtros att enligt vissa

riktlinjer bevilja kortare uppskov.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har erinrat, att de som ämnade ingå äktenskap

i allmänhet önskade, att boet vore någorlunda iordningställt redan

före giftermålet. Utan nämnvärt ökad risk syntes lånet kunna utbetalas

sedan lysningssedel avlämnats.

Beträffande slutligen finansieringen av låneverksamheten hava

riksgäldsfullmäktige framhållit, att man måste räkna med ej obetydliga förluster

å lånerörelsen. Med hänsyn därtill borde enligt de vid statens utlåningsfonder

tillämpade principerna en del av bosättningslånefondens kapital

rätteligen utgöras av skattemedel. Då man tillsvidare saknade hållpunkter

för beräkningen av den lämpliga proportionen mellan skatte- och lånemedel,

ville fullmäktige emellertid ej motsätta sig, att det för nästkommande budgetår

föreslagna fondbeloppet helt utgjordes av lånemedel, givetvis under

förutsättning att uppkommande förluster och administrationskostnader komme

att framdeles täckas av skattemedel.

Det belopp av 3 miljoner kronor, som kommissionen föreslagit för budgetåret

1936/1937, har ej givit fullmäktige anledning till erinran.

Statskontoret har erinrat, att räntan å lån ur statlig utlåningsfond i allmänhet

ansetts böra svara mot medelräntan å den fonderade statsskulden.

Därest räntan bestämts lägre, hade i fonden plägat investeras skattemedel

i sådan proportion, att fondens avkastning beräknats svara mot full förräntning

å det i fonden ingående lånemedelskapitalet. För den händelse i förevarande

fall räntefoten skulle bestämmas lägre än nyss sagts, torde i överensstämmelse

härmed viss del av fondens kapital böra anvisas av skattemedel.

Då bosättningslånen vore avsedda att utlämnas utan säkerhet, syntes

härutöver böra tagas i övervägande, om icke med hänsyn till statens betydande

förlustrisk skattemedelsandelen av fonden borde bestämmas ännu

högre, förslagsvis till minst hälften.

Departementschefen.

Av en vid befolkningskommissionens betänkande fogad P. M. angående

äktenskapsbildningen i Sverige framgår, att vid jämförelse med andra länder

giftermålsfrekvensen i Sverige måste betecknas som låg, att detta har sin

yttre orsak icke endast i det förhållandet, att relativt många män och kvinnor

förbliva ogifta, utan även i en jämförelsevis mycket hög genomsnittlig

giftermålsålder, samt att en sänkning av giftermålsåldern och en höjning

av giftermålsfrekvensen skulle hava till sannolik följd en höjning av den

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

37

synnerligen låga nativiteten i vårt land. Redan ur befolkningspolitisk synpunkt

framstår därför främjandet av en ökad och tidigare familjebildning

såsom en betydelsefull uppgift. Åtgärder i sådant syfte måste även i andra

hänseenden anses önskvärd. Jag erinrar härutinnan allenast örn det kända

förhållandet, att antalet utom äktenskap födda barn i Sverige är relativt myc

ket högt.

Orsakerna till den låga giftermålsfrekvensen undandraga sig visserligen ett

säkert bedömande. Obestridligt torde dock vara, att åtskilliga unga personer

av enbart ekonomiska skäl uppskjuta ingåendet av äktenskap ävensom

att i dylika fall äktenskapet ofta nog av skilda anledningar icke heller

sedermera kommer till stånd. Sålunda spelar för visso arbetslösheten

eller risken för arbetslöshet en ingalunda obetydlig äktenskapshindrande roll,

varjämte för anställda och tjänstemän inom medelklassen, måste tagas i betraktande

den i regel dyrbara utbildningen och under ungdomsåren oftast

jämförelsevis mycket låga avlöningen. Det är icke min avsikt att i detta

sammanhang närmare beröra dessa olägenheter och frågan om lämpliga åtgärder

för deras undanröjande. I stället vill jag rikta uppmärksamheten på

en annan äktenskapshindrande omständighet av ekonomisk natur, nämligen

den att unga personer, som önska ingå äktenskap, ofta helt eller delvis sakna

egna medel att bestrida de för bosättningen m. m. nödiga engångskostnaderna.

Att detta icke sällan är anledningen till att tanken på äktenskap uppskjutes,

lär icke kunna förnekas. Kunna förbättrade betingelser härutinnan skapas,

torde detta därför icke vara utan betydelse för en sänkning av giftermåisåldern

och höjning av giftermålsfrekvensen.

Befolkningskommissionen har i sådant syfte föreslagit, att staten skulle

på billiga villkor och med relativt kort amorteringstid bevilja smärre lån

åt personer, vilka ämna ingå eller nyss ingått äktenskap samt kunna anses

äga vilja och förutsättningar att fullgöra sin återbetalningsskyldighet. Såsom

av den tidigare redogörelsen framgår, hava i yttrandena över förslaget

olika åsikter kommit till uttryck rörande lämpligheten av dessa förslagets

huvudgrunder. Den kritik, som därvid från vissa håll ägnats förslaget, finner

jag överdriven. Örn kredit endast lämnas i måttlig omfattning och

endast åt personer, som äga förutsättningar att inom en nära framtid avbörda

sig skulden, synes mot en sådan kreditgivning knappast kunna göras

gällande några mera allvarliga betänkligheter. Enligt min mening haiman

tvärtom anledning förvänta, att en låneverksamhet av den föreslagna

typen är ägnad att befordra det därmed avsedda syftet. Jag vill diirför tillråda,

att en sådan låneverksamhet försöksvis igångsättes. Därvid böra dock

beaktas åtskilliga av de erinringar, som beträffande förslagets närmare utformning

framställts i de avgivna yttrandena.

Sålunda synes det av skäl, som anförts under remissbehandlingen, knappast

vara lämpligt att i nu föreslagen ordning utlämna lån för andra ändamål

än alt underlätta bosättning i egentlig mening.

Vad angår förutsättningarna för erhållande av lån, torde i huvudsak böra

gälla vad kommissionen därutinnan föreslagit. Med bosättningslånens syfte

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

att vara till stöd vid ingående av äktenskap synes dock knappast förenligt,

att lån skulle kunna beviljas på ansökan av äkta makar, t. o. m. om nära

ett år förflutit efter äktenskapets ingående. Lån torde därför endast i vissa

undantagsfall böra beviljas på ansökan av andra än trolovade. Om de trolovade

hunnit ingå äktenskap, innan ansökningen slutligen prövats, lär

detta dock icke böra utgöra hinder för bifall till ansökningen. I fråga örn

äkta makar synes möjlighet till erhållande av lån böra hållas öppen i sådana

fall, då särskilda omständigheter föreligga och äktenskapet ingåtts under

loppet av de senaste sex månaderna före ansökningens ingivande. Båda de

lånesökande böra vara eller genom giftermålet bliva svenska medborgare.

Såsom från något håll ifrågasatts, synes även lämpligt att avfordra sökandena

en försäkran, att deras avsikt icke är att bosätta sig i utlandet. Att,

såsom från samma håll förordats, därjämte skulle krävas tjänsteläkares intyg

att kontrahenterna icke äro bärare av ärftliga sjukdomsanlag, synes mig

däremot på de grunder, som kommissionen anfört, icke nödvändigt. Dock

bör av helt naturliga skäl vid prövningen av låneansökan beaktande ägnas

kontrahenternas hälsotillstånd. De lånesökande böra vara i behov av medel

för inköp av nödiga bosättningsföremål, och med hänsyn till deras egna

villkor och intressen bör lånets upptagande vara tillrådligt. Slutligen böra

sökandena ha gjort sig kända för skötsamhet och ekonomisk förtänksamhet

ävensom, i den mån betingelser härför förelegat, ådagalagt sparvilja.

Vid den begränsning beträffande ändamålet med lånen, som jag nyss

förordat, torde lån icke böra beviljas till högre belopp än 1,000 kronor. Att,

såsom kommissionen föreslagit, även stadga ett lägsta lånebelopp, synes knappast

nödvändigt eller ens lämpligt.

Vad lånevillkoren angår, vill jag till en början förorda, att amorteringstiden

sättes till högst fem år. En kortare amorteringstid synes dock i allmänhet

vara tillrådlig. Låntagare böra äga i förtid inbetala oguldet lån eller del

därav. Vidare bör från statens sida uppsägning till förtidsinbetalning kunna

ske, därest låntagare genom oriktig uppgift föranlett lånets beviljande eller

använt lånebeloppet för annat ändamål, än som avsetts, eller visat försumlighet

att erlägga föreskriven ränta eller amortering eller eljest brutit mot

lånevillkoren, så ock när sådana förhållanden inträffat, att låntagarna

med hänsyn till det med lånet avsedda syftet uppenbarligen icke

längre böra få tillgodonjuta lånet. Till undvikande av alltför stora

variationer i fråga örn räntan å lån, beviljade under skilda budgetår, torde

i enlighet med vad riksgäldsfullmäktige ifrågasatt böra stadgas, att räntan

icke må understiga medelräntan för statens fonderade upplåning under

de tre budgetår, som närmast föregått det, varunder lånet beviljats. På

de skäl kommissionen anfört synes visserligen icke som villkor för erhållande

av lån böra med nödvändighet krävas, att sökandena erbjuda säkerhet

för lånet. Även om vid prövningen av låneansökan hänsyn således

icke bör tagas till erbjuden säkerhet, anser jag dock, i likhet med ett par

länsstyrelser, ett sådant erbjudande icke därför behöva avvisas. En läns
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

39

styrelse har förordat, att i varje fall brandförsäkringsbrev å lånebeloppet

skulle avfordras låntagarna, och har jämväl ifrågasatt, huruvida icke även

livförsäkringsbrev å beloppet hörene tillhandahållas. Även om i förstnämnda

avseende kan erinras, att enligt 83 § lagen om försäkringsavtal brandförsäkringsbrev

å personlig lösegendom ofta upphör att gälla vid flyttning till annan

bostad och således som säkerhetshandling icke är av större värde, synas dock

goda psykologiska skäl tala för att ett dylikt villkor uppställes. Vad däremot

kravet på livförsäkring angår, kan jag ej biträda detsamma, då genom uppställande

av ett sådant villkor lånekostnaderna skulle avsevärt ökas.

I enlighet med vad kommissionen förordat bör vid arbetslöshet, sjukdom

eller annan oförvållad rubbning av låntagarnas ekonomi kunna beviljas dem

anstånd med betalning av ränta eller amortering. Avlider en av makarna,

och skulle härefter lånets återbetalning bereda synnerlig svårighet för den

efterlevande, bör denna kunna helt eller delvis befrias från återbetalningsskyldigheten.

Av den tidigare redogörelsen framgår, att åtskilliga anmärkningar riktats

mot den av kommissionen föreslagna organisationen för utlåningsrörelsen.

Medgivas måste, att anmärkningarna delvis äro värda beaktande. Jag kan

dock icke finna påkallat att, såsom i några yttranden föreslagits, överlämna

handhavandet av denna socialt betonade låneverksamhet till enskilda kreditinrättningar.

Erfarenheterna rörande den av staten hittills i olika former

bedrivna utlåningen visa för övrigt enligt min mening, att staten har

goda förutsättningar att själv ombesörja de därmed förbundna uppgifterna.

Prövningen av ansökningar om bosättningslån skulle till väsentlig del

komma att avse frågor om sökandenas personliga förhållanden i olika hänseenden.

Med hänsyn härtill kan det icke anses tillfredsställande att, såsom

kommissionen föreslagit, överlämna denna prövning till en för hela riket

gemensam nämnd, vilken för övrigt, därest antalet låneansökningar bleve

stort, skulle nödgas ägna varje ansökan en allenast summarisk granskning.

Jag vill därför i stället förorda, att handhavandet av denna uppgift

anförtros åt särskilda nämnder, en för varje landstingsområde samt en

för varje stad, som icke deltager i landsting. Sådan nämnd, lämpligen betecknad

bosättningslånenämnd, torde böra bestå av en av Kungl. Majit utsedd

ordförande jämte suppleant samt två av vederbörande landsting respektive

stadsfullmäktige för två år valda ledamöter jämte minst lika många suppleanter.

Ersättning till ordförande och ledamöter av bosättningslånenämnd synes

böra i form av dagarvode och i förekommande fall även resekostnadsersättning

utgå med belopp, som Kungl. Majit må äga bestämma. Med hänsyn

till den sålunda föreslagna decentraliseringen av beslutanderätten i låneärendena

synes beslut av bosättningslånenämnd böra ta överklagas hos

Kungl. Majit.

Aven örn de av mig sålunda förordade nämnderna uppenbarligen skulle

äga betydligt större förutsättningar att riktigt bedöma de lånesökandes kvalifikationer

än den av kommissionen föreslagna centrala nämnden, torde

man dock icke kunna undgå att i enlighet med vad kommissionen föreslå
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

git anförtro den förberedande utredningen i låneärendena åt rent lokala organ.

De farhågor rörande bristande effektivitet hos den av kommissionen

härutinnan föreslagna organisationen, vilka uttalats i åtskilliga av de avgivna

yttrandena, synas mig väsentligt överdrivna. Sålunda torde knappast

behöva befaras, att ortsombud skulle göra sig skyldigt till så uppenbart

missbruk av sin ställning som att tillstyrka lån i avsikt att därigenom minska

kommunens understödskostnader eller att överhuvudtaget lämna eller

bestyrka uppgifter, vilka ombudet visste eller hade skälig anledning antaga

vara oriktiga. Erfarenheterna rörande exempelvis pensionsförsäkringen

giva icke heller stöd för antagandet, att ett försök med dylik förprövning

genom rent kommunala organ skulle slå mindre väl ut. De i yttrandena

härutinnan framförda erinringarna torde för övrigt än ytterligare förlora i

styrka, därest, såsom jag förordat, den slutliga prövningen anförtros åt mer

lokalt inrättade nämnder, vilka måste anses komma att äga goda förutsättningar

att kritiskt granska ortsombudens utredningar och yttranden. Någon

annan lösning av frågan örn den lokala organisationen än den av

kommissionen angivna har icke anvisats i remissyttrandena. Dock torde

det icke behöva stadgas, att mer än ett ortsombud skall finnas i kommun,

inom vilken ett municipalsamhälle är beläget. På grund av det anförda vill

jag tillstyrka, att såsom ortsombud i kommunerna med uppgift att till vederbörande

bosättningslånenämnder avgiva yttranden över låneansökningar

skola medverka, där kommun ej annorlunda bestämmer, i stad ordföranden

i drätselkammaren och på landet ordföranden i kommunalnämnden. Såsom

i ett par yttranden framhållits synes rimligt, att någon ersättning av

statsmedel beredes ortsombuden. Dylik ersättning torde böra utgå med belopp,

som Kungl. Majit må äga bestämma, förslagsvis 3 kronor för varje ansökan,

varöver endast ett ombud yttrat sig, och 4 kronor för varje ansökan,

varöver yttranden avgivits av två ombud, i vilket sistnämnda fall 2 kronor

skulle belöpa på vart och ett av ombuden.

I enlighet med vad kommissionen föreslagit och generalpoststyrelsen tillstyrkt

torde det böra ankomma på styrelsen att utbetala av bosättningslånenämnd

beviljade lån samt att verkställa uppbörd och indrivning av amorteringar

och räntor. Rörande handhavandet av dessa uppgifter och ersättning

härför synes Kungl. Majit böra efter förslag av styrelsen lämna närmare

föreskrifter. Erinras må, att styrelsen för sin motsvarande befattning

med statens studielån hittills uppburit ersättning med 5 kronor för varje utlämnat

dylikt lån.

Vad angår förfarandet i låneärenden synes böra gälla i huvudsak följande.

Ansökan om lån göres av båda de trolovade å blankett, vartill formulär

fastställes av Kungl. Majit. Blanketter tillhandahållas kostnadsfritt hos

ortsombuden. I ansökan böra lämnas tämligen utförliga upplysningar rörande

sökandenas hälsotillstånd samt deras ekonomiska förhållanden och

framtidsutsikter, ävensom rörande de bosättningsföremål, som sökandena

ämna inköpa för lånebeloppet. Att vederbörande ortsombud vid behov bör

tillhandagå sökandena med råd och upplysningar vid ansökningens upp
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

41

sättande, torde vara alltför självfallet för att behöva uttryckligen angivas.

Icke minst då det gäller bosättningsplanen lär denna ombudets uppgift

kunna bliva till gagn för de unga. Låneansökan bör avlämnas till ortsombudet

i den kommun, där sökandena äro bosatta, eller, om de äro bosatta i

olika kommuner, till ombudet i mannens bosättningskommun. Såsom jag

tidigare framhållit, synes ansökningen böra göras före giftermålet. Ombudet

har att enligt anvisningar i ansökningsblanketten därå dels yttra sig

rörande riktigheten av sökandenas uppgifter, dels ock lämna de ytterligare

upplysningar, som kunna vara av värde för bosättningslånenämnden vid

ärendets behandling; och hänvisar jag till vad kommissionen härutinnan

anfört. Äro sökandena bosatta i skilda kommuner, översändes ansökningen

i och för enahanda förfarande till ombudet i kvinnans hemortskommun.

När den förberedande behandlingen är avslutad, översändes ansökningen

för slutligt avgörande till bosättningslånenämnden i det landstingsområde

eller den stad, där sökandena ämna efter giftermålet vara bosatta.

Nämndens beslut tillställes sedan en av sökandena samt, örn lån beviljats,

även generalpoststyrelsen. Såsom kommissionen föreslagit bör lånet icke

utbetalas till sökandena förrän dessa till generalpoststyrelsen avlämnat solidarisk

skuldförbindelse å lånebeloppet. Att, i likhet med kommissionen,

även fordra bevis örn att sökandena ingått äktenskap med varandra, synes

däremot vara en onödigt rigorös bestämmelse. Med hänsyn till de flesta

trolovades önskan att redan vid giftermålet hava boet någotsånär iordningställt

torde endast böra fordras bevis örn att lysning skett. Då det givetvis

är olämpligt, att beviljade lån under längre tid eller kanske för all

framtid kvarstå såsom outtagna, bör generalpoststyrelsen äga förklara rätten

till utbekommande av lån förverkad efter viss tid, förslagsvis två månader,

från det någon av sökandena erhållit föreläggande för dem att avlämna

skuldförbindelse och bevis örn lysning. Skulle, efter det lån utlämnats,

utan låntagarnas förvållande uppkomma svårighet för dem att i enlighet

med föreskrifterna i låneförbindelsen erlägga ränta eller amortering,

synes det böra tillkomma den nämnd, som beviljat lånet, att medgiva nödigt

betalningsanstånd. På samma nämnd bör det även ankomma att i

tidigare omförmälda fall uppsäga lån till förtidsbetalning. Däremot synes

det böra ankomma på Kungl. Majit att efter hemställan av nämnden besluta

om befrielse från betalningsskyldighet eller örn avskrivning av fordran

på grund av utlämnat lån. Innan erfarenhet vunnits rörande bosättningslånen,

torde det vara omöjligt att avgöra, huruvida för dessa lån särskilda

indrivningsbestämmelser äro erforderliga. Min förhoppning är dock

att de unga personer, som beviljas dylika lån, skola i de allra flesta fall visa

sig äga tillräcklig duglighet och ansvarskänsla för att indrivningsåtgärder

skola kunna undvikas. I avbidan på närmare erfarenheter härutinnan

vill jag förorda, alt inga särbestämmelser meddelas rörande indrivning

av eller utmätning för bosättningslån.

De föreslagna bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 januari

1938.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 41.

Frågan i vilken utsträckning medel för utlämnande av bosättningslån kunna

bliva erforderliga under nästkommande budgetår undandrager sig ett

säkert bedömande. Såsom jag tidigare antytt torde det vara lämpligt, att

denna nya form av utlåning i början endast erhåller karaktär av försöksverksamhet.

I likhet nied kommissionen håller jag därför före, att man vid

igångsättandet bör framgå med försiktighet. Då verksamheten, såsom

jag nyss erinrat, skulle börja den 1 januari 1938, torde en lånefond för

nästkommande budgetår av 2 miljoner kronor få anses tillräcklig. Mot

förslaget att låta fonden stå under statskontorets förvaltning har jag ingen

erinran att framställa. Det erforderliga anslaget torde böra erhålla reservationsanslags

natur. På grund härav lära de av kommissionen föreslagna

lånebestämmelserna böra kompletteras med en föreskrift, att lån kunna beviljas

allenast i den män tillgängligt anslag så medgiver. Med hänsyn till

möjligheten av framtida förluster å låneverksamheten, synes en del av anslaget

böra anvisas att utgå å skattebudgeten. I väsentlig anslutning till eljest

tillämpade principer härutinnan torde detta belopp kunna bestämmas

till 500,000 kronor. Återstoden 1,500,000 kronor lär böra utgå av lånemedel.

I enlighet med de av mig nu angivna grunderna har inom socialdepartementet

upprättats ett utkast till kungörelse örn statliga bosättningslån, vilket

utkast torde få såsom bilaga (Bilaga A) fogas till statsrådsprotokollet.

Vad därefter angår kostnaderna för de föreslagna bosättningslånenämnderna

samt ortsombuden, torde, såsom jag redan erinrat, ett särskilt förslagsanslag

böra för detta ändamål äskas hos riksdagen. I det föregående

har jag angivit de grunder, som enligt min mening böra gälla i fråga om

ersättningen till ortsombuden. Vidkommande nämndernas ordförande och

ledamöter synes reseersättning böra utgå enligt gällande resereglemente.

För arbetet torde dagarvode böra beräknas, förslagsvis för ordförande 40

kronor och för ledamot 25 kronor för sammanträdesdag. För sekreterargöromålens

bestridande bör varje nämnd till sitt förfogande hava ett mindre

belopp, som torde kunna fastställas först sedan någon erfarenhet vunnits

rörande göromålens omfattning. För en var av samtliga trettio nämnder

beräknar jag under dessa förutsättningar för budgetårets senare hälft ett

genomsnittligt belopp av 700 kronor eller tillsammans avrundat 20,000 kronor.

Till ersättning åt ortsombuden skulle med en beräkningsgrund av 3,000

ansökningar erfordras omkring 10,000 kronor. Anslagsbehovet kan alltså

angivas till 30,000 kronor.

Ersättningen till postverket för dess bestyr med bosättningslånen har av

generalpoststyrelsen ansetts böra utgå enligt de grunder, som bestämts för

statens studielån, 5 kronor för varje lån. Under antagande att 2,400 lån

komma att utlämnas under första halvåret 1938, skulle anslagsbehovet kunna

uppskattas till 12,000 kronor.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte

föreslå riksdagen att

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

43

1 :o) anvisa

dels till Bosättningslånenämnder och ortsombud m. m. för

budgetåret 1937/1938 ett förslagsanslag av . . kronor 30,000;

dels till Ersättning åt postverket för dess bestyr med

statens bosättningslån för samma budgetår

ett förslagsanslag av .................... kronor 12,000;

dels ock lill Bidrag till propaganda för planmässigt sparande

för samma budgetår ett anslag av . . kronor 10,000;

2:o) dels besluta, att en statlig utlåningsfond, benämnd

Statens bosättning slånefond, skall inrättas;

dels medgiva, att lån ur nämnda fond må utlämnas i huvudsaklig

överensstämmelse med de grunder, som av mig

förordats;

dels ock såsom kapital för fonden anvisa för budgetåret

1937/1938 under Utgifter för kapitalökning rubriken »Statens

utlåningsfonder» ett reservationsanslag av 2,000,000

kronor, därav 1,500,000 kronor att utgå av lånemedel.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Richard Jobson.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

Bilaga A.

Utkast

till

Kungörelse om statliga bosättningslån.

Härigenom förordnas som följer:

Inledande bestämmelser.

1 §•

Enligt bestämmelserna i denna kungörelse må, i den mån tillgängligt anslag

det medgiver, på ansökan av trolovade eller äkta makar kunna beviljas

dem lån (bosättningslån) med ändamål att lämna tillgång till inköp av möbler

eller andra bosättningsföremål, vilkas anskaffande föranledes av äktenskapets

ingående.

2 §•

För behandling av frågor rörande bosättningslån skall i varje landstingsområde

och i varje stad, som icke deltager i landsting, finnas en nämnd (bosättning

slånenämnd), bestående av en ordförande och två ledamöter.

Ordförande i bosättningslånenämnd och suppleant för honom utses av

Kungl. Majit, som jämväl utfärdar instruktion för nämnderna.

Ledamöter i bosättningslånenämnd jämte minst en suppleant för varje ledamot

väljas för tva ar i sänder av landstinget eller, vad beträffar stad, som

ej deltager i landsting, av stadsfullmäktige.

Ordförande och ledamöter i bosättningslånenämnd åtnjuta ersättning enligt

grunder, som bestämmas av Kungl. Majit.

3 §•

Såsom ortsombud i kommunerna med uppgift att avgiva yttranden över

ansökningar örn bosättningslån medverka, där kommun ej utser annan till

sådant ombud, i stad ordföranden i drätselkammaren och på landet ordföranden

i kommunalnämnden.

Ortsombuden åtnjuta ersättning enligt grunder, som bestämmas av Kungl.

Maj :t.

Om lånen.

4 §•

Bosättningslån beviljas endast om båda de lånesökande äro eller i samband

med äktenskapets ingående bliva svenska medborgare samt enligt avgiven försäkran

icke hava för avsikt att bosätta sig i utlandet.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

5 §•

Såsom villkor för erhållande av bosättningslån skall gälla:

att de lånesökande äro i behov av medel för anskaffandet av erforderliga

bosättningsföremål;

att lånets upptagande är tillrådligt med hänsyn till de lånesökandes egna

villkor och intressen;

att de lånesökande gjort sig kända för skötsamhet och ekonomisk förtänksamhet

ävensom, i den mån betingelser härför förelegat, ådagalagt sparvilja;

samt

att, där de lånesökande äro äkta makar, särskilda omständigheter föranlett

dem att först efter äktenskapets ingående göra låneansökningen och denna

ingivits inom sex månader från äktenskapets ingående.

6 §•

Bosättningslån må ej beviljas till högre belopp än ettusen kronor.

7 §•

Till säkerhet för lån skall pantförskrivas för hela den enligt 8 § fastställda

lånetiden gällande brandförsäkringsbrev å låntagarna tillhörig personlig lösegendom

till ett värde ej understigande lånebeloppet.

8 §•

Bosättningslån skall förräntas efter fast, vid lånets beviljande bestämd räntefot.

Denna fastställes av Konungen och må icke understiga medelräntan för

statens upplåning mot obligationer under de tre budgetåren närmast före det,

varunder lånet beviljats.

Å bosättningslån skall erläggas amortering i sådan ordning, att lånet är

återbetalt senast fem år efter utlämnandet; låntagarna obetaget att före eljest

fastställd tid inbetala lånet eller del därav.

Amortering och ränta skola erläggas var tredje månad, där ej på grund av

särskilda omständigheter annat bestämmes.

Örn förfarandet i låneärenden lii. ni.

9 §•

Ansökan om bosättningslån göres å blankett, vartill formulär fastställes av

Kungl. Majit. Blanketter skola kostnadsfritt tillhandahållas bos ortsombuden,

vilka efter rekvisition erhålla blanketter från vederbörande lånenämnd.

Ansökan skall avlämnas till ortsombudet i den kommun, där de lånesökande

äro bosatta, eller, om de äro bosatta inom olika kommuner, till ortsombudet

i den kommun, där mannen är bosatt.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

10 §.

Det ortsombud, som mottagit ansökningen, tecknar därå yttrande dels rörande

riktigheten av de uppgifter, som meddelats av sökandena, och dels i

de andra hänseenden, som angivas å ansökningsblanketten. Äro sökandena

bosatta inom skilda kommuner, skall ombudet därefter översända handlingarna

till ombudet i den kommun, där kvinnan är bosatt; och skall jämväl sistnämnda

ombud å ansökningen teckna yttrande som nyss är sagt.

Det ortsombud, som sist handlagt ärendet, skall därefter utan dröjsmål

översända handlingarna till bosättningslånenämnden i den ort, där sökandena

ämna efter giftermålet vara bosatta.

11 §•

Sedan handlingarna inkommit till bosättningslånenämnden och i förekommande

fall ytterligare utredning införskaffats, beslutar nämnden i ärendet.

Nämndens beslut skall ofördröjligen tillställas en av sökandena.

Över nämndens beslut må klagan föras hos Konungen genom besvär, vilka,

vid talans förlust, skola före klockan tolv å trettionde dagen från den

dag, beslutet gavs, ingivas till socialdepartementet.

12 §.

Då bosättningslån beviljats, lämnar bosättningslånenämnden ofördröjligen

meddelande därom till generalpoststyrelsen.

13 §.

Sedan generalpoststyrelsen mottagit meddelande om beviljat bosättningslån,

ombesörjer styrelsen lånets utbetalande till sökandena. Dessa skola dessförinnan

hava till styrelsen avlämnat av dem utan förbehåll om delad ansvarighet

utfärdat skuldebrev jämte brandförsäkringsbrev, varom i 7 § förmäles,

och bevis om att försäkringsgivaren underrättats örn pantförskrivningen,

ävensom, där sökandena äro trolovade, bevis om att lysning till äktenskapet

skett.

Därest nyss omförmälda handlingar icke avlämnats inom två månader

efter det någon av sökandena därom erhållit föreläggande från generalpoststyrelsen,

äger styrelsen förklara rätten till lånets utbekommande förverkad.

14 §.

Förfallen ränta och amortering skola, i enlighet med de bestämmelser,

som meddelats vid låns beviljande, inbetalas till generalpoststyrelsen.

Bosättningslånenämnd äger medgiva uppskov med betalning av ränta och

amortering å lån, som nämnden beviljat.

15 §.

Avlider någon av låntagarna, och skulle därefter lånets återbetalning bereda

den efterlevande synnerlig svårighet, kan Kungl. Maj:t på hemställan av

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

47

den bosättningslånenämnd, som beviljat lånet, medgiva befrielse från återbetalningsskyldighet

med avseende å hela återstående lånebeloppet eller del

därav.

16 §.

Bosättningslånenämnd äger besluta, att av nämnden beviljat lån skall uppsägas

till omedelbar betalning, där det befinnes, att låntagare genom oriktig

uppgift föranlett lånets beviljande eller använt lånebeloppet för annat ändamål,

än som avsetts, eller visat försumlighet att erlägga föreskriven ränta

eller amortering eller annorledes brutit mot lånevillkoren, så ock eljest när

sådana förhållanden inträffat, att låntagarna med hänsyn till det med lånet

avsedda syftet uppenbarligen icke längre böra få tillgodonjuta lånet.

Särskilda bestämmelser.

17 §•

Bosättnmgslån utgår av den utlåningsfond, som i riksstaten anvisats för

ifrågavarande ändamål (statens bosättningslånefond).

Fonden förvaltas av statskontoret, som har att på anfordran till generalpoststyrelsen

utbetala för lånerörelsen erforderliga medel.

18 §.

I fall, som avses i 15 §, så ock då eljest ingen eller ringa utsikt finnes, att

lån kommer att återbetalas, kan Kungl. Majit meddela beslut örn avskrivning.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1938; dock att ledamöterna

i bosättningslånenämnderna jämte suppleanter för dem skola väljas i så

god tid dessförinnan, att nämnderna kunna träda i verksamhet från och med

nämnda dag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bilaga B.

BETÄNKANDE

ANGÅENDE

DELS PLANMÄSSIGT SPARANDE

OCH

DELS STATLIGA BOSÄTTNING SLÅN

AVGIVET AV

BEFOLKNING SKOMMISSIONEN

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 41.

4

opaginerad Kontrollera mot PDF

>

>

i

'' :.y

7'' f

X:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdepartementet.

Befolkningskommissionen får härmed vördsamt till Herr Statsrådet överlämna

ett betänkande angående dels planmässigt sparande och dels statliga

bosättningslån.

Den närmaste handläggningen av detta ärende har ankommit på en inom

kommissionen nedsatt delegation, bestående av herr J. Persson, ordförande,

samt herrar K. Magnusson, G. Myrdal och S. Wicksell, varjämte såsom särskilda

sakkunniga deltagit ledamoten av riksdagens andra kammare, stationsskrivaren

C. G. Jacobsson, t. f. byråchefen i generalpoststyrelsen H. Holmström

samt chefen för Uppsala Sparbank, bankdirektören J. H. Jönsson.

Vid författningsförslagets utarbetande har biträtt e. o. hovrättsassessorn H.

Zetterberg.

I ärendets slutbehandling hava deltagit befolkningskommissionens samtliga

ledamöter.

Stockholm den 12 december 1935.

Å Befolkningskommissionens vägnar:

NILS WOHLIN.

opaginerad Kontrollera mot PDF

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Kap. I. Inledning........................................................ 5

Kap. II. Frågan om s. k. organiserat sparande samt kommissionens förslag örn

åtgärder i syfte att främja planmässigt sparande i ungdomsåren.. 10

Bostadsproduktionssakkunnigas betänkande och kommissionens yttrande

häröver .............................................. 10

Redogörelse för av postsparbanken och de enskilda sparbankerna

träffade anstalter för främjande av sparsamhet................ 14

Kommissionens förslag örn planmässigt sparande i ungdomsåren .. 21

Sammanfattning av kommissionens uttalanden och förslag i avseende

å planmässigt sparande i ungdomsåren .................. 28

Kap. lil. Statliga bosättningslån...................................... 30

Allmänna motiv .............................................. 30

Villkoren för bosättningslåns beviljande.......................... 32

Låneverksamhetens organisation och förfarandet i låneärende m. m. 37

Bilagor:

1) Förslag till Kungörelse angående statliga bosättningslån.................... 45

2) P. M. angående äktenskapsbildningen i Sverige, av S. D. Wicksell.....„.... 48

3) Några numeriska beräkningar rörande resultatet av planmässigt sparande .. 51

4) Exempel å stadgar för sparklubb ........................................ 54

opaginerad Kontrollera mot PDF

KAP. I.

Inledning.

I de av statsrådet och chefen för socialdepartementet i anförande till statsrådsprotokollet

den 17 maj 1935 uppdragna riktlinjerna för befolkningskommissionens

arbete uttalar sig departementschefen även för att det borde tagas

under omprövning, att genom samhälleliga åtgärder för bosättningslån och

bosättningsbidrag skapa förutsättningar för en ökad och tidigare familjebildning.

Vidare hänvisar departementschefen till att spörsmålet att genom organiserat

sparande främja samma syfte vore föremål för utredning genom de

s. k. bostadsproduktionssakkunniga, vilkas förslag i ämnet, som inom den

närmaste tiden vore att förvänta, borde infogas såsom ett naturligt led i den

positiva befolkningspolitik, som bör eftersträvas.

Vad angår den utredning rörande organiserat sparande, vilken enligt

vad i statsrådsprotokollet erinrats handhafts av de s. k. bostadsproduktionssakkunniga,

har denna utredning slutförts genom avlåtande den 7 november

1935 av ett betänkande med förslag till lag^ om sparföreningar m. m., vilket

betänkande genom remiss den 9 i samma månad överlämnats till befolkningskommissionen

för att tagas i övervägande vid fullgörande av det kommissionen

meddelade uppdraget.

Frågar man efter orsakerna till den i vårt land låga äktenskapsfrekvensen

och höga giftermålsåldern, ställes man inför ett så omfattande sociologiskt

problem, att befolkningskommissionen icke i detta samband kan mera fullständigt

och ingående upptaga detsamma till behandling. På problemets botten

ligga med all säkerhet inställningar och handlingsvanor, djupt rotade i

folkets traditioner och vårt samhälles struktur.

I ett stort antal fall torde emellertid mer näraliggande orsaker kunna^ angivas,

varför unga människor hindras från eller finna skäl till att avstå från

äktenskaps ingående. Främst bland dessa orsaker torde vara att nämna

den rådande ekonomiska otryggheten. Arbetslösheten och den stora risken

att bliva arbetslös nedtrycker en stor del av vår arbetarklass. Denna risk

står ofta som ett hinder för varje långsiktig livsplanering och den skjuter

i stor utsträckning frågan örn äktenskaps ingående undan till en oviss framtid.

Särskilt den med varje ny kris inbrytande ungdomsarbetslösheten

undanrycker de ekonomiska möjligheterna att grunda familj samt knäcker

mången gång de ungas livstro, självtillförsikt och arbetslust samt bryter sönder

deras yrkesutbildning. Under efterkrigstiden har arbetslösheten haft en

tendens att hålla sig på en högre genomsnittlig nivå än tidigare, samtidigt med

att kriserna och depressionerna blivit djupare och långvarigare. Under

samma tid har dessutom arbetslöshetens onda vunnit ökad spridning även

bland vissa kategorier av löntagare, som tidigare varit förhållandevis mera

skonade, i första hand anställda och intellektuella. Arbetslösheten utövar

inflytande ej blott på äktenskapsbildningen utan även på fruktsamheten

inom äktenskapen och har därtill, främst genom den av arbetslösheten orsa
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

kade tidvisa nedpressningen av levnadsstandarden i de barnuppfödande familjerna,

från befolkningspolitisk synpunkt allvarliga verkningar på folkets

kvalitet.

För anställda och tjänstemän inom medelklassen torde i väsentlig grad

hindren för äktenskap i unga år föreligga i de för unga personer ogynnsamma

utbildnings- och anställningsförhållandena. Deras utbildning är mestadels

i sig själv lång och dyrbar och förorsakar därtill ofta en skuldsättning, som

ekonomiskt binder deras handlingsfrihet långt in i medelåldern. Enligt gammal

tradition hållas vidare i dessa yrken under många år anställningsförhållandena

osäkra och lönerna låga. Tillsammans med den långa utbildningstiden

och studieskulderna bilda dessa anställnings- och löneförhållanden ett

allvarligt hinder för tidiga äktenskap och barnafödande. En viss kompensation

gives visserligen vanligen genom tryggare anställningsvillkor och

högre löner längre fram i livet, men då är den ur befolkningspolitisk synpunkt

mest värdefulla tiden förliden.

Kommissionen bär med hänsyn till nu antydda förhållanden icke velat

underlåta att framhålla, att det för vinnandet av starkare äktenskapsbildning

i yngre åldrar i första hand fordras åtgärder i syfte att skapa större ekonomisk

trygghet åt de unga i vårt samhälle. Arbetslöshetsproblemet måste

upptagas till förnyad prövning, varvid särskilt frågan örn förbättrad yrkesundervisning

och yrkesrådgivning bör beaktas. För anställda och tjänstemän

böra utbildningskostnaderna nedbringas, utbildningskrediterna på ett

billigare och mera betryggande sätt organiseras och vidare en viss utjämning

åldersklasserna emellan av anställnings- och avlöningsvillkoren åvägabringas

i syfte att betryggande anställningsförhållanden och rimliga löner skola tillförsäkras

de unga. På dessa stora frågor är det kommissionen uppenbarligen

icke möjligt att här närmare ingå, men kommissionen har likväl velat

med avseende å orsakerna till den svaga äktenskapsbildningen särskilt i de

yngre åldersklasserna något beakta problemets större perspektiv.

De förslag om åtgärder till främjandet av planmässigt sparande i ungdomsåldrarna

och om bosättningslån, som komma att behandlas i förevarande

betänkande, hava till en början det gemensamt, att de båda söka åstadkomma

en bättre överensstämmelse mellan inkomstutveckling och behovsutveckling,

än den som av sig själv kommer till stånd.

Inom den självägande bondeklassen äro särskilda åtgärder i angivet syfte

i blott lägre grad påkallade, enär, i den mån de olika familjemedlemmarnas

ekonomi på ett mera patriarkalisk sätt sammanhålles inom en enhetlig familjeekonomi,

en sådan överensstämmelse mellan inkomstkurvan och behovskurvan

kommer till stånd på ett naturligt sätt. Så länge de halvvuxna

eller vuxna i hemmet arbetande barnen äro ogifta, tilldelas de av familjens

gemensamma inkomster blott vad som erfordras för tillgodoseendet av deras

då relativt begränsade behov. Vid normala jordbrukskonjunkturer bör därigenom

en viss kapitalbildning inom familjen kunna ske under detta stadium

av dess utveckling. Det så sammanbragta sparkapitalet kommer längre

fram väl till pass för att möta de ökade behov, som uppstå, när de barn, som

icke vid föräldrarnas åldrande eller död vinna sin försörjning genom familjegårdens

övertagande, skola gifta sig och därvid vanligen måste flytta bort

och grunda eget bo. Denna inom den gemensamma familjeekonomien skeende

fördelning av den för de olika familjemedlemmarnas konsumtion friställda

inkomsten efter deras med levnadsåren växlande behov representerar

naturligtvis blott ett idealfall, som alltid i viss mån måste komma att störas

genom konjunkturförändringar, missväxt och andra tillfälliga rubbningar.

Hela detta system för den gemensamma inkomstens fördelning är vidare be
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

roende av den ovannämnda familjeprincipens upprätthållande. Den nu till

dags allt större rörligheten, både lokalt och mellan olika yrken, medför emellertid,

att de vuxna barnen i jordbrukarklassen i ökad utsträckning söka sig

bort från hemmet vid tidig ålder, vanligen för att finna avlönat arbete, varvid

de ej sällan i hemmet måste ersättas genom på vanligt sätt avlönad arbetskraft.

Det torde därjämte hava blivit allt vanligare, att de vuxna barn,

som i stället stanna i föräldrahemmet, för sitt arbete tillgodoräknas marknadsenliga

löner. I samma mån den patriarkaliska principen på dessa och

andra vägar sönderbrytes, uppstår även för sönerna och döttrarna till de självägande

jordbrukarna enahanda problem som för de unga arbetarna, låt

vara att inom jordbrukarklassen föräldrarnas innehav av ett kapital, investerat

i jord och lösören, innebär ett stabiliserande element.

Den allvarligaste bristen på överensstämmelse mellan inkomstutveckling

och behovsutveckling framträder inom lönearbetarklassen i städer och samhällen

såväl som på landet. Örn det i detta samband bortses från det problem,

som sammanhänger med de vanligen tid efter annan inträffande arbetslöshetsperioderna,

kan i stora drag utvecklingen av inkomster och behov

i en lönearbetares liv angivas sålunda. Relativt tidigt kommer ynglingen

eller flickan upp till en rätt avsevärd inkomst. Han eller hon bor då vanligen

fortfarande kvar i föräldrahemmet och har där kost och logi för en mycket

billig penning. Av gjorda undersökningar synes framgå, att dessa ungdomar

vanligen betala något för sig i hemmet men sällan lika mycket och än mer

sällan mer än som svarar till kostnaden. Arbetaren har därför understundom

mera reda pengar att förfoga över för sina personliga kultur- och lyxbehov

eller för sparande redan i dessa tidiga ungdomsår än senare i livets

Den högsta graden av relativt välstånd uppnås därefter i 20—30-årsåldern.

Tempoarbetets framträngande och lärlingstidens förkortning har

under de sista decennierna ytterligare minskat den tidrymd, som förflyter,

innan arbetaren kommer upp i maximal arbetsförmåga och arbetsförtjänst.

Under denna andra period av sitt liv flyttar arbetaren ofta från föräldrahemmet

och stegrar därigenom i viss mån sina levnadskostnader, men även

med denna behovsutvidgning behåller han en god ekonomi. Om arbetaren

nu ingår äktenskap, ökas rent tillfälligt behoven i samband med de vid

bosättningen inträffande engångsutgifterna. Såsom nygrundad står sig emellertid

arbetarfamiljen i regel ganska gott. Hustrun har vanligen såsom ogift

varit förvärvsarbetande och kan i början behålla sin anställning, örn barn

icke omedelbart födas.

Härefter kommer familjeekonomiens fortsatta utveckling att i huvudsak

bliva beroende av örn barn födas i familjen samt av barnens antal. Blir

äktenskapet barnlöst, kan en relativt hög välståndsnivå uppehållas. Tillstöter

icke arbetslöshet och sjukdom, kan familjen vanligen under de två å

tre närmaste årtiondena både upprätthålla en jämförelsevis hög levnadsstandard

och samtidigt göra så stora avsättningar i form av försäkringar och

sparande av olika slag, att ålderdomen är tryggad. Den högre levnadsstandarden

i det barnlösa äktenskapet tager sig i arbetarklassen ofta uttryck i att

hustrun snart nog slipper vara förvärvsarbetande och helt kan ägna sig åt

de ensamma makarnas hein. I det väsentliga samma välståndsutveckling utmärker

jämväl enbarnsfamiljen inom arbetarklassen.

Redan tvåbarnsfamiljon och än mer de barnrika familjerna få genomleva

en helt annan välståndsutveckling. Efter några års relativt god ekonomi,

innan mer än ett eller två barn lillis och medan barnen ännu äro små och

föga kostsamma, kommer det växande antalet barn i något högre ålder alt

oavbrutet stegra familjens behov, samtidigt med att hustrun av samma skäl

hindras från att hava mera lönande förvärvsarbete. Denna period av för
-

J*

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

sämrade levnadsvillkor fortvarar så länge barnen äro minderåriga. I den

män barnen bliva vuxna och få egna inkomster lättas behovstrycket undan

för undan. I vanliga fall betala visserligen de vuxna barnen knappast

kostnaderna för den del av sina behov, som de få tillgodosedda i hemmet,

aHa händelser ytterst sällan väsentligt mera. Men bördan av barnens

försörjning, som tidigare helt åvilat föräldrarna, kommer dock så småningom

att minskas. Ungefär vid denna tid, ibland redan dessförinnan, ibland

något senare, börjar emellertid familjefaderns arbetsförmåga att avtaga,

varvid förtjänsterna tendera att minska och bliva mer osäkra. Då barnförsörjningsbördan

under den tidigare perioden oftast förhindrat ett mera avsevärt

sparande, följer så härefter en vanligen alltmer bekymmersam tid för

de båda makarna, allteftersom de åldras.

Det socialstatistiska materialet ådagalägger, att denna nu i sina allmänna

drag skildrade välståndsutveckling genomgående präglar levnadsvillkoren

för större delen av familjerna inom den egentliga arbetarklassen i vårt land.

På sätt förut framhållits hava förhållandena även inom den självägande

bondeklassen förskjutits i den riktningen, att större likhet med arbetarklassens

villkor kommit att bliva rådande. I synnerhet i det gränsskikt till lantarbetarklassen,

som utgöres av småbrukare och småbönder, är likheten nu

mycket stor. Med avseende å de största samhällsgrupperna kunna i fråga örn

de bada här närmast behandlade problemen vissa slutsatser dragas.

En större utvidgning av sparandet är — om här bortses från makarna

inom de barnlösa äktenskapen, vilka väl i allmänhet äro och även kunna

vara goda sparare — icke möjlig annat än under de båda första perioderna

av en arbetares liv, d. v. s. från och med hans eller hennes första anställning

fram till och i vissa fall ett par år över tidpunkten för äktenskaps ingående.

Sedan ett par barn fötts, kan inkomsten vanligen icke medgiva något

mera väsentligt sparande, om en för barnen dräglig standard i fråga om

bostad, föda, hälsovård, utbildning och uppfostran skall vidmakthållas. När

barnen så småningom bliva vuxna, tenderar i vanliga fall familjeförsörjarens

inkomst samtidigt till att sjunka och bliva osäker. Desto viktigare är

det under sådana förhallanden, att den möjliga sparandeutvidgningen genomföres

under dessa båda första perioder, d. v. s. från första anställningen

fram till och ibland ett par år över giftermålets ingående. Försöken

att genomföra ett mera planmässigt sparande böra också inriktas just på

dessa åldersklasser. I den mån försök med sådant syfte leda till resultat,

hava även ökade förutsättningar skapats för tidigare äktenskap och för större

trygghet i den barnuppfödande medelåldern. På dessa allmänna överväganden

har kommissionen grundat det i det följande framlagda förslaget

om åtgärder för främjandet av planmässigt sparande i ungdomsåren.

Aktenskapsbildningen infaller normalt efter och under en period av relativt

välstånd. De med bosättningen förenade engångsutgifterna representera

blott en mera tillfällig behovsstegring. De största och de mera varaktiga

ekonomiska svårigheterna förorsakas av barnen och tillkomma senare

under familjens tillvaro. Dessa svårigheter äro i en typisk arbetarfamilj

sa stora, att mestadels ett barnantal av tre eller flera barn kan nedtrycka

familjen i nära nog ett nödtillstånd, mest framträdande i fråga örn bostadsstandarden.

De hjälpåtgärder, som föreslås för att bistå unga makar vid

bosättning, fa därför icke göras sa kostsamma, att de på ett mera väsentligt

sätt kunna sägas konkurrera med åtgärderna till stöd åt de barnuppfödande

äldre familjerna.

Vad här sagts örn arbetarklassen äger även i huvudsak tillämpning å de

familjer inom den lägre medelklassen, inom vilka barnen icke utrustas med

en högre utbildning. Då utbildningen dock ofta blir något längre och även

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

tidpunkten för mera betryggande anställning och full lön stundom inträffar

väsentligt senare, visar inkomstutvecklingen en tendens att, vid jämförelse

med motsvarande utveckling inom arbetarklassen, förskjutas något år framåt

i tiden, vilket i vissa fall kompenseras genom bättre lönevillkor och tryggare

anställningsförhållanden i den högre medelåldern. Sätter man tidigare

äktenskap såsom ett önskemål, kan detta inom denna samhällsklass icke i

samma grad främjas genom planmässigt sparande, då den tidrymd, varunder

de unga hava inkomster att spara, är kortare. Icke minst inom denna

samhällsklass borde hjälp till bosättning i en eller annan form vara

motiverad.

Tjänstemän och anställda, vilka åtnjuta en högre utbildning, hava vanligen

icke varit i tillfälle att kunna genomföra ett sparande vid den tidpunkt,

då de egentligen borde ingå äktenskap. Tvärtom äro de då ofta alltjämt

belastade med studieskulder. Deras framtida inkomstutveckling har, som

redan tidigare nämnts, ett helt annat normalförlopp än i arbetarklassen, i

det de blott så småningom komma upp i högre inkomster och säkrare anställning.

Medan för arbetarklassen en genom planmässigt sparande och på

andra vägar ernådd inkomstöverflyttning från ungdomen till den lägre medelåldern

ur familjesynpunkt står såsom ett önskemål, är önskemålet för

tjänstemän och anställda tvärtom att vinna förbättrade löne- och anställningsvillkor

i ungdomsåren, även örn härigenom en viss utjämning av löneförhållandena

åldersklasserna emellan måste följa. Denna sistnämnda överflyttning

kan näppeligen i högre grad främjas genom det slag av åtgärder,

som i detta betänkande diskuteras, utan blott genom en förändring av de

villkor, som gälla för utbildningen och å arbetsmarknaden för denna mera

kvalificerade arbetskraft.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

KAP. II.

Frågan om s. k. organiserat sparande samt kommissionens

förslag örn åtgärder i syfte att främja planmässigt sparande

i ungdomsåren.

Kommissionen vill först lämna en redogörelse för de s. k. bostadsproduktionssakkunnigas

betänkande med förslag till lag örn sparföreningar m. m.

för att i anslutning till denna redogörelse angiva sin ståndpunkt till berörda

förslag. I de efterföljande båda avsnitten av detta kapitel skall kommissionen

därefter framlägga sitt eget förslag till åtgärder från det allmännas sida

i syfte att främja planmässigt sparande i ungdomsåren.

Den huvudsakliga innebörden av nämnda sakkunnigberednings förslag är

följande.

I anslutning till de enskilda sparbankerna skola inrättas sparföreningar

med uppgift dels att bland medlemmarna främja planmässigt sparande och

dels att bereda dem lån.

Vid inträde i sparförening skall medlem upprätta en sparplan. I denna

skall angivas ett bestämt sparmål, vilket skall vara av beskaffenhet att främja

medlemmens, hans familjs eller annans välfärd. Vidare skall i sparplanen

fastställas, inom vilka terminer insättningar skola verkställas och vilka belopp

som därvid regelbundet skola insättas. Sparplan skall första gången

omfatta en tid av minst fem år samt, vid förlängning, minst tre år. Endast

där verkliga skäl finnas, skall ändring av sparplan kunna medgivas. Vid

svårigheter av tillfällig natur, såsom sjukdom och arbetslöshet, kunna temporära

dispenser från sparplanens fullföljande beviljas.

Insättningarna verkställas till vederbörande sparbank — men kunna förmedlas

av sparförening — och sparbanken omhändertager i huvudsak medelsförvaltningen.

Under löpande spartid äro insättarmedlen icke tillgängliga

för insättaren. Den spärr, som sålunda är för handen, är anordnad på

sådant sätt, att uttagning av medlems tillgodohavande i sparbanken allenast

kan ske efter uppsägning av föreningen. Föreningsmedlem äger att hos föreningen

påkalla verkställandet av uppsägning, när hans sparplan gått till

ända, d. v. s. då spartiden löpt ut eller då han eventuellt tidigare står inför

förverkligandet av sitt sparmål.

Brister medlem i fullgörandet av sparplanen, förlänges spartiden under

motsvarande period, dock längst med två år. Medlem äger likväl rätt att

undandraga sig sådan påföljd genom att senast före utgången av februari

påföljande år verkställa den felande insättningen och att till föreningen erlägga

visst fixerat vite.

Sparförening har såsom sin andra huvuduppgift att driva långivning bland

föreningsmedlemmarna. Dessa skola själva utöva ett bestämmande inflytande

över långivningen under särskilt hänsynstagande till den duglighet,

som medlem ådagalagt genom sin sparförmåga och sparvilja. Medel för ut
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

låningen anskaffar föreningen genom kredit hos vederbörande sparbank,

varvid säkerheten utgöres av dels av föreningen för lån mottagna lånereverser

med tillhörande hypotek och dels insättarnas samlade tillgodohavande

i sparbanken. Hinder föreligger icke för sparbank, som finner sparföreningens

allmänna utlåningsprinciper välgrundade och betryggande, att medgiva

föreningen krediter jämväl till belopp, som överskjuta föreningsmedlemmarnas

sammanlagda tillgodohavanden i sparbanken.

Sparmålslån, som utgör den normala formen för föreningarnas långivning,

kan principiellt beviljas allenast till föreningsmedlem, som fullgjort sparplan

under minst fem år och som står inför förverkligandet av sitt i sparplanen

uppställda sparmål. Sparmålslån må utgå med högst samma belopp, som

låntagaren enligt sparplan hopsamlat samt anlitat för sparmålets förverkligande.

S. k. extrainsättningar — insättningar utöver i sparplanen upptagna

belopp — må, när de innestå^ minst två år, medräknas vid beräkningen av

lånemaximum. Vid låntagares frånfälle gäldas sparmålslån av staten, med

friskrivande av låntagarens stärbhus och hans eventuella borgensmän. Till

täckande av statens utgifter för detta ändamål hava låntagarna att erlägga

en på grundval av dödlighetstabeller försäkringsmässigt uträknad avgift. Med

hänsyn till statens ifrågavarande åtagande uppställas vissa förbehåll rörande

lånesökandes ålder och hälsotillstånd. Låntagare må ej häfta i skuld för

sparmålslån till förening till högre belopp än 6 000 kronor. Längsta amorteringstid

för sparmålslån är 15 år.

Under särskilda förhållanden, exempelvis vid sjukdom eller arbetslöshet,

äger sparförening att mot säkerhet av medlems tillgodohavande å sparbanksbok

bevilja honom tillfällig försträckning, s. k. hjälplån.

För handhavandet av de uppgifter, som stå i sammanhang med statens

åtagande att gälda sparmålslån vid dödsfall, skall enligt bostadsproduktionssakkunnigas

förslag bildas ett särskilt organ, svenska sparföreningsrörelsens

centralkassa. Denna, som skall utrustas med en statlig grundfond på 10 miljoner

kronor, skall jämväl erhålla en del andra uppgifter sammanhängande

med sparföreningarnas verksamhet.

Kassan skall även äga utgiva s. k. sparobligationer till små belopp. Härmed

avses obligationer, vilka icke löpa med viss årligen utgående ränta utan

för vilka ränta gottgöres enligt diskontoberäkning, på så sätt ali den lägges

till kapitalet, och obligationen sålunda efter vissa år utfaller med ett fixerat

högre belopp än inköpsvärdet.

Befolkningskommissionen har med intresse tagit del av de synpunkter

och uppslag, som framkommit i bostadsproduktionssakkunnigas förevarande

betänkande. I likhet med dessa sakkunniga finner kommissionen det ligga

stor vikt uppå att åtgärder vidtagas för främjande av ett planmässigt sparande.

Även kommissionen värdesätter den ekonomiska förtänksamhet och

förmåga att enligt uppgjord plan på ett förnuftigt sätt förfoga över måhända

knappa inkomster, som ådagalägges genom ett fullföljt sådant sparande,

och anser liksom de sakkunniga, att ett viktigt skill för förlänandet av fastare

former åt det målmedvetna sparandet är, att den därigenom ådagalagda

ekonomiska vederhäftigheten skall kunna fastställas på sådant sätt, att spararen

kan visa sig vara i viss mån kreditvärdig, även där ej bankmässig säkerhet

kan av honom erbjudas.

De sakkunnigas förslag få i huvudsak anses inriktade på de breda lagren

av vårt folk. Kommissionen har i det föregående angivit de familjeekonoiniska

orsaker, på grund av vilka det inom dessa folklager vanligen blott

är personer i åldrarna från den forsta anställningstiden fram till eller ett

par år över tidpunkten flir äktenskaps ingående, som kunna göra väsentliga

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

besparingar. Kommissionen, vars uppfattning i detta hänseende icke synes

avvika från de sakkunnigas, har i förevarande sammanhang att uppmärksamma

det planmässiga sparandet särskilt ur synpunkten av dess betydelse

såsom ekonomisk grundval för bosättningen vid giftermål. Med hänsyn till

de nyss berörda familjeekonomiska förhållandena anser emellertid kommissionen,

att även från allmänna synpunkter här ifrågavarande åtgärder

till främjande av planmässigt sparande mera bestämt, än de sakkunniga avsett,

böra inriktas på personer i angivna ungdomsåldrar.

De sakkunniga hava i sitt förslag sammanknutit det planmässiga sparandet

med den kreditgivning (sparmålslån), som skall vara grundad å den

genom fullföljt sparande ådagalagda personliga vederhäftigheten, och hava

för handhavandet av denna spar- och kreditverksamhet uppbyggt ett ganska

komplicerat och genom en omfattande lagstiftning reglerat system av rättsliga

förbindelser mellan spararna (respektive kredittagarna) inbördes och

mellan dem, sparföreningarna och sparbankerna. Kommissionen förbiser

icke, att de sakkunniga därigenom åsyftat att i ifrågavarande spar- och

kreditverksamhet förverkliga ett högre mått av demokratisk självförvaltning,

och har i likhet med de sakkunniga öppen blick för den uppfostrande betydelse,

som en sådan självförvaltning, i den mån den på dessa vägar kunde

ernås, skulle hava för hela vårt folk. Kommissionen håller emellertid före,

att de garantier och kontrollbestämmelser, som de sakkunniga ansett nödiga,

icke lämna erforderligt utrymme för de föreslagna sparföreningarna till den

självstyrelse, som åsyftas. Kommissionen vill i detta sammanhang även erinra

om att våra enskilda sparbanker, vartill de sparföreningar, som tänkts

vara bärare av spararna-kredittagarnas självstyrelse, skulle vara anknutna,

själva äro institutioner med en demokratisk grundval.

Emot det komplicerade system, som de sakkunniga föreslagit, är att erinra,

att en vidlyftig lagstiftning i och för sig är en olägenhet, som blott

kan försvaras, om väsentliga fördelar därmed vinnas. Kommissionens mening

är, att sådana fördelar icke vinnas, och att den av de sakkunniga föreslagna

organisationsformen fastmer kail befaras göra det syfte, den skall

tjäna, mindre tilltalande för den stora allmänheten. Den ansvarighet, som

ålägges sparföreningarnas medlemmar och medlemmarna av deras styrelser,

är i och för sig icke önskvärd, allra minst som en väsentlig del av spararna

skulle vara minderåriga personer, och den kommer sannolikt att avhålla

ekonomiskt mera förtänksamma och försiktiga personer från att använda

denna form av sparverksamhet. I all synnerhet måste detta bliva följden, som

de fördelar, vilka skola svara till förenämnda ansvarighet och till bindningen

vid viss sparplan, icke äro väsentliga.

Då själva bindningen till en sparplan, även om den är socialt värdefull

och för den enskilde i längden välsignelsebringande, icke i allmänhet i och

för sig erbjuder en större lockelse, är från spararens synpunkt möjligheten

att efter fullföljt sparande erhålla sparmålslån egentligen den enda fördel,

han kan vinna genom att ansluta sig till sparförening. Desto betänkligare

måste det då synas, att spararen enligt det framlagda förslaget icke kan erbjudas

garanti för, att han, om han fullföljt sitt sparande, skall erhålla

sparmålslån. Huruvida detta blir fallet kommer att bero på övriga föreningsmedlemmars

efterfrågan på kredit samt på omfattningen av föreningens kredit

hos vederbörande sparbank. Den farhåga, åt vilken ledamoten av de

sakkunniga, J. H. Jönsson, i särskilt yttrande till betänkandet giver uttryck,

nämligen att det »med viss sannolikhet kan förväntas, att sparförening erhåller

ett stort antal medlemmar under de första åren, men att nyrekryteringen

därefter avtager», synes hava visst fog för sig, liksom även slutsatsen,

att detta i realiteten skulle innebära, »att underlaget för sparföre
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

nings lånemöjligheter minskas, vilket kunde befaras medföra en flykt från

sparföreningen, som då icke vore i stånd att utlämna sparmålslån». Det

bör bemärkas, att nämnda risk beror på den ovan berörda organisatoriska

sammanknytningen emellan sparandet och kreditgivningen. Då förenämnda

ledamot av de sakkunniga i sitt yttrande påyrkar, att centralkassans resurser

för långivning böra utvidgas i syfte att sätta densamma i stånd att

medverka till en utjämning av lånemöjligheterna hos sparförening, förordar

han i själva verket en viss uppmjukning av denna sammanknytning. Det

kan emellertid med skäl ifrågasättas, örn sparförening, som i så fall finge

att självständigt förvalta en kreditgivning, ofta väsentligt större än dess inlåning,

även med de av de sakkunniga föreslagna garanti- och kontrollåtgärderna

kan anses vara en tillräckligt solid organisatorisk grundval för

sådan kreditgivning.

Beträffande denna kreditgivning vill kommissionen vidare framhålla, att

lånen bliva rätt dyra i förräntning för låntagarna, allrahelst då de sakkunniga

ansett sig böra föreskriva en obligatorisk livförsäkring, som höjer låneräntan

med en halv procent, och då låntagaren därtill har att erlägga bidrag

till sparföreningens förvaltningskostnader. Skall långivningen organiseras på

av de sakkunniga föreslaget sätt, äro dessa extrakostnader sannolikt oundvikliga,

men deras förhandenvaro bör beaktas, då de i sin mån minska

de med medlemskap i sparförening förbundna förmånerna och således måste

bidraga till att göra hela denna form för organiserat sparande mindre tilltalande

för allmänheten. För befolkningskommissionen, som jämväl har att

överväga möjligheterna att ställa billig kredit till buds för unga, mindre bemedlade

personer, vilka ämna ingå äktenskap, kan bland annat med hänsyn

till räntesatsen den av de sakkunniga föreslagna anordningen av sparmålslån

icke sägas fylla de anspråk, som måste ställas på sådan långivning

för bosättning.

De sakkunnigas förslag att göra det planmässiga sparandet beroende av

fastställandet av visst konkret sparmål, vilket icke under spartiden får annat

än efter sträng och av utomstående verkställd prövning ändras, anser

kommissionen vara en mindre lycklig detalj i förslaget. Det är visserligen

sant, att själva sparpropagandan för att vara effektiv bör inrikta spararens

uppmärksamhet på visst sparmål, men härav följer icke, att det sparande,

som fullgöres, skall bindas vid detta sparmål. Sådant bindande innebär en

begränsning av spararnas frihet i ett väsentligt hänseende och kommer att

kännas såsom ett obehörigt förmynderskap samt i praktiken avhålla många

förtänksamma sparare från att ansluta sig till sparförening. I ali synnerhet

då denna verksamhet måste vara inriktad på personer i unga åldrar, vilka

rimligen icke kunna förväntas hava alltför fasta levnadsplaner, synes det

planmässiga sparandet icke böra på detta vis bindas vid visst sparmål.

Psykologiskt skulle en sådan bindning kunna verka olyckligt även i så måtto,

att därigenom det förhållandet undanskymdes, att ett mindre sparkapital är

värdefullt i många livssituationer och ganska oberoende av det förlopp, som

den enskildes levnad kommer att taga.

Sammanfattningsvis vill kommissionen framhålla, att kommissionen tdl

fullo beaktar det för vårt folk betydelsefulla syftemål, de sakkunniga uppställt

för sitt utredningsarbete, och även delar de sakkunnigas uppfattning,

att åtgärder från det allmännas sida äro önskvärda för att främja ett planmässigt

sparande och för att tillgodogöra spararna den kreditvärdighet, som

härigenom ådagaliigges. Kommissionen anser emellertid, att dessa åtgärder

böra inriktas på vissa ungdomsåldrar. Kommissionen förmenar vidare, att

det planmässiga sparandet bör hållas organisatoriskt skill från den å dess

fullföljande grundade kreditgivningen. Vad angår det planmässiga sparan
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

det anser kommissionen, att för dess främjande på avsett sätt icke erfordras

inrättandet av sådana föreningar, som föreslås i de sakkunnigas betänkande,

utan att genom lämpliga åtgärder de redan förhandenvarande sparinstitutionerna

kunna fylla ändamålet, i förevarande fall under fritt samarbete med

bland annat ungdomsorganisationer av skilda slag. För reglering av det planmässiga

sparandet synes ingen ny lagstiftning erforderlig. Kommissionen

hyser den uppfattningen, att, i vad gäller spararens disposition över sina sparmedel,

så stor frihet bör lämnas, som är möjligt utan åsidosättande av syftet

att nå planmässigt sparande.

Kommissionen framlägger i det följande förslag till vissa åtgärder för främjande

av planmässigt sparande i ungdomen, och vill här blott ytterligare framhålla,

att, därest det framdeles, när ett planmässigt sparande efter dessa linjer

nått viss omfattning, skulle befinnas lämpligt att giva verksamheten fastare

former, hinder icke då möter för nytt övervägande angående dessa

former. Man har därvid ytterligare erfarenheter att bygga på och, vilket

är än mera betydelsefullt, en förhandenvarande verksamhet att reglera.

Befolkningskommissionen finner härefter lämpligt att lämna en kort redogörelse

för de anstalter, som hittills blivit av sparbankerna och postsparbanken

vidtagna för främjande av sparsamhet.

Sparbankerna hava av ålder verkat för främjande av sparsamhet särskilt

bland mindre bemedlade, och redan för över 100 år sedan bedrevs med dåvarande

hjälpmedel en icke oväsentlig propaganda för sparsamhet. Under

sin mera än hundraåriga verksamhet hava sparbankerna vuxit till en betydande

faktor i vårt lands ekonomiska liv. Den sammanlagda insättarbehållningen

uppgick sålunda den 31 december 1934 till 3 31 miljarder kronor fördelade

på 3''36 miljoner sparbanksböcker eller i medeltal 985 kronor per bok

och 534 kronor per invånare.

Vad angår postsparbankens verksamhet såsom sparinrättning må till en

början erinras örn att postsparbanken tillkommit för att vara de små spararnas

bank. Denna redan från början starkt betonade uppgift kommer fortfarande

till synes i de för postsparbanken gällande bestämmelserna. Sålunda

är bland annat insättningsmaximum begränsat till 5 000 kronor. Postsparbankens

egenskap att vara företrädesvis en de breda lagrens sparinrättning

framträder också, om man tager del av uppgifterna om bankens rörelse och

klientel. Under år 1934 insattes ett sammanlagt belopp av nära 224 miljoner

kronor, fördelat på i runt tal 2 859 000 insättningsposter. Medelbeloppet av

insättningarna var därför ej större än 78 kronor. Det uttagna beloppet

var under samma år något mera än 202 miljoner kronor, fördelat på omkring

2 803 000 uttagningsposter, varför medelbeloppet för uttagningarna var

72 kronor. Vid årets slut innestod å samtliga omkring 1 808 000 postsparbanksböcker

en behållning (räntor inberäknade) av ungefär 4732 miljoner

kronor, motsvarande en behållning på varje bok av 262 kronor.

Skolsparverksamheten. Till främjande av sparverksamhet bland det uppväxande

släktet och särskilt bland skolungdomen hava såväl sparbankerna

som postsparbanken i samverkan med lärarna gjort en betydande insats. En

mera fast organiserad sparverksamhet i skolorna påbörjades redan år 1869

av en lokal sparbank och särskilt under senaste årtiondet har denna verksamhet

erhållit en betydande omfattning. Sedan den nya sparbankslagen av

år 1923 trätt i kraft, har från svenska sparbanksföreningens sida initiativ tagits

till skolsparrörelsens organiserande på bred basis i hela vårt land. För

ernående av detta syftemål har föreningens styrelse sålunda gjort hänvändelse

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

till rikets samtliga sparbanker med uppmaning till dessa att allmänt upptaga

denna sant sparbanksmässiga verksamhet samt tillrått dem att till gagn för

rörelsens utveckling söka åstadkomma ett förtroendefullt samarbete med landets

lärarkår.

För sparrörelsens praktiska handläggning i skolorna och för meddelande i

samband därmed av teoretisk undervisning har det emellertid synts erforderligt

att allmänna bestämmelser därom kunde utarbetas, varför föreningens

styrelse i skrivelse till Kungl. Majit i december 1924 gjort framställning till

vinnande av sagda syfte. I anledning därav meddelade kungl, skolöverstyrelsen

genom cirkulärskrivelse den 8 maj 1926 till de lokala skolmyndigheterna

och lärarna vid samtliga under skolöverstyrelsens inseende stående läroanstalter

råd och anvisningar rörande skolsparrörelsens såväl teoretiska som

praktiska handläggning.

Den av kungl, skolöverstyrelsen förordade sparsamhetsundervisningen

kunde emellertid icke i allmänhet av lärarna meddelas utan erhållande av

erforderliga hjälpmedel, såsom teoretiska utläggningar och praktiska övningsexempel.

Svenska sparbanksföreningens styrelse tog därför initiativ till

framställande av särskild handbok för lärare vid undervisning i sparsamhet.

Denna handbok, »Uppfostran till sparsamhet», som på tillrådan av

kungl, skolöverstyrelsen på sin tid utarbetades av professor Sven Brisman,

framlidne folkskolinspektören Carl Lidman och överläraren Albert Lindberg,

utgavs av trycket i början av år 1931 och har i över 20 000 exemplar av sparbankerna

och postsparbanken utdelats till landets lärare.

Enär skolsparrörelsens utveckling ytterst är beroende av det intresse respektive

lärare ägna densamma, bär det synts önskvärt, att dessa redan under

utbildningstiden vid seminarierna måtte erhålla en mera ingående

kännedom om skolsparrörelsens organisation och ändamål. I detta syfte

har föreningen beviljat anslag för anordnande försöksvis av föreläsningar för

avgående klasser vid seminarierna, och i samband därmed hava på föranstaltande

av vissa sparbanker vid seminarierna även anordnats uppsatsskrivningar

med prisbelöning av de bästa uppsatserna. Då detta försök slagit väl

ut, har det synts önskvärt, att sparsamhetsundervisningen kunde beredas

plats på seminariernas arbetsprogram. Denna fråga har även varit föremål

för överläggning inom nordens centrala sparbanksföreningars delegation,

och i skrivelse till respektive regeringar i Danmark, Finland, Norge och Sverige

har gjorts framställning, att bland läroämnena för dem, vilka skola utgå

som lärare för ungdom — således vid universitet, seminarier och övriga

lärareutbildningsanstalter -— måtte ingå kurser för beredandet av teoretisk

och praktisk insikt och färdighet i undervisning om sparsamhet. Dessa skrivelser

hava inom respektive länder blivit föremål för förberedande handläggning,

och, vad Sverige beträffar, hava seminariesakkunniga i sitt nyligen

avgivna betänkande föreslagit praktiska åtgärder i skrivelsens syftemål.

Postsparbanken har redan från början i stor utsträckning inriktat sin sparpropaganda

på ungdomen, varjämte bankens ledning sökt intressera allmänheten

för ett organiserat sparande.

Tidigare tillhandahöll postsparbanken sparmärken lydande å 10 öre, vilka

märken till stor del såldes genom skolorna till dessas lärjungar. Sedan tio

sådana märken uppklistrats på ett s. k. sparkort, kunde detta inlämnas å

postanstalt såsom likvid för en insättning å postsparbanksbok av 1 krona.

Efter det att postsparbanken infört de efter kort tid mycket populära ficksparbössorna

flir 1 O-öres respektive 25-öresmynt, ansågs att sparmärkena

kunde avskaffas. Detta skedde år 1923 och beräknades då att postsparbanken

under åren t. o. m. 1922 avyttrat 38 miljoner stycken sparmärken.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Sparmärkenas efterträdare — ficksparbössorna — hava vunnit en ännu större

popularitet än den som kom sparmärkena till del.

Den av postsparbanken från år 1928 och sparbankerna delvis redan från

slutet av 1860-talet organiserade sparverksamheten i skolorna består i huvudsak

däri, att respektive sparbank insätter ett visst belopp, i allmänhet 2—5

kronor på motbok för varje barn, som inskrives i folkskolan. För att bereda

barnen tillfälle att själva förkovra denna grundplåt tillhandahålla bankerna

skolorna s. k. skolsparbössor, innehållande ett antal fack, där eleverna var

för sig kunna nedlägga sina slantar. Sparbankerna bruka även andra system

för sparverksamheten i skolorna. Sålunda hava en del sparbanker överenskommit

med lärarna, att dessa skola mottaga penningar direkt av eleverna

samt föra en kassajournal eller kassalista, där elevernas sparslantar noteras

för att insättas på sparbanksbok, då beloppet stigit till minst en krona

per elev.

Genom införande i 1923 års sparbankslag av mindre rigorösa bestämmelser

för beviljande av anslag till sparsamhetens främjande synas sparbankerna

hava erhållit möjlighet att på ett mera effektivt sätt organisera skolsparverksamheten.

Antalet sparbanker, som före den nya lagens ikraftträdande

infört sparverksamhet i skolorna, uppgick således till allenast 55, under

det att sådan verksamhet för närvarande bedrives av omkring 360 av

vårt lands 479 sparbanker, representerande 96 °/o av insättarekapitalet i samtliga

sparbanker. Även postsparbankens skolsparrörelse har under det fåtal

år, den bedrivits, ernått en betydande omfattning. Skolsparrörelsens utveckling

framgår av följande tabell:

Skolsparrörelse genom enskilda sparbanker.

Å r

Sparbanker,

som infört

skolspar- rörelse

Antal

Av spar- banker till

skolbarn

utfärdade

motböcker

Antal

Kvar-

stående

skolspar-

banksböcker

Antal

Insättningar

Behållning

vid årets

slut1

Kronor

Av spar- bankerna

Av

barnen

Kronor

Kronor

1922 ............

55

1926 ............

115

—

—

—

—

8 229 600

1927 ............

229

55 945

229 505

160 861

1 385 903

9 839175

1928 ............

234

75 241

313 074

207 579

1839 035

12 074 515

1929 ............

262

79 451

388 554

239 788

2 262 957

14 552 669

1930 ............

313

80 630

465 779

266 483

2 654 281

17 727 034

1931 ............

331

87 000

537 290

305 873

3 005 457

20 660 862

1932 ............

352

80 227

597 631

274 114

2 828 327

23 381 485

1933 ............

358

87 229

658 489

308 470

3 162 878

26 014164

1934 ............

357

83 039

698 500

284 200

3 615 300

28 797 000

Skolsparrörelse genom postsparbanken.

1928 ............

25 000

50 000

50 000

1929 ............

25 000

50 000

200000

1930 ............

30 000

60 000

450 000

1931 ............

30 000

60 000

760000

1932 ............

30 000

60 000

1260 000

1933 ............

30 000

60 000

1 460 000

1934 ............

30 000

60 000

1860 000

1935 ............

30O00

60 000

2 085 000

1 Härifrån avgår årligen behållningen å de skolsparbanksböcker, som p& grund av gällande

bestämmelser överföras till vanlig sparbanksräkning, när räkningsinnehavaren uppnått viss stipulerad

ålder.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Utom de direkta gåvorna i form av insättningar åt skolbarn utgiva sparbankerna

avsevärda belopp för denna rörelse i form av högre räntor å skolbarnens

motböcker samt kostnader av olika slag. De sammanlagda utgifterna

härför uppskattas till cirka en miljon kronor per år. Denna rörelse

kan näppeligen vara för sparbankerna ekonomiskt lönande, och torde detta

icke heller hava avsetts, då sparbankerna förmena, att största värdet av rörelsen

ligger i den fostran för livet, som genom densamma bibringas det uppväxande

släktet.

I detta sammanhang bör kanske också erinras därom att postsparbanken

genom beslut av 1935 års riksdag bemyndigats avsätta ett belopp av i runt

tal 90 000 kronor till en skolsparfond, vars avkastning skall användas att till

skolor, varest ordnad skolsparrörelse finnes ordnad, utdela bidrag, som kunna

främja lärjungarnas fostran eller utbildning, såsom exempelvis för anskaffning

av skioptikon- eller radioutrustning, skolresor, skolbibliotek o. s. v.

Insättningar åt nyfödda barn. Under senaste årtiondet hava en del sparbanker,

uppskattningsvis ett 50-tal, börjat verkställa insättningar på motböcker,

som utfärdas till nyfödda barn och överlämnas till föräldrarna åtföljda

av gåvobrev, vari avsikten med gåvan klarlägges. Även i detta fall torde det

belopp, som insättes såsom grundplåt, belöpa sig till mellan 2—5 kronor per

bok. I samband därmed erbjuda sparbankerna föräldrarna en hemsparbössa

för att de med hjälp av densamma skola kunna samla sparslantar till

framtida gagn för den nye världsmedborgaren. För en verksamhet som denna

torde kunna påräknas ett stort intresse hos föräldrarna.

Hemsparrörelse. Sedan skolsparverksamhet mera allmänt införts av sparbankerna

och de elever, som deltagit i verksamheten, avslutat sin skolgång,

hava sparbankerna under senaste åren ställts inför problemet, huru de skola

kunna förmå de unga att fortsätta med sparandet även efter skolåren. Den

icke minst betydande uppgiften i fråga om skolsparverksamheten torde nämligen

bestå i att på ett lämpligt sätt knyta an, där skolan slutar, att söka

bibehålla det intresse, som skapats under skolåren, samt förmå den vuxna

ungdomen att i praktiken omsätta den undervisning, som meddelats i skolan.

1 detta syfte pläga en del sparbanker vid elevernas avgång ur skolan

genom lärarna erbjuda dem att erhålla hemsparbössor, för att de med hjälp

av dessa skola kunna tillvarataga en del av de penningar, de själva genom

eget förvärvsarbete komma att förtjäna. Där detta förfaringssätt införts, begagna

sig de avgående eleverna i stor utsträckning av sparbankernas erbjudande.

Även i övrigt bedriva sparbankerna en betydande hemsparbösserörelse.

Denna verksamhet infördes i vårt land år 1902 och har numera enligt tillgängliga

uppgifter upptagits av cirka 250 sparbanker. Vid 1934 års utgång

hade dessa utlånade ej mindre än 235 412 hemsparbössor och sparresultatet

för nämnda år belöpte sig till cirka 4 miljoner kronor.

Sparklubbar. Sedan de unga avgått ur skolan, är det givetvis icke möjligt

för sparbankerna att uppehålla kontakten med var och en av dem särskilt.

Sparbankerna hava därför sökt kvarhålla ungdomens sparinlresse genom

förmedling av dess egna sammanslutningar och bland dessas medlemmar

organiserat sparverksamhet gruppvis. Sålunda hava inrättats så kallade

sparklubbar inom Jordbrukareungdomens förbunds lokala avdelningar, som

omfattat saken med intresse. De försök, som under senare tid gjorts att

bland nykterhetsordnarnas ungdom organisera sparsamhetssammanslutningar,

hava även krönts med framgång. Inom detta läger torde kunna påräk
2—;i00li‘29
-

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

nas elt speciellt intresse för denna verksamhet. Även med scoutrörelsen hava

sparbankerna sökt samverkan för organiserandet av sparverksamhet bland

medlemmarna.

De försök till organiserat sparande, som sparbankerna gjort, hänföra sig

icke allenast till den uppväxande ungdomen utan även till vuxna personer.

Redan år 1925 organiserade en medelstor sparbank sådan sparverksamhet

bland industri- och jordbruksarbetare, kontorsanställda m. fl. Denna verksamhet

har omfattat 582 personer och under de nio år, för vilka redogörelse

föreligger, givit till resultat ett insatt belopp av 242 471 kronor i sammanlagt

71 252 insättningsposter. Fördelen med detta system synes vara, att sparandet

blivit planmässigt tillrättalagt och att insättningarna kunnat ske omedelbart

vid avlöningstillfället. Oaktat den relativt anspråkslösa organisationsformen

— sparklubbarnas stadgar innehålla allenast 9 paragrafer —- vill det

dock synas, som om sparorganisationer av detta slag hade framtiden för sig.

Organisationen är i korthet följande. Arbetarna vid t. ex. ett industriföretag

eller ett lantbruk komma överens om viss samverkan för avsättande av

smärre sparbelopp och bilda för ändamålet en sammanslutning, som benämnes

sparldubb. Inom klubben tillsättes en styrelse (kommitté), som bar till

uppgift att inkassera medlemmarnas besparingar och insätta desamma på

sparbanksbok. Medlemmarna i sparklubb underteckna certifikat, vari de förbinda

sig att såvitt möjligt spara visst belopp per vecka eller månad. Dessa

certifikat innehålla jämväl bestämmelser om rätt till uttag, särskilt i händelse

av sjukdom, arbetslöshet etc. Sparbeloppen insättas på individuell

motbok för varje medlem av sparklubb.

Sparrörclse bland sjömän. År 1929 har postsparbanken igångsatt en särskild

sparrörelse bland sjömän, för vilken rörelse vissa närmare bestämmelser

finnas meddelade i ett av generalpoststyrelsen utfärdat cirkulär. Jämlikt

dessa bestämmelser kan sjöman, som så önskar, få viss del av sin avlöning

innehållen och översänd till postsparbanken, vilken åtager sig att omhändertaga,

förvalta — häri inbegripet fullgörande av sjömans likvider till stat,

kommun och enskilda — samt redovisa den del av hyran, som sjömannen

sålunda icke önskar själv uppbära. Sjömanssparrörelsen bedrives i intimt

samarbete med sjömännens fackliga organisation och med anlitande av propagandaombud

i ett antal svenska och utländska hamnstäder. För ersättning

åt dessa ombud har Kungl. Maj:t anvisat anslag, som före år 1934 utgjorde

2 000 kronor för år men som fr. o. m. år 1934 höjts till 3 000 kronor

för år. Å de särskilda sjömanssparböckerna hava under de tre första kvartalen

av år 1935 insatts 451 831 kronor och uttagits 343 332 kronor.

Sparinsättningar för militärmanskap. Jämlikt gällande bestämmelser skall

viss del av lön till fast anställt manskap vid armén och marinen insättas å

för vederbörande upplagda postsparbankskonton. Under de tre första kvartalen

av^ år 1935 hava i postsparbanken för militärt manskap i runda tal insatts

1 545 000 kronor och uttagits 1 129 000 kronor. Det innestående tillgodohavandet

utgjorde den 30 september 1935 4 727 000 kronor.

Skattesparkassor. Sedan ett flertal år tillbaka hava sparbankerna på sitt

program upptagit organiserande av skattesparkassor. Sparbankerna anse,

att den person, som av sin inkomst gör regelbundna avsättningar för att

kunna erlägga skatten till stat och kommunen i behörig tid, också inser fördelen

av regelbundna besparingar i annan ordning. De sparbanker, som

upptagit dylik verksamhet, torde hava funnit, att de genom deltagande i denna

rörelse kunnat knyta nya länkar till sin verksamhet.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Statens intressekontor. Det kan i detta sammanhang vara lämpligt att

även något beröra den verksamhet, som av generalpoststyrelsen utövas genom

statens intressekontor. Detta kontors uppgift är att bereda möjlighet

för varje person, var han än är bosatt i landet, att genom periodiska löneavdrag

betala sina skatter ävensom att för befattningshavare och pensionerade

f. d. befattningshavare i statens tjänst på enahanda sätt erlägga, förutom

skatter, även andra mera regelbundna utgifter, såsom hyra, försäkringspremier,

gas-, elektricitets- och telefonavgifter, låneamorteringar i banker

ävensom insättningar å sparkasseräkning m. m. Däremot få intressekontorets

tjänster icke tagas i anspråk för avbetalningsaffärer. Beträffande

befattningshavare och f. d. befattningshavare i statens tjänst är vederbörande

avlöningsredogörare enligt av Kungl. Maj:t utfärdade bestämmelser skyldig

att verkställa och till intressekontoret leverera av dessa personer önskade

löneavdrag. I fråga om icke-statsanställda personer — vilka i rätt stor utsträckning

utgöras av arbetare med veckoavlöning — utföras dessa göromål

i viss omfattning efter frivilligt åtagande av vederbörande arbetsgivare eller,

i de fall så icke kan äga rum, av vederbörande skattebetalare själv. För

närvarande hava omkring 400 arbetsgivare inom riket åtagit sig att sålunda

för intressekontorets räkning ombesörja att avdrag verkställes å de anställda

tillkommande lönebelopp. Det har visat sig, att till intressekontorets skatteförmedling

anslutna personer i enskild tjänst ofta hos vederbörande arbetsgivare

begära sådan avsättning till högre belopp än som åtgår för gäldande av

skatter. Man har nämligen funnit, att detta system med avdrag vid avlöningstillfällena

är så praktiskt att man, ehuru ränta icke utgår för hos intressekontoret

innestående medel, på detta sätt velat spara en slant till blivande

behov. Generalpoststyrelsen har numera i skrivelse till Kungl. Majit

föreslagit, att intressekontorets tjänster skulle få anlitas även av icke statliga

befattningshavare på samma sätt och i samma omfattning, som gäller

om de statsanställda.

Under år 1934 begagnade sig över 19 000 personer — därav omkring

8 000 statliga befattningshavare, av vilka cirka 80 procent utgjordes av arbetare

eller tjänstemän i de lägre tjänstegraderna — av intressekontorets tjänster.

Totala antalet omsättningar —- in- och utbetalningar -—- å intressekontoret

under sagda år uppgick till omkring 430 000 å ett sammanlagt belopp

av cirka 18 miljoner kronor. Motsvarande siffror för år 1935 torde bliva

betydligt högre.

Som ovan sagts förmedlar intressekontoret bland annat insättningar å

sparkasseräkning — i affärs- och sparbanker, postsparbanken m. fl. Till

denna senare avsätta för närvarande genom intressekontoret närmare 800

statsanställda personer månatligen visst belopp, som i enlighet med gällande

bestämmelser insattes å av postsparbanken upplagda s. k. sparkonton;

postsparbanksböcker utfärdas icke i detta fall. Uppgift å behållning (jämte

ränta) å sparkonto meddelas insättare en gång årligen, och uttagningar från

kontot ske genom rekvisition direkt till postsparbanken, som verkställer utbetalningarna

över postgiro.

All intressekontorets betalningsförmedling är kostnadsfri. Å intressekontoinnehavares

tillgodohavande luis intressekontoret utgår icke någon ränta.

Intressekontoinnehavare erhåller varje halvår specifikation å de omsättningar,

som verkställts å hans intressekonto.

»Postsparbankens budgetbok.» Slutligen må nämnas, att postsparbanken

under år 1934 ägnat en omfattande propaganda åt att söka intressera allmänheten

flir budgetbokföring. 1 detta syfte utdelade banken kostnadsfritt

under hösten 1934 till dem så önskade en budgetbok, avsedd för privat bud
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

getbokföring under ett kvartal. Denna försöksbok efterföljdes vid årsskiftet

1934/1935 av en större budgetbok, avsedd för helt år, vilken mottagits

med stort intresse. I postsparbankens anvisningar för lämplig budgetbokföring

ingår alltid, att budgeten skall uppgöras på sådant sätt, att viss del

av inkomsten regelbundet kan avsättas för besparing. Den sistnämnda större

budgetboken har sålts till ett pris av 1 krona. Sammanlagt hava omkring

65 000 sådana böcker utlämnats. Det är postsparbankens avsikt att

fortsätta med den ifrågavarande budgetpropagandan.

Propagandamaterial. För ett effektivt bedrivande av ovan nämnda särskilda

slag av sparverksamhet m. m. erfordras givetvis omfattande propagandamaterial.

Vad sparverksamheten i skolorna beträffar utdela sparbankerna

och postsparbanken skolschemata, tabeller, anteckningsböcker etc.

För vidmakthållande av ungdomens intresse för skolsparrörelsen har det

emellertid synts erforderligt att mera kontinuerligt giva en påminnelse om

densamma. Ett verksamt medel härför har erhållits i den genom svenska

sparbanksföreningens avdelning för sparpropaganda sedan år 1926 utgivna

publikationen, skolspartidskriften »Lyckoslanten». Denna utkommer numera

med fem nummer per år och utdelas av ett flertal sparbanker samt av

postsparbanken i så stort antal exemplar, att varje elev erhåller densamma.

Programmet för tidskriften är att i ord och bild verka för sund sparsamhet

bland det uppväxande släktet och intressera de unga för produktivt arbete

och målmedvetet handhavande av förvärvade medel. Ifrågavarande publikation

har med sitt femte nummer innevarande år uppnått en upplaga av

cirka 480 000 exemplar. Därav utdela de lokala sparbankerna 335 000

exemplar och postsparbanken 145 000 exemplar. På grund av upplagans

storlek kan man synbarligen räkna med att publikationen når till varje

hem med barn i skolåldern, och där utgör en tyst förespråkare för sparsamhet

och sund ekonomi.

Då kungl, skolöverstyrelsen i sin förutnämnda cirkulärskrivelse örn sparsamhetsundervisningen

i skolorna framhållit, att sådan undervisning lämpligen

borde meddelas i samband med räknelektionerna, har sparbanksföreningen

låtit framställa en särskild räknebok, »Lyckoslantens räknehäfte»,

innehållande räkneexempel i berättelseform med sparsamhetsbetonat innehåll.

I syfte att kvarhålla ungdomens intresse för sparsamhet efter skolåren

hava sparbankerna med sin propaganda även sökt nå den manliga ungdomen

vid tiden för den militära utbildningen. De hava därvid funnit lämpligt

att i första hand söka vinna befälets och särskilt underbefälets intresse

för saken, enär dessa vid sin undervisning inom olika skolor vid respektive

regementen och kårer bäst äro i tillfälle att för såväl manskap som värnpliktiga

påvisa sparsamhetens stora betydelse för den enskilde och för samhället.

I detta syftemål anordnas årligen vid arméns underofficersskola

prisskrivningar över ämnen med sparsamhetstendens.

För väckande av intresset för sparsamhet även bland de vuxna begagna

sig postsparbanken och sparbankerna av en mångfald propagandamaterial.

Sålunda hava de senare låtit framställa en särskild kassabok för hemmen

avsedd att användas för notering av inkomster och utgifter. I denna finnes

även intagen en budgetplan beräknad efter olika inkomster. »Hemmets

Kassabok» utdelas gratis av sparbankerna och har hittills framställts i

245 000 exemplar. I detta sammanhang må för övrigt erinras om vad i

det föregående anförts om postsparbankens budgetbok.

För distribution såsom tidningsbilaga eller för utlämnande vid arbetsplatser

i samband med veckoavlöningen hava sparbankerna framställt ett

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

antal olika broschyrer med sparsamhetstendens författade av nationalekonomer,

politiker m. m. Dessa broschyrer hava i regel kunnat spridas i

massupplagor.

Även filmen har anlitats såsom propagandamedel för sparrörelsen, i det

att postsparbanken —- som årligen nedlägger nära 200 000 kronor på sin

propaganda -—- utom ett flertal smärre reklamfilmer låtit utföra två stora

propagandafilmer för ungdom, vilka kostnadsfritt tillhandahållas skolor och

ungdomsorganisationer, militära institutioner, frälsningsarmén och andra

dylika organisationer.

Slutligen må nämnas sparbankernas särskilda propagandadag, som är av

internationell karaktär, världsspardagen den 31 oktober, då speciell propaganda

göres i press och radio. Då publiceras i nära nog hela den svenska

pressen artiklar med sparsamhetstendens, och postsparbanken och det stora

flertalet sparbanker begagna tillfället till propaganda för sparsamhet genom

bland annat affischering och en betydande annonsering, som år för år blivit

alltmera omfattande. Allt sedan år 1925 har å världsspardagen varje

år radioföredrag om sparandets nytta hållits av regeringsledamöter och

andra personer i framskjuten ställning.

Då kommissionen nu övergår till frågan örn de åtgärder, som såväl till

underlättande av familjebildningen som för andra för de ungas framtid

viktiga ändamål enligt kommissionens uppfattning böra vidtagas med syfte

att organisera och utveckla ett planmässigt sparande i ungdomsåren, vill

kommissionen anföra följande.

I enlighet med vad ovan anförts med avseende å de s. k. bostadsproduktionssakkunnigas

betänkande och förslag anser kommissionen, att lagstiftningsåtgärder

för den ifrågavarande verksamhetens reglerande, i varje fall

under nuvarande tidsförhållanden, icke äro av behovet påkallade. Kommissionen

håller fastmera före, att den planmässiga sparverksamheten bör

utvecklas under möjligast fria former samt vila på en sådan självverksamhet

bland grupper av ungdom och enskilda sparare, som, enligt vad ovan

nämnts, redan här och var inom landet givit gynnsamma resultat. Sålunda

synas de s. k. sparklubbar, som under medverkan av vederbörande sparbanker

bildats på några orter och för vilka självverksamheten inskränkande

juridiska regler icke förefunnits, visa hän på en utvecklingslinje, som,

energiskt och målmedvetet fullföljd, torde hava framtiden för sig och kunna

förväntas i allt större omfattning samla landets ungdom kring den betydelsefulla

idé, det här gäller att förverkliga. Kommissionen finner alltså, att den

genom initiativ från sparbankshåll men under intresserad anslutning från

ungdomens egen sida upptagna sparklubbsverksamheten bör bliva föremål

för statsmakternas intresse och, i vad det gäller en propagandaverksamhet

på området, jämväl för deras ekonomiska stöd. Såsom ett härmed

nära sammanhörande led i en verksamhet i syfte att uppfostra till sparsamhet

bör ytterligare ingå att väcka enskilda, i sparklubbar av ovannämnt slag

icke sammanslutna personers intresse för planmässigt sparande samt att

finna lämpliga former även för främjandet av det ifrågavarande mera individuellt

betonade sparandet. Medan utvecklingen av i sparklubbar sammanslutna

personers intresse för planmässigt sparande närmast anknyter

till inom de enskilda sparbankerna tagna initiativ, torde arbetet för utvecklingen

av i sådana sammanslutningar ej förenade personers sparintresse

lämpligen kunna ankomma främst på postsparbanken med dennas talrika

avdelningskontor runt örn i landets skilda delar. Det bör i detta sammanhang

erinras örn alt särskilt i landets nordligare delar sparbankerna

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

mångenstädes äro fåtaliga, medan postsparbanken även här har överallt jämförelsevis

lätt tillgängliga kontor.

De riktlinjer och förslag med avseende å utvecklingen av planmässigt sparande

i ungdomsåren, som kommissionen i det följande utvecklar och framlägger,

bygga, i enlighet med vad ovan anförts, på den allmänna förutsättningen,

att den ifrågavarande verksamheten bör ske på frivillighetens väg

och under i möjligaste mån fria former. Visserligen erhåller kommissionens

förslag härigenom en mindre preciserad karaktär och har mera naturen

av vissa allmänna riktlinjer och anvisningar för det förordade organisationsarbetet.

Kommissionen ser emellertid icke en svaghet utan fastmera

en styrka i^ denna sin uppläggning av problemet. Det torde, såsom

redan i det föregående antytts, mindre väl överensstämma med ungdomens

allmänna inställning till sparverksamheten att ställa förhoppningar på åtgärder,

som mer eller mindre hava karaktären av tvångsföreskrifter, och

väsentligt mera torde vara att vinna genom en under lämpliga former bedriven

upplysnings- och propagandaverksamhet i förening med på frivillighetens

grund vilande initiativ.

Efter dessa allmänna anmärkningar övergår kommissionen till de organisatoriska

och övriga frågor, som i detta sammanhang framställa sig till

övervägande.

I enlighet med vad tidigare framhållits, bör det planmässiga sparandet

hava till ändamål att utnyttja den sparkraft, som ofta förefinnes under den

levnadsperiod, vilken infaller mellan den första anställningen och ett antal

år framåt, särskilt intill tiden för äktenskaps ingående. Kommissionen anser

det vara ett önskemål, att vissa gränser angivas med avseende å de

åldrar, som här avses, och föreslår i sådant hänseende såsom nedre åldersgräns

15 år och såsom övre sådan gräns 30 år.

Då en person i de åldrar, som nu angivits, önskar påbörja ett planmässigt

sparande, bör hans första åtgärd vara att vända sig till närbelägen postanstalt

eller sparbank, vilken för honom utställer en för ändamålet avsedd motbok,

betecknad hemsparbok eller dylikt. Samtidigt åtager sig spararen genom ett

särskilt sparavtal att verkställa insättningar efter viss sparplan.

I sparavtalet bör till en början angivas en viss tid, under vilken sparverksamheten

avses skola utövas, samt de tidpunkter eller terminer, då insättningar

skola ske, och storleken av insättningarna. Spararen bör givetvis vara

oförhindrad att göra större insättningar, än han åtagit sig. Vid sparavtalets

avslutande torde icke behöva angivas, vilket ändamål spararen åsyftar att nå

med sparandet. Detta ändamål kan naturligtvis vara, och är även ofta,

helt allmänt, att spararen ekonomiskt vill stå bättre rustad för livet. Kommissionen,

som i delta betänkande närmast haft att beakta ungdomssparandets

betydelse för familjebildningen, vill särskilt understryka, att detta sparmål

av naturliga skäl vanligen icke spelar nämnvärd roll i den tidiga ungdomsålder,

då sparandet helst bör grundläggas. Det finnes intet skäl att binda

sparandet till hembildningen lika litet som till något annat konkret sparmål.

Man bör utgå ifrån, att de insatta medlen skola utgöras av besparingar å

arbetsinkomster men däremot i princip icke av annorledes förvärvat kapital.

Någon direkt kontroll över varifrån sparmedlen härröra lärer i allmänhet icke

och heller icke böra komma i fråga. Såsom nedan närmare angives

föreslår kommissionen, att å sparkapital sammanbragt genom planmässigt

sparande viss högre ränta skall utgå. För att förebygga, att denna förmån

i alltför hög grad kommer att utnyttjas i fråga om kapitalplaceringar av

annan art, än som här åsyftas, föreslår kommissionen, att det sparkapital, som

må räknas såsom resultat av planmässigt sparande i denna mening, må utgöra

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

högst 3 000 kronor. Om de sparade medlen uppgå till högre belopp än 3 000

kronor, bör den överskjutande delen behandlas såsom vanliga sparmedel. I

detta sammanhang må nämnas, att hinder icke bör föreligga för att den, som

påbörjar planmässigt sparande, till sitt konto överflyttar förut å skolsparbanksbok

innestående sparkapital. Då spartid gått till ända, må spararen, om

han så önskar, kunna sluta nytt sparavtal, varvid det redan sammanbragta

sparkapitalet skall räknas såsom ingångsinsättning, varå liksom å de därefter

enligt det nya sparavtalet skeende insättningarna den högre räntan skall

tillgodogöras.

Sparbanken, respektive postanstalten bör hålla olika exempel på sparplaner

tillgängliga för spararna och bör vara dem behjälpliga att välja den plan, som

bäst svarar mot deras ekonomiska villkor. Av sparplanerna bör framgå,

huru stora och huru ofta förekommande insättningarna behöva vara, för att

spararen efter viss tid skall nå visst besparat belopp. Några summariska beräkningar

rörande resultatet av planmässigt sparande, innefattande förslag

till sådana sparplaner, närslutas såsom bilaga till föreliggande betänkande.

Vid bestämmandet av insättningarnas storlek bör hänsyn självfallet tagas

till spararens ekonomiska ställning och hans utsikter för framtiden. Det synes

knappast finnas någon anledning att tillråda en sparare att för sig uppställa

en sparplan, som icke står i rimligt förhållande till hans möjligheter att

utan alltför stora försakelser fullgöra sparandet. Dessa möjligheter äro beroende

icke allenast av spararens inkomster utan även av storleken av de utgifter,

som skäligen äro eller kunna beräknas bliva nödvändiga eller ekonomiskt

motiverade. Sålunda kan det icke vara lämpligt, att en person, som

har försörjningsplikt mot anhöriga eller eljest anses böra bidraga till andras

uppehälle, förmås att försumma detta till förmån för ett planmässigt sparande.

Ej heller synes ett planmässigt sparande böra förhindra honom från

att tillgodogöra sig undervisning eller utbildning till fromma för sin allmänna

utveckling och på längre sikt även till sin ekonomiska förkovran.

Även betalningsterminerna böra anknytas till spararens villkor. Sålunda bör

för en arbetare eller anställd, vilken uppbär avlöning å fredagarna, dessa

dagar eller ock kanske lämpligare lördagarna väljas såsom betalningsterminer

för de planmässiga insättningarna. Största möjliga frihet bör beredas spararen

att fritt bestämma insättningsterminerna på det för honom bäst lämpade

sättet.

Sparbank bör vara angelägen att tillse, att den, som genom sparavtal anslutit

sig till planmässigt sparande, fullgör de insättningar, som han åtagit sig.

Om han försummar detta, bör sparbanken i lämpliga former söka förmå spararen

att fullfölja sparplanen. Hinder bör icke föreligga, att, där så betingas

av omständigheterna, storleken av de överenskomna insättningarna nedsättas

eller insättningsterminerna på ett lämpligare sätt omläggas. Där spararen likväl

icke kan förmås att fortsätta sina insättningar, kunna tvångsmedel icke

komma till användning. Örn det sedermera blir fråga örn att— på sätt nedan

kommer att beröras — meddela bevis rörande vederbörande sparverksamhet,

bör emellertid hänsyn tågås lill örn giltigt skäl förelegat för uraktlåtenheten

att fullgöra den i sparavtalet fastställda sparplanen eller örn något sådant skäl

härvid icke varit för handen. Vid de individuella fallens bedömande torde i

buvudsak samma synpunkter böra vara vägledande, som enligt det följande

böra beaktas vid bedömandet av örn uttag av medel kan anses legitimt eller

icke.

I sparavtalet bör, såsom redan omnämnts, viss tid angivas för det planmässiga

sparavtalets fullgörande. Spararen bör likväl, ti nis detta åtagande, vara

fri att nili'' som helst uttaga insatta medel. Skor uttag före den i avtalet stipulerade

sparlien utan ali spararen som skäl härför kan åberopa något legitimt

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

ändamål av den art, som nedan omförmäles, synes det emellertid naturligt, att

han skall gå förlustig den rätt till högre ränta,'' som förutsättes skola vara förenad

med det planmässiga sparandet. Någon påföljd i form av vite eller

dylikt bör däremot icke ifrågakomma, då detta skulle kunna avskräcka från

anslutning till det planmässiga sparandet och i övrigt förvanska det planmässiga

sparandets natur av en frivilligt buren självverksamhet till egen förkovran.

Vad angår de ändamål, för vilkas tillgodoseende medel böra få uttagas,

utan att detta föranleder förlust av de med det planmässiga sparandet förenade

förmånerna, bör enligt kommissionens mening sådant legitimt ändamål

anses vara för handen, då spararen ingår äktenskap. Vanligen är han därvid

i behov av penningmedel för bosättning och andra utgifter sammanhörande

med den förändring av levnadsförhållandena, som äktenskapets ingående

medför. Fasthållandet av en stipulerad spartid bör icke få stå hindrande i

vägen härför, och giftermål bör därför enligt kommissionens mening utan vidare

prövning medföra rätt för sparare att utan mistning av nyss berörda med

det planmässiga sparandets fullföljande förenade förmåner uttaga sina innestående

medel. Legitimt ändamål bör även anses föreligga, om spararen önskar

genomgå utbildningskurs, grunda egen rörelse, förvärva eget hem eller dylikt;

likaledes när spararen på grund av sjukdom, arbetslöshet eller andra omständigheter

befinner sig i nödställd belägenhet eller ock anhörig till spararen

råkat i sådan belägenhet och spararen icke utan anlitande av sina besparingar

kan bringa hjälp.

I såväl motböckerna som sparavtalen böra återgivas de förutsättningar,

under vilka uttag må kunna ske, utan att insättaren går miste örn de fördelar,

som det planmässiga sparandet är avsett att medföra. Det är givet, att tvekan

ofta måste uppstå, huruvida sådana förhållanden föreligga, som göra

ett ändamål legitimt på sådant sätt att planmässigt sparade medel böra få uttagas

utan inskränkning i de förmåner, som äro förenade med sådant sparande.

Det synes därlör angeläget, att, då det gäller tillämpningen av ifrågavarande

regler, samråd kommer till stånd mellan sparbankerna och postsparbanken.

Ett sådant samråd lärer kunna främja den enhetliga tillämpning, som måste

eftersträvas.

Då det gäller att grundlägga ett ökat intresse för planmässigt sparande hos

vårt lands ungdom, böra olika framgångssätt användas vid sidan av varandra.

Kommissionen har redan angivit, att en viss del av denna sparverksamhet

torde komma att bedrivas individuellt genom att enskilda personer sluta

sparavtal med sparbank, och framhållit, att arbetet för utvecklingen av denna

individuella sparverksamhet torde vara en särskilt naturlig uppgift för postsparbanken

med dennas talrika avdelningskontor överallt i landet. Det är

tydligt, att denna postsparbankens verksamhet för främjandet av planmässigt

sparande skall kunna i viss mån samordnas med den verksamhet av delvis

liknande natur, som redan bedrives genom statens intressekontor, vilken senare

verksamhet i så fall bör i olika riktningar utvecklas och avpassas efter

den utökade uppgiften. Även de enskilda sparbankerna böra hava ett viktigt

arbetsfält både i fråga örn utvecklingen av det individuella sparandet och

av intressekontorsverksamheten. Kommissionen anser sig emellertid i detta

sammanhang icke böra ingå på en närmare diskussion av spörsmålet, huru

detta arbete bör organiseras och huru uppgifterna böra fördelas mellan postsparbanker

och de enskilda sparbankerna.

Då intresset hos de enskilda personer, som beslutat att regelmässigt spara

enligt viss sparplan, lätt kan slappas, örn icke särskilda åtgärder vidtagas

för dess upprätthållande, synes för framdrivandet av planmässigt sparande

opaginerad Kontrollera mot PDF

vissa kollektiva anordningar, som redan prövats av en del enskilda sparbanker,

förtjänta av särskilt beaktande. Kommissionen har här i tankarna den

tidigare berörda sparklubbsrörelsen. Sparklubbar äro lokala sparsammanslutningar,

bildade av en sparbank i orten, oftast i samarbete med viss ungdomsorganisation

eller viss facklig lokalorganisation. Sparklubbarna, som

arbeta under fria organisatoriska former, hava till uppgift att förmå enskilda

personer att åtaga sig planmässigt sparande och att därefter övervaka, att

dessa fullgöra de insättningar, de åtagit sig. Då sparsammanslutningar av

detta slag framstå såsom synnerligen ändamålsenliga organ för det arbete

på utvecklandet av planmässigt sparande i ungdomsåren, som bär är i fråga,

skall nedan en kort redogörelse lämnas för deras verksamhet.

Verksamheten inom en sparklubb skötes i regel av en kommitté på minst

tre personer, vilka varje år väljas av klubbens medlemmar, hommitterade

verkställa å bestämda tider uppbörd av de belopp, som medlemmarna genom

särskilda certifikat utfäst sig att spara, varvid till insättarna lämnas kvitto

i form av kuponger, lydande å respektive insättningsbelopp. Insättningarna

redovisas vecko- eller månadsvis till vederbörande sparbank och noteras i

särskild sparbanksbok för varje medlem av sparklubb, bör undvikande av

besväret att varje vecka eller månad sända sparbanksböckerna fram och tillbaka

mellan insättarna och sparbanken, förvaras sparbanksböckerna i allmänhet

å sparbanken och utlämnas till medlemmarna vid årsmötet för ^kontroll.

En fördel med dessa sparklubbar är, att inkomsttagare direkt å arbetsplatsen

eller — t. ex. i fråga om ungdomssammanslutningar — vid föreningsmöte

regelbundet kunna avsätta mindre sparbelopp.

För verksamhet vid sparklubb av detta slag torde erfordras, att vissa blanketter

komma till användning, bland vilka ma nämnas följande: l) certifikat,

innehållande bekräftelse av medlem, att lian anslutit sig till sparklubb samt

utfäst sig att såvitt möjligt spara visst belopp per vecka eller månad, 2) kuponger

å varierande belopp exempelvis 1—5 kronor, numrerade i löpande

följd såväl på kuponger som å det kvarvarande blocket, 3) redovisningslista

för sparklubbens kassör, 4) uppbörds- eller inkassokort för uppbördsmän,

5) motbok av särskild typ samt 6) formulär till sparbankens meddelande

beträffande innestående behållning å medlems sparbanksbok.

Organisationen av sparklubbar enligt detta system innebär för medlemmarna

fördelen, att arbetsgivaren icke kan erhålla kännedom örn det belopp, som

medlem sparat per vecka eller månad. Med nuvarande förhallanden pa arbetsmarknaden

torde likväl dessa synpunkter hava förlorat mycket av aktualitet,

emedan vid upprättande av löneavtal hänsyn helt säkert icke tages till

den enskildes förmåga att kontinuerligt insätta smärre belopp för bosättning

eller andra ändamål.

Sparklubbar skulle även kunna organiseras, utan att sparklubben genom

egna funktionärer behövde ombesörja uppbörd av besparingarna. Örn en

sparklubbs medlemmar äro anställda vid samma företag, kan den göra framställning

till arbetsgivaren, att bestämda sparbelopp måtte avdragas i samband

med avlöningens utanordnande. Ett sådant tillvägagångssätt skulle

betydligt underlätta arbetet med sparklubbens skötsel. Sparklubbens funktionärer

skulle allenast hava att övervaka, att de personer, som utfäst sig att

deltaga i verksamheten, också fullgjorde sina insättningar, såvida icke skäl

för uppehåll i sparandet förclåge. Förfarandet kommc visserligen att för

arbetsgivaren medföra ett något ökat arbete vid löneutbetalningen, men man

kan förmoda, alt arbetsgivare med hänsyn till den ifrågavarande sparverksamhetens

stora sociala betydelse vanligen icke skola vägra sin medverkan i

detta avseende. Sparsammanslutningar av nu angiven konstruktion böra

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

även kunna anordnas bland affärs- och kontorsanställda, personal vid olika

statliga och enskilda verk m. fl.

Beträffande sparklubbar av olika slag bör som regel fastställas, att besparingarna

ske regelbundet vid avlöningstillfället, vare sig avlöningen utbetalas

vecko- eller månads- eller kvartalsvis.

Sparklubbar böra kunna grundas även utan sparbankernas medverkan. Under

inga förhållanden synes något ansvar för funktionärernas redovisning böra

åläggas sparbankerna eller postsparbanken, även örn dessa givetvis böra förbehålla

sig rätten att kontrollera sparklubbarnas verksamhet och även i lämplig

utsträckning böra använda denna kontrollrätt för att skapa största möjliga

säkerhet åt de enskilda spararna. Man får dock utgå från att medlemmarna

själva hava det största intresset av att kontrollera sparklubbarnas verksamhet,

eftersom klubbarna äro deras enskilda sammanslutningar. Sparbankerna

böra vara angelägna att giva sparklubbarna råd och anvisningar, huru kontrollen

lämpligen bör anordnas och verksamheten i övrigt bedrivas. Exempel

på stadgar för sparklubb är såsom bilaga fogat vid detta betänkande.

^ „man me<l en sparrörelse som den ifrågavarande söka intressera de

jngre åldersklasserna inom hela folket, måste man uppbygga densamma på

så bred bas som möjligt. Härtill erfordras otvivelaktigt dels en omfattande

propaganda men även erbjudande av sådana fördelar, att de kunna verka

lockande till sparverksamhet.

Den förmån, som bör kunna beredas deltagande i det planmässiga sparandet

och som i särskilt hög grad synes vara ägnad att stimulera till ökat sparande,

torde vara gottgörandet av en högre ränta å insättningar av denna art. Visserligen

bedriva sparbankerna sin rörelse med liten räntemarginal. Det oaktat

torde man kunna räkna med att sparbankerna skola vara villiga att å insättningar

av o inhandlade slag, vilka i stort sett komme att vara stående i flera år,

gottgöra högre ränta än den som gottgöres å vanliga insättningar. I synnerhet

de sparbanker, som infört differentierad inlåningsränta, torde vara i tillfälle

att gottgöra den högre räntan å ifrågavarande sparmedel.

Postsparbanken, som under de senare åren till statsverket lämnat en vinst

av 3—5 miljoner kronor årligen och som för år 1935 haft en genomsnittlig

räntemarginal av 19 procent, gottgör för närvarande sina insaltare en ränta,

som med Vs procent eller mera understiger de lokala sparbankernas inlåningsränta.

Såsom skäl för denna lägre räntegottgörelse hos postsparbanken har

anförts, dels att de insatta medlen äro statsgaranterade och dels att den enskilde

spararen bos postsparbanken har möjlighet att kunna begagna sig av landets

alla postanstalter för insättning eller uttagning av medel. Beträffande

de medel, som genom det planmässiga sparandet insättas i postsparbanken

a särskild räkning, torde — liksom i fråga om medel av samma art. sorn insättas

i de enskilda sparbankerna — en högre räntegottgörelse lämpligen

böra lämnas än å vanliga postsparbanksböcker.

Kommissionen har vid behandlingen av de s. k. bostadsproduktionssakkunnigas

betänkande med förslag till lag om sparföreningar m. m. anslutit sig

till nämnda sakkunnigberednings uppfattning, att ett under viss tid fullföljt

planmässigt sparande utgör ett bevis om vederbörande sparares ekonomiska

vederhäftighet och förtänksamhet, och att dessa så ådagalagda egenskaper

borde såsom personlig säkerhet räknas denne till förtjänst vid prövning av

laneansökning, även där eljest full bankmässig säkerhet icke av honom kan

erbjudas. Kommissionen, som utgår från att, i den mån det planmässiga

sparandet får lasta former, enskilda kreditinrättningar och särskilt sparbankerna

komma att i sin låneverksamhet taga vederbörlig hänsyn till denna art

av personlig säkerhet, finner det särskilt angeläget, att staten i sin låneverk
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

samhet icke uraktlåter att taga sådan hänsyn. I överensstämmelse med denna

uppfattning har kommissionen vid utformningen av reglerna för beviljandet

av statliga bosättningslån, varom kommissionen i en senare del av detta betänkande

kommer att framlägga förslag, ansett sig böra föreslå, att den sparvilja,

som en sökande ådagalagt genom ett på avtalat sätt fullföljt sparande,

skall räknas såsom ett värdefullt bevis på den ekonomiska vederhäftighet

och förmåga att återbetala lånet, som skall utgöra villkor för låns beviljande.

Även vid beviljandet av andra statliga lån synes ett intyg från postsparbanken

eller enskild sparbank om fullföljt planmässigt sparande böra tillmätas

motsvarande betydelse, så t. ex. i fråga om statens egnahemslån, statens räntefria

studielån m. fl. dylika lån. Medvetandet om att stöd av detta slag kan

av staten lämnas till den, som sparat planmässigt, bör verksamt bidraga till

utvecklingen av en organiserad sparverksamhet bland ifrågavarande åldersgrupper.

För vinnande av önskvärd anslutning till det här ovan föreslagna planmässiga

sparandet erfordras vissa åtgärder för underlättande av det uppväxande

släktets fostran till sparsamhet. Härvid må till en början hänvisas

till att svenska sparbanksföreningen i samverkan med motsvarande organ i

Danmark, Finland och Norge gjort likalydande framställningar till respektive

regeringar örn utfärdande av bestämmelser rörande lärarnas utbildning

för meddelande av sparsamhetsundervisning i skolorna. Befolkningskommissionen

utgår från att en dylik sparsamhetsundervisning skulle vara ägnad

att främja den sparverksamhet, varom här är fråga.

Den propaganda, med vilken man skall skapa intresse för planmässigt

sparande inom de ungdomskretsar, man avser att vinna för saken, bör med

fördel kunna anknytas till den sparsamhetsundervisning, som lämnas i seminarier

och skolor. Från postsparbankens och de enskilda sparbankernas

sida bör vidare hänvändelse göras till olika kategorier av ungdomsorganisationer:

ideella och fackliga sammanslutningar samt över huvud taget alla

organisationer, till vilka ungdom i de här avsedda åldrarna är ansluten. För

skapandet av detta intresse lärer det icke minst vara lämpligt att söka stöd

hos radion och tidningspressen. För att den nu ifrågasatta sparrörelsen skall

bliva känd bland allmänheten, torde det även bliva nödvändigt, att en broschyr

i massupplaga utgives, som klarlägger avsikten med det planmässiga

sparandet och framför allt understryker de fördelar, detsamma medför för

den enskilde såväl direkt genom sparkapitalets tillkomst och den högre förräntningen

som indirekt genom möjligheten att lättare bliva delaktig av statens

långivning under olika former.

För en propagandaverksamhet av denna omfattning, som skulle omspänna

nära nog hela vårt svenska samhälle, fordras dels en fast organisation

och dels penningmedel. Som känt är disponera de svenska sparbankerna årligen

stora summor för organiserad sparpropaganda av olika slag. Enbart

utgivandet av den för skolbarnen avsedda tidskriften »Lyckoslanten» medför

för de lokala sparbankerna en årlig utgift av omkring 135 000 kronor samt

för postsparbanken omkring 45 000 kronor. Det är att förmoda, att postsparbanken

och de enskilda sparbankerna, i den mån deras omkostnadsräkningar

kunna tåla vid en utökning, icke skola undandraga sig att ekonomiskt

stödja propagandan för det planmässiga sparandet. Då det planmässiga

sparandet ej blott med hänsyn till dess betydelse för familjebildningen utan

för folkets allmänna ekonomiska förkovran är ett viktigt samhällsintresse,

torde det även kunna vara välmotiverat, att staten lämnar bidrag till denna

propaganda.

Kommissionen har diskuterat frågan om det organ, som skulle handhava

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

den med statens bidrag bedrivna propagandaverksamheten för planmässigt

sparande i ungdomsåren. Med hänsyn till att här statsmedel i viss utsträckning

skulle komma till användning läge den möjligheten närmast till hands,

att denna verksamhet anförtroddes åt postsparbanken. Detta skulle icke

innebära, att postsparbanken skulle komma att åläggas en alldeles ny uppgift,

för vilken den vore helt oprövad, då postsparbanken, som tidigare

nämnts, redan nu bedriver en omfattande sparpropaganda och för detta ändamål

använder den allra största delen av det anslag å 200 000 kronor, som

uppförts till propaganda för postsparbankens och postgirots verksamhet.

Då emellertid de enskilda sparbankerna tänkts skola handhava en väsentlig

del av här ifrågavarande sparverksamhet, särskilt i den mån denna skulle

uppbyggas på lokala sparklubbar, borde dessa sparbanker tillgodogöras viss

del av denna propagandaverksamhet och även lämpligen givas visst inflytande

å dess bedrivande.

En ur sistnämnda synpunkt lämpligare lösning synes kommissionen vara,

att förevarande propagandaverksamhet ombesörjes av den avdelning för

sparproganda, som svenska sparbanksföreningar redan inrättat i visst samarbete

med postsparbanken, vilket samarbete i så fall borde göras intimare.

Om en sådan anordning befunnes lämplig, borde staten årligen till sparbanksföreningens

förfogande ställa visst belopp för propagandaändamål

med skyldighet för föreningen att däröver avgiva redovisning. Skulle det

visa sig, att beloppet icke disponerats i enlighet med lämnade anvisningar,

stöde det staten fritt att indraga anslaget ett kommande år. I varje fall borde

staten betinga sig rätt att genom lämpligt organ övervaka, att anslagna medel

användas på avsett sätt och att reklamen bedrives under värdiga former.

Kommissionen, som icke anser sig böra i detta sammanhang närmare ingå

på den sistberörda organisationsfrågan, vill likväl uttala som sin mening,

att propagandaverksamheten lämpligen bör bedrivas på ett enhetligt sätt

och handhavas av blott en organisation, samt föreslår under denna betingelse,

att till främjande av planmässigt sparande i ungdomsåren ett statsanslag

anvisas å förslagsvis 25 000 kronor för budgetåret 1936/1937 och 50 000 kronor

för efterföljande budgetår. Anslaget bör i den ordning Kungl. Majit bestämmer

disponeras för propagandaverksamhet av postsparbanken och de

enskilda sparbanker, som vidtaga åtgärder för organiserande av planmässigt

sparande.

Befolkningskommissionen sammanfattar i nedanstående punkter sina i förevarande

kapitel gjorda uttalanden och förslag.

1) Utan särskild lagstiftning och i möjligast fria former skapas genom en

utbyggnad av den sparverksamhet, som redan försiggår hos postsparbanken

och de enskilda sparbankerna — i de följande punkterna sammanfattade under

beteckningen sparbank — ökade förutsättningar för ett planmässigt sparande

i ungdomsåren.

2) Det planmässiga sparandet, som begränsas till personer i åldern 15—30

år, grundlägges genom slutandet av ett avtal mellan spararen och sparbanken

(sparavtal).

3) För att främja utbredningen av planmässigt sparande inrättas under

medverkan av sparbank vid arbetsplatser, inom ungdomsföreningar och annorstädes

lokala sparklubbar, vilka förvaltas av egna valda funktionärer.

Sparklubbarna hava till uppgift att i samverkan med sparbank organisera

sparandet och övervaka att de enskilda spararna ordentligt fullgöra det sparande,

de i sparavtalen åtagit sig.

4) Sparbank vidtager lämpliga åtgärder för att även utom sparklubbarna

intressera enskilda personer för planmässigt sparande. Sparbank skall

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

tillhandahålla sparplaner, utvisande vilka sparkapital, som under olika förutsättningar

med avseende å tiden för sparandet samt insättningarnas storlek

och periodicitet kunna påräknas. Även i övrigt skall sparbank biträda

spararna med råd och anvisningar.

5) Vid sparavtalets avslutande överväges — med utgångspunkt från spararens

nuvarande och för framtiden påräkneliga sparmöjligheter samtiden

ungefärliga storleken av det sparkapital, som spararen åsyftar att ernå —

den tid, under vilken sparandet skall utövas, och de belopp, som därvid

skola insättas, samt, i anslutning till spararens avlöningsförhållanden, de

tidpunkter, vid vilka insättningarna skola göras. Spararen ikläder sig genom

sparavtalet bestämda åtaganden i nämnda hänseenden.

6) Sparbanken utfäster sig i sparavtalet att, under förutsättning att spararen

på överenskommet sätt fullföljer sitt sparande, å medel, som sålunda insatts,

gottgöra en högre ränta än å vanliga insättningar. Sådan högre ränta

räknas å högst 3 000 kronor.

7) Spararen skall äga rätt att göra större insättningar än avtalats och att,

med nyss nämnda inskränkningar, jämväl å detta överskottssparande tillgodonjuta

den högre räntan.

8) Om spararen kan visa, att väsentliga förändringar i hans ekonomiska

förhållanden inträffat, av natur att motivera nedsättning av de belopp, som

skola insättas, förskjutning av de tidpunkter, då insättningar skola ske, eller

upphörande av fortsatt sparande, skall han, utan mistande av sin rätt att å

sparkapitalet åtnjuta den högre räntan, kunna få sparavtalet ändrat på det

sätt, som motsvarar de ändrade förhållandena.

9) Spararen äger rätt att när som helst uttaga sina sparmedel. Sker uttaget

före den avtalade spartidens utgång, avdrages dock den ränta utöver

vanlig insättningsränta, som gottgjorts å sparkapitalet, såvida icke spararen

kan visa legitimt skäl för uttaget.

10) Sådant legitimt skäl skall utan särskild prövning anses vara för handen,

om spararen ingår äktenskap. Legitimt skäl för uttagning av sparkapital

skall även anses föreligga, örn spararen kan visa, att han behöver

sitt sparkapital för bekostande av utbildning, förvärv av eget hem, igångsättande

av rörelse eller annat dylikt betydelsefullt ändamål eller ock på grund

av inträffad sjukdom, arbetslöshet eller eljest nödställd belägenhet för spararen

eller anhörig till honom.

11) Sparbank utfärdar på begäran intyg örn på överenskommet sätt fullföljt

sparande eller om sparande, som ordentligt fullgjorts men av skäl, som

i punkterna 9 och 10 sägs, avbrutits. Sådant intyg förutsättes skola kunna

av spararen användas såsom bevis örn personlig ekonomisk vederhäftighet

vid ansökningar om lån av olika slag och antages, att särskilt vid beviljandet

av vissa statslån avsevärd vikt bör fästas vid lånesökandes på detta vis

ådagalagda sparvilja och sparförmåga.

12) Då överenskommen spartid gått till ända, skall spararen vara oförhindrad

att, örn han så önskar, med sparbank ingå nytt sparavtal, varvid

det under den tidigare spartiden sammanbragta sparkapitalet skall räknas

såsom ingångskapital, varå, liksom å därefter gjorda insättningar, den högre

räntan skall utgå.

13) I syfte att utbreda kännedomen örn och intresset för planmässigt

sparande skall av de enskilda sparbankerna och postsparbanken bedrivas en

gemensam propaganda under lämpliga former.

14) Som bidrag till kostnaderna för denna propaganda lämnar staten för

budgetåret 1936/1937 25 000 kronor och för efterföljande budgetår 50 000

kronor, att disponeras i den ordning Kungl. Majit bestämmer.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

KAP. lil.

Statliga bosättningslån.

Äktenskaps ingående är för flertalet unga kontrahenter förenat med vissa

engångskostnader för bosättning m. m. I gynnsammare fall böra dessa

kostnader helt eller åtminstone till större delen kunna bestridas genom

medel, som kontrahenterna sammansparat under sin ungdom. För de bredare

lagren av löntagare föreligga även, därest arbetslöshet icke mellankommit,

förhållandevis stora möjligheter för ett dylikt bosättningssparande i

unga år. De i föregående kapitel föreslagna åtgärderna till främjande av

planmässigt sparande i ungdomsåren böra, i den mån de komma till genomförande,

öka antalet unga personer, som på detta sätt tillvaratagit sina sparmöjligheter

och skapat ett mindre kapital, som kan användas för bosättningsändamål.

I de bättre situerade samhällsklasserna är det ofta ännu

sed, att föräldrarna vid sina barns äktenskap biträda genom gåvor eller genom

lån på särskilt billiga villkor.

Även för två kontrahenter, som antingen på grund av eget tidigare sparande

eller tack vare bistånd från föräldrarna förfoga över ett mindre kapitalbelopp,

kan det föreligga behov av visst tillskottsbelopp för bosättningens

bekostande. Ett sådant tillskottsbelopp kan vidare vara erforderligt,

om det i samband med äktenskapet och bosättningen är fråga örn övertagandet

av eget hem eller en mindre rörelse, såsom en affär, en praktik eller

dylikt, varigenom makarna samtidigt söka bliva ekonomiskt sina egna.

Det kunde måhända synas ligga nära till hands att såsom villkor för bosättningslåns

beviljande uppställa kravet, att kontrahenterna själva skola

besitta ett visst mindre genom sparande sammanbragt kapitalbelopp. I den

mån de åtgärder, som kommissionen i föregående kapitel föreslagit till

främjande av planmässigt sparande i ungdomsåren, komma till genomförande

och visa sig bära frukt, kommer även en allt större del av den uppväxande

ungdomen att bliva i stånd att uppfylla ett sådant villkor. Kommissionen

utgår ifrån att vid den prövning av de lånesökandes skötsamhet

och ekonomiska förtänksamhet, som enligt vad nedan närmare utföres föreslås

skola föregå bosättningslåns beviljande, intyg från sparbank om ordentligt

fullgjort planmässigt sparande skall tillmätas väsentlig vikt, men hainy

åtskilliga skäl icke velat binda bosättningslåns beviljande vid förhandenvaron

av denna förutsättning. Till en början torde ju ett antal år förflyta,

innan åtgärderna till främjande av planmässigt sparande hunnit resultera

i en generation av unga sparare, som på sådant sätt kvalificerat sig för erhållande

av bosättningslån. Under denna mellantid måste man nöja sig

med en på annat vis styrkt ekonomisk vederhäftighet såsom tillräckligt villkor

för erhållande av bosättningslån. Det är vidare uppenbart, att det finnes

en hel del personliga förhållanden av natur att utgöra godkännbart

hinder för planmässigt sparande i ungdomsåren. En ung person kan hava

drabbats av så långvarig arbetslöshet, att den ej blott uppskjutit, respektive

avbrutit, utan över huvud taget förhindrat ett planerat sparande. Den unge

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

kan hava varit upptagen av utbildning; utbildningen kan hava åsamkat

honom en skuld, som han haft att söka återbetala, innan han kunnat lägga

upp en sparplan. Eller kan han hava haft att fullgöra försörjningsplikt

mot anhörig. Denna exemplifiering uttömmer förvisso icke de förhållanden,

som kunna förklara, varför även en ekonomiskt förtänksam ung man

eller kvinna underlåtit att fullfölja en sparplan. Slutligen kan läget vara

det, att en ung person visserligen i ungdomen varit mindre förtänksam men,

måhända just i samband med planerandet av äktenskap, blivit väckt till

större allvar och ekonomisk målmedvetenhet. Örn hans framtidsutsikter

enligt trovärdiga personers omdöme därtill äro rimligt goda, synes han

icke böra förmenas det bistånd, varom här är fråga.

Såsom ett viktigt skäl, varför åtgärder från det allmännas sida böra

vidtagas för att tillhandagå unga personer med bosättningskredit på billiga

och betryggande villkor, bör anföras önskemålet att förhindra osunda avbetalningsköp.

För detta ändamål har man i första hand att främja det

planmässiga sparandet i ungdomsåren men vidare, i den mån ett dylikt sparande

icke kommit till stånd eller det sparade kapitalbeloppet icke är tillräckligt

stort, att ställa lån till förfogande för bestridande av utgifterna för

bosättningen.

En betydelsefull principiell fråga är, huruvida subvention av allmänna

medel bör givas för bosättning. En sådan subvention kunde givas formen

av antingen direkta bosättningsbidrag eller ock ränte- och amorteringslindringar

vid bosättningslån och kunde i håda fallen knytas till vissa villkor.

Då kommissionen för sin del tager ståndpunkt emot en i någon form given

subvention i samband med bosättningen, vägledes den bland annat av de

synpunkter på inkomst- och behovsutvecklingen under familjens olika stadier,

som i inledningen utvecklades. Det framhölls där, att inom de breda

folklagren giftermålet, även örn det ingås i unga år, normalt faller inom ett

stadium av relativt välstånd, medan familjens ekonomi blir djupt och varaktigt

försämrad först i samband med barnens tillkomst och uppväxt. Den

tillfälliga engångskostnaden i samband med bosättningen bör i normala fall

kunna betalas genom sparmedel från ungdomsåren och genom en snabb

amortering under äktenskapets allra första år, vilka jämväl utmärkas av ett

relativt välstånd. Det är sant, att denna bild icke är rättvisande i fråga

om de många fall, då arbetslöshet inträffar, men kommissionen förmenar,

att de skador, som arbetslösheten vållar, icke kunna och heller icke böra

botas genom åtgärder av här diskuterad art. Det är vidare sant, att särskilt

bland anställda och tjänstemän nied högre utbildning inkomstkurvan

har ett motsatt förlopp. Då emellertid personer i denna sistnämnda samhällsklass

i regel äro på längre sikt bättre ställda än genomsnittligt sett personer

i flertalet andra samhällsklasser, synes subvention svårligen kunna

försvaras just för dessas del. Kommissionen bar redan av de härmed angivna

skälen föranletts lägga sitt förslag örn statliga bosättningslån i så

måtto på affärsmässig bas, att låntagaren förpliktas fullgöra återbetalning

och förräntning av lånen. Statens kostnader för denna verksamhet komma

då att inskränka sig till utgifterna för dess administration och för lånens avskrivning

vid bristande återbetalningsförmåga eller vissa andra nedan angivna

personliga förhållanden bos låntagaren.

Det nu berörda spörsmålet bar även och framför allt en statsfinansiell

sida. En subvention för bosättning skulle kräva mycket stora belopp. Skulle

således .staten direkt eller indirekt bevilja understöd med 200 kronor per

äktenskap, så skulle, då giftermålen uppgå till över 40 000 örn året, ett

årligt anslag å skattebudgelcn av mellan 8 och 9 miljoner kronor bliva er
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

forderlig!; höjdes subventionsbeloppet till 500 kronor, stege anslagsbeloppet

till betydligt över 20 miljoner kronor årligen. Kostnaden skulle något ehuru

— om syftet icke skulle uppgivas —• ej väsentligt kunna nedbringas genom

införandet av något slag av behovsprövning. Anslag av denna storleksordning

skulle givetvis komma att avsevärt minska statens möjligheter att

nöjaktigt tillgodose de ur befolkningspolitiska och familjesociala synpunkter

långt mer betydelsefulla anslagskrav, som resas av behoven att förbättra

de barnrika familjernas ekonomiska villkor.

Det viktigaste skälet mot varje till bosättningslån knuten subvention ligger

emellertid i det faktiska förhållandet, att kontrahenterna i normala fall

böra kunna både förränta och återbetala lånet under äktenskapets första år,

då ju familjen enligt vad tidigare påvisats i vanliga fall under dessa år befinner

sig i bättre ekonomiska omständigheter än under någon annan

period av dess tillvaro.

Kommissionen har av nu anförda skäl sökt uppbygga sitt förslag så, att

en maximal hjälp åt unga personer, som ärna ingå äktenskap, gives mot

lägsta möjliga kostnad för staten.

Med nu utvecklade allmänna utgångspunkter föreslår kommissionen upprättandet

av en statlig lånefond, benämnd statens bosättningslånefond. Lån

ur denna fond skola under vissa förutsättningar och på vissa villkor kunna

beviljas unga personer, som ämna ingå äktenskap. Den administrativa organisationen

av denna låneverksamhet behandlas i det följande.

Såsom första förutsättning för bosättningslåns beviljande bör krävas, att lånets

upptagande synes tillrådligt med hänsyn till de låntagandes egna villkor

och intressen. Förhandenvaron av denna förutsättning bör utrönas genom

ingående utredning. Denna prövning måste jämväl omfatta lånets storlek

och den för lånets återbetalning lämpliga amorteringsplanen. Bosättningslån

av viss storlek skall anses tillrådligt, därest med förenad hänsyn till de lånesökandes

behov vid äktenskapets ingående och deras framtida inkomstutsikter

upptagandet av detsamma låter infoga sig i en förnuftig hushållsplan.

Syftet med bosättningslånen bör vara att underlätta bosättningen och därmed

äktenskaps ingående i sådana fall, där rimliga ekonomiska förutsättningar

för äktenskapets fortvara äro för handen. En klar gräns mot fattighjälp

och understöd bör därför skapas. Det framstår även ur denna synpunkt

såsom viktigt, att den grundsatsen upprätthålles, att lånet skall enligt

viss plan förräntas och återbetalas.

Den nyss berörda prövningen av lånets tillrådlighet från de lånesökandes

synpunkt bör, som redan nämnts, jämväl innefatta fastställande av amorteringstidens

längd och lånebeloppets storlek. Amorteringstidens längd bör i

vanliga fall hållas kort, förslagsvis 2—4 år. Denna allmänna regel synes motiverad

genom det förut understrukna förhållandet, att familjens välstånd

vanligen är relativt högt de närmaste åren efter äktenskapets ingående. Bosättningslånet

bör i normala fall vara slutamorterat, innan den ekonomiskt

mest påfrestande tiden i en familjs liv begynner, i och med att barnen tillväxa

i antal och ålder.

Då särskilda omständigheter föreligga, bör emellertid amorteringstiden undantagsvis

kunna sättas något längre, dock högst till 6 år. Lånebeloppets

storlek bör likaledes fastställas med stor försiktighet. Det bör föreligga rimliga

utsikter för att de båda makarna av sina inkomster skola kunna göra

tillräcklig avsättning för att slutamortera lånet inom den föreskrivna

korta amorteringstiden. Framför allt bör beaktas, att de unga icke genom

denna låneverksamhet skola lockas till en mera kostsam bosättning än nödigt

och till en skuldsättning över återbetalningsförmåga. Med beaktande härav

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

anser kommissionen, att lånebeloppet i vanliga fall icke bör få överskrida

1 000 kronor. I vissa undantagsfall, då särskilda skäl kunna anföras, må lånebeloppet

likväl kunna sättas något högre, dock högst 1 300 kronor. Lägsta

lånegräns torde lämpligen böra sättas vid 300 kronor.

Såsom förutsättning för bosättningslåns utlämnande bör krävas ej blott

tillrådlighet utan även behövlighet. Det ligger i sakens natur, att personer

med avsevärd förmögenhet eller stora inkomster icke böra ifrågakomma

såsom låntagare. Kommissionen har dock icke ansett det önskvärt att uttryckligen

stadga en högsta inkomst- och förmögenhetsgräns, liksom ej heller en

lägsta sådan gräns.

Till frågan om lånets tillrådlighet hör även spörsmålet om lånemedlens användning.

Lånesökanden skall till sin ansökan om bosättningslån foga en

bosättningsplan, som innefattar uppgift örn storleken av övriga medel utöver

lånet, som stå till buds, ävensom uppgift om vartill medlen skola användas.

Uppgörandet av en sådan plan är i och för sig av stort värde för de båda unga,

som med begränsade medel skola sätta bo, och kommissionen ser av detta

skäl desto större anledning att fordra framläggandet av bosättningsplan vid

låneansökningens ingivande. Vid prövningen av låneansökningen skall tillrådligheten

av dessa inköp bedömas med hänsyn till de lånesökandes villkor.

Enligt kommissionens mening bör däremot ingen alltför snäv regelbildning

begränsa bosättningslånens beviljande med hänsyn till de lånesökandes avsikter

med lånets upptagande. I vanliga fall är det väl deras avsikt att använda

lånemedlen till bosättning i egentlig mening, d. v. s. för inköp av möbler,

linne, husgeråd och andra bosättningsartiklar. men som redan nämnts kan

det även vara fråga örn i samband med giftermålet skeende förvärv av eget

hem, begynnande av egen rörelse eller dylikt. Hinder synes icke böra möta

för godkännandet av en sådan medelsanvändning, örn den eljest låter infoga

sig i en förnuftig och försiktigt uppgjord ekonomisk levnadsplan. Den ingivna

hosättningsplanen bör icke i detalj vara förbindande för de lånesökande

vid medlens användning.

Det bör givetvis icke vara uteslutet utan framstår tvärtom såsom i högsta

grad önskvärt, att vid prövningen av låneansökning råd givas angående bosättningen

och kritik utövas gentemot den framlagda hosättningsplanen. Av

vikt är, att denna rådgivning, som av naturliga skäl kommer att ingå såsom

ett led i låneansökningens prövning, sker i sådan form. att den icke får skenet

av ett obehörigt förmynderskap, samt vidare att den i möjligaste mån blir

grundad å sakkunskap, i vilket avseende bland annat må hänvisas till de i åtskilliga

delar av landet verkande hemkonsulenterna.

Kommissionen vill i detta sammanhang jämväl understryka betydelsen av

att en omfattande upplysningsverksamhet i bosättnings- och hemorganisationsfrågor

kommer till stånd. I synnerhet vid inköp av möbler synes man

alltjämt, icke minst i de mindre bemedlade samhällsklasserna, icke vara inriktad

efter tidsenliga ideal. Alltför ofta föredrager man en heminredning,

som utåt gör hemmet mera representativt, även om dess tjänlighet i familjens

inre liv är ringa. Det från äldre tradition nedärvda »salsmöblemanget» kommer

exempelvis alltför ofta alt föredragas framför billigare, vackrare och

mera praktiska möbler. Do strävanden till en förbilligad, estetiskt höjd och

ur ändamålsenlighetens synpunkt rationaliserad heminredning, som på senare

tid gjort sig gil Ilande, har blott i mindre mån varit inriktad på de breda

folklagrens hembildning eller har i allt fall icke i tillräcklig grad ernått inflytande

(iver densamma. 1 nära beroende av denna fråga örn heminredningen

står frågan örn bostadens utnyttjande. Det är allmänt känt oell genom vissa

undersökningar helt nyligen med särskild tydlighet ådagalagt, att både på

landet och i städerna det s. k. finrumssystemet är förhärskande, varigenom

3—300(12!)

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

en i och för sig trång bostad kommer att bliva än trängre på grund av det

sätt, varpå den inretts och användes.

Kommissionen är väl medveten örn de stora värden ur familjesvnpunkt,

som för vårt folk kunna vinnas genom en vidgad upplysningsverksamhet beträffande

bosättningen och särskilt bostadens inredning, men anser, att denna

upplysningsverksamhet i första hand bör komma till stånd på frivillighetens

väg. Särskilt våra kvinno- och ungdomsföreningar hava här en viktig uppgift

att i samarbete med bildningsorganisationerna samt de för heminredningens

rationalisering direkt arbetande institutionerna — i första hand Svenska slöjdföreningen

— få till stånd en upplysnings- och rådgivningsverksamhet. Man

borde måhända även kunna förvänta, att de bostads- och konsumentkooperativa

rörelserna skulle ägna ökat intresse åt denna viktiga uppgift. Frågan i

vad mån och på vilka vägar ekonomiskt stöd från det allmänna och medverkan

av offentliga organ i denna verksamhet skall komma till stånd synes böra

anstå, till dess att initiativ tagits och erfarenheter vunnits av de nyssnämnda

närmast intresserade organisationerna.

Kommissionen övergår härefter till ett antal återstående frågor, som gälla

villkoren för bosättningslåns beviljande och utbetalning eller som eljest hava

samband med låneverksamheten.

Under den tidigare diskussionen av den förevarande frågan har, bland

annat i en vid 1935 års riksdag väckt motion, framkastats spörsmålet, huruvida

för låns beviljande såsom villkor skulle erfordras tjänsteläkares intyg

att kontrahenterna icke äro bärare av ärftliga sjukdomsanlag. Kommissionen

har övervägt jämväl detta uppslag och funnit den till grund för detsamma

liggande tanken så till vida beaktansvärd, som det icke kan vara ett samhälleligt

intresse att främja giftermåls ingående mellan sjukligt belastade personer.

Emellertid är den väckta frågan av natur att böra upptagas i ett större sammanhang,

så mycket mer som den ur såväl medicinska som civilrättsliga synpunkter

är av ömtålig och svårlöst beskaffenhet och på grund därav erfordrar

omfattande utredningar.

För låns återbetalande och räntebetalningarnas fullgörande böra båda kontrahenterna

svara solidariskt.

Då syftet med bosättningslånen i första hand är att gynna tidiga äktenskap

och då de medel, som för ändamålet kunna ställas till förfogande, äro

begränsade, föreslår kommissionen, att vid beviljande av bosättningslån företräde

gives åt unga lånesökande.

I normala fall bör bosättningslån sökas före äktenskaps ingående. Även

sedan äktenskap ingåtts, ehuru icke alltför långt efter denna tidpunkt, bör

bosättningslån kunna sökas. Såsom tidsgräns för låneansökans ingivande

torde i sistnämnda fall böra sättas ett år efter giftermålet.

Har bosättningslån beviljats, bör dess utbetalande göras beroende av att

låntagarna styrka, att de ingått äktenskap.

Av skäl, som tidigare anförts, bör låneverksamheten i så måtto hållas på

affärsmässig bas, att full förräntning och amortering utgöras av låntagarna.

Vad först gäller förräntningen, synes lägre räntefot icke böra fastställas än

att de inflytande räntorna å lånen motsvara statens kostnader för motsvarande

upplåning, och kommissionen föreslår för den skull, att i författningen

en bestämmelse införes av innebörd, att räntefoten icke må understiga

medelräntan för statens upplåning mot obligationer under det budgetår, som

närmast föregått det, varunder lånet beviljats. Räntesatsen bör fastställas

av Kungl. Maj:t för ett år i sänder, och bör bosättningslån för hela sin löptid

förräntas efter den räntefot, som gäller vid lånets beviljande. Kommissionen

vill härtill foga, att den utgår ifrån att räntefoten med hänsyn icke

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

minst till bosättningslånens sociala syftemål heller icke sättes nämnvärt

högre än nyssnämnda medelränta. De förluster, som i låneverksamheten

uppkomma, liksom kostnaden för låneverksamhetens administration böra

täckas genom anslag å skattebudgeten.

Vid lånets beviljande bör viss amorteringstid bestämmas och amorteringsplan

uppgöras. Kommissionen har tidigare angivit skälen, varför amorteringstiden

har tillmätts jämförelsevis kort. Det torde vara ändamålsenligt,

att räntebetalningarna och amorteringarna fördelas i lika stora inbetalningar

per kvartal. Därest de lånesökande så begära eller det vid prövningen av

låneansökan eljest framstår såsom lämpligt, böra inbetalningsterminerna

göras månatliga.

Med hänsyn till syftet med låneverksamheten ligger det i sakens natur, att

lånens beviljande icke, som i statens övriga låneverksamhet är regel, kan

göras beroende av säkerhets ställande. För personer i sådana ekonomiska

villkor, att de äro i behov av lån för bosättning, är uppenbarligen svårigheten

att erbjuda säkerhet eller anskaffa borgen ofta mycket stor, vartill kommer,

att de ofta icke gärna vilja ställa sig i det beroende, som erhållen borgensförbindelse

innebär. Den ur låntagarnas synpunkt största förmånen med de

föreslagna statliga bosättningslånen blir för visso, att dessa lån skola stå de

lånesökande till buds utan särskild säkerhet.

Emellertid är det uppenbart, att statens förlustrisk vid sådant förhållande

kan bliva större än om särskild säkerhet fordrades. Kommissionen har

övervägt, huruvida icke viss del av denna förlustrisk skulle kunna åläggas

kommunerna, varigenom statens risk skulle bliva i motsvarande mån lägre

och samtidigt en noggrannare och mera försiktig förprövning av kommunalmyndighet

vara att påräkna. Kommissionen har emellertid måst övergiva

denna tanke, då befordrandet av äktenskapsbildningen bör anses vara en angelägenhet,

som i utpräglad grad är av statlig och icke kommunal natur.

Skulle kommunerna åläggas ett sådant partiellt ekonomiskt ansvar för bosättningslånens

återbetalning, borde de även erhålla del i avgörandet, om

lån skall beviljas, eller åtminstone rätt att förhindra, att lån i visst fall kommer

att lämnas. En stor ojämnhet i fråga örn de grundsatser, som härvid

bomme att tillämpas, bleve då med all sannolikhet rådande, och det vore att

befara att många kommuner helt ville förhindra beviljandet av lån åt sina

invånare, medan andra kommuner mera frikostigt komme att tillstyrka lån.

Kommissionen har även diskuterat möjligheten att med bibehållande av

principen, att bosättningslån skola kunna beviljas utan borgen eller annan

särskild säkerhet, medgiva lånesökande rätt att erbjuda borgen från närstående

eller andra. Även örn borgensmannen skulle vara mindre bemedlad

och hans borgen icke bankmässigt vara av större värde, skulle den dock giva

uttryck för personligt förtroende för de lånesökandes ekonomiska vederhäftighet

och samtidigt erbjuda viss ökad säkerhet för lånets återbetalande.

Kommissionen har funnit denna tanke vara i och för sig tilltalande, men

har likväl vid närmare prövning måst övergiva densamma. Införandet av

sådan möjlighet att stödja en låneansökan genom erbjudandet av borgen

skulle i vissa hänseenden komplicera låneverksamhetens administration. En

viktigare invändning är likväl, att därigenom i viss mån hela syftet med

den ifrågavarande låneverksamheten skulle kunna äventyras. Vid låns utlämnande

skulle man nämligen antingen ej alls göra sig underrättad örn

eller fästa avseende vid borgensmannens ekonomiska förhållanden, varvid

knappast från säkerhetssynpunkt en större fördel komme att ernås. Eller

ock skulle man flista visst avseende även vid borgensmannens vederhäftighet,

men i sådant fall kunde hela låneverksamheten kitt komma att Idiva väsentligen

inriktad på sådana lånesökande, som även på andra vägar skulle

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

hava möjlighet att få lån till sin bosättning, medan de kontrahenter, som

just i saknad av borgensman finna andra kreditmöjligheter stängda och som

utgöra det klientel, vilket framför allt skulle hjälpas genom de statliga bosättningslånen,

komme att sättas i andra hand. Då kommissionen således funnit

sig ej kunna fordra borgen eller annan särskild säkerhet och ej heller

ansett sig kunna föreslå, att kommunerna skola bära en del av ansvaret för

lånens återbetalning, ligger det givetvis desto större vikt på att lånesökandenas

personliga vederhäftighet i ekonomiskt hänseende på ett tillförlitligt sätt

utrönes och ställes såsom villkor för låns beviljande.

Låntagare bör punktligt uppfylla sin återbetalningsskyldighet, och noggrann

kontroll däröver utövas.

Bosättningslån bör kunna uppsägas till omedelbar betalning, när det befinnes,

att låntagare genom oriktig uppgift föranlett lånets beviljande eller

visa försumlighet att erlägga enligt amorteringsplanen förfallande inbetalningar

eller annorledes bryta mot vad i lånevillkoren är föreskrivet, eller

ock eljest sådana förhållanden inträffat, att låntagarna med hänsyn till det

med lånet avsedda syftet uppenbarligen icke längre böra få tillgodonjuta lånet.

Ä andra sidan bör möjlighet lämnas öppen för medgivande av visst

uppskov med inbetalningar vid fall av arbetslöshet, sjukdom eller annan

oförvållad rubbning av familjens ekonomi. Beslut om sådant uppskov bör

grundas på övervägande av omständigheterna i det särskilda fallet.

Om endera av två låntagande makar avlider och fullgörandet av återstående

inbetalningar skulle bereda efterlevande make synnerlig svårighet, bör

möjlighet finnas för befrielse från återbetalningsskyldighet med avseende å

en del av eller hela det kvarstående lånebeloppet. Jämväl beslut örn sådant

efterskänkande av låneskuld bör föregås av noggrann prövning av den betalningsskyldiges

ekonomiska förhållanden.

Det ligger vikt uppå att den övervakning av de lånesökandes regelbundna

inbetalningar, som här förutsatts, fullgöres med noggrannhet. Då kommissionen

föreslagit en kort amorteringstid, har motivet därtill varit att familjens

ekonomi i vanliga fall kommer att bliva hårdare ansträngd, när barn

födas och tillväxa. Även ur synpunkten av de låntagandes eget intresse är

det därför angeläget, att inbetalningarna göras i avtalad ordning. En omsorgsfull

övervakning av inbetalningarnas fullgörande är därjämte påkallad

för att minska statens med låneverksamheten förbundna förlustrisk.

Det lär emellertid, trots vad nu anförts, icke kunna undvikas, att en viss

förlustrisk för staten kommer att uppstå. Det har under utredningsarbetet

ifrågasatts att såsom yttersta indrivningsmedel för här ifrågavarande inbetalningar,

liksom för skattefordringar och för barnuppfostringsbidrag,

medgiva införsel i lön. Då bosättningslån utlämnas utan annan säkerhet

än den, som ligger i låntagarens personliga vederhäftighet, vore det i och

för sig icke omotiverat att med avseende å lånens indrivning ställa även denna

utväg öppen. Kommissionen har emellertid trott sig böra räkna med att

ett medgivande av införsel i lön såsom indrivningsmedel för ifrågavarande

lån icke skulle uppbäras av en allmän folkmening och har icke ansett sig

kunna tillråda en bestämmelse av denna innebörd. Kommissionen vill

emellertid framhålla, att, därest erfarenheterna framdeles skulle göra det

erforderligt, denna fråga står öppen för förnyat övervägande. Tillsvidare

föreslår kommissionen, att oguldna belopp skola kunna utmätas utan föregående

lagsökning eller domstolsförfarande i samma ordning som redan gäller

beträffande vissa andra avgifter.

Kommissionen övergår härefter till frågan örn bosättningslånens finansiering.

Såsom ovan förutsatts, torde de ifrågavarande statliga bosättnings
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

lånen böra utgå av en särskild för ändamålet inrättad statlig lånefond, förslagsvis

benämnd statens bosättningslånefond. Denna lånefond synes, liksom

de flesta andra utlåningsfonder, böra ställas under statskontorets förvaltning.

Till förfarandet vid lånens beviljande, utlämnande och återbetalande

ävensom till frågan örn de organ, som därvid skola anlitas, återkommer

kommissionen i det följande.

Då kommissionen i det föregående uttalat sig för att utlåningsräntan för

bosättningslånen bestämmes att icke understiga statens upplåningsränta och

då således icke, i den mån inbetalningarna i rätt ordning fullgöras, någon

ränteförlust kommer att inträda för fonden, bör denna helt kunna utgå

av lånemedel. Däremot böra, som ovan sagts, verkställda avskrivningar samt

kostnaderna för administrationen täckas av skattemedel.

Med hänsyn till att närmare erfarenheter rörande den här behandlade

utlåningsrörelsens utveckling och erforderliga omfattning äro nödvändiga

för bedömandet av frågan örn utlåningsfondens storlek, anser sig kommissionen

icke kunna ingå på några beräkningar av det framtida låneanslagsbehovet.

Kommissionen hyser den uppfattningen, att man här bör framgå

med försiktighet och åtminstone för de närmaste åren förutsätta jämförelsevis

begränsade låneanspråk. Då verksamheten därtill under sitt första

skede måste noggrant planläggas och verksamheten därvid blott så småningom

kan komma i gång, har kommissionen stannat vid att för budgetåret

1936/1937 föreslå uppläggandet av en lånefond å 3 miljoner kronor.

Med avseende å organisationen av den utlåningsrörelse, varom här är

fråga, har kommissionen haft åtskilliga olika alternativ under övervägande.

Härvid har kommissionen utgått från att det kan bliva nödvändigt att skilja

mellan dels sådana organ, som skola hava att besluta, huruvida lån i de särskilda

fallen skola utgå, och dels sådana organ, som skola hava att utlämna

lånen och eventuellt även handhava uppbörden och indrivningen därav.

Övervägas måste även om några andra organ eller institutioner än de nyss

åsyftade böra hava att yttra sig över låneansökningarna eller lämna uppgifter

till grund för prövning av desamma.

Ur vissa synpunkter kunde det synas naturligt att anlita de enskilda sparbankerna

såsom organ för utlämnandet av bosättningslån, varvid sparbankerna

före lånefrågornas avgörande borde inhämta yttrande från vederbörande

kommunalnämnd eller annan kommunal institution rörande de lånesökandes

behov av lån och skötsamhet m. m. Det må erinras om att sparbankerna

av kommissionen föreslagits skola handhava en väsentlig del av

arbetet med det planmässiga sparandet i ungdomsåren och att denna verksamhet

framdeles så till vida förutsättes få ett visst samband med utlämnandet

av bosättningslånen, som vid prövningen av låneansökningar icke ringa

avseende bör fästas vid örn vederbörande fullföljt ett sådant sparande. \tterligare

kan som skäl för en sådan lösning av organisationsfrågan anföras,

att sparbankerna representera en betydande erfarenhet i fråga örn kreditgivning

samt uppbörd och indrivning av lån och att de även kunna förväntas

besitta en för utlåningsrörelsen betydelsefull orts- och personkännedom.

Emellertid kan å andra sidan anföras, att det i förevarande fall icke blir

fråga om kreditprövning av samma art som då fråga är örn mera bankmässig

utlåning, eftersom särskild säkerhet för bosättningslån icke skall erfordras,

samt vidare, att till grund för utliimnandet av bosättningslån måste ligga

vissa sociala syftemål, vilka icke, åtminstone icke tillnärmelsevis i samma

grad, kunna och böra vara normgivande för sparbankernas kreditgivning.

Vad som emellertid främst framstår såsom hinder mot sparbankernas an
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

vändande såsom organ för den ifrågavarande låneverksamheten är, att det

måste möta betänkligheter att åt enskilda bankföretag, visserligen av allmännyttig

karaktär, anförtro dispositionsrätten över rent statliga medel, så mycket

mer som icke här, såsom vid hypoteksbelaning, bestämda gränser kunna

angivas, utan utlåningen måste bliva beroende av mera allmänna överväganden

rörande lämpligheten av att lånesökande kommer i åtnjutande av

lån. I varje tall skulle det, om man beträdde denna väg, bliva behövligt att

skapa en central myndighet för övervakning av utlåningsrörelsens handhavande.

Ur nu senast anförda synpunkter skulle det förefalla mera lämpligt, att

någon kommunal institution — exempelvis kommunalnämnden — anförtroddes

att besluta om beviljande av bosättningslån. De kommunala organen

äga god kännedom örn ortsbefolkningens förhållanden. Likväl har kommissionen

funnit avgörande skäl tala emot en anordning av denna natur.

Sålunda möter det enligt kommissionens uppfattning även vissa betänkligheter

mot att låta en helt och hållet å statsmedel vilande utlåningsrörelse

handhavas av kommunala organ. Vidare skulle beviljandet av bosättningslån

härigenom decentraliseras i så hög grad, att det bleve tämligen ogörligt

att ernå någon enhetlighet i tillämpningen av de för bosättningslånen fastställda

grunderna.

Det skulle även kunna ifrågasättas, huruvida icke postsparbanken kunde

handhava beviljandet av bosättningslånen. Härvid skulle lämpligen postanstalterna

utgöra de lokala organen för rörelsen och dessa antingen hava

att själva besluta om låns beviljande, varvid besvär skulle kunna anföras hos

generalpoststyrelsen, eller ock åtminstone hava att sörja för den förberedande

utredningen av lånefrågorna och att med till- eller avstyrkande överlämna

låneansökningarna till generalpoststyrelsen, vilken därefter på grundval

av den förebragta utredningen skulle hava att bifalla eller avslå ansökningarna.

Emellertid får kommissionen erinra om att den utlåning, som

för närvarande äger rum från postsparbankens sida, sker centralt och icke

genom postanstalternas förmedling. Såvitt kommissionen kan finna kunna

postanstalterna, åtminstone av lägre grad, knappast på grund av sin hittillsvarande

verksamhet väntas äga tillräckliga förutsättningar att med tillgodoseende

av samtidigt kreditgivningssvnpunkter och mera allmänna sociala

synpunkter utöva den ifrågavarande utlåningen eller verkställa de utredningar,

som skulle ligga till grund för verkstyrelsens beslut.

Kommissionen framlägger i annat sammanhang förslag om tillsättande av

en särskild nämnd, betecknad statens familje- och barnanämnd, med uppgift

att handhava vissa andra betydelsefulla av befolkningsfrågan betingade uppgifter.

Det ligger nära till hands att överväga, om icke den sålunda ifrågasatta

centrala nämnden även med fördel skulle kunna anförtros beviljandet

och utlämnandet av bosättningslånen. Vad först angår realprövningen av

örn lån böra beviljas eller icke torde nämnden i fråga komma att företräda

sådana allmänna synpunkter, som böra ligga till grund för en dylik prövning.

Det måste härvid förutsättas, alt nämnden finge tillgång till yttrande

från kommunal institution rörande lånesökandes skötsamhet och behov av

lån jämte andra uppgifter, vilka äro av betydelse för prövningen av låneansökningarna.

Förvisso kan det icke utan skäl med avseende å här ifrågasatta

anordningar yppas farhågor för att den centrala nämnden vid utövandet

av den ifrågavarande verksamheten komme att i stor utsträckning vara

hänvisad till skriftliga andrahandsuppgifter rörande lånesökande, medan

den icke komme att besitta önskvärd orts- och personkännedom för att kunna

grunda prövningen på eget omdöme om förhållandena i de särskilda fallen.

Ur nu berörda synpunkt skulle det uppenbarligen kunna vara till för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

39

del. om avgörandet av lånefrågorna i första instans uppdroges at mindre

nämnder, förslagsvis en för varje län. Dessa lokala lånenämnder, vilka

lämpligen borde utses av den centrala nämnden, skulle synas hava förutsättningar

att lättare än centralorganet bilda sig en uppfattning örn de pa

lånefrågornas bedömande inverkande omständigheterna. Principfrågor av

tveksam natur skulle underställas den centrala nämnden, vilken även skulle

utgöra besvärsinstans och övervaka de lokala nämndernas verksamhet. Det

säger sig självt, att det arbete, som härvid skulle falla på den centrala nämnden,

skulle bliva av ojämförligt mindre omfattning än om denna själv skall

hava att pröva alla låneansökningar. Kommissionen kan hänvisa till att en

liknande organisation redan finnes på kreditgivningens område, nämligen i

centralnämnden för ackordslån och därunder sorterande lånenämnder. Emellertid

har kommissionen — trots de fördelar, som onekligen skulle vara förenade

med inrättandet av lokala nämnder — likväl funnit sig böra övergiva

denna tanke. Kommissionen hyser nämligen starka principiella betänkligheter

mot att inrätta nya institutioner enbart för ifrågavarande lånerörelse,

i all synnerhet innan erfarenheten givit vid handen att denna kommer

att vinna en större utbredning, och utgår för övrigt från att den centrala

nämnden dels genom en lämplig sammansättning och dels genom efter

hand vunna erfarenlieter såväl från utlämnandet av bosättningslånen som

även från sin familjesocialt inriktade verksamhet i övrigt kan förväntas komma

att besitta sådana kvalifikationer, som erfordras tor att på ett tillfredsställande

sätt handhava prövningen av ansökningarna om bosättmngslan. I

enlighet med vad nu anförts förordar befolkningskommissionen, att beslutanderätten

om bosättningslånens beviljande anförtros åt den statens fa
-

milje- och barnanämnd, varom ovan nämnts.

Vad angår utbetalningen av bosättningslånen samt uppbörden och indrivningen

av förfallande räntor och amorteringar kan ifrågasättas, huruvida

även dessa bestyr böra åvila förenämnda centrala nämnd eller om de

i stället kunna och böra åläggas någon annan institution. Även örn den centrala

nämnden kan antagas komma att förvärva sig goda kvalifikationer att

pröva, när bosättningslån böra beviljas, är därmed uppenbarligen icke sagt,

att denna nämnd även kommer att kunna på bästa och mest rationella sätt

handhava utbetalningen av lånen och övervaka återbetalningen av desamma

ävensom i förekommande fall sörja för indrivningen. Visserligen vill dej

synas, som örn hinder icke boede möta att lägga utbetalningen av lånen pa

nämnden, så mycket mindre som nämnden, enligt vad kommissionen i annat

sammanhang föreslår, skall hava att utbetala vissa penningmedel för andra

ändamål och sålunda oberoende av bosättningslånen kommer att utöva en

ganska omfattande kassarörelse. I motsats till vad fallet är med avseende a

bosättningslånen ifrågakommer emellertid för dessa andra utbetalningar av

medel i regel icke någon motsvarande återbetalningsskyldighet och följaktligen

icke heller någon övervakning av fullgörandet av sådan återbetalning

eller några indrivningsåtgärder. Det torde möta svårigheter och föranleda

icke oväsentliga kostnader att giva den centrala nämnden en sådan organisation,

att den sattes i stånd att handhava uppgifter av nu sist berörd art.^

Kommissionen har med hänsyn till vad nu anförts sökt en utväg att låta

den centrala nämnden anlita någon annan institution för övervakning av

bosättningslånens återbetalning och indrivning och har därvid fäst uppmärksamheten

vid möjligheten av att generalpoststyrelsen skulle kunna handhava

här berörda uppgifter. Kommissionen bär visserligen icke kunnat tillstyrka, att

prövningen av låneansökningarna ålägges detta ämbetsverk, men baller före

att saken ställer sig på ett annat sätt, då det blott gäller lånens utbetalning

och uppbörden av förfallande räntor och amorteringar. Generalpoststyrel
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

sen ager nämligen goda förutsättningar för att effektivt kunna övervaka ett

jlantagarklientel och äger i postgirokontoret och postsparbanken organ för

att effektivt kunna handhava uppbörd och indrivning. Det synes uppenbart,

att ‘i''en. utbetalningen av lanen med fördel kunde anförtros åt postverket.

1^ a grund a\ det nu anförda har kommissionen funnit frågan örn organisationen

av den ifrågavarade utlåningsrörelsen erhålla sin bästa lösning, om

prövningen av laneansökningarna lägges i händerna på den förut omnämnda

centralnämnden men utbetalningen av beslutade lån samt uppbörden och indrivningen

av amorteringar och räntor uppdrages åt generalpoststyrelsen.

Kommissionen vill härefter övergå till att närmare angiva, huru kommissionen

tanker sig att förfarandet i låneärenden lämpligen skulle ordnas.

Det säger sig självt, att sökande av bosättningslån, för att den centrala

nämnden skall erhålla möjlighet att på ett tillfredsställande sätt pröva

sökandenas behov av lån och deras utsikter att kunna återbetala lånen, måste

iamna tämligen detaljerade upplysningar i åtskilliga hänseenden, som liärvid

aro av betydelse. Dessa upplysningar böra av naturliga skäl avse de

s.„aonc*es ekonomiska förhållanden — sålunda inkomster och utgifter samt

tillgångar och skulder — samt vidare även omständigheter, vilka äro ägnade

att åtminstone i någon mån giva en allmän uppfattning örn deras ekonomiska

framtidsutsikter. För bedömandet av sökandenas ekonomiska förtacksamhet

bör av sökandena uppgivas, om de gjort några besparingar. I

enlighet med vad förut utvecklats bör sålunda, i den mån arbetet på organiserandet

av ett planmässigt sparande i ungdomsåren resulterat i en mera

utbredd sadan verksamhet, vid ansökan fogas intyg från vederbörande kreditinrättning

örn den sparverksamhet, sökandena utövat. I förekommande

fall, likaledes i anslutning till vad förut framhållits, böra sökandena i ansökningen

meddela, om några särskilda omständigheter förelegat, som försvarat

för dem att göra besparingar, såsom sjukdom, arbetslöshet eller försörjningsplikt.

Med avseende a sökandenas behov av lån bör uppgivas, örn

anledning finnes att påräkna, att anhöriga eller andra komma att bidraga

till bosättningen eller annorledes lämna ekonomiskt bistånd i samband med

äktenskapets ingående. Slutligen bör i låneansökning meddelas, till vilka

huvudsakliga ändamål sökandena hava för avsikt att använda eventuellt erhållet

lån ävensom de ungefärliga kostnaderna, och må jämväl i detta avseende

erinras örn vad förut anförts.

Det torde böra ankomma på den centrala nämnden att fastställa formulär

till laneansökningar med därtill fogade upplysningar om de uppgifter de

lanesökande hava att avgiva.

Såsom av det föregående framgår, anser kommissionen nödvändigt, att

den centrala nämnden vid prövningen av ansökningar om bosättningslån

kan bygga pa yttranden tran något lämpligt lokalt organ, vilket såväl

kan bestyrka de av sökandena lämnade uppgifterna som även på grundval

av en personlig kännedom om lånesökandena uttala sig om huruvida

förutsättningarna för lån äro uppfyllda. För fullgörandet av dessa nu berörda

uppgifter kunna flera lokala organ komma i fråga, såsom kommunalnämnd

eller drätselkammare, barnavårdsnämnd eller pensionsnämnd eller

viss ledamot av dylikt kommunalt organ. Kommissionen har stannat vid

att föreslå i stad ordföranden i drätselkammaren och på landet ordföranden

i kommunalnämnden eller municipalnämnden.

Särskilt i större kommuner eller städer torde det emellertid av organisatoriska

skäl ofta möta svårigheter för respektive ordförande i kommunalnämnd,

municipalnämnd eller drätselkammare att omhänderhava de uppgifter,

som här avses. I dylika kommuner liksom även i andra kan förhål
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

landet vidare vara det, att annan person inom eller utom nämnden eller

drätselkammaren är mera lämpad för eller intresserad av ifrågavarande

verksamhet. Det torde därför böra stå vederbörande kommun fritt att utse

annan person att fullgöra ifrågavarande uppgift. Hinder synes heller icke

böra möta, att flera personer utses att tillsammans utgöra en kommitté för

handläggandet av de bestyr, som hava samband med ifrågavarande låneansökningar.

I fall annan eller andra än nämndens eller drätselkammarens

ordförande utsetts att fullgöra ifrågavarande uppdrag, bör meddelande härom

tillställas den centrala nämnden. De kommunala funktionärer, som

medverka vid behandlingen av ansökningar om bosättningslån, torde med

ett gemensamt ord kunna betecknas såsom ortsombud.

Vad härefter angår de uppgifter, som böra ankomma på ortsombuden,

lära dessa till en början böra, där sådant erfordras, vara lånesökande behjälpliga

med råd vid låneansökningars uppsättande. Kommissionen har

även framhållit önskvärdheten av att råd givas de lånesökande rörande

deras bosättningsplan, men därvid jämväl understrukit, att dessa råd icke

få givas i sådana former, att de för de lånesökande te sig såsom ett obehörigt

förmynderskap. Vidare böra ortsombuden i möjligaste mån pröva,

örn de av sökandena lämnade upplysningarna äro med sanningen överensstämmande.

Denna prövning bör avse, såväl att icke några upplysningar

av vikt äro utelämnade som att förekommande upplysningar äro riktiga och

tydligt avfattade.

Ortsombuden böra även hava att komplettera ansökningshandlingarna

med en del omdömen rörande sökandenas personliga egenskaper eller i

övrigt av vikt för bedömandet av låneansökningarna. De böra sålunda uttala

sig om, huruvida de allmänna förutsättningar, som enligt det förestående

böra gälla för erhållande av lån, äro uppfyllda, alltså örn sökandena

äro i behov av medel för anskaffandet av erforderliga bosättningsföremål

eller för tillgodoseende av annat ändamål, för vilket lån kan beviljas, samt,

mera allmänt, örn lånen äro tillrådliga ur de sökandes egna synpunkter och

om sökandena gjort sig kända för skötsamhet och ekonomisk vederhäftighet

och förtänksamhet samt sparsamhet. Med avseende å av lånesökande

ådagalagd sparvilja böra ortsombuden tillse, att i förekommande fall intyg

från sparbank är fogat vid låneansökningen angående fullföljt planmässigt

sparande. I andra fall torde ortsombuden böra angiva de omständigheter,

som enligt deras förmenande kunna hava hämmat sökandenas sparförmåga,

exempelvis kostnader för utbildning, underhållsskyldighet m. m.

På grundval av den kännedom örn sökandena och deras behov av lån,

som ortsombuden förutsättas äga, böra de även giva ett allmänt uttalande

örn huruvida enligt deras mening bosättningslån bör beviljas, samt därjämte

yttra sig över till vilket belopp lånet bör bestämmas och inom vilken tid det

bör vara slutamorterat samt vilka betalningsterminer, som lämpligen böra

fastställas för inbetalningarnas fullgörande. En sådan avvägning bör, såsom

av det föregående framgår, ske med hänsyn såväl till sökandenas behov

av lån som till deras utsikter att kunna återbetala de lån, som erhållas.

Med avseende å (leii anordning, som bör väljas för ortsombuds hörande,

synes det lämpligaste vara, att lånesökande ingiva sin ansökan till vederbörande

ortsombud och att detta å ansökningsblanketten tecknar de upplysningar,

som ovan avses. Härefter böra ortsombuden själva vidarebefordra

sålunda kompletterad ansökning till den centrala nämnden.

Det ligger i sakens natur, att det yttrande, varom här är fråga, bör avgivas

av ortsombudet i den kommun, där sökandena äro bosatta. Örn sökandena

äro bosatta inom olika kommuner, bör låneansökningen förslagsvis först

avlämnas lill ortsombudet i den kommun, där mannen är bosatt, varefter

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

ansökningen med ortsombudets yttrande antingen av denne eller genom sökandena

vidarebefordras till motsvarande förtroendeman inom kvinnans

hemortskommun, eller sedermera av den centrala nämnden remitteras till

denne sistnämnde.

I detta sammanhang må erinras örn vad ovan föreslagits, nämligen att ansökan

örn bosättningslån skall avgivas inom ett år efter äktenskaps ingående.

Utgången av denna frist torde böra knytas till ansökningens avlämnande

till ortsombud.

Sedan låneansökan med därå tecknat yttrande inkommit till den centrala

nämnden och denna i förekommande fall införskaffat erforderlig kompletterande

utredning i ärendet, bär nämnden att upptaga detsamma till avgörande.

Nämnden skall därvid på grundval av de uppgifter, som lämnats av

lånesökandena, och det av ortsombudet avgivna yttrandet ävensom i övrigt

tillgängligt material pröva, huruvida de villkor och förutsättningar äro uppfyllda,

som enligt det föregående böra gälla och vara för handen. Där nämnden

finner, att lån bör beviljas, har nämnden även att, med hänsynstagande

till lånesökandenas behov av lån och deras inkomstutsikter för framtiden,

bestämma lånebeloppets storlek samt lånetid och amorteringsvillkor.

Ehuru nämnden visserligen vid sin behandling av lånefrågorna i hög grad

blir beroende av de utlåtanden, som avgivas av ortsombuden, måste nämnden

likväl eftersträva att såvitt möjligt självständigt bedöma och värdesätta

de olika faktorer, som böra vara avgörande för örn lån bör beviljas eller

icke. Endast härigenom kan för övrigt den likformighet i tillämpningen

vinnas, som är en av fördelarna med centraliseringen av lånefrågornas avgörande.

Kommissionen har redan i ett tidigare sammanhang antytt, att arbetet

med prövningen av lånefrågorna kan förväntas komma att bliva av icke

ringa omfattning. Framhållas må även, att ansökningarna av naturliga skäl

böra bringas till avgörande med så stor skyndsamhet, som omständigheterna

medgiva. Det blir på grund härav nödvändigt, att den centrala nämnden,

därest dess granskning av låneansökningarna skall bliva ej endast formell,

erhåller en möjligast effektiv organisation. Då emellertid frågan härom av

kommissionen behandlas i annat sammanhang, saknar kommissionen anledning

att här närmare uppehålla sig vid detta ämne. Dock vill kommissionen

i det följande något vidröra ett par detaljfrågor sammanhängande

med det avsedda samarbetet mellan nämnden och generalpoststyrelsen.

Där den centrala nämnden finner lån böra beviljas, bör nämnden i sitt

beslut angiva lånets belopp samt villkoren för lånet, d. v. s. räntesats, återbetalningstid

och betalningsterminer. Det synes i regel vara lämpligt, att

viss tid bestämmes, inom vilken lånet skall vara till fullo uttaget, vid äventyr

att rätten till utkommande av ej lyftat belopp skall vara förverkad.

En sådan föreskrift är bland annat motiverad med hänsyn till att i annat

fall en del lån skulle kunna under en längre tid kvarstå såsom beslutade,

utan att de kanske utbetalades.

Kommissionen har övervägt frågan örn anordnande av besvärsrätt över

den centrala nämndens beslut i låneärende. Även örn införandet av en dylik

rätt kunde synas tilltalande ur principiella synpunkter, har kommissionen

likväl stannat för att föreslå förbud mot fullföljande av talan i förevarande

ärenden. Kommissionen har grundat detta sitt förslag främst på den omständigheten,

att det icke föreligger någon egentlig subvention i den föreslagna

låneverksamheten; och därför heller icke sådant intresse för de lånesökande,

som nödvändiggör införande av klagorätt. Härtill komma de säkerligen

mycket betydande praktiska olägenheter, som torde uppstå, därest det

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

lämnades möjlighet för de lånesökande att draga dessa ärenden under Kungl.

Maj:ts prövning.

Sedan nämnden fattat sitt beslut i ett låneärende, skall lånet utbetalas.

Denna utbetalning har i det föregående föreslagits skola ombesörjas av generalpoststyrelsen,

och nämnden har följaktligen att lämna generalpoststyrelsen

meddelande om beslut angående lån jämte anvisning rörande utbetalandet

härav.

Med avseende å behandlingen inom generalpoststyrelsen av sålunda till

utbetalning anvisade lån, bär redan i det föregående framhållits, att generalpoststyrelsen

i postsparbanken och postgirokontoret äger lämpliga organ

för handhavandet av ifrågavarande verksamhet. Dessa institutioner kunna

med fördel anlitas såväl för utbetalningen av lånen som för uppbörden och

indrivningen. Postverkets lokala organisation medgiver en effektiv övervakning

av låntagareklientelet. Det borde varken vara behövligt eller lämpligt

att här göra några uttalanden med avseende å frågan, örn postverkets

arbete med ifrågavarande lån bör läggas å postsparbanken eller postgirokontoret,

ej heller att i övrigt ingå på frågan örn handläggningen inom postverket

av den nu berörda verksamheten. Kommissionen kan alltså beträffande

utlämnandet av lånen och uppbörden av amorteringar och räntor inskränka

sig till vissa allmänna påpekanden.

Innan generalpoststyrelsen utlämnar beviljat lån, böra låntagarna avgiva

skuldförbindelse, vari de ikläda sig solidariskt ansvar för lånet. Men vidare

bör dessförinnan även hava styrkts, att låntagarna ingått äktenskap med

varandra.

Kommissionen har tidigare redogjort för de omständigheter, som böra

möjliggöra uppskov med inbetalning eller befrielse från viss del av återstående

lånebelopp eller av helt sådant belopp, ävensom de förhållanden, vid

vilka lånet kan uppsägas till omedelbar återbetalning. Beslut i sådana avseenden

fattas av den centrala nämnden, i förekommande fall på förslag av

generalpoststyrelsen.

Om låntagare, som icke erhållit befrielse från eller uppskov med inbetalning

av räntor och amortering, underlåter att i riktig ordning fullgöra sådan

inbetalning, eller om låntagare, som fått sitt lån uppsagt till omedelbar återbetalning,

brister härutinnan, har generalpoststyrelsen att, i förekommande

fall efter meddelad varning och betalningsföreläggande, skrida till indrivningsåtgärder.

Ehuru vid den organisatoriska anordning med avseende å bosättningslånen,

vilken i det föregående förordats, den centrala nämnden och generalpoststyrelsen

komma att hava sinsemellan åtskilda uppgifter, måste det likväl,

för att ifrågavarande verksamhet skall kunna bedrivas effektivt och

rationellt, förutsättas att samverkan anordnas mellan de båda institutionerna.

För nämnden måste det vara av betydelse att erhålla fortlöpande

underrättelser om till vilka belopp låneutbetalningar skett samt huru uppbörden

och indrivningen av amorteringar och räntor utfalla. Även från

generalpoststyrelsens sida sett blir ett nära samarbete mellan de båda administrativa

organen i olika hänseenden nödvändigt. Detta önskemål bör beaktas

vid verksamhetens planläggning. Som exempel må hänvisas till att

generalpoststyrelsen vid uppläggandet av det kortregister över låntagare, sorn

lärer bliva behövligt, torde böra samråda med nämnden. Vidare torde även

formulär till skuldförbindelser m. m. böra fastställas efter samråd mellan

de båda myndigheterna. En viss praxis beträffande grunderna för inbetalningsuppskov,

återbetalningsbefrielse m. m. torde även bäst bliva stadfäst

efter samråd mellan de båda institutionerna.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

o Med avseende å kostnaderna för administrationen av den här föreslagna

låneverksamheten, vilken står i nära sammanhang med kostnaderna för den

ovan föreslagna centrala nämnden, behandlar kommissionen denna fråga

i annat sammanhang.

I enlighet med i detta kapitel uppdragna riktlinjer och gjorda förslag har

kommissionen utarbetat förslag till Kungörelse angående statliga bosättningslån,

vilket författningsförslag är såsom bilaga fogat till betänkandet.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Bilaga 1.

Förslag

till

Kungörelse angående statliga bosättningslån.

Härigenom förordnas som följer:

Om villkor för statliga bosättningslån m. m.

1 §•

I samband med äktenskaps ingående må äkta makar av statsmedel erhålla

lån enligt de i denna kungörelse meddelade bestämmelser.

Sådant lån skall hava till ändamål att lämna tillgång till inköp av möbler

eller andra bosättningsföremål, vilkas anskaffande föranledes av äktenskapets

ingående, eller att underlätta förvärv av eget hem eller igångsättande

av rörelse i samband med äktenskapets ingående eller att tillgodose annat

därmed jämförligt ändamål.

Lånen betecknas i kungörelsen såsom b o sätt ning slån.

2 §.

Bosättningslån beviljas endast örn båda de lånesökande äro eller i samband

med äktenskapets ingående bliva svenska medborgare.

3 §•

Såsom villkor för erhållande av bosättningslån skall gälla:

att de lånesökande äro i behov av medel för anskaffandet av erforderliga

bosättningsföremål eller för tillgodoseendet av annat i 1 § avsett ändamål;
att

lånets upptagande är tillrådligt med hänsyn till de lånesökandes egna

villkor och intressen; samt

att de lånesökande gjort sig kända för skötsamhet, vederhäftighet och

ekonomisk förtänksamhet samt, där betingelser härför förelegat, ådagalagt

sparvilja.

4 §.

Bosättningslån må ej beviljas till högre belopp än ettusentrehundra kronor

och ej heller till lägre belopp än trehundra kronor.

5 §•

Bosättningslån skall förräntas efter fast, vid lånets beviljande bestämd

räntefot. Denna fastställes av Konungen och må icke understiga medelräntan

för statens upplåning mot obligationer under det budgetår, som närmast

föregått det, varunder lånet beviljats.

Ä bosättningslån skall erläggas amortering. Amorteringstiden må, där ej

särskilda förhållanden annat föranleda, icke överstiga fyra år och må i intet

fall fastställas till längre tid än sex år.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Amortering och ränta skola erläggas var tredje månad, där ej på grund

av särskilda omständigheter annat bestämmes.

Det är låntagarna obetaget att före eljest fastställd tid inbetala oguldet lån

eller del därav.

Om förfarandet i låneärenden m. m.

6 §•

Frågor örn beviljande av bosättningslån avgöras av statens familje- och

barnanämnd.

Såsom ortsombud i kommunerna med uppgift att till statens familje- och

barnanämnd avgiva yttrande över ansökningar örn bosättningslån medverka,

där kommun ej annorlunda beslutar, i stad ordföranden i drätselkammaren

och pa landet ordföranden i kommunalnämnden eller i municipalnämnden.

7 §•

Ansökan om bosättningslån göres av trolovade eller äkta makar å blankett,

vartill formulär fastställes av statens familje- och barnanämnd.

Sådan ansökan skall avlämnas till ortsombudet inom den kommun, där

de lanesökande äro bosatta, eller, örn de äro bosatta inom olika kommuner,

inom den kommun, där mannen är bosatt, senast ett år efter äktenskapets

ingående.

8 §.

Det ortsombud, som mottagit ansökningen, tecknar därå yttrande dels

rörande riktigheten av de uppgifter, som meddelats av sökandena, och dels

i de andra hänseenden, som angivas å formuläret till låneansökan. Är kvinnan

bosatt inom annan kommun, skall nämnda ortsombud därefter översända

handlingarna till ortsombudet därstädes; och skall jämväl denne å

ansökningen teckna yttrande som nyss är sagt.

Det ortsombud, som sist handlagt ärendet, skall därefter utan dröjsmål

översända samtliga handlingar till statens familje- och barnanämnd.

9 §•

Sedan handlingarna inkommit till statens familje- och barnanämnd och i

förekommande fall ytterligare utredning införskaffats, beslutar nämnden i

ärendet.

Nämndens beslut skall ofördröjligen tillställas en av sökandena.

10 §.

Statens familje- och barnanämnds beslut rörande bosättningslån må ej

överklagas.

11 §.

Da bosättningslan beviljats av statens familje- och barnanämnd, lämnar

nämnden ofördröjligen meddelande därom till generalpoststyrelsen.

12 §.

Då generalpoststyrelsen mottagit meddelande om beviljat bosättningslån,

ombesörjer styrelsen lånets utbetalande till sökandena. Dessa skola dessförinnan

hava till styrelsen avlämnat skuldförbindelse, vari de iklätt sig soli
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

dariskt ansvar för lånets återbetalning, ävensom bevis om att de ingått äktenskap.

13 §.

Förfallen ränta och amortering å bosättningslån skall, i överensstämmelse

med de villkor, som fastställts vid låns beviljande, inbetalas till generalpoststyrelsen.

Statens familje- och barnanämnd äger medgiva uppskov med betalning av

ränta eller amortering.

14 §.

I händelse någon av låntagarna avlider, kan statens familje- och barnanämnd,

om lånets återbetalning härefter skulle bereda den efterlevande synnerlig

svårighet, medgiva befrielse från återbetalningsskyldighet med avseende

å hela återstående lånebeloppet eller del därav.

15 §.

Statens familje- och barnanämnd äger besluta örn uppsägning av lån till

omedelbar betalning, där det befinnes, att låntagare genom oriktig uppgift

föranlett lånets beviljande eller visat försumlighet att erlägga föreskriven

ränta eller amortering eller annorledes brutit mot vad i lånevillkoren är föreskrivet,

så ock eljest när sådana förhållanden inträffat, att låntagarna med

hänsyn till det med lånet avsedda syftet uppenbarligen icke längre böra få

tillgodonjuta lånet.

16 §.

För förfallna räntor och amorteringar å bosättningslån må utmätning äga

rum utan föregående dom eller utslag.

Särskilda bestämmelser.

17 S.

Bosättningslån utgår av den utlåningsfond, som å riksstaten anvisats för

ifrågavarande ändamål (statens bosättningslånefond).

Fonden förvaltas av statskontoret, som har att på anfordran till generalpoststyrelsen

utbetala för lånerörelsen erforderliga medel.

18 §.

I fall som avses i 14 §, så ock då eljest ingen eller ringa utsikt finnes, att

lån kommer att återbetalas, må statens familje- och barnanämnd meddela

beslut örn avskrivning.

19 §.

De ytterligare föreskrifter, som finnas erforderliga rörande villkoren för

åtnjutande av bosättningslån samt förfarandet i låneärenden och vad därmed

har samband, meddelas, där ej Konungen därom förordnar, av statens

familje- och barnanämnd.

Denna kungörelse träder i kraft den

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Bilaga 2.

P. M.

angående äktenskapsbildningen i Sverige.

Giftermålsfrekvensen i Sverige var under slutet av förra århundradet och vid

början av det innevarande fram till tiden för världskriget mycket låg. Årliga

antalet ingangna giftermål höll sig vid omkring 6 per 1 000 invånare, tidtals

till och med något därunder. Under krigsåren och därefter steg siffran

något och kulminerade år 1920 vid 7’3 °/oo. Efter någon nedgång under

1920-talets början steg frekvensen åter och nådde år 1934 den hittills högsta

siffran sedan 1860, nämligen 7''8 %>o; år 1933 var den 7''0 °/oo. Till en

betydande del beror giftermålstalens ökning på att de giftasvuxna åldrarnas

folkmängd ökats fortare än hela folkmängden, men till en del beror den på

en stegring av själva giftermålsintensiteten, sådan den framgår, om man uttrycker

giftermålens antal i de viktigare åldrarna i procent av den ogifta befolkningen

i motsvarande åldrar.

Vid jämförelse med andra länder finner man i dessa sistnämnda så gott

som överallt högre giftermålstal än i Sverige, med undantag likväl för

Norge, Island och Irland. Italien har de sista åren visat ungefär liknande

siffror som Sverige, men hade tidigare betydligt högre. I Finland stå siffrorna

också numera på ungefär samma nivå som i Sverige. Men redan på

så nära håll som i Danmark finner man giftermålstal, som genomgående

ligga gott och väl en enhet över de svenska. År 1933, då den svenska siffran,

som nyss nämnts, var 7-0 °/oo, var den danska 8’8 °/oo, sålunda nära två

enheter högre. Den tyska siffran har i allmänhet hållit sig betydligt över

den danska. De allra sista åren har man som bekant nått extraordinärt

höga giftermålssiffror i Tyskland.

Den låga giftermålsfrekvensen i Sverige uppstår dels genom att äktenskapen

ingås förhållandevis sent, d. v. s. att den genomsnittliga giftermålsåldern

är hög, dels genom att relativt många både män och kvinnor förbliva

ogifta. Till en del beror den på att omgiftesfrekvensen är låg. — Medelgiftermålsåldern

i Sverige har hållit sig mycket konstant genom de senaste

åren nämligen vid ungefär 29''4 år för män i första giftet och 26’4 för kvinnor

i första giftet. Egendomligt nog förmärkes snarast en stegring i giftermålsåldern

under de år, då giftermålsfrekvensen gått upp, antydande att uppgången

har något att göra med uppskjutande av giftermål från tidigare år.

I de länder, där giftermålsfrekvensen är så att säga habituellt högre än i

Sverige, är emellertid giftermålsåldern lägre: i Danmark t. ex. 27''7 år för

män i första giftet och 24-9 år för kvinnor i första giftet, sålunda för mankönet

1''7 och för kvinnkönet l-5 år lägre än i Sverige. Men även i Norge,

där giftermålsfrekvensen är lägre än i Sverige, är även medelgiftermålsål''dern

lägre, nämligen 28''7 för män och 26''0 för kvinnor i första giftet. Här

angivna siffror för Danmark och Norge avse femårsperioden 1926—1930.

Med en under en lång följd av år existerande låg giftermålsfrekvens följer

en för nativiteten ogynnsam civilståndsfördelning i de fruktsamma åldrarna.

Den för nativiteten viktigaste befolkningsgruppen utgöres av de

gifta kvinnorna under 45 års ålder. Denna grupp utgör i Sverige endast c:a

10 % av folkmängden och har — till stor del på grund av de yngre åldrarnas

(under 15 år) avtagande storlek —. ökat något sedan århundradets bör
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

jan, då den var 9 %>. I Danmark är motsvarande siffra för närvarande

över 11 %> och på grund av den lägre giftcrmålsåldern äro de gifta kvinnorna

i Danmark dessutom genomsnittligen yngre än de svenska. Den låga

giftermålsfrekvensen medför också att ett betydande antal kvinnor kvarstå

som ogifta då de lämna den fruktsamma åldern. I Sverige har vid 50 års

ålder över 20 % av de då kvarlevande kvinnorna icke ingått giftermål, medan

detta i Danmark är fallet med endast omkring 15 %>.

Betydelsen av ovan beskrivna förhållanden är, vad nativiteten beträffar,

högst avsevärd. Detta illustreras på ett förträffligt sätt av en jämförelse

mellan Sverige och Danmark. I dessa två länder äro de gifta kvinnornas

fruktsamhet mycket nära lika stor, och den högre nativiteten i Danmark

hänför sig därför helt till detta lands gynnsammare civilståndsfördelning.

I nedanstående tablå lämnas en jämförelse beträffande den äktenskapliga

fruktsamheten i Sverige och Danmark åren 1901—1925.

Barnaföderskor på 100 gifta kvinnor inom olika åldrar i Sverige oell Danmark.

15—20 20-25 25—30 30-35 35—40 40—45 45-50

1901—10 Sverige ........ 62 45 35 28 21 11-8 1T>

Danmark...... 51 45 35 25 18 8''1 0 9

1911—15 Sverige........ 59 40 30 23 18 9-4 l l

Danmark...... 46 40 30 22 16 7''0 0"

1916—20 Sverige........ 60 39 28 21 15 8''0 1’0

Danmark...... 44 37 27 20 14 6''2 0''6

1921—25 Sverige........ 60 35 24 18 13 6''6 0''9

Danmark...... 51 36 25 18 12 5''4 0’5

Som synes är jämförelsen snarast till Sveriges förmån, speciellt i den

yngsta åldersklassen, där den höga fruktsamheten dock för vår del beror på

ett ovanligt högt antal föräktenskapliga konceptioner. I de yngsta åldrarna

ingås nämligen hos oss äktenskapen i det övervägande antalet fall därför,

att ett barn redan är väntat. Vidare är det bekant att den utomäktenskapliga

fruktsamheten och nativiteten är vida större i Sverige än i Danmark.

Man skulle därför snarast vänta att Sverige skulle hava den högre

nativiteten, och det är så mycket mera värt uppmärksamhet, att det tvärtom

är Danmark som går före. Det rör sig här icke endast om en obetydlighet

utan örn en högst väsentlig skillnad, i det att Danmark under den betraktade

tidsperioden uppvisat ett födelsetal, som, uttryckt per 1 000 invånare,

ligger icke mindre än c:a 3 å 4 enheter över den svenska siffran, såsom

framgår av följande tablå:

Födelsetal per t 000 invånare

Sverige

Danmark

Differens

1901—05 ..............

............... 26''1

29-0

2-9

1906-10 ..............

............... 25''4

28-2

2-8

1911—15..............

............... 23-1

25-7

2-6

1916-20..............

............... 21-2

24-0

2-8

1921-25 ..............

............... 19l

22-3

3-2

1926-30 ..............

............... 15-9

19-4

3-5

1931 ..............

............... Un

18-0

3-2

1932 ..............

............... 14*5

18-o

3ft

1933 ..............

............... 13-7

17-3

3-fi

1934 ..............

............... 13-7

17-8

4-1

En höjning av vår giftermålsfrekvens till samma höjd sorn Danmarks

skulle således — givetvis först efter förloppet av en viss tid — höja vår nativitet

med allra minst tre enheter utöver den nivå, vid vilken den skulle

ställa sig vid oförändrad giftermålsfrekvens. Då den nativitet, sorn erford
4—300029
-

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

ras i en stationär befolkning, blott är c:a 16 °/oo och vid lägre dödlighet än

nu ligger ännu lägre, är en faktor som förorsakar en differens på 3 enheter

av synnerlig betydelse.

En jämförande översikt av giftermålsintensiteten i olika åldrar i Sverige

och Danmark framgår av följande sammanställning för åren 1926—1930:

Åldersår

Kvinnor som ingått första gifte,

årligen per 1 000 ogifta kvinnor

i motsvarande ålder ....

Män som ingått första gifte, årligen

per 1000 ogifta män i

motsvarande ålder..........

15—20 20—25 25-30 30—35 35—40 40—45 45—50

Sverige

10-0

73-8

95-3

61-6

31-6

16-4

8-6

Danmark

18-2

112-7

119-4

59-7

28-3

15-4

8-0

Sverige

0-2

33-0

95-6

95-6

62-8

36-3

20-3

Danmark

0-7

60-5

142-7

129-0

759

42-7

23-2

Sorn synes äro intensitetssiffrorna, särskilt i de yngre åldrarna, avsevärt

högre i Danmark än i Sverige. Det kräves en högst betydlig stimulering av

giftermålslusten och en förbättring av giftermålsmöjligheterna för ungt folk

i Sverige, örn vi skola komma i paritet med Danmark med avseende å giftermålsfrekvens.

En närmare analys av den svenska giftermålsintensiteten, t. ex. efter olika

yrken och samhällsklasser, är tyvärr omöjlig. Konforma yrkesuppgifter för

de nygifta å ena sidan och de ogifta å den andra stå icke till buds. Väl haiman

emellertid, för männens vidkommande, siffror över de nygiftas åldersfördelning

inom olika yrkesklasser efter de yrkesuppgifter, som vid giftermålets

anmälan å pastorsämbetena antecknas i lysnings- och vigselboken.

En beräkning av t. ex. medianåldern vid första giften, d. v. s. den ålder, under

vilken jämnt hälften av de bland yrkesgruppens ungkarlar ingångna

giftermålen ägt runi, kunde giva en viss översikt av rådande olikheter, ehuru

denna i viss mån blir svävande, då de ogifta yrkesutövarnas åldersfördelning

ställer sig mycket olika i de olika yrkena. För de fyra stora näringsgrupperna

jordbruk och binäringar, industri och bergsbruk, handel och

samfärdsel samt allmän tjänst och fria yrken äro mediantalen enligt 1932

års giftermålsstatistik respektive 28''8, 27''9, 28-6 och 29''2 år. Analyserar man

siffrorna vidare finner man inom jordbrukargruppen, att t. ex. hemmansägares

medianålder vid giftermål är betydligt över 30 år, medan jordbruksarbetarnas

ligger vid c:a 27 år. Vidare är medianåldern för handlande c:a

30 år, medan den för bodbiträden, handels- och lagerarbetare samt chaufförer

ligger vid 26 ä 27 år. För civila tjänstemän, officerare, präster, lärare

m. fl. ligger den ävenledes vid c:a 30 år. Inom industrien är det tyvärr

omöjligt att med användande av förefintliga publicerade siffror få fram

särskilda tal för företagare, tjänstemän och arbetare. Redan på den grund,

att man som regel blir företagare vid senare ålder än tjänsteman och tjänsteman

vid senare ålder än arbetare, är det emellertid högst troligt, för att

icke säga säkert, att medianåldrarna för de nygifta inom dessa grupper äro

högst för företagarna och lägst för arbetarna.

Regionalt betraktad ställer sig giftermålsfrekvensen rätt olika inom vårt

långsträckta lands skilda delar. Frånser man de nordligaste delarna av

Norrland, där såväl nativiteten som giftermålsfrekvensen är jämförelsevis

hög, är det egendomligt nog snarast så, att giftermålsfrekvensen är låg i trakter

med hög nativitet. Detta är fallet även om man tar hänsyn till skiljaktigheter

i åldersfördelningen. I de större städerna är giftermålsfrekvensen

särskilt hög i förhållande till invånarantalet, men dessa städer hava ju

en betydande inflyttning av ogift ungdom.

Sven D. Wicksell.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Bilaga 3.

Några numeriska beräkningar rörande resultatet av planmässigt

sparande.,

1. Antaganden.

Veckoavgift erlägges under 52 veckor per år, d. v. s. 4% veckoavgifter per

månad.

Å insatta medel tillgodoräknas ränta fr. o. m. nästföljande månadsskifte.

Konto gottskrives med helårig ränta samt ränta på ränta per den 31 december.

Räntefot 4 %.

2. Tabeller.

Grundtabellen A anger det efter visst antal år sparade kapitalet vid en

veckoinbetalning av en krona.

Tabell B anger för varje år det genom en sparbanksbok lydande å grundbeloppet

5 kronor enligt följande schema hopsparade kapitalet: Från 0 till

12 år 25 öre i veckan, från 12 till 18 år 50 öre i veckan samt från 18 till 28 år

1 krona i veckan.

Tabell C anger förloppet av kapitalökningen enligt följande sparplan:

Från 15 till 18 år 1 krona per vecka, från 18 till 21 år 2 kronor per vecka

samt från 21 till 28 år 5 kronor per vecka.

Tabellerna A, B och C ange dessutom sparkapitalets fördelning på insatt

kapital och tillgodoförd ränta.

3. Exempel.

a) Ett barn erhåller vid födelsen av sparbanken en sparbanksbok med 5

kronor. Föräldrarna spara 25 öre i veckan, tills barnet fyllt 12 år. Från 12

till 28 års ålder insätter motboksägaren själv 50 öre i veckan. Hur stort kapital

har sparats vid uppnådda 28 år, örn räntan beräknas efter 4 %?

Insatt kapital.............. kronor 577: —

Tillgodoförd ränta . . ...... » 388: 34

Summa kronor 965:34.

b) Ett barn erhåller vid födelsen av sparbanken en sparbanksbok med 5

kronor. Föräldrarna spara 25 öre i veckan, tills barnet fyllt 12 år. Från 12

till 18 års ålder insätter motboksägaren själv 50 öre i veckan, och från 18 till

28 års ålder 1 krona i veckan.

Insatt kapital .......... kronor 837: —

Tillgodoförd ränta ...... » 446:20

Summa kronor l 283: 20.

c) Ett barn erhåller vid födelsen av sparbanken en sparbanksbok med^ 5

kronor. Föräldrarna spara 25 öre i veckan, tills barnet fyllt 15 år. Från

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

12 till 15 år insätter barnet utöver föräldrarnas insättningar resp. 10, 15 och

20 kronor av egna förtjänster under sommarferierna.

Efter uppnådda 15 års ålder beräknas, att barnet självt kan insätta 1 krona

per vecka intill 18 år. Från 18 till 21 år räknas med en besparing av 3 kronor

per vecka. För tiden 21 till 28 år räknas med en besparing av 5 kronor

i veckan. Hur stort kapital har då motboksägaren vid fyllda 28 år, örn räntan

beräknas efter 4 °/o?

Insatt kapital............ kronor 2 689: —

Tillgodoförd ränta ...... » 834: 16

Summa kronor 3 523: 16.

Bemärkande: Å insättningarna av 10, 15 och 20 kronor har ränta under

resp. insättningsår räknats för 5 månader.

d) Ett barn erhåller vid födelsen av sparbanken en sparbanksbok med insatta

5 kronor såsom gåva. Föräldrarna spara 50 öre i veckan till dess barnet

fyllt 15 år.

Etter uppnådda 15 år beräknas, att barnet självt kan insätta 1 krona per

vecka intill 18 år. Från 18 till 21 år räknas med en besparing av 3 kronor

per vecka. För tiden 21 till 28 år räknas med en besparing av 5 kronor i veckan.

Hur stort kapital har då motboksägaren vid fyllda 28 år, örn räntan

beräknas efter 4 %?

Insatt kapital............ kronor 2 839: —

Tillgodoförd ränta........ » 1 046:93

Summa kronor 3 885:93.

e) En person sparar från sitt 15:e till sitt 18:e år 1 krona per vecka. Från 18

till 21 år räknas med en besparing av 2 kronor per vecka och för tiden 21

till 28 år 5 kronor i veckan. Hur stort är då kapitalet vid 28 år, om ränta

beräknas efter 4 °/o?

Insatt kapital............ kronor 2 288: —

Tillgodoförd ränta ...... » 482: 73

Summa kronor 2 770: 73.

f) En person sparar från sitt 15:e till sitt 18:e år 1 krona per vecka. Från

18 till 21 år räknas med en besparing av 3 kronor per vecka och för tiden

21 till 28 år 8 kronor i veckan. Hur stort är då kapitalet vid 28 år, örn ränta

beräknas efter 4 %>?

Insatt kapital............ kronor 3 536: —

Tillgodoförd ränta ...... »_706: 87

Summa kronor 4 242: 87.

g) En person sparar från sitt 15:e till sitt 18:e år 1 krona per vecka. Från

18 till 21 år räknas med en besparing av 5 kronor per vecka och för tiden

21 till 28 år 10 kronor i veckan. Hur stort är då kapitalet vid 28 års ålder,

om ränta beräknas efter 4 %?

Insatt kapital............ kronor 4 576: —

Tillgodoförd ränta . .. ..... » 938: 31

Summa kronor 5 514:31.

Vid dessa exempel har grundtabell A begagnats enligt den i stat. off. utr.

1935: 54, sid. 141, angivna metoden.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Uppnådd

ålder

Sparplan A

Sparplan B

Sparplan G

Hopsp.

kapital

Insätt-

ningar

Ränta

Hopsp.

kapital

Insätt-

ningar

Ränta

Hopsp.

kapital

Insätt-

ningar

Ränta

1

år ......

52-96

52

0-96

18-44

18

0-44

_

_

_

2

> ......

108-02

104

4-02

32-41

31

1-41

—

—

—

3

» ......

16529

156

9-29

46-95

44

2-95

—

—

—

4

> ......

224-85

208

16-85

62''06

57

5-06

—

—

—

5

» ......

286-79

260

26-79

77-78

70

7-78

—

—

—

6

> ......

351-21

312

39-21

94-13

83

11-18

—

—

—

7

> ......

418-21

364

54-21

111-18

96

1513

—

—

—

8

> ......

487-89

416

71-89

128-82

109

19-82

—

—

—

9

> ......

560-36

468

92-36

147-21

122

2521

—

—

—

10

» ......

635’72

520

"115-72

166-33

135

31-33

—

—

—

11

> ......

714-10

572

142-10

186-22

148

38-22

—

—

—

12

> ......

795-61

624

171-61

206-91

161

45-9)

—

—

—

13

> ......

880-38

676

204-38

241-66

187

54-66

—

—

—

14

> ......

968-56

728

240-55

277-80

213

64-80

—

—

—

15

* ......

1060-24

780

280-24

315-39

239

76-39

—

—

—

16

> ......

1155-60

832

323-60

354-48

265

89-48

52-95

52

0-95

17

> ......

1 254-77

884

370-77

395 13

291

10413

108-02

104

4-02

18

> ......

1357-91

936

421-91

437-41

317

120-41

165-29

156

9-29

19

> ......

1 465-18

988

477-18

507-86

369

138-86

277-80

260

17-80

20

» ......

1 576-74

1040

536-74

581-12

421

160-12

394-81

364

30-81

21

> ......

1 692-76

1092

600-76

657-32

473

184-32

516-50

468

48-50

22

» ......

1813-42

1144

669-42

736-56

525

211-56

801-91

728

73-91

23

* ......

1938-91

1196

742-91

818-97

577

241-97

1098-74

988

110-74

24

> ......

2 069-42

1248

821-42

904-68

629

275-68

1 407-44

1248

159-44

25

> ......

2 205-15

1300

905-16

993-82

681

312-82

1 728-48

1508

220-48

26

> ......

2 346-31

1352

994-31

1 086-52

733

353-52

2 062-36

1768

294-36

27

> ......

2 493-11

1404

1089-11

1 182-93

785

397-93

2 409-60

2 028

381-60

28

> ......

2 645-78

1456

1189-78

1 283-20

837

446-20

2 770-73

2 288

482-73

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Bilaga 4.

Exempel å stadgar för sparklubb.

Stadgar för .......... sparklubb.

§ 1.

Klubben utgöres av en sammanslutning mellan hos (till) ..............

................ anställda (anslutna) personer med uppgift att verka för

planmässig sparsamhet genom regelbundna insättningar av medlemmarna

å motbok med ............ sparbank.

§ 2.

Anmälan om inträde i sparklubben och deltagande i dess verksamhet verkställes

å certifikat, som upprättas i två exemplar, innehållande närmare bestämmelser

bland annat om det belopp, som varje vecka eller månad skall

insättas. Det ena exemplaret återlämnas till medlemmen, försett med anteckning

att anmälan registrerats, och det andra lämnas till sparbanken.

§ 3.

Sparklubbens verksamhet handlägges av en av sparklubbens medlemmar

vald styrelse (kommitté), bestående av två eller flera personer, vilka på bestämda

tider och minst en gång i månaden av medlemmarna uppbära och

senast vid månadens utgång till sparbanken redovisa det belopp, som varje

enskild medlem inbetalt.

Styrelsen (kommittén) har i övrigt till uppgift att bevaka medlemmarnas

intressen, verka för anskaffning av nya medlemmar samt uppehålla intresset

för sparverksamheten.

§ 4.

Styrelsen (kommittén) utser inom sig en kassör samt en eller flera uppbördsman,

vilka genom överenskommelse sinsemellan fördela arbetet samt

bestämma tiden för uppbördsmännens redovisning till kassören.

§ 5.

Vid insättning erhåller medlem av kassör eller uppbördsman kvitto i form

av kupong, varå insatt belopp finnes angivet i tryck. Dessa kuponger förvaras

av medlemmarna för vederbörlig kontroll.

§ 6.

Sparklubbens verksamhet granskas av minst två revisorer, vilka utses av

sparklubbens medlemmar. Sparbanken må jämväl granska sparklubbens

verksamhet.

För granskningen ställer sparklubbens styrelse (kommitté) till förfogande

de kvittensblock, redovisningslistor m. m., som för verksamheten använts.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

§ 7.

Sparklubben har ordinarie årsmöte senast under............månad var
je

år, varvid genom majoritetsval bland medlemmarna utses styrelse (kommitté)

för tiden intill nästa årsmöte samt revisorer för nästföljande kalenderår.

Till årsmötet, som lämpligen må anordnas i samband med annan sammankomst

inom ............, utfärdar styrelsen (kommittén) kallelse ge
nom

meddelande åtta dagar i förväg med angivande av tid och plats för detsamma.

Vid årsmötet framlägges redogörelse för verksamheten under det gångna

verksamhetsåret samt revisorernas berättelse.

Representant för sparbanken äger att närvara vid årsmötet och deltaga i

överläggningen.

§ 8.

För sparklubbens verksamhet skall gälla, såsom i 70 § i sparbankslagen

stadgas, att enskilds förhållande till sparbank ej må i oträngt mål yppas.

§ 9.

Dessa stadgar må kunna ändras efter överenskommelse mellan sparklubben

och sparbankens styrelse. Såsom sparklubbens mening skall härvid

gälla majoritetsbeslut å årsmöte.

Om sparklubbens medlemmar vid ett årsmöte och ett tidigast 14 dagar

därefter hållet extra möte fattat beslut om klubbens upplösning och dessa

beslut biträtts av minst hälften av klubbens medlemmar, må sparklubben

kunna upplösas tidigast sex månader efter det extra sammanträdet.

Sparbankens styrelse må genom uppsägning till årsmötet bringa samarbetet

med sparklubben att upphöra tidigast sex månader efter årsmötet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (5)

5 kopplingar.

  1. Rskr. 1937:388 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj-.ts proposition angående främjande av planmässigt sparande samt inrättande av en statens bosåttningslånefond m a1 i texten
  2. BU 1937:74 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av § 2 mom. 1 och 4 förordningen dien 21 juni 1922 s. 2 i texten
  3. BU 1937:75 Utlåtande, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i gällande banklagstiftning. s. 1 i texten
  4. 2LU 1937:51 Andra lagutskottets utlåtande Nr 51 s. 1 i texten
  5. SU 1937:163 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående främjande av planmässigt sparande samt inrättande av en statens bosättningslånefond m. m. jämte i äm s. 1 i texten