Sök i Ratio Lex

Angående statsbidrag till enskilda vägar

1939-03-03 · 45 sidor, varav 45 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 45 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1939:212, Angående statsbidrag till enskilda vägar

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

1

Nr 212.

Kungl. Majlis proposition till riksdagen angående statsbidrag

till enskilda vägar; given Stockholms slott

den 3 mars 1939.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gerli. Strindlund.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i

statsrådet ä Stockholms slott den 3 mars 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Quensel,

Forslund, Eriksson, Strindlund.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och jordbruksdepartementen

anför chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Strindlund:

I årets statsverksproposition (sjätte huvudtiteln, punkt 15 och 16) har

Kungl. Majit föreslagit riksdagen att i avbidan på den proposition i ämnet,

som kunde bliva riksdagen förelagd, för budgetåret 1939/40 beräkna till bidrag

till byggande av enskilda vägar ett reservationsanslag av 1,400,000 kronor

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 212.

538 39

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majus proposition nr 212.

samt till bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m. ett anslag av 1,000,000

kronor, båda anslagen att avräknas mot automobilskattemedlen. Sedan utredningen

i dessa ärenden numera slutförts, torde jag få ånyo anmäla desamma.

Anslag till anläggning av enskilda utfartsvägar har av riksdagen anvisats

alltsedan år 1918. Avsikten med detta anslag har varit att genom beredande

av ett mindre bidrag från statens sida uppmuntra eller överhuvudtaget göra

det möjligt för befolkningen i avlägset liggande byar eller gårdar att själva

bryta väg fram till de allmänna trafiklederna. Utfartsvägarna äro sålunda

av enskild vägs natur, och ett understödjande av desamma från statens sida

har motiverats huvudsakligen med de säregna och svåra samfärdselförhållanden,

som råda inom stora områden av landets norra delar och jämväl

inom vissa sydligare belägna trakter med likartade förutsättningar. Anslaget

var ursprungligen förbehållet de fyra nordligaste länen, men användningen

vidgades från och med budgetåret 1925/26 att avse hela Norrland samt Dalarna

och Värmland. Från och med budgetåret 1927/28 fick anslaget ytterligare användning

nämligen för anläggning av utfartsvägar i norra delarna av Örebro

län. Vid 1930 års riksdag godtogs ett av vederbörande departementschef framlagt

förslag av innebörd, att anslagets användning skulle under i allmänhet

gällande villkor utsträckas att avse även de delar av riket, till vilka bidrag

tidigare icke kunnat beviljas.

Nu gällande bestämmelser örn användning av förevarande anslagsmedel

äro meddelade i kungörelsen den 29 maj 1931, nr 232. Bestämmelserna

innehålla, bland annat, att statsbidrag till företag inom Norrbottens,

Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län beviljas av vederbörande

länsstyrelse, medan fråga örn statsbidrag till företag i annat län underställes

Kungl. Maj:ts prövning. Vidare stadgas, att statsbidrag ej må utgå, med

mindre till det i varje särskilt fall avsedda vägföretaget bidrag, motsvarande

minst 15 procent av statsbidragets belopp, lämnas av medel, som anvisats av

landsting, kommun eller annan icke-sakägare. Beträffande statsbidragets storlek

är föreskrivet, att bidraget i allmänhet icke bör utgå med mer än en fjärdedel

till en tredjedel av den beräknade kostnaden för anläggningen och ej må

för något fall bestämmas till högre belopp än som motsvarar hälften av samma

kostnad. Örn arbetets utförande skall länsstyrelsen, där statsbidrag beviljats,

avsluta kontrakt med intressenterna eller, i vissa fall, med styrelsen för vägföretaget.

För fullgörande av de i kontraktet meddelade förbindelser ävensom

för lyftade statsmedels återbäring, i fall mot kontraktet brytes, skall

ställas sådan säkerhet, som av länsstyrelsen godkännes.

Anslaget till ändamålet, som till en början utgått med ett årligt belojap

av 100,000 kronor, sänktes av statsfinansiella skäl för budgetåren 1923—1925

till 65,000 kronor för år. Sedermera har anslaget vid skilda tillfällen höjts.

Sålunda anvisades för vartdera av budgetåren 1925—1927 225,000 kronor, för

vart och ett av budgetåren 1931—1934 500,000 kronor, för budgetåret 1934/35

600,000 kronor, för budgetåret 1935/36 800,000 kronor, för budgetåret 1936/37

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

1,000,000 kronor, för budgetåret 1937/38 1,200,000 kronor samt för innevarande

budgetår 1,400,000 kronor. Numera avräknas anvisade anslagsbelopp mot

automobilskattemedlen.

Jämlikt Kungl, brev den 3 juni 1938 fördelades det senast beviljade anslaget,

att därav må användas för

Norrbottens län

Västerbottens »

Jämtlands »

Västernorrlands »

Gävleborgs »

Kopparbergs »

Värmlands »

Örebro »

Övriga län tillhopa

........... kronor 400,000

........... » 480,000

........... » 95,000''

........... » 200,000

........... » 70,000

........... » 25,000

........... » 20,000

........... » 10,000

........... » 100,000

Summa kronor 1,400,000

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 juni 1935 tillkallades fem sakkunniga,

nämligen landshövdingen B. Eriksson, ordförande, numera generaldirektören

N. Bolinder, vice talmannen i riksdagens andra kammare numera

landshövdingen O. Jeppsson, dåvarande ledamoten i riksdagens första kammare

civilingenjören A. Nylander i Borås samt ledamoten av sistnämnda

kammare lantbrukaren L. Tjällgren för att inom kommunikationsdepartementet

biträda med vissa utredningar rörande allmänna och enskilda vägar. De

sakkunniga ha antagit benämningen 1935 års vägsakkunnigct. Åt de sakkunniga

har bland annat uppdragits att rörande spörsmålet om i vilka fall och

under vilka villkor enskild väg bör intagas till allmänt underhåll verkställa

utredning och avgiva förslag ur synpunkten av att enhetliga grunder därför

fastställas. I samband därmed skulle övervägas frågan örn beredande av

bidrag av allmänna medel till byggande och underhåll av särskilt sådana enskilda

vägar, vilkas tillkomst och fortbestånd läge i allmänt intresse.

1935 års vägsakkunniga ha den 2 januari 1939 avgivit betänkande angående

grunder för intagning av enskild väg till allmänt underhåll ävensom angående

statsbidrag till enskilda vägar (statens off. utredn. 1939:1).

Jämlikt särskilda remisser ha utlåtanden över de sakkunnigas betänkande

avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, domänstyrelsen, Överståthållarämbetet,

samtliga länsstyrelser, svenska landskommunernas förbund, svenska

stadsförbundet, svenska vägstyrelsernas förbund, kungl, automobilklubben

och motormännens riksförbund. Domänstyrelsen har till sitt utlåtande fogat

yttranden från samtliga Överjägmästare och ett antal jägmästare. Till överståthållarämbetets

utlåtande har fogats yttrande från Stockholms stads gatunämnd.

Länsstyrelsernas utlåtanden åtföljas, med undantag för dem i Jönköpings

och örebro län, av yttranden från vägingenjör samt i några fall av

yttranden från överlantmätare, vägstyrelser, vägstyrelseförening och enskilda

personer.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

1935 års vägsakkunnigas förslag.

1. Allmänt.

De sakkunnigas förevarande betänkande innehåller såsom nämnt dels förslag

till anvisningar rörande grunder för intagning av enskild väg till allmänt

underhåll dels ock förslag beträffande statsbidrag till enskilda vägar.

Med avseende å förslaget i förstnämnda hänseende anföra de sakkunniga,

att en uttömmande reglering av hithörande spörsmål icke därmed givits. Någon

fullt säker norm för tillrättaläggande av rådande missförhållanden kunde enligt

de sakkunnigas uppfattning dylika anvisningar ej innebära. Att det vore

inom det organisatoriska området, som lösningen av problemet måste sökas,

framstode för de sakkunniga såsom ganska säkert. Skulle en omorganisation

vidtagas, torde vara klart, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen borde i en

eller annan form beredas inflytande på ärendenas avgörande. En så pass omfattande

organisatorisk förändring sammanhängde även intimt med ett annat

spörsmål, som för närvarande gjorts till föremål för särskild undersökning

genom tillkallade sakkunniga, nämligen frågan örn ett förstatligande av den

allmänna väghållningen på landet. Med hänsyn särskilt härtill anse de sakkunniga

det icke vara lämpligt att i förevarande sammanhang genomföra

någon förändring i gällande organisation av vägväsendet.

De sakkunnigas förslag ifråga örn statsbidrag till enskilda vägar innebär,

att två nya bidragsformer ansetts böra komma till stånd, nämligen underhållsbidrag

och iståndsättningsbidrag. Underhållsbidrag skulle enligt vad de sakkunniga

hemställt kunna avse såväl vägunderhåll som vinterväghållning eller

ock ettdera av dessa slag av underhåll samt utgå årligen med femtio procent

av den kostnad, vartill underhållet av vägen skäligen uppskattades. Bidrag

borde kunna utgå även om väghållarna fullgjorde väghållningen in natura.

Iståndsättningsbidrag skulle enligt förslaget kunna utgå, där det för trafiksäkerheten

ansåges nödigt, med högst femtio procent av den beräknade kostnaden

för iståndsättande av bro, trumma eller färja å sådan väg, till vars

underhåll statsbidrag beviljats. Bestämmelserna rörande nu utgående anslag

till byggande av enskilda utfartsvägar ha av de sakkunniga underkastats översyn.

Slutligen lia de sakkunniga utarbetat förslag till kungörelse, som reglerar

samtliga tre bidragsformerna.

2. Underhålls- och iståndsättningsbidrag.

a) Inledning.

Såsom skäl för att staten borde bevilja bidrag till underhåll av enskilda

vägar ha de sakkunniga i huvudsak anfört följande.

Spörsmålet örn bidrag av allmänna medel till underhåll av enskilda vägar

har tidigare berörts i olika sammanhang. Därvid har bland annat framhållits,

att intressenterna i de enskilda vägarna — särskilt de allmänneligen

befarna — få i förhållande till övrig befolkning, som endast erlägger vägskatt,

bära för stor vägbörda. Framförallt i dylika fall, då de enskilda vä
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

garna faktiskt få uppbära en avsevärd trafik av andra än intressenterna, ter

det sig icke rättvist och billigt, att vägarna skola underhållas uteslutande av

intressenterna. Det kunde måhända förefalla mest rationellt, att alla sådana

vägar intoges till allmänt underhåll. Förutom de betydande kostnader för

det allmänna, ett sådant system skulle medföra, måste det i många fall te

sig egendomligt att låta staten i det närmaste helt bekosta underhållet av

vägar, som till sin karaktär äro mest lika de rent privata vägarna, även om

trafiken av icke-intressenter uppgår till viss betydenhet. I sådana fall synas

goda skäl tala för att kostnaderna för vägunderhållet delas mellan intressenterna

och staten.

Örn alltså flera skäl tala för införande av dylika bidrag av statsmedel

till underhållet av enskilda vägar, ha även åtskilliga invändningar häremot

blivit resta. Så har gjorts gällande, att man skulle erhålla en tredje kategori

vägar vid sidan av den hävdvunna indelningen i allmänna och enskilda sådana

och att detta skulle vara ägnat att förvirra begreppen och utplåna skillnaden

mellan allmän och enskild väg. Denna tredje vägkategori har emellertid

redan fått viss sanktion genom statsbidragen till byggande av enskilda

utfartsvägar.

Det har vidare gjorts gällande att effektiv kontroll måste ske .så att statsbidragen

komma till avsett ändamål men att kontrollen ej vore lätt att åstadkomma

utan stora kostnader. Naturligtvis måste kontrolleras, att en med

statsbidrag underhållen väg verkligen blir hållen i gott skick. Att erhålla en

på en gång verksam och billig sådan kontroll torde dock icke möta alltför

stora svårigheter.

Beträffande den statsfinansiella sidan av saken har särskilt anmärkts, att,

örn bidrag utginge till underhåll av enskilda vägar, motsvarande del av

vad staten kan anslå till vägväsendet skulle dragas från de allmänna vägarna,

som dock vore viktigare ur samfärdselns synpunkt. Därvid har dock förbisetts,

att man torde kunna tillgodose ifrågakomna behov av underhållsbidrag med

jämförelsevis måttliga belopp. En viss del av de enskilda vägarna falla helt

utanför kretsen av dem som kunna komma i fråga till statsbidrag. Bidragen

böra icke utgå med lika stor del av underhållskostnaden som då det gäller

allmän väghållning och ej heller anspråken på vägarnas standard ställas lika

höga som i fråga örn allmän väg.

De sakkunniga erinra vidare i detta sammannang örn ett av 1929 års vägsakkunniga

framlagt förslag till lag örn rätt att med motorfordon befara enskild

väg (statens off. utredn. 1933: 9). Enligt detta förslag, som icke framlagts för

riksdagen, skulle enskilda väghållare i vissa fall erhålla bidrag av allmänna

medel till underhållet av väg. 1935 års vägsakkunniga anföra beträffande detta

förslag följande.

Lagförslagets huvudsyfte — att förhindra enskild väghållare att avstänga

vägar från allmän trafik — torde emellertid i huvudsaklig omfattning kunna

tillgodoses på frivillighetens väg genom statsbidrag till underhåll av enskilda

vägar. De sakkunniga förmena nämligen, att en dylik förmån skulle förbindas

med skyldighet för väghållarna att, så länge statsbidrag utgår, upplåta

vägen för allmän trafik. Vid sådant förhållande blir det länsstyrelsernas

sak att meddela för trafiksäkerheten och vägunderhållet erforderliga inskränkningar

i trafiken.

Genom denna anordning skulle av de enskilda vägarna endast de, som

icke erhålla statsbidrag, kunna avstängas från allmän trafik. De icke bidragsberättigade

vägarna torde sakna betydelse för den allmänna samfärdseln,

varför någon olägenhet knappast lärer förmärkas, om biltrafiken utestänges

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

från dessa. I sådana fall åter, där statsbidrag till vägen skulle kunna utgå

men väghållarna av en eller annan anledning icke önska mottaga dylika

bidrag, torde de med vägens avstängande förenade olägenheterna kunna bliva

mera kännbara. Den fördel, underhållsbidraget innebär för väghållarna, torde

emellertid utgöra en garanti för att man knappast behöver räkna med denna

eventualitet.

Yad de sakkunniga nu anfört torde giva vid handen, att statsbidrag till

underhåll av vissa enskilda vägar icke endast ter sig såsom rättvist och billigt

gentemot en stor grupp väghållare utan även medför direkta förmåner för

den allmänna samfärdseln. Ett dylikt bidragssystem synes ej heller behöva

förorsaka det allmänna alltför betydande utgifter.

Beträffande de föreslagna iståndsättningsbidragen anföra de sakkunniga.

I ett tidigare sammanhang anförde de sakkunniga som skäl för beviljande

av statsbidrag till underhåll av enskilda vägar, bland annat, att därigenom ett

stort antal för den allmänna samfärdseln betydelsefulla enskilda vägar komme

att hållas öppna för allmän trafik. Emellertid befinna sig flera av de enskilda

vägarna för närvarande i sådant skick, att man knappast torde böra

medgiva deras upplåtande för biltrafik. Yid beviljandet av statsbidrag till underhållet

av vägen torde därför enligt de sakkunnigas uppfattning böra föreskrivas,

att vägen försättes åtminstone i farbart skick. I annat fall lärer

man äventyra, att bidragen icke komma till avsedd nytta. De väghållare, som

ej anse sig kunna eller vilja uppfylla nämnda villkor, få alltså avstå från

bidrag. I vissa fall torde emellertid kostnaden för iståndsättning av vägen

komma att uppgå till sådana belopp, som väghållarna i allmänhet sakna

förmåga att gälda. Härvid måste särskilt beaktas, att en kraftigt bidragande

orsak till de enskilda vägarnas mången gång bristfälliga skick är, att dessa

vägar, som ursprungligen endast varit avsedda för trafik med hästfordon,

numera fått upptaga en icke oväsentlig trafik med motorfordon.

Särskilt iordningställandet av broar, trummor och färjor å vägen kan kräva

ej obetydliga kontantutlägg. Övriga åtgärder, såsom grusning av själva

vägbanan, dikning och röjning, behöva som regel icke betinga högre kostnad

och kunna i allmänhet utföras av väghållarna själva. Anordnandet av ändamålsenliga

broar, trummor och färjor är även med hänsyn till trafiksäkerheten

av särskild vikt. I anslutning till nu berörda omständigheter förmena

de sakkunniga, att möjlighet bör beredas de väghållare, som erhålla statsbidrag

till vägunderhållet, att av allmänna medel åtnjuta jämväl ett skäligt

bidrag till iståndsättande av broar, trummor och färjor å vägen. Detta bidrag

synes böra utgå med ett engångsbelopp i samband med att vägen första gången

tillerkännes statsbidrag till underhållet. Anslag för ändamålet torde därför

endast under de närmaste åren behöva uppgå till mer betydande belopp.

b) Statsbidragsberättigade vägar.

Inledningsvis anföra de sakkunniga.

Liksom gränsen mellan sådana enskilda vägar, som icke böra intagas till

allmänt underhåll men må tillerkännas underhållsbidrag, och allmänna vägar

måste bliva flytande, torde det ligga i sakens natur, att det knappast låter

sig göra att fullt klart draga upp gränsen mellan de statsbidragsberättigade

vägarna och dem, vars underhåll helt böra bekostas av väghållarna. En sådan

gränsdragning får ej heller ske på sådant sätt, att icke föreliggande olikartade

förhållanden och behov i skilda delar av landet kunna tillgodoses. Man

torde alltså böra lämna öppen en viss frihet åt den bidragsbeviljande myndigheten.

Å andra sidan får ej förbises att, örn denna frihet blir alltför stor,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 212.

7

oenhetlighet i tillämpningen lätteligen bliver följden. Nu rådande praxis beträffande

intagning av enskilda vägar till allmänt underhåll är ett slående

exempel härå. Den verkställda utredningen genom kommunalnämnderna och

vägingenjörerna rörande det enskilda vägnätet har också givit vid handen,

hur vitt skilda uppfattningar å förevarande område som kunna råda.

I det förslag till kungörelse angående statsbidrag till enskilda vägar, som

de sakkunniga fogat vid sitt betänkande, har angivits de fall, då enligt de sakkunnigas

mening statsbidrag bör utgå till underhåll av enskild väg. Beträffande

denna fråga yttra de sakkunniga.

Det första fallet — normalfallet —- förutsätter till en början, att vägen

befares även av andra än dem som bestrida byggandet eller underhållet av

vägen eller deltaga däri (väghållarna). Enligt de sakkunnigas mening måste

denna trafik antingen ske i »större omfattning» eller »eljest på sådant sätt,

att underhållet därigenom avsevärt försvåras». Svagheten i detta villkors

första alternativ är svårigheten att angiva vad som förstås med »i större omfattning».

De sakkunniga ha därmed velat framhålla, att det i varje särskilt

fall måste vara fråga om en trafik av andra än intressenterna som i förhållande

till dessas egen trafik är av avsevärd betydelse. Denna »främmande» trafik

kan ske såväl i form av genomfartstrafik som i form av trafik till någon vid

vägen belägen inrättning, anordning eller dylikt. Att vägen dagligen passeras

av ett eller annat främmande fordon, är alltså ej tillräckligt för att vägen bör

erhålla statsbidrag. Med det andra alternativet i villkoret —• begagnandet

sker på sådant sätt, att underhållet därigenom avsevärt försvåras —- avse de

sakkunniga sådana fall, att en väg av andra än väghållarna trafikeras med

mycket tunga fordon, som utöva stark påfrestning å vägbanan. Exempel härå

utgöra vägar, som begagnas för transport av timmer med lastbilar. I dylika

fall ter det sig, även om den främmande trafiken icke kan anses äga rum i

större omfattning, obilligt att låta väghållarna ensamma bekosta underhållet

av vägen.

En ytterligare förutsättning för att underhållsbidrag i nu nämnda fall må

utgå torde vara, att vägen icke endast faktiskt är på visst sätt trafikerad av

andra än väghållarna utan att den därjämte är nödvändig för denna främmande

trafik. Finnes annan väg, allmän eller statsbidragsberättigad enskild väg,

som bättre eller lika väl kan upptaga berörda trafik, bör statsbidrag självfallet

icke utgå. I annat fall skulle allmänna medel få bidraga till att främja ett

ändamål, som redan blivit tillgodosett. Särskild erinran härom i kungörelsen

torde emellertid ej erfordras.

Då en by eller en grupp av gårdar — såsom ej sällan är händelsen -—

ligger å ett avsevärt avstånd från det allmänna vägnätet, uppgå kostnaderna

för hållandet av nödig utfartsväg till det allmänna vägnätet till betydande

belopp. Starka billighetsskäl torde tala för att bland annat i sådana fall medgiva

statsbidrag till utfartsvägens underhåll, och detta helt oberoende av örn

vägen trafikeras av andra än väghållarna. Med hänsyn härtill lia de sakkunniga

föreslagit två undantagsfall i kungörelseförslaget då statsbidrag till vägunderhåll

må utgå. Dessa lia angivits sålunda, att vägen antingen är av

väsentlig betydelse för en bygds befolkning eller att det nödiga underhållet

av vägen på grund av dess längd eller annan omständighet måste anses vara

synnerligen betungande för väghållarna. En väg torde få anses vara av väsentlig

betydelse för en bygds befolkning, då den bildar utfartsväg för bygden i

fråga eller utgör förbindelseled till annan bygd eller till inrättning, anordning

eller dylikt, dit bygdens befolkning ofta lia ärenden. Med bygd avse de sakkunniga

en by eller en samling av gårdar. Utfartsväg för en enstaka gård faller

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majus proposition nr 212.

alltså utanför förslaget. Däremot torde hit kunna hänföras vägar till fiskelägen,

även om dessa icke bebos under annan del av året än då fiske pågår.

Av villkoret, att vägens underhåll skall anses vara synnerligen betungande

för väghållarna, torde följa, att en relativt kort väg icke bör erhålla statsbidrag.

Örn statsbidrag lämnats till byggande av viss enskild utfartsväg, innebär

detta icke alltid, att vägen skall anses berättigad jämväl till bidrag för underhållet.

Nu nämnda två bidragsformer torde nämligen fylla delvis andra

ändamål.

Beträffande statsbidrag till iståndsättande av broar, trummor och färjor

torde icke behöva uppställas annat villkor för tilldelning än att vägen är berättigad

till bidrag för underhållet. Huruvida sedermera jämväl iståndsätt

ningsbidrag skall utgå, bör avgöras med hänsyn till medelstillgången och

beskaffenheten av ifrågasatta arbeten.

c) Statsbidragsbeloppens storlek m. m.

Enligt de sakkunnigas förmenande bör för varje särskild väg, som må

ifrågakomma till underhållsbidrag, ske en uppskattning av den kostnad, vartill

underhållet årligen kan uppgå. Statsbidraget skulle då utgöra viss del av

sålunda uppskattad kostnad.

Inledningsvis upptogo de sakkunniga till diskussion möjligheten att i författning

direkt angiva bestämda belopp, som finge utgå till olika typer av

vägar. I samband med verkställd inventering av det enskilda vägnätet ha de

sakkunniga även anmodat vägingenjörerna i länen att uttala sig örn vad underhållskostnad

och snöröjningskostnad för olika typer av enskilda vägar kunde

beräknas uppgå till inom de olika länen. De flesta vägingenjörerna ha inkommit

med uppgifter i dessa hänseenden. Beträffande det egentliga vägunderhållet

varierade uppgifterna å kostnaden från 3 öre till 1 krona per

längdmeter väg. Den årliga kostnaden för vinterväghållningen hade angivits

av olika våghagenjörer uppgå till från 2 öre till 20 öre för längdmeter väg.

Med hänsyn särskilt till dessa starkt skiftande uppgifter kunde de sakkunniga

icke förorda en sådan lösning av frågan.

För att vid anlitande av ett uppskattningsförfarande ernå tillfredsställande

resultat förmena de sakkunniga, att det måste tillses att uppskattningarna bli

så enhetliga som möjligt. Alla uppskattningar i ett och samma län borde

därför handhavas av samma person eller organ. Då detta arbete krävde stor

praktisk erfarenhet och kunskap i väghållning, speciellt vägunderhåll, läge

det enligt de sakkunnigas uppfattning nära till hands att låta uppskattningarna

utföras av vägingenjörerna. Med hänsyn till den arbetsbörda som

redan pålagts dessa befattningshavare syntes det emellertid knappast tillrådligt

att ytterligare belasta dem med ifrågavarande omfattande och tidsödande

uppgifter. De sakkunniga ha därför ansett sig böra förorda att för dessa

frågors behandling för varje län tillsättes en särskild nämnd, kallad uppskattningsnämnd.

Härigenom skulle vid ifrågavarande förrättningar ej endast erforderlig

teknisk sakkunskap utan även kännedom örn olika förhållanden inom

skilda delar av länet bliva företrädd.

Beträffande uppskattningsnämndens sammansättning och närmare arbetsuppgifter

anföra de sakkunniga.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 212. 9

I likhet med vägnämnden enligt lagen om allmänna vägar synes uppskattningsnämnden

kunna bestå av tre ledamöter. Till nämndens biträde skall förordnas

särskilt sakkunnigt biträde med avsevärd erfarenhet å området, t. ex.

en vägmästare. Ledamöterna jämte suppleant för envar av dem torde utses

av länsstyrelsen för en tid av tre år. Efter förslag av nämnden förordnar länsstyrelsen

även dess sakkunnige biträde. Ersättning för nämndens arbete

torde böra utgå av allmänna medel. Ledamöterna i nämnden och det sakkunnige

biträdet böra vara berättigade till rese- och traktamentsersättning

enligt klass II C i gällande allmänna resereglemente. Härutöver bör ordförande

äga uppbära särskild gottgörelse med tio kronor för sammanträdesdag

samt erhålla ersättning för havda utlägg och efter länsstyrelsens prövning

för biträde för protokollföring. Ersättning till det sakkunniga biträdet

synes böra bestämmas av länsstyrelsen med hänsyn till de för varje särskilt

län rådande speciella förhållanden.

För fullgörande av sitt uppdrag synes uppskattningsnämnden böra hålla

förrättning å varje väg, som kan ifrågakomma till statsbidrag. Till förrättning

kallas kända sakägare. Finnes styrelse för vägen, torde denna böra kallas.

Äro väghållarna eljest flera än fem, synas de böra utse särskilda personer, som

äga företräda dem vid förrättningen. Nämndens uppgifter torde icke böra

inskränkas till att uppskatta vägunderhållet utan synes det lämpligt, att nämnden

därjämte uttalar sin mening, huruvida överhuvudtaget bidrag må utgå till

vägen. Över varje förrättning bör upprättas protokoll. De särskilda åtgärder,

som enligt nämndens uppfattning må erfordras för vägens sättande i farbart

skick, skola anmärkas i protokollet. Stanna ledamöterna i olika mening, skall

jämväl detta utmärkas i protokollet.

Självfallet få icke samma krav uppställas å vägunderhållet här som i fråga

örn allmänna vägar, utan torde man som regel kunna utgå från att kostnaderna

för underhållet väsentligen skola understiga detsamma å närbelägna

allmänna vägar. Vid bedömandet av vilka iståndsättningsåtgärder som må

erfordras måste nämnden framgå med försiktighet. Å ena sidan bör tillses att

vägen blir så iståndsatt, att det överhuvudtaget lönar sig att nedlägga underhållsarbeten

å densamma. Men å andra sidan får man härutinnan icke ställa

så stora krav på de enskilda, att förmånen med underhållsbidraget blir illusorisk.

Av kostnadsskäl torde det böra ankomma på nämnden att i görligaste mån

i ett sammanhang verkställa förrättningar å närbelägna vägar.

I fråga örn hur stor del av den uppskattade underhållskostnaden, som må

utgå av statsmedel, yttra de sakkunniga.

Vissa skäl torde tala för att bidrag till vägunderhållet liksom till byggande

av enskilda utfartsvägar böra kunna varieras. Att låta det allmänna betala

samma del av underhållskostnaderna i de fall, då vägen är befaren av en betydande

och för vägbanan starkt påfrestande trafik av andra än väghållarna

som då vägen uteslutande trafikeras för väghållarnas räkning, ter sig icke

rättvist. Förhållandena äro emellertid å förevarande område så starkt skiftande

och sinsemellan så svåra att jämföra, att ett system med möjlighet till

varierande underhållsbidrag knappast heller skulle skapa full rättvisa men å

andra sidan säkerligen bliva en källa till missnöje. Underhållsbidraget bör

alltså enligt de sakkunnigas förmenande i alla fall utgå med enahanda del av

den beräknade kostnaden. Även om statsfinansiella skäl och hänsyn till byggnadsbidragets

storlek tala för att underhållsbidraget utgår med mindre del än

hälften av kostnaden, synes bidragsprocenten likväl skäligen böra fastställas

till 50.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. May.ts proposition nr 212.

Jämväl för bestämmande av statsbidraget till iståndsättning av bro, trumma

och färja anse de sakkunniga, att det erfordrades en beräkning av kostnaden

för det ifrågasatta arbetet. Till ledning därför syntes väghållarna böra tillhandahålla

plan för de ifrågasatta förbättringsarbetenas utförande jämte kostnadsförslag.

På uppskattningsnämnden skulle det sedermera få ankomma att

efter granskning av arbetsplanen och kostnadsförslaget angiva det belopp,

varå bidrag finge utgå. Enligt de sakkunnigas mening borde iståndsättningsbidraget

utgå med högst 50 procent av den beräknade kostnaden.

d) Beslutande myndighet m. m.

I nära samband med frågan örn bidragsverksamhetens begränsning till att

avse endast vissa enskilda vägar stöde — framhålla de sakkunniga — spörsmålet,

vilket organ som borde handlägga och avgöra hithörande ärenden.

Möjligheten att ernå likformighet och enhetlighet vid tillämpningen av förevarande

bestämmelser sammanhängde nämligen intimt med verksamhetens

organisation. De sakkunniga anföra härom ytterligare följande.

För frågans lösning synas två linjer vara framkomliga. Den ena är att låta

ärendena avgöras av lokala organ och den andra linjen att överlämna samtliga

ärendens avgörande till en central myndighet.

Mäijer man den första linjen, synes det beslutande organet böra erhålla

samma verksamhetsområde som uppskattningsnämnderna och sålunda utgöras

av länsstyrelserna. Den enda centrala myndighet, som synes böra ifrågakomma

för dessa uppgifter, är väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Den synpunkt, som torde vara avgörande vid detta ståndpunktstagande,

är enligt de sakkunnigas uppfattning önskvärdheten av att uppnå största möjliga

enhetlighet vid verksamhetens handhavande. Ett centraliserat förfarande

erbjuder härvidlag otvivelaktigt de bästa möjligheter. Å andra sidan är

därmed förenat olägenheter i andra hänseenden. Ett lokalt organ arbetar

smidigare och erbjuder jämväl den fördelen att besitta lokalkännedom. Vidare

kan man till förmån för decentralisation måhända åberopa kostnadsskäl.

Den ökning i det allmännas utgifter, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

medverkan skulle förorsaka, torde emellertid icke vara av den omfattning, att

den bör inverka på frågans lösning.

Då de sakkunniga ansett sig böra föreslå väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

som det lämpligaste organet att besluta örn statsbidrag till underhåll av

enskilda vägar, har det skett under förutsättning att man frigör styrelsen

från befattningen med hithörande ärendens förberedande behandling och

utredning ävensom kontrollen över statsbidragens användning. Denna del

av arbetet torde utföras under ledning av länsstyrelserna och skulle därigenom

även dessas lokalkännedom bliva utnyttjad.

I fråga örn statsbidrag till iståndsättande av broar, trummor och färjor

torde icke lika starka skäl tala för en centralisering av avgörandet. Enligt de

sakkunnigas förslag skulle nämligen iståndsättningsbidrag få utgå endast till

sådant vägföretag, som erhåller underhållsbidrag. Länsstyrelserna torde alltså

böra besluta i fråga örn iståndsättningsbidrag.

De sakkunniga ha tänkt sig följande ordning för ifrågavarande ärendens

behandling.

Ansökningar om statsbidrag ingivas till vederbörande länsstyrelse. Vid

ansökning bör fogas bland annat uppgifter örn vägens beskaffenhet, längd och

bredd, antalet väghållare samt de omständigheter, varå ansökningen grundas.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Majds proposition nr 212.

Därest ingiven ansökan icke är av beskaffenhet att omedelbart böra avslås,

har länsstyrelsen att överlämna ansökningshandlingarna till uppskattningsnämnden,

som verkställer syn å vägen samt uppskattar underhålls- och iståndsättningskostnaden.

Sedan handlingarna jämte uppskattningsnämndens instrument

inkommit till länsstyrelsen, bör denna med eget yttrande och förslag

översända akterna till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Dessförinnan

må länsstyrelse, om i särskilda fall skäl därtill föranleda, höra landsfiskalen

i orten, vägstyrelse eller annan vederbörande. Önskvärt är, att länsstyrelsen

— för ernående av största möjliga enhetlighet vid bedömandet — behandlar

samtliga under ett och samma budgetår inkomna ärenden i ett sammanhang.

Sedan ansökningarna i sålunda utrett skick inkommit till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

har denna myndighet att avgöra dels vilka vägar som må

erhålla underhållsbidrag, dels ock i förekommande fall angiva vartill kostnaden

för vägunderhållet skäligen må uppskattas. Lämpligt torde vara, att ärendenas

förberedande behandling i styrelsen anförtros åt en tjänsteman, som besitter

god erfarenhet och kännedom örn vägnätet. För bedömande av tveksamma fall

lärer det bliva erforderligt, att denne befattningshavare genom resor förskaffar

sig ytterligare lokal kännedom. Självfallet skall väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

eftersträva att avgöra samtliga under ett år inkomna ansökningar i

ett sammanhang.

Underhållsbidrag skola utgå tills vidare. De sakkunniga anse emellertid,

att en förnyad prövning av dessa frågor bör äga rum med jämna tidsintervaller.

Underhållskostnaderna förändras tid efter annan, och även vägarnas karaktär

kunna skifta. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skall därför Ira att minst vart

femte år taga initiativ till omprövning av samtliga bidragsärenden. Det torde

därvid bliva mest ändamålsenligt att låta dessa omprövningar avse samtliga

aktuella vägföretag, alltså även sådana som senast blivit tillerkända statsbidrag.

Omprövningarna verkställas utan föregående ansökning från väghållarna.

I övrigt synes gången av ärendenas behandling bliva enahanda som

vid första prövningsförfarandet, d. v. s. uppskattningsnämnden verkställer

förrättning å platsen, undersöker örn förutsättningarna för statsbidrag alltjämt

äro för handen och beräknar vägunderhållet, länsstyrelsen avgiver beträffande

varje väg yttrande med förslag samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen meddelar

beslut. Därvid har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att pröva, huruvida

vägen fortfarande kan anses vara statsbidragsberättigad samt i så fall angiva

den kostnad, vartill det årliga vägunderhållet under nästa femårsperiod må

skattas.

Länsstyrelses avgörande om statsbidrag till iståndsättning av broar, trummor

och färjor kan självfallet icke äga rum, förrän väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

förklarat vägen vara bidragsberättigad beträffande underhållet.

e) Yäghållares skyldigheter.

Den förmån, som beredes väghållarna genom statsbidrag till underhåll och

iståndsättning av väg, borde — framhålla de sakkunniga — motsvaras av att

väghållarna, så länge bidrag utginge, i förhållande till det allmänna iklädde sig

vissa förpliktelser. I den mån dessa skyldigheter vore av fortlöpande beskaffenhet,

torde dessa böra angivas i särskilda med väghållarna slutna kontrakt.

Uppfyllandet av andra väghållarnas skyldigheter kunde knytas som

villkor för utbetalningarna.

Till en början skulle det enligt förslaget åligga väghållarna att hålla vägen

öppen för allmän trafik. Emellertid förutsattes härvid, att länsstyrelserna

meddelade sådana inskränkningar i rätten att befara vägarna, som med hänsyn

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

till trafiksäkerheten och till vägarnas ändamålsenliga underhåll kunde anses

skäliga. Härom anföra de sakkunniga ytterligare.

I allmänhet torde väghållarna icke behöva åläggas att hålla vägen fri från

hinder av is och snö för att möjliggöra biltrafik. Länsstyrelsen bör dock i

särskilda fall kunna stipulera sådan skyldighet. Vidare bör det åligga väghållarna

att underhålla vägen så att den befinner sig i gott stånd samt att använda

erhållna statsbidrag till avsedda ändamål. Härvid må beaktas, att väghållarna

äro pliktiga att å vägen nedlägga icke blott det erhållna statsbidraget utan

därjämte av egna medel det ytterligare belopp, som vid bidragstilldelningen

förutsatts skola av väghållarna själva användas för ändamålet.

I fråga örn dem som endast erhålla underhållsbidrag torde vara rimligt,

att ifrågavarande skyldigheter sammanfalla med den tid, för vilken bidrag

utgår. Väghållare, som åter erhålla bidrag till iståndsättning av bro, trumma

eller färja, synas skäligen böra vara skyldiga att åtminstone hålla vägen

öppen för allmän trafik, även örn underhållsbidrag efter en mycket kort tid

upphör att utgå. I annat fall kunde befaras, att en väghållare, som erhållit

ett stort bidrag för iståndsättning av en bro å vägen, visserligen ordentligt

fullgör detta förbättringsarbete men sedan förklarar sig icke önska erhålla

underhållsbidrag och avstänger vägen för allmän trafik. Att — i likhet med vad

som gäller vid statsbidrag till byggande av enskilda utfartsvägar — härvidlag

kräva, att vägen för all framtid hålles öppen för allmän trafik, synes de sakkunniga

väl strängt. Rimligare torde vara att väghållarna i dylikt fall förbinda

sig att under den tid, länsstyrelsen finner skälig, icke avstänga vägen för

allmän trafik och detta oberoende av örn underhållsbidrag utgår. Såsom

lämplig påföljd för överträdelse av sådan förbindelse kan föreskrivas, att länsstyrelse

må ålägga väghållare att återbetala redan uppburet statsbidrag jämte

fem procent ränta.

f) Utbetalning av statsbidrag.

Enligt förslaget skola länsstyrelserna handhava utbetalningarna av statsbidrag.

Såsom villkor för utbetalningar uppställer förslaget först och främst,

att väghållarna undertecknat vederbörligt kontrakt med länsstyrelsen angående

sina skyldigheter. I anslutning härtill anse de sakkunniga, att vägens framtida

underhåll såväl sommar- som vintertid skall ha ordnats antingen enligt

lagen örn enskilda vägar genom laga kraft vunnen förrättning eller dom eller

eljest genom sådan överenskommelse mellan väghållarna, som av länsstyrelsen

godkänts. De sakkunniga anföra härom.

i de flesta fall torde väghållarna icke Ira ordnat väghållningen genom att

bilda vägsamfällighet enligt lagen örn enskilda vägar. Att föreskriva bildandet

av sådan samfällighet såsom villkor i alla fall då väghållarna äro flera, torde

måhända synas val strängt. De sakkunniga ha därvid övervägt den möjligheten,

att väghållarna i stället skola bilda särskild förening med uppgift att handhava

tillsynen över väghållningen och fördela statsbidrag. Äro väghållarna emellertid

icke flera än exempelvis fem och uppkomma inga olägenheter vid fördelningen

av bidrag, kan det måhända befinnas onödigt med ett särskilt organ för

väghållarna. Då en föreningsbildning i dessa fall torde böra ske i enlighet med

bestämmelser i lagen örn ekonomiska föreningar, lärer en sådan organisation

knappast bli mindre betungande för väghållarna än skapandet av en vägsamfäilighet.

Det synes därför kunna överlämnas åt länsstyrelsen att meddela

erforderliga föreskrifter härutinnan. Kunde väghållarna icke enas på annat

sätt, torde länsstyrelsen böra föreskriva, att vägsamfällighet bildas.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Majlis proposition nr 212.

Vidare avse de sakkunniga, att väghållarna, innan statsbidrag utbetalades

till underhållet, skola ha försatt vägen i färbart skick. För sådant ändamål

föreslås att uppskattningsnämnden i sitt protokoll över verkställd syn å vägen

skall angiva vilka åtgärder väghållarna i nu avsett hänseende skola vidtaga.

Enligt förslaget skulle det ankomma på länsstyrelsen att genom lämplig

person låta verkställa erforderlig besiktning av vägen för att konstatera att de

av nämnden angivna åtgärderna blivit fullgjorda.

1 fråga örn utbetalningar av statsbidrag anföra de sakkunniga ytterligare.

Statsbidrag till vägunderhåll torde för varje år böra utbetalas i efterskott.

Örn särskilda skäl därtill föranleda, synes emellertid länsstyrelsen böra äga

befogenhet att utbetala viss del, högst en tredjedel, av bidraget i förskott.

1 fråga örn utbetalning av statsbidrag till iståndsättning av broar, trummor

och färjor torde, örn bidragen icke utbetalas i efterskott, enahanda regler

böra föreskrivas som gälla beträffande bidrag till byggande av enskild utfartsväg.

En tredjedel av bidraget skulle alltså få utbetalas, så snart kontrakt

slutits med väghållarna angående deras skyldigheter och säkerhet

ställts samt arbetet med iståndsättningen påbörjats. För varje sådant arbete

bör länsstyrelsen till kontrollant förordna antingen uppskattningsnämndens

sakkunnige biträde eller annan lämplig person. Sedan denne intygat, att

hälften av arbetet är utfört, bör ytterligare en tredjedel av bidraget utbetalas.

Återstoden torde böra innestå, tills dess arbetet vederbörligen avsynats och

godkänts.

g) Kontroll och återbäring av statsbidrag.

Ifrågavarande bidragsverksamhet — anföra de sakkunniga — komme sannolikt

att omfatta ett synnerligen stort antal vägföretag. I vissa fall torde det

årliga statsbidraget till underhållet av en väg icke uppgå till mer än 150—200

kronor. Vid sådant förhållande måste självfallet tillses, att kostnaden för

kontrollen av varje särskild väg stannade vid relativt små belopp. Å andra

sidan finge tillsynens effektivitet icke äventyras.

Enligt förslaget skulle kontrollen handhavas av länsstyrelserna. Att väghållarna

icke avstänga vägarna från allmän trafik torde knappast erfordra

någon sjaeciell tillsynsanordning. Betydligt vanskligare ställde det sig att

kontrollera användningen av statsbidraget. De sakkunniga förmena, att därvidlag

besiktningar av vägarna bleve erforderliga, samt anföra härom följande.

Besiktningen torde enligt de sakkunnigas förmenande lämpligen kunna

anförtros någon av distriktets vägmästare utan särskild ersättning. Örn dessa

besiktningar verkställas i samband med förrättningar å närbelägna allmänna

vägar, lära de icke bliva särskilt tidsödande. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

torde därför kunna medgiva att resekostnaderna vid dylik besiktning må

inräknas i vägdistriktens underhållskostnad. Över verkställd besiktning bör

rapport avgivas till länsstyrelsen, därvid, i händelse underhållet eftersatts,

bristens beskaffenhet särskilt anmärkes. Slutligen torde de vart femte år

återkommande omprövningarna av bidragsfrågorna med syneförrättning av

uppskattningsnämnderna verksamt bidraga till att vägunderhållet icke eftersattes.

Så snart länsstyrelse erhållit kännedom om att väghållare brustit i dem

åliggande skyldigheter, böra dessa föreläggas att vidtaga rättelse. Fortsättes

tredskas må länsstyrelse tills vidare indraga underhållsbidraget eller, örn

icke ens detta hjälper, förklara vägföretaget förlustig! rätten till bidrag.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majus proposition nr 212.

Vid sidan av nu angivna tillsyningsåtgärder torde länsstyrelse äga befogenhet

att när som helst förordna örn ny förrättning genom uppskattningsnämnd.

Under femårsperioden kunna nämligen jämväl eljest sådana förhållanden

inträffa som motivera en omprövning såväl av frågan om statsbidrag

överhuvudtaget bör utgå som storleken av underhållskostnaden. Även

väghållare synas böra äga rätt till initiativ till dylik omprövning, men torde

de i så fall själva böra svara för därmed förenade kostnader.

Försummar väghållare, som erhållit bidrag till iståndsättning av bro,

trumma eller färja, sina därutinnan åtagna förpliktelser, medför detta, att

efterföljande betalningar av det beviljade statsbidraget stoppas. Utbetalning

av underhållsbidrag får ej heller ske förrän vägen blivit iståndsätta Vid sidan

härav torde länsstyrelsen emellertid böra äga befogenhet att ålägga honom

att återbära redan uppburet statsbidrag jämte fem procent ränta.

h) Anslagsbehov.

För beräkning av medelsbehovet beträffande statsbidrag till underhåll av

enskilda vägar ha de sakkunniga sökt verkställa en ungefärlig beräkning av

omfattningen utav det vägnät, som må ifrågakomma till sådant bidrag. I

sådant syfte har en inventering verkställts under medverkan av samtliga

kommunalnämnder och länens vägingenjörer.

Då det emellertid visat sig, att inkomna uppgifter lämnats efter i hög grad

olika principer, varierande ej endast mellan skilda kommunalnämnder utan

även mellan vägingenjörerna, ha de sakkunniga ansett nödigt att föranstalta

örn enhetlig granskning av samtliga uppgifter genom en av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

väginspektörer. Denna övergranskning, som med hänsyn

till bland annat materialets betydande omfattning och delvis svårbearbetade

beskaffenhet måst bliva tämligen summarisk, hade, framhålla de sakkunniga,

främst haft till syfte att — efter enhetlig bedömningsgrund — söka angiva den

ungefärliga längden av det vägnät, som syntes kunna komma i fråga till erhållande

av statsbidrag. Granskningen hade givit till resultat, att vägnätets

sammanlagda längd ansetts uppgå till något över 2,000 mil. Härvid vore

emellertid att märka, att av de sålunda medtagna vägarna en del torde vara

av beskaffenhet att böra intagas till allmänt underhåll. Vidare torde vid

undersökning å platsen säkerligen konstateras, att åtskilliga av dessa vägar

icke vore av sådan betydelse, att statsbidrag borde utgå. Å andra sidan finge

ej förbises, att en noggrannare utredning även kunde giva vid handen, att

ytterligare vägar borde medtagas. Med dessa reservationer ansåge de sakkunniga

likväl den verkställda inventeringen och dess resultat tämligen tillförlitligen

angiva längden av det vägnät, som enligt de sakkunnigas uppfattning

för närvarande borde ifrågakomma för underhållsbidrag. Som jämförelse

kunde nämnas, att ifrågavarande vägnäts totala längd enligt vägingenjörernas

uppgifter utgjorde 2,218 mil.

Den verkställda utredningen har enligt de sakkunnigas uppfattning givit

vid handen, att ett årligt belopp av omkring 2,000,000 kronor skulle erfordras

för vägunderhållet. För senare budgetår torde man i avsevärd utsträckning

kunna tillgodogöra sig tidigare erfarenhet av verksamheten. Det borde därför

ankomma på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att i samband med det årliga

statförslaget avgiva förslag även i detta hänseende.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Majus proposition nr 212.

De sakkunniga anse, att man för första verksamhetsåret med sannolikhet

ej torde behöva räkna med att mer än ungefär hälften av därtill berättigade

vägar komme ifråga för statsbidrag. Anslaget för ändamålet syntes därför

för budgetåret 1939/40 böra begränsas till 1,000,000 kronor. Av detta anslag

torde, efter Kungl. Maj:ts medgivande, få användas erforderliga belopp för

uppskattningsnämndernas verksamhet, väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

handläggning av frågorna samt länsstyrelsens kontroll över bidragens användning.

Med hänsyn till föreslagna bidragsvillkor och då samtliga därtill berättigade

vägar borde erhålla bidrag, torde anslaget till vägunderhåll böra

givas karaktär av förslagsanslag.

Vida vanskligare förmena de sakkunniga det vara att beräkna behovet av

medel till iståndsättningsbidrag. I fråga örn denna bidragsform avser förslaget,

att vid anslagstilldelningen jämväl skulle tagas hänsyn till medelstillgången.

Vid sådant förhållande kunde anvisningen för ändamålet ske genom

reservationsanslag. För första budgetåret syntes ett belopp av 500,000 kronor

tillräckligt. Det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att efter förslag av vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen fördela anvisade medel mellan olika länsstyrelser.

3. Ändrade villkor och bestämmelser beträffande statsbidrag

till byggande av enskilda vägar.

I samband med det förslag till utvidgning av formerna för statens bidragsverksamhet

å förevarande område, de sakkunniga utarbetat, har jämväl en

översyn av gällande villkor och bestämmelser beträffande statsbidrag till

byggande av enskilda utfartsvägar verkställts.

Samma skäl, som tala för att låta väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avgöra

ärenden rörande statsbidrag till underhåll av enskilda vägar, motivera

enligt de sakkunnigas uppfattning jämväl en överflyttning av beslutanderätten

beträffande byggnadsbidragen till samma myndighet. Då de sakkunniga framlagt

förslag i sådant syfte, ha de emellertid därmed icke avsett att förorda

någon ändring i fråga örn länsstyrelsernas befattning med ärendenas förberedande

behandling, avslutande av kontrakt med väghållarna och kontrollen

över bidragens användning. Liksom hittills torde det även böra ankomma på

Kungl. Majit att meddela beslut i fråga örn anvisade medels fördelning

mellan olika län.

Beträffande vilka typer av vägar som skulle bli delaktiga av förevarande

anslag förklara de sakkunniga, att enskilda utfartsvägar givetvis alltjämt borde

ifrågakomma, samt anföra härom följande.

Vid sidan av de enskilda utfartsvägarna synes emellertid möjlighet till statsbidrag

böra stå öppen även för vägar av något annan karaktär. De sakkunniga

åsyfta härvidlag vissa vägar i tättbebyggda samhällen. I sitt förslag till lag örn

enskilda vägar, 3 kapitlet, ha de sakkunniga lagt i länsstyrelsernas händer att

beträffande område på landet eller i stad, inom vilket tätare bebyggelse uppkommit

eller kan väntas inom nära förestående tid uppkomma, förordna,

att de fastigheter som i sin helhet eller till någon del äro belägna inom

området, skola utgöra en samfällighet (vägförening) för väghållning av vissa

vägar inom området. Gentemot detta förslag har bland annat anmärkts,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

att fastighetsägarna i många sådana områden — t. ex. egnahemsområden

—• vore för fattiga att med egna medel kunna anlägga ändamålsenliga vägar.

Med hänsyn härtill torde bidrag ur byggnadsanslaget böra kunna lämnas

dylika vägföreningar. Likaledes synas byggnadsbolag i likhet nied underhållsbidrag

böra kunna utgå till vägar till fiskelägen, även örn dessa icke bebos

under annan del av året än då fiske pågår. I anslutning härtill ha de sakkunniga

föreslagit, att bidrag till byggande av enskild väg må kunna utgå,

då väganläggningen måste anses vara synnerligen betungande för väghållarna.

Att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen härvidlag även tillser, att vägen fyller

ett verkligt behov, torde ej behöva särskilt uttalas. Då byggnadsanslaget alltjämt

synes böra givas karaktär av reservationsanslag, lärer en dylik behovsprövning

även nödvändiggöras av hänsynen till knappheten å medel.

Ytterligare föreslå de sakkunniga, att nu gällande villkor för statsbidrag,

att till det i varje särskilt fall avsedda vägföretaget bidrag motsvarande

minst 15 procent av statsbidragets belopp lämnas av medel som anvisats av

landsting, kommun eller annan icke-sakägare, hädanefter ej uppställdes. De

sakkunniga erinra, att anledningen till att detta villkor uppställts torde ha

varit att därigenom åstadkomma en viss prövning av behovet av bidrag även

från andra än den statsbidragsbeviljande myndigheten. I praktiken syntes

denna prövning emellertid sakna större betydelse. Särskilt för vissa landsting

hade dessa bidrag, som ju läge vid sidan av landstingens egentliga uppgifter,

även varit betungande.

I fråga örn väghållarnas skyldigheter vid erhållna byggnadsbidrag stadgades

för närvarande bland annat, att dessa ej finge avstänga vägen för trafik,

där icke länsstyrelsen på ansökan funnit gott att i fråga om tyngre motorfordon

medgiva sådant avstängande. Erhölle väghållarna emellertid icke

underhållsbidrag, syntes det de sakkunniga onödigt strängt att uppställa detta

krav för all framtid. Enligt förslaget skulle denna skyldighet därför så modifieras,

att länsstyrelsen ägde möjlighet att meddela befrielse därifrån liksom

från skyldigheten att underhålla vägen.

Gällande bidragskungörelse stadgade, bland annat, att alla kostnader, som

i följd av erhållet byggnadsbidrag föranletts för länsstyrelsen, skulle bestridas

eller gottgöras av den eller dem, som erhållit bidraget. Detta stadgande

ansåge de sakkunniga såsom överflödigt böra uteslutas. Självfallet avsåges

därmed icke att föreslå någon ändring i rådande ordning, att väghållarna själva

hade att gälda erforderliga kostnader för kontroll. Erinran därom torde kunna

intagas i kontrakten med väghållarna.

Yttrandena.

De sakkunnigas förslag att utsträcka statens ifrågavarande bidragsverksamhet

har så gott som enhälligt vunnit anslutning i de inkomna yttrandena.

Även de myndigheter, som framställt invändningar mot väsentliga delar av

förslaget sådant det utformats av de sakkunniga, ha förklarat sig kunna instämma

i vad de sakkunniga anfört därom, att statsbidrag till underhåll av

vissa enskilda vägar icke endast ter sig såsom rättvist och billigt gentemot en

stor grupp väghållare utan även medför direkta förmåner för den allmänna

samfärdseln.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför sålunda härom.

Länsstyrelsen hälsar detta förslag med synnerlig tillfredsställelse. Det

hittills utgående bidraget till byggande av enskilda vägar har varit till stor

nytta. Behovet av bidrag till enskild väghållning är så stort och erkänt berättigat,

att redan nu undantagsvis förekommer att bidrag beslutas av vägdistrikten

i regel för undvikande av krav på vägens intagande till allmänt underhåll

-— och utgår, då besluten ej överklagas. Att erhålla lagliga former för

denna verksamhet är lyckligt. Sannolikt behöva kostnaderna ej bli överväldigande,

då genom upphjälpande av de enskilda vägarna i många fall undvikes

nybyggnad eller intagande till allmänt underhåll.

Vad härefter angår förslaget till organisation av bidragsverksamheten har

detsamma icke blivit lika enhälligt bedömt. Även örn flertalet av de hörda

myndigheterna och sammanslutningarna ansett sig böra lämna förslaget utan

erinran eller allenast framställt anmärkningar mot enskilda detaljer i detsamma,

ha i åtskilliga yttranden gjorts invändningar av mera principiell innebörd

samt påfordrats omarbetning av förslaget i mera väsentliga delar.

Länsstyrelsen i Västerbottens län och vägingenjören i Kristianstads län

ha ansett sig böra helt avstyrka förslaget i den utformning detsamma erhållit.

Enligt länsstyrelsens i Västerbottens län uppfattning borde, till dess frågan

hunnit underkastas förnyad omprövning, försök göras med bidrag till enskilt

vägunderhåll på så sätt att vissa mindre anslag ställdes till länsstyrelsernas

förfogande för utbetalning av bidrag till sådana vägar, varom i förslaget vore

fråga, med belopp från 5 till högst 10 öre för sträckmeter sommarunderhåll

och högst 5 öre för meter vinterväghållning, bedömt med hänsyn till trafikens

omfattning.

På grund av den nyligen påbörjade utredningen örn vägväsendets

förstatligande anse länsstyrelserna i Örebro och Västmanlands

län, vägingenjörerna i Värmlands och Västmanlands län samt svenska vägstyrelsernas

förbund det vara tveksamt att nu — innan resultaten av denna utredning

föreligga —- fastställa en ny organisation på vägväsendets område. Länsstyrelsen

i Örebro län anför härom följande.

Beräkningen. av statsbidrag till enskilda vägar synes gjord i underkant.

Länsstyrelsen förmenar, att dessa olika slag av kostnader sammanlagt bli så

höga, att automobilskattemedlen icke komma att förslå härtill, örn icke en

obehörig minskning skall ske i de redan nu alltför knappt tillmätta anslagen

till riks- och länshuvudvägars omläggning och underhåll. Lösandet av nu

ifrågavarande spörsmål står såväl av detta skäl som med hänsyn till sina

organisatoriska konsekvenser i olösligt samband med den under utredning

varande frågan om vägväsendets förstatligande. Hur angelägen länsstyrelsen

än är att ur rättvisans synpunkt få spörsmålet löst, måste därför länsstyrelsen

bestämt förorda, att därmed får anstå till i samband med beslut beträffande

vägväsendets förstatligande. När det tyvärr redan dröjt så länge, torde ett

uppskov på till synes endast ett år vara att föredraga, örn, såsom länsstyrelsen

förmenar, därigenom kan vinnas en mera allsidig prövning.

Beslutande organ i fråga örn statsbidrag.

Yrkanden att låta länsstyrelserna avgöra samtliga frågor rörande statsbidrag

ha framställts av länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings, Kristianstads,

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Kr 212. 538 s» 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl, Majus proposition nr 212.

Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Jämtlands, Västerbottens och

Norrbottens län, vägingenjörerna i Älvsborgs och Jämtlands län, överlantmätaren

i Värmlands län, över jägmästaren i mellersta Norrlands distrikt,

motormännens riksförbund, Nederluleå och Vitebygdens vägstyrelser, ävensom

Östergötlands läns vägstyrelseförenings arbetsutskott.

Till stöd för yrkandet att lägga beslutanderätten i dessa frågor hos länsstyrelserna

anför länsstyrelsen i Uppsala län följande.

Det torde icke vara praktiskt att låta förstahandsavgörandet av så stort

anta‘1 småärenden ankomma på en central myndighet. För denna blir det

knappast möjligt att utöva annat än en formell granskning. Arbetet kommer

likväl att medföra ett betydande behov av extra arbetskrafter och att för de

enskilda intressenterna framkalla ett oundvikligt dröjsmål. Å andra sidan

ha de sakkunniga givit goda skäl för att man från början måste sträva efter

en enhetlig tillämpning. Särskilt de upplysningar, de sakkunniga lämnat angående

hittillsvarande olikhet i praxis beträffande intagning till allmänt underhåll,

ge stöd härför. Från dessa synpunkter vill länsstyrelsen ifrågasätta följande

förfarande.

Efter det ansökan inkommit från väghållare verkställer länsstyrelsen utredning

på sätt nedan omförmäles.

Sedan utredningen blivit avslutad, fattar länsstyrelsen beslut såväl huruvida

bidrag till viss väg må utgå som till vilket belopp den årliga kostnaden

för underhållet för vägen må uppskattas. I den mån det är möjligt bör länsstyrelsen

för att erhålla jämnhet i behandlingen av ansökningarna avgöra

dessa på en gång. Sedan sådant beslut meddelats, underställes detta väg- och

vattenbyggnadsstyrelsens prövning, varvid tillika förteckning på de ansökningar,

vilka icke bifallits, bifogas samt därjämte lämnas andra upplysningar

av intresse för bedömandet, exempelvis att vissa vägar, som erhållit underhållsbidrag,

av sökandena ifrågasatts till allmänt underhåll. Med ledning av

det material angående det enskilda vägnätet, som de sakkunniga uppsamlat

under sin utredning, samt de från länsstyrelsen inkomna handlingarna synes

det för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bli en tämligen lätt uppgift att konstatera,

huruvida anledning finnes att antaga, att inom något län de enligt

föreskrifterna uppställda förutsättningarna för underhållsbidrag eftergivits

eller kostnadsberäkningarna visa abnorma siffror. I sådant fall har väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen att ofördröjligen verkställa undersökning, innan

beslut för detta län meddelas. Arbetet härmed torde i mycket hög grad

understiga den arbetsmängd, som skulle förutsättas av ett förstahandsavgörande.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beslut skulle således väsentligt

kunna påskyndas och likväl skulle fordran på enhetlighet kunna uppehållas.

Här må jämväl erinras om sambandet mellan intagningen till allmänt underhåll,

som ankommer på länsstyrelsen, och underhållsbidraget.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller, att de skäl, som anförts för att

draga frågan örn underhållsbidrag till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens avgörande,

vore de vid yrkande örn centralisering alltid återkommande, samt

tillägger.

Här äro dessa skäl särdeles litet på sin plats, då även enligt sakkunnigas

förslag övriga nya ärenden stanna hos länsstyrelserna för avgörande. Samtliga

bidrag — till underhåll, iståndsättande och även till byggnad av enskild väg

— böra fördelas av länsstyrelserna på de enskilda företagen, sedan Kungl.

Maj:t på väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag på länen fördelat tillgäng
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Majus proposition nr 212.

H8a..ans^aS- Sedan rätt skipats mellan länen, ser länsstyrelsen intet fel utan

förtjänst i ett system, som ej tvingar till automatisk likriktning, utan lämnar

böjlighet för länsstyrelserna att inom behörigen angivna gränser genom teknisk

och ekonomisk anpassning till olika förhållanden få största möjliga valuta

för de offrade statsmedlen.

Länsstyrelsen i Örebro län yttrar följande.

Medan de sakkunniga vilja lämna i länsstyrelsens hand att efter vissa allmänna

anvisningar besluta örn intagning till allmänt underhåll av enskilda

vägar men till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hänskjuta frågor om statsbidrag

till enskilda vägar, förmenar länsstyrelsen, att prövningen av dylikt

övertagande och örn statsbidrag bör avgöras av en och samma myndighet,

örn möjligt länsvis på en gång. Det är först genom en samtidig jämförelse av

samtliga enskilda vägar, som kunna komma ifråga för det ena eller andra avgörandet,

som en rättvis ändring av ifrågavarande förhållanden kan ske. Det

förhåller sig nämligen ingalunda så, att en väg uppenbart är av beskaffenhet

att böra övertagas till allmänt underhåll och en annan lika klart bör erhålla

statsbidrag, utan det kommer att i många fall just bli tvekan om den ena

eller andra åtgärden skall tillgripas. Länsstyrelsen vill för möjliggörande av

samtidig prövning föreslå, att för varje län utsättes viss dag, före vilken ansökningar

örn övertagande till allmänt underhåll av eller statsbidrag till enskilda

vägar skola vara ingivna till länsstyrelsen. Ansökningarna, som böra

vara åtföljda av utredningar enligt av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utfärdade

formulär och anvisningar, böra därefter bli föremål för ytterligare utredning

hos länsstyrelsen i samråd med vägstyrelserna. Dessa böra därvid

äga föreslå till överförande från allmänt till enskilt underhåll vägar, som med

hänsyn till den förebragta utredningen böra därtill komma ifråga. Samtliga

framställningar böra därefter på en gång företagas till avgörande hos länsstyrelsen.

Därvid bör såsom representant för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

vederbörande väginspektör vara närvarande. Såsom informerad örn denna

styrelses intentioner i hithörande frågor ävensom förhållandena i de övriga

närliggande län, där han tjänstgör, bör han kunna giva länsstyrelsen värdefulla

anvisningar för dess beslut. Därest och i den mån han finner dessa icke

stå i överensstämmelse med utfärdade anvisningar och författningar, skall han

äga hänskjuta avgörandet till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. På detta sätt

torde det bli möjligt att utan onödigt betungande av den centrala myndigheten

få tillämpade ensartade principer inom olika län, ett önskemål, som de

sakkunniga ock uttalat, men som näppeligen torde bli uppfyllt enligt deras

framlagda förslag.

Vidare framhåller länsstyrelsen i Östergötlands län, att det läge en viss

inkonsekvens i att låta väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avgöra, örn enskild

väg vore av sådan betydelse, att underhållsbidrag för densamma borde utgå,

så länge det tillkomme länsstyrelsen att pröva, örn dylik väg med avseende å

sin betydelse för den allmänna samfärdseln skulle övertagas till underhåll av

vederbörande vägdistrikt.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser, att samtliga ifrågavarande

bidragsärenden borde anförtros antingen åt länsstyrelserna eller ock åt den

centrala vägmyndigheten. Den enklaste anordningen vore dock att låta länsstyrelserna

var för sitt län besluta örn bidragens fördelning å olika företag

och vägar.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Majus proposition nr 212.

Uppskattningsnämnderna m. m.

I ett stort antal yttranden lia anmärkningar framställts rörande de sakkunnigas

förslag att för uppskattning av underhållskostnad m. m. inrätta ett

nytt organ för varje län -—- uppskattningsnämnd — och därigenom utesluta

vägingenjörerna från någon egentlig befattning med ifrågavarande bidragsverksamhet.

Dylika principiella anmärkningar ha framställts av länsstyrelserna i Uppsala,

Södermanlands, Jönköpings, Blekinge, Kristianstads, Göteborgs och

Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands samt Jämtlands län

ävensom vägingenjörerna i Södermanlands, Gotlands, Kristianstads, Göteborgs

och Bohus, Älvsborgs samt Jämtlands län.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför härom följande.

Det synes vara enklare och mera betryggande att låta intressenterna inkomma

med förslag samt låta detta granskas på vägingenjörskontoret, där på

grund av den årliga granskningen av underhållsräkenskaperna för de allmänna

vägarna samlats en synnerligen ingående kännedom örn materialåtgång, materialpriser

och andra kostnader samt angående vägnät och trafik. En sådan

sakkunskap kan knappast i lika grad bliva representerad inom den föreslagna

uppskattnmgsnämnden. Det förefaller också sannolikt, att genom vägingenjörskontorens

beräkning större jämnhet i beräkningsgrunderna mellan de

olika länen skall åstadkommas än örn ett antal särskilda uppskattningsnämnder

skulle fungera. De sakkunniga ha tänkt sig att vågmästaren skulle kunna

användas såsom biträden åt uppskattningsnämnderna. Dessa äro dock anställda

allenast för distriktens arbetsbehov och i regel mycket strängt upptagna

därav. Det är vidare sannolikt, att, även örn uppskattning genom nämnder

försiggått, vägingenjörerna måste granska kostnadsberäkningarna. Under

alla förhållanden måste således en viss belastning på dem uppkomma genom

de nya statsbidragen. Örn kostnadsberäkningen i första hand lägges på vägingenjörerna,

såsom här ifrågasättes, är det otvivelaktigt, att ett betydande

arbete för dem skulle uppstå under en viss period samt att det bleve nödvändigt

att bereda en viss förstärkning i arbetskrafterna. Det synes dock icke

sannolikt, att ökningen i arbetskraft genom att hela kostnadsberäkningen tilldelades

vägingenjörskontoren skulle svara emot arbetet för uppskattningsnämnderna

jämte den ökning i arbetskraft, som i alla händelser bleve nödvändig

för granskningen av nämndernas kostnadsberäkningar.

Länsstyrelsen i Blekinge län hävdar på det bestämdaste, att den s. k. uppskattningsnämndens

uppgift enligt förslaget hade en så stor statsfinansiell

betydelse och även i övrigt vore av sådan natur, att den icke borde läggas i

händerna på ett dylikt särskilt organ utan borde anförtros åt vägingenjörerna.

Väl ville länsstyrelsen vitsorda, att dessas arbetsbörda redan förut vore utomordentligt

stor och att den föreslagna uppgiften skulle för dem medföra en

väsentlig merbelastning, men säkerligen skulle denna olägenhet avlägsnas

genom en lämplig utökning i vägingenjörsexpeditionernas personal, en utväg

som också säkerligen bleve för staten billigare.

Länsstyrelsen i Kristianstads län andrager följande.

Länsstyrelsen förmenar, att den uppskattning av årliga kostnaden för underhållet,

som av de sakkunniga föreslås, lämpligen bör utföras av vägingenjören

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Majus proposition nr 212.

med biträde av gode män, och skulle under sådana förhållanden något sakkunnigt

biträde icke erfordras. Att detta kan kräva en förstärkning av personalen

å vägingenjörskontoren torde visserligen vara ofrånkomligt. Handläggningen

av hithörande ärenden kommer jämväl, oberoende av huruvida beslutanderätten

lägges hos länsstyrelserna eller icke, att för dessa medföra en

icke obetydlig ökning i arbetsbördan. Utslagsgivande för själva sakfrågans

bedömning bör emellertid vara, att vägväsendet inordnas under enhetlig organisation.

Den intima kännedom örn vägförhållandena inom länet, som vägingenjörerna

och hos dem anställd personal besitta, synes länsstyrelsen borga

för att bästa möjliga resultat kommer att utvinnas genom den av länsstyrelsen

nu föreslagna anordningen. Även ur militär synpunkt torde det få anses betydelsefullt,

att vägingenjörerna, som tilldelats viktiga uppgifter i avseende å

det militära transportväsendet, icke komma att stå relativt främmande för den

starka utveckling på det enskilda vägväsendets område, som lärer bliva en

följd av det föreliggande förslagets antagande.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län finner de sakkunnigas inställning till vägingenjörsinstitutionen

egendomlig och principiellt felaktig. Landets vägväsende

vore en enhet, som handlades av samma myndigheter. Vad som nu

föresloges vore endast en utvidgning till underhålls- och iståndsättningsbidrag

av det understöd till det enskilda vägväsendet, som hittills endast utgått i

form av byggnadsbidrag. Denna utvidgning behövde ej och borde ej ge anledning

till några splittrande organisatoriska förändringar.

Vidare erinrar denna länsstyrelse, att vägingenjörerna jämväl enligt förslaget

sannolikt bleve nödsakade att taga ställning till bidragsärendena, samt

anför därom huvudsakligen följande.

Länsstyrelsen lär icke underlåta att vid sin beredning av dessa ärenden

rådgöra med vägingenjörskontoret. Ej sällan blir vidare vid dessa ärendens

avgörande ett övervägande, huruvida vägen med understöd skall bibehållas

som enskild eller antingen intagas till allmänt underhåll eller nybyggas som

allmän. De senare frågorna tillhöra obestritt vägingenjörernas arbetsområde

och därför bör och kan ej heller någon del av det statsunderstödda vägväsendet

avskiljas och behandlas av andra organ. Även bör beaktas, att vägingenjören

får med dessa ärenden att göra, då utom underhållsbidrag även iståndsättningsbidrag

skola lämnas. Dessa skola nämligen avgöras av länsstyrelserna,

vilka därvid icke lära underlåta att utnyttja vägingenjörernas sakkunskap.

Länsstyrelsen ansåge därför, att de föreslagna uppskattningsnämnderna

äro överflödiga.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län, som utförligt motiverat sin mening — att

uppskattningsnämnder ej böra inrättas — framhåller, att, därest ett sådant

organ emellertid skulle anses böra komma till stånd, vägingenjören syntes

böra beredas säte och stämma i nämnden, i vilket fall det föreslagna sakkunniga

biträdet torde kunna undvaras.

Vägingenjörerna i Södermanlands och Gotlands län föreslå, att som sakkunnigt

biträde åt uppskattningsnämnden skulle utses vägingenjören eller, vid

förfall för denne, annan å vägingenjörskontoret tjänstgörande ingenjör, medan

vägingenjören i Älvsborgs län anser att vägingenjören skulle vara ordförande

i uppskattningsnämnden. Vägingenjören i Jämtlands län med instämmande

av länsstyrelsen i länet förmenar, att förslag till underhåll, iståndsättning och

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Majus proposition nr 212.

byggnad skulle upprättas av vägmästarna var inom sitt distrikt. Dessa förslag

borde granskas av vägingenjören.

Även i fråga om detaljer i förslaget rörande uppskattningsnämnder ha erinringar

framställts.

Länsstyrelserna och vägingenjörerna i Västmanlands och Norrbottens län

uttala sig mot att såsom sakkunnigt biträde åt uppskattningsnämnden anlita

vägmästare hos vägdistrikten. I stället borde för ändamålet anställas en särskild

person, förslagsvis kallad länsvägmästare. Länsstyrelsen i Västmanlands

län anför härom ytterligare.

Man torde som sakkunnig få tänka sig annan person med motsvarande

teknisk sakkunskap än vägdistriktens vägmästare, vilka väl knappast med

tanke på deras ordinarie göromål kunna medhinna uppdraget. Mot detta förslag

torde måhända göras den invändningen, att i de mindre länen full sysselsättning

icke kan erbjudas det sakkunniga biträdet. Dessa farhågor torde

emellertid visa sig ogrundade, därest, som länsstyrelsen tänkt sig saken

ordnad, åt det sakkunniga biträdet lämnas förordnande att tillika vara tillsyningsman

över vägunderhållet. En sådan kombination av uppdragen skulle

enligt länsstyrelsens förmenande komma att medföra den väsentliga fördelen

ur effektivitetssynpunkt, att samma person, som varit med örn att föreslå vissa

arbeten och således redan från början blivit insatt i lokala och andra förhållanden,

även får kontrollera, huru dessa arbeten utförts. Svårigheter att uppbringa

kompetenta personer för dessa uppdrag böra icke uppstå, då väl redan

nu inom länen utom vägdistriktens tjänstemän torde finnas personer med vägmästarkompetens.

En på så sätt hos en enda person centraliserad uppskattnings-

och tillsyningsmyndighet skulle, därest han ställdes till länsstyrelsens

disposition och bleve dess rådgivande och förmedlande organ, i väsentlig grad

underlätta länsstyrelsernas arbete med den enskilda väghållningen.

Åt denna person skulle måhända också kunna lämnas i uppdrag att upprätta

planer för vägbyggnader, kontrakt m. m. Därest denne sakkunnige anses

böra placeras på vägingenjörskontoret, torde däremot icke möta något hinder,

men låter det sig också göra, att ställa denna särskilda arbetskraft helt fristående

från den allmänna vägorganisationen till länsstyrelsens förfogande på

bekostnad av särskilda statsmedel. Den anordning, som de sakkunniga tänkt

sig, att tillsynen över statsbidragets användning å enskilda vägar skulle verkställas

av vägdistriktens vägmästare vid sidan av dessas ordinarie tjänst och

på bekostnad av den allmänna väghållningens medel, måste framstå som föga

lämplig både med hänsyn till kontrollens effektiva organiserande och sammanblandningen

av kostnader, som lagligen åvila vägdistrikten, med sådana, som

strängt taget äro dem ovidkommande. Denna anordning med kontroll utövad

av dessa vägmästare torde även ur en annan synpunkt vara mindre lyckligt

vald, enär därigenom vägmästarna väl kunde tänkas komma i en obehaglig

mellanställning mellan sina arbetsgivare och det allmänna.

Vägingenjören i Västerbottens län — med instämmande av länsstyrelsen

i länet -—- anser förfarandet med syn å varje väg väl omständligt. Vidare

ifrågasättes örn ej i vartdera av de fyra nordligaste länen borde anställas en

särskild vägmästare med årligt arvode av ifrågavarande medel.

Beträffande de föreslagna arvodena till nämndens ledamöter förmena länsstyrelsen

i Malmöhus län och vägingenjörerna i Älvsborgs och Värmlands

län, att desamma beräknats för lågt, medan vägingenjörerna i Västmanlands

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 212. 23

och Västerbottens län åter anse, att arvodena och i synnerhet reseersättningarna

föreslagits till för höga belopp.

I allmänhet ha de, som ansett att uppskattningsnämnderna enligt förslaget

tillkommande funktioner, borde fullgöras av vägingenjörerna, jämväl varit

av den meningen, att kontrollen över bidragsverksamheten borde utövas av

dessa befattningshavare.

Jämväl beträffande detaljerna i de av de sakkunniga föreslagna kontrollanordningarna

ha vissa erinringar framställts.

En vidare kontroll än genom inspektioner förordas av vägingenjörerna i

Södermanlands, Gotlands och Västmanlands län samt av överjägmästaren i

östra distriktet och jägmästaren i Vimmerby revir, vilka anse, att väghållarna

borde åläggas att i någon form föra en enkel bokföring med massuppgifter,

dagsverkslistor och verifikationer. Jämväl Skaraborgs läns vägförenings

arbetsutskott, framhåller, att skärpta bestämmelser erfordrades, och vägingenjören

i Värmlands län förmenar, att de föreslagna kontrollåtgärderna

icke vore ägnade att främja nödig enhetlighet.

Länsstyrelserna i Östergötlands, Göteborgs och Bohus samt Norrbottens

län ävensom vägingenjörerna i Göteborgs och Bohus samt Västmanlands län

äro icke övertygade örn lämpligheten och genomförbarheten av ett system med

lån av vägdistriktens personal utan särskild ersättning, som de sakkunniga

tänkt sig för kontrollens utövning. Sistnämnda vägingenjör anför härom följande.

Det är oriktigt, att underhållet av de allmänna vägarna skall belastas med

kostnader, som äro ovidkommande för detta underhåll. Därtill kommer, att

med den tjänsteställning vägmästarna nu ha, det ej kan anses lämpligt att

ålägga dem att utöva denna kontroll, då de härigenom måhända skulle komma

att kontrollera t. ex. vägstyrelseledamöter, revisorer och vägstämmoombud.

Då vägmästarna dessutom ej deltagit i den uppskattning, som lägges till grund

för statsbidraget, bör det medföra svårigheter för dem att vid kontrollens

utövande bedöma de fordringar, som skola ställas på vägunderhållet. Kontrollen

över vägunderhållet m. m. bör i stället utövas av det sakkunniga biträdet

i uppskattningsnämnden. Kostnaderna därför böra bestridas av statsmedel.

För nedbringande av resekostnaderna kan man i stället för att tillämpa resereglementet

giva biträdet bilersättning enligt en lägre taxa, såsom t. ex. för

närvarande tillämpas för vissa av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förordnade

kontrollanter inom vägväsendet.

Länsstyrelserna i Kronobergs, Kalmar och Malmöhus län framhålla, att

i kungörelsen angående statsbidrag borde införas bestämmelser dels om skyldighet

för vägdistrikten att för ändamålet tillhandahålla vägmästare och dels

därom att vägmästares av ifrågavarande besiktning föranledda resekostnadsersättning

måtte inräknas i vägdistriktens underhållskostnad.

övriga frågor.

Beträffande spörsmålet till vilka vägar underhållsbidrag

borde utgå förklarar länsstyrelsen i örebro län, att de föreslagna bestämmelserna

borde tolkas restriktivt, medan svenska landskommunernas för
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

hund, befarar, att stadgandets utformning enligt förslaget kunde leda till en

mera restriktiv tolkning än som varit avsedd eller kunde anses skälig.

Domänstyrelsen föreslår, att jämväl speciella skogsvägar med livlig biltrafik

borde ifrågakomma för underhållsbidrag. Sådana vägar behövde varken

vara genomfartsvägar eller utfartsvägar för gårdar.

Väg- och vattenhyggnadsstyrelsen finner det lämpligt, att kungörelsen angående

statsbidrag uttryckligen begränsas till att avse — vilket torde vara de

sakkunnigas mening —- allenast enskilda vägar i detta uttrycks vanliga bemärkelse,

så att icke hit kunde räknas även vägar inom stadsplanelagda områden.

Enligt svenska stadsförbundets mening borde ett genomförande av förslaget

rättvisligen medföra en motsvarande ökning av statens medverkan för

bekostandet av gatuhållningen i städer och stadsplanelagda samhällen på

landet.

De sakkunnigas förslag beträffande underhållsbidragens storlek

har föranlett flera uttalanden.

Sålunda har föreslagits, att underhållsbidraget icke städse borde utgå med

50 procent av den uppskattade kostnaden utan borde kunna variera efter

vägens betydelse för det allmänna eller med hänsyn till trafikintensiteten.

Uttalanden i sådant syfte ha gjorts av länsstyrelserna i Blekinge, Älvsborgs

och Örebro län, vägingenjörerna i Malmöhus, Gävleborgs och Jämtlands län

ävensom över jägmästaren i östra distriktet och jägmästaren i Vimmerby revir.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför härom följande.

De sakkunniga föreslå, att underhållsbidraget alltid skall utgå med 50

procent av den beräknade kostnaden, detta av anledning att det är svårt att

differentiera bidragets storlek och att missnöje kan befaras uppstå bland dem,

som få nöja sig med ett mindre bidrag. Länsstyrelsen föreställer sig, att

missnöjet i varje fall ej kan bli större utan snarare mindre än mellan dem,

som få sin halva kostnad ersatt, och dem, som ej få något alls. De sakkunniga

ha ej heller av fruktan för missnöje dragit sig för att föreslå, att

bidraget till enskild vägs byggande fortfarande skall kunna utgå med olika

procent av kostnaden. Liksom i många andra fall synes länsstyrelsen även

i detta en viss behovsprövning vara befogad. Länsstyrelsens uppfattning på

denna punkt sammanhänger även med, att länsstyrelsen ej kan finna riktigt,

att den enstaka gårdens utfarts väg principiellt skall ställas utanför varje

hjälp. Det är riktigt, att trafikens omfattning är avgörande för den enskilda

vägens intagande till allmänt underhåll. Men den enskilda vägens väghållare

lia det ju svårare ju färre de äro. En förbättrad väg kan också ge upphov till

ökad bebyggelse. Man får ej tappa bort, att den enskilda vägen likaväl som

den allmänna och järnvägen i vissa lägen kan ha en uppgift som kulturväg.

Länsstyrelsen föreslår därför, att bidrag till underhåll och iståndsättning av

de enskilda vägarna må efter prövning utgå med högst 50 procent av den beräknade

kostnaden.

överjägmästaren i västra distriktet anser, att underhållsbidraget borde utgå

med 50 procent endast under förutsättning, att tillräckliga medel anvisades.

I annat fall borde bidraget kunna varieras.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Majus proposition nr 212.

En sänkning av den föreslagna bidragsprocenten föreslås av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

ävensom kungl, automobilklubben till 35 procent samt av

vägingenjören i Kronobergs län till 30 procent.

Häremot förordas en höjning av bidragsprocenten av vägingenjören i

Jämtlands län samt Älvsby vägstyrelse. Sistnämnde vägingengör förmenar,

att bidragen borde kunna i särskilda fall uppgå till 60 å 65 procent.

Svårigheten att riktigt uppskatta kostnaderna för vinterväghållning har

föranlett väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att erinra, att statsbidrag till vinterväghållning

beträffande allmänna vägar alltid utgått på verklig kostnad. Tilllämpandet

av ett dylikt system i nu avsedda ärenden skulle emellertid enligt

styrelsens mening komma att onödigt komplicera desamma. Styrelsen ansåge

sig emellertid böra framhålla angelägenheten av att uppskattningsnämnderna

verkställde sin uppskattning med beaktande av normala förhållanden. En anvisning

i angivet hänseende syntes böra intagas i kungörelsen angående statsbidrag.

Mot att medgiva underhållsbidrag även i sådana fall, där underhållet

verkställes in natura, ha erinringar framställts av länsstyrelsen och

vägingenjören i Kristianstads län. Länsstyrelsen anser i likhet med vägingenjören,

att en effektiv kontroll icke kunde utövas över användningen av de små

kontantbidrag, som härvidlag komme ifråga. Statsbidrag såväl till byggande

som underhåll borde därför endast utgå till maskinellt arbete, som utfördes

genom vederbörande vägdistrikt men däremot icke till det vägarbete, som

utfördes av väghållarna själva in natura.

Yad angår de föreskrifter, som böra intagas i de med väghållarna

slutna kontrakten, ha uttalanden gjorts av länsstyrelsen och vägingenjören

i Södermanlands län, vägingenjörerna i Stockholms och Gotlands län

samt motormännens riksförbund. Vägingenjören i Södermanlands län föreslår,

med instämmande av länsstyrelsen, att såsom villkor för underhållsbidrag

jämväl borde föreskrivas, att grind som regel ej finge förekomma över

vägen. Visserligen kunde fall förekomma, då borttagande av grind skulle medföra

alltför stor olägenhet för den enskilde markägaren, men länsstyrelsen

borde därför medgivas rätt att bevilja dispens från detta villkor. — Såsom

ytterligare villkor för erhållande av bidrag föreslår vägingenjören i Gotlands

län, att vägarna skulle vara framkomliga med bil året örn. Motormännens

riksförbund förmenar, att väghållarna skulle förbinda sig att medgiva vägens

öppethållande för trafik icke endast för den tid bidrag utginge utan för all

framtid. Vägingenjören i Stockholms län anser, att formulär till ifrågavarande

kontrakt borde upprättas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Vidare förklara länsstyrelsen och vägingenjören i Uppsala län, att, innan

underhållsbidrag finge utgå, vägen skulle vara försatt ej endast i farbart utan

i fullt trafikabelt skick.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Majus proposition nr 212.

Med avseende å förslaget om iståndsättningsbidrag förorda

länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala och Blekinge län, vägingenjörerna i

Uppsala och Gävleborgs län, överlantmätaren i Skaraborgs län samt Råneå

vägstyrelse, att sådant bidrag jämväl borde utgå till andra arbeten än iordningställande

av broar, trummor och färjor. Överlantmätaren förklarar det väl

vara sant, att kostnaderna för iståndsättande av broar, trummor och färjor

kunde uppgå till avsevärda belopp, men framhåller å andra sidan, att övriga

iståndsättningskostnader kunde stiga till ännu högre belopp. De sakkunnigas

antagande, att sådana åtgärder som grusning av själva vägbanan, dikning och

röjning i regel icke betingade någon högre kostnad, syntes icke vara riktig.

Med hänsyn till de betydande kostnader, som dessa åtgärder i själva verket

droge, holle han före, att statsbidrag borde i särskilda fall till någon del kunna

medgivas även för dessa åtgärder.

Högre bidragsprocent förordas av länsstyrelsen i Västernorrlands län (75

procent) och av Nederluleå vägstyrelse.

Däremot anser väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att bidraget som regel

skulle utgå med endast 35 procent men i undantagsfall då särskilda skäl förelåge

kunna höjas till 50 procent.

Svenska vägstyrelsernas förbund, vägingenjören i Västerbottens län och

överlantmätaren i Skaraborgs län anse, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

borde besluta jämväl örn iståndsättningsbidrag. Förbundet funne den bristande

överensstämmelsen härutinnan mellan olika bidragsformer i hög grad omotiverad.

Det verkade kompromiss — men utan en kompromiss fördelar.

De föreslagna ändringarna i bestämmelserna beträffande statsbidrag

till byggande av enskilda vägar ha i stort sett icke föranlett

någon erinran.

Emellertid ha de sakkunnigas förslag att borttaga nu gällande villkor för

erhållande av statsbidrag, att landsting, kommun eller annan icke-sakägare

lämnat bidrag med minst 15 procent, avstyrkts av väg- och vattenby g gnadsstyrelsen

samt länsstyrelsen i Norrbottens län. Härjämte har länsstyrelsen i

Kalmar län sagt sig vara tveksam, örn villkoret borde borttagas. Väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen förklarar, att, även örn nyttan med stadgandet icke

borde överskattas, detsamma dock torde vara ägnat att motverka mer eller

mindre oberättigade anspråk på statsbidrag. Ehuru Norrbottens landsting

vore det mest skattetyngda i riket — anför länsstyrelsen i Norrbottens län —- hade, såvitt länsstyrelsen kände, något knot icke avhörts mot bidraget ifråga;

tvivelsutan hade man allmänt ansett dessa vägbyggare väl förtjänta av anslaget.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför härom följande.

Inom Västernorrlands län, varest landstinget alltifrån den tid då statsbidrag

började utgå för anläggning av enskilda vägar beviljat bidrag motsvarande

50 procent av statsbidragets storlek, blir enligt länsstyrelsens förmenande

de sakkunnigas angivna förslag örn anläggningsbidragets begränsning

i hög grad menligt. Med hänsyn därtill att inom länet intressenterna i

de enskilda vägbyggnadsföretagen regelmässigt äro mindre välsituerade i

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Majus proposition nr 212.

ekonomiskt avseende, utgår statsbidraget i de flesta fall för närvarande med

hälften och landstingsbidraget med en fjärdedel av den beräknade byggnadskostnaden.

Sammanlagda bidragen utgöra sålunda tre fjärdedelar eller 75

procent av kostnaden. Då all anledning finnes antaga att, därest nu gällande

villkor örn bidrag av jämväl landsting, kommun eller annan icke-sakägare upphör

att gälla, länets landsting icke vidare beviljar anslag för byggande av

enskilda vägar, blir sålunda följden av den föreslagna begränsningen av statsbidragets

storlek till 50 procent, att vederbörande intressenters egna utgifter

för ett enskilt vägbyggnadsföretag kommer att uppgå till minst hälften av

anläggningskostnaden, något som enligt länsstyrelsens förmenande skulle

komma att i avsevärd utsträckning hämma de enskilda vägarnas utbyggande.

Åberopande det anförda och då det enskilda vägnätets vidare utveckling måste

anses vara av mycket stor allmän betydelse, vill sålunda länsstyrelsen med

skärpa framhållaangelägenheten av att byggnads- och iståndsättningsbidragen

må utgå med intill 75 procent av den beräknade kostnaden. Därest statsfinansiella

skäl skulle anses lägga hinder i vägen för bidrag av statsmedel i

den omfattning länsstyrelsen ifrågasatt, synes måhända böra tagas under övervägande

att minska på statsbidraget för underhållet. Länsstyrelsen hyser

nämligen den uppfattningen att bidrag i nödig utsträckning för en enskild vägs

byggande är långt mer angeläget än bidrag till underhållet.

Länsstyrelsen i Jämtlands län yttrar.

Landstingsbidraget inom detta län utgör för närvarande 20 procent av statsbidraget.

Högsta totala bidraget är sålunda 60 procent. Trots det jämförelsevis

höga bidrag, som således kan ifrågakomma, ha enskilda utfartsvägar inom

detta län med statsbidrag i relativt liten utsträckning kommit till stånd. Detta

är givetvis ej beroende på att behov av dylika vägar saknas. Behovet är tvärt

örn mycket stort. Orsaken ligger däri, att med de stora avstånd och den glesa

bebyggelse, som utmärka detta län, kostnaderna för de erforderliga utfartsvägarna

flerstädes bliva så betydande, att de icke kunna bäras av intressenterna

även örn statsbidrag utgår. Strävandena från intressenternas sida

inriktas givetvis i dylika fall på erhållande av allmänna vägar för tillgodoseendet

av deras vägbehov.

De sakkunnigas förslag innebär en begränsning av statsbidraget till byggande

av enskild väg till högst 50 procent samt ett slopande av bestämmelserna

örn ytterligare bidrag från icke-sakägare. För Jämtlands läns vidkommande

skulle denna begränsning ur ovan angivna synpunkter vara till stor olägenhet,

i det möjligheterna att genom enskilt vägbygge tillgodose i vissa fall trängande

vägbehov skulle minskas och kraven på allmänna vägar i motsvarande mån

ökas.

Länsstyrelsen vill med hänsyn till det nu anförda och i huvudsaklig anslutning

till vad vägingenjören i denna del anfört framhålla angelägenheten av

att byggnadsbidrag till enskilda vägar måtte kunna i vissa fall utgå med högre

procent av byggnadskostnaden än vad de sakkunniga föreslagit, lämpligen

högst 60 å 65 procent.

Beträffande byggnadsbidragets storlek anser väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

att detsamma borde begränsas till 35 procent av beräknad kostnad.

Där i undantagsfall särskilda skäl förelåge, skulle bidraget dock få utgå med

upp till 50 procent.

Kungl, automobilklubben föreslår, att dessa bidrag icke skulle tagas av

automobilskattemedel, såvida det ej vore påtagligt, att vägen ifråga kunde

komma att tjäna ett mera allmänt trafikbehov; bidraget borde ej få överstiga

35 procent av kostnaden.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Jämväl de sakkunnigas beräkning av anslagsbehov har föranlett

några erinringar.

Svenska vägstyrelsernas förbund anför sålunda.

I fråga om den gjorda beräkningen av underhållskostnaderna anser sig förbundet

— utan att dock ha ingått på en noggrannare kontroll — kunna ansluta

sig till dem som räkna med en jämförelsevis hög kostnad, avsevärt högre än

de sakkunnigas angivna slutsiffror. Det torde nog snart komma att visa sig, att

beloppet 2 miljoner per år behöver väsentligt höjas. Även iståndsättningsbidraget

torde komma att visa sig för lågt uppskattat. I detta sammanhang

bör kraftigt varnas för att nu räkna med för låga siffror. Detta kommer att

förorsaka stora svårigheter senare. Det är bättre att stå på fast mark, då

problemets lösning upplägges. Beaktas bör de krav på allt bättre och bättre

underhåll som ovedersägligen komma att uppstå ju mer biltrafiken ökar på

dessa smärre vägar. Och i och med att anspråk på hjälp kunna riktas mot

staten växer också anspråken på underhållets goda beskaffenhet, vilket å sin

sida medför högre enhetspris per meter och högre totala underhållskostnader.

Över jägmästaren i västra distriktet understryker, att den föreslagna organisationen

varken vore billig eller enkel. Någon utredning örn de administrativa

kostnaderna hade icke förebragts.

Vägingenjören i Värmlands län finner det icke uteslutet, att den beräknade

årliga kostnaden för underhållsbidragen, 2,000,000 kronor, komme att överskridas.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt vägingenjören i Norrbottens län

anse, att förslaget måste medföra ökat behov av arbetskraft hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Styrelsen anför härom.

Styrelsen är angelägen framhålla, att de nya och maktpåliggande uppgifter,

som enligt förslaget skulle påläggas styrelsen, komma att avsevärt öka styrelsens

arbetsmängd. För den personalförstärkning, som kommer att erfordras

för handläggning av ärenden angående underhållsbidrag, skulle, enligt de

sakkunniga, blivande bidragsanslag få användas efter Kungl. Maj:ts medgivande.

Denna anordning synes styrelsen vara lämplig och ändamålsenlig. Den

ytterligare belastning, som ärenden angående byggnadsbidrag komma att medföra,

kan självfallet icke nu uppskattas. Styrelsen vill emellertid föreslå, att

■—• intill dess närmare erfarenhet härutinnan föreligger — jämväl anslaget för

nu ifrågavarande ändamål må få disponeras för inom styrelsen erforderlig

personalförstärkning.

I skrivelse den 23 februari 1939 har länsstyrelsen i Västerbottens län hemställt,

att vid genomförande av föreliggande förslag ett årligt belopp av

5,000 kronor måtte beräknas för avlöning från och med den 1 januari 1940 åt

två länsschaktmästare, som för närvarande vore avlönade med av landstinget

i länet anvisade medel.

Anslag till byggande av enskilda vägar.

I årets statsverksproposition (sjätte huvudtiteln, punkt 15, sid. 119_121)

har jag lämnat en redogörelse för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens framställning

rörande medelsbehovet till bidrag till byggande av enskilda utfartsvägar

för budgetåret 1939/40.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 212.

29

Här må erinras att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i en tabell sammanfattat

länsstyrelsernas anslagsäskanden, utvisande ett sammanlagt belopp av

1,998,600 kronor, därav för Norrbottens län 500,000 kronor, för Västerbottens

län 750,000 kronor, för Jämtlands län 100,000 kronor samt för Västernorrlands

län 200,000 kronor. Styrelsen anser sig, med hänsyn till föreliggande stora

anslagsbehov även för andra ändamål, icke böra förorda, att ifrågavarande

anslag ytterligare höjes för nästa budgetår, utan föreslår, att anslaget bibehålies

vid ett belopp av 1,400,000 kronor.

Departementschefens yttrande.

Automobilismens kraftiga utveckling har efter hand medfört ständigt ökade

utgifter för väghållningen. Även om de allmänna vägarna fått uppbära den

huvudsakliga delen av trafiken med motorfordon, beröras jämväl de enskilda

vägarna numera av en icke obetydlig sådan trafik. Kostnaderna för byggande

och underhåll av dessa vägar ha alltså undergått en väsentlig stegring sedan

den tid, då vägarna så gott som uteslutande trafikerades av hästfordon. På

grund härav ha anspråk framkommit på att det allmänna skulle bidraga jämväl

till kostnaderna för den enskilda väghållningen.

Av den föregående redogörelsen framgår, att staten hittills lämnat bidrag

endast till byggandet av vissa enskilda vägar, medan allt underhåll av sådana

vägar fått bekostas av väghållarna själva. Särskilt beträffande sådana enskilda

vägar, som äro allmänneligen befarna och således faktiskt få uppbära en avsevärd

trafik av andra än väghållarna, ter det sig icke rättvist och billigt att

låta de senare ensamma underhålla vägarna.

De båda frågor, som i nu förevarande förslag behandlats av 1935 års vägsakkunniga,

nämligen spörsmålet örn åstadkommande av enhetliga grunder för

intagning av enskild väg till allmänt underhåll och frågan örn statsbidrag till

enskild väghållning, lia alltså flera beröringspunkter. Emellertid sammanhänger

förslaget i förstnämnda hänseende även nära med den pågående utredningen

örn förstatligande av den allmänna väghållningen på landet. I

synnerhet sammankopplas frågorna, örn, såsom de sakkunniga framhållit,

åstadkommandet av enhetlighet i framtida avgöranden örn vägars intagning

till allmänt underhåll skulle kräva sådan omorganisation, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

i en eller annan form bereddes inflytande på ärendenas

avgörande. Jag anser mig på grund härav icke nu böra föreslå någon särskild

åtgärd i anledning av de sakkunnigas förslag i detta avseende. Emellertid

förutsätter jag, att länsstyrelserna, innan berörda utredning örn vägväsendets

förstatligande slutförts, iakttaga återhållsamhet vid meddelande av beslut

örn intagning av enskild väg till allmänt underhåll. Vid bifall till vad jag

ämnar föreslå i fråga örn statsbidrag till enskild väghållning torde även ett

viktigt skäl för övertagande av enskilda vägar till allmänt underhåll bortfalla.

Måhända kunna dessutom vägdistrikten i större utsträckning än vad hittills

varit vanligt å enskilda vägar till självkostnadspris utföra vissa arbeten, för

vilka maskiner lämpligen kunna användas, och härigenom ytterligare underlätta

den enskilda väghållningen.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

I några yttranden har framhållits, att jämväl ställningstagandet till spörsmålet

om statsbidrag till underhåll av enskilda vägar borde anstå, till dess

utredningen rörande det allmänna vägväsendets förstatligande slutförts.

Ehuru vissa skäl onekligen tala för ett sådant dröjsmål, anser jag likväl, att

denna bidragsverksamhet åtminstone tillfälligtvis kan anordnas på sådant sätt,

att vid slutligt ståndpunktstagande till det allmänna vägväsendets organisation

verksamheten lätteligen kan anpassas till denna. Jag anser alltså, att

hinder icke av denna orsak föreligger att nu upptaga spörsmålet örn statsbidrag

till enskild väghållning till avgörande.

Att icke staten i viss ökad utsträckning bör bidraga till att bestrida kostnaderna

för den enskilda väghållningen har knappast ifrågasatts i något av de

inkomna yttrandena. Tvärtom har från flera håll framhållits, att behovet av

bidrag är stort och erkänt berättigat. Även jag kan härutinnan helt ansluta

mig till de sakkunnigas uppfattning, att statsbidrag till underhåll av vissa

enskilda vägar ter sig såsom rättvist och billigt gentemot en stor grupp väghållare.

Det synes nämligen knappast kunna bestridas, att intressenterna i de

enskilda vägarna i betydande utsträckning få i förhållande till den befolkning,

som endast erlägger vägskatt, bära för stor vägbörda.

Det förslag angående denna bidragsverksamhet, som framlagts av de sakkunniga,

synes mig vara väl motiverat och i stort sett ägnat att kunna läggas

till grund för en framställning till riksdagen i frågan. Då, såsom jag redan

framhållit, verksamheten i avbidan på resultaten av utredningen rörande vägväsendets

förstatligande bör organiseras såsom ett provisorium, anser jag mig

emellertid böra föreslå vissa förenklingar i organisationen.

De sakkunniga ha föreslagit, att statsbidrag borde kunna utgå till underhållet

av vissa enskilda vägar med 50 procent av den kostnad, vartill det ärliga

underhållet av vägarna skäligen må uppskattas. Beslut örn sådana underhållsbidrag

skulle meddelas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Ärendenas förberedande

utredning skulle emellertid handhavas av länsstyrelserna eller under

deras ledning. Sålunda avses med förslaget, att en för varje län av länsstyrelsen

tillsatt nämnd, uppskattningsnämnd, skulle ha att förrätta syn å de till

underhållsbidrag ifrågakommande vägarna och i samband därmed verkställa

uppskattning av vägunderhållskostnaderna. Vidare skulle länsstyrelserna

verkställa utbetalningar av statsbidrag samt handhava kontroll över bidragens

användning.

Gentemot denna organisation har bland annat anmärkts, att den vore omständlig

och dyrbar. Särskilt göres gällande, att ett visst dubbelarbete förorsakades

därigenom att såväl länsstyrelserna som väg- och vattenbyggnadsstvrelsen

hade att handlägga ärendena. Organisationen har ansetts medföra en

synnerligen stor arbetsökning för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utan att i

någon mån lätta arbetsbördan för länsstyrelserna. I stället för den föreslagna

organisationen har i flera yttranden förordats, att avgörandena av dessa

ärenden borde anförtros länsstyrelserna. Vidare framhålles från många håll,

att de föreslagna uppskattningsnämnderna, som skulle bestå av tre ledamöter

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 31

och dessutom förses med ett särskilt sakkunnigt biträde, ställde sig onödigt

dyrbara.

De sålunda framställda erinringarna synas mig vara värda beaktande. En

avsevärd förenkling av den föreslagna organisationen ter sig önskvärd. Till

stöd härför kan andragas ej endast kostnadsskäl; även önskvärdheten och nödvändigheten

av så snabba avgöranden som möjligt tala i samma riktning.

Yad då först angår spörsmålet huruvida beslutanderätten i bidragsfrågorna

bör vara centraliserad eller anförtros åt länsstyrelserna kunna, såsom de sakkunniga

framhållit, skäl anföras både för och emot bägge dessa lösningar.

Givet är att ett lokalt organ, som en länsstyrelse, besitter större kännedom örn

de speciella förhållanden och behov, som förefinnas inom dess område, än vad

ett centralt ämbetsverk kan äga. Även mängden av ifrågavarande ärenden

talar mot att centralisera avgörandena. Slutligen har det ansetts ligga en viss

inkonsekvens i att låta väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avgöra, om enskild

väg vore av sådan betydelse, att underhållsbidrag borde utgå, så länge det

tillkomme länsstyrelsen att pröva, örn dylik väg med avseende å sin betydelse

för den allmänna samfärdseln skulle övertagas till underhåll av vederbörande

vägdistrikt.

Å andra sidan erbjuder ett centraliserat förfarande de bästa möjligheter att

uppnå enhetlighet vid verksamhetens handhavande. Liksom de sakkunniga

hyser jag den uppfattningen, att vid ståndpunktstagande till denna organisationsfråga

främst bör eftersträvas, att bidragsverksamheten handhaves så rättvist

som möjligt. Någon praktisk olägenhet lärer knappast uppkomma

därigenom, att olika myndigheter besluta örn enskild vägs intagning till

allmänt underhåll samt örn statsbidrag till sådan väg. Självfallet skall ifrågavarande

bidrag upphöra att utgå, så snart en väg övertagits till allmänt

underhåll.

Örn jag alltså kan ansluta mig till de sakkunnigas uppfattning, att beslutanderätten

beträffande ifrågavarande bidragsfrågor bör tillkomma vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen, anser jag i motsats till dem, att länsstyrelserna i

största möjliga utsträckning böra befrias även från ärendenas förberedande

behandling och utredning ävensom kontrollen över statsbidragens användning.

Härigenom torde en av de mera vägande invändningarna mot den föreslagna

organisationen — dubbelarbetet — bortfalla. Jag återkommer till denna fråga

i det följande.

En betydelsefull anmärkning mot de sakkunnigas förslag avser uppskattningsnämnderna.

I detta hänseende har sålunda invänts bland annat, att det

syntes vara enklare och mera betryggande att låta intressenterna inkomma med

förslag samt låta detta granskas på vägingenjörskontoret, där på grund av den

årliga granskningen av underhållsräkenskaperna för de allmänna vägarna samlats

en synnerligen ingående kännedom om materialåtgång, materialpriser

och andra kostnader samt angående vägnät och trafik. Det vore vidare sannolikt,

att, även om uppskattning genom nämnder försiggått, vägingenjörerna

måste granska kostnadsberäkningarna. Under alla förhållanden måste en viss

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Majda proposition nr 212.

belastning på dem uppkomma genom de nya statsbidragen därigenom att länsstyrelserna

måhända härom rådgjorde med vägingenjörerna. Det har slutligen

icke synts sannolikt, att behovet av ökad arbetskraft, örn hela kostnadsberäkningen

pålades vägingenjörskontoren, skulle bli så stort, att det svarade mot

arbetet för uppskattningsnämnderna jämte den ökning i arbetskraft, som i alla

händelser bleve nödvändig för granskningen av nämndernas kostnadsberäkningar.

Innan jag närmare ingår på detta spörsmål, torde jag böra angiva min uppfattning

rörande sättet för fastställande av underhållsbidrag och deras storlek.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att bidragen böra bestämmas efter

en verkställd uppskattning av kostnaderna. Gentemot de sakkunnigas förslag

att bidragsprocenten skall fixeras till 50 ha vissa erinringar framställts. Ett

system med möjlighet till variation har ansetts komma att verka mera rättvist.

För min del vill jag såtillvida ansluta mig till de sakkunnigas uppfattning,

att bidrag i regel bör utgå med 50 procent av kostnaden. Emellertid anser jag,

att i vissa speciella undantagsfall bidrag bör kunna utgå med 60 procent. Jag

åsyftar härvid sådana fall, då vägunderhållet blir i särskilt hög grad betungande

för intressenterna, exempelvis till följd av vägens längd eller särskilt svåra

grundförhållanden.

Förrättning för uppskattning av vägunderhållskostnaden måste enligt min

uppfattning hållas å varje till bidrag föreslagen väg. Med hänsyn till den

arbetsbörda, som redan pålagts vägingenjörerna, synes det mig i likhet med de

sakkunniga emellertid knappast tillrådligt att ytterligare belasta dem med

ifrågavarande omfattande och tidsödande uppgifter. Det är visserligen sant,

att en utökning av arbetskrafterna å vägingenjörskontoren skulle göra det

möjligt att låta vägingenjören svara för uppskattningarna, men att därmed

vunnes, att han verkligen själv utförde dem, är knappast sannolikt. Mera

troligt är, att vägingenjören på grund av andra och mera krävande arbetsuppgifter

i flertalet fall nödgades överlåta förrättningarna åt underordnad personal.

Någon säkerhet att uppskattningarna under sådana förhållanden bleve

verkställda efter mera enhetliga principer föreligger givetvis icke, då förrättningarna

inom samma län sannolikt komme att verkställas av olika personer.

Örn jag alltså kan dela de sakkunnigas mening, att uppskattningarna icke

böra uppdragas åt vägingenjörerna, ansluter jag mig icke till deras förslag,

att för dessa frågors behandling bör för varje län tillsättas en särskild

nämnd. De erinringar, särskilt med hänsyn till kostnaderna, som anförts

mot en sådan anordning, synas mig vara riktiga. Uppskattningarna torde

med lika fördel kunna verkställas av en person. Den kompetens, som

uppskattningsnämndens sakkunniga biträde enligt förslaget förutsatts skola

besitta, eller vågmästarens, torde i det övervägande antalet fall vara tillräcklig

för ifrågavarande uppdrag. Jag vill i anslutning härtill föreslå, att

för dessa arbeten anlitas en person med ungefär vågmästares kompetens,

lämpligen benämnd länsschaktmästare. Denne bör givetvis besitta stor praktisk

erfarenhet av och kunskap i väghållning, speciellt vägunderhåll. Anställ
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Majlis proposition nr 212.

ningen bör ske genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Då ingen som helst

erfarenhet av ifrågavarande verksamhet förefinnes, kan man givetvis icke nu

bedöma den arbetsbörda, som uppkommer för länsschaktmästaren. Självfallet

måste man härvidlag räkna med viss olikhet i skilda län. Särskilt vintertid

torde arbetsuppgifterna bliva mindre omfattande. Det torde få ankomma

på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att härutinnan träffa erforderliga dispositioner.

Till att börja med kan anställningen av dessa befattningshavare endast

ske under mera tillfälliga former. Förutom själva uppskattningarna torde

iänsschaktmästarna jämväl kunna handhava bland annat kontrollen över att

ifrågavarande bidrag användas till avsedda ändamål. Sannolikt blir det ej

nödvändigt att för varje län i södra och mellersta Sverige anställa en särskild

länsschaktmästare. Deras verksamhetsområden behöva ej heller obetingat

sammanfalla med länsindelningen. Beträffande ett par av de nordligaste länen

torde det måhända få övervägas att anställa två länsschaktmästare.

Vidkommande frågan örn vilka enskilda vägar, som må anses äga den karaktär,

att bidrag till underhållet må utgå, kan jag i stort sett ansluta mig till vad de

sakkunniga föreslagit. Jag anser sålunda, att sådant bidrag först och främst

bör utgå till de allmänneligen befarna vägarna. Enligt förslaget har detta villkor

angivits sålunda, att vägen skall befaras av andra än väghållare i större omfattning

eller eljest på sådant sätt, att underhållet därigenom avsevärt försvåras.

Emellertid synes detta uttalande böra något förtydligas. Givet är,

att örn de främmande trafikanterna exempelvis erlägga betalning för sitt nyttjande

av vägen till väghållarna, vägen knappast i detta hänseende bör jämställas

med övriga allmänneligen befarna vägar. Jag föreslår i anslutning härtill,

att i detta avseende som villkor för statsbidrag angives, att vägen skall

befaras även av andra än väghållarna och dem, som jämte dessa bestrida kostnaderna

för väghållningen. Vidare synes böra särskilt anmärkas, att i den

främmande trafiken icke få inräknas sådana vägfarande, som äro stadda i

ärende till väghållarna.

Vid sidan av de s. k. allmänneligen befarna vägarna förutsätter förslaget, att

underhållsbidrag skall kunna utgå i två undantagsfall. Dessa ha angivits

sålunda, att vägen antingen är av väsentlig betydelse för en bygds befolkning

eller att det nödiga underhållet av vägen på grund av dess längd eller annan

omständighet måste anses vara synnerligen betungande för väghållarna. Vad

de sakkunniga sålunda föreslagit synes mig kunna leda väl långt och torde

även vara något oklart. I stället böra båda dessa fall sammanslås. Som villkor

för statsbidrag torde alltså böra föreskrivas, att vägen både är av väsentlig

betydelse för en bygds befolkning och att det nödiga underhållet av vägen på

grund av dess längd eller annan omständighet måste anses vara synnerligen

betungande för väghållarna. Med en bygd lia de sakkunniga förklarat sig avse

en by eller en samling av gårdar. Givetvis måste härvid hänsyn tagas till den

olikhet i bebyggelsens täthet, som råder mellan skilda delar av landet, liksom

också till de våglängder, som vederbörande ha att underhålla.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 212.

538 39 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Majus proposition nr 212.

I enlighet med vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhållit bör ifrågavarande

bidrag icke utgå till vägar inom stadsplanelagda områden.

I anslutning till vad de sakkunniga föreslagit och jag nu anfört torde

följande ordning för ifrågavarande ärendens behandling böra gälla.

Ansökningar örn statsbidrag böra ingivas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Därvid böra uppgifter lämnas bland annat örn vägens längd och bredd,

antalet väghållare samt de omständigheter, å vilka ansökningen grundas. I

motsats till de sakkunniga anser jag, att bidragen böra utgå för kalenderår. För

att bereda erforderlig tid för ärendenas förberedande behandling synas väghållare

för att kunna påräkna, att beslut skall fattas i anledning av ansökning

under visst kalenderår, ha att ingiva densamma senast den 1 maj året dessförinnan.

Beträffande första året torde böra medgivas, att ansökningarna få avlämnas

intill den 15 augusti 1939. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen synes

först böra utgallra sådana ansökningar, som äro av beskaffenhet att omedelbart

kunna avslås. Handlingarna till övriga ärenden överlämnas därefter till vederbörande

länsschaktmästare, som har att verkställa förrättning å samtliga vägar.

Till sådan förrättning kallas kända sakägare eller ombud för dessa på sätt de

sakkunniga föreslagit. Jämväl länsschaktmästarens övriga uppgifter torde sammanfalla

med vad de sakkunniga angivit beträffande uppskattningsnämnden.

Han skall alltså uppskatta kostnaderna för vägunderhållet, angiva de åtgärder,

som må erfordras för vägens försättande i farbart skick, samt uttala sin mening,

huruvida underhållsbidrag överhuvudtaget bör utgå till vägen. Över förrättningen

har länsschaktmästaren att föra protokoll, som jämväl skall innehålla

hans förslag. Avskrift av protokollet torde böra tillställas väghållarna, vilka,

örn de icke genom påteckning å protokollet anse sig kunna godkänna länsschaktmästarens

förslag, böra ha tillfälle att ingiva påminnelser. I sådant fall synes

länsschaktmästaren böra yttra sig över dessa. Sedan utredningen sålunda

slutförts, torde handlingarna böra överlämnas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Innan styrelsen avgör abendona, vilket för varje år torde böra ske

i ett sammanhang, synes i de flesta fall vara lämpligt att infordra yttrande från

länsstyrelsen rörande till vilka vägar underhållsbidrag bör utgå. Har viss

väg varit föreslagen till intagning till allmänt underhåll, synes detta därvid

givetvis böra angivas. Möjligen kan det vara önskvärt, att länsstyrelserna

utmärka i vilken ordning bidrag synas böra utgå till de olika företagen. Finner

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utredningen i visst ärende vara otillfredsställande,

bör komplettering kunna ske genom styrelsens försorg.

Yad de sakkunniga föreslagit beträffande omprövning av ifrågavarande

ärenden minst vart femte år kan jag i allt väsentligt biträda. Dock synes

mig denna omprövning icke såsom de sakkunniga tänkt sig böra på en gångomfatta

samtliga aktuella vägföretag. För att möjliggöra en jämnare arbetsfördelning

torde omprövningen för varje väg som regel böra äga rum vart

femte år från det första bidragsbeslutet räknat. Givetvis bör hinder icke möta

att företaga omprövning inom kortare tid, därest så på grund av vägarnas

belägenhet skulle befinnas för arbetets praktiska bedrivande lämpligt.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Majus proposition nr 212.

Någon erinran mot de sakkunnigas förslag, att den förmån, som beredes

väghållarna genom statsbidrag till vägunderhåll, skall motsvaras av att väghållarna,

så länge bidrag utgår, i förhållande till det allmänna ikläda sig vissa

förpliktelser, har icke framställts i något yttrande. Även jag tillstyrker i enlighet

med förslaget, att väghållarna skola vara skyldiga att, så länge bidrag utgår,

hålla vägen öppen för allmän trafik samt underhålla vägen, så att den befinner

sig i gott skick. Såsom de sakkunniga tänkt sig bör det härvidlag givetvis

ankomma på länsstyrelserna att meddela sådana inskränkningar i rätten att

befara vägarna, som med hänsyn till trafiksäkerheten och till vägarnas ändamålsenliga

underhåll kunna anses skäliga. Beträffande ifrågavarande skyldigheter

torde kontrakt böra upprättas med väghållarna. Innan bidrag första

gången må utbetalas, anse de sakkunniga att vägen skall vara försatt i farbar!

skick på sätt angivits vid uppskattningsförrättningen. I likhet med de sakkunniga

anser jag mig böra framhålla, att man i detta hänseende måste framgå

med försiktighet. Det får givetvis icke ställas så stora krav på de enskilda,

att förmånen med underhållsbidrag blir illusorisk. Å andra sidan bör tillses,

att vägen blir så iståndsatt, att det överhuvudtaget lönar sig att nedlägga

underhållsarbeten å densamma,

I ett par yttranden har jämväl ifrågasatts att såsom villkor för statsbidrag

skulle föreskrivas, att grind som regel ej finge förekomma över vägen. Det kan

ingalunda bestridas, att förekomsten av grindar å en väg utgör en avsevärd

olägenhet för trafiken. Å andra sidan torde ett påbud att mera allmänt borttaga

grindarna å de enskilda vägarna förorsaka markägarna betydande utgifter.

Föreskrift örn borttagande av grind torde därför möjligen böra förknippas med

rätt för väghållarna att inräkna därav föranledda kostnader i det belopp, varå

statsbidrag kan erhållas. Emellertid är jag icke beredd att nu taga slutlig

ståndpunkt till denna fråga. I samband med den översyn av ifrågavarande

bestämmelser, som inom snar framtid torde komma att verkställas, synes även

spörsmålet örn grindarna å de enskilda vägarna kunna närmare övervägas.

Handhavandet av utbetalningarna av statsbidrag ävensom av kontrollen skall

enligt förslaget tillkomma länsstyrelserna. I anslutning till vad jag föreslagit

beträffande uppskattningsförrättningen och länsstyrelsernas ställning till

ifrågavarande verksamhet överhuvudtaget anser jag mig böra frångå förslaget

i dessa hänseenden. Uppgifterna ifråga torde i stället böra ombesörjas av

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Vad först angår utbetalningarna av statsbidrag förutsätter jag i likhet med

de sakkunniga, att väghållarna, innan de första gången erhålla statsbidrag,

ordnat vägens framtida underhåll såväl sommar- som vintertid antingen

enligt lagen örn enskilda vägar genom laga kraftvunnen förrättning eller dom

eller eljest genom annan överenskommelse sig emellan. De sakkunniga ha

tänkt sig, att denna överenskommelse skulle vara godkänd av länsstyrelsen.

Med hänsyn till vad jag tidigare föreslagit torde det i stället böra ankomma

på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att verkställa denna prövning av

överenskommelsen. Givetvis synes styrelsen genom att utfärda lämpliga anvis
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

ningar kunna överlåta prövningen i fråga åt länsschaktmästaren. Utbetalningarna

av statsbidrag torde kunna ske till en representant för varje vägföretag.

Förslag till utanordningar synas årligen böra upprättas av länsschaktmästaren.

Styrelsens prövning av dessa förslag och ombesörjande av

utbetalningarna lärer alltså icke behöva bliva särskilt betungande. De sakkunnigas

förslag, att viss del av underhållsbidraget må utbetalas i förskott,

kan jag ej biträda.

Vidkommande kontrollen torde verkställandet av detaljarbetet böra utövas

av länsschaktmästaren. Liksom de sakkunniga anser jag, att vägarna skola

årligen besiktigas. Genom att denna besiktning i regel verkställes av samma

person, som handhaft uppskattningarna, synes kontrollen böra bliva mera

effektiv än enligt de sakkunnigas förslag. Att såsom i några yttranden ifrågasatts

ålägga väghållarna att föra särskilda räkenskaper över vägunderhållskostnaderna,

kan jag ej tillstyrka. Sannolikt lära dessa i de flesta fall ändock

i eget intresse verkställa sådan bokföring, över verkställda besiktningar bör

rapport avgivas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. I händelse väghållare

eftersatt sina skyldigheter, torde det få ankomma på detta ämbetsverk att

meddela därav föranledda föreskrifter.

Av vad jag tidigare tillstyrkt framgår, att ifrågavarande vägar måste försättas

i farbart skick, innan underhållsbidrag må utbetalas. I flera fall torde

denna föreskrift bliva ganska betungande för väghållarna. På grund därav ha

de sakkunniga föreslagit att till sådana vägföretag, vartill underhållsbidrag

beviljats, jämväl må utbetalas statsbidrag till iståndsättande av bro, trumma

eller färja å vägen. Detta bidrag, som i förslaget benämnts iståndsättningsbidrag,

skulle utgå med högst 50 procent av den beräknade kostnaden för

iståndsättningsarbetet. I flera yttranden har framhållits, att dylikt bidrag

borde utgå jämväl för andra iståndsättningsarbeten än de sakkunniga föreslagit.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att skäl tala för att väghållarna i vissa

fall erhålla ett engångsbelopp såsom hjälp att få vägarna i sådant skick att

underhållsbidrag må utgå. Den begränsning av detta bidrag, som de sakkunniga

angivit, synes mig lämplig och förordas alltså av mig. Även vad de sakkunniga

föreslagit i fråga örn bidragsbeloppets storlek och de villkor, som

böra gälla för bidragets utbetalande, kan jag i stort sett biträda. Emellertid

anser jag, att bidrag för ändamålen icke böra utgå från ett särskilt anslag utan

från underhållsanslaget. Vid sådant förhållande synes den av de sakkunniga

föreslagna särskilda benämningen å bidraget icke böra bibehållas. Likaledes

torde även dessa bidrag böra beviljas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

I överensstämmelse med vad jag förordat beträffande årliga underhållsbidrag

synes även detta särskilda bidrag helt böra utbetalas i efterskott.

Vad de sakkunniga föreslagit i fråga örn ändrade villkor och bestämmelser

beträffande statsbidrag till byggande av enskilda vägar kan jag i allt väsentligt

biträda. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen torde alltså hädanefter böra

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Majus proposition nr 212.

besluta jämväl i fråga örn statsbidrag till byggande av enskilda vägar. Den

av de sakkunniga föreslagna omändringen av anslaget från att avse allenast

enskilda utfartsvägar till att omfatta sådana enskilda vägföretag, där anläggningen

måste anses vara synnerligen betungande för väghållarna, vill även

jag tillstyrka.

För närvarande må byggnadsbolag ej utgå, med mindre till det i varje

särskilt fall avsedda vägföretaget lämnas bidrag, motsvarande minst 15 procent

av statsbidragets belopp, av medel som anvisats av landsting, kommun eller

annan icke-sakägare. Enligt de sakkunnigas förslag skulle detta villkor för

statsbidrag hädanefter ej uppställas. Såsom skäl för denna ståndpunkt ha de

sakkunniga andragit, att den prövning av behovet av bidrag även från andra

än den statsbidragsbeviljande myndigheten, man önskat åstadkomma med

detta villkor, i praktiken visat sig sakna större betydelse. Särskilt för vissa

landsting hade dessa bidrag även varit betungande. I några yttranden har

emellertid föreslagits, att villkoret skulle kvarstå.

Då jag ansluter mig till de sakkunnigas förslag även härutinnan, förmenar

jag visserligen, att tillräckliga skäl för att fortfarande bibehålla detta villkor

icke föreligga. Men det bör givetvis alltjämt stå landstingen och andra ickesakägare

öppet att lämna bidrag till ifrågavarande byggnadsföretag.

I anslutning till förslaget örn borttagande av nu berörda villkor ha några

länsstyrelser och vägingenjörer ansett, att statsbidragets maximibelopp borde

höjas över 50 procent av den beräknade kostnaden för väganläggning. Av

statsfinansiella skäl anser jag mig emellertid icke kunna föreslå en sådan

höjning. Bidrag torde alltså fortfarande böra utgå med högst 50 procent

av den beräknade kostnaden. I överensstämmelse med vad jag föreslagit i

fråga örn det särskilda bidraget till broar, trummor och färjor synes hädanefter

böra angivas, att även byggnadsbidraget skall utgå med »högst femtio

procent» i stället för som de sakkunniga angivit »från tjugufem till femtio

procent».

I detta sammanhang vill jag erinra, att beträffande utanordningar från detta

anslag utbildats den praxis, att bidragsprocenten i de fyra nordligaste länen

i allmänhet fått uppgå till 40 eller 50, under det att bidrag till vägföretag i

landet i övrigt i genomsnitt utgått med 33Vs procent. Enligt min uppfattning

bör denna oenhetlighet i verksamhetens handhavande mellan skilda

delar av landet för framtiden undvikas.

Vid bifall till vad jag tidigare förordat i fråga örn organisationen av underhållsbidragsverksamheten

torde länsstyrelsernas befattning med ärenden

rörande byggande av enskilda vägar hädanefter böra begränsas till att avgiva

yttrande beträffande behovet av statsbidrag. Länsschaktmästarna torde även

kunna anlitas som kontrollanter rörande ifrågavarande verksamhet.

I anslutning till de grunder, som angivits i det föregående, har inom kommunikationsdepartementet

upprättats ett utkast till kungörelse angående

statsbidrag till enskild väghållning, vilket utkast torde få fogas som bilaga

till statsrådsprotokollet.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Majus proposition nr 212.

Det årliga anslagsbehovet för utbetalande av bidrag till underhållet av

enskilda vägar ha av de sakkunniga beräknats till omkring 2,000,000 kronor

för år. Denna beräkning grundar sig på att underhållsbidrag torde komma att

utgå till enskilda vägar med en sammanlagd längd av 2,000 mil. De sakkunniga

anse emellertid, att för första verksamhetsåret ej behövde beräknas, att mer

än ungefär hälften av därtill berättigade vägar komma i fråga för statsbidrag.

I anslutning därtill förmena de sakkunniga, att för nästa budgetår skulle

erfordras ett belopp av 1,000,000 kronor för underhållsbidrag och ett belopp

av 500,000 kronor för iståndsättningsbidrag. Även jag är övertygad, att

anslaget för nästa budgetår kan beräknas efter en tämligen begränsad medelsåtgång

och jämväl lägre än vad de sakkunniga tänkt sig.

Enligt de sakkunnigas uppfattning borde underhållsanslaget Ira förslagsanslags

natur. Då varje erfarenhet beträffande denna bidragsverksamhet

saknas, finner jag det knappast tillrådligt att, åtminstone till en början, giva

anslaget sådan karaktär. Jag föreslår alltså, att till bidrag till underhåll av

enskilda vägar för nästa budgetår anvisas ett reservationsanslag av 1,000,000

kronor. Genom denna anordning vinnes även den fördelen, att eventuellt

uppkommande besparing å anslaget står till förfogande jämväl för följande

budgetår. Anslaget torde även, i överensstämmelse med vad jag förut angivit,

få användas till ^anordnande av bidrag till istån dsättning av bro och färja

samt ombyggnad av trumma å enskilda vägar.

Yad angår kostnaderna för verksamhetens organisation torde det, innan

någon erfarenhet vunnits av densamma, vara omöjligt att närmare angiva behovet

av medel för sådant ändamål. Med hänsyn härtill och då organisationen

av verksamheten tills vidare synes få betraktas såsom tillfällig, torde, efter

Kungl. Maj:ts medgivande, erforderliga belopp för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

handläggning av frågorna samt för länsschaktmästarnas avlöningar,

resekostnader och expenser få utgå av detta anslag.

För bidrag till byggande av enskilda vägar får jag i anslutning till vad jag

anfört i statsverkspropositionen föreslå, att för nästa budgetår anvisas ett

reservationsanslag av 1,400,000 kronor.

Båda anslagen torde få avräknas mot automobilskattemedlen.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen

dels att till bidrag till byggande av enskilda vägar för budgetåret

1939/40 å sjätte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag

av ............................................................ kronor 1,400,000,

att avräknas mot automobilskattemedlen;

dels ock att till bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m. för

budgetåret 1939/40 å sjätte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag

av ................................................... kronor 1,000,000,

att avräknas mot automobilskattemedlen.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Vad föredragande departementschefen sålunda, med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter, hemställt

behagar Hans Kungl. Höghet Ivronprinsen-Regenten bifalla

samt förordnar, att proposition i ämnet av den

lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

Nils Hellenius.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Bilaga.

Utkast

till

kungörelse angående statsbidrag till enskild väghållning.

Härigenom förordnas som följer:

Inledande bestämmelser.

§ I
I

enlighet med här nedan meddelade bestämmelser lämnas, i mån av tillgång

å därtill anslagna medel, bidrag av statsmedel dels till byggande av

enskilda vägar (byggnadsbidrag) dels ock till underhåll av och vinterväghållning

å enskilda vägar (underhållsbidrag).

Med väg förstås i denna kungörelse allt vad jämlikt 2 § lagen den 7 juni

1934 örn allmänna vägar till väg hörer eller såsom väg anses.

Såsom väghållare beträffande viss väg betecknas här nedan den som ensam

ombesörjer eller med viss andel deltager i väghållningen.

Statsbidrag må ej enligt denna kungörelse utgå till väg inom stad eller

samhälle på landet, för vilket stadsplanelagens bestämmelser för stad skola

lända till efterrättelse, såvitt angår område, för vilket stadsplan fastställts.

§ 2.

Moni. 1. Byggnadsbidrag må utgå med högst femtio procent av beräknad

kostnad för anläggning av väg, där sådan anläggning måste anses vara för

väghållarna synnerligen betungande. Dylikt bidrag beviljas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Byggnadsbidrag må ej utgå till arbete, som påbörjats, innan statsbidrag

därtill beviljats, där ej särskilt tillstånd till brådskande arbetes utförande

meddelats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Mom. 2. Underhållsbidrag kan avse såväl vägunderhåll som vinterväghållning

eller ock ettdera av dessa slag av underhåll samt utgår:

a) där vägen befares av andra än väghållare och sådana personer, som äro

stadda i ärende till väghållarna eller jämte dessa bestrida kostnaderna för

väghållningen, i större omfattning eller eljest på sådant sätt, att underhållet

därigenom avsevärt försvåras; samt

b) där vägen är av väsentlig betydelse för en bygds befolkning och det

nödiga underhållet av vägen på grund av vägens längd eller annan omständighet

måste anses vara för väghållarna synnerligen betungande.

Underhållsbidrag beviljas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att, tills

vidare och intill dess annorledes i vederbörlig ordning beslutes, årligen utgå

med femtio procent av den kostnad, vartill underhållet av vägen skäligen må

uppskattas. I undantagsfall, där väghållningen kan anses vara i särskilt hög

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Majus proposition nr 212.

grad betungande för väghållarna, må det årliga bidraget bestämmas till sextio

procent av den uppskattade kostnaden.

Där det för trafiksäkerheten anses nödigt, äger väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

i samband med att årligt underhållsbidrag första gången beviljas till

viss väg, medgiva att för iståndsättning av bro eller färja eller för ombyggnad

av trumma å vägen må utgå ett särskilt bidrag med högst femtio procent av

den beräknade kostnaden för sådant arbete.

§ 3.

Mom. 1. Ansökning örn byggnadsbolag skall ingivas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

samt innehålla eller vara åtföljd av:

1) uppgift örn vägens sträckning, längd och bredd;

2) uppgift örn antalet väghållare;

3) därest delaktigheten i vägen blivit genom överenskommelse eller genom

förrättning, dom eller förordnande enligt lagen örn enskilda vägar bestämd,

ej mindre överenskommelsen, vid förrättningen träffad förening eller meddelat

utlåtande eller domstolens dom eller länsstyrelsens förordnande än även bevis

att förrättningen, där så enligt nämnda lag är erforderligt, blivit av vederbörande

myndighet godkänd eller att förrättningen, domen eller förordnandet

vunnit laga kraft;

4) plan för anläggningen med betänkande och kostnadsförslag;

5) uppgift örn de omständigheter, som åberopas till stöd för ansökningen.

Mom. 2. Ansökning örn underhållsbidrag skall ingivas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

senast den 1 maj året näst före det, för vilket statsbidrag

första gången må utgå, samt innehålla eller vara åtföljd av — förutom i mom. 1

under 1—3 och 5 angivna uppgifter och handlingar — uppgift örn namn och

adress å ledamöter i styrelse, som må vara utsedd för vägföretaget, eller, där

sådan styrelse ej finnes och väghållarna äro flera än fem, uppgift örn namn och

adress å de personer, vilka såsom ombud för väghållarna äga närvara vid förrättning

jämlikt § 8.

Avser ansökning tillika särskilt bidrag till iståndsättning av bro eller färja

eller till ombyggnad av trumma, skall densamma vara åtföljd av plan för

sådant arbete jämte kostnadsförslag.

Byggnadsbidrag.

§ 4.

Innan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen meddelar beslut i ärende rörande

byggnadsbidrag, skall yttrande om behovet av sådant bidrag infordras från

vederbörande länsstyrelse.

§ 5.

Där statsbidrag beviljats, skall väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med väghållarna

eller, om för vägföretaget finnes särskild styrelse, med sådan styrelse

sluta kontrakt angående väghållarnas skyldigheter.

Kontraktet skall innehålla förbindelse för väghållarna

att i noggrann överensstämmelse med av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

godkänd arbetsplan och under skyldighet att därvid vara underkastade kon
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj-.ts proposition nr 212.

troll enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens bestämmande påbörja och fullborda

arbetet inom viss bestämd tid utan ytterligare bidrag av statsmedel,

att, sedan väganläggningen blivit fullbordad och intill dess underhållsskyldighet

beträffande vägen kan varda andra i laga ordning ålagd eller väghållarna

eljest från underhållsskyldigheten befriats, ej mindre underhålla vägen

i tillfredsställande skick än även ej avstänga densamma för trafik, där icke

länsstyrelsen i visst hänseende eller för viss tid funnit skäligt medgiva sådant

avstängande, ävensom

att fullgöra övriga åligganden enligt de i denna kungörelse innefattade allmänna

villkor och bestämmelser.

För fullgörande av kontraktet ävensom för lyftade bidrags återbäring, i

fall mot kontraktet brytes, skall ställas sådan säkerhet, som av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

godkännes.

§ 6.

Innan beviljat byggnadsbidrag utbetalas, skall väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

hava godkänt den för företaget upprättade planen. Äro flera delaktiga

i vägföretaget, skall dessutom angående vägens byggande hava, i enlighet

med lagen örn enskilda vägar, ägt rum laga kraftvunnen förrättning å stället

eller ock föreligga laga kraftvunnen dom eller laga kraftvunnet förordnande

eller mellan väghållarna träffad överenskommelse i sådan form, som kan av

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen godkännas.

Med iakttagande av vad i föregående stycke stadgas skall statsbidrag utbetalas
med

en tredjedel, sedan kontrakt örn arbetets utförande blivit, på sätt i § 5

sägs, vederbörligen avslutat och säkerhet för kontraktets fullgörande ställts

samt arbetet inom därför bestämd tid påbörjats,

med ytterligare en tredjedel efter det vederbörande kontrollant å arbetet

intygat, att hälften därav blivit utförd, samt

med återstående tredjedel, sedan arbetet blivit vederbörligen avsynat och

godkänt ävensom, därest flera äro delaktiga i vägföretaget, styrkt blivit, att

vägens framtida underhåll såväl sommar- som vintertid ordnats enligt lagen

örn enskilda vägar vare sig genom laga kraftvunnen förrättning eller dom eller

genom laga kraftvunnet förordnande eller genom i domboken intagen överenskommelse

mellan väghållarna.

Till arbete eller viss del därav, för vars utförande erfordras tillstånd av

offentlig myndighet, må statsbidrag ej utbetalas, förrän sådant tillstånd

erhållits.

§ 7.

Örn byggnadsarbete, vartill utgår statsbidrag enligt denna kungörelse, ej

blivit utfört enligt den godkända arbetsplanen eller ej slutförts inom därför

bestämd tid, skall, i den mån väg- och vattenbyggnadsstyrelsen icke medgivit

avvikelse från planen eller beviljat anstånd med arbetets utförande, utbetald

del av statsbidrag jämte 5 procent årlig ränta återbetalas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 212.

43

lind er hållstad rag.

§ 8.

Sedan ansökning om underhållsbidrag inkommit till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

skola handlingarna i ärendet, därest ansökningen icke är av

beskaffenhet att böra omedelbart avslås, överlämnas till en hos styrelsen anställd

länsschaktmästare.

Länsschaktmästaren åligger att utsätta tid för förrättning, som bör äga

rum snarast möjligt å platsen för varje till statsbidrag ifrågakommande väg.

Där ej endast bidrag till vinterväghållning avses, bör sådan förrättning hållas

under tid då mark är bar. Genom länsschaktmästarens försorg kallas till förrättning

väghållare eller i § 3 mom. 2 omförmäld styrelse eller ombud för

väghållarna.

Vid förrättningen skall länsschaktmästaren i enlighet med av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

utfärdade anvisningar dels verkställa utredning, huruvida

underhållsbidrag jämlikt § 2 i denna kungörelse bör utgå till vägen, dels

uppskatta den kostnad, vartill det årliga vägunderhållet och vinterväghållningen

samt i förekommande fall iståndsättning av broar och färjor samt ombyggnad

av trummor å vägen må uppgå, dels ock angiva de åtgärder, som

må tarvas för vägens sättande i farbart skick.

Över förrättning skall av länsschaktmästaren upprättas protokoll. Det

åligger länsschaktmästaren att skyndsamt översända till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

protokollet jämte övriga till ärendet hörande handlingar ävensom

till den person, väghållarna därtill utsett, avskrift av protokollet.

§ 9-

Yäg- och vattenbyggnadsstyrelsens prövning av de under ett år inkomna ansökningar,

vilka varit föremål för förrättning enligt § 8, bör, såvitt möjligt,

äga rum i ett sammanhang. Örn så anses erforderligt, må yttrande örn behovet

av statsbidrag infordras från vederbörande länsstyrelse. Där statsbidrag beviljas,

skall väg- och vattenbyggnadsstyrelsen jämväl angiva till vilket belopp

den årliga kostnaden för vägunderhållet och vinterväghållningen skäligen må

uppskattas samt i förekommande fall det särskilda bidrag, som må utgå till

iståndsättning av bro eller färja eller till ombyggnad av trumma å vägen.

§ io.

Där statsbidrag beviljats, skall väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med väghållarna

eller, örn för vägföretaget finnes särskild styrelse, med sådan styrelse

sluta kontrakt angående väghållarnas skyldigheter.

Kontraktet skall innehålla förbindelse för väghållarna att, så länge underhållsbidrag

enligt denna kungörelse utgår:

1) i tillfredsställande skick underhålla vägen;

2) icke avstänga vägen för trafik, där ej länsstyrelsen i visst hänseende eller

för viss tid finner skäligt medgiva sådant avstängande;

3) i händelse väg- och vattenbyggnadsstyrelsen finner skäl så förordna,

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Kungl. Majus proposition nr 212.

hålla vägen fri från hinder av snö och is i den omfattning, som kräves för

automobil trafik; samt

4) fullgöra övriga åligganden enligt de i denna kungörelse innefattade allmänna

villkor och bestämmelser.

Där vägföretag erhållit särskilt bidrag till iståndsättning av bro eller färja

eller till ombyggnad av trumma, skall kontraktet jämväl innehålla förbindelse

för väghållarna att i överensstämmelse med ett av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

godkänt förslag påbörja och fullborda iståndsättningsarbetet eller

ombyggnadsarbetet inom viss bestämd tid utan ytterligare bidrag av statsmedel

samt att, oberoende av örn underhållsbidrag utgår till vägföretaget,

under viss av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bestämd tid, 5 till 10 år, icke

utan medgivande avstänga vägen för trafik.

§ 11-

Mom. 1. Underhållsbidrag utbetalas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

i efterskott för kalenderår.

Innan underhållsbidrag första gången utbetalas skall:

1) kontrakt, som i § 10 sägs, vederbörligen slutits;

2) vägen vid besiktning befunnits försatt i farbart skick på sätt länsschaktmästarén

angivit; samt

3) vägens framtida underhåll såväl sommar- som vintertid ordnats antingen

enligt lagen örn enskilda vägar genom laga kraftvunnen förrättning eller dom

eller genom laga kraftvunnet förordnande eller eljest genom sådan överenskommelse

mellan väghållarna, som av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen godkänts.

Mom. 2. Särskilt bidrag till iståndsättning av bro eller färja eller till ombyggnad

av trumma utbetalas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i efterskott

sedan kontrakt, som i § 10 sägs, vederbörligen slutits, samt arbetet blivit av

den kontrollant, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utsett, avsynat och godkänt.

Till arbete eller viss del därav, för vars utförande erfordras tillstånd av

offentlig myndighet, må statsbidrag ej utbetalas, förrän sådant tillstånd

erhållits.

§ 12-

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skall övervaka, att väghållare vederbörligen

fullgör honom enligt kontrakt, som i § 10 sägs, åliggande skyldigheter

samt att erhållna statsbidrag användas till därför avsedda ändamål.

De vägar, till vilka utgå underhållsbidrag, skola minst en gång årligen besiktigas

av länsschaktmästare eller den person, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

eljest därtill förordnar. Över verkställd besiktning skall rapport

avgivas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

§ 13.

Mom. 1. Beträffande varje väg, till vilken utgår underhållsbidrag enligt

denna kungörelse, skall ny förrättning, som i § 8 sägs, företagas:

a) efter beslut av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen minst vart femte år så

länge underhållsbidrag utgår samt därjämte om styrelsen finner anledning

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. 45

antaga, att den verkliga underhållskostnaden för vägen understiger den beräknade

kostnaden; samt

b) på begäran av väghållare.

Där förrättning påkallats av väghållare, skall denne gälda ersättning till

länsschaktmästaren.

Mom. 2. Där i enlighet med mom. 1 ny förrättning, som i § 8 sägs, företagits,

har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att dels besluta, huruvida och

med vilken procent underhållsbidrag fortfarande må utgå till vägen, dels och

angiva, till vilket belopp den årliga kostnaden för vägunderhållet och vinterväghållningen

skäligen må uppskattas.

§ 14.

Mom. 1. Där vägunderhållet eftersättes, må underhållsbidrag, till den del

det belöper å tid då underhållet varit bristfälligt, icke utbetalas. Fortfar försummelsen

under längre tid och låta väghållarna sig icke efter tillsägelse av

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen rätta, må styrelsen förklara underhållsbidrag

till vägen icke vidare skola utgå. Enahanda befogenhet tillkommer vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen i fall väghållare eljest märkbart åsidosätta sina

enligt denna kungörelse åtagna förpliktelser.

Mom. 2. Örn arbete med istårfflsättande av bro eller färja eller med ombyggnad

av trumma, vartill utgår särskilt statsbidrag enligt denna kungörelse, ej

blivit utfört enligt det godkända förslaget eller ej slutförts inom därför bestämd

tid, skall, i den mån väg- och vattenbyggnadsstyrelsen icke medgivit avvikelse

från förslaget eller beviljat anstånd med arbetets utförande, utbetald del av

statsbidrag jämte 5 procent årlig ränta återbetalas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Åsidosätta väghållare, som erhållit dylikt särskilt bidrag,

eljest märkbart sina enligt denna kungörelse åtagna förpliktelser, äro de

skyldiga att i enlighet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsens prövning

återbetala erhållet statsbidrag eller del därav jämte 5 procent årlig ränta.

Besvär.

§ 15.

Klagan över väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beslut enligt denna kungörelse

föres hos Kungl. Maj:t genom besvär i den för administrativa mål

i allmänhet gällande ordning.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1939, från och med vilken dag

kungörelsen den 29 maj 1931 (nr 232) angående statsbidrag till byggande

av enskilda utfartsvägar upphör att gälla.

Ansökning om underhållsbidrag, som må kunna utgå första gången för år

1940, skall ingivas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen senast den 15 augusti

1939, därvid sökandena hava att iakttaga vad i § 3 mom. 2 är stadgat.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1939:377 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till enskilda vägar jämte motioner. s. 1 i texten
  2. SU 1939:213 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till enskilda vägar jämte motioner. s. 1 i texten
  3. JoU 1939:82 Utlåtande i anledning av väckta motioner om beredande dt stadsplanelagda samhällen på landet av lättnad i dem åvilande bördor för vägoch gatuhållning. s. 12 i texten