Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen den 23 oktober 1936 (nr 561) m. m

1939-03-03 · 49 sidor, varav 49 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 49 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1939:225, Med förslag till förordning om ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen den 23 oktober 1936 (nr 561) m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

1

Nr 225.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen

den 23 oktober 1936 (nr 561) m. m.; given Stockholms

slott den 3 mars 1939.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag,

dels inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till förordning

örn ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen den 23 oktober

1936 (nr 561) samt till förordning örn ändring i vissa delar av vägtrafikstadgan

den 23 oktober 1936 (nr 562);

dels ock föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till förordning

angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om

automobilskatt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gerh. Strindlund.

Bihang till riksdagens protokoll 1939.

1 sami.

Nr 225.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Förslag

till

förordning "omMandring i vissa delar av motorfordonsförordningen den

23 oktober 1936 (nr 561).

Kungl. Majit har funnit gott förordna, att 1 § 1 inom., 5 §, 18 § 1 morn.,

19 §, 20 § 1 och 2 mom. samt 30 § motorfordonsförordningen den 23 oktober

1936 skola erhålla den ändrade lydelse, som framgår av det följande,

ävensom att 18 § 3 mom. och 32 § i samma förordning skola upphöra

att gälla.

1 §•

1 mom. I denna förordning förstås med

motorfordon:---fordon (chassi);

automobil:---såsom motorcykel;

personautomobil:---högst nio;

omnibus:---eller icke;

lastautomobil:--— till omnibus;

motorcykel: motorfordon, som, bortsett från bivagn, är försett med endast

två hjul;

lättviktsmotorcykel: motorcykel utan bivagn, som är så inrättad, att den

med en belastning av 65 kilogram icke kan på horisontell väg framföras med

högre hastighet än 40 kilometer i timmen och endast med svårighet kan

ändras för högre hastighet;

motorredskap:---på skenor;

släpfordon:---medar (släpsläde);

traktortåg:---sammankopplat släpfordon.

Föreligger särskild---därtill förordnar.

Med polismyndighet---i orten.

5 §.

För motorcykel gäller i tillämpliga delar vad i 4 § 1 mom. a), c), d), f),

g) och h) samt 2, 3 och 4 mom. är stadgat, dock att lättviktsmotorcykel icke

behöver vara försedd med backspegel.

Motorcykel skall vara försedd med minst en snabbt och säkert verkande

broms.

18 §.

1 mom. Motorfordon må föras allenast av den, som genom av länsstyrelsen

utfärdat tillstånd (körkort) berättigats till förande av fordonet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

3

Körkort utfärdas för förande av automobil eller av motorcykel, dock att

beträffande sistnämnda slag av körkort särskilt skall angivas, huruvida körkortet

gäller endast för förande av lättviktsmotorcykel. Körkort, som gäller

för förande av automobil, berättigar även till förande av motorcykel.

Traktortåg må---av automobil.

Utan hinder---av fordonet.

19 §.

1 mom. Den, som---han vistas.

Förarprov för erhållande av körkort för lättviktsmotorcykel må, där Konungen

för särskilt område så föreskriver och enligt av Konungen meddelade

bestämmelser; avläggas inför annan än besiktningsman.

2 mom. Vid anmälan---meddelat denna.

För provet skall lämpligt motorfordon tillhandahållas den, inför vilken

provet avlägges. Under provet anses sökanden såsom förare av fordonet.

3 mom. Befinnes sökande, efter prov under olika trafikförhållanden samt

förhör, dels besitta ur trafiksäkerhetssynpunkt erforderlig körskicklighet,

sinnesnärvaro och omdömesförmåga, dels ock äga nödig kännedom om

verkningssättet hos det slag av motorfordon, varom fråga är, om gällande

trafikföreskrifter ävensom örn alkoholhaltiga dryckers inverkan ur trafiksäkerhetssynpunkt

å den mänskliga organismen, skall den, som verkställt

provet, inom två dagar efter provets undergående meddela sökanden bevis,

att han avlagt godkänt prov som förare av automobil eller av motorcykel

(lättviktsmotorcykel). Detta bevis bör angiva den person eller körskola, som

utbildat sökanden.

20 §.

1 mom. För erhållande---ansökningen foga:

a) de i — — — omförmälda handlingarna;

b) sådant bevis, som i 19 § 3 mom. avses;

c) intyg, utfärdat — —- — prövning; samt

d) av sökanden undertecknad uppgift, huruvida han tidigare sökt eller erhållit

körkort för automobil eller motorcykel (lättviktsmotorcykel).

Sökande vare----sin mantalsskrivningsort.

Innan intyg---sökandens nykterhetsförhållanden.

Intyg, som — -— — till denne.

Polismyndigheten skall ----sökandens nykterhetsförhållanden.

Med polismyndighet---i orten.

2 mom. Finnes sökanden hava vederbörligen fullgjort vad i 1 mom. föreskrivits,

må länsstyrelsen, sedan nykterhetsnämndens yttrande kommit länsstyrelsen

tillhanda och efter den ytterligare utredning, som må finnas erforderlig,

för honom utfärda körkort, innefattande tillstånd att föra automobil

eller motorcykel (lättviktsmotorcykel). Där sökanden icke utan användande

av glas innehar erforderlig synskärpa, skall å körkortet anmärkas, att lian

är skyldig att vid framförande av motorfordon bära nödiga glas.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Körkort gäller — — — hela riket.

Har körkort tilldelats någon, som förut innehar körkort av annat slag,

åligger det honom att efter anmaning överlämna det tidigare erhållna körkortet

till den länsstyrelse, som utfärdat det nya körkortet.

Har körkort---till länsstyrelsen.

Ändrar innehavare---till länsstyrelsen.

Formulär till---av Konungen.

30 §.

Den, som, utan att vara därtill berättigad, förer automobil, motorcykel

eller traktortåg eller företager övningskörning, straffes med dagsböter, minst

tio.

Till enahanda---därtill berättigad.

Om någon,---till dagsböter.

Åsidosätter den,---trehundra kronor.

1. Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1939.

2. Beträffande fordon, som vid förordningens ikraftträdande är i bruk

och enligt dessförinnan gällande bestämmelser är att anse såsom lättviktsmotorcykel,

skola nuvarande bestämmelser fortfarande äga giltighet intill

den 1 januari 1940.

3. Ägare av fordon, som under punkt 2 avses, må på därom före den 1

november 1939 gjord ansökning kunna erhålla registrering av fordonet från

och med den 1 januari 1940 utan företeende av sådant besiktningsinstrument

eller typintyg, varom i 14 § 2 mom. motorfordonsförordningen förmäles.

Vid ansökningen skall fogas av två trovärdiga personer utfärdat intyg, att

fordonet av sökanden tagits i bruk före den 1 juli 1939, ävensom vederbörligt

försäkringsbevis i två exemplar angående meddelad försäkring från och

med den 1 januari 1940 samt av sökanden undertecknad uppgift, likaledes

i två exemplar, angående fordonets fabrikat, årsmodell, ramnummer och

motomummer, och skall sådan uppgift vara till riktigheten bestyrkt av polismyndigheten

i den ort, där sökanden är bosatt. Sedan registrering skett,

skall det ena exemplaret av omförmälda uppgift, försett med påteckning örn

den verkställda registreringen och örn det fordonet därvid tilldelade registreringsmärket,

av länsstyrelsen tillhandahållas sökanden.

Avgift för registrering skall i nu angivna fall utgå med två kronor. Bestyrkande

som ovan sagts skall verkställas kostnadsfritt.

Med polismyndighet förstås i denna punkt: för Stockholm vederbörande

poliskommissarie, för annan stad, där polismästare finnes, denne, för övriga

städer stadsfiskal eller, örn stadsfiskalen är befriad från all befattning

med polisväsendet, den som närmast under polischefen har inseende över

polisväsendet samt för landet polischefen i orten.

4. Om ägare av i punkt 2 avsett fordon förvärvar körkort för förande

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

5

av lättviktsmotorcykel, må länsstyrelsen på därom före den 1 november

1939 gjord ansökning och sedan registrering av fordonet skett medgiva, alt

körkortet skall gälla även för förande av det av sökanden ägda fordonet.

Vid ansökningen skall fogas av två trovärdiga personer utfärdat intyg, att

fordonet av sökanden tagits i bruk före den 1 juli 1939. Medgivande som nu

sagts skall, jämte fordonets registreringsmärke, antecknas å körkortet.

5. Vad här ovan i punktenia 3 och 4 stadgas örn ägare av fordon skall

beträffande fordon, som innehaves på grund av avbetalningsköp, i stället

hava avseende å innehavaren, ändå att äganderätten ännu icke å honom

övergått.

6. Vad i 5 § första stycket stadgas angående skyldighet att å motorcykel

föra backspegel skall icke äga tillämpning å fordon, som under punkt 2 avses.

7. Kungörelsen den 18 december 1936 (nr 642) med vissa bestämmelser

angående lättviktsmotorcyklar skall upphöra att gälla den 1 januari 1940,

dock att beträffande i § 4 av sagda kungörelse avsedd förseelse, vilken blivit

begången före sistnämnda dag, vad i berörda paragraf stadgas skall fortfarande

äga giltighet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majis proposition nr 225.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av vägtrafikstadgan den 23 oktober

1936 (nr 562).

Kungl. Maj:t har funnit gott förordna, dels att 1 § 2 morn., 26 § samt

38 § 2 och 3 mom. vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936 skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att 8 kap. i nämnda stadga skall

erhålla rubriken »Särskilda bestämmelser för motorcyklar», dels ock att 27

och 44 §§ i samma stadga skola upphöra att gälla.

1 §■

2 mom. I denna stadga förstås med

våg:---- enskild väg;

vägfarande: — — — eller går;

fordon:---på skenor;

motorfordon:---fordon (chassi);

automobil: — •— — såsom motorcykel;

personautomobil: — — — högst nio;

omnibus:---- eller icke;

last automobil: ----till omnibus;

motorcykel: motorfordon, som, bortsett från bivagn, är försett med endast

två hjul;

lättviktsmotorcykel: motorcykel utan bivagn, som är så inrättad, att den

med en belastning av 65 kilogram icke kan på horisontell väg framföras med

högre hastighet än 40 kilometer i timmen och endast med svårighet kan ändras

för högre hastighet;

motorredskap: —--med motor;

släpfordon: — — — medar (släpsläde);

traktortåg:---sammankopplat släpfordon.

Föreligger särskild — — — därtill förordnar.

Med polismyndighet —---— i orten.

26 §.

I fråga — — — gult sken.

Två eller flera personer må icke samtidigt färdas å motorcykel, vars

tjänstevikt, så beräknad som i 2 § 2 mom. motorfordonsförordningen den

23 oktober 1936 sägs, icke överstiger 75 kilogram. Å annan motorcykel må

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

7

förutom föraren icke färdas mer än en person. I till motorcykel hörande

bivagn må ej färdas personer till större antal än det, för vilket bivagnen

är avsedd, dock att i dylik vagn därjämte må medföras ett barn under tio år.

Beträffande rätten — — — för automobil.

38 §.

2 mom. Förseelse mot 8 § straffes med dagsböter; dock att där förseelsen

skett vid framförande av automobil, motorcykel eller traktortåg, straffet

skall bestämmas enligt lagen om straff för vissa brott vid förande av

motorfordon.

3 mom. Den, som bryter mot föreskrifterna i 10 §, straffes med böter

från och med två till och med trehundra kronor.

Med böter--- — 6 § 2 mom.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1939.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 2 juni

1922 (nr 260) om automobilskatt.

Kungl. Majit har funnit gott förordna, att 2 § förordningen den 2 juni

1922 om automobilskatt1 skall erhålla följande ändrade lydelse:

2 §■

Från skatteplikt frikallas:

a) automobil, som äges av medlem av konungahuset samt, under villkor

av ömsesidighet, enligt vad Konungen därom förordnar, automobil, tillhörig

främmande makts härvarande beskickning eller konsulat tillhörande person,

som icke är svensk undersåte;

b) automobil eller släpvagn, som är inrättad uteslutande för brandväsen

eller för transport av sårade eller sjuka, så ock annan automobil med tillhörande

släpvagn, därest automobilen och släpvagnen användas uteslutande

för brandväsen och äro försedda med tydlig beteckning, utvisande att de

tjäna brand väsendet; samt

c) motorcykel, som är inrättad såsom invalidfordon och vars maximihastighet

icke överstiger trettio kilometer för timme, ävensom motorcykel,

som enligt vad särskilt är stadgat skall anses såsom lättviktsmotorcykel.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1939.

: Senaste lydelse se S. F. S. 1938: 136.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

9

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 3 mars 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Quensel,

Forslund, Eriksson, Strindlund.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen

anför chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Strindlund:
Jag

anhåller att till behandling få upptaga fråga örn ändrade bestämmelser

för lättviktsmotorcyklar.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade chefen för kommunikationsdepartementet

den 21 december 1936 tre sakkunniga, landshövdingen

A. E. Rodhe (ordförande), ledamoten av riksdagens första kammare, redaktören

J. E. Sandén och verkställande direktören i nationalföreningen för trafiksäkerhetens

främjande, byråingenjören G. O. Wallenberg att enligt av departementschefen

i statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för den

11 december 1936 angivna riktlinjer inom kommunikationsdepartementet

verkställa utredning rörande trafikolyckornas orsaker samt avgiva de förslag,

vartill utredningen kunde giva anledning (1937 års sakkunniga rörande trafiksäkerheten).

De sakkunniga hava den 30 juli 1938 avgivit betänkande

med förslag till ändrade bestämmelser angående lättviktsmotorcyklar. I sin

skrivelse, varmed de sakkunniga överlämnat sitt betänkande, hava de sakkunniga

anfört:

De ändrade bestämmelser rörande lättviktsmotorcyklar, som genomfördes

år 1936, hava fått synnerligen betydelsefulla följder. Tillverkningen och försäljningen

av dylika fordon har sålunda undergått en utomordentligt kraftig

stegring. Den ökade användningen av lättviktsmotorcyklar har medfört

ett stort antal trafikolyckor, av vilka många fått dödlig utgång. På grund

av dessa omständigheter har den allmänna diskussionen på senare tiden livligt

sysselsatt sig med frågan örn lättviktsmotorcyklarnas ställning. Det har därvid

från flera håll gjorts gällande, alt 1936 års bestämmelser i ämnet visat

sig föga lyckliga och att en återgång snarast möjligt till tidigare gällande föreskrifter

vore starkt påkallad. Å andra sidan har från tillverkare och försäljare

av lättviktsmotorcyklar försports en växande oro för att statsmakterna

skulle genom skärpta bestämmelser rörande dylika fordon försämra den

nu rådande högkonjunkturen på förevarande område.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Med hänsyn till angivna förhållanden hava de sakkunniga funnit angeläget,

att frågan om lättviktsmotorcyklarnas ställning snarast möjligt vinner sin

lösning. De sakkunniga hava därför upptagit nämnda fråga till särskild behandling.

Över betänkandet hava utlåtanden avgivits av Överståthållarämbetet, samtliga

länsstyrelser, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, trafikförsäkringssakkunniga

och statspolisintendenten, varjämte yttranden inkommit från kungl,

automobilklubben, automobilbesiktningsmännens förening, nationalföreningen

för trafiksäkerhetens främjande, motorförarnas helnykterhetsförbund, motormännens

riksförbund och svenska motorförbundet. Härjämte hava skrifter

i ämnet inkommit från åtskilliga lättviktsmotorcykelfabrikanter samt från

vissa enskilda och sammanslutningar.

Innan jag ingår på de sakkunnigas förslag, vill jag för belysning av den

föreliggande frågan lämna följande, ur de sakkunnigas betänkande hämtade

redogörelse för tillkomsten av och innehållet i de tidigare i ämnet gällande bestämmelserna

samt för utvecklingen å området.

Historik.

Iliden före 1920.

Medan i vårt land automobilerna redan tidigt i trafiksäkerhetens intresse

underkastades ganska stränga bestämmelser — bland annat avseende besiktning

och registrering av fordonet samt kompetensbevis och en åldersgräns av

18 år för föraren — ansågos motorcyklarna länge såsom tämligen ofarliga fordon,

vilka utan risk kunde lämnas i stort sett fria. Med tiden gjorde sig emellertid

behovet av en strängare reglering även för motorcyklarnas vidkommande

starkt gällande. Genom 1916 års förordning om automobiltrafik blevo

till en början motorcyklar med en vikt överstigande 150 kilogram (d. v. s.

trehjulingar och liknande fordon) underkastade samma bestämmelser, som

gällde för automobiler.

1920 års bestämmelser.

Genom en förordning av år 1920 jämställdes sedermera med automobiler

alla motorcyklar, vilkas vikt översteg 50 kilogram. Samtidigt infördes ett

särskilt körkort, som endast innefattade tillstånd att föra motorcykel; körkort

för automobil skulle, liksom alltjämt är fallet, medföra rätt att föra jämväl

motorcykel. Åldersgränsen för erhållande av körkort bibehölls vid 18 år.

Med den nyss angivna viktsbestämningen avsågs att draga en gräns mellan

å ena sidan »motorcyklar i egentlig mening» och å andra sidan »velocipeder

med hjälpmotor». Beträffande den förra fordonstypen uttalade de

sakkunniga, som utarbetade förslag till ny förordning i ämnet, att det enligt

deras förmenande ur allmän trafiksäkerhetssynpunkt icke funnes någon som

helst anledning att skapa lindrigare bestämmelser för en motorcykel, som

vägde över än för en som vägde under 150 kilogram. Vad åter angick den

senare gruppen anförde de sakkunniga, att de icke ansett, att vanliga velocipeder,

som försåges med så kallad hjälpmotor eller löstagbar motor — co
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

11

librimotor o. <1. — borde inrangeras bland egentliga motorcyklar. Frånsett

att det givetvis torde möta stora praktiska svårigheter att tillämpa automobilförordningens

föreskrifter å dylika motorfordon, syntes desamma ej kunna

förväntas i någon avsevärd grad komma till användning, varför de sakkunniga

ansett en lagstiftning beträffande dem icke vara av omständigheterna

påkallad.

I vissa yttranden över de sakkunnigas förslag ifrågasattes lämpligheten av

att på detta sätt ställa velocipeder med hjälpmotor utanför författningens

bestämmelser och uttalades den förmodan, att en dylik anordning skulle

medföra en väsentlig ökning av antalet av dessa fordon, vilka för den allmänna

trafiken medförde nästan lika stor fara som de egentliga motorcyklarna.

Gentemot de sålunda framförda erinringarna framhöll föredragande departementschefen

i den proposition i ämnet, som avläts tili 1920 års riksdag, att

det skulle vara förenat med avsevärda praktiska svårigheter att tillämpa alla

automobilförordningens stadganden på cyklar, vilkas motorer icke vore på

mera varaktigt sätt förenade med själva fordonen utan kunde lätt löstagas

från desamma. Bestämmelserna om registrering och besiktning samt om

körkort skulle sålunda svårligen kunna utan vidare lända till efterrättelse i

avseende å sådana cyklar. Härtill komrne, att åtminstone ditintills dessa

fortskaffningsmedel knappast syntes hava kommit i allmännare bruk. Skulle

emellertid de uttalade förmodandena om dessa motorcyklars ökade användning

besannas och de i förordningen upptagna, mindre vittgående bestämmelserna

för ifrågavarande fordon befinnas icke vara tillfyllest, måste de antydda

praktiska svårigheterna såvitt möjligt övervinnas, så att förordningens

bestämmelser i en eller annan form gjordes tillämpliga jämväl å lättare motorcyklar.

1920 års bestämmelser rörande motorcyklar bibehöllos i allt väsentligt oförändrade

i 1923 års förordning om motorfordon.

Genom en den 2 juni 1922 utfärdad förordning (nr 260) meddelades för

första gången bestämmelser om s. k. automobilskatt. Sådan skatt skulle utgå

med 15 kronor för motorcykel utan bivagn och 25 kronor för motorcykel

med bivagn, i båda fallen för helt kalenderår räknat. Enär skatt skulle utgå

endast för registrerade fordon, kom skatteplikt icke att åvila de från registreringsplikten

undantagna motorcyklarna av högst 50 kilograms vikt.

1927 års bestämmelser.

Medan de lättare motorcyklarna tidigare till övervägande del utgjorts av

vanliga velocipeder med hjälpmotor och icke kunnat uppnå någon högre

hastighet, kommo så småningom och särskilt från och med år 1925 nya typer

av motorcyklar i marknaden. Dessa »lättviktsmotorcyklar», som saknade pedaler

och hade en vikt något understigande 50 kilogram, kunde uppnå nära

nog samma hastighet som de tyngre motorcyklarna. De nya fordonen kommo

genast i bruk i stor omfattning. Med anledning av ett flertal inträffade trafikförseelser

och olyckshändelser blev frågan örn skärpta bestämmelser för

lättviktsmotorcyklar inom kort i hög grad aktuell.

1 proposition fur 174) till 1927 års riksdag begärde Kungl. Majit riksdagens

yttrande över ett förslag till ändring i gällande motorfordonsförordning,

bland annat innebärande att de strängare bestämmelserna för motorcyklar

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proppsition nr 225.

vägande mer än 50 kilogram skulle bliva tillämpliga å såväl »lättviktsmotorcyklar»

som velocipeder med hjälpmotor. I propositionen lämnade dåvarande

chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Meurling, en redogörelse

för vad i ärendet förekommit, varefter departementschefen anförde

bland annat följande:

På sätt framgår av den lämnade redogörelsen vila gällande bestämmelser

örn motorcyklar å den förutsättningen, att motorcyklar med en vikt av 50

kilogram eller därunder i huvudsak utgöras av vanliga velocipeder, varå sedermera

anbragts motor. Så är icke längre förhållandet. Under de allra sista

åren har motorcykeltillverkningen hastigt utvecklats, och en mängd nya cykeltyper

och modeller hava sett dagen. Velocipeder med hjälpmotorer hava

praktiskt taget försvunnit, och i stället har framkommit en mindre motorcykeltyp

(lättviktsmotorcykel), som ej är inrättad för trampning, försedd med

en motor med jämförelsevis liten cylindervolym och vägande mellan 40 och 70

kilogram. Denna motorcykeltyp är i regel tillräckligt kraftig för att å någorlunda

god, horisontell väg kunna uppnå hastigheter av 50—60 km. i timmen.

Motorcyklar av denna typ hava — uppenbarligen på grund av sin prisbillighet

såväl i anskaffning som i drift — kommit till vidsträckt användning här i

landet. Enbart antalet sådana i vikt ej överstigande 50 kilogram anses vid

årsskiftet kunna skattas till ungefär 6,000. Med denna utveckling har

förutsättningen för gällande lagstiftning rörande motorcyklar bortfallit; en

betydande grupp motorcyklar i egentlig mening har koinmit att stå utanför

motorfordonsförordningens huvudstadganden. Behovet av ändrade bestämmelser

på detta område har också under senaste året med styrka gjort sig

gällande. Särskilt har anmärkts, att lättviktsmotorcyklar i stor utsträckning

begagnas av personer — ofta minderåriga — vilka sakna erforderlig kännedom

örn cyklarnas rätta manövrering och om gällande trafikregler samt i

övrigt brista i den mognad och det allmänna omdöme, som den trafikerande

allmänheten bör kunna fordra av envar vägfarande. Det har ock framhållits,

hurusom personer, för vilka körkort indragits, snart nog förskaffat sig

en lättviktsmotorcykel och därmed gjort körkortsindragningen mer eller

mindre verkningslös med därav följande ökad fara för trafiksäkerheten.

Förvisso är det av vikt, att användningen av ett ändamålsenligt och billigt

fortskaffningsmedel, sådant som motorcykeln onekligen är, icke försvåras genom

betungande föreskrifter av vare sig ena eller andra slaget. Utan tvivel

har motorcykeln och icke minst lättviktsmotorcykeln vunnit ganska stor utbredning

bland den kroppsarbetande befolkningen, för vilken motorcykeln

kan vara av största betydelse vid färd till och från arbetsplatsen och för vilken

varje pålaga kan vara nog så kännbar. Lika klart är emellertid, att

kravet på trafiksäkerhet icke får eftersättas. Och ur trafiksäkerhetssynpunkt

lärer det numera knappast finnas någon anledning att i stort sett uppställa

mindre stränga bestämmelser för en motorcykel, som väger under än för en

som väger över 50 kilogram. Därtill kommer, på sätt erfarenheten till fullo

bekräftat, svårigheten att genom praktiskt tillämpliga bestämmelser uppdraga

en gräns mellan motorcyklar av ena eller andra slaget, vare sig vikten, motorns

cylindervolym eller något annat lägges till grund för denna gränsbestämning;

motorteknikens snabba utveckling skulle snart nog äventyra densammas

syften.

Tillräcklig anledning att beträffande vanliga velocipeder med hjälpmotorer

meddela särskilda bestämmelser torde icke föreligga. Å ena sidan torde

dessa velocipeder numera förekomma i obetydlig utsträckning och frågan

om speciella regler för dem sålunda för närvarande vara av ringa praktisk

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

13

betydelse. Å andra sidan skulle möjligen en dylik lagstiftning komma att

föra med sig en ökning av dessa cyklars antal, något som ur flera synpunkter

vöre föga önskvärt, särskilt med hänsyn till den fara, som cyklarna på

grund av bristande hållfasthet utgöra för den åkande själv och därmed indirekt

för andra trafikanter.

I utlåtande nr 27 tillstyrkte andra lagutskottet, att »lättviktsmotorcyklar»

jämställdes med motorcyklar vägande över 50 kilogram, varemot utskottet

— under åberopande av de skäl, som anförts i propositionen till 1920 års

riksdag — ansåg, att velocipeder med hjälpmotorer eller löstagbara motorer

fortfarande borde i allt väsentligt jämställas med trampcyklar. Riksdagen

godkände utskottets uttalanden.

Genom den förordning, som sedermera utfärdades (nr 262/1927), blevo

jämväl »lättviktsmotorcyklar» underkastade motor fordonsförordningens bestämmelser

om besiktning, registrering och körkort; i samband härmed sänktes

emellertid körkortsåldern för motorcykelförare från 18 till 16 år. Från

tillämpningen av de skärpta bestämmelserna undantogs, i enlighet med riksdagens

uttalade mening, velociped med hjälpmotor, vilket fordon i förordningen

definierades såsom »velociped, som ursprungligen är avsedd och inrättad

för framdrivning uteslutande medelst trampning men som sedermera

utan ändring i övrigt försetts med hjälpmotor».

I samband med att »lättviktsmotorcyklarna» sålunda blevo underkastade

regis treringsplikt och därmed även skatteplikt, sänktes automobilskatten för

motorcyklar med en tjänstevikt icke överstigande 75 kilogram från 15 till 10

kronor. Genom en år 1932 vidtagen ändring höjdes sedermera skattesatserna

till de nu gällande beloppen eller 15 kronor för motorcykel utan bivagn och

med en tjänstevikt icke överstigande 75 kilogram, 20 kronor för motorcykel

utan bivagn och med en tjänstevikt överstigande 75 kilogram samt 30 kronor

för motorcykel med bivagn.

Genom lag den 10 maj 1929 meddelades bestämmelser örn obligatorisk trafikförsäkring

å motorfordon. I denna lag föreskrevs emellertid, att densamma

icke ägde tillämpning å sådan velociped med hjälpmotor, för vilken

registreringsplikt icke förefunnes.

De genom 1927 års förordning genomförda ändringarna i 1923 års förordning

om motorfordon bibehöllos i huvudsak oförändrade i den nya motorfordonsförordning,

som utfärdades år 1930.

1936 års bestämmelser.

I sitt den 28 maj 1935 avgivna betänkande med förslag till motorfordonsförordning

och vägtrafikstadga m. m. anförde 1934 års vägtrafiksakkunniga

bland annat:

Vägtrafiksakkunniga hava tagit under övervägande, huruvida tillräckliga

skäl förefinnas för att låta cyklar med påhängsmotor intaga en gynnad särställning

i förhållande till andra motorcyklar. De sakkunniga hava härvid

till en början konstaterat, att ifrågavarande fordon hava en ingalunda oväsentlig

uppgift att fylla såsom ett billigt och lättskött 1''ortskaffningsmedel, i

synnerhet å landsbygden. I vilken omfattning desamma för närvarande före
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

komma, låter sig uppenbarligen icke bestämmas utan ingående undersökningar,

men de sakkunniga hava trott sig finna, att cyklar med påhängsmotor

under senaste tid vunnit en ökad utbredning inom landet. Sådana

cyklar tillhandahållas nu med hjälpmotor till ett pris av ungefär 400 kronor

och äro följaktligen väsentligt billigare än andra motorcyklar. Även

driftkostnaden synes vara låg. Med hänsyn till det nu sagda hava påhängsmotorcyklarna

icke minst funnit köpare bland mindre inkomsttagare. De

lära i stor utsträckning begagnas av arbetare, som hava sina bostäder långt

från arbetsplatserna, men även av lantbrevbärare m. fl. Däremot synas fordonen

i fråga hittills icke i någon större omfattning begagnas såsom nöjesåkdon.

De sakkunniga hava med hänsyn till den användning, påhängsmotorcyklarna

sålunda erhållit, ansett befogat att såvitt möjligt söka undvika

åtgärder, som skulle kunna motverka bruket av desamma.

Hastigheten å en cykel med påhängsmotor av någon av de nu vanliga

typerna lärer i allmänhet under normala förhållanden kunna uppdrivas till

35—45 km i timmen. Enligt de sakkunnigas mening bör det, om särskilda

regler med avseende å framförandet av dessa fordon skola kunna undvaras, i

varje fall icke ifrågakomma, att de skola få framföras med nämnvärt större

hastigheter än de sålunda angivna. Emellertid synes det ur kontrollsynpunkt

icke vara tillräckligt att för motorcyklar, varom nu är fråga, angiva en viss

hastighetsgräns, som icke må överskridas. De sakkunniga hava i stället sökt

finna en väg att meddela sådana föreskrifter med avseende å konstruktionen

av ifrågavarande motorcyklar, att härigenom något så när betryggande garantier

vinnas mot en utveckling, som leder hän mot ytterligare ökade hastigheter.

Det mest rationella synes vara att bestämma en viss högsta cylindervolym

å motorn och sålunda begränsa dennas effektivitet och därmed dess

möjlighet att giva alltför stora hastigheter. Nu begagnade hjälpmotorer lära

i allmänhet icke hava en cylindervolym överstigande 100 kubikcentimeter.

De sakkunniga hava icke funnit erforderligt att föreslå en lägre maximigräns

än den sålunda angivna utan hava ansett denna böra fastställas såsom avgörande

för örn en motorcykel skall falla in under de vanliga bestämmelserna för

motorcyklar i egentlig mening eller under de lindrigare reglerna för påhängsmotorcyklar.

Såsom en ytterligare förutsättning för att en motorcykel skall komma in

under de lindrigare reglerna hava de sakkunniga ansett det böra föreskrivas,

att den sammanlagda vikten av cykel och hjälpmotor icke må överstiga viss

siffra. En sådan viktgräns är synbarligen ägnad att giva uttryck åt nu berörda

fordons ursprungliga karaktär av trampcyklar och motverkar användningen

av alltför kraftiga motorer för det ifrågavarande ändamålet. Enligt

vad de sakkunniga inhämtat, uppgår vikten av cykel jämte påhängsmotor

för närvarande i allmänhet till omkring 45 kilogram. Då enligt de sakkunnigas

förslag viktgränsen skall grundas på motorcykelns tjänstevikt, så

beräknad som i 2 § 2 mom. sägs, och då enligt det följande jämväl vissa

förstärkningsanordningar skola få vidtagas å fordonet, har förevarande gräns

ansetts böra upptagas till 50 kilogram.

Med hänsyn till nu berörda begränsningar i fråga om cylindervolym och

vikt hava de sakkunniga funnit någon lättnad kunna vidtagas i den nuvarande

bestämmelsen i 35 § i motorfordonsförordningen, att cykel skall, för att

nämnda författningsrum skall bliva tillämpligt å fordonet, vara ursprungligen

avsedd och inrättad för framdrivning uteslutande medelst trampning

men sedermera utan ändring i övrigt försedd med hjälpmotor. Denna bestämmelse

har utgjort hinder även för förstärkningsanordningar å cykeln

samt för extra bromsningsanordningar och överhuvud taget ändringar, som

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

15

äro ägnade att främja trafiksäkerheten. Bestämmelsen synes alltså hava

motverkat den naturliga strävan som bör göra sig gällande att göra ifrågavarande

fordon så säkra och ändamålsenliga som möjligt. De sakkunniga,

som hava ansett, att de inskränkande bestämmelserna icke böra hava större

räckvidd än som påkallas med hänsyn till artskillnaden mellan cyklar med

hjälpmotor och andra motorcyklar, hava såsom beskrivning på en cykel av

förstnämnda slag angivit — utöver begränsningarna i fråga om cylindervolym

och vikt — att cykeln skall vara inrättad för framdrivning medelst

trampning men hava försetts med hjälpmotor utan annan ändring i övrigt

än att å cykeln anbragts särskilda bromsnings- och andra anordningar till

främjande av dess trafiksäkerhet.

Örn de av de sakkunniga ovan förordade inskränkningarna komma till

stånd, synes det vara försvarligt, att påhängsmotorcyklar icke underkastas

besiktnings- och registreringsskyldighet och att förare av desamma icke behöva

innehava körkort. Även om avgifterna för dessa förrättningar kunde

med avseende å ifrågavarande fordon i någon mån reduceras, skulle säkerligen

ett föreskrivande av sådan skyldighet verka onödigt betungande för

fordonsägarna.

De vägtrafiksakkunniga hemställde därjämte i särskild skrivelse, att frågan

om trafikförsäkringsplikt för lättviktsmotorcyklar måtte bliva föremål för

övervägande i samband med en av riksdagen begärd utredning angående

vissa motorfordonstrafiken berörande frågor med avseende å skadeståndsregler

och försäkringslagstiftning.

I avgivna yttranden över de vägtrafiksakkunnigas förslag gjordes från olika

håll gällande, att lättviktsmotorcyklar borde i fråga om besiktnings-, registrerings-

och försäkringsplikt vara likställda med vanliga motorcyklar och att

körkort borde erfordras för rätt att framföra sådana fordon.

I propositionen (nr 213) till 1936 års riksdag anförde dåvarande chefen

för kommunikationsdepartementet, statsrådet Leo:

För min del finner jag lika med de sakkunniga lämpligt, att i förordningen

intages bestämmelse, att tjänstevikten för lättviktsmotorcykel icke får överstiga

50 kilogram. Med hänsyn till svårigheterna att utöva kontroll å motorernas

cylindervolym och då med teknikens snabba utveckling en övre gräns

för cylindervolymen icke torde utgöra någon verklig garanti mot för höga

hastigheter, torde något stadgande härutinnan icke böra inflyta i förordningen.

Att för dessa fordon stadga besiktnings-, registrerings- och försäkringsplikt

synes åtminstone tills vidare icke lämpligt. Ej heller torde det få anses påkallat,

att särskilt tillstånd till förande av sådant fordon skall erfordras.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 55) gjorde andra lagutskottet

följande uttalande i ämnet:

Utskottet har intet att erinra mot den av Kungl. Majit föreslagna författningsändringen.

Ifrågavarande fordon hava en ingalunda oväsentlig uppgift

att fylla såsom ett billigt och muskött fortskaffningsmedel, i synnerhet

å landsbygden. De lära i stor utsträckning begagnas av arbetare, som hava

sina bostäder långt från arbetsplatserna, men även av lantbrevbärare m. fl.

Utskottet har ansett befogat att såvitt möjligt söka undvika åtgärder, som

skulle kunna motverka bruket av desamma. Utskottet vill emellertid framhålla,

att, därest genom teknikens utveckling dylika fordon skulle kunna upp
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

drivas till mera avsevärda hastigheter och med hänsyn härtill bliva mera farliga

för trafiksäkerheten, statsmakterna böra taga under övervägande, huruvida

tillräckliga skäl förefinnas att låta dylika cyklar intaga en gynnad särställning

i olika hänseenden i förhållande till andra motorcyklar.

I den nya motorfordonsförordningen, som utfärdades den 23 oktober 1936

och trädde i kraft den 1 januari 1937, göres ä terminologiskt hänseende en

bestämd skillnad mellan motorcyklar och lättviktsmotorcyklar. Begreppet

motorcykel omfattar de egentliga motorcyklarna, vilka äro underkastade bestämmelserna

om besiktning, registrering — och därmed även skatt och trafikförsäkring

— samt körkort, medan uttrycket lättviktsmotorcykel avser

de fordon, vilka tidigare betecknats såsom velocipeder med hjälpmotor. Beträffande

de senare skola fortfarande gälla i huvudsak samma bestämmelser

som förut, frånsett att i förordningen införts en föreskrift att lättviktsmotorcykel

må föras allenast av den, som fyllt 16 år.

Enligt förordningen förstås med lättviktsmotorcykel »tvåhjuligt motorfordon,

bestående av en för framdrivande uteslutande medelst trampning inrättad

cykel, som försetts med hjälpmotor, med fullständig utrustning vägande

högst 20 kilogram, och vars tjänstevikt, så beräknad som i 2 § 2 mom.

sägs» — d. v. s. med inräknande av verktyg, bränsle, smörjolja och vatten

— »icke överstiger 45 kilogram».

Med anledning av framställningar av åtskilliga tillverkare och försäljare

av lättviktsmotorcyklar ävensom ägare till dylika fordon medgav Kungl.

Maj:t genom en den 18 december 1936 utfärdad kungörelse (nr 642), att

cyklar med en hjälpmotor vägande mer än 20 men högst 25 kilogram

och med en tjänstevikt överstigande 45 men icke 50 kilogram finge för

tiden till och med den 30 juni 1942 anses såsom lättviktsmotorcyklar, dock

under villkor beträffande tiden från och med den 1 juli 1937 att fordonets

ägare före sistnämnda dag uppvisade fordonet för vederbörande polismyndighet

och därvid lämnade uppgifter angående hjälpmotorns och cykelns

fabrikat och tillverkningsnummer samt ägarens namn och adress. Över dylika

anmälningar skulle hos polismyndigheten föras särskild förteckning. Bevis

om gjord anmälan skulle av polismyndigheten kostnadsfritt tillhandahållas

anmälaren och vid färd med fordonet medhavas av föraren.

Den nuvarande situationen.

Avsikten med de ändrade bestämmelser rörande lättviktsmotorcyklar, som

genomfördes i 1936 års motorfordonsförordning, torde, anföra 1937 års sakkunniga

rörande trafiksäkerheten, med all tydlighet framgå av de uttalanden,

som i det föregående återgivits. Vad man eftersträvat hade uppenbarligen

varit att, med bibehållande i huvudsak av fordonets karaktär av trampcykel,

möjliggöra anbringandet av erforderliga bromsnings- och förstärkningsanordningar

till främjande av fordonets trafiksäkerhet vid motordrift. Detta

syfte hade man sökt vinna genom en uppmjukning av den tidigare stränga

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 225.

17

formuleringen, enligt vilken fordonet skulle bestå av en velociped, som ursprungligen

varit avsedd och inrättad för framdrivning uteslutande medelst

trampning men som sedermera utan ändring i övrigt försetts med hjälpmotor.

Den omformulering, som i sådant avseende vidtagits, hade inneburit, att

orden »ursprungligen», »sedermera» och »utan ändring i övrigt» uteslutits

samt att uttrycket »avsedd och inrättad» ersatts med »inrättad». Dessa

ändringar hade uppenbarligen till ändamål att bereda möjlighet att redan

vid cykelns tillverkning taga hänsyn till dess blivande användning såsom motorfordon.

Genom de samtidigt föreskrivna viktgränserna hade man velat

motverka användningen av alltför kraftiga motorer och därigenom vinna

garantier mot en utveckling, som ledde hän mot ytterligare ökade hastigheter.

Beträffande resultatet av de vidtagna ändringarna anföra de sakkunniga:

Resultatet av de vidtagna ändringarna torde kunna betecknas såsom överraskande.

Medan tillverkningen av lättviktsmotorcyklar i vårt land tidigare

alltsedan år 1927 varit skäligen obetydlig, tillverkades redan under år 1937

i runt tal 20,000 dylika fordon, och för år 1938 torde tillverkningen komma

att stiga till 35,000 lättviktsmotorcyklar. Den fordonstyp, som tillverkas och

saluföres, är till det yttre alltjämt lik en trampcykel och är bland annat försedd

med pedaler. Fordonet är emellertid ingalunda avsett för framdrivande

medelst trampning och torde i själva verket på grund av sadelns låga placering,

utväxlingsförhållandet m. m. icke lämpligen annat än rent tillfälligtvis

och på kortare sträckor kunna framdrivas på angivna sätt. Den föreskrivna

begränsningen av motorns vikt har självfallet iakttagits, men genom användning

av s. k. lättmetall har det icke desto mindre blivit möjligt att framställa

en motor, som i förening med fordonets låga vikt möjliggör topphastigheter

på över 70 kilometer i timmen och en normal hastighet, som överstiger 50

kilometer i timmen och alltså är två å tre gånger större än den normala

hastigheten hos en vanlig trampcykel. Med hänsyn till dessa förhållanden

torde det med skäl kunna påstås, att den nuvarande lättviktsmotorcykeln

icke längre kan anses utgöra en trampcykel med hjälpmotor utan snarare

måste betecknas såsom en motorcykel, vilken till uppfyllande av författningens

bokstav utrustats med pedaler. Å andra sidan har den föreskrivna begränsningen

av fordonets tjänstevikt gjort det nödvändigt att vid konstruktionen

av ramar, gafflar, fälgar och däck, bromsar, ljuddämpare m. fl. detaljer

använda klenare dimensioner än som varit önskvärt och sålunda avstå

från åtskilliga förstärknings- och säkerhetsanordningar, som kommit till användning

på de större motorcyklarna.

Ehuru alltså de nuvarande lättviktsmotorcyklarna ingalunda äro av den

beskaffenhet, som statsmakterna vid tillkomsten av 1936 års motorfordonsförordning

avsågo, torde desamma likväl i formellt hänseende icke stå i

strid med förordningens bestämmelser. Anmärkas må, att två av de större

svenska fabrikanterna av lättviktsmotorcyklar, nämligen Husqvarna Vapenfabriks

Aktiebolag och Aktiebolaget Nymans Verkstäder i Uppsala, på gjord

framställning och efter av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen verkställd besiktning

av de av nämnda bolag tillverkade fordonen genom resolutioner den

12 mars respektive den 13 augusti 1937 erhållit Kungl. Maj:ts förklaring, att

ifrågavarande fordon vore att anse såsom lättviktsmotorcyklar.

Bihang lill riksdagens protokoll 1939. 1 sand. Nr

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

De sakkunniga framhålla härefter, att med den starka ökningen av antalet

lättviktsmotorcyklar följt en kraftig stegring av antalet olyckor vid trafik

med dylika fordon. Härom anföra de sakkunniga:

Enligt vederbörande polischefers rapporter till statistiska centralbyrån inträffade

under år 1936 sammanlagt 162 sådana trafikolyckor, vid vilka dödades

16 personer, därav 14 lättviktsmotorcyklister. Enligt en preliminär

granskning av motsvarande rapporter för år 1937 inträffade under nämnda

år 365 olyckor med lättviktsmotorcyklar, vid vilka dödades 27 personer,

därav 25 lättviktsmotorcykelförare. För år 1938 föreligga ännu icke några

officiella siffror, men enligt en av de sakkunniga gjord sammanställning av

tidningarnas olycksrapporter skulle redan under förra hälften av året vid

trafikolyckor med lättviktsmotorcyklar hava dödats 21 personer, därav 20

förare av dylika fordon.

Dessa utomordentligt allvarliga siffror vederlägga med all tydlighet det

stundom hörda påståendet, att lättviktsmotorcyklarna skulle utgöra ett med

den vanliga trampcykeln jämförligt, relativt ofarligt fordon.

De sakkunniga vilja emellertid betona, att de talrika olyckorna med lättviktsmotorcyklar

endast i ett mindre antal fall synas bero på bristfälligheter

i fordonens utrustning, vilka relativt lätt skulle kunna avhjälpas genom en

höjning av viktgränsen eller genom föreskrift örn anbringande av vissa förstärknings-

eller säkerhetsanordningar. 1 själva verket torde den höga olycksfrekvensen

merendels sammanhänga med den större farlighet för fordonsföraren,

som enligt sakens natur utmärker alla tvåhjuliga fordon på grund

av deras labila jämvikt och därav föranledda benägenhet att vid en häftig

inbromsning — med goda och effektiva bromsar — kastas omkull. Att

redan den vanliga trampcykeln är ett ingalunda ofarligt färdmedel torde

bland annat framgå av det stora antal cyklister, som årligen måste söka behandling

å lasarett eller sjukstugor på grund av skador, som de ådragit sig

vid kullkörning. Antalet sålunda skadade utgjorde exempelvis under år 1936

enligt medicinalstyrelsens statistik icke mindre än 4,780. En kullkörning

med trampcykel torde dock i regel icke medföra alltför svåra skador. En

ökning av fordonets hastighet — som i och för sig innebär ökad risk för

kollision eller kullkörning — medför emellertid även, att olyckans följder

bliva av allvarligare natur. I själva verket förhåller det sig ju så, att vid en

kollision eller en kullkörning stötens häftighet och därmed risken för svåra

skador växer med kvadraten på hastigheten och följaktligen vid en fördubbling

eller en tredubbling av hastigheten blir fyra respektive nio gånger så

stor. Härtill kommer, att föraren av en motorcykel eller en lättviktsmotorcykel

helt saknar det skydd, som en läckt bil bereder sin förare, och alltså

även i detta hänseende löper en betydligt större risk. Det är under sådana

förhållanden ingalunda ägnat att förvåna, att statistiken över trafikolyckor

är särdeles ogynnsam för motorcyklisternas vidkommande. Nämnas må, att

enligt en preliminär undersökning av statistiska centralbyråns material under

treårsperioden 1935—4937 vid trafikolyckor på landsbygden dödades sammanlagt

33 bilförare men icke mindre än 99 förare av vanliga motorcyklar,

oaktat antalet av sistnämnda fordon utgjorde endast omkring en fjärdedel av

antalet bilar.

Till ytterligare belysande av motorcyklarnas farlighet för föraren påpeka

de sakkunniga, att de olycksfallsförsäkringar, som meddelas av försäkringsinrättningarna,

icke gälla vid förande av motorcykel med mindre försäkringstagaren

erlägger en förhöjd premie, som enligt de sakkunniga exem
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 225. 19

pelvis för en person i lägsta riskklassen motsvarar 200 å 250 procent av den

vanliga premien.

De sakkunniga anse, alt de meddelade siffrorna visa, att vad de sakkunniga

sålunda anfört om motorcyklarnas farlighet för fordonets förare i full utsträckning

gäller även för lättviktsmotorcyklarna.

Med anledning av den oroväckande situation, som inträtt genom den starkt

ökade användningen av lättviktsmotorcyklar av den nuvarande snabba typen,

hava, anföra de sakkunniga, ingående övervägts, vilka åtgärder som

kunde vara påkallade.

De sakkunniga anföra härefter, att de, som till fullo beaktat lättviktsmotorcyklarnas

stora betydelse såsom ett billigt och praktiskt fordon för menige

man, därvid till en början i samråd med vederbörande fabrikanter undersökt,

huruvida möjlighet funnes att skapa en långsammare och följaktligen

ofarligare lättviktsmotorcykel, med eller utan pedaler, vilken skulle

närmare motsvara den fordonstyp, som statsmakterna vid tillkomsten av

1936 års bestämmelser åsyftade, och som alltjämt skulle kunna lämnas i

huvudsak fri från eljest gällande bestämmelser. De sakkunniga hade i detta

avseende ifrågasatt olika utvägar, bland annat att genom minskning av motorns

cylindervolym, genom särskilda anordningar i förgasaren eller genom

reglering av utväxlingen mellan motorn och det drivande hjulet åstadkomma

en begränsning av fordonets hastighet, samtidigt som genom en höjning av

den föreskrivna viktgränsen möjlighet skulle beredas att genom förbättrad

utrustning öka fordonets trafiksäkerhet. Vid diskussionen av hithörande frågor

hade de sakkunniga framhållit, att en hastighet av 35 kilometer i timmen

på horisontell väg vore den högsta, som borde ifrågakomma för den

tilltänkta motorcykeltypen. De sakkunniga hade därvid utgått från att redan

denna hastighet, som i och för sig kunde förefalla obetydlig, enligt vad

erfarenheten utvisade för ett tvåfaldigt fordon med dess begränsade bromsmöjligheter

medförde så allvarliga risker ur trafiksäkerhetssynpunkt, att en

högre hastighet under inga förhållanden borde ifrågakomma.

Under dessa överläggningar hade emellertid, fortsätta de sakkunniga, av

det övervägande flertalet fabrikanter med styrka hävdats, att den av de sakkunniga

ifrågasatta vägen icke vore framkomlig. Det hade sålunda gjorts

gällande, att en begränsning av cylindervolymen, vilken på de nu saluförda

lättviktsmotorcyklarna i regel utgjorde omkring 100 kubikcentimeter, till

exempelvis 80 kubikcentimeter icke skulle utgöra någon garanti mot för höga

hastigheter och att en längre gående begränsning av cylindervolymen skulle

så försvaga motorn, att fordonet icke bleve användbart på backiga vägar.

Vidare hade betonats, att varje anordning, som vidtoges med motorn eller

med fordonet i övrigt i syfte att begränsa hastigheten, skulle kunna göras

verkningslös genom tämligen enkla förändringar eller utbyten. Slutligen

hade även framhållits, att det ur kommersiell synpunkt vore meningslöst

att framställa en motorcykel med den ringa hastighet de sakkunniga föreslagit,

enär ett dylikt fordon icke skulle röna någon nämnvärd efterfrågan.

I anslutning härtill uttala de sakkunniga, alt de med anledning av dessa

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

bestämda uttalanden och då en intresserad medverkan från fabrikanternas

sida uppenbarligen utgjorde en nödvändig förutsättning för framställandet

av den ifrågasatta nya fordonstypen, nödgats konstatera, att en lösning enligt

sålunda angivna riktlinjer åtminstone för närvarande icke vore möjlig.

De sakkunniga hade emellertid det oaktat icke velat helt frånfalla tanken

på en dylik lösning och skulle för sin del finna det synnerligen lyckligt, örn

under ärendets fortsatta behandling ett hållbart uppslag därtill kunde framkomma.

De sakkunniga hava vidare övervägt möjligheten att såsom »fritt» motorfordon

bibehålla den rena trampcykeln med hjälpmotor eller med andra

ord att återgå till den ståndpunkt, som intogs i 1927 års förordning. De

sakkunniga tillstyrka emellertid icke en sådan lösning. En vanlig trampcykel

vore, framhålla de sakkunniga, med hänsyn till hela sin konstruktion

icke ett fordon, som lämpligen borde vare sig tillfälligtvis eller på ett mera

varaktigt sätt framdrivas medelst motor. Om en cykel vore avsedd för motordrift,

borde den fastmera redan från början byggas med hänsyn därtill.

De upprepade misslyckanden, som följt på statsmakternas försök att såsom

»fritt» motorfordon godkänna en »velociped med påhängsmotor», torde fördenskull

vara helt naturliga* och bottna i det förhållandet, att det i själva

verket icke vore möjligt att konstruera ett fordon, som samtidigt ägde det

lätta och smäckra utförande, som fordrades av en trampcykel, och den

tyngd, stabilitet och slitstyrka, som krävdes av ett motorfordon.

De sakkunnigas förslag.

De sakkunniga framhålla till en början, att enligt vad de sakkunniga i det

föregående utvecklat, ville det synas, som om erforderliga tekniska och kommersiella

förutsättningar för närvarande icke skulle föreligga för framställande

av en ny typ av lättviktsmotorcykel, väsentligt långsammare än den

nuvarande typen. Fastmera syntes det nödvändigt att räkna med att lättviktsmotorcyklar,

som i huvudsak överensstämde med de nuvarande, komme

att tillverkas och försäljas även i fortsättningen. Inför denna situation

gällde det för statsmakterna att icke lämna något medel oförsökt för nedbringande

av de risker, som vore förenade med användningen av dylika fordon.

Det medel, som i sådant avseende främst stöde till buds och som tidigare

kommit till användning beträffande övriga motorfordon, bestode i ökad

kontroll över fordon och förare.

De sakkunniga uttala vidare, att vid den närmare prövning, som de sakkunniga

underkastat hithörande frågor, hade de sakkunniga för sin del kommit

till den uppfattningen, att de skäl, som tidigare föranlett statsmakterna

att för de egentliga motorcyklarnas vidkommande föreskriva besiktning, registrering,

körkort och trafikförsäkring, med samma styrka talade för att i

stort sett enahanda bestämmelser vunne tillämpning jämväl beträffande

lättviktsmotorcyklar av nu gängse typ samt att de trafikregler och straffbe
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kunni. Maj:ts proposition nr 225.

stämmelser, som ansetts påkallade beträffande förstnämnda fordon, borde

gälla även för de senare.

Vad angår besiktning erinra de sakkunniga till en början örn att denna avsåge

att genom en av besiktningsman verkställd undersökning av varje enskilt

fordon — eller, vid s. k. typbesiktning, av ett exemplar av en viss fordonstyp

— vinna garanti för att de i trafiken använda fordonen överensstämde

med de föreskrifter, som vore meddelade i trafiksäkerhetens intresse.

Delade meningar torde, anse de sakkunniga, knappast kunna råda örn

att en dylik besiktning, som självfallet i regel skulle komma att ske i form

av typbesiktning, vore i lika hög grad påkallad i fråga örn de nuvarande

lättviktsmotorcyklarna som beträffande andra motorfordon.

De sakkunniga erinra vidare örn att vid registrering hos vederbörande

länsstyrelse för varje fordon i automobilregistret göres anteckning om ägarens

namn och adress m. m., varjämte fordonet erhåller ett nummer, sorn

skall anbringas å två på fordonet förda registreringsskyltar för att utvisa, att

fordonet undergått registrering, och för att vid behov möjliggöra fordonets

identifiering. I samband med registreringen övas, framhålla de sakkunniga,

kontroll över att besiktning av fordonet ägt rum och att trafikförsäkring

finnes. Något bärande skäl för att i fråga örn kravet på registrering behandla

lättviktsmotorcyklarna annorlunda än övriga motorfordon anse de

sakkunniga näppeligen kunna anföras.

Beträffande frågan om körkort anföra de sakkunniga:

Det är visserligen otvivelaktigt, att konsten att manövrera en lättviktsmotorcykel,

såvitt därmed allenast avses att starta, framföra och stanna fordonet,

är synnerligen lättlärd och att det ur denna synpunkt kunde tyckas skäligen

överflödigt att föreskriva obligatorisk kontroll över att denna färdighet

inhämtats. Det är emellertid att märka, att körkortsprovet avser icke

blott att konstatera, att den blivande föraren kan på nyss angivna sätt behandla

fordonets maskineri utan jämväl och framför allt att bereda garanti

för att han dels äger nödig kännedom örn gällande trafikföreskrifter och —

ehuru detta måhända icke med full klarhet kommit till uttryck i motorfordonsförordningen

— erforderlig vana vid dessa föreskrifters praktiska tilllämpning

under olika trafikförhållanden, dels är fri från sådant lyte, sådan

sjukdom eller sådan nedsättning av syn- eller hörselförmågan, som väsentligen

minskar hans förmåga att föra motorfordon, dels äger nödig kännedom

»örn alkoholhaltiga dryckers inverkan ur trafiksäkerhetssynpunkt å

den mänskliga organismen» och dels gjort sig känd för ett nyktert levnadssätt

och med hänsyn till sina personliga förhållanden i övrigt icke kan anses

olämplig såsom förare av motorfordon. De sakkunniga hava för sin del

icke kunnat finna, att anledning föreligger att i något av de nu angivna hänseendena

ställa mindre krav pa en förare av lättviktsmotorcykel än på

andra motorfordonsförare. Det kan enligt de sakkunnigas uppfattning icke

heller vara med god ordning förenligt, att en lättviktsmotorcykelförare, som

framfört sitt fordon i onyktert tillstånd eller gjort sig skyldig till andra

svåra trafikförseelser, alltjämt skall vara oförhindrad att med sitt fordon deltaga

i trafiken. Här lika väl som i fråga örn andra motorförare bör möjlighet

föreligga att genom indragning av körkortet på längre eller kortare tid

giva föraren en allvarlig erinran örn de förpliktelser, som under nu rådandetrafikförhållanden

måste åvila en motorförare. I detta sammanhang må

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

jämväl erinras om de stundom påtalade fall, då en motorcykelförare, vars

körkort blivit indraget, gjort den vidtagna åtgärden verkningslös genom att

övergå till att köra lättviktsmotorcykel.

De sakkunniga anföra härefter i fråga örn den obligatoriska trafikförsäkringen:
Bestämmelserna

örn obligatorisk trafikförsäkring torde framför allt avse

att bereda garanti för att den, som drabbas av skada i följd av motortrafik,

kommer i åtnjutande av det skadestånd, vartill han enligt lag är berättigad,

även örn den skadeståndsskyldige saknar möjlighet att betala detsamma.

Samtidigt utgör trafikförsäkringen även för motorfordonets ägare eller förare

ett skydd mot de stora ekonomiska risker, för vilka de äro utsatta. Enligt

de sakkunnigas mening torde just i fråga om lättviktsmotorcyklar, vilkas

ägare och förare väl i regel äro att finna inom de ekonomiskt svagares led,

en obligatorisk trafikförsäkring vara särskilt påkallad i båda parternas

intresse. Visserligen synes erfarenheten utvisa, att lättviktsmotorcyklar liksom

även motorcyklar knappast torde medföra lika stor fara för andra trafikanter

som bilarna. Att avsevärda risker likväl föreligga torde bland

annat bestyrkas av det förhållandet, att tillverkare och försäljare a\ lättviktsmotorcyklar

vid försäljning på avbetalning och med äganderättsförbehåll

i regel synas hava ansett påkallat att genom en ansvarighetsförsäkring

skydda sig mot de skadeståndskrav från tredje man, som kunna komma att

framställas mot dem såsom ägare till fordonet. I detta sammanhang må erinras,

att i den proposition i trafikförsäkringsfrågan, som avläts till 1928 års

riksdag, »velocipeder med hjälpmotor» undantogos endast med den motiveringen,

att dylika fordon icke vore registreringsskyldiga och att möjlighet

därför saknades för kontroll över försäkringspliktens behöriga fullgörande.

Trafikförsäkring å lättviktsmotorcyklar har senare förordats dels, såsom

ovan omnämnts, av 1934 års vägtrafiksakkunniga och dels av väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen i utlåtanden över vissa till de sakkunniga överlämnade

framställningar. Enligt vad de sakkunniga erfarit är frågan om införande

av obligatorisk trafikförsäkring å lättviktsmotorcyklar för närvarande

under omprövning av särskilda, av chefen för justitiedepartementet

tillkallade sakkunniga för utredning angående en reform av gällande rättsregler

rörande trafikförsäkring m. m. Under sådana förhållanden torde något

vidare yttrande i frågan från de trafiksäkerhetssakkunnigas sida icke

vara påkallat.

Vad slutligen angår de trafikregler och straffbestämmelser, som upptagas

i vägtrafikstadgan och i 1934 års lag örn straff för vissa brott vid förande

av motorfordon hävda de sakkunniga — under hänvisning till den närmare

redogörelse för hithörande frågor, som återfinnes i specialmotiveringen till

de sakkunnigas författningsförslag — bestämt, att anledning saknas att i

dessa hänseenden tillämpa andra regler för förare av lättviktsmotorcyklar

än för andra motorförare.

På de skäl, som nu anförts, föreslå de sakkunniga, att de nuvarande särbestämmelserna

för lättviktsmotorcyklar upphävas och att de föreskrifter,

som äro meddelade i fråga om motorcyklar, utsträckas att gälla beträffande

alla tvåhjuliga motorfordon. Tidpunkten för denna förändrings genomförande

anse de sakkunniga lämpligen böra bestämmas till den 1 juli 1939.

De sakkunniga meddela härefter, att under de förda diskussionerna i frå
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

23

gun av fabrikanter och försäljare av lättviktsmotorcyklar stundom uttalats

farhågor för att genomförandet av skärpta bestämmelser rörande dylika

fordon skulle medföra en mycket kraftig nedgång i försäljningssiffrorna. I

anslutning härtill anföra de sakkunniga:

De sakkunniga vilja i detta hänseende till en början erinra, att även om

dylika antaganden skulle vara befogade, det likväl icke kan vara försvarligt

att av sådan anledning eftersätta trafiksäkerhetens krav. De sakkunniga hysa

emellertid den bestämda uppfattningen, att de framkomna farhågorna äro

starkt överdrivna. Den stora publik, som — enligt vad från fabrikanthåll

i annat sammanhang med stort eftertryck vitsordats — har ett verkligt behov

av ifrågavarande fordon, torde näppeligen komma att avstå från detsamma

av den anledningen, att rätten att bruka fordonet blir förenad med

vissa villkor, som komma att medföra dels vissa i varje fall endast tillfälliga

besvär i samband med fordonets förvärvande och dels en procentuellt

sett obetydlig höjning av kostnaderna. Självfallet är det dock synnerligen

önskvärt, alt dessa besvär och kostnader i möjligaste mån inskränkas.

I sådant avseende har ifrågasatts, huruvida man för lättviktsmotorcyklisternas

del kunde nöja sig med ett mindre kvalificerat körkort, som skulle

utfärdas av vederbörande polismyndighet utan att sökanden företett läkarintyg

eller undergått förarprov och utan att, såsom eljest sker, nykterhetsnämndens

intyg inhämtats. De sakkunniga vilja, under hänvisning till vad

i det föregående anförts i detta ämne, bestämt avstyrka ett dylikt förslag.

Vad kravet på fysisk lämplighet samt ett nyktert levnadssätt beträffar, är det

enligt de sakkunnigas mening uppenbart, att samma krav måste ställas på

en lättviktsmotorcyklist som på andra motorförare. Vad åter körkortsprovet

beträffar, är att märka, att lättviktsmotorcyklisterna i regel icke komma i åtnjutande

av den uppfostran till varsam och trafiksäker körning, som meddelas

i körskolorna. Med hänsyn härtill är det just för lättviktsmotorcyklisternas

vidkommande av särskild betydelse, att körkortsprovet icke nedsjunker

till en formalitet utan anordnas på sådant sätt, att det bereder tillfälle för vederbörande

förhörsledare att dels bilda sig en föreställning om körkortsaspiranternas

lämplighet och dels under verkningsfulla former giva de blivande

förarna en inblick i det djupt allvarliga problem, som trafikolyckorna innebära,

och de möjligheter, som stå den enskilde till buds i kampen för ökad

trafiksäkerhet. Med hänsyn till vad nu antytts finna de sakkunniga jämväl

önskvärt, att körkortsprovet även för lättviktsmotorcyklisternas del sker

med anlitande av besiktningsmännens beprövade erfarenhet på förevarande

område, oavsett att fullgod kompetens otvivelaktigt i många fall förefinnes

även inom poliskåren.

Beträffande de kostnader, som vid ett genomförande av den föreslagna

regleringen skulle komma att belasta lättviktsmotorcyklisterna, anföra de

sakkunniga:

För besiktning av en motorcykel skall till vederbörande besiktningsman erläggas

en avgift av 5 kronor. Därest besiktningen anordnas såsom typbesiktning,

betingar den en avgift av 50 kronor. I detta senare fall uppstår

sålunda endast en helt obetydlig kostnad för fabrikanten, medan köparen

icke betungas med någon nämnvärd utgift för angivna ändamål.

För registreringen av en motorcykel utgår en avgift av 5 kronor, vartill

kommer 2 kronor för stämpel och lösen. Kostnaderna för erhållande av

körkort äro rätt avsevärda. Läkarundersökning jämte intyg betingar en kostnad

av högst 8 kronor, där undersökningen förrättas av läkare anställd i

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

statens eller kommuns tjänst. För förarprovet skall till besiktningsmannen

erläggas en avgift av 10 kronor, och för körkortet utgår stämpelavgift (eller

för Stockholms stads vidkommande stämpel jämte lösen) med likaledes 10

kronor. Enligt de sakkunnigas mening torde det utgöra en angelägenhet

av allmänt intresse, att användandet av motorfordon icke belastas med andra

kostnader än som äro strängt nödvändiga, och denna synpunkt vinner

självfallet ökad betydelse i samma mån som kostnaderna äro stora i förhållande

till fordonets värde och ägarens ekonomiska bärkraft. De sakkunniga

finna ur dessa synpunkter önskvärt, att frågan örn sänkning av kostnaderna

för registrering och körkort blir föremål för uppmärksamhet, framför

allt i vad avser motorcyklar och lättviktsmotorcyklar. De sakkunniga

vilja emellertid icke förneka, att en dylik sänkning synes vara förenad med

vissa svårigheter. Vad till en början angår registreringsavgiften utgör denna

redan nu för motorcyklarnas vidkommande allenast en tredjedel av avgiften

för registrering av en automobil. Beträffande kostnaderna för läkarundersökning

och förarprov torde det näppeligen vara motiverat att för samma

undersökning eller prövning föreskriva olika ersättningsbelopp, allt eftersom

fråga är örn en bilförare eller en förare av motorcykel eller lättviktsmotorcykel.

En sänkning av stämpelavgiften för körkort torde däremot enligt

de sakkunnigas uppfattning vara en tänkbar utväg för kostnadernas

förbilligande. Denna fråga är emellertid närmast av statsfinansiell natur

och undandrager sig därför de sakkunnigas bedömande.

I fråga örn kostnaden för trafikförsäkring må nämnas, att den årliga premien

för en ansvarighetsförsäkring å en lättviktsmotorcykel för närvarande

enligt uppgift växlar mellan 35 kronor för Stockholm och Göteborg samt

14 kronor för Gotlands län. Erinras må, att detaljerade föreskrifter rörande

försäkringsinrättningarnas premieberäkning förefinnas. I den mån lättviktsmotorcyklarnas

farlighet för andra trafikanter än fordonens egna förare

befinnes vara av den relativt ringa omfattning, som hittills tillgängliga

uppgifter synas giva vid handen, torde detta förhållande följaktligen komma

försäkringstagarna till godo i form av måttliga premiesatser.

Av skäl, för vilka de sakkunniga lämnat redogörelse i specialmotiveringen,

hava de sakkunniga ansett, att lättviktsmotorcyklar även i fortsättningen

böra vara fria från fordonsskatt. För vinnande av en rationell gräns mellan

skattepliktiga och skattefria motorcyklar föreslå de sakkunniga, att skattefrihet

medgives beträffande alla motorcyklar, som sakna bivagn och hava en

tjänstevikt av högst 75 kilogram.

Enligt de sakkunnigas förslag, skall från och med dagen för de nya bestämmelsernas

ikraftträdande, som föreslagits till den 1 juli 1939, samma

reglering bliva gällande för lättviktsmotorcyklar som för övriga motorfordon,

så att fordonet dels icke får brukas, med mindre det blivit registrerat,

och dels icke får föras av annan än den, som genom körkort berättigats

därtill. Vad nu sagts måste, anföra de sakkunniga, för möjliggörande av

erforderlig kontroll, uppenbarligen gälla även i fråga om lättviktsmotorcyklar,

som brukats redan före nämnda dag, och beträffande förare, som tidigare

utan körkort framfört ifrågavarande fordon.

Under framhållande att en strikt tillämpning av de skärpta bestämmelserna

jämväl å nyss angivna fordon och deras ägare i många fall skulle innebära

en icke motiverad hårdhet och vara ägnad att skapa onödig irritation

föreslå de sakkunniga vissa övergångsbestämmelser, åsyftande att be
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

25

reda ägare av lättviktsmotorcykel möjlighet att, därest ansökan göres före

den nya regleringens ikraftträdande, dels erhålla registrering av fordonet

utan föregående besiktning och dels för egen del erhålla körkort för förande

av motorcykel utan genomgående av förarprov och i regel även utan företeende

av läkarintyg och utan att utredning verkställts rörande vederbörandes

nykterhetsförhållanden.

Beträffande registreringen anföra de sakkunniga:

Ägare av fordon, som enligt motorfordonsförordningen eller kungörelsen

den 18 december 1936 med vissa bestämmelser angående lättviktsmotorcyklar

skolat anses såsom lättviktsmotorcykel, skall, under förutsättning att han

före den 1 juli 1939 hos vederbörande länsstyrelse ansöker därom, kunna

erhålla registrering utan att fordonet undergått besiktning. I stället för besiktningsinstrument

eller typintyg skall vid ansökningen fogas en av sökanden

undertecknad uppgift i två exemplar å såväl motorns som cykelns fabrikat

och tillverkningsnummer. Denna uppgift skall vara bestyrkt av polismyndigheten

i den ort, där sökanden är bosatt, och sökanden har sålunda

att hos nämnda myndighet uppvisa sitt fordon. Bestyrkandet skall verkställas

kostnadsfritt. Vid ansökningen om registrering skall i vanlig ordning

fogas vederbörligt försäkringsbevis i två exemplar. De sakkunniga föreslå,

att avgift för registrering i nu angivna fall skall utgå med allenast 2 kronor

förutom lösen och stämpel.

Den förenkling av villkoren för erhållande av körkort, som föreslås av de

sakkunniga, innebär följande:

Ägare av lättviktsmotorcykel skall, under förutsättning att han före den

1 juli 1939 hos länsstyrelsen ansöker därom, kunna erhålla vanligt körkort

för förande av motorcykel utan föregående läkarundersökning, utan genomgående

av förarprov, utan sådant intyg av polismyndighet, som omförmäles

i punkten c) av 20 § 1 mom. motorfordonsförordningen, och utan att vederbörande

nykterhetsnämnd eller annan blivit hörd över sökandens nykterhetsförhållanden.

I stället skall vid ansökningen fogas ett av polismyndigheten

inom två månader före ansökningen utfärdat intyg av innehåll, att nämnda

myndighet icke har sig bekant något förhållande, på grund varav

sökanden kan anses olämplig såsom förare av motorcykel. Sådant intyg

skall utfärdas kostnadsfritt. Där i visst fall särskild anledning till tvekan

föreligger, skall polismyndigheten självfallet äga rätt att vägra utfärda intyg

av nyss angiven beskaffenhet eller att, innan intyg utfärdas, påfordra

eller själv verkställa erforderlig utredning.

Vid ansökning lill länsstyrelsen örn erhållande av körkort skola, förutom

det nyss omnämnda intyget av polismyndigheten i vanlig ordning fogas

åldersbevis utvisande att sökanden fyllt 16 år, välliknande fotografi av sökanden

i sådant format, att det lämpligen kan anbringas å körkortet, samt

av sökanden undertecknad uppgift, huruvida han tidigare sökt eller erhållit

körkort för automobil eller motorcykel.

I anledning av sådan ansökning, varom nu är fråga, skall sedvanligt körkort

för förande av motorcykel utfärdas. Körkortet skall likväl — i enlighet

med övergångsbestämmelsernas syfte —- vara fritt från lösen och stämpel.

Därest länsstyrelse i visst fall finner särskild anledning föreligga att påfordra

ytterligare utredning eller att i ett eller annat avseende föreskriva

villkor för erhållande av körkort, varom nu är fråga, skall det stå länsstyrelsen

fritt att därom besluta.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

Yttranden.

Flertalet av de hörda myndigheterna och organisationerna hava vitsordat,

att nu rådande förhållanden å ifrågavarande område ur olika synpunkter

icke äro tillfredsställande och att därför ändrade bestämmelser rörande lättviktsmotorcyklar

äro av behovet påkallade.

Till belysande av länsstyrelsernas och organisationernas allmänna inställning

till nu berörda fråga torde följande uttalanden bär få återgivas:

Länsstyrelsen i Uppsala län anser, att med hänsyn till de stora hastigheter,

som kunna uppnås nied de nuvarande lättviktsmotorcyklarna, en dylik motorcykel

kan medföra samma fara för trafiksäkerheten som en vanlig motorcykel,

vilket erfarenheten också givit många belägg för. Då därtill komme,

anför vidare länsstyrelsen, att själva cykeln med hänsyn till viktgränsen för

denna icke kunnat givas den styrka och förses med sådan utrustning, som

motsvarade motorns effekt, måste fordonet anses mindre lämpligt. Dessutom

funnes för närvarande ingen säkerhet för kompetensen eller ansvarskänslan

hos förarna. I trafiksäkerhetens intresse måste därför sådan ändring

komma till stånd, att fordonen finge betryggande konstruktion och icke

finge framföras annat än av förare, som besutte nödiga kvalifikationer. Samtidig!

måste man söka att icke lägga onödiga hinder i vägen för detta billiga

och bekväma trafikmedel.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför, att i samband med den ökade användningen

av lättviktsmotorcyklar, som inträtt under senare tid, och dessa

fordons i allmänhet tämligen svaga konstruktion och de svåra påfrestningar,

för vilka de ofta utsattes, annat än ett stegrat antal olyckor vid användning

av fordonen knappast varit att förvänta. Såsom förhållandena utvecklat sig.

måste givetvis försök göras att så långt möjligt undanröja anledningarna till

olyckorna, särskilt som dessa i skadehänseende främst torde drabba föraren

av lättviktsmotorcykeln såsom den vid olyckor med förevarande slags fordon

i trafiken merendels svagare parten.

Länsstyrelsen i Kronobergs län: Såsom av de sakkunniga i betänkandet

framhållits har den ökade användningen av lättviktsmotorcyklar föranlett

avsevärda risker i trafikhänseende icke minst med hänsyn därtill, att dylika

fordon och deras förare icke äro underkastade samma kontroll, som gäller

med avseende på andra motorfordon. Åtgärder för avvärjande av dessa risker

bliva på grund av det ständigt ökade beståndet av lättviktsmotorcyklar

alltmera nödvändiga.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län tillstyrker de föreslagna författningsändringarna.

De förutsättningar, anför länsstyrelsen, under vilka 1936 års lindrigare

bestämmelser för lättviktsmotorcyklar tillkommit, hade ej inträffat. Lättviktsmotorcykeln

hade ej blivit det prisbilliga, långsamt gående, för praktiska

behov lämpade, för trafiken relativt ofarliga fortskaffningsmedel, som

det varit 1936 och som man förväntat, att det skulle förbliva. Den hade blivit

lika snabbgående, trafikfarlig och för nöjesåkning använd som andra motorfordon.

Under sådana förhållanden funnes ingen möjlighet att längre medgiva

fordonet den undantagsställning, som det erhållit år 1936. Det funnes

ingen annan rationell utväg än att inrangera lättviktsmotorcyklarna bland

andra motorcyklar. De sakkunniga hade också valt denna utväg. Man kunde

tveka om den rest av undantagsställning, som i skatteavseende medgåves

motorcyklar med vikt under 75 kg., vore tillräckligt motiverad. Frågan rörde

emellertid ej trafiksäkerheten och länsstyrelsen hade ingen invändning

att göra.

s. 27 Kontrollera mot PDF

KunQl- Majlis proposition nr 225.

27

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Ur trafiksäkerhetssynpunkt synes det nödvändigt

och är av senare årens erfarenhet bestyrkt, att lättviktsmotorcyklarna

böra underkastas strängare bestämmelser än de för närvarande gällande

även örn det icke kan förnekas, att dessa fordon för en stor del av befolkningen

utgöra prisbilliga och synnerligen nyttobetonade fortskaffningsmedel samt

det med hänsyn därtill varit önskvärt, att de kunnat bibehållas i en undantagsställning.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Såsom även de sakkunniga framhållit

har användningen av lättviktsmotorcyklar tagit en omfattning, vilken tidigare

knappast kunnat förutses. Cyklarnas relativa prisbillighet i förening

med deras låga driftskostnader har för dem skapat en marknad, som för varje

år blivit allt större. För många människor torde deras användning hava

medfört ökade möjligheter icke blott att erhålla arbete utan även att minska

kostnaderna för resorna till och från arbetsplatsen. För åtskilliga av den

yngre generationen torde dock även »fartens tjusning» hava spelat en icke

oväsentlig roll vid valet av fortskaffningsmedel.

I och med den starka ökningen av lättviktsmotorcyklarnas antal hava emellertid

de olägenheter, som äro förknippade med deras användning, allt mera

framträtt. Hänsynstagandet till å ena sidan köparnas önskemål och å andra

sidan författningens restriktiva bestämmelser har sålunda tvingat tillverkarna

att konstruera lättviktsmotorcyklar, som enligt mångas utsago icke kunna anses

fullt lämpliga ur trafiksäkerhetssynpunkt. Bristen på reglerande lagbestämmelser

har vidare omöjliggjort för myndigheterna att bland förarna utrensa

dem. som på grund av olämplighet i det ena eller det andra avseendet

icke böra betros med rätten att föra motorfordon. Anförda omständigheter

hava i sin tur lett till att antalet trafikolyckor i samband med framförandet

av lättviktsmotorcyklar ökats. För täckandet av de skador, som härigenom

uppkommit, har icke någon obligatorisk trafikförsäkring funnits.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Lättviktsmotorcykeln har för stora delar

av befolkningen stor betydelse såsom ett billigt och snabbt fortskaffningsmedel.

Sålunda användes den t. ex. i stor utsträckning av arbetare och tjänstemän

för deras resor till och från arbetsplatsen. Genom hittills rådande särbestämmelser

i förhållande till övriga motorfordon, frihet från registrering

och försäkringsskyldighet samt skattefrihet, vartill kommer, att körkort ej

erfordras för föraren, hava anskaffandet och innehavet av lättviktsmotorcykel

ställt sig överkomligt även för mindre bemedlade, för vilka lättviktsmotorcykeln

har den största betydelsen. Emellertid har beträffande lättviktsmotorcykeln

vissa olägenheter visat sig i trafikhänseende, vilket föranlett nu

föreliggande förslag till lättviktsmotorcykelns likställande med övriga motorfordon.

Genom uppnåendet av hastigheter, för vilka lättviktsmotorcykeln

med hänsyn till sin konstruktion och manövreringsförmåga ej är lämpad, har

lättviktsmotorcykeln tenderat att bli en fara i trafiken både för sin förare

och andra trafikanter. Särskilda lagstiftningsåtgärder hava därför ansetts

erforderliga för alt ställa jämväl lättviktsmotorcyklarna under samma kontroll

som övriga motorfordon. Även försäkringsskyldighet har ansetts böra införas

för lättviktsmotorcyklar för att rätten till skadestånd för tredje man,

som drabbas av skada genom dylikt fordon, ej skall bliva illusorisk.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser, att den tekniska utveckling, som

lättviktsmotorcyklarna genomgått under senare år, i hög grad eliminerat den

artskillnad, som tidigare funnits mellan den ursprungliga lättviktsmotorcykeln

— den med hjälpmotor försedda trampcykeln — och övriga motorcyklar.

Det torde icke, anför styrelsen, kunna förnekas, alt den förmåns- och

undantagsställning i förhållande till andra motorfordonsförare, som hittills

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

tillerkänts förare av lättviktsmotorcyklar, i många fall varit en bidragande

orsak till den alltjämt stigande olycksfallsfrekvensen vid trafik med dylika

fordon.

Sveriges motorfederations motorcykelsektion: Mot bakgrunden av de i

Sverige under senaste åren inträffade talrika olyckshändelserna med lättviktsmotorcyklar.

därav ett påfallande stort antal med dödlig utgång, är det

uppenbart, att de ändrade bestämmelser rörande lättviktsmotorcyklar, vilka

genomfördes år 1936, varit synnerligen olyckliga ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Dessa olägenheter hava ytterligare förstorats därigenom, att ifrågavarande

lagbestämmelser, vilka bl. a. begränsa lättviktsmotorcykelns vikt till maximum

45 kg samt föreskriva, att lättviktsmotorcykeln skall bestå av »en

för framdrivande uteslutande genom trampning inrättad cykel, som försetts

med hjälpmotor», helt omöjliggjort för fabrikanterna att skapa ett motorfordon,

söm uppfyller ens rimliga krav nå trafiksäkerhet. Denna motorcykel

har emellertid tillvunnit sig en oerhörd popularitet hos den icke motorsakkunniga

allmänheten, framförallt på grund av sitt billiga pris, och resultatet tiar

blivit, att Sverige under de senaste två åren erhållit mellan 50,000 och 60,000

sådana för den allmänna trafiken synnerligen farliga lättviktsmotorcyklar.

Motormännens riksförbund har anfört, att vad hastigheten beträffade,

inga berättigade anmärkningar torde kunna göras mot att lättviktsmotorcykeln

framfördes med cirka 30 å 35 km fart, i vilket fall den väl fyllde sitt

ändamål och icke heller kunde anses utgöra större faromoment på vägar och

gator än vad andra fordon utgjorde. Men då, såsom nu skedde, lättviktsmotorcykeln

framfördes med stor hastighet, ja, i flera fall 70 å 80 km per

timme, då utgjorde detta fordon en verklig fara för trafiksäkerheten, i all

synnerhet som cykeln icke vore byggd för så hög fart. Detta missförhållande

måste rättas till.

Beträffande härefter frågan om lämpligaste sättet för att råda bot på de

mindre tillfredsställande förhållanden, som råda å här förevarande område,

har flertalet av de hörda myndigheterna och organisationerna anslutit sig

till de sakkunnigas förslag, att begreppet lättviktsmotorcykel avskaffas och

att sålunda samma bestämmelser skulle gälla för lättviktsmotorcyklar som

för övriga motorcyklar. De erinringar, som från de tillstyrkande myndigheternas

sida framställts mot förslaget, hänföra sig huvudsakligen till vissa

detaljfrågor.

Överståthållarämbetet, vars uttalande i nu förevarande hänseende är representativt

för vissa av de hörda myndigheternas inställning till frågan, har

framhållit, att lättviktsmotorcyklarna utvecklats därhän, att de borde jämställas

med vanliga motorcyklar. Någon rimlig anledning att medgiva fordon,

vilka kunde uppdrivas till nära nog samma hastighet som en vanlig motorcykel,

eller tillerkänna förare av sådana fordon någon särställning funnes

uppenbarligen icke.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har anfört:

Det viktigaste av de skäl, som anförts för bibehållande av den nu gällande

ordningen i fråga örn lättviktsmotorcyklarna, torde utan tvivel vara, att lättviktsmotorcykeln

utgör ett bekvämt och relativt billigt fortskaffningsmedel

för stora grupper av arbetare, särskilt på landsbygden, vilka hava sina arbetsplatser

belägna på långt avstånd från hemmet. Visserligen skulle en förändring

i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag förorsaka blivande

köpare av lättviktsmotorcyklar vissa besvär och något ökade omkostnader i

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

29

.samband med fordonets förvärvande, men för dem, som hava ett verkligt

behov av dessa fordon, torde dessa omständigheter vara av relativt underordnad

betydelse. I varje fall synes här ifrågavarande invändning väga lätt

i jämförelse med de många skäl, som av de sakkunniga och eljest anförts

för att dessa fordon i trafiksäkerhetens intresse böra i föreslagen utsträckning

jämställas med övriga motorcyklar. Förslaget synes länsstyrelsen innebära

en lycklig lösning av det föreliggande problemet och föranleder från

länsstyrelsens sida endast några smärre erinringar.

Med hänsyn till den väg, som utvecklingen tagit, finner länsstyrelsen i

Västmanlands län i likhet med de sakkunniga knappast någon annan möjlighet

stå till buds än att för lättviktsmotorcyklarna genomföra samma bestämmelser

som för övriga motorfordon. Allenast härigenom, anför länsstyrelsen,

torde tillräcklig kontroll kunna vinnas över ifrågavarande cyklar och

deras användning. Éj minst betydelsefullt torde körkortstvånget bliva för

strävandena att hålla förarkåren på en tillfredsställande nivå. Om lämpligheten

av att införa obligatorisk trafikförsäkring torde knappast några tvivel

kunna råda. Väl vore det sant, att de som drabbades av kostnaderna för de

föreslagna förändringarna kanske mer än andra fordonsägare använde sina

cyklar för praktiska behov och ofta befunne sig i svag ekonomisk ställning.

Trafiksäkerhetens krav torde dock böra i första hand beaktas och något avsteg

icke göras från principen, att kostnader av nu ifrågavarande slag skulle

bäras av fordonsägarna. I samband härmed finge länsstyrelsen bestämt taga

avstånd från varje försök att genom förändrade bestämmelser skapa någon

ny registrerings- och körkortsfri motorcykeltyp.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län uttalar, att de sakkunnigas förslag ur trafiksäkerhetssynpunkt

bör hälsas med tillfredsställelse. De utomordentligt allvarliga

siffror rörande antalet olyckor i samband med trafik av lättviktsmotorcyklar,

som de sakkunniga lämnat, vore, anför länsstyrelsen, i och för sig

tillräckligt motiv för förslagets genomförande. Länsstyrelsen funne förslaget

väl motiverat i övrigt och väl skickat att läggas till grund för lagstiftning

i ämnet.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län uttalar, att det av utredningen i ärendet

syntes framgå, att man icke torde kunna genom tekniska anordningar å

de mindre motorcyklarna åstadkomma en motorcykel, som vore tämligen

ofarlig ur trafiksäkerhetssynpunkt sanitidigt som den ur praktisk synpunkt

vore ändamålsenlig. Med hänsyn härtill ansåge länsstyrelsen i likhet med

de sakkunniga erforderligt, att i lagstiftningen låta alla motorcyklar i huvudsak

falla under samma föreskrifter. Emot vad i sådant syfte föreslagits

hade länsstyrelsen därför intet att erinra.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser de sakkunnigas förslag vara ägnat

att avhjälpa de olägenheter, som de nuvarande bestämmelserna visat sig

innebära. Särskilt framhåller styrelsen fördelen ur trafiksäkerhetssynpunkt

därav, att samtliga motorcyklar i trafikhänseende komma att hänföras till

samma fordonsgrupp. Även örn det skulle, anför styrelsen, visa sig möjligt

att genom uppställande av vissa tekniska fordringar åstadkomma en motorcykel,

som icke kunde uppdrivas i större hastighet, torde likväl de av de

sakkunniga föreslagna bestämmelserna böra gälla liven för detta fordon.

I vissa av yttrandena har emellertid upptagits en av de sakkunniga berörd

men på närmare anförda skäl icke förordad lösning av det nu förevarande

problemet. Sålunda har, huvudsakligen i syfte att icke onödigt fördyra

och försvåra användningen av lättviktsmotorcykel, ifrågasatts en lösning,

som går ut på att skapa en långsammare och följaktligen ofarligare mo
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Mai ts proposition nr 225.

torcykel än den nu vanligen förekommande lättviktsmotorcykeln. En dylik

motorcykel skulle närmast motsvara den typ, som statsmakterna åsyftade

vid utformningen av 1936 års bestämmelser i ämnet, och alltjämt i huvudsak

lämnas fri från de för vanliga motorcyklar gällande bestämmelserna.

Länsstyrelsen i Uppsala län har — under framhållande av betydelsen av

att onödiga hinder icke läggas i vägen för användningen av lättviktsmotorcyklar

— uttalat, att länsstyrelsen för sin del ansåge, att frågan enklast

skulle lösas, örn det vore möjligt att få fram en lättviktsmotorcykel, vilken

icke kunde överskrida en viss ofarlig hastighet, exempelvis 35 km. i timmen

och därför kunde lämnas i huvudsak fri från eljest gällande bestämmelser.

Efter vad det kommit till länsstyrelsens kännedom, mötte det icke oövervinnerliga

svårigheter att framställa en motorcykel av den typ, de sakkunniga

efterlyst. Då det otvivelaktigt måste vara den mest tillfredsställande lösningen

av ifrågavarande spörsmål, örn vissa lättviktsmotorcyklar kunde lämnas

fria från hämmande bestämmelser, syntes förnyad utredning böra verkställas

innan den föreliggande frågan slutbehandlades. Skulle emellertid resultatet

bliva negativt, såsom de sakkunniga antagit, torde det icke vara möjligt undgå

att uppställa krav på besiktning och registrering av fordonet samt innehav

av körkort för föraren. Några skäl att härutinnan behandla dessa motorcyklar

och deras förare annorlunda eller lindrigare än vad som gäller

vanliga motorcyklar och deras förare torde icke föreligga.

Länsstyrelsen i Södermanlands län tillstyrker de sakkunnigas förslag men

framhåller, att därest det under ärendets fortsatta behandling skulle visa sig

möjligt att åstadkomma en lättviktsmotorcykel med en maximihastighet av

30 å 35 km i timmen och en betryggande konstruktion, hade länsstyrelsen

icke något att erinra mot att lättviktsmotorcyklar av dylik typ lämnades i

huvudsak fria från eljest gällande bestämmelser.

Länsstyrelsen i Blekinge län förklarar sig icke hava något annat att erinra

i anledning av de sakkunnigas förslag, än att länsstyrelsen ansåge ytterligare

undersökning böra äga rum till utrönande av huruvida icke möjlighet

funnes att skapa en långsammare, stabilare, bättre utrustad och följaktligen

ofarligare lättviktsmotorcykel.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser, att förslaget med smärre ändringar

icke ger anledning till erinringar, myn det synes länsstyrelsen önskvärt, att

denna fråga göres till föremål för ytterligare undersökning.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län uttalar såsom önskvärt, att de sakkunniga

vidhållit sitt förslag örn begränsning av motorns cylindervolym för att

på detta sätt nedbringa hastigheten. Länsstyrelsen kunde, anför länsstyrelsen.

icke finna de skäl, som åberopats däremot, övertygande. Länsstyrelsen

önskade framhålla möjligheten av att konstruera en lättviktsmotorcykel, som

hade en begränsad hastighet av 30 å 35 km. i timmen. Förevarande fråga

borde underkastas en förnyad prövning och ingående undersökning, örn icke

en lättviktsmotorcykel kunde konstrueras, som fyllde de krav, som borde

ställas på ett ur trafiksynpunkt i stort sett ofarligt motorfordon. Örn icke

vid en förnyad prövning av frågan regler för en ur trafiksynpunkt relativt

ofarlig motorcykel kunde uppställas, ville länsstyrelsen emellertid förorda de

sakkunnigas förslag.

Motormännens riksförbund föreslår en undersökning för att utröna, huruvida

man icke redan vid lättviktsmotorcykelns konstruktion borde kunna

åstadkomma förebyggande och betryggande åtgärder med hänsyn till farten*

Förbundet anför i frågan:

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

31

Att tillgripa maximibestämmelser i fråga om farten med straffpåföljd för

överträdelse vill förbundet icke förorda, enär ett dylikt förfaringssätt endast

skulle leda till trakasserier och i många fall få motsatt verkan mot den åsyftade.

Även om förbundet icke är i tillfälle att härvidlag framlägga något

positivt förslag, vill förbundet framföra tanken på, att en undersökning verkställes

för att utröna, huruvida man icke redan vid lättviktsmotorcykelns

konstruktion bör kunna åstadkomma förebyggande och betryggande åtgärder

med hänsyn till farten. Skulle det visa sig, att man konstruktionsvägen

kan finna en lösning, måste givetvis straffpåföljd för sådana maskinella

ändringar, som syfta till högre fart, införas, men till dess full klarhet härutinnan

vunnits, bör man enligt förbundets mening icke gå händelserna i

förväg utan ställa sig avvaktande.

Bland tillverkarna av lättviktsmotorcyklar råda olika meningar angående

de tekniska möjligheterna att framställa en för sitt ändamål lämplig lättviktsmotorcykel

av nu ifrågasatt slag. Det övervägande antalet fabrikanter,

som uttalat sig i frågan, hava emellertid ansett detta kunna ske. Sålunda

hava Husqvarna vapenfabriks aktiebolag, aktiebolaget maskinfabriken Rex,

aktiebolaget Ernst 0. Jönsson, M. Berlin & Co. aktiebolag, Industrikompaniet,

svenska Cykel-Magasinet, aktiebolaget Nymans Verkstäder, Gefle velocipedfabrik

och velocipedaktiebolaget Lindblad uttalat, att de efter ingående

undersökningar funnit det möjligt att tillverka en ändamålsenlig lättviktsmotorcykel

med så låg maximihastighet, att den skulle såsom hittills kunna vara

körkorts-, registrerings- och skattefri. Förevarande motorcykel skulle hava

en cylindervolym av högst 80 kubikcentimeter samt en maximihastighet av

35 kilometer per timme. Den skulle påläggas besiktningstvång, och det utfärdade

instrumentet skulle innehålla vissa data å motorcykeln, avseende

bland annat cylinderdimension, cylindervolym, invändig diameter å insugningsröret

samt maximihastighet.

Aktiebolaget A. Wiklunds maskin- och velocipedfabrik har däremot ifrågasatt

värdet av en teknisk fartbegränsning för lättviktsmotorcyklarna. En bestämmelse

om en högsta tillåten maximifart skulle medföra, anför bolaget,

ett återinförande endast för lättviktsmotorcyklarna av den hastighetskontroll

från ordningsmaktens sida, som numera ansåges vara obehövlig för övriga

slag av motorfordon, ävensom tvånget att utrusta lättviktsmotorcykeln med

hastighetsmätare för att giva föraren kontrollmöjlighet över körhastigheten.

Härigenom skulle fordonets pris ej oväsentligt fördyras. Bestämmelser i tekniskt

hänseende, som begränsade en lättviktsmotorcykels maximihastighet

till ett visst angivet lågt värde, skulle ej blott innebära ett ingripande till

nackdel för teknikens utveckling utan även mycket snart få lov att ändras.

Teknikens utveckling kunde nämligen endast tillfälligtvis hindras. Den sökte

sig ständigt nya vägar.

Svenska cykelfabriken Monark ställer sig helt avvisande til! förslaget örn

en begränsning av den högsta tillåtna hastigheten för en lättviktsmotorcykel.

Bolaget anför:

De sakkunniga hava i sitt betänkande omnämnt en s. k. körkortsfri motorcykel

med en begränsad hastighet av 35 km/tim., med anledning varav några

fabrikanter föreslagit en sådan. Detta förslag kan bolaget för sin del icke

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

biträda. Nyttan för köparen av ett sådant fordon skulle bliva mycket ringa

jämfört med den nytta han kan hava av en lättviktsmotorcykel av nuvarande

typ, och det torde vara i högsta grad oklokt att försämra motorfordonet för

dem, som behöva detsamma för praktiskt bruk. En sådan motorcykel med

35 km hastighet skulle bliva otillfredsställande beträffande såväl hållbarhet

som prestationsförmåga och icke giva köparen full valuta för hans pengar,

då priset på denna måste bli nära nog lika högt som på den av bolaget föreslagna

lättviktsmotorcykeln med 55 kg vikt. Bolaget anser, att nyttan av

denna 35 km motorcykel, jämförd med den av bolaget föreslagna är så ringa,

att vid antagande att köparen får 100 °/o-ig valuta för sina pengar vid köp

av den av bolaget föreslagna motorcykeln, han icke får mer än halv valuta

vid köp av den till 35 km/tim. hastighetsbegränsade motorcykeln.

Dessutom blir det omöjligt att kontrollera, att en sådan maximihastighet

på 35 km/tim. icke överskrides. Praktiken har till fullo bevisat, att det icke

är möjligt att effektivt begränsa ett fordons hastighet genom att föreskriva

viss motor eller viss utväxlingsanordning, då ändringar, som öka hastigheten,

lätt kunna företagas av fordonets ägare och sådana ändringar äro svåra

örn ens möjliga att kontrollera. Hastigheten måste ju för övrigt i hög grad

vara beroende av vägbanans beskaffenhet, med- eller motvind o. s. v. På en

vanlig trampcykel kan uppnås en hastighet av 35 km/tim. En tävlingsåkare

håller en fart på ungefär 40 till 50 km/tim., och det torde väl icke vara

rimligt, att maximihastigheten för en lättviktsmotorcykel skulle vara lägre

än för en trampcvkel. Bolaget anser därför, att ett sådant förslag till motorcykel

med begränsad maximihastighet i praktiken är outförbart och alldeles

säkert kommer att, därest det skulle bli genomfört, åsamka lättviktsmotorcykelägarna

en massa obehag och polismyndigheterna mycket extra arbete,

vilket å andra sidan kommer att resultera i att myndigheterna inom kort

ånyo nödgas ändra förordningarna beträffande motorcyklarna.

En begränsning av vikten och cylindervolymen ger däremot klarare linjer,

som äro lätta att följa med hänsyn till såväl fabrikation som kontroll. För

övrigt skulle bolaget för sin del icke kunna förorda, att ens en lättviktsmotorcykel

med 35 km hastighet bleve fri från ovannämnda föreslagna tillståndsbevis.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle kravet på innehav av körkort såsom

för motorcykel utsträckas till att gälla även för framförande av fordon,

som nu hänföres till lättviksmotorcykel. I stort sett har förslaget härutinnan

icke givit anledning till erinran från de hörda myndigheternas sida.

Från olika håll har särskilt betonats vikten av att den körkortssökande företer

intyg om nyktert levnadssätt och att kravet på läkarundersökning icke

eftergåves. Länsstyrelsen i Uppsala län har sålunda uttalat, att det enligt

länsstyrelsens mening icke förelåge tillräcklig anledning att eftergiva de

vanliga fordringarna på körkort. Det vore nämligen väl behövligt, att föraren

styrkte sin kännedom örn trafikföreskrifterna. Det läte sig ej heller

göra att avstå från fordran på läkarintyg. En väsentligt nedsatt syn eller

hörsel kunde ju innebära ett allvarligt riskmoment. Jämväl utredning genom

nykterhetsnämnden syntes erforderlig, då det knappast vore möjligt för

polismyndigheten i större distrikt att äga kännedom om alla förares nykterhetsförhållanden.

Över huvud syntes det icke tillrådligt att under en lång

tid framåt avstå från de garantier för trafiksäkerhet, som förarnas kompetensprov

i olika avseenden innebure. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 225.

33

har framhållit, att samma krav måste ställas på förare av en lättviktsmotorcykel

som på andra förare av motorfordon. Det kunde, anför styrelsen, visserligen

invändas, att handhavande av en lättviktsmotorcykel vore synnerligen

enkelt. Ett prov för körkort för förande av motorcykel innefattade

emellertid icke endast ett konstaterande av huruvida föraren kunde på ett

riktigt sätt handhava fordonets maskineri. Fastmer torde de övriga kunskaper

och egenskaper, som föraren måste visa sig äga, vara av största

betydelse för provets godkännande. Enligt styrelsens mening torde det därför

icke kunna ifrågasättas annat än att samtliga dylika prov skulle såsom

hittills verkställas av besiktningsmännen för motorfordon.

I några av yttrandena har emellertid ifrågasatts, huruvida icke en förenkling

av bestämmelserna för erhållande av körkort borde kunna medgivas,

då fråga vore örn förande av lättviktsmotorcykel. Svenska motorförbundets

lättviktscgkelsektion har sålunda föreslagit, att för förare av

lättviktsmotorcyklar ett enklare förfaringssätt vid utställandet av körkort

måtte komma till användning. Sektionen anser, att körkortsprövningen endast

bör gå ut på att utröna sökandens kännedom örn motorfordonsförordningens

och vägtrafikstadgans bestämmelser. Vidare finner sektionen, att

företeende av läkarintyg skulle behöva påfordras endast i det fall, att den

körkortssökande uppenbarligen lede av sådant fysiskt fel, att hans lämplighet

som motorförare kunde allvarligen ifrågasättas. Göteborgs lättviktsmotorcykelförening

uttalar sig för ett enklare körkortsprov med åtföljande förhör

angående gällande trafikregler inför en av vederbörande myndighet godkänd

person. Svenska cykelfabriken Monark föreslår, att för lätta motorcyklar

införes ett tillståndsbevis, som i likhet med vad som förekommer i

vissa länder skulle utfärdas av ortens polismyndighet efter det denna övertygat

sig om att vederbörande äger nödiga kunskaper om gällande trafikbestämmelser

och i övrigt anses lämplig såsom förare. Kungl, automobilklubben

anser ett förenklat körkortsförfarande böra övervägas beträffande

ej endast lättviktsmotorcyklar utan även för motorcyklar i allmänhet. Bland

annat skulle kraven på kännedom om fordonens verkningssätt enligt klubben

kunna bortfalla.

Beträffande kostnaderna för erhållande av körkort har från en del håll

understrukits önskvärdheten av att dessa i möjligaste mån inskränkas.

Länsstyrelsen i Värmlands län har i kostnadsfrågan anfört, att man väl

finge antaga, att den, vars ekonomi tilläte inköp av en lättviktsmotorcykel

för omkring 400 kronor även hade råd att anskaffa de avgiftsbelagda intygen

(kompetensbevis och läkarintyg) för erhållande av körkort. För närvarande

utgjorde kostnaden för dessa intyg sammanlagt 18 å 20 kronor.

Detta belopp vore ju att betrakta såsom en engångsutgift. Då manövreringen

av lättviktsmotorcykel vore synnerligen enkel, torde dock förarprovet

kunna inskränkas till att avse undersökning örn sökanden besutte nödig

kännedom örn gällande trafikföreskrifter m. m. (enligt nu gällande bestämmelser)

och ersättningen borde för denna prövning kunna sättas mycket

lägre än för de mera utförliga prövningarna, exempelvis 3 kronor. Enär

Witling lill riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 225.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

körkortet skulle bliva avgiftsfritt, korinne hela kostnaden att stanna vid

11 å 13 kronor, vilket belopp knappast kunde anses ruinerande för en motorcykelägare.

Väg- och vattenbgggnadsstgrelsen har uttalat, att styrelsen

funne den av de sakkunniga ifrågasatta sänkningen av stämpelavgiften

för körkortet vara värd allt beaktande. Man kunde beräkna, att genom de

nya bestämmelserna det årliga antalet körkort för motorcykel komme att

öka i sådan grad, att även med en stämpelavgift, som för motorcykel skulle

uppgå till hälften av den nuvarande, en väsentlig ökning av stämpeluppbörden

för motorfordon skulle vinnas. Styrelsen anser, att även en nedsättning

av det belopp, som för körkortsprovet skall erläggas till besiktningsman,

från nuvarande 10 kronor till förslagsvis 5 kronor torde kunna

tagas under övervägande. En dylik nedsättning skulle, anför styrelsen, endast

gälla prov för körkort för förande av motorcykel. Ökningen i det årliga

antalet körkortssökande torde nämligen bliva så stor, att någon minskning

av det av besiktningsmännen till statsverket inlevererade beloppet icke

kunde befaras uppstå, även om hänsyn toges till att viss revidering av grunderna

för beräkning av den andel av uppbörden, som besiktningsman ägde

tillgodogöra sig, måste ske för att bereda besiktningsmannen skälig ersättning

för hans ökade arbete.

Vad angår frågan om registrering av lättviktsmotorcyklar har flertalet

myndigheter och organisationer utan närmare motivering instämt i de sakkunnigas

förslag. Från en del håll har emellertid påpekats, att registreringen

i och för sig hade oväsentlig betydelse för förebyggande av direkta olyckor,

men att densamma vore nödvändig för att kunna möjliggöra indentifiering

av fordonet och därigenom, bland annat, praktiskt kontrollera, att försäkringsplikten

fullgjorts.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har framhållit den betydande ökning i länsstyrelsens

arbetsbörda, som registreringsskyldigheten skulle medföra. 1 stor

utsträckning vore det, anför länsstyrelsen, ungdom, som komme att bliva

ägare till ifrågavarande fordon och i många fall ungdom, som av olika orsaker

kunde antagas komma att slarva med både registrerings- och försäkringsplikten.

Man kunde nämligen med ganska stort fog våga påstå, att ifrågavarande

slags fordon ofta -— särskilt när de använts ett eller annat år och de

därigenom förlorat i värde — komme att byta ägare samt att med avseende

härå ett noggrannare kontrollarbete hos registreringsmyndigheten komme

att krävas med avseende å dessa än andra motorfordon. Ett sålunda ökat

registreringsarbete komme naturligen i sin tur att återverka på såväl personsom

lokalbehovet, vilket länsstyrelsen ansett sig böra redan här påpeka.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har ifrågasatt, huruvida icke registreringen

kunde äga rum hos vederbörande polismyndighet i stället för -— som föreslagits

— hos länsstyrelserna. Härigenom skulle, anför länsstyrelsen, allmänheten

beredas avsevärda lättnader samtidigt som de hos länsstyrelserna

förda motorcykelregisterna icke behövde svälla ut allt för mycket, till

men särskilt vid debitering och uppbörd av skatt. Vidare har länsstyrelsen

framhållit, att ett genomförande av förslaget ovillkorligen komme att med
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

35

föra ökade krav på utrymme och personal från de registrerande myndigheternas

sida samt en icke oväsentlig ökning av besiktningsmännens arbetsbörda.

Avvikande mening beträffande registreringsplikten har framförts av motormännens

riksförbund, som ifrågasätter den reella nyttan av registreringen,

samt av kooperativa förbundet, som anser, att registrering av lättviktsmotorcyklar

icke bör förekomma, då den saknar betydelse för kontroll av

trafiksäkerheten. Kontroll av att trafikförsäkring föreligger torde enligt

förbundet kunna äga rum på annat sätt än genom registrering, exempelvis

genom att särskilda försäkringsmärken anbringas å fordonet.

De sakkunnigas förslag om den obligatoriska trafikförsäkringens utsträckande

till att omfatta även lättviktsmotorcyklarna har så gott som undantagslöst

lämnats utan erinran av de hörda myndigheterna och organisationerna.

Motormännens riksförbund, som på sätt framgår av det föregående

anslutit sig till tanken att åstadkomma en lättviktsmotorcykel, som icke kan

framföras med alltför stor hastighet, har emellertid uttalat, att det knappast

kunde anföras några bärande skäl för att ett dylikt fordon skulle behöva

trafikförsäkras.

De sakkunnigas förslag, att motorcykel, som icke är försedd med bivagn

och vars tjänstevikt icke överstiger 75 kilogram, skulle vara befriad från

fordonsskatt, har av de hörda myndigheterna med ett par undantag lämnats

utan erinran. Länsstyrelsen i Norrbottens län har icke funnit förslaget sakligt

motiverat. Enligt länsstyrelsen kunde tillverkningen av motorcyklar i

nu berörda viktklass antagas komma att svälla ut i en icke önskvärd omfattning.

I stället borde, anser länsstyrelsen, införas en skattefri tjänstevikt

av till exempel 50 kilogram och motorcyklar med en tjänstevikt av mellan

50 och 75 kilogram beläggas med en årsskatt av 10 kronor. Härigenom

skulle klyftan mellan de skattefria och skattepliktiga motorcyklarna komma

att avsevärt minskas. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har anfört, att det

icke syntes föreligga tillräckliga skäl, att i skattehänseende låta motorcyklar

med lägre tjänstevikt än 75 kg. intaga en i förhållande till andra motorfordon

särskilt gynnad ställning. Det syntes icke vara riktigt att, såsom de sakkunniga

gjort, bedöma skäligheten av den av motorcyklarna erlagda skatten

efter samma grunder, som kommit till användning, då det gällt att på ett

rättvist sätt fördela skattebördan mellan tyngre motorfordon. Den kraftiga

ökning, som antalet lättviktsmotorcyklar för närvarande underginge, tydde

på att man vid en vägs projektering måste ägna särskild uppmärksamhet

åt trafiken med motorcyklar och bestämma vägbredden därefter. Den därigenom

uppkommande merkostnaden torde böra uttagas genom en mindre

fordonsskatt, förslagsvis 10 kronor per år för motorcykel med en tjänstevikt

understigande 75 kg.

Från åtskilliga tillverkare av lättviktsmotorcyklar hava framförts farhågor

för att den föreslagna viktgränsen skulle medföra allvarliga olägenheter.

Sålunda har svenska cykelfabriken Monark anfört, att inom en viktgräns av

75 kilogram skulle kunna tillverkas flera typer av motorcyklar, som icke

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

kunde karakteriseras som lättviktsmotorcyklar. En dylik lättviktsmotorcykel

skulle betinga betydligt högre pris än motsvarande av lägre viktklass.

Många köpare skulle härigenom frestas till att förvärva sig ett dyrare fordon

än deras ekonomiska omständigheter tilläte, och en sådan onödig fördyring

av detta betydelsefulla fordon kunde icke anses vara i överensstämmelse

med den idé, som läge bakom lättviktsmotorcykeln. Denna vore

nämligen att bereda möjlighet för dem, som behövde ett mindre motorfordon

med låga driftskostnader, att skaffa sig ett lämpligt sådant till rimligt

pris.

Liknande synpunkter hava anförts av andra tillverkare av lättviktsmotorcyklar.

Vidare har av vissa fabrikanter framhållits, att den föreslagna viktgränsen

kunde befaras komma att medföra en stark konkurrens från utländska

tillverkare, enär de lättviktsmotorcyklar, som för närvarande tillverkades

i utlandet i allmänhet ägde en tjänstevikt överstigande 55 å 60 kilogram.

Kungl, automobilklubben förordar, att den skattefria vikten bestämmes till

högst 55 kilogram, enär enligt hittills vunnen erfarenhet fullgoda lättviktsmotorcyklar

kunde framställas inom denna viktklass.

De sakkunnigas förslag till övergångsbestämmelser i vad avser en förenkling

av villkoren för erhållande av körkort för sådan ägare av lättviktsmotorcykel,

som före den 1 juli 1939 hos länsstyrelsen ansöker om körkort, har

hos ett stort antal myndigheter och organisationer väckt allvarliga betänkligheter

och i åtskilliga fall avstyrkts.

Överståthållarämbetet har sålunda anfört, att ett bifall till förslaget komme

att medföra, att envar, som före den 1 juli 1939 vore ägare till vad som nu

betecknades som lättviktsmotorcykel, skulle kunna erhålla ett körkort, berättigande

honom till framförande icke blott av sådant motorfordon utan ock

av varje slags motorcykel. En sådan anordning syntes Överståthållarämbetet

oegentlig, ty antingen vöre vederbörande kunnig i förande av motorcykel

och i dylikt fall kunde tillämpningen av de i motorfordonsförordningen nu

uppställda villkoren för erhållande av körkort för hans del ej anses vara

betungande, eller ock saknade vederbörande tillräckliga kunskaper i konsten

att köra motorcykel, i vilket senare fall någon eftergift i fråga om förarprov,

läkarintyg m. m. uppenbarligen ej borde medgivas.

Länsstyrelsen i Stockholms län har anfört, att de sakkunnigas förslag syntes

gå alltför långt i tillmötesgående mot fordonsägaren. I händelse av förslagets

genomförande skulle fordonsägaren få föra icke blott fordon av det

slag, han dittills varit berättigad, utan även motorcyklar i allmänhet, och

detta utan att såsom regel behöva dokumentera sin lämplighet på annat sätt

än genom ett intyg av polismyndigheten, att myndigheten icke hade sig bekant

något förhållande, på grund varav sökanden kunde anses olämplig

såsom förare av motorcykel. Länsstyrelsen funne för sin del uppenbart, att

den föreslagna lättnaden för erhållande av körkort icke borde gälla annat

slag av fordon, än vederbörande enligt nu gällande ordning varit berättigad

föra. Men länsstyrelsen nödgades gå ett steg längre och ifrågasatte, örn bärande

skäl förelåge att utsträcka berörda förmån längre än till fordon, som

ägaren innehade vid den nya ordningens ikraftträdande.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har avstyrkt förslaget med hänsyn till, bland

annat, att det ifrågasatta enklare förfarandet skulle bliva tillämpligt till stor

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

37

del på ungdomliga förare, för vilka det i regel icke torde föreligga skäl att

mildra kompetenskraven.

Länsstyrelsen i Kristianstads län uttalar, att länsstyrelsen funne den föreslagna

lättheten för en sökande att erhålla körkort betänklig, dock icke så

mycket, då det gällde ungdomliga motorfordonsförare, ty dessa kunde nog

anses hava förvärvat sig en sådan skicklighet i förandet av lättviktsmotorcykel,

att de utan risk i fortsättningen kunde betros med förande av vanlig

motorcykel, som fastmera då det gällde de personer i hög eller relativt hög

ålder, vilka nu förde lättviktsmotorcykel och vilka följaktligen enligt förslaget

utan vidare skulle bliva berättigade att framdeles föra jämväl motorcykel

i egentlig mening. Länsstyrelsen ville därför ifrågasätta, huruvida icke bestämmelser

i avsikt att undanrödja de riskmoment, som i berörda hänseende

helt säkert kunde tänkas komma att uppstå genom den sålunda föreslagna

promulgationsbestämmelsen, i samband därmed borde åvägabringas.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller, att genom det underlättade förvärvet

av körkort kunde man räkna med en ökad trafikosäkerhet under en

avsevärd tid efter den 1 juli 1939.

Länsstyrelsen i Värmlands lån ifrågasätter, om icke de föreslagna lättnaderna

skulle visa sig vara till kännbart men för trafiksäkerheten, särskilt som

de på grund av övergångsbestämmelserna utfärdade körkorten utan vidare

skulle komma att gälla för framförande av de snabbare och mera komplicerade

vanliga motorcyklarna. Med hänsyn till det förefintliga stora antalet

lättviktsmotorcyklar vore det tydligt, att om förarna av alla dessa fordon

utan att närmare behöva styrka sin kompetens eller lämplighet skulle erhålla

körkort (även för vanlig motorcykel), ändamålet med de föreslagna

åtgärderna i stort sett skulle vara förfelat.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Även om omständigheterna framtvinga

vissa jämkningar till förmån för de äldre fordonsägarna, är det dock tvivel

underkastat, huruvida man bör gå så långt som här föreslagits. Kravet å

utlåtande från nykterhetsnämnden torde visserligen utan större risker kunna

eftergivas, åtminstone för så vitt polismyndigheterna erinras örn att deras intyg

jämväl skall avse sökandens förhållande till spritdrycker. Enahanda torde

vara förhållandet med det intyg, som avses i 20 § 1 mom. punkten c) motorfordonsförordningen,

ehuru värdet av det intyg, som i stället skall av polismyndigheten

utfärdas, måste bliva synnerligen problematiskt, därest vederbörande

allenast kort tid varit bosatt inom myndighetens distrikt. Däremot

anser sig länsstyrelsen böra bestämt avstyrka varje eftergift ifråga örn kravet

å körkortsprov framför allt med hänsyn därtill, att enligt förslaget de körkort,

som utfärdas med stöd av övergångsbestämmelserna, omedelbart berättiga

till framförandet av såväl tyngre motorcyklar som motorcyklar med sidovagn.

Allenast under förutsättning att de s. k. övergångskörkorten begränsas

till att gälla förandet av sådana motorcyklar, som föreslås skola bliva

skattefria, finner sig länsstyrelsen kunna medgiva, att körkortsprovet slopas.

Ej heller anser sig länsstyrelsen kunna förorda någon eftergift i fråga örn kravet

å läkarintyg. Förarens fysiska och psykiska kvalifikationer liro av alltför

stor betydelse för trafiksäkerheten för att i fråga örn de äldre fordonsägarna

något undantag skall kunna göras. Även må erinras därom, att en

eftergift härutinnan sätter registreringsmyndigheten ur stånd att förse körkorlen

med de inskränkande bestämmelser, sorn ofta gälla för användningen

av desamma, såsom skyldighet att vid framförandet av motorfordon bära

glasögon och dylikt.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avstyrker förslaget under uttalande,

bland annat, att det ur trafiksäkerhetssynpunkt icke vore godtagbart, att

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

omkring 70,000 lättviktsmotorcykelförare den 1 juli 1939 kunde bliva berättigade

att föra icke endast lättviktsmotorcykel utan även tunga motorcyklar

med eller utan bivagn. Styrelsen anser därför, att även den, som vid de

nya bestämmelsernas ikraftträdande är ägare till lättviktsmotorcykel skall

undergå fullständigt prov för erhållande av körkort.

Styrelsen upptager vidare spörsmålet, huruvida den nuvarande besiktningsmannaorganisationen

äger sådan kapacitet, att den kan tillgodose den rasning

efter körkort, som säkerligen kommer att uppstå under månaderna närmast

före de skärpta bestämmelsernas ikraftträdande. Styrelsen anför härom:

Omkring två månader skulle då stå till buds för prövning av tiotusen
tals

körkortssökande. En dylik belastning kan den nuvarande organisationen

knappast upptaga, även om tillfälliga biträden åt besiktningsmännen

förordnas i största möjliga utsträckning. På grund härav synes tidpunkten

för de nya bestämmelsernas ikraftträdande i detta avseende böra fastställas

till den 1 januari 1940. Härigenom beredes besiktningsmännen möjlighet

att på ett lämpligt sätt planlägga körkortsproven för förare av lättviktsmotorcyklar

under höstmånaderna, då arbetsbördan i normala fall är väsentligt

mindre än under våren och sommaren. Under hösten äro också de

flesta av de personer, som under sommarmånaderna braka tjänstgöra såsom

semestervikarier för besiktningsmännen, disponibla som tillfälliga biträden.

Statspolisintendenten anser, att skyldighet att avlägga förarprov ovillkorligen

bör krävas. Däremot kunde, anför han, avläggandet av provet underlättas

och förenklas. Därest vederbörande skulle välja undergående av ett

förenklat förarprov, syntes emellertid med anledning härav utfärdat körkort

blott böra gälla endast den lättviktsmotorcykel, som vederbörande innehade

före den 1 juli 1939.

Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande har givit uttryck åt

den uppfattningen, att vägande skäl knappast torde kunna anföras till stöd

för att de under övergångsbestämmelserna fallande lättviktsmotorcykelförarna

befriades från skyldighet att förete nykterhets- och lämplighetsintyg för

erhållande av körkort. Tillika ville föreningen påvisa det förhållandet, att

de förare, på vilka övergångsbestämmelserna bleve tillämpliga, icke erhållit

den utbildning på trafiklagstiftningens område, som tillkomme övriga motorförare,

men, trots denna bristande utbildning, bomme att drabbas av det

straffansvar, som enligt de sakkunniga bleve gemensamt för alla motorförare.

Motorförarnas hclngkterhetsförbund framhåller betydelsen av att det intyg

av polismyndighet, som skall företes vid ansökan om körkort av den som

äger lättviktsmotorcykel vid lagens ikraftträdande, bör vara grundat på närmare

vetskap örn den sökandes kvalifikationer. Polismyndighetens kunskap

angående de inom polisdistriktet bosatta lättviktsmotorcykelförarna torde,

anför förbundet, i många fall vara begränsad till den erfarenhet, som vunnits

i samband med dessas eventuella trafikförseelser. Beträffande andra

lättviktsmotorcykelförare kunde endast i undantagsfall polisen tänkas känna

till vederbörandes personliga kvalifikationer såsom ifråga örn nykterhetsförhållande,

körskicklighet, frihet från lyte, sjukdom eller sådan nedsättning

i syn och hörselförmåga, som väsentligen minskade vederbörande

förares förmåga att föra motorfordon. Polismyndighet borde sålunda åläggas,

att innan dylikt intyg utfärdades, inhämta kompletterande uppgifter

örn vederbörande, så att intyget kunde få positivt värde vid bedömandet

av lämplighet för körkorts erhållande.

Liknande synpunkter som de nu anförda hava därjämte framförts i flera

av de övriga yttrandena.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majis proposition nr 225.

39

övergångsbestämmelserna i vad gäller registrering hava i allmänhet icke

mött några invändningar. Bland dem, som yttrat sig i frågan, äro emellertid

meningarna delade. Sålunda ifrågasätter länsstyrelsen i Stockholms län, huruvida

tillräckliga skäl föreligga för att medgiva eftergift från den kontroll,

som en såsom villkor för registrering föreskriven besiktning innebär. Samma

mening hyses av automobilbesiktningsmännens förening. Av annan åsikt

är däremot väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som icke har något att erinra

mot att den, som vid de skärpta bestämmelsernas ikraftträdande är ägare

av lättviktsmotorcykel erhåller tillfälle att få sitt fordon registrerat utan föregående

besiktning.

Departe m entsch e ten.

Alltsedan den tid, då särskilda bestämmelser infördes för rätt att framföra

motorcykel, hava från bestämmelsernas tillämpning varit undantagna motorcyklar

av lättare typ. Detta förhållande torde huvudsakligen hava berott på

dels att de lättare motorcyklarna ansetts ur trafiksäkerhetssynpunkt mindre

farliga än de tyngre, vilka kunde uppdrivas till höga hastigheter, och dels att

de visat sig fylla en viktig uppgift för stora befolkningsgrupper såsom ett billigt

och lättskött fortskaffningsmedel, vars användning icke borde försvåras

genom bestämmelser, som icke syntes oundgängligen nödvändiga. Villkoren

för de lättare motorcyklarnas gynnade särställning hava emellertid

vid olika tillfällen måst ändras med hänsyn till, bland annat, den hastiga

utveckling i tekniskt hänseende, som lättviktsmotorcyklarna undergått. I 1920

års förordning undantogos från de för vanliga motorcyklar gällande bestämmelserna

motorcyklar, vilkas vikt icke översteg 50 kilogram. Några särskilda

föreskrifter rörande fordonets tekniska utförande uppställdes ej. Med viktsbestämningen

avsågs närmast att draga en gräns mellan å ena sidan motorcyklar

i egentlig mening och å andra sidan velocipeder med hjälpmotor, vilka

icke kunde uppnå någon högre hastighet. Så småningom kommo emellertid

nya motorcykeltyper i marknaden, vilka, ehuru deras vikt icke översteg 50 kilogram,

i princip icke skilde sig från de vanliga motorcyklarna och som kunde

uppnå nära nog samma hastighet som de tyngre motorcyklarna. I syfte att

hänföra dessa nya typer under de för vanliga motorcyklar gällande bestämmelserna

men att samtidigt från dessas tillämpning undantaga trampcyklar

med hjälpmotor eller löstagbar motor föreskrevs genom 1927 års förordning,

att såsom lättviktsmotorcykel skulle anses endast sådan velociped, som ursprungligen

var avsedd och inrättad för framdrivning uteslutande medelst

trampning men som sedermera utan ändring i övrigt försetts med hjälpmotor.

I 1936 års motorfordonsförordning och vägtrafikstadga uppmjukades nämnda

definition för att möjliggöra anbringande av erforderliga bromsnings- och

förstärkningsanordningar till främjande av fordonets trafiksäkerhet vid motordrilt.

Emellertid föreskrevos i syfte att vinna garantier mot en utveckling,

som ledde hän mot ökade hastigheter, vissa viktsbegränsningar beträffande

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

motorer och fordon. Enligt nu gällande definition anses sålunda såsom lättviktsmotorcykel

ett tvåhjuligt motorfordon, bestående av en för framdrivande

uteslutande medelst trampning inrättad cykel, som försetts med hjälpmotor,

med fullständig utrustning vägande högst 20 kilogram, och vars tjänstevikt,

beräknad på närmare angivet sätt, icke överstiger 45 kilogram. På grund

av föreskrift i kungörelsen den 18 december 1936 med vissa bestämmelser angående

lättviktsmotorcyklar skola även vissa fordon med en motorvikt av

20—25 kilogram och en tjänstevikt av 45—50 kilogram för tiden till och med

den 30 juni 1942 anses såsom lättviktsmotorcyklar.

Enligt nu gällande bestämmelser äro föreskrifterna om besiktning, registrering

och körkort icke tillämpliga å lättviktsmotorcykel. Ej heller föreligger

försäkrings- och skatteplikt. Bestämmelserna örn fordonets utrustning och

örn förares skyldigheter förete vissa avvikelser från vad som gäller i fråga om

motorcykel. Ansvarsbestämmelserna för ägare och förare av lättviktsmotorcykel

äro i åtskilliga fall lindrigare än motsvarande bestämmelser för ägare

och förare av motorcykel. I detta hänseende må särskilt nämnas, att 1934

års lag om straff för vissa brott vid förande av motorfordon icke äger tilllämpning

å förare av lättviktsmotorcykel.

Av den förut lämnade redogörelsen framgår, att lättviktsmotorcyklarna under

de senaste två åren utvecklats i en riktning, som statsmakterna icke torde

hava förutsatt vid bestämmelsernas avfattning. Antalet lättviktsmotorcyklar

har därjämte ökats synnerligen hastigt, så att för närvarande antalet i bruk

varande dylika fordon torde kunna beräknas uppgå till omkring 75,000. Den

typ, som nu framkommit, överensstämmer visserligen formellt med den uppställda

definitionen på lättviktsmotorcykel men utgör i realiteten en mindre

motorcykel, vilken för uppfyllande av de uppställda fordringarna utrustats

med pedaler och i övrigt till det yttre i stort sett liknar en trampcykel. Såsom

sådan torde den emellertid på grund av sin konstruktion kunna användas

endast mera tillfälligtvis. I stället för att utgöra, såsom avsågs, ett

långsamt gående och relativt ofarligt fortskaffningsmedel har lättviktsmotorcykeln

blivit ett snabbgående och trafikfarligt motorfordon. Dess hastighet

har visat sig kunna uppgå till över 70 kilometer i timmen eller sålunda avsevärt

mer än vad som torde hava förutsatts vid bestämmelsernas avfattning.

Det torde här jämväl böra framhållas, att den föreskrivna begränsningen av

fordonets tjänstevikt i vissa fall åstadkommit ett eftersättande av förstärknings-

och säkerhetsanordningarna å fordonet, vilket i sin tur medverkat till

att öka fordonets farlighet.

Såsom de sakkunniga påvisat hava olycksfallen i samband med framförande

av lättviktsmotorcykel under senare år nått mycket höga siffror. De

sakkunnigas uppgifter i detta hänseende kunna numera kompletteras med preliminära

siffror för år 1938. Under nämnda år inträffade omkring 850

trafikolyckor, i vilka lättviktsmotorcyklar voro delaktiga, och vid dessa

olyckor dödades icke mindre än 75 personer, därav 69 förare av lättviktsmotorcykel.

Någon anledning att förvänta, att utan ingripande från statsmakternas

sida någon förbättring i rådande förhållanden skall inträda, torde

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

41

ej föreligga. Snarare torde kunna antagas, att i den män den tekniska utvecklingen

fortskrider och antalet lättviktsmotorcyklar ytterligare ökas, trafikolyckornas

antal kommer att stiga i minst motsvarande grad.

Med hänsyn till nu berörda förhållanden föreligger enligt min mening ett

starkt behov av ändrade bestämmelser på förevarande område, innebärande~öka3

kontroll över lättviktsmotorcyklar och förare av dylika fordon.

~~Vad forst angår den nuvarande typen av lättviktsmotorcyklar hava de

sakkunniga uttalat, att ifrågavarande fordon böra i allt väsentligt jämställas

med motorcyklar. Till denna uppfattning vill jag helt ansluta mig. Genom

besiktning — i regel verkställd såsom typbesiktning — bör sålunda kontrolleras,

att fordonen uppfylla de föreskrifter, som i trafiksäkerhetens intresse

meddelats. Genom läkarundersökning bör tillses, att endast den, som i fysiskt

och psykiskt hänseende är lämplig därtill, erhåller rätt att föra dylikt

fordon samt att den person, som icke utan användande av glas innehar erforderlig

synskärpa. får kännedom örn detta förhållande. Genom hörande av

nykterhetsnämnd och polismyndighet rörande körkortssökandes kvalifikationer

bör möjlighet beredas att från förarkåren utesluta notoriskt olämpliga

personer. Genom förarprov bör undersökas icke blott att den blivande

föraren äger förmåga att hjälpligt manövrera sitt fordon utan även att han

lärt sig grunderna för traliksäker körning under olika förhållanden och

äger kännedom örn risken av att i alkoholpåverkat eller uttröttat tillstånd

framföra motorfordon. Genom föreskrift om körkort bör möjlighet beredas

vederbörande myndighet att genom indragning av körkortet ingripa mot den,

som genom onykterhet eller svårare trafikförseelse ådagalagt sin olämplighet

såsom förare. Anledning torde saknas att för ägare och förare av sådana

lättviktsmotorcyklar, som nu äro i fråga, föreskriva lindrigare ansvarsbestämmelser

än som eljest gälla för ägare och förare av motorfordon. Genom

trafikförsäkring bör garanteras, att den som lidit skada till följd av annans

framförande av lättviktsmotorcykel, erhåller den gottgörelse, vartill han är

berättigad, även örn den för skadan ansvarige saknar möjlighet att gälda

skadestånd. Genom registrering av fordonet bör möjlighet beredas att öva

kontroll över att detsamma undergått besiktning och blivit trafikförsäkrat,

varjämte fordonets identifiering bör underlättas genom att detsamma förses

med registreringsskyltar.

De sakkunniga hava till behandling upptagit frågan örn möjligheten att,

samtidigt som de nuvarande lättviktsmotorcyklarna jämställas med motorcyklar,

framställa en långsammare och därigenom ofarligare lättviktsmotorcykel,

vilken skulle närmare motsvara den av statsmakterna vid tillkomsten

av 1936 års bestämmelser åsyftade fordonstypen och vilken alltjämt skulle

kunna lämnas i huvudsak fri från eljest gällande bestämmelser. Enligt de

sakkunnigas mening vore en hastighet av 35 kilometer i timmen den högsta,

som borde ifrågakomma för en dylik fordonstyp. De sakkunniga hava

emellertid uttalat, att de efter överläggningar med vissa fabrikanter av lättviktsmotorcyklar

funnit tekniska och kommersiella förutsättningar icke för

närvarande föreligga för en dylik lösning. Samtidigt hava dock de sakkun
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

niga förklarat, att de skulle finna det lyckligt, om under ärendets fortsatta

behandling ett hållbart uppslag kunde framkomma till lösning av frågan på

nu angivet sätt. I vissa av de avgivna yttrandena har också förordats ytterligare

utredning i hithörande spörsmål. Därjämte hava bland annat vissa

fabrikanter av lättviktsmotorcyklar hävdat, att möjlighet i själva verket

skulle föreligga att åstadkomma ett sådant fordon, som de sakkunniga avsett.

För att en viss typ av lättviktsmotorcyklar skall kunna lämnas i huvudsak

fri från förut angivna bestämmelser måste det enligt min mening krävas,

alt fordonets hastighet begränsats genom anordningar, som icke utan svårighet

kunna ändras. Såvitt jag vid prövning av hithörande förhållanden

och efter samråd med representanter för vissa företag, som tillverka lättviktsmotorcyklar,

kunnat finna, synes möjlighet icke för närvarande föreligga

att konstruera en tekniskt tillfredsställande lättviktsmotorcykel, vars

maximihastighet nämnvärt understiger 40 kilometer i timmen. Det är även

att märka, att en alltför långt gående begränsning av hastigheten måste menligt

inverka på fordonets praktiska användbarhet och därmed på dess möjlighet

att i konkurrens med snabbare fordonstyper göra sig gällande. En

lättviktsmotorcykel med nyss angivna hastighet torde emellertid enligt min

mening alltjämt medföra sådana risker i trafiken, att någon eftergift från

av mig förut angivna bestämmelser icke bör ifrågakomma.

Tydligt är emellertid, att ett fordon med en maximihastighet av 40 kilometer

i timmen måste anses betydligt mindre farligt än de snabbare lättviktsmotorcyklarna.

Det skulle därför enligt min mening vara i hög grad önskvärt,

om tillverkningen och användningen av lättviktsmotorcyklar i fortsättningen

komme att inrikta sig på en dylik långsammare fordonstyp. Ehuru

det, såsom jag nyss antydde, icke synes försvarligt att stimulera intresset

för ett sådant fordon genom eftergift från de bestämmelser, som äro

meddelade i trafiksäkerhetens intresse, vill det synas mig, som örn möjlighet

likväl skulle föreligga att befrämja dess användning på annat sätt, nämligen

genom beredande av lättnad i fråga örn vissa av de besvär och kostnader,

som eljest äro förenade med förvärvandet eller innehavet av motorfordon.

En nedsättning av kostnaderna är vidare önskvärd ur synpunkten,

att flertalet av dem, som komma att förvärva ett fordon av nu ifrågavarande

slag, torde befinna sig i relativt små ekonomiska omständigheter och vara

i behov av fordonen för färd till och från sitt arbete. ) Med hänsyn till nu

angivna förhållanden vill jag till en början ifrågasätta, att möjlighet hålles

öppen för Kungl. Maj:t att beträffande visst område föreskriva, att förarprov

för erhållande av körkort för lättviktsmotorcykel må enligt av Konungen

meddelade bestämmelser avläggas inför annan än besiktningsman. Vidare

synes det mig lämpligt, att avgiften för registrering av en till en hastighet

av 40 kilometer i timmen begränsad lättviktsmotorcykel nedsältes från 5

till 2 kronor (vartill komma 2 kronor för stämpel och lösen) samt att körkort

för förande av sådant fordon blir fritt från stämpel och lösen (för närvarande

10 kronor). Därjämte förutsätter jag, att gottgörelsen för läkarintyg

för erhållande av körkort, då intyget utfärdas av tjänsteläkare, skall

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

43

kunna nedsättas från det nuvarande beloppet, som är 8 kronor, till förslagsvis

4 kronpr. Den till besiktningsmannen utgående avgiften för undergående

av förarprov, för närvarande 10 kronor, torde för motorcykelförarnas

vidkommande kunna i enlighet med vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

ifrågasatt sänkas till 5 kronor. Enahanda avgift torde böra utgå, när förarprov

för lättviktsmotorcykel verkställes av annan person än besiktningsman,

på Kungl. Majit torde det få ankomma att meddela de bestämmelser

om inleverans till statsverket av uppburna avgifter, som i dessa fall må befinnas

erforderliga. Sammanlagda kostnaden för registrering, läkarintyg,

förarprov och körkort skulle sålunda nedbringas från det nuvarande

beloppet, 35 kronor, till allenast 13 kronor. Besiktningen skulle självfallet

i regel verkställas såsom typbesiktning och följaktligen icke medföra någon

kostnad för den enskilde fordonsägaren. Vidare synes den liastighetsbegränsade

fordonstypen böra befrias från den skattskyldighet, som i och

med registreringspliktens utsträckning till lättviktsmotorcyklarna kommer

att principiellt åvila även dessa fordon och som för de nuvarande, snabba

lättviktsmotorcyklarna kommer att utgå med 15 kronor örn året. Vad slutligen

angår kostnaden för trafikförsäkring må erinras, att chefen för justitiedepartementet

förut i dag anmält förslag örn ändring i trafikförsäkringslagen,

innebärande införande av försäkringsplikt för lättviktsmotorcyklar.

Chefen för justitiedepartementet har därvid uttalat, att försäkringen av nämnda

fordon borde ske mot årlig premiebetalning i samma ordning som gäller

för motorfordon i allmänhet. Det torde kunna förväntas, att trafikförsäkringspremierna

komma att bliva väsentligt lägre för den liastighetsbegränsade

lättviktsmotorcykeln än för motorcyklar av annan typ.

Givetvis är det icke möjligt att nu förutsäga, i vad mån det här förordade

försöket att genom huvudsakligen billigare avgifter främja användningen

av en trafiksäkrare lättviktsmotorcykel kan komma att krönas nied framgång.

Det vill emellertid synas mig som örn goda utsikter skulle föreligga

för att, under lojal medverkan från fabrikanternas sida, uppnå det åsyftade

resultatet.

I enlighet med de riktlinjer jag i det föregående angivit har jag låtit inom

kommunikationsdepartementet utarbeta förslag till erforderliga ändringar i

motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan.

De föreslagna ändringarna innebära i huvudsak följande. I motorfordonsförordningen

och vägtrafikstadgan vidtagas sådana ändringar i definitionerna,

att lättviktsmotorcykel betecknas såsom ett särskilt slag av motorcykel

och icke, såsom för närvarande är fallet, behandlas såsom en med motorcykeln

sidoordnad fordonstyp. Härigenom vinnes ur författningsteknisk synpunkt

den förenklingen, att föreskrifterna rörande besiktning, registrering,

körkort, föraransvar m. m. automatiskt bliva tillämpliga jämväl å lättviktsmotorcyklar.

Samtidigt ändras definitionen på lättviktsmotorcykel därhän,

att såsom sådan betecknas allenast den förordade hastiglietsbegränsade fordonstypen,

medan de nuvarande, snabba lättviktsmotorcyklarna i fortsättningen

komma att betraktas såsom jämställda med de nuvarande motorcyklarna.

Särbestämmelser för lättviktsmotorcyklar meddelas rörande vissa de
-

^ h oh o

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

taljfrågor, varjämte ett nytt slag av körkort införes, gällande allenast för förande

av sådana fordon. Tidpunkten för ikraftträdandet av de föreslagna

författningsändringarna torde böra bestämmas till den 1 juli 1939. För lättviktsmotorcykel

av nuvarande typ, som vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande

är i bruk, synes anstånd beträffande bestämmelsernas tillämpning

böra medgivas till den 1 januari 1940 samt särskilda lättnader beviljas beträffande

registrering och körkort.

Inom kommunikationsdepartementet har vidare utarbetats ett förslag till

utvidgning av tillämpningsområdet för lagen den 7 juni 1934 örn straff för

vissa brott vid förande av motorfordon. Enligt berörda förslag skulle det i

nämnda lag nu stadgade undantaget för lättviktsmotorcyklar upphävas och

lagen göras tillämplig å motorcyklar av alla slag. Jag har för avsikt att senare

i dag anmäla sagda förslag och hemställa om inhämtande av lagrådets

utlåtande däröver.

Den föreslagna skattefriheten för lättviktsmotorcyklar av den nya typen

torde böra åvägabringas genom införande i förordningen om automobilskatt

av en särskild undantagsbestämmelse för dylika fordon i enlighet med ett

i samråd med chefen för finansdepartementet utarbetat förslag, till vilket

jag torde få återkomma i det följande.

De av mig förut berörda frågorna om frihet från stämpel och lösen beträffande

körkort för förande av lättviktsmotorcykel — av vilka den förra

torde böra underställas riksdagens prövning — torde komma att i annat

sammanhang anmälas av chefen för finansdepartementet.

Beträffande den ifrågasatta sänkningen av avgifterna för registrering, läkarintyg

och förarprov torde det böra ankomma på Kungl. Maj:t att framdeles

meddela bestämmelser genom ändringar i respektive författningar.

Jag anhåller nu att få i korthet beröra vissa detaljer i de av mig förordade

författningsförslagen.

Motorfordon sförord lii ligell.

1 § 1 mom.

Lättviktsmotorcykel definieras i detta moment såsom »motorcykel utan

bivagn, som är så inrättad, att den med en belastning av 65 kilogram icke

kan på horisontell väg framföras med högre hastighet än 40 kilometer i timmen

och endast med svårighet kan ändras för högre hastighet». Sistnämnda

bestämning avser att förebygga, att såsom lättviktsmotorcyklar godkännas

fordon, vilkas maximihastighet nedbragts genom lätt ändrade anordningar,

exempelvis genom ett utbytbart kedjehjul i utväxlingen mellan motorn och

det drivande hjulet, ett specialmunstycke i förgasaren eller en lätt utvidgad

förträngning i gastilloppet.

5 §.

De sakkunniga hava föreslagit upphävande av bestämmelsen om skyldighet

att föra backspegel å annan motorcykel än lättviktsmotorcykel. Då förslaget

i denna del mött erinringar å vissa håll, har jag bibehållit bestäm
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

45

melsén i fråga. För de nuvarande lättviktsmotorcyklarnas vidkommande

föreslås i övergångsbestämmelserna ett stadgande av innehåll, att backspegel

icke behöver föras å fordon, som vid förordningens ikraftträdande är i bruk

och enligt dessförinnan gällande bestämmelser är att anse såsom lättviktsmotorcykel.

övriga ändringar i paragrafen äro av redaktionell natur och betingade

av att enligt de nya definitionerna begreppet motorcykel omfattar även lättviktsmotorcykel.

18 § 1 mom.

Momentet upptager bestämmelser om tre olika slag av körkort, nämligen

a) körkort för förande av automobil; sådant körkort skall gälla även för

förande av motorcykel av alla slag och följaktligen jämväl lättviktsmotorcykel;
b)

körkort för förande av motorcykel av varje slag;

c) körkort för förande av motorcykel, å vilket körkort särskilt angivits,

att det endast berättigar till förande av lättviktsmotorcykel.

18 § 3 mom.

Bestämmelsen att lättviktsmotorcykel må föras allenast av den, som fyllt

16 år, kan tydligen utgå, sedan för förande av sådant fordon föreskrivits

körkort, vilket kan erhållas endast av den, som uppnått angivna ålder.

19 § 1 mom.

Genom det tillagda andra stycket avses att bereda Kungl. Majit möjlighet

att där så finnes påkallat — exempelvis då avståndet till vederbörande besiktningsmans

stations- eller mottagningsort är stort — föreskriva, att förarprov

för erhållande av körkort för lättviktsmotorcykel må avläggas inför

annan än besiktningsman. Bland de personer, som kunna tänkas främst

ifrågakomma för verkställande av dylikt förarprov må särskilt nämnas polischef

och andra för ändamålet kvalificerade polismän. Beträffande provens

anordnande skola bestämmelserna i 19 § 3 mom. lända till efterrättelse;

i övrigt erforderliga föreskrifter i ämnet torde framdeles få meddelas av

Kungl. Majit.

Enligt vad i det föregående anförts skulle avgift för förarprov, varom nu

är fråga, utgå med 5 kronor.

19 § 2 mom.

Med hänsyn till stadgandet i 19 § 1 mom. andra stycket har ordet »besiktningsmannen»

utbytts mot »den, inför vilken provet avlägges».

19 § 3 mom.

Med hänsyn till stadgandet i 19 § 1 mom. andra stycket bar ordet »besiktningsmannen»

utbytts mot »den, som verkställt provet». Därjämte hava orden

»förare av automobil eller av motorcykel» utbytts mot »förare av automobil

eller av motorcykel (lättviktsmotorcykel)». Syftet med den senare änd
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

ringen är att markera, att redan i beviset om undergånget godkänt förarprov

bör angivas, vilket av de tre olika slagen av körkort sökanden önskar erhålla.

20 § 1 mom.

Ändringen under b) innebär, att uttrycket »bevis av besiktningsman» med

hänsyn till stadgandet i 19 § 1 mom. andra stycket ersatts med »bevis».

Ändringen under d) består i att uttrycket »körkort för automobil eller

motorcykel» utbytts mot »körkort för automobil eller motorcykel (lättviktsmotorcykel)

».

20 § 2 mom.

I momentets första stycke hava orden »tillstånd att föra automobil eller

motorcykel» ersatts med »tillstånd att föra automobil eller motorcykel (lättviktsmotorcykel)».

Bestämmelsen i tredje stycket har omformulerats för att omfatta även det

fall, då en innehavare av körkort för lättviktsmotorcykel förvärvar körkort

för automobil eller för motorcykel.

30 §.

Den vidtagna ändringen är av redaktionell natur och innebär, att orden

»automobil, motorcykel, lättviktsmotorcykel eller traktortåg» utbytts mot

»automobil, motorcykel eller traktortåg».

32 §.

Denna paragraf innehåller straffbestämmelser för brukande av lättviktsmotorcykel,

som icke överensstämmer med vad om sådant fordon är i 5 §

stadgat. Sedan lättviktsmotorcyklarna hänförts under begreppet motorcykel,

komma de i 26 § 2—4 mom. meddelade straffbestämmelserna att bliva tilllämpliga

jämväl i fråga om lättviktsmotorcyklar. Vid sådant förhållande

bör 32 § upphöra att gälla.

Övergångsbestämmelserna.

Punkten 2.

I denna punkt medgives en anståndstid beträffande tillämpningen av de

nya bestämmelserna av ett halvt år för fordon, som vid bestämmelsernas

ikraftträdande är i bruk och som enligt dessförinnan gällande bestämmelser

— upptagna i 1 § 1 mom. motorfordonsförordningen samt i kungörelsen

den 18 december 1936 (nr 642) med vissa bestämmelser angående lättviktsmotorcyklar

— är att anse såsom lättviktsmotorcykel.

Punkten 3.

Punkten innehåller bestämmelser om rätt för ägare av lättviktsmotorcykel

av nu förekommande typ att under vissa villkor få fordonet registrerat utan

föregående besiktning och mot nedsatt avgift.

Punkten 4.

De nuvarande lättviktsmotorcyklarna bliva enligt de föreslagna bestämmelserna

icke vidare att betrakta såsom lättviktsmotorcyklar. För rätt att

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 225.

47

föra dylikt fordon kommer därför efter anståndstidens utgång den 1 januari

1940 att krävas körkort för automobil eller för motorcykel. Genom stadgandet

i förevarande punkt beredes möjlighet för ägare av lättviktsmotorcykel av

nu förekommande typ att under vissa villkor erhålla rätt att föra det ägda

fordonet utan att hava förvärvat annat körkort än det billiga körkortet för

lättviktsmotorcykel.

Punkten 6.

Enligt denna punkt behöver backspegel icke föras å fordon, som enligt nu

gällande bestämmelser är att anse såsom lättviktsmotorcykel och som tagits

i bruk före den 1 juli 1939. Om fordon av angivna slag tages i bruk först

efter juli månads ingång, skall däremot backspegel föras.

Punkten 7.

Enligt § 3 kungörelsen den 18 december 1936 med vissa bestämmelser angående

lättviktsmotorcyklar skall förare av fordon, varom i nämnda kungörelse

är fråga (med en tjänstevikt av 45—50 kilogram och en motorvikt

av 20—25 kilogram) under färd medhava ett av polismyndighet utfärdat bevis

av närmare angiven beskaffenhet. Efter anståndstidens utgång den 1

januari 1940 skall förare av sådant fordon under färd medhava körkort. Med

hänsyn härtill bör kungörelsen tydligen upphöra att gälla sagda dag. Detsamma

gäller beträffande de i § 4 upptagna bestämmelserna om straff för

åsidosättande av föreskriften i § 3. I fråga om förseelse, som dessförinnan

blivit begången, böra likväl bestämmelserna i § 4 fortfarande äga giltighet.

Då ett bibehållande efter den 1 januari 1940 av övriga bestämmelser i

kungörelsen skulle sakna reell betydelse, föreslås, att hela kungörelsen —•

med nyss angivna undantag beträffande § 4 — upphäves från och med nämnda

dag.

Vägtrafikstadgan.

1 § 2 mom.

De ändrade definitionerna på motorcykel och lättviktsmotorcykel överensstämma

med motsvarande definitioner i 1 § 1 mom. motorfordonsförordningen.

Rubriken till 8 kap.

Genom att begreppet motorcykel utvidgas att omfatta även lättviktsmotorcykel

komma vägtrafikstadgans bestämmelser för motorcyklar att bliva

tillämpliga även å den senare fordonstypen. De särskilda föreskrifterna för

lättviktsmotorcyklar (27 §) kunna därefter, med visst i det följande angivet

undantag, upphävas. I samband härmed komma, på sätt de sakkunniga påpekat,

vissa historiskt betingade inadvertenser i vägtrafikstadgan att försvinna.

I enlighet med vad nu sagts torde rubriken till 8 kap. »Särskilda bestämmelser

för motorcyklar och lättviktsmotorcyklar» böra utbytas mot »Särskilda

bestämmelser för motorcyklar».

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Majlis proposition nr 225.

26 §.

I 27 § 3 mom. stadgas, att två eller flera personer icke må samtidigt färdas

å lättviktsmotorcykel. I samband med upphävandet av 27 § torde en bestämmelse

böra införas om förbud mot medtagande av passagerare å fordon, vilka

för närvarande anses såsom lättviktsmotorcyklar eller i fortsättningen

komma att betecknas såsom sådana. I detta syfte har i 26 § andra stycket

upptagits ett stadgande av innehåll, att två eller flera personer icke må samtidigt

färdas å motorcykel, vars tjänstevikt icke överstiger 75 kilogram. Den

föreslagna viktgränsen överensstämmer med den i 5 § förordningen om automobilskatt

angivna viktgränsen, vid vilken skatten stiger från 15 till 20 kronor

för år räknat.

27 §.

Sedan bestämmelsen om förbud mot förande av passagerare å lättviktsmotorcykel

på nyss angivet sätt inarbetats i 26 §, torde 27 § i sin helhet böra

upphävas.

38 § 2 mom.

Enligt 8 § vägtrafikstadgan må förare av fordon vid sammanstötning,

påkörning eller annan därmed jämförlig händelse icke avlägsna sig från

platsen, innan de åtgärder vidtagits, vartill händelsen skäligen föranleder;

ej heller må han undandraga sig att uppgiva namn och hemvist eller lämna

övriga nödiga upplysningar om händelsen.

I 38 § 2 mom. stadgas, att förseelse mot 8 § skall straffas med dagsböter;

dock att där förseelsen skett vid framförande av motorfordon, straffet skall

bestämmas enligt lagen om straff för vissa brott vid förande av motorfordon.

Denna lag avser emellertid icke förare av lättviktsmotorcykel, varför

sådan förare icke synes hava bort undantagas från tillämpningen av förevarande

straffbestämmelse i vägtrafikstadgan. Däremot äger lagen tillämpning

å förare av traktortåg, som likväl det oaktat omfattas även av straffbestämmelsen.

Enligt det förslag till utvidgning av tillämpningsområdet för lagen om

straff för vissa brott vid förande av motorfordon, som jag kommer att senare

i dag anmäla, skall denna lag från och med den 1 juli 1939 äga tilllämpning

å förare av automobil, motorcykel — varmed i fortsättningen

skall förstås även lättviktsmotorcykel — och traktorlåg. För att straffbestämmelserna

i lagen och i 38 § 2 mom. vägtrafikstadgan skola korrespondera

med varandra, föreslås att förare av automobil, motorcykel och traktortåg

undantagas från tillämpningen av straffbestämmelsen i sistnämnda

författningsrum.

38 § 3 mom.

Den i momentet upptagna bestämmelsen om straff för förseelse mot 27 §

4 mom. bör tydligen uteslutas såsom följd av att sistnämnda moment upphävts.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

49

U §.

Denna paragraf, som innehåller bestämmelser om straff för förseelse mot

27 § 2 och 3 morn., bör i likhet med nämnda moment upphävas.

Förordningen om automobilskatt.

På grund av den föreslagna registreringsskyldigheten kommer skatteplikt

enligt förordningen örn automobilskatt att principiellt inträda för den nya

typen av lättviktsmotorcyklar den 1 juli 1939 och för de nuvarande lättviktsmotorcyklarna

den 1 januari 1940. Enär de nya lättviktsmotorcyklarna

såsom förut anförts icke torde böra beskattas, föreslås att i 2 § automobilskatteförordningen

en ny undantagsbestämmelse införes, enligt vilken dylika

fordon frikallas från skatteplikt.

I samband härmed har föreslagits viss omredigering av paragrafen i fråga,

innebärande att de däri upptagna undantagsbestämmelserna sammanförts

i tre med a)—c) betecknade stycken.

Nu berörda ändringar böra träda i kraft den 1 juli 1939.

Av de nu av mig anmälda författningsförslagen torde de förslag, som

avse ändringar i motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan, böra underställas

riksdagen för yttrande, varjämte förslaget till ändringar i automobilskatteförordningen

torde bora föreläggas riksdagen till antagande.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte besluta

dels inhämta riksdagens yttrande över här ifrågavarande

förslag till förordning om ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen

den 23 oktober 1936 (nr 561) samt till

förordning om ändring i vissa delar av vägtrafikstadgan

den 23 oktober 1936 (nr 562), med förklarande därvid, att

Kungl. Majit vill, efter mottagande av riksdagens svar, företaga

den slutliga prövningen av samma förslag och förordna

örn författningars utfärdande i ämnet;

dels ock föreslå riksdagen att antaga i det föregående angivna

förslag till förordning angående ändrad lydelse av 2 §

förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall

avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Nils Hellenius.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 225.

4

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

7 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (7)

7 kopplingar.

  1. Rskr. 1939:420 Skrivelse till Konungen, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nr 225, såvitt angår förslag till förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen s. 5 i texten
  2. Rskr. 1939:421 Skrivelse till Konungen, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nr 225, såvitt angår förslag till förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen s. 6 i texten
  3. BevU 1939:42 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 a3 i texten
  4. 1LU 1939:33 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 30 juni 1916 s. 8 i texten
  5. Bev2LU 1939:4 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition nr 225, såvitt angår förslag till förordning om ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen den 23 s. 1 i texten

Visa alla 7