Med förslag till lag om ändring i vissa delar av luftskyddslagen den 11 juni 1937 (nr 504)
1939-04-28 · 41 sidor, varav 39 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 39 av 41 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1939:274, Med förslag till lag om ändring i vissa delar av luftskyddslagen den 11 juni 1937 (nr 504)
Dokumentets text
Kungl. Majus proposition nr 274.
1
Nr 274.
Kungl. Majus proposition till riksdagen med förslag till
lag om ändring i vissa delar av luftskyddslagen
den 11 juni 1937 (nr 504); given Stockholms slott
den 28 april 1939.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag örn ändring i vissa delar av luftskyddslagen
den 11 juni 1937 (nr 504).
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Albert Forslund.
Bihang till riksdagens protokoll. 1931). 1 sami. Nr 274
632 39 1
2
Kungl. Majit» proposition nr 274.
Förslag’
till
Lag
om ändring i vissa delar av luftskyddslagen den 11 juni 1937 (nr 504).
Härigenom förordnas, att 10, 11 samt 14—17 §§ luftskyddslagen den 11
juni 1937 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
10 §.
1 mom. Det åligger kommun med avseende å planläggningen av luftskyddet
inom kommunen:
att ställa erforderlig personal till luftskyddschefens förfogande;
att tillhandahålla lokal, som erfordras för planläggningsarbetet;
att i övrigt lämna luftskyddschefen erforderligt biträde; samt
att tillhandahålla luftskyddschefen medel för nödvändiga expenser.
Ägare eller innehavare av anläggning, inrättning, fastighet eller annan
egendom, som beröres av luftskyddets planläggning, vare skyldig att därvid
'' lämna erforderligt biträde.
2 mom. Ägare eller innehavare av egendom, som i 1 mom. andra stycket
sägs, vare pliktig att med avseende å egendomen tåla åtgärd, som av länsstyrelsen
prövas erforderlig för beredande av luftskydd, såvida åtgärden
för honom medför allenast ringa kostnad eller olägenhet.
11 §•
1 mom. Kan med utförandet av luftskyddsåtgärd, som nedan sägs, icke
utan äventyrande av luftskyddet anstå och betingar åtgärden icke oskälig
kostnad, må länsstyrelsen ålägga kommun:
att inom kommunens anläggningar och inrättningar vidtaga erforderliga
åtgärder för att varna personalen, då luftanfall hotar;
att verkställa sådana anordningar beträffande gatubelysningen, som erfordras
för att åstadkomma mörkläggning inom kommunen;
att i den mån så lämpligen kan ske genomföra nödiga skydds- och reservanordningar
för att säkerställa driften vid kommunens tekniska verk;
att vidtaga erforderliga skyddsanordningar för driftspersonalen vid nämnda
verk; samt
att sörja för utbildning och övning av sådan hos kommunen anställd
personal, som i följd av sin anställning är avsedd att fullgöra luftskyddstjänst.
Därjämte åligger det kommun att tillhandahålla lokaler för förvaring av
den för vederbörande luftskyddsområde avsedda gasskyddsmaterielen.
2 mom. Annan ägare eller innehavare av viss anläggning eller inrättning
än kommun må av Konungen åläggas att med avseende å driften vid an
-
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 274.
läggningen eller inrättningen vidtaga sådan åtgärd, som icke utan äventyrande
av luftskyddet kan anstå och icke för ägaren eller innehavaren medför
oskälig kostnad.
3 mom. Ägare eller innehavare av fastighet eller annan egendom, för
vilken luftskyddsplan uppgjorts, vare skyldig att anskaffa och underhålla
sådan brandredskap, som länsstyrelsen prövar erforderlig för fastighetens
eller egendomens behov.
14 §.
Den, som åsidosätter bestämmelse i 10 § eller åläggande, som meddelats
enligt 11 §, må av länsstyrelsen föreläggas lämpligt vite. Fullgöres ej åläggande,
som nyss är sagt, äger länsstyrelsen ock ombesörja åtgärden samt
uttaga kostnaden för densamma av den försumlige.
15 §.
Bryter någon mot föreskrift, som meddelats med stöd av 12 § första
stycket, eller mot stadgandet i 12 § andra stycket, straffes med dagsböter
eller fängelse i högst sex månader.
16 §.
Böter och vitén, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.
17 §.
Klagan över beslut, som enligt denna lag meddelas av länsstyrelse, må
föras hos Konungen i vederbörande statsdepartement i den ordning, som
för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är
bestämd.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 274.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg enten i statsrådet
å Stockholms slott dea 31 mars 1939
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorf, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,
Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, försvars- och finansdepartementen
anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Forslund,
fråga örn vissa ändringar i luftskyddslagen samt anför:
Inledning.
Förut denna dag har chefen för justitiedepartementet anmält fråga örn
allmän förfogandelagstiftning med mera, därvid Kungl. Maj.t beslutit inhämta
lagrådets utlåtande över upprättade förslag till allmän förfogandelag och lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 31 mars 1938 (nr 90) örn förfoganderätt
för luftskyddets behov. Sistnämnda lagförslag innefattar dels
av förslaget till allmän förfogandelag föranledda ändringar av 5 § 1 och 2
mom. samt 16 och 18 §§ lagen örn förfoganderätt för luftskyddets behov,
dels ock förslag att 20 § i samma lag måtte upphävas.
Förslaget beträffande nämnda 20 § har föranletts av en framställning den
16 december 1938 från luftskyddsinspektionen. Framställningen är grundad
å en av inspektionen upprättad promemoria angående skyldighet för kommuner
och enskilda att medverka vid luftskyddets förberedande. Däri har
föreslagits, att de bestämmelser, som för närvarande funnes upptagna i 20 §
luftskyddsförfogandelagen — vilken paragraf borde upphävas — skulle överflyttas
till luftskyddslagen, varjämte i sistnämnda lag vissa ändringar borde
vidtagas. Innan jag närmare redogör för luftskyddsinspektionens förslag,
anhåller jag att få lämna vissa uppgifter örn gällande författningsbestämmelser
m. m. rörande luftskydd.
Författningsbestämmelser m. m. rörande luftskydd.
Författningar i ämnet.
Gällande bestämmelser örn luftskydd återfinnas i luftskyddslagen den 11
juni 1937 (nr 504), lagen den 31 mars 1938 (nr 90) örn förfoganderätt
för luftskyddets behov samt luftskyddskungörelsen den 10 juni 1938 (nr
307). Till grund för de nämnda båda lagarna låg ett av den s. k. civila
luftskyddsutredningen den 21 december 1936 avgivet betänkande angående
det civila luftskyddet med förslag till luftskyddslag, innehållande stadganden
örn luftskyddets organisation samt allmänna bestämmelser örn luftskyddets
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Majlis proposition nr 274.
o
förberedande oell särskilda bestämmelser med avseende å krig och krigsfara
(statens offentliga utredningar 1936:57). I propositionen nr 211/1937 med
förslag till luftskyddslag upptogos närmare föreskrifter — utom angående
den allmänna luftskyddsorganisationen — endast om luftskyddets förberedande.
Därvid uttalades, att de stadganden, som ägde avseende å luftskyddstillstånd,
lämpligen syntes kunna, sammanförda till en särskild lag,
föreläggas riksdagen samtidigt med förslag till ändrad rekvisitions- och förfoganderättslagstiftning.
Ehuru ett i 12 § av luftskyddsutredningens lagförslag
upptaget stadgande örn åläggande för kommuner eller enskilda att
vidtaga vissa åtgärder icke direkt sammanhängde med bestämmelserna örn
luftskyddstillstånd, ansågs likväl lämpligt, att detta i den enskildes rättssfiir
mera ingripande stadgande upptoges i samband med de bestämmelser, som
hade avseende å krig och krigsfara. — Förslag till lag örn förfoganderätt
för luftskyddets behov, i vilket lagförslag i 20 § upptogos i sak samma
bestämmelser som i nyssnämnda 12 § i luftskyddsutredningens förslag, förelädes
1938 års riksdag (genom propositionen nr 4) i samband med förslag
till övriga rekvisitions- och förfoganderättslagar samt antogs av riksdagen.
— Luftskyddskungörelsen innehåller tillämpningsbestämmelser till luftskyddslagen
och lagen örn förfoganderätt för luftskyddets behov. I nämnda tre författningar
hava ändringar icke vidtagits.
I det närmast följande vill jag lämna en kortfattad redogörelse för författningarnas
innehåll, såvitt de hava avseende å luftskyddsåtgärderna samt
å kommuners och enskildas skyldighet att medverka vid luftskyddets förberedande.
tiuftskyddsåtgärderna samt deras planläggning
och utförande i fredstid.
Med luftskydd avses enligt 1 § luftskyddslagen åtgärder av icke militär
natur, vilka åsyfta att försvåra anfall från luften eller begränsa verkningarna
av sådant anfall. Beträffande arten av dessa åtgärder, de s. k. luftskyddsåtgärderna,
innehåller luftskyddslagen icke några närmare bestämmelser.
Av civila luftskyddsutredningens förut omnämnda betänkande framgår emellertid,
att till luftskyddsåtgärderna räknas bevakning mot och varning för luftanfall
(alarmering), åtgärder i syfte att försvåra fientliga flygares orientering,
i synnerhet mörkläggning, utrymning, vare sig för längre tid eller för kortare
tid vid omedelbart förestående fara, byggnadstekniska åtgärder, framför allt
anordnande av skyddsrum, anskaffande av individuella gasskyddsmedel,
främst gasmasker, samt säkerhets- och hjälptjänst i samband med flyganfall
(luftskyddstjänst) såsom ordningstjänst, brandtjänst, reparationstjänst, röjningstjänst
samt gasskydds- och sjukvårdstjänst. Vidare skiljes mellan
sådana luftskyddsåtgärder, som avse ett samhälle i dess helhet (allmänt
luftskydd), åtgärder beträffande särskilda anläggningar och företag (industriluftskydd)
samt åtgärder i övrigt för beredande av luftskydd, i främsta
rummet avseende bostads- och affärsfastiglieter (enskilt luftskydd).
Beträffande omfattningen av luftskyddets förberedande i fredstid uttalade
6
Kungl. May.ts proposition nr 274.
luftskyddsutredningen, att luftskyddsåtgärderna i stort vore sådana, att de
i händelse av fara ej alls eller allenast bristfälligt kunde genomföras, utan
att de blivit på förhand noggrant planlagda. Genomförandet av planlagda
åtgärder borde emellertid av ekonomiska skäl i allmänhet anstå till dess
omedelbar fara vore för handen, men måste delvis beträffande åtgärder, som
krävde längre tid för förberedelse, ske redan i fredstid. Avgörande för i vad
mån luftskyddet kunde i fredstid förberedas endast genom planläggning
eller örn därutöver erfordrades materialanskaffning eller andra särskilda åtgärder
vore således möjligheten att på få dagar bringa planerna till utförande.
En annan synpunkt av betydelse, då det gällde att avgöra, huruvida
luftskyddsåtgärder skulle vidtagas redan i fredstid, vore den allmänna
nytta — frånsett luftskyddet — som åtgärderna kunde medföra. I den mån
luftskyddsåtgärderna redan ur sociala synpunkter vore önskvärda, och så
vore icke sällan fallet, förelåge tydligen starkare skäl att realisera dem i
fredstid än eljest.
Vid redogörelsen för de olika luftskyddsåtgärderna angav luftskyddsutredningen,
i vad mån dessa borde komma till utförande redan i fredstid.
För civilbefolkningens alarmering krävdes bland annat sirener och i en del
orter särskilda till telefonnätet anknutna signalapparater, s. k. alarmeringscentraler.
Då denna materiel vore av så speciell beskaffenhet, att man icke
kunde räkna med att i händelse av krig eller krigsfara snabbt kunna tillgodose
behovet därav, borde den anskaffas redan i fredstid. För genomförandet
av belysningsinskränkning i ett samhälle erfordrades, allt efter de
lokala förhållandena, mer eller mindre omfattande förberedelser redan i
fredstid, och vad särskilt anginge den elektriska gatubelysningen, syntes en
omläggning av densammas manövrering på åtskilliga håll vara ett framträdande
önskemål eller måhända framstå såsom en nödvändighet. En sådan
åtgärd —- t. ex. övergång till centralmanövrering för tändning och släckning
— kunde jämväl innebära en modernisering och rationalisering av driften
samt på grund härav vara önskvärd även bortsett från dess betydelse för
luftskyddet. En dylik omläggning krävde otvivelaktigt avsevärd tid och
borde följaktligen ske i fredstid. Vidare syntes böra övervägas i vad mån
anskaffning av viss materiel, t. ex. färgade glas till de gatulyktor, som vore
avsedda att brinna, medan samhället vore mörklagt, måste ske redan i fredstid.
Beträffande skyddsrum, vilka i allmänhet förutsattes icke behöva planläggas
i samhällen med mindre än 5,000 innevånare, borde i första hand på
större orter inrättas skyddsrum för den lokala luftskyddsledningen (ledningscentraler)
och för den för luftskyddstjänst avsedda personalen (den s. k.
aktiva personalen). Det vore av särskild vikt, att beträffande angivna skyddsrum
— till vilka vore att hänföra även hjälpplatser för skadade — erforderliga
förstärkningsarbeten skedde redan i fredstid, så att lokalerna, även
örn landet hastigt och oförmodat skulle komma i krig, genast kunde disponeras
för luftskyddsändamål. Detsamma gällde i fråga örn personalen vid
särskilt viktiga anläggningar för samhällenas förseende med vatten, gas och
elektricitet. Vidtagande av tekniska skydds- och reservanordningar för själva
7
Kungl. Majus proposition nr 274.
driften vid berörda anläggningar torde ock, även om blott i begränsad utsträckning,
kunna sko i fredstid, nämligen i samband med förekommande
ombyggnads- och ändringsarbeten, vid vilka luftskyddssynpunkterna sålunda
borde beaktas. För luftskyddstjänstens genomförande erfordrades gasskyddsutrustning,
i främsta rummet gasmasker, för viss personal dessutom gasskyddskläder,
syrgasapparater av olika slag, gasspaningsmateriel m. m. Denna
utrustning måste i huvudsak anskaffas redan i fredstid. En utvidgad anskaffning
av brandmateriel vore jämväl ett framträdande önskemål, och denna
anskaffning borde i möjligaste mån ske redan i fredstid. Samma vore förhållandet
i fråga om sådana åtgärder, vilka avsåge att trygga vattentillgången
och vilkas utförande icke medförde större kostnad. I sistnämnda hänseende
borde särskilt beaktas, att alla åtgärder, som med hänsyn till luftskyddet
under fredstid vidtoges för brandredskapens främjande, komme det fredliga
brandskyddet tillgodo.
I den förutnämnda propositionen nr 211/1937 anförde föredragande departementschefen,
statsrådet Möller, bland annat, att — då våra större städer
samt viktigaste industrianläggningar och kraftverk i allmänhet knappast
kunde påräkna skydd av luftvärn — luftskyddsatgärderna, i allt fall da det
gällde planläggningen av desamma, icke finge alltför starkt begränsas. A
andra sidan borde luftskyddet självfallet icke anordnas så, att samhället i
fredstid underginge en mer eller mindre fullständig militarisering eller att
kostnaden för luftskyddsåtgärderna komme att utgöra en hämsko på den
fredliga utvecklingen och de sociala framstegen. Ur anförda synpunkter
syntes utredningens förslag i stort sett innefatta en efter svenska förhallanden
väl avvägd lösning av luftskyddsfrågan.
Luftskyddsutredningens ståndpunkt angående arten av de olika luftskyddsåtgärderna
och omfattningen i stort av luftskyddets förberedande i
fredstid synes hava godtagits av statsmakterna genom riksdagens beslut i
anledning av den nyssnämnda propositionen nr 211/1937 ävensom propositionen
nr 212 till 1937 års riksdag angående anslag till civilt luftskydd.
Skyldighet för kommuner och enskilda
att medverka vid luftskyddsarbetet;
fördelningen av kostnaderna för detsamma.
Luftskyddsutredningen framhöll, att staten borde åtaga sig ledningen av
luftskyddet och ansvaret för dess genomförande samt att kostnaderna för
luftskyddet såsom allmän princip borde bestridas av staten. Emellertid
erfordrades medverkan av såväl kommuner som enskilda, och från den av
luftskyddsutredningen angivna allmänna regeln angående kostnadsfördelningen
måste, bortsett från förhållandena vid krig och krigsfara, tämligen
vittgående undantag göras, vilka vore betingade såväl av lämplighetsliänsyn
som av statsfinansiella skäl. En gradering av åtgärderna borde ske dels
med hänsyn till behovet, så att staten i första hand bekostade det, varav
behovet vore mest trängande, och dels med hänsyn till den synpunkten,
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 274.
att vissa kostnader på grund av deras nära samband med kommunala förvaltningsgrenar
och enskildas intresse rimligen borde stanna å kommuner
och enskilda. Enligt utredningen skulle sålunda staten bekosta 1) organisationen,
dock med skyldighet för kommuner och enskilda att biträda vid
luftskyddets planläggning, 2) yttre alarmeringsanordningar, 3) gasskyddsutrustning
för den aktiva personalen, 4) förvaring, kontroll och underhåll
av gasskyddsmateriel, 5) utbildning av personal för luftskyddets ledning och
av instruktörer samt — genom understöd åt frivillig luftskyddsverksamhet
— i viss mån även av annan personal, samt 6) anordnande av skyddsrum i
vissa statens fastigheter. Därjämte föreslog utredningen —- som ansåg, att
beträffande nybyggnader inom ur luftskyddssynpunkt mera utsatta områden
erforderliga byggnadstekniska luftskyddsåtgärder borde göras obligatoriska —
att staten borde bidraga med 2/3 av kostnaderna för vissa av kommunerna
i befintliga fastigheter anordnade skyddsrum, i främsta rummet sådana för
den lokala luftskyddsledningen och annan aktiv personal samt hjälpplatser
och, i den mån anslagen lämnade tillgång därtill, offentliga skyddsrum (avsedda
för allmänheten å platser med livlig trafik). Utredningen föreslog
däremot icke anslag av statsmedel till åtgärder för mörkläggningens förberedande,
brandredskapens förbättrande eller inrättande av skyddsrum i enskilda
fastigheter utan förutsatte att dessa åtgärder skulle vidtagas och bekostas
av kommuner och enskilda. Något tvång att medverka vid luftskyddets
förberedelse i fredstid föreslogs dock i allmänhet icke. Yad särskilt
anginge kommunerna förutsatte luftskyddsutredningen, att dessa skulle finna
med sitt intresse förenligt att efter råd och lägenhet medverka på de områden,
varest staten icke bidroge, d. v. s. huvudsakligen sådana, vilka sammanhängde
med den kommunala förvaltningen. För vissa fall ansåg emellertid
luftskyddsutredningen det vara nödvändigt att stadga skyldighet för
kommuner och enskilda att medverka vid luftskyddets förberedande, nämligen
— bortsett från skyldigheten att tåla åtgärd, som icke medförde
kostnad eller olägenhet — dels i fråga örn planläggningen, dels beträffande
vissa särskilt betydelsefulla åtgärder med avseende å driften vid kommunala
eller enskilda tekniska verk, t. ex. elektricitetsverk, dels ock slutligen beträffande
anordnande av skyddsrum i nybyggnader inom mer utsatta områden.
Angående skyldigheten att medverka vid planläggningen anförde luftskyddsutredningen
(betänkandet sid. 94):
Sådan skyldighet torde böra åläggas icke blott kommunerna utan även
enskilda ägare eller innehavare av anläggning, inrättning, fastighet eller annan
egendom, som beröres av planläggningen. Skyldigheten att medverka vid
planläggningen bör tydligen begränsas till åtgärder, som beröra myndigheten
eller egendomen i fråga. Medverkan bör däremot icke vara inskränkt
till lämnande av upplysningar, utan bör innefatta skyldighet att efter luftskyddschefens
anvisningar uppgöra plan för luftskyddet med därtill hörande
eventuella ritningar och beräkningar, vilken plan sedan granskas av luftskyddschefen.
Någon ersättning för denna medverkan torde icke böra utgå,
även örn vissa kostnader skulle föranledas därav.
Kungl. Majlis proposition nr 274.
9
I annat sammanhang framhöll luftskyddsutredningen vidare, att teknisk
sakkunskap kunde vara erforderlig för planläggningen av byggnadstekniska
luftskyddsåtgärder och att vederbörande samhällen för sådant ändamål torde
få anlita den sakkunskap, som representerades av stadsarkitekter, stadsingenjörer
och andra tekniskt förfarna kommunala tjänstemän.
I fråga örn skyldigheten att underkasta sig åtgärder framhöll luftskyddsutredningen
(betänkandet sid. 134):
Såsom framgår av det föregående böra vissa luftskyddsåtgärder utföras
redan i fredstid. Det kan t. ex. ifrågakomma att uppställa sirener eller i
allt fall anordna uppställningsplatser och framdraga ledningar till desamma.
För sådant ändamål böra kunna utväljas de härför mest lämpade byggnaderna.
Örn såsom av utredningen föreslagits sirenernas uppställande bekostas
av staten, torde i allmänhet någon olägenhet av åtgärden i fråga icke
uppkomma för byggnadens ägare eller innehavare. Denne bör under sådana
omständigheter icke kunna förhindra sirenernas uppställande på den av
luftskyddschefen utsedda platsen.
I enlighet med det anförda upptog luftskyddsutredningen i sitt förslag
till luftskyddslag under 11 § dels i paragrafens första stycke ett stadgande,
att det ålåge kommun att lämna erforderligt biträde vid planläggningen av
luftskyddet i vad denna berörde kommunen, dels ock i andra stycket ett
stadgande, att ägare eller innehavare av anläggning, inrättning, fastighet eller
annan egendom, som berördes av luftskyddets planläggning, vore skyldig att
därvid lämna erforderligt biträde ävensom att underkasta sig utförandet av
åtgärd för beredande av luftskydd, som för honom icke medförde kostnad
eller olägenhet.
Beträffande möjligheten för obligatoriskt genomförande i fredstid på
kommuners och enskildas bekostnad av vissa åtgärder med avseende å
driften vid kommunala verk eller motsvarande anläggningar, som tillhörde
enskilda, framhöll luftskyddsutredningen såsom förut antytts, att kostnaden
för sådana åtgärder på grund av åtgärdernas nära samband med kommunala
förvaltningsgrenar och enskildas intressen borde stanna på vederbörande
kommun eller företag. Sådana åtgärder — t. ex. övergång till centralmanövrering
av den elektriska gatubelysningen — kunde, såsom ock redan
tidigare anförts, vara av den beskaffenhet, att desamma icke endast vore av
stor betydelse för luftskyddet utan även innebära en modernisering eller
rationalisering av driften eller te sig önskvärda ur andra synpunkter, samtidigt
som de kunde genomföras under loppet av flera år. Stundom vore
kostnaden för åtgärden ringa i förhållande till åtgärdens betydelse för luftskyddet.
Under sådana förhållanden ansåge utredningen det rimligt, att viss
möjlighet bereddes att ålägga ägare till en dylik anläggning att vidtaga åtgärden
i fråga. Utredningen föreslog därför, att, därest åtgärd avseende
driften vid kommunal eller enskild anläggning eller inrättning funnes vara
av sådan vikt, att med dess vidtagande icke kunde utan äventyrande av
luftskyddet anstå, Konungen skulle kunna ålägga ägaren eller innehavaren
av anläggningen eller inrättningen att vidtaga åtgärden, därest denna icke
för honom medförde oskälig kostnad. Någon närmare beskrivning av dessa
10
Kungl. Majus proposition nr 274.
åtgärder syntes utredningen icke vara erforderlig, utan torde det få ankomma
på Konungen att vid meddelande av beslut i dylika frågor beakta
samtliga förekommande omständigheter. Ifrågavarande stadgande återfanns
i utredningens förslag till luftskyddslag i 12 §.
Mot den av luftskyddsutredningen intagna ståndpunkten angående fördelningen
av kostnaderna för luftskyddet oell skyldigheten för kommuner
och enskilda att medverka vid luftskyddets förberedande hava statsmakterna
icke haft något att erinra, bortsett dock från skyldigheten att åtaga sig förvaringen
av den för krigsbruk avsedda gasskyddsmaterielen, vilken skyldighet
enligt propositionen angående anslag till luftskyddet förutsatt skola åvila
kommunerna. I propositionen till luftskyddslag framhöll sålunda föredragande
departementschefen, att det i princip borde åligga staten att bestrida
de med luftskyddets genomförande förbundna kostnaderna men att
från denna princip dock måste göras ganska vittgående undantag. Härom
yttrade föredragande departementschefen, statsrådet Möller, (prop. nr 211/
1937, sid. 18 och 36):
Dessa av praktiskt-organisatoriska och statsfinansiella hänsyn föranledda
modifikationer torde icke kunna undgås, i varje fall örn ett effektivt luftskydd
skall kunna åstadkommas inom något så när rimlig tid. Däremot kan jag
icke förorda en sådan utvidgning av kommunernas bidragsplikt, att denna
kommer att omfatta även bekostande av alarmerings- och gasskyddsmateriel.
Staten torde under alla omständigheter böra omhänderha anskaffningen av
dylik materiel och detsamma gäller beträffande exempelvis uppsättande av
alarmeringsanordningar, vilka torde få anslutas till telegrafverkets ledningsnät.
Afl staten under sådana omständigheter skulle av kommunerna förbehålla
sig ersättning för materielen synes icke böra ifrågakomma. Spörsmålet
om statens bidrag till inrättande av skyddsrum är väsentligen en fråga örn
statens förmåga att lämna dylika bidrag. Av statsfinansiella skäl torde det
icke vara möjligt, att i detta avseende gå längre än utredningen föreslagit.
Vid planläggningen kräves medverkan av kommuner och enskilda. Därav
föranledes mången gång tidsförlust och stundom även direkta kostnader.
Vid planläggningen av luftskyddsåtgärder, som beröra kommunala verk,
industriföretag, varuhus m. m., kan den kostnad, som planläggningsarbetet
motsvarar — vare sig detta utföres av företagets personal eller ej — uppgå
till belopp, som visserligen relativt sett äro små men i och för sig icke
alldeles obetydliga. I likhet med civila luftskyddsutredningen anser jag, att
dessa kostnader böra bestridas av vederbörande kommuner och enskilda
företag eller personer. Det skulle vara föga tilltalande örn dessa, i vilkas
intresse planläggningen i allmänhet sker, skulle kunna påkalla ersättning av
staten för densamma, måhända med belopp, som vore svåra eller omöjliga
att kontrollera. Om jag sålunda i denna del är i sak ense med civila luftskyddsutredningen,
finner jag, i likhet med vad yttranden över förslaget
giva vid handen, den av utredningen föreslagna 11 § vara i behov av en
förtydligande omredigering. Sålunda torde vara lämpligt att i olika paragrafer
behandla dels skyldighet att biträda vid planläggningen och dels
skyldighet att underkasta sig vissa åtgärder. Därest lagen i förra hänseendet
uttryckligen ålägger en skyldighet men icke nämner någonting örn ersättning,
lär det vara uppenbart, att ersättning ej kommer i fråga. Stadgandet
örn kommunens skyldighet att lämna biträde vid planläggningen torde kunna
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 274.
förtydligas på det sätt, att skyldigheten hänföres till planläggningen av
luftskyddet inom kommunen. Därigenom kommer kommunen att svara för
erforderligt biträde, i den mån sådant icke kan erhållas av enskilda, d. v. s.
kommunen kommer att medverka vid planläggningen av det luftskydd, som
rör samhället i dess helhet (det s. k. allmänna luftskyddet). Då denna medverkan
i största utsträckning lär kunna ske genom den av kommunen bekostade
polisen, torde skyldigheten näppeligen kunna bli betungande.
Den av luftskyddsutredningen föreslagna skyldigheten för ägare eller
innehavare av anläggning, inrättning, fastighet eller annan egendom, som
beröres av luftskyddets planläggning, att underkasta sig utförandet av åtgärd
för beredande av luftskydd är begränsad till sådana åtgärder, som icke
medföra kostnad eller olägenhet för vederbörande. Såsom exempel på dylika
åtgärder namnes uppställandet av sirener på statens bekostnad. Aven örn
man vid stadgandets tillämpning icke tager i betraktande hur ringa olägenhet
som helst, kunna måhända de resultat, som med stadgandets hjälp
kunna vinnas utöver vad som genom frivillig överenskommelse kan uppnås,
komma att visa sig otillräckliga. En utvidgning av stadgandet, såsom från
flera håll ifrågasatts, kan därför tänkas bliva behövlig.
Det vid propositionen fogade lagförslaget upptog i enlighet härmed dels
i 10 § första stycket ett stadgande, att det ålåge kommun att lämna erforderligt
biträde vid planläggningen av luftskyddet inom kommunen, dels i
10 § andra stycket ett stadgande, enligt vilket ägare eller innehavare av
anläggning, inrättning, fastighet eller annan egendom, som berördes av luftskyddets
planläggning, vore skyldig att därvid lämna erforderligt biträde,
dels ock i 11 § ett stadgande att ägare eller innehavare av egendom, som
avsåges i 10 § andra stycket, vore pliktig att med avseende å egendomen
tåla åtgärd, som av länsstyrelsen prövades erforderlig för beredande av luftskydd
och som för honom icke medförde kostnad eller olägenhet.
Ifrågavarande stadganden hava oförändrade influtit i luftskyddslagen. Till
stadgandenas efterlevnad har i 14 § föreskrivits, att den, som undandrager
sig åliggande, varom stadgas i 10 §, eller motsätter sig åtgärd, som han
enligt 11 § är skyldig tåla, må av länsstyrelsen föreläggas lämpligt vite.
Såsom förut omnämnts innehöll det vid propositionen nr 211/1937 fogade
förslaget till luftskyddslag icke något mot 12 § i luftskyddsutredningens
lagförslag svarande stadgande örn åläggande för kommuner eller enskilda
att vidtaga vissa åtgärder. Bestämmelser härom upptogos i stället i 20 §
lagen örn förfoganderätt för luftskyddets behov — luftskyddsförfogandelagen —
vilken lag till huvudsaklig del endast har avseende å förhållandena vid luftskyddstillstånd.
Enligt berörda paragraf må, ändå att luftskyddstillstånd
icke är rådande, Konungen ålägga ägare eller innehavare av viss anläggning
att med avseende å driften vid anläggningen vidtaga åtgärd, som icke utan
äventyrande av luftskyddet kan anstå och icke för ägaren eller innehavaren
medför oskiilig kostnad. Underlåter någon att ställa sig sådant åläggande
till efterrättelse, äger Konungen förelägga vite; Konungen må ock låta ombesörja
åtgärden, och skall för sådan händelse vad i 4 § 2 mom. luftskyddsförfogandelagen
är stadgat om uttagande av kostnad äga motsvarande tillämpning.
Sistnämnda lagrum innehåller, att vid underlätet vidtagande av vissa
i 1 mom. av paragrafen omförmälda åtgärder kostnaden därför, efter prov
-
12
Kungl. Majus proposition nr 274.
ning av domstol, må uttagas av den försumlige, i den mån lian icke på
grund av stadgande i förfogandelagen eller eljest är berättigad till ersättning
för åtgärden.
I propositionen nr 4/1938 med förslag till luftskyddsförfogandelag anförde
föredragande departementschefen, statsrådet Möller, beträffande ifrågavarande
bestämmelser i 20 § (sid. 37):
Enligt 11 § luftskyddslagen — motsvarande 11 § andra stycket i utredningens
förslag — är ägare eller innehavare av anläggning, inrättning, fastighet
eller annan egendom, som beröres av luftskyddets planläggning, pliktig
att med. avseende å egendomen tåla åtgärd, som av länsstyrelsen prövas
erforderlig för beredande av luftskydd och som för honom icke medför
kostnad eller olägenhet. Såsom exempel på åtgärder, som avses med stadgandet,
namnes i motiven uppsättande av sirene!- på statens bekostnad.
Beträffande genomförande i fredstid av andra luftskyddsåtgärder än som
avses i nyssnämnda stadgande — d. v. s. sådana, som för kommuner eller
enskilda medföra kostnad eller olägenhet — har icke upptagits någon allmän
bestämmelse i luftskyddslagen (frånsett vad som kan innefattas i skyldigheten
att enligt 10 § lämna biträde vid planläggningen). Ej heller utredningens
förslag upptog något allmänt stadgande i detta hänseende. Nu
förevarande paragraf innefattar en specialbestämmelse beträffande särskilt
viktiga åtgärder avseende driften vid kommunala eller enskilda anläggningar.
Vissa av de erinringar, som i yttranden framförts mot ifrågavarande paragraf,
torde syfta till en sådan generalisering av densamma, att den komme att
utfylla den antydda bristen på en allmän bestämmelse örn genomförande i
fredstid av mera kostsamma och i enskildas rättssfär ingripande luftskyddsåtgärder.
Det må också medgivas, att från en mera teoretisk eller systematisk
synpunkt ett dylikt stadgande kan synas motiverat. Att utredningen icke i
sitt förslag medtagit någon allmän bestämmelse av denna innebörd torde ha
sin grund däri, att staten enligt utredningens mening icke kan anslå medel
till bekostande av dylika åtgärder. Utredningen har under sådana förhållanden
nöjt sig med en bestämmelse örn vad den ansett kunna påläggas kommuner
och enskilda utan ekonomisk medverkan från statens sida. Utredningens
förslag beträffande kostnaderna för luftskyddet har numera i princip
godtagits av statsmakterna. Detta utesluter givetvis icke, att i framtiden
anslag av statsmedel kunna visa sig nödvändiga för andra ändamål än de,
varmed utredningen räknat, således även för gäldande av ersättning åt
kommuner eller enskilda, som bliva lidande genom särskilda luftskyddsåtgärder.
I den mån medel finnas tillgängliga för sådant ändamål, torde
man emellertid kunna förvänta, att frivillig överenskommelse örn åtgärdernas
genomförande skall kunna träffas, och det synes under sådana förhållanden
obehövligt att — åtminstone för närvarande — belasta lagstiftningen med
bestämmelser härutinnan. En utvidgning av förevarande stadgande i den
riktningen, att ägare eller innehavare av de anläggningar och inrättningar,
varom här är fråga, åläggas vidsträcktare skyldigheter utan rätt till motsvarande
ersättning anser jag mig icke kunna förorda. Att fastställa någon
absolut eller relativ kostnadsgräns för de skyldigheter, stadgandet innebär,
torde icke låta sig göra, utan man lär i detta hänseende fA nöja sig med
den av utredningen föreslagna begränsningen, att åtgärden icke skall få
medföra oskälig kostnad. Genom att beslutanderätten anförtros åt Kungl.
Maj:t torde, erforderliga garantier vinnas såväl för en grundlig utredning,
genom remisser och annorledes, av ärenden av hithörande slag som för en
väl avvägd rättstillämpning.
Kungl. Majlis proposition nr 274.
13
Luftskyddsinspektionens promemoria med lagförslag
samt däröver avgivna yttranden.
LuftsJcyddsinspeJctionen har såsom förut nämnts den 16 december 1938 överlämnat
en inom inspektionen upprättad promemoria angående skyldighet för
kommuner och enskilda att medverka vid luftskyddets förberedande jämte
utkast till dels lag örn ändrad lydelse av 10, 11 och 14 §§ luftskyddslagen,
dels ock lag örn upphävande av 20 § lagen örn förfoganderätt för luftskyddets
behov. Nämnda lagutkast torde såsom bilagor (Bilagor B och C) få fogas
vid statsrådsprotokollet i detta ärende.
Sedan luftskyddsinspektionen i promemorian lämnat en redogörelse för
gällande bestämmelser örn skyldighet för kommuner och enskilda att medverka
vid luftskyddets förberedande i fredstid — vilken redogörelse i huvudsak
överensstämmer med den i det föregående lämnade — har inspektionen
anfört följande:
Kommuns direkta åliggande i förevarande hänseende inskränker sig till
den i 10 § luftskyddslagen stadgade skyldigheten att lämna erforderligt biträde
vid planläggningen av luftskyddet inom kommunen. De skyldigheter,
som sålunda ålagts kommunerna, motsvara ingalunda omfattningen av den
verksamhet från deras sida, som de, i enlighet med vad statsmakterna förutsatt,
frivilligt böra åtaga sig. Denna brist på uttryckliga bestämmelser ifråga
örn kommunernas skyldigheter sammanhänger otvivelaktigt med den försiktighet,
som präglar luftskyddsutredningens förslag och statsmakternas
beslut på detta område. Det har uppenbarligen ansetts lämpligt att till en
början iakttaga återhållsamhet i fråga örn detaljbestämmelser för att man
framdeles, när praktiska erfarenheter från planläggnings- och förberedelsearbetet
i övrigt vunnits, skulle hava friare händer. Följden har emellertid
blivit, att på många punkter stor oklarhet råder örn kommunernas skyldighet
att medverka vid luftskyddets förberedande i fredstid och örn den rätta fördelningen
av kostnaderna mellan stat och kommun. En från svenska stadsförbundets
sida på sin tid över förslaget till luftskyddslag framställd anmärkning
på förslagets bristande klarhet i fråga örn kommunernas ekonomiska
förpliktelser har också under den tid som gått vunnit i styrka. Saknaden
av uttryckliga lagbestämmelser har i åtskilliga fall framkallat villrådighet
hos de anslagsbeviljande kommunala organen, och denna brist har
otvivelaktigt visat sig utgöra ett svårt hinder för ett ändamålsenligt förberedande
av luftskyddet inom många av våra viktigare luftskyddsorter.
Ehuru kommunerna över lag visat förståelse för luftskyddet och dess förberedande,
har sålunda bristen på närmare bestämmelser i fråga örn kommunernas
åligganden på vissa håll ansetts utgöra hinder för kommunernas
medverkan, på sätt som förutsatts, eller för beviljande av de anslag, som
vederbörande luftskyddsmyndigheter för olika ändamål begärt. Förberedelsearbetet
har sålunda blivit lidande på de svävande bestämmelserna, och de
för organiserandet av luftskyddet ansvariga myndigheterna hava hämmats i
sitt arbete. Det synes därför angeläget, att en lagstiftning inom den snaraste
framtiden kommer till stånd, som så klart som möjligt utsäger, vilka skyldigheter
som åvila kommunerna i fråga örn luftskyddets förberedande. De
hittills under förberedelsearbetets gång vunna praktiska erfarenheterna hava
jämväl ådagalagt behovet av att stadga skyldighet för ägare eller innehavare
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 274.
av fastighet eller annan egendom att sörja för viss irr luftskyddets synpunkt
nödig brandberedskap med avseende å fastigheten eller egendomen.
I samband med att kommunernas och enskildas skyldighet att medverka
vid luftskyddets förberedande blir föremål för en mera utförlig lagstiftning,
synes lämpligt, att erforderliga bestämmelser å förevarande område sammanföras
i luftskyddslagen, varest eljest bestämmelserna i fråga örn luftskyddets
förberedande i fredstid erhållit sin plats. Bestämmelserna i 20 § luftskyddsförfogandelagen
—- vilka bestämmelser i första hand hava avseende å fredstid
— torde därför böra överflyttas till luftskyddslagen och nämnda lagrum
således upphävas.
Över luftskyddsinspektionens promemoria hava i anledning av remiss
yttranden avgivits av Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser, svenska
stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, chefen för försvarsstaben
samt Sveriges fastighetsägareförbund. Överståthållarämbetet bär bifogat
yttranden från Stockholms stadsfullmäktige och luftskyddschefen i Stockholm.
Genom länsstyrelserna har vissa kommuner beretts tillfälle att avgiva
yttranden. Av denna rätt har ett stort antal kommuner begagnat sig.
Några länsstyrelser hava även berett försvarsassistenten vid länsstyrelsen,
luftskyddschefer, magistrater och kommunalborgmästare tillfälle att yttra sig
i ärendet. De till länsstyrelserna inkomna yttrandena hava bifogats deras
utlåtanden eller däri refererats.
I det övervägande flertalet yttranden har luftskyddsinspektionens förslag
i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran. I ett
antal yttranden förordas ytterligare förtydliganden eller tillägg. Sålunda
uttala stadsfullmäktige i Hälsingborg, att vid det slutliga utformandet av
förevarande ändringsbestämmelser största möjliga klarhet borde åvägabringas
i fråga örn kommunernas förpliktelser och principen, att luftskyddsåtgärderna
skulle bekostats av staten, tillämpas strängare än som skett i
föreliggande lagförslag. — Stadsfullmäktige i Borås och Skellefteå finna önskvärt,
att de föreslagna bestämmelserna måtte givas sådan detaljutformning,
att kommunernas förpliktelser än tydligare angåves och begränsades. —
Stadsfullmäktige i Norrtälje och Vaxholm anse, att klarare bestämmelser
borde meddelas rörande innebörden av den i luftskyddsutredningens betänkande
angivna principen, att luftskyddets organisation skulle bekostas av
staten. Detta vore angeläget särskilt med hänsyn till frågan, örn luftskyddschef
vore berättigad till avlöning, med vilket belopp denna i så fall skulle utgå
samt örn den skulle bestridas av staten eller kommun. — Försvarsassistenten
vid länsstyrelsen i Malmöhus län påpekar, att ändringsförslaget innebure förtydligande
av de bestämmelser, som gällde kommunerna, medan stadgandena
örn enskildas skyldighet att medverka vid luftskyddets förberedande bibehållits
oförändrade och sålunda alltjämt vore oklara. Då förberedandet av
industriluftskyddet och det enskilda luftskyddet vore av mycket stor vikt,
borde påtalade brist i förslaget undanröjas. Liknande synpunkter anföras
av länsstyrelsen i Gävleborgs län. — Chefen för försvarsstaben tillstyrker
ändringsförslaget men finner det böra övervägas, örn icke ytterligare vissa
15
Kungl. Majus proposition nr 274.
detaljbestämmelser, särskilt angående sjukvårdsmateriel, mörkläggning och
skyddsrum, borde för att effektivisera luftskyddet inrymmas i luftskyddslagen.
Svenska stadsförbundet förklarar, att dess vid tillkomsten av gällande
luftskyddslag framförda krav på att kommunerna skulle tillförsäkras ett kompetent
bedömande av förevarande ärenden syntes genom de nu föreslagna
ändringarna i lagen bliva i huvudsak tillgodosett. Det vore emellertid önskvärt,
att med den föreslagna anordningen också fortlöpande kombinerades
åtgärder av mera konsulterande innebörd, tillkomna i samarbete mellan luftskyddsinspektionen
och sakkunniga kommunala organ. Förbundet framhåller
vidare, att lagstiftningen vore bristfällig, i vad den avsåge luftskyddsnämnderna,
samt anför härom följande:
Lagen ger kommunerna möjlighet att tillsätta en luftskyddsnämnd. Men i
avseende å nämndens verksamhet och kompetensområde saknas alla direktiv.
Särskilt vore det av vikt att få lyftskyddschefens ställning gentemot nämnden
klarlagd. Yiktigt synes vara att frågor örn de obligatoriska ekonomiska förpliktelserna
för kommunerna på ett tidigt stadium komma under övervägande
i luftskyddsnämnden. Medan i gällande polislagstiftning polisnämndens
befogenheter äro klart angivna, lämnar luftskyddslagen icke motsvarande upplysningar
örn luftskyddsnämnds befogenhet. I sitt yttrande över luftskyddsutredningens
förslag framhöll förbundet, att luftskyddsnämnden borde tillerkännas
en mera tillfredsställande ställning och att en verklig initiativrätt
borde lagligen tillerkännas nämnden. Även för detta vid luftskyddslagens
tillkomst obeaktade önskemål vill styrelsen ännu en gång påkalla uppmärksamhet.
Förbundets yttrande åberopas av stadsfullmäktige i Södertälje. Även länsstyrelsen
i Västmanlands län anser nödvändigt, att luftskyddsnämndens ställning
närmare klarlades. Enligt länsstyrelsens mening borde nämndens uppgifter
vara dels att tillse, att erforderliga förberedelser i fredstid bomme till
utförande, och att, där luftskyddschef i detta avseende bruste, söka få rättelse
till stånd, samt att vid fortsatt uraktlåtenhet göra framställning hos länsstyrelsen,
dels ock att granska sådana luftskyddschefs förslag till åtgärder, vilkas
genomförande tarvade anslag från kommunen, och tillika med eget yttrande
föredraga desamma för beviljande kommunal myndighet. — Stadsfullmäktige i
Lund uttala, att, då ändringsförslaget innebure utökning av kommunernas
åligganden, det syntes önskvärt, att luftskyddsnämnderna erhölle motsvarande
ökad befogenhet. Sålunda borde nämnderna tillerkännas rätt att kontrollera
liela det luftskyddsarbete, som utfördes för av kommunerna anslagna medel.
Förslagen avstyrkas av stadsfullmäktige i Karlshamn, då luftskyddet
syntes fullmäktige vara en statens angelägenhet, och av kommunalfullmäktige
i Lycksele utan motivering. —- Drätselkammaren i Filipstad förklarar,
att anledning saknades att vidtaga de av luftskyddsinspektionen föreslagna
ändringarna i luftskyddslagen, i synnerhet som dessa skulle resultera
i att en kommun kunde åsamkas avsevärda kostnader för luftskyddets förberedande
utan att kommunen hade möjlighet att utöva någon bestämmanderätt
för att hålla utgifterna för ändamålet inom ramen för kommunens ekonomiska
bärkraft. — I princip avstyrkande äro även yttranden av drätselkammaren
i Karlstad samt kommunalfullmäktige i Dalarö, Virserum och Vilhel
-
16
Departements
chefen.
Kungl. Majus proposition nr 274.
mina, i vilka yttranden uttalas, att samtliga kostnader för luftskyddets förberedande
borde bestridas av staten. — Stadsfullmäktige i Ystad anse, att
principen örn statens skyldighet att i fredstid sätta landet i försvarsberedskap
borde innebära, att de ekonomiska uppoffringar, som i lagförslaget ålades
kommunerna, i stället borde gäldas av staten. Fullmäktige förklara sig därför
kunna tillstyrka den föreslagna lagändringen endast under förutsättning, att
staten åtoge sig de ekonomiska förpliktelserna i anledning av densamma
utöver vad som vore att hänföra till lämnande av erforderligt biträde åt
luftskyddschefen. — Stadsfullmäktige i Vimmerby slutligen föreslå sådana
tillägg till och ändringar i de av luftskyddsinspektionen föreslagna bestämmelserna,
att kommun skulle i stor utsträckning få ersättning av staten förde
kostnader, som hänförde sig till luftskyddets planläggning och till anordnande
av alla slags skyddsrum, samt att utförandet i fredstid av planlagda luftskyddsåtgärder,
som krävde anslag från kommunen, skulle vara helt beroende
av denna.
I samband med ändringar i lagen örn förfoganderätt för luftskyddets behov,
vilka föranledas av det inom justitiedepartementet utarbetade förslaget till
allmän förfogandelag, har i enlighet med mitt tillstyrkande såsom förut nämnts
framlagts förslag, att 20 § i förstnämnda lag skall upphävas. Paragrafen innehåller
dels bestämmelser örn rätt för Konungen att, ändå att luftskyddstillstånd
ej är rådande, ålägga ägare eller innehavare — såväl kommuner som enskilda
— av viss anläggning att med avseende å driften vid anläggningen vidtaga
sådan åtgärd, som icke utan äventyrande av luftskyddet kan anstå och icke
för ägaren eller innehavaren medför oskälig kostnad, dels ock vissa stadganden
rörande påföljderna av underlåtenhet att ställa sig sådant åläggande till efterrättelse.
Ehuru luftskyddsförfattningarna varit gällande blott kort tid, har det
visat sig, att de däri upptagna, tämligen kortfattade och allmänt hållna bestämmelserna
på vissa punkter tarva förtydliganden och jämväl tillägg. På sätt
luftskyddsinspektionen anfört synes så vara fallet bland annat beträffande
nyssnämnda 20 § i luftskyddsförfogandelagen. Ett ändamålsenligt förberedande
av luftskyddet har nämligen, uppenbarligen på grund av otydligheter
i gällande bestämmelser, stött på motstånd hos de kommunala myndigheterna
inom åtskilliga av våra viktigaste luftskyddsorter. I enlighet med
inspektionens förslag torde de mera utförliga bestämmelser, som härutinnan
äro erforderliga, lämpligen böra upptagas i luftskyddslagen — 11 § — varav
följer, att 20 § i luftskyddsförfogandelagen måste upphävas.
I samband med att i luftskyddslagen upptagas bestämmelser av angivna
innehåll, vilka med vissa undantag i huvudsak överensstämma med förslag
av luftskyddsinspektionen, synas av samma skäl som nyss anförts beträffande
20 § luftskyddsförfogandelagen i enlighet med inspektionens i flertalet remissyttranden
tillstyrkta förslag ett förtydligande böra ske av stadgandena i 10 §
första stycket luftskyddslagen rörande skyldighet för kommun att biträda
vid planläggningen av luftskyddet. Därjämte torde i lagen böra stadgas skyldighet
för ägare eller innehavare av fastighet eller annan egendom, för vilken
Kungl. Majus proposition nr 274. 17
luftskyddsplan uppgjorts, att anskaffa och underhålla sådan brandredskap för
fastighetens eller egendomens behov, som länsstyrelsen prövar erforderlig.
Närmare redogörelse för luftskyddsinspektionens förslag till ändringar av
10, 11 och 14 §§ luftskyddslagen, däröver avgivna yttranden samt departementsförslaget
i ämnet lämnas i det följande. Redan i förevarande sammanhang
anser jag mig emellertid böra framhålla, att de uppgifter, som i berörda
paragrafer åläggas kommuner och enskilda, böra bekostas av dem utan bidrag
av statsverket. För andra uppgifter än de sålunda angivna torde, i den måll
Konungen anser dem böra fullgöras samt kommuner eller enskilda icke frivilligt
åtaga sig ekonomiskt ansvar därför, staten böra intill dess annorlunda
bestämmes gälda kostnaderna. Med anledning av vad i några yttranden
anförts angående arvode för uppdraget att vara luftskyddschef vill jag erinra,
att nämnda uppdrag, där det ej, såsom i regel är fallet, är ett tjänsteuppdrag
för polischef eller annan polisman, synes böra hava karaktären av ett medborgerligt
förtroendeuppdrag, för vilket arvode åtminstone för närvarande
icke bör utgå. Tillräcklig anledning synes mig icke föreligga, att, såsom i
några yttranden ifrågasatts, i förevarande sammanhang göra ändring i eller
tillägg till de i luftskyddslagen upptagna bestämmelserna rörande luftskyddsnämnd.
Såsom framgår i det följande har jag för avsikt att föreslå jämväl vissa
formella ändringar i 15 och 16 §§ ävensom tillägg av en ny paragraf, betecknad
16 a §.
Jag övergår nu till en närmare redogörelse för av mig ifrågasatta ändringar
i luftskyddslagen.
Departementsförslaget till lag’ om ändring i vissa delar
av lnftskyddslagen.
10 §.
Luftskyddsinspektionen.
Luftskyadsinspektionen har framhållit, att olika meningar gjort sig gällande
angående tolkningen av stadgandet i nuvarande 10 § första stycket luftskyddslagen,
att »det åligger kommun att lämna erforderligt biträde vid
planläggningen av luftskyddet inom kommunen». Härom har inspektionen
anfört följande:
Den allmänna meningen torde väl vara, att i uttrycket »lämna erforderligt
biträde» måste inläggas den tolkningen, att kommun är skyldig icke blott att
genom samtliga sina organ lämna upplysningar, uppgöra planer, ritningar
och beräkningar, besvara förfrågningar m. m. utan även att ställa erforderlig
personal till luftskyddschefens förfogande för planläggningsarbetet. På vissa
håll har emellertid gjorts gällande, att kommunen väl vore skyldig att genom
sina egna organ och sin egen personal medverka vid planläggningen, men
däremot ej att ställa särskild personal till luftskyddschefens förfogande.
Denna uppfattning synes dock icke riktig. Man måste nämligen hålla i minne,
att luftskyddet väsentligen är en fråga om den allmänna ordningens och säkerhetens
upprätthållande och att det åligger kommunerna att bekosta den för
dessa uppgifter erforderliga polispersonalen. Vid luftskyddstillstånd eller
eljest i tider av krigsfara eller krig komma polismyndigheterna i fråga örn
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 274 . 682 89 2
18
Kungl. Majus proposition nr 274.
säkerhetens tillvaratagande och ordningens upprätthållande att ställas på
utomordentligt svåra prov. I luftanfallets spår följer gärna panik, oordning
och osäkerhet till liv och egendom. Dessa luftanfallets verkningar är det den
kommunala säkerhetsvaktens och ordningsmaktens uppgift att bemästra. Det
planläggnings- och förberedelsearbete, som redan i fredstid måste företagas
för att säkerhets- och ordningsorganen i orostider skola kunna bestå provet,
har i de flesta större samhällen visat sig vara av den vidlyftiga samt arbetsoch
tidskrävande art, att särskild personal måst avdelas med uteslutande uppgift
att ägna sig åt detta arbete. Även örn principiellt kan göras gällande, att
åtgärder i fredstid för rikets sättande i försvarstillstånd böra ankomma på
staten, borde tvivel icke råda därom, att det är den kommunala polisens skyldighet
att förbereda den under krig erforderliga civila ordnings- och säkerhetstjänsten.
För att åstadkomma nödig klarhet i fråga örn kommunens skyldighet att
ställa personal till förfogande för planläggning av luftskyddet har luftskyddsinspektionen
funnit lämpligt, att uttryckligt stadgande härom infördes i luftskyddslagen.
Samtidigt därmed syntes böra i lagen upptagas en föreskrift
örn skyldighet för kommun att tillhandahålla lokal för planläggningsarbetet.
En annan utväg vore att i förevarande hänseende intaga förtydligande bestämmelser
i luftskyddskungörelsen. Det syntes emellertid inspektionen
lämpligast, att stadgandena infördes i luftskyddslagen, där huvudbestämmelsen
angående skyldighet för kommunerna att medverka vid luftskyddets
planläggning funnes upptagen. Stadgandena hava av luftskyddsinspektionen
upptagits såsom ett första stycke i 1 mom. av 10 §.
Andra stycket av samma moment i inspektionens lagutkast innehåller bestämmelse,
att ägare eller innehavare av anläggning, inrättning, fastighet eller
annan egendom, som beröres av luftskyddets planläggning, är skyldig att därvid
lämna erforderligt biträde. Detta stycke överensstämmer helt med nuvarande
andra stycket i 10 §.
Luftskyddsinspektionen har — till undvikande av rubbning i paragrafföljden
-— såsom ett andra moment i 10 § upptägit stadgandena i nuvarande
11 §. Däri föreskrives, att ägare eller innehavare av egendom, som i nuvarande
10 § ändra stycket sägs, är pliktig att med avseende å egendomen tåla
åtgärd, som av länsstyrelsen prövas erforderlig för beredande av luftskydd och
som för honom icke medför kostnad eller olägenhet.
Yttranden.
Länsstyrelsen i Kristianstads län ifrågasätter upptagande i 1 mom. första
stycket av ett stadgande örn skyldighet för kommun att tillhandahålla luftskyddschef
erforderliga medel till expenser och resekostnader. Liknande synpunkter
anföras av länsstyrelserna i Östergötlands och Västmanlands län.
Länsstyrelsen i Kristianstads län föreslår i tydlighetens intresse tillägg till
samma stycke örn att den där omförmälda lokalen skall vara möblerad och
uppvärmd. — Länsstyrelserna i Södermanlands och Västernorrlands län
finna ett stadgande önskvärt örn skyldighet för kommun att anskaffa materiel
för eller eljest i ekonomiskt hänseende bidraga till luftskyddets planläggning
inom kommunen. Förstnämnda länsstyrelse tillägger, att kommuns åligganden
enligt 1 mom. första stycket borde avse icke endast själva planläggningen
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 274.
av luftskyddet utan även, sedan denna i stort sett blivit genomförd, vidmakthållandet
av organisationen. — Länsstyrelsen i Kalmar län uttalar, att åt 10 §
första stycket gällande luftskyddslag, respektive 10 § 1 mom. första stycket
ändringsförslaget måste givas den tolkning, att kommun vore skyldig att
lämna erforderligt biträde vid planläggning av icke blott det s. k. allmänna
luftskyddet utan även i viss utsträckning industriluftskyddet och det enskilda
luftskyddet.
Yad härefter angår 1 mom. andra stycket i luftskyddsinspektionens förslag
ifrågasätter länsstyrelsen i Södermanlands län, örn icke uttrycket »lämna erforderligt
biträde» borde förtydligas. I lagtexten syntes böra angivas, att de
enskilda personer, som avsåges i lagrummet, skulle vara skyldiga att efterkomma
luftskyddschefens anmaning att upprätta och till denne avlämna luftskyddsplan,
att göra anmälan till luftskyddschefen örn planens revidering å
därför bestämd tid samt att i övrigt biträda vid organiserandet av och utbildning
för luftskyddet. — Länsstyrelsen i Uppsala län anser, att föreskrift i
detta sammanhang borde givas örn skyldighet för ägare eller innehavare av
fastighet att inkomma med förslag till hemskyddsledare, vilka vid luftskyddsövningen
i september 1938 visat sig behövliga.
Beträffande stadgandet i det föreslagna 2 mom. uttalar länsstyrelsen i Jönköpings
län, att däri föreskriven skyldighet utan olägenhet kunde något utvidgas.
I huvudsak enahanda uttalanden göras av länsstyrelsen i Södermanlands
län, stadsfullmäktige i Stockholm och Strängnäs samt kommunalborgmästaren
i Vetlanda.
Såvitt angår 10 § första stycket i gällande lag innefattar luftskyddsinspek- Departementstionens
förslag, som i departementsförslaget upptagits såsom första stycket chefen.
i ett första moment i paragrafen, allenast förtydligande av bestämmelsen, att
kommun skall »lämna erforderligt biträde vid planläggningen av luftskyddet
inom kommunen». För detta förslag synas goda skäl föreligga, och jag tillstyrker
därför detsamma. Med anledning av uttalanden i yttrandena synes
emellertid böra anmärkas, dels att planläggning i luftskyddslagens mening
innefattar icke blott uppgörandet av den första planen för luftskyddet utan
även en fortlöpande revidering av denna plan så att den städse överensstämmer
med tidens krav, dels ock att kommuns skyldigheter enligt 1 mom. första
stycket med avseende å planläggningen av luftskyddet normalt hava avseende
endast å det allmänna luftskyddet. Lokal torde ej behöva tillhandahållas annat
än då särskild sådan är erforderlig. Det må tilläggas, att det utan uttryckligt
stadgande därom i lagen torde vara uppenbart, att den lokal, som ställes till
förfogande för planläggningsarbetet, skall vara lämplig för sitt ändamål, vartill
hör, att den skall vara i erforderlig utsträckning möblerad, uppvärmd och
försedd med belysning. Slutligen synes bestämmelse böra upptagas därom,
att det skall åligga kommun att tillhandahålla luftskyddschefen medel för nödvändiga
expenser.
I överensstämmelse med vad luftskyddsinspektionen föreslagit synas 10 §
andra stycket samt 11 § i gällande lag böra med i huvudsak oförändrat innehåll
upptagas i 10 § departementsförslaget, förstnämnda stycke såsom ett andra
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 274. •
stycke i 1 mom. saint sistnämnda paragraf såsom ett 2 mom. Vad sist föreslagits
Ilar betingats av en önskan att undvika förändring av paragrafföljden
från och med 12 §. Jag har nämligen som förut nämnts för avsikt föreslå, att
i departementsförslagets 11 § skola upptagas bestämmelserna i 20 § första
stycket luftskyddsförfogandelagen samt vissa därmed sammanhörande stadganden.
Att märka är att 1 mom. andra stycket och 2 mom. hava avseende
såväl å kommuner som å andra ägare eller innehavare av egendom, varom
där är fråga.
11 § i gällande lag angiver såsom förutsättning för skyldighet att tåla i
paragrafen omförmälda åtgärder, att desamma icke för ägaren eller innehavaren
av den egendom, varom fråga är, medföra kostnad eller olägenhet.
Då förslag till luftskyddslag framlades, uttalade föredragande departementschefen,
statsrådet Möller, att, även örn man vid tillämpning av 11 § icke toge i
betraktande hur ringa olägenhet som helst, de resultat, som med stadgandets
hjälp kunde vinnas utöver vad som genom frivillig överenskommelse kunde
uppnås, måhända komme att visa sig otillräckliga och att en utvidgning av
stadgandet därför kunde tänkas bliva behövlig. I överensstämmelse med vad
som yrkats av några remissmyndigheter föreslår jag nu, att bestämmelsens
tillämpningsområde skall på det sätt utvidgas, att åtgärd enligt densamma
skall få föreskrivas, örn den medför icke någon eller blott ringa kostnad eller
olägenhet. Härigenom torde luftskyddets behov bättre kunna tillgodoses utan
att enskilda intressen i otillbörlig utsträckning trädas för nära.
Yad i yttrandena i övrigt anförts har icke synts mig böra föranleda
ändring av lagen. Jag anser mig dock böra göra det uttalandet, att det biträde,
som enligt 1 mom. andra stycket skall lämnas, avser varje planläggning
rörande egendom, beträffande vilken beslutits, att luftskydd av något slag
skall anordnas.
11 §.
De i 20 § första stycket lagen örn förfoganderätt för luftskyddets behov upptagna
föreskrifterna hava, såsom förut anförts, i enlighet med luftskyddsinspektionens
förslag ansetts böra överflyttas till luftskyddslagen, där de upptagits i
11 §. Därvid hava emellertid de skyldigheter, som skola kunna åläggas kommuner,
ujjptagits för sig i 1 morn., under det att 2 mom. — 3 mom. enligt luftskyddsinspektionens
förslag — innehåller de föreskrifter, som skola gälla för andra
ägare eller innehavare av viss anläggning. 2 mom. överensstämmer i sak helt
med 20 § första stycket luftskyddsförfogandelagen. I 3 mom. — 2 mom. i
luftskyddsinspektionens förslag — har intagits föreskrift örn skyldighet för
ägare eller innehavare av fastighet eller annan egendom, för vilken luftskyddsplan
uppgjorts, att hålla för fastighetens eller egendomens behov erforderlig
brandredskap.
Jag övergår nu till behandling av de föreslagna momenten vart och ett
för sig.
1 mom.
Luftskyddsinspektionen.
Inspektionen har — med hänvisning till sin tidigare omnämnda redogörelse
för den omfattning, i vilken luftskyddsförberedelserna, bortsett från plan
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 274. 21
läggningen av luftskyddet, av statsmakterna ansetts böra åvila kommunerna
— härutinnan anfört följande:
I fråga örn alarmeringen är avsett, att staten endast skall bekosta sirener
för den yttre alarmeringen. De särskilda signalmedel, som ofta kunna vara
behövliga för att varsko personalen inom kommunala anläggningar och inrättningar,
bör det alltså åligga kommunen att bekosta. De luftskyddsåtgärder,
som på grund av sambandet med kommunala förvaltningsgrenar böra
bekostas av vederbörande kommuner, hänföra sig i främsta rummet till kommunens
tekniska verk. Bland de åtgärder, som äga samband med driften vid
dessa verk och således böra bekostas av kommunerna, märkas anordningar,
som avse att möjliggöra mörkläggning av samhället, till vilka anordningar äro
att räkna såväl omläggningar i fråga örn ledningar och manövreringsanordningar
som anskaffande av färgade glas till lampor, som äro avsedda att
brinna, medan samhället är mörklagt. Vidtagande av sådana tekniska skyddsoch
reservanordningar för driftens säkerställande vid kommuns tekniska
verk, som äro praktiskt och ekonomiskt möjliga, lärer även få ankomma på
kommunerna. I fråga örn de tekniska verken måste det vidare åligga kommunerna
att sörja för driftspersonalens skydd. Då erforderlig gasskyddsutrustning
tillhandahålles av staten, är det huvudsakligen skyddsrum som kan
ifrågakomma. Vidare torde kommunerna hava att anordna skyddsrum för den
lokala luftskyddsledningen och övrig luftskyddspersonal ävensom för hjälpplatser.
Vad angår utbildning och övning av det allmänna luftskyddets aktiva
personal, har staten principiellt påtagit sig ansvaret för utbildning av personal
för luftskyddets ledning samt av instruktörer och —- genom understöd
åt frivilliga sammanslutningar — i viss mån även av annan personal. Utbildningen
och övningen av sådan kommunalanställd personal, som i följd av sin
anställning hos kommunen är avsedd att fullgöra luftskyddstjänst, såsom
poliskår, brandkår, tekniska verkens reparatörer, renhållningspersonal samt
sjukvårdspersonal, bör däremot ske genom vederbörande kommuners föranstaltande.
Huvudparten av kostnaderna för ifrågavarande utbildningsverksamhet
torde hänföra sig till de ersättningar i form av timpenning eller dylikt,
som kunna behöva utgivas till den för utbildning och övning uttagna personalen.
Ytterligare bör det åligga kommunerna att åtaga sig förvaringen av den
för krigsbruk avsedda gasskyddsmaterielen.
I sitt lagutkast har luftskyddsinspektionen föreslagit förpliktande för kommun
att efter framställning av luftskyddschefen i fredstid utföra de planlagda
luftskyddsåtgärder, som sålunda borde åvila kommunen. Inspektionen
har vidare i sitt utkast upptagit bestämmelse i 14 § 2 morn., att, örn någon
underläte att fullgöra skyldighet, varom i 11 § 1 mom. förmäldes, luftskyddschefen
skulle göra anmälan därom hos länsstyrelsen. Efter framställning av
länsstyrelsen ägde Konungen förelägga vite eller låta ombesörja åtgärden
på den försumliges bekostnad. Beträffande sistnämnda stadgande har luft
skyddsinspektionen anfört, att, med hänsyn till de praktiska svårigheter, som
det mötte att i lagen angiva någon absolut eller relativ begränsning av kommunernas
ifrågavarande skyldigheter, erforderliga garantier för en väl avvägd
rättstillämpning torde kunna vinnas därigenom, att det slutliga avgörandet
av hithörande frågor lades i Konungens hand.
Yttranden.
Beträffande den föreslagna skyldigheten att inom kommun
ens a n 1 ä ggningar och inrättningar vidtaga eif o r
-
22
Kungl. May.ts proposition nr 274.
der liga åtgärder för personalens varnande, då luftanfall
hotar, uttalar länsstyrelsen i Uppsala län, att om med orden »kommunens
anläggningar och inrättningar» avsåges även sådana inrättningar som
fattigvårdsanstalter, barnhem, skolor och kommunala sjukhus, varning borde
kunna ske icke blott till den anställda personalen utan även till de personer,
som eljest funnes inom inrättningen, i den mån detta kunde anses behövligt
med hänsyn till andra anordningar för luftskyddet, exempelvis evakuering.
Till förekommande av sådan tolkning av bestämmelserna rörande skyldighet
att verkställa sådana anordningar beträffande
gatubelysningen, som erfordras för åstadkommande
av inskränkt eller fullständig mörkläggning
inom kommunen, att kommunen ägde bestämma, i vilken utsträckning
mörkläggning skulle ske, föreslår nyssnämnda länsstyrelse, att orden
»inskränkt eller fullständig» måtte utgå. — Länsstyrelsen i Värmlands län
och försvarsassistenten vid sagda länsstyrelse uttala, att lydelsen av förevarande
stadgande syntes förutsätta, att kommunen genom egna anläggningar
eller eljest själv sörjde för gatubelysningen. Då detta icke på landsbygden
vore allmän regel, borde lagrummet erhålla en med avseende härå förtydligad
avfattning.
Yad härefter angår föreskriften örn skyldighet för kommun att
i den mån så lämpligen kan ske genomföra nödiga
skydds- och reservanordningar för driftens säkerställande
vid kommunens tekniska verk förklara stadsfullmäktige
i Halmstad sig förutsätta, att uttrycket »i den mån så lämpligen kan
ske» även inbegrepe hänsyn till kostnaderna.
Kommunalfullmäktige i Mörbylånga anse, att de i det föregående omförmälda,
för kommun stadgade skyldigheterna att vidtaga anordningar för varnande
av personal samt för genomförande av nödiga skydds- och reservanordningar
borde gälla även privata bolag eller enskilda personer, som till kommuner
levererade vatten, gas eller elektrisk kraft. Dessa bolag eller personer
borde även åläggas vidtaga sådana åtgärder, att fullständig eller inskränkt
mörkläggning skulle kunna ske utan att leveranserna av elektrisk ström i
övrigt behövde avbrytas.
Stadgandet att kommun är pliktig att vidtaga erforderliga
skyddsanordningar för driftspersonalen vid kommunens
verk beröres icke i yttrandena.
De föreslagna bestämmelserna örn skyldighet för kommunen
att anordna skyddsrum för den lokala luftskyddsledningen
och övrig för det allmänna luftskyddet erforderlig
personal ävensom för hjälpplatser under förutsättning
dock att staten bidroge med två tredjedelar av kostnaderna hava föranlett uttalanden
i ett stort antal yttranden. Av skäl, för vilka redogörelse lämnas i
det följande, har jag ansett mig icke böra för närvarande framlägga förslag
till lagregler därutinnan. Med hänsyn härtill synes anledning icke föreligga
att i förevarande sammanhang återgiva innehållet i yttrandena rörande nämnda
spörsmål.
Kungl. Majlis proposition nr 274.
23
Luftskyddsinspektionen har vidare föreslagit, att kommun skall
vara pliktig sörja för utbildning och övning av sådan
hos kommunen anställd personal, som till följd av
sin anställning hos kommunen är avsedd att fullgöra
luftskyddstjänst. Bestämmelsen härom upptages till behandling i
ett stort antal yttranden. Överståthållarämbetet framhåller, att frågan, huru
utbildningen av personal för vissa grenar av luftskyddet skulle kunna verkställas,
lämnades olöst i det föreliggande förslaget. Vidare anföres:
Genom nyssnämnda stadgande torde visserligen det allmänna luftskyddets
behov av aktiv personal kunna i huvudsak tillgodoses. Så är dock icke fallet
med exempelvis indikerings- och sjukvårdstjänsten. Vidkommande indikeringst
jänsten så saknas inom de kommunala verken i allmänhet personal, i
vars uppgift kan anses ingå att utbilda sig för indikeringsverksamhet. Beträffande
sjukvårdstjänsten finnes visserligen vad Stockholm angår en stor
kommunalavlönad sjukvårdspersonal, men denna torde, även örn den finge
disponeras för det civila luftskyddet, ändå icke kunna fylla föreliggande personalbehov.
För övrigt är väl anledning att antaga, att ifrågavarande sjukvårdspersonal,
i den mån den icke kvarstår i sina fredsbefattningar, i händelse
av krig till största delen kommer att tagas i anspråk för krigsmaktens sjukvårdsbehov.
För det civila luftskyddets sjukvård måste därför frivillig personal
i stor utsträckning sökas bland allmänheten. Inom Stockholms luftskyddsområde
föreligga för närvarande ansökningar örn utbildning för luftskyddets
sjukvård från cirka 500 personer. Sannolikt komma medel för dessa
personers utbildning att erhållas från Stockholms stad men huruvida medel
framdeles komma att beviljas för samma ändamål är i hög grad tvivelaktigt,
därest kommunernas skyldigheter bliva preciserade i enlighet med den föreslagna
lagstiftningen och någon förpliktelse i här förevarande hänseende sålunda
icke ålägges kommunerna. Ty att kommunerna äro närmast till att svara
för sjukvårdspersonalens utbildning synes böra följa därav, att sjukvårdspersonalen
huvudsakligen skall tjänstgöra vid de av kommunerna upprättade
hjälpplatserna.
Även länsstyrelserna i Södermanlands, Värmlands, Västmanlands och
Vcisternorrlands län, försvarsassistenterna vid länsstyrelserna i Stockholms och
Värmlands län samt luftskydds chef erna i Stockholm och Visby framhålla, att
förslaget i förevarande del borde så ändras, att kommunerna ålades skyldighet
att i fredstid sörja för utbildningen av all den personal, som vore avsedd att
ingå i det allmänna luftskyddet. Stadsfullmäktige i Malmö anse däremot, att
av bestämmelserna borde otvetydigt framgå, att desamma endast avsåge sådan
personal, som angivits i luftskyddsinspektionens promemoria, nämligen poliskår,
brandkår, tekniska verkens reparatörer, renhållningspersonal och sjukvårdspfersonal.
Stadsfullmäktige i Ljungby och kommunalfullmäktige i
Traryd påpeka, att det ansetts principiellt riktigt, att staten påtoge sig ansvaret
för utbildning och övning av det allmänna luftskyddets aktiva personal.
Från denna utgångspunkt och för åstadkommande av en effektiv och samtidigt
icke alltför kostsam utbildning, syntes det fullmäktige, som om kommunerna
icke borde åläggas sörja för utbildning och övning av luftskyddspersonal. Att
i kommunens tjänst anställd och för luftskyddstjänst avsedd personal utan
kostnad för statsverket borde ställas till förfogande, syntes däremot självfallet.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 274.
Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar, att därest från vissa håll framförda
önskemål örn komplettering av gällande bestämmelser även i andra avseenden
än iuftskyddsinspektionen föreslagit kunde vinna beaktande i förevarande sammanhang,
uppmärksamhet enligt länsstyrelsens mening i första hand borde
agnas åt behovet av bestämmelser i syfte att trygga tillgången på en för
luftskyddstjänsten utbildad och övad personal. Länsstyrelsen i Malmöhus
län och för svar sassistenten vid sagda länsstyrelse framhålla, att det kunde
visa sig nödvändigt att kommun ställde penningmedel till luftskyddschefens
förfogande t. ex. för att bereda möjlighet för viss personals deltagande i utbildningskurs.
Skyldighet att lämna dylikt bidrag torde icke framgå ens av
den föreslagna nya avfattning 10 och 11 §§ luftskyddslagen i ändringsförslaget
ernållit, varför ett förtydligande härutinnan finge anses önskvärt. Länsstyrelsen
t Östergötlands län ifrågasätter, örn icke, med hänsyn till att utbildningen
av luftskyddspersonalen närmast ålåge luftskyddschefen och de frivilliga
organisationerna, den för kommunen föreslagna skyldigheten borde begränsas
till att bestrida kostnaderna för utbildningen. — Länsstyrelsen i Örebro län
erinrar örn, hurusom det hittills förutsatts, att kommun vid all utbildning av
aktiv luftskyddspersonal, icke endast sådan hos kommunen anställd personal,
som i följd av denna sin anställning vore avsedd att fullgöra luftskyddstjänst,
skulle till luftskyddschefs förfogande ställa sådan för utbildningen erforderlig
materiel, som icke tillhandahölles av staten. Då ändring härvidlag icke torde
lara avsedd, borde bestämmelser i berörda hänseende intagas i luftskyddslagen.
Liknande uttalanden göras av länsstyrelserna i Östergötlands och
Hallands län, magistraten i Halmstad samt kommunalborgmästaren i Falkenberg.
Länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands och Örebro län anse,
att kommuns skyldighet borde omfatta även tillhandahållande av lokal för
utbildningsverksamheten. — Då behovet av sjukvårdsmateriel ur luftskyddssynpunkt
överstege och delvis vore av annan art än fredsbehovet, finner cliefen
för försvarsstaben — i likhet med Överståthållarämbetet, luftskyddschefen i
Stockholm och länsstyrelsen i Malmöhus län — att kommun borde sörja för att
dylik materiel funnes att tillgå i erforderlig omfattning.
I ett antal yttranden beröres frågan örn tjänsteplikt med
avseende å det civila luftskyddet i fredstid. Sålunda
hemställer länsstyrelsen i Kalmar län, att denna fråga måtte — utan sammankopplande
med förevarande ändringsförslag, varigenom detta skulle fördröjas
upptagas till behandling. Liknande uttalanden göras av chefen för försvarsstaben,
länsstyrelsen i Älvsborgs län samt stadsfullmäktige i Malmö och Öregrund.
Kommunalborgmästaren i Huskvarna ifrågasätter, om icke redan nu bestämmelser
borde meddelas rörande sagda tjänsteplikt. Länsstyrelsen i Kristianstads
län framhåller, att tjänsteplikt beträffande luftskydd i fredstid icke borde
begränsas till de kommunalanställda. För att vid luftskyddstillstånd exempelvis
brandtjänsten inom en kommun skulle kunna fungera på ett tillfredsställande
sätt, måste nämligen med nödvändighet utbildning i fredstid äga
rum jämväl av sådan personal, som vore avsedd att ersätta den vid mobilisering
avgående styrkan, ävensom av den personal, som vid sådant förhållande
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 274.
ansåges erforderlig för brandkårens förstärkande. Länsstyrelsen efterlyser
bestämmelser örn vem kostnaderna för sådan och liknande utbildning skulle
åvila, I huvudsak enahanda synpunkter anföras av länsstyrelsen i Hallands
län, magistraten i Halmstad och luftskyddschefen i Visby.
Beträffande slutligen föreskriften om skyldighet för kommun
att tillhandahålla lokaler för förvaring av den för
vederbörande luftskyddsområde avsedda gasskydd smaterielen
uttalar länsstyrelsen i Östergötlands län, att denna skyldighet
borde omfatta även lokal för förvaring av övningsmateriel, varav en del vore
hänförlig till explosiv vara. Länsstyrelsen i Värmlands län och för svarsassistenten
vid sagda länsstyrelse anse, att kommun borde tillhandahålla icke
blott förrådslokaler för gasskyddsmaterielen utan även den personal, som
erfordrades för dess vård.
I förevarande sammanhang må i korthet refereras vad i yttrandena anförts
beträffande två av luftskyddsinspektionen icke närmare behandlade spörsmål,
nämligen örn luftskyddschefs befogenhet enligt 11 § 1
mom. första stycket och örn innebörden av begreppet
kommun i 10 och 11 §§.
Beträffande förstnämnda spörsmål anföra stadsfullmäktige i Norrköping
följande:
Då stora anslag kunna bliva från kommunernas sida erforderliga med avseende
å föreslagna luftskyddsåtgärder, synes åtgärdernas genomförande icke
böra göras beroende på framställningar från luftskyddschefen utan att dessa
framställningar prövats av någon kommunal myndighet. Det kunde sålunda
tänkas vara lämpligt, att luftskyddsnämnden, i vilken luftskyddschefen då
skulle vara självskriven ledamot, finge i uppdrag att hos stadsfullmäktige
begära anslag för de ändamål, varom i lagförslaget i förevarande hänseende
är fråga. Luftskyddschefen kunde i så fall vara föredragande i nämnden vid
dessa ärendens behandling.
Drätselkammaren i Kalmar anser det icke lämpligt, att luftskyddschefen
beträffande kommuner, där luftskyddsnämnd funnes, tillerkändes befogenhet
att ensam ålägga kommunen utförande av de i 11 § 1 mom. angivna åtgärdern.a.
I sagda kommuner borde i stället luftskyddsnämnden beredas tillfälle att
avgörande deltaga i fråga om vilka åtgärder kommunen skulle åläggas vidtaga.
Liknande uttalande göres av stadsfullmäktige i Ystad. Länsstyrelsen i Kalmar
län förklarar sig icke kunna tillstyrka drätselkammarens i Kalmar förslag,
ty örn detta bleve förverkligat, skulle luftskyddsnämnden äga möjlighet att
hindra genomförandet av en åtgärd, som en enig sakkunskap ansåge oundgängligen
nödvändig. Men lämpligt vore måhända med en föreskrift, att örn i en
fråga av föreliggande art olika meningar uppkomme mellan luftskyddschefen
och luftskyddsnämnden, frågan skulle hänskjutas till länsstyrelsen för avgörande.
Länsstyrelsen ville därjämte ifrågasätta, huruvida icke å sådan ort,
där luftskyddsnämnd icke funnes, luftskyddschefen lämpligen borde inhämta
länsstyrelsens samtycke, innan hail ålade kommun att vidtaga någon sådan
åtgärd, varom nu vore fråga, Stadsfullmäktige i Hälsingborg föreslå, att i
II § bestämmelser måtte intagas därom, att luftskyddschefen skulle utöva
opaginerad Kontrollera mot PDF
126
Kungl. Maj-.ts proposition nr 274.
sina befogenheter enligt paragrafen i samråd med vederbörande kommunala
myndigheter och att, örn luftskyddschefen påyrkade mera vittgående åtgärder
än de kommunala myndigheterna ansåge skäligt, frågan skulle underställas
luftskyddsinspektionen. Jämväl stadsfullmäktige i Halmstad samt kommunalfullmäktige
i Sunne och Söderala finna det betänkligt, att så stor befogenhet,
som i 11 § 1 mom. av ändringsförslaget angåves, tillerkändes luftskyddschefen
beträffande rätt att ålägga kommun att vidtaga luftskyddsåtgärder.
Nämnda stadsfullmäktige anse, att förslaget i denna del borde tagas under
förnyad prövning, varigenom sådan form skulle vinnas för framställningar till
kommun örn utförande av luftskyddsåtgärder, att man hade garanti för att
behörig hänsyn toges till de ekonomiska konsekvenser för kommunen, vartill
åtgärderna kunde leda. Kommunalfullmäktige i Sunne uttala, att större
enhetlighet vid tillämpningen kunde vinnas, om rätten till framställning i
sagda avseende förbehölles länsstyrelsen. Kommunalborgmästaren i Nässjö
anför gentemot den förutsedda invändningen mot lagförslaget, att alltför
stor befogenhet lades i luftskydd schefens hand, att risken för missbruk av
sagda befogenhet eliminerades därigenom att vid olika mening mellan luftskyddschefen
och vederbörande kommun rörande viss åtgärd högre myndighet
finge fälla avgörandet. Kommunalfullmäktige i Kinna föreslå, att uttrycklig
bestämmelse härom måtte upptagas i lagen.
Yad härefter angår spörsmålet örn innebörden av begreppet kommun i
ändringsförslaget anför länsstyrelsen i Malmöhus län följande:
Föreskrifterna rörande kommuns skyldighet att biträda luftskyddschef och
svara för vissa kostnader torde vara avfattade närmast med avseende å kommun,
som är eget luftskyddsområde. Då dylikt område är ett landsfiskalsdistrikt
och således vanligtvis består av ett flertal kommuner — landsfiskalen
(luftskyddschefen) är dessutom i en del distrikt boende utanför luftskyddsområdet
— uppstår frågan, huru dessa kommuner sinsemellan skola ansvara för
de åligganden, som jämlikt de föreslagna 10 och 11 §§ i luftskyddslagen åvila
kommun. Ett förtydligande av dessa bestämmelser skulle vara behövligt. De
förtydligande bestämmelser, som i nu berörda avseende erfordras, kunna
enligt länsstyrelsens förmenande lämpligen intagas i luftskyddskungörelsen.
Även stadsfullmäktige och magistraten i Jönköping framhålla behovet av
bestämmelser angående kostnadernas fördelning mellan två eller flera kommuner,
som gemensamt bilda ett luftskyddsområde. Länsstyrelsen i Kalmar
län och stadsfullmäktige i Örebro anse, att i 11 § 1 mom. stadgade åligganden
borde avse icke endast kommunerna utan även landstingen beträffande av
dessa drivna inrättningar, närmast sjukvårdsinrättningar. Länsstyrelsen i
Södermanlands län uttalar, att förslaget — liksom gällande lag — gåve vid
handen, att den kommun, inom vilken en luftskyddsort vore belägen, ansvarade
för de åtgärder, som skulle vidtagas för beredande av luftskydd
inom orten. När luftskyddsort — såsom ej sällan vore fallet — utgjordes
av ett municipalsamhälle, syntes emellertid kunna starkt ifrågasättas,
örn det vore riktigt, att moderkommunen ålades utförande av alla
ifrågavarande åtgärder. Liknande uttalanden göras av Överståthållarämbetet,
luftskyddschefen i Stockholm och kommunalfullmäktige i Visnum.
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 274.
Länsstyrelsen i Södermanlands län anför vidare, att det även borde
klarläggas, huru åligganden och kostnader för luftskyddet skulle fördelas
inom ett luftskyddsområde, som jämte en kommun omfattade delar
av en eller flera andra kommuner, och luftskyddschefen i Stockholm föreslår,
att örn i en kommun funnes municipalsamhälle, åt den länsstyrelse, som hade
att utöva tillsyn över kommunens luftskydd, måtte anförtros att bestämma,
vilka skyldigheter som skulle åvila kommunen och vilka som skulle åvila
municipalsamhället. Municipalfullmäktige i Sävsjö förklara, att de ställde sig
tveksamma till frågan, örn gällande luftskyddslags föreskrifter angående kommun
skulle avse även municipalsamhälle eller örn sådant samhälle skulle vara
underkastat lagens föreskrifter endast i dess egenskap av innehavare av sådana
anläggningar och inrättningar, som berördes av luftskyddets planläggning.
Därest municipalsamhället överhuvud taget skulle vidtaga i 11 § 1
mom. av förslaget omförmälda åtgärder, syntes detta böra gälla endast
sådana åtgärder, vilka mera intimt sammanhängde med de uppgifter,
varför samhället bildats. Härjämte föreslå fullmäktige, att i municipalsamhälle
särskild luftskyddsnämnd skulle kunna tillsättas. — Slutligen
uttala länsstyrelsen i Jönköpings län och municipalstämman i Tidan
heltallmänt, att frågan om den lämpliga bestämningen av den kommunala
enhet, som ålades förpliktelser i luftskyddshänseende, borde bliva föremål för
närmare övervägande.
2 mom.
Luftskyddsiuspektioneu.
Såsom förut nämnts motsvarar 2 mom. i departementsförslaget 3 mom. i
luftskyddsinspektionens förslag. Inspektionen har föreslagit, att dit skulle
-— med mindre formell jämkning — överföras stadgandet i 20 § första stycket
luftskyddsförfogandelagen såvitt fråga vore örn åläggande för enskild ägare
eller innehavare av viss anläggning eller inrättning att med avseende å driften
däistädes vidtaga sådan åtgärd, som icke utan äventyrande av luftskyddet
kunde anstå och icke för ägaren eller innehavaren medförde oskälig kostnad.
Yttrande.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller, att förevarande stadgande alltjämt
präglades av stor varsamhet, samt anför:
Det synes sålunda vara synnerligen tveksamt örn med stöd därav verklig
åtgärd för inrättande av skyddsrum ens för industriluftskyddets aktiva personal
kan mot bestridande åstadkommas. Än mindre föreligger för länsstyrelsen
själv någon möjlighet att ens för de största industrierna framdriva en
planläggning för skyddsrum, som icke i fredstid endast stannar på papperet.
Vad som först vid luftskyddstillstånd i sådant hänseende kan åstadkommas,
kräver en måhända ödesdiger tidsutdräkt. Möjligen skulle det kunna tagas i
övervägande att, i analogi med vad som gäller för kommun, i luftskyddslagen
inrymma möjlighet att efter prövning i varje särskilt fall medgiva statsbidrag
till skyddsrum vid större industrier i utsatt ort. I varje fall synes det lämpligt
att låta orden »med avseende å driften etc.» utgå till undvikande av tvet
28
Kungl. Majus proposition nr 274.
samhet örn behörigheten för Konungen att till prövning upptaga fråga om bland
annat skyddsrum för industri.
3 moni.
Luftskyddsinspektionen.
Angående behovet av särskilda bestämmelser örn en ur luftskyddssynpunkt
förstärkt brandberedskap har luftskyddsinspektionen anfört:
Det torde icke vara nödigt att i luftskyddslagen bestämmelser införas
angående kommunernas skyldighet att i luftskyddets intresse sörja för nödig
förstärkning av brandberedskapen samt åtgärder för vattentillgångens säkerställande.
För städerna lära nämligen gällande bestämmelser i 9 och 37 §§
brandstadgan den 15 juni 1923 härutinnan vara tillfyllest. Å övriga tättbebyggda
samhällen torde 23 § i samma stadga vara tillämplig. Däremot bör i
luftskyddslagen upptagas ett stadgande örn skyldighet för ägare eller innehavare
av fastighet eller annan egendom, för vilken luftskyddsplan uppgjorts,
att anskaffa och underhålla sådan brandredskap, som länsstyrelsen prövar
erforderlig för beredande av luftskydd för fastigheten eller egendomen. Erfarenheten
härutinnan har utvisat, att de resultat, som kunna uppnås på frivillighetens
väg, icke äro tillräckliga. Ifrågavarande skyldighet lärer näppeligen
komma att bliva för vederbörande fastighetsägare betungande. Den materiel,
som för vanliga bostadshus kan ifrågakomma, utgöres huvudsakligen av pytssprutor,
hinkar, svabbar, skyfflar, yxor och annan enklare redskap, för vilken
anskaffningskostnaden icke kan uppgå till något betydande belopp. För
industrier och dylika anläggningar kan visserligen erfordras dyrbarare materiel,
t. ex. motorsprutor, men den relativa kostnaden härför torde bliva jämförelsevis
ringa.
Ett stadgande av angivna innebörd har luftskyddsinspektionen, såsom förut
nämnts, upptagit såsom 2 mom. i 11 §.
Yttranden.
I yttrandena förekomma olika meningar, huruvida brandstadgans bestämmelser
utan vidare äro tillämpliga å förevarande förhållanden. Sålunda förklara
länsstyrelsen i Malmöhus län och försvar sassistenten vid sagda länsstyrelse,
att de icke kunde ansluta sig till den i utredningspromemorian framförda
åsikten, att nuvarande bestämmelser i brandstadgan kunde anses vara
tillfyllest för säkerställandet ur luftskyddets intresse av stadskommuns och
därmed jämställt samhälles skyldighet att sörja för nödig förstärkning av
brandredskap och vidtagande av åtgärder för beredande av nödig vattentillgång.
Brandstadgans bestämmelser i detta avseende hade tillkommit å sådan
tid och erhållit sådan avfattning, att det icke vore möjligt att med stöd av
desamma ålägga kommun att anskaffa brandmateriel och sörja för vattentillgång
för tillgodoseendet av luftskyddets behov. Bestämmelser örn skyldighet
för stadskommun och därmed i brandväsendet likställt samhälle att sörja för
åtgärder med avseende å luftskyddet torde otvivelaktigt böra införas i luftskyddslagen.
Enahanda synpunkter anföras av Överståthållarämbetet, Stockholms
stadsfullmäktige och luftskyddschefen i Stockholm. Även länsstyrelsen
i Västernorrlands län anser det lämpligt att i luftskyddslagen särskilt framhålla
kommunens skyldighet att i enlighet med brandstadgan sörja för erfor
-
29
Kungl. Majus proposition nr 274.
derlig brandredskap och vattentillgång. Länsstyrelsen i Värmlands län och
försvarsassistenten vid sagda länsstyrelse uttala, att det syntes som om vid
avfattningen av 11 § sikte väl ensidigt tagits på förhållandena i städer och
andra samhällen med egen kommunal administration. Industrisamhällen å
landsbygden, vilka endast utgjorde en oavgränsad del av en landskommun,
vore emellertid ofta viktiga luftskyddsorter. För dessa samhällen vore icke
utan vidare 23 § brandstadgan gällande och det kunde ifrågasättas, örn bestämmelserna
i avdelning II av sagda stadga vore ur luftskyddssynpunkt tillräckliga.
Stadsfullmäktige i Örebro framhålla däremot, att 11 § 2 mom. i luftskyddsinspektionens
förslag borde utgå. Jämlikt 9 § 2 mom. samt 30 och 37
§§ brandstadgan torde nämligen även det ur luftskyddets synpunkt erforderliga
brandskyddet kunna ordnas utan särskild bestämmelse i luftskyddslagen.
Erfordrades ytterligare stadganden beträffande brandskyddet, kunde detta
lämpligare ske genom ändring i eller tillägg till brandstadgan än genom särskild
bestämmelse i luftskyddslagen.
Fad härefter angår detaljbestämmelserna i inspektionens förslag finner
länsstyrelsen i Södermanlands län ordet brandredskap altför inskränkt, då
även andra slag av redskap och materiel — såsom för röjning eller alarmering
-— kunde bliva erforderliga för luftskyddets behov. Därutöver föreslår länsstyrelsen,
att bestämmelser måtte införas örn skyldighet att medverka till
vindsröjning samt vindars och gårdars sanering. Även stadsfullmäktige i
Öregrund pch Östhammar anse, att skyldighet borde åläggas enskilda att i
fredstid företaga vindsröjningar. Stadsfullmäktige i Karlskrona förorda, att
skyldighet, som jämlikt förevarande stadgande kunde åläggas fastighetsägare,
måtte på något sätt maximeras, enär den annars i vissa fall kunde
tänkas bliva alltför betungande. Beträffande länsstyrelses föreslagna prövningsskyldighet
i förevarande fråga finner länsstyrelsen i Östergötlands län
lämpligare, att detta åliggande ankomme på luftskyddschefen i enlighet med
de anvisningar, som lämnades av luftskyddsinspektionen. Med hänsyn till
de jämförelsevis låga anskaffningskostnaderna för den i förevarande lagrum
avsedda brandredskapen uttalar även stadsfullmäktige i Luleå, att prövningen
av behovet borde kunna ankomma på luftskyddschefen. Enahanda uttalande
göres av luftskyddschefen i Visby.
I detta sammanhang förtjänar omnämnas, vad chefen för försvarsstaben
anför därom, att åläggandena beträffande mörkläggningen syntes böra omfatta
icke blott gatubelysningen utan även vad som erfordrades för att vid
luftskyddstillstånd snabbt kunna genomföra mörkläggning av samhället i
övrigt. Ägare eller innehavare av fastighet eller annan egendom, för vilken
luftskyddsplan uppgjorts, syntes därför böra åläggas att vidtaga sådana åtgärder,
att erforderlig mörkläggning säkerställdes. Även stadsfullmäktige i
Öregrund ifrågasätta, örn icke materiel för avskärmning av inomhus tänt ljus
och för ljussluss vid utgångsdörrar skulle anskaffas av den enskilde.
Såsom förut anförts har jag ansett lämpligt, att bestämmelserna i 20 § Departementslagen
örn förfoganderätt för luftskyddets behov överflyttas till luftskydds- chefen.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 274.
lagen, därvid stadgandena i första stycket erhållit plats i 11 §. Av den i det
föregående lämnade redogörelsen framgår, att sistnämnda stadganden, såvitt
de hava avseende å annan ägare eller innehavare av viss anläggning eller inrättning
än kommun, upptagits i sakligt oförändrat skick och i departeraentsförslaget
införts såsom ett 2 mom. Föreskrifterna örn vad som ansetts kunna
åläggas kommuner hava däremot utbrutits och mera i detalj angivits samt
sammanfattats i 1 mom.
Luftskyddsinspektionen har i sitt lagutkast uppräknat de åtgärder, som
borde kunna åläggas kommun. Bland dessa märkes anordnande av skyddsrum
för den lokala luftskyddsledningen och övrig för det allmänna luftskyddet
erforderlig personal ävensom för hjälpplatser. Såsom förutsättning för skyldighet
att anordna dylika skyddsrum har dock angivits, att staten bidroge med
två tredjedelar av kostnaden. Nu onrförmälda bestämmelser synas mig vara av
den art, att de icke lämpligen kunna behandlas för sig utan i samband med
åtskilliga andra för närvarande aktuella spörsmål rörande anordningar för
tillskapandet av skyddsrum för olika ändamål. Då samtliga dessa spörsmål
tarva ytterligare överväganden, har jag funnit mig icke böra i nu förevarande
sammanhang upptaga till avgörande allenast den del av ifrågavarande spörsmål,
som behandlas i luftskyddsinspektionens framställning.
Yad därefter beträffar övriga åligganden, som kommunerna skulle kunna
förpliktas utföra, synas inspektionens förslag rörande åtgärder för personalens
varnande, då luftanfall hotar, anordningar beträffande gatubelysningen, som
erfordras för mörkläggning, skydds- och reservanordningar för driftens säkerställande
vid kommunens tekniska verk, skyddsanordningar för driftspersonal
vid nämnda verk samt tillhandahållande av lokaler för förvaring av gasskyddsmateriel
kunna utan saklig ändring godtagas. Med anledning av vad
som anförts i vissa yttranden torde härvid böra. anmärkas, att ett varnande
av personalen i fattigvårdsanstalter och liknande inrättningar torde hava föreslagits
bland annat för att genom personalens försorg erforderliga åtgärder,
t. ex. evakuering, skola kunna i tid vidtagas. I fråga örn bestämmelserna
rörande anordningar beträffande gatubelysningen hava orden »inskränkt eller
fullständig» fått utgå. Bestämmelserna hava i första hand avseende å de
fall, då kommunen genom egna anläggningar eller eljest själv sörjer för gatubelysningen.
Omhänderhavas belysningsanordningar och dylikt av enskilt
företag, synes detta jämlikt 2 mom. kunna åläggas samma skyldigheter som
kommun. Skulle ett sådant företag visa sig icke vara i stånd att utföra föreskrivna
anordningar, torde emellertid kommunen kunna jämlikt 1 mom.
åläggas att utföra dem.
Luftskyddsinspektionen har vidare föreslagit, att kommun skall kunna
förklaras pliktig att sörja för utbildning och övning av sådan hos kommunen
anställd personal, som i följd av sin anställning hos kommunen är avsedd att
fullgöra luftskyddstjänst. Åtskilliga remissmyndigheter anse, att kommunens
skyldighet borde utsträckas till att avse ali aktiv luftskyddspersonal. Under
hänvisning till att i årets statsverksproposition, femte huvudtiteln, medel
under olika anslagsrubriker föreslagits skola utgå för utbildning av luft
-
31
Kungl. Majlis proposition nr 274.
skyddspersonal anser jag, att kommunernas skyldigheter beträffande sådan
utbildning åtminstone för närvarande lämpligen böra begränsas till att avse
den personal, som luftskyddsinspektionen föreslagit.
1 förevarande sammanhang må anmärkas, att såsom allmän förutsättning
för åläggande enligt 1 mom. synts mig böra angivas — liksom fallet är i 20 §
första stycket luftskyddsförfogandelagen — att föreskriven åtgärd icke utan
äventyrande av luftskyddet kan anstå samt att den icke betingar oskälig
kostnad. Nämnda förutsättningar synas dock icke behöva uppställas såvitt
angår åläggande att tillhandahålla lokaler för förvaring av gasskyddsmateriel.
Det i yttrandena framkomna förslaget örn införande av tjänsteplikt för
tillgodoseende av luftskyddets behov av personal i fredstid torde på grundval
av allenast den föreliggande utredningen icke kunna upptagas till bedömande.
Samtliga de åtgärder, varom i det föregående varit fråga, skola enligt luftskyddsinspektionens
lagutkast kunna åläggas kommun av luftskyddschef. Örn
kommun icke fullgjorde sådant åläggande, skulle luftskyddschef en kunna
söka utverka vitesföreläggande. Av motiveringen till inspektionens förslag
vill det synas, som örn inspektionen ansett, att den slutliga beslutanderätten
rörande åläggande för kommun skulle tillkomma Konungen. Detta framgår
dock icke av den formulering, som inspektionens lagutkast erhållit. För egen
del anser jag, att man utan risk kan överlåta åt länsstyrelserna att —- såvitt
angår åläggande för kommun -—- fatta beslut. Förutsättningarna för och omfattningen
av ett beslut i ämnet äro ju tämligen noga angivna i författningstexten.
Härtill kommer, att rätt skall föreligga att hos Konungen överklaga
länsstyrelses beslut. Bestämmelser härom föreslår jag skola införas i lagen.
Initiativ till ett åläggande torde dock böra tagas av luftskyddschefen,
som — örn kommun icke efter överenskommelse med luftskyddschefen frivilligt
vidtager erforderliga åtgärder — bör göra framställning till länsstyrelsen,
att åläggande skall givas kommunen. Innefattar ett länsstyrelsens
beslut örn vidtagande av vissa åtgärder ett för flera kommuner eller delar
därav gemensamt föreläggande, synes länsstyrelsen böra i beslutet angiva, på
vad sätt kostnaderna skola fördelas. Medbestämmanderätt för kommunerna
rörande åläggande enligt 11 § 1 mom. torde icke böra medgivas.
Yad i vissa yttranden beträffande 1 mom. anförts föranleder mig slutligen
till det uttalandet, att landsting eller municipalsamhälle, som är ägare eller
innehavare av viss anläggning eller inrättning, som avses i 2 inom., givetvis
kan åläggas att vidtaga åtgärder för luftskyddet, under förutsättning att fråga
är örn sådana åtgärder, varom i nämnda moment stadgas. I övrigt har vad
som anförts i yttrandena icke synts mig böra föranleda införande av ytterligare
bestämmelser i lagen.
2 mom. i departementsförslaget -— som på sätt förut nämnts motsvaras av
3 mom. i luftskyddsinspektionens förslag — har undergått allenast en mindre
formell jämkning.
I enlighet med vad luftskyddsinspektionen anfört synas särskilda be
-
32
Kungl. Majus proposition nr 274.
Departements
chefen.
stämmelser i luftskyddslagen icke erforderliga angående skyldighet för kommunerna
att i luftskyddets intresse sörja för nödig förstärkning av brandredskapen
samt åtgärder för vattentillgångens säkerställande. Däremot torde
ett stadgande böra införas, att länsstyrelse äger ålägga ägare eller innehavare
— kommun eller annan — av fastighet eller annan egendom, för vilken luftskyddsplan
uppgjorts, att anskaffa och underhålla sådan brandredskap, som
erfordras för fastighetens eller egendomens behov.
14 §.
Luftskyddsinspektionen.
Inspektionen har framhållit, att — såsom en följd av de föreslagna
ändringarna i fråga örn 10 och 11 §§ luftskyddslagen —■ i 14 § samma lag torde
böra upptagas två moment, motsvarande det första 14 § gällande luftskyddslag
och det andra 20 § andra stycket luftskyddsförfogandelagen.
Yttranden.
Svenska stadsförbundet uttalar, att den omständigheten, att i 14 § sammanförts
bestämmelser från två nu gällande författningar, icke syntes tillräckligt
motivera, att vitesföreläggande skulle givas av två skilda myndigheter. Hänskjutandet
till en och samma myndighet av frågan örn vitesföreläggande torde
utgöra en god garanti för en enhetlig behandling av dessa ärenden. Förbundets
yttrande åberopas av stadsfullmäktige i Södertälje. — Stadsfullmäktige
i Luleå föreslå, att såsom tvångsmedel mot den, som undandroge sig åläggande
att hålla brandredskap, ett mindre bötesstraff måtte stadgas i stället för
möjlighet till vitesföreläggande, som alltid vore tidsödande.
Åt 14 § luftskyddslagen torde kunna med fördel givas en betydligt enklare
avfattning än luftskyddsinspektionen föreslagit. Åsidosättes bestämmelse i
10 § eller åläggande, som meddelats enligt 11 §, synes vitesföreläggande kunna
givas av länsstyrelsen. Så lärer kunna ske även i det fall, då åläggandet
jämlikt 11 § 2 mom. meddelats av Konungen.
Åt länsstyrelsen torde även kunna uppdragas att låta ombesörja åtgärden
på den försumliges bekostnad. Ått märka är, att beslut enligt luftskyddslagen
icke länder till efterrättelse, förrän det vunnit laga kraft. Sådan prövning,
som omförmäles i 4 § 2 mom. luftskyddsförfogandelagen, synes icke
böra ifrågakomma.
15 och 16 §§.
I förevarande sammanhang har jag ansett mig böra föreslå formella
ändringar av 15 och 16 §§, betingade dels av 1938 års lagstiftning örn sammanträffande
av brott, dels ock av nu gällande stadganden rörande verkställighet
av bötesstraff.
16 a §.
Det synes mig lämpligt att i luftskyddslagen intages direkt föreskrift örn
rätten att överklaga länsstyrelses beslut enligt lagen. Stadgande härom torde
böra få plats under rubriken särskilda bestämmelser närmast före 17 §.
Kungl. Maj:ts proposition nr 274.
33
Ikraftträdelsebestämmelse.
P < nu föreslagna lagen synes böra träda i kraft dagen efter det att den
utkommit från trycket.
Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ett inom
socialdepartementet upprättat förslag till lag örn ändring i vissa delar av
luftskyddslagen den 11 juni 1937 (nr 504), av den lydelse bilaga (Bilaga A)
till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.
Ur protokollet:
Anders Lundstedt.
Bihang till riksdagens protokoll 1939
1 sami.
Nr 274.
632 89 3
34
Kungl. Maj-.ts proposition nr 274 (Bilagor).
Bilaga A.
Förslag
till
Lag
om ändring i vissa delar av lnftskyddslagen den 11 juni 1937 (nr 504).
Härigenom förordnas, att 10, 11, 14, 15 och 16 §§ luftskyddslagen den 11
juni 1937 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att i samma
lag under rubriken särskilda bestämmelser skall införas en ny paragraf, be
tecknad 16 a §, av den lydelse, som av det följande framgår:
10 §.
1 mom. Det åligger kommun med avseende å planläggningen av luftskyddet
inom kommunen:
att ställa erforderlig personal till luftskyddschefens förfogande;
att tillhandahålla lokal, som erfordras för planläggningsarbetet;
att i övrigt lämna luftskyddschefen erforderligt biträde; samt
att tillhandahålla luftskyddschefen medel för nödvändiga expenser.
Ägare eller innehavare av anläggning, inrättning, fastighet eller annan
egendom, som beröres av luftskyddets planläggning, vare skyldig att därvid
lämna erforderligt biträde.
2 mom. Ägare eller innehavare av egendom, som i 1 mom. andra stycket
sägs, vare pliktig att med avseende å egendomen tåla åtgärd, som av länsstyrelsen
prövas erforderlig för beredande av luftskydd, såvida åtgärden för
honom medför allenast ringa kostnad eller olägenhet.
11 §•
1 mom. Kan med utförandet av luftskyddsåtgärd, som nedan sägs, icke
utan äventyrande av luftskyddet anstå och betingar åtgärden icke oskälig
kostnad, må länsstyrelsen ålägga kommun:
att inom kommunens anläggningar och inrättningar vidtaga erforderliga
åtgärder för att varna personalen, då luftanfall hotar;
att verkställa sådana anordningar beträffande gatubelysningen, som erfordras
för att åstadkomma mörkläggning inom kommunen;
att i den mån så lämpligen kan ske genomföra nödiga skydds- och reservanordningar
för att säkerställa driften vid kommunens tekniska verk;
att vidtaga erforderliga skyddsanordningar för driftspersonalen vid nämnda
verk; samt
att sörja för utbildning och övning av sådan hos kommunen anställd personal,
som i följd av sin anställning är avsedd att fullgöra luftskyddstjänst.
Därjämte åligger det kommun att tillhandahålla lokaler för förvaring av
den för vederbörande luftskyddsområde avsedda gasskyddsmaterielen.
35
Kungl. Majda proposition nr 274 (Bilagor).
2 mom. Annan ägare eller innehavare av viss anläggning eller inrättning
än kommun må av Konungen åläggas att med avseende å driften vid anläggningen
eller inrättningen vidtaga sådan åtgärd, som icke utan äventyrande av
luftskyddet kan anstå och icke för ägaren eller innehavaren medför oskälig
kostnad.
3 mom. Ägare eller innehavare av fastighet eller annan egendom, för vilken
luftskyddsplan uppgjorts, vare skyldig att anskaffa och underhålla sådan
brandredskap, som länsstyrelsem prövar erforderlig för fastighetens eller
egendomens behov.
14 §.
Den som åsidosätter bestämmelse i 10 § eller åläggande, som meddelats
enligt 11 §, må av länsstyrelsen föreläggas lämpligt vite. Fullgöres ej åläggande,
som nyss är sagt, äger länsstyrelsen ock ombesörja åtgärden samt uttaga kostnaden
för densamma av den försumlige.
15 §.
Bryter någon mot föreskrift, som meddelats med stöd av 12 § första stycket,
eller mot stadgandet i 12 § andra stycket, straffes med dagsböter eller fängelse
i högst sex månader, där ej gärningen enligt allmänna strafflagen bör beläggas
med strängare straff.
16 §.
Böter och vitén, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.
16a§.
Klagan över beslut, som enligt denna lag meddelas av länsstyrelse, må
föras hos Konungen i vederbörande statsdepartement i den ordning, som för
överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
36
Kungl. Majus proposition nr 274 (Bilagor).
Bilaga B.
Utkast
till
Lag
om ändrad lydelse av 10, 11 och 14 §§ luftskyddslagen den 11 juni
1937 (nr 504).
Härigenom förordnas, att 10, 11 och 14 §§ luftskyddslagen den 11 juni
1937 skola erhålla följande ändrade lydelse:
10 §.
1 mom. Det åligger kommun med avseende å planläggningen av luftskyddet
inom kommunen
att ställa erforderlig personal till luftskyddschefens förfogande;
att tillhandahålla lokal för planläggningsarbetet;
samt att i övrigt lämna luftskyddschefen det biträde, som erfordras för
planläggningens genomförande.
Ägare eller innehavare av anläggning, inrättning, fastighet eller annan
egendom, som beröres av luftskyddets planläggning, vare ock skyldig att
därvid lämna erforderligt biträde.
2 mom. Ägare eller innehavare av egendom, som avses i 1 morn., vare pliktig
att med avseende å egendomen tåla åtgärd, som av länsstyrelsen prövas erforderlig
för beredande av luftskydd och som för honom icke medför kostnad
eller olägenhet.
11 §•
1 mom. Med avseende å utförandet i fredstid av planlagda luftskyddsåtgärder
vare kommun pliktig, efter framställning av luftskyddschefen,
att inom kommunens anläggningar och inrättningar vidtaga erforderliga
åtgärder för personalens varnande, då luftanfall hotar;
att verkställa sådana anordningar beträffande gatubelysningen, som erfordras
för åstadkommande av inskränkt eller fullständig mörkläggning inom
kommunen;
att i den mån så lämpligen kan ske genomföra nödiga skydds- och reservanordningar
för driftens säkerställande vid kommunens tekniska verk;
att vidtaga erforderliga skyddsanordningar för driftspersonalen vid nyssnämnda
verk;
att anordna skyddsrum för den lokala luftskyddsledningen och övrig
för det allmänna luftskyddet erforderlig personal ävensom för hjälpplatser;
att sörja för utbildning och övning av sådan hos kommunen anställd personal,
som i följd av sin anställning hos kommunen är avsedd att fullgöra luftskyddstjänst;
samt
att tillhandahålla lokaler för förvaring av den för vederbörande luftskyddsområde
avsedda gasskyddsmaterielen.
Skyldighet att anordna skyddsrum åligger icke kommun på grund av detta
stadgande med mindre staten bidrager med två tredjedelar av kostnaden.
2 mom. Ägare eller innehavare av fastighet eller annan egendom, för vilken
luftskyddsplan uppgjorts, vare skyldig att för fastighetens eller egendomens
Kungl. Majus proposition nr 274 (Bilagor). 37
behov anskaffa och underhålla sådan brandredskap, som länsstyrelsen prövar
erforderlig. ... ....
3 mom. Enskild ägare eller innehavare av viss anläggning eller inrättning
må ock av Konungen åläggas att med avseende å driften vid anläggningen eller
inrättningen vidtaga sådan åtgärd, som icke utan äventyrande av luftskyddet
kan anstå och icke för ägaren eller innehavaren medför oskälig kostnad.
14 §.
1 mom. Den som undandrager sig åliggande eller motsätter sig åtgärd,
varom stadgas i 10 § eller 11 § 2 morn., må av länsstyrelsen föreläggas vite.
2 mom. Underlåter någon att fullgöra skyldighet, som i 11 § 1 mom. sägs,
eller föreligger anledning till åläggande, som i 11 § 3 mom. avses, skall luftskyddschefen
därom göra anmälan hos länsstyrelsen. Efter framställning av
länsstyrelsen äger Konungen förelägga vite; Konungen må ock låta ombesörja
åtgärden och skall för sådan händelse, ändå att luftskyddstillstånd ej är
rådande, vad i 4 § 2 mom. lagen den 31 mars 1938 om förfoganderätt för luftskyddets
behov är stadgat örn uttagande av kostnad äga motsvarande tillämpning.
Denna lag träder i kraft--
Kungl. Maj.ts proposition nr 274 (Bilagor).
38
Bilaga C.
Utkast
till
Lag
om upphävande av 20 § lagen den 31 mars 1938 (nr 90) om förfoganderätt
för luftskyddets behov.
Härigenom förordnas, att 20 § lagen den 31 mars 1938 örn förfoganderätt
för luftskyddets behov skall från och med den---upphöra att gälla.
Kungl. Maj:ts proposition nr 274.
39
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den
20 april 1939.
Närvarande:
r justitieråden Eklund,
Lawski,
von Steyern,
regeringsrådet Hjärne.
Enligt lagrådet den 15 april 1939 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Begenten
i statsrådet den 31 mars 1939, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag örn ändring i vissa delar av luftskyddslagen
den 11 juni 1937 (nr 504).
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet hovrättsrådet
Sven Björkholm.
Lagrådet yttrade:
I 15 § av förslaget har, likasom i åtskilliga författningar på specialstraffrättens
område, upptagits en föreskrift örn att straffansvar enligt författningen
ej skall inträda, där straffbelagd gärning enligt allmänna strafflagen
bör beläggas med strängare straff. Till stöd för en sådan anordning —
som uppenbarligen lider av den svagheten att den kan leda till för låg
straffmätning därigenom att vissa brottsliga moment i den åtalade gärningen
bliva obeaktade — har tidigare kunnat åberopas att, enär strafflagens regler
örn ideell brottskonkurrens i allmänhet icke brukade tillämpas vid sammanträffande
av brott mot strafflagen och förseelse mot författning som här
berörts, särskild föreskrift varit nödvändig för att förhindra dubbelbestraffning.
Sedan så småningom i rättspraxis genomförts en allt mer vidgad
tillämpning av reglerna örn ideell konkurrens, har behovet av ifrågavarande
slags stadganden minskats. Och efter genomförandet av 1938 års lagstiftning
örn sammanträffande av brott synas bärande skäl icke längre finnas för
dylika stadganden. Lagrådet hemställer förty, att sista satsen i 15 § måtte
utgå.
När i en lag viss befogenhet tillägges länsstyrelse är det självklart, att
befogenheten, så vitt angår Stockholm, skall tillkomma Överståthållarämbetet.
Det har därför i allmänhet under senare år, när ny lagstiftning med sådant
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 274.
innehåll förekommit, ansetts överflödigt att i lagtexten angiva vad uttrycket
länsstyrelse sålunda innebär. Såsom exempel kunna nämnas lagen den 7
juni 1934 örn allmänna vägar samt det för innevarande års riksdag framlagda
förslaget till butikstängningslag. Vid nu angivna förhållande synes
det vara lämpligt, att den föreskrift i ämnet som återfinnes i 17 § av luftskyddslagen
utgår och ersättes av den regel som i förslaget upptagits under
16 a §. Iakttages detta, måste ingressen till lagförslaget jämkas.
Ur protokollet:
Wilhelm von Schwerin.
Kungl. Majus proposition nr 274.
41
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen- Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 28 april 1939.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,
Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.
Chefen för socialdepartementet, statsrådet Forslund, anmäler efter gemensam
beredning med cheferna för justitie-, försvars- och finansdepartementen
lagrådets den 20 i denna månad avgivna utlåtande över det den 31 sistlidne
mars till lagrådet remitterade förslaget till lag orri ändring i vissa
delar av luftshjddslagen den 11 juni 1937 (nr 504).
Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:
Vad lagrådet föreslagit synes mig böra iakttagas. Erforderliga jämkningar
hava vidtagits i förslaget.
Under åberopande av att proposition i ämnet jämlikt § 54 riksdagsordningen
torde kunna avlåtas utan hinder av att den för propositioners
avlämnande till riksdagen i allmänhet stadgade tid gått till ända hemställer
föredraganden härefter, att lagförslaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Anders Lundstedt.
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 274.
832 3» 4
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (4)
4 kopplingar.
- Rskr. 1939:397 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av luftskyddslagen den 11 juni 1937 a1 i texten
- KU 1939:19 Utlåtande i anledning av väckt motion om hänförande av anstalter för lokalt luftskydd till gemensamma ordningsoch hushållningsangelägenheter, som avses i kommun s. 2 i texten
- 2LU 1939:39 Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning rörande planmässigt ianspråktagande av folkets arbetskraft i händelse av krig. Andra lagutskottet har till s. 8 i texten
- 1LU 1939:44 Utlåtande i anledning av dels Kungl. May.ts proposition med förslag till lag örn ändring i vissa delar av luftskyddslagen den 11 juni 1937 s. 1 i texten