Angående åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m
1941-05-09 · 181 sidor, varav 174 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 174 av 181 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1941:251, Angående åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
1
Nr 251.
Kungl. Majlis proposition till riksdagen angående åtgärder
för främjande av ökad bostadsproduktion
m. m.; given Stockholms slott den 9 maj 1941.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Gustav Möller.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 9 maj 1941.
Närvarande;
Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,
Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö,
Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen
för socialdepartementet, statsrådet Möller:
I årets statsverksproposition har Kungl. Majit på min hemställan under
femte huvudtiteln, punkterna 18—20, föreslagit riksdagen att, i avbidan på
särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1941/42 beräkna
dels till Främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika
familjer ett förslagsanslag av 3,000,000 kronor,
dels till Bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden ett
reservationsanslag av 3,250,000 kronor,
dels och till Bidrag till inrättande av pensionärshem ett reservationsanslag
av 100,000 kronor.
Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 251.
790 41
2
Kungl. Majus proposition nr 251.
Därjämte har Kungl. Majit föreslagit riksdagen att å kapitalbudgeten, i
avbidan på särskild proposition i ämnet, beräkna
dels under Kapitalinvesteringar, Statens utlåningsfonder till Lånefonden
för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer ett reservationsanslag
av 5,000,000 kronor och till Lånefonden för främjande av bostadsbyggande
på landsbygden ett reservationsanslag av 3,000,000 kronor,
dels och under Kapitalinvesteringar, Fonden för låneunderstöd till Tertiärlån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett reservationsanslag av 2,000,000
kronor och till Lån för bostadsförbättringsverksamhet ett reservationsanslag
av 2,000,000 kronor.
Jag anhåller nu att till fortsatt behandling få upptaga hithörande spörsmål.
Byggnadskostnad^]^kunnigas förslag till stödåtgärder
för bostadsbyggandet.
Det blev under loppet av föregående år alltmera klart, att den kris, som
hösten 1939 drabbat bostadsbyggandet till följd av höjda räntor och stigande
bygg^dskostnader, skulle komma att utveckla sig till varaktig depression,
örn ej vittgående stödåtgärder vidtogos. Med stöd av Kungl. Majits bemyndigande
den 1 augusti 1940 tillkallade jag fem sakkunniga med uppdrag
att verkställa utredning rörande nuvarande byggnadskostnader på land och i
stad samt undersöka vilka åtgärder, som tarvades för deras förbilligande, ävensom
inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning. De
sakkunniga antogo benämningen 1940 års byggnadskostnadssakkunniga, Den
29 januari 1941 överlämnade byggnadskostnadssakkunniga ett betänkande med
utredning angående byggnadskostnaderna (statens off. utredn. 1941:4), som
till väsentlig del behandlar bostadsbyggandets villkor under nu rådande krisläge
och framställer förslag till åtgärder med syfte att stödja en vidgad
bostadsproduktion.
över byggnadskostnadssakkunnigas betänkande hava i vanlig ordning inhämtats
yttranden från statskontoret, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, luftskyddsinspektionen,
byggnadsstyrelsen, statens byggnadslånebyrå, domänstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, egnahemsstyrelsen, statens arbetsmarknadskommission,
statens industrikommission, 1940 års civila byggnadsordning, statens
priskontrollnämnd, centrala omsättningsskattenämnden, bank- och fondinspektionen,
sparbanksinspektionen, kommerskollegium, Överståthållarämbetet och
samtliga länsstyrelser. Vidare har tillfälle att avgiva yttrande lämnats fullmäktige
i riksgäldskontoret, fullmäktige i riksbanken, svenska bankföreningen,
svenska sparbanksföreningen, svenska bostadskreditkassan, konungariket
Sveriges stadshypotekskassa, svenska försäkringsbolags riksförbund, Sveriges
fastighetsägareförbund, hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars
riksförbund u. p. a., hyresgästernas riksförbund, svenska arbetsgivareföreningen,
landsorganisationen i Sverige, samverkande byggnadsfackförbunden,
Sveriges industriförbund, svenska företagares riksförbund, svenska byggnads
-
3
Kungl. Majus proposition nr 251.
entreprenörföreningen, svenska arkitekters riksförbund, svenska teknologföreningen,
målaremästarnas riksförening i Sverige, Sveriges xnåleriidkares förening,
Sveriges bleck- och plåtslagaremästares förbund, svenska elektriska installatörföreningen,
Sveriges rörledningsfirmors förening, Stockholms byggnadsleverantörförbund,
kooperativa förbundet, svenska stadsförbundet, svenska
landskommunernas förbund, svenska landstingsförbundet, riksförbundet
landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund, hushållningssällskapens ombud,
stadskollegierna i Stockholm och Göteborg samt drätselkamrarna i
Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Borås, Gävle, Eskilstuna, Uppsala, Västerås,
Linköping, Jönköping, örebro, Trollhättan och Karlskoga.
Praktiskt taget samtliga sistnämnda institutioner och organisationer hava
begagnat tillfället att yttra sig över betänkandet.
Vissa remissinstanser ha jämte eget yttrande överlämnat yttranden från
underlydande institutioner och organ.
Vidare ha andra framställningar och yttranden inkommit, vilka äga samband
med detta ärende.
Allmänna synpunkter.
Byggnadskostnadssakkuiiiiiga.
Byggnadskrisens utveckling.
Byggnadskostnadssakkunniga lämna först en utförlig redogörelse för byggnadsverksamhetens
utveckling efter kreditkrisen på hösten 1939:
Vid utbrottet av kreditkrisen befann sig byggnadsverksamheten i den
starkaste högkonjunktur, som någonsin förekommit i svensk bebyggelsehistoria
överhuvud. Bostadsbyggandet, omfattande 70 å 75 % av all byggnadsverksamhet
i stadssamhällena, nådde en nivå nära 90 % högre än år 1930;
räknat från depressionen 1933 hade bostadsbyggandet ungefär tredubblats.
Även byggnadsverksamheten för industriella, kommersiella och liknande ändamål
visade 1939 tack vare den industriella högkonjunkturen högre siffror än
någonsin, nära 60 % högre än 1930 års och bortåt tre gånger depressionsnoteringen
1933. Byggnadsverksamheten som helhet hade vid kulmen av
1930-talets — efter övervinnandet av lågkonjunkturen under årtiondets förra
hälft — brant stigande kurva en omfattning, som var ungefär 80 % större än
vid decenniets början, då 1920-talets högkonjunktur torde nått sitt högsta läge.
I de statistiska serierna rörande byggnadsmarknaden framträda krisverkningarna
helt naturligt först i uppgifterna örn beviljade byggnadsföretag.
I tab. 1 ha sammanställts kvartalssiffrorna för byggnadsloven (antal lägenheter)
för åren 1938—40 i städer med mer än 30 000 invånare (utom
Eskilstuna).
Tab. 1. Antal bostadslägenheter i beviljade byggnadsföretag kvartalsvis,
l:a kvartalet 1938—8:e kvartalet 1940 i städer med över 30 000 invånare.
1938 1939 1940
l:a kvartalet ............................ 7 654 10 212 1 089 (11)
2:a kvartalet ............................ 5 460 5 461 586 (11)
ike kvartalet ............................ 4 682 5 324 512 (10)
4:e kvartalet ............................ 7 386 3 621 (49)
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
De inom parentes satta talen invid kvartalsuppgifterna efter krisutbrottet
angiva respektive kvartals siffra i procent av siffran för motsvarande kvartal
under närmast föregående år. Siffrorna ge vid handen att kreditkrisen
och de övriga komplikationer, som krigsutbrottet medförde, beträffande
bostadsbyggandet nästan omedelbart reducerade företagarinitiativen till omkring
en tiondel av föregående års. Samma bild ges beträffande de städer
med mellan 10 000 och 30 000 invånare, för vilka kvartalsstatistiska uppgifter
föreligga (21 st.). I dessa utgjorde antalet beviljade lägenheter under de tre
första kvartalen år 1940 c:a 11 % av antalet under samma kvartal år 1939.
Även örn lokala differenser såväl inom gruppen större städer som inom
gruppen mindre städer ha förekommit, synes dock reduktionen till omkring
en tiondel av byggnadsloven för bostadsbyggande kunna gälla som ett genomsnitt
för stadsbygden i dess helhet.
För jämförelses skull må nämnas, att antalet byggnadslov under den
djupaste delen av depressionen under 1930-talets förra del var omkring
hälften av antalet vid kulmen av föregående högkonjunktur. Denna sammankrympning
försiggick då under loppet av tre år, under det att nu en fem
gånger starkare sammankrympning skett inom en del av ett år. Den exceptionella
karaktären av den nuvarande situationen framhäves även vid jämförelser
med tidigare krisskeden på byggnadsmarknaden. Under föregående
världskrig nedgick antalet byggnadslov i Stockholm icke något år under en
tredjedel av 1914 års siffra; ingen tidigare kris i det moderna stadsbyggandets
historia, icke ens de legendariska kriserna på 1880-talet och början av 1890- talet, visar en sammandragning av byggnadsloven av tillnärmelsevis den
styrka och snabbhet, som kännetecknat det sistförflutna årets byggnadsmarknadsutveckling.
Uppgifterna över byggnadsloven ge naturligtvis inte ett säkert mått på
den kommande byggnadsproduktionen. De ge ett visst uttryck för företagarinställning
och företagaraktivitet i ögonblicket, men denna inställning och
aktivitet bestämmas av förutsättningarna i ögonblicket och förväntningarna
örn framtiden rörande bostadsefterfrågan, hyresnivå, kreditvillkor och byggnadskostnader.
Förändras förutsättningarna i dessa hänseenden, kan produktionsutvecklingen
relativt snabbt komma att röra sig på andra nivåer än den,
på vilken byggnadslovens indikator har inställt sig. Men utvecklingen av
byggnadsloven efter krisutbrottet kan tjäna som ett uttryck för den drastiska
verkan på företagarinitiativen av de genom krisen skapade betingelserna för
byggnadsverksamheten och som en anvisning örn den allmänna storleksordningen
av produktionen i fortsättningen, för den händelse dessa betingelser
icke ändras — spontant eller genom särskilda åtgärder.
Den nästan omedelbart insättande, fulla utlösningen av krisverkningarna,
som framträder i statistiken över meddelade byggnadslov, kan icke motsvaras
i utvecklingen av den löpande produktionen, som endast med en viss eftersläpning
följer företagarinitiativens förändringar:
5
Kungl. Majus proposition nr 251.
Tab. 2. Antal Tid kvartalsskiftena 1 januari 1939—1 januari 1941 under byggnad
varande bostadslägenheter i städer nied över 30 000 invånare.
1/1
1/4
1/7
1/10
1939.
Samtliga städer över
30 000 invånare......
14 741
18 308
22 158
11 591
Därav: Stockholm, Gö-
teborg, Malmö........
10 433
12 579
15 658
7 571
1940.
Samtliga städer över
30 000 invånare......
9 838 (67)
5 833 (32)
5 020 (23)
1 242 (11)
Därav: Stockholm, Gö-
teborg, Malmö........
7 347 (70)
3 906 (31)
3 468 (22)
544 (7)
1941.
Stockholm, Göteborg,
Malmö................
1 076 (10)
—
—
—
Procentsiffrorna inom parentes avse förhållandet mellan respektive kvartal
och motsvarande kvartal år 1939.
Den successiva avvecklingsprocessen framträder i nedstigandet kvartal till
kvartal under året ned till en nivå, som sammanfaller med den, som inställde
sig för bostadsbyggnadsloven redan under årets första kvartal och därefter
blev bestående. Under loppet av tredje kvartalet 1940 genomfördes även för
den löpande bostadsproduktionen sammandragningen till omkring tiondelen
av volymen från tiden före krisutbrottet. För de tre storstädernas del sjönk
relationstalet under hösten 1940 ännu lägre, dock för att därefter stiga upp
till 10-procentstrecket vid senaste årsskifte.
Efter att ha behandlat utvecklingen på byggnadsarbetsmarknaden konstatera
de sakkunniga, att vid de under hösten 1940 rådande förhållandena skulle
en bostadsproduktion av mellan 50 och 60 % av 1939 års omfattning ha
rymts inom den ram, som den öppna arbetslösheten gav. Reala förutsättningar
för en bostadsproduktion av dylik omfattning funnos sålunda med
hänsyn till arbetskraftsförsörjningen utan inkräktande på någonting annat
än arbetslösheten. Det är icke sannolikt, att i fortsättningen byggnadsverksamheten
varaktigt kan hållas uppe på den nivå, den nått under åren närmast
före krisen. Även örn därför en fortsättning av avströmningen från byggnadsarbetsmarknaden
måste anses lämplig och bör befordras, kan det dock leda
till för den framtida produktions- och arbetsmarknadsutvecklingen betänkliga
konsekvenser örn denna avströmning under ett krisläge drives för långt.
Liäget på bostadsmarknaden.
I en översikt av bostadsmarknadsutvecklingen under tiden efter krisutbrottet
hänvisa byggnadskostnadssakkunniga till en tidigare gjord uppskattning
av bostadssociala utredningen:
I den promemoria rörande bostadsbyggnadsverksamheten och bostadsförsörjningen
(statens offentliga utredningar 1939:50), som bostadssociala utredningen
avgav under krisens första skede, framhöllos svårigheterna att ställa
en prognos för bostadsbehovets och bostadsefterfrågans utveckling under påföljande
år. Man hade anledning att antaga, att utvecklingen skulle bli starkt
splittrad med hastigt uppkommande bostadsbrist på sådana orter, där syssel
-
6
Kungl. Majus proposition nr 251.
sättningen växte vid industrins omställning till en avspärrnings- eller krigshushållning,
medan efterfrågans tillväxt kunde dämpas, avstanna eller förbytas
i efterfrågeminskning till följd av minskad hushållsbildning, reducerad
inflyttning eller nettoutflyttning från städerna på andra håll. Utredningen
hänvisade till sannolikheten av att de senare årens starkt uppdrivna hushållsbildning
skulle komma att dämpas och av att äktenskapsbildningen under
krisens inverkan icke skulle i sedvanlig omfattning leda till reguljär hushållsbildning
samt till möjligheten av en viss återgång till inneboendesystem och
upphörande av den för de föregående åren konstaterade tendensen till ökad
hushållsbildning av ogifta vuxna och andra tidigare i lägre grad hushållsbildande
grupper. En avmattning av bostadsefterfrågan tedde sig sålunda
sannolik. De mot minskad efterfrågan verkande faktorerna borde emellertid
icke överskattas. De i befolkningens åldersstruktur liggande för hushållsbildningen
bestämmande faktorerna befunno sig ännu på en hög nivå. Enligt
utredningens mening fanns anledning att frukta, att upphörande av eller
mycket stark begränsning i bostadsproduktionen skulle komma att medföra,
att den förefintliga bostadsreserven snabbt konsumerades och akut bostadsbrist
inställde sig.
När möjlighet nu föreligger att efter ett års kris på bostadsbyggnadsmarknaden
överblicka utvecklingen, te sig dessa förmodanden i stort sett grundade.
Splittringen i bostadsmarknadsutvecklingen mellan olika orter har kraftigt
gjort sig gällande, dock med övervägande tendens till ökad bostadsknapphet
eller ren bostadsbrist. Enligt den särskilda inventering av bostadsreserven på
80 orter, som socialstyrelsen utförde i november 1940, var det egentligen
endast Stockholm med förorter som under året haft växande bostadsreserv;
den reserv, som på hösten 1940 förefanns i huvudstaden, var dock icke större
än som kan betecknas som normalt. Endast ett fåtal som regel större eller
medelstora sydsvenska orter uppvisade en mera riklig reserv. Flertalet mindre
och medelstora orter hade knapp eller praktiskt taget obefintlig reserv; helt
naturligt befinna sig bland dessa i främsta rummet orter, vars industriella
utveckling under året rönt starkare inflytande av krigsmaterialproduktionen,
eller sådana, som haft större betydelse som militära förläggningsorter. Genomsnittssiffran
för reserven i hela den representerade stadsbygden hade sjunkit
från 2 till 1''2 %. Härvid måste dock beaktas, att siffran på hösten 1939 omfattar
alla lediga lägenheter, då den grundar sig på 1939 års allmänna bostadsräkning,
under det att den senare, som grundar sig på särskild anmälan, icke
kan omfatta samtliga; i fall, då kontroll varit möjlig, har det visat sig att
antalet som lediga anmälda lägenheter utgjorde något mer än tre fjärdedelar
av samtliga faktiskt lediga. Även med hänsyn sålunda tagen till ofullständigheten
i anmälningarna står det fast att bostadsreserven under året minskat
genomsnittligen. I åtskilliga orter har antalet lediga lägenheter konstaterats
vara så litet, att svårartad bostadsbrist redan kan sägas ha inträtt. Ändock
har under det gångna året, såsom förut utvecklats ett icke obetydligt tillskott
till bostadsmarknaden skett, i och med fullföljandet av före krisen planerad
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
och igångsatt produktion. Enligt i det föregående anförda beräkningar var
tillskottet till lägenhetsbeståndet i landets större städer (med mer än 30 000
invånare) under året 1 oktober 1939—1 oktober 1940 ungefär 55 % av det
mycket höga tillskottet under året förut.
Efter ett försök att med ledning av byggnadsstatistiken och uppgifter örn
befolkningsrörelsen uppskatta bostadskonsumtionen under föregående år,
summera byggnadskostnadssakkunniga sin uppfattning om bostadsmarknadsutvecklingen
i städerna i följande punkter:
1. En betydande minskning under året av utbudet av nyproducerade
lägenheter. I och med färdigställandet av det stora beståndet av vid krisutbrottet
under byggnad varande bostäder var dock ännu under början av
1940 det nya utbudet betydande, till sin storleksordning icke nämnvärt understigande
samma årstider de föregående åren. I och med tredje kvartalet
började verkan av krisen sätta kraftiga spår även i färdigställandet av lägenheter.
Från 1 oktober 1939 till 1 oktober 1940 utmognade nya lägenheter
till ett antal av c:a 55 % av motsvarande antal föregående år. Inom loppet
av kalenderåret 1940 torde nettotillskottet till lägenhetsbeståndet i städerna
ha uppgått till omkring 45 % av 1939 års siffra. (Då vissa jämförelsedata
hänföra sig till kalenderår användes i fortsättningen detta som jämförelseperiod)
.
2. Bostadsefterfrågan har sjunkit till följd av minskad inflyttning, sannolikt
minskad självständig hushållsbildning av icke-familjebildande personer,
uppskjuten bosättning vid äktenskaps ingående samt sammanflyttning av
hushåll och ökat inneboende till omkring hälften av efterfrågans volym år
1939. Däremot har minskad äktenskapsbildning i och för sig icke i nämnvärd
grad påverkat bostadsefterfrågan. Vissa av de under året efterfrågebegränsande
omständigheterna kunna antagas bilda en latent bostadsefterfrågan;
särskilt gäller detta uppskjuten bosättning av nybildade familjer.
Efterfrågan har sjunkit starkare i de största städerna än i stadsbygden i
övrigt.
3. Till följd av dessa olikheter i efterf rågeförändringen samt av att nettotillskottet
av nya lägenheter icke växlat på samma sätt som efterfrågan på
olika orter har bostadsreserven förändrats på väsentligt olika sätt. I de
största städerna har reserven vuxit (Stockholm) eller blivit ungefär oförändrad.
I mindre och medelstora städer har reserven på flertalet orter till
stor del, i vissa fall helt konsumerats. För stadsbygden som helhet torde
reserven under året ha sjunkit med omkring 25 %.
Slutligen må i detta sammanhang erinras om:
4. Att bostadsproduktionen inom loppet av år 1940 inställts på en nivå,
motsvarande endast omkring 10 % av 1939 års nivå, och att även den pågående
produktionen under senare delen av 1940 nådde ned i detta läge. Då
den före krisen planerade och igångsatta produktionen, som har svarat för
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
tre fjärdedelar av lägenhetstillskottet under år 1940, numera torde vara helt
avvecklad, kommer tillskottet under år 1941 till bostadsutbudet under i övrigt
kvarstående oförändrade förutsättningar att uppgå till endast tiondelen av
1939 års och mellan fjärdedelen och femtedelen av tillskottet under år 1940.
Dessa omständigheter, tillsammanställda, synas omedelbart peka mot en
snabbt uppkommande bostadsbrist av mycket stor omfattning.
De sakkunniga diskutera därefter förutsättningarna för bostadsefterfrågan
i fortsättningen i alternativa fall:
Man har då först att ställa in problemet mot bakgrunden av hushållsbildningens
utvecklingstendenser på längre sikt. De inom bostadssociala utredningen
gjorda undersökningarna av hushållsbidragens demografiska
betingelser ge vid handen, att under det kommande decenniet tillskotten till
hushållsbeståndet vid oförändrade hushållsbildningsvanor komma att sjunka
betydligt till följd av den minskade folkmängden i de starkast hushållsbildande
befolkningsgrupperna. Tab. 3 framställer den beräknade relativa
utvecklingen per femårsperiod under tiden 1935—1950 i städerna under alternativa
förutsättningar beträffande flyttningen mellan landsbygd och städer.
Tab. 3. Beräknat nettotillskott ar hushåll i städerna vid oförändrade hushålls*
bildningsvanor. Genomsnittet 1936—1940 = 100.
Inflyttning per femårsperiod
80 000
130 000
160 000
1936-1940
100
100
100
1941—1945
87
93
96
1946—1950
67
79
84
I förbigående må här anföras den förmodan, att utvecklingen på byggnadsoch
bostadsmarknaderna under kommande decennium i hög grad kommer att
präglas av dessa tendenser i hushållsbeståndets fortsatta utveckling. Kulmen
i en hittills och särskilt under de två senaste decennierna ständigt stigande
utveckling har med all sannolikhet passerats just under de senaste åren.
Bostadsbyggnadsverksamheten har under dessa årtionden burits upp av en
utomordentligt kraftigt växande våg av hushållsnybildning, som dock i fortsättningen
ofrånkomligen som en konsekvens av pågående förskjutningar i
befolkningsstrukturen kommer att vika tillbaka. Även örn på längre sikt sett
hushållsnybildningen som grund för bostadsbyggnadsverksamheten kommer
att kunna ersättas av standardstegring, är det dock säkert, att bostadsbyggandets
betingelser komma att starkt förändras. En efterfrågan, som väsentligen
—- som hittills — grundar sig på rent demografiska faktorer, kan antagas vara
relativt föga elastisk och därmed så att säga försvarslös gentemot utbudsfaktorerna,
hyra, byggnadskostnader o. s. v. En efterfrågan, däremot, som i
växande grad förutsätter stigande standard, torde komma att reagera mycket
mera känsligt för kostnads- och prisförändringar. Som ett alltmer normalt
9
Kungl. Majus proposition nr 251.
drag torde framtidens bostadsbyggnadsmarknad komma att präglas av den
frågeställning, som i akut form föreligger i nuvarande kris: att bygga eller
inte bygga, det är en fråga örn byggnadskostnader.
Beträffande den för den endogena hushållsbildningen tyngst vägande
faktorn, äktenskapsbildningen, torde man för de närmast följande åren få
räkna med en lägre nivå än den under senare år gällande, mycket höga nivån.
Att giftermålens antal under år 1940 icke väsentligt understigit antalet under
1939 har sannolikt sin förklaring i de politiskt osäkra förhållandena under
förra vintern och våren; erfarenheten visar att dylika förhållanden stimulera
giftermålsfrekvensen. Under tredje kvartalet 1940 sjönko giftermålssiffrorna
betydligt under 1939 års nivå. Vid en bedömning av det sannolika bostadsbehovet
under det kommande året bör man, även örn ingen fullt säker grund
för ett sådant antagande kan givas, såsom det mest sannolika räkna med en
mindre omfattande äktenskapsbildning 1941 än 1939 och 1940. I ett sådant
antagande ligger i det väsentliga anpassningen till sjunkande långtidsutveckling,
som illustreras i tab. 3. Det antagna måttet av sänkningen måste givetvis
vara godtyckligt inom rätt vida gränser, eftersom man har att i icke bestämbara
proportioner räkna med tendenser på längre sikt, krisverkningar
och tillfälliga verkningar av den nyss antydda art, som förelåg under förra
vintern och våren.
Mindre i syfte att direkt försöka en realistisk prognos än för att formellt
bestämma den relativa betydelsen av olika faktorer och uppdraga gränser för
utvecklingsmöjligheter av mera beaktansvärd sannolikhet antages, att äktenskapsbildningen
under år 1941 kommer att uppgå till 70 % av 1940 års,
vilken i sin tur något understeg 1939 års, och vidare att övriga, i jämförelse
med äktenskapsbildningen mindre betydande faktorer, som inverka på den
endogena hushållsbildningen, förändra sig proportionellt därmed. Detta
antagande kombineras
1) med antagandet, att all nettoinflyttning upphör till städerna samt att
den generella sammandragningen av bostadsefterfrågan genom sammanflyttning
av hushåll o. s. v. blir lika stark som under 1940, vilket skulle innebära, att
vid slutet av 1941 3 % av de 1939 bestående hushållen skulle lia upplösts —
ett avgjort osannolikt antagande;
2) med antagandet, att nettoinflyttningen till städerna under år 1941 får
samma, omfattning och fördelning som år 1940 samt att sammandragningen
från 1940 blir bestående men icke ytterligare ökas.
Resultaten av dessa alternativa kombinationer, varvid i båda fallen antagits
en 30 % lägre nivå för äktenskapsbildningen än år 1940, skulle bli on bostadskonsumtion,
förutsatt att en sådan kunde täckas och icke förändrades genom
absolut bostadsbrist, av en omfattning av i alternativ 1) 20 % och alternativ 2)
60 % av 1939 års, d. v. s. dubbelt respektive sex gånger så mycket som den
under 1940 enligt byggnadsloven planerade bostadsbebyggelsen. Redan i det
första alternativet skulle den under 1940 reducerade bostadsreserven smälta
ihop i betydligt starkare takt än som skett under det gångna året; då reser
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
vens minskning under detta år betytt bostadsbrist i ett stort antal orter,
måste redan en så osannolikt låg bostadskonsumtion som den i alternativ 1)
antagna betyda en starkt förvärrad situation på bostadsmarknaden, därest nytillskottet
av lägenheter endast kommer att motsvara den nivå, vartåt bostadsbyggandet
under år 1940 har tenderat. Vid en utveckling av den potentiella
konsumtionen enligt alternativ 2) skulle, vid ett tillskott av endast 10 %
genom nyproduktion, underskottet vara större än hela den hösten 1940 existerande
reserven. Vid likartad fördelning av den potentiella konsumtionen
under 1941 som av den faktiska under 1940 skulle bostadsbristen bli total på
det övervägande flertalet orter; endast ett litet fåtal större orter skulle ha
utsikt att med hjälp av en hösten 1940 föreliggande relativt riklig reserv klara
situationen utan akut bostadsbrist.
Intet av dessa båda alternativ utgör något teoretiskt ytterlighetsfall. Det
första har redan betecknats som osannolikt lågt, vilket omdöme har stöd av
erfarenheterna från såväl det sistförflutna året som tidigare krisskeden på
bostadsmarknaden; en reservation måste naturligtvis göras för en nu oförutsebar
politisk och ekonomisk utveckling av rent katastrofal art. Det andra
alternativet har intet orimligt i sig. Äktenskapsbildningen har där antagits
betydligt reducerad. Inflyttningen har antagits ligga kvar på 1940 års nivå,
vilken är betydligt lägre än den under de föregående åren. Det vanskligaste
antagandet under detta alternativ är givetvis det, att den generella sammandragningen
icke fortsätter, utan att 1940 års läge i det hänseendet blir bestående.
Med hänsyn dels till erfarenheterna från föregående depression, dels
därtill att under år 1940 uppskjuten bosättning kan komma att i viss omfattning
realiseras under år 1941, ligger dock icke heller häri något orimligt. En
försiktig uppskattning, som göres under beaktande av den allmänna folkförsörjningens
försämrade reala resurser vid fortsatt avspärrningsläge, bör måhända
som det mest sannolika räkna med en utveckling någonstans mellan de
linjer, som representeras av de här diskuterade alternativen. En kombination
av till 70 % reducerad äktenskapsband!g, 1940 års reducerade inflyttningsnetto
till stadsbygden och till 2 % av hela hushållbeståndet driven generell
sammandragningsverkan ger en beräknad konsumtion för 1941, som är något
mer än 40 % av 1939 års. Ingenting i hittills gjorda erfarenheter eller i nu
bedömningsbara fakta eller tendenser ge anledning att beteckna en sådan uppskattning
som hög. Ur bostadsmarknadssynpunkt är här också att taga hänsyn
till den marginal, som ett på åtskilliga orter behövligt återställande av en
reserv av rimlig storlek ger. Storleksordningen av denna marginal kan bedömas,
när det angives att ett återställande av den genomsnittliga, ingalunda
rikliga reserven från hösten 1939 ensamt för sig och under i övrigt givna förhållanden
skulle kräva en nyproduktion, som utgör 6 å 7 % av 1939 års.
Det ligger i förhållandenas egen natur, att en bedömning av bostadskonsumtionens
sannolika utveckling för stadsbygden som helhet måste göras i
tämligen vaga ordalag. I praktiken kräva givetvis förhållandena på varje särskild
ort sitt noggranna beaktande. Det torde dock kunna fastslås som över
-
11
Kungl. Majlis proposition nr 251.
väldigande sannolikt, att en bostadsproduktion under följande år på den nivå,
vartåt utvecklingen under tiden efter krisutbrottet tenderar, kommer att vara
otillräcklig för behovet. En uppskattning av behovet till 40 % av 1939 års
bostadstillskott kan icke jävas av hittills givna erfarenheter och nu bedömningsbara
tendenser i bostadsmarknadsutvecklingen.
Allmänna synpunkter på kostnadsproblemet.
I ett kapitel innefattande allmänna synpunkter på kostnadsproblemet redogöra
byggnadskostnadssakkunniga för sin uppfattning örn bostadsbyggandets
och bostadsmarknadens nuvarande krisproblem. De bedöma vidare möjligheterna
att återställa förutsättningarna för en tillräcklig bostadsproduktion
vid nuvarande hyresnivå på grundval av kalkyler rörande bostadsbyggandets
räntabilitet samt en förhandssummering av de efterföljande undersökningsresultaten
rörande särskilda kostnadsfaktorer. Härom anföres i betänkandet
följande.
Det synes sannolikt, att en fortsatt stagnation på bostadsbyggnadsmarknaden
kommer att inom mycket nära framtid leda till en utpräglad
bostadsbrist — där detta inte redan skett — med stark hyresstegringstendens
som säker följd. Ett dylikt spänningstillstånd på bostadsmarknaden skulle
säkerligen framdriva en viss bostadsbyggnadsverksamhet dels för tillgodoseende
av den mycket köpkraftiga bostadsefterfrågan, för vilken kostnadsstegringen
icke innebär större hinder, dels som följd av kommunala initiativ, vilka
framstå som oundgängliga för att möta ett alltmer påträngande behov, eventuellt
yttrande sig i ren husvillhet. I viss utsträckning ha dylika tecken redan
visat sig.
Risken för starkt tilltagande utbredning av bostadsbrist synes vara så stor,
att det enligt de sakkunnigas mening är påkallat att hålla åtgärder i beredskap
för en offentlig övervakning av hyresutvecklingen, parallell med den allmänna
priskontroll, som sedan hösten 1939 förekommit. Då de sakkunniga anse en
sådan beredskap, möjlig att mycket snabbt mobilisera, lämplig och nödvändig,
är det icke därför att utvecklingen på hyresmarknaden hittills givit anledning
till klagomål. Utvecklingen synes tvärtom på flertalet orter ha haft en mycket
sansad karaktär. Det är emellertid klart, att uppkomsten av en utbredd och
skarp bostadsbrist kan skapa betingelser för en knapphetsprisstegring på
hyresmarknaden, som kan bryta igenom de frivilligt åtagna restriktionerna
och som med hänsyn till de sociala och penningpolitiska konsekvenserna kan
komma att kräva offentlig kontroll.
En offentlig hyresreglering medför emellertid lätt komplikationer på hyresmarknaden
av i och för sig föga önskvärd art, varpå utvecklingen under förra
världskriget lämnar rikligt med exempel. Det enda verkliga botemedlet mot
bostadsbrist är självklart bostadsproduktion av tillräcklig omfattning för att
tillgodose behovet. Det är ur bostadsmarknadssynpunkt givetvis det mest
önskvärda, om offentlig hyreskontroll kan få karaktären av en provisorisk anordning,
behövlig endast under en övergångstid, innan bostadsproduktionen
hunnit motsvara bostadskonsumtionskraven.
12
Kungl. Majits proposition nr 251.
Detta sista förutsätter dock, att nya bostäder kunna framställas till kostnader
— årliga kostnader för fastigheten — som icke ligga på en helt annan
nivå än de för likvärdiga bostäder hittills gällande. Örn denna förutsättning
icke finnes och ändå en bostadsproduktion kommer till stånd, måste verkan
på hyresmarknaden bli, att hyresnivån för hela det förut befintliga bostadsbeståndet
anpassas uppåt oberoende av de faktiska kostnaderna för detta
bestånd. Ur inkomstfördelningssynpunkt liksom ur penningvärdeutvecklingens
synpunkt skulle en dylik process, varunder en plötsligt och starkt höjd kostnadsnivå
för nybyggda bostäder bestämmer hyresutvecklingen för hela bostadsbeståndet,
vara en allvarlig affär. Den årliga hyressumman i stadssamhällena
torde 1939 ha uppgått till bortåt 500 miljoner kr. En allmän höjning
på 10 % betyder sålunda en inkomstöverflyttning av 50 miljoner kr.,
på 30 % av bortåt 150 miljoner kr. om året, vilken endast till den marginella
del, som utgöres av de på den höjda kostnadsnivån byggda nya bostäderna,
motsvaras av en verklig kostnadsökning. (Härvid avses givetvis icke
sådan hyreshöjning, som motsvaras av ökade ränte- och driftskostnader även
på gamla fastigheter.)
Örn denna utveckling icke accepterades, utan en reglering av hyrorna med
de för respektive fastighetsgrupper faktiska kostnaderna som grund genomfördes
måste vid starkt höjda framställningskostnader för nya bostäder uppkomma
en splittring av hyresnivån, som ur konsumentsynpunkt är irrationell,
som medför fastlåsning av hyresmarknaden, favoriserande av några grupper,
belastning av andra, missgynnande särskilt av den nya bosättningen och
hämning av nyproduktionen. Bostadsmarknadens kärnproblem, vars lösning
ger enda möjligheten till någorlunda sunda och välbalanserade förhållanden,
är därför problemet att förse marknaden med ett tillräckligt utbud av nya
lägenheter till priser, ungefär i klass med dem för likvärdiga bostäder i redan
befintliga fastigheter.
I den svåra situation, som nu råder eller håller på att växa fram på bostadsmarknaden,
har man anledning att tillspetsat ställa frågan: vilket är för bostadsmarknaden
och den allmänna bostadsstandarden, betraktade på längre
sikt, det minst onda av två onda ting, en skarp bostadsbrist till följd av fortsatt
stillestånd inom bostadsbyggandet eller en bostadsbyggnadsverksamhet
på villkor, som kräva en kraftigt höjd hyresnivå? Att båda alternativen kunna
medföra olyckliga och vittgående konsekvenser är uppenbart. Det förra skulle
sannolikt göra nödvändig en sträng reglering av hyresmarknaden och möjligen
bostadsransonering i någon form samt driva fram nödåtgärder för
Irysande av husvilla. Enligt erfarenheten är en sådan period av bostadsbrist
svår att avveckla; det tager lång tid innan den avstannade, desorganiserade
produktionsapparaten för bostadsbyggande hinner täcka det uppdämda behovet
och under tiden består ett spänningstillstånd, som hotar att utlösa
hyresstegring och därmed grundar behov av fortsatt, mer eller mindre svåradministrerad
reglering av marknaden. Ur produktionssynpunkt betyder detta
alternativ risk för starka konjunktursvängningar, som konserverar eller åter
-
13
Kungl. Majda proposition nr 251.
bildar sådana oefterrätteliga förhållanden, varpå byggnadsutvecklingen ingalunda
saknar exempel, hämmar byggnadsindustrins tekniska utveckling och
på obestämd tid uppskjuter realiserandet av en allmän höjning av utrymmesstandarden.
Det andra alternativet är till sina konsekvenser icke mindre olyckligt. Örn
bostadsbyggandet i fortsättningen skulle permanent inställas på den just nu
gällande kostnadsnivån och den allmänna hyresnivån så småningom anpassas
därefter, skulle detta — bortsett från sakens betydelse ur penningpolitisk
synpunkt — säkerligen betyda att möjligheterna för ett allmänt realiserande
av utrymmesstandardens höjning för lång tid framåt ruinerades. En granskning
av bostadsmarknadsutvecklingen hittills ger vid handen, att under senare
delen av 1930-talet en påtaglig tendens till standardhöjning gjorde sig gällande.
Till endast en mindre del var denna tendens ett direkt uttryck för
bostadspolitiska åtgärder (vilka dock, utöver sin direkta verkan, utan tvivel
haft sin betydelse genom sin förebildande verkan). Väsentligen hade den
givetvis till förutsättning det gynnsammare förhållande mellan inkomster och
bostadskostnader, som skapades under 1930-talet, varvid en stor roll bör tillmätas
den tidigare berörda omständigheten, att bostadsbyggandets kapacitet
under detta skede långt bättre motsvarat bostadsbehovets tillväxt än under
1920-talet. En jämförelse mellan inkomstutvecklingens och bostadskostnadsutvecklingens
kurvor mot bakgrunden av den faktiska bostadsmarknadsutvecklingen
under senare år ger ett intryck av att ett skede hade börjat, vars
fortsättning efter samma linjer skulle ha betytt ett mera allmänt realiserande
av en högre utrymmesstandard. Vikten och den sociala angelägenheten
härav — icke minst ur befolkningsfrågans synpunkt — har alltmera allmänt
erkänts. Att en dylik utveckling avbrytes under ett politiskt och ekonomiskt
kristillstånd som det nuvarande måste givetvis bäras med jämnmod. Annorlunda
måste frågan bedömas ur den synpunkt, som här diskuteras, bostadsstandardutvecklingen
på längre sikt. Att lång tid bestående, ntvecklingshämmande
verkningar kunna utgå ur en kris i bostadsförsörjningen, ge 1920-talets
bostadsmarknadsförhållanden exempel på. Örn ur den nuvarande krisen
skulle framgå en bestående förskjutning mellan inkomster och bostadskostnader
i ogynnsam riktning, kan resultatet bli, att bostadsstandardutvecklingen
tager länge verkande, kanske obotlig skada.
Även för byggnadsindustrin och de däri engagerade parterna skulle en
sådan utveckling sannolikt innebära en allvarlig försämring av utsikterna på
längre sikt. I detta sammanhang må åter erinras örn det förut påpekade förhållandet,
att byggnadsbehovet i framtiden i växande grad kommer att bli
beroende av standardhöjning, i sjunkande grad av den demografiskt betingade
hushållsbildningen. Härvid har man också att räkna med, att det bostadsbehov,
som framträder som effektiv efterfrågan, blir mera känsligt för bostadskostnaderna.
Höga kostnader kunna icke i nämnvärd grad hindra nya ålders
grupper att växa upp, gifta sig och sätta bo; däremot kunna de hindra en
bostadsbehövande familj att välja en tvårumslägenhet i stället för en enrums
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
lägenhet, d. v. s. att inrikta sin efterfrågan på det sätt, som ger större byggnadsbehov
och större sysselsättningsmöjligheter tack vare stigande standard.
Det är inte endast ett allmänt socialt intresse av utomordentlig räckvidd utan
även ett intresse för byggnadsindustrin själv, dess företagare, materialleverantörer
och arbetare, att den nuvarande krisen i bostadsförsörjningen löses
utan att en försämring i relationen inkomster—bostadskostnader uppkommer.
Såväl det ena som det andra av de här diskuterade alternativen måste
komma att ge bestående skador. Den enda tillfredsställande utvägen ur det
nuvarande låsta läget är den, som går över omedelbar anpassning av de för de
årliga bostadskostnaderna bestämmande faktorerna på sådant sätt, att en tillräcklig
nyproduktion av bostäder till priser, som ej väsentligt överstiga de på
likvärdiga bostäder nu gällande, blir möjlig.
I de efterföljande kapitlen diskuteras i detalj den hittillsvarande utvecklingen
och det nuvarande läget beträffande de olika för bostadsfastigheters
kostnader och räntabilitet bestämmande faktorerna samt de möjligheter, som
ha synts de sakkunniga föreligga till reduceringar. Här skall endast anföras
vissa allmänna synpunkter på problemställningen och på möjligheterna till en
lösning.
En fråga, som icke kan förbigås, är den, örn det icke vid utbrottet av krisen
bestod en marginal mellan gällande hyresnivå och kostnadsnivå, som omsattes
i vinster för byggnadsföretagarna utöver den normala företagarvinst, som
inkluderar ersättning för företagarnas arbete och riskbärande. Örn så hade
varit fallet i mera avsevärd grad, skulle byggnadsverksamheten ha kunnat
bära en motsvarande höjning av kostnaderna, vara .räntabel utan höjning av
hyrorna. Att en icke obetydlig sådan marginal bestod under 1920-talets högkonjunktur
och även i det skede, 1935—36, då den senaste högkonjunkturen
tog fart och då fördelen av de under de föregående åren sänkta byggnadskostnaderna
kombinerades med fördelen av sjunkande räntor vid i stort sett oförändrad
hyresnivå, synes uppenbart. Den prägel av obruten högkonjunktur,
som utmärkte byggnadsmarknaden under åren före krisen, kunde också ge
skäl för antagandet, att byggnadsverksamheten då gav mera än som motsvarar
normal ersättning för företagarprestationerna.
Man bör vid betraktandet av denna fråga icke låta omdömet alltför mycket
vägledas av uppgifter örn enstaka stora vinster, som uppstått vid försäljning
av fastigheter. I en näring som byggnadsindustrin uppkomma sådana lätt och
mer eller mindre slumpartat i och med dess spekulativa karaktär. Det spekulativa
momentet beror inte helt av verksamhetens organisation; till stor del
sammanhänger det med byggnadsmarknadens egen natur. Spekulationen
ligger i valet av tomt, i bedömandet av tomtlägets värde ur framtidssynpunkt,
i bedömandet av lägenhetens lämpliga storlek, differentiering och utrustning,
alltså av de svårbedömda skiftningarna i bostadsefterfrågans inriktning. Även
till finansieringen utsträcker sig spekulationen. Byggmästaren känner vid
15
''Kungl. Majus proposition nr 251.
igångsättandet av byggnadsföretaget ränteläget som det då är men icke som
det är, när huset är färdigt och skall belånas. Under sådana omständigheter
kunna uppstå stora vinster vid fastighetens försäljning, som dock icke
ge uttryck för den grad, i vilken bostadsbyggandet som helhet belastas av
övernormal företagarersättning.
De sakkunniga ha sökt bilda sig en uppfattning i denna fråga, som är svår
eller omöjlig att besvara med statistiska hjälpmedel. Det synes vara en allmän
uppfattning inom företagarkretsar på området, att under året före krisutbrottet
bostadsbyggandet normalt gick ihop men icke mycket mera. En sådan
uppfattning bestyrkes av erfarenheter inom ett bostadsbyggnadsföretag som
HSB. Förut har anförts, att den »verkliga» hyresförändringen (mätt under
eliminerande av verkan av lägenhetsbeståndets förändrade sammansättning)
under åren 1933—39 nästan exakt motsvarar förändringarna i de kostnadsbestämmande
faktorerna. Då utgångsåret, 1933, var ett lågkonjunktur år med
minskande produktion, synes det finnas presumtion för att då några större
överskottsvinster icke funnos att hämta. Detta ger vid handen som sannolikt,
att de möjligheter till överskottsvinster, som vid början av 1930-talets högkonjunktur
skapades av räntesänkningen, under den fortsatta utvecklingen
åtminstone till stor del eliminerats av byggnadskostnads- och tomtprisstegringen
åren 1937—39.
De sakkunniga lia vidare sökt sammanställa taxeringsuppgifter för året
före krisen med uppgifter örn utförd produktion under samma år för ett antal
byggnadsföretagare, för vilka dylika uppgifter kunnat erhållas. Materialet
rymmer dock så många felkällor, att det icke kan framställas i statistisk form.
Det synes dock peka på, att företagarnas inkomster under nämnda år genomsnittligen
motsvarade 3, högst 5 % av kostnaderna för den utförda produktionen.
Även örn häri skulle ligga någon möjlighet till reduktion, kan dock för
byggnadsverksamheten som helhet den möjliga reduktionsmarginalen endast
i obetydlig grad möta den förändring i de för de årliga kostnaderna bestämmande
faktorerna, som inträffat efter krisen. Man torde därjämte kunna utgå
ifrån, att i ett krisläge som det nuvarande överskottsvinster falla bort av sig
själva samt att i den byggnadsproduktion, som erhåller offentligt stöd i någon
form, slumpmässiga spekulationsvinster skola vara uteslutna.
En i den allmänna diskussionen örn bostadsbyggandets problem ofta anvisad
väg att nå billigare kostnader är att skära ned standarden med avseende å byggnadernas
utförande och lägenheternas utrustning. Otvivelaktigt är en del att
vinna på denna väg. Det är dock uppenbart, att standarden icke kan reduceras
utöver en viss gräns, utan att förutsättningen om ungefärlig likvärdighet med
förut byggda bostäder upphäves. Att bygga bostäder med en ifråga örn utförande
och utrustning lägre klass än den på senare tid — med dess tekniska förutsättningar
— vanliga kan vara nödvändigt under vissa förutsättningar, men
det är icke ett sätt att reducera byggnadskostnaderna i den mening, som här
förevarande frågeställning innebär. En tillfällig ansvällning av bostadsbehovet
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
på en ort, t. ex. till följd av forcerad krigsmaterialproduktion, som med säkerhet
väntas vara övergående, kan motivera uppförandet av provisoriska bostäder.
Det torde emellertid vara ett misstag att tro, att detta är en billig
form för bostadsförsörjning, som vid bostadsbrist lämpligen kan tillgripas även
för att tillgodose den ordinära bostadsmarknadens behov. Provisoriska bostäder
torde tvärtom ofta -— örn de verkligen äro provisoriska och amorteras
därefter och icke övergå i permanent slum — bli förhållandevis dyra. Det
är skäl att varna för utvägen att —— annat än i antydda undantagsfall — söka
lösa de problem, som ett akut försvårat bostadsförsörjningsläge ställer, genom
att bygga bostäder i nödbostadens klass eller överhuvud med en väsentligt
reducerad standard. Ur fastighetsekonomisk synpunkt är en reduktion av
standarden i dylik grad en mycket betänklig sak. De på sådant sätt nybyggda
lägenheterna bli — med hänsyn tagen till kvaliteten — dyra i förhållande till
såväl äldre, omoderna som nyare, modernt utrustade, konkurrerande lägenheter,
som byggts till förutvarande kostnader. Man bör skilja mellan sådan
standardsänkning, som permanent sänker en bostadsfastighets klass, och sådan
av tillfällig art, som under gynnsammare framtid kan utan större svårigheter
eller kostnad upphämtas, samt slutligen och viktigast sådan rationalisering,
framför allt beträffande huskroppens utformning och byggnadskonstruktioner,
som icke i praktiskt avsevärd grad berör lägenhetskvaliteten. De
senare kunna betecknas som verkliga kostnadsreduktioner, under det att den
förstnämnda endast innebär ett sätt att kringgå byggnadskostnadsproblemet,
som såväl socialt som fastighetsekonomiskt icke är att rekommendera.
Marknadens förseende med ett tillräckligt utbud av nya lägenheter till
priser ungefär i klass med dem för likvärdiga bostäder i redan befintliga
fastigheter betyder icke som målsättning en absolut fast hyresnivå. Vissa
kostnader, i första hand värmekostnader, skatter och övriga onera växla till
stor del oberoende av nyframställningskostnaderna och beröra i så måtto i
typiska fall äldre och nya fastigheter lika. Syftar man till paritet i avseende
å de årliga kostnaderna för likvärdiga bostäder i nya och förut befintliga hus,
bör givetvis denna paritet sökas vid en nivå, som kan förskjutas genom dessa
oberoende av nyframställningskostnaden för nya och gamla bostäder lika
varierande kostnader. I fråga örn den starkast växlande av dessa, värmekostnaden,
har ju detta förhållande markerats genom att ersättningen för fastighetsägarens
bränslekostnader mer eller mindre utbrutits som en självständigt
varierande del av hyresgästens betalningsförpliktelser.
I viss grad gäller det sagda även örn räntekostnaderna, i den mån räntan
på fastighetslånen icke är bunden eller successivt i och med konverteringen
av de bundna lånen. Räntekostnaderna för det förut befintliga fastighetsbeståndet
följer sålunda så småningom — med olika eftersläpning för olika
fastigheter — efter marknadsräntans utveckling. Åtgärder som syfta till
paritet i avseende å de årliga kostnaderna för gamla och nya bostäder av lik
-
Kungl. Majus proposition nr 251.
17
värdig beskaffenhet men icke ha bostadssocialt motiverade subventionssyften
därutöver, böra därför i fråga örn kapitalkostnaderna utformas sålunda, att
de i görligaste mån hindra att ett höjt ränteläge, vars fortbestånd i framtiden
är ovisst, omedelbart överföres på de årliga kostnaderna i full utsträckning
men däremot icke hindrar en anpassning på längre sikt till den allmänna
nivån för kapitalkostnaderna, i den mån denna nivå successivt arbetar sig
igenom och blir gällande för hela bostadsfastighetsbeståndet.
I fråga örn de egentliga byggnadskostnaderna samt tomtkostnaden äro de
vid byggnadstillfället gällande priserna däremot definitivt bestämmande för
fastighetens ekonomi för hela dess livstid, i den mån de icke avskrivas genom
förluster för enskilda eller genom subvention från det allmänna. En anpassning
till ett i framtiden förändrat läge kan för dem icke ske. Det som är
gjort, är gjort.
Det följer som en slutsats av den här skisserade tankegången att vid utformningen
av åtgärder, som syfta till nämnda paritet i avseende å de årliga
fastighetskostnaderna och därmed till ordnande av bostadsförsörjningen på
sätt, som i minsta möjliga mån rubbar hyresmarknadsutvecklingen, de löpande
driftskostnaderna, som förändras lika för gamla och nya fastigheter, kunna
lämnas utanför problemet (vilket givetvis icke innebär, att deras allmänna
betydelse förbises), att de kostnadsbestämmande faktorer, vars verkan på
fastighetsekonomin är definitiv, d. v. s. egentliga byggnadskostnader och
tomtpriser, i görligaste mån böra från början anpassas, under det att kapitalkostnadernas
anpassning kan avse en kortare period, säg fem eller tio år,
inom vilka det allmänna räntelägets förändringar hunnit genomsyra större
delen av fastighetsbeståndet.
Det är uppenbart, att man vid sökandet efter möjligheter att förbilliga
byggnadskostnaderna och andra för fastighetens räntabilitet och krav på avkastning
bestämmande faktorer icke kan uppställa som någon regel, att reduktionen
bör läggas på varje faktor i proportion till dess bidrag till kostnadsfördyringen
under viss passerad period. Valet av sådan period blir i varje
fall godtyckligt. I byggnadskostnadsutvecklingen, betraktad på längre sikt,
kan konstateras en viss tendens till utjämningsverkan av de inbördes kostnadsförskjutningama,
vilket sannolikt är betingat av hyresprisernas relativa
stelhet, jämfört med många kostnadselements priser. När räntan sjunker,
stiga tomtpriserna ofta. Kostnadskurvan för materialpriser och löner tillsammanstagna
är jämnare än kurvorna för materialpriser respektive löner
var för sig tagna. Den relativa storleken av det bidrag till den totala kostnadsutvecklingen,
som en viss faktor har lämnat, kan därför vara starkt växlande
alltefter vilken jämförelseperiod, man väljer. Även om det är kostnadsutvecklingen
under det senaste året, som framdrivit det aktuella problemet,
är dock den relativa betydelsen därunder av de olika faktorernas förändringar
i och för sig irrelevant utom — såsom nyss berördes — i avseende å fördel
Bihang
till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 251. 790 4i ''2
18 Kungl. Majus proposition nr 251.
ningen av stegring respektive reduktion på till sin verkan definitiva och ickedefinitiva
faktorer.
Det är vidare klart, att de praktiska möjligheterna och rimligheten av
reduktion icke behöver stå i något som helst bestämt förhållande till förändringarna
under viss förfluten tid. Av alla materialprisstegringar har, som
exempel, järnprisets stegring under tiden efter krisutbrottet betytt mest,
under det att vissa specifika byggnadsmaterial bidragit obetydligt. Därmed
är ingalunda givet, att reduktionsmöjligheterna äro störst eller böra sökas
i första hand hos järnpriset, vars bestämning i nuvarande hushållningsläge
givetvis måste ske i ett mycket vidare sammanhang än byggnadsmarknadens,
överhuvud måste problemställningen helt lösgöras från formalistiska »rättvises-synpunkter,
grundade på förhållanden i den passerade utvecklingen.
Sedan tiden från krisutbrottet fram till november 1940 ha de egentliga
byggnadskostnaderna, räknade på ett medelstort hyreshus av numera vanlig
typ, stigit med ungefär 17 %. Noteringar om tomtpriser saknas nästan fullständigt
för senare tid; att räkna med denna faktor såsom bidragande till det
senaste årets kostnadsutveckling låter sig därför icke göra. Kreditvillkoren
vid fastighetsbelåning har sedan tiden före krisen förändrats på ett sätt, som
enklast uttryckes i bottenlåneräntans stegring -—■ där lån överhuvud kunnat
erhållas — från omkring 3 % till .omkring 4-5 %. övriga driftskostnader ha
slutligen undergått vissa förändringar, särskilt genom bränsleprisernas stegring.
Dessa faktorers relativa betydelse och sammanlagda effekt på en bostadsfastighets
räntabilitet och krav på avkastning framställes enklast genom jämförelser
på basis av ett typfall, som räknas dels med före krisen rådande
villkoren, dels med de nu rådande. Som sådant har valts ett bostadsbygge
i en medelstor landsortsstad, med en byggnadskostnad före krisen på 185 000
kr. och en tomtkostnad på 15 000 kr. (7-5 % av fastighetskostnaden). Finansieringsvillkoren
före krisen antagas vara 50 % bottenlån med en ränta av
3 %, 20 % sekundärlån med en ränta av 4 % och en amorteringstid av 40 år;
återstoden finansieras med 20% till en ränta av 4-7 5 % och med amortering
på 25 år samt 10 % med 10 års amortering och 5 % ränta. Detta ger en total
kapitalkostnad på 5-18 5 %>.
Fall 1: före krisutbrottet.
Byggnadskostnad ................................. 185 000 kr.
Tomt ................................................... 15 000 » 200 000 kr.
Kapitalkostnad 200 000 kr. å 5-18 5 % .......................................... 10 370 kr.
Onera (2-5 % av byggnadskostnad) samt värme och v.v................ 6 313 »
Årlig kostnad 16 683 kr.
Den erforderliga bruttoavkastningen blir 8-34 % av fastighetskostnaden
(byggnadskostnad och tomt).
19
Kungl. Majus proposition nr 251.
Sedan krisutbrottet ha alla faktorer (utom tomt), byggnadskostnad, kapitalets
förräntningsnorm samt kostnaderna för onera och värme bidragit till
totalstegringen i de årliga kostnaderna. Med hänsyn till förut anförda synpunkter
på den särskilda ställning i problemet, som onera och värmekostnader
intaga, är det lämpligt att först isolera deras bidrag till stegringen.
Därvid har beträffande värmekostnaden räknats med en tilldelning av bränsle,
uppgående till 80 % av det normala behovet.
Fall 11 — fall 1 men med höjda onera och värmekostnader.
Kapitalkostnad 200 000 kr. ä 5-185% ....................................... 10 370 kr.
Onera (2-61 % av byggnadskostnad) samt värme och v.v............. 7 323 »
Årlig kostnad 17 693 kr.
Ökningen i onera och värmekostnader ha sålunda under tiden efter krisutbrottet
medfört en höjning av de årliga kostnaderna med 6 % och av
bruttoförräntningen till 8-8 5 %.
Fall III representerar läget vid slutet av år 1940, varvid byggnadskostnads-
och räntestegringen samtidigt inräknats. I fråga om de högst placerade
medlen (över 90 %) har räknats med oförändrade villkor. Kapitalkostnaden
blir 6-3 91 % av fastighetskostnaden.
Fall lil: efter krisen.
Byggnadskostnad ................................. 216 500 kr.
Tomt ................................................... 15 000 » 231500 kr.
Kapitalkostnad 231500 kr. å 6-3 91 % ....................................... 14 795 kr.
Onera (2-31 % av byggnadskostnaden) samt värme och v.v.......... 7498 »
ökningen i förhållande till fall I blir 33-6 %.
Stegringsverkan av olika faktorer framgår av följande uppställning:
Stegring av enbart onera och värmekostnader ................................. 6 %
» » » räntehöjning ................................................... 14-5 %
» » » byggnadskostnadsökning ................................. 10-e %
Kumulerad verkan av samtliga ...................................................... 33-6 %
Under i övrigt lika förutsättningar har alltså den sammanlagda verkan av
de olika stegringsfaktorerna medfört en höjning av de årliga kostnaderna med
33 å 34 %. Vid diskussion örn möjligheterna att reducera kostnaderna i det
syfte, som förut angivits, bör dock icke räknas med stegringen i onera och
värmekostnader. Det behov av reduktion, som borde tillgodoses enligt den
givna målsättningen, framgår av en jämförelse mellan fall II och fall III och
avser en stegring av omkring 26 %.
Det må från början slås fast, att ett uppnående av det uppställda målet
icke är möjligt genom förändring av enbart en faktor. Endast genom en
kombination av förändringar finnas utsikter att komma åtminstone i närheten
av ett läge för de årliga kostnaderna för nybyggda bostadsfastigheter,
som är i paritet med de före krisen gällande.
20
Kungl. Maj-.ts proposition nr 251.
Direkt subvention för avskrivning av tillräckligt stor del av fastighetskapitalet
för att syftet skall uppnås torde vara utesluten av statsfinansiella
skäl — bortsett från de stora betänkligheter, som ur andra synpunkter måste
resas mot ett sådant förfaringssätt. Örn den direkta subventionslinjen valdes
skulle krävas ett bidrag av omkring 1 000 kr. per eldstad, eller vid det produktionsbehov,
som i föregående kapitel kalkylerats såsom mest sannolikt, ett
årligt belopp av minst 50 miljoner kr.
Skulle reduktionen läggas enbart på räntan skulle — örn sedvanliga relationer
mellan räntesatserna på olika belägna lån skulle gälla — det krävas
en bottenlåneränta på 2-2 5 %, en räntesats som uppenbarligen saknar varje
kontakt med det aktuella kapitalmarknadsläget och det, som inom närmaste
år kan komma att bli aktuellt.
Lagd enbart på fastighetskostnaderna (egentliga byggnadskostnader och
tomt) skulle reduktionen behöva utgöra 25-7 % av den efter krisen uppkomna
nivån eller 9 % under förkrisnivån.
Örn någon särskild faktor av de för fastighetskostnaderna bestämmande
skulle bära bördan av reduktionen skulle krävas av
a) standard och konstruktioner: 27-5 % reduktion;
b) löner: sänkning med 75 %\
c) materialpriser: sänkning med 45 %\
d) tomt: gratis tomt samt 20 % subvention av byggnadskostnaderna.
I fråga örn var och en av de nämnda faktorerna finnas bestämda begränsade
omständigheter, som här må kort angivas.
a) Beträffande denna faktor erinras örn den nyss framförda synpunkten,
att en standardsänkning, som bringar de nyproducerade lägenheterna i en
annan och lägre klass än de före krisen producerade, icke kan räknas som
en verklig byggnadskostnadsreduktion. — De utredningar, som av tekniska
experter utförts för de sakkunnigas räkning, lia lämnat till resultat, att en
reduktion av kostnaden på omkring 8 % är möjlig utan att kravet på likvärdighet
nämnvärt åsidosättes.
b) Undersökningen av löneförhållandena inom byggnadsindustrin och
jämförelsen mellan byggnadsarbetarlöner och löner på andra, i väsentliga
avseenden jämförliga arbetsområden synas peka på, att den under senaste
högkonjunktur gällande lönenivån för byggnadsarbetare låg mer än 15 %
högre än på jämförelseområdena. Genom krisen och den starka minskningen
i tillgången på i synnerhet sådana arbeten, som ge större ackordsförtjänster
ha visserligen helt säkert byggnadsarbetslönerna reducerats. De sakkunniga
hålla dock före att kostnader, som ha karaktär av kompensation för minskad
arbetstillgång icke bör få belasta byggnadskostnaderna — åtminstone icke i
arbeten, där räntabilitetssvnpunkten är av så avgörande betydelse som inom
bostadsbyggandet. — Det tillkommer arbetsmarknadsorganisationerna att ingå
överenskommelse örn lönevillkoren inom byggnadsfacken. Utifrån resultaten
av de utförda undersökningarna örn rådande löneförhållanden ha de sakkunniga,
vid summering av reduktionsmöjligheterna i kalkylen, räknat med en
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
sänkning av lönekostnaderna vid nybyggnad för bostadsändamål från den vid
slutet av år 1940 gällande nivån med 12 å 15 en dylik sänkning torde
icke bringa byggnadsarbetarnas lönevillkor under de i jämförliga fack i allmänhet
gällande.
c) I fråga örn materialpriserna synes det f. n. icke möjligt att räkna
någon total reduktion som bidrag till en allmän kostnadsreduktion. De
för materialprisstegringen mest avgörande faktorerna, bränslepris, järnpris
och transportkostnader, äro väsentligen bundna av omständigheter utanför
byggnadsmarknaden. Den chans till reduktion, som på vissa punkter föreligger,
torde i det hela uppvägas av risken för ytterligare prishöjning på andra
punkter.
d) De sakkunniga ha beträffande tomtpriset utgått ifrån, att den konjunkturpräglade
stegring som inträffat efter 1935 skall kunna gå tillbaka utan
att egentlig subvention från kommunernas sida skall behöva föreligga. De
sålunda bestämda reduktionsmöjligheterna växla starkt från ort till ort, men
synas i vanliga fall utgöra bortåt 30 %.
Sammanräknas dessa reduktionsmöjligheter, som sålunda bestämts under
hänsyn till givna begränsningsfaktorer, erhålles en total reduktion som nästan
exakt bringar ned fastighetskostnaderna till den före krisen gällande nivån.
Därmed skulle även det förut diskuterade syftet att kostnadsstegring med
definitiv verkan från början återföres till paritet med tidigare byggda, jämförliga
bostäder nås.
De i fall III härovan ingående fastighetskostnaderna fördela sig på huvudposter
approximativt på följande sätt:
Löner ................................................... 80 000 kr.
Material ................................................ 136 500 »
Tomt ........................... 15 000 »
Fastighetskostnad 231 500 kr.
Uppskattningarna av reduktionsmöjligheterna, som byggt på de i följande
kapitel redovisade undersökningsresultaten, skulle ge:
Standard c:a .......................................... H 000 kr.
Tomt c:a ................................................ 4 000 »
Löner c:a ....................... 10 500 ”
Summa reduktion 31 500 kr.
Örn de i det föregående diskuterade möjligheterna till reduktion av fastighetskostnaderna
ha tillvaratagits, återstår för det fulla ernåendet av det uppställda
syftet — att återställa paritet mellan de årliga kostnaderna i nybyggda
och förut byggda, likvärdiga bostadsfastigheter — att bringa förräntningsprocenten
för kapitalet totalt tillbaka till den nivå av 5''i85 %. som i utgångsläget
rådde. De sakkunniga ha vid prövningen av betingelserna härför utgått
från de från år 1940 gällande reglerna för tertiärlåneverksamheten. En kalkyl
ger vid handen, att med en bottenlåneränta av 3’5 % därtill anpassad sekundär
-
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
låneränta samt tertiärlån enligt nu gällande regler (och kapitalet över 90 %
till oförändrade villkor) den för syftet erforderliga förräntningsprocenten för
hela kapitalet exakt ernås.
Möjligheterna att till fullo realisera önskemålet att bringa bostadsbyggandets
samlade villkor därhän, att ny bostadsproduktion kan bli räntabel utan
att hyresnivån böjes mera än som motsvarar böjningen i de löpande för nya
och gamla fastigheter på lika sätt förändrade onera och värmekostnader kräver
— under de förutsättningar i övrigt som de sakkunniga funnit ur olika synpunkter
rimliga — en bottenlåneränta av 3''5 %. De sakkunniga hysa den
allmänna uppfattningen att ett dylikt ränteläge icke i något reellt beaktansvärt
hänseende är oförenligt med de nu rådande kapitalmarknadsförhållandena
— och detta utan att förbise de kapitalförsörjningssvårigheter och de
penningpolitiska risker, som föreligga i nuvarande politiska och ekonomiska
situation.
De sakkunniga ha funnit den lämpligaste formen för åtgärd i fråga örn
bostadsbyggandets kapitalförsörjning och kreditvillkor vara en kombination
av tertiärlån enligt nu gällande regler och en statlig garanti för räntan på
primär- och sekundärlån samt för kapitaltillgång för godkända byggnadsföretag.
Lånebehovet för de fastigheter, som börja byggas under förra delen av
år 1941 inträder först under slutet av detta år och början av nästföljande.
Örn under mellantiden den allmänna ränteutvecklingen på kapitalmarknaden
har lett till en räntenivå, som motsvarar den garanterade, har den statliga
garantin under tiden fyllt den i nuvarande läge ytterst betydelsefulla funktionen
att undanröja den förlamande osäkerheten om kreditmöjligheter och
kreditvillkor. Subvention i egentlig mening skulle i sådant fall icke förekomma.
Örn den allmänna ränteutvecklingen icke skulle motsvara detta mål,
skulle den statliga garantin övergå i en viss genom de förmedlande kreditinstituten
utanordnad subvention under viss tid, lämpligen 10 år.
Den uppoffring för statsverket som en dylik, endast under viss förutsättning
beträffande den allmänna kreditmarknadsutvecklingen utgjorda räntesubventionen
skulle innebära, synes de sakkunniga obetydlig, örn därigenom
ett effektivt medel att möjliggöra ny bostadsproduktion utan höjning av
hyresnivån kan åvägabringas. Den bostadsproduktion, som enligt i det föregående
redovisade beräkningar synes erforderlig för att möta den sannolika
bostadskonsumtionens krav, kan i byggnadskostnadsvärde i allmän storleksordning
uppskattas till 250 å 300 miljoner kr. Även om 70 % (nedre gränsen
för tertiärlån till flerfamiljshus) av hela denna produktions kostnadsvärde
skulle garanteras, skulle även i det ogynnsamma fall, att den allmänna kreditmarknadsutvecklingen
ger en ränta på 4‘5 % vid den tid, då garantins eventuella
övergång i subvention skulle ske, den årliga kostnaden för statsverket
uppgå endast till 1-75 å 2-i miljoner kr. i högst 10 år. När ett dylikt belopp
betecknas som obetydligt är det i jämförelse med den kostnadsökning för den
bostadsbehövande allmänheten på 10-tals, kanske något 100-tal miljoner kr.
årligen, som en oreglerad, av nuvarande kostnads- och ränteläge dirigerad
hyresutveckling kunde ge till resultat.
23
Kungl. Majus proposition nr 251.
Genomförandet med statligt finansiellt stöd av ett bostadsbyggnadsprogram
av den omfattning och efter de riktlinjer, som byggnadskostnadssakkunniga
uppdragit, kräver givetvis en vittgående kontrollverksamhet och ställer i övrigt
administrativa uppgifter av långt större omfattning än hittills förekommit
inom den offentliga bostadspolitiska verksamheten. Härom anföra byggnadskostnadssakkunniga
bland annat följande:
Förutsättningarna för att nå det uppställda målet innefatta såväl statliga
stödåtgärder, främst i fråga örn kreditförsörjningen, som anpassning
av de för fastighetskostnader och årliga kostnader i övrigt bestämmande
faktorerna, nämligen tomtpriser, vilket till väsentlig del är en kommunernas
angelägenhet, lönerna, varom arbetsmarknadsparterna ha att ingå överenskommelse,
materialpriserna, i vilka materialindustriernas intresse för byggnadsverksamhetens
fortsatta bedrivande får sitt uttryck, samt byggnadernas utförande,
vilket i första hand ar en byggnadsföretagarnas sak. Det är under sådana
förhållanden naturligt, att till de statliga finansiella stödåtgärderna, vilka i
nuvarande läge torde vara problemets avgörande strategiska faktor, knytas
villkor som innebära, att de övriga förutsättningarna uppfyllas.
Dylika villkor kunna visserligen icke formuleras i rigorösa regler. I olika
sammanhang i det föregående har framhållits, att smidig, diskretionär prövning
av de enskilda fallen måste ske, t. ex. beträffande tomtpriserna med
hänsyn till den förut bedrivna tomtpolitiken. Men det ligger stor vikt uppå,
att prövningen av huruvida förutsättningarna beträffande byggnadsmarknadsfaktorernas
anpassning äro uppfyllda icke blir släpphänt. I kapitel 3 ha de
sakkunniga framställt som synpunkt, att det för den framtida bostadsstandardsutvecklingen
och därmed även för den framtida byggnadsmarknadsutvecklingen
kan riskeras en minst lika stor skada genom definitiv höjning av
bostadskostnadsnivån som genom en till allmän akut bostadsbrist ledande,
fortsatt stagnation av bostadsbyggnadsverksamheten.
Prövningen av byggnadsverksamhetens lämpliga omfattning med hänsyn
tili läget på bostadsmarknad, arbetsmarknad och kapitalmarknad samt till
hushållningen med knappa råvaror tillkommer givetvis primärt Kungl. Maj:t.
Då även den närmaste utvecklingen av de allmänna ekonomiska och politiska
förutsättningarna för byggnadsverksamheten innehåller många ovisshetsmoment,
synes det de sakkunniga lämpligt att disposition av de statliga stödåtgärder,
som kunna komma att beslutas, sker efter sådana linjer, som av
chefen för socialdepartementet angåvos i Kungl. Maj:ts proposition nr 237
.till 1940 års lagtima riksdag, nämligen »att åtgärder som ha avseende på
bostadsbyggandet betraktas som en beredskap, vars ikraftsättande efter
Kungl. Maj:ts bedömande göres beroende av situationens utveckling. De
medel som kunna komma att anvisas till stödjande av byggnadsverksamheten,
böra i enlighet med detta betraktelsesätt icke omedelbart till hela beloppet
ställas till respektive förvaltningsorgans förfogande utan utportioneras på
sätt, som kan finnas lämpligt med hänsyn till utvecklingen av läget på bostadsmarknad
och arbetsmarknad.» Till det sista är givetvis att lägga även
hänsynen till utvecklingen av den finans- och penningpolitiska situationen
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
samt hushållningen med knappa råvaror. Ställningstagande till frågan huruvida
byggnadskostnadernas anpassning uppfyllt de villkor, som må vara
ställda för att statens finansiella stöd skall utgå, kan i vissa fall icke tillkomma
det lånebeviljande centrala organet. Detta gäller främst beträffande
lönerna inom byggnadsfacken.
Inom den ram, som för det kreditbeviljande organet ges genom Kungl.
Maj:ts dispositioner beträffande anvisade medel för stödåtgärder, bör centralorganet
därjämte ha att beakta materialhushållningens krav och frågor
rörande arbetsmarknadsläget på särskilda orter i och med samråd med industrikommissionen
respektive arbetsmarknadskommissionen. Byggnadsproduktionens
tidskrävande natur förutsätter därvid att t. ex. tilldelningen av knappa
byggnadsråvaror, särskilt järn, till bostadsproduktionen inom ramen av en
allmän plan för råvaruhushållningen fastställes för tillräckligt långa perioder.
I materialprisfrågor torde det kreditbeviljande organet ha att samråda med
priskontrollnämnden.
När på sätt här skisserats, de allmänna förutsättningarna för den statliga
finansiella stödverksamheten givits, bör det ankomma på det lånebeviljande
organet att pröva huruvida i de enskilda fallen villkoren för det statliga
stödet uppfyllts. Här åsyftas i första hand tertiärlånegivning och ställande
av kreditgarantier av det slag, som föreslagits i det föregående, varvid statens
byggnadslånebyrå är centralorgan. Enahanda prövningsförfarande bör i tilllämpliga
delar komma till användning i fråga örn övriga former för statligt
stöd åt enskild byggnadsverksamhet, sålunda låne- och bidragsverksamheten
till förmån för barnrika familjers bostadsförsörjning och för pensionärshem
samt den i egnahemsstyrelsens regi bedrivna låne- och bidragsverksamheten
till stöd för byggnadsverksamheten på landsbygden; beträffande den offentliga
byggnadsverksamheten sker ju prövningen i särskild ordning. Då den
mest omfattande prövningen — bortsett från individuell behovsprövning -—
borde krävas vid tertiärlånegivning och ställande av kreditgarantier anknytes
den fortsatta diskussionen därtill.
I en rad efterföljande kapitel och bilagor redovisa byggnadskostnadssakkunniga
undersökningar och beräkningar rörande byggnadskostnadernas i
indexform sammanfattade utveckling före och efter krisen, tomtpriser och
tomtpolitik i vissa av landets större och medelstora städer, marknadsläget för
olika byggnadsmaterial, byggnadsindustrins arbetskostnader och byggnadsarbetarnas
inkomster, byggnadskonstruktioner och lägenhetsstandard samt
bostadsbyggandets finansieringsvillkor. För detaljerna i dessa undersökningar
får jag hänvisa till betänkandets kapitel 4—9 samt bilagor 1—4. I det
följande refererar jag vissa av byggnadskostnadssakkunnigas sammanfattningar,
rekommendationer och förslag.
Yttrandena.
De sakkunnigas uppfattning av läget på bostadsmarknaden och behovet
av åtgärder har i stort sett vunnit anslutning hos de hörda myndig
-
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
heterna och inrättningarna. Till belysning härav må anföras följande utdrag
ur vissa yttranden.
Socialstyrelsen: De sakkunniga förklara, att en sänkning av byggnadskostnaderna
i fråga om envar av däri ingående faktorer är nödvändig för att
bringa årskostnaderna för nybyggda bostäder i paritet med dem för redan
befintliga bostäder. Utan att denna paritet uppnås, är det enligt de sakkunnigas
mening osannolikt, att någon ny bostadsbyggnadsverksamhet, bedriven
av enskilda företagare, kan komma till stånd. Styrelsen delar denna
uppfattning.
Statens byggnadslånebyrå: Byggnadslånebyrån uttalar sin anslutning till
den uppfattningen, att få åtgärder äro så ägnade att bereda sysselsättning
inom särskilda produktionsgrenar som intensifiering av byggnadsindustrin.
Därtill kommer att behovet av godtagbara bostäder, särskilt familjebostäder
på åtminstone två rum och kök, på åtskilliga orter alltjämt är stort. Nyproduktion
skapar bestående värden och byrån gillar i princip de sakkunnigas
uppfattning, att bostadsbyggandet måste främjas genom krafttag.
1940 års civila byggnadsutredning: Under de förhållanden som nu råda,
kommer icke någon bostadsproduktion i gång genom privat initiativ. De sakkunnigas
förslag till åtgärder för att åstadkomma gynnsammare förutsättningar
för en bostadsproduktion synas i huvudsak välbetänkta och ändamålsenliga.
Länsstyrelsen i Stockholms län: Till det särskilda syftet med utredningen
— åstadkommande av ökad bostadsproduktion genom byggnadskostnadernas
förbilligande — kan länsstyrelsen obetingat ge sin anslutning.
Länsstyrelsen i Östergötlands län: Såsom en given följd av fortsatt stagnation
på byggnadsmarknaden torde otvivelaktigt inom en nära framtid uppstå
stor bostadsbrist och därav föranledd hyresstegring för bostäder inom städer
och stadsliknande samhällen. Att det är en samhälls- oell beredskapsuppgift
att söka motverka en sådan hyresstegring äro nog alla ense örn. Beträffande
tillvägagångssättet för att bäst nå målet, synas de sakkunnigas förslag vara
mycket uttömmande ehuru icke lätta att förverkliga.
Länsstyrelsen i Kristianstads län: Den inträdda stagnationen på bostadsbyggandets
område ger anledning till starka farhågor för en snabbt inträdande
bostadsbrist med alla därav följande olägenheter. Länsstyrelsen anser för sin
del, att det är ett statligt intresse av största betydelse alt med alla till buds
stående medel söka motverka stagnationen i byggnadsproduktionen. Länsstyrelsen
hyser den uppfattningen, att de sakkunniga anvisat en framkomlig
väg, då det gäller att förebygga den hotande krisen och kan därför i korthet
inskränka sig till att biträda de sakkunnigas riktlinjer.
Länsstyrelsen i Malmöhus län: Länsstyrelsen, som anser åtgärder från det
allmännas sida böra, så långt möjligt är, vidtagas för främjande och uppehållande
under rådande kristid av den för samhällslivet nödvändiga byggnadsverksamheten,
kan icke finna annat än att de i betänkandet upptagna förslagen
äro väl motiverade och i möjligaste mån böra genomföras.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Såväl den under senare tid alltmera ökade
arbetslösheten, särskilt inom byggnadsindustrin, som den mångenstädes
starkt minskade bostadsreserven synes nödvändiggöra åtgärder för ett stimulerande
av bostadsbyggandet och från länsstyrelsens sida är för den skull ej
något att erinra mot att statliga stödåtgärder vidtagas i de former och under
de villkor, som i betänkandet avses.
Ijåns styr elsen i Gävleborgs län: Att åtgärder snarast vidtagas för att förhindra
en fortsatt stagnation på bostadsproduktionens område framstår såsom
en angelägenhet av största vikt. Frågan gäller här ej endast att bereda
opaginerad Kontrollera mot PDF
2(> Kungl. Majus proposition nr 251.
sysselsättning åt byggnadsarbetare och därmed jämväl åt andra med byggnadsverksamheten
intimt sammanhörande arbetargrupper utan också att
frambringa erforderlig tillgång på bostäder.
Länsstyrelsen i Jämtlands län: Den nuvarande kraftiga nedgången i byggnadsverksamheten
innebär så allvarliga olägenheter i ett flertal avseenden,
bland annat växande arbetslöshet inom byggnadsfacket, att åtgärder till motverkande
härav måste anses starkt påkallade.
Fullmäktige i riksgäldskontoret: I likhet nied de sakkunniga finna fullmäktige
nödvändigt, att åtgärder vidtagas för att få den stagnerande byggnadsverksamheten
i gång i och för undvikande av en eljest å vissa orter
hotande byggnadsbrist.
Svenska stadsförbundet: De uppgifter, som i betänkandet lämnas rörande
den senaste tidens utveckling på bostadsmarknaden, bekräfta på ett skrämmande
sätt de farhågor man för städernas del redan tidigare haft anledning
hysa beträffande följderna av bostadsproduktionens avstannande. Även örn
följderna ännu i viss omfattning motverkas av andra faktorer, råder det intet
tvivel om att ett fortsatt stillestånd i bostadsproduktionen i framtiden måste
få ödesdigra verkningar i många avseenden för städernas finanser. I några
stadssamhällen råder redan nu en svårartad bostadsbrist.
Hyresgästernas riksförbund: Förbundet vill till alla delar understryka vad
de sakkunniga inledningsvis framhållit därom att, därest stagnationen i
bostadsproduktionen fortsatt, detta kommer att inom en mycket nära framtid
leda till utpräglad bostadsbrist. Förbundet delar även de sakkunnigas farhågor,
att bostadsproduktionen icke kommer att inom överskådlig tid igångsättas,
örn ej statliga åtgärder vidtagas.
Samverkande byggnadsfackförbunden: Knapphet och brist på bostäder är
en allvarlig social fara, som lätt kan leda till nya och enligt förbundets uppfattning
icke nödvändiga svårigheter. Det bör därför vara ett samhälleligt
intresse av första ordningen, att bostadsproduktionen snarast kommer i gång,
framförallt som det redan nu konstaterats en påtaglig brist på lägenheter
inom en hel del orter i landet.
På några håll hyser man emellertid den uppfattningen, att en eventuellt
uppkommande bostadsbrist synes bliva tämligen differentierad, och att den
i varje fall icke torde bliva akut inom den närmaste tiden för våra största
städer.
Fullmäktige i riksbanken framhålla således, att det enligt fullmäktiges
mening finnes skäl att förmoda, att den allmänna bostadsbrist, som de sakkunniga
utgå ifrån skall inträffa inom en mycket nära framtid, kommer att i
varje fall på många orter göra sig gällande i mindre utpräglad grad och vid
en senare tidpunkt än vad de sakkunniga förutsätta.
Fullmäktige vilja även erinra örn att en akut bostadsbrist av större omfattning
för närvarande torde förefinnas endast i ett begränsat antal orter. I en
del orter finnes däremot, såsom de sakkunniga även framhålla, en viss, i Stockholm
i förhållande till tidigare till och med ökad, bostadsreserv. Enligt fullmäktiges
åsikt är det sannolikt, att denna olikhet i läget på bostadsmarknaden
i olika orter kommer att göra sig gällande även under den närmaste framtiden
och möjligen kommer att bliva än mera utpräglad.
Styrelsen för svenska batikföreningen anser, att nedgången i bostadsreserven
är koncentrerad till ett antal samhällen, dit inflyttning skett på
grund av förläggning av militär och av krigsindustri. Enligt vad styrelsen
27
Kungl. Majds proposition nr 251.
säger sig lia erfarit förväntas några egentliga svårigheter icke uppkomma under
1941 beträffande våra tre största städer, även örn stagnationen i byggnadsverksamheten
skulle fortfara.
Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a.
anför i detta sammanhang bland annat följande.
De sakkunnigas uttalande örn en omfattande bostadsbrist torde få tagas
med vissa modifikationer. Det må vara sant, att å några orter antalet lediga
lägenheter redovisas med noll. Så är exempelvis fallet i Oskarshamn. Göres
emellertid en närmare undersökning rörande orsakerna därtill finner man, att
hyresläget i nämnda stad är sådant, att nyproduktion av bostäder, icke ens
till de reducerade kostnader de sakkunniga tänkt sig, för närvarande är
möjlig. Den omfattande äldre bebyggelsen i staden, med därav följande låga
hyror, torde inte kunna kompletteras med moderna hus, förrän en anpassning
uppåt av hyresnivån kunnat genomföras. Å andra orter såsom Karlskoga,
Linköping m. fl. platser är det förmodligen den temporära ansvällningen av
vissa industrier, som föranlett det ökade bostadsbehovet. Det kan med stor
säkerhet förutsägas, att vad som å sådana orter för närvarande föranleder
bostadsbrist kommer att elimineras, så snart konjunkturen förändras. För
Stockholms del förefinnes den egenheten att inom den s. k. inre staden, med
de högre hyrorna, finnas inga lediga lägenheter, medan i förorterna, där de
billigare hyrorna tillämpas, nästan hela antalet lediga lägenheter är förlagt.
Med framhållande av dessa förhållanden å bostadsmarknaden har riksförbundet
velat understryka, att en nyproduktion av bostäder redan vid förberedandet
bör baseras på så tänkbara normala förhållanden som möjligt. Eljest kan
det lätt utveckla sig så, att nyproduktionen utan egentlig anledning drar upp
hyresläget å de orter, där nyproduktion äger rum och förorsakar ett socialt
ont, som blir svårt att bota.
På fastighetsägarhåll hyser man — i rak motsats till de sakkunniga -— den
uppfattningen, att sannolikheten i stort sett talar för en tilltagande ökning
av bostadsreserven. Sveriges fastighetsägareförbund anför sålunda härutinnan.
Även med bortseende från att brister kunna föreligga i den företagna undersökningen
beträffande storleken av lägenhetsreserven, så synes det icke i och
för sig sannolikt, att reserven i allmänhet i landets städer och stadsliknande
samhällen är så ringa att en nybyggnadsverksamhet kan sägas för närvarande
framstå såsom ofrånkomligen nödvändig annat än på enstaka orter. Tvärtom
förefinnas i nuvarande läge, förutom resultatet av de senaste årens rekordproduktion,
vissa faktorer av behovskrympande natur, bland annat den
minskade hushållsbildningen och den strävan till standardsänkning som krisförhållandena
medföra. Svårigheter att uthyra större lägenheter lia redan tydligt
börjat framträda och allmänhetens strävanden att förbilliga hyreskostnaderna
genom att inskränka bostadsutrymmet komma att återverka på tillgången
såväl av smärre som större lägenheter. Sannolikheten talar sålunda
i stort sett för en tilltagande ökning av bostadsreserven.
I detta sammanhang torde jag lämpligen få anmäla, att allmänt hållna framställningar
örn stödåtgärder i syfte att främja ett ökat bostadsbyggande och
dymedelst hindra arbetslösheten inom byggnadsfacket, under senare hälften
av 1940 samt under loppet av innevarande år inkommit från samverkande
28
Kungl. Majus proposition nr 251.
byggnads fackförbunden, Norrköpings hyresgästförening, västra distriktet av
hyresgästernas riksförbund, de fackligt organiserade arbetslösas förening i
Norrköping, svenska murareförbundets avdelning 7 i Göteborg och Stockholms
lokala samor g anis atton av S. A. C.
Viel övervägande av vilka åtgärder som kunna vara lämpliga mot den sålunda
emotsedda bostadsbristen och dess konsekvens, hyre sstegringen, har de sakkunnigas
program i stort sett rönt anslutning hos remissinstanserna. Ett ökat bostadsbyggande
har sålunda praktiskt taget enhälligt ansetts vara det bästa botemedlet
till avhjälpande av byggnadsmarknadens kris. I dess huvuddrag ha
även de sakkunnigas utformning av stödåtgärderna vunnit anslutning. Såsom
framgår av det följande (sid. 44 och 45) har emellertid den mycket betydelsefulla
del av sakkunnigförslaget, som utgöres av räntegarantin, mött starka betänkligheter
från Överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Blekinge län, en
reservant i riksgäldskontoret, svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges
fastighetsägareförbund. En viss tveksamhet rörande de statliga stödåtgärdernas
omfattning har ävenledes gjort sig gällande hos några remissinstanser,
bland andra kommerskollegium (sid. 47).
Vissa erinringar av principiell innebörd framföras av Sveriges industriförbund,
i vars yttrande bland annat anföres: Ett genomförande av de sakkunnigas
förslag i denna dess ekonomiskt viktigaste del kommer att medföra en långt
verkande statlig tillsyn över all nybyggnadsverksamhet för bostadsändamål.
Det kontrollerande statliga centralorganet får bedöma icke blott byggnadsföretagarens
kreditvärdighet, hans tekniska förutsättningar för uppgiften och
den sannolika hållbarheten i hans kalkyler utan även tomtprisets skälighet
samt, icke minst örn bygget överhuvud bör komma till stånd och, därest så
befinnes böra ske, under vilken tid av året arbetet lämpligen bör utföras.
Denna praktiskt taget totala avhängighet av ett statsorgans beslut rörande
förutsättningarna och sättet för bedrivande av ekonomisk verksamhet torde
i vårt land näppeligen ha sin motsvarighet på något annat område av jämförlig
storleksordning, örn transportväsendet undantages. Vidare anför förbundet:
Örn de sakkunnigas antagande är riktigt, att kreditmarknadens nuvarande
läge är den avgörande anledningen till bostadsbyggandets avstannande, så
torde förslaget örn en statlig räntesubvention dock i och för sig kunna anses
vara en framkomlig väg för svårigheternas mötande, även om det är möjligt,
att dess tekniska anordning ej erhållit den lyckligaste lösningen. Under alla
omständigheter bör emellertid uppmärksammas, att det här gäller ett kapitalmarknadsproblem
av den största räckvidd och framför allt en avvägning mellan
olika kapitalbehov. I detta sammanhang erinrar förbundet om, att inom
industriens utredningsinstitut nyligen företagits en utredning i syfte att belysa
omfattningen av de planerade industriella investeringarna under 1941. Denna
undersökning gav Aud handen, att man för de industriella investeringarnas
Audkommande värdemässigt sett har att räkna med allenast en jämförelseAns
obetydlig nedgång i förhållande till läget under fjolåret och år 1939. De anspråk
på material etc., som dessa investeringar kunna komma att föranleda,
29
Kungl. Majus proposition nr 251.
synes förbundet böra beaktas vid uppgörande av planerna för det subventionerade
bostadsbyggandet. Detta och liknande avvägningsspörsmål, som här
möta och som förutsätta en reglering av marknaden, utan vilken de sakkunnigas
förslag näppeligen kan genomföras, torde ej böra anförtros åt ett underordnat
statsorgan, som saknar den allmänna överblicken över samtliga de konkurrerande
behoven.
Några remissinstanser ha vid sidan av ett ökat bostadsbyggande förordat
införande av en allmän hyreskontroll. Det mest direkta förordandet av
en dylik kontroll kommer från hyresgästernas riksförbund, som ifrågasätter, örn
icke en allmän hyresreglering bör övervägas parallellt med de övriga föreslagna
åtgärderna. I allt fall synes det förbundet lämpligt, att i beredskapssyfte
en hyresstegringslag utarbetas, vilken med kort frist kan sättas i kraft,
när förhållandena det påkalla. Länsstyrelsen i Västerbottens län finner, att,
då hyresnivån i länets städer redan förut är förhållandevis hög, synes de sakkunnigas
förslag örn åtgärder till övervakning av hyresutvecklingen i syfte
att möta en hyresstegringstendens vara värt allt beaktande. Statens byggnadslånebyrå
anser, att man genom kontroll bör förebygga eller begränsa hyresstegring,
och samverkande byggnadsfackförbunden vilja på det kraftigaste
understryka de sakkunnigas uttalande, att åtgärder för en offentlig hyreskontroll
böra hållas i beredskap parallellt med en priskontroll.
Däremot ställer sig statens priskontrollnämnd tveksam beträffande införande
av en allmän hyresreglering. Nämnden anför härom bland annat
följande:
Med hänsyn till bostadshyrornas betydelse för levnadskostnaderna och
därmed för hela prisnivån emotser priskontrollnämnden en eventuell framtida
hyresstegring med oro. Nämnden önskar därför instämma med byggnadskostnadssakkunniga
i behovet av offentliga reglerings- och stödåtgärder på detta
område. Liksom de sakkunniga ställer sig emellertid nämnden mycket tveksam
beträffande införandet av en allmän hyresreglering efter mönster från
föregående krigsperiod, och därest en sådan skulle bli ofrånkomlig anser
nämnden, att den icke bör infogas inom nämndens arbetsområden utan
anförtros åt lokala organ, vilka äro insatta i de på respektive orter rådande
bostadsförhållandena. Nämnden ansluter sig helt till byggnadskostnadssakkunnigas
uppfattning att något verkligt skydd emot framtida hyresstegrmgar
kan erhållas endast därest en för den nuvarande hyresnivån avpassad bostadsproduktion
av tillräcklig omfattning kan åvägabringas.
Länsstyrelsen i Uppsala län hyser starka betänkligheter mot införande av
en allmän hvresreglering och svenska, teknologi öreningen avråder bestämt
från vidtagande av en dylik åtgärd.
Departementschefen.
Örn nödvändigheten av omfattande stödåtgärder med syfte att stimulera
byggnadsverksamheten och särskilt bostadsbyggandet synes för närvarande
knappast några större meningsskiljaktigheter föreligga. Den tveksamhet
gentemot dylika åtgärder, som tidigare på många håll föranletts av hänsynen
30
Kungl. Majus proposition nr 2ol.
till de statsfinansiella förutsättningarna, av ovissheten om bostadsmarknadsutvecklingen
samt av kravet att vid fördelningen av knappa resurser försvarsoch
ersättningsproduktionens behov i första hand skulle tillgodoses, har vikit
tillbaka i samma mån som bostadsbyggandets kris utvecklat sig. Det är nu
uppenbart, att å ena sidan ett betydande behov av nyproduktion av bostäder
förefinnes på många orter, vilket hämmas av nuvarande ränte- och kostnadsläge,
och att å andra sidan bostadsbyggandets förlamning bildar ett arbetslöshetsproblem,
som icke inom rimlig tid kan lösas utan ett återupptagande i
viss omfattning av bostadsbyggandet. Örn behovet av åtgärder i detta syfte
råder i remissvaren praktiskt taget fullständig enighet.
Det har framhållits i byggnadskostnadssakkunnigas betänkande och understrukits
i vissa remissyttranden, att bostadsbyggnadsbehovet och risken för bostadsbrist
varierar starkt. På vissa orter framför allt sådana som lia betydelse
som militära förläggningsorter eller för krigsindustri, inträdde redan under
föregående år akut bostadsbrist, under det att på andra, till vilka de största städerna.
höra, bostadsreserven ännu synes lia nästan normal storlek. Denna ojämnhet
är en naturlig konsekvens av den näringslivets omställning, som försvarsoch
avspärrningshushållningen nödvändiggjort. Det bör erinras om, att vid den
inventering av lägenhetsreserven, som socialstyrelsen verkställde i november
1940, bostadsbrist konstaterades icke endast på enstaka orter utan i en betydande
del av landets stadssamhällen. Då verkningarna på bostadstillgången
av byggnadsverksamhetens sammankrympning gjort sig gällande med full
kraft först under det senaste halvåret synes det finnas fog för uppfattningen,
att ett fortsatt stillestånd i bostadsbyggandet betyder risk för växande utbredning
av bostadsbrist. Denna uppfattning bekräftas av den enquéte rörande
bostadsmarknadsläget i rikets städer, som socialstyrelsen utfört i april detta
år. Enligt preliminära uppgifter, som jag inhämtat från socialstyrelsen, visar
denna undersökning en markerad tendens till försämrad bostadstillgång. I 91
städer, från vilka uppgifter hittills föreligga, uppgavs i oktober 1940 tillgången
på moderna smålägenheter såsom god eller tillräcklig i 22 fall, såsom knapp
eller otillräcklig i 69 fall. Motsvarande siffror i aprilundersökningen 1941,
där uppdelning på olika smålägenhetskategorier skett, äro följande: för lägenheter
örn 1 rum och kök tillräcklig tillgång i 3 fall, knapp eller otillräcklig i
87 fall (1 obesvarad), för lägenheter örn 2 rum och kök god eller tillräcklig
tillgång i 11 fall, knapp eller otillräcklig i 79 fall (1 obesvarad). Det är dock
givet att en bedömning a.v bostadsmarknadsutvecklingen nu måste vara osäker,
i synnerhet med hänsyn till den roll, som spelas av hushållsupplösning eller
uppskjutande av normal hushållsbildning till följd av ekonomiskt tryck och
osäkerhet, icke minst för den betydande del av befolkningen, som för sin försörjning
varit beroende av byggnadsverksamheten. En minskning av bostadsefterfrågan
av dylik art bottnar ju dock i förhållanden, som måste av sociala
skäl motarbetas.
Ojämnheten i bostadsbyggnadsbehovet på olika orter kan innebära, att de
bostadspolitiska och de arbetsmarknadspolitiska skälen för åtgärder till bygg
-
31
Kungl. Majus proposition nr 251.
nadsverksamhetens stödjande stundom icke sammanfalla. På en ort kan behovet
av nya bostäder vara stort men arbetslösheten bland byggnadsarbetare
ringa, under det att på en annan ort förhållandet kan vara det motsatta.
Det kan knappast på förhand uppställas någon bestämd regel för i vilken grad
hänsyn till rent arbetslöshetspolitiska syften bör tagas vid verkställandet av åtgärder,
som avse bostadsbyggande. I den mån möjligheter föreligga att genom
tillfällig överflyttning av byggnadsarbetare från orter med ringa byggnadsbehov
och stor arbetslöshet till orter med större byggnadsbehov åstadkomma
utjämning på byggnadsarbetsmarknaden böra dessa möjligheter givetvis tillvaratagas.
Lämplig variation av inriktningen av stödåtgärder för byggnadsverksamheten
alltefter förutsättningarna på olika orter torde i praktiken möjliggöra
att de arbetslöshetspolitiska och bostadsmarknadspolitiska behoven
kunna samtidigt tillgodoses i tillbörlig grad, även örn åtgärder till stöd för
det allmänna bostadsbyggandet enbart eller i huvudsak utmätas med hänsyn
till läget på bostadsmarknaden. Utifrån samma synpunkt finner jag det olämpligt
att använda arbetslöshetsmedel för subventionering av bostadsbyggande,
vilket — såsom framgår av det följande — ifrågasatts av vissa hyresgästorganisationer
i Göteborg.
Byggnadskostnadssakkunniga lia som mål för stödåtgärder för bostadsbyggandet
uppställt marknadens förseende nied bostäder i tillräcklig omfattning
för att hindra bostadsbrist och till årliga kostnader, som motsvara dem
för likvärdiga, under senare år byggda bostäder. De föreslagna åtgärderna
syfta därför till att förhindra en allmän, av bostadsbrist och ökade nyproduktionskostnader
betingad höjning av hyresnivån (utom värmekostnad
och onera). Jag delar helt utredningens mening i denna grundläggande
uppfattning av problemet. Med hänsyn till bostadshyrornas betydelse för
levnadskostnaderna och därmed för hela prisnivån måste, som priskontrollnämnden
understryker, en eventuell framtida hyresstegring emotses
med oro. En allmän hyresreglering kan visserligen förhindra hyresstegring,
som ej betingas av ökade kostnader, men ej uppkomsten av en splittring
av hyresnivån, som i och för sig verkar hämmande på bostadsproduktionen,
och av en kanske lång tid bestående bostadsbrist. Den enda ur alla synpunkter
tillfredsställande lösningen av bostadsmarknadsproblemet är att
skapa betingelser för en efter den nuvarande hyresnivån avpassad bostadsproduktion
av tillräcklig omfattning.
I detta sammanhang synas mig även utredningens synpunkter på bostadsmarknadsutvecklingen
på längre sikt vara beaktansvärda. Under det sistförflutna
decenniet har skett en icke obetydlig förskjutning i gynnsam riktning
mellan allmän inkomstnivå och nivån för bostadskostnaderna, vilken utgjort
en förutsättning för den tendens till förbättrad utrymmesstandard, som kan
konstateras under åren före kriget. De nu inträdda förhållandena skulle, örn
de bleve bestämmande för nyproduktionen av bostäder i fortsättningen, kunna
betyda icke endast ett tillfälligt hejdande av standardhöjningen, vilket med
hänsyn till det allmänna försörjningsläget måhända visar sig oundvikligt, utan
32
Kungl. Majus proposition nr 251.
även en bestående försämring i fortsättningen av möjligheterna till en sund utveckling
av bostadsförhållandena. Detta är av betydelse icke endast ur
bostadskonsumtionens synpunkt utan även för byggnadsverksamhetens utveckling
på längre sikt. Det kan beräknas, att hushållsbildningen i fortsättningen
som en konsekvens av förskjutningarna i befolkningsstrukturen kommer
att följa en starkt fallande linje, vilket i och för sig måste verka reducerande
på den löpande bostadsefterfrågan och utsätta byggnadsverksamheten
för större krisrisker än under de gångna årtiondena, som utmärkts av en
ständigt växande hushållsbildning. Endast genom en fortskridande höjning
av bostadsstandarden kan en dylik tendens motverkas. En sådan höjning
förutsätter emellertid en gynnsam relation mellan den allmänna inkomstnivån
och nivån för bostadskostnaderna. Skulle detta förhindras genom att de för
bostadskostnaderna bestämmande faktorerna fastlåsas i de nu inträdda
lägena kunna konsekvenserna för den framtida bostadsproduktionen bli ödesdigra.
Det är sålunda icke endast med hänsyn till den nuvarande akuta krissituationen
utan även för byggnadsverksamhetens och bostadsförsörjningens
utvecklingsmöjligheter på längre sikt av den största betydelse att kostnadsliindren
för en bostadsproduktion, som icke driver hyresnivån i höjden,
undanröjas.
Den lösning, som av byggnadskostnadssakkunniga anvisas, innebär en
kombination av statliga stödåtgärder i form av finansiell medverkan vid bostadsbyggande
och anpassning av tomtpriser och egentliga byggnadskostnader.
De sakkunniga beräkna, att vid det föreslagna systemet för kreditstöd
förräntningsprocenten på hela fastighetskapitalet skulle komma i nivå med
den sedvanliga före krisen, samt att en återgång av tomtprisnivån till läget
före den senaste högkonjunkturen, en jämkning av byggnadsarbetarlönerna
i samband med en säsongutjämning, som garanterar en minst lika lång genomsnittlig
årsarbetstid som under högkonjunkturåret 1939, samt tillvaratagandet
av tekniska möjligheter till rationalisering av byggnadskonstruktioner och
lägenhetsutrustning utan avsevärd sänkning av bostadsstandarden skulle kunna
bringa fastighetskostnaderna ned i samma läge som före krisutbrottet. I fråga
om materialpriserna räkna de sakkunniga med att vissa sänkningar skulle
kunna ske; chanserna härför anses dock uppvägas av riskerna för ytterligare
prisstegringar på andra punkter, framför allt till följd av bränsle- och transportprisernas
höjning.
Det är uppenbart, att dessa kalkyler och uppskattningar av reduktionsmöjligheterna
kunna hålla endast under de förutsättningar, som vid kalkylernas
uppgörande voro tillfinnandes, och icke kunna vara oberoende av den
fortsatta allmänna prisutvecklingen. Det vill dock synas, som örn förutsättningarna
ännu i huvudsak föreligga. Enligt uppgifter, som inhämtats om utvecklingen
av priserna på byggnadsmaterial sedan den tidpunkt på hösten
1940, till vilken kalkylerna hänföra sig, fram till april 1941, Ira — såsom jag
i fortsättningen kommer att närmare beröra — inga större förändringar i de
samlade materialkostnaderna skett. — Beträffande tomtpriserna har marknaden
under den senaste tiden varit för obetydlig för att något omdöme skall
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
33
kunna bildas; man torde dock kunna utgå ifrån att i de fall, tomtupplåtelse
för nybyggnad förekommit, villkoren betydligt avvikit från de under föregående
högkonjunktur gällande.
Yad lönekostnaderna inom byggnadsverksamheten beträffar torde dessa
komma att bero på pågående avtalsförhandlingar mellan arbetsmarknadens
parter inom byggnadsväsende! Det har å ena sidan framställts mycket allvarliga
anmärkningar emot rådande lönenivå för byggnadsarbetare, såsom att
olika arbetsmoment icke värderas i proportion till den tid, deras utförande
kräver, samt att vissa ackordspriser hämma det tekniska framåtskridandet.
Det har till och med gjorts gällande, att byggnadsfackens lönenivå i så hög
grad bidrar till fördyrandet av byggnadskostnadema, att man måste befara
att den i nuvarande läge verkar nästan prohibitivt på byggnadsverksamheten.
Å andra sidan har det förklarats, att byggnadsarbetarnas inkomster i genomsnitt
ingalunda kunna anses vara höga. Vissa i ögonen fallande relativt stora
inkomster äro undantagsfall, som icke utgöra giltiga bevis på en för hög lönenivå.
Det göres vidare gällande, att några procent högre eller lägre lönenivå
inom byggnadsfacket är utan betydelse för byggnadskostnadema, emedan
lönerna överhuvud taget spela en underordnad roll i de kostnader, som slutligen
bestämma hyresnivån.
Verkställda utredningar kunna användas till stöd för bägge de rakt motsatta
meningarna. De högsta inkomsterna torde förekomma i sådana städer,
där arbetstillgången är mycket betydande och där på grund härav ett antal
byggnadsarbetare hava jämförelsevis jämn sysselsättning året runt. I de delar
av landet, där den årliga byggnadsvolymen är ringa och säsongarbetslösheten
följaktligen utpräglad, uppnå byggnadsarbetarna sällan årsinkomster, som
i mera betydande mån överstiga andra arbetares. För byggnadskostnadema
är det emellertid icke årsinkomsten utan betalningen för varje särskild arbetsprestation
som är det avgörande.
Vad frågan örn lönernas inverkan på hyresnivån angår torde det visserligen
vara sant, att några procent högre eller lägre byggnadsarbetarlöner har
ett relativt ringa inflytande på denna, men då det nu gäller att söka bringa
byggnadskostnadema i ett sådant läge, att 1939 års hyresnivå kan bibehållas,
spela alla faktorer, som kunna påverka kostnaderna sin roll. Att en rimlig
förlängning av den årliga byggnadssäsongen bör medföra en jämkning av
ackordspriserna synes mig naturligt. Oavsett en sådan förlängning torde
emellertid på sätt byggnadskostnadssakkunniga framhållit vissa ackordspriser,
som icke stå i proportion till lönesättningen i övrigt eller äro hinderliga
för den tekniska utvecklingen, böra nedsättas.
Enär det kan anses såsom givet, att den bostadsproduktion, som under det
närmaste året kommer till stånd, i betydande mån kommer att drivas med stöd
av byggnadslånebyrån, kommer denna i avsevärd omfattning att få inflytande
på den åsyftade byggnadsverksamheten och bör ha i sin hand möjligheter
att föreskriva byggnadstider som åtminstone till viss del fördela verksamheten
över större delen av året.
Det torde förtjäna påpekas, att de sakkunniga icke räknat med företagar
Bihang
till riksdagens protokoll 19-11. 1 sami. Nr 251. 790 n 3
34
Kungl. Majus proposition nr 251.
vinst utöver normal ersättning för administrationskostnader, så som dessa
beräknas vid byggnadsverksamhet av allmännyttiga företag. Utredningen
utgår från såsom självklart, att i byggnadsproduktion, som erhåller offentligt
stöd, spekulations- och andra oförtjänta företagarvinster skola vara uteslutna.
Även om, enligt utredningens uppskattning, vinster av detta slag under året
före krisutbrottet genomsnittligen icke hade mera väsentlig betydelse, torde
man dock kunna räkna med att en sänkning av företagarvinsterna inom byggnadsverksamheten
kan i en viss örn än svårmätbar grad motverka att höjda
andra kostnader överflyttas på hyrorna. Det bör vidare erinras örn, att de
kalkyler, på vilka utredningen bygger sina uppskattningar av reduktionsmöjligheterna,
avse typiska fall, närmast motsvarande ordinär bostadsbebyggelse
i medelstor stad. I verkligheten växla givetvis reduktionsmöjligheterna
avsevärt alltefter exempelvis tomtprisernas relativa andel av fastighetskostnaderna,
den standard, som gällt för bebyggelsen inom orten under
senare år o. s. v. På orter, där igångsättande av bostadsbyggande framstår
som angeläget, synes man även kunna påräkna ekonomiska insatser från kommunens
sida, t. ex. i form av tomtupplåtelse på gynnsammare villkor än dem
utredningen förutsatt.
Med tillvaratagande av dylika jämkningsmöjligheter torde det byggnadsprogram,
som utredningen framlagt, i vad angår närmaste byggnadsår, vara
genomförbart med sådana finansieringsvillkor, som föreslagits, även örn den
allmänna pris- och levnadskostnadsutvecklingen skulle medföra smärre förskjutningar
i den byggnadskostnadskalkyl, varmed utredningen räknat. Detta
förutsätter dock en noggrann prövning av byggnadsföretagens kostnader och
utförande samt kontroll av hyrorna i de fastigheter, som erhålla statens
finansiella stöd.
Syftet med denna prövning och kontroll bör vara att tillse, att de hyror,
till vilka de med statens finansiella stöd nybyggda bostäderna tillföras bostadsmarknaden,
icke överstiga den på orten gällande hyresnivån för nyligen
— före krisutbrottet -— byggda lägenheter av jämförlig kvalitet och belägenhet.
Uppställandet av detta villkor är ett väsentligt drag i konstruktionen av
det statliga stödet åt bostadsbyggandet. Prövningen av att detta villkor uppfylles
tillkommer i första hand byggnadslånebyrån, som vid granskningen av
ansökningar örn statligt kreditstöd bör ha att tillse att de förebragta kostnadskalkylerna
möjliggöra en hyressättning efter nämnda regel och, örn så ej är
fallet, avslå ansökan. I vilken omfattning ett bostadsbyggnadsprogram kommer
att bli realiserat blir därigenom beroende av byggnadsföretagarverksamhetens
och de för fastighetskostnaderna bestämmande faktorernas förmåga av anpassning.
Möjlighet till undantag från här ifrågavarande villkor bör givas endast
i fall, där allvarlig bostadsbrist hotar och där särskilda omständigheter, som
försvåra uppfyllandet av villkoret, kunna påvisas. Dylika fall böra underställas
Kungl. Maj:ts prövning.
Piealiseras det här antydda programmet för stöd åt bostadsproduktionen,
torde läget sammanfattningsvis kunna angivas sålunda.
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
Om byggnadskostnaderna icke kunna på sätt här förutsatts nedbringas, få
vi en byggnadsverksamhet av ringa omfattning. Kunna däremot kostnaderna
nedbringas, har man anledning räkna med att en byggnadsverksamhet av
jämförelsevis stor omfattning kommer till stånd. Frågan huruvida man skall
nå det mål, som jag för min del anser vara rimligt nämligen 1930 års byggnadsvolym,
kommer alltså i hög grad att bero på de intresserade parterna
själva. Örn det visar sig, att man med de kostnader, som man kommer fram
till i fråga örn varje enskild fastighet, kan hålla nere hyresnivån, skall ansökan
om tertiärlån kunna beviljas; i annat fall bör den avslås.
Det synes ganska uppenbart, att byggnadslånebyrån bör kunna väl behärska
fastigheternas räntekostnader, tomtpriserna och företagareinkomsterna, men
kreditgivares ränteanspråk, kommunal och enskild tomtpolitik och företagares
vinstanspråk kunna självfallet försvåra den nu åsyftade bostadsproduktionen,
om dessa parter icke villigt medverka till att i sin mån förbilliga byggnadskostnaderna.
Främst torde det dock komma att bero på materialleverantörerna
och deras priser samt på byggnadsarbetarnas löneanspråk, huruvida de förslag,
som i denna proposition föreläggas riksdagen, skola leda till en mycket omfattande
eller en helt ringa nyproduktion av bostäder, emedan byggnadslånebyrån
ifråga örn dessa kostnader icke kan väntas på samma sätt som ifråga örn
övriga kostnader bli i stånd att behärska situationen.
Med det hyresprogram, som ställts upp för all bostadsproduktion, till
vilken staten nu skall medverka, kan nämligen frågan huruvida byggnadslånebyrån
skall bevilja eller avslå framställningar örn tertiärlån bli beroende på
helt obetydliga variationer i byggnadskostnaderna.
Som självklar förutsättning för att byggnadsverksamheten skall kunna med
stöd från det allmänna igångsättas och bedrivas gäller att förhållandena på
denna del av arbetsmarknaden äro ordnade, och att de olägenheter ifråga örn
ackordspriserna, varom förut erinrats, därvid blivit undanröjda.
Reala förutsättningar för ett ökat bostadsbyggande.
Byggnadskostnadssakkunniga.
Som sammanfattning av sin undersökning av byggnadsindustrins nuvarande
materialförsörjningsfrågor anföra byggnadskostnadssakkunniga:
De insamlade uppgifterna ha givit vid handen, att man icke behöver räkna
med att en råvarubrist skall stoppa önskvärd byggnadsverksamhet. Järntillgången
är emellertid så begränsad, att föreliggande möjligheter att vid byggen
inskränka järnåtgången böra tillvaratagas. En verklig brist synes eljest icke
göra sig gällande annat än för linolja och billiga taktäckningsmaterial. I intet
av dessa fall är emellertid bristen sådan, att den i och för sig omöjliggör en
viss byggnadsverksamhet. I viss utsträckning förefinnas lämpliga ersättningsämnen
och i en del fall kan man avstå från t. ex. målning, åtminstone för en
kortare tid. Allvarligare är i så fall den allmänna bränslebrist, som kan uppkomma
och som skulle drabba ett flertal byggnadsämnesindustrier tämligen
hårt. För de sakkunniga framstår emellertid önskemålet att åstadkomma en
sådan byggnadsverksamhet, som erfordras för att en allvarlig bostadsbrist skall
36
Kungl. Majus proposition nr 251.
kunna undgås, som så betydelsefullt, att byggnadsverksamheten enligt deras
mening icke torde böra sättas i efterhand vid en nödvändig begränsning av användningen
av knappa tillgångar. Tvärtom synes enligt de sakkunnigas uppfattning
en viss byggnadsverksamhet böra intaga en framskjuten plats vid
fördelningen på olika användningsområden av tillgängliga resurser (t. ex. av
järn och bränsle). Skulle härvidlag en ytterligare inknappning än den, som
för ögonblicket framstår som erforderlig, bli nödvändig, torde någon sådan
anordning få tillgripas, att ett offentligt organ utrustas med befogenhet att
företaga en avvägning av förbrukningen olika byggnadsprojekt emellan. Som
de sakkunniga på annan plats i sitt betänkande utveckla, torde övervägande
delen av den byggnadsverksamhet, som inom den närmaste framtiden kan
komma att äga rum, förutsätta en offentlig medverkan ifråga örn finansieringen.
Den prövning av olika byggnadsprojekt ur olika synpunkter, som
härvid måste förutsättas, torde därvid närmast tillkomma statens byggnadslånebyrå.
Det skulle förmodligen ligga närmast till hands att de överväganden,
som hushållningen med vissa knappa resurser påkallar, kombineras
med denna prövning. De sakkunniga förutsätta därvid att byggnadslånebyrån
kommer att samarbeta med andra organ som de kommunala byggnadsnämnderna,
arbetsmarknadskommissionen, industrikommissionens byggnadsavdelning
m. fl.
De sakkunniga ha även sökt bilda sig en uppfattning örn huruvida transportapparatens
kapacitet kan tänkas komma att lägga hinder i vägen för
önskvärd byggnadsverksamhet. Såvitt de förstå föreligger knappast en sådan
risk.
Yttrandena.
Rörande möjligheten att erhålla för genomförande av det föreslagna byggnadsprogrammet
erforderlig arbetskraft och nödig material föreligga uttalanden
från statens arbetsmarknadskommission och statens industrikommission,
vilken jämväl berört tillgången på transportmedel.
Statens arbetsmarknadskommission anför bland annat följande.
Ett försök att med ledning av kända arbetslöshetsuppgifter och sannolikt
behov av efterfrågan på bostäder bedöma möjligheten att tillgodose detta
behov enbart med anlitande av arbetslösa och sålunda utan att inkräkta på
annan verksamhets legitima behov av arbetskraft torde näppeligen kunna
göras utan att hänsyn tages även till de indirekta sysselsättningsmöjligheter,
som skapas av byggnadsindustrin. Att erforderligt antal byggnadsarbetare
stå till förfogande framgår bland annat av de sakkunnigas undersökningar,
men i fråga örn materialindustrierna och transportväsendet är någon motsvarande
uppskattning av tillgången på arbetskraft ej verkställd. Så mycket
torde dock kunna sägas, att en väsentlig utvidgning av den nuvarande låga
bostadsproduktionen bör kunna äga rum utan att på grund härav svårigheter
uppstå för anskaffandet av arbetskraft inom andra arbetsområden.
I fråga örn materialtillgången anför statens industrikommission följande i
sitt yttrande.
Yad beträffar tillgången på byggnadsråvaror torde försörjningen med olika
slags byggnadsjärn vara av avgörande betydelse. Såsom kommissionen i en
37
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
skrivelse till chefen för finansdepartementet den 21 januari 1941 anfört, är
det på grund av ovissheten angående träkolsförsörjningen samt importen av
järn och fasta bränslen från Tyskland ogörligt att på längre sikt säkert bedöma
möjligheterna att förse marknaden med byggnadsjärn. Dessa möjligheter
torde i varje fall vara så begränsade, att bostadsbyggande bör komma till
stånd endast i de fall, då ett starkt behov föreligger. Med hänsyn till nyssnämnda
svårigheter att planera på längre sikt torde —- därest de sakkunnigas
förslag vinner bifall — byggnadslånebyrån tid efter annan, t. ex. månadsvis,
böra underrätta kommissionen örn omfattningen av aktuella byggnadsplaner,
varigenom kommissionen successivt kan taga ställning till den omfattning,
i vilken byggnadsjärn och andra råvaror kunna disponeras för bostadsbyggande.
Kommissionen vill erinra örn att ett liknande arrangemang träffats
ifråga örn offentliga byggnads- och anläggningsföretag. I sådant sammanhang
kan kommissionen också uttala sig angående möjligheterna att spara byggnadsjärn,
t. ex. genom en övergång till träbjälklag och dylikt — vilka möjligheter
med hänsyn till knappheten på järn böra i största möjliga utsträckningbeaktas.
Yad särskilt beträffar de av de sakkunniga behandlade besparingsmöjligheter,
som ligga i övergång till högvärdigt järn samt ökning av tillåten
påkänning på armerings järn vill kommissionen framhålla, att detta nödvändiggör
tillgång till kontrollanter med härför erforderliga speciella kvalifikationer.
Bristen på linolja kan däremot ej anses utgöra en begränsande faktor, då
ersättningsämnen för vissa ändamål finnas att tillgå och målning i andra fall
kan utföras på ett enkelt, materialbesparande sätt eller helt anstå.
Kommissionen kan i brist på närmare uppgifter örn omfattningen av de
biltransporter, som den avsedda byggnadsverksamheten skulle kräva, icke
med någon bestämdhet bedöma, huruvida denna faktor behöver begränsa
byggnadsprogrammet. Det synes dock sannolikt, att så ej behöver ske.
Vidkommande härefter de finansiella förutsättningarna för förverkligande
av det föreslagna nybyggnadsprogrammet torde jag lämpligen få lämna en
redogörelse för vad yttrandena härutinnan innehålla i samband med att jag
närmare redogör för den föreslagna statliga räntegarantin.
Departementschefen.
Vad angår de reala förutsättningarna för bostadsbyggande, främst tillgången
på material och transportkapacitet, som kunna disponeras utan inkräktande
på andra, mera angelägna produktionsuppgifter, synes det omöjligt
att på förhand bedöma dessa med full säkerhet. I fråga örn materialförsörjningen
framhåller statens industrikommission, att det är ogörligt att på längre
sikt säkert bedöma möjligheterna att förse marknaden med byggnadsjärn.
En väsentlig utvidgning av nuvarande bostadsbyggande torde emellertid
sannolikt icke behöva förhindras av knapphet å byggnadsjärn, detta särskilt
örn järnkrävaude konstruktioner i möjligaste nian undvikas. Knappheten på
fossilt bränsle är ägnad att framkalla oro beträffande möjligheterna att erhålla
tegel och cement i erforderlig utsträckning. Enligt vad jag inhämtat från
industri- och bränslekommissionerna torde emellertid tegelförsörjningen fölen
utvidgad byggnadsverksamhet sannolikt kunna tryggas genom ökad vedeldning
vid tegelbruken. Vad cementen beträffar torde lägel icke vara lika tillfredsställande,
ehuru en förbättring vunnits genom deli övergång från användning
av A cement till E-cement, varom industrikommissionen utfärdat
38
Kungl. Majlis proposition nr 251.
direktiv. Även vid en något gynnsammare utveckling av kolimporten än man
nu vågar antaga torde man icke kunna räkna med att cement skall kunna
disponeras för bostadsbyggande i samma omfattning som under 1940. Möjligheterna
att likväl uppnå ett bostadsbyggande av ungefär den storlek som de
sakkunniga förordat bli därför beroende bland annat av i vilken grad bostadsbyggandet
inriktas på cementbesparande bostadstyper och konstruktioner.
Beträffande såväl cementen som övriga knappa material föreligger därjämte
en växelverkan med den byggnadsverksamhet av annan art — fästningsanläggningar,
broar, kraftverk, fabriker etc. — som kan komma till stånd
och som i regel kräver en relativt stor förbrukning av knappa byggnadsmaterial.
En avvägning mellan materialbehoven för olika slags byggnadsföretag
blir sålunda nödvändig.
I sista hand blir, såsom redan antytts, utvecklingen av importen av framför
allt fossila bränslen avgörande, varför byggnadsprogrammets omfattning tid
efter annan måste omprövas i anslutning till inom bränsle- och industrikommissionerna
tillämpade planer för industrins bränsleförsörjning. Såväl på
grund härav som med hänsyn till nödvändigheten av att bostadsbyggandet
inriktas på järn- och cementbesparande hustyper och konstruktioner torde
byggnadslånebyrån böra fortlöpande inhämta yttranden från industrikommissionens
byggnadsavdelning.
Den tillgängliga transportkapaciteten kan, särskilt med tanke på behövliga
bränsletransporter, komma att vålla svårigheter; dock synes denna faktor
troligen icke bliva den i första hand begränsande.
Vad slutligen angår tillgången på arbetskraft vill jag först framhålla, att
den utbredda arbetslösheten bland byggnadsarbetarna ju är ett av skälen till
framläggandet av ett omfattande byggnadsprogram. Tages åter hänsyn även
till den indirekta sysselsättning i materialindustrier och transportverksamhet,
som föranledes av byggnadsverksamheten är det, såsom ock framhålles av
statens arbetsmarknadskommission, tydligt, att en väsentlig utvidgning av
den nuvarande låga bostadsproduktionen bör kunna äga rum utan att på grund
härav svårigheter uppstå för anskaffandet av arbetskraft inom andra arbetsområden.
Ränte- och kreditfrågor.
Innan jag övergår till att lämna en redogörelse för detta ämne torde det
vara lämpligt att här inskjuta en kort sammanfattning av de för tertiärlån nu
gällande reglerna samt den hittillsvarande medelsanvisningen för detta
ändamål. Reglerna, som återfinnas i kungörelse den 30 juni 1937 (nr 658)
angående tertiärlån till viss fjostad sbyggnads verksamhet, ändrad genom kungörelse
nr 669/1940, äro följande:
Tertiärlån utgå för främjande av sådana byggnadsföretag, som avse uppförandet
i städer och stadsliknande samhällen av bostadshus, huvudsakligen
innehållande rymliga smålägenheter (flerfamiljshus), eller av egnahem (enfamiljshus).
Lån beviljas endast under förutsättning, att kommunen åtagit sig förmedling
och har utsett förmedlingsorgan t. ex. i stad drätselkammaren och på
landet kommunalnämnden eller municipalnämnden.
Kungl. Majus proposition nr 251.
39
Lån får ifråga om flerfamiljshus ej överstiga 20 procent av det värde å
fastigheten eller, där fråga är örn tomträtt, å byggnaden, som byggnadslånebyrån
efter verkställd värdering godkänt, eller 20 procent av det taxeringsvärde,
som efter byggnadsföretagets fullbordande åsättes fastigheten eller,
där fråga är örn tomträtt, byggnaden. Lån för enfamiljshus får ej överstiga
35 procent av det värde å fastigheten eller, där fråga är örn tomträtt, å byggnaden,
som byggnadslånebyrån efter verkställd värdering godkänt.
Lån skall säkerställas av inteckningar i vederbörande fastighet eller tomträtt
liggande beträffande flerfamiljshus inom 90 procent av nyss angivna båda
värden och beträffande enfamiljshus inom 85 procent av det av byggnadslånebyrån
godkända värdet.
Räntan utgör 4.5 procent. Amorteringstiden är för lån till flerfamiljshus 30
år och för lån till enfamiljshus 20 år. Annuiteten är dock för de första 10 åren
satt lägre än som motsvarar dessa amorteringstider, eller till 5.2 5 respektive
6.9 procent.
Tertiärlån utlämnas från ett å kapitalbudgeten under fonden för låneunderstöd
anvisat reservationsanslag till tertiärlån för viss bostadsbyggnadsverksamhet.
Medel å detta anslag ha anvisats från och med budgetåret 1937/38
och den sammanlagda medelsanvisningen till och med budgetåret 1939/40
uppgick till 1,750,000 kronor. Tertiärkrediter av statsmedel ha emellertid utlämnats
redan före budgetåret 1937/38; rörande omfattningen därav torde jag
få hänvisa till den i proposition nr 237 till 1940 års lagtima riksdag lämnade
allmänna översikten av den statliga bostadspolitiken sedan 1933.
Den redan under 1939 framträdande krisen på byggnadsmarknaden föranledde
betydligt ökade anslagsäskanden för tertiärlån och 1940 års lagtima
riksdag anvisade på Kungl. Majda förslag (prop. nr 237) ett reservationsanslag
av 10,000,000 kronor för detta ändamål. Med bifall till i propositionen
framlagda förslag medgav riksdagen därjämte, dels att låneverksamheten
utsträcktes till att avse rikets tre största städer, vilka tidigare
varit undantagna, dels ock att långivningen utvidgades till att omfatta enfamiljshus.
För att motverka räntehöjningen på inteckningslån samt byggnadskostnadernas
stegring gjordes vidare villkoren för lånen i olika hänseenden
gynnsammare. Sålunda borttogs den riskpremie, som låntagare
tidigare haft att betala, amorteringstiden förlängdes och amorteringsdelen i
de fem respektive tio första årens annuiteter minskades genom en särskild
anordning.
Genom propositionen nr 204 till innevarande års riksdag har Kungl. Majit
hemställt örn anvisande å tilläggsstat för detta budgetår av ytterligare
6,000,000 kronor för tertiärlån.
Slutligen vill jag erinra om att detta års riksdag med bifall till Kungl.
Majits förslag (prop. nr 165) å tilläggsstat anvisat ett belopp av 5,000,000
kronor, avsett att användas till långivning för stödjande av bostadsproduktionen
i vissa orter; de härvid fogade lånevillkoren anknyta till tertiärlåneverksamheten
men ha avsevärt modifierats med hänsyn till den aktuella krissituationen.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
Byggnadskostiiadssakkunniga.
Under rubriken »Bostadsbyggandets finansierings vi likör» anföra de sakkunniga
följande:
Byggnadskostnadssakkunniga beräkna att för att ett bostadsbyggande skall
kunna komma igång i nuvarande läge utan att kräva en väsentligt höjd hyresnivå,
får räntan på prima kassalån —- för sekundär- och tertiärlån i normal proportion
därtill — ej ligga högre än 3V2 %. Härvid förutsättes, att tertiärlån enligt
de villkor, som f. n. gälla för de statliga tertiärlånen kombineras med kassaoch
sekundärlån med nämnda räntevillkor. Detta innebär, att ett över nuvarande
låga nivå ökat bostadsbyggande ej kan komma igång under instundande
byggnadssäsong på de villkor beträffande hyresnivån, som här tagits
som utgångspunkt, örn byggmästarna ej äro förvissade örn att de på senhösten
1941 eller under de första månaderna 1942 kunna erhålla inteckningslån till
en räntesats av 3V2 % för kassalånen. En sänkning av den allmänna räntenivån
med 3/4—1 % skulle vara tillräcklig för att få ner inteckningslåneräntan
till det önskade läget.
Man torde knappast behöva räkna med några ogynnsamma konsekvenser
för utbud och efterfrågan av kapital på marknaden genom en allmän räntesänkning
av denna storleksordning. Den tidigare höjningen av marknadsräntorna
har emellertid i vissa avseenden medfört en fastlåsning av den nuvarande
räntenivån eller åtminstone skapat faktorer, som starkt försvåra en
mera betydande räntesänkning. Fastställandet av 4 % för statens andra försvarslån
torde också verka stabiliserande på ränteläget. Man torde därför
allmänt räkna med, att den nuvarande räntenivån kommer att bli bestående
under den närmaste framtiden. Detta utesluter dock icke, att utbudsförhållandena
på kapitalmarknaden kunna bli sådana, att räntenivån, trots de
retarderande krafterna, pressas ner.
För byggnadsproduktionen innebär detta, att det f. n. är omöjligt för en
byggmästare, att vid igångsättande av ett bygge genom avtal med vederbörande
kreditinstitut försäkra sig örn, att kapital för konsolidering av byggnadskreditiv
och leveranskrediter vid byggets avslutande står att erhålla till
3‘ri % och utan denna förvissning kan han ej starta sitt bygge, såvida han ej
spekulerar i en kraftig höjning av hyresnivån.
Örn man ej kan räkna med en räntepolitik av den art, att den allmänna
räntenivån sänkes med 3/4—1 %, vilket givetvis vore den enklaste och ur
många synpunkter gynnsammaste lösningen av problemet, återstår endast en
av staten genomförd differentiering av räntenivån till förmån för bostadsbyggandet.
En dylik kan tänkas genomförd på två vägar: antingen genom inrättande
av en statlig bostadslånefond till det belopp som motsvarar en
byggnadsverksamhet av önskad omfattning, ur vilken, oavsett marknadsläget
lämnas prima kassalån till 3V2 % — övriga lån till däremot svarande räntesatser
— eller också en statlig garanti, att vid den tidpunkt husen stå färdiga,
medel skola finnas tillgängliga på marknaden till en räntesats av 3''/2 % för
kassalån.
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
Inrättandet av en bostadslånefond motsvarar de metoder man i allmänhet
tillämpat vid statlig finansiering av vissa slag av bostadsbyggen, för vilka
marknaden saknat lämpliga organisationer. I regel har det därvid varit fråga
örn en statlig subventionering, vilken för övrigt endast omfattat en relativt
obetydlig del av det totala bostadsbyggandet. I detta fall rör det sig emellertid
även örn bostadsbyggande av normal karaktär, som helst bör finansieras
på normala vägar och med normala metoder. Att tillskapa ett statligt finansorgan
vid sidan av redan existerande institut och sparbanker, vilket skulle
driva fastighetsbelåning i konkurrens med dessa och på grund av de speciella
omständigheterna i praktiken skulle erhålla monopol på den totala fastighetsbelåningen,
torde icke vara något allmänt intresse. Det finnes redan en väl
organiserad och i allmänhet väl fungerande kreditmarknad för primär- och
sekundärlån. Tillkomsten av ett nytt institut eller organ kan ej åstadkomma
någon ökning av det tillgängliga kapitalet; detta måste under alla förhållanden
komma från den kapitalplacerande allmänheten. Det skulle därför endast betyda
ökade omkostnader för det allmänna och underlåtenhet att utnyttja den
sakkunskap på området, som redan finnes.
Det andra alternativet, en statlig räntegaranti, är därför att föredraga. I
princip innebär detta förslag, att staten garanterar de byggmästare, som
under kontroll av viss statlig myndighet påbörja byggen under nu instundande
byggnadssäsong och som uppfylla vissa villkor, en viss inteckningsränta
vid konsolideringen av deras byggnadskreditiv och leverantörskrediter,
vilken ränta skall utgöra högst 31/a % för prima kassalån och som för övriga
lån skall ligga i normal proportion till denna bottenlåneränta. Byggmästarna
skola sålunda beredas tillfälle att redan vid byggets igångsättande träffa
avtal om sina fastighetslån till en fixerad räntesats.
Örn den allmänna räntenivån hösten 1941 eller nyåret 1942 sjunkit till en
nivå, som motsvarar högst en ränta för på tio ar bundna inteckningslån av
31/2 % behöver garantin ej träda i kraft. Ligger marknadsräntan högre, exempelvis
motsvarande en inteckningsränta på 4V2 %>, inträder staten med en räntesubvention
på 1 % per år, vilket, om byggnadsverksamheten får en omfattning
av 300 miljoner kronor och räntegarantin omfattar 70 % härav, innebär en
årlig utgift för statsverket av 2-1 miljoner kronor. Örn oförutsedda händelser
ej inträffa, torde man knappast behöva räkna med en räntenivå, som ligger
högre än den nuvarande, vilken motsvarar c:a 4''3 5 % för bundna kassalån och
4—4V2 % för sparbankslån. Räntesubventionen skulle da komma att ligga
mellan (Ho och 0''85 %, d. v. s. den skulle ej oväsentligt understiga 1 %. Räknar
man med en viss marginal för fluktuationer i Stadshypotekskassans obligationer
kan man sätta 1 % som maximigräns och ovannämnda belopp på 2-1
miljoner kronor torde därför kunna betraktas som maximum för den årliga
kostnaden för den statliga subventionen.
Räntegarantin bör omfatta en period av högst tio år, vilket motsvarar den
period, efter vilken hypotekskassans och bostadskreditkassans nyemitterade
obligationer kunna konverteras. Detta innebär, att byggmästarna erhålla in
-
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
teckningslån, bundna upp till tio år. Undantag härifrån utgöra dock lån upptagna
hos sparbankerna.
Kätt att utlämna dylika statsgaranterade lån skulle tillkomma stadshypoteksföreningarna,
bostadskreditföreningarna, inteckningsbolagen och
hypotekskassorna, tomträttskassorna, postsparbanken och de enskilda sparbankerna.
Under nuvarande omständigheter förefaller det vara ett intresse för kreditinstitutioner,
som normalt helt eller till väsentlig del ägna sig åt fastighetsbelåning,
att bostadsbyggnadsverksamheten icke helt avtynar utan bedrives
i den omfattning, som reala och finansiella resurser tillåta och bostadsmarknadsläget
påkallar. Liksom man nu har anledning att ställa anspråk på att
materialleverantörer, arbetare och andra i byggnadsverksamheten intresserade
parter lämna sina bidrag till en allmän sänkning av kostnadsnivån, synes
man också böra räkna med sänkta anspråk från kreditförmedlarnas sida beträffande
ersättningen för låneförmedlingen. Då de av vissa kreditinstitutioner
på området uttagna förvaltningsbidragen äro avsedda att inräknas i
den ränta, vilken av staten garanteras, innebär detta att dessa bidrags höjd
direkt komma att påverka storleken av den eventuellt erforderliga subventionen.
Ju lägre dessa bidrag sättas, dess mindre blir därigenom det belopp,
som av statsmedel vid visst ränteläge på kapitalmarknaden behöver tillskjutas
och desto större kan den byggnadsverksamhet bli, som möjliggöres
med en och samma kostnad för statskassan. Bidragens höjd torde därför få
fastställas i samband med genomförandet av det här skisserade stödsystemet.
Hittills har endast diskuterats frågan örn den statliga lånegarantin, vilken
fråga även onekligen framstår som den viktigaste i detta sammanhang. Under
nuvarande osäkra förhållanden kan man dock ej förbise den risken, att marknaden
överhuvud taget ej kan ställa medel till förfogande. Så var exempelvis
förhållandet under en eller ett par månader våren 1940. Yad sparbankerna
beträffar, ha anspråken från insättarna under de senaste tolv månaderna medfört
att de kunnat lämna nya lån endast i begränsad utsträckning. Itäntegarantin
måste därför kompletteras med en garanti från statens sida, att örn
marknaden, när de nya husen stå färdiga, ej kan ställa nödiga medel till förfogande,
kommer staten att träda emellan. Enklast förefaller detta kunna
ske genom att riksbanken bemyndigas köpa ovannämnda kreditinstitutioners
obligationer och att lämna sparbankerna nödiga krediter inom den för statsgarantin
uppdragna ramen. Dylika obligationsköp tillhöra riksbankens normala
transaktioner. Lån mot säkerhet av fastighetsinteckningar ha lämnats
av riksbanken till sparbankerna under det gångna året och utgöra därför ej
heller någon nyhet. Ett dylikt stöd för marknaden ligger helt i linje med
riksbankens uppgift att sörja för penningmarknadens likviditet. De villkor
till vilka riksbankens lån skola lämnas kunna ej på förhand fastställas men
i princip böra de vara så beskaffade att låntagarna varken göra vinst eller
förlust på sin upplåning.
Några risker av penningpolitisk natur torde man ej behöva befara av ett
43
Kungl. Maj-.ts proposition nr 251.
riksbanksingripande av denna art. Riksbanken skulle nämligen ej behöva
ingripa allmänt stödjande annat än i en situation, då likviditeten på penningmarknaden
vore hårt ansträngd. Ett isolerat stöd exempelvis till sparbankerna,
för att möjliggöra deras medverkan till en expansion av byggnadsverksamheten,
skulle även i en annan penningpolitisk situation ej medföra
några penningpolitiska risker på grund av dess relativt begränsade omfattning.
Denna sparbankernas medverkan är av största betydelse för programmets
genomförande, örn man skall kunna stimulera byggnadsverksamheten utanför
städerna.
De sakkunniga ha vidare i ett kapitel betecknat »Vissa administrativa
frågor» anfört bland annat följande:
Såsom i det föregående visats, ger kombinationen av tertiärlån enligt nuvarande
regler och sådana villkor för botten- och sekundärlån, som föreslagits,
en total kapitalkostnad, som överensstämmer med den före krisen vid sedvanliga
finansieringssätt gällande. De sakkunniga ha därför icke föreslagit
några förändringar i reglerna för räntesatser, amorteringstider och belåningsgränser
beträffande tertiärlånen. I ett visst hänseende, som rör prövningen
av belåningsobjekten, synes dock en ändring vara påkallad. F. n. gäller, att
lån ej må överstiga »beträffande flerfamiljshus vare sig tjugo procent av det
värde å fastigheten---, som statens byggnadslånebyrå---godkänt,
eller tjugo procent av det taxeringsvärde, som — -—• — åsättes fastigheten
— — —»; i fråga örn enfamiljshus avgör endast den förra värderingen. Det
är otvivelaktigt, att bundenheten till taxeringsvärdet i vissa fall kan få en
prohibitiv verkan, som icke väl överensstämmer med verksamhetens syften.
De sakkunniga hålla visserligen före, att belåning efter byggnadsvärde icke
bör ifrågakomma, när det icke gäller på bestämda bostadssociala motiv tillkomna
och offentligt eller halvoffentligt förvaltade fastigheter, utan att ett
avkastningsvärde bör läggas till grund. Erfarenheten visar dock, att taxeringsnämnder
stundom göra sin värdering utifrån en uppfattning örn den sannolika
framtidsutvecklingen, som icke utan vidare kan accepteras såsom normerande
för bedömning av bostadsmarknadsläge och byggnadsbehov på orten. Det
synes därför lämpligt, att vid beviljande av tertiärlån även för flerfamiljshus
lånebelopp och lånegränser — såsom nu sker beträffande enfamiljshus — bestämmas
i förhållande till ett av byggnadslånebyrån fastställt värde, beräknat
såsom avkastningsvärde. — Tertiärlånens nu gällande regler och tillämpningsområde
synas i övrigt väl ägnade att tillgodose det nu ifrågavarande syftet.
I flertalet fall torde, såsom förutsättningarna för bostadsbyggande nu äro,
ansökan örn tertiärlån och örn kreditgaranti komma att kombineras. I vissa
fall, t. ex. vid egnahemsbyggande, där byggaren förmår göra en större insats
av eget kapital eller arbete, torde däremot finansieringsbehovet kunna täckas
enbart med kreditgaranti. I sådana fall bör ansökan örn enbart kreditgaranti
på samma sätt som en ansökan om tertiärlån genom förmedling av kommunalt
förmedlingsorgan och med dettas prövning och yttrande ställas till byggnadslånebyrån,
som i sedvanlig ordning har att pröva ansökan.
44 Kungl. Majus proposition nr 251.
Yttrandena.
De sakkunnigas förslag örn en statlig räntegaranti samt en ökad tertiärlånegivning
lia i princip vunnit anslutning hos flertalet av de hörda myndigheterna
och organisationerna. Vissa remissinstanser ha emellertid intagit en
avvisande hållning.
Överståthållarämbetet har således, under hänvisning till det statsfinansiella
läget, avstyrkt de sakkunnigas förslag i nu förevarande delar.
Vidare har länsstyrelsen i Blekinge län — ehuru länsstyrelsen icke velat
bestrida, att den föreslagna räntegarantin är ägnad att i avsevärd grad medverka
till ett ändamålsenligt ordnande under en övergångstid av byggnadsproduktionen
för den bostadsbehövande allmänheten — uttalat sitt beklagande,
örn verkligen denna ur såväl principiell som praktisk synpunkt betänkliga
utväg med statssubvention skall behöva tillgripas för uppnående i önskad
omfattning av det eftersträvade målet. Länsstyrelsen har härvid förklarat sig
särskilt tänka på den hyreskontroll av de subventionerade fastigheterna, som
är oundviklig.
Riksgäldsfullmäktigen Magnusson har i särskilt yttrande reserverat sig
mot vad fullmäktige i riksgäldskontoret yttrat (se sid. 49—50) och därvid
anfört bland annat följande.
Den föreslagna räntesubventionen synes mig icke böra ifrågakomma som
en förstahandsåtgärd för åstadkommande av en ökad byggnadsverksamhet.
Vägande invändningar kunna resas mot att på detta sätt giva en del byggnadsföretag
en i räntehänseende privilegierad ställning, varjämte garantier
svårligen kunna skapas mot att värdet av räntesubventionen vid försäljning
helt eller delvis inkasseras av säljaren. Förslaget motiveras särskilt med en
på flera platser motsedd bostadsbrist, ehuru en sådan knappast är att befara
på andra platser än där genom statliga krisåtgärder särskilt stor inflyttning
ägt eller äger rum, och där bristens avhjälpande närmast synes böra ske
genom andra åtgärder än räntesubvention.
Därest problemet örn ökad byggnadsverksamhet bedömes närmast som en
angelägen åtgärd för ökad arbetstillgång, bör beaktas, att ett mycket stort
behov av ökad byggnadsverksamhet förefinnes på landsbygden, särskilt ifråga
örn underhåll och förbättring av bostadshus och rationalisering av ekonomibyggnader
för ernående av arbetsbesparande anordningar, varför ett statsmakternas
ingripande och stöd härutinnan vore örn möjligt mer befogat.
Landsbygden erhåller dock ingen del av den föreslagna räntesubventionen,
som kommer att ensidigt gynna bostadsproduktionen i städer och samhällen
och där konservera de orimligt uppdrivna byggnadskostnadema, särskilt
arbetslönerna, vilka nått en sådan höjd, att de icke kunna bäras av jordbruksnäringens
avkastning. Av dessa skäl anser jag att räntesubventionen icke bör
ifrågakomma som förstahandsåtgärd utan huvudvikten i stället läggas på
andra åtgärder för kostnadernas nedbringande.
Det bör därjämte särskilt beaktas, att räntesubventionen kan genomföras
genom beslut av statsmakterna enbart, medan övriga åtgärder till byggnadskostnadernas
nedbringande däremot äro beroende av flera olika parters åtgöranden
och beslut. Fara förefinnes uppenbarligen, att, efter ett beslut om
räntesubvention, övriga än mer betydelsefulla åtgärder till kostnadernas nedbringande
utebli.
45
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
Vidare har svenska arbetsgivareföreningen, som åberopat ett av svenska
byggnadsindustriförbundet avgivet yttrande —• under framhållande av att
de bundna lånen till låga räntor sannolikt icke förekomma beträffande förkrigsfastigheterna
i den omfattning, som de sakkunniga anse troligt —- ifrågasatt
nödvändigheten av en räntesubvention.
Slutligen är att anteckna, att jämväl Sveriges fastighetsägareförbund ställer
sig kritiskt till den föreslagna kreditgarantin. Förbundet anför således
bland annat följande.
Förslaget kan i varje fall icke motiveras med att den nuvarande fastighetslåneräntan
— ungefär 4.5 procent för primärlån — är osedvanligt hög. På
lång sikt torde räntan till och med ha legat i genomsnitt högre än för närvarande
och det må blott erinras örn att primärlåneräntan under förra världskriget
rörde sig omkring 6 procent. Till grund för förslaget örn statsgaranti
för viss låg ränta har uppenbarligen legat skäl av den innebörden att örn i
nuvarande läge uppoffringar krävas av materialleverantörer, arbetare och
andra, så böra även de kreditgivande instituten sänka sina anspråk. Eftersom
detta icke kunnat generellt genomföras har man tillgripit en subvention, som
får den verkan, att olika räntenivå för principiellt likvärdiga säkerheter uppkommer.
Detta kan näppeligen betecknas såsom en sund räntepolitik.
Det synes angeläget, att karaktären av subvention hålles klar, då det är
fara värt att det lätt kan bli fråga om att belasta det allmänna icke blott med
de i och för sig mycket betydande belopp som motsvara skillnaden mellan
ränteläget på den fria marknaden och den statligt garanterade lägre räntan.
I den mån de övriga stimulerande åtgärderna — sänkning av löner samt tomtoch
materialpriser — icke bli verklighet, har man nämligen att räkna med
att tertiärlånegivningen måste utvidgas upp till en gräns, som visserligen kan
motsvara 90 procent av de verkliga fastighetskostnaderna men som till följd
av att hyrorna icke motsvara skälig förräntning av dessa kostnader
i själva verket kanske ligger väsentligt över fastighetens verkliga värde. I
sådana fall måste man uppenbarligen även låta det såsom tertiärlån tillhandahållna
kapitalet helt eller delvis gå tillspillo. Förutom den föreslagna räntesubventionen
ligger alltså klart i siktlinjen ett behov av statliga kapitaldispositioner
för mötande av förluster å tertiärlåneverksamheten.
Ehuru räntefrågan utan tvivel är av utomordentligt stor vikt må man dock
icke förglömma att för ett nybyggnadsföretag såsom sådant räntan har en
underordnad betydelse. Viktigare är, såsom även de sakkunniga synas förmena,
att kapital för långtidsplacering finnes tillgängligt för omplacering
av byggnadskreditiv. Förbundet vill för övrigt i detta sammanhang starkt
framhålla, att en subventionerad nyproduktion lätt kan komma att draga
intresset från den del av byggnadsproduktionen i övrigt som även under
nuvarande förhållanden är behövlig och nyttig. Förbundet syftar härvid på
det förhållandet, att det befintliga byggnadsbeståndet till stora delar kan
med fördel moderniseras och ombyggas, och förbundet håller för troligt, att
dylika byggnadsföretag, som ju innebära ett särskilt i dessa tider nödvändigt
hushållande med det befintliga fastighetskapitalet, kan komma till stånd i
icke ringa utsträckning utan några hjälpåtgärder från det allmännas sida.
De övriga remissinstanserna ha däremot mer eller mindre tydligt uttalat
sin anslutning till de föreslagna kreditåtgärderna. I fråga örn förslagens
närmare utformning ha dock vissa skiljaktigheter yppats.
46
Kungl. Maj-.ts proposition nr 251.
Statskontoret, som icke funnit anledning till erinran mot omfattningen av
den planerade stödverksamheten, finner förslaget i huvudsak vara ägnat att
läggas till grund för beslut i ämnet.
Socialstyrelsen anför bland annat följande.
Taga de av de sakkunniga föreslagna statliga stödåtgärderna på kapitalförsörjningens
och räntegarantins område en större omfattning, torde det kunna
riskeras, att en fastlåsning av det allmänna ränteläget vid någon räntesats över
3.5 procent äger rum. Detta av statens ingripande betingade för höga ränteläge
kan givetvis medföra olägenheter för annan kapitalkrävande företagsamhet.
Det blir därför av stor vikt, att statsmakterna och kreditinstituten vidtaga
alla erforderliga åtgärder till undvikande av sådana olyckliga följder
av räntesubventionen. I betänkandet har icke särskilt angivits någon begränsning
för de räntegarantier och eventuellt även den kapitalutlåning, som
skulle komma i fråga från statens sida. Praktiskt sett torde emellertid saken
lösas så, att Kungl. Majit från tid till annan under hänsynstagande till läget
på bostads- och arbetsmarknaden föreskriver, inom vilken ram vederbörande
myndighet far tillhandahålla kapital och räntegarantier. Den kreditbegränsning,
som sålunda kommer att ligga i regeringens hand, kommer på detta
mycket viktiga område av näringslivet att träda i stället för den roll, som
räntan eljest har att spela, nämligen såsom ett medel att avpassa efterfrågan
på kapital med hänsyn till den i varje situation förefintliga tillgången. Det
kommer givetvis att anses vara av en utomordentlig vikt, att angelägenheten
av bostadsbyggandet städse väges mot andra kapitalkrävande behov. Vid
räntegarantiernas beviljande bör vederbörande myndighet hava rätt frångå
de rent bostadspolitiska bedömningsgrunderna och även taga viss hänsyn
till de arbetsmarknadspolitiska. Utan tvivel kunna härvid allvarliga motsättningar
komma att uppsta. Fråga kan bliva örn beviljande av räntegarantier i
en ort, där omfattande bostadsbrist är rådande, men där lediga yrkeskunniga
byggnadsarbetare icke stå att uppbringa i tillräckligt antal. Å andra sidan
kan det motsatta för hällandet tänkas inträffa, nämligen fråga örn räntegaranti
inom en ort med bostadsöverskott men med stor arbetslöshet inom byggnadsindustrien.
Här kunna tydligen stundom synnerligen besvärliga avvägningsfrågor
uppkomma.
Byggnadsstyrelsen har framhållit, att möjlighet synes böra hållas öppen
att, örn så i vissa fall skulle befinnas lämpligt, låta den statliga räntesubventionen
utgå på sekundär- eller tertiärlånen i stället för på primärlånet.
Statens byggnadslånebyrå har likaledes påpekat, att räntelättnaden kan
ges en efter omständigheterna avpassad eftergift i anspråken på det statliga
tertiärlånets förräntning och — eventuellt — amortering. Härigenom skulle,
då man får antaga, att all tertiärlånegivning kommer att äga rum via statlig
myndighet, subventionsverksamhetens utövning kunna begränsas till några
enkla bokföringsåtgärder hos de beslutande och förvaltande statsmyndigheterna.
I anslutning till vad de sakkunniga anfört därom, att subventionen för lån
från sparbanker kan komma att växla, eftersom lånen äro kortfristiga, har
byggnadslånebyrån framhållit, att detta skulle innebära, att låntagaren — på
statens bekostnad -— bevarar chansen till räntesänkning utan att själv behöva
bära bördan av eventuell räntestegring. Åtgärden skulle innebära en favör
Kungl. Majlis proposition nr 251.
47
för dem som upptaga kortfristiga krediter. Något sådant strider mot grunderna
för sund fastighetskreditgivning. En mera rättvis utväg synes då vara
att i fråga örn korta lån fastlåsa räntesubventionen till marknadsläget vid
den tidpunkt, då räntegarantin ges.
Av de länsstyrelser, som särskilt tagit ställning till förslaget om en statlig
räntegaranti, hava flertalet uttalat sin anslutning härtill. Länsstyrelsen i
Uppsala län har sålunda såsom sin mening framhållit, att den av de sakkunniga
föreslagna räntegarantin icke synes medföra alltför stora risker,
därest kapital för byggnadsverksamheten är tillgängligt i öppna marknaden,
men samtidigt påpekat, att örn staten nödgas inträda som kreditgivare, skulle
detta i den tänkta situationen innebära en rent inflatorisk åtgärd, vars skadeverkningar
icke kunna uppvägas av lättnaden för ögonblicket. Länsstyrelsen
i Östergötlands län ifrågasätter, huruvida icke räntegaranti retroaktivt bör
kunna beviljas för sådana bostadsbyggen, som igångsatts under 1941 men
innan beslutet örn sådan garanti må hava meddelats.
1940 års civila byggnadsutredning har intet att erinra mot den föreslagna
räntegarantin. Enligt utredningens mening bör emellertid efter byggnadsföretagets
slutförande ytterligare kontroll åvägabringas rörande de verkliga
kostnaderna för detsamma och räntegarantin därefter fastställas, liksom
däremot svarande taxeringsvärden.
Statens priskontrollnämnd finner det önskvärt, att prövningen, huruvida
räntesubvention är nödvändig, sker först sedan man förvissat sig örn att
vederbörande på alla andra sätt sökt göra sitt företag bärkraftigt.
Kommerskollegium, som jämte eget utlåtande överlämnat yttranden från
Stockholms, Göteborgs och Skånes handelskammare, har uttalat sin anslutning
till de sakkunnigas förslag i fråga örn räntegarantin. Den statliga årsutgiften
kan uppskattas till högst cirka 2 miljoner kronor och detta utlägg
kan i och för sig knappast betecknas som alltför betungande i jämförelse med
de stora statliga uppoffringar, bostadsförsörjningen under de senaste åren
krävt och väl allt framgent kommer att kräva i form av krediter och direkta
subventioner för bostadsförbättringar på landsbygden och för bostäder till
barnrika familjer, sekundärkrediter till bostäder i vissa tätorter o. s. v. Större
betänksamhet kan då hysas inför den återverkan ett nybyggnadsprogram av
den väldiga omfattning, som de sakkunniga tänkt sig, möjligen kan få på den
för närvarande hårt ansträngda kapitalmarknaden. Denna fråga liksom ock
frågorna örn de lokala bostadsbehoven på olika platser samt den kommande
bostadsproduktionens inverkan ur material- och arbetsmarknadssynpunkter
äro allt spörsmål, varav programmets närmare utformning måste bli i hög
grad beroende.
Stockholms och Göteborgs handelskammare hava jämväl biträtt förslaget
örn en räntegaranti i enlighet med de sakkunnigas förslag.
Skånes handelskammare finner för sin del, att mot förslaget kunna resas
åtskilliga invändningar och betänkligheter även utöver de principiella och
ifrågasätter, huruvida det för uppnående av det avsedda syftet verkligen kan
vara erforderligt att en för våra förhållanden så pass låg ränta som SVa
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
procent konstrueras för byggnadsverksamhetens vidkommande samtidigt
som staten själv önskar disponera praktiskt taget allt uppkommande kapitalöverskott
och därvid själv bjuder 4 procent. Med hänsyn till den administrativa
förenkling, som därigenom uppnås, anser handelskammaren vidare, att
en räntesubventionering, knuten till tertiärlåneverksamheten är att föredraga.
Bank- och fondinspektionen har funnit den föreslagna räntegarantin ägnad
att ur flera synpunkter inge betänkligheter. Inspektionen finner det sålunda
sannolikt, att så länge subvention tillämpas, andra bostadsbyggen än sådana,
som komma i åtnjutande av subvention, icke i nämnvärd utsträckning komma
till stånd- Vidare påpekar inspektionen, att för de personer, som vid krigsutbrottet
hade bostadsbyggen i gång eller därefter igångsatt dylika byggen,
det kan framstå såsom en orättvisa, att de icke bliva delaktiga av subventionen.
Emellertid anser sig inspektionen inför hotet av en hyresstegring
likväl böra tillstyrka, att en viss räntesubvention tillhandahålles av staten.
Beträffande den närmare utformningen härav anför inspektionen vidare.
De sakkunniga hava föreslagit, att medel för bostadsbyggande skall anskaffas,
vad avser bottenlånen och sekundärlånen hos de sedvanliga kreditinrättningarna
och vad beträffar tertiärlånen genom kredit hos byggnadslånebyrån.
Botten- och sekundärlån komma alltså sannolikt att få upptagas hos
olika långivare. Då räntesubvention skall utgå beträffande alla slagen av
lån, erfordras en mycket betydande administration. Vid ett sammanträde av
olika sakkunniga och intressenter med riksbanksfullmäktige framkom ett
annat förslag, som synes kunna leda till ungefär samma resultat men på ett
väsentligt enklare sätt. Bottenlånen skulle placeras hos de sedvanliga kreditinrättningarna,
varjämte det återstående kreditbehovet skulle tillgodoses av
byggnadslånebyrån mot inteckningar belägna upp till nittio procent av
fastigheternas värde. Å båda slagen av lån skulle räntesatsen för närvarande
fastställas till fyra procent. Detta innebär för bottenlånet Vs procent högre
ränta än den av de sakkunniga föreslagna men för lånen hos byggnadslånebyrån
en lägre räntesats än vad de sakkunniga avsett. Den sammanlagda
ränteutgiften skulle enligt båda förslagen bliva ungefär densamma. I det nya
förslaget har bottenlåneräntan fastställts till fyra procent med hänsyn till att
detta är den räntefot, som för närvarande tillämpas av sparbankerna för
dylika krediter och som, frånsett senare hälften av 1930-talet, torde kunna
anses hava utgjort medelränta för dylika lån under en längre tidrymd. Även
hos vissa andra kreditgivare torde bottenlån å sådana villkor redan nu kunna
erhållas. Subvention undvikes alltså beträffande bottenlånet. Då staten
torde kunna verkställa sin bundna upplåning till omkring fyra procent, bliva
statens kostnader för subventionen å lånen utöver bottenlånen även ganska
obetydliga.
En förutsättning för det nya förslaget är, att riksbanken utfäster sig gentemot
sparbankerna att tillhandahålla dem erforderliga medel att utlånas på
avsedda villkor. Härtill lärer riksbanken vara villig. Vid sådant förhållande
kunna sparbankerna lämna en byggherre en bindande utfästelse innan ett
bygge igångsättes, att, då bygget är färdigt, tillhandahålla bottenlånet till
fyra procent. Lånet kommer visserligen att i framtiden löpa med sex månaders
uppsägning och fastighetsägaren kan icke erhålla garanti mot ränteförliöjning,
men han kan å andra sidan tillgodogöra sig eventuell räntesänkning.
Omöjligheten att få räntesatsen bunden för längre tid framåt torde därför ej
förhindra igångsättandet av nybyggen. Det är vidare sannolikt, att örn
byggen ånyo komma igång, även andra kreditgivare än förut åsyftade komma
49
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
att visa sig villiga att tillhandahålla bottenlån till fyra procents ränta. I den
mån försäkringsbolagen visa sig intresserade av dylika krediter, skulle där
även på tio år bundna bottenlån kunna erhållas.
Inspektionen får med hänsyn till vad sålunda anförts för sin del tillstyrka,
att staten genom byggnadslånebyrån tillhandahåller krediter mot inteckning
liggande inom nittio procent av nyuppförd fastighets värde samt mot en
räntesats av fyra procent. Amorteringen torde böra sättas till en procent av
fastighetens värde per år, varigenom krediterna i stor omfattning skulle
slutamorteras på trettio år. Lånebestämmelserna i övrigt torde i huvudsak
kunna utformas i enlighet med nuvarande bestämmelser för av byrån utlämnade
tertiärlån.
De sakkunniga hava starkt framhållit, att de av dem föreslagna åtgärderna
måste betraktas som en enhet och att sålunda icke en särskild åtgärd kan uteslutas
utan att det hela faller sönder. Inspektionen vill särskilt understryka,
att staten icke bör tillhandahålla lån mot räntor, som innebära subvention,
med mindre uppgörelse kunnat träffas beträffande lönerna för byggnadsarbetarna
av i huvudsak det innehåll, som de sakkunniga angivit.
Sparbanksinspektionen anser sig icke kunna bedöma vare sig huruvida
byggnadsproduktionen är i behov av stödåtgärder eller örn i dylikt fall räntesubvention
är en lämplig åtgärd. I anledning av de sakkunnigas strävan att
till nedbringande av byggnadskostnaderna återföra ränteläget till 1939 års
nivå vill inspektionen emellertid framhålla, att räntan under 1930-talets senaste
år var osedvanligt låg. I fråga örn den närmare utformningen av subventionen
företräder sparbanksinspektionen enahanda synpunkter som bank- och fondinspektionen.
Sparbanksinspektionen förklarar sig slutligen utgå från att sparbankerna
komma att lämna sin medverkan för åstadkommandet av den önskvärda nya
bostadsproduktionen genom utlämnande i största möjliga utsträckning av
primärlån i sådana fall, då bostadsproduktionen anses böra stimuleras. Härvid
förutsättes att för detta ändamål medel ställas till sparbankernas förfogande
i den mån desamma bliva i behov härav.
Fullmäktige i riksgäldskontoret hava funnit den föreslagna räntegarantin
ägnad att inge betänkligheter med hänsyn bland annat till att ett beslut därom
kan komma att verka prejudicerande å andra områden. Beaktas måste —
heter det vidare i yttrandet — att de sakkunnigas förslag torde nödvändiggöra
en betydande upplåning från riksgäldskontorets sida för anskaffande av
erforderliga medel för utlämnande av tertiärlån d. v. s. lån, som ligga mellan
71) och 90 procent av fastighetsvärdena. Upplåningsbehovet kan sålunda
komma att uppgå till 60 miljoner kronor vid en bostadsproduktion till värde
av 300 miljoner kronor, detta under förutsättning att tertiärlån intill 90 procent
av statens byggnadslånebyrå beviljas för praktiskt taget alla nyuppförda
byggnader inom nämnda kostnadsram. Då emellertid åtgärder synas vara
nödvändiga för att stödja byggnadsverksamheten samt räntefaktorn och
möjligheten att erhålla tertiärlån på goda villkor därvid spela en mycket
betydande roll, vilja fullmäktige ej motsätta sig ett genomförande av de
sakkunnigas förslag i förevarande avseende. Fullmäktige förutsätta därvid,
att förslaget även vad beträffar övriga på byggnadskostnaderna inverkande
Bihang till riksdagens protokoll lilli. 1 sami. Nr 251. 79041 4
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
faktorer kan visa sig genomförbart, så att det av de sakkunniga uppställda
målet i fråga örn kostnadernas begränsning kan uppnås. En förutsättning
måste även vara, att erforderlig prövning och kontroll äger rum i samband
med utlämnandet av kreditgarantin. Lämpligt synes vara, att lånen förmedlas
genom de kreditmarknadsinstitutioner, som vanligen ägna sig åt fastighetsbelåning.
De sakkunniga hava vidare ansett, att staten även skall svara för
att kapital finnes tillgängligt för lån till godkända byggnadsföretag. Enligt
de sakkunnigas mening skulle detta ske genom att riksbanken, därest likviditeten
å penningmarknaden vore hårt ansträngd, ställde erforderliga medel
till förfogande genom att köpa kreditinstitutionernas obligationer och lämna
sparbankerna nödiga krediter. I berörda avseende måste fullmäktige förutsätta,
att ett sådant stöd ej får större omfattning än som kan vara förenlig
med en sund penningpolitik.
Riksgäldsdirektören, som varit av skiljaktig mening, har ansett, att de
sakkunnigas förslag, i vad det avser statens tillhandahållande av tertiärlån,
bör begränsas till ett vida lägre belopp än det som kan bliva erforderligt vid
en årlig byggnadsverksamhet för 300 miljoner kronor. Reservation har även
anförts av riksgäldsfullmäktigen Magnusson (sid. 44).
Fullmäktige i riksbanken hava med utgångspunkt från det antagandet, att
den befarade bostadsbristen kommer att göra sig gällande med helt olika
styrka på olika orter, ifrågasatt, huruvida ej mera differentierade statliga och
kommunala ingripanden äro lämpliga jämsides med eller möjligen delvis i
stället för den av de sakkunniga förordade generella räntegarantin.
Härefter anföra fullmäktige väsentligen följande.
Örn man emellertid accepterar de sakkunnigas grundläggande utgångspunkter,
nämligen å ena sidan att det i nuvarande läge är önskvärt att stimulera
byggnadsverksamheten, å andra sidan att det byggande, som kommer till
stånd, endast bör få ske på sådana villkor, att förutsättningar för ett upprätthållande
av en i förhållande till förkrigstiden oförändrad kostnads- och
hyresnivå finnas, måste man tydligen, som de sakkunniga framhålla, söka
pressa ned den nu rådande nivån för byggnads- och fastighetskostnaderna.
Fullmäktige hysa i detta avseende samma mening som de sakkunniga, nämligen
att detta förutsätter en reduktion av samtliga eller i varje fall flertalet
av de faktorer, som påverka dessa kostnader. Att det härvid kan te sig önskvärt
och även, för att kunna nå det av de sakkunniga angivna målet i fråga
om byggnadsverksamhetens villkor, kan bliva nödvändigt att vidtaga statliga
åtgärder för att bringa ned kapitalkostnaderna, äro fullmäktige medvetna örn.
De sakkunniga uttala sig för en minskning av de årliga ränte- och amorteringsutgifterna
för kapitalet från i det närmaste 6.4 procent till omkring 5.2
procent. Fullmäktige äro icke övertygade örn att en allmän reduktion av
kapitalkostnaderna av denna storlek är nödvändig för att en sund byggnadsverksamhet
skall komma till stånd. Det är enligt fullmäktiges mening av
särskild vikt, att i nuvarande läge, då bland annat materielknapphet på flera
områden gör en viss begränsning av investeringsverksamheten erforderlig,
ett sådant urval sker att de nödvändigare behoven i första hand tillgodoses.
Ett dylikt urval måste sannolikt i stor utsträckning åstadkommas genom direkt
kontroll, men denna kontroll skulle enligt fullmäktiges åsikt väsentligt underlättas
örn de normala verkningarna av förändringarna i läget på kapitalmarknaden
tillätes att i någon män göra sig gällande.
Kungl. Maj:ts proposition ur 251. 51
Såsom medel för att bringa ned kapitalkostnaderna rekommendera de sakkunniga
en statlig räntegaranti enligt vissa närmare angivna regler.
Då det gäller att bestämma, hur ett räntesubventionsförfarande lämpligen
bör gestaltas, anse fullmäktige, att man i första hand bör eftersträva att nå
det önskade resultatet med ett till sin storlek så begränsat statligt stöd som
möjligt. Därjämte böra åtgärderna utformas så att bästa möjliga utsikter
förefinnas att snabbt kunna avveckla stödet, då det ej längre anses erforderligt.
Beaktas bör även att en så nära anknytning som möjligt till redan vidtagna
statliga åtgärder på området vinnes. Det torde ej vara utan vidare
klart, att dessa önskemål bäst tillgodoses genom det av de sakkunniga föreslagna
förfarandet. Detta leder nämligen till att staten blir nödsakad att
ingripa på inteckningslånemarknaden i en sådan form, att det inbördes förhållandet
mellan räntesatserna för olika slag av lån blir föremål för en viss
statlig kontroll. Den lösning, som de sakkunniga föreslå, innebär dessutom,
att det statliga inflytandet på kreditmarknaden utsträckes till ett speciellt
område av denna, där det förut icke direkt gjort sig gällande. Det kan även
enligt fullmäktiges mening befaras, att ett räntesubventionsförfarande ifråga
örn kassalån lätt blir av förhållandevis permanent natur, eftersom låntagarna
i stor utsträckning torde komma att ställa in sig på att oberoende av marknadsläget
kunna erhålla bottenlån till en fixerad räntesats och därigenom
förlora intresset för att söka utnyttja den konkurrens mellan olika penninginstitut,
som vid inträdandet av lättare förhållanden på kapitalmarknaden uppstår,
för att pressa ned utlåningsräntorna.
Här anförda skäl synas tala för att även andra vägar än den av de sakkunniga
föreslagna göras till föremål för undersökning. En annan utformning
av subventionsprogrammet är tydligen möjlig även med ett bibehållande av
de grundförutsättningar beträffande kreditvillkoren, som varit utgångspunkten
för de sakkunnigas behandling av byggnadskostnadsproblemet. Bland annat
med hänsyn till att det allmänna genom statens byggnadslånebyrå redan
bedriver en utlåningsrörelse beträffande tertiärlån för byggnadsföretag, vilja
fullmäktige förorda en undersökning av möjligheterna att nå önskat resultat
genom att tertiärlåneverksamheten delvis omlägges och eventuellt utvidgas
så att — med bibehållande av belåningens övre gräns, 90 procent av taxeringsvärdet
— lånen kunna omfatta en större del av detta värde än för närvarande
tillämpade 20 procent. Härför talar även den omständigheten att marknaden
för bottenlån är förhållandevis väl organiserad och även utan direkt statsingripande
alltid torde kunna tillgodose de legitima finansieringsanspråken
från bostadsbyggnadsverksamhetens sida, förutsatt att låntagarna äro villiga
att binda sina lån på de av exempelvis stadshypotekskassan tillämpade villkoren.
Någon av staten oberoende tertiärlånemarknad i egentlig mening finnes
däremot knappast, och ett fortsättande av det reglerande inflytande, som
staten beträffande tertiärlånen utövat under de senare åren, förefaller även
med tanke på kommande normala förhållanden jämförelsevis väl motiverat.
En mellanställning intager i viss mån marknaden för sekundärlån. De nu
aktuella statliga åtgärderna synas lämpligen kunna utsträckas till denna för
den händelse en begränsning av dessa åtgärder till enbart tertiärlånemarknaden
icke skulle visa sig vara tillfyllest. I sådant fall torde även möjligheterna
att genom statlig eller kommunal garanti på sekundärlånen tillförsäkra
dem den för bottenlånen gällande räntesatsen böra undersökas. Likaledes
kan övervägas, huruvida icke ett lämpligt stöd åt byggnadsverksamheten
kunde beredas genom att tomtköpen finansierades med kommunala medel.
Genom dylika åtgärder skulle den direkta, statliga räntesubventionen kunna
nedbringas utan att effekten av det statliga stödet åt byggnadsverksamheten
minskades.
52
Kungl. Maj:U proposition nr 251.
I den kalkyl beträffande kapitalkostnaderna, som de sakkunniga gjort för
det fall att den rekommenderade räntesubventionen kommer till stånd, bär
räknats med en bottenlåneränta av 3.5 procent. De sakkunniga synas vidare
ha utgått ifrån att räntesatsen för lån mellan 50 och 70 procent av fastighetsvärdet
skulle vara 4.5 procent med 40 års amortering och att tertiärlån inom
90 procent skulle förräntas efter 4.5 procent och amorteras under första året
med 0.7 5 procent, vilket innebär, att en fast annuitet av 5.2 5 procent erlägges,
och motsvarar de för statliga tertiärlån nu gällande villkoren. Räknar man i
stället med en räntesats för primärlån av mellan 4 och 4.5 procent, vilket
ungefär torde överensstämma med det nuvarande marknadsläget, samt med
en i motsvarande grad, d. v. s. till 5—5.5 procent, höjd sekundärlåneränta
(inklusive eventuellt utgående förvaltningsbidrag), skulle såsom full kompensation
för dessa höjda räntor erfordras en nedsättning av tertiärlåneräntan med
omkring 2.5 procent. Den totala kapitalkostnaden torde sålunda under rådande
förhållanden kunna begränsas till den av de sakkunniga förordade nivån 5.2
procent per år, örn tertiärlån kunde erhållas till en ränta av något under 2
procent i stället för 4.5 procent. Kunde sekundärlåneräntan exempelvis genom
kommunal garanti nedbringas, skulle samma resultat vad de totala kapitalkostnaderna
beträffar kunna nås med en något högre räntesats på tertiärlånen.
Ovanstående beräkningar överensstämma i vissa avseenden ej med de sakkunnigas
kalkyler. Enligt dessa skulle de aktuella kapitalkostnaderna uppgå
till i det närmaste 6.4 procent, medan man med de räntesatser för primär- och
sekundärlån, som ovan förutsatts representera marknadsläget, samt med en
tertiärlåneränta av 4.5 procent kommer till kapitalkostnader på blott något
över 5.7 procent. De årliga amorteringarna ha härvid förutsatts skola utgå
med samma belopp som de sakkunniga räkna med. Anledningen till att de
ovan anförda beräkningarna lett till mindre kapitalkostnader än de sakkunnigas
kalkyl, som fullmäktige ej haft tillfälle att närmare granska, torde
vara, att de ovan tillämpade primär- och sekundärlåneräntorna satts lägre.
Detta synes åtminstone delvis kunna förklaras av att ränteläget under den
sista tiden varit fallande.
Om den statliga räntesubventionen helt förlädes till tertiärlånen skulle
utom de tidigare angivna fördelarna vinnas, att sådana primär- och sekundärlån
i äldre fastigheter, som skulle placeras i marknaden, icke erhölle sämre
villkor än motsvarande lån i nyuppförda fastigheter. Den stora mtecknmgslånemarknadens
enhetlighet skulle med andra ord kunna bibehållas. Mot
ett subventionsförfarande enligt dessa linjer talar a andra sidan, dels att föiutsättningen
för att kunna komma i åtnjutande av subventionen vore, att ett
statligt tertiärlån upptoges, dels att en stegrad tertiärlåneverksamhet skulle
medföra ökade kreditrisker för staten. Båda dessa invändningar torde emellertid
vara av endast begränsad betydelse, eftersom man synes ha all anledning
att räkna med att den byggnadsverksamhet, som under den närmaste framtiden
kan komma till stånd, till sin huvudsakliga del sannolikt skulle vara beroende
av att statliga tertiärlån erhölles, även örn räntesubventionen skulle avse
endast primär- och sekundärlånen.
Örn den direkta statliga räntesubventionen på angivet sätt koncentrerades
till tertiärlånemarknaden, skulle en smidig anpassning efter skiftande förhållanden
underlättas. En avveckling av stödåtgärderna skulle sannolikt även
vara förhållandevis lättare genomförbar än örn staten pa ett eller annat sätt
engagerade sig i marknaden för primär- och sekundärlån. För att åstadkomma
en för låntagarna erforderlig fast grundval för kalkylerna skulle
emellertid krävas, även vid ett ingripande endast beträffande tertiärlånen, att
vid upptagande av tertiärlån en bindning av räntevillkoren för viss tid kunde
53
Kungl. Maj-As proposition nr 251.
ske. Fullmäktige ifrågasätta emellertid, huruvida icke i detta fall en begränsning
av denna tid från den enligt nuvarande bestämmelser fastställda
tiden av 30 år till exempelvis 5 år skulle vara tillfyllest.
Oberoende av på vilka vägar frågan örn räntesubvention löses fordras
tydligen, såsom de sakkunniga framhålla, för att en byggnadsverksamhet skall
kunna igångsättas även att vissa garantier finnas för att lån skola kunna
erhållas, då de nybyggda husen blivit färdiga. Hittills har, då svårigheter att
erhålla inteckningslån i högre grad gjort sig gällande, riksbanken sökt mildra
svårigheterna, bland annat genom att bevilja krediter till sparbanker och
övertaga vissa hypoteksinstituts obligationer. Riksbanken är även i fortsättningen
beredd att, då så anses av behovet påkallat, lämna kreditmarknaden
sitt stöd i syfte att förhindra, att byggnadsverksamheten i landet stagnerar
på grund av utpräglad knapphet på kapitalmedel. Då riksbanken lämnar sin
medverkan exempelvis genom att för en sparbank rebelåna av denna utlämnade
inteckningslån, torde riksbanken komma att tillämpa sådana lånevillkor, att
den av sparbanken debiterade räntan icke med mer än en viss fastställd
marginal, exempelvis 0.2 5 procent, överstiger den ränta, som sparbanken har
att erlägga till riksbanken. I samband härmed äro fullmäktige beredda att
till prövning upptaga frågan, huruvida icke i sådant fall belåning intill 50
procent av taxeringsvärdet, respektive intill den gräns, till vilken statlig eller
kommunal garanti sträcker sig, kunde medgivas. För närvarande kan belåning
i riksbanken ske endast intill 36 procent av taxeringsvärdet. De övriga omläggningar
av teknisk natur i riksbankens ifrågavarande utlåningsrörelse, som
kunna bliva erforderliga, anse sig fullmäktige i detta sammanhang icke behöva
beröra.
Styrelsen för svenska bankföreningen har i likhet med fullmäktige i riksbanken
framhållit, att bostadsbehovet framträder med olika styrka inom skilda
samhällen. Styrelsen anser det fördenskull självfallet att om statlig subvention
finnes oundviklig, synnerlig hänsyn tages till de lokala förhållandena. Beträffande
subventionen i och för sig har styrelsen — med erinran örn de
konsekvenser av olika slag, som statlig subventionering av en näring för med
sig — uttryckt den önskan, att ytterligare överväganden på denna punkt äga
rum, avseende att söka utvägar, varigenom subventionslinjen åtminstone i
görligaste mån undvikes. I samband härmed har styrelsen förklarat sig icke
kunna vitsorda hållbarheten av de i betänkandets bilaga 4 gjorda uttalandena,
vilka kunna tagas till intäkt för en uppfattning om något slags samband mellan
den av de sakkunniga angivna räntan å 3V2 procent och räntan å marknaden.
Styrelsen anser, att dessa uttalanden giva uttryck åt en otillräcklig uppskattning
av räntans betydelse särskilt för sparandet.
Styrelsen för svenska sparbanksföreningen har likaledes understrukit, att
behovet av bostadsproduktion är mycket olika i skilda delar av landet. Med
utgångspunkt härifrån har styrelsen funnit de av de sakkunniga föreslagna
åtgärderna, däribland räntegarantin, alltför schematiska, i samband varmed
styrelsen ifrågasatt vidgade insatser från kommunernas sida. Styrelsen anser
sig vidare kunna konstatera, att en räntesats på 3’/2 procent för bottenlån
väsentligen avviker från det verkliga ränteläget och understryker i detta sammanhang,
att räntans höjd icke kan tillmätas den underordnade roll för
sparandet, som synes hava anvisats den av de sakkunniga.
54
Kungl. Majus proposition nr 251.
Styrelsen vill ytterligare framhålla, att en subvention med statlig garanti
för primärlån ned till en räntefot av 3.5 procent skulle medföra ej önskvärda
konsekvenser för bottenlånemarknaden. Åtgärden att införa en specialränta
av 3.5 procent skulle enligt styrelsens mening med ali säkerhet leda till en
olycklig spänning och splittring på marknaden samt verka desorganiserande
på densamma. Man bör här ej heller bortse ifrån att en särskild för nybyggnadsändamål
framskapad särränta av 3.5 procent kan vara ägnad att medföra
att byggnadsverksamheten för framtiden fastlåses vid denna räntenivå samt
att det lätt kan utbildas en allmän uppfattning bland dem som hava att göra
med byggnadsverksamhet, att en sådan icke låter sig bedrivas, utan att räntan
är fixerad till 3.5 procent. En dylik utveckling vore uppenbarligen synnerligen
olycklig, bland annat därför att den kunde innebära inledningen till en
permanent subventionering från det allmännas sida för all byggnadsverksamhet,
en utveckling som skulle vara desto mindre önskvärd som den av de
sakkunniga föreslagna räntesatsen dels ej överensstämmer med vad som för
närvarande kan betraktas som en lägsta normal ränta för fastighetslån dels
heller icke alls motsvarar vad som tidigare har utgjort normal ränta. Det
kan erinras örn att byggnadsverksamheten för tio år sedan befann sig i högsta
flor, trots att räntan då uppgick till 41/2 procent och fastän, väl att märka,
byggnadsarbetarlönerna då voro minst lika höga som under den senare följande
perioden av låga räntor.
Om ock alltså på vissa punkter bestämda erinringar kunna göras, anser
dock styrelsen, att åtgärder i förslagets syfte och enligt dess principiella
läggning kunna vara önskvärda i den omfattning och på de platser där sådana
äro av det verkliga behovet påkallade, men styrelsen finner det angeläget,
att en stödaktion i stället lägges så, att ränteförändringen kommer att avse
sekundär- och tertiärlånen i stället för bottenlånen.
Styrelsen vill slutligen meddela, att styrelsen kommer att verka för att
sparbankerna i den utsträckning, som med hänsyn till de särskilda sparbankernas
ställning kan befinnas lämplig, tjänstgöra som förmedlare av
erforderliga krediter och att sparbankerna göra detta utan ersättning för
låneförmedlingen.
Svenska bostadskreditkassan finner i likhet med de sakkunniga angeläget,
att den erforderliga nedpressningen av kostnaderna genomföres under medverkan
av samtliga intresserade parter samt anser vid sådant förhållande, att
någon erinran icke synes kunna göras mot att staten vidtager åtgärder för
nedbringande av kapitalkostnaderna, under förutsättning att ingripandet på
lånemarknaden upphör, så snart förhållandena det medgiva.
Härefter anföres från kassans sida i huvudsak följande.
Såvitt styrelsen kunnat finna, måste det föreslagna subventionsförfarandet
medföra vissa olägenheter för inteckningslånemarknaden. De krafter på denna
marknad, som verka i räntesänkande riktning, skulle otvivelaktigt försvagas,
därest de sakkunnigas förslag genomfördes. Örn låntagarna för primärlånen
garanterades en ränta av högst 3V2 procent hos samtliga kreditinstitut, som
ägde utlämna räntesubventionerade lån, skulle de sakna anledning att, såsom
under normala förhållanden sker, söka utröna, vilken långivare som tillhandahölle
lån mot den lägsta räntan. Konkurrensen mellan långivarna skulle därför
icke kunna göra sig gällande på samma sätt som i en fri marknad. Samtidigt
kan det befaras, att långivarnas intresse att söka bereda låntagarna
bästa möjliga villkor skulle komma att avtrubbas inför det faktum, att staten
i varje fall svarade för räntekostnaderna utöver 3V2 procent. I den mån ut
-
55
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
låningsräntorna härigenom komme att ligga högre än de skulle lia gjort, därest
marknaden ej subventionerats, skulle de fastighetsägare bliva lidande, som
önskade belåna ej nybyggda fastigheter.
Med hänsyn till de olägenheter, som sålunda äro förenade med en subvention
av primär- och sekundärlånemarknaderna, torde det böra övervägas, huruvida
icke samma lindring för låntagarna, som avses med denna subvention,
skulle kunna vinnas genom ett subventionsförfarande, som uteslutande inriktade
sig på att förbilliga de genom statens byggnadslånebyrå tillhandahållna
tertiärlånen. Den kreditgivning, som dessa tertiärlån representera, är
redan nu såtillvida subventionerad av staten som räntan å dessa lån (för närvarande
4V2 procent) understiger marknadsräntan. Det bleve här alltså endast
fråga örn en utökad subvention, ej att lägga nya, hittills fria marknader under
statens kontroll. Subventionen för tertiärlånen skulle så avvägas, att den helt
motsvarade subventionen för primär- och sekundärlånen enligt de sakkunnigas
förslag. Den totala kapitalkostnaden för fastighetsägaren skulle med andra
ord bli lika stor i de båda fallen. I nuvarande läge skulle detta innebära en
ränta å tertiärlånen av 2 procent. I den mån räntenivån för primärlånen skulle
sjunka, skulle subventionen för tertiärlånen minskas för att -—- i likhet med
vad de sakkunniga förutsatt — helt försvinna vid en primärlåneränta av
3V2 procent. Skulle däremot räntenivån för primärlånen stiga, skulle subventionen
för tertiärlånen ökas. Då emellertid den ursprungliga räntan för
tertiärlånen är 4V2 procent, skulle räntesubventionen högst kunna uppgå till
4Va procent, vilket innebure, att tertiärlånen skidle bli räntefria. Detta skulle
inträffa vid en primärlåneränta av 4.8 procent. Därest i ett sådant läge ytterligare
subvention ansåges böra medgivas, torde frågan örn den lampliga
formen härför då böra upptagas.
Här ifrågasatta subventionsförfarande bygger på den förutsättningen, att
samtliga nybyggnadsföretag komma att taga i anspråk statliga tertiärlån. Att
så skulle bli''fallet är självklart med hänsyn till de fördelaktiga villkor, som
skulle gälla för dessa lån. Även de sakkunniga ha (sid. 256) ansett sig böra
räkna med att vid ett genomförande av deras förslag praktiskt taget all byggnadsverksamhet
under den närmaste tiden komme att vara beroende av statens
tertiärlån.
De sakkunniga lia framhållit en väsentlig skillnad mellan de lån, som
sparbankerna tillhandahålla, och de lån, som tillhandahållas av bland
annat hypoteksinrättningarna. Medan en låntagare hos sistnämnda kreditgivare
måste binda sitt lån under tio år, äro sparbankslånen utlämnade mot
viss kortare tids uppsägning. I båda fallen är emellertid låntagaren garanterad,
att räntan ej skall bli högre än 3''A procent, men låntagaren hos en sparbank
har den fördelen framför låntagaren hos en hypoteksinrättning, att hail,
om primärlåneräntan under den första tioårsperioden sjunker under 3Va procent,
kan omlägga sitt lån till den lägre räntan utan särskild kostnad. På
grund härav skulle ett genom förande av de sakkunnigas förslag sannolikt medföra,
att hypoteksinrättningarna och andra långivare, som endast tillhandahålla
på längre tid bundna lån, skulle förlora sin betydelse för fastighetskreditmarknaden.
Denna skulle genom den minskade efterfrågan på långfristiga
lån komma att undergå en förändring, som varken ur det allmännas
eller låntagarnas intressen är önskvärd. För att söka minska dessa ogynnsamma
verkningar av de sakkunnigas förslag borde föreskrivas, att räntesubventionen
även vid lån hos sparbank skall vara oförändrad under lånets
löptid. Det är emellertid föga troligt, att härigenom licken för ett snedvridande
av marknaden skulle i nämnvärd mån begränsas, enär låntagarna i
allmänhet torde komma alf söka utnyttja sparbankslånet för att hålla möjlig
-
56
Kungl. Majus proposition nr 251.
heten tor en räntesänkning öppen. Ovan berörda problem skulle icke uppkomma,
örn räntesubventioneringen hänfördes till tertiärlånen.
Vidare skulle vid en subvention av tertiärlånen administrationen kunna i
hög grad förenklas. I detta sammanhang må vidare erinras, att en marginal
mellan primär- och sekundärlåneräntorna måste fastställas i syfte att erhålla
en fast utgångspunkt för beräknandet av storleken av räntesubventionen för
sekundärlåntagarna, en fråga, till vilken de sakkunniga icke tagit ställning.
De sakkunniga lia under hänvisning till att förvaltnings- och andra bidrag
äro avsedda att inräknas i den jänta, som skulle garanteras av staten, uppenbarligen
utgått från att dessa bidrag skulle kunna reduceras. Med anledning
härav må beträffande de bidrag, som författningsenligt utgå inom bostadskreditinstitutionen
och vilka utgöras av särskilda förvaltnings- och fondbidrag
till såväl bostadskreditkassan som till vederbörande bostadskreditförening,
framhållas följande. Förvaltningsbidragen kunna icke sänkas för nya låntagare
utan att även de äldre komma i åtnjutande av en motsvarande sänkning.
En nämnvärd generell sänkning är emellertid icke möjlig att genomföra
inom den närmaste framtiden. Icke heller fondbidragen kunna sänkas,
alldenstund en djdik åtgärd skulle rubba det civilrättsliga förhållandet mellan
kassan och innehavarna av dess obligationer. Statsmakterna ha nämligen
bland annat i syfte att stärka säkerheten för kassans obligationer föreskrivit
en fortgående fundering av vissa bestämda bidrag från låntagarna, vartill
kommer, att låntagarnas solidariska ansvarighet förutsätter, att oförändrade
fondbidrag utgå.
De sakkunnigas förslag avser förutom ovanberörda räntesubvention, att
det för godkända byggnadsföretag skulle redan vid igångsättandet kunna
garanteras, att kapital funnes tillgängligt för lån, då byggnaden blivit färdigställd.
Vederbörande långivande institut skulle därför äga att med byggmästare,
som så önskade, redan vid byggenas påbörjande träffa låneavtal på
basis av en fixerad räntesats. Bostadskreditföreningarna sakna för närvarande
möjlighet härtill. En dylik möjlighet bör finnas även för det fall, att räntesubventionen
skulle läggas på tertiärlånen. Statsmakterna torde därför böra
i en eller annan form lämna bostadskreditföreningarna tillstånd att efter
kassastyrelsens medgivande göra sådana utfästelser, varom här är fråga. I
dylika fall skulle kassan för att skydda sig mot förluster exempelvis kunna
försälja obligationer på förhand. Därest erforderlig obligationsförsäljning
icke skulle kunna genomföras i marknaden, torde såsom de sakkunniga ifrågasatt,
riksbanken böra träda emellan.
Vare sig det ena eller andra subventionsförfarandet tillämpas, erfordras
icke i vidare mån än nyss sagts någon ändring i organisationen av bostadskreditkassans
låneverksamhet. Värdesättningen av fastigheterna kommer
givetvis att även efter införandet av ett subventionsförfarande ske efter oförändrade
grunder. För närvarande inträffar icke sällan, att den övre lånegränsen
för sekundärlån från bostadskreditinstitutionen understiger 70 procent
av fastighetens taxerings- respektive uppskattningsvärde. De sakkunniga
ha emellertid förutsatt, att tertiärlånets nedre gräns skulle utgöra 70 procent
av det av byrån fastställda värdet av fastigheten. På grund härav
skulle i vissa fall hela lånebehovet ej kunna tillgodoses utan anlitande av
ytterligare en kreditgivare. Med hänsyn härtill synes det önskvärt, att statens
byggnadslånebyrå beredes möjlighet att utlämna tertiärlån i anslutning till
ett sekundärlån hos en bostadskreditförening, även örn sistnämnda låns övre
gräns skulle något understiga den fastställda nedre gränsen för byråns utlåning.
Kungl. Majus proposition nr 251.
57
Styrelsen för Konungariket Sveriges hypotekskassa finner under de av de
sakkunniga antagna förutsättningarna principiella invändningar icke i rådande
läge böra framställas mot tanken på en statlig räntesubvention, varvid styrelsen
dock förutsätter, att ingripandet på lånemarknaden skall upphöra så
snart förhållandena så medgiva. Styrelsen anser sig böra understryka nödvändigheten
av att, såsom de sakkunniga även framhållit, till de statliga stödåtgärderna
ifråga örn kreditförsörjningen knytas villkor, som innebära att
jämväl övriga av de sakkunniga angivna åtgärder genomföras.
Styrelsen har vidare ansett det nödvändigt, att en marginal mellan primäroch
sekundärlåneräntorna fastställes samt — på enahanda grunder som
svenska bostadskreditkassan — ifrågasatt, huruvida icke räntesubventionen
borde avse uteslutande tertiärlånen. Då enligt gällande förordningar och
reglementen hypoteksföreningarna för närvarande icke få bevilja lån annat
än mot inteckning i bebyggd fastighet, påpekas vidare — med instämmande
av vad de sakkunniga härutinnan föreslagit — att möjlighet bör beredas hypoteksföreningarna
att träffa låneavtal redan vid byggets påbörjande.
I detta sammanhang anför styrelsen vidare.
Av vissa uttalanden av de sakkunniga synes emellertid framgå, att låneavtalen
med kreditgivarna icke skulle träffas förrän efter byggets färdigställande,
varemot den statliga garantin skulle lämnas redan vid byggets
igångsättande. De sakkunniga uttala sålunda å sid. 44 i betänkandet, att lånebehovet
för de fastigheter, som börja byggas under förra delen av år 1941,
inträder först under slutet av detta år och början av nästföljande. Örn under
mellantiden den allmänna ränteutvecklingen på kapitalmarknaden lett till en
räntenivå, som motsvarar den garanterade, skulle den statliga garantin under
tiden ha fyllt den i nuvarande läge ytterst betydelsefulla funktionen att
undanröja den förlamande osäkerheten örn kreditmöjligheter och kreditvillkor.
Subvention i egentlig mening, uttala de sakkunniga, skulle i sådant
fäll icke förekomma.
Av sistnämnda uttalande synes böra följa, att en byggnadsföretagare, som
erhållit statens räntegaranti för primärlån till en ränta av 3Va procent, icke
skulle äga rätt att, örn han så anser lämpligt, innan bygget färdigställts träffa
avtal om primärlån till en högre ränta än sistnämnda utan att därvid riskera
att vid en nedgång av räntan gå miste om subventionen helt eller delvis.
Då låntagaren liksom staten kan ha anledning att räkna såväl med en
räntehöjning som med en räntesänkning, synes emellertid i såväl låntagarens
som statens intresse möjlighet böra beredas låntagaren att redan vid byggets
igångsättande förskaffa sig visshet om de räntevillkor, som långivarna betinga
sig. Det kan för låntagaren vara av stor betydelse att redan vid denna
tidpunkt till viss ränta försäkra sig om ett hypotekslån, som är bundet på
längre tid än de tio år, garantin räcker, för att därigenom vid tioårsperiodens
utgång undgå annan eventuell räntehöjning än som föranledes av räntegarantins
bortfallande. Skulle räntan vid sistnämnda tidpunkt i stället ha
fallit, har låntagaren då möjlighet att erhålla konvertering av lånet.
Det torde i detta sammanhang böra, framhållas, att den utsträckta användning
av fasta bottenlån på tio år, vartill den vid sistnämnda tid bundna räntegarantin
kan antagas animera låntagarna, givetvis medför den olägenheten,
att svårigheter kunna uppstå vid förfallotidens slut, om räntehöjning då inträtt.
Det skulle enligt styrelsens uppfattning innebära en stor fördel för
låntagarna, örn långfristiga lån — även amorteringslån — vid ett eventuellt
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
subventionsförfarande ifråga om primärkrediten komine till ökad användning,
då härvid kapitalrabatten vid underkurs på de obligationer, som försäljas för
lånens utgivande, skulle fördelas på de tio första åren av lånets löptid och
omfattas av subventionen samt låntagaren efter denna tids utgång ha att i
forsättningen erlägga endast den ränta, med vilken ifrågakommande obligationer
löpa.
Beträffande den ifrågasatta reduktionen av de förvaltningsbidrag, som
utgå till hypoteksföreningarna har slutligen framhållits, att ifrågavarande
bidrag enligt bestämmelse i föreningarnas reglementen skola fastställas för
envar förening å ordinarie föreningsstämma att utgå med viss procent per
år räknat å föreningsmedlens nominella eller oguldna lånebelopp, med iakttagande
av, att bidragen på varje tid skola vara så bestämda, att föreningens
säkerhetsfond kan beräknas inom skälig tid uppgå till minst en procent av
föreningens hela skuld till hypotekskassan.
Svenska försäkringsbolags riksförbund framhåller: Under förutsättning att
de reduktioner av byggnadskostnaderna, som de sakkunniga i övrigt föreslagit,
visa sig möjliga att genomföra, anser sig förbundet böra avstå från att ur principiell
synpunkt framställa erinringar mot den föreslagna räntegarantin. Förbundet
vill emellertid ifrågasätta, örn det icke är lämpligare att bestämma
bottenlåneräntan så nära gällande marknadsränta som möjligt och i stället i
motsvarande mån subventionera tertiär- och sekundärlåneräntan. Förbundet
förutsätter slutligen, att om den föreslagna anordningen kommer till stånd,
försäkringsbolagen skola kunna utlämna statsgaranterade lån i likhet med
övriga i betänkandet angivna kreditgivande institutioner.
Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a.
samt hyresgästernas riksförbund tillstyrka båda förslaget örn en statlig räntegaranti,
därvid sistnämnda sammanslutning ifrågasätter, huruvida icke garantin
bör sträcka sig ned till 3 procent, vilket skulle bättre överensstämma med räntenivån
under åren 1938 och 1939.
Stockholms by g gnadsleverantör förbund uppger, att räntestegringen och
svårigheten att anskaffa fastighetslån gjort det omöjligt för många byggmästare
att likvidera sina skulder till leverantörerna.
Samverkande byggnadsfackförbunden ifrågasätta en längre gående subvention
än vad de sakkunniga föreslagit.
Styrelsen för kooperativa förbundet har bland annat framhållit, att i och
för sig räntegaranti av den omfattning de sakkunniga föreslå synes innebära
en billig börda för det allmänna, såvida därigenom en mera avsevärd utvidgning
av bostadsbyggandets volym kan åstadkommas. — Med hänsyn till de
redan framträdande tendenserna till överskott på större och viss knapphet
på mindre lägenheter finner styrelsen det särskilt angeläget, att möjligheter
beredas för att företaga en ombyggnad av större lägenheter till mindre.
Uttalanden angående räntegarantin föreligga vidare från representanter
för städerna. Svenska stadsförbundet har inskränkt sig till att framhålla,
att den av de sakkunniga föreslagna metoden att för kreditgivningen anlita
redan befintliga organ synes vara att föredraga framför inrättande av en
59
• Kungl. Majus proposition nr 251.
bostadslånefond. Stadskollegierna i Stockholm och Göteborg samt drätselkamrarna
i Uppsala, Linköping, Jönköping, örebro och Trollhättan tillstyrka
bifall till förslaget i nu förevarande del. Stadskollegiet i Göteborg tillägger
följande.
Man skulle möjligen mot det framlagda förslaget, särskilt med hänsyn till
den betydande andel av omkostnadsbesparingen, som räntefaktorn utgör,
vilja invända, att de företag, som nu komma att igångsättas med stöd av
räntesubventionen, komma i en förmånligare ställning än de just färdigbyggda
eller under uppförande varande fastigheter, som måste betala de på
fria marknaden för närvarande erforderliga räntesatserna. Beträffande de
redan fullbordade fastigheterna har man emellertid att räkna med en icke
obetydligt lägre byggnadskostnad, vilken i väsentlig män utjämnar skillnaden.
Beträffande de under byggnad varande eller de, som just skola igångsättas,
särskilt de, för vars uppförande statliga tertiärlån beviljats, ställer sig saken
betydligt allvarligare. Ja, man kan till och med befara, att en del av dem, som
beviljats sådana lån, med vetskap örn att en byggnadsverksamhet på förmånligare
villkor än de, vilka deras egna företag kunnat erhålla, är att förvänta,
komma att inhibera sina företag. Av denna anledning synes böra till
övervägande upptagas frågan, huruvida icke även de sistnämnda företagen
under vissa omständigheter böra kunna komma i åtnjutande av en motsvarande
eller eventuellt en i någon mån begränsad resegaranti.
Drätselkammaren i Linköping har i detta sammanhang ifrågasatt, huruvida
icke statsgarantin borde gälla retroaktivt för alla de bostadsbyggen, till
vilka staden sålt tomter under hänsynstagande till de sakkunnigas önskemål
beträffande tomtpriserna.
Härutöver anföres bland annat följande.
Beträffande statliga tertiärlån har som bekant hittills gällt den ordningen,
att lån ej må överstiga beträffande flerfamiljshus vare sig tjugu procent av
det värde å fastigheten, sorn statens byggnadslånebyrå godkänt, eller tjugu
procent av det taxeringsvärde, som åsättes fastigheten. I fråga örn enfamiljshus
har vid lånens utlämnande hänsyn tagits allenast till statens byggnadslånebyrås
värdering. Denna föreskrift beträffande flerfamiljshus hotar att
omöjliggöra den bostadsproduktion, som trots allt förberetts i Linköpings
stad. Eftersom, då lånen skola bindas, ett »skvalprum» i kreditavseende
kommer att uppstå mellan 90 procent av taxeringsvärdet och de 90 procent
utav det av statens byggnadslånebyrå preliminärt beräknade värdet, för
vilka staden tecknat borgen under byggnadstiden, ha tvenne bostadsrätts
föreningar, som planera uppförandet av cirka 300 lägenheter, anmält, att de
icke utan ändring av nu gällande bestämmelser kunna igångsätta de planerade
byggena. Icke ens, om staden skänkt bort sina tomter, skulle spörsmålet kunna
lösas. Bättre synes, enligt drätselkammarens mening, en lösning enligt de
av sakkunniga antydda linjerna vara och att detta får gälla för samtliga bostadsbyggen,
som igångsättas från dags datum. De sakkunniga förorda som bekant,
att vid beviljandet av tertiärlån jämväl för flerfamiljshus enahanda ordning
skall gälla som för lån till enfamiljshus, d. v. s. att det av byggnadslånebyrån
fastställda värdet, det s. k. avkastningsvärdet, får gälla. Också i detta
avseende förutsattes, att Kungl. Maj:t äger möjlighet att utverka den nya
ordningens giltighet jämväl för bostadsbyggen, som igångsättas, innan riksdagen
hunnit taga ställning till en eventuell proposition på basis av de sakkunnigas
förslag.
60
Kungl. Majus proposition nr 251.
I detta sammanhang torde jag vidare få anmäla vissa särskilt inkomna
framställningar, som äga samband med villkoren för tertiärlånegivningen
och räntegarantin.
Från svenska ril-csbyggen förening u. />. a. lia två olika framställningar inkommit.
Nämnda förening är en sammanslutning av byggnadsfackförbund och
byggnadsfackföreningar med ändamål bland annat att anskaffa arbete och
bostäder åt sina egna och de till föreningen anslutna organisationernas medlemmar
ävensom åt andra bostadsbehövande, att bedriva byggnadsverksamhet,
samt att främja en sund utveckling av förhållandena på byggnadsmarknaden.
I sin första framställning, som inkom till socialdepartementet den
12 december 1940, har föreningen anfört bland annat följande.
För närvarande gäller, att tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
ej får för flerfamiljshus överstiga 20 procent av det värde å fastigheten, som
byggnadslånebyrån efter verkställd värdering godkänt eller 20 procent av
det taxeringsvärde som efter byggnadsföretagets fullbordande åsättes fastigheten.
I regel baseras värderingen på taxeringsvärdet. Taxeringsvärdet är i
allmänhet lägre än den faktiska byggnadskostnaden, vilket bland annat sammanhänger
därmed, att taxeringsvärdet bestämmes, icke med hänsyn till den
faktiska kostnaden för fastighetens uppförande, utan dels till dess räntabilitet
och dels till jämförlighet med äldre fastigheter. Detta har haft och kommer
efter byggnadskostnadernas stegring i ännu högre grad att få till följd att
tertiärlånen icke nå upp till 90 procent av de verkliga byggnadskostnad^^.
I nuvarande situation torde de i realiteten allenast nå upp till cirka 80 procent.
Det är uppenbart att detta förhållande försvårar och i många fall helt förhindrar
byggnadsverksamhet med anlitande av statliga tertiärlån. De kooperativa
bostadsföretagen, som hittills uppburit en insats av cirka 10 procent av
sina medlemmar, skulle t. ex. bli nödsakade att höja insatsen till 20 procent,
vilket av kända skäl för närvarande måste anses uteslutet. Det är därför av
synnerlig vikt att ändring av dessa förhållanden kommer till stånd, så att
tertiärlån skall kunna nå upp till 90 procent av den faktiska byggnadskostnaden.
Detta torde kunna ske genom bestämmelse av innebörd, att särskild
värdering regelmässigt skall verkställas av förmedlingsorganet och byggnadslånebyrån,
därvid de faktiska byggnadskostnaderna skola läggas till grund.
Statens by g gnadslånebyrå har i avgivet utlåtande avstyrkt bifall till framställningen,
därvid byrån anfört bland annat följande.
Tertiärlånen grunda sig på en värdering av fastigheten med utgångspunkt
från fastighetens varaktiga avkastningsvärde. Örn man överhuvudtaget har
anspråk på att lånen skola förräntas och amorteras, kan ju värdering icke
ske efter andra grunder. Byggnadslånebyrån har också i sin tertiärlånegivning
anlagt denna synpunkt på lånefrågorna. Icke desto mindre är denna
högbelåning riskfylld, låt vara att staten hittills undgått förlust på tertiärlån.
Erinras må ock, att den angivna gränsen 90 procent av värdet i verkligheten
ligger än högre på grund av den förskjutning som äger rum genom räntebevakningar
å framförliggande lån, kostnader, oguldna skatter m. m. dylikt.
Därest exekutiv auktion skulle övergå belånad fastighet, innan nämnvärd
amortering skett, kommer byggnadslånebyråns inteckningssäkerhet att ligga
inemot 100 procent av värdet. Uppenbart är alltså, att man vid en höjning av
lånegränsen sådan som den av svenska riksbyggen föreslagna överskrider
gränsen för långivning mot realsäkerhet och beträder området för subvention.
I sin andra framställning, som är dagtecknad den 10 mars 1941, anför föreningen
bland annat följande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(51
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
Eli av cle för stimulerandet av byggnadsverksamheten mest betydelsefulla
detaljerna i byggnadskostnadssakkunnigas utredning angående byggnadskostnaderna
är den statliga räntegarantin. Såsom byggnadskostnadssakkunniga
framhålla, skola byggmästarna beredas tillfälle att redan vid igångsättande
av ett bygge träffa avtal örn sina fastighetslån till en fixerad ränta.
Föreningen har planerat att uppföra bostadsfastigheter, samtliga färdiga
för inflyttning den 1 oktober 1941. Huvudritningar har uppgjorts och låneansökningar
ha i ett flertal fall inlämnats till respektive drätselkammare.
Samtliga planer äro utformade så att de i möjligaste mån anknyta till av
byggnadskostnadssakkunniga givna rekommendationer och alltså böra kunna
vinna byggnadslånebyråns bifall vid en blivande prövning av byrån i enlighet
med de riktlinjer, som uppdragits av byggnadskostnadssakkunniga. Emellertid
är det angeläget för föreningen att den planerade verksamheten också
kommer i åtnjutande av den statliga räntegaranti, som kan bliva beslutad.
Yi hemställa därför att deli statliga räntegarantin må kunna omfatta även
sådana företag, som igångsatts före utfärdandet av de nya bestämmelserna,
men som uppfylla de villkor som gälla enligt dessa. Några betänkligheter
ur allmän synpunkt torde näppeligen kunna anföras mot en sådan anordning,
vilken skulle väsentligt underlätta fullföljandet av en byggnadsproduktion
redan under den byggnadssäsong som nu stundar.
Framställningar av enahanda, ehuru vidsträcktare innebörd lia vidare inkommit
från byggnads!''öreningen svenska bostäder i Stockholm samt representanter
för den planerade bostadsrättsföreningen Syskrinet därstädes.
I förstnämnda framställning, som är dagtecknad den 6 mars 1941, anför
sålunda byggnadsföreningen bland annat följande.
Sedan mitten av år 1939 lia vi bedrivit en tämligen omfattande bostadsproduktion
inom Bromma församling i Stockholms stad. I likhet med andra
kooperativa företagare bedriva vi vår verksamhet på så sätt att medborgare,
som äro intresserade av att lösa sin bostadsfråga, av oss sammanföras i
olika, till byggnadsföreningen svenska bostäder anslutna dotterföreningar.
Vår första förening, bostadsrättsföreningen Brommahus, omfattar 108 lägenheter
örn 2 rum och kök. Byggnationen färdigställdes den 1 juli 1940. Det
var vår avsikt, då kriget utbröt under september månad 1939, att i likhet med
nära nog samtliga övriga företagare inom byggnadsindustrin avbryta byggnationen,
men vi underläto att göra detta, emedan det från Stockholms stads
sida tämligen klart sades ifrån att ett avbrott av stadens bostadsproduktion
icke vore önskvärt. Från Stockholms stads sida ställdes även i utsikt lån till
synnerligen fördelaktiga räntor, och som vi säkerställt oss beträffande material
i viss utsträckning, fullföljdes byggnationen.
Denna byggnadsetapps övre finansiering är relativt fördelaktigt ordnad
genom Stockholms stads annuitetslån, liggande mellan 70 och 90 procent av
det av Stockholms stad fastställda byggnadsvärdet. Ovanför detta lån lia
föreningens medlemmar genom insatser säkerställt finansieringen. Underliggande
lån äro emellertid synnerligen ofördelaktiga genom att Stockholms
stad och Stockholms stads tomträttskassa icke kunnat tillhandahålla dessa
medel till förkrigstidens räntor. Detta har inneburit, att föreningens ursprungliga
ekonomiska plan fullständigt söndersprängts, vilket är så mycket mer
beklagligt, som fastigheterna, trots kriget med ty åtföljande svårigheter icke
minst på transporternas område, ändå uppförts till en kostnad av G1 kronor
40 öro per kbm.
Vår förenings andra etapp, som omfattar 11 stycken fastigheter igångsattes
62
Kungl. Majus proposition nr 251.
våren 1940. Orsaken till att en så pass omfattande byggnation kunde igångsättas
var att söka dels i intresset för vår byggnation, dels i det förhållandet
att vi lyckats säkerställa material i ganska stor utsträckning samt hade ritningar
och konstruktioner färdiga och för övrigt ansågo, att byggnadsverksamheten
borde hållas i gång i den utsträckning, som överhuvudtaget var möjlig.
Denna etapp är finansierad på samma sätt som vår första etapp. Yi önska
fästa uppmärksamheten på att denna omfattande byggnation uppförts till en
kostnad av 62 kronor 70 öre per kbm, vilket torde vara anmärkningsvärt med
hänsyn till de prisförhöjningar i olika avseenden, som inträtt.
Föreningens tredje etapp är för närvarande under färdigställande. Den
omfattar 8 stycken fastigheter. Vi räkna med att med det material, som vi
säkerställt, och med de prisförhöjningar, som kunna inträda, skola vi kunna
uppföra fastigheterna till en kostnad av 64 kronor per kbm. Även denna summa
är anmärkningsvärt låg i förhållande till byggen av liknande typ.
Parallellt med ovan antydda byggnationer ha vi planlagt och igångsatt
vissa andra byggnationer. Anledningen till att vi under den byggnadskris,
som skakat vårt land, kunnat hålla verksamheten i gång, får sin förklaring i
det förhållandet, att vi specialiserat oss på s. k. smalhus, vilka i samtliga fall
äro synnerligen hårt standardiserade. Detta har bland annat inneburit, att
samma system, som tillämpas inom industrin — »löpande bandprincipen» —
i stor utsträckning kunnat tillämpas, vilket verkat pressande på byggnadskostnaderna.
Detta har i sin tur inneburit, att det lyckats oss bereda nära
nog samtliga våra arbetare och tjänstemän kontinuerligt arbete. Genom vår
produktions omfattning ha vi lyckats erhålla fördelaktiga inköp av erforderligt
material och slutligen har den kooperativa organisationsformen borttagit
de risker, som sammanhänga med en på spekulativa grunder igångsatt bostadsproduktion.
Med stöd av vad sålunda anförts har byggnadsföreningen svenska bostäder
hemställt, att föreningen för sin i Stockholm bedrivna bostadsproduktion
måtte få komma i åtnjutande av den räntegaranti som föreslagits av byggnadskostnadssakkunniga.
Framställningen från den planerade bostadsrättsföreningen Syskrinet syftar
till att bereda samma förmån åt bostadsrättsföreningar, vilka övertaga färdiga
hus, som uppförts under de av byggnadsföreningen svenska bostäder angivna
betingelserna.
Stochholms stadshollegium, som beretts tillfälle yttra sig över nu nämnda
båda framställningar, har under åberopande av ett i ärendet av stadens fastighetsnämnd
avgivet yttrande tillstyrkt bifall till framställningarna.
Fastighetsnämnden har i sitt yttrande anfört bland annat följande.
Nämnden kan vitsorda, att den bostadsbyggnadsverksamhet, som bedrivits
av byggnadsföreningen svenska bostäder under de senast förflutna åren,
varit rationellt organiserad och givit ett med hänsyn till förhållandena gott
resultat. Genom denna förenings verksamhet har sålunda under tiden efter
krigsutbrottet färdigställts eller kommer att under innevarande år färdigställas
sammanlagt 450 smålägenheter av god kvalitet. Byggnadskostnaderna
hava kunnat hållas relativt låga. Ifrågavarande byggnadsförening har sålunda
genom att på detta sätt — trots de i åtskilliga avseenden ogynnsamma förhållandena
— fullfölja den planerade byggnadsverksamheten medverkat till
att under en tid av stor arbetslöshet inom byggnadsfacket bereda ökade sysselsättningsmöjligheter.
Föreningen har därigenom i sin mån även bidragit till
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 251. H3
det relativt gynnsamma läge, som för närvarande karakteriserar bostadsmarknaden
i Stockholm — i motsats till de flesta andra städer i landet — och
vilket utmärkes av en relativt god bostadstillgång.
Med hänsyn till de ur allmänna synpunkter gynnsamma resultat, som sålunda
vunnits av berörda byggnadsverksamhet, torde enligt fastighetsnämndens
mening skäl tala för bifall till byggnadsföreningens och bostadsrättsföreningens
anhållan att få komma i åtnjutande av statlig kredithjälp. Därest i huvudsaklig
överensstämmelse med vad byggnadskostnadssakkunniga förordat
förslag kommer att föreläggas innevarande års riksdag angående främjande
av bostadsbyggnadsverksamheten genom statlig lönegaranti, synes med
hänsyn härtill önskvärt, att bestämmelserna om den statliga kreditiv älpen så
utformas, att densamma må kunna tillgodokomma ej blott nyproduktion utan
jämväl — när så efter särskild prövning befinnes motiverat — byggnadsföretagare,
vilka efter krigsutbrottet färdigställt bostadshus.
Slutligen har jag att anmäla en från hyresgästernas centraiför samling i
Göteborg samt hyresgästernas sparkasse- och byggnadsförening i Göteborg
u. p. a. den 18 november 1940 inkommen skrift, vari nämnda båda sammanslutningar
anhållit om statsbidrag av arbetslöshetsmedel med 10 procent av
byggnadskostnaderna för uppförande av 8 bostadshus, rymmande tillhopa
152 stycken två- och trerumslägenheter. Till stöd för framställningen har
bland annat åberopats risken för en snart uppkommande bostadsbrist i staden,
samt den omfattande arbetslösheten bland byggnadsarbetarna.
I ett över framställningen avgivet utlåtande har statens byggnadslånebyrå
under hänvisning till de av byggnadskostnadssakkunniga framlagda förslagen
framhållit att en allmän plan för intensifiering av bostadsbyggandet
icke bör rubbas genom statsingripande eller statssubvention i andra förmer,
såvida icke alldeles speciella skäl för en subventionspolitik i det särskilda
fallet föreligga. Då förhållandena i Göteborg ej äro särpräglade, anser byrån
icke tillräckliga skäl föreligga för att framställningen bör föranleda någon
åtgärd.
Departementschefen.
Byggnadskostnadssakkunnigas förslag till finansiellt stöd av bostadsbyggandet
går ut på en kombination av tertiärlån och statlig garanti till godkända
byggnadsföretag för erhållande av underliggande kredit till en bottenlåneränta,
icke överstigande 3.5 procent, och en därtill svarande sekundärlåneränta.
Jag erinrar om att vid förra årets lagtima riksdag beslötos regler för
tertiärlån, som omformats med hänsyn till de redan då inträdda krisartade
svårigheterna för bostadsbyggandet. Såtillvida kunna de nu föreslagna åtgärderna
betraktas som en utbyggnad av redan vidtagna anordningar till byggnadskrisens
bekämpande.
I ett par remissyttranden ha framförts farhågor för att en mera omfattande
investering i byggnadsverksamhet med statens finansiella medverkan skulle
verka inflatoriskt. Det är givet, att varje ökning av byggnadsverksamheten och
den köpkraft, som därinom distribueras, i och för sig verkar i sådan riktning.
Detsamma gäller emellertid varje arbetsskapande produktionsökning, som icke
64
Kungl. Majus proposition nr X51.
omedelbart utmognar i färdiga konsumtionsvaror. Ur arbetsmarknadspolitisk
synpunkt kan köpkraftens nedhållande genom arbetslöshet icke accepteras
som ett lämpligt medel. Härtill kommer, att en allmän hyresstegring till följd
av växande bostadsbrist på en annan väg skulle skapa allvarliga inflationsrisker.
Genomförandet av ett byggnadsprogram med statens finansiella stöd förutsätter
icke endast räntevillkor, som bostadsbyggandet kan bära vid nuvarande
hyresnivå, utan även garantier för att lån kunna erhållas, då byggnadsföretagen
äro färdiga. Jag har haft under övervägande att förorda uppläggandet
av en statlig lånefond av tillräcklig storlek för att möta hela det bostadspolitiskt
motiverade bostadsbyggandets kapitalbehov och sålunda effektivt
garantera kapitaltillgången. Hå under senare tid nämnvärda svårigheter att på
marknadens villkor erhålla inteckningslån icke ha yppat sig och då riksbanken
förklarat sig även i fortsättningen beredd att, då så anses av behovet påkallat,
lämna kreditmarknaden sitt stöd i syfte att förhindra, att byggnadsverksamheten
i landet stagnerar på grund av utpräglad knapphet på kapitalmedel, har
det emellertid särskilt med hänsyn till det statliga upplåningsbehovet synts
mig lämpligare att tills vidare följa en linje sådan som den, byggnadskostnadssakkunniga
skisserat; skulle i fortsättningen svårigheter att anskaffa kapital
på denna väg yppa sig, torde andra metoder få tillgripas.
Det må understrykas, att det föreliggande förslaget icke i första hand är
ett förslag till räntesubvention. I vissa remissyttranden ha allmänna betänkligheter
uttalats mot räntesubvention och mot att giva bostadsbyggande en i
räntehänseende privilegierad ställning. Det är emellertid tydligt — vilket
uppenbarligen även är de sakkunnigas mening — att förslagets syfte bäst och
enklast nås örn den allmänna kreditmarknadsutvecklingen blir sådan, att en
speciell subvention för bostadsbyggande blir onödig. Såtillvida går det nu
föreliggande förslaget helt i linje med den nyligen av riksdagen förordade
kreditpolitik, som syftar till en lägre allmän räntenivå.
För bostadsbyggandet är emellertid i nuvarande situation ovissheten örn
villkoren för belåning, när fastigheten färdigställts, av utomordentlig betydelse
som hämmande moment. Allmänna försäkringar örn en kreditpolitik till
motverkande av höga räntor torde ha mycket ringa effekt. En bindande
garanti är däremot för byggnadsföretagaren likvärdig med en redan på marknaden
realiserad räntesats av den höjd, garantin gäller. Örn vid tidpunkten för
fastighetens belåning kassalån och sekundärkredit kunna erhållas på marknaden
till den garanterade räntesatsen, är den med den statliga garantin förbundna
skyldigheten därmed uppfylld. Kreditgarantin övergår i räntesubvention
endast för den händelse marknadens allmänna räntesatser vid tiden för
fastighetens belåning skulle överstiga de garanterade.
Det torde icke behöva befaras, att utställandet av en kreditgaranti åt godkända
byggnadsföretag kan komma att verka konserverande på räntenivån på
kreditmarknaden i övrigt. Låntagarens intresse att uppsöka billigast möjliga
lånetillfällen synes kunna bevaras på så sätt, att byggnadslånebyrån utställer
garanti endast för skillnaden mellan garanterad ränta och den ränta, som
65
Kungl. Majus proposition nr 251.
prövas möjlig att erhålla på marknaden; låntagare, som binder sig för högre
ränta bör stå risken, att hyrorna fastställas utan hänsyn till av byggnadslånebyrån
icke godkänd överränta. Örn vidare kreditgarantin bringas i tillämpning
endast beträffande lån från de av utredningen nämnda kreditinstitut, som sedvanligen
ägna sig åt fastighetsbelåning, torde i vissa situationer den föreslagna
anordningen snarast verka i räntesänkande riktning.
Fullmäktige i riksbanken, svenska bostadskreditkassan och flera andra
kreditinstitutioner ha i sina remissyttranden ansett, att kreditgarantin med
den av utredningen föreslagna utformningen skulle kunna få icke önskvärda
konsekvenser på den förhållandevis väl organiserade bottenlånemarknaden, och
föreslagit att det statliga kreditstödet helt förlägges till tertiärlånen. I olika
remissyttranden har denna alternativa linje givits en något växlande utformning.
En jämförelse mellan utredningens förslag och det i nämnda remissyttranden
förordade alternativet synes giva vid handen, att skillnaderna äro skäligen
ringa och av övervägande praktiskt-administrativ art. Det väsentliga ur synpunkten
av bostadsbyggandets finansiering är att de samlade kapitalkostnaderna
begränsas med syfte att hålla hyrorna i nybyggda fastigheter nere i en
nivå som eljest icke vore möjlig. Vid en bottenlåneränta av 3.5 procent kan
enligt utredningens kalkyler målet med avseende å de årliga bostadskostnaderna
nås enbart med hjälp av tertiärlån med nu gällande villkor. Överstiger
bottenlåneräntan nämnda sats, uppkommer en skillnad som måste täckas för
att icke målet skall förfelas. Utredningens förslag innebär i första hand en
garanti för att skillnaden skall täckas av statsmedel under viss tid, varvid
statens åtagande varierar med den faktiska, godkända räntans höjd. Med
denna grundkonstruktion är det reellt likgiltigt, örn det årliga skillnadsbeloppet
utanordnas via de kreditinstitutioner, med vilka låntagaren träffat
avtal örn botten- och sekundärlån, eller i form av en eftergift på tertiärlånets
annuitet. Det senare förfaringssättet är otvivelaktigt administrativt
enklare och kan ej medföra desorganiserande verkningar av den art, kreditinstitutionerna
synas befara vid det förra. Å andra sidan bindes möjligheten
att utställa garanti beträffande underliggande kredit till förekomsten
av ett statligt tertiärlån, vilket icke är nödvändigt vid det av utredningen föreslagna
förfaringssättet. Då kontrollmöjligheterna därigenom ökas och då i
nuvarande situation praktiskt taget all bostadsbyggnadsverksamhet av betydelse
torde vara beroende av tertiärlån, synes denna begränsning dock icke
behöva tillmätas större betydelse.
Efter övervägande av skälen för och emot förordar jag ett kreditgarantisystem
av den art, utredningen föreslagit men med den modifikationen att
uppkommande skillnad mellan den faktiska, av byggnadslånebyrån godkända
räntan på bottenlån och sekundärlån och en garanterad ränta av 3.5 procent
på bottenlånet och därtill svarande ränta på sekundärlånet utgår som en årlig
eftergift på tertiärlånets annuitet under en tid av 10 år.
För den händelse kreditgarantin övergår i räntesubvention, utanordnad
som annuitetseftergift på tertiärlånet, synes det lämpligt, att ett maximibelopp
Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 251. 79041 5
66
Kungl. Majus proposition nr 251.
för subventionen fastställes för liela tioårsperioden även i de fall, där räntan
på bottenlånet icke är bunden. För att bevara låntagares och bottenlånegivares
intresse av räntesänkning, när marknadsläget ger förutsättningar
härför, bör emellertid det årliga subventionsbeloppet göras rörligt nedåt. Det
bör ankomma på byggnadslånebyrån att tillse, att möjliga räntesänkningar
icke underlåtas.
Byggnadskostnadssakkunnigas förslag att vid beviljande av tertiärlån även
för flerfamiljshus lånebelopp och lånegränser — såsom nu sker beträffande
enfamiljshus — bestämmas i förhållande till ett av byggnadslånebyrån fastställt
värde, har icke mött gensaga från något håll. Med hänsyn till de praktiska
olägenheter, som i vissa fall visat sig förknippade med nuvarande bestämmelser
biträder jag förslaget.
Det har även visat sig icke sällan inträffa, såsom framhålles bland annat av
svenska bostadskreditkassan, att den övre gränsen för sekundärlån från bostadskreditinstitutionen
understiger 70 procent av fastighetens taxeringsrespektive
uppskattningsvärde, varför hela lånebehovet ej kan tillgodoses utan
anlitande av ytterligare kreditgivare, när tertiärlånet för flerfamiljshus har
sin undre gräns bestämd till 70 procent av fastighetsvärdet. Det synes mig
ändamålsenligt och väl i överensstämmelse med tertiärlåneverksamhetens
syfte, att byggnadslånebyrån gives rätt att, när så är påkallat, sänka tertiärlånets
undre gräns. En gräns för kreditgivningen torde dock böra uppdragas,
och jag föreslår i sådant hänseende samma begränsning som föreslagits i den
till innevarande års riksdag avlåtna, numera antagna propositionen nr 165 angående
anslag till lån för stödjande av bostadsproduktionen i vissa orter, d. v. s.
att tertiärlånet ej får överstiga beträffande flerfamiljshus 35 och beträffande
enfamiljshus 45 procent av det uppskattade värdet.
Under de senaste månaderna lia av byggnadslånebyrån preliminärt beviljats
tertiärlån till ett icke obetydligt antal byggnadsföretag, av vilka flertalet
igångsatts, i vissa fall under kommunal medverkan. Dessa nu under
byggnad varande bostäder komma att tillföras bostadsmarknaden under innevarande
år. Örn det statliga stödet för finansiering av bostadsbyggandet ändras,
kan, såsom påpekats bland annat av stadskollegiet i Göteborg, uppkomma ett
mycket oförmånligt läge för dessa fastigheter. Det förefaller mig därför rimligt,
att byggnadsföretag, som utförts med stöd av tertiärlån och som färdigställts
och anmälts till slutlig avsyning efter den 1 april 1941, kunna komma
i åtnjutande av de nya villkor för tertiärlån och kreditgaranti, som kunna
komma att bli bestämda, under förutsättning att byggnadsföretaget i huvudsak
uppfyller de villkor samt blir föremål för den kontroll av hyrorna, som
må fastställas att gälla för erhållande av tertiärlån och kreditgaranti. Kungl.
Maj:ts dispens bör i vissa fall kunna givas för fastigheter, som färdigställts
tidigare eller som utförts vitan stöd av tertiärlån, varvid jag särskilt tänker
på sådana fall, där kommunal medverkan i finansieringen förelegat; dock böra
endast fastigheter, som färdigställts efter den 1 januari 1941 komma i fråga
till dispens. I fråga örn andra färdigställda fastigheter är jag däremot icke
beredd att förorda en liknande anordning.
67
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
Det synes mig finnas skäl att inordna den låneverksamliet, som avser ombyggnad
av bostadshus i stadssamhällen, under tertiärlåneverksamheten. Jag
återkommer härtill i fortsättningen vid behandlingen av lån för ombyggnad.
Vid beräknandet av medelsbehovet för tertiärlån kommer jag emellertid att
förorda, att beloppet anpassas med hänsyn jämväl till behovet av lån för ombyggnadsändamål.
Det ter sig svårt att på förhand bestämt angiva omfattningen av den bostadsbyggnadsverksamhet,
som kan komma att söka och beviljas det här föreslagna
finansiella stödet, eftersom denna å ena sidan blir beroende av enskilda
och kommunala initiativ och å andra sidan kan komma att röna inverkan
av nu icke säkert bedömbara förändringar i de förutsättningar, som
bildas av bostadsmarknadsläget, materialtillgången o. s. v. Det vill dock synas,
som örn byggnadskostnadssakkunnigas uppskattningar av den under det
närmaste året behövliga bostadsbyggnadsvolymen — trots sin av de sakkunniga
själva framhävda obestämdhet — skulle kunna tjäna till ledning för
bedömningen av medelsbehovet för tertiärlåneverksamheten under kommande
budgetår. De sakkunniga uppskatta denna byggnadsvolym till 250 å 300
miljoner kronor. Med de här föreslagna reglerna för tertiärlånen torde man
kunna räkna med att dessa i genomsnitt komma att svara mot ungefär en
fjärdedel av byggnadskapitalet. Med dessa utgångspunkter och med hänsyn
tagen till såväl behovet av medel till ombyggnadslån som ock de förslag
rörande bostadsförbättring på landsbygden samt bostadsanskaffning för
barnrika familjer, för vilka ändamål medel böra anvisas i särskild ordning
och vartill jag återkommer i fortsättningen, föreslår jag, att för nästa budgetår
avses ett belopp av 60,000,000 kronor till tertiärlån för ny- och ombyggnadsändamål.
Om den med tertiärlånen förbundna kreditgarantin skulle ge upphov
till kapitalförluster, vilket blir beroende av den allmänna ränteutvecklingen,
torde därav föranledda frågor rörande medelsanvisning för avskrivning
av förlusterna få upptagas, när möjlighet till beräkning av erforderliga
belopp föreligger.
Hyreskontroll som kreditvillkor.
Byggnadskostnadssakkunniga.
Prövningen i samband med beviljandet av tertiärlån och kreditgarantier
beträffande kassa- och sekundärlån liksom av dessa var för sig bör enligt de
sakkunnigas mening innefatta även hyrorna i de bostadsfastigheter, som
tillkomma med statligt stöd och detta icke endast på sätt, som kräves för bedömning
av fastighetens avkastningsförmåga, utan som en verklig kontroll
över hyressättningen. Hyrorna i de med statshjälp finansierade fastigheterna
böra godkännas av det kreditbeviljande organet på samma sätt som sker beträffande
subventionerade hyreslägenheter för barnrika familjer, under beaktande
av det bostadsmarknadspolitiska syfte, som de statliga finansiella
åtgärderna avse att tjäna. Denna hyreskontroll bör dock vara tidsbegränsad,
och lämpligen omfatta fem år. Syftet med de föreslagna åtgärderna är icke
68
Kungl. Majus proposition nr 251.
att framskapa en särskild klass av bostadsfastigheter med subventionsprägel
utan att söka naturligt infoga nya bostadsfastigheter i bostadsbeståndet på
sådana villkor, att de icke verka som sprängämne på den allmänna hyresnivån.
Då de nybyggda fastigheterna emellertid tillföras bostadsmarknaden
vid en tid av på många orter utpräglad bostadsbrist, är tidsbegränsad kontroll
över hyrorna nödvändig för att förhindra att åtgärder, som syftat till nedhållande
av hyresnivån, icke förfelas därutinnan utan i stället komma byggnadsföretagare
och fastighetsägare till godo. Örn och när en allmän hyresövervakning
genomföres, torde kontrollen av hyrorna i de med statligt finansiellt
stöd tillkomna bostadsfastigheterna — efter att hyrorna första gången
godkänts av det kreditbeviljande organet — kunna överföras till de lokala
organ, som kunna få att handhava den allmänna hyresövervakningen.
Yttrandena.
Beträffande den av de sakkunniga såsom villkor för räntegaranti föreslagna
hyreskontrollen föreligga uttalanden från flera håll.
Statskontoret finner det knappast tillrådligt, att på förhand bestämma den
tidpunkt då hyreskontrollen över de subventionerade fastigheterna skall upphöra,
enär utvecklingen på hyresmarknaden för närvarande icke kan överblickas.
Socialstyrelsen anför i detta sammanhang följande.
Verkningarna av räntegarantin kunna icke bedömas utan hänsynstagande
till den samtidigt föreslagna hyreskontrollen. Denna innebär givetvis ett ingrepp
i byggmästarens, eventuellt fastighetsägarens, rätt att disponera över
det färdigbyggda huset. I viss mån kan hyreskontrollen antagas komma tendera
till att motverka benägenheten att igångsätta byggnadsverksamhet. Vad
som kommer att saknas för företagarens del blir det spekulationsmoment,
som bygger på sannolikheten av en allmän hyresstegring. Hela det här ifrågavarande
förslaget avser ju att undvika en sådan stegring och skulle dylik
ändock inträffa kan man vänta, att en allmän hyresreglering kommer till
stånd. Möjligt är, att man trots alla ansträngningar likväl får en allmän höjning
av hyresnivån. Fråga blir då, huruvida det statliga kontrollorganet skall
vägra att godkänna hyror i de räntesubventionerade husen, som icke anses
motiverade av stegrade omkostnader, eller medgiva, att hyrorna där få följa
den allmänna hyresnivån även vid en stegring, som icke kan anses framkallad
av dylika orsaker. Att söka fasthålla vid en hyresnivå för dessa fastigheter,
som ligger mera väsentligt under den allmänna, skulle säkerligen komma att
medföra allvarliga svårigheter i fråga örn kontrollens praktiska utförande och
för övrigt som konsekvens kunna medföra ett särskilt urval av hyresgäster,
som skulle komma i åtnjutande av de särskilt låga hyreskostnaderna i dessa
fastigheter. Man bör därför enligt styrelsens mening inskränka syftet med
den särskilda hyreskontrollen till att förhindra, att här ifrågavarande fastigheter
komma att deltaga i uppdrivandet av hyresnivån. Därest kontrollen
ordnas efter dessa linjer, bör den icke kunna försvaga den stimulering av
bostadsbyggandet, som åsyftas genom här behandlade åtgärder. Den bör
även kunna göras praktiskt genomförbar, ehuruväl enligt styrelsens mening
en centralt skött hyreskontroll alltid måste erbjuda vissa vanskligheter.
Byggnadsstyrelsen har intet att tillägga till de sakkunnigas förslag i förevarande
hänseende.
69
Kungl. Majus proposition nr 251.
Bank- och /ondinspektionen finner de sakkunnigas förslag angående viss
tids kontroll av hyrorna i de räntegaranterade fastigheterna välbetänkt. Härutöver
anser inspektionen det böra föreskrivas, att om subventionerad fastighet
under den tid, hyreskontrollen varar, försäljes till sådant pris att vinst —
bortsett från normal ersättning till byggnadsföretagarna — uppstår, av staten
utlämnade lån omedelbart skola inlösas. Vid utformandet av bestämmelserna
måste iakttagas, att med försäljning av fastighet likställes försäljning av
andelar i bostadsrättsförening eller aktier i bolag, som äger fastighet.
Länsarkitekten i Uppsala vill beträffande den föreslagna hyreskontrollen
föreslå en utsträckning av tiden till densamma som för räntegarantin, nämligen
10 år. Sistnämnda uppfattning företrädes jämväl av länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län, som dock tillägger, att därmed icke är sagt, att hyrorna
i de med statligt stöd tillkomna husen skola vara fasta under hela tidsperioden
utan möjlighet till anpassning efter tidsläget bör hållas öppen. Men anpassningen
bör ske under kontroll så länge det statliga stödet varar och
staten kanske får erlägga viss del av räntan å det i fastigheten investerade
kapitalet.
Landsorganisationen i Sverige framhåller angelägenheten av att hyressättningen
i räntegaranterade fastigheter maximeras och svenska stadsförbundet
har heller icke någon invändning mot den för dessa fastigheter föreslagna
hyreskontrollen men tillägger, att det måhända kan ifrågasättas, örn en dylik
kontroll under så lång tid som fem år framåt icke kan tänkas ägnad att ge
fastigheterna den »subventionsprägel», man velat undvika.
Departementschefen.
Behövligheten av den av byggnadskostnadssakkunniga förordade hyreskontrollen
i de fastigheter, för vilka tertiärlån och kreditgaranti erhållas, torde
icke behöva diskuteras. Det är genom hyrornas rätta bestämmande i förhållande
till fastighetens kostnader och finansieringsvillkor som obefogade
vinster utöver normal ersättning för företagarens insatser kunna förhindras.
Vid bestämmandet av hyrorna måste givetvis även beaktas ränte- och amorteringsvillkoren
för toppkapitalet över tertiärlånet; för detta torde högre ränta
än 5 procent och kortare amorteringstid än 10 år icke i regel godtagas. I de
numera vanliga fall, där en enskild företagare bygger en fastighet för att
överlåta densamma på en bostadsrättsförening måste givetvis hyreskontrollen
motsvaras av kontroll med enahanda syfte av villkoren vid överlåtelsen.
Ävenså måste kontrollen omfatta det fall, att bostadsrättsinnehavare i
fastighet med tertiärlån och kreditgaranti hyr ut sin lägenhet.
Byggnadslånebyrån skall sålunda ha att på basis av fastighetens faktiska
årliga kostnader, beräknade med så stor noggrannhet som låter sig göra, fastställa
hyrorna, vilka icke få höjas utan byråns medgivande. Tillämpning av
godkänd värmeklausul bör icke vägras. För att garantera, att de godkända
hyrorna följas torde det vara lämpligt att föreskriva, att i hyreskontrakt,
som kommer till användning i ifrågavarande fastigheter, skall finnas uppgift
örn att fastighetens hyror icke överstiga de av byggnadslånebyrån godkända.
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
I fråga om den tidsperiod, under vilken hyreskontrollen bör bestå, synes
det mig naturligt att bestämma denna på samma sätt som kreditgarantin,
d. v. s. till tio år.
Underlåtenhet att iakttaga de till det statliga lånet knutna villkoren bör
givetvis medföra rätt för byggnadslånebyrån att omedelbart uppsäga tertiärlånet
till betalning, varjämte eventuell subvention bör kunna återkrävas.
Tomt- och stadsplanefrågor.
Byggnadskostuadssakkunni ga.
På grundval av uppgifter från 15 av landets större och medelstora städer
lämna byggnadskostnadssakkunniga en redogörelse för tomtprisutvecklingen
under senare år samt tomtpolitiken i de av undersökningen berörda städerna,
Uppgifterna rörande den kommunala tomtpolitiken i 15 städer ge följande
bild av tomtprisernas utveckling, örn priset per normaleldstad år 1935 sättes
lika med 100. Uppgifterna för 1929—1934 ha hämtats från byggnadsindustrisakkunnigas
betänkande.
Tab. 4. Tomtpris per eldstad vid de kommunala tomtförsiiljningarna i vissa städer
(1985 = 100).
Tomtpris
per normal- eldstad
år 1935,
kr.
Tomtpriset
i genomsnitt per normaleldstad,
1935 = 100
1929—34
1935
1936
1937
1938
1939
1940
Stockholm
inre staden..............
1403
97
100
lil
119
146
130
Göteborg
höghustomter............
944
__
100
83
99
lil
112
126
landshövdingehus och 3- våningsstenhustomter..
385
104
100
115
112
100
119
__
2-vånings trähustomter . .
384
—
100
109
133
171
152
—
Malmö 1 ..................
356
—
100
92
81
129
110
171
Norrköping................
408
76
100
94
142
158
162
139
Hälsingborg ..............
366
—
100
79
75
157
83
—
Gävle ....................
296
115
100
154
161
128
185
—
Orebro....................
280
105
100
100
89
146
157
—
Eskilstuna ................
355
72
100
83
95
113
135
97
Jönköping ................
520
—
100
123
92
105
98
69
Uppsala ..................
308
—
100
134
150
175
167
138
Västerås ..................
460
29
100
97
125
125
129
—
Kalmar....................
366
92
100
119
83
120
144
—
Sundsvall ................
505
68
100
78
94
87
77
—
Ostersund ................
221
—
100
67
83
114
136
206
Falun ....................
313
107
100
104
126
129
158
—
1 Hyresfastigheter inom nyexploaterade områden.
Endast tre av de 15 städerna kunna för år 1939 uppvisa lägre tomtpriser
per normaleldstad än år 1935, nämligen Hälsingborg, Jönköping och Sundsvall.
Härvid är dock att märka, att tomtpriserna i de båda sistnämnda
städerna ligga på en förhållandevis hög nivå, även örn denna under senare
delen av 1930-talet icke ytterligare stigit. Gävle, Uppsala, Norrköping, Falun
och Örebro uppvisa tomtpriser, vilka stigit med mer än 50 % under åren
71
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
1935—1939; detsamma gäller även för sådana tomter i Göteborg, vilka avsetts
för bebyggelse med tvåvånings trähus. I Kalmar, Östersund, Eskilstuna och
Stockholm ha tomtpriserna under samma tid stigit med 30 % eller mer, dock
icke så mycket som 50 %.
Dessa uppgifter gälla städernas egen tomtförsäljning. För utvecklingen
på den privata tomtmarknaden på samma orter ha icke lika fullständiga uppgifter
stått till förfogande. I allmänhet synas priserna på den privata tomtmarknaden
ligga högre än vid de kommunala tomtförsäljningarna. Sannolikt
har även stegringen under senare delen av 1930-talet varit minst lika stor
på den enskilda tomtmarken som på kommunernas.
Den stegring av priserna vid kommunernas tomtförsäljningar, som framgår
av tabellen ovan, torde knappast vara förorsakad av däremot svarande
kostnadsstegringar för tomtexploateringen. En sänkning av priserna på tomtmarken,
som delvis torde åstadkommas automatiskt under nuvarande kris,
tillbaka till omkring 1935 års nivå torde därför i allmänhet kunna ske utan
att någon nämnvärd subvention från kommunernas sida erfordras.
Som de sakkunniga på annan plats i sitt betänkande utveckla torde den
övervägande delen av den bostadsbyggnadsverksamhet, som under det närmaste
året kan tänkas komma till stånd, förutsätta statlig medverkan ifråga
örn finansieringen. De sakkunniga ha förutsatt att härvid en viss prövning
sker av ifrågakommande byggen ur flera olika synpunkter genom statens
byggnadslånebyrå. Det torde böra tillkomma denna att även tillse att tomtpriserna
äro skäliga. Då kommunerna tillhandahålla tomtmark, torde priser
icke överstigande de 1935 gällande kunna utgöra riktmärke. Som villkor för
den statliga medverkan torde dock knappast kunna krävas sådana tomtpriser,
som i sig skulle innebära en kommunal subvention. I vissa fall kan det dock
ligga i kommunernas eget intresse att av bostads- eller arbetslöshetspolitiska
skäl lämna en sådan subvention. Byggnadslånebyråns prövning av skäligheten
av för byggnadsprojekten angivna tomtvärden får givetvis icke från
ifrågasatta lånemöjligheter utesluta en byggherre, vilken under något av de
senaste åren till då rådande höga tomtpriser inköpt markområde; i sådana
fall torde dock böra krävas, att byggherren tar uppkommen förlust på markvärdet
och att i de finanskalkyler, som byggnadslånebyrån godkänner, ett sådant
värde räknas för tomten, som byrån finner skäligt i den föreliggande
situationen. Över huvud äro förhållandena så växlande från ort till ort —
liksom även olika belägenheter på samma ort sinsemellan — att statens byggnadslånebyrå
icke torde böra bindas genom några alltför rigorösa allmänna
regler utan äga en omfattande rätt till diskretionär prövning av de konkreta
fallen. De sakkunniga ha i sina kalkyler ansett sig kunna räkna med en sänkning
av de under senare år högt uppdrivna tomtpriserna tillbaka till omkring
1935 års nivå som möjlig.
Även örn en kommunal subventionering i form av tillhandahållande av
tomtmark under självkostnadspris i en viss situation eller för vissa ändamål
kan vara befogad, synes den i längden knappast utgöra en tillfredsställande
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
grundval för en sund byggnadsverksamhet. Den skulle även sannolikt ställa
alltför stora anspråk på kommunernas finanser för att över huvud vara möjlig
i större utsträckning. Under sådana förhållanden framstår det som en angelägenhet
av vikt, att kostnaderna för tomtmarkens exploatering hållas nere.
Som av byggnadsindustrisakkunniga framhållits är det därför av vikt att
städerna i tid skaffat sig tillgång till tillräckligt omfattande markområden.
Av betydelse är även, att kostnaderna för gatuanläggning och ledningsnät
beaktas. Under en tid, då läget på tomtmarknaden på många orter varit
sådant, att höga tomtpriser lätt kunnat erhållas — bl. a. därför att byggnadsbehovet
varit stort och räntorna fallande — synas tomtprisstegringarna haft
en benägenhet att åtföljas av en betydande stegring av dylika omkostnader.
En begränsning av desamma torde många gånger vara möjlig, bl. a. genom
enklare utförande av gatuanläggningen. Genom ett bättre genomarbetande
av stadsplanerna med hänsyn tagen till terräng- och grundförhållanden torde
även i vissa fall gatukostnaderna kunna nedbringas. De sakkunniga vilja
starkt understryka vikten av att dessa frågor av vederbörande kommunala
myndigheter ägnas tillbörlig uppmärksamhet.
Ett förbilligande av tomtmarken kan alltid vinnas genom en hårdare exploatering
av densamma, d. v. s. genom att bebyggelsen göres tätare och den till
gator och parker reserverade arealen minskas i förhållande till den bebyggda
arealen. Mot ett dylikt tillvägagångssätt har stadsplanechefen i Göteborg
anfört starka betänkligheter. Den standard ifråga örn bebyggelsetätheten,
som de större svenska städerna ha att uppvisa, synes knappast kunna karakteriseras
som alltför hög. Då den vid ett områdes exploatering uppgjorda
stadsplanen binder bebyggelsen för avsevärd tid framåt, synes en tillfällig
krissituation icke böra få leda till en hårdare exploatering än vad som på
längre sikt kan anses lämplig. De sakkunniga vilja för sin del ansluta sig till
denna uppfattning.
Av lika stor betydelse som tomtprisernas fasthållande vid rimlig nivå är
att åtgärder vidtagas för att tillgången på tomtmark blir tillräcklig. Örn
denna senare förutsättning icke är för handen, leda låga priser vid den kommunala
tomtförsäljningen lätt till att skillnaden mellan dessa priser och vad
som vid rådande hyresnivå kan uppnås ifråga örn fastighetsvärden, bildar en
spekulationsvinst, som tillkommer tomtköparen eller byggmästaren. Ett begränsat
utbud av tomtmark skapar ett marknadspris, som kan ligga väsentligt
över kostnaderna för tomtmarkens anskaffande. Så har otvivelaktigt under
vissa skeden varit förhållandet i Stockholm. Örn denna vinst hamnar hos
tomtspekulanter och spekulationsbyggmästare eller hos den ursprungliga tomtförsäljaren
— som i Stockholm i vissa fall varit staden, i andra staten (Djurgårdskommissionen)
och i åter andra enskilda tomtägare — är för den bostadssökande
allmänheten strängt taget likgiltigt. Ur allmänna synpunkter
är det givetvis intet att invända emot att vinsten tillfaller staten eller staden,
vilket med i Stockholm tillämpat försäljningssystem delvis torde varit fallet.
Berättigad kritik synes däremot kunna resas mot den alltför snäva begräns
-
73
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
ning av den areal, som vid olika tillfällen utbjudits, vilken iakttagits. Ett
större samlat utbud av tomtmark — vilket även medfört en snabbare exploatering
av tillgängliga områden — skulle visserligen för staden och staten (Djurgårdskommissionen)
ha minskat de influtna köpeskillingarna, men den billigare
tomtmarken och den rikligare tillgången på denna skulle å andra sidan
via en mer omfattande byggnadsverksamhet kunnat leda till en lägre hyresnivå.
I det nuvarande läget, då Stockholms stad icke längre har någon tomtmark
inom den inre staden till försäljning utan en betydande del av nybebyggelsen
måste falla inom ytterområdena, där marken upplåtes med tomträtt,
knyter sig för huvudstadens vidkommande huvudintresset vid att tomträttsavgälderna
hållas så låga som möjligt och vid ordnandet av goda och
billiga kommunikationer mellan stadens centrum och dessa områden. De
med användningen av tomträttsinstitutet förknippade problemen ha de sakkunniga
icke ansett sig behöva upptaga till behandling.
Ombesörjandet av en riklig tillgång på tomtmark framstår sålunda som
en viktig uppgift för kommunerna. Av Svenska teknologföreningen har även
framhållits att det är av vikt, att upplåtelsen av tomtmarken sker under sådana
former att erforderligt noggrant projekteringsarbete kan verkställas och att
byggnadsföretagare få möjlighet att organisera sitt byggande i seriedrift,
där förutsättningar härför eljest äro för handen. Bl. a. ur sistnämnda synpunkt
är en försäljning till fastställda priser att föredraga framför ett anbudssystem.
Jämväl en sådan i tiden avpassad försäljning av tomtmark, att därigenom
en säsongutjämning av byggnadsverksamheten befrämjas, synes såsom
byggnadsindustrisakkunniga påpekat vara ett önskemål, även örn det
skulle medföra vissa ekonomiska uppoffringar för kommunerna; vid sidan av
de övriga åtgärder för åstadkommandet av en jämnare sysselsättning inom
byggnadsindustrin, som på annan plats i betänkandet diskuteras, synes detta
medel i vissa fall med fördel kunna användas.
För åstadkommandet av en riklig tillgång på tomtmark torde nuvarande
krissituation väl ägna sig. Även örn byggnadsverksamheten under de
närmaste åren blir av mindre omfattning, torde stadsplanemyndigheternas
arbete med fördel kunna fullföljas med till buds stående medel. Därigenom
synes det framtida utbudet av tomtmark kunna hinna ifatt efterfrågan i stället
för att som under de senaste årtiondena understiga efterfrågan. Genom att
såväl kommun erna, som privata markexploatörer utnyttja den nuvarande
pausen i byggnadsverksamheten till sådant planeringsarbete synas även
olägenheterna av den långsamma behandlingen av stadsplan- och tomtindelningsärenden
kunna motverkas.
Genom noggrant genomarbetade stadsplaner kunna sorn ovan framhållits
i vissa fall besparingar göras ifråga om gatuanläggningar o. d. Även ifråga
om byggnadskostnaderna torde icke obetydliga besparingar kunna göras
genom hänsynstagande till terräng- och markförhållandena; därigenom kunna
t. ex. i vissa fall dyrbara sprängnings- eller pålningsarbeten undvikas. Ett
alternativ till noggrannare stadsplaner kan härvidlag tänkas vara en viss
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
rörelsefrihet för byggnadsföretagarna i förhållande till stadsplanen. Det
synes sålunda icke orimligt, att de erliölle rätt att ihom vissa, icke alltför
vida marginaler t. ex. förskjuta huskroppens läge i förhållande till vad som
i stadsplanen utmärkts. Därigenom skulle strävandena att vid projekteringen
få ut förmånligast möjliga byggnad på viss tomt kunna medföra rätt betydande
besparingar.
Byggnadskostnadssakkunniga föreslå sålunda, att som villkor för statlig medverkan
ifråga örn finansieringen av viss byggnadsverksamhet uppställes, att
tomtmark tillhandahålles till priser, som i regel icke överstiga 1935 års nivå.
Eftersom tomtpriserna vid de kommunala tomtförsäljningarna i en del städer
under tiden 1935—39 stigit i en utsträckning, som varierar från ort till ort men
som för de större och medelstora städerna i allmänhet kan anslås till omkring
30 %, och tomtpriset på dessa platser utgör icke fullt 10 % av byggnadskostnaderna,
skulle denna sänkning av tomtpriserna betyda lika mycket som en
reduktion av byggnadskostnaderna med i allmänhet omkring 3 %. Av vikt
är att kommunerna söka nedbringa kostnaderna för tomtexploateringen, t. ex.
för utläggningen av gator och ledningsnät. Härvid torde emellertid en
hårdare exploatering av tomtmarken med en tätare bebyggelse icke vara att
rekommendera. På längre sikt är det av största betydelse, att kommunerna,
i den mån de ha möjlighet härtill, sörja för en tillräckligt riklig tillgång på
tomtmark. Stadsplanearbetet synes därför i nuvarande situation böra fullföljas
i största möjliga omfattning. Genom väl genomarbetade stadsplaner
torde såväl gatu- som byggnadskostnader i icke ringa omfattning kunna sparas.
Yttrandena.
I anledning av de sakkunnigas uttalanden och förslag i fråga om tomtpriser
och stadsplanefrågor ha ett flertal yttranden avgivits.
Uttalanden i instämmande riktning ha gjorts av byggnadsstyrelsen, som
med framhållande av att de sakkunnigas önskemål beträffande tomtpriserna
är skäligen blygsamt anser, att mark för bostadsändamål bör tillhandahållas
för högst självkostnadspriset, d. v. s. råmarksvärdet ökat med exploateringskostnaderna,
ävensom av statens byggnadslånebyrå och 1940 års civila byggnadsutredning.
Av länsstyrelserna anse sig länsstyrelserna i Stochholms, Östergötlands
samt Göteborgs och Bohus län likaledes kunna instämma med de sakkunniga.
Sistnämnda länsstyrelse ifrågasätter, örn icke en viss upplysningsverksamhet
från statens sida borde igångsättas för att klarlägga det allmännas önskemål
beträffande tomtpolitiken.
Däremot anse länsstyrelsen i Blekinge län och länsarkitekten i örebro, att
en reduktion av tomtpriserna till 1935 års nivå svårligen kan genomföras, örn
icke en kommunal subventionspolitik tillämpas.
Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att därest man skulle såsom
villkor för statlig medverkan ifråga örn finansiering av viss byggnadsverksamhet
föreskiiva, att tomtmark tillhandahålles till priser, som i regel
75
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
icke överstiga 1935 års nivå, torde det vara nödvändigt att införa vissa lättnader
i en övergångsbestämmelse med hänsyn till att åtskilliga företagare
under de senaste åren köpt tomter till högre pris än 1935 års nivå utan att
sedermera kunna utnyttja tomterna för bostadsbyggen.
Stadskommunernas inställning till dessa frågor är icke enhetlig. Styrelsen
för svenska stadsförbundet intar en i viss män kritisk hållning och anför
bland annat följande.
De sakkunnigas uttalande beträffande tomtpolitiken synes åtskilligt svävande.
Å sid. 97 i betänkandet uttalas först, att en tillbakagång till 1935 års
nivå »i allmänhet torde kunna ske utan att någon nämnvärd subvention från
kommunernas sida erfordras». Längre ned på samma sida heter det, att som
villkor för den statliga medverkan »knappast torde kunna krävas sådana tomtpriser,
som i sig skulle innebära en kommunal subvention». Men det f ramhälls,
att det dock ibland kan ligga i kommunernas eget intresse att lämna
en sådan subvention. Granskar man redogörelsen för de inkomna uppgifterna
örn tomtpris från de enskilda städerna, finner man, att där tämligen regelmässigt
säges uttryckligen ifrån, att städernas egna tomtpriser grunda sig på
självkostnadskalkyler i fråga örn marken och dess iordningställande med
gator och ledningar. När de sakkunniga anse en nedgång till 1935 års prisnivå
möjlig i de flesta fall utan att subvention behöver ifrågakomma, synes
detta påstående knappast stå i överensstämmelse med uttalanden av städernas
egna myndigheter. Det framgår för övrigt, att tillgången på stadens egna
bostadstomter i några av de förevarande städerna är mycket knapp, i vissa
fall praktiskt taget obefintlig.
De sakkunniga konstatera emellertid slutligen själva på sid. 98, att kommunal
subventionering genom tomtupplåtelser under självkostnadspris »i
längden knappast synes utgöra en tillfredsställande grundval för en sund
byggnadsverksamhet». Till denna ståndpunkt vill styrelsen obetingat ansluta
sig. Men örn statens byggnadslånebyrå — visserligen med beaktande av lokala
förhållanden — skulle få såsom en riktpunkt för sin verksamhet angivet att
sträva efter en återgång till 1935 års tomtpris och detta utan någon möjlighet
för respektive kommuner att draga dess bedömning under högre instans,
skulle utvecklingen kunna medföra ett mer allmänt inslående på den av de
sakkunniga avstyrkta subventionsvägen. Det synes nödvändigt att på denna
punkt klarare direktiv givas.
När det gäller att bedöma stadens kostnader för tomtens iordningställande,
torde man icke kunna bortse från att såväl arbetskraft som material stigit i
pris sedan 1935. Från stadsförbundets sida har städernas uppmärksamhet
blivit fäst på önskvärdheten av att även under nuvarande förhållanden stadsplanearbetet
fullföljes. I olikhet med de sakkunniga anser styrelsen däremot,
att ett utnyttjande av pausen i byggnadsverksamheten för fortsatt stadsplanearbete
icke kan neutralisera de olägenheter av den långsamma behandlingen
av stadsplane- och tomtindelningsärenden. Från stadsförbundets sida har
framhållits vikten av att rationalisera dessa ärendens handläggning och en
utredning i detta syfte har av styrelsen påkallats.
Drätselkammaren i Västerås framhåller, att staden vid sina tomtförsäljningar
alltid sökt räkna med rena självkostnadspriset samt hemställer likaledes
om sådant ändrat innehåll i de direktiv, som må givas till byggnadslånebyrån,
att smidigare och bättre anpassning till på olika orter rådande förhållanden
må kunna vinnas.
76
Kungl. Majus proposition nr 251.
Fastighetsnämnden i Stockholm anmärker, att de sakkunnigas uppgift
rörande en tomtprisstegring i Stockholm med 30 procent är missvisande, enär
den avser endast tomtförsäljningen i inre staden. Nämnden tillägger.
År 1939 såldes av staden endast 3 bostadstomter, medan motsvarande antal
år 1935 uppgick till 61. Det är uppenbart att de priser, som staden erhållit
vid försäljning av dessa enstaka, i den gamla bebyggelsen insprängda tomter
på. intet sätt kunna anses giva ett uttryck för den prispolitik, som staden bedrivit
i fråga örn tomtförsäljningarna. Én riktigare uppfattning härom erhålles
vid en undersökning av de priser, som staden tillämpat inom de områden, där
kommunen väsentligen behärskar tomtmarknaden och där stadens tomtupplåtelser
för bostadsändamål under de senare åren så gott som uteslutande
ägt rum, d. v. s. inom Bromma, Brännkyrka och Enskede församlingar. Inom
dessa senare områden ha sålunda exempelvis under år 1939 upplåtits 200
hyreshustomter medan antalet av staden inom det inre stadsområdet försålda
bostadstomter samma år utgjorde endast 3. De tomtpriser, som staden betingat
sig i fråga örn dess bostadsområden inom nyss omförmälda församlingar,
ha icke varit föremål för någon egentlig förändring under den
senast förflutna tjuguårsperioden, utan där tillämpar staden alltjämt i huvudsak
samma priser som gällde år 1920. Detta innebär att tomtpriserna (tomträttsavgäldema)
på grund av penningvärdets fall samt stegrade kostnader för
tomternas iordningställande i stället för att hava stigit i realiteten varit föremål
för en icke oväsentlig sänkning.
Drätselkammaren i Uppsala anser att tomtprisstegringen i Uppsala icke
varit så stor som de sakkunniga angivit och tillägger:
Därest som villkor för statlig medverkan till visst bostadsbyggande ställes
en återgång till 1935 års tomtprisnivå, bör detta ovillkorligen lända till efterrättelse
för den störste ägaren av obebyggd tomtmark för större bostadshus,
nämligen Uppsala universitet. Endast under förutsättning att de lämpligt
belägna delarna av dess mark utbjudas till försäljning under villkor, likartade
dem staden tillämpat vid sina tidigare försäljningar av därintill belägen mark,
kan någon nämnvärd bostadsbebyggelse i större enheter här motses under
den närmaste framtiden.
Drätselkammaren i örebro finner att tomtprisstegringen i Örebro — vilken
för övrigt tillkommit sedan drätselkammaren uppmärksammat, att de lägre
tomtpriserna icke kommo konsumenterna tillgodo och icke voro av nöden för
åstadkommande av en bostadsproduktion av tillfredsställande omfattning —- icke behöver innebära, att tomtpriserna i staden rimligen kräva en reduktion
av 30 procent. Drätselkammaren påpekar vidare i detta sammanhang den fara
för prisstegringar på fastigheter, som ligger i mellanhandsspekulation, vilken
enligt kammarens mening tyvärr är en vanlig företeelse.
Sin fulla anslutning till de sakkunnigas förslag giva däremot stadskollegiet
i Göteborg och drätselkammaren i Norrköping. Förstnämnda stad anser sig
till och med kunna gå med på en kommunal subvention för att återföra tomtpriserna
till 1935 års nivå.
Jämväl drätselkamrarna i Borås och Linköping vilja medverka till en sänkning
av tomtpriset. Förstnämnda stad är således villig att med tillämpning
av självkostnadsprincipen tillhandahålla tomter för bostadsändamål till pris,
som i stort sett hänför sig till den av de sakkunniga angivna tiden, 1935, dock
måste staden — örn subventionsvägen ej skall beträdas — tillämpa ett högre
77
Kungl. Majus proposition nr 251.
pris för mark, som eventuellt måst inköpas för ett förhöjt pris, när dé tidigare
förvärvade tomtområdena exploaterats för avsett ändamål. — I Linköping är
man beredd att medverka till sänkning av priserna med 25 procent jämfört
med 1940 års nivå — till och med för tomter till byggen, som komma att
igångsättas innan statsmakterna hunnit taga slutlig ställning till de sakkunnigas
förslag — dock under förutsättning, att garantin för den lägre räntan
får gälla jämväl bostadsbyggen, som igångsatts 1941 å tomter, för vilka nyssnämnda
tomtpolitik av staden tillämpats.
Från drätselkammaren i Jönköping påpekas, att tomtpriserna i staden
sjunkit under tiden från 1935 till 1939, vilket synes avspegla sig i den goda
bostadsreserven därstädes, och drätselkammaren i Trollhättan, slutligen, framhåller,
att beträffande tomtmarkspriserna där har staden vid exploatering icke
betingat sig någon vinst å tomtförsäljningama. De tomtpriser, som tillämpas
av vattenfallsstyrelsen, stadens största markexploatör, hava fastställts av
statlig myndighet. Häri ligger garanti för att tomtpriserna så avvägas, att
de icke motverka bostadsbyggandet.
Jämväl från andra håll föreligga uttalanden angående tomtpriserna. Hyresgästernas
sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a. samt hyresgästernas
riksförbund rikta båda en skarp kritik mot statens (Djurgårdskommissionens)
tomtpolitik på Ladugårdsgärde i Stockholm och uttrycka den
förhoppningen, att kommissionen förhindras från att driva samma politik på
vissa andra för exploatering avsedda områden i huvudstaden. Förstnämnda
förbund anser emellertid, att de sakkunnigas förslag knappast är genomförbart
beträffande Stockholm, där i fråga örn den inre staden tomtmark för
bostadsbyggande endast i ringa utsträckning är disponibel samt tomträttsinstitutet
med sedan 1920 oförändrade avgälder tillämpas i ytterområdena.
Hyresgästernas riksförbund vill vidare understryka vikten av ett utvidgat användande
av tomträttsinstitutet.
Svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i Sverige vilja
båda ansluta sig till de sakkunnigas förslag angående sänkning av tomtpriserna
såsom villkor för en räntegaranti.
Däremot är Sveriges industriförbund tveksamt, huruvida detta villkor blir
effektivt, så länge icke det statliga kontrollorganet själv bedriver tomtförsäljning.
Intressant är svenska teknologföreningens iakttagelse, att tomtpriserna i
Stockholm på den allra sista tiden sjunkit — enligt föreningens mening beroende
på sambandet mellan tillgång och efterfrågan.
I detta sammanhang torde vidare böra påpekas, att byggnadsstyrelsen samt
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län påkallat utredning angående införande
av en tomtvärdestegringsskatt. Sistnämnda myndighet har vidare — i
likhet med svenska stadsförbundet — ansett det lämpligt med en översyn av
expropriationslagstifbringen i syfte att trygga kommunernas möjlighet att för
bostadsbyggande förvärva mark till skäligt pris.
Till sist torde i detta sammanhang böra omtalas, att de sakkunnigas varning
för en hårdare exploatering av tomtmarken — vilken starkt understrukits
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
av luftåkyddsinspektionen — ingenstädes framkallat någon invändning.
Svenska arkitekters riksförbund har dock, samtidigt som förbundet förklarar
sig principiellt instämma med de sakkunniga, velat kraftigt framhålla värdet
av att denna del av stadsplaneprojekteringen ägnas ett synnerligen ingående
studium, då härigenom helt visst avsevärda besparingar skulle kunna göras,
utan att kraven på ljus och luft eller allmän hygien skulle behöva eftersättas.
Departementschefen.
De sakkunnigas förslag, att som villkor för statlig medverkan i fråga örn
finansieringen av viss byggnadsverksamhet uppställes, att tomtmark tillhandahålles
till priser, som i regel icke överstiga 1935 års nivå, har såsom framgår
av det föregående i stort sett mött förståelse, ehuru kritiska anmärkningar
icke uteblivit. Jag uppmärksammar därvid först byggnadsstyrelsens anmärkning,
att de sakkunnigas förslag är skäligen blygsamt och att mark för bostadsändamål
bör tillhandahållas till högst självkostnadspriset, d. v. s. råmarksvärdet
ökat med exploateringskostnaderna. Det torde få anses klart, att därest
1935 års tomtprisnivå för något samhälle av särskild anledning icke kan
sägas giva uttryck för en lågkonjunkturbetonad värdesättning, man icke bör
inskränka sig till att kräva en återgång till de år 1935 gällande priserna.
Tvärtom bör man i sådana fall sträva efter att uppnå ett lägre tomtprisläge.
Då självkostnadspriset för tomtmark kan — icke minst inom samma kommun
— variera starkt, beroende på inköpspris, utgifter för exploatering eller räntekostnader,
torde man icke kunna utan att riskera betydande ojämnheter vid
prissättningen sätta som mål att markupplåtelser skola ske till självkostnadspris.
Den från flera håll uttalade farhågan, att ett villkor av förevarande art kan
tvinga fram en kommunal subventionsverksamhet och därigenom övervältra,
en del av kostnadsökningen på kommunerna torde vara i någon mån överdriven.
Det är sålunda icke meningen, att man av en kommun skall kräva
tomtmarksförsäljningar, som innebära en ren förlust. Om alltså en stad inköpt
ett markområde till visst pris, kan man i de allra flesta fall icke fordra, att
staden skall avhända sig denna mark till ett pris, som efter avdrag av exploateringskostnaderna
skulle understiga inköpspriset. Endast för det — förvisso
tämligen teoretiska — fall att en stad i rent spekulationssyfte upphandlat mark
synes man böra vidhålla kravet på en återgång till 1935 års nivå, oavsett att
detta må leda till förlust för staden. En kommun synes nämligen ej obetingat
kunna påräkna att bli ställd gynnsammare än den enskilde tomtköpare, som
under något av de senaste åren till då rådande höga tomtpriser inköpt mark;
en dylik tomtköpare bör såsom de sakkunniga framhållit ta uppkommen förlust
på markvärdet.
Då såsom i det föregående framhållits en kommuns självkostnader för tomtmark
äro synnerligen svårbestämbara., torde det som regel kunna fordras, att
en kommun, som påstår, att en tomtförsäljning under de angivna villkoren är
förlustbringande bör kunna klart styrka detta för byggnadslånebyrån. Såsom
de sakkunniga framhållit kan det för övrigt i vissa fall ligga i kommunernas
79
Kungl. Majus proposition nr 251.
eget intresse att av bostads- eller arbetslöshetspolitiska skäl lämna en viss
subvention, och jag vill i detta sammanhang omnämna, att redan flera städer,
såsom Nyköping och Vänersborg, funnit det med sin fördel förenligt att till
stimulerande av byggnadsverksamheten sälja tomter mot lån, som hava en
tydlig subventionskaraktär.
I den mån staten uppträder såsom tomtförsäljare, vilket i betydande utsträckning
skett i Stockholm genom Djurgårdskommissionen, är det givetvis
klart att en motsvarande prispolitik bör införas. Enligt vad jag inhämtat ha
vid de senast skedda försäljningarna också tillämpats priser, som ligga väsentligt
lägre än vad tidigare varit fallet. I vad mån nu tillämpade tomtpriser
möjliggöra ett bostadsbyggande med statligt kreditstöd får bli föremål för
prövning i vanlig ordning.
Lika litet som de sakkunniga finner jag mig kunna rekommendera att
till nedbringande av tomtkostnaderna genomföra en hårdare exploatering av
tomtmarken, så mycket mindre som en dylik åtgärd enligt vad luftskyddsinspektionen
framhållit skulle medföra betydande risker ur de synpunkter
inspektionen har att företräda. Däremot vill jag understryka vikten av att''
andra möjligheter till besparingar noggrant iakttagas vid stadsplanearbetet.
I anledning av det från två remissinstanser framförda förslaget örn verkställande
av utredning angående införande av en tomtvärdestegringsskatt vill
jag endast erinra örn att förslag till sådan skatt utarbetats inom finansdepartementet,
där frågan för närvarande är föremål för fortsatt utredning.
Materialprisfrågor.
Byggnadskostnadssakkunuiga.
De sakkunniga anföra inledningsvis följande:
Prisutvecklingen för byggnadsmaterial var, sedan inflationens topp år 1920
passerats, fallande ända in på 1930-talet. Under senare hälften av 1930-talet
har en prisstegring satt in. Särskilt stark var uppgången i början av 1937.
Sedan prisuppgången under 1937 kulminerat, inträffade ånyo en viss tillbakagång,
som dock avlöstes av en ny och mycket snabb prisstegring omedelbart
efter krigsutbrottet 1939. En bild av utvecklingen ger Handelsbankens byggnadskostnadsindex,
här återgivna i tabell 5, sid. 80.
Hedan dessa siffror återspegla den stelhet i prisutvecklingen, som blivit en
följd av den starka genomorganiseringen av byggnadsmaterialindustrierna.
Cementpriset har t. ex. hållits oförändrat flera år i följd. Av siffrorna framgår
även en annan omständighet av vikt, nämligen den att de prisvariationer,
som förekomma, i första hand gällt trävaror och järnartiklar, d. v. s. sådana
produkter, för vilka konkurrens förelegat av en för prisbildningen utslagsgivande
styrka. Här åsyftas främst utvecklingen före krigsutbrottet 1939. Nedgången
under krisen i början av 1930-talet var starkast för trä och järn liksom
även variationerna i fortsättningen främst gällt dessa; prisstegringen 1937
gällde likaledes i första hand trä och järn; tackjärnspriset fördubblades på
mindre än ett år och trävaruprisernas stegring var även mycket stor.
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
Talj. 5. Prisutvecklingen för byggnadsmaterial enligt Svenska handelsbankens index.
Å r
Samtliga
material
Tegel
Cement
Järn
Trä
Övriga
December:
1924............................
1. 191C
190
= 100.
244
167
103
193
160
192f)............................
189
266
171
98
183
161
1926............................
186
266
171
101
177
158
1927............................
177
213
156
92
187
150
1928............................
178
221
156
92
172
149
1929............................
176
244
156
92
172
149
1930............................
172
244
137
92
172
135
1931............................
157
244
137
86
148
125
1932............................
144
199
137
75
137
125
1933............................
151
199
327
83
152
127
1934............................
152
155
123
92
170
129
1935............................
150
166
123
89
162
129
1936............................
166
177
123
95
187
139
1937............................
182
177
123
144
209
149
1938............................
170
177
123
101
193
142
1936, mars......................
2. 1935
99
= 100.
100
100
100
98
september ................
101
100
100
300
105
—
1937, mars......................
118
104
100
123
127
—
september ................
123
104
100
164
127
—
1938, mars......................
118
106
100
139
123
—
september ................
110
105
100
110
112
—
1939, mars......................
112
105
100
110
124
—
september ................
130
106
100
189
149
—
1940, mars......................
144
113
115
202
157
—
september ................
144
120
123
186
142
—
I stort sett torde emellertid kunna sägas, att prisnivån för flertalet byggnadsmaterial
varit förhållandevis jämn under 1930-talet. Prisfallet under
depressionen i början av årtiondet dämpades i väsentlig grad av förekommande
organiserad samverkan mellan företagarna. Under den livliga byggnadsverksamheten
i slutet av decenniet torde organisationerna även i viss
mån verkat återhållande på prisstegringstendenserna. Företagen ha i flertalet
fall erhållit förhållandevis goda vinster genom den stegrade avsättningen, i
betydligt mindre grad genom stegrade priser. De starkare prisfluktuationerna
för trävaror och järn än för övriga byggnadsmaterial torde även i högre grad
sammanhänga med andra omständigheter än byggnadsverksamhetens utveckling;
i främsta rummet ha de berott på prisutvecklingen på världsmarknaden,
som via den svenska exporten påverkat jämväl prisbildningen på hemmamarknaden.
Av helt annan storleksordning är den prisstegring, som inträffat efter stormaktskrigets
utbrott hösten 1939. Enligt de uppgifter, vilka ingå i Svenska
handelsbankens index, skulle prisstegringen för olika byggnadsmaterial i
genomsnitt uppgå till inemot 40 %. De betydligt mera detaljerade beräkningar
som utförts rörande kostnaderna för ett smalhus på Hammarby
-
81
Kungl. Majus proposition nr 251.
höjden i Stockholm och som bilda underlaget för en av socialstyrelsen
planerad byggnadskostnadsindex, visa en stegring för samtliga material
med något över 20 %. Av dessa beräkningar framgår också att materialprisstegringen
svarar för omkring tre fjärdedelar av den sedan krigsutbrottet inträdda
fördyringen av byggnadskostnaderna (räknade exklusive tomtpris).
Andra kalkyler ha givit liknande resultat.
Denna prisstegring har gällt praktiskt taget samtliga byggnadsmaterial
ehuru stegringen är av mycket olika styrka för olika produkter. Till stor del
bottnar prisstegringen i likartade kostnadsstegringar för alla materialleverantörer.
Sålunda ha transportkostnaderna, vilka för flertalet byggnadsmaterial
äro av stor betydelse, undergått en mycket betydande stegring. Järnvägstransporterna
ha fördyrats icke blott genom den 10-procentiga taxehöjning, som statens
järnvägar i mitten av 1940 företagit, utan också därigenom att tidigare
utgående specialrabatter borttagits. Åtskilliga byggnadsmaterial åtnjöto tidigare
sådana rabatter på ett eller ett par tiotals procent. Kostnaderna för biltransporterna
ha stigit i vissa fall ända upp till det dubbla. Även sjötransporterna
ha fördyrats rätt avsevärt.
Vid sidan av höjda transportkostnader spela prisstegringarna för bränslen
stor roll. Också här synes man i många fall få räkna med fördubblade kostnader.
Flera byggnadsämnesindustrier kräva mycket bränsle, t. ex. cementfabriker,
tegelbruk, järnbruk.
En tredje för flera byggnadsmaterial gemensam kostnadsstegrande faktor
utgöres av de höjda järnpriserna, i sin tur i viss utsträckning bottnande i de
stegrade bränslepriserna och i viss mån transportkostnaderna.
En fjärde kostnadsstegring utgör slutligen arbetslönestegringarna på grund
av semesterersättningen och på grund av indexregleringen av lönerna. I allmänhet
torde dock denna kostnadsstegring väga mindre tungt än de tidigare
omtalade.
Utmärkande för kostnadsstegringarna är att de icke sammanhänga med
inom byggnadsindustrin rådande förhållanden. Dessa förhållanden ha icke
bidragit till att framkalla kostnadsstegringarna och från byggnadsindustrins
sida kan tämligen litet göras för att begränsa dem. I viss utsträckning synas
de t. o. m. ligga utanför det område, som låter sig påverka genom samhälleliga
åtgärder.
De sakkunniga meddela vidare, att de genom överläggningar med vissa
representanter för leverantörer av olika byggnadsmaterial samt skriftväxling
med ledande företag och sammanslutningar bland byggnadsmaterialleverantörerna
sökt erhålla en orientering över bland annat prisutvecklingen för
byggnadsmaterial. Rörande vad som vid denna undersökning framkommit
torde jag få hänvisa till den i betänkandet lämnade redogörelsen; på en
punkt, nämligen i fråga om järnpriset vill jag emellertid bär återgiva ett
avsnitt ur redogörelsen. De sakkunniga anföra sålunda:
Vad prissättningen för järn beträffar, ha de sakkunniga inhämtat, att denna
kommer att upptagas till förnyad behandling av priskontrollnämnden i början
Bihang till riksdagens protokoll Ulli. 1 sami. Nr 251. i9o« 6
82
Kungl. Majus proposition nr 251.
av 1941. De önskemål, som från byggnadskostnadssakkunnigas sida framställts,
torde därvid få beaktas. Huruvida en prisdifferentiering till byggnadsverksamhetens
förmån därvid bör föredragas framför en allmän järnprisreduktion
är en fråga, som torde få övervägas i ett allmännare sammanhang än det,
ur vilket de sakkunniga haft att behandla dessa frågor. I och för sig skulle
en enhetlig prisbildning på järnmarknaden givetvis förenkla priskontrollen
och järnmanufakturindustrins kalkyler. Örn däremot, även utan att de svenska
järnbruken beviljade byggnadsindustrin vissa förmåner, skilda priser skulle
komma att bli rådande för järn av olika ursprung, synes en sådan anordning
rimlig, att det billigare järnet — i den män detta av andra anledningar visar
sig möjligt — reserveras för byggnadsverksamheten. Därigenom synes en viss
reduktion i förhållande till de i slutet av 1940 gällande priserna kunna
uppnås för vissa järnartiklar. Örn en prisdifferentiering genomföres, synes
den i första hand böra omfatta armeringsjärn och balkar, olika sorters rör och
plåt för byggnadsändamål samt plåt för radiatorfabrikerna, valstråd för spikfabrikerna
och tackjärn för tillverkarna av pannor, gjutgods, beslag m. m.
Sina slutsatser rörande vad som framkommit genom nyssnämnda undersökning
utforma de sakkunniga på följande sätt.
I föreliggande situation äro enligt de sakkunnigas mening möjligheterna
att åstadkomma en prissänkning för byggnadsmaterialen relativt begränsade.
De nämnda kostnadsstegringarna äro icke betingade av förhållanden inom
byggnadsindustrin och kunna endast i begränsad utsträckning påverkas från
denna. I vissa fall undandraga de sig helt ingripanden från de svenska statsmakternas
sida.
Yad som av dessa kan åtgöras, inskränker sig främst till en sådan priskontroll,
som i möjligaste mån söker hålla tillbaka prisstegringarna på byggnadsmaterial.
Yad konkurrensområdena beträffar, synes en sådan åtgärd icke
ens behövlig. De försämrade avsättningsmöjligheterna ha på sådana områden
i och för sig en tendens att skärpa kampen företagen emellan att uppnå en
någorlunda tillfredsställande produktionsomfattning. På sådana områden däremot,
där sammanslutningar äga möjlighet att genomföra prisstegringar, torde
priskontrollnämnden böra och kunna ingripa. Som i det föregående nämnts
förvänta de sakkunniga, att prissättningen för järn kommer att inom kort
upptagas till förnyad prövning. I anslutning därtill torde det vara en självklar
sak, att priserna på olika järnartiklar justeras. De sakkunniga vilja
vidare rekommendera, att förhandlingar upptagas med cementindustrin örn
en revision av gällande överenskommelse rörande prissättningen på cement.
Enligt de sakkunnigas mening vore det av största värde, örn avsättningen på
»överflödsområden», d. v. s. från industrier, vilka utan att hämmas av råvarubrist
ha stor outnyttjad kapacitet, kunde stimuleras genom prissänkningar av
tillräcklig omfattning. Genom att icke godkänna prisstegringar, som fullt ut
svara mot inträffade fördyringar av de fasta kostnaderna, torde en på sina
håll önskvärd sanering inom byggnadsämnesindustrierna, vilka under de
83
Kungl. Majus proposition nr 251.
senaste årens exceptionella högkonjunktur i mycket hög grad byggt ut sin
produktionskapacitet, kunna åstadkommas, liksom en på sina håll säkerligen
möjlig rationalisering och standardisering därigenom skulle kunna framtvingas.
De goda avsättningsmöjligheterna under högkonjunkturen synas ha
gjort det möjligt för företagarna att ägna mindre uppmärksamhet åt produktionskostnadernas
nedbringande och främjat en konkurrens med kvalitetsförbättringar
av emellanåt endast skenbar natur.
På statsmakterna torde det även ankomma att söka hålla nere kostnadsstegringarna
på andra områden, vilka kunna inverka oförmånligt även på
byggnadsindustrin. Hit höra bränslepriserna, transportkostnaderna liksom
även levnadskostnaderna i allmänhet. De sakkunniga anse sig dock icke ha
anledning att i detta sammanhang ingå på sådana problem, vilka måste upptagas
i betydligt vidare sammanhang än dem, som de sakkunniga för sin del
haft att behandla.
Som de sakkunniga starkt understrukit vid sina överläggningar med leverantörer
av olika byggnadsmaterial, tillkommer det fabrikanterna att å sin sida
på egen hand och inom sina sammanslutningar sträva efter ett förbilligande
av tillverkningen genom rationalisering och standardisering. I den nuvarande
situationen synes särskild uppmärksamhet böra ägnas häråt liksom även åt
möjligheterna att genom inhemsk tillverkning skapa ersättning för sådana
produkter, vilka icke kunna importeras eller för vilka råvaror icke finnas
tillgängliga.
Sammanfattningsvis vilja de sakkunniga uttala, att möjligheter till prissänkningar
enligt deras mening torde förefinnas för vissa byggnadsmaterial,
vilka möjligheter givetvis böra till fullo utnyttjas. Å andra sidan finnas
betydande risker för att prisstegringar å andra material skola inträda, vilka
icke helt kunna hållas tillbaka. Vägande dessa båda möjligheter mot varandra
ha de sakkunniga därför kommit till den slutsatsen, att de icke vågat
räkna med någon sänkning av priserna för byggnadsmaterial i allmänhet.
Å andra sidan ha de förutsatt, att någon ytterligare ökning av byggnadskostnaderna
genom stegrade materialpriser icke heller skall uppkomma. De
äro medvetna örn, att detta resultat icke torde kunna uppnås utan ansträngningar
från såväl företagens som de priskontrollerande myndigheternas sida.
De sakkunniga upptaga vidare till behandling den materialprisstegring, som
berott på införandet av den allmänna omsättningsskatten. Härom anföra de
väsentligen följande:
Från ingången av 1941 har i Sverige införts en omsättningsskatt på 5 %
på flertalet varor vid deras försäljning till konsumenterna. Ur de synpunkter,
som byggnadskostnadssakkunniga haft att anlägga, skulle det varit förmånligt
om denna skatt icke drabbade för byggnadsverksamheten avsedda
material och förnödenheter. Detta synes även väl förenligt med de för
skattens konstruktion grundläggande principerna. Omsättningsskatt skall
nämligen enligt dessa endast utgå å den egentliga konsumtionen av varor.
84
Kungl. Majlis proposition nr 251.
Skatten skall däremot ej drabba tillverkningen som sådan liksom ej heller
omsättning av fast egendom och vad därtill hör. Dessutom undantages omsättningen
av vissa särskilt uppräknade artiklar från skatten.
Då skatteplikten knutits till begreppet varor, föreligger skattefrihet för
alla prestationer, som enbart ha karaktären av tjänster. Av denna grund ha
sålunda transporttjänsterna undantagits från omsättningsskatt. Detsamma
gäller biografer, teatrar m. fl. nöjesinrättningar. Av samma orsak lägges
heller ingen skatt på bostadsnyttjande. Som skäl för denna skattebefrielse
anföres i propositionen örn omsättningsskatt, »att det vore skäligen meningslöst
att åstadkomma en större ^knäppning av bostadsstandarden än som
betingas av bostadsproduktionens nedgång, att en skatt på hyrorna, i den mån
den överflyttades på hyresgästerna, otvivelaktigt skulle medföra socialt
ogynnsamma verkningar, då den särskilt hårt komme att drabba den fattigare
stadsbefolkningen, samt att en skatt på bostädernas hyresvärde skulle förutsätta
en bättre taxering av förmånen av egen bostad än den, som för närvarande
förekommer».
Örn av dessa anledningar bostadsnyttjandet helt är befriat från omsättningsskatt
samt vidare försäljning av fastighet också går fri därifrån, synes
denna skatt, som är avsedd att drabba konsumtionen och icke produktionen,
över huvud icke böra läggas på något av de element, som ingå i byggnadskostnaderna.
Eljest skulle skatten träffa dem, som nu önska uppföra byggnader
eller köpa nya hus, på ett sätt som icke kan anses rättvist i förhållande
till de tidigare innehavarna av egna hem eller andra fastigheter. En dylik
extra belastning av nybyggnadsverksamheten skulle under en tid av stigande
byggnadskostnader allvarligt försvåra strävandena att genom en tillräcklig
nyproduktion av bostäder hindra en ur flera synpunkter olämplig hyresstegring.
Det tillkommer närmast den centrala omsättningsskattenämnden att avgöra,
vilka varor som skola i beskattningshänseende hänföras till butikshandelsvaror.
Byggnadskostnadssakkunniga vilja starkt understryka vikten
av, att genom nämndens försorg — i den mån så icke redan skett — med
största skyndsamhet utredes, i vilken utsträckning skatten kommer att
drabba byggnadsmaterial. Det synes med ovan anförd motivering vara väl
förenligt med de för omsättningsskattens utformning grundläggande principerna,
att flertalet byggnadsmaterial befrias från densamma. Skulle centrala
omsättningsskattenämnden vid sin prövning finna sig tvungen att förklara
viktiga byggnadsmaterial för butikshandelsvaror i förordningens mening,
synes vikten av att byggnadsmaterialen icke fördyras böra föranleda en prövning
av frågan, huruvida icke regeringen har anledning att med stöd av
2 § 3 mom. förordna örn undantag från skatteplikt beträffande de viktigaste
ifrågavarande artiklarna. Enligt byggnadskostnadssakkunnigas uppfattning
vore det jämväl anledning överväga, huruvida icke i förordningen örn omsättningsskatt
kunde införas en distinktion mellan konsumtionsvaror och produktionsförnödenheter
av sådan art, att de senare —- såsom hela tiden synes ha
varit avsett — helt befrias från skatten.
85
Kungl. Majus proposition nr 251.
Slutligen är i detta sammanhang att märka, att de sakkunniga vid sin diskussion
angående transportkostnadernas betydelse för materialprisen gjort
bland annat följande uttalande:
Nödvändigheten av att i görligaste mån begränsa byggnadskostnadernas
stegring leder de sakkunniga till att ifrågasätta, huruvida hela den taxehöjning,
som statens järnvägar vidtagit för transporter av byggnadsmaterial,
varit behövlig. I den mån den överstiger ökningen i omkostnaderna för järnvägsdriften,
varpå de stegrade överskott, som statens järnvägar redovisat,
tyda, och icke varit påkallad för att begränsa godsmängden, som eljest skulle
hota att överstiga järnvägarnas transportförmåga, synes den de sakkunniga
sakna berättigande. Enligt vår mening borde därför övervägas huruvida icke
den allmänna 10-procentiga taxehöjningen kunde återtagas.
Yttrandena.
I fråga örn tillgången på erforderligt byggnadsmaterial har jag redan
lämnat en redogörelse för industrikommissionens uppfattning av läget
härutinnan. I detta sammanhang vill jag ytterligare påpeka ett uttalande av
socialstyrelsen. Styrelsen framhåller nämligen, att brist på byggnadsjärn kan
lägga hinder i vägen för den planerade bostadsproduktionen, enär denna råvara
i första hand måste användas till sådan byggnadsproduktion, som är nödvändig
för vår folkförsörjning, d. v. s. framställning av exempelvis industribyggnader
och jordbrukets ekonomibyggnader. Ehuru de sakkunniga icke
förbisett denna omständighet, tror sig socialstyrelsen finna, att icke alla lösningar
av här föreliggande problem vunnit de sakkunnigas beaktande och föreslår
fördenskull en utredning, huruvida icke en större produktion av bostadshus
av trä (villor, radhus, småhus o. s. v.) än som i vanliga fall brukar förekomma
kan vara att tillråda inom härför lämpade ytterområden av vissa orter.
De sakkunnigas uppfattning angående priset på byggnadsmaterial har
vitsordats av byggnadsstyrelsen, som anser, att den stegring i materialpriserna,
som inträffat efter krigsutbrottet, kan betraktas som en anslutning till den
mera allmänna prishöjning, vilken efter nämnda tidpunkt varit att notera. En
anpassning av priserna nedåt till den numera minskade efterfrågan torde
näpjDeligen inom den närmaste tiden vara att vänta med hänsyn till den ökning
av bland annat arbetslöner samt bränsle- och transportkostnader, som skett.
Deja till priskontrollnämnden framställda rekommendationen att genom
förnyade förhandlingar med tillverkarna av bland annat järn
och cement söka åvägabringa en nedsättning av priset för dessa råvaror —
vilken särskilt understrukits i det av drätselkammaren i örebro avgivna
yttrandet — har föranlett följande uttalande från nämndens sida.
Även örn nämnden genom förhandlingar med respektive industrier kommer
att försöka modifiera tidigare överenskomna prissättningar, vilket för övrigt
beträffande cement i viss utsträckning redan skett, anser sig nämnden vid
dessa förhandlingar med byggnadsindustriens materialleverantörer icke kunna
åberopa andra prissättningsprinciper, än de som allmänt tillämpas för den
övriga industrien. Detta bör enligt nämndens uppfattning gälla även örn
86
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
nämnden skulle komma att utrustas med större befogenheter att ingripa i företagens
prissättning, än nämnden för närvarande har. Någon möjlighet för
nämnden att träffa frivilliga avtal örn prissänkningar i utbyte mot en viss förespeglad
ökning av efterfrågan torde icke finnas. Örn ett sådant förhandlingsförfarande
skulle anses önskvärt, bör detta omhänderhavas av någon myndighet,
som äger ett mera omedelbart överinseende över byggnadsverksamheten.
Därest man emellertid skulle lyckas genomföra några mera väsentliga prissänkningar
på vissa råvaror, är det naturligtvis priskontrollnämndens uppgift att
se till att dessa sänkningar även sprida sig till artiklar, som tillverkas av
dessa råvaror.
Även örn priskontrollnämnden saknar möjlighet att bedöma försörjningsläget
beträffande de för en mera omfattande bostadsproduktion nödvändiga
råvarorna och transportanordningarna, anser sig nämnden böra påpeka de
risker för okontrollerbara knapphetsprisstegringar, som kunna uppstå i samband
med en ökad byggnadsproduktion. I den mån dessa prishöjningar icke
kunna i*egleras genom ingripanden från priskontrollnämndens sida, bör det
enligt nämndens uppfattning ankomma på de myndigheter, som direkt ansvara
för försörjningsläget, att i prisreglerande syfte vidtaga erforderlig reglering
av förbrukningen.
I motsats till priskontrollnämnden anser länsarkitekten i Uppsala, att en
prissänkning på byggnadsmaterial är möjlig att uppnå och anför i detta sammanhang.
Äger man kännedom örn den stora flora av likartade byggnadsmaterial, som
finnes, och de reklam- och försäljningsmetoder, som varit vanliga på detta område,
kan man icke värja sig för det intrycket, att en standardisering av materialen
och materialtyperna samt en rationalisering av försäljnings- och distributionsapparaten
skulle kunna föra till lägre utgångspriser för jämförelsen, än
de i utredningen använda förkrigspriserna. Detta intryck förstärkes av de
resultat, som kooperativa förbundet nått vid sina prissänkningsaktioner på
byggnadsmaterialområdet. Skall alltså tillvaron av statens priskontrollnämnd
utgöra den enda garantin för att även leverantörer och tillverkare av byggnadsmaterial
åtaga sig samma uppoffringar, som fordras av t. ex. byggnadsarbetare
och tomtägare, synes priskontrollnämndens verksamhet på detta område
i varje fall böra intensifieras och utvidgas till full kontroll av varuprisens
faktiska och ej blott relativa skälighet. Länsarkitektkontoret vill icke underlåta
att i detta sammanhang påpeka, att effekten av ett sådant cirkulär, som t. ex.
industrikommissionen nyligen utsänt till landets byggnadsnämnder med uppmaning
till nämnderna att tillse, att järn i minsta möjliga utsträckning kommer
till användning i de byggnadskonstruktioner, som nämnden granskar, är skäligen
ringa, emedan byggnadsnämnderna sakna befogenhet att utfärda några
förelägganden i sådant syfte. Effektivare åtgärder än så torde alltså fordras
för att på lämpligt sätt dirigera efterfrågan och priser på byggnadsmaterialier.
1940 års civila byggnadsutredning framhåller, att möjligheter till prisnedsättning
böra kunna finnas beträffande sådana materialier, som exempelvis
plattor, kalksten, marmor och dylikt, vilka allenast genom prissänkning kunna
i någon mån göra sig gällande i konkurrensen med andra billigare materialier,
som kunna ersätta desamma. Möjlighet föreligger också att, därest väsentligen
endast solida företagare komma att handhava byggnadsverksamheten,
leverantörerna kunna frånse hittills beräknade risker för utebliven likvid för
materialier, vilket i sin mån kan medverka till lägre priser.
Kungl. Majus proposition nr 251.
87
Drätselkammaren i Borås anser, att de under de senaste åren förekommande
sammanslutningarna av entreprenörer ofta verka fördyrande på byggnadskostnaderna,
i den mån dylika sammanslutningar genom sitt inflytande på entreprenadväsendet
förhindra en sund konkurrens och en fri prisbildning inom
olika delar av byggnadsfacket.
I detta sammanhang är vidare att anteckna ett uttalande av svenska
teknolog!öreningen, att materialprissänkning i många fall kan nås, örn materialet
ej behöver levereras under högsäsong. Den i samband med lönerna
diskuterade säsongutjämningen kan sålunda inverka även på materialpriserna,
vartill kommer att irriterande och kostsamma förseningar i så fall undvikas.
Hyresgästernas riksförbund anser, att de sakkunniga alltför lätt behandlat
spörsmålet om materialpriserna och denna uppfattning delas av drätselkammaren
i Linköping och landsorganisationen, vilka båda anse, att en specialutredning
på detta område varit välbetänkt.
Av intresse i detta sammanhang är slutligen vad styrelsen för kooperativa
förbundet anfört.
Styrelsen konstaterar till en början, att av den utredning, som de sakkunniga
verkställt angående kostnadsstegringen för ett bostadshus i Stockholm
framgår, att materialkostnaden under tiden från den 1 januari 1939 till
den 1 oktober 1940 stigit med cirka. 25 procent, medan arbetslönen samtidigt
stigit med ungefär 6 procent och övriga kostnader med omkring 22 procent.
Styrelsen anser det därför berättigat att särskilda åtgärder vidtagas även för
att åstadkomma en reduktion av materialpriserna från deras efter krigsutbrottet
så avsevärt stegrade nivå. Att möjligheter härtill på åtskilliga områden
torde finnas, framstår som sannolikt. Det avgörande är enligt styrelsens
mening, i vilken mån de vid krigsutbrottet rådande priserna på skilda byggnadsmaterial
voro att betrakta som uttryck för en normal prisbildning eller
inrymde vissa monopolvinstelement.
Styrelsen erinrar härefter om den av 1936 års näringsorganisationssakkunniga
offentliggjorda utredningen »Organiserad samverkan inom svenskt näringsliv»
(S. O. U. 1940: 35), varigenom det blivit möjligt att fullfölja kännedomen
örn befintligheten av sådana sammanslutningar inom byggnadsmaterialindustrin
och handeln med byggnadsmaterial, vilka kunna lia monopolistiska verkningar
på prisbildningen på ifrågavarande produkter fram till förhållandena
vid avgivandet av detta betänkande. Det framgår av en sammanfattande överblick,
att överenskommelser av detta slag, vilka beröra tillverkningen av
byggnadsmaterial, äro påfallande talrika och att även ett förhållandevis stort
antal tillverkare av vissa byggnadsmaterial äro att betrakta som ensamtillverkare
med motsvarande inflytande på prisbildningen.
Styrelsen anför härefter ur nyssnämnda utredning ett stort antal exempel
på organisationer och ensamtillverkare, som äga möjlighet till inflytande på
prisbildningen inom byggnadsindustrin.
Härefter fortsätter styrelsen:
Helt naturligt åsyftar styrelsen med sin uppräkning av dessa producent
sammanslutningar -—- vilken icke gör anspråk på fullständighet — ingalunda
88
Kungl. Majus proposition nr 251.
att göra gällande, att en monopolistisk prisbildning nied framgång genomförts
inom alla dessa, genomgående innebärande en samhällsskadlig "privatbeskattning
av förbrukarna inom byggnadsmaterialbranschen. Det är styrelsen
icke obekant, att inom dessa sammanslutningar även sådana standardiseringsoch
specialiseringssträvanden taga sig uttryck, vilka i sin mån äro ägnade
att medföra ett förbilligande av de ifrågavarande tillverkningarna på längre
sikt, liksom även att ensamtillverkarna i talrika fall bära upp en kostnadsförbilligande,
rationell stordrift, vars fördelar genom konkurrens från importerade
tillverkningar fortplantas till förbrukarna. I den mån de gällande överenskommelserna
väsentligen gå ut på att dominera prisbildningen, är det även
utan en närmare undersökning påtagligt, att verkningsgraden inom de skilda
sammanslutningarna utfallit högst olika. Å andra sidan har vid den sedan
många år tillbaka bedrivna, omfattande byggnadsverksamheten inom de
konsumentkooperativa organisationerna i talrika fall erfarenheter gjorts, vilka
tyda på att producenterna av vissa byggnadsmaterial utnyttja sin genom sammanslutning
vunna maktställning till uttagande av högre priser än vad som
betingas av produktionskostnaderna eller vad som sannolikt skulle lia varit
fallet vid fri konkurrens på ifrågavarande områden. Då handlingsfrihet för
sammanslutningar av denna typ kan innebära, att tekniska framsteg inom
branschen bromsas upp och i övrigt tidsmässiga inflytelser i riktning mot en
produktionskostnadssänkning förhindras att göra sig gällande, synes det vara
av vikt att monopolistisk prisbildning av detta slag klarlägges överallt dälden
förekommer, så att behövliga ingripanden kunna göras från såväl den
enskilda företagsamhetens, konsumentkooperationens eller andra förbrukarorganisationers
sida som från statsmakterna, de statliga eller kommunala
affärsverken och andra tänkbara håll.
Då konkurrensbegränsningarna inom produktionen av byggnadsmaterial
långt ifrån alltid hänföra sig till enbart produktionsstadiet utan tvärtom i
mycket stor omfattning äro förenade med begränsningar av konkurrensen även
i olika stadier av marknadsförandet, respektive installations- och inredningsverksamheten,
synes det styrelsen klart, att en närmare undersökning axföretagsorganisationerna
och deras verkningar inom byggnadsmaterialbranschen
bör utsträckas även till dessa områden. Yad särskilt beträffar sådana
byggnadsmaterial, som försäljas genom järnhandeln och vilka leveranser äro
av särskild betydelse för den mindre företagsamheten inom byggnadsbransch^!,
framför allt på landsbygden, egnahemsbyggandet etc., torde de ömsesidiga
överenskommelser böra uppmärksammas, vilka äro gällande mellan åtskilliga
producentsammanslutningar å ena sidan och centralstyrelsen för Sveriges
järnhandlareföreningar å den andra.
De inom installations- och inredningsverksamheten förekommande begränsningarna
hänföra sig till vissa generella kompetens- och kvalifikationsbestämmelser
i avsikt att garantera ett xusst minimimått av allmän byggnadsstabilitet,
eldsäkerhet, säkerhet mot vattenskador etc. men grunda sig också
därpå att dessa kompetensbestämmelser utnyttjas som grundval för lokala
eller andra sammanslutningar av utövare av installationsverksamhet i syfte
att genomföra en begränsning av konkurrensen och upprätthålla gemensamma
prisbestämmelser. De på skilda sätt framkallade begränsningarna lia i vissa
avseenden fortplantats till ackordsbestämmelserna i avtalen med arbetare inom
installationsbranscherna. De berörda kompetensföreskrifterna omfatta t. ex.
x issa krav, vilka ledningarna för kommunala affärsverk uppställt för utförande
av arbeten, vilka skola anslutas till deras anläggningar, respektive ledningsnät;
elektriska ledningar, gas-, vatten- och avloppsledningar.
Yad särskilt dessa sistnämnda kompetensregleringar och deras utnyttjande
av entreprenörfirmor beträffar lia de konsumentkooperativa organisationerna
89
Kungl. Majäs proposition nr 251.
under sin byggnadsverksamhet gjort den erfarenheten, att de kommunala
affärsverken vid antagande eller auktorisering av entreprenörer visa en viss
benägenhet att ge företräde åt på platsen bosatta entreprenörfirmor, vilket i
praktiken medför ett lokalt monopol för dessa. Ett bevis härför utgör den
iakttagelsen, att för helt likartade arbeten utbilda sig helt olika prisnivåer i
skilda städer.
De i de skilda städerna verksamma installatörsammanslutningarna lia under
sådana förhållanden haft mycket lätt att antaga karaktären av submissionskarteller,
vilka i tur och ordning fördela uppdragen mellan vederbörandes medlemmar
på så sätt, att ett effektivt anbud avges av den i tur varande och de
övriga endast inkomma med nominella anbud.
Denna monopolartade ställning för installatörsbranscherna har i sin tur
haft en olycklig återverkan på strävandena att förbilliga och rationalisera inom
materialproduktionen därigenom att de inom dessa branscher upprätthållna
monopolartade förhållandena — såsom nyss nämnts — fortplantat sig även
till metoderna för lönesättningen. Härmed åsyftas icke löneinkomsternas allmänna
nivå utan den omständigheten, att ackordsprislistorna fått en sådan
utformning och tillämpning, att — såsom de sakkunniga framhållit — de
kunna hämma det tekniska framåtskridandet, därigenom att de förhindra införandet
av arbetsbesparande anordningar och metoder och användandet av
nytt material. Inom de branscher, där särskilda kvalifikationsbestämmelser
blivit genomförda, kan detta uppfattas så, att det är ett gemensamt yrkesintresse
för arbetsgivare och arbetare att förhindra införandet av nya material
eller nya metoder, såvida nämligen härigenom hot skulle uppstå, att kvalifikationsbestämmelserna
bleve överflödiga.
På grund av vad sålunda anförts har styrelsen hemställt örn en ingående
utredning av dels prisbildningen för byggnadsmaterial genom de inom byggnadsmaterialbranscherna
verksamma sammanslutningarna av leverantörer,
distributörer och entreprenörer, dels verkningarna av de vertikala kartellbildningarna
inom bland annat installatörs- och inredningsbranscherna.
Den av de sakkunniga dryftade prisdifferentieringen på järnvaror
har av industrikommissionen ansetts principiellt olämplig och dessutom svår
att kontrollera och administrera. Då därtill kommer att beträffande flera slag av
byggnadsjärn behovet övervägande tillgodoses av tyskt järn med väsentligt
lägre pris än det svenska, finner kommissionen, att en sänkning av det svenska
järnpriset i dessa fall knappast skulle ha någon effekt på byggnadskostnaderna.
Förslaget att i viss utsträckning befria byggnadsmaterial från omsätt
ningsskatt har föranlett ett flertal uttalanden. En reserverad hållning till
förslaget intages av centrala omsättninrjsskattenämnden, som härutinnan anför
följande.
Å sidorna 127 och 128 i betänkandet hava de sakkunniga citerat vissa uttalanden,
som första särskilda utskottet gjort vid behandlingen av förslaget
till förordning örn allmän omsättningsskatt. Av dessa citat torde framgå, att
utskottet starkt understrukit vikten av att alla varor, som i någon mera
betydande utsträckning försäljas i butik — låt vara endast inom lanthandeln
eller eljest inom någon mera begränsad del av butikshandeln — också bliva
förklarade för butikshandelsvaror. Denna utskottets inställning poängteras
ytterligare av den lydelse, som utskottet med ändring av det kungl, förslaget
gav åt punkt 3 av anvisningarna till 1 §. Sista meningen av berörda för
-
90
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
fattningsrum hade i förslaget följande lydelse: »Till butikshandelsvaror skola
icke heller hänföras sådana huvudsakligen för byggnadsändamål eller industriellt
bruk avsedda råvaror och materialier, som visserligen normalt kunna
av allmänheten inköpas i butik men vilkas försäljning till ojämförligt största
delen sker i annan form än genom butikshandel--—.» I utskottets av
riksdagen
godkända utlåtande utbyttes ordet normalt mot sttmdom.
I ett den 12 februari 1941 avgivet underdånigt utlåtande i anledning aven
framställning av Sveriges takpappfabrikanters förening har nämnden uttalat,
att med hänsyn till vad ovan upptagits allenast den omständigheten,
att en butikshandelsvara huvudsakligen funne avsättning såsom råvara inom
byggnadsindustrin, icke borde föranleda tillämpning av stadgandet i 2 § 3
mom. omsättningsskatteförordningen.
"Vad nämnden sålunda uttalat får nämnden i detta ärende åberopa. Huruvida
— bortsett från den uppfattning örn förordningens innehåll i förevarande
hänseende, varåt nämnden därmed givit uttryck •— det i och för sig kan
anses ömkligt, att, till byggnadskostnadernas förbilligande, vissa byggnadsmaterialier
undantagas från skatteplikt, utgör ett spörsmål, som nämnden
anser sig sakna erforderlig sakkunskap att bedöma.
De sakkunniga hava vidare ifrågasatt, huruvida icke i förordningen örn
omsättningsskatt kunde införas en distinktion mellan konsumtionsvaror och
produktionsförnödenheter av sådan art, att de senare »såsom hela tiden syntes
hava varit avsett» bleve helt befriade från skatten.
Införandet av en dylik distinktion skulle tydligen innebära en fullständig
omläggning av de principer, på vilka omsättningsskatteförordningen är uppbyggd.
Otvivelaktigt har det vid förordningens utarbetande övervägts att
anknyta skatteskyldigheten till begreppet konsumtionsvaror, men då så icke
skett lärer anledningen hava varit, att man därigenom skulle förorsakat detaljhandeln
hart när oöverstigliga svårigheter. I stället har begreppet butikshandelsvaror
utformats och lagts till grund för skattepliktens inträde. Att
nu helt tillspillogiva den sålunda införda anordningen och de intressen den
är avsedd att tillvarataga kan enligt nämndens mening icke ifrågakomma.
Handelskammaren i Göteborg har avstyrkt nu ifrågavarande förslag. Redan
vid omsättningsskattens tillkomst -— påpekar handelskammaren — framhölls
från flera håll vådan av att stadga alltför många undantag. Detta särskilt
med tanke på det ekonomiska utbytet av skatten. Till detta skäl, som alltjämt
talar mot införandet av nya undantag, kommer numera även det skälet att
skatteförfattningens tillämpning, som redan i praktiken vållar många besvärligheter,
skulle ytterligare försvåras genom ändringar i författningen så
snart efter dess ikraftträdande.
Skånes handelskammare anser däremot förslaget värt övervägande, ehuru
det icke bör förbises att en dylik lagändring är ägnad att ytterligare komplicera
det på detta område gällande skattesystemet.
Övriga på detta område föreliggande uttalanden gå i klart tillstyrkande
riktning.
Socialstyrelsen finner det sålunda i princip överensstämmande nied
grunderna för omsättningsskatten, att all byggnadsmaterial undantages från
dylik skatt. 1940 års civila byggnadsutredning betonar angelägenheten av
att den kostnadsstegring, som omsättningsskatten på vissa byggnadsmaterialier
91
Kungl. Majus proposition nr 251.
föranlett, genom omedelbara åtgärder upphäves. Länsstyrelserna i Stochholms,
Blekinge, Göteborgs och Bohus samt Västmanlands län ävensom länsarkitekten
i örebro finna likaledes förslaget beaktansvärt. Svenska arkitekters riksförbund,
svenska arbetsgivareföreningen — som åberopat ett av svenska byggnadsindustriförbundet
avgivet yttrande — målarmästarnas riksförening i Sverige
och Sveriges rörledningsfirmors förening tillstyrka alla förslaget, därvid sistnämnda
förening föreslår, att jämväl disk-, skölj- och tvättlådor samt tvättmaskiner
och en del isoleringsmaterial undandragas från omsättningsskatt.
Sveriges industriförbund finner, att då bostadsavgiften uttryckligen undantag^
från omsättningsskatt, konsekvensen kräver samma ställningstagande till
det vederlag, som utgives för bostadsbyggandets viktigaste kapitalvaror
Stadskollegiet i Göteborg och drätselkammaren i Linköping lia uttalat sig i
enahanda riktning. Slutligen har Sveriges lantbruksförbund instämt i de
sakkunnigas nu förevarande förslag med framhållande av att det icke kan
vara önskvärt och lyckligt, att byggnader som nu uppföras och som skola
användas för flera tiotal år framåt, fördyras genom en tillfällig pålaga vid
en tidpunkt, när materialpriserna ändå äro abnormt höjda.
De sakkunnigas förslag att överväga ett återtagande av höjningen i
frakttaxan för statens järnvägar har föranlett instämmande från pr iskon
t rolin ämuden, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Göteborgs stadskollegium
och svenska teknologf öreningen.
Priskontrollnämnden har i detta sammanhang velat fästa uppmärksamheten
icke endast på de direkta transportkostnadsökningarna, som blivit en följd alden
av statsbanorna förda pris- och vinstpolitiken, utan även på de indirekta
verkningar, som denna otvivelaktigt haft på den privata industrins prishöjningar.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län föreslår, att vid en utredning angående
frakttaxorna det tages i övervägande, huruvida icke fraktsatserna
skulle kunna differentieras med tanke på att bidraga till utjämning av säsongarbetet
inom byggnadsproduktionen — lägre frakter på vintern —- och till
att vederbörande byggherre gjorde sina inköp av byggnadsmateriel så nära
byggnadsplatsen som möjligt, varigenom onödigt långa transporter skulle
kunna undvikas.
Från länsstyrelsen i Västerbottens län föreligger slutligen ett påpekande,
att övre Norrland beträffande byggnadskostnaderna intager en särställning,
beroende på den synnerligen otillfredsställande materialförsörjningen. Så
gott som all byggnadsmaterial förutom trä och en del byggnadssnickare!''
inköpes från mellersta och södra Sverige. Transportkostnaderna medföra att
materialen avsevärt fördyras och en hel del utrustningsdetaljer såsom sanitärocli
uppvärmningsanordningar, vattenuppfordringsanordningar och dylikt lia
icke kunnat få det allmänna användande, som varit önskligt. Alla tänkbara
utvägar till en nedskärning av kostnaderna för byggnadsmaterial böra därför
enligt länsstyrelsen tagas i övervägande.
92
Kungl. Majus proposition nr 251.
Departementschefen.
Redan i det föregående har berörts frågan om tillgång på erforderligt
byggnadsmaterial. Då jag nu övergår till att behandla frågan om materialkostnaderna,
vill jag erinra om vad jag tidigare anfört rörande materialtillgången.
I nuvarande krisläge kan man nämligen komma att ställas inför
nya materialanskaffningsproblem, som kunna bereda nya svårigheter för
byggnadsverksamheten. Hittills lia emellertid inga alltför oroväckande tendenser
kunnat förmärkas. Under det halvår som gått sedan de sakkunniga
slutförde sina beräkningar angående materialpriserna ha sålunda dessa stigit
med endast 3 å 4 procent, vilket är avsevärt mindre än prisstegringarna å
övriga varor. Det bör dessutom framhållas, att huvudanledningen till denna
prisstegring är de stegrade transportkostnaderna. Vidare är att märka, att
omsättningsskatten verkat fördyrande på vissa bvggnadsvaror. Till dessa två
fördyrande omständigheter återkommer jag i det följande. Med hänsyn till
vad jag nyss anfört angående eventuellt uppkommande materialanskaffningsproblem
och till angelägenheten av att materialkostnaderna, vilka representera
ungefär hälften av de totala byggnadskostnaderna, hållas nere är det
emellertid tydligt, att en noggrann övervakning av prisnivån måste ske. Då
priskontrollnämnden torde komma att utrustas med vidgade befogenheter att
inverka på den allmänna prissättningen, har jag emellertid icke anledning att
här ytterligare ingå på detta spörsmål.
Den av de sakkunniga dryftade prisdifferentieringen på järnvaror finner
jag med hänsyn till vad industrikommissionen anfört knappast vara effektiv
i nuvarande läge.
Med hänsyn till vad som framkommit genom näringsorganisationssakkunnigas
utredning — något som ytterligare utvecklats i kooperativa förbundets
yttrande •— anser jag, att det vore synnerligen värdefullt örn man jämväl på
köparnas sida skapade organisationer för att tillvarataga sina intressen. Bristen
på inköpsorganisationer inom byggnadsindustrin är enligt mitt förmenande ett
av kännetecknen på den improvisation och löslighet som vidlåder hela denna
produktionsgren. Då det lär förhålla sig så, att säljarna av vissa byggnadsvaror
variera prissättningen allt efter sin uppskattning av köparens kreditvärdighet
samt storleken av hans inköp, vill jag framhålla vikten av att byggnadslånebyrån
ägnar en noggrann granskning åt de priser materialleverantören
betingat sig. Härigenom kommer ytterligare ett statsorgan att jämte priskontrollnämnden
utöva kontinuerlig kontroll över prissättningen på byggnadsmaterial,
vilket bör medföra ökade möjligheter för priskontrollnämnden att
ingripa mot eventuella prisstegringstendenser. Skulle byrån finna, att de
för visst fall avtalade priserna framstå som mindre förmånliga, bör byrån
kunna vägra lägga dessa priser till grund för sin uppskattning av byggnadsvärdet.
Då oförmånliga inköp sålunda komma att belasta de enskilda företagarna,
böra dessa bli benägna att sammansluta sig till inköpsorganisationer,
som borde kunna åstadkomma inköp till skäliga priser. Att göra några direkta
Kungl. Majus proposition nr 251. 93
statsingripanden på förevarande område, synes däremot icke vara lämpligt i
detta sammanhang.
De sakkunniga ha vidare till nedbringande av materialkostnaderna ifrågasatt
två mera konkreta, direkt på statsmakterna ankommande åtgärder, nämligen
borttagande av omsättningsskatten på byggnadsvaror samt sänkande av
frakttaxan på statens järnvägar.
Yad först angår frågan örn omsättningsskatten vill jag till en början erinra
örn att åtskillig byggnadsmaterial redan från tiden för omsättningsskatteförordningens
ikraftträdande varit undantagen från dylik skatt. Vidare vill
jag påpeka, att Kungl. Majit genom kungörelse den 14 mars 1941 (nr 144),
med stöd av 2 § 3 mom. omsättningsskatteförordningen förordnat, att allmän
omsättningsskatt icke skaij utgå vid försäljning eller uttag från rörelse av
bland annat följande varor, nämligen takpapp och annan impregnerad byggnadspapp,
tjära och tjärolja av alla slag, asfalt, bitumenmattor, isoleringsmattor,
reveteringsmattor och reveteringsväv. Kungörelsen, som trädde i kraft
den 1 april, var föranledd av bland annat den framställning från Sveriges
takpappfabrikanters förening, som omförmäles i centrala omsättningsskattenämndens
yttrande.
Åtskillig byggnadsmaterial är sålunda redan nu befriad från omsättningsskatt.
Starka skäl tala enligt min mening för att i än större utsträckning söka
förverkliga de sakkunnigas förslag på förevarande område. Frågan i vad mån
ytterligare byggnadsvaror kunna undantagas från omsättningsskatt är föremål
för övervägande inom finansdepartementet.
Med hänsyn till det synnerligen starka intresset att nedbringa byggnadskostnaderna
finner jag likaledes, att åtgärder för att nedbringa fraktkostnaderna
för byggnadsmaterial böra vidtagas. En generell fraktnedsättning för
byggnadsmaterial torde dock ur flera synpunkter vara mindre lämplig. I
stället bör fraktlindring kunna beredas efter prövning från fall till fall, därvid
material till byggnader som erhålla stöd genom statsåtgärder i första hand
skall ifrågakomma. Chefen för kommunikationsdepartementet har sin uppmärksamhet
riktad på detta spörsmål och åtgärder till realiserande av nämnda
önskemål torde kunna förväntas.
Arbetskostnads- och säsongutjämningsfrågor.
Byggnadskostnadssakkunniga.
I fråga örn lönekostnader och anställningsförhållanden inom byggnadsindustrin
framlägga byggnadskostnadssakkunniga vissa statistiska undersökningar
och sammanställningar rörande byggnadsarbetarnas inkomster. Vidare
föres diskussion om ackordssystemets fördelar och olägenheter samt säsongproblemet
ur löne- och kostnadssynpunkt, vartill knytas vissa rekommendationer
angående lönesystemet inom byggnadsindustrin. Slutligen göres en
jämförelse mellan lönenivån åren 1938—39 inom byggnadsindustri respektive
annan industri, särskilt verkstadsindustrin.
94
Kungl. Majus proposition nr 251.
Beträffande ackordssystemets fördelar och olägenheter framhålles i anknytning
till 1934 års byggnadsindustrisakkunniga, vilka föreslagit ackordssystemets
slopande i byggnadsindustrin, samt remissyttranden över dessas
förslag i huvudsak följande.
Den kritik mot nu tillämpade avlöningssystem inom byggnadsindustrin,
som byggnadsindustrisakkunniga levererat, innehåller synpunkter, värda att
beaktas, då det gäller att minska olägenheterna i detta system. Till byggnadskostnadssakkunniga
ha klagomål mot ackordsprislistorna framförts under
angivande av, att utvecklingen på arbetsområdet och ackordssättningen under
avtalstiden medfört en oriktig avvägning av ackordslistornas inbördes priser.
Vidare har anförts, att bristande smidighet i tillämpningen av kollektivavtal
och ackordsprislistor medfört hinder för en nödvändig rationalisering av
byggnadsverksamheten, ett förhållande som, därest kritiken är riktig, måste
vara till nackdel för såväl inom byggnadsindustrin anställda som för samhället
i övrigt. Denna bristande smidighet i tillämpningen gäller också, enligt
vad som anförts, införandet av andra arbetsmetoder, annat material m. m., som
avser att gynna ett tekniskt framåtskridande, vilket hindras genom en stel
tillämpning av gällande föreskrifter.
Börande de klagomål, som framförts i fråga örn avtals tillämpning och
lönesättningen, hava byggnadskostnadssakkunniga särskilt framhållit följande
önskemål, vilka lämnats till parternas överväganden:
1. Ackordsprislistorna böra vara riktigt avvägda, så att olika arbetsmoment
värderas i proportion till den tid deras utförande i allmänhet kräver. Omkring
denna ackordssystemets grundprincip torde allmän enighet råda. I praktiken
uppkomma alltid svårigheter att nå full överensstämmelse med principen.
Arbetsmetoderna undergå en ständig utveckling och nya material tillkomma.
Arbetsmoment, som tidigare icke varit införda i prislistorna, prissättas under
varierande yttre förhållanden och vid förhandlingar, där det tillfälliga läget
på avtalsområdet många gånger spelar större roll än en ur enbart tekniska
synpunkter bestämd avvägning av ifrågavarande arbete i förhållande till
listans övriga priser, en avvägning som för övrigt många gånger kan vara
mycket svår. En gång satta ackord ändras sedan icke utan besvärliga nya
förhandlingar. Ackordspriserna äro därför relativt stela. Vid en justering
bör prislistornas tekniska utformning göras mera enhetlig och prissättningen
riktigare. Förtydliganden och förändringar böra även kunna åstadkommas
på grundval av den erfarenhet som vunnits vid nuvarande listors tillämpning.
2. Genom en sådan justering kunna under senare år tillkomna material
och arbetsmetoder erhålla en prissättning, som möjliggör deras fulla utnyttjande.
Angeläget är emellertid också, att det tekniska framåtskridandet
i minsta möjliga mån hämmas, vilket sker då oförändrade priser tillämpas,
även örn arbetsbesparande anordningar införas, nytt material tillkommer eller
då det på grund av frånvaron av grundläggande principer för förfarandet
är förenat med stort besvär att få en ny, fullt riktig prissättning genomförd.
95
Kungl. Maj-.ts proposition nr 251.
Detta krav torde icke kunna tillfredsställande ordnas enbart genom en
justering av priserna i ackordslistorna. Endast på två sätt kan det uppfyllas;
för det första därigenom, att prislistornas allmänna bestämmelser
utformas så, att därav klart framgår att däri införda priser gälla endast under
de förutsättningar, som vid listans utarbetande förutsatts, varigenom allt
arbete som utföres under ändrade förhållanden faller utanför ackordsprislistans
ram och i princip får samma karaktär som helt nya arbeten. För
det andra, att parterna överenskomma örn sådan ordning för arbetenas utförande
att den tekniska utvecklingen i möjligaste män gynnas.
3. Sistnämnda fråga blir aktuell ur förhandlingssynpunkt, där fråga kan
uppkomma örn, huruvida den avvägning av prisernas inbördes förhållanden,
som alltid blir aktuell, lämpligen kan, sedan parterna själva överenskommit
örn lönenivån, avgöras exempelvis av en nämnd, sammansatt av byggnadstekniskt
sakkunniga. Även andra former kunna tänkas för dessa överenskommelser,
som att döma av framförda klagomål äro en mycket stor anledning
till missnöje med det nu rådande systemet.
De sakkunniga hemställa till vederbörande arbetsmarknadsparter att söka
finna lämpliga former för undanröjandet av nämnda anledning till missnöje.
4. I kritiken mot avtal och avtalstillämpning inom byggnadsindustrin har
gjorts gällande, att bestämmelser finnas, som hindra ett rationellt ordnande
av arbetet på arbetsplatserna, varigenom det förbilligande, som kan följa
med en rationalisering, elimineras. Skulle detta vara förhållandet böra
respektive parter träffa överenskommelser, som avlägsna dessa bestämmelser,
vilket bör kunna ske utan ändring av principerna för lönesystemet.
5. Ett av de förhållanden, som verksammast bidragit till de stridigheter
och motsättningar, som förekommit i samband med tillämpningen av ackordssystemet
inom byggnadsindustrin, torde ha varit den stora skillnaden i förtjänst
mellan timlöns- och ackordsarbete, vilken torde vara större än inom
övriga verksamhetsområden. Eörtjänstmöjligheterna påverkas sålunda starkt
av, huruvida ackordsarbete förekommer, och då ackordsarbetenas andel i allt
arbete växlar för olika arbetarekategorier och olika arbeten, medför nuvarande
system som resultat, att de som arbeta på samma plats ofta erhålla helt olika
inkomster och att samma arbetares inkomst växlar mycket starkt, beroende
på arbetets karaktär.
En variation uppkommer ej enbart på grund av ackordens olika höjd utan
också på grund av skillnaden mellan timlöns- och ackordsarbete.
Kunna vederbörande parter träffa överenskommelser, som neutralisera
den spänning som av denna anledning uppkommer, vore detta ur alla synpunkter
att rekommendera.
I fråga örn säsongproblemet inom byggnadsindustrin och dess betydelse
för lönebildningen och byggnadskostnaderna framhålla byggnadskostnadssakkunniga
bland annat följande.
En undersökning av besparingsmöjligheterna inom byggnadsindustrin,
vilken enligt sakens natur till stor del måste avse missförhållandena inom
96
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
detta produktionsområde, kan icke utan att stanna i ensidighet och ytlighet
förbigå frågan om ojämnheten i arbetstillgången. Man framhåller endast en
tämligen allmänt omfattad mening med påståendet, att byggnadsverksamhetens
och särskilt bostadsbyggandets organisation är i många hänseenden
otillfredsställande och att ett av de väsentligaste uttrycken härför är den
starka säsongprägeln med därav följande osäkerhet i anställningen för arbetstagarna,
stor arbetslöshetsrisk och krav på kompensation härför genom högre
ersättning för arbetad tid, vilket krav måste hållas till viss gräns befogat.
Enligt de sakkunnigas uppfattning bör det anses som en byggnadsföretagarnas
enskilda och kollektiva skyldighet som förvaltare av en ytterst viktig produktionsgren
att sträva efter en rationell organisation av byggnadsverksamheten
med sikte framför allt på en mera kontinuerlig drift och jämnare arbetstillgång.
En rationell ordning av den produktion, som har att tillgodose bostadsförsörjningens
ändamål, är ett allmänt intresse av så stor social betydelse att
den alls icke kan betraktas som en privat angelägenhet för en viss företagargrupp.
— Det torde ligga i sakens natur att en mera rationell organisation
och mera kontinuerlig drift inom byggnadsindustrin ger ett relativt mindre
utrymme för småföretagare, som icke i samma grad som större företag ha utrustning
för byggande hela året runt eller vars verksamhet icke har sådan
omfattning att den låter sig fördela jämnt över året. Härmed är icke sagt, att
icke även små, men väl organiserade och dugligt skötta företag, skulle kunna
göra sig gällande på byggnadsmarknaden; det är tvärtom de sakkunnigas
mening att sådana företag ha och i fortsättningen kommer att ha en viktig
uppgift på vissa delar av byggnadsmarknaden. En i allmänhet föga önskvärd
företagartyp är däremot sådana spekulationsbyggmästare, som sakna fast
organisation och som endast sporadiskt inträda på byggnadsmarknaden och
då bidraga till ojämnheten i produktionen; mindre verksamhetsmöjligheter
för detta slag av byggnadsföretagare är så litet en olägenhet att det tvärtom
är ett nödvändigt led i en förbättrad ordning för bostadsbyggandet.
Enligt byggnadskost.nadssakkunnigas uppfattning existerar för närvarande
icke något tillräckligt på produktionen verkande ekonomiskt incitament, som
driver byggnadsföretagare att ordna sin produktion så kontinuerligt som tekniska
och marknadsmässiga förhållanden i och för sig skulle medgiva (det
senare vid längre driven säsongutjämning av bostadsproduktionen under förutsättning
av två effektiva fardagar). En företagare, som ändock gör detta och därmed
bereder jämnare sysselsättning har ingen fördel därav. Hans konkurrensställning
gentemot tillfällighetsföretagarna utan fast organisation, som när
chanserna äro goda ge sig in på byggnadsmarknaden och framkalla de häftiga
svängningarna genom att samlas till det för dessa företagare mindre besvärliga
oktoberhusbyggandet, blir icke stärkt därigenom. Däremot få de hos
honom anställda arbetarna högre årsförtjänster; de ha fördelen av lönesatser,
vilkas höjd bestämts under förutsättning av en säsongmässighet hos anställningen,
som för dem ej gäller, i vart fall icke i den förutsatta graden. Den
ekonomiska drivkraften till en mera rationell organisation av bostadsbyggandet
som helhet är för svag eller obefintlig.
97
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
Enligt de sakkunnigas mening är det ett allmänt intresse av synnerlig vikt,
att lönebestämningen inom byggnadsverksamheten knytes samman med anställningsförhållandena
på sådant sätt, att det blir ett ekonomiskt intresse
för företagarna att driva produktionen så kontinuerligt som möjligt, vilket
innebär att beredandet av jämnare och fastare anställning skulle för företagaren
innebära lägre produktionskostnader, samtidigt som arbetarnas löneintresse
hävdades genom att lägre timförtjänst kompenserades med längre
årsarbetstid. Lönesatserna borde bestämmas icke som nu under förutsättning
av oordnade arbetsförhållanden och otrygga anställningsvillkor utan
under förutsättning av välordnade förhållanden, varefter — där sådana icke
bereddes — kompensation för arbetaren borde ges, samtidigt innebärande en
merkostnad för företagaren. Detta skulle å ena sidan innebära en viss försäkring
mot korttidsarbete av mera rationell art än det nuvarande lönesystemet,
som ger fördelarna till stor del åt dem, som icke drabbas av arbetslösheten,
å andra sidan som drivkraft sätta in ett företagarens ekonomiska
intresse av kontinuerlig produktion.
En dylik anordning kunde konstrueras efter följande linjer. Lönesatserna
— timlöner och ackordspriser — fastställas på sådant sätt att de vid viss fördelning
av arbetet på ackordsarbete och tidlönsarbete och under förutsättning
av en viss minimiarbetstid per år, t. ex. 2 000 timmar, ge en årsförtjänst,
örn vilken parterna vid förhandlingar kunna överenskomma. Dessa lönesatser
äro grundpriser, som gälla med den dyrortsgradering, som kan vara överenskommen,
oberoende av den anställningstid, som i varje särskilt fall förekommit,
och bestämma för företagaren hans lönekostnad, för arbetaren hans
löneinkomst, där anställningstiden, bestämd i förhållande till en viss årsperiod,
uppgått till eller överstigit 2 000 arbetstimmar. Årsperioden kan
givetvis icke utgöra kalenderåret, utan bestämmes lämpligen som en »rullande
årsperiod», d. v. s. i varje fall räknat från dagen av en anställnings upphörande
tillbaka till samma dag föregående år. Om vid upphörandet av en anställning
arbetstagaren varit sysselsatt under årsperioden i 2 000 timmar eller mera,
har arbetsgivarens betalningsförpliktelser fullgjorts i och med föregående
vecka till vecka eller vid avräkning av ackordsöverskott utgjorda lönebetalningarna.
Örn antalet arbetstimmar under året understigit 2 000 har arbetsgivaren
att betala ett tillägg, bestämt i visst förhållande till den arbetade tiden
eller till den tid, som resterar i 2 000 timmar. En lämplig anordning synes
vara, att vid anställningar, som icke uppgå till 1 000 timmar, räknas tillägget
i förhållande till arbetad tid, men vid anställningar mellan 1 000 och 2 000
timmar räknas det i förhållande till resterande tid. Detta betyder, att arbetskostnaden
per timme blir konstant upp till 1 000 timmar, men därefter successivt
sjunker ned mot grundlönesatsens nivå, som nås vid uppnådda 2 000
timmar under årsperioden. För arbetaren innebär detta en slags försäkring
mot korttidsarbetslöshet, som ger rätt till i efterskott utanordnad lön intill
en viss gräns växande (såsom vid vanlig försäkring) i förhållande till arbetad
tid, men därefter sjunkande ju mera den arbetade tiden närmar sig den som
Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 251. 790 41 7
98
Kungl. Majus proposition nr 251.
utgångspunkt valda fulla årsarbetstiden. Detta sista understryker, att det
här icke är fråga om en allmän arbetslöshetsförsäkring, utan en försäkring
med syfte att brygga över de kortare arbetslöshetsperioder, som inom byggnadsverksamheten
uppstå till följd av diskontinuiteten i driften och som
därför rimligen sättes ur funktion, då ett fullt arbetsår uppnåtts.
Ur arbetstagarsynpunkt skulle emellertid den väsentliga fördelen av ett
dylikt system icke ligga i dessa tillägg till grundlönen vid kortare anställningstider,
utan i chansen att nå längre årsarbetstid, därigenom att systemet
skapade ett ekonomiskt intresse hos företagarna för mera kontinuerlig produktion.
Det väsentliga syftet med systemet nås alltmera, ju mera det sätter sig
självt ur funktion genom att driva till utjämning av produktionen och mera
kontinuerlig drift. Liksom detta för arbetstagarna skulle innebära fördelen
av längre årsarbetstider och tryggare anställningsförhållanden, skulle det för
produktionen betyda, att de lägre lönekostnader per timme eller prestationsenhet,
som svarade till längre anställningstider, alltmera tillgodogjordes i och
med att tilläggen för korttidsarbete folie bort.
Man har nu att utgå från en viss bestående lönestruktur och det torde
vara för optimistiskt att räkna med att denna icke skulle verka bindande vid
övergång till ett system sådant som det här diskuterade. Vid hittills rådande
förhållanden har splittringen i byggnadsarbetarnas lönenivå till väsentlig del
berott på ackordsarbetets olika relativa betydelse i olika arbeten; lönekostnadernas
höjd vid ny byggnadsarbete har ävenledes i huvudsak bestämts av
ackordspriserna. En reduktion av lönekostnaderna, kompenserad av tillägg
för korttidsarbete men framför allt av chansen till förlängd årsarbetstid, torde
därför, när nuvarande förhållanden tages som utgångspunkt, i huvudsak eller
helt böra läggas på ackordspriserna. Detta innebär emellertid den konsekvensen,
att — för att icke byggnadsarbete, som utföres helt på tidion, i vissa
fall skall fördyras — tilläggen måste räknas i förhållande till den del av den
sammanlagda arbetstiden, då arbetet utförts på ackord. I följande exempel,
som anföres för att illustrera den här utvecklade tankegången, har så skett.
I exemplet har antagits förhållanden, som ungefär motsvarar de under åren
1938—39 beträffande murare och träarbetare rådande i medelstora stadssamhällen.
Det har antagits, att ackordsarbetet utgör 60 %, tidlönsarbete
40 %. Vid utgångsläget har timförtjänsten antagits utgöra 2: 50 kr. vid ackordsarbete,
1: 40 kr. vid tidlönsarbete. Det har därefter antagits att i sammanhang
med införandet av kompensation för korttidsarbete ackordspriserna
sänkts på sådant sätt, att vid i övrigt lika förhållanden timförtjänsten
vid ackordsarbete blir 1: 85 kr., under det att tidlönen lämnas oförändrad.
Vidare har antagits, att vid anställningstider, understigande 2 000 timmar
sammanlagt, tillägg utgår med 50 öre per på ackord arbetad timme upp till
1 000 timmar sammanlagd tid (= 600 ackordstimmar) och därefter per i
2 000 timmar (= 1 200 ackordstimmar) resterande timme. Det må understrykas
att i detta, som anföres i exemplifikationens syfte, icke ligger något
ställningstagande till frågan örn lämpliga lönesatser eller tilläggssatser eller
99
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
överhuvud till lönenivån inom byggnadsindustrin: därtill återkomma de sakkunniga.
Med a) betecknas förhållandena före förändringen, med b) förhållandena
efter.
Sammanlagd
För-
Tillägg
Inkomst
Inkomstförändring vid
Kostnad
Kostnads-
minsk-
ning
arbetstid
tjänst
oförändrad
förlängd
timme
timmar
årsarbetstid
årsarbetstid
%
2°00{g
4120
4120
2-06
19
3 340
—
3 340
- 780
+ 44
1''67
1800®
3 29G
—
3 296
206
2 672
120
2 792
— 509
+ 320
1-75
15
1200g
2 472
—
2 472
2-06
2 004
240
2 244
- 228
+ 184
1-87
9
iooog
2 060
—
2 060
2-06
1670
300
1970
— 90
1-97
4
Det må på nytt erinras om att syftet med det skisserade systemet är att
bringa produktionen lägre kostnader, men kompensera arbetstagarna för nedsatta
timförtjänster i någon mån genom tillägg vid korttidsarbete men framför
allt genom förlängd årsarbetstid i och med mera kontinuerlig produktion, till
vilken tilläggen för korttidsarbete tjäna som ekonomiskt incitament. För att
dessa delsyften skola kunna förenas, är det självklart att löneinkomsterna vid
oförändrad arbetstid måste sjunka; däri ligger den kostnadsminskning, som
kan erhållas och som vid en arbetstid av 2 000 timmar utgör 19 %, vid en
arbetstid av 1 000 timmar 4 %. Genom att ordna produktionen på sådant sätt,
att längre anställningstider kunna erbjudas, får sålunda företagaren en möjlighet
att förbilliga sin produktion, en möjlighet som nu icke står till
buds. Den mera kontinuerliga produktionen och den därav möjliggjorda
längre genomsnittliga årsarbetstiden ge arbetstagarna kompensation för den
lägre timförtjänsten på sätt som illustreras av siffrorna för inkomstförändring
vid förlängd arbetstid. I den män sådan förlängning icke kommer till stånd,
eller innan den kommit till stånd, ges partiell kompensation genom tillägget
för korttidsarbete.
Det synes uppenbart att ett dylikt system i praktiken lämpligen utföres
och i sina praktiska detaljer bestämmes i form av en byggnadsarbetsgivarnas
gemensamma kassa av liknande typ som semesterkassan, till vilken tilläggen
för korttidsanställning inbetalas och ur vilken efterskottslönen till de därtill
berättigade korttidsarbetslösa byggnadsarbetarna utbetalas enligt bestämda
regler angående utgående belopp per vecka, karenstider o. s. v. Genom en
dylik kassa ha byggnadsarbetsgivarna möjlighet att kollektivt svara för den
längre årsarbetstiden och kollektivt vinna fördelen i kostnadshänseende av en
sådan till den del, den icke vinnes direkt. Det senare förutsätter ett clearingförfarande
inom kassan, vilket givetvis icke får anordnas på sådant sätt att
100
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
syftet med den ojämna lönekostnadsbelastningen vid kontinuerlig respektive
diskontinuerlig produktion förfuskas. En arbetsförmedling i anknytning till
en sådan kassa synes även naturlig.
Med hänvisning till vad som i det föregående anförts örn byggnadsindustrins
skyldighet att i det allmännas intresse sträva efter en mera effektiv
arbetsorganisation vilja de sakkunniga framställa här diskuterade förslag
till allvarligt övervägande av arbetsmarknadsparterna.
Som en sammanfattning av jämförelserna mellan lönenivåerna inom byggnadsindustrin
respektive övrig industri anföra byggnadskostnadssakkunniga:
Trots en betydligt kortare årsarbetstid hade under åren före krisen
byggnadsarbetarna årsförtjänster som påtagligt överstego industriarbetarnas.
Det kan invändas, att dessa år utmärktes av stark högkonjunktur, vilket
sannolikt innebar längre årsarbetstid än normalt samt att i och med
förlamningen av bostadsbyggandet efter krisen byggnadsarbetarnas lönesumma
sjunkit till kanske hälften. Båda dessa invändningar äro naturligtvis
i och för sig riktiga. De rubba emellertid icke riktigheten i påståendet, att
byggnadsarbetarna med en årsarbetstid, visserligen längre än normal i byggnadsfacken
men dock betydligt kortare än den i industriarbete vanliga, nådde
högre inkomster än industriarbetare i allmänhet, att alltså en betydlig överkompensation
för den korta årsarbetstiden förelåg. Man kan vidare icke vid
bedömningen av de för byggnadsverksamhetens kostnader bestämmande lönesatserna
utgå från en ovanligt svårartad krissituation och slå ut en genom
produktionsminskning starkt reducerad lönesumma på ett oförändrat antal
arbetare. De sakkunniga ha förut hävdat den meningen att kostnadsminsknings-
och rationaliseringssynpunkten måste ges prioritet; det är för bostadsbyggandets
framtid en verklig livsfråga. Örn därigenom — temporärt — färre
arbetare skulle kunna få sysselsättning inom byggnadsverksamheten, är detta
ett arbetslöshetsproblem, som får behandlas som sådant men som icke får
verka som en belastning på bostadsbyggandet. Man måste tvärtom enligt de
sakkunnigas mening, som utvecklats i det föregående, på allvar börja föra
in i bostadsbyggandets kostnadskalkyler de besparingar, som en utjämning
av säsongrörelserna och därmed följande längre genomsnittlig årsarbetstid
kan ge och skapa skäl härför genom att sätta in mot utjämning verkande
ekonomiska drivkrafter av olika art.
Det tillkommer arbetsmarknadsparterna att överenskomma örn lönesatser
inom byggnadsindustrin. Vid sin bedömning av möjligheterna att reducera
byggnadskostnaderna kunna självklart de sakkunniga icke komma ifrån att
därvid räkna med en viss löneförändring som rimlig eller möjlig och detta
med utgångspunkt i jämförelser med löneförhållandena inom jämförliga
arbetsområden och med beaktande av de möjligheter till kompensation för
sänkning av timförtjänsten, som en jämnare produktion kan ge. Då de sakkunniga
övervägt denna fråga ha de ansett sig kunna vid summeringen av
kostnadsreduktionsmöjligheterna inom byggnadsverksamheten räkna med en
reducering av de samlade lönekostnaderna av genomsnittligt 12 å lo %, räknat
101
Kungl. Majus proposition nr 251.
från den vid slutet av år 1940 bestående nivån. Därvid ha de på 1938—39 års
lönenivå verkande högkonjunkturmässiga årsarbetstidsförhållanden ansetts
för framtiden kunna bevaras eller ytterligare förbättras genom åtgärder, som
för de inom byggnadsindustrin i fortsättningen sysselsatta ge jämnare arbetstillgång.
De sakkunniga ha vidare ifråga om säsongutjämningen föreslagit vissa andra
åtgärder. Härom anföra de bland annat följande:
Med de betingelser för bostadsbyggnadsverksamheten, som krisen framkallat
torde man kunna utgå ifrån att den övervägande delen av allt bostadsbyggande
under följande år kommer att vara beroende av statliga stödåtgärder.
Det synes under sådana omständigheter vara en naturlig sak, att det inflytande
över bostadsbyggandet, som härigenom skapas åt offentliga organ, sättes
in för att påverka byggnadsverksamheten i säsongu t jämnande riktning. I
fråga örn de av 1933 års riksdag beslutade nybyggnadslånen gavs en föreskrift
örn tiden för byggnadsföretagets utförande, som hade syftet att bidraga
till säsongutjämning. Nybyggnadslåneverksamheten, liksom tertiärlåneverksamheten
hittills, ha emellertid icke haft den omfattning, att de i mera avsevärd
grad påverkat den totala bostadsproduktionens storlek och fördelning
på året; därför har icke heller nämnda föreskrift kunnat vara nämnvärt effektiv
i att påverka den samlade byggnadsverksamhetens säsongförlopp. Helt
annorlunda måste givetvis förhållandena gestalta sig, när större delen av all
bostadsbyggnadsverksamhet blir beroende av statliga finansieringsåtgärder,
när undantaget blir regel. Det synes de sakkunniga ytterst angeläget, att till
beviljandet av tertiärlån och kreditgarantier knytes villkor beträffande tiden
för byggnadsföretagets utförande. Detta villkor kan icke ges en formulering,
som hänvisar alla av statliga finansieringsåtgärder hjälpta byggnadsföretag
till utförande under viss tid. Villkoren måste i praktiken utformas under
samverkan mellan det centrala organet och de lokala byggnadsnämnderna och
under hänsynstagande till förhållandena på varje särskild ort på sådant sätt,
att största möjliga utjämning av den samlade byggnadsproduktionen på orten
under året uppnås. Därvid måste givetvis även offentliga byggnadsföretags
planering under ömsesidig hänsyn från respektive organs sida sättas in som
ett led i utjämningssträvandet.
Såvitt de sakkunniga kunna förstå, skall det under en tid, då större delen
av all bostadsproduktion är beroende av offentligt finansiellt stöd vara möjligt
att enbart medelst de till statlig långivning och kreditgaranti knutna
villkoren angående tiden för byggnadsföretagens utförande i mycket väsentlig
grad utjämna byggnadsproduktionens säsongväxlingar. För det närmaste
året tillkommer en annan omständighet, som i och för sig verkar i utjämnande
riktning. Till följd av förlamningen av företagarinitiativen inom bostadsbyggandet
under det gångna året torde omfattningen av den bostadsbyggnadsverksamhet,
som under den närmast följande tiden kan hinna sättas igång, även
om statliga stödåtgärder beslutas, att bli förhållandevis begränsad. Mot bakgrunden
av den utveckling av bostadsbehovet, som i det föregående under
-
102
Kungl. Majus proposition nr 251.
sökts, synes det sannolikt, att under senare delen av år 1941 en avsevärd
bostadsbrist kommer att göra sig gällande, vilken, örn statliga stödåtgärder
så göra möjligt, bör driva fram en växande produktion. Allra tidigast
under sommaren 1942 torde det kunna bli fråga örn att i säsongutjämningens
intresse eventuellt hejda och till efterföljande vinterhalvår hänvisa utförandet
av byggnadsföretag, för vilka förutsättningar i övrigt finnas.
Utöver vad sålunda föreslagits ha de sakkunniga diskuterat den möjlighet
att uppnå en fortgående jämnhet i produktionen, som ligger i tillskapandet
av två effektiva fardagar. Till detta spörsmål återkommer jag i fortsättningen.
Slutligen ha de i säsongutjämningssyfte ifrågasatt åtgärden att framdeles
till byggnadsnämndernas åliggande foga tillsynen av att byggnadsföretags
igångsättande och bedrivande sker på sådant sätt, att ortens samlade byggnadsverksamhet
utjämnas, och att på lämpligt sätt giva uttryck häråt i föreskrifterna
för byggnadslov.
Yttrandena.
Vad de sakkunniga anfört ifråga örn arbetskostnaderna och därmed sammanhängande
problem har främst föranlett uttalanden från arbetsmarknadsparterna.
Även vissa andra remissinstanser ha emellertid yttrat sig angående
dessa spörsmål.
Vad först angår frågan örn lämpligheten av ackordssystemet såsom
sådant ha båda arbetsmarknadsparterna förklarat sig principiellt föredraga
ackordsbetalning framför tidlönsbetalning. Målarmästarnas riksförening i
Sverige tillägger emellertid, att åsikterna bland arbetsgivarna inom måleriyrket
angående lämpligheten av ackordssystemet äro delade. I de större städerna
synas arbetsgivarna rätt allmänt önska bibehålla ackordssystemet. I en
del medelstora och mindre städer samt köpingar och å landsbygden synes däremot
en motsatt önskan vara mera påtaglig. Speciellt önska arbetsgivarna
inom måleriyrket å dylika platser en inskränkning av ackordssystemet ifråga
örn mindre arbeten, vilka anses böra utföras mot timlön. Som princip anser
föreningen dock, i likhet med de sakkunniga, att ett slopande av ackordssystemet
icke torde vara lämpligt, även örn för vissa platser en reglering av
tillämpningsområdet möjligen vore önskvärd.
Byggnadsstyrelsen, å andra sidan, förordar en vidsträcktare tillämpning av
tidlönssystemet och påpekar särskilt, att enbart uppmätningskostnaderna för
ackordsarbeten kunna uppgå till 3.5 procent av ackordslönen. 1940 års civila
byggnadsutredning håller före, att ett nytt löneavtal inom byggnadsindustrin
bör alternativt upptaga rätt för byggnadsföretagare att vid sina arbeten tilllämpa
uteslutande timlönebetalning med en förslagsvis med 25 procent förhöjd
timlön, varvid förhöjningen är att anse såsom kompensation för icke
utgående ackordsersättning. Stockholms byggnadsleverantörförbund. slutligen,
beklagar, att de sakkunniga inför den kris som nu råder icke tagit steget
fullt ut och påyrkat ackordssystemets slopande, ehuruväl de erkänt detsammas
nackdelar. Även för en säsongutjämning är ackordssystemet hindrande.
103
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
De av de sakkunniga påtalade bristerna i gällande ackordsprislistor
lia understrukits av svenska arbetsgivareföreningen, som är ense med
de sakkunniga, att vissa justeringar och jämkningar äro erforderliga. Att såsom
de sakkunniga föreslagit anförtro avvägningen av ackordsprisernas inbördes
förhållanden åt en av byggnadstekniskt sakkunniga sammansatt nämnd anser
emellertid föreningen icke böra ifrågakomma. Föreningen tillägger: Det är
av flera skäl omöjligt att utifrån enbart tekniska synpunkter verkställa en
avvägning av ackordens inbördes förhållanden. Denna avvägning måste i stor
utsträckning grundas på subjektiva värderingar. Bestämmandet av ackordsprisernas
inbördes förhållanden blir därför en oskiljaktig del av lönespörsmålet.
Det är förklarligt, att organisationerna på arbetsmarknaden icke vilja
slå in på en utveckling, varigenom det reella avgörandet av arbetsvillkoren i
större eller mindre utsträckning överflyttas från dem själva till opartiska instanser.
Sveriges måleriidkares förening och målaremästarnas riksförening i Sverige
vända sig likaledes mot bristerna i ackordssystemet, därvid förstnämnda förening
ifrågasätter, örn icke det nuvarande ackordsmätningssystemet kunde ersättas
med någon kostnadsförbilligande metod, exempelvis genom införande
av bestämmelser, att ett arbete, stort eller litet, utlämnades till ett ackordslag.
Föreningen finner det vidare önskvärt, att en opartisk undersökning verkställes
beträffande färgsprutans användbarhet inom byggnadsmåleriet, och i
vad mån dennas användbarhet skulle förbilliga byggnadskostnaderna. Målaremästarnas
riksförening tillägger för sin del, att en revision av ackordsprislistorna
förutsätter ett rationellt uppbyggt tidsstudiesystem, vilket för närvarande
helt saknas inom måleriyrket.
Att tidsstudiesystemet bör i betydligt större omfattning än hittills läggas
till grund för ackordssättningen inom byggnadsindustrin understrykes vidare
av Sveriges industriförbund.
Samverkande byggnadsfackförbunden anföra bland annat följande.
Principiellt måste alla vara ense örn att ackordsprisema böra avvägas på
ett sådant sätt, att olika arbetsmoment värdesättas i syfte att bringa en likvärdig
ersättning för arbetet. Varje strävan till en rättvis och yrkesmässigt
grundad värdesättning av olika arbetsdetaljer kan således påräkna vårt fulla
erkännande såväl som medverkan i arbetet för att nå detta resultat. Det måste
emellertid framhållas, att det är ytterst svårt för att icke säga omöjligt att
åstadkomma en utjämning, som blir fullt tillfredsställande. Arbetena växla i
omfattning och olika arter av arbetsmoment förekomma i mycket skiftande utsträckning.
Därtill kommer, att arbetsintensiteten, yrkesskickligheten och förmågan
att arbeta fort alltid kommer att växla. Detta och mycket annat medför,
att ojämnheter förekomma, och här nämnda omständigheter öva i allmänhet
större inflytande på resultaten än den oinvigde kan föreställa sig.
Organisationen riktar härefter en ingående och skarp kritik mot de i betänkandet
framlagda förslagen till revision av vissa ackordsprislistor, vilka förslag
betecknas som alltför ensidiga.
Svenska elektriska arbetareförbundet, svenska målareförbundet och svenska
metallindustriarbetarförbundet ha likaledes i sina yttranden framfört en
detaljerad kritik mot vissa i betänkandet framlagda rcvisionsförslag.
104
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner de sakkunnigas förslag örn
inrättande av opartiska nämnder för avvägning av ackordsprisernas inbördes
förhållanden vara värt allt beaktande, varemot socialstyrelsen anser, att detta
förslag knappast innebär en framkomlig väg, då en dylik avvägning är en ur
parternas synpunkt intressebetonad fråga. Styrelsen föreställer sig emellertid,
att ett bättre utnyttjande av den möjlighet, som numera står till buds att
anlita arbetstidsstudier av de olika arbetsmomenten, skulle även inom byggnadsindustrin
lämna den praktiska erfarenheten, över vilken parterna själva
förfoga, ett värdefullt stöd vid förhandlingarna om en riktig avvägning av de
olika ackordspriserna gentemot varandra.
Vad de sakkunniga anfört angående intresset av att åstadkomma en
säsongutjämning inom byggnadsindustrin har från alla håll vitsordats.
Landsorganisationen tillägger för sin del bland annat följande.
• bedömande av den nuvarande situationen inom byggnads
industrin
är det nödvändigt att man från början fasthåller för sig dess samband
icke blott med det allmänna ekonomiska krisläget utan också med vissa
radikala missförhållanden, som vidlåda denna industri även under normala
tider. Det är inte att undervärdera krisens omedelbara betydelse i orsakssammanhanget,
örn man säger, att den inte skulle ha kunnat medföra den katastrofala
återverkan, som nu inträtt, därest byggnadsproduktionen varit rationellt
organiserad. Man har — både från samhällets och från företagarnas sida
— varit medveten örn att en genomgripande omorganisation av byggnadsindustrin
i längden vore ofrånkomlig, men man har så länge som möjligt
skjutit undan problemet och ställt det på framtiden. Till sitt väsentliga innehåll
gäller detta organisationsproblem säsongrörelsernas utjämning. Det kan
invändas att detta problem är av en sådan räckvidd och svårighetsgrad att det
i nuvarande läge, då framför allt snara åtgärder äro påkallade, inte borde
ställas i förgrunden. Men i likhet med de sakkunniga kan man säga att, om
åtgärder med här ifrågavarande syftning någonsin skola ha utsikter att lyckas,
så skall detta vara, när de kunna sättas in i ett läge av förlamande kris för
bostadsbyggandet, då detta nästan helt blivit beroende av offentliga åtgärder.
Vad den praktiska sidan av saken angår är det redan tidigare fastslaget och
understryka på nytt av de sakkunniga att varken tekniska eller ekonomiska
hinder numera lägga hinder i vägen för en kontinuerlig byggnadsproduktion.
Och givetvis kan det inte bli tal örn att samhällsingripanden av denna art
skulle kunna betecknas som något obehörigt intrång i näringslivets eller
arbetsmarknadens principiella frihet. Den enskilde företagare, som anlitar
statens stöd, måste tydligen acceptera även de villkor, med vilka staten av
sociala eller arbetsmarknadspolitiska skäl anser detta stöd böra förbindas.
Mot de sakkunnigas system med lönesatserna fastställda på sådant sätt att
de, vid viss fördelning av arbetet på ackordsarbete och tidlönsarbete, under
en viss minimiarbetstid per år ge en vid förhandlingar överenskommen årsförtjänst
samt med lönetillägg vid anställningar av kortare varaktighet än den
fixerade årsarbetstiden har landsorganisationen i princip ingenting att erinra
även om man, främst med hänsyn till de organisatoriska förhållandena på
arbetsgivarsidan, nog har skäl att ställa sig skeptisk i fråga om möjligheterna
för dess realiserande i avtalsmässig ordning. I ett läge, där byggnadsverksamheten
på ett avgörande sätt är beroende av statlig medverkan, finnes emellertid
möjlighet att i administrativ ordning åstadkomma den erforderliga regleringen.
De sakkunniga anvisa också denna väg. Visserligen äga enligt för
-
105
Kungl. Majus proposition nr 251.
slaget de organ, på vilka det skulle ankomma att handha kreditförsörjningen,
inte att vid sin prövning göra frågan örn finansiellt stöd beroende av lönevillkoren,
lika litet som statlig inblandning i lönesättningen eljest är ifrågasatt.
Men på samma sätt som i fråga örn de av 1933 års riksdag beslutade nybyggnadslånen
bör den kreditbeviljande myndigheten vid sin prövning äga
att meddela sådana föreskrifter i fråga örn byggnadsföretagens planering och
utförande, som äro ägnade att åstadkomma en kontinuerlig produktion och
förlängd årsarbetstid. Örn en sådan säsongutjämning, såsom betingad av den
statliga stödpolitiken, inte kan med säkerhet genomföras för längre tid än
denna betingelse själv består, så bör dock, som de sakkunniga framhålla,
beaktas att brytande av byggnadsverksamhetens traditionella säsongkaraktär
även under en begränsad tidsperiod i och för sig ger förbättrade möjligheter
för en jämnare produktion också under tiden efter det att stödregleringen
avvecklats. Man kan antaga att de under tillämpningstiden vunna erfarenheterna
av en kontinuerlig byggnadsverksamhet skola vara ägnade att befordra
en fortsatt utveckling i samma riktning och en slutgiltig likvidering av ett
produktionssystem, som överlevt sig självt. —- A id en avtalsmässig reglering
av frågan synes för nuvarande läge det av de sakkunniga konstruerade lönesystemet
kunna läggas till grund. Hur än garantin i övrigt utformas, torde
man inte kunna undgå att låta densamma upptaga grundtanken i detta
system: en genomsnittligt beräknad minimal årsarbetstid av sådan omfattning
att inom varje yrkesgrupp årsförtjänsten på grundval av de reducerade lönesatserna
i princip kommer att motsvara årsförtjänstens genomsnittliga förkrigsnivå.
Sekretariatet är medvetet örn de tekniska svårigheter, med vilka
en sådan reglering är förbunden. Den förutsätter en samordning och fördelning
av den subventionerade byggnadsproduktionen och måste i praktiken
innebära, att denna produktion förbehålles de större, ekonomiskt och tekniskt
välorganiserade byggnadsföretagen. Sekretariatet kan emellertid inte finna
att sistnämnda förhållande skulle utgöra något skal mot en ordning av här
ifrågavarande beskaffenhet. En sådan begränsning torde med hänsyn till de
organisatoriska förhållandena å arbetsgivarsidan i själva verket vara en förutsättning
för genomförandet av den kollektiva ansvarighet, som systemet innebär,
och följer för övrigt redan av de tekniska och ekonomiska kvalifikationskrav,
som statsmakterna måste uppställa som stödvillkor.
Såväl svenska arbetsgivareföreningen som samverkande byggnads fackförbunden
anse det av de sakkunniga i säsongutjämningssyfte framlagda avlöningssystemet
mycket svårt att genomföra i praktiken. Arbetsgivareföreningen
anför härom bland annat.
Som en mera generell anmärkning kan sägas, att systemet är mycket svåradministrerat
och förutsätter en kontrollapparat av ej obetydlig omfattning.
Vid ett bedömande av graden av den inverkan, som systemet kan få i
säsongutjämnande syfte, måste till en början beaktas den omständigheten, att
tilläggen enligt de sakkunnigas förslag skola räknas i förhållande till den del
av den sammanlagda arbetstiden, då arbetet utförts på ackord, och således
icke skall utgå för sådan tid, då arbete utförts mot tidion. Det nuvarande förhållandet
mellan tidion och ackordslön inom byggnadsindustrin har redan
nu medfört, att det varit svårt att få arbetarna att utföra tidlönsarbete. Det
är en aktuell och angelägen uppgift för byggnadsindustrin att i största möjliga
utsträckning minska denna spänning. Örn det föreslagna systemet infördes,
skulle denna spänning till stor del konserveras.
Det är emellertid också uppenbart, att hela, systemets verkningsgrad måste
bliva mindre, om man begränsar sig till att utgiva lönetillägg enbart å ackords
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
10G
Kungl. Majlis proposition nr 251.
timmar. Såsom framgår såväl av den officiella lönestatistiken som av byggnadsindustriförbundets
egen statistik, är det ett faktum, att mer än hälften
av allt byggnadsarbete i landet utföres mot tidion. Sålunda utföras ändringsoch
reparationsarbeten nästan helt mot tidion. Dylika arbeten, vilkas omfattning
icke är obetydande, bliva följaktligen i det närmaste oberörda av systemet.
Den effekt, som systemet med accis å enbart ackordstimmar kan ge, är
därför omöjlig att fixera, men uppenbart är att den blir väsentligt mindre än
örn systemet kunnat tillämpas på all arbetstid.
Detta förhållande måste betecknas som en svaghet i de sakkunnigas förslag,
även örn det kan medges, att denna svaghet icke ligger i accissystemet
såsom sådant utan är en följd av att detta system av praktiska skäl i nuvarande
läge icke kan med full verkan genomföras.
Systemet kan vidare tänkas medföra, att en viss del arbetare få en tämligen
sammanhängande anställning inom byggnadsindustrin, medan åter
andra, som nu äro sysselsatta inom industrin, få mycket korta anställningsperioder
eller ingen anställning alls. Denna konsekvens av systemet har också
varit förutsedd och åsyftad av de sakkunniga. Det är emellertid att märka,
att under en lågkonjunktur inom byggnadsindustrin accissystemet skulle
medföra en fullständig eller nära nog fullständig arbetslöshet även för en stor
del av de arbetare, som normalt kunde beredas sysselsättning inom industrin.
Dessa tvingas då bort från industrin i den utsträckning de kunna erhålla
platser å annat håll, vilket är till nackdel för industrin, då arbetet åter skall
upptagas i normal omfattning.
Utvecklingen kan emellertid bli en annan. Det kan tänkas, att det utbildas
en tendens att bevara arbetstillfällena inom byggnadsindustrin för en arbetarstam,
som är betydligt större än den, som byggnadsindustrin kontinuerligt
kan sysselsätta. Resultatet skulle då i ytterlighetsfall bliva, att arbetarna visserligen
få 2,000 arbetstimmar under ett rullande år men därefter få sammanhängande
längre arbetslöshetsperioder i stället för såsom nu flera kortare.
En förutsättning för en jämn fördelning av arbetstillfällena är, att arbetstillgången
är jämnt fördelad. Detta torde av flera skäl aldrig kunna ernås.
I synnerhet gäller detta arbetstillgången hos den enskilde företagaren. Byggandet,
som till stor del drives som hantverk, kan enligt vår mening icke
tänkas överfört till enbart ett fåtal storföretag.
De sakkunniga ha uttalat, att en mera rationell organisation och mera kontinuerlig
drift inom byggnadsindustrin ger ett relativt mindre utrymme för
småföretagare, som icke i samma grad som större företag ha utrustning för
byggande hela året runt, eller vars verksamhet icke har sådan omfattning, att
den låter sig fördela jämnt över året. De sakkunniga uttala vidare, att små
men väl organiserade och dugligt skötta företag emellertid även i fortsättningen
skulle kunna göra sig gällande på byggnadsmarknaden. Det är dock
enligt vår mening tydligt, att det föreslagna systemet skulle verka till nackdel
för de mindre företagarna. En småföretagare har, om det föreslagna systemet
skulle genomföras, alltid anledning att känna sig betänksam inför en
planerad utvidgning av sin rörelse. För småföretagares del måste systemet
därför te sig som ett väsentligt ingrepp i näringsfriheten.
Även beträffande större företag, vilka ha möjligheter att hålla ett mera
konstant antal arbetare i sysselsättning, skulle det föreslagna accissystemet
erbjuda stora svårigheter och olägenheter.
En särskild svårighet erbjuder det förhållandet, att såväl större som mindre
företagare vanligen ha ett flertal olika arbeten i gång, vilka påbörjas och slutföras
icke efter en av företagaren bestämd ordning utan i växlande följd beroende
på omständigheter utom hans kontroll. Det inträffar exempelvis ofta,
att ett visst arbete måste med hänsyn till beställarens fordringar igångsättas
Kungl. Majda proposition nr 251.
107
utan avvaktan på att arbetskraft blir lösgjord från ett annat arbete hos samma
företagare. I en dylik situation måste ny arbetskraft anställas för det nya
bygget och arbetarna vid det tidigare bygget avskedas, då detsamma blir färdigställt.
En dylik arbetsgivare skulle, ehuru han i och för sig bedreve sin
rörelse tämligen kontinuerligt under sommar och vinter, bliva skyldig att erlägga
de ifrågavarande lönetilläggen. Häremot kan icke invändas, att han
skulle kunna göra en besparing genom att efter någon tid, då arbetarna på det
gamla företaget blevo lediga, överföra dem till det nya företaget och avskeda
de nyanställda. Kollektivavtalet inom byggnadsindustrin innehåller nämligen
förbud för arbetsgivare att avskeda arbetare, som påbörjat ett ackordsarbete.
För att systemet icke skall verka obilligt för arbetsgivaren, fordras
därför, att de hinder i fråga örn disponerandet över arbetskraften, som finnas,
elimineras.
Det framgår av det ovan sagda, att det å ena sidan är tämligen ovisst, vilka
fördelar det föreslagna systemet skulle medföra för arbetarna, men att det å
andra sidan är klart, att det måste medföra tämligen djupgående förändringar
för företagsamheten på byggnadsmarknaden i riktning mot en inskränkning
av näringsfriheten. Dessa omständigheter göra, att man på arbetsgivarsidan
måste ställa sig tveksam till hela systemet. Örn systemet skall accepteras, kan
det emellertid i allt fall blott ske under två förutsättningar: 1) arbetsgivarna
måste bliva fria från de nu i kollektivavtalet förefintliga hindren för arbetsgivare
att fritt disponera arbetskraften och 2) en särskild lönesänkning måste
genomföras, så att lönetilläggen enligt accissystemet kompenseras av densamma.
Som medel att vinna den åsyftade säsongutjämningen föreslår arbetsgivareföreningen
i stället införande av säsongdifferentierade löner, varjämte
det allmänna bör i största möjliga utsträckning förlägga sina byggnadsarbeten
till vintern.
Samverkande byggnadsfackförbunden ha mot accissystemet riktat delvis
samma invändningar som arbetsgivareföreningen. Härutöver anföres bland
annat.
Emot förslaget nödgas man framför allt resa invändningar, byggda på praktiska
skäl. Enligt vår uppfattning är det inte möjligt, att inom den närmaste
tiden få en så fast organisation på arbetsgivaresidan, att man har möjlighet
att driva in avgifterna av de företagare, som enligt det förordade systemet bli
skyldiga att utbetala tilläggsersättningar. Det förutsättes, att det skulle bildas
en kassa, liknande semesterkassan. Hur skall denna kassa organiseras? Yern
skall taga ansvaret för att pengarna inbetalas? Kan man förutsätta att svenska
byggnadsindustriförbundet är villigt att åtaga sig att driva in dessa avgifter
hos de oorganiserade arbetsgivarna? Örn nu nämnda förbund skulle åtaga sig
denna vanskliga uppgift, vilka maktmedel har man då till sitt förfogande för
att indriva avgifterna, därest någon vägrar att betala? Man kan vara övertygad
örn att det icke kommer att saknas arbetsgivare, som vägra att betala. Vilka
åtgärder kan i så fall vidtagas mot en sådan arbetsgivare? Kan han stämmas
till domstol? Yern skall i så fall föra talan? Kan han blockeras, och skall i så
fall arbetarna nedlägga arbetet — och arbetarnas organisationer betala ut
understöd — för att arbetsgivarna vägra att betala in pengar till sin egen
kassa? Alla do frågor som här ställts och många flera kunde ställas i detta
sammanhang. Vi lia på många håll då det gäller semesterkassan haft svårigheter
att få in de obetydliga avgifter, det där gäller. Vad gäller den nu tänkta
kassan kommer det även hos de organiserade arbetsgivarna att stöta på stora
svårigheter; hos de 4- å 5,000 oorganiserade arbetsgivarna och de privata
byggarna torde det möta oövervinnliga svårigheter.
opaginerad Kontrollera mot PDF
103
Kungl. Majus proposition nr Sol.
Målaremästarnas riksförening i Sverige anför i detta sammanhang.
De sakkunnigas förslag om mera kontinuerlig drift inom byggnadsindustrin
och på basis härav konstruerade lönesatser synes föreningen för
närvarande icke möjligt att tillämpa inom måleriyrket. Måleriyrkets utövare
äro hänvisade till att utföra förekommande arbeten vid de tidpunkter vederbörande
beställare önskar och kan således icke såsom de företagare, vilka
själva välja tidpunkten för igångsättande av sina arbeten, låta arbetena avlösa
varandra efter en på längre sikt uppgjord plan. Beställarna av målningsarbeten,
vare sig det gäller nybyggnader eller reparationer, måste å sin sida
anpassa målningsarbetenas utförande dels efter övriga byggnadsarbeten dels
efter avflyttningar och inflyttningar från och till ledigblivna lägenheter. Dessa
flyttningar koncentreras i stor utsträckning till de båda fardagarna, varför
arbetstillgången inom yrket blir synnerligen säsongbetonad.
Socialstyrelsen och 1940 års civila byggnadsutredning intaga likaledes en
reserverad hållning till nu ifrågavarande förslag.
Yad de sakkunniga anfört i fråga örn byggnadsarbetarnas lönenivå
har föranlett helt motsatta uttalanden.
Svenska arbetsgivareföreningen har sålunda funnit att arbetslönerna böra
tåla en reduktion av 12 till 15 procent även örn byggnadsarbetarna icke garanteras
någon säsongutjämning.
I motsats härtill anser landsorganisationen i Sverige, att en lönesänkning
endast kan ifrågakomma, om densamma kompenseras genom utsträckt årsarbetstid.
Samverkande byggnadsfackförbunden anföra sammanfattningsvis följande.
Yad beträffar byggnadsarbetarnas förtjänster gälla uppgifterna härom ett
år med synnerligen markant högkonjunktur. Hänsyn har ej heller tagits i
behövlig utsträckning till de avbränningar i form av osäkerhet i anställningen,
extra kostnader i form av flyttningar mellan olika arbetsplatser, verktygstransporter,
långa resor till och från de växlande arbetsplatserna jämte en råd
andra för denna industri betecknande förhållanden. För vissa fack gäller ju
dessutom att arbetarna skola hålla sig med full uppsättning av dyrbara
verktyg, vilket förorsakar ständiga kostnader i form av nyinköp och kompletteringar.
Tar man hänsyn till här nämnda förhållanden skall det visa sig, att byggnadsarbetarna
icke stå i någon särskilt förmånlig ställning. Det måste ockäå
tas hänsyn till det hårda slitet på byggnadsarbetsplatserna och till den uppjagade
arbetstakten. När därtill kommer att industrin genom den akuta
krisen krympt samman till ett minimum, torde inga förutsättningar föreligga
att sänka byggnadsarbetarnas löner utan att detta medför en orättvis och hård
belastning på en enskild arbetaregrupp med uppoffringar, som alla böra bära
gemensamt.
På grundval av dessa synpunkter hävda byggnadsfackförbunden bestämt,
att den av de sakkunniga förordade reduceringen av lönerna icke är motiverad.
Svenska elektriska arbetareförbundet och svenska målareförbundet ha förklarat
sig instämma i vad byggnadsfackförbunden sålunda anfört.
Sveriges måleriidkares förening anser i likhet med landsorganisationen, att
en lönereducering kan diskuteras allenast under förutsättning, att byggnadsindustrins
säsongkaraktär kan avskaffas.
109
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
I detta sammanhang torde jag vidare få anmäla, att Sveriges arbetares centralorganisation
i en till socialdepartementet inkommen skrift bestämt uttalat
sig mot en sänkning av arbetslönerna. Organisationen anför härom bland
annat.
Förutom att föreslagen sänkning av arbetslönerna i icke nämnvärd grad
inverkar på produktionskostnaderna och därmed ej kan bidraga till industrins
igångsättande, så får även denna åtgärd svåra följder för andra näringsgrenar,
enär byggnadsarbetarna utgöra en betydande konsumtionsgrupp vars köpkraft
då sänkes, vilket inverkar ofördelaktigt på de industrier, som tillverka sådana
konsumtionsvaror byggnadsarbetarna förbruka.
Slutligen är i detta sammanhang att bemärka vissa speciella förslag till
förbilligande av byggnadskostnaderna.
Hyresgästernas riksförbund anser således, att väsentliga besparingar kunna
göras beträffande arkitekt-, ingenjörs- och konstruktörsarvoden och ifrågasätter
inrättandet av ett statligt organ som kan gå byggnadsföretagen till handa
med byggnads- och konstruktionsritningar, anvisningar på materialinköp, rådgivning
o. s. v.
Svenska teknologföreningen framhåller möjligheten att under krisen suspendera
semesterlagens bestämmelser för byggnadsarbetarna. Semestern är
ju tänkt som ett tvångsmedel till vila från arbetet för rekreation. För byggnadskostnadema
medför dock semesterersättningen en fördyring av lönerna
med cirka 4V2 procent.
Sveriges måleriidkares förening slutligen, anser att de enligt kollektivavtalet
för Stockholm med omnejd stipulerade arbetsfria lördagarna i juni och
juli böra bortfalla. Denna bestämmelse tillkom före semesterlagens antagande
och utgjorde kompensation för semester. Sedan numera semesterbestämmelser
blivit intagna i gällande kollektivavtal och formulerade på ett sådant
sätt att alla arbetare erhålla semesterbidrag på varje arbetad timme, borde
givetvis de arbetsfria lördagarna slopas. I synnerhet som de fria lördagarna
åstadkomma mycket obehag och förargelse under en tid som är synnerligen
lämplig för yrkets bedrivande.
De sakkunnigas i säsongutjämningssyfte framlagda förslag att byggnadslånebyrån
bör vid sin kreditgivning knyta villkor angående tidpunkten för
byggnadsföretagets igångsättande har, i den mån remissinstanserna yttrat sig
däröver, lämnats utan erinran.
Däremot har den av de sakkunniga anvisade utvägen att framdeles till
byggnadsnämndernas åligganden foga tillsynen av att byggnadsföretags igångsättande
och bedrivande sker på sådant sätt, att ortens samlade byggnadsverksamhet
utjämnas, och att på lämpligt sätt giva uttryck häråt i föreskrifterna
för byggnadslov, från vissa håll betecknats som olämplig. Byggnadsnämnderna
i Stockholm, Göteborg och Uppsala framhålla sålunda, att en
dylik uppgift måste betecknas som främmande för byggnadsnämndernas verksamhet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ilo
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
Departementschefen.
Byggnadskostnadssakkunniga ha i lönefrågan framställt vissa erinringar
mot ackordsprislistomas utformning inom byggnadsfacken, innebärande bland
annat att olika arbetsmoment icke alltid vore prissatta i proportion till den
tid deras utförande i allmänhet kräver samt att vissa ackordspriser hämmade
den tekniska utvecklingen på området.
De sakkunniga ha vidare fäst uppmärksamheten på den starka splittringen
i lönehänseende inom byggnadsfacken. Vissa anställda ha jämförelsevis
höga inkomster, medan andras årsinkomster måste betraktas såsom ganska
låga. Splittringen sammanhänger framförallt med de oregelbundna arbetsförhållandena
inom byggnadsindustrin och de starka säsongväxlingarna inom
densamma.
Lönenivån har, framhålla de sakkunniga, måst beräknas så att den relativt
korta sysselsättningstiden per år under normala tider ger en tillfredsställande
årsinkomst. Utökas arbetstiden, såsom sker under högkonjunkturår för
ett stort antal arbetare, kunna årsinkomsterna te sig anmärkningsvärt höga.
De sakkunniga anse att en tillfredsställande lösning av löneproblemet i syfte
att utan sänkning av årsinkomsten minska arbetskostnaderna på ett bygge
enklast kan vinnas genom att frågan örn lönenivån sammankopplas med frågan
örn sysselsättningsperiodens längd under arbetsåret. Ett förslag till lösning
skisseras, vars huvuddrag torde kunna angivas på följande sätt. Lönesatserna
böra fastställas så att de under förutsättning av en viss minimiarbetstid per
år, förslagsvis 2,000 timmar, giva en årsförtjänst, örn vilken parterna vid förhandlingar
kunna överenskomma. En anställd, som icke sysselsattes i 2,000
timmar, skulle erhålla en viss merbetalning. På så sätt blir arbetskraften
dyrare per arbetstimme för arbetsgivaren ju kortare tid per år, som arbetstagaren
anställes. Härigenom får arbetsgivaren en direkt ekonomisk fördel
av att trygga så lång sysselsättningsperiod som möjligt. De sakkunniga
föreslå vidare, att arbetsgivarna till en gemensam kassa av liknande typ
som semesterkassan inbetala vissa avgifter. Ur denna kassa skulle efterskottslön
utbetalas till de byggnadsarbetare, vilka under året haft kortare sysselsättning
än 2,000 timmar.
Landsorganisationen har förklarat, att den i princip icke har något att
erinra mot det föreslagna systemet, men att den är skeptisk beträffande möjligheterna
att realisera detsamma i avtalsmässig ordning med hänsyn till de
organisatoriska förhållandena på arbetsgivarsidan. Möjligheter torde däremot
föreligga att åstadkomma den erforderliga regleringen i administrativ
ordning.
Parterna på byggnadsarbetsmarknaden ha framställt en rad erinringar, som
framförallt gått ut på, att förslaget icke vore praktiskt realiserbart.
Det torde vara oemotsägligt, att säsongförhållandena inom byggnadsindustrin
och den ojämna arbetstillgången på detta område äro vållande till en stor del
av de ofta påtalade olägenheterna i lönebildningen.
Vid ett realiserande av det förslag, som jag tidigare förordat, får staten
opaginerad Kontrollera mot PDF
lil
Kungl. Majus proposition nr 251.
hädanefter en möjlighet att påverka säsongförhållandena inom byggnadsfacken
på ett sätt som icke tidigare varit fallet. Eftersom sannolikt bostadsbyggande
avsett för uthyrning under den närmaste framtiden i stor utsträckning
blir beroende av tertiärkrediter från byggnadslånebyrån, får nämligen
denna möjligheter att reglera byggnadsverksamhetens omfattning under olika
tider av året. Det är min bestämda förhoppning, att byggnadslånebyrån skall
lyckas utnyttja dessa möjligheter på ett sådant sätt, att sysselsättningsperioden
avsevärt förlänges inom byggnadsfacken.
Byggnadslånebyråns möjligheter härutinnan äro emellertid endast temporära
och knutna till kreditgivningen från de anslag, riksdagen kan komma
att bevilja till bostadsbyggande. För framtiden är därför problemet örn byggnadsindustrins
säsongförhållanden alltjämt olöst. Enligt min uppfattning
böra fortsatta överväganden äga rum för att undersöka möjligheterna att nå
en tillfredsställande lösning och vid dessa torde även det av byggnadskostnadssakkunniga
förordade systemet böra bli föremål för förnyad prövning.
I avvaktan på resultatet av dessa överväganden torde de av mig antydda möjligheterna
till åtgärder i säsongutjämnande syfte i administrativ ordning böra
anlitas i största möjliga utsträckning.
Fardagsfrågan.
Byggnadskostnadssakkunniga.
De sakkunniga anföra följande:
Det ter sig nu omöjligt att bedöma, huruvida och när bostadsbyggandet i
framtiden kan komma att på nytt i huvudsak bli oberoende av statliga finansiella
stödåtgärder, i vilket fall de därtill knutna villkoren icke längre skulle
vara tillräckliga som instrument för en säsongutjämning. Det bör dock beaktas,
att blott och bart brytandet av den traditionella säsongkaraktären under
en måhända relativt kort period i och för sig innebär förbättrade utsikter
till jämnare produktion även fortsättningsvis, också om de direkta reglerande
åtgärderna skulle komma ur kraft. Även örn de sakkunniga anse att för den
närmaste framtiden möjligheterna till effektiv säsongutjämning enbart genom
villkoren till de statliga stödåtgärderna äro tillräckliga, inse de väl, att i framtiden
andra åtgärder kunna vara påkallade för att bevara jämnheten i produktionsutvecklingen.
Som en förutsättning för bestående utjämning framstår
härvid ikraftsättande av 47 § i hyreslagen, enligt vilken Kungl. Majit äger
förordna, att hyresavtal må uppsägas till upphörande den 1 april, oavsett
örn hyrestiden enligt avtal utgår den 1 oktober; åtgärder för sådant ikraftträdande
synas omedelbart böra vidtagas. De sakkunniga anse visserligen, att
en sådan åtgärd i och för sig knappast skulle lia större verkande kraft. Örn
däremot andra drivkrafter verka direkt på produktionen i utjämnande riktning
torde skapandet av två effektiva fardagar få anses som en förutsättning
för utjämningens realiserande under normala förutsättningar.
112
Kungl. Majus proposition nr 251.
Yttrandena.
Yad de sakkunniga anfört i fardagsfrågan har föranlett ett flertal uttalanden.
Byggnadsstyrelsen anför i detta avseende följande.
Det nuvarande fardagssystemet torde vara en kvarleva från den äldre lanthushållningens
tid och synes föga lia att göra med bostadsförhållandena i
våra dagar. I och för sig finnes intet som talar för att de i städer och andra
samhällen, som önska byta bostad eller hyra ny sådan, skola göra det just
den 1 oktober eller 1 april. Däremot torde flera lämplighetsskäl tala för att
inflyttning eller omflyttning sker vid den tidpunkt kontrahenterna i de olika
fallen anse just för sig bäst lämpad. Vissa länder hava också i konsekvens
härmed slopat bestämmelserna örn fardagar och överlämnat åt vederbörande
parter att i vanlig ordning träffa avtal örn inflyttning respektive avflyttning
vid den tid parterna kunna komma överens örn.
Styrelsen förbiser icke, att vissa olägenheter och viss oro på hyresmarknaden
kunna uppkomma vid ett slopande av fardagssystemet. Men styrelsen
håller före, att dessa olägenheter skola vara av övergående natur och att
fardagssystemet, i den mån det kan anses motverka en förlängning av byggnadssäsongen,
i vart fall icke bör få stå hindrande i vägen för en lösning av
bostadsfrågan, d. v. s. för ett förbilligande av bostäderna.
Slopande av de lagstadgade fardagarna ger givetvis ingen garanti för byggnadsverksamhetens
utsträckande till hela eller större delen av året. Men det
ger ökad möjlighet därtill, och denna möjlighet synes kunna tillvaratagas på
så sätt, att byggnadsnämnd vid meddelandet av byggnadslov fäster sådana
villkor beträffande byggets påbörjande och avslutande, att arbetet med
hänsyn till övriga kända byggnadsföretag å orten insättes i ett tidsschema,
som avser att så jämnt som möjligt fördela byggnadsverksamheten å årets
samtliga månader.
Överståthållarämbetet, som förklarar sig vara ense med de sakkunniga örn
att en allmän tillämpning av 47 § hyreslagen icke kan förväntas ha större
verkande kraft, anser att verkningarna däremot skulle bli av annan betydelse,
örn antalet fardagar väsentligt ökades. Detta skulle förvisso medföra en jämnare
spridning av flyttningarna över hela året, framhåller Överståthållarämbetet,
som tillägger:
En spridning av flyttningarna skulle även ur annan än byggnadskostnadssynpunkt
bli till fördel för hyresgästerna. Den med flyttningarna ofta
rådande brådskan med därav lätt uppkommande skada å bohag skulle komma
att undvikas, flyttningarna förbilligas, hyresgästerna beredas tillfälle att
tidigare få installerade telefon samt mätare för gas och elektricitet. Husägarna
skulle få ökad möjlighet att vidtaga erforderliga reparationer i lägenheterna
i fortlöpande följd, vilket vore ägnat att nedbringa utgifterna.
Även utan ändrade bestämmelser i övrigt i hyreslagen torde tillskapandet
av flera fardagar komma att efter hand medföra bättre spridning av flyttningarna.
Fardagarna ha nämligen självständig betydelse beträffande tiden
för flyttningarnas företagande i den mån de enligt lagen äro slutpunkter för
hyresförhållandet: då hyrestiden ej är bestämd och viss uppsägningstid ej
avtalats, då hyresavtal ingåtts för bestämd tid med förbehåll örn uppsägning
utan att viss uppsägningstid blivit avtalad och då avtalet, exempelvis på grund
av dödsfall, kan bringas till upphörande före hyrestidens utgång.
För att emellertid ytterligare effektivisera verkningarna av ökat antal
113
Kungl. Majlis proposition nr 251.
fardagar synes böra införas stadgande örn rätt för kontrahenterna att ifråga
om hyresavtal, vars ursprungligen bestämda giltighetstid gått till ända, med
iakttagande av bestämd uppsägningstid bringa detsamma till upphörande å
någon därefter fallande fardag, oavsett att kontraktet må innehålla bestämmelse
om förlängning för längre tid, i händelse uppsägning icke sker. En
viss beskärning av avtalsfriheten skulle visserligen en sådan lagbestämmelse
innebära men ändå ej vedervågande av vare sig hyresgästens trygghet eller
hyresvärdens intresse ifråga örn fastighetens ekonomiska förvaltning.
Sveriges måleriidkares förening framhåller att måleriyrkets säsongkaraktär
uppkommer genom tre samverkande faktorer nämligen dels det nuvarande
fardagssystemet — vilket betecknas som huvudanledningen härtill
— dels svårigheten att utföra måleriarbeten under den kalla årstiden dels ock
fastighetsägarnas benägenhet att så långt sig göra låter förlägga reparationsarbeten
till tiden omkring den 1 oktober. Härefter anför föreningen följande.
Den huvudsakligaste orsaken till yrkets utpräglade säsongkaraktär, skulle
kunna elimineras genom införandet av flera lagstadgade fardagar. Dessa
borde vara minst fyra, 1 januari, 1 april, 1 juli och 1 oktober.
För att dessa fardagar skulle bli verkliga fardagar och ej huvudfardagen
ändå skulle bli den 1 oktober, skulle hyresgästen äga rätt att uppsäga sitt
hyresavtal till vilken som helst av dessa fardagar under förutsättning att
tre månaders uppsägningstid iakttoges.
Örn fyra lagliga fardagar infördes, skulle på relativt kort tid en utjämning
över hela året av flyttningsdagarna komma att uppstå. För att ändå inte vissa
fastighetsägares privatintressen skulle spoliera syftet med införandet av
flera fardagar, måste även bestämmas att uthyrning verkställes jaer år från
det datum lägenheten tillträdes. I annat fall komme säkerligen fastighetsägarna
att skriva kontrakten från exempelvis den 1 april det ena året till den
1 oktober nästföljande år.
En utjämning av fardagarna över hela året, skulle ju inte endast vara till
fördel för byggnadsyrkena, utan även fördela arbetena för flyttningsföretagen,
telefon, gas- och elektricitetsverken, postverket m. fl. En sådan utjämning
av fardagarna skulle även medföra att en byggmästare skulle få lika
stora möjligheter till uthyrning av sina nybyggen vilken tid på året som helst,
och ej tvinga honom att söka forcera fram ett färdigställande till 1 oktober.
Ett tillvägagångssätt, som inte endast avsevärt fördyrar bygget, utan även i
stor utsträckning tvingat hyresgäster att bo månadsvis i icke färdigställda
lägenheter.
Beträffande punkt två, så har ju svårigheten att utföra måleriarbeten under
den kalla årstiden numera — sedan värmeledningen blivit så gott som allmän
— praktiskt taget förlorat sin betydelse åtminstone i vad det gäller invändiga
reparationsarbeten.
1940 års civila byggnadsutredning, bank- och fondinspektionen, länsarkitekten
i Uppsala, hyresgästernas sparlcasse- och byggnadsföreningar.s riksförbund
u. p. a. samt Sveriges rörledningsfirmors förening anse samtliga, att
införande av två årliga effektiva fardagar blir till betydande nytta.
Fastighetsnämnden i Stockholm har i detta sammanhang erinrat örn att
Stockholms stadsfullmäktige redan i november 1939 gjort framställning hos
Kungl. Majit om meddelande av förordnande enligt 47 § hyrcslagen beträffande
Stockholm. Denna framställning har ännu icke föranlett något Kungl.
Maj:ts beslut.
Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 251.
790 4t 8
114
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
I motsats till de nu nämnda remissinstanserna ställer sig länsstyrelsen
i Stockholms län tveksam till det framställda förslaget, och Sveriges fastighetsägareförbund
motsätter sig bestämt att detsamma genomföres. Förbundet
anför i detta sammanhang bland annat följande.
Frågan huruvida en rätt för hyresparterna att i strid mot avtalet uppsäga
detsamma till upphörande i förtid är ägnad att medverka till en spridning
av byggnadsproduktionen över hela året har alltid föranlett starka tvivel.
Även de sakkunniga själva lia uttalat meningen att en dylik rätt i och för sig
knappast skulle lia någon »större verkande kraft». Det må ock erinras örn,
att hyreslagstiftningskommittén, som hade att till övervägande upptaga det
av 1934 års byggnadsindustrisakkunniga framförda förslaget örn 1 april såsom
en s. k. effektiv fardag, stannade vid ett avstyrkande (SOU 1938: 22 sid.
165 ff). Den nuvarande 47 § hade sålunda icke någon motsvarighet i kommitténs
betänkande. Bestämmelsen återfanns först i Kungl. Maj:ts proposition
till 1939 års riksdag, nr 166, och att döma av föredragande departementschefens
yttrande har lagregeln ifråga icke i första hand tillkommit för att
bidraga till säsongutjämning, ehuru man dock räknat med att regeln skulle
i någon mån verka i sådan riktning. I varje fall synas de sakkunniga ha
överskattat betydelsen av lagrummet.
De sakkunniga ha förklarligt nog velat utnyttja stadgandet såsom ett instrument
för sitt speciella syfte, säsongutjämningen, men synas ha förbisett,
att huvudsyftet med lagrummet, som allenast avser rena bostadslägenheter,
är att motverka eventuella olägenheter för hyresparterna av att flyttningarna
koncentreras till 1 oktober. I den mån dylik koncentration icke föreligger
äger Kungl. Majit icke förordna örn lagrummets tillämpning. Att märka är ju
också att förordnande icke får äga rum generellt för hela landet utan allenast
för viss ort, där efter prövning av de lokala förhållandena på bostadsmarknaden
förutsättningarna för lagrummets tillämpning föreligga.
Mot en lagstiftning med vidsträcktare syfte nödgas förbundet på det bestämdaste
varna. En sådan lagstiftning skulle, särskilt under nuvarande förhållanden,
lätt få till följd bland annat att hyresgäster begagnade möjligheten
att vid vårens inbrott frigöra sig från skyldigheterna enligt kontraktet för
att då lämna lägenheterna och under sommarhalvåret bebo lägenheter på
annat håll. Det behöver icke närmare utvecklas, att detta skulle föranleda
mindre önskvärda förhållanden på hyresmarknaden med verkningar som i
längden skulle lända även hyresgästerna till nackdel. Det hemskydd som
dessa självfallet sträva efter skulle komma att motverkas.
Departementschefen.
Såsom jag redan tidigare framhållit, är det av stor vikt att åtgärder vidtagas
för åstadkommande av en säsongutjämning inom byggnadsindustrin.
De sakkunniga ha bland andra utvägar att nå detta syfte även hänvisat till
möjligheten att genom en fördelning av flyttningarna till båda de lagstadgade
fardagarna skapa bestående förutsättningar för en jämnare produktion och i
sådant hänseende föreslagit, att den Kungl. Majit i 47 § hyreslagen tillagda
befogenheten måtte utnyttjas.
Enligt nämnda lagrum äger Kungl. Majit förordna, att inom ort, där flyttningar
till och från lägenheter, som uthyras allenast till bostad, årligen förekomma
till betydande antal och huvudsakligen äga rum den 1 oktober, hyresavtal
örn sådana lägenheter må, utan hinder av vad avtalet innehåller om tidpunkten
för avtalets upphörande, uppsägas till den 1 april, såframt ej därigenom den
115
Kungl. Maj:ts •proposition nr 251.
avtalade hyrestiden förkortas med mer än sex månader eller den sammanlagda
tid, hyresgästen sistnämnda dag innehaft lägenheten, kommer att understiga
ett år. Uppsägningsrätten är — med visst undantag — begränsad till att
avse avtal, som slutits efter lagens ikraftträdande, d. v. s. efter den 1 januari
1940. Enligt förarbetena till lagen bör Kungl. Majit vid meddelande av
förordnande enligt paragrafen se till, bland annat, att tidpunkten för
förordnandets ikraftträdande bestämmes så, att hyresmarknaden hinner
anpassa sig efter de ändrade förhållandena, Det framgår vidare av förarbetena
beträffande vilka jag i övrigt torde få hänvisa till proposition
nr 166/1939 samt andra lagutskottets utlåtande nr 38/1939 — att huvudsyftet
med införandet av lagrummet var att möjliggöra en mera kontinuerlig
drift inom byggnadsindustrin. De sakkunniga hava understrukit, att enligt
deras mening för den närmaste framtiden möjligheterna till effektiv säsongutjämning
enbart genom villkoren till de statliga stödåtgärderna vore tillräckliga
samt att ett ikraftsättande av 47 § hyreslagen i och för sig knappast
skulle ha större verkande kraft, men tillika framhållit att, örn andra drivkrafter
verkade direkt på produktionen i utjämnande riktning, torde skapandet
av tva effektiva fardagar fa anses som en förutsättning för utjämningens
realiserande under normala förutsättningar. Jag delar givetvis de sakkunnigas
uppfattning örn betydelsen av att två effektiva fardagar tillskapas. I
och för sig torde ett färdigställande i ökad omfattning av bostäder till den 1
april vara ägnat att medföra ökad omflyttning vid denna tidpunkt och därmed
utan särskilda åtgärder leda till att två effektiva fardagar erhållas. Statsmakterna
böra emellertid med uppmärksamhet följa förhållandena på hyresmarknaden
och, därest det visar sig nödvändigt för bevarande av den utjämning,
som är att förvänta vid genomförande av det av mig framlagda byggnadsprogrammet,
torde Kungl. Majit böra till övervägande upptaga frågan örn en
tillämpning av ifrågavarande lagstadgande beträffande de orter, där förutsättningarna
för dess användning och behov därav föreligga.
Byggnadskonstruktioner och lägenhetsstandard.
Byggnadskostnadssakkunniga.
I fråga örn möjligheterna att genom ändrade tekniska konstruktioner och
förändrad lägenhetsstandard påverka byggnadskostnaderna framhålla sammanfattningsvis
byggnadskostnadssakkunniga bland annat följande:
Byggnadskostnadssakkunniga, som bestämt vilja avråda från en sådan
standardsänkning, som uppförandet av rena krisbostäder skulle innebära,
anse den aktuella kostnadssituationen på byggnadsmarknaden vara så allvarlig
att möjligheterna att inom vissa gränser sänka byggnadskostnaderna genom
förändrade byggnadskonstruktioner och vissa modifieringar av utrustningsstandarden
ha måst undersökas. En viss sänkning av de vid olika byggnadskonstruktioner
för närvarande tillämpade säkerhetsmarginalerna har
därvid synts dem utgöra en utväg att rekommendera. De tillmäta därvid
de av civilingenjör H. Lindqvist utförda beräkningarna — vilka såsom
116
Kungl. Majus proposition nr 251.
bilaga 1 fogats till betänkandet — stor betydelse. Det har vidare synts de
sakkunniga vara av vikt att understryka önskvärdheten av att de resultat, som
av tidigare utredningar uppnåtts, rörande olika byggnadstekniska frågor i
större utsträckning utnyttjas. Vissa besparingar synas dem även kunna
ernås genom ett undvikande av den onödiga lyx i fråga örn inredningsstandarden,
som under de senaste åren i viss utsträckning brett ut sig. På ett
något annat plan ligga slutligen de besparingar, som under en övergångstid
kunna göras, genom att vissa tills vidare umbärliga element anskaffas först
vid en senare tidpunkt, medan endast vissa förberedelser i nuvarande situation
göras; besparingen härvidlag ligger främst däri, att priserna vid en
framtida tidpunkt kunna väntas bli lägre än vad de äro just nu.
Då de av de sakkunniga undersökta besparingsmöjligheterna skola sammanfattas,
uppstå betydande svårigheter att finna lämplig grund för en jämförelse.
Denna torde böra sökas i sådana byggen, som representera genomsnittet
av standarden i olika avseenden för de senaste årens byggnadsverksamhet.
Då variationerna mellan olika fastigheter äro mycket stora, är ett
sådant genomsnitt svårt att finna. Sådan utrustning, som är att betrakta såsom
umbärlig lyx, torde knappast förekomma i särskilt många fastigheter.
Vid jämförelse med olika fastigheter torde det vara än den ena och än den
andra detaljen, som skulle kunna »sparas». Besparingsmöjligheterna få räknas
vid en jämförelse med vad som för fastighetsbeståndet varit i allmänhet förekommande.
De sakkunniga ha vid en sådan kalkyl funnit sig kunna räkna med en
besparing av c:a 2 % på bjälklags- och väggkonstruktioner, omkring 2 % genom
en minskning av rumshöjden från 2-7 0 m till 2-5 0 m, omkring 3 % genom att
förvaringskontoren förläggas till källaren i stället för till vinden samt drygt
1 % genom förenklingarna i fråga örn installationerna för värme, sanitet och
elektricitet, alla procentsiffror därvid räknade på de totala byggnadskostnaderna
(exklusive tomt). I vissa fall kunna en del av dessa besparingar
ersättas av andra genom att lägenheterna icke utrustas med balkonger, kylskåp,
öppna spisar och diverse smärre inredningsdetaljer av lyxkaraktär eller
genom att byggnaderna placeras högre i förhållande till omgivande markyta
eller planeras omsorgsfullare. Sammanräknande dylika besparingsmöjligheter
ha de sakkunniga kommit till det resultatet, att en sänkning av byggnadskostnaderna
med omkring 8 % torde böra kunna påräknas på nämnda vägar.
Tillfälligtvis kunna fastigheterna därjämte uppföras utan att badkar, kylskåp
o. d. tills vidare insättas.
De sakkunniga vilja avslutningsvis framhålla, att de i sina kalkyler utgått
ifrån, att de byggnader, för vilka statligt stöd ifråga örn finansieringen
kommer att sökas, skola underkastas viss kontroll genom statens byggnadslånebyrå.
I samband med denna kontroll torde även få tillses att byggnadernas
planering och utrustning göres sådan, att lägenheterna kunna uthyras
till i stort sett nu rådande hyresnivå, vilket bl. a. torde förutsätta att
här omtalade besparingsmöjligheter utnyttjas.
117
Kungl. Majus proposition nr 251.
Yttrandena.
De sakkunnigas förslag i fråga om byggnadskonstruktioner och lägenhetsstandard
ha mötts av såväl instämmanden som kritik. Sin fulla anslutning
till de sakkunnigas uttalanden i dessa frågor ger svenska teknologföreningen.
I huvudsak ense med de sakkunniga äro bland andra socialstyrelsen, medicinalstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, 1940 års civila byggnadsutredning, byggnadsnämnden
i Stockholm, hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars
riksförbund u. p. a., hyresgästernas riksförbund och svenska arkitekters riksförbund.
Invändningar beträffande vissa detaljer i förslagen förekomma dock
såväl i sistnämnda remissinstansers yttranden som ock i andra uttalanden.
Den föreslagna lindringen av säkerhetsföreskrifterna har emellertid
knappast motsagts från något håll, ehuru kravet på effektiv teknisk
kontroll samtidigt starkt betonats. Byggnadsstyrelsen har i denna fråga framhållit,
att en omarbetning av de statliga normalbestämmelserna för cementoch
betongarbeten samt för järnkonstruktioner till byggnadsverk sedan ett år
tillbaka pågår, och att resultatet torde bliva, att de tillåtna påkänningarna på
materialen komma att ökas, varigenom kostnadsbesparingar kunna vinnas.
Jämväl luftskyddsinspektionen ansluter sig på denna punkt till de sakkunniga,
varvid inspektionen tillägger:
Det kan visserligen ifrågasättas, örn icke en stor del av värdet ur luftskyddssynpunkt
hos våra nuvarande byggnader ligger just i den säkerhetsmarginal,
som föreskrifterna givit. Emellertid kan man utgå ifrån att ett förbättrat
kontrollsystem kommer att så avsevärt öka kvaliteten hos byggnaderna,
att denna fördel kommer att bibehållas. I detta sammanhang kan
även framhållas, att nyligen utförda skjutförsök mot betongkonstruktioner
klarlagt det mycket stora värde ett korrekt beräknande och omsorgsfullt ut
förande av konstruktionen innebär för bland annat motståndsförmågan mot
projektilverkan.
Ett av 1940 års civila byggnadsutredning i detta sammanhang framlagt förslag
att utnyttja det relativt billiga tegelmaterialet, där så kan ske, bör sammanställas
med luftskyddsinspektionens yttrande, att de senaste krigshändelserna
bland annat givit klara och tydliga belägg för att en av de viktigaste
principerna vid nybyggnader bör vara den, att bärande konstruktioner av
tegel undvikas.
De sakkunnigas uttalande rörande byggnadens mer eller mindre
djupa placering i förhållande till markytan har kritiserats av luftskyddsinspektionen,
som tillägger:
Det torde vara ofrånkomligt, att ett höjande av byggnadens läge i förhållande
till den omgivande markytan kommer att medföra en sådan disposition
eller ett sådant utnyttjande av källarlokalerna, att anordnandet av skyddsrum
avsevärt försvåras. Vidare torde säkerheten i husets skyddsrum i viss
mån minskas ju högre källaren placeras.
I detta sammanhang framföra de sakkunniga även den synpunkten, att en
viss kostnadsminskning kan uppstå därigenom att högre placerade gatuledningar
kunna tänkas. Ur luftskyddssynpunkt innebär detta emellertid en
avsevärd nackdel. Erfarenheterna från Finland ådagalade att åtminstone
vintertid då marken är tjälbunden en djup belägenhet av gatuledningar har
118 Kungl. Majus proposition nr 251.
stort värde, då härigenom driftavbrott genom bombskador i stor utsträckning
kan undvikas.
Synnerligen delade meningar råda i fråga örn den av de sakkunniga -—
under vissa förutsättningar — föreslagna sänkningen av rumshöjden.
Mer eller mindre instämmande uttalanden föreligga från medicinalstyrelsen,
1940 års civila byggnadsutredning, länsarkitekten i Uppsala och länsstyrelsen i
Kopparbergs län. En tveksam hållning till förslaget intages av socialstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, byggnadsnämnden i Stockholm, drätselkammaren i Göteborg
och svenska arbetsgivareföreningen. Mer eller mindre avvisande till förslaget
ställa sig slutligen statens byggnadslånebyrå, ett flertal länsstyrelser
och drätselkammare, Sveriges fastighetsägareförbund, hyresgästernas sparkasse-
och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a., hyresgästernas riksförbund
— som anser, att rumshöjden ej bör vara lägre än 2.6o meter — samt
svenska arkitekters riksförbund, som däremot tillstyrker, att livsmedelsbutikerna
få sänka sin rumshöjd till 2.7 0 meter.
I fråga örn övriga till själva byggnadens standard hänförliga
frågor ha knappast några invändningar riktats mot de sakkunnigas förslag
och rekommendationer. Dock bör härvid beaktas följande yttrande från luftsky
ddsinspektionen.
De sakkunniga föreslå, att i två- och trevåningshus förvaringskontoren
skulle förläggas till källaren, varigenom bland annat trappan till vindsutrymmet
skulle inbesparas. Endast under förutsättning att takkonstruktionen
utföres av icke brännbart material torde detta vara ur luftskyddssynpunkt
godtagbart. Skulle så icke vara fallet, erfordras nämligen en omsorgsfull
brandbevakning, varvid ett slopande av vindstrappan är direkt förkastligt.
Örn däremot såsom ovan sagts, takkonstruktionen utföres av icke brännbart
material och taket utföres plant torde vissa andra fördelar erhållas, t. ex.
vid anordnandet av observationsplatser.
I detta sammanhang torde jag vidare få anmäla en från Sveriges stenindustriförbund
inkommen framställning, vari förbundet framhåller, att de
sakkunniga vid sin diskussion angående byggnadernas standardutrustning
synas ha ägnat alltför ringa uppmärksamhet åt användningen av natursten.
Förbundet finner sålunda, att de sakkunniga alldeles förbisett kalkstenen,
som är både hållbar och billig, samt att de vid jämförelse av lämpligheten
mellan marmor och konstprodukter, bort bättre beakta fördelarna hos
marmorn, som bland annat är betydligt lättare att hålla ren. Förbundet framhåller
slutligen, att ett godtagande av de sakkunnigas rekommendationer beträffande
användningen av natursten skulle leda till fullständig ruin för stenindustrin,
som för närvarande sysselsätter omkring 2,500 arbetare.
Yad de sakkunniga föreslagit beträffande lägenhetsstandarden har
likaledes i allt väsentligt biträtts. Socialstyrelsen tillägger emellertid, att det
måste anses önskvärt, att beträffande vissa inredningsfrågor speciell sakkunskap
— bland annat från husmodershåll — beredes tillfälle att öva inflytande.
1940 års civila byggnadsutredning anser, att de sakkunnigas specialutredningar
förtjäna att kompletteras i vissa avseenden. Länsstyrelsen i Jon
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
119
köpings län varnar för tillskapande av ett bostadsbestånd, som skulle
komma att alltför mycket avvika från exempelvis den allmänna hygieniska
standard, vars genomförande avsetts med de under år 1936 tillkomna ändringarna
i 8 och 43 §§ hälsovårdsstadgan, och vill ej obetingat hänföra till
lyx i egentlig mening förekomsten i värmeledningshus av en eldstad även för
ved — även örn den heter öppen spis — en anordning, som just ur hygienisk
synpunkt för ett hem ofta kan vara av stor nytta och betydelse. Länsstyrelsen
i Älvsborgs län anser å andra sidan, att de sakkunniga varit alltför återhållsamma
i förevarande hänseende och framhåller, att man ingalunda behöver gå
ner till en »permanent slum» för att på denna väg kunna göra besparingar,
som sannolikt för hyrorna betyda mer än en rimlig reduktion av arbetslönerna.
Åtminstone för 10 år sedan byggdes nya hus i Köpenhamns
centralare delar, där hyrorna föga överstego hälften av Stockholms dåvarande
hyror. Det vore underligt, örn ej många av Stockholms hyrespinade befolkning
gärna valde en billigare våning, där väsentliga bekvämligheter funnes,
men i enklare utförande.
I anledning av vad de sakkunniga anfört angående kylskåp såsom standarddetalj
har Elektrolux’ svenska försäljningsaktiebolag inkommit med en framställning,
vilken jag i detta sammanhang torde få anmäla.
Bolaget konstaterar inledningsvis att i de bostadsfastigheter, som numera
inredas, kylskåpet är en så gott som nödvändig utrustningsdetalj. De moderna
fastigheterna äro icke såsom de för 30 å 40 år sedan uppförda boningshusen
utrustade med väl isolerade skafferier eller goda matkällare och ej heller finnes
plats för isskåp. På grund härav blir hyresgästen i ett modernt byggt hus utan
kylskåp i matförvaringsfrågan sämre ställd än hyresgästen av år 1900.
Härefter anför bolaget bland annat följande.
Den av de sakkunniga tänkta lösningen, att låta hyresgästen själv förr eller
senare anskaffa kylskåp, för vilket plats reserveras vid lägenhetens byggande,
är tänkbar endast i nybyggnader, som uppföras av bostadsföreningar och där
hyresgästerna själva köpa sina lägenheter. Pör en vanlig hyresgäst måste
det, örn han är ekonomiskt mindre välsituerad, te sig såsom en väsentlig
nackdel att kylskåp icke finnes. Om han ej orkar med det relativt stora engångsutlägg,
som ett kylskåpsköp innebär, blir han synnerligen illa lottad i
matförvaringshänseende, trots att det för honom kanske är av ännu större
betydelse än för den köpstarkare hyresgästen att ha tillgång till ett för matförvaring
tjänligt utrymme. Men även den hyresgäst, som skulle ha råd att
själv inköpa ett kylskåp, måste säga sig, att ett dylikt köp för honom skulle
innebära en ekonomisk risk eller i varje fall en oförnuftig kapitalplacering:
örn han skulle vilja flytta, föreligger stor sannolikhet för att den nya lägenheten
redan är utrustad med kylskåp (över 100,000 kylskåpsförsedda lägenheter
finnas redan i Sverige, varav cirka 50,000 enbart i Stockholm), varigenom
hans eget kylskåp skulle få stå oanvänt eller måste realiseras. För övrigt
kunna mycket svårlösta konflikter uppkomma om fastigheten bytt ägare och
det kan göras gällande att kylskåpet är fast egendom, varigenom hyresgästen
helt och hållet skulle förlora sin äganderätt till kylskåpet.
Det bör även erinras, att inredning av kylskåp i samband med husets ny
-
120
Kungl. Majus proposition nr 251.
byggnad måste innebära en lägre anskaffnings- och installationskostnad, allra
helst som det ingalunda är säkert, att måtten på de nuvarande kylskåpen under
längre tid komma att förbliva oförändrade, och svårigheter därför kunna uppstå
för en framtida installation i ett reserverat skåputrymme.
Då det gäller att avgöra, huruvida en viss inredningsdetalj skall betecknas
såsom »lyx», är det ju icke avgörande, huruvida detaljen över huvud taget kan
undvaras, och de sakkunniga hava heller icke lågt sådana synpunkter på
frågan. Avgörande är endast, i vilket mån en sådan detalj redan är accepterad
som standard. Örn de sakkunniga avsett att under »sådan lyx», som »endast
i mindre utsträckning förekommer», inrangera även kylskåp, föreligger emellertid
från deras sida ett misstag. Kylskåpet är numera accepterat som normal
köksstandard i mycket stor utsträckning. Av de under åren 1936—1940 nytillkomna
bostadslägenheterna i Stockholm försågos sålunda 82 procent med
kylskåp och detta gäller icke endast bostadsbyggandet i privat regi. Ett företag
som hyresgästernas sparkasse- och byggnadsförening, som ju icke kan
anklagas för att utrusta sina fastigheter med onödig lyx, har enbart under
åren 1938—1940 installerat kylskåp i över 2,000 av sina bostadslägenheter,
varav flertalet nybyggda men även en del tidigare färdigställda. Med hänsyn
till det stora antal husmödrar, som redan vant sig vid att utnyttja kylskåpet
för en rationell och ekonomisk hushållning, lider det intet tvivel att de nybyggnader,
som eventuellt kunde komma till utförande utan kylskåp, skulle
få sitt uthymingsvärde minskat med mera än som motsvarar kylskåpsdetaljens
värde. Med hänsyn till den form, i vilken de sakkunniga framlagt sina uttalanden
rörande kylskåp, har det synts bolaget angeläget att hemställa, att vid
de åtgärder, som komma att vidtagas i anledning av utredningen, kylskåp icke
komma att rubriceras som onödiga lyxdetaljer, för vilkas användning restriktioner
eller förbud i samband med statligt finansiellt stöd borde uppställas,
utan att i stället byggnadsfackmännen erhålla frihet att, där fullt tillfredsställande
skafferier icke på annat sätt kunna åstadkommas, inreda skafferier i den
numera vanliga kombinationen med kylskåp.
Elån några remissinstanser har i diskussionen om konstruktions- och
standarddetaljer framlagts vissa mera allmänt hållna uttalanden och förslag.
Länsarkitekten i Hallands län anser det sålunda påfallande, i hur ringa
grad bostadsproduktionen i de små och medelstora städerna tillgodogjort sig
framstegen på bostadsbyggandets område. Alltför lång tid förflyter, innan
erfarenheterna bliva utnyttjade i landsorten. Under senare år torde sålunda
stora värden ha gått förlorade genom onödigt dyra och illa planerade bostäder.
Det skulle därför vara av stor betydelse örn de vunna resultaten sammanställdes
och gjordes lätt tillgängliga för byggnadsföretagarna och städernas
myndigheter.
Svenska stadsförbundet ifrågasätter, örn icke en mera genomgående revidering
på olika punkter av såväl allmänna som lokala byggnadsföreskrifter —
med hänsyn till en sannolikt bestående försämring i de ekonomiska utsikterna
—- borde ske i syfte att på olika punkter genomföra besparingar.
Svenska teknologföreningen anser det önskvärt, att konstruktionsbestämmelser
gällande hela landet fastställas, varvid viss klassindelning bör göras
med hänsyn till byggnadernas ändamål och genomsnittlig kompetens respektive
särskilda kvalifikationer hos konstruktörer och arbetsledare. Föreningen
121
Kungl. Majus proposition nr 251.
anser vidare, att i samband härmed normalbyggnadsordningen bör omarbetas,
varefter bör tillses, att den tillämpas så enhetligt som möjligt i hela landet, och
tillägger slutligen, att örn även vattenledningsverkens bestämmelser bli enhetliga,
kunna kostnadsbesparingar göras genom att t. ex. antalet olika
modeller för armatur minskas.
Slutligen är i detta sammanhang att notera ett förslag från luftslcyddsinspektionen.
Efter att lia konstaterat, att vid bostadsbyggande konflikt lätt
kan uppstå mellan luftskydds- och kostnadssynpunkter ifrågasätter nämligen
inspektionen, örn icke inom varje ort en riskklassindelning skulle kunna vidtagas,
varigenom områden, som av olika orsaker kunna anses vara mera utsatta
för flyganfall skiljas från områden, där riskerna kunna anses mindre.
Departementschefen.
Vad de sakkunniga till byggnadskostnadernas nedbringande föreslagit i
fråga örn konstruktioner och standard har såsom framgår av de inkomna
yttrandena i stor utsträckning vunnit anslutning hos remissinstanserna, och
jag är för min del likaledes beredd att i huvudsak instämma med de sakkunniga
i detta avseende.
Mot den föreslagna lindringen av säkerhetsföreskrifterna har jag således
intet att erinra, ehuru man med hänsyn till den rådande knappheten på
förstklassig cement måhända icke kan vänta sig att för närvarande helt vinna
de besparingar, varmed de sakkunniga ursprungligen kalkylerat. Under alla
omständigheter synas emellertid de kommittéer, som sedan förra aret äro
sysselsatta med att omarbeta de statliga normalbestämmelserna för järn- och
betongkonstruktioner, böra instrueras att beakta vad de sakkunniga anfört
i denna fråga. Intill dess nämnda kommittéer slutfört sitt arbete torde det
knappast vara skäl att framlägga några förslag angående anordnande av
särskild kontroll över arbeten av förevarande art.
Vad åter angår byggnadens mer eller mindre djupa placering i förhållande
till markytan anser jag det vara av vikt att luftskyddsinspektionens synpunkter
beaktas. För uppnående av erforderlig trygghet torde det emellertid vara
tillräckligt att allenast den del av källarutrymmet som är behövlig som skyddsrum
fördjupas. Därest byggnaden uppföres å sprängningsgrund torde ett
dylikt byggnadssätt innebära en icke oväsentlig besparing.
I fråga örn vindskonstruktionen vill jag likaledes understryka vad luftskyddsinspektionen
anfört. För den händelse denna konstruktion icke utföres
av obrännbart material måste således vindstrappan bibehållas. Den bästa
lösningen härutinnan torde emellertid vara att utföra en plan, obrännbar
takkonstruktion, varigenom man förutom kostnadsbesparingen vinner fördelar
ur luftskyddssynpunkt.
Beträffande övriga detaljer i fråga om byggnadssättet har jag ingen
erinran att göra mot de sakkunnigas förslag, och detta gäller även den av dem
under vissa förutsättningar föreslagna sänkningen av rumshöjden. Jag vill
emellertid starkt understryka vikten av att någon reducering av de redan
knappt tilltagna lägenhetsytorna ej bör ifrågakomma.
Vad angår själva lägenhetsstandarden är jag i allt väsentligt ense med
122
Kungl. Maj.ts proposition nr 251.
de sakkunniga. Att uppskjuta installeringen av badkar och kylskåp synes
mig dock icke böra ifrågakomma.
Med nu nämnda inskränkningar och tillägg är jag beredd tillstyrka, att
de sakkunnigas i förevarande hänseenden framlagda förslag förverkligas.
Byggnadslånebyrån synes sålunda vid sin kreditgivning böra tillse, att de
planerade byggnaderna utföras i huvudsaklig överensstämmelse med vad nu
förordats.
Innan jag lämnar detta område vill jag emellertid — med instämmande
av vad svenska stadsförbundet och svenska teknologföreningen härutinnan
anfört — framhålla vikten av att byggnadsordningarna bli föremål för en
allmän granskning i syfte att åstadkomma ett billigare byggnadssätt. Med
hänsyn till den snabba tekniska utveckling som skett ifråga örn byggnadskonstruktioner
har man enligt mitt förmenande goda skäl att hoppas att ännu
åtskilligt står att vinna på detta område. I den mån formella hinder resa sig
mot kostnadsbesparande byggnadssätt böra dessa undanröjas, och detta
gäller såväl om hindren förefinnas i byggnadsstadgan som i de lokala byggnadsordningarna.
Att av estetiska skäl förbjuda uppförandet av tre våningshus,
då man samtidigt tillåter inredande av viss del av vinden i ett tvåvåningshus
till lägenhetsutrymmen synes mig kunna tjäna som exempel på varthän
ett alltför formellt betraktelsesätt kan leda. Örn man i stället tilläte uppförandet
av ett trevåningshus samtidigt som man — med förflyttning av förvaringskontoren
till källaren -— slopade vindsutrymmet och lämnade medgivande
till en sänkning av rumshöjden skulle förvisso såväl det estetiska
som det ekonomiska syftet kunna uppnås, varjämte — icke att förglömma —
vissa fördelar ur luftskyddssynpunkt kunde vinnas.
Vissa till kreditgivningen knutna villkor.
Byggnadskostnadssakkunniga.
Utöver vad som förut angivits anföra de sakkunniga i nu ifrågavarande
hänseende följande:
Den nuvarande situationen och det bostadsmarknadspolitiska syfte, som
de sakkunniga uppställt för de föreslagna åtgärderna, syftet att förse bostadsmarknaden
med nyproducerade bostäder till årliga kostnader, som icke väsentligt
överstiga de för likvärdiga bostäder gällande, kräva att granskningen
av de framlagda kostnadsberäkningarna, av beskrivningarna av byggnadens
utförande och utrustning samt av byggnadsföretagarens kvalifikationer göras
strängare än som under vanliga förhållanden är påkallat och göras efter de
linjer, som uppdragas av villkoren beträffande kostnadsfaktorernas anpassning
för statens finansiella stöd. I fråga örn lägenhetsutrustning och
byggnadskonstruktioner bör granskas, att all den förenkling och rationalisering
är genomförd, som kan ske utan att lägenheternas klass avsevärt
sjunker och därmed påverkar deras konkurrensförmåga på bostadsmarknaden
samt fastighetens värde på längre sikt. Prövningen bör i detta hänseende sålunda
icke ensidigt taga sikte på lägsta möjliga kostnader, oavsett kvalitet,
utan även på fastighetens möjligheter att i framtiden hävda sin ställning på
fastighetsmarknaden.
Kungl. Majus proposition nr 251.
123
Möjligheten att genom icke kvalitetssänkande rationalisering nå billigare
kostnader är i hög grad beroende av kapaciteten hos byggnadsföretagarna och
deras personal, deras tekniska duglighet och ansvarskänsla. Vissa besparingsmöjligheter
äro beroende av att arbetet är anförtrott företag med kapabla
ledare och verkmästare. Ifråga örn vissa besparingsmetoder är det av vikt att
den tekniska kontrollen över byggnadsföretag är tillfredsställande. I nuvarande
situation borde man kunna räkna med, å ena sidan att krisen medfört en
sovring bland byggnadsföretagarna med höjning av den genomsnittliga kapaciteten
som följd, och å andra sidan att byggnadsnämnderna genom den starka
reduktionen i byggnadsverksamhetens omfattning skola kunna ägna varje
särskilt byggnadsföretag en mera ingående och fortlöpande kontroll. I sådant
fall bör i kostnadsförbilligandets intresse vissa av de säkerhetsföreskrifter,
som under vanliga förhållanden av byggnadsnämnderna ansetts nödvändiga
eller lämpliga kunna mildras. En förutsättning härför är emellertid, att stora
krav ställas på byggnadsföretagamas duglighet. Centralorganet bör därför
icke endast fästa avseende vid lånesökandes ekonomiska kvalifikationer utan
även i samverkan med de lokala förmedlingsorganen och byggnadsnämnderna
hävda kraven på byggnadsföretagamas tekniska kapacitet.
Yttrandena.
Byggnadsstyrelsen har i denna fråga förklarat sig icke ha något att tillägga
till de framlagda förslagen.
1940 års civila byggnadsutredning finner det vara av särskild vikt att tillse
att byggnadsföretagarens vinst under alla förhållanden håller sig inom tillbörliga
gränser och föreslår att till förhindrande av oberättigade spekulationsvinster
ytterligare kontroll åvägabringas efter byggnadsföretagets slutförande.
Först härefter bör enligt utredningen räntegarantin fastställas. — Vidare bör
en teknisk kontroll rörande arbetenas utförande förekomma.
Länsarkitekten i Södermanlands län anser det av de sakkunniga föreslagna
prövnings- och kontrollsystemet innebära vissa positiva vinster, enär det
hittills rådande systemet tyvärr många gånger givit alltför fria händer för
undermålig och okvalificerad verksamhet, såväl beträffande det grundläggande
projekteringsarbetet som utförandet och kontrollen. — Uttalanden av samma
innebörd föreligga från länsarkitekten i örebro och svenska bankföreningen.
De sakkunnigas uppfattning, att spekulationsbyggmästare icke ha någon uppgift
att fylla på arbetsmarknaden delas vidare av svenska arbetsgivareföreningen,
som anser, att en väsentlig förbättring i detta hänseende skulle inträda, örn
byggnadsnämnderna icke av gammal slentrian till ansvariga byggmästare
accepterade personer, som mot ersättning låta sig anmälas som ansvariga
byggmästare utan att utöva fortlöpande kontroll över bygget. Däremot synes
det icke finnas någon anledning att förhindra en fackkunnig småföretagare
att uppträda som »spekulationsbyggmästare».
Länsarkitekten i Uppsala förordar, att om statsstöd lämnas till bostadsrättsföreningar
endast sådana föreningar böra ifrågakomma, som i sina stadgar
upptaga förbud för föreningsmedlemmarna att uthyra sina lägenheter till
högre hyror, än som godkännas av föreningen. Endast härigenom kan en
hyresgaranti, som föreningen lämnat vid överenskommelse om statsstöd, bli
124
Kungl. Majus proposition nr 251.
effektiv. Det var före krisen icke ovanligt att enskilda personer ägde ett
flertal lägenheter i en eller flera föreningsfastigheter och uthyrde dessa lägenheter
till hyror, som ofta lågo över den nivå, som övriga föreningsmedlemmar
kalkylerade med.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län understryker vikten av att bygg
nadslånebyrån erhåller klara direktiv hur den skall utöva kontroll av och leda
utvecklingen på bostadsmarknaden och framhåller bland annat, att byggnadslånebyrån
bör tillse, att serieproduktion av nybyggnader i största möjliga omfattning
kommer till stånd samt att, i den mån i fabrik serieproducerade huselement
av standardtyp finnas, dylika komma till användning.
Landsorganisationen finner det synnerligen angeläget att en statlig kreditgaranti
eller subvention göres beroende av en kritisk prövning i fråga örn
företagarvinsterna och tillägger, att det inte hade varit ur vägen örn de sakkunniga
vid sidan av sin ingående granskning av arbetarnas inkomstförhållanden
försökt sig på en närmare utredning av frågan örn företagarvinsterna än
som nu skett, även örn materialet för en sådan utredning förvisso är svåråtkomligt
och, i den mån det kan åtkommas, rymmer åtskilliga felkällor.
Departementschefen.
Genomförandet av det program för statligt stöd av bostadsbyggandet av
den omfattning och med det bostadsmarknadspolitiska syfte, som här är i
fråga, förutsätter, såsom betonats av byggnadskostnadssakkunniga och understrukits
i åtskilliga remissyttranden, en ingående prövning från byggnadslånebyråns
sida av de lånesökande byggnadsföretagarna och jämväl kontroll i
framtiden av fastigheternas förvaltning, särskilt i vad angår hyressättningen.
Till byggnadslånebyråns nuvarande arbetsuppgifter i samband med tertiärlåneverksamheten
hör givetvis prövning såväl av ett byggnadsföretags lämplighet
med hänsyn till bostadsmarknads- och arbetsmarknadsläget på orten,
för vars bedömande yttrande av det kommunala förmedlingsorganet skall åtfölja
ansökan, som av byggnadsföretagets kreditvärdighet, i vilket senare
ligger jämväl en viss prövning av sökandens kvalifikationer, kostnadsberäkningarna,
de beräknade hyrornas förhållande till hyresnivån på orten o. s. v.
Det är emellertid tydligt att den nu ifrågavarande vidgade verksamheten
kräver att prövningen dels utsträckes att omfatta förhållanden, som tidigare
kunnat lämnas i stort sett därhän, t. ex. tomtpriset, dels generellt skärpes för
att effektivt realisera den bostadsbyggandets tekniska och ekonomiska anpassning
samt den hyreskontroll, som är villkor för statens ekonomiska stöd.
Det synes angeläget, att så långt möjligt dels de kommunala myndigheternas,
dels de lånebeviljande kreditinstitutionernas aktiva medverkan i
prövningsförfarandet påkallas; den kännedom örn lokala och personliga förhållanden,
som dessa besitta och som ett centralt organ svårligen kan förvärva
annat än i begränsad grad, torde vara av stort värde för bedömandet av låneansökningarna.
Föreskrifterna örn innehållet i det yttrande av det kommunala
förmedlingsorganet, som enligt författningen skall åtfölja låneansökan,
böra därför i olika hänseenden kompletteras. Sålunda böra uppgifter lämnas
rörande tomtprisutveckling, sökandens kvalifikationer samt hans möjlighet att
erhålla kredit.
125
Kungl. Maj ts proposition nr 251.
Prövningsförfarandet inom byggnadslånebyrån kräver givetvis en väsentlig
utbyggnad av byråns organisation. Härtill återkommer jag i fortsättningen.
Organisationsfrågor.
Byggnadskostnadssakkunniga.
De sakkunniga ha, utan att framlägga några närmare förslag därom, förutsatt
att statens byggnadslånebyrå erhåller den personalförstärkning, som må
vara erforderlig för att byrån på ett tillfredsställande sätt skall kunna handha
sina uppgifter som kreditbeviljande centralorgan.
Yttrandena.
Arnd angår i samband med de framlagda förslagen uppkommande organisatoriska
spörsmål har från skilda håll understrukits vikten av att byggnadslånebyrån
erhåller erforderlig personalförstärkning. I flera yttranden
påpekas betydelsen av att ett intimt samarbete etableras mellan byggnadslånebyrån,
å ena, samt arbetsmarknadskommissionen, industrikommissionen
och priskontrollnämnden, å andra sidan. Medicinalstyrelsen framhåller, att i
byggnadsfrågor, som beröra allmän hälsovård, jämväl styrelsen bör beredas
tillfälle att säga sin mening.
Med hänvisning till den prövningsrätt av vissa för kommunerna viktiga
frågor, som avses skola anförtros åt byggnadslånebyrån, föreslår svenska stadsförbundet
införande av ett stadgande i byggnadslånebyråns instruktion, som
medger att åtminstone för vissa fall byråns beslut skola få hänskjutas till
Kungl. Maj:ts slutliga prövning. Förbundet anser dessutom, att den betydelsefulla
utvidgningen av verksamheten väl också kan motivera byråns utökande
med ytterligare någon ledamot med god kännedom om kommunernas
tomt- och bostadspolitik.
Socialstyrelsen, som ansett det betydelsefullt, att byggnadsindustrin och
sysselsättningen under den närmaste tiden göras till föremål för noggrann
observation, har meddelat, att anordningar härför redan hava träffats inom
socialstyrelsen, vilken det enligt gällande instruktion åligger att ägna uppmärksamhet
åt bostadsfrågor.
Enligt statskontorets mening kräves för handhavandet av den utökade
tertiärlånegivningen och ställandet av statliga kreditgarantier en fastare organisation
än byggnadslånebyråns. Efter att ha erinrat örn att statskontoret
tidigare framhållit önskvärdheten av att den centrala stödverksamheten på
bostadsområdet i alla dess grenar anförtroddes åt ett och samma centrala
organ, fortsätter ämbetsverket:
Beträffande samtliga former för statligt stöd åt enskild byggnadsverksamhet
kräves i nuvarande läge ej allenast samarbete med industrikommissionen
rörande materialhushållningen, arbetsmarknadskommissionen beträffande
arbetsmarknadsläget på särskilda orter och priskontrollnämnden i materialprisfrågor.
Därutöver måste, såsom de sakkunniga framhållit, ett enhetligt
prövningsförfarande komma till stånd rörande tomt-, material- och lönekostnad
samt byggnadskonstruktion och lägenhetsstandard. Det torde vara uppenbart,
att ett dylikt program icke utan väsentliga svårigheter kan genomföras utan
en centralisation av den statliga stödverksamheten på området till ett organ.
126
Kungl. Majis proposition nr 251.
Statskontoret har tidigare uttalat, att egnahemsstyrelsen —- med den förstärkning
av arbetskrafterna, som kunde finnas erforderlig — närmast borde komma
ifråga såsom ett dylikt centralorgan. I samband därmed har statskontoret
ifrågasatt, huruvida icke styrelsen efter utvidgningen av dess verksamhetsområde
borde inordnas under socialdepartementet. Ämbetsverket saknar anledning
frångå sin uppfattning att egnahemsstyrelsen bör sättas i stånd att
övertaga byggnadslånebyråns uppgifter.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har likaledes förordat inrättande
av ett statligt centralorgan för bostadsfrågor.
Inrättande av ett centralt forskningsinstitut för omhänderhavande
och bedrivande av rationaliserings- och forskningsarbetet för byggnadsindustrin
föreslås — under hänvisning till 1934 års byggnadsindustrisakkunnigas
förslag härom —- av byggnadsstyrelsen, som anser att utgifterna för en
dylik institution komma att te sig skäligen obetydliga med hänsyn till de
mycket stora belopp, som byggnadsindustrin årligen rör sig med och till
statens eget ekonomiska understödjande av bostadsbyggandet. Uttalanden av
enahanda innebörd ha gjorts av länsarkitekten i Kristianstad, stadsarkitekten
i Stockholm, Sveriges industriförbund och svenska arkitekters riksförbund.
Stockholms handelskammare erinrar örn ett av 1934 års byggnadsindustrisakkunniga
framlagt förslag att samhället skulle auktorisera byggnadskontrollanter,
vilka skulle kunna anlitas för att efter överenskommelse mellan
vederbörande intressenter, d. v. s. å ena sidan kreditgivare och leverantörer
samt å andra sidan byggnadsföretagare, öva tillsyn över att byggnadsföretagen
fortskrede avtalsenligt, tillstyrka utbetalningar på den beviljade krediten och
med lämpligt tillmätt befogenhet vaka över att förfallna likvider till leverantörer
m. fl. utbetalades. Den tid, som förflutit sedan nyssnämnda förslag
framlades, torde ha styrkt behovet i åtskilliga fall av en noggrannare kontroll
å användningen av krediterna. Enligt vad för handelskammaren uppgivits är
det icke ovanligt, att för visst bygge avsedda krediter anlitas för finansieringen
av tidigare byggen. Enligt handelskammarens mening förtjänar det
därför övervägas, huruvida det icke vore anledning att nu taga under närmare
prövning byggnadsindustrisakkunnigas förslag att till långivarnas och
leverantörernas förfogande ställa auktoriserade kontrollanter, till vilka kontrollen
över krediternas användning för det avsedda byggnadsobjektet kunde
anförtros.
I detta sammanhang torde vidare böra påpekas, att byggnadsnämnden i
Stockholm förordar auktorisering av byggnadskontrollör och anordnande
av utbildning av sådana, särskilt för tillgodoseende av behovet av kompetenta
betongkontrollanter.
Departementschefen.
Såsom framgår av det föregående komma, därest'' det föreliggande förslaget
i huvudsak vinner riksdagens bifall, byggnadslånebyråns arbetsuppgifter
att bli högst väsentligt utökade. Granskningen av låneansökningarna
jämte tillhörande handlingar, vården av inteckningssäkerheterna, kontrollen
av byggnadsföretagen och hyrorna samt det fortlöpande samarbetet med
andra myndigheter utgöra tillsammans en ganska betydande arbetsbörda.
127
Kungl. Majus proposition nr 251.
Härtill kommer att byrån, därest riksdagen godtager jämväl de förslag om
ändring i bland annat ombyggnadslåneverksamheten, som jag har för avsikt
att framlägga, kommer att få sina arbetsuppgifter ökade även inom andra
verksamhetsgrenar än tertiärlånegivningen för nybyggnadsändamål. Då det
vidare är av stort intresse, att byrån kan snabbt handlägga de inkomna ansökningarna,
är det uppenbart, att byrån måste få betydande personalförstärkning
eller eventuellt bli föremål för en fullständig omorganisation. Vilka
åtgärder som må kunna bli erforderliga blir emellertid beroende av i vilken
omfattning det av mig tidigare skisserade byggnadsprogrammet kommer att
förverkligas. Att redan nu framlägga några detaljerade förslag i detta ämne
torde därför ställa sig ganska svårt, vartill kommer att lämpligheten härav
kan diskuteras, då detalj förslag möjligen kunna vara ägnade att fastlåsa
byråns organisation på ett sätt, som kan bli hindrande för dess effektivitet.
De av riksdagen för byråns verksamhet under innevarande och kommande
budgetår anvisade anslagen ha karaktären av förslagsanslag. Såvida riksdagen
icke framställer någon erinran däremot, torde ifrågavarande anslag få
överskridas med de belopp, som må kunna vara erforderliga för att byrån
skall kunna utvidgas eller omorganiseras i en omfattning, som skapar förutsättningar
för att den på ett snabbt och effektivt sätt skall kunna handha
sina ökade arbetsuppgifter.
Utöver vad jag nu anfört vill jag emellertid göra några uttalanden i anledning
av vissa i detta sammanhang gjorda förslag.
Jag uppmärksammar då först det från några håll framlagda förslaget örn
inrättande av ett nytt statligt organ för handläggning av samtliga till bostadspolitiken
hörande frågor. Även enligt min uppfattning tala starka skäl fölen
sådan åtgärd. Skapandet av ett centralorgan för den statliga bostadspolitiken
uppställer emellertid en rad organisatoriska frågor till vilka jag nu icke
är beredd att taga ställning. Bostadssociala utredningen torde emellertid i
sitt inom en nära framtid föreliggande slutbetänkande även upptaga denna
fråga till behandling.
Vad åter beträffar det ursprungligen av 1934 års byggnadsindustrisakkunniga
framlagda förslaget örn inrättande av ett centralt forskningsinstitut för
byggnadsfrågor är, enligt vad jag inhämtat, spörsmålet örn organisationen av
forskningsverksamheten på byggnadsområdet föremål för uppmärksamhet av
de inom handelsdepartementet tillkallade sakkunniga för utredning av frågan
örn den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande. Sedan förslag i ämnet
avgivits av sistnämnda sakkunniga, vilket antages kunna ske inom den närmaste
tiden, torde ärendet komma att av chefen för handelsdepartementet
underställas Kungl. Maj:ts prövning.
Landsbygdens byggnadsfrågor.
Byggnadskostnadssakkunniga.
De sakkunniga förklara inledningsvis att de i syfte att vinna en överblick
av utvecklingen hos landsbygdens byggnadskostnader under de senaste årtiondena
verkställt en rundfrågning. De inkomna svaren ha därefter bear
-
128
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
betats och sammanställts i vissa tabeller, av vilka den följande anger byggnadskostnaden
olika år i procent av beräknad kostnad 1939.
Följande landsindelning har använts:
östra Sverige: Uppland, Södermanland, Västmanland, Närke och Östergötland.
Småland och öarna: Småland, Öland och Gotland.
Södra Sverige: Skåne och Blekinge.
Västra Sverige: Halland, Bohuslän, Västergötland, Dalsland och Värmland.
Norra Sverige: Dalarna och hela Norrland.
Tab. 0. Byggnadskostnad olika år i procent av beräknad kostnad 1939.
1939 = 100.
Östra
Sverige
Småland
och öarna
Södra
Sverige
Västra
Sverige
Norra
Sverige
Hela
riket
Byggnader
Genom-
Genom-
Genom-
Genom-
Genom-
Genom-
år
Antal
snittlig
Antal
snittlig
Antal
snittlig
Antal
snittlig
Antal
snittlig
Antal
snittlig
upp-
bygg-
upp-
bygg-
upp-
bygg-
upp-
bygg-
upp-
bygg-
upp-
bygg-
gifter
nääs-
gifter
nääs-
gifter
nads-
gifter
nads-
gifter
nads-
gifter
nads-
kostnad
kostnad
kostnad
kostnad
kostnad
kostnad
Boningshus.
1925—30..
17
79-9
ii
81-9
14
65'' 6
16
748
18
76-5
76
75-7
1931-35..
19
71-i
12
80-3
8
64-8
25
76-e
27
79-7
91
75-8
1936......
7
79-6
7
83-2
4
78-s
ii
77-9
4
82-o
33
80''o
1937......
4
84-2
6
86''i
7
76-5
15
85''s
10
81-7
42
83-o
1938......
8
91-8
9
87-3
2
84-6
6
91-o
14
89-6
39
89-4
Summa
55
45
35
73
73
281
Ekonomibyggnader.
1925-30..
19
74-5
7
83-9
11
69-i
11
70-7
14
78-o
62
752
1931—35..
22
73o
19
77-9
15
69-7
28
71 9
31
75-3
115
73-8
1936......
9
74-i
5
81-o
6
78-s
9
71i
11
79-2
40
76-4
1937......
12
82-s
5
85-9
6
73-5
18
81u
6
83 o
47
81-2
1938......
10
88-7
9
91-8
4
88-o
8
92-2
9
89-5
40
90-2
Summa
72
45
42
74
71
304
Hörande denna sammanställning framhålla de sakkunniga, att jämförelsen
gäller endast den kostnadsstegring, som berott på höjda löner och materialpriser
och dylikt, och icke på den standardstegring, som under denna tid ägt
rum.
De sakkunniga anföra vidare, bland annat.
Av tabellen framgår att byggnadskostnaderna höllö sig i stort sett på
samma nivå 1925—1935 — möjligen inträffade någon nedgång under depressionen
i början av 1930-talet — för att under åren efter 1935 kraftigt stiga.
Uppgången utgör för hela riket mellan 30 och 35 % för tiden 1935—1939
(från omkring 75 till 100). Den är praktiskt taget lika stor — möjligen något
större — för ekonomibyggnaderna som för boningshusen. Utvecklingen i de
olika landsdelarna är i stort sett likartad; störst är stegringen i södra Sverige,
där den uppgår till omkring 50 % (från 65 till 100), minst i Småland och på
öarna, där den utgör omkring 25 %.
129
Kungl. Majlis proposition nr 251.
Till jämförelse med de sålunda verkställda beräkningarna lia de sakkunniga
vidare publicerat dels vissa av Sveriges lantbruksförbund gjorda statistiska
undersökningar angående kostnadsutvecklingen för ekonomibyggnader dels
ock socialstyrelsens beräkningar angående kostnaderna för uppförandet av
en egnahemsbostad om 3 rum och kök. Härom anföra de sakkunniga bland
annat följande:
Enligt lantbruksförbundets beräkningar ha kostnaderna för uppförandet av
ekonomibyggnader på landsbygden stigit med omkring 25 % under åren 1935—
1939. Till denna stegring ha såväl höjda materialpriser som stigande löner
bidragit. Uppgången är emellertid något större för de senare än för de förra.
Lönernas stegring utgör nämligen drygt 30 % medan materialprisstegringen
uppgår till knappt 20 %.
Under det första krigsåret har stegringen i byggnadskostnaderna fortsatt.
Från juli 1939 till oktober 1940 är den totala stegringen omkring 16 %. Under
denna tid ha materialpriserna stigit mer än lönerna; uppgången är för de
förra omkring 20 %, för de senare omkring 10 %>.
Hur prisstegringen fördelar sig på olika i beräkningarna ingående material
framgår av följande tabell. Däri har den procentuella stegringen för varje
grupp för sig angivits dels för tiden 1935—1939, dels för juli 1939—oktober
1940. Den förra jämförelsen bygger på årsmedeltalen. Detta ligger emellertid
för 1939 något lägre än månadssiffrorna kring krigsutbrottet (augusti—
september). För de största grupperna är årsgenomsnittet något lägre än
ifrågavarande månadsuppgifter för trävarorna, något högre för järnartiklarna.
Procentuell stegring.
Material 1935—1939
juli 1939—okt. 1940
Grovmakadam ............
—
426
Cement....................
0''9
58-6
Tegel ......................
30
20''0
Eternit ....................
—
15''6
Kalk ......................
13-6
15-9
Trävaror ..................
320
3''6
Papp ......................
18''8
21-2
Glas ......................
12 1
20-2
Mellanprodukter av järn..
38-5
60-7
Järnmanufaktur ..........
34''7
31-8
Träimpregnering..........
18''5
(77-3)
Rödfärg och zinkvitt......
—
44‘2
Linolja ....................
20’0
113-8
Summa
19''6
18-7
Det framgår av dessa uppgifter att för tiden 1935—39 stegringarna för
järn- och trävaror betyda mest för utvecklingen. Under det första krigsåret
har prisstegringen varit störst för järnartiklarna, cement och kemisk-tekniska
produkter.
Vid en jämförelse mellan resultatet av dessa beräkningar och de uppgifter,
sorn framkommit genom byggnadskostnadssakkunnigas enkät, böra tre omständigheter
hållas i minnet. För det första har i Lantbruksförbundets
Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 251.
790 41 9
130
Kungl. Majus proposition nr 251.
kalkyler själva kostnadsstegringen renodlats i en utsträckning, som icke varit
möjlig i de sakkunnigas sammanställningar. Lantbruksförbundets index är
sålunda baserad på fasta vikter och ger svar på frågan hur mycket kostnaderna
för en och samma ekonomibyggnad — uppförd på samma sätt med samma
materialåtgång och samma antal arbetstimmar — ökat på grund av höjda
materialpriser och stegrade löner. Den är en prisindex.
För det andra ingå icke vattenledningar, elektriska installationer m. m.
i Lantbruksförbundets kalkyler. Det är känt, att just kostnaderna för dessa
under senare år stigit avsevärt och förmodligen mera än övriga byggnadskostnader.
Örn de ingått i indexberäkningarna för samtliga år, skulle resultatet
därför sannolikt utvisat en starkare stegring än vad som nu är fallet.
För det tredje har slutligen i Lantbruksförbundets kalkyler hänsyn heller
icke tagits till det förhållandet, att byggnadsarbetarnas ackordsprislistor och
mätningssystem i växande omfattning tillämpats, särskilt i Skåne och östra
Mellansverige. Den arbetskostnadsstegring, som härigenom uppkommit, är
svår att beräkna redan då det gäller enstaka arbetsobjekt; att uppskatta dess
betydelse för hela byggnadsverksamheten på landsbygden och inpassa den i
en index för byggnadskostnaderna, torde få anses omöjligt. Då den kalkylerade
timlönestegringen, som även den är svår att riktigt uppskatta, snarare
synes ligga i underkant än i överkant, blir emellertid resultatet av beräkningarna
en lägre kostnadsstegring än den, som faktiskt inträffat.
Den totala byggnadskostnaden för den av socialstyrelsen undersökta egnahemsbostaden
visar från juli 1939 till september 1940 en stegring med
11*9 %, vilket är avsevärt mindre än kostnadsstegringen för hyreshuset i Stockholm
från 1 januari 1939 till 1 oktober 1940 (17-2 %). Skillnaden förklaras i
första hand av att för egnahemsbostaden, jämfört med stockholmshuset,
åtgingo relativt mindre kvantiteter av sådana material, vilkas priser sedan
krigsutbrottet stigit särskilt starkt i pris, såsom järnvaror m. m., och relativt
större kvantiteter av material, vilkas priser stigit mindre, särskilt trävaror.
Med förmälan att förutnämnda enkät omfattade även frågan: »Vad kan enligt
Eder mening åtgöras för att sänka byggnadskostnaderna på landsbygden?»
ha de sakkunniga lämnat en sammanfattning av de på denna fråga lämnade
svaren, varur följande må anföras:
En ganska stor grupp av svar från olika delar av landet utmynnar i den
slutsatsen, att en varaktig lösning av landsbygdens byggnadsfråga förutsätter
en utjämning av skillnaden mellan stadsnäringarnas och jordbrukets lönsamhet.
Detta uttrycktes antingen så att lantbefolkningens inkomststandard måste
höjas eller att stadsbefolkningens måste sänkas.
De förslag, som taga sikte på reformer på det egentliga byggnadsområdet,
falla i två grupper: de som avse standardhöjningen och de som avse prishöjningen.
Huvuddelen av dem som svarat tillhör den senare gruppen.
Ur ett 10-tal svar kan man direkt eller indirekt utläsa, att den som fört
pennan anser den nutida byggnadsstandarden på landet alltför hög, d. v. s.
alltför dyr för att kunna bibehållas. De konkreta förslagen till förenkling äro
Kungl. Maj:ts proposition nr 251. 131
dock ytterst sparsamma; det är knappast mer än den onödigt stora volymen,
särskilt i ekonomihusen, man kan ta fasta på.
Huvudintrycket är, att en stark majoritet önskar fortsätta på den inslagna
vägen mot högre bostadsstandard och rationaliserade ekonomibyggnader på
landet.
Återstår frågan, hur priset för dessa byggen skall kunna bli lägre:
1. Ekonomisera bättre, dels genom större insikter hos byggherrarna, dels
genom bättre arbetsteknik och yrkesskicklighet hos dem som utföra arbetet.
2. Begränsning av arbetskostnaderna: genom användning av eget arbete
till förberedelse- och hantlangningsarbete; genom byggnadsarbetets fortgång
året runt skulle tim- och ackordslön kunna reduceras utan att arbetarna bleve
sämre ställda, genom övergång till speciella ackordslistor för lantmannabyggnader;
genom mer användning av fabrikstillverkade byggnadsdetaljer eller
monteringsfärdiga hus.
3. Inköp av material skulle kunna ordnas centralt genom lantmännens
ekonomiska föreningar. Standardisering och kontroll av material anses kunna
verka förbilligande och förbättrande.
Örn en sak är man sällsynt enig: det behövs upplysning i byggnadsfrågor
och utbildning av byggnadsfolk på landsbygden. Konkreta förslag till organisering
av båda dessa pedagogiska verksamhetsgrenar lämnas; för att ge
råd och hjälp i byggnadsfrågor föreslås att byggnadskonsulenter bli anställda
i varje län, och för att utbilda byggnadsfackets anställda föreslår man kurser
och yrkesskolning för både de äldre och nykomlingarna i facket.
De sakkunniga ha härefter behandlat rådgivnings- och utbildningsfrågorna.
Följande må anföras ur betänkandet.
Behovet av rådgivning har varit kännbart för alla institutioner och sammanslutningar,
som haft någon beröring med landsbygdens byggnadsproblem.
Många försök att tillfredsställa detsamma ha också gjorts, ehuru detta arbete
hittills på grund av alltför stor splittring knappast kan anses ha varit helt
framgångsrikt. Flertalet hushållningssällskap ha sålunda anställt en byggnadskonsulent
eller vidtagit andra anstalter för att kunna erbjuda en viss rådgivning
i byggnadsfrågor. Ofta har detta ordnats genom avtal med någon
praktiserande arkitekt eller byggnadstekniker. I betydande utsträckning ha
även hushållningssällskapens jordbrukskonsulenter fått lämna råd angående
utförandet av ladugårds-, gödselstads- och urinbrunnsanläggningar. Det är
inte säkert, att dessa i jordbruksfrågor i allmänhet väl förfarna personer alltid
besuttit tillräcklig byggnadsteknisk sakkunskap, t. ex. i betongfrågor. Många
gånger torde arrangemanget likväl varit till stor nytta.
För byggandet å de ecklesiastika egendomarna, vilka stå under stiftsnämndernas
förvaltning, ha stiftsjägmästarna eller andra tjänstemän ofta fått
tjänstgöra som byggnadsexperter. — Domänstyrelsen har genom sin byggnadsbyrå
tillhandagått arrendatorerna på kronoegendomarna med ritningar
och upplysningar i byggnadsfrågor. — Egnahemsstyrelsens arkitekter ha bl. a.
utfört vissa typritningar för egnahemsbyggnader m. m. Under styrelsen
132
Kungl. Majus proposition nr 251.
ligger numera uppförandet av byggnader å arrendeegnahemmen. Förändringar
i egnahemsorganisationen ha medfört, att någon enhetlig praxis för
handläggningen av byggnadsfrågor knappast ännu hunnit utbildas. I en del
fall torde de lokala organen — egnahemsnämnderna i de olika länen — ha
varit initiativtagande, i andra har initiativet utgått från egnahemsstyrelsen.
— För boningshusbyggandet har Samfundets för hembygdsvård verksamhet
spelat en viss roll. Samfundet har genom kurser m. m. bedrivit en icke oviktig
upplysningsverksamhet. Därjämte ha såväl ett antal praktiserande arkitekter
som vissa materialleverantörer ägnat sig åt rådgivning i byggnadsfrågor. Om
de förra torde kunna sägas, att de endast sällan ägt en fullt tillfredsställande
orientering i såväl byggnadstekniska som jordbruksekonomiska frågor, vilka
båda ha lika stor betydelse för byggandet på landsbygden. Materialfirmornas
upplysningsverksamhet har icke saknat betydelse men knappast alltid uppfyllt
strängare krav på opartisk vägledning i valet mellan olika material.
Generellt torde kunna sägas, att den rådgivningsverksamhet, som funnits
i olika former, för vilka här endast en ytterst summarisk översikt kunnat
lämnas, icke helt kunnat tillfredsställa föreliggande behov. Som redan framhållits
har säkerligen den stora splittringen starkt bidragit härtill. Därjämte
har även den omständigheten inverkat, att de råd, som lämnats, icke alltid
helt motsvarat de krav, som man kunnat ställa på dem. Det har t. o. m. från
offentliga institutioners sida utfärdats rekommendationer för typritningar,
vilka den dag som är icke förtjäna ett fullgott betyg. Därjämte har rådgivningen
åtminstone på sina håll fått ett sannolikt knappast befogat rykte örn
sig att närmast verka fördyrande på byggandet genom uppställandet av alltför
höga standardkrav i olika hänseenden.
Rådgivningens uppgift. En närmare precisering av rådgivningens uppgifter
synes här vara på sin plats.
En mycket viktig angelägenhet är härvidlag en verksamhet, som tar sikte
på att lämna vederhäftiga upplysningar rörande olika byggnadsmaterials
egenskaper och användningssätt. Det stora antal nya material, som under
senare år börjat användas, gör en dylik upplysningsverksamhet i mycket hög
grad påkallad. Detta är närmast en byggnadsteknisk uppgift. Materialens
lämplighet för olika ändamål kan emellertid icke enbart bedömas ur tekniska
synpunkter utan fordrar jämväl överväganden av annan art, exempelvis husdjurshygieniska.
Ej mindre viktig är en upplysning i byggnadstekniska frågor. En sådan
bör omfatta bl. a. olika konstruktioners rätta utförande, hur isolering mot
fukt och väta skall åstadkommas, samt anläggandet av värme-, vatten- och
avloppsledningar m. m. I ett betydande antal fall kan säkert genom en sådan
rådgivning stora värden vinnas. Olika konstruktioner torde nu nämligen
mycket ofta utföras efter sedan gammalt brukliga metoder eller mycket otillfredsställande
beräkningar. Det är sålunda icke ovanligt, att byggnader utföras
helt utan ritningar eller utan att uppgjorda ritningar följas. Icke ens för sådan
byggnadsverksamhet, vilken kommit till stånd med hjälp av offentliga bidrag
133
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
eller lån, har krav på ett riktigt utförande ställts. Det är de sakkunnigas förvissning,
att en god rådgivning på detta område skall kunna bidraga till att
åstadkomma icke endast kvalitativt bättre byggnader, än de som nu många
gånger uppföras, utan även byggnader, som samtidigt äro tekniskt bättre och
billigare. Den verksamhet, som Lantmännens byggnadsförening i Lund bedrivit,
har lämnat flera exempel, i vilka detta varit fallet. De tekniska utredningar,
som på de sakkunnigas uppdrag utförts rörande bjälklags- och väggkonstruktioner
för stadsfastigheter, lia givit vid handen, att kostnadsbesparingar
uppgående till ett par procent av de totala byggnadskostnaderna för
sådana fastigheter med lätthet kunna vinnas genom ett riktigt utnyttjande
av nämnda beräkningars resultat. Örn detta är fallet för stadsfastigheternas
vidkommande, för vilka sedan lång tid tillbaka mycket betydande resurser
använts för lösande av konstruktionsproblemen, måste besparingsmöjligheterna
sannolikt vara långt större för landsbygdens byggnadsföretag, vilka hittills
endast angripits med mycket blygsammare medel.
Ett tredje område för upplysningsverksamheten utgöra planlösningsproblemen.
Häri inrymmes icke endast en riktig avvägning och placering av utrymmen
för olika ändamål i såväl boningshus som ekonomibyggnader utan
även byggnadernas anpassning till jordbruksdriftens behov. Dessa frågor
torde knappast tillräckligt behärskas av vare sig byggnadstekniker eller jordbruksexperter.
Den sakkunskap, som bägge dessa kategorier besitta, är för
desamma erforderlig.
Slutligen kan ifrågasättas huruvida icke varje större örn- eller nybyggnad
på en brukningsdel borde föranleda en omprövning av jordbrukets inriktning
på gården ifråga. När större kapital skall nedläggas i byggnader, är det sålunda
önskvärt, att icke endast möjligheterna att förränta detta kapital utan
även bästa sättet att använda detsamma undersökes. Därjämte torde böra
prövas huruvida jordbruket bedrivits i lämpliga former eller en omläggning
därav är motiverad. De nya byggnaderna måste givetvis anpassas därefter.
För denna prövning är närmast en jordbruksekonomisk sakkunskap erforderlig.
Rådgivningens organisation. Rådgivningen i byggnadsfrågor innefattar sålunda
en mångfald mycket svåra problem. Detta innebär, att rådgivningsfrågorna
icke kunna erhålla en tillfredsställande lösning genom anställandet av
byggnadskonsulenter i de olika länen, knutna till hushållningssällskap, egnahemsnämnder
eller andra organ. En och samma person torde icke kunna förvärva
den kunskap på alla de olika med byggnadsfrågorna förbundna områdena,
som erfordras.
Enligt de sakkunnigas uppfattning synes i stället det initiativ, som exempelvis
tagits genom bildandet av Lantbruksförbundets byggnadsförening u. p. a.,
erbjuda en långt bättre utväg. Denna förening har i sig upptagit den i början av
1939 startade Lantmännens byggnadsförening i Lund och kommer att fortsätta
och utvidga den verksamhet, som av denna senare förening under de
senaste åren bedrivits. De av denna gjorda erfarenheterna komma därvid säkert
134
Kungl. Majus proposition nr 251.
att visa sig värdefulla. L. B. F. i Lund upprättade sålunda på sin tid en
konsulterande byggnadsbyrå med uppgift att verka för en rationell bebyggelse
på den svenska landsbygden och tillvarataga jordbrukarnas intressen
i samband med byggnadsverksamhet. På byrån anställdes ett antal arkitekter,
agronomer, ingenjörer m. fl. och samarbete inleddes vidare med veterinärer,
hemkonsulenter, skolkökslärarinnor m. fl. Vidare upprättades en försöksavdelning
för undersökning rörande ekonomibyggnader, för vilken verksamhet
erhölls ett statsbidrag på 9 600 kronor. I anslutning till kontoret i Lund har
L. B. F. ordnat en utställning av byggnadsmaterial och byggnadsdetaljer för
att för besökande jordbrukare kunna konkret demonstrera olika material och
byggnadskonstruktioners egenskaper och utförande. Genom försöksavdelningen
utarbetades vissa byggnadsdetaljer såsom bindslen, vattenkoppar,
fönster m. m. och avtal träffades med tillverkare av dylika förnödenheter örn
leverans till byggen på förmånliga villkor. Genom byggnadsekonomiska undersökningar
utreddes i vad mån den ena eller andra byggnadsanordningen ekonomiskt
kunde försvaras vid olika jordbruk. Utom med utarbetande av ritningar
och arbetsbeskrivningar stod L. B. F:s kontor lantbrukarna till råds med alla
upplysningar rörande material och kreditanskaffningar, upprättandet av entreprenadhandlingar,
bedömandet av inkommande offerter m. m. Föreningen
bedrev vidare en upplysningsverksamhet i form av föredrag, medverkan vid
anordnandet av kurser för byggnadsförmän m. fl., utgivandet av en tidskrift
etc.
Lantbruksförbundets byggnadsförening har redan från starten mycket
betydande resurser till förfogande, då i densamma ingått de större ekonomiska
föreningarna på jordbrukets område och den därigenom kan betraktas
som en riksorganisation. Den torde i samarbete med redan befintliga
organ såsom hushållningssällskap, egnahemsnämnder m. fl. kunna efter i
huvudsak de principer, som legat till grund för Lantmännens byggnadsförenings
verksamhet, starkt befrämja en rationell byggnadsverksamhet på landsbygden.
Tills vidare kommer Lantbruksförbundets byggnadsförening att lia
två centrala ritkontor, ett i Stockholm och ett i Lund och efter hand komma
sannolikt ytterligare ett pär att upprättas.
Genom Lantbruksförbundets byggnadsförenings verksamhet torde även det
försöksarbete rörande olika byggnadsmaterial och byggnadsdetaljer, som
Lantmännens byggnadsförening i Lund bedrivit, komma att fullföljas. Denna
försöksverksamhet äger ett så stort samhälleligt värde att ett stöd åt densamma
från det allmänna i en eller annan form torde kunna ifrågasättas. Möjligen
kunde en statens byggnadsförsöksanstalt, organiserad i huvudsak efter
samma principer som redan befintliga försöksinstitutioner på växtodlingens,
husdjursskötsel^, mejerihanteringens och trädgårdsskötselns områden, upprättas.
Ett samarbete med nyssnämnda försöksinstitutioner och befintliga
sådana på byggnadsteknikens och andra områden borde därvid etableras.
Utbildningsfrågor. Någon speciell utbildning av byggnadstekniker för
landsbygdens behov torde icke behöva ifrågakomma, örn redan förut var på
135
Kungl. Majus proposition nr 251.
sitt område utbildade fackmän bringas att samverka vid lösandet av landsbygdens
byggnadsfrågor. För att ett dylikt samarbete skall vara möjligt
kräves emellertid av de olika parterna i första hand förståelse för och vidare
någon kunskap örn landsbygdens byggnadsproblem i allmänhet. För att åstadkomma
detta vilja de sakkunniga förorda att stipendier mrättas för
arkitekter, ingenjörer och agronomer att dels under någon tid arbeta
vid något byggnadskontor där ett dylikt samarbete förkommer och dels
beredas tillfälle till någon inländsk studieresa. Stipendierna föreslås stående
under lantbruksstyrelsens administration och att utgå efter liknande
grunder som stipendierna i boskapsskötsel och mejerihantering. För att
utomlands studera vunna erfarenheter på hithörande områden böra inrättas
stipendier för agronomer och byggnadstekniker, som därtill kunna anses
skickade. Några detaljer angående dessa stipendier kan under nuvarande
läge icke ges.
Landsbygden saknar i stor utsträckning byggmästare och byggnadsförmän
samt byggnadsarbetare, vilka förstå betydelsen och innebörden av en ritning.
Det är ej sällan så, att byggnadsprojekt förvanskas genom mer eller mindre
godtyckliga ingrepp av den som utför byggnadsarbetet. Större delen av byggnadsarbetena
på landsbygden utgöres av reparationer, vartill egentlig vägledning
alltid måste saknas utan det hela överlåtes till någon byggnadshantverkare.
Dessa arbeten utföras numera icke alltid efter moderna principer,
nya material användas felaktigt o. s. v. För att åt landsbygden skapa en
byggnadsarbetare- och byggnadsförmanskår med speciell kunskap vilja de
sakkunniga föreslå, att kurser örn förslagsvis en månads längd inrättas vid
en lantbruks- eller lantmannaskola i varje län organiserade så att hantverkskunniga
småbrukare och byggnadsarbetare från städerna erhålla någon teoretisk
utbildning rörande landsbygdens speciella byggnadsförhållanden. Till
kurserna böra utgå stipendier i huvudsak efter samma grunder som vid lantmannaskolorna
dock så att elev för själva skolvistelsen i huvudsak besparas
egna utgifter.
Till dessa teoretiska kurser torde efter hand böra knytas lärlingsutbildning
i de speciella byggnadsfacken. Denna lärlingsutbildning kan eventuellt
organiseras i samband med den i utredning av lantbruksstyrelsen föreslagna
gårdshantverkareutbildningen.
De sakkunniga ägna härefter ett avsnitt av framställningen åt landsbygdens
byggnadsmaterialförsörjning.
Inledningsvis framhålles, att enligt de verkställda beräkningarna materialkostnaderna
utgöra omkring två tredjedelar av de totala byggnadskostnaderna.
Utgifterna för material äro sålunda i allmänhet inemot dubbelt så stora som
utgifterna för arbetslöner och i den mån en större del av arbetet utföres av
jordbrukaren själv, komma utgifterna för erforderliga material att alldeles
dominera bland de kontanta utläggen. Emellanåt är jordbrukaren dock i stånd
att själv bidraga med en del material, främst virke från egen skog.
Med hänsyn till materialkostnadernas stora betydelse för byggnadskost
-
136
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
naderna på landsbygden, är det närmast ägnat att förvåna, att de spelat en så
föga framträdande roll i den omfattande diskussionen örn landsbygdens byggnadsfrågor.
Förklaringen ligger måhända däri, att ökningen i byggnadskostnader
under senare år i första hand betingats av lönestegringen och förändringarna
i byggnadssätt och standard.
Av indexberäkningarna framgår att landsbygdens ojämförligt viktigaste
bygg!i;ulslii;i(i''i''ial är trä. I Lantbruksförbundets index ingå trävaror med i
det närmaste lika stor vikt som samtliga övriga byggnadsmaterial tillsammans.
Viktigast bland övriga byggnadsmaterial äro cement, taktäckningsmaterial
och järnvaror.
De sakkunniga dryfta härefter möjligheterna att ernå materialprissänkningar
och erinra därvid till en början örn vad i detta sammanhang anförts
rörande städernas byggnadskostnader. Härefter anföres bland annat följande.
Behovet av en standardisering av byggnadsmaterial har starkt understrukits
i flera av svaren på de sakkunnigas rundskrivelse rörande byggnadskostnaderna
på landsbygden. Den upplysnings- och rådgivningsverksamhet,
som under de senaste åren bedrivits av Lantmännens byggnadsförening i
Lund och som kommer att fortsättas av den nybildade Lantbruksförbundets
byggnadsförening, har med framgång visat sig kunna kombineras med en verksamhet,
som varit inriktad på standardisering av vissa byggnadselement. De
sakkunniga vilja livligt rekommendera fortsatt arbete på den härvid inslagna
vägen. Ett samarbete mellan rådgivande organ i byggnadsfrågor av ifrågavarande
typ och tillverkarna synes kunna vara utomordentligt fruktbärande
för standardiseringssträvandena. — Huruvida en standardisering skall kunna
utsträckas att omfatta hela byggnaderna, är däremot en fråga, om vilken
meningarna äro mera delade. Erfarna jordbruksexperter ha bestämt uttalat
sig mot försök i dylik riktning, vilka de anse från början dömda att misslyckas.
I detta sammanhang torde några ord örn distributionen av byggnadsmaterial
vara på sin plats. För åtskilliga sådana material tillämpas ett system
med mycket höga rabatter. I en del fall sammanhänger detta därmed, att
fabrikanterna använda för längre tider oförändrade bruttoprislistor och alltefter
kostnadsutvecklingen m. m. företaga prisändringar endast genom att
höja eller sänka sina grundrabatter. I andra fall har systemet med höga
rabatter vunnit hävd genom långvarigt bruk och bibehållits utan någon egentlig
anledning. Generellt kan sägas, att priserna på byggnadsmaterial variera
förvånande mycket olika köpare emellan. En skicklig inköpare kan i allmänhet
erhålla icke obetydliga förmåner framför andra.
Konkurrensen mellan säljarna spelar givetvis en viss roll, men alldeles
särskilt för landsbygdens folk, som i allmänhet icke ha särdeles många inköpsställen
att välja emellan, är denna lokalt begränsad och därigenom mindre
effektiv. Systemet med höga nominella rabatter inbjuder också till försök från
försäljarnas sida att uttaga höga priser av tillfälliga köpare och bidrager därför
till att bland dessa skapa en obehaglig osäkerhetskänsla.
137
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
Här berörda förhållanden ha tidigare behandlats i bostadssociala utredningens
betänkande med förslag till förbättring av bostäder för lantarbetare.
I sitt yttrande till vederbörande riksdagsutskott angående byggnadskostnaderna
på landsbygden av den 28 februari 1939 uppehåller sig även socialstyrelsen
vid dessa frågor och uttalar därvid bl. a. följande: »De betydande prisrabatter,
som pläga erhållas vid storbyggen, kunna i regel icke påräknas i
fråga om de små byggnadsenheter, vilka i allmänhet förekomma på landsbygden.
Ifrågavarande förmåner borde emellertid kunna tillförsäkras jämväl
denna sistnämnda kategori, örn för dessas vidkommande åtgärder vidtagas för
att möjliggöra gemensamma inköp. Här synes en viktig uppgift anmäla sig
för jordbrukarnas fackliga och kooperativa sammanslutningar. Stor vikt torde
också böra läggas vid en organiserad samverkan mellan olika intresserade
parter i syfte att på landsbygden befrämja ett billigare husbyggande, bland
annat genom konstruktion av för landsbygden lämpliga standardiserade byggnadstyper.
»
Byggnadskostnadssakkunniga instämma i den uppfattning, som här kommit
till uttryck, nämligen att det torde tillkomma jordbrukarnas organisationer
att söka komma till rätta med dessa förhållanden. Åtminstone tre handlingslinjer
kunna därvid ifrågakomma.
Den första består i ordnandet av en större offentlighet rörande priserna på
olika varor. Örn exempelvis en tidning med så stor spridning som Jordbrukarnas
föreningsblad publicerade en förteckning på byggnadsmaterial med
angivande av gällande marknadspris — som den ju redan nu publicerar noteringar
för många andra artiklar, som jordbrukare sälja eller köpa — skulle
redan därigenom möjligheterna för återförsäljare att uttaga högre priser
väsentligt minskas.
Den andra utvägen består däri, att en organisation, som representerar jordbrukarna,
träffar överenskommelse med leverantörer örn priser vid leveranser
till sammanslutningens medlemmar eller till alla jordbrukare. Beträffande jordbrukarnas
inköp av byggnadsmaterial har Lantmännens byggnadsförening i
Lund erfarenhet om betydelsen av dylik samverkan. Genom avtal med leverantörer
har L. B. F. nämligen i vissa fall kunnat uppnå väsentligt förmånligare
priser på byggnadsmaterial för jordbrukarna än vad dessa eljest fått betala. I
en del fall har försäljningen därvid ordnats så, att genom L. B. F. insända beställningar
expedierats direkt från tillverkarna till jordbrukarna, varvid avtalat
pris tillämpats. I andra fall ha jordbrukarna fått göra sina inköp hos de
vanliga återförsäljarna till i marknaden rådande pris — om vilket upplysning
lämnats genom L. B. F. — och sedan i efterhand genom organisationen erhållit
en återbäring från tillverkaren. En avtalsslutande verksamhet av sådan
art torde kunna äga stor ekonomisk betydelse för jordbrukarna utan att mot
densamma ur allmänna synpunkter några invändningar kunna resas. Det är
att förmoda att Lantbruksförbundets byggnadsförening i en eller annan form
kommer att fortsätta även denna del av L. B. F:s verksamhet.
Som tredje utväg öppnar sig möjligheten att organisera gemensamma
138
Kungl. Majus proposition nr 251.
materialinköp för jordbrukarna. Då jordbrukarna numera i mycket stor utsträckning
samarbeta ifråga örn försäljning av sina produkter och inköp av
vissa viktiga förnödenheter, ligger en sådan ordning nära till hands. Emellertid
är att märka, att den enskilde jordbrukaren äger ett ständigt intresse för
nu föreliggande marknadssamverkan men endast mycket sporadiskt har intresse
av inköp av byggnadsmaterial. Detta förhållande medför, att den
enskilde jordbrukaren knappast utan vidare kan påräknas som ständig medlem
i en byggnadsförening. Tages däremot jordbrukarna som helhet, ha de
givetvis ständigt ett mycket stort intresse av byggnadsfrågorna. En sammanknytning
mellan jordbrukets övriga föreningar och en byggnadsförening —
som ju numera också åstadkommits genom att de hittillsvarande ekonomiska
riksorganisationerna bildat Lantbruksförbundets byggnadsförening — är
därför nära nog en nödvändighet. Skall en gemensam inköpsverksamhet beträffande
byggnadsmaterial ordnas, torde en sådan jämväl i övrigt böra sammankopplas
med någon av de övriga sammanslutningarnas verksamhet. Därigenom
skulle redan existerande distributionsorgan kunna tagas i anspråk.
Ordnandet av en sådan inköpssamverkan förtjänar emellertid att noga övervägas,
innan verksamheten sättes igång. En distribution av små partier av
olika material medför betydande kostnader och, innan försök till uppbyggandet
av en ny distributionsapparat göres, torde böra prövas, på vad sätt
denna kan förväntas draga lägre kostnader än den redan existerande.
En punkt, på vilken vissa fördelar skulle kunna vinnas, har redan nämnts.
Det är sålunda mycket sannolikt att en jordbrukskooperativ sammanslutning
med stor omsättning skall kunna uppnå synnerligen förmånliga inköpspriser.
Denna förmån kan emellertid som framgår av den föregående diskussionen i
viss mån uppnås redan genom avtal med leverantörsorganisationer utan att
själva distributionen skötes av en jordbrukarnas förening.
En annan besparingsmöjlighet ligger måhända i minskade kostnader genom
en centraliserad lagerhållning. För att en besparing härvidlag skall uppkomma
fordras emellertid dels att ökade transportkostnader därigenom icke
förorsakas, dels att jordbrukarna planera på något längre sikt och avstå från
att kräva, att varorna skola vara omedelbart tillgängliga på platsen.
En tredje besparingsmöjlighet kan slutligen ligga däri, att sådan samverkan
med ifrågakommande kreditinstitut inledes, att förluster på grund av
utebliven betalning kunna nedbringas.
Byggnadskostnadssakkunniga kunna icke avgöra huruvida en inköpssamverkan
för byggnadsmaterial är lämplig eller icke. De ha med denna diskussion
endast velat belysa några av de problem, som måste beaktas, örn en
sådan planlägges. De omtalade problemen förtjäna att noga prövas oberoende
av örn en inköpssamverkan åstadkommes eller icke; för jordbrukarna torde
det alltid vara av betydelse örn distributionskostnaderna kunna nedbringas,
då detta möjliggör för köparna att erhålla lägre priser.
139
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
De sakkunniga ägna slutligen ett kapitel åt landsbygdens arbetskostnader.
De diskutera härvid till en början lönestegringen och anföra bland
annat följande.
Av alla faktorer, som medverkat till att höja byggnadskostnaderna på landsbygden,
har stegringen i arbetskostnaderna varit föremål för den största uppmärksamheten
och den mest omfattande diskussionen. Jämte den betydande
och i och för sig välbehövliga standardförbättringen torde den också starkare
än någon annan faktor ha bidragit till byggnadskostnadernas stegring.
Lönestegringen har i främsta rummet verkat genom höjda timlöner för
byggnadsarbetarna, men den har icke enbart gällt dessa. För hela lönesättningen
på landsbygden har en nivåförskjutning uppåt under andra hälften
av 1930-talet förekommit. Efter en nedgång i början av 1930-talet under den
svåra krisen ha lönerna för olika lantarbetargrupper mellan 1935 och 1939
stigit med mellan 20 och 30 % för de årsanställda och över 50 % för den tillfälliga
arbetskraften.
Dessa uppgifter, som hämtats ur Lönestatistisk årsbok, utgöra ett
värdefullt stöd då det gäller att bedöma lönestegringen för byggnadsarbetarna
på landsbygden. För det byggnadsarbete, som utföres med
hjälp av på respektive jordbruk stadigvarande sysselsatt arbetskraft, är i
själva verket kostnadsstegringen angiven av de anförda uppgifterna. För
den arbetskraft däremot, som endast tillfälligtvis sysselsättes med byggnadsarbete
på en gård, har stegringen varit större. Närmast skulle det
ifrågakomma att bedöma lönestegringen för denna med ledning av stegringen
för de tillfälligt anställda daglönarna, vilka som synes varit icke obetydligt
större än för de statavlönade. Efter vad man vet har byggnadsarbetarnas
löner i sin tur stigit ännu mera. De ha nämligen efter hand förts upp
i nivå med lägsta timlöner i byggnadsarbetarnas kollektivavtal. Arbetslönerna
vid byggen på landsbygden ha löst sig ur sitt sammanhang med lönerna vid
annat tillfälligt arbete och höjt sig över nivån för dessa, otvivelaktigt delvis
beroende på den starka sugning av arbetskraft till städerna och samhällena,
som uppkommit genom den omfattande byggnadsverksamheten i dessa. Ett
uttryck för denna stegring är även det tillägg till timlönerna, som enligt
gällande kollektivavtal numera skall utbetalas till lantarbetare, som sysselsättas
med byggnadsarbete. Eftersom lönestegringen för tillfälligt anställda
daglönare under tiden 1935—39 uppgår till 50 % och stegringen för byggnadsarbetarna
torde vara större, synas de uppgifter, som framgått av de sakkunnigas
i det föregående omtalade enkät, icke orimliga. Enligt dessa skulle timlönerna
för byggnadsarbetare sedan depressionens botten lia stigit med mellan 50 och
100 % eller från 60—90 öre per timme till 105—145 öre. Den i enkätsvaren
vanligast angivna stegringen är från 60—65 öre i timmen till ungefär det
dubbla eller 120—125 öre.
Till den kostnadsstegring, som de höjda timlönerna medfört, kommer ytterligare
den, som tillämpningen av byggnadsfackens ackordsprislistor visat sig
innebära. Av svaren på de sakkunnigas rundskrivelse framgår bland annat,
140
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
att ackords- och mätningssystemet under senare år börjat mera allmänt tilllämpas
på landsbygden inom vissa områden. Till dessa hör Skåne, där systemet
torde vara i betydande utsträckning genomfört. Dessutom synes det vara
på väg att utbreda sig i östra Mellansverige, d. v. s. Uppland, Södermanland
och Östergötland. I närheten av större industriorter liksom även vid offentliga
institutioners byggen synes det komma till användning också i andra
delar av landet. I övrigt torde mätningssystemet snarare ha verkat som
ett hot än som en verklighet; dess växande utbredning torde i en del fall ha
avhållit jordbrukare från eljest planerade byggnadsföretag.
Storleken av den fördyring, som genomförandet av mätningssystemet skulle
förorsaka, synes i olika fall ha starkt varierat. Svårigheterna att riktigt uppskatta
den äro därför stora. Då det i svaren på de sakkunnigas rundskrivelse
uppgivits, att mätningsförfarandet skulle stegrat arbetskostnaderna med 100 %,
torde detta nog i vissa fall vara tämligen riktigt, även örn medeltalet för ett
större antal byggnader kanske icke skulle komma upp så högt.
Örn man emellertid räknar med att lönestegringen medfört en fördyring av
byggnadskostnaderna på landsbygden med 15—20 %, där mätningssystemet
icke tillämpats och 20—25 % där detta använts, är det icke ägnat att förvåna
att en så kraftig kostnadsstegring under en tid av omkring 5 år förorsakat
svårigheter. Det har från många håll omvittnats att kostnadsstegringen —
och särskilt ackordssystemet, där detta tillämpats — hindrat en byggnadsverksamhet,
som eljest varit planerad att utföras.
Å andra sidan torde även böra framhållas, att lönenivån för landsbygdens
byggnadsarbetare och särskilt förtjänstnivån för dessa icke kan betraktas som
hög. Den statistiska undersökning rörande bygnadsarbetarnas inkomster och
arbetsförhållanden, som för de sakkunnigas räkning utförts inom socialstyrelsen,
ger en god belysning härav. För hela landsbygden voro de genomsnittliga
årsinkomsterna enligt denna undersökning för murare 3 099 kr., för byggnadsträarbetare
2 469 kr., för byggnadsgrovarbetare 2 344 kr., för målare 2 237
kr., för rörarbetare 2 572 kr. och för elektriska arbetare 2 706 kr. För den
egentliga landsbygden, representerad av A- och B-kommuner i den från folkräkningarna
lånade indelning, som vid ifrågavarande undersökning använts,
ligga byggnadsträarbetarnas, byggnadsgrovarbetarnas och målarnas årsinkomster
omkring 2 000 kr. eller snarast lägre än de genomsnittliga årsinkomsterna
för industriarbetare i lägsta dyrortsgrupp enligt Lönestatistisk årsbok.
Däremot uppgå inkomsterna för murare, elektriska arbetare och rörarbetare
på den rena landsbygden enligt denna undersökning till icke obetydligt högre
belopp än vad som motsvarar inkomsterna för andra arbetaregrupper på landsbygden.
Särskilt för murare och elektriska arbetare är differensen avsevärd.
Årsinkomsterna äro givetvis resultat av såväl timförtjänster som arbetstid.
Av föreliggande uppgifter synes man kunna sluta sig till att timförtjänsterna
för byggnadsträarbetare, byggnadsgrovarbetare och sannolikt även målare
knappast mera avsevärt skilja sig från andra arbetaregruppers på landsbygden
timförtjänster, i varje fall icke där mätningssystemet för byggnadsträarbetet
141
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
icke tillämpats. De låga årsinkomsterna få därför främst tillskrivas den
jämförelsevis korta arbetstiden per år. Murarnas sysselsättning torde vara
nästan lika ojämn, men detta kompenseras av mycket avsevärt högre timförtjänster.
Rörarbetare och elektriska arbetare torde ha något jämnare sysselsättning
än övriga byggnadsarbetare och högre timförtjänster än andra
arbetare på landsbygden.
Dessa omständigheter förtjäna ihågkommas under diskussionen örn lönesystemet
vid byggnadsarbeten på landsbygden.
Vid sin härefter följande diskussion av ackordssystemets fördelar och olägenheter
anföra de sakkunniga väsentligen följande.
Ackordssystemets fördelar och olägenheter ha ständigt varit omtvistade.
Om denna diskussion för landsbygdens del under senare år tillspetsats, torde
detta delvis finna sin förklaring däri, att ackordssystemets innebörd icke stått
fullt klar för de berörda parterna. Lantbrukarna ha sålunda icke så sällan
uppfattat den löpande timlönen som full ersättning för utfört arbete. I viss
utsträckning har detta betraktelsesätt varit naturligt. Det torde ha förekommit
tillfällen, då uppgörelse träffats örn betalning med enbart timlön,
men då mätning i efterhand ändock ägt rum efter ingripande från byggnadsarbetarnas
fackföreningar. Har överenskommelse örn utförandet av arbetet
mot timlön träffats, är en mätning i efterhand uppenbarligen principiellt
oberättigad. — Fall torde även ha förekommit, då arbetslösa byggnadsarbetare
utnyttjat den bland jordbrukarna allmänt spridda rädslan för mätningsförfarandet
och lyckats erhålla visst arbete under förespegling örn att
mätning icke skulle komma ifråga, men då krav på ackordsprislistornas tilllämpning
likväl i efterhand framställts. Någon gång torde i dylika fall underhandsuppgörelse
träffas mellan arbetarna och deras arbetsgivare örn annan
ersättning än den, som mätningsräkningarna utvisat.
Örn ett ackordssystem över huvud skall komma till användning vid byggnadsarbete
på landsbygden, är det en angelägenhet av största vikt, att systemets
grundläggande principer klarläggas och förstås på alla håll. Den oklarhet,
som här har rått, och de manipulationer, som bl. a. på grund därav kunnat
förekomma, äro lika litet önskvärda för byggherrarna som för arbetarna och
måste anses utgöra en allvarlig fara för en sund utveckling.
Näst bristande förståelse för ackordssystemets innebörd torde den omständigheten
ha varit bestämmande för motståndet inom jordbrukarkretsar
mot detta, att de prislistor, som man från byggnadsarbetarnas sida sökt få
tillämpade, varit olämpligt avvägda för landsbygdens förhållanden. De ha
uPPgj°rts främst med tanke på städernas och andra samhällens byggnadsverksamhet
och trots sin stora detaljrikedom icke innehållit bestämmelser,
som varit avpassade för det enklare byggnadssätt, som utmärker lantmannabyggnader,
särskilt ekonomibyggnader.
De sakkunniga ha då det gällt städernas arbetskostnader påtalat ojämn
-
142
Kungl. Majus proposition nr 251.
heten i prissättningen. Liksom det därvid understrukits, att fullständigt
lika resultat över huvud icke kunna uppnås vid ackordsprislistomas
tillämpning under varierande yttre förhållanden, är det anledning att för
landsbygdens del framhålla samma sak. Förhållandena på den enskilda
arbetsplatsen, väderleken och många andra omständigheter kunna liksom den
enskilda arbetarens yrkesskicklighet och vana vid olika arbetsmoment förorsaka
betydande variationer i ackordsöverskotten. En felaktig avvägning av
prissättningen för olika arbeten måste dock sägas föreligga, då vissa arbetsmoment
erfarenhetsmässigt i betydande antal fall ge särskilt stora eller
särskilt små överskott i förhållande till de genomsnittliga. Mycket höga förtjänster
för vissa detaljarbeten falla lätt i ögonen och åstadkomma betydande
förargelse; de bidraga till att misskreditera ackordsbetalningens principer.
Att en dylik ojämnhet föreligger intygas från flera håll.
Enstämmigt betygas också, att ackordspriserna för vissa vanligen förekommande
arbetsmoment äro oproportionerligt högt satta. Särskilt synes detta
gälla vissa delar av ackordsprislistorna för träarbete. Ett sådant i allmänhet
förhållandevis enkelt arbete som formsättning utpekas ofta som för högt prissatt;
enligt några uppgifter har överskottet härför i vissa fall uppgått till 200 %.
Det synes även vara en allmän erfarenhet, att överskotten bli onormalt
stora på enklare träarbeten vid uppförande av ekonomibyggnader. Härvidlag
synes redan nomenklaturen i prislistorna mycket illa svara till landsbygdens
förhållanden och föranleda ovisshet och meningsskiljaktigheter rörande
tolkningen. Det förhållandevis enkla arbete det här gäller skulle sannolikt
kunna med tillfredsställande noggrannhet värderas enligt betydligt enklare
mätningssystem än det, som nuvarande ackordsprislistor medföra, om ett
ackordssystem över huvud skall tillämpas. Såväl krångligheten i användningen
av nuvarande prislistor som de onormalt höga ackordsöverskotten för relativt
enkla arbeten, vilka till en betydande del skulle kunna utföras av icke
särskilt kvalificerat folk och för vilka en jämförelse mellan byggnadsarbetarnas
och andra på landsbygden tillfälligt sysselsattas förtjänster därför ter
sig naturlig, gör att ett på nuvarande ackordsprislistor grundat ackordssystem
på landsbygden framkallar ett icke obefogat motstånd.
Skall ett ackordssystem över huvud användas på landsbygdens byggnadsarbeten,
framstår det därför enligt de sakkunnigas uppfattning som ovillkorligen
nödvändigt, att särskilda för dylikt arbete avsedda prislistor utarbetas.
En tillämpning av samma prislistor som i städerna och andra större
samhällen synes olämplig så snart det rör sig örn andra arbeten än uppförandet
av bostäder. Det utredningsarbete, som de sakkunniga låtit särskilda
experter utföra beträffande städernas ackordsprislistor, har åsyftat att ur
dessa rensa ut de mest betydande oriktigheterna i prissättningen och även
örn listorna härigenom kommit att bli något bättre även för landsbygden, ha
dock de speciella landsbygdsproblemen därvidlag icke kunnat beaktas, över
huvud är utarbetandet av ett ackordsprissystem på ett område, där sådant
tidigare icke förekommit, förenat med betydande svårigheter och torde förut
-
143
Kungl. Majus propositio?i nr 251.
sätta att erfarenhet under icke alltför kort tid samlas av en provisorisk tilllämpning
av vissa ackordssatser. Det har därför icke varit möjligt för de
sakkunniga att på den korta tid, som stått till deras förfogande, få utarbetat
ens en provisorisk ackordsprislista för landsbygdens förhållanden.
Av än större betydelse än det nu anförda är för bedömningen av frågan
örn lämpligheten av ett ackordsprissystem för byggnadsarbeten på landsbygden
följande omständigheter. På landsbygden äro gränserna mellan olika
yrken vanligen mindre utpräglade än i städerna. Det är sålunda ett önskemål
att landsbygdens eget folk skall kunna användas i den utsträckning detta
låter sig göra för litet av varje och därvidlag även kunna hjälpa till vid byggnadsarbeten.
Detta önskemål framstår ur flera synpunkter som berättigat.
Det rena jordbruksarbetet växlar sålunda avsevärt i omfattning under olika
årstider. En del av den arbetskraft, som är erforderlig vid jordbruket under
den brådaste tiden vid skörden, måste för sin bärgning kunna sysselsättas
med annat arbete under andra tider av året. Sedan gammalt har sådant
arbete även stått till förfogande. Emellertid har den ekonomiska utvecklingen
efter hand till industrin överfört åtskillig verksamhet, som tidigare under
mera primitiva former bedrivits på landsbygden. Denna utveckling har medfört
ökad produktivitet och höjt välstånd. Det är emellertid därför icke klart,
att en fortsättning av densamma kan äga rum på alla punkter. Det arbete
som direkt knyter sig till den fasta egendomen och de levande inventarierna,
tillkommer givetvis i första hand de jordbrukande. I viss utsträckning synes
byggnadsarbetet naturligt böra fogas in i dessas övriga sysselsättning.
Ett sådant säsongutjämningsproblem reser sig icke endast för de inom
jordbruket arbetande. Så små, som de enskilda arbetsobjekten äro då det
gäller byggandet på landsbygden, måste det uppstå betydande svårigheter
för en specialiserad byggnadsarbetarkår att erhålla en någorlunda jämn sysselsättning.
Växlingarna av arbetsplats måste vara rätt täta och vid flertalet
tillfällen måste en längre eller kortare tid komma att förlöpa, innan nytt arbete
kan erhållas. Erfarenheten lär också att landsbygdens byggnadsarbetare ha
en stor arbetslöshetsrisk; inom byggnadsarbetarfackförbundens landsbygdsavdelningar
är arbetslösheten i allmänhet större än inom avdelningarna i
städerna. Arbetstiden per år blir därför för byggnadsarbetarna på landsbygden
rätt kort; även under så gynnsamma år som slutet av 1930-talet haft
att uppvisa, torde den genomsnittliga arbetstiden för dessa icke ha varit mer
än 1 200—1 500 timmar per år. Om dessa byggnadsarbetare skola erhålla en
i förhållande till andra arbetargrupper rimlig bärgning trots att de endast
kunna erhålla arbete som byggnadsarbetare kanske halva året, mäste de för
varje arbetad timme erhålla en ersättning, som vida överstiger timlönen för
andra arbetarkategorier på landsbygden. Att belasta byggnadskostnaderna
därmed — vilket i viss mån kan sägas ske, i den mån städernas ackordsprislistor
komma till användning och timförtjänsterna därmed komma upp till en
nivå av inemot 2 kr. (över 50% överskott på timlöner örn 1:20—1:30 kr.)
— synes icke rimligt. Byggnadskostnaderna böra knappast ökas mod vad
144
Kungl. Majds proposition nr 251.
som erfordras för att försörja byggnadsarbetarna under den tid, som de icke
bygga- En sådan belastning, som för övrigt saknar motsvarighet inom något
annat yrke, skulle i alltför hög grad hämma en byggnadsverksamhet, som ur
såväl sociala och folkmedicinska som jordbruksekonomiska skäl framstår som
högeligen önskvärd. De arbetare, som utföra byggnadsarbete på landsbygden,
böra därför vara i hög grad intresserade av att för egen del erhålla en säsongutjämning
eller rättare säsongutfyllnad i sin sysselsättning, t. ex. en kombination
av jordbruksarbete och byggnadsarbete.
För jordbrukarna är det givetvis av vikt att byggnadskostnaderna, och
särskilt de kontanta utgifterna för byggnaders uppförande, hållas nere. Den
naturahushållning, som ännu utmärker landsbygden i betydande utsträckning,
tvingar jordbrukarna att själva utföra så mycket arbete som möjligt. Deras
bidrag med virke från egen skog och andra egna material spela även stor roll.
Det är bl. a. även därför, som de nuvarande ackordsprislistornas tillämpning
framstår som olycklig; de fördyra sålunda särskilt användningen av trä, som
jordbrukarna i betydande utsträckning själva producera, och öka i stället
användningen av andra material, vilka inköpas.
På landsbygden bosatta arbetare böra i största möjliga utsträckning ha
tillfälle att deltaga i förekommande arbeten. Detta önskemål innebär, att
avlöningssystemet måste vara så beskaffat att det icke lägger hinder i vägen
för utnyttjande även av för speciella yrken mindre kvalificerad arbetskraft.
Framförallt synes nuvarande ackordssystem hindra en dylik ordning. Ett
ackordsarbete som omfattar hela arbetet måste, örn avsedd effekt skall uppnås,
ettdera utföras av likvärdig arbetskraft eller eventuellt uppkommande ackordsöverskott
fördelas på arbetslaget i förhållande till timlönen, som då måste
vara fastställd med utgångspunkt från vederbörande arbetares kvalifikationer
i förhållande till varandra. Intet av dessa båda system kan för ernående av
anförda önskemål vara att rekommendera. En annan utväg vore visserligen
att de olika arbetsmomenten uppdelades och att ackordslistor endast upprättades
för sådant arbete för vilkets utförande krävdes speciellt utbildad
arbetskraft. Även denna utväg synes bereda så stora svårigheter för arbetets
planläggning och utförande att ej heller den kan rekommenderas. Användbarheten
av landsbygdens arbetskraft växlar från fall till fall och det kan
sålunda ej uppdragas någon generell regel för var gränsen mellan den specialutbildade
och den från landsbygden direkt anställda arbetskraften skall gå.
Även örn detta vore möjligt skulle uppdragsgivaren få så stora svårigheter i
fråga örn övervakning och fördelning av arbetet att även ur denna synpunkt
systemet synes förkastligt.
Å andra sidan är ett väl avvägt ackordssystem förenat med vissa fördelar,
som icke helt böra lämnas ur räkningen. I och för sig är det givetvis riktigt
att lönen utmäts efter det uträttade arbetet och icke efter blotta närvaron på
arbetsplatsen. En riktig betalning efter själva arbetsprestationen torde stimulera
arbetstakten och befrämja yrkesskickligheten. Vid ackordsbetalning kan
övervakningen på arbetsplatsen inskränkas. Kvaliteten av det utförda arbetet
145
Kungl. Majus proposition nr 251.
torde närmast påverkas i gynnsam riktning av ackordsbetalning; icke fullgott
arbete torde nämligen utan särskild ersättning få göras örn. Av dessa och
åtskilliga andra anledningar synes utvecklingen icke endast inom industrin
utan också inom jordbruket gå mot allt mera ökad användning av ackordslönesystemet
under det att tidlönesystemet i samma mån inskränkes.
Det anförda avser närmast det egentliga byggnadsarbetet. För sådana
specialiteter som exempelvis rörlednings- och elektriska installationer ställer
sig frågan på ett i viss mån annat sätt. Dessa arbeten torde i huvudsak
knappast kunna utföras av annan än särskild yrkesutbildad arbetskraft.
Rörande det för denna lämpligaste avlöningssystemet råda olika meningar.
Från jordbrukarnas sida framställes många gånger önskemålet att även detta
arbete helt skall utföras på timlön i den tron, att kostnaderna därigenom
skulle bli lägre än om det utföres mot ackordsbetalning. Från installationsföretagens
sida synes däremot ackordssystemet föredragas dels därför att
företagen då lättare kunna beräkna kostnaderna, dels därför att den övervakning,
som vid tidlönsarbete erfordras, är svår att ordna. Däremot finnas
på arbetsgivaresidan önskemål örn ett slopande av den fasta ackordsprislistans
tillämpning på landsbygden och en övergång till ett system av s. k. fria ackord,
d. v. s. överenskommelse örn priset i varje särskilt fall mellan ifrågavarande
arbetsgivare och arbetare.
Byggnadskostnadssakkunniga vilja uttala att det synes dem önskvärt, att
arbetsmarknadens parter noga undersöka, huruvida icke speciella överenskommelser
kunna träffas för landsbygden, vilka taga sikte på att avlägsna
de anledningar till missnöje, som åberopats som skäl för ändring av nuvarande
system.
De sakkunniga dryfta till sist avtalsförhållandena på landsbygden och
konstatera därvid inledningsvis, att kollektivavtal avseende byggnadsarbetet
på landsbygden i hela riket icke förekomma. Anledningen härtill finna de
vara, att landsbygdens arbetsmarknad endast i begränsad utsträckning blivit
berörd av organisationssträvandena. Härom anföres i huvudsak följande.
Sålunda finnas blott vissa ansatser till bildandet av arbetsgivaresammanslutningar
av byggnadsentreprenörer på landsbygden, medan sammanslutningssträvandena
på arbetaresidan heller icke, även örn de på senare år gjort
betydande framsteg, nått så långt, att alla arbetare äro medlemmar i organisationerna.
Ur denna synpunkt sett sammanhänga de motsättningar, som gjort
sig gällande ifråga örn lönebildningen för byggnadsarbetare på landsbygden,
med att vi just nu uppleva en organisationssträvandenas brytningstid på
detta område. Att därvid från den ena sidan bruk gjorts av blockadvapnet
är knappast något enastående; dylikt har under motsvarande tider förekommit
på många andra områden av arbetsmarknaden, där en viss pacificering sedermera,
då organisationerna på ömse sidor vuxit sig starka, åstadkommits.
Det övergångstillstånd, som rått under de senaste åren, kan icke karakteriseras
som gynnsamt för någon part. Tillämpningen av de för helt andra än
landsbygdens förhållanden uppgjorda ackordsprislistorna har på sina håll
Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 251. 79011 10
146
Kungl. Maj-.ts proposition nr 251.
haft uppenbart orimliga verkningar. Landsbygdsbefolkningen har svårt att
förstå nödvändigheten av den i avtalen med oorganiserade arbetsgivare intagna
organisationsklausulen, vilken stipulerar att endast medlemmar i den
avtalsslutande organisationen få anlitas för utförande av arbetet. Båda dessa
förhållanden ha medverkat till uppkomsten av en social oro, vilken bl. a.
återspeglat sig i många av de i ett föregående avsnitt refererade svaren på de
sakkunnigas rundskrivelse angående byggnadskostnaderna på landsbygden.
Såvitt de sakkunniga kunna se, finnes för ett uppordnande av förhållandena
på landsbygdens arbetsmarknad vad gäller byggnadsarbeten ingen
annan väg än den, som på andra områden redan tidigare beträtts och som
består däri, att organisationer på ena sidan mötas av organisationer på den
andra, vilka sedan genom inbördes avtal åstadkomma en reglering av förhållandena.
Att tillgripa en tvångslagstiftning för landsbygdens del för att
förhindra en sådan utveckling, som på andra områden redan ägt rum, torde
icke vara att rekommendera.
På arbetaresidan ha efter hand byggnadsfackförbunden erhållit en växande
anslutning även på landsbygden. I viss mån företräder emellertid även svenska
lantarbetareförbundet vissa byggnadsarbetareintressen.
På arbetsgivaresidan saknas ännu en representativ organisation. Svenska
byggnadsindustriförbundets medlemmar äro huvudsakligen verksamma i
städerna och de stadsliknande samhällena och sakna därför i allmänhet intresse
för landsbygdens förhållanden. Förbundet har tvekat ifråga örn lämpligheten
att inom sin organisation upptaga egentliga lantbyggmästare, enär
svårigheterna ansetts vara stora att vid sammankoppling av avtalsförhållandena
i städerna och på landsbygden ernå för den senare lämpliga villkor.
Förbundets avtal med lokalavdelningarna av byggnadsfackförbunden gälla
endast de olika samhällena med närmaste omgivning inom viss i avtalen fastställd
omkrets.
Svenska lantarbetsgivareföreningen är icke heller skickad att tillvarataga
arbetsgivareintressena ifråga örn byggen på landsbygden. Till föreningen äro
nämligen i huvudsak endast större jordbrukare anslutna.
Någon fastare sammanslutning av byggmästare och entreprenörer på landsbygden
existerar icke heller. Ansatser till dylika organisationer ha emellertid
på senare år förekommit.
Under sådana förhållanden och då fortfarande en väsentlig del av byggnadsarbetet
inom jordbruket utföres av jordbrukarna i egen regi, skulle
bildandet av en jordbrukarnas egen sammanslutning för tillvaratagandet av
deras intressen ifråga örn byggnadsarbeten för dem sannolikt utgöra den
bästa lösningen av här diskuterade problem. Närmast tillhands ligger, att
någon redan existerande jordbrukaresammanslutning upptager dessa frågor
på sitt program. En möjlighet är, att den inom Sveriges lantbruksförbund
nyligen bildade riksorganisationen, Lantbruksförbundets byggnadsförening,
på sitt program även upptar arbetslönefrågorna. Denna organisation torde
visserligen icke kunna uppträda som arbetsgivareförening i vanlig mening,
147
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
men en allmän principöverenskommelse mellan densamma och byggnadsfackförbunden,
vilken skulle vara bindande för de senare och utgöra en rekommendation
från den förra till jordbrukarna, skulle — örn den kunde åstadkommas
— vara av värde. I densamma finge ingå bestämmelser såväl rörande
löner som rörande avgränsningen mellan olika arbetarekategorier. Huruvida
ett ackordssystem däri skulle ingå eller uteslutande timlönssystem föreskrivas,
finge givetvis bli de ifrågakommande parternas sak att bestämma. Yäljes den
förra utvägen, torde utarbetandet av en särskild ackordsprislista för landsbygden
bli nödvändigt. Även området för dess tillämpning finge därvid fastställas,
varvid måste tillses, att jordbrukarna icke hindras från att i önskvärd
utsträckning själva deltaga i byggnadsarbetet.
Då olägenheterna av tillämpningen av för städerna utarbetade ackordsprislistor
äro så stora, att de i det närmaste utgöra ett absolut hinder för
byggnadsverksamhet på landsbygden, vilja de sakkunniga rekommendera en
provisorisk överenskommelse örn tillämpning av timlön för byggnadsarbeten
på landsbygden, intill dess en mera definitiv överenskommelse kan träffas.
Yttrandena.
De sakkunnigas behandling av landsbygdens byggnadsfrågor har från vissa
håll betecknats som alltför kortfattad och schematisk. Socialstyrelsen framhåller
sålunda, att framställningen skulle blivit mera givande, om byggnadsproblemen
på landsbygden uppdelats på vissa kategorier, t. ex. bostadsbyggnader
inom förorter till större samhällen, bostads- och ekonomibyggnader
inom andra delar av landsbygden, med iakttagande av uppdelning å jordbruksfastigheter
och andra fastigheter.
Styrelsen framhåller vidare, att det ej är riktigt att ur bostadssynpunkt
betrakta landsbygdeins befolkning som en enhet, ett betraktelsesätt som
kommer till synes i betänkandet. Byggnads- och bostadsfrågorna te sig nämligen
väsentligt olika för olika grupper och områden. För de större jordbrukarna
är byggnadsfrågan närmast ett problem örn användandet av gårdens
egen arbetskraft — understundom även ett ackords- eller entreprenadproblem.
För de mindre lantbrukarna eller därmed likställda har byggnadsfrågan mera
framträtt som ett löne- och materialanskaffningsproblem. För andra bostadsbyggare
slutligen träder frågan örn lönesystemet i förgrunden. Länsstyrelsen
i Västernorrlands län anser, att den föreliggande utredningen i alltför stor
utsträckning tar sikte på rådande förhållanden inom byggnadsverksamheten
och bostadsmarknaden i Stockholm och de större städerna. Det kan med
hänsyn därtill ifrågasättas, om icke de sakkunnigas uttalanden i olika avseenden
skulle hava erhållit en något annan utformning, därest ej huvudsakligast
storstadsförhållandena fått ligga till grund för utredningen.
De framlagda förslagen ha däremot i stort sett vunnit anslutning. Behovet
av rådgivning i landsbygdens byggnadsfrågor har sålunda praktiskt
taget enhälligt vitsordats. Uttalanden i denna riktning föreligga
från bland annat domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, egnahemsstyrelsen, de
148
Kungl. Majlis proposition nr 251.
flesta länsstyrelserna, riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund
samt hushållningssällskapens ombud.
I fråga om rådgivningens närmare utformning och organisation har man
från flera håll påpekat vikten av att rådgivningen icke blir alltför centralt
betonad. Egnahemsstyrelsen anför sålunda bland annat följande.
Enligt egnahemsstyrelsens uppfattning ha de sakkunniga huvudsakligast
vidrört den sida av problemet, som berör byggnadsfrågornas tillrättaläggande
i stort. Ser man på de enskilda fallen, omfattar enbart styrelsens verksamhet
åtskilliga tusen byggnadsföretag årligen. Oavsett storleken kräva alla dessa
företag ritningar, arbetsbeskrivningar och annan rådgivning i allmänhet.
Byggnadsplatserna böra besökas i samband med projekteringen. Tillsyn bör
också förekomma under arbetets gång. Allt detta nödvändiggör uppenbarligen
en viss decentralisering av verksamheten. Enligt styrelsens mening
bör man sträva efter en specialutrustad centralorganisation, vilken bland
annat bedriver för verksamheten erforderliga utredningar, utarbetar standardritningar
och administrerar det hela i stort, samt att vid lokala organ skall
finnas byggnadsteknisk sakkunskap i sådan omfattning, att de med hjälp
av centralorganisationens anvisningar kunna tillfredsställande handha den
direkta rådgivningen.
Det är också nödvändigt, att de krafter, som på olika håll arbeta för att
åstadkomma ett förbättrat byggnadsskick på landsbygden bringas att samverka,
Beträffande själva byggnadsrådgivningen synes ett samordnande
vara möjligt att uppnå genom det samarbete, varmed man räknat och som
delvis redan tillämpats mellan domänstyrelsen, egnahemsstyrelsen och
lantbruksförbundets byggnadsförening. Vad beträffar byggnadssakkunskapen
ute i länen, torde egnahemsstyrelsen ännu någon tid böra samla erfarenheter
genom att söka sig fram på olika vägar, allt eftersom förhållandena
skifta från en plats till en annan. Inom sådana områden, där byggnadskonsulent
finnes hos hushållningssällskapet, har egnahemsorganisationen ofta
sökt kontakt med denne. Inom skånelänen har samarbete med lantmännens
byggnadsförening i Lund förekommit. För länen närmast Stockholm har ett
samarbete med lantbruksförbundets byggnadsförening diskuterats och torde
här ganska snart vara att förvänta en positiv lösning. Även länsarkitekter,
stadsarkitekter och privatpraktiserande fackmän med rent praktisk utbildning
ha inkopplats i egnakemsorganisationens rådgivningsverksamhet. Styrelsen
knyter förhoppningar till det samarbete, som inletts nied lantbruksförbundets
byggnadsförening men har här velat framhålla, att den direkta byggnadsrådgivningen
varken kan eller bör få förlora sin kontakt nied den lokala
verksamheten.
Lantbruksstyrelsen och länsstyrelsen i Älvsborgs län kritisera båda de
sakkunnigas uttalande, att rådgivningsfrågorna icke kunna tillfredsställande
lösas genom anställandet av byggnadskonsulenter i de olika länen, knutna
till hushållningssällskap eller andra organ, och framhålla att just inom hushållningssällskapen
finnes den kompletterande sakkunskap tillgänglig, som
byggnadskonsulenten eventuellt själv ej behärskar. Länsstyrelsen tillägger
för sin del följande.
Denna länsstyrelse har varit i tillfälle att på nära håll iakttaga gagnet av
jordbrukskonsulterande verksamhet vid hushållningssällskap. Härvarande
Älvsborgs läns norra hushållningssällskap har nämligen i samarbete med sällskapets
dåvarande egnahemsnämnd sedan år 1935 haft anställd en högskole
-
149
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
bildad arkitekt med efterföljande specialutbildning på lantmannabyggnader
som byggnadskonsulent. Verksamheten visade sig redan första året vara så
gagnande, att länets södra hushållningssällskap, vars ekonomi är något svagare
än det norras, ingav till 1936 års ombudsmöte en motion, vilken år 1937 gav
anledning till en ombudens hemställan örn bidrag till anställande av
byggnadskonsulenter vid sällskapen. Verksamheten vid norra sällskapet har
nu så utvecklats, att hos konsulenten äro anställda fyra byggnadsingenjörer
och två andra biträden. Verksamheten har kunnat bedrivas under för
såväl sällskapet som den jordbruksidkande befolkningen mycket gynnsamma
villkor.
Härmed är ej sagt, att icke ett centralt med hög och specialiserad sakkunskap
utrustat byggnadskontor kan bliva till nytta som rådgivare till de
lokala byggnadskonsulenterna. Men dessa senare måste i första rummet finnas
och de måste beredas arbetsförhållanden, som underlätta såväl deras intima
kontakt med den jordbrukande befolkningen som med den lokala sakkunskapen
på jordbrukets område. Båda dessa önskemål bli synnerligen väl tillgodosedda
genom konsulenternas anknytning till hushållningssällskapen och genom dessa
till de visserligen förstatligade, men fortfarande i intim kontakt med sällskapen
arbetande egnahemsnämnderna.
Lantbruksstyrelsen tillägger för sin del bland annat följande.
Den lokala rådgivningen är emellertid endast en del av vad som erfordras.
Bör provning av maskiner och redskap för jordbrukets behov nedlägger sedan
länge det allmänna betydande kostnader i avsikt att giva jordbrukarna råd
vid anskaffning. Förslag örn betydligt utvidgad organisation på detta område
har nyligen framlagts. Inköpen av maskiner och redskap jämte underhåll
beräknades för åren 1935—1937 till i medeltal 72 miljoner kronor årligen.
För samma tid beräknades ny- och ombyggnads- samt underhållskostnaderna
enbart för jordbrukets ekonomibyggnader till 75 miljoner kronor. Läggas
härtill motsvarande kostnader för bostadsbyggnader, torde den genomsnittliga
årskostnaden överskrida 100 miljoner kronor. Efter vad här anförts synes
det vara en åtgärd av största vikt, att en kontinuerlig provnings- och undersökningsverksamhet
kommer till stånd. Enligt lantbruksstyrelseiis mening
är bildandet av lantbruksförbundets byggnadsförening ett initiativ värt erkännande.
Det är icke osannolikt, att ifrågavarande förening kan utvecklas
till att bliva det centrala organ för bland annat provnings- och undersökningsverksamhet,
varom nyss talats. Emellertid är ifrågavarande verksamhet jämte
den lokala rådgivningen en fråga av så stor och krävande natur, att det torde
kunna ifrågasättas, örn icke det allmännas medverkan torde bliva nödvändig,
därest inom kort tid resultat av större räckvidd skola uppnås. Särskilt när
det gäller rådgivning till de många mindre jordbrukarna kan man knappast
vänta, att de skola uppskatta fördelarna härav i tillräcklig grad för att vilja
åtaga sig därmed förenade kostnader. I syfte att åvägabringa snabbast möjliga
lösning på denna viktiga fråga vill lantbruksstyrelsen ifrågasätta, örn icke
nya utredningsmän borde tillkallas att i samråd med representanter för lantbruksförbundets
byggnadsförening utreda denna fråga samt uppdraga riktlinjer
för och inkomma med förslag rörande här skisserade provnings-, undersöknings-
och rådgivningsverksamhet. För utredning rörande den lokala rådgivningen
torde den ifrågasatta utredningen böra samråda med hushållningssällskapsutredningen.
Av intresse i detta sammanhang torde vidare vara vissa iakttagelser och
förslag som framlagts i en vid kooperativa förbundets yttrande fogad, inom
150
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
förbundets arkitektkontor utarbetad promemoria. I fråga om jordbrukets
byggnader anföres i denna promemoria bland annat följande.
Jordbruksbyggnaderna lia under de senare åren ständigt fördyrats, icke
minst beroende på att man övergivit äldre, billigare konstruktioner av trä
och övergått till sådana av tegel, betong och järn. Man utför nu ofta ladugårdar
med väggar av tegel, golv av betong, bjälklag av betong, dubbla,
kopplade fönster, i en del utrymmen kakelbeklädnad o. s. v. Härigenom ha
lantbrukets ekonomibyggnader kommit i ungefär samma klass som fabriksbyggnader.
Huruvida den förändring, som här skett och fortfarande sker, är lycklig
och riktig, kan ej utan vidare avgöras. Å ena sidan kan man hävda, att en
produktion av fullgoda produkter fordrar förstklassiga byggnader och att
därför kostnadsökningen är ofrånkomlig, å andra sidan kan man framhålla,
att de nuvarande byggnadskostnaderna äro onaturligt höga i förhållande till
värdet av jordbrukets produktion och att det därför är nödvändigt att de
sänkas.
Någon ledtråd för bedömningen av dessa frågor torde en jämförelse med
andra slag av produktionsbyggnader kunna ge. Det vore då kanske naturligast
att jämföra olika slag av produktionsbyggnader med hänsyn till relationen
mellan byggnadskostnaden och värdet av den i byggnaden utförda
förädlingen. Förädlingsvärdet skulle då utgöra skillnaden mellan priset på
den färdiga varan och råvaran. Då, inte minst för jordbrukets byggnader, en
beräkning av detta värde ställer sig ytterligt svår, skall här i stället användas
värdet av den färdiga varan på produktionsorten. I stället för byggnadskostnaden
anföres byggnadsvolymen. I vissa avseenden kan en dylik jämförelse
även vara mer belysande än den först anförda. För att förenkla jämförelsen
kan det vara lämpligt att välja å ena sidan ladugården och å andra industrier
av olika karaktär. För att förenkla jämförelsen antages här att ouppvärmda
förvaringsutrymmen i värde motsvara en tredjedel av motsvarande varmbonade
utrymmen. Man skulle då kunna komma till en »reducerad volym»
genom att till volymen för de varmbonade utrymmena lägga en tredjedel av
de övriga utrymmena (skulle, magasiner etc.).
För ladugårdar av nu oftast förekommande typ och storlek kan denna reducerade
volym uppskattas till i medeltal 70 kubikmeter per ko. I efterföljande
tabell räknas för enkelhetens skull med en ladugård med 10 kor.
Även örn sammanställningen ej kan göra anspråk på att ge annat än en
ungefärlig uppfattning örn skillnaden mellan produktionsvärdet i industrins
och lantbrukets byggnader, torde man dock ha rätt att antaga att för lant
-
Byggnad
Årsproduktion
kronor
Reducerad
volym
kubikmeter
Årsproduktion
i kronor per
kubikmeter
reducerad
volym
Margarinfabrik..................................
20,490.000
43,000
476
50
Kassaregisterfabrik ............................
2,150,000
4,570
496
70
Skofabrik ......................................
1,000,000
8.000
125
—
Ostmejeri ......................................
185 551
2,300
SO
60
Spisbrödsfabrik ................................
2,257,447
20,000
112
—
Medeltal för 5 olika industrier ........
—
—
258
16
Ladugård ......................................
7,000
700
10
—
151
Kungl. Majlis proposition nr 251.
brukets byggnader årsproduktionen, räknat per kubikmeter byggnadsvolym,
är ofantligt mycket mindre än för industribyggnader i allmänhet.
Härav följer, att lantbruksprodukternas pris i mycket högre grad influeras
av byggnadskostnaderna än andra produktionsvarors.
Om man bortser från inverkan av eventuella ändringar i den allmänna
prisnivån, torde man med viss grad av sannolikhet kunna antaga, att den
ovan använda »reducerade volymen» för ladugårdsbyggnader kommer att utgöra
40 och för industribyggnader 60 kronor per kubikmeter. För räntor,
amorteringar, försäkringar etc. antages en årlig utgift av 8 procent av byggnadssumman.
Följande värden skulle då erhållas:
Medeltal
av 5 olika Ladugårdar
industrier
Årsproduktion i kronor per kubikmeter reducerad volym
Byggnadskostnad per kubikmeter reducerad volym ......
Årskostnaden för byggnaderna per kubikmeter .........
Dito uttryckt i procent av årsproduktionen ...............
258:16
60: —
4: 80
1.9
10: —
40: —
3:20
32.0
De i denna tabell anförda siffrorna kunna ej göra anspråk på att ge annat
än en ungefärlig uppfattning av det sannolika förhållandet. Man torde dock
ha rätt draga den slutsatsen, att örn en minskning av byggnadskostnaderna
för industrin ej kan medföra någon större inverkan på industriprodukternas
pris, så skulle däremot en minskning av ladugårdsbyggnadernas framställningskostnader
till hälften medföra en möjlig reduktion av ladugårdsprodukternas
pris av 10 procent eller mer. Härmed avses, som torde framgå av det
föregående, ej en sänkning av nuvarande produktpriser utan en sänkning av de
produktpriser, som skulle bli nödvändiga, om nuvarande byggnadssätt och
därav följande byggnadspriser bleve rådande.
Det kan förefalla, som örn den här exempelvis anförda reduktionen av
byggnadspriserna med 50 procent vore en orimlighet. Så torde dock icke
vara förhållandet.
Besparing i byggnadskostnaderna kan nås dels genom en sänkning av
standarden, dels genom sådana minskningar i byggnadsvolymen och förenklade
konstruktioner, som medföra ringa eller betydelselösa ändringar i byggnadens
allmänna standard. Örn man bortser från de rena lyxutföranden, som på sina
håll förekommit, är en sänkning av den nu brukliga standarden ej önskvärd.
Avsevärda besparingar kunna dock ernås även utan försämring av byggnaden.
Lantmannabyggnader göras nu i mycket stor utsträckning onödigt stora.
Så äro ofta båspallar onödigt långa, gångar onödigt breda och framför allt
planlösningen som helhet ej utarbetad med tillräcklig hänsyn till största
sparsamhet med utrymmet. Den mindre och medelstora gårdens ekonomibyggnader
erbjuda ett mycket svårlöst planproblem, på vilket hittills alldeles
för litet arbete nedlagts. Det torde därför ej innebära någon överdrift, örn
man antager, att det skulle visa sig möjligt att minska byggnadernas samtliga
totalmått med 15 procent, mot vad som nu allmänt är brukligt. Detta innebär
en besparing av byggnadsvolymen med 38.5 procent.
Lantmannabyggnadernas konstruktionsproblem ha hittills studerats ganska
litet, i varje fall i förhållande till det arbete, som nedlagts på utarbetande av
lämpliga konstruktioner för andra slag av byggnader. Inom andra områden
vunna erfarenheter kunna ej direkt tillämpas på lantmannabyggnaderna på
grund av de speciella krav som här ställas och de speciella förhållanden som
i övrigt råda vid uppförandet av dem. Det förefaller därför ej vara otroligt,
152
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
att ett intensifierat studium av dessa problem skulle kunna leda till konstruktioner,
vilka äro högst väsentligt billigare än nu brukliga utan att byggnaderna
försämras. Örn man, vilket ej torde vara orimligt, antager att besparingar
av 20 procent i kostnaderna för lantbruksbyggnadernas konstruktioner vöre
möjlig, skulle detta, tillsammans med ovannämnda besparing av byggnadsvolymen,
leda till en sammanlagd minskning av byggnadskostnaden med 51
procent.
Med stöd av vad sålunda anförts har arkitektkontoret föreslagit igångsättande
av en intensiv försöksverksamhet på detta område. Värdet av den
av de sakkunniga förordade undervisningen och rådgivningen är i högsta
grad beroende av vad man har att lära bort. Som förhållandena nu ligga till,
äro lantmannabyggnadernas problem alltför litet studerade för att dylik verksamhet
skall kunna medföra önskad nytta.
De sakkunniga ha ej förordat direkta stödåtgärder för att få i gång ett
byggande av ladugårdar. Om dylika dock skulle visa sig önskvärda, vore det
till stor fördel, örn de även inriktades på direkta praktiska försök. Ett statsunderstött
ladugårdsbyggande skulle då, även örn det skedde i helt liten skala,
kunna medföra avsevärda och bestående fördelar.
Vad härefter angår frågan örn stipendier för byggnadstekniker
samt örn utbildningen av byggnads!Örman och byggnadsarbetare
för landsbygden ha de sakkunnigas förslag härutinnan vunnit anslutning
hos bland andra lantbruksstyrelsen, egnahemsstyrelsen och riksförbundet
landsbygdens folk.
Lantbruksstyrelsen erinrar således örn att styrelsen i annat sammanhang
framlagt förslag örn statsstipendier till arkitekter och agronomer som äro
villiga utbilda sig för jordbrukets speciella byggnadsbehov. De av de sakkunniga
föreslagna enmånadskurserna för småbrukare och byggnadsarbetare
finner styrelsen vara ägnade att till en del fylla den stora brist på kunniga
byggnadsarbetare, som i regel finnas på landsbygden. Styrelsen anser dock
icke utbildningsfrågan härmed vara löst utan föreslår, att densamma i sin
helhet göres till föremål för närmare utredning.
Egnahemsstyrelsen förordar, att de framlagda förslagen bliva föremål för
åtgärder, men erinrar örn att viss statsunderstödd utbildningsverksamhet redan
bedrives på detta område genom samfundet för hembygdsvård.
Riksförbundet landsbygdens folk anser lantbruksförbundets byggnadsförening
vara skickad att i fortsättningen bli det centrala organ, som är behövligt
i utbildningsfrågor. Förbundet anser sig böra understryka det framträdande
behovet av en utökad yrkesutbildning hos byggnadsförmän och
byggnadsarbetare på landsbygden, ej minst bland dem, som redan nu såsom
ägare av småbruk äro bosatta därstädes och som äro inställda på att genom
byggnadsarbete skaffa sig kompletterande inkomster.
Statskontoret har för sin del avstyrkt förslaget örn stipendier för arkitekter,
ingenjörer och agronomer för studier i landsbygdens byggnadsfrågor samt
förklarat sig icke vara övertygat örn behovet av de föreslagna enmånadskurserna.
Kungl. Majus proposition nr 251. 153
I övrigt hava knappast några erinringar framställts mot de sakkunnigas
utbildningsförslag.
Den av de sakkunniga ifrågasatta åtgärden att lantbrukarna borde för nedbringande
av byggnadskostnaderna, centralisera materialinköpen har
tillstyrkts av bland andra domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, egnahemsstyrelsen,
hushållningssällskapens ombud, riksförbundet landsbygdens folk och
Sveriges lantbruksförbund.
De sakkunnigas uttalanden rörande arbetslönerna vid byggande på
landsbygden samt de på detta område framlagda rekommendationerna har
mötts av stark kritik från arbetareorganisationernas sida.
Samverkande byggnadsfackförbunden anföra med instämmande av svenska
elektriska arbetareförbundet och svenska målareförbundet sålunda bland
annat följande.
De sakkunnigas arbete på detta område har säkerligen varit förenat med
stora svårigheter, men det synes icke ha företagits erforderlig sovring av inlämnade
uppgifter.
Det är nödvändigt att skapa ett utgångsläge för diskussionen, örn det skall
vara möjligt att på ett förnuftigt sätt bedöma landsortsproblemen. Frågeställningen
blir då: skall man isolera landsorten från städer och tättbebyggda
samhällen genom att medgiva helt andra arbetsvillkor för den egentliga landsbygden,
eller skall man sträva efter att utjämna löneläget? Väljer man den
första metoden, kommer detta logiskt att medföra, att klyftan mellan stad
och land skärpes, skillnaden i levnadsstandard blir större, med resultat att
»flykten från landet» utan tvivel kommer att taga ny fart vid första lämpliga
tillfälle. Det gick att upprätthålla en sådan klyfta i löneläge och arbetsvillkor,
så länge organisationerna voro ett mer eller mindre okänt begrepp och
så länge kommunikationerna voro svårtillgängliga. Nu har man moderna
kommunikationer och moderna organisationer även på landsbygden, och det
är därför oriktigt, örn man tror, att man i längden skall kunna upprätthålla
en sådan klyfta, och varje försök i sådan riktning kommer att misslyckas.
Den enda hållbara riktlinjen, då det gäller att bemästra landsortsproblemen,
är därför att sträva efter att utjämna de skiljaktigheter i löne- och arbetsvillkor,
som hittills varit rådande. Denna riktlinje för arbetet måste man
hålla i minnet, då man nu går att behandla detaljproblemet örn byggnadskostnaderna
på landsbygden, enär man annars förr eller senare råkar in i en
återvändsgränd. Av den statistik, som upptagits av svenska byggnadsträarbetareförbundet
framgå några belysande siffror angående ackordsförtjänsterna
på landsbygden. I 26 avdelningar, som ha sin verksamhet förlagd på
den egentliga landsbygden, har upptagits noggrann statistik över allt det
arbete, som utförts på ackord inom dessa avdelningars verksamhetsområde.
Av dessa siffror framgår, att 1,134 medlemmar, i timlönegruppen I.20, i
medeltal haft 498 ackordstimmar per år, vilka lämnat en medelförtjänst å
48.1 procent eller inklusive timlönen 1 krona 74 öre per timme, överskott
per år utgjorde 280 kronor 40 öre. Arbetslösheten var under detta högkonjunkturår
31.9 procent i medeltal.
Dessa siffror äro inga hopplockade siffror. De omfatta 26 typiska landsortsavdelningar,
och i uppgifterna lia medtagits allt utfört ackordsarbete. Ackordssumman
har minskats med 2 procent, vilket belopp utgör arvode för dem som
utföra mätningsarbetet.
Förutsatt att man över huvud taget erkänner ackordssystemet måste det
154
Kungl. Majus proposition nr 251.
vara svårt att resa några egentliga invändningar mot nu anförda siffror.
Återstår de s. k. toppresultaten och påståendet om att städernas ackordsprislistor
icke äro tillämpliga på landsbygden. Yad gäller det första vilja vi
framhålla att vi icke ha något intresse av ojämn prissättning. Det är emellertid
omöjligt att komma ifrån olika ackordsresultat, och förtjänsterna per
timme räknat komma att växla även efter en justering, oavsett hur samvetsgrant
och noga en sådan justering företagits. Varierande förtjänster bero
nämligen i mycket hög grad på rent individuella fysiska förutsättningar och
yrkesskicklighet samt på hur arbetet ledes. Beträffande påståendet att ackordsprislistorna
icke skulle vara avvägda efter landsbygdens enklare arbetsutförande
måste det framhållas, att ett sådant påstående icke grundar sig på
faktiska förhållanden. Prislistorna äro specificerade med hänsyn till olika
arbeten, i stort sett torde arbetena utföras på samma sätt på landsbygden
som i städerna, vilket ju även framgår av att ackordsförtjänsterna äro lägst
i landsorten. Förekommande detaljpriser kunna ju alltid ställas under diskussion,
men eventuella erinringar mot vissa detaljer kunna under inga förhållanden
motivera påståendet örn att jDrislistorna icke lämpa sig för landsbygden.
Som ett väsentligt skäl för att slopa prislistorna har anförts, att jordbrukarnas
egen arbetskraft skulle kunna utnyttjas för byggnadsarbete. Detta
skäl förefaller oss minst sagt anmärkningsvärt. Under åratal har man klagat
över att arbetskraften för jordbruket icke räcker till, man har genom arbetsmarknadskommissionen
drivit en omfattande propaganda för överflyttning av
arbetare från byggnadsindustrin till jordbruket, och så kommer man nu och
vill använda jordbrukets egen arbetskraft för byggnadsarbete, trots att dessa
arbetare helt naturligt måste vara okvalificerade för detta arbete. Detta
måste vara motsatsen till rationell drift och god ordning. Vi äro medvetna
örn att det uppstår perioder av större och mindre brådska vid jordbruket
men med hänsyn till att det rent allmänt sett råder brist på arbetskraft för
jordbruksarbete, kan det icke föreligga något trängande behov att i nämnvärd
utsträckning använda jordbrukets egen arbetskraft för byggnadsarbeten.
Vi göra tvärtemot gällande att det för byggnadsarbete på landsbygden behövs
dugliga yrkesarbetare, och därför bör man inte genom mindre väl övertänkta
åtgärder söka nå fram till arbetsformer, som försämra förutsättningarna att
åt landsorten tillförsäkra en god yrkesarbetarekår.
De sakkunnigas förslag örn att för viss övergångstid slopa ackordsprislistorna
på landsbygden kunna vi — med åberopande av vad ovan anförts —
under inga förhållanden biträda. Efter mångårigt organisationsarbete på
landsbygden ha vi undan för undan skapat en god ordning inom stora områden.
Detta organisationsarbete har varit till gagn för arbetarna på landsbygden.
Innan dessa blevo organiserade, voro de helt prisgivna åt arbetsgivarnas
godtycke. De rapporter, som de sakkunniga inhämtat angående
lönerna i orter utan organisationer, bära ett tydligt vittnesbörd härom. Lönerna
lia varierat mellan 50—60 och upp till 90 öre per timme.
Landsorganisationen i Sverige håller det inte för uteslutet att i åtskilliga
punkter en justering eller komplettering av ackordsprislistorna är motiverad
beträffande landsbygden. En på grundval av sådan bearbetning uppgjord
särskild »landsbygdslista» kan måhända vara ägnad att motverka den
känslobetonade ovilja mot ackordssystemet såsom sådant, som nu förefinnes
bland jordbrukarna, och som säkerligen bland annat sammanhänger med
dessas uppfattning örn de nuvarande listorna såsom typiska »stadslistor».
Något sakligt skäl för en dylik differentiering synes emellertid inte föreligga,
155
Kungl. Majda proposition nr 251.
då för den egentliga landsbygden speciella arbetsmoment ju kunna prissättas
inom ramen för nu gällande listor. Mot ett system med särskilda listor torde
också kunna åberopas tillämpningssvårigheter i vissa fall. Landsorganisationen
finner vidare -—- med hänsyn till de speciella svårigheterna att åstadkomma
en säsongutjämning på landsbygden -— det vara förklarligt örn man
från byggnadsfackens sida sökt trygga utkomstmöjligheterna för de egentliga,
yrkesutbildade byggnadsarbetarna på landsbygden genom en avtalsmässig
monopolisering av arbetstillfällena, men lika förklarligt är örn man från jordbrukarnas
sida motsätter sig en sådan politik. En ur båda parternas synpunkt
rimlig lösning av dessa intressemotsättningar är — framhåller landsorganisationen
— en trängande social angelägenhet.
Ett betydande antal statliga myndigheter har däremot i sina yttranden i
stort sett vitsordat de sakkunnigas uppfattning och biträtt deras förslag.
Följande sammandrag av vissa yttranden torde vara belysande:
Socialstyrelsen. De svårigheter, som uppkommit å landsbygden, äro i stor
utsträckning beroende av speciella omständigheter, av vilka särskilt torde
böra framhållas de under senare år allt mera framträdande kraven på tilllämpandet
av ackordsbetalning efter prislistor, vilka i regel utarbetats för
endast stadsförhållanden. De slag av byggnadsverksamhet, som förekomma
på landet, äro i vissa hänseenden väsentligt artskilda från de i städerna förekommande.
Styrelsen vill därför instämma i vad de sakkunniga framhållit
om olägenheten av att de för städer och stadsliknande samhällen utarbetade
ackordsprislistorna oförändrade användas på landsbygden. En framkomlig
väg synes socialstyrelsen vara ett fortsatt allmänt användande av tidlönesystem
inom jordbruksbygder. Det torde böra framhållas, att det är utomordentligt
viktigt, att jordbruksarbetarna icke förhindras att bedriva byggnadsverksamhet.
Byggnadsstyrelsen. Yad arbetskostnaderna beträffar ger den av de sakkunniga
verkställda utredningen vid handen, att det på senare år tillämpade
ackordssystemet verkar synnerligen otillfredsställande. På landsbygden bosatta
arbetare böra i största möjliga utsträckning hava tillfälle att deltaga i
förekommande arbeten, men avlöningssystemet måste i så fall vara så beskaffat,
att det icke lägger hinder i vägen för utnyttjande även av för speciella
yrken mindre kvalificerad arbetskraft. Då framförallt nuvarande ackordssystem
hindrar en dylik anordning, är det önskvärt, att möjligheterna undersökas
för att träffa speciella överenskommelser rörande löner m. m. för landsbygden.
Domänstyrelsen. Då det gäller arbetskostnaderna på landsbygden visar
styrelsens erfarenhet att i dessa ligger den största kostnadsökningen. En i
mycket hög grad bidragande orsak härtill är ett nästan allmänt införande av
ackordsprisbetalning. Det förefaller som om ackordslistorna uppgjorts främst
med tanke på städers och andra samhällens byggnadsverksamhet. De uppgjorda
listorna ha icke beaktat eller avpassats för det i de flesta fall enklare
byggnadssätt, som utmärker lantmannabyggnader, särskilt ekonomibyggnader
156
Kungl. Maj:ts proposition nr Sol.
och torde icke lia tagit nödig hänsyn till de lägre levnadskostnaderna på landsorten.
Ackordslön änsterna ha varit särskilt höga vid uppförandet av monteringsfärdiga
byggnader samt stall- och ekonomibyggnader.
Lantbruksstyrelsen. Styrelsen har tidigare i sitt yttrande föreslagit tillkallande
av nya utredningsmän för uppdragande av riktlinjer och avgivande
av förslag rörande undersöknings-, provnings- och rådgivningsverksamhet, i
vad avser jordbrukets byggnader. Styrelsen vill nu ifrågasätta, örn icke sagda
utredningsmän även borde få till uppgift att undersöka i vad mån frågan örn
arbetslönerna kan tillfredsställande lösas genom samarbete mellan nu befintliga
organisationer och örn så ej är fallet uppgöra förslag till bildande av
härför lämpliga organisationer. Vidare torde samma utredningsmän böra få
till uppgift att söka åstadkomma överenskommelse av innebörd att enbart
timlön tillämpas vid byggnadsarbeten inom jordbruket, i vart fall intill dess
för ifrågavarande byggnadsarbeten mera lämpade ackordsprislistor hunnit utarbetas.
I samband härmed torde utredningsmännen böra beakta, att överenskommelsen
blir sådan att jordbrukets egen arbetskraft kan utnyttjas för handräcknings
tjänst och andra uppgifter, för vilka kvalificerad arbetskraft icke
erfordras, samt att hinder icke möter för byggmästare att själv deltaga i
arbete.
Egnahemsstyrelsen. Uppenbarligen är frågan örn arbetskostnadernas lämpliga
anpassning med hänsyn till landsbygdens betalningsförmåga ett mycket
svårt problem, som kräver allvarliga överväganden av de olika parter, som
beröras av detsamma. Därest ett betalningssystem med timlön som basis icke
kan genomföras, är det enligt egnahemsstyrelsens mening ofrånkomligt, att de
nuvarande grunderna för ackordsbetalning upptagas till omprövning, ty, såsom
ackordsprissättningen tills dato utformats, har det icke kunnat undvikas
att densamma i många avseenden haft olämpliga verkningar med hänsyn till
landsbygdens byggnadsföretag.
Länsstyrelsen i Södermanlands län. De sakkunniga ha beträffande byggnadskostnaderna
på landsbygden inskränkt sig till att, efter utredning angående
materielkostnader, lönestegring, ackordssystem och avtalsförhållanden,
uppdraga vissa riktlinjer för åstadkommande av kostnadssänkning. Emot vad
de sakkunniga i sådant hänseende anfört synes i princip intet vara att erinra.
Länsstyrelsen vill för sin del i detta sammanhang endast understryka nödvändigheten
av, att möjlighet beredes för jordbrukets egen arbetskraft att i
önskvärd utsträckning deltaga i förekommande byggnadsarbeten.
Länsstyrelsen i Jönköpings län. Länsstyrelsen vill kraftigt understryka
vikten av att arbetsvillkoren för byggnadsverksamheten på den rena landsbygden
uppmärksammas. Det nu gällande kollektivavtalssystemet på området,
som tillkommit och utvecklats under hänsynstagande helt till byggnadsindustrins
villkor och möjligheter i städer, enkannerligen större sådana,
måste verka i hög grad betungande och svårhanterligt för landsbygdens förhållanden.
Länsstyrelsen i Kronobergs län. Länsstyrelsen vill understryka önskvärd
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 251. 157
heten av att särskilda ackordspriser och timlöner bliva tillämpliga vid landsbygdens
byggnadsverksamhet.
Länsstyrelsen i Blekinge län. Man torde i fråga om lösandet av landsbygdens
byggnadsfråga knappast kunna komma någon vart utan att det i nu
ifrågavarande avseende uppdrages en gräns å ena sidan mellan städer och
stadsliknande samhällen och å andra sidan den rena landsbygden; att vidare
på denna rena landsbygd skapas organisationer å ena sidan mellan arbetsgivare
— jordbrukare och lantbyggmästare i samarbete på ett eller annat sätt
— och å andra sidan landsbygdens byggnadsarbetare; samt att slutligen
mellan dessa organisationer avtalas örn särskilda prislistor för landsbygden
(timlönsprislistor och, i den mån ackordssystemet anses böra komma till
tillämpning även på landsbygden, jämväl ackordsprislistor).
Länsstyrelsen i Hallands län. De nuvarande ackordsprislistorna äro icke
lämpade för landsbygdens förhållanden. Skall arbete på ackord där vinna
insteg, behöva särskilda ackordstariffer för landsbygdens enklare byggnadsenheter,
särskilt ekonomibyggnaderna, utarbetas.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län. Utredningen visar med fullkomlig klarhet
det hotande nödtillståndet vid landsbygdens byggnadsverksamhet. Landsbygden
kan ej som städerna bära de senares byggnadskostnader. De äro
prohibitiva. Förfallna bostäder och försummade ekonomibyggnader komma
att öka bondens svårigheter liksom stadens lockelse.
Yad landsbygden nu främst begär, är ett visst ekonomiskt stöd till rådgivning
och upplysning och att för övrigt få vara i fred och skyddas mot från
städer och samhällen utgående monopolsträvanden på bvggnadsväsendets
område.
Huvudproblemet är att söka hindra den begynnande utbredningen av
städernas byggnadskostnader till landsbygden. I motsats mot i städerna
kunna på landet endast i undantagsfall besparingar vinnas genom sänkning
av byggnadsstandarden. Tvärtom är en höjning av lantarbetarbostadens liksom
ladugårdens standard behövlig. Den springande punkten är arbetslönen
och framförallt städernas ackordssystem, vilket överfört till landet förhindrar
byggnadsverksamheten.
Medverkande, ofta ledande, vid jordbrukets byggnadsarbeten måste vara
jordbruksarbetarna själva med lön för sitt kvalificerade arbete i proportion
till gängse avtalade lantarbetarlöner. För övrigt bör arbetet utföras företrädesvis
av landsbygdens egna yrkesmän, gärna med biträde av de samhällenas
yrkesmän, som äro villiga arbeta på landsbygdens villkor. Då jordbrukets
egna arbetare komma att ingå i arbetarstammen och jordbrukarna
äro arbetsgivare är naturligt, att den ena avtalsslutande parten bör vara en
sakkunnig och förhandlingsvan jordbrukarsammanslutning. Ehuru endast
omfattande en del av jordbrukarna torde svenska lantarbetsgivareföreningen
bäst fylla dessa villkor. Av föreningen ingångna avtal torde för flertalet bli,
om ej bindande, så i varje fall normgivande.
Länsstyrelsen i Västmanlands län. I fråga örn den dryga posten arbetslöner
torde man på landet liksom i städerna få sätta sin lit till de överens
-
158
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
kommelser som kunna träffas mellan de olika parterna på arbetsmarknaden,
och varigenom väl bör kunna skapas en väsentlig förbättring även för landsbygden
trots dess i mycket säregna arbetsförhållanden.
I fråga om dessa måste särskilt understrykas, att väsentlig frihet ifråga
örn både valet mellan arbete mot timlön eller mot ackord och utnyttjandet
även för speciella yrkesarbeten av mindre kvalificerad arbetskraft ovillkorligen
måste tillförsäkras landsbygdens arbetsföretagare.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län. Då de för städerna gällande ackordsprislistoma
icke synas lämpade att omplaceras på landsbygden med dess från
städerna helt skilda förhållanden, torde, på sätt de sakkunniga anfört, en reglering
av arbetslönerna böra komma till stånd genom överenskommelse om tilllämpning
av timlön för byggnadsarbeten på landsbygden.
Länsstyrelsen i Västerbottens län. Länsstyrelsen delar helt de sakkunnigas
enhälligt uttalade mening att det vore önskvärt örn arbetsmarknadens
parter noggrant undersökte, huruvida icke speciella avtal kunde träffas för
landsbygden och att, intill dess en mer definitiv överenskommelse kan komma
till stånd, provisoriskt överenskommes örn tillämpning av timlön på landsbygden.
I samma riktning gå uttalanden från svenska landskommunernas förbund,
svenska landstingsförbundet, riksförbundet landsbygdens folk, hushållningssällskapens
ombud, Sveriges lantbruksförbund och svenska arbetsgivareföreningen.
Departementschefen.
Hedan ur sysselsättningssynpunkt är det betydelsefullt, att byggnadsproduktionen
för jordbrukets behov kan bedrivas i något så när normal omfattning.
Jag erinrar örn lantbruksstyrelsen i det föregående återgivna uppgift,
att under åren 1935—1937 byggnadskostnaderna för jordbrukets ekonomibyggnader
uppgått till i medeltal 75 miljoner kronor per år medan motsvarande
kostnader för jordbrukets bostadsbyggande uppskattats till 25 miljoner kronor
per år. Sysselsättningsmöjligheterna komma att bliva väsentligt större under
närmaste tiden, örn de belopp, vilka jag i det följande föreslår till en utökad
bostadsförbättringsverksamhet, bliva utnyttjade av landsbygdens folk. Byggnadskostnadfernas
höjd torde emellertid förhindra att byggnadsverksamheten
för närvarande kan bedrivas i den utsträckning som skulle motsvara föreliggande
behov.
Det framgår av såväl byggnadskostnadssakkunnigas utredning som av ett
stort antal av remissvaren, att kostnaderna för jordbrukets byggnader anses
stå i dålig proportion till den avkastning jordbruket kan ge. Det synes vara
tre olika faktorer, som i ogynnsam riktning påverka kostnaderna: materialpriserna
äro onormalt höga, den byggnadstekniska sakkunskapen är otillfredsställande
och lönesystemet synes icke avpassat efter på landsbygden
rådande särskilda förhållanden, speciellt då det gäller jordbrukets ekonomibyggnader.
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
159
Inom jordbruket är numera det ekonomiska föreningsväsendet i regel väl
utvecklat. Då jordbrukare skola förse sig med byggnadsmaterial äger emellertid
ännu ingen samverkan rum, örn jag undantar en organisation i Skåne.
Då den enskilde jordbrukarens behov av material i regel enligt sakens egen
natur är ganska obetydligt, nödgas han finna sig i en relativt hög prissättning.
Statsingripanden härutinnan utöver dem, som ske genom priskontrollnämnden,
torde knappast komma ifråga, men det förefaller som om en utvidgning
av jordbrukarnas föreningsväsende för åstadkommande av kollektiva inköp
av byggnadsmaterial vore i hög grad påkallad och borde kunna göra åtskilligt
gagn. Avsikten synes vara att i lantbruksförbundets byggnadsförening
skapa ett centralt organ på detta område.
Nästan samtliga yttranden från myndigheter och sammanslutningar inom
jordbruket äro ense därom, att en organisation för teknisk rådgivning i byggnadsfrågor
är av synnerlig vikt. Inom några län har till hushållningssällskapen
knutits konsulenter, som utöva dylik verksamhet. Av särskilt intresse är vad
länsstyrelsen i Älvsborgs län i sitt yttrande anfört örn de gynnsamma verkningarna
av sådant konsulentskap inom Älvsborgs läns norra hushållningssällskap.
Bredvid en decentraliserad rådgivningsverksamhet utföres uppenbarligen
ett betydelsefullt arbete på detta område av samfundet för hembygdsvård.
Därjämte synas stora förhoppningar knytas även på detta område
till den verksamhet, som kan komma att utövas av lantbruksförbundets byggnadsförening.
De försök som alltså hittills gjorts att skapa organ för rådgivning och upplysning
beträffande landsbygdens byggnadsfrågor, ha enligt samstämmiga
vittnesbörd mötts med stort intresse och ha givit vid handen, att värdefulla
resultat kunna vinnas på dessa vägar. För att påskynda och giva stadga åt
rådgivningsverksamhetens utveckling förefaller det mig som örn staten borde
ingripa stödjande i större omfattning än som har skett hittills.
Det är chefens för jordbruksdepartementet avsikt att låta verkställa en utredning
i syfte att utröna, hur en effektiv organisation av rådgivningsverksamheten
beträffande såväl planläggningen och det tekniska utförandet av
byggandet som gemensam upphandling av byggnadsmaterial snabbt skall
kunna skapas liksom i vad mån den bör vara centraliserad eller decentraliserad.
Under förutsättning att riksdagen ej har något att erinra däremot,
ämnar jag föreslå att av anslaget till bostadsförbättringsbidrag ett belopp av
högst 200,000 kronor må användas till bestridande av kostnader för rådgivningsverksamhet
i landsbygdens byggnadsfrågor.
Yad arbetskostnaderna beträffar anmärkes det i ett flertal yttranden, att
de prislistor, som tillämpas vid jordbrukets byggnader, äro uppbyggda på förhållandena
i städerna och därför föga lämpade för landsbygden. Detta gäller
i främsta rummet ackordspriserna, som anses onödigt fördyra U2)pförandet av
nödvändiga ekonomibyggnader i de jordbruksbygder, vilka indragits under
byggnadsfackförbundens rayoner. Byggnadskostnadssakkunniga anse, att
ackordssättningen för byggnader vid jordbruket bör revideras och följa sina
egna linjer, skilda från de ackordssatser, som gälla för husbyggnaderna i
160
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
städer och stadsliknande samhällen. I avvaktan på tillkomsten av sådana
särskilda landsbygdsprislistor, anpassade efter den speciella karaktären hos
jordbrukets byggnader, borde byggnadsarbetet å landsbygden utföras mot
timlön. Denna byggnadskostnadssakkunnigas mening understödjes i de flesta
avgivna remissvaren. Att förhållandena på detta område icke äro tillfredsställande
ordnade bestrides av byggnadsfackförbunden, men man har svårt
att undandra sig det intrycket, att klagomålen i viss mån äro berättigade.
Landsorganisationen menar, att en särskild »landsbygdslista» måhända vore
ägnad att motverka den känslobetonade ovilja mot ackordssystemet, som förefinnes
bland jordbrukarna, ehuru något sakligt skäl för dess införande icke
synes föreligga, då speciella arbetsmoment för den egentliga landsbygden
torde kunna prissättas inom ramen för eljest gällande listor. I övrigt förklarar
sig landsorganisationen »finna det vara förklarligt, örn man från byggnadsfackens
sida söker trygga utkomstmöjligheterna för egentliga yrkesutbildade
byggnadsarbetare på landsbygden genom en avtalsmässig monopolisering av
arbetstillfällena, men lika förklarligt att man från jordbrukarnas sida motsätter
sig en sådan politik. En ur båda parternas synpunkt rimlig lösning av
dessa intressemotsättningar är», säger landsorganisationen, »en trängande
social angelägenhet».
Enligt de sakkunnigas uppgifter ligga byggnadsträarbetarnas, byggnadsgrovarbetarnas
och målarnas årsinkomster på den egentliga landsbygden vid
omkring 2,000 kronor per år eller snarast lägre än de genomsnittliga årsinkomsterna
för industriarbetarna i lägsta dyrortsgrupp. Dessa låga årsinkomster
sammanhänga uppenbarligen med de mycket korta arbetssäsongerna
på landsbygden, varför byggnadsarbetarna där måste, liksom vissa andra
säsongarbetargrupper på landsbygden, komplettera sina inkomster genom
sysselsättning utanför yrket.
Då byggnadskostnaderna anses vara alltför höga men trots detta byggnadsarbetarna
få nöja sig med låga inkomster erfordras det mycken god vilja å
ömse sidor för att åstadkomma en tillfredsställande överenskommelse. Jordbrukarnas
önskemål att utan hinder av organisationerna kunna till byggnadsarbeten
anlita bygdens folk synes vara fullt legitimt.
Liksom ifråga om övrig byggnadsverksamhet lär man då det gäller landsbygdens
byggnader beträffande löner och arbetsvillkor i första hand vara hänvisad
till avtalsuppgörelser mellan parterna. Förutsättningen för att en ur alla
parters synpunkt önskvärd utveckling av byggnadsverksamheten för jordbrukets
behov skall komma till stånd torde vara att vederbörande parter
kunnat enas örn att arbetet må kunna utföras mot tidion. Detta torde icke
utesluta, att överenskommelser örn för sagda byggnadsarbeten lämpade
ackordsprislistor träffas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
161
Tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet.
I skrivelse den 21 oktober 1940 har statens byggnadslånebyrå meddelat,
att under tiden intill den 30 juni 1940 42 ansökningar örn tertiärlån inkommit
till ett sammanlagt belopp av omkring 2,200,000 kronor, av vilka 28 stycken,
motsvarande ett lånebelopp av i runt tal 1,650,000 kronor, blivit slutligt eller
preliminärt beviljade av byrån. Vid tidpunkten för byråns skrivelse hade
preliminärt beviljats lån för ytterligare cirka 464,000 kronor, varjämte ansökningar
örn tillsammans ungefär 2,400,000 kronor då voro under förberedande
behandling å byrån.
Härefter anför byrån.
Genom den stagnation inom byggnadsindustrin, som för närvarande uppstått,
kommer helt säker en mer eller mindre kännbar bostadsbrist bli rådande
inom en del samhällen, och i dessa samhällen bör produktionen av nya
bostäder i första hand stimuleras med utlämnande av tertiärlån.
I sådana samhällen däremot, som redan ha ett större bostadsöverskott och
där ingen nämnvärd brist på bostäder emotses, bör vid beviljandet av
tertiärlån framhållas nödvändigheten av att hälsovårdsmyndigheterna och
kommunerna se till att utdömningar av mindervärdiga och bristfälliga bostäder
ske i samma tempo som nyskapandet av bostäder.
På grund av de ovissa förhållanden, som äro rådande för närvarande, kan
byggnadslånebyrån ej lämna något på reella kalkyler grundat förslag örn
medelsbehovet för denna låneverksamhet.
Byrån har slutligen förklarat sig utgå från att ett anslag av 10,000,000
kronor för nästa budgetår skulle komma att täcka det legitima behovet av
tertiärlån och hemställt, att detta belopp äskas för ändamålet.
Sedermera har byggnadslånebyrån i skrivelse den 17 december 1940 framhållit,
att läget på arbetsmarknaden kunde så snabbt förändras, att det borde
tagas i övervägande örn icke en medelsanvisning i annan ordning än den
förut angivna vore lämplig. Med utgångspunkt härifrån har byrån föreslagit
anvisande av medel till tertiärlån med dels 10,000,000 kronor å tilläggsstat för
innevarande budgetår dels ock 2,000,000 kronor å riksstaten för nästa budgetår.
Departementschefen.
I anledning av förevarande framställningar torde jag få hänvisa till vad jag
i det föregående anfört i fråga örn tertiärlånegivningen.
Lån för ombyggnad av bostadshus i städer och
stadsliknande samhällen.
[Kungörelse den 29 maj 1936 (nr 215) örn lån för ombyggnad av bostadshus
i städer och stadsliknande samhällen, ändrad genom kungörelse nr 219/1938.]
Centralorgan för låneverksamheten är statens byggnadslånebyrå. Låneverksamhet
må förekomma endast i kommun, som åtagit sig att enligt författningens
föreskrifter utan kostnad för statsverket eller låntagare förmedla
Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 251. iso 4i 11
162
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
lån av ifrågavarande art. Lån må utgå endast å ort, där sådan byggnadsverksamhet,
för vilken lån sökes, icke utan dylikt statligt stöd kan beräknas inom
den närmare tiden komma till stånd i den omfattning, som befinnes lämplig
med hänsyn till bostadsförhållandena å orten, därvid hänsyn skall tagas även
till läget på arbetsmarknaden.
Ombyggnadslån utgå för främjande av sådant byggnadsföretag, som avser
ombyggnad i städer och stadsliknande samhällen av byggnader, huvudsakligen
avsedda för bostäder. Med ombyggnad avses sådan ändring och modernisering
av byggnad, som ej är att hänföra till löpande underhåll.
Vidare gäller, att lånet ej må överstiga a) en femtedel av summan av
under statslånet liggande lån, b) femton procent av fastighetens eller tomträttens
av byggnadslånebyrån godkända värde, c) femton procent av taxeringsvärdet
samt d) halva ombyggnadskostnaden.
För lån skall ställas säkerhet, vilken skall bestå av inteckning i fastigheten
eller tomträtten, liggande inom nittio procent av det godkända fastighetseller
byggnadsvärdet respektive taxeringsvärdet.
Räntan utgör 43Ai procent och amorteringstiden är tjugofem år.
Lån må icke beviljas för byggnadsföretag, vilket jämväl utan statligt stöd
kan väntas komma till stånd under den närmare tiden och ej heller för byggnadsföretag
i vederbörande kommuns egen regi.
Ombyggnadslån utgå från den under statens utlåningsfonder upptagna
Lånefonden för bostadsbyggande i städer och stadsliknande samhällen, vilken
bildades med ingången av budgetåret 1935/36. Från fonden bestredos under
nämnda budgetår lån till såväl nybyggnads- som ombyggnadsverksamhet,
men sedan budgetåret 1936/37 har fonden varit avsedd allenast för ombyggnadslån.
Till fonden ha hittills anvisats tillhopa 9,000,000 kronor. Under innevarande
budgetår ha med hänsyn till den reservation, som beräknades föreligga
vid budgetårets ingång, inga medel anvisats för ändamålet.
I skrivelse den 21 oktober 1940 har statens byggnadslånebyrå meddelat,
att det å fonden odisponerade beloppet den 30 juni 1940 uppgick till 1,425.000
kronor, vilket belopp sedermera ställts till byråns förfogande för beviljande
av ombyggnadslån.
Byrån anför härefter.
Under budgetåret 1939/40 visade det sig att efterfrågan på de statliga ombyggnadslånen
var ganska ringa beroende på de ovissa förhållandena i följd
av krigen. Numera ha inkommit en del förfrågningar örn dessa lån, vilket
möjligen tyder på en större livaktighet inom denna gren av byggnadsverksamheten.
Byggnadslånebyrån, som förmodar att de till förfogande ställda medlen
komma att täcka behovet även under budgetåret 1941/42, anser sig ej böra
äska nya medel till fondens kapitalökning.
I en till socialdepartementet den 17 december 1940 inkommen skrivelse
har emellertid byggnadslånebyrån ifrågasatt, huruvida icke av arbetsmarknadspolitiska
skäl en medelsanvisning för ändamålet av 1,000,000 kronor å tilläggsstat
för innevarande budgetår kunde vara motiverad.
Kungl. Majus proposition nr 251.
163
Departementschefen.
Flera skäl tala enligt min åsikt för lämpligheten arv en livligare verksamhet
jaå detta område än den som bedrivits under den senare tiden. Jag vill
sålunda än en gång erinra örn byggnadskostnadssakkunnigas utredning
angående bostadsbehovet och bostadstillgången i landet samt örn nödvändigheten
att skapa arbetstillfällen för de av krisen drabbade byggnadsarbetarna.
I detta sammanhang vill jag vidare fästa uppmärksamheten på
ett påpekande, som gjorts av kooperativa förbundet i dess över byggnadskostnadssakkunnigas
betänkande avgivna yttrande. Förbundet uppger sålunda,
att för närvarande överskott förefinnes beträffande större lägenheter,
varemot en viss knapphet på mindre lägenheter gjort sig märkbar. I anledning
härav rekommenderas ombyggnadsåtgärder, som syfta till utjämning av
lägenhetstillgången. Även om man genom en dylik ombyggnadsverksamhet
kan erhålla blott ett ringa tillskott av smålägenheter synes mig dock denna
möjlighet att öka lägenhetsbeståndet böra tillvaratagas.
Med hänsyn till de kreditförbilligande åtgärder, som jag föreslagit i fråga
örn nybyggnadsverksamhet, torde emellertid, örn icke villkoren för ombyggnadslånen
göras förmånligare, dessa knappast bli särskilt efterfrågade. För mången
fastighetsägare torde nämligen förräntningskostnaden för fastigheten ha
stigit så pass mycket, att han icke blir benägen att på nuvarande villkor söka
ombyggnadslån, om han samtidigt riskerar, att hus kunna nybyggas, vari med
hänsyn till den föreslagna statliga räntegarantin lägenheter kunna utbjudas
till lägre hyra än sådana som kunna tillkomma efter ombyggnad av äldre
fastigheter. De stegrade byggnadskostnaderna måste också beaktas i detta
sammanhang.
Ombyggnadslånen utformades ursprungligen såsom sidoordnade med de
nybyggnadslån, som först infördes 1933 och sedermera kunna sägas ha återupptagits
i tertiärlånens form, och med i stort sett enahanda villkor. Ombyggnadslånen
kommo emellertid icke att beröras av den omformning av reglerna
för tertiärlåneverksamheten, som åstadkoms genom beslut av 1940 års lagtima
riksdag under intrycket av krisen på byggnadsmarknaden och på vilken de i det
föregående framförda förslagen angående tertiärlån och kreditgaranti bilda en
fortsättning och samtidigt en utvidgning till helt andra storleksmått. Det förefaller
icke finnas skäl att under denna omformning och utvidgning av det statliga
stödet åt den allmänna bostadsbyggnadsverksamheten ställa ombyggnadslånen
vid sidan. Det synes tvärtom helt naturligt att låta ombyggnadsverksamheten
inordnas under samma system för statlig finansiell medverkan som
nybyggnadsverksamheten och då givetvis även under samma prövning och
kontroll, särskilt i vad angår hyressättningen, som denna. Tekniskt synes
detta icke möta några hinder, även örn vissa modifikationer och speciella
legiér äro lämpliga, när det gäller ombyggnadsföretag. Jag föreslår sålunda
att lån till ombyggnadsföretag skola kunna utgå efter i huvudsak samma
grunder som tertiärlån till nybyggnadsföretag. Endast i ett par hänseenden
bör lånets karaktär att avse ombyggnadsändamål föranleda avvikelser från
164
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
tertiärlåneverksamhetens allmänna regler. Den med lånet förbundna räntegarantin
för underliggande kredit bör sålunda gälla endast i samband med
ombyggnaden upptagna nya eller omplacerade lån. De regler för lånebeloppets
bestämmande i förhållande till ombyggnadskostnaden samt för amorteringstid,
som för närvarande gälla, böra även i fortsättningen tillämpas vid lån
för ombyggnadsändamål. Vägledning vid bedömandet av hyresnivån i örnbyggnadshus
torde kunna erhållas i materialet till 1939 års allmänna hyresräkning.
Vid bifall till vad jag sålunda föreslagit synes det mig lämpligt att de lån,
som framdeles beviljas för ombyggnadsföretag betraktas som en särskild art
av tertiärlån, vilka följaktligen böra utgå från samma anslag som dessa lån.
Vid mina beräkningar av anslagsbehovet för tertiärlån har jag därför, såsom
i det föregående framhållits, tagit hänsyn jämväl till behovet av medel för
ombyggnadslån.
Enligt upplysningar, som jag nyligen inhämtat, finnes för närvarande å
Lånefonden för bostadsbyggande i städer och stadsliknande samhällen ett
odisponerat belopp av cirka 480,000 kronor. Vad därav ina kunna återstå vid
budgetårets utgång synes böra överföras till tertiärlåneanslaget för nästa
budgetår.
Bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika
familjer.
[Dels kungörelse den 4 september 1935 (nr 512) om lån och bidrag av statsmedel
för beredande av hyresbostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer,
ändrad genom kungörelser den 27 maj 1938 (nr 246) och den 28 juni 1940
(nr 668) dels ock kungörelse den 27 maj 1938 (nr 247) om lån och bidrag av
statsmedel för beredande av bostäder i egnahem åt mindre bemedlade, barnrika
familjer.]
Beträffande det huvudsakliga innehållet i förenämnda kungörelser torde jag
få hänvisa till den å sidorna 12 och 13 i propositionen nr 237 till 1940 års lagtima
riksdag intagna redogörelsen, till vilken endast är att lägga, att lån och
bidrag till hyresbostäder från och med innevarande budgetår kunna, örn särskilda
skäl därtill äro, utgå jämväl inom ort på den egentliga landsbygden.
Vidare må anmärkas, att räntan å bostadsanskaffningslån, som slutligen beviljats
under budgetåret 1940/41, fastställts till 4.i procent.
Under tiden från och med budgetåret 1935/36, då verksamheten på förevarande
område inleddes, till och med budgetåret 1939/40, beviljades för ändamålet
tillhopa 40,850,000 kronor, varav 5,350,000 kronor avsågo familjebidrag
och 35,500,000 kronor utgjorde investeringar i den för ändamålet inrättade
lånefonden. För innevarande budgetår ha beviljats respektive 2,400,000 kronor
och 20,000,000 kronor, vadan alltså hittills 7,750,000 kronor anvisats för familjebidrag
och 55,500,000 kronor tillförts lånefonden.
I övrigt torde jag beträffande utvecklingen på förevarande område få hänvisa
till den i nyssnämnda proposition å sid. 2 och följande intagna allmänna
översikten av den statliga bostadspolitiken sedan 1933.
165
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
Såsom förut erinrats har i årets statsverksproposition Kungl. Majit på min
hemställan under femte huvudtiteln föreslagit riksdagen att i avbidan på särskild
proposition i ämnet beräkna ett förslagsanslag av 3,000,000 kronor till
främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer.
Vidare har Kungl. Majit föreslagit riksdagen att å kapitalbudgeten under
statens utlåningsfonder till lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade,
barnrika familjer beräkna ett reservationsanslag av 5,000,000 kronor.
Vid detta anslags beräkning förutsattes, att medel skulle anvisas jämväl å tillläggsstat
för innevarande budgetår.
I skrivelse den 21 oktober 1940 har statens byggnacLslånebyrå framlagt förslag
till anslagsäskanden för förevarande verksamhet under budgetåret 1941/42.
Byggnadslånebyrån har därvid inledningsvis meddelat, att intill den 21
oktober 1940 bostadsanskaffningslån beviljats för i runt tal tillhopa 40,660,000
kronor, varför alltså ett odisponerat belopp av 14,840,000 kronor då fanns.
Vid samma tidpunkt förelågo ansökningar örn bostadsanskaffningslån för tillhopa
omkring 8,600,000 kronor, varav cirka 7,000,000 kronor avsågo hyresbostäder
och återstoden egnahem.
Då byggnadslånebyrån beräknat, att de odisponerade medlen skulle komma
till användning under budgetåret 1940/41 och att för nästkommande budgetår
bostadsanskaffningslån skulle kunna beviljas för omkring 15,000,000 kronor,
har byrån funnit lämpligt föreslå anvisande av nämnda belopp för ändamålet.
I fråga örn familjebidrag har byggnadslånebyrån meddelat, att sådana intill
den 12 augusti 1940 beviljats för ett årligt belopp av omkring 3,080,000 kronor.
Under tiden fram till den 21 oktober 1940 beviljades ytterligare bidrag till ett
belopp, som byrån uppskattat till ungefär 150,000 kronor.
Beträffande beräknandet av erforderligt anslag för nästa budgetår har
byrån vidare meddelat, att detta stöter på stora svårigheter, då byrån ej på
förhand kan förutse, från vilken tid de beviljade familjebidragen skola tagas i
anspråk för de egnahem, som äro under arbete och skola uppföras under återstående
del av innevarande år. Dessutom hava standardhyrorna för hyresbostäder
i följd av ökade värmekostnader i regel måst höjas. För egnahemmen
kommer, utom värmekostnaderna, även den för detta budgetår fastställda räntan
å 4.i procent att inverka höjande på den årliga normala bostadskostnaden,
som lägges till grund vid beräkningen av familjebidraget.
Med beaktande av vad sålunda anförts har byggnadslånebyrån hemställt örn
ett anslag för familjebidrag under budgetåret 1941/42 av förslagsvis 3,000,000
kronor.
Sedermera har byggnadslånebyrån i en den 17 december 1940 till socialdepartementet
inkommen skrivelse, under framhållande att läget på arbetsmarknaden
kunde snabbt förändras, ifrågasatt huruvida icke ändrade anslagsdispositioner
kunde vara lämpliga, och i sådant hänseende föreslagit, att till
bostadsanskaffningslån måtte på tilläggsstat för budgetåret 1940/41 anvisas
ett belopp av 12,000,000 kronor samt på riksstaten för nästkommande budgetår
ett belopp av 5,000,000 kronor.
166
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
Departementschefen.
Vid bedömande av vilka åtgärder som böra vidtagas på förevarande område,
bör man hålla i minnet, att verksamheten här är av betydelse icke blott ur
bostadspolitisk utan även ur befolkningspolitisk synpunkt. Redan av dessa
anledningar framstår ifrågavarande bostadsproduktion som en angelägenhet
av stor vikt, och behovet av ytterligare stödåtgärder blir än mera markerat
om man betänker, att en bostadsbrist kan ytterligare nedbringa den sedan
krigsutbrottet sjunkande nativiteten. Härtill kommer nu ännu ett skäl att
hålla verksamheten på detta område i gång, nämligen arbetslösheten bland
byggnadsarbetarna.
De villkor, som gällt för bostadsanskaffningen till förmån för mindre bemedlade
flerbarnsfamiljer, ha varit utformade med hänsyn till dessa familjers
bostadsbehov och hyresbetalningsförmåga, Fram till utbrottet av krisen på
byggnadsmarknaden ha dessa villkor visat sig i stort sett väl avpassade. Genom
räntestegringen, som enligt den för bestämmandet av bostadsanskaffningslånets
räntesats fastställda regeln under innevarande budgetår kommit att
göra sig gällande även för dessa lån, byggnadskostnadsökningen samt stegringen
av värmekostnaden och vissa onera har skett en höjning av standardhyrorna,
som utgör en svår påfrestning för de barnrika familjerna, vilkas hyresbetalningsförmåga
är synnerligen begränsad och under senare år sannolikt
ytterligare minskats till följd av livsmedelskostnadernas uppgång. Särskilt
ifråga örn hyreslägenheter för barnrika familjer ha de ändrade förutsättningarna
betytt en nästan fullständig åtstrypning av nybyggnadsverksamheten
till förmån för flerbarnsfamiljer. De skäl för speciellt stöd av de stora familjernas
bostadsanskaffning, som föranlett verksamheten, föreligga fortfarande
och måhända i än högre grad än tidigare. Då nu en allmän stödverksamhet
för finansiering av bostadsbyggande är ifrågasatt, synas villkoren för den subventionerade
bostadsbyggnadsverksamheten till förmån för barnrika familjer
böra modifieras på sådant sätt, att dennas med starka sociala skäl motiverade
förmånsställning bevaras.
Som bekant förräntas bostadsanskaffningslånen enligt en fast, vid lånets
beviljande bestämd räntefot, vilken för varje budgetår bestämmes av Kungl.
Majit. Räntan, som med minst en fjärdedels procent skall överstiga den
genomsnittliga emissionsräntan för statsobligationer under näst föregående
budgetår, har för innevarande budgetår fastställts till 4.i procent. Då räntefoten
för de under 1940 emitterade statslånen torde uppgå till ungefär 4
procent, är således med nuvarande regler en höjning av räntefoten för bostadsanskaffningslånen
oundviklig. Om man vidare betänker, att jag i det föregående
förordat åtgärder i syfte att vid det vanliga bostadsbyggandet återföra
kapitalkostnaden till 1939 års nivå — då räntan å bostadsanskaffningslånen
under förra halvåret uppgick till 3.2 5 procent och under senare halvåret
till 3.15 procent — synes fara föreligga, att bostadsanskaffningslånen
kunna komma att mista sin hittills privilegierade ställning med påföljd att
verksamheten kommer att helt avstanna. I varje fall torde verkningarna komma
167
Kungl. Majus proposition nr 251.
att göra sig gällande kraftigt beträffande hyreshusen. För att motverka en
dylik effekt är det därför enligt min mening angeläget, att räntan på bostadsanskaffningslånen
bestämmes enligt andra grunder än de nu gällande. Med
hänsyn till ovissheten av den kommande ränteutvecklingen anser jag det
mindre lämpligt att med utgångspunkt från emissionsräntan skapa en ny
regel för bestämmandet av räntan å bostadsanskaffningslånen. Bättre torde
då vara att intill dess stabilare ekonomiska förhållanden inträda bestämma
räntefoten för bostadsanskaffningslån särskilt för varje budgetår. En lämplig
räntefot för de lån, som utlämnas under nästa budgetår synes mig vara
3.2 5 procent, varigenom en återgång till de under budgetåret 1938/39 rådande
förhållandena sker. Räntesänkningen nödvändiggör en viss avskrivning å anvisade
medel. Frågan härom anmäles i vederbörligt sammanhang av chefen
för finansdepartementet.
Denna räntereduktion torde vara tillfyllest, när det gäller egnahem för
barnrika familjer; dessa finansieras nämligen från botten med bostadsanskaffningslån.
Beträffande hyreshus är förhållandet emellertid ett annat. Hittills
har förutsatts, att 50 procent av fastighetskostnaden skall finansieras med lån,
anskaffat på öppna marknaden; dessa fastigheter belastas sålunda med höjd
räntekostnad för bottenlån. Det kunde tänkas en anordning med kreditgaranti,
knuten till bostadsanskaffningslånet, av den art, som förut föreslagits beträffande
tertiärlånen, som medel att reducera kapitalkostnaden för hyreshus för
barnrika familjer. Enklare synes dock vara att även beträffande hyreshus låta
— såsom gäller i fråga örn egnahem —■ bostadsanskaffningslån utgå även som
bottenlån. En återgång till det hittillsvarande finansieringssättet torde dock
vara lämplig, så snart det allmänna ränteläget så tillåter.
Örn riksdagen godtager dessa förslag till modifikationer, förefaller det nödvändigt
att tillämpa dem även beträffande de fastigheter, som tillkommit under
det senaste året och därvid belastats med höjd ränta dels på bostadsanskaffningslånet,
dels (beträffande hyreshus) på bottenlånet. Dessa fastigheter
skulle eljest komma i en mycket ogynnsam särställning. Jag förordar, att
räntan på bostadsanskaffningslån, beviljade efter 1 juli 1940, sänkes i nivå
med den för nya lån föreslagna, 3.2 5 procent.
Enligt uppgift från statens byggnadslånebyrå finnas i under föregående .
år byggda hyresfastigheter för barnrika familjer placerade bottenlån till ett
belopp av 1,353,000 kronor med av krisförhållandena betingad, höjd räntesats.
Enda utvägen att eliminera verkan härav, vilken helt belastar de barnrika
familjerna, synes mig — ehuru vissa betänkligheter kunna anföras däremot
— vara att Kungl. Majit gives rätt att efter ansökan bevilja ett tillskott
till det årliga bidraget till ifrågavarande fastigheter, beräknat efter skillnaden
mellan bottenlånets och bostadsanskaffningslånets räntesatser och avsett att
reducera standardhyrorna. Här nämnda tillskott torde lämpligen böra utgå
från samma anslag som familjebidragen, d. v. s. det under femte huvudtiteln
upptagna förslagsanslaget till Främjande av bostadsförsörjning för mindre
bemedlade, barnrika familjer.
I skrivelse den 22 april 1941 har hyresgästernas riksförbund påpekat, att
168
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
de höjda värmekostnaderna belasta de barnrika familjerna synnerligen hårt,
samt föreslagit dels en ökning av hyresavdragen i fastigheter för barnrika
familjer, dels ett rabattsystem vid inköp av bränsle för övriga barnrika
familjer. Framställningen har remitterats till socialstyrelsen och byggnadslånebyrån.
Så snart ärendet blivit färdigberett, har jag för avsikt att underställa
Kungl. Maj:t de förslag, som kunna visa sig erforderliga. Om det icke
visar sig möjligt att realisera förslaget örn ett rabattsystem vid inköp av
bränsle för alla barnrika familjer, finnas dock vissa skäl, som tala för åtgärders
vidtagande för de familjer, som bo i nu ifrågavarande fastigheter. Det
synes nämligen uppenbart, att bränsleprisernas höjning särskilt starkt drabbat
dessa familjer, då deras hyror tidigare kalkylerats att just motsvara självkostnaderna;
dessa familjer ha samtidigt i högre grad än andra hushåll känt
bördan av höjda kostnader för övriga levnadsförnödenheter. Man kan befara,
att de barnrika familjerna i åtskilliga fall antingen måste söka sig tillbaka
till billigare, sämre lägenheter eller också nödgas att anlita fattigvården. En
tänkbar utväg för att förhindra en sådan utveckling vore införandet av ett
speciellt kristillägg till familjebidraget, högst av sådan storlek, att de stegrade
bränslekostnaderna kompenseras. Yisar sig detta vara en framkomlig
väg och riksdagen icke framställer någon erinran emot att denna väg beträdes,
har jag för avsikt att föreslå, att nämnda kristillägg till familjebidraget utgår
ur förslagsanslaget till främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade,
barnrika familjer.
Yad härefter angår själva medelsbehovet vill jag först nämna, att enligt
uPP§t^er, sorn jag under hand inhämtat, en reservation av lånemedel för närvarande
förefinnes, vilken uppgår till ungefär 10,500,000 kronor. Då man
emellertid förväntar, att Stockholms stad inom den närmaste tiden kommer
att ansöka örn lånemedel till ett belopp av 6,000,000 kronor torde behållningen
böra nedräknas till 4,500,000 kronor. Vidare finnes anledning antaga, att under
tiden till budgetårets utgång ytterligare ansökningar å cirka 1,500,000 kronor
komma att bifallas. Reservationen vid nästa budgetårs ingång skulle alltså
uppgå till ungefär 3,000,000 kronor.
Med utgångspunkt härifrån och i anslutning till vad jag förut anfört anser
jag det lämpligt föreslå, att ett belopp av 20,000,000 kronor äskas å riksstaten
för budgetåret 1941/42 till bostadsanskaffningslån. Med hänsyn till att
reservation å anslaget beräknas föreligga vid utgången av innevarande budgetår,
är det onödigt att äska medel å tilläggsstat.
Till familjebidrag erforderliga medel torde böra beräknas till något högre
belopp än byggnadslånebyrån föreslagit eller till förslagsvis 3,250,000 kronor.
Bostadsförbättrings verksamhet på landsbygden.
[Dels kungörelse den 22 juni 1939 (nr 464) örn förbättringsbidrag samt
nybyggnads- och förbättringslån för bostadsbyggnadsföretag på landsbygden,
ändrad genom kungörelser nr 673/1939, 670/1940 och 1003/1940, dels kungörelse
den 22 juni 1939 (nr 465) örn lantarbetarbostadslån och lantarbetarbostads
-
169
Kungl. Majis proposition nr 251.
bidrag, ändrad genom kungörelser nr 674/1939 och 671/1940, dels och kungörelse
den 22 juni 1939 (nr 472) angående statsbidrag för fiskarbostäder inom
norrländska kustlänen, ändrad genom kungörelser nr 893/1940 och 1/1941.]
Förbättringsbidrag må lämnas för reparation eller förbättringsarbete å
bostadslägenheter, däri inbegripet anordnande av ledningar för vatten och
avlopp samt av elektriska installationer, så ock för uppförande av nya bostadslägenheter
i stället för förut befintliga samt för förbättring av vattentäkt.
Bidrag utgår endast under förutsättning att sökanden prövas vara i behov av
ekonomiskt bistånd för byggnadsföretagets genomförande och fastställes till
ett belopp motsvarande viss del av de för företaget uppskattade kostnaderna.
Denna del bestämmes med skälig hänsyn till sökandens egen förmåga att själv
bidraga med penningar, material, transporter och eget arbete och må ej, därest
icke särskilt ömmande omständigheter föreligga, överstiga 80 procent av kostnaderna.
För varje särskild bostadslägenhet må bidraget ej överstiga 2,000
kronor; dock att då bidraget avser byggnadsföretag å kronolägenhet inom
något av de sex nordligaste länen, detsamma kan uppgå till 2,500 kronor.
Nybyggnads- och förbättringslån må lämnas för uppförande av nya bostadslägenheter
i stället för förut befintliga samt för förbättring av vattentäkt, så
ock för ombyggnad av samt annat mera omfattande förbättringsarbete å
bostadslägenheter, däri inbegripet anordnande av ledningar för vatten och
avlopp samt elektriska installationer. Nybyggnads- eller förbättringslån må
ej överstiga 80 procent av de för byggnadsföretaget uppskattade kostnaderna.
Förbättringslån, vilka äro räntefria under de första tio åren, beviljas ej för
företag, till vilket förbättringsbidrag eller nybyggnadslån utgår. Däremot kan
nybyggnadslån förenas med förbättringsbidrag, varvid sammanlagda beloppet
ej må överstiga 80 procent av kostnaderna.
Förbättringsbidragen gäldas från ett under femte huvudtiteln anvisat
reservationsanslag till bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden.
Nämnda anslag har för budgetåret 1940/41 upptagits till 3,250,000
kronor, varjämte å tilläggsstat anvisats ytterligare 500,000 kronor.
Nybyggnadslånen utlämnas från en å kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder
inrättad lånefond för främjande av bostadsbyggande på landsbygden.
Till förstärkande av denna fond har för budgetåret 1940/41 anvisats
dels å riksstaten ett reservationsanslag av 3,000,000 kronor dels och å tilläggsstat
ett reservationsanslag av 500,000 kronor.
Förbättringslånen bestridas från ett å kapitalbudgeten under fonden för
låneunderstöd anvisat reservationsanslag till lån för bostadsförbättringsverksamhet,
vilket anslag för innevarande budgetår upptagits till sammanlagt
2,500,000 kronor, varav 500,000 kronor anvisats å tilläggsstat.
Beträffande det huvudsakliga innehållet i kungörelsen om lantarbetarbostadslån
och lantarbetarbostadsbidrag torde jag få hänvisa till den redogörelse,
som intagits å sid. 11 och 12 i proposition nr 237 till 1940 års lagtima
riksdag.
Lantarbetarbostadslånen utgå från ett å kapitalbudgeten under fonden för
låneunderstöd anvisat reservationsanslag till lån för uppförande och förbätt
-
170
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
ring av lantarbetarbostäder. Med hänsyn till den reservation, som beräknades
förefinnas å detta anslag den 1 juli 1940, ha medel för detta ändamål hittills
icke anvisats för budgetåret 1940/41.
Lantarbetarbostadsbidragen bestridas från samma anslag som förbättringsbidragen.
Av det å riksstaten för innevarande budgetår anvisade anslaget till
förbättringsbidrag avsågos 150,000 kronor till lantarbetarbostadsbidrag.
Enligt kungörelsen örn statsbidrag till fiskarbostäder må i sådana fall, då
förbättringsbidrag ej kan ifrågakomma, särskilda bidrag utgå för iordningställande
inom de norrländska kustlänen av fiskares bostäder, sjöbodar och
båthus. Bidraget, som i regel ej må överstiga 80 procent av kostnaderna för
byggnadsföretaget, tilldelas den som äger eller är underhållsskyldig för byggnaden
eller eljest disponerar densamma och beviljas av vederbörande egnahemsnämnd.
Vidare gäller, att bidraget icke må utgå jämsides med förbättringslån
och att det ej må överstiga för varje bostadslägenhet, med eller utan
sjöbod och båthus, 2,000 kronor, för enbart sjöbod och båthus 500 kronor, för
enbart sjöbod 400 kronor samt för enbart båthus 300 kronor.
De nu nämnda bidragen utgå från samma anslag som förbättringsbidragen.
För innevarande budgetår avsågos 75,000 kronor av anslaget å 3,250,000
kronor skola användas till fiskarbostäder.
Under budgetåren 1933/34—1939/40 anvisades för nu ifrågavarande ändamål
tillhopa 68,200,000 kronor, varav sammanlagt 58,250,000 kronor avsetts
till förbättringsbidrag — däri inräknat lantarbetarbostadsbidrag -—- och nybyggnadslån,
2,000,000 kronor till förbättringslån samt 7,950,000 kronor till
lantarbetarbostäder. I fråga örn den närmare utvecklingen på förevarande
område torde jag få hänvisa till den allmänna översikt av den statliga bostadspolitiken
sedan 1933, som intagits å sid. 2 o. f. i proposition nr 237 till 1940
års lagtima riksdag. Härutöver vill jag meddela, att egnahemsnämnderna
under budgetåret 1939/40 beviljade bidrag och lån enligt följande uppställning
(siffrorna äro avrundade):
Antal
Belopp
kronor
Bostadsförbättringsbidrag .................
................... 2,500
2,900,000
Nybyggnadslån ................................
................... 1.000
1,400,000
Förbättringslån ................................
................... 500
1,300,000
Lantarbetarbostadslån .......................
................... 200
1,800,000
Lantarbetarbostadsbidrag ....................
................... 190
150,000
Såsom tidigare erinrats har Kungl. Majit på min hemställan under femte
huvudtiteln i årets statsverksproposition föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet, beräkna ett reservationsanslag av 3,250,000
kronor såsom bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden.
Vidare har Kungl. Majit föreslagit riksdagen att å kapitalbudgeten beräkna,
dels under statens utlåningsfonder till lånefonden för främjande av bostadsbyggande
på landsbygden (nybyggnadslån) ett reservationsanslag av 3,000,000
kronor, dels under fonden för låneunderstöd till lån för bostadsförbättrings
-
171
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
verksamhet (förbättringslån) ett reservationsanslag av 2,000,000 kronor. Vid
dessa anslags beräkning förutsattes medelsanvisning för bostadsförbättringsverksamhet
jämväl å tilläggsstat för innevarande budgetår utöver de av 1940
års urtima riksdag beviljade tilläggsanslagen.
I skrivelser den 14 oktober oell den 17 december 1940 bär egnahemsstyrelsen
framlagt beräkningar och förslag angående för verksamhetens fortsatta
bedrivande erforderliga medel.
I sin förstnämnda skrivelse har styrelsen till en början meddelat, att styrelsen
i slutet av september 1940 införskaffat uppgifter från egnahemsnämnderna
rörande det behov av bostadsförbättringsarbeten på landsbygden, vilka
borde tillgodoses, under förutsättning att ökade anslags- och lånemedel kunde
disponeras för ändamålet. Härom anför styrelsen följande.
Enligt egnahemsnämndernas beräkningar avse de hos nämnderna inneliggande
ansökningar örn bostadsförbättringsmedel, vilka det vore önskvärt
att bifalla —- efter det att nu disponibla medel blivit använda — arbeten till
ett sammanlagt belopp av omkring 33 miljoner kronor. Behovet av härutöver
erforderliga förbättringsarbeten ha egnahemsnämnderna, på grundval av ett
erfarenhetsmässigt bedömande, uppskattat till ett belopp av omkring 79 miljoner
kronor. Sammanlagt skulle arbetena sålunda representera en kostnad
av omkring 112 miljoner kronor. Härav skulle omkring 21 miljoner kronor
komma på kostnader för anordnande av ledningar för vatten och avlopp samt
för förbättring av vattentäkt. Samtidigt har behovet av förbättring av lantarbetarbostäder
uppskattats till en kostnad av omkring 9 miljoner kronor.
Enligt egnahemsnämndernas beräkningar skulle för ifrågavarande förbättringsarbeten
erfordras stöd från statens sida med följande belopp, nämligen
i bostadsförbättringsbidrag 40 miljoner kronor, i nybyggnads- och förbättringslån
37 miljoner kronor, i lantarbetarbostadslån 6 miljoner kronor samt i
lantarbetarbostadsbidrag 0.9 miljoner kronor, allt i runda tal. Egnahemsstyrel
har ej anledning att i detta sammanhang närmare ingå på kommentarer med
avseende å de av egnahemsnämnderna uppskattade siffrorna. Uppenbart är
att dessa icke kunna ge några säkra hållpunkter för bedömandet av behovet
av bostadsförbättringsarbeten på landsbygden. Emellertid kunna de under
alla förhållanden tjäna som belägg för att detta behov är synnerligen omfattande.
Styrelsen konstaterar härefter, att de anslags- och lånemedel, som för innevarande
budgetår ställts till förfogande för främjande av bostadsförbättring,
torde lia beräknats med tanke mera på en efter hand fortskridande förbättring
av bostadsbeståndet än på behovet av produktionsbefrämjande åtgärder. Om
samma utgångspunkter tagas även för beräkningen av anslag för budgetåret
1941/42 torde — fortsätter styrelsen — med hänsyn jämväl till nödvändigheten
att såvitt möjligt nedbringa statsutgifterna, anledning icke finnas att
upptaga anslagsmedlen till andra belopp än för innevarande budgetår. Härutöver
bör emellertid, då de för utlämnande av lantarbetarbostadslån tillgängliga
anslagsmedlen torde komma att till stor del ha disponerats före
utgången av innevarande budgetår, ett anslag för detta ändamål beviljas för
budgetåret 1941/42, och styrelsen finner i sådant hänseende lämpligt föreslå
anvisande av samma belopp som beräknats skola disponeras för ett vart av
budgetåren 1939/40 och 1940/41 eller 2,000,000 kronor.
172
Kungl. Majus proposition nr 251.
Vidare anser styrelsen, att av det anslag, som för nästa budgetår kan anvisas
till bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden, bör liksom
för innevarande budgetår medel ställas till förfogande för bidrag till förbättring
av bostäderna å förutnämnda kronolägenheter och av fiskarbostäder
i de norrländska länen, till lantarbetarbostadsbidrag samt till avlöningar och
reseersättningar åt byggnadskontrollanter eller till liknande ändamål. Därest
icke avlöningsanslagen för egnahemsstyrelsen och egnahemsnämnderna utökas
med hänsyn till arbetet med bostadsförbättringsverksamheten, torde
jämväl kostnaderna för detta arbete delvis böra bestridas från nyssnämnda
anslag till bostadsförbättring.
Styrelsen framhåller slutligen, att örn förhållandena utveckla sig därhän,
att en utökning av arbetstillfällena på landsbygden blir önskvärd, omfattande
arbetstillfällen kunna skapas genom en intensifiering av åtgärderna för en
förbättring av bostadsbeståndet på landsbygden.
I sin skrivelse den 17 december 1940 utvecklar egnahemsstyrelsen ytterligare
sistnämnda tankegång och anför sålunda bland annat följande.
Örn staten i en situation av minskade arbetstillfällen inom landet finner
det motiverat att vidtaga åtgärder i produktionsbefrämjande riktning, tala
flera skäl för att dessa åtgärder i relativt stor omfattning böra inriktas på förbättringsarbeten
med avseende å landsbygdens bostäder. Dessa arbeten
kunna på ett naturligt sätt erhålla stor spridning över hela landsbygden. De
komma särskilt tillgodo byggnadsarbetare av olika kategorier, vilka drabbas
av inskränkningar i den privata byggnadsverksamheten. Igångsättandet av
byggnadsarbeten medför vidare ökade arbetstillfällen inom de skilda industrigrenar,
vilkas produkter komma till användning vid husbyggnad. Sist men
icke minst måste ihågkommas, att vidgade åtgärder för en förbättring av
landsbygdens bostäder skulle vara ägnade att tillgodose ett av de mest framträdande
sociala behoven i vårt land.
Med utgångspunkt från vad sålunda anförts har styrelsen hemställt, att
— utöver vad styrelsen i sin tidigare skrivelse föreslagit — medel måtte under
respektive anslagstitlar anvisas för nu ifrågavarande ändamål dels å tilläggsstat
för innevarande budgetår dels ock å beredskapsstat för budgetåret
1941/42, allt i enlighet med följande uppställning.
Till äggsstat för
budgetåret 1940/41
kronor
Bostadsförbättringsbidrag ........................... 7,000,000
Nybyggnadslån .......................................... 7,000,000
Förbättringslån .......................................... 7,000,000
Lantarbetarbostadslån ................................. 1,000,000
Styrelsen tillägger slutligen.
I vilken utsträckning medel från ifrågavarande anslag — liksom från de
ordinarie anslagen — böra få tagas i anspråk för förbättring av bostäder å
kolonat och andra kronolägenheter, för förbättring av fiskarbostäder i de
norrländska länen, för lantarbetarbostadsbidrag samt för administrationskostnader,
torde icke bestämt kunna konstateras i nuvarande läge. Framhållas
må, att en sådan utvidgad bostadsförbättringsverksamhet som den här
åsyftade måste medföra viss ökning av behovet av arbetskraft och expens
-
Beredskapsstat
för budgetåret
1941/42
kronor
20,000,000
20,000,000
20,000,000
6,000,000
Kungl. Majlis proposition nr 251.
173
medel såväl hos egnahemsnämnderna som egnahemsstyrelsen. I den mån icke
de vanliga avlönings- och omkostnadsanslagen skulle lämna tillgång till sålunda
ökade administrationskostnader, synas medel från anslaget till bostadsförbättringsbidrag
böra få enligt beslut av Kungl. Maj:t tagas i anspråk för
dessa ändamål.
I detta sammanhang torde jag vidare få anmäla, att länsstyrelsen i Västerbottens
län i skrivelse den 3 maj 1941 hemställt, att länet för nästa budgetår
måtte beredas ett anslag av minst 500,000 kronor för bostadsförbättring å s. k.
kronotorp, kolonat och fjällägenheter. Till stöd för framställningen har åberopats,
bland annat, att de bostadsförbättringsmedel, som hittills för nämnda
ändamål kommit länet till del, varit alldeles otillräckliga för att inom rimlig
tid möjliggöra en sanering av ifrågavarande, synnerligen bristfälliga bostadsbestånd.
Slutligen ber jag få anmäla en från ledamoten av riksdagens andra kammare
John Lundberg till socialdepartementet den 20 februari 1941 inkommen framställning
med förslag om utsträckning av tillämpningsområdet för kungörelsen
angående fiskarbostäder inom norrländska kustlänen. Efter att ha konstaterat
att fiskare, som bo söder örn Gävleborgs län nu icke kunna komma i åtnjutande
av bidrag enligt ifrågavarande kungörelse, anföres i framställningen
följande.
Från Uppsala län kan anföras följande statistiska upplysningar örn fiskar
befolkningen och dess bostadsförhållanden. Inom Älvkarleby socken ligger
fiskeplatsen Mangrund på en mindre skogsbeklädd holme i Lövstabukten.
Under fiskesäsongen flytta fiskarna med redskap och båtar till Mangrund och
äro där bosatta från tidigt på våren till fram i slutet av november. Avståndet
mellan fiskeplatsen och hemmet är omkring 11 kilometer. Strömmings- och
storryssjefiske bedrives där av 11 personer och värdet av 1939 års fångst
beräknades till 11,260 kronor. Fiskeplatsen Kniven är en liknande fiskeplats
och där bedrives strömmingsfiske av 7 personer och fångstvärdet för 1939
var 7,203 kronor.
I Hållnäs socken ligger Upplands största och förnämsta fiskeläge med 43
yrkesfiskare och 10 binäringsfiskare. Flertalet av dem ha sina hem 4—6
kilometer från fiskeläget, varför fiskarna under fiskesäsongen huvudsakligen
bo i kokhus vid fiskeläget. Värdet av 1939 års fångst beräknades här till
68,020 kronor. Förutom dessa fiskelägen finnas en del mindre sådana inom
Uppsala län.
I allmänhet saknar fiskarbefolkningen ekonomiska medel till att underhålla
sina bostäder och då blir det i främsta rummet fiskeplatsernas båthus
och sjöbodar som bli eftersatta och undermåliga. Fiskesäsongen kan börja
i april och fortsätta fram till slutet av november och i början av december.
Under denna tid är det kokhus och sjöbodar som huvudsakligen nyttjas till
bostäder, varför det är av största betydelse att dessa underhållas på ett
sådant sätt att därigenom förekomsten av olika sjukdomar, främst då reumatiska
och lungtuberkulos, förebyggas.
Då det icke kan anses att fiskarnas bostadsfråga endast är aktuell för
norrlandslänen, synes det mig vara av betydelse att en författningsändring
vidtages, som möjliggör att denna hjälp utsträckcs till att omfatta iordningställande
av fiskarbostäder och till dessa hörande sjöbodar och båthus inom
alla kustlän.
174 Kungl. Majus proposition nr 251.
I ett över nämnda framställning avgivet yttrande anför egnahemsstyrelsen
följande:
Att särskilda bestämmelser tillkommit om bidrag till fiskarbostäder har
sin förklaring i de särskilda förhållanden, under vilka den norrländska fiskarbefolkningen
utövar sin näring. Dessa fiskare vistas under fiskesäsongerna
ute i kustbandet, långt avlägset från de platser, där de eljest ha sina hem,
och de bostäder, som de disponera under nämnda tid, äro i stor utsträckning
belägna på samfällig mark, till vilken bostadsinnehavarna varken ha äganderätt
eller överhuvud taget någon avtalsenligt grundad rätt. Vanliga förbättringsbidrag
kunna därför icke beviljas för här avsedda fiskarbostäder.
På vissa delar av den uppländska kusten torde fiskarbefolkningens bostadsförhållanden,
såsom även framgår av vad som anföres i den remitterade
skrivelsen, vara jämförliga med dem som förekomma i de norrländska kustlänen.
På grund härav tillstyrker egnahemsstyrelsen, att bestämmelserna
angående statsbidrag för fiskarbostäder inom norrländska kustlänen utsträckas
till att gälla även för fiskare på den uppländska kusten.
Däremot har egenahemsstyrelsen icke anledning att förmoda, att förhållandena
i nämnvärd omfattning äro jämförliga i andra delar av landet.
Med hänsyn härtill och till att en utsträckning av ifrågavarande bestämmelsers
tillämpning skulle kunna leda till konsekvenser, vilka på förhand icke
låta sig överblicka, kan egnahemsstyrelsen ej förorda en sådan ytterligare
utsträckning av tillämpningsområdet utöver de norrländska och uppländska
kusterna.
Departementschefen.
Jag har i det föregående förordat långt gående förslag i syfte att lindra
byggnadskrisens verkningar. Förslagen ha det dubbla syftet att undvika en
befarad bostadsbrist och att skapa sysselsättning inom byggnadsbranschen.
Även om det i det föregående skisserade byggnadsprogrammet kunde helt
realiseras, skulle likväl en betydande arbetslöshet kvarstå bland byggnadsarbetarna.
Man kan nämligen utgå från att man icke inom överskådlig tid har
att emotse en sådan högkonjunktur inom byggnadsindustrin som den under
åren 1938 och 1939 rådande. Slutligen är att märka, att därest rationaliseringsoch
säsongutjämningssträvandena krönas med framgång, en proportionellt
större sammankrympning av byggnadsarbetarkåren torde bli nödvändig än
som motsvarar den minskade byggnadsproduktionen. Till undvikande av en
permanent arbetslöshet inom byggnadsfacket torde fördenskull en omskolningsverksamhet
bli erforderlig i fråga örn ett ganska betydande antal byggnadsarbetare.
Medan denna pågår synes det vara mycket lämpligt att kunna bidraga till
att bereda de lediga byggnadsarbetarna sysselsättning inom deras eget fack,
och enligt mitt förmenande torde det härvidlag vara både naturligt och önskvärt,
att landsbygdens nu ifrågavarande byggnadsbehov kraftigt utnyttjas. Såsom
egnahemsstyrelsen framhållit vinnes härvid den fördelen, att arbetena
erhålla stor spridning över hela landsbygden, varigenom arbetskraftens rent
geografiska omflyttning ej behöver bli alltför omfattande. Jag vill i detta sammanhang
erinra örn att bostadsförbättringsverksamhetens värde såsom krisbekämpande
medel tidigare flera gånger understrukits. Medelsanvisningen har
Kungl. Majna proposition nr 251. 175
också med hänsyn till högkonjunkturen inom byggnadsindustrin under de
sistförflutna åren varit i hög grad restriktiv.
Att bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden fortfarande är ett av
de mest framträdande sociala behoven i vårt land har så många gånger framhållits,
att någon ytterligare utläggning härom knappast torde vara erforderlig.
Dock vill jag särskilt understryka den nuvarande stora betydelsen
av en av verksamhetsgrenarna på detta område. Jag syftar härvid
på anordnande av ledningar för vatten och avlopp. Den arbetskraftsbesparing,
som för en lantgård vinnes genom anordnande av vatten- och
avloppsledningar, bör — i all synnerhet under nuvarande förhållanden —
beaktas. Jag tänker därvid icke blott på den förvisso välbehövliga lindring i
arbetsbördan, som husmödrarna i ett lanthushåll härigenom kunna påräkna,
utan även på den förenkling och tidsbesparing, som vinnes vid arbetet inom
ladugårdar och andra ekonomibyggnader, där knappheten på arbetskraft på
grund av inkallelserna till beredskapstjänst blivit än mera kännbar än förut.
Det torde knappast behöva riskeras att genomförandet av ett ganska omfattande
byggnadsprogram på landsbygden skall äventyras på grund av brist
på byggnadsmaterial. I jämförelse med den för städerna planerade nybyggnadsverksamheten
synes den nu tilltänkta verksamheten vara av skäligen ringa
omfattning, och man bör dessutom hålla i minnet, att de byggnadsmaterial,
varpå verklig knapphet råder, nämligen byggnadsjärn och cement, endast i
begränsad utsträckning äro behövliga vid byggnadsverksamhet av nu förevarande
art.
Vid bedömandet av den lämpliga storleken av det belopp, som sammanlagt
kan vara erforderligt, synes man i första hand böra sätta såsom mål att utnyttja
alla nu förefintliga arbetstillfällen, d. v. s. att bevilja alla nu föreliggande
ansökningar örn lån eller bidrag, vilka äro av beskaffenhet att böra tillgodoses.
Enligt de senast föreliggande beräkningarna motsvarade ifrågavarande ansökningar
förbättringsarbeten för ett sammanlagt belopp av ungefär 33,000,000
kronor. Härutöver skulle enligt egnahemsnämndernas beräkningar föreligga
behov av sådana arbeten för en kostnad av omkring 79,000,000 kronor, vadan
alltså det sammanlagda värdet av önskvärda förbättringsarbeten skulle uppgå
till cirka 112,000,000 kronor. Härtill komme ett för förbättring av lantarbetarbostäder
erforderligt belopp av cirka 9,000,000 kronor. Från statens sida skulle
enligt samma beräkningar krävas en insats av bidrag och lån uppgående till
i runt tal 84,000,000 kronor. Sedan dessa beräkningar verkställdes har emellertid
verksamheten på detta område utvidgats till att avse jämväl elektriska
installationer, varjämte byggnadskostnaderna stigit något. Egnahemsnämndernas
beräkningar synas följaktligen böra justeras uppåt till ungefär
90,000,000 kronor.
Såsom förut nämnts avse de nu föreliggande ansökningarna blott en del
av hela hjälpbehovet. Därest emellertid en stödverksamhet syftande till att i
första hand tillgodose alla dessa ansökningar inleddes, komme detta givetvis
att verka i hög grad stimulerande på dem som ehuru i behov av bidrag eller
lån, ännu ej gjort ansökning därom, och man torde fördenskull med tämligen
176
Kungl. Maj ds proposition nr 251.
stor sannolikhet kunna räkna med. att inom loppet av något eller några år
större delen av det stödbehövande klientelet skulle göra sig påmind.
Under närmaste året torde medel böra stå till förfogande för att tillgodose
ungefär hälften av det sålunda uppskattade behovet. Tillhopa torde därför
45.000. 000 kronor böra anvisas för nu ifrågavarande bostadspolitiska åtgärder.
Då man knappast kan räkna med att den ifrågasatta utvidgningen av verksamheten
kan äga rum under innevarande budgetår, torde man ej ha anledning
att —- såsom egnahemstyrelsen föreslagit — äska medel å tilläggsstat. Jag
föreslår därför, att de erforderliga beloppen anvisas å riksstaten för budgetåret
1941/42.
Vid bedömande av den lämpliga fördelningen på olika anslag av det av
mig förordade beloppet, 45,000,000 kronor, anser jag, att man i stort sett bör
följa de av egnahemsnämnderna i samband med inventeringen av byggnadsbehovet
gjorda beräkningarna. 20,000,000 kronor torde sålunda böra anvisas
till förbättringsbidrag. Förbättringsbidragens andel av det samlade beloppet
kan förefalla något stor, men enligt min mening föreligga starka skäl för att
man i den föreslagna omfattningen bör anlita bidragslinjen. Vid nuvarande
höga byggnadskostnader synes det nämligen kunna befaras, att man eljest i
stor utsträckning uppskjuter erforderliga förbättringsarbeten i avbidan på
lägre priser. Härigenom skulle hela programmets genomförande kunna äventyras.
Jag vill vidare anmärka, att jag, för den händelse riksdagen ej har något
att däremot erinra, har för avsikt föreslå att av beloppet vissa medel avses
för förbättring av kronolägenheter och fiskarbostäder m. m., varjämte någon
del torde komma att utgå i form av lantarbetarbostadsbidrag. Jag erinrar
vidare örn mitt i det föregående framlagda förslag att använda högst 200,000
kronor för rådgivningsverksamhet i landsbygdens byggnadsfrågor. Härutöver
torde liksom de senaste åren medel böra avses för avlöningar och reseersättningar
åt vissa hos egnahemsstyrelsen anställda byggnadskontrollanter.
Summan av nu nämnda medel torde komma att uppgå till cirka 1,350,000
kronor.
Då erfarenheten visar, att förbättringsbidrag och nybyggnads] ån ofta sökas
samtidigt, torde det vara lämpligt att avsätta ett belopp av 11,000,000 kronor
för att tillgodose detta lånebehov.
I likhet med egnahemsstyrelsen finner jag vidare, att anslaget till förbättringslån
bör uppföras med samma belopp som anslaget till nybyggnadslån,
varför jag föreslår att 11,000,000 kronor anvisas för ändamålet.
Yad angår lantarbetarbostadslånen kan det, enligt vad jag inhämtat, förväntas
att vid utgången av detta budgetår ett odisponerat belopp av ungefär
1.000. 000 kronor återstår. Med hänsyn härtill synes en medelsanvisning av
3.000. 000 kronor även vid nu angivna syften vara fullt tillräcklig.
Emellertid torde det icke vara tillfyllest att allenast ställa medel till förfogande
för att åstadkomma den utvidgning av verksamheten som är åsyftad.
Räntan å de nu ifrågavarande lånen bestämmes nämligen efter samma grunder
som gälla för bostadsanskaffningslånen och det torde därför, av enahanda skäl
177
Kungl. Majus proposition nr 251.
som jag anfört ifråga örn sagda lån, vara nödvändigt att sänka räntan även för
de lån som äro avsedda för bostadsförbättringsverksamhet på landsbygden. Att
göra någon åtskillnad i villkoren för sistnämnda slag av lån torde icke vara
påkallat, och jag föreslår fördenskull, att räntan å de förbättrings-, nybyggnadsoch
lantarbetarbostadslån, som beviljas under nästa budgetår, bestämmes till
3.25 procent. Räntan blir härigenom endast obetydligt högre än den som
gällde under budgetåret 1939/40.
Såsom i det föregående nämnts har jag för avsikt föreslå, att liksom de
senast föregående åren särskilda belopp avsättas för förbättring av vissa kronolägenheter
och fiskarbostäder. Med hänsyn till den nu föreslagna allmänna
höjningen av anslagen på förevarande område och med beaktande av vad länsstyrelsen
i Västerbottens län anfört anser jag det berättigat, att ett belopp
av 600,000 kronor av anslaget till förbättringsbidrag avses för kronolägenheter
i de sex nordligaste länen.
Vad beträffar fiskarbostäderna är här först att märka förslaget om utsträckning
av tillämpningsområdet för den på området gällande kungörelsen. Då i
förevarande hänseende samma förhållanden gälla på Uppsala läns kust som
på kusten norr därom är, under förutsättning, att riksdagen ej har något
att däremot erinra, enligt vad jag inhämtat, chefen för jordbruksdepartementet
— i likhet med egnahemsstyrelsen — beredd föreslå en utvidgning av
kungörelsen till att avse jämväl Upplands kust. Däremot torde icke skäl hava
förekommit att ytterligare utsträcka tillämpningsområdet.
Med hänsyn till vad sålunda föreslagits och då jämväl fiskarbostäderna
böra komma i åtnjutande av den allmänna anslagshöjningen ämnar jag, örn
riksdagen ej har något att däremot erinra, föreslå, att av förbättringsbidragsmedlen
200,000 kronor avses för iordningställande av fiskarbostäder.
Såsom egnahemsstyrelsen påpekat torde en utvidgning av bostadsförbättringsverksamheten
i den omfattning som här förordats medföra en viss ökning
av behovet av arbetskraft och expensmedel hos såväl egnahemsnämnderna
som egnahemsstyrelsen. Enligt vad jag inhämtat kommer chefen för jordbruksdepartementet
att hemställa örn framläggande för riksdagen av förslag
angående anvisande av härför erforderliga medel.
Bidrag till inrättande av pensionärshem.
[Kungörelse den 22 juni 1939 (nr 462) örn statsbidrag till anordnande av
pensionärshem, ändrad genom kungörelse nr 941/1939.]
Beträffande det huvudsakliga innehållet i förenämnda kungörelse torde jag
få hänvisa till den redogörelse, som återfinnes å sidorna 14 och 15 i proposition
nr 237 till 1940 års lagtima riksdag.
För verksamheten på detta område ha hittills anvisats sammanlagt 1,500,000
kronor, därav 500,000 kronor å riksstaten för innevarande budgetår.
I skrivelse den 21 oktober 1940 har statens byggnadslånebyrå meddelat,
att intill den 30 juni 1940 328,158 kronor beviljats av Kungl. Majit i statsbidrag
för 16 pensionärshem. Sedermera hade byrån under tiden fram till
Bihang till riksdagens protokoll 1911. 1 sami. Nr 251. 79041 12
178
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
skrivelsens datum till Kungl. Majit med tillstyrkande översänt ansökningar
örn statsbidrag å tillhopa 815,499 kronor. Under förutsättning av bifall till
dessa skulle således behållningen å anslaget uppgå till 356,343 kronor.
Då byrån på grund av förfrågningar i ämnet från flera kommuner ansett
sig kunna konstatera ett alltjämt stigande intresse för verksamheten, har
byrån hemställt, att för budgetåret 1941/42 ett anslag å 2,000,000 kronor måtte
äskas för ändamålet.
Sedermera har byggnadslånebyrån i en den 17 december 1940 till socialdepartementet
inkommen skrivelse ifrågasatt, huruvida icke med hänsyn till
ett eventuellt förändrat arbetsmarknadsläge medel borde anvisas i annan än
den av byrån föreslagna ordningen, och har byrån föreslagit, att å tilläggsstat
för innevarande budgetår måtte för ändamålet anvisas 3,000,000 kronor samt
å riksstaten för budgetåret 1941/42 500,000 kronor.
Departementschefen.
Å förevarande anslag återstå för närvarande endast omkring 175,000 kronor
odisponerade. Detta belopp torde dock vara tillräckligt för täckande av
bidragsbehovet under återstoden av detta budgetår. För nästa budgetår anser
jag mig emellertid böra räkna med ett anslag av 3,000,000 kronor.
Hemställan.
Under åberopande av vad jag sålunda i skilda hänseenden anfört, hemställer
jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att
dels godkänna av mig förordade ändrade grunder för tertiärlån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet;
dels godkänna av mig förordade ändrade grunder för lån för
ombyggnad av bostadshus i städer och stadsliknande samhällen;
dels godkänna av mig förordade ändrade grunder för låneverksamheten
för främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade,
barnrika familjer;
dels godkänna av mig förordade ändrade grunder beträffande
räntefoten å förbättringslån, nybyggnadslån och lantarbetarbostadslån;
dels
medgiva, att den behållning, som kan komma att förefinnas
vid utgången av budgetåret 1940/41 å Lånefonden för bostadsbyggande
i städer och stadsliknande samhällen, på sätt jag
tidigare angivit, överföres till Fonden för låneunderstöd;
dels ock för budgetåret 1941/42 anvisa
a) under femte huvudtiteln
1) till Främjande av bostadsförsörjning för mindre
bemedlade, barnrika familjer ett förslagsanslag av 3,250,000
kronor;
2) till Bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden
ett reservationsanslag av 20,000,000 kronor;
Kungl. Majus proposition nr 251. 179
3) till Bidrag till inrättande av pensionärshem ett reservationsanslag
av 3,000,000 kronor;
b) under Kapitalinvesteringar, Statens utlåningsfonder
1) till Lånefonden för bostadsförsörjning för mindre
bemedlade, barnrika familjer ett reservationsanslag av
20,000,0000 kronor;
2) till Lånefonden för främjande av bostadsbyggande på
landsbygden ett reservationsanslag av 11,000,000 kronor;
c) under Kapitalinvesteringar, Fonden för låneunderstöd
1) till Tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett
reservationsanslag av 60,000,000 kronor;
2) till Lån för uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder
ett reservationsanslag av 3,000,000 kronor;
3) till Lån för bostadsförbättringsverksamhet ett reservationsanslag
av 11,000,000 kronor.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Bertha Klemedtson.
180
Kungl. Maj:ts proposition nr 251.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
Sid.
Byggnadskostnadssakkunnigas förslag till stödåtgärder för bostadsbyggandet........ 2
Allmänna synpunkter .......................................................... 3
Byggnadskostnadssakkunnniga: Byggnadskrisens utveckling sid. 3, Läget på bostadsmarknaden
sid. 5, Allmänna synpunkter på kostnadsproblemet sid. 11. — Yttrandena
sid. 24. — Departementschefen sid. 29.
Reala förutsättningar för ett ökat bostadsbyggande .......................... 35
Byggnadskostnadssakkunniga sid. 35. — Yttrandena sid. 36. — Departementschefen
sid. 37.
Ränte- och kreditfrågor ........................................................ 38
Byggnadskostnadssakkunniga sid. 40. — Yttrandena sid. 44. — Departementschefen
sid. 63.
Hyreskontroll som kreditvillkor................................................ 67
Byggnadskostnadssakkunniga sid. 67. — Yttrandena sid. 68, — Departementschefen
sid. 69.
Tomt- och stadsplanefrågor .................................................... 70
Byggnadskostnadssakkunniga sid. 70. — Yttrandena sid. 74. — Departementschefen
sid. 78.
Materialprisfrågor .............................................................. 79
Byggnadskostnadssakkunniga sid. 79. — Yttrandena sid. 85. — Departementschefen
sid. 92.
Arbetskostnads- och säsongutjämningsfrågor .................................. 93
Byggnadskostnadssakkunniga sid. 93. — Yttrandena sid. 102. — Departementschefen
sid. 110.
Fardagsfrågan .................................................................. lil
Byggnadskostnadssakkunniga sid. lil. — Yttrandena sid. 112. — Departementschefen
sid. 114.
Byggnadskonstruktioner och lägenhetsstandard................................ 115
Byggnadskostnadssakkunniga sid. 115. — Yttrandena sid. 117. — Departementschefen
sid. 121.
Vissa till kreditgivningen knutna villkor...................................... 122
Byggnadskostnadssakkunniga sid. 122. — Yttrandena sid. 123. — Departementschefen
sid. 124.
Organisationsfrågor ............................................................ 125
Byggnadskostnadssakkunniga sid. 125. — Yttrandena sid. 126. — Departementschefen
sid. 126.
Kungl. Majus proposition nr 251. 181
Sid.
Landsbygdens byggnadsfrågor.............. 1^7
Byggnadskostnadssakkunniga sid. 127. — Yttrandena sid. 147. Departementschefen
sid. 158.
Tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet .................................... 161
Departementschefen sid. 161.
Lån för ombyggnad av bostadshus i städer och stadsliknande samhällen .......... 161
Departementschefen sid. 163.
Bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer ...................... 164
Departementschefen sid. 166.
Bostacisförbättringsverksamhet på landsbygden .................................... 168
Departementschefen sid. 174.
Bidrag till inrättande av pensionärshem.......................................... 177
Departementschefen sid. 177.
Hemställan ...................................................................... 178
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- Rskr. 1941:448 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder'' för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. jämte i ämnet väckta motioner s. 1 i texten
- SU 1941:207 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reqlerinq m. m. s. 3 i texten
- SU 1941:193 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. jämte i ämnet väckta motioner. a1 i texten