Sök i Ratio Lex

Angående åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m

1941-05-09 · 181 sidor, varav 174 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 174 av 181 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1941:251, Angående åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

1

Nr 251.

Kungl. Majlis proposition till riksdagen angående åtgärder

för främjande av ökad bostadsproduktion

m. m.; given Stockholms slott den 9 maj 1941.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 9 maj 1941.

Närvarande;

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,

Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö,

Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen

för socialdepartementet, statsrådet Möller:

I årets statsverksproposition har Kungl. Majit på min hemställan under

femte huvudtiteln, punkterna 18—20, föreslagit riksdagen att, i avbidan på

särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1941/42 beräkna

dels till Främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika

familjer ett förslagsanslag av 3,000,000 kronor,

dels till Bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden ett

reservationsanslag av 3,250,000 kronor,

dels och till Bidrag till inrättande av pensionärshem ett reservationsanslag

av 100,000 kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 251.

790 41

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majus proposition nr 251.

Därjämte har Kungl. Majit föreslagit riksdagen att å kapitalbudgeten, i

avbidan på särskild proposition i ämnet, beräkna

dels under Kapitalinvesteringar, Statens utlåningsfonder till Lånefonden

för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer ett reservationsanslag

av 5,000,000 kronor och till Lånefonden för främjande av bostadsbyggande

på landsbygden ett reservationsanslag av 3,000,000 kronor,

dels och under Kapitalinvesteringar, Fonden för låneunderstöd till Tertiärlån

till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett reservationsanslag av 2,000,000

kronor och till Lån för bostadsförbättringsverksamhet ett reservationsanslag

av 2,000,000 kronor.

Jag anhåller nu att till fortsatt behandling få upptaga hithörande spörsmål.

Byggnadskostnad^]^kunnigas förslag till stödåtgärder

för bostadsbyggandet.

Det blev under loppet av föregående år alltmera klart, att den kris, som

hösten 1939 drabbat bostadsbyggandet till följd av höjda räntor och stigande

bygg^dskostnader, skulle komma att utveckla sig till varaktig depression,

örn ej vittgående stödåtgärder vidtogos. Med stöd av Kungl. Majits bemyndigande

den 1 augusti 1940 tillkallade jag fem sakkunniga med uppdrag

att verkställa utredning rörande nuvarande byggnadskostnader på land och i

stad samt undersöka vilka åtgärder, som tarvades för deras förbilligande, ävensom

inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning. De

sakkunniga antogo benämningen 1940 års byggnadskostnadssakkunniga, Den

29 januari 1941 överlämnade byggnadskostnadssakkunniga ett betänkande med

utredning angående byggnadskostnaderna (statens off. utredn. 1941:4), som

till väsentlig del behandlar bostadsbyggandets villkor under nu rådande krisläge

och framställer förslag till åtgärder med syfte att stödja en vidgad

bostadsproduktion.

över byggnadskostnadssakkunnigas betänkande hava i vanlig ordning inhämtats

yttranden från statskontoret, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, luftskyddsinspektionen,

byggnadsstyrelsen, statens byggnadslånebyrå, domänstyrelsen,

lantbruksstyrelsen, egnahemsstyrelsen, statens arbetsmarknadskommission,

statens industrikommission, 1940 års civila byggnadsordning, statens

priskontrollnämnd, centrala omsättningsskattenämnden, bank- och fondinspektionen,

sparbanksinspektionen, kommerskollegium, Överståthållarämbetet och

samtliga länsstyrelser. Vidare har tillfälle att avgiva yttrande lämnats fullmäktige

i riksgäldskontoret, fullmäktige i riksbanken, svenska bankföreningen,

svenska sparbanksföreningen, svenska bostadskreditkassan, konungariket

Sveriges stadshypotekskassa, svenska försäkringsbolags riksförbund, Sveriges

fastighetsägareförbund, hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars

riksförbund u. p. a., hyresgästernas riksförbund, svenska arbetsgivareföreningen,

landsorganisationen i Sverige, samverkande byggnadsfackförbunden,

Sveriges industriförbund, svenska företagares riksförbund, svenska byggnads
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Majus proposition nr 251.

entreprenörföreningen, svenska arkitekters riksförbund, svenska teknologföreningen,

målaremästarnas riksförening i Sverige, Sveriges xnåleriidkares förening,

Sveriges bleck- och plåtslagaremästares förbund, svenska elektriska installatörföreningen,

Sveriges rörledningsfirmors förening, Stockholms byggnadsleverantörförbund,

kooperativa förbundet, svenska stadsförbundet, svenska

landskommunernas förbund, svenska landstingsförbundet, riksförbundet

landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund, hushållningssällskapens ombud,

stadskollegierna i Stockholm och Göteborg samt drätselkamrarna i

Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Borås, Gävle, Eskilstuna, Uppsala, Västerås,

Linköping, Jönköping, örebro, Trollhättan och Karlskoga.

Praktiskt taget samtliga sistnämnda institutioner och organisationer hava

begagnat tillfället att yttra sig över betänkandet.

Vissa remissinstanser ha jämte eget yttrande överlämnat yttranden från

underlydande institutioner och organ.

Vidare ha andra framställningar och yttranden inkommit, vilka äga samband

med detta ärende.

Allmänna synpunkter.

Byggnadskostnadssakkuiiiiiga.

Byggnadskrisens utveckling.

Byggnadskostnadssakkunniga lämna först en utförlig redogörelse för byggnadsverksamhetens

utveckling efter kreditkrisen på hösten 1939:

Vid utbrottet av kreditkrisen befann sig byggnadsverksamheten i den

starkaste högkonjunktur, som någonsin förekommit i svensk bebyggelsehistoria

överhuvud. Bostadsbyggandet, omfattande 70 å 75 % av all byggnadsverksamhet

i stadssamhällena, nådde en nivå nära 90 % högre än år 1930;

räknat från depressionen 1933 hade bostadsbyggandet ungefär tredubblats.

Även byggnadsverksamheten för industriella, kommersiella och liknande ändamål

visade 1939 tack vare den industriella högkonjunkturen högre siffror än

någonsin, nära 60 % högre än 1930 års och bortåt tre gånger depressionsnoteringen

1933. Byggnadsverksamheten som helhet hade vid kulmen av

1930-talets — efter övervinnandet av lågkonjunkturen under årtiondets förra

hälft — brant stigande kurva en omfattning, som var ungefär 80 % större än

vid decenniets början, då 1920-talets högkonjunktur torde nått sitt högsta läge.

I de statistiska serierna rörande byggnadsmarknaden framträda krisverkningarna

helt naturligt först i uppgifterna örn beviljade byggnadsföretag.

I tab. 1 ha sammanställts kvartalssiffrorna för byggnadsloven (antal lägenheter)

för åren 1938—40 i städer med mer än 30 000 invånare (utom

Eskilstuna).

Tab. 1. Antal bostadslägenheter i beviljade byggnadsföretag kvartalsvis,

l:a kvartalet 1938—8:e kvartalet 1940 i städer med över 30 000 invånare.

1938 1939 1940

l:a kvartalet ............................ 7 654 10 212 1 089 (11)

2:a kvartalet ............................ 5 460 5 461 586 (11)

ike kvartalet ............................ 4 682 5 324 512 (10)

4:e kvartalet ............................ 7 386 3 621 (49)

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

De inom parentes satta talen invid kvartalsuppgifterna efter krisutbrottet

angiva respektive kvartals siffra i procent av siffran för motsvarande kvartal

under närmast föregående år. Siffrorna ge vid handen att kreditkrisen

och de övriga komplikationer, som krigsutbrottet medförde, beträffande

bostadsbyggandet nästan omedelbart reducerade företagarinitiativen till omkring

en tiondel av föregående års. Samma bild ges beträffande de städer

med mellan 10 000 och 30 000 invånare, för vilka kvartalsstatistiska uppgifter

föreligga (21 st.). I dessa utgjorde antalet beviljade lägenheter under de tre

första kvartalen år 1940 c:a 11 % av antalet under samma kvartal år 1939.

Även örn lokala differenser såväl inom gruppen större städer som inom

gruppen mindre städer ha förekommit, synes dock reduktionen till omkring

en tiondel av byggnadsloven för bostadsbyggande kunna gälla som ett genomsnitt

för stadsbygden i dess helhet.

För jämförelses skull må nämnas, att antalet byggnadslov under den

djupaste delen av depressionen under 1930-talets förra del var omkring

hälften av antalet vid kulmen av föregående högkonjunktur. Denna sammankrympning

försiggick då under loppet av tre år, under det att nu en fem

gånger starkare sammankrympning skett inom en del av ett år. Den exceptionella

karaktären av den nuvarande situationen framhäves även vid jämförelser

med tidigare krisskeden på byggnadsmarknaden. Under föregående

världskrig nedgick antalet byggnadslov i Stockholm icke något år under en

tredjedel av 1914 års siffra; ingen tidigare kris i det moderna stadsbyggandets

historia, icke ens de legendariska kriserna på 1880-talet och början av 1890- talet, visar en sammandragning av byggnadsloven av tillnärmelsevis den

styrka och snabbhet, som kännetecknat det sistförflutna årets byggnadsmarknadsutveckling.

Uppgifterna över byggnadsloven ge naturligtvis inte ett säkert mått på

den kommande byggnadsproduktionen. De ge ett visst uttryck för företagarinställning

och företagaraktivitet i ögonblicket, men denna inställning och

aktivitet bestämmas av förutsättningarna i ögonblicket och förväntningarna

örn framtiden rörande bostadsefterfrågan, hyresnivå, kreditvillkor och byggnadskostnader.

Förändras förutsättningarna i dessa hänseenden, kan produktionsutvecklingen

relativt snabbt komma att röra sig på andra nivåer än den,

på vilken byggnadslovens indikator har inställt sig. Men utvecklingen av

byggnadsloven efter krisutbrottet kan tjäna som ett uttryck för den drastiska

verkan på företagarinitiativen av de genom krisen skapade betingelserna för

byggnadsverksamheten och som en anvisning örn den allmänna storleksordningen

av produktionen i fortsättningen, för den händelse dessa betingelser

icke ändras — spontant eller genom särskilda åtgärder.

Den nästan omedelbart insättande, fulla utlösningen av krisverkningarna,

som framträder i statistiken över meddelade byggnadslov, kan icke motsvaras

i utvecklingen av den löpande produktionen, som endast med en viss eftersläpning

följer företagarinitiativens förändringar:

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Majus proposition nr 251.

Tab. 2. Antal Tid kvartalsskiftena 1 januari 1939—1 januari 1941 under byggnad

varande bostadslägenheter i städer nied över 30 000 invånare.

1/1

1/4

1/7

1/10

1939.

Samtliga städer över

30 000 invånare......

14 741

18 308

22 158

11 591

Därav: Stockholm, Gö-

teborg, Malmö........

10 433

12 579

15 658

7 571

1940.

Samtliga städer över

30 000 invånare......

9 838 (67)

5 833 (32)

5 020 (23)

1 242 (11)

Därav: Stockholm, Gö-

teborg, Malmö........

7 347 (70)

3 906 (31)

3 468 (22)

544 (7)

1941.

Stockholm, Göteborg,

Malmö................

1 076 (10)

—

—

—

Procentsiffrorna inom parentes avse förhållandet mellan respektive kvartal

och motsvarande kvartal år 1939.

Den successiva avvecklingsprocessen framträder i nedstigandet kvartal till

kvartal under året ned till en nivå, som sammanfaller med den, som inställde

sig för bostadsbyggnadsloven redan under årets första kvartal och därefter

blev bestående. Under loppet av tredje kvartalet 1940 genomfördes även för

den löpande bostadsproduktionen sammandragningen till omkring tiondelen

av volymen från tiden före krisutbrottet. För de tre storstädernas del sjönk

relationstalet under hösten 1940 ännu lägre, dock för att därefter stiga upp

till 10-procentstrecket vid senaste årsskifte.

Efter att ha behandlat utvecklingen på byggnadsarbetsmarknaden konstatera

de sakkunniga, att vid de under hösten 1940 rådande förhållandena skulle

en bostadsproduktion av mellan 50 och 60 % av 1939 års omfattning ha

rymts inom den ram, som den öppna arbetslösheten gav. Reala förutsättningar

för en bostadsproduktion av dylik omfattning funnos sålunda med

hänsyn till arbetskraftsförsörjningen utan inkräktande på någonting annat

än arbetslösheten. Det är icke sannolikt, att i fortsättningen byggnadsverksamheten

varaktigt kan hållas uppe på den nivå, den nått under åren närmast

före krisen. Även örn därför en fortsättning av avströmningen från byggnadsarbetsmarknaden

måste anses lämplig och bör befordras, kan det dock leda

till för den framtida produktions- och arbetsmarknadsutvecklingen betänkliga

konsekvenser örn denna avströmning under ett krisläge drives för långt.

Liäget på bostadsmarknaden.

I en översikt av bostadsmarknadsutvecklingen under tiden efter krisutbrottet

hänvisa byggnadskostnadssakkunniga till en tidigare gjord uppskattning

av bostadssociala utredningen:

I den promemoria rörande bostadsbyggnadsverksamheten och bostadsförsörjningen

(statens offentliga utredningar 1939:50), som bostadssociala utredningen

avgav under krisens första skede, framhöllos svårigheterna att ställa

en prognos för bostadsbehovets och bostadsefterfrågans utveckling under påföljande

år. Man hade anledning att antaga, att utvecklingen skulle bli starkt

splittrad med hastigt uppkommande bostadsbrist på sådana orter, där syssel
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majus proposition nr 251.

sättningen växte vid industrins omställning till en avspärrnings- eller krigshushållning,

medan efterfrågans tillväxt kunde dämpas, avstanna eller förbytas

i efterfrågeminskning till följd av minskad hushållsbildning, reducerad

inflyttning eller nettoutflyttning från städerna på andra håll. Utredningen

hänvisade till sannolikheten av att de senare årens starkt uppdrivna hushållsbildning

skulle komma att dämpas och av att äktenskapsbildningen under

krisens inverkan icke skulle i sedvanlig omfattning leda till reguljär hushållsbildning

samt till möjligheten av en viss återgång till inneboendesystem och

upphörande av den för de föregående åren konstaterade tendensen till ökad

hushållsbildning av ogifta vuxna och andra tidigare i lägre grad hushållsbildande

grupper. En avmattning av bostadsefterfrågan tedde sig sålunda

sannolik. De mot minskad efterfrågan verkande faktorerna borde emellertid

icke överskattas. De i befolkningens åldersstruktur liggande för hushållsbildningen

bestämmande faktorerna befunno sig ännu på en hög nivå. Enligt

utredningens mening fanns anledning att frukta, att upphörande av eller

mycket stark begränsning i bostadsproduktionen skulle komma att medföra,

att den förefintliga bostadsreserven snabbt konsumerades och akut bostadsbrist

inställde sig.

När möjlighet nu föreligger att efter ett års kris på bostadsbyggnadsmarknaden

överblicka utvecklingen, te sig dessa förmodanden i stort sett grundade.

Splittringen i bostadsmarknadsutvecklingen mellan olika orter har kraftigt

gjort sig gällande, dock med övervägande tendens till ökad bostadsknapphet

eller ren bostadsbrist. Enligt den särskilda inventering av bostadsreserven på

80 orter, som socialstyrelsen utförde i november 1940, var det egentligen

endast Stockholm med förorter som under året haft växande bostadsreserv;

den reserv, som på hösten 1940 förefanns i huvudstaden, var dock icke större

än som kan betecknas som normalt. Endast ett fåtal som regel större eller

medelstora sydsvenska orter uppvisade en mera riklig reserv. Flertalet mindre

och medelstora orter hade knapp eller praktiskt taget obefintlig reserv; helt

naturligt befinna sig bland dessa i främsta rummet orter, vars industriella

utveckling under året rönt starkare inflytande av krigsmaterialproduktionen,

eller sådana, som haft större betydelse som militära förläggningsorter. Genomsnittssiffran

för reserven i hela den representerade stadsbygden hade sjunkit

från 2 till 1''2 %. Härvid måste dock beaktas, att siffran på hösten 1939 omfattar

alla lediga lägenheter, då den grundar sig på 1939 års allmänna bostadsräkning,

under det att den senare, som grundar sig på särskild anmälan, icke

kan omfatta samtliga; i fall, då kontroll varit möjlig, har det visat sig att

antalet som lediga anmälda lägenheter utgjorde något mer än tre fjärdedelar

av samtliga faktiskt lediga. Även med hänsyn sålunda tagen till ofullständigheten

i anmälningarna står det fast att bostadsreserven under året minskat

genomsnittligen. I åtskilliga orter har antalet lediga lägenheter konstaterats

vara så litet, att svårartad bostadsbrist redan kan sägas ha inträtt. Ändock

har under det gångna året, såsom förut utvecklats ett icke obetydligt tillskott

till bostadsmarknaden skett, i och med fullföljandet av före krisen planerad

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

och igångsatt produktion. Enligt i det föregående anförda beräkningar var

tillskottet till lägenhetsbeståndet i landets större städer (med mer än 30 000

invånare) under året 1 oktober 1939—1 oktober 1940 ungefär 55 % av det

mycket höga tillskottet under året förut.

Efter ett försök att med ledning av byggnadsstatistiken och uppgifter örn

befolkningsrörelsen uppskatta bostadskonsumtionen under föregående år,

summera byggnadskostnadssakkunniga sin uppfattning om bostadsmarknadsutvecklingen

i städerna i följande punkter:

1. En betydande minskning under året av utbudet av nyproducerade

lägenheter. I och med färdigställandet av det stora beståndet av vid krisutbrottet

under byggnad varande bostäder var dock ännu under början av

1940 det nya utbudet betydande, till sin storleksordning icke nämnvärt understigande

samma årstider de föregående åren. I och med tredje kvartalet

började verkan av krisen sätta kraftiga spår även i färdigställandet av lägenheter.

Från 1 oktober 1939 till 1 oktober 1940 utmognade nya lägenheter

till ett antal av c:a 55 % av motsvarande antal föregående år. Inom loppet

av kalenderåret 1940 torde nettotillskottet till lägenhetsbeståndet i städerna

ha uppgått till omkring 45 % av 1939 års siffra. (Då vissa jämförelsedata

hänföra sig till kalenderår användes i fortsättningen detta som jämförelseperiod)

.

2. Bostadsefterfrågan har sjunkit till följd av minskad inflyttning, sannolikt

minskad självständig hushållsbildning av icke-familjebildande personer,

uppskjuten bosättning vid äktenskaps ingående samt sammanflyttning av

hushåll och ökat inneboende till omkring hälften av efterfrågans volym år

1939. Däremot har minskad äktenskapsbildning i och för sig icke i nämnvärd

grad påverkat bostadsefterfrågan. Vissa av de under året efterfrågebegränsande

omständigheterna kunna antagas bilda en latent bostadsefterfrågan;

särskilt gäller detta uppskjuten bosättning av nybildade familjer.

Efterfrågan har sjunkit starkare i de största städerna än i stadsbygden i

övrigt.

3. Till följd av dessa olikheter i efterf rågeförändringen samt av att nettotillskottet

av nya lägenheter icke växlat på samma sätt som efterfrågan på

olika orter har bostadsreserven förändrats på väsentligt olika sätt. I de

största städerna har reserven vuxit (Stockholm) eller blivit ungefär oförändrad.

I mindre och medelstora städer har reserven på flertalet orter till

stor del, i vissa fall helt konsumerats. För stadsbygden som helhet torde

reserven under året ha sjunkit med omkring 25 %.

Slutligen må i detta sammanhang erinras om:

4. Att bostadsproduktionen inom loppet av år 1940 inställts på en nivå,

motsvarande endast omkring 10 % av 1939 års nivå, och att även den pågående

produktionen under senare delen av 1940 nådde ned i detta läge. Då

den före krisen planerade och igångsatta produktionen, som har svarat för

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

tre fjärdedelar av lägenhetstillskottet under år 1940, numera torde vara helt

avvecklad, kommer tillskottet under år 1941 till bostadsutbudet under i övrigt

kvarstående oförändrade förutsättningar att uppgå till endast tiondelen av

1939 års och mellan fjärdedelen och femtedelen av tillskottet under år 1940.

Dessa omständigheter, tillsammanställda, synas omedelbart peka mot en

snabbt uppkommande bostadsbrist av mycket stor omfattning.

De sakkunniga diskutera därefter förutsättningarna för bostadsefterfrågan

i fortsättningen i alternativa fall:

Man har då först att ställa in problemet mot bakgrunden av hushållsbildningens

utvecklingstendenser på längre sikt. De inom bostadssociala utredningen

gjorda undersökningarna av hushållsbidragens demografiska

betingelser ge vid handen, att under det kommande decenniet tillskotten till

hushållsbeståndet vid oförändrade hushållsbildningsvanor komma att sjunka

betydligt till följd av den minskade folkmängden i de starkast hushållsbildande

befolkningsgrupperna. Tab. 3 framställer den beräknade relativa

utvecklingen per femårsperiod under tiden 1935—1950 i städerna under alternativa

förutsättningar beträffande flyttningen mellan landsbygd och städer.

Tab. 3. Beräknat nettotillskott ar hushåll i städerna vid oförändrade hushålls*

bildningsvanor. Genomsnittet 1936—1940 = 100.

Inflyttning per femårsperiod

80 000

130 000

160 000

1936-1940

100

100

100

1941—1945

87

93

96

1946—1950

67

79

84

I förbigående må här anföras den förmodan, att utvecklingen på byggnadsoch

bostadsmarknaderna under kommande decennium i hög grad kommer att

präglas av dessa tendenser i hushållsbeståndets fortsatta utveckling. Kulmen

i en hittills och särskilt under de två senaste decennierna ständigt stigande

utveckling har med all sannolikhet passerats just under de senaste åren.

Bostadsbyggnadsverksamheten har under dessa årtionden burits upp av en

utomordentligt kraftigt växande våg av hushållsnybildning, som dock i fortsättningen

ofrånkomligen som en konsekvens av pågående förskjutningar i

befolkningsstrukturen kommer att vika tillbaka. Även örn på längre sikt sett

hushållsnybildningen som grund för bostadsbyggnadsverksamheten kommer

att kunna ersättas av standardstegring, är det dock säkert, att bostadsbyggandets

betingelser komma att starkt förändras. En efterfrågan, som väsentligen

—- som hittills — grundar sig på rent demografiska faktorer, kan antagas vara

relativt föga elastisk och därmed så att säga försvarslös gentemot utbudsfaktorerna,

hyra, byggnadskostnader o. s. v. En efterfrågan, däremot, som i

växande grad förutsätter stigande standard, torde komma att reagera mycket

mera känsligt för kostnads- och prisförändringar. Som ett alltmer normalt

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Majus proposition nr 251.

drag torde framtidens bostadsbyggnadsmarknad komma att präglas av den

frågeställning, som i akut form föreligger i nuvarande kris: att bygga eller

inte bygga, det är en fråga örn byggnadskostnader.

Beträffande den för den endogena hushållsbildningen tyngst vägande

faktorn, äktenskapsbildningen, torde man för de närmast följande åren få

räkna med en lägre nivå än den under senare år gällande, mycket höga nivån.

Att giftermålens antal under år 1940 icke väsentligt understigit antalet under

1939 har sannolikt sin förklaring i de politiskt osäkra förhållandena under

förra vintern och våren; erfarenheten visar att dylika förhållanden stimulera

giftermålsfrekvensen. Under tredje kvartalet 1940 sjönko giftermålssiffrorna

betydligt under 1939 års nivå. Vid en bedömning av det sannolika bostadsbehovet

under det kommande året bör man, även örn ingen fullt säker grund

för ett sådant antagande kan givas, såsom det mest sannolika räkna med en

mindre omfattande äktenskapsbildning 1941 än 1939 och 1940. I ett sådant

antagande ligger i det väsentliga anpassningen till sjunkande långtidsutveckling,

som illustreras i tab. 3. Det antagna måttet av sänkningen måste givetvis

vara godtyckligt inom rätt vida gränser, eftersom man har att i icke bestämbara

proportioner räkna med tendenser på längre sikt, krisverkningar

och tillfälliga verkningar av den nyss antydda art, som förelåg under förra

vintern och våren.

Mindre i syfte att direkt försöka en realistisk prognos än för att formellt

bestämma den relativa betydelsen av olika faktorer och uppdraga gränser för

utvecklingsmöjligheter av mera beaktansvärd sannolikhet antages, att äktenskapsbildningen

under år 1941 kommer att uppgå till 70 % av 1940 års,

vilken i sin tur något understeg 1939 års, och vidare att övriga, i jämförelse

med äktenskapsbildningen mindre betydande faktorer, som inverka på den

endogena hushållsbildningen, förändra sig proportionellt därmed. Detta

antagande kombineras

1) med antagandet, att all nettoinflyttning upphör till städerna samt att

den generella sammandragningen av bostadsefterfrågan genom sammanflyttning

av hushåll o. s. v. blir lika stark som under 1940, vilket skulle innebära, att

vid slutet av 1941 3 % av de 1939 bestående hushållen skulle lia upplösts —

ett avgjort osannolikt antagande;

2) med antagandet, att nettoinflyttningen till städerna under år 1941 får

samma, omfattning och fördelning som år 1940 samt att sammandragningen

från 1940 blir bestående men icke ytterligare ökas.

Resultaten av dessa alternativa kombinationer, varvid i båda fallen antagits

en 30 % lägre nivå för äktenskapsbildningen än år 1940, skulle bli on bostadskonsumtion,

förutsatt att en sådan kunde täckas och icke förändrades genom

absolut bostadsbrist, av en omfattning av i alternativ 1) 20 % och alternativ 2)

60 % av 1939 års, d. v. s. dubbelt respektive sex gånger så mycket som den

under 1940 enligt byggnadsloven planerade bostadsbebyggelsen. Redan i det

första alternativet skulle den under 1940 reducerade bostadsreserven smälta

ihop i betydligt starkare takt än som skett under det gångna året; då reser
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

vens minskning under detta år betytt bostadsbrist i ett stort antal orter,

måste redan en så osannolikt låg bostadskonsumtion som den i alternativ 1)

antagna betyda en starkt förvärrad situation på bostadsmarknaden, därest nytillskottet

av lägenheter endast kommer att motsvara den nivå, vartåt bostadsbyggandet

under år 1940 har tenderat. Vid en utveckling av den potentiella

konsumtionen enligt alternativ 2) skulle, vid ett tillskott av endast 10 %

genom nyproduktion, underskottet vara större än hela den hösten 1940 existerande

reserven. Vid likartad fördelning av den potentiella konsumtionen

under 1941 som av den faktiska under 1940 skulle bostadsbristen bli total på

det övervägande flertalet orter; endast ett litet fåtal större orter skulle ha

utsikt att med hjälp av en hösten 1940 föreliggande relativt riklig reserv klara

situationen utan akut bostadsbrist.

Intet av dessa båda alternativ utgör något teoretiskt ytterlighetsfall. Det

första har redan betecknats som osannolikt lågt, vilket omdöme har stöd av

erfarenheterna från såväl det sistförflutna året som tidigare krisskeden på

bostadsmarknaden; en reservation måste naturligtvis göras för en nu oförutsebar

politisk och ekonomisk utveckling av rent katastrofal art. Det andra

alternativet har intet orimligt i sig. Äktenskapsbildningen har där antagits

betydligt reducerad. Inflyttningen har antagits ligga kvar på 1940 års nivå,

vilken är betydligt lägre än den under de föregående åren. Det vanskligaste

antagandet under detta alternativ är givetvis det, att den generella sammandragningen

icke fortsätter, utan att 1940 års läge i det hänseendet blir bestående.

Med hänsyn dels till erfarenheterna från föregående depression, dels

därtill att under år 1940 uppskjuten bosättning kan komma att i viss omfattning

realiseras under år 1941, ligger dock icke heller häri något orimligt. En

försiktig uppskattning, som göres under beaktande av den allmänna folkförsörjningens

försämrade reala resurser vid fortsatt avspärrningsläge, bör måhända

som det mest sannolika räkna med en utveckling någonstans mellan de

linjer, som representeras av de här diskuterade alternativen. En kombination

av till 70 % reducerad äktenskapsband!g, 1940 års reducerade inflyttningsnetto

till stadsbygden och till 2 % av hela hushållbeståndet driven generell

sammandragningsverkan ger en beräknad konsumtion för 1941, som är något

mer än 40 % av 1939 års. Ingenting i hittills gjorda erfarenheter eller i nu

bedömningsbara fakta eller tendenser ge anledning att beteckna en sådan uppskattning

som hög. Ur bostadsmarknadssynpunkt är här också att taga hänsyn

till den marginal, som ett på åtskilliga orter behövligt återställande av en

reserv av rimlig storlek ger. Storleksordningen av denna marginal kan bedömas,

när det angives att ett återställande av den genomsnittliga, ingalunda

rikliga reserven från hösten 1939 ensamt för sig och under i övrigt givna förhållanden

skulle kräva en nyproduktion, som utgör 6 å 7 % av 1939 års.

Det ligger i förhållandenas egen natur, att en bedömning av bostadskonsumtionens

sannolika utveckling för stadsbygden som helhet måste göras i

tämligen vaga ordalag. I praktiken kräva givetvis förhållandena på varje särskild

ort sitt noggranna beaktande. Det torde dock kunna fastslås som över
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Majlis proposition nr 251.

väldigande sannolikt, att en bostadsproduktion under följande år på den nivå,

vartåt utvecklingen under tiden efter krisutbrottet tenderar, kommer att vara

otillräcklig för behovet. En uppskattning av behovet till 40 % av 1939 års

bostadstillskott kan icke jävas av hittills givna erfarenheter och nu bedömningsbara

tendenser i bostadsmarknadsutvecklingen.

Allmänna synpunkter på kostnadsproblemet.

I ett kapitel innefattande allmänna synpunkter på kostnadsproblemet redogöra

byggnadskostnadssakkunniga för sin uppfattning örn bostadsbyggandets

och bostadsmarknadens nuvarande krisproblem. De bedöma vidare möjligheterna

att återställa förutsättningarna för en tillräcklig bostadsproduktion

vid nuvarande hyresnivå på grundval av kalkyler rörande bostadsbyggandets

räntabilitet samt en förhandssummering av de efterföljande undersökningsresultaten

rörande särskilda kostnadsfaktorer. Härom anföres i betänkandet

följande.

Det synes sannolikt, att en fortsatt stagnation på bostadsbyggnadsmarknaden

kommer att inom mycket nära framtid leda till en utpräglad

bostadsbrist — där detta inte redan skett — med stark hyresstegringstendens

som säker följd. Ett dylikt spänningstillstånd på bostadsmarknaden skulle

säkerligen framdriva en viss bostadsbyggnadsverksamhet dels för tillgodoseende

av den mycket köpkraftiga bostadsefterfrågan, för vilken kostnadsstegringen

icke innebär större hinder, dels som följd av kommunala initiativ, vilka

framstå som oundgängliga för att möta ett alltmer påträngande behov, eventuellt

yttrande sig i ren husvillhet. I viss utsträckning ha dylika tecken redan

visat sig.

Risken för starkt tilltagande utbredning av bostadsbrist synes vara så stor,

att det enligt de sakkunnigas mening är påkallat att hålla åtgärder i beredskap

för en offentlig övervakning av hyresutvecklingen, parallell med den allmänna

priskontroll, som sedan hösten 1939 förekommit. Då de sakkunniga anse en

sådan beredskap, möjlig att mycket snabbt mobilisera, lämplig och nödvändig,

är det icke därför att utvecklingen på hyresmarknaden hittills givit anledning

till klagomål. Utvecklingen synes tvärtom på flertalet orter ha haft en mycket

sansad karaktär. Det är emellertid klart, att uppkomsten av en utbredd och

skarp bostadsbrist kan skapa betingelser för en knapphetsprisstegring på

hyresmarknaden, som kan bryta igenom de frivilligt åtagna restriktionerna

och som med hänsyn till de sociala och penningpolitiska konsekvenserna kan

komma att kräva offentlig kontroll.

En offentlig hyresreglering medför emellertid lätt komplikationer på hyresmarknaden

av i och för sig föga önskvärd art, varpå utvecklingen under förra

världskriget lämnar rikligt med exempel. Det enda verkliga botemedlet mot

bostadsbrist är självklart bostadsproduktion av tillräcklig omfattning för att

tillgodose behovet. Det är ur bostadsmarknadssynpunkt givetvis det mest

önskvärda, om offentlig hyreskontroll kan få karaktären av en provisorisk anordning,

behövlig endast under en övergångstid, innan bostadsproduktionen

hunnit motsvara bostadskonsumtionskraven.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majits proposition nr 251.

Detta sista förutsätter dock, att nya bostäder kunna framställas till kostnader

— årliga kostnader för fastigheten — som icke ligga på en helt annan

nivå än de för likvärdiga bostäder hittills gällande. Örn denna förutsättning

icke finnes och ändå en bostadsproduktion kommer till stånd, måste verkan

på hyresmarknaden bli, att hyresnivån för hela det förut befintliga bostadsbeståndet

anpassas uppåt oberoende av de faktiska kostnaderna för detta

bestånd. Ur inkomstfördelningssynpunkt liksom ur penningvärdeutvecklingens

synpunkt skulle en dylik process, varunder en plötsligt och starkt höjd kostnadsnivå

för nybyggda bostäder bestämmer hyresutvecklingen för hela bostadsbeståndet,

vara en allvarlig affär. Den årliga hyressumman i stadssamhällena

torde 1939 ha uppgått till bortåt 500 miljoner kr. En allmän höjning

på 10 % betyder sålunda en inkomstöverflyttning av 50 miljoner kr.,

på 30 % av bortåt 150 miljoner kr. om året, vilken endast till den marginella

del, som utgöres av de på den höjda kostnadsnivån byggda nya bostäderna,

motsvaras av en verklig kostnadsökning. (Härvid avses givetvis icke

sådan hyreshöjning, som motsvaras av ökade ränte- och driftskostnader även

på gamla fastigheter.)

Örn denna utveckling icke accepterades, utan en reglering av hyrorna med

de för respektive fastighetsgrupper faktiska kostnaderna som grund genomfördes

måste vid starkt höjda framställningskostnader för nya bostäder uppkomma

en splittring av hyresnivån, som ur konsumentsynpunkt är irrationell,

som medför fastlåsning av hyresmarknaden, favoriserande av några grupper,

belastning av andra, missgynnande särskilt av den nya bosättningen och

hämning av nyproduktionen. Bostadsmarknadens kärnproblem, vars lösning

ger enda möjligheten till någorlunda sunda och välbalanserade förhållanden,

är därför problemet att förse marknaden med ett tillräckligt utbud av nya

lägenheter till priser, ungefär i klass med dem för likvärdiga bostäder i redan

befintliga fastigheter.

I den svåra situation, som nu råder eller håller på att växa fram på bostadsmarknaden,

har man anledning att tillspetsat ställa frågan: vilket är för bostadsmarknaden

och den allmänna bostadsstandarden, betraktade på längre

sikt, det minst onda av två onda ting, en skarp bostadsbrist till följd av fortsatt

stillestånd inom bostadsbyggandet eller en bostadsbyggnadsverksamhet

på villkor, som kräva en kraftigt höjd hyresnivå? Att båda alternativen kunna

medföra olyckliga och vittgående konsekvenser är uppenbart. Det förra skulle

sannolikt göra nödvändig en sträng reglering av hyresmarknaden och möjligen

bostadsransonering i någon form samt driva fram nödåtgärder för

Irysande av husvilla. Enligt erfarenheten är en sådan period av bostadsbrist

svår att avveckla; det tager lång tid innan den avstannade, desorganiserade

produktionsapparaten för bostadsbyggande hinner täcka det uppdämda behovet

och under tiden består ett spänningstillstånd, som hotar att utlösa

hyresstegring och därmed grundar behov av fortsatt, mer eller mindre svåradministrerad

reglering av marknaden. Ur produktionssynpunkt betyder detta

alternativ risk för starka konjunktursvängningar, som konserverar eller åter
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Majda proposition nr 251.

bildar sådana oefterrätteliga förhållanden, varpå byggnadsutvecklingen ingalunda

saknar exempel, hämmar byggnadsindustrins tekniska utveckling och

på obestämd tid uppskjuter realiserandet av en allmän höjning av utrymmesstandarden.

Det andra alternativet är till sina konsekvenser icke mindre olyckligt. Örn

bostadsbyggandet i fortsättningen skulle permanent inställas på den just nu

gällande kostnadsnivån och den allmänna hyresnivån så småningom anpassas

därefter, skulle detta — bortsett från sakens betydelse ur penningpolitisk

synpunkt — säkerligen betyda att möjligheterna för ett allmänt realiserande

av utrymmesstandardens höjning för lång tid framåt ruinerades. En granskning

av bostadsmarknadsutvecklingen hittills ger vid handen, att under senare

delen av 1930-talet en påtaglig tendens till standardhöjning gjorde sig gällande.

Till endast en mindre del var denna tendens ett direkt uttryck för

bostadspolitiska åtgärder (vilka dock, utöver sin direkta verkan, utan tvivel

haft sin betydelse genom sin förebildande verkan). Väsentligen hade den

givetvis till förutsättning det gynnsammare förhållande mellan inkomster och

bostadskostnader, som skapades under 1930-talet, varvid en stor roll bör tillmätas

den tidigare berörda omständigheten, att bostadsbyggandets kapacitet

under detta skede långt bättre motsvarat bostadsbehovets tillväxt än under

1920-talet. En jämförelse mellan inkomstutvecklingens och bostadskostnadsutvecklingens

kurvor mot bakgrunden av den faktiska bostadsmarknadsutvecklingen

under senare år ger ett intryck av att ett skede hade börjat, vars

fortsättning efter samma linjer skulle ha betytt ett mera allmänt realiserande

av en högre utrymmesstandard. Vikten och den sociala angelägenheten

härav — icke minst ur befolkningsfrågans synpunkt — har alltmera allmänt

erkänts. Att en dylik utveckling avbrytes under ett politiskt och ekonomiskt

kristillstånd som det nuvarande måste givetvis bäras med jämnmod. Annorlunda

måste frågan bedömas ur den synpunkt, som här diskuteras, bostadsstandardutvecklingen

på längre sikt. Att lång tid bestående, ntvecklingshämmande

verkningar kunna utgå ur en kris i bostadsförsörjningen, ge 1920-talets

bostadsmarknadsförhållanden exempel på. Örn ur den nuvarande krisen

skulle framgå en bestående förskjutning mellan inkomster och bostadskostnader

i ogynnsam riktning, kan resultatet bli, att bostadsstandardutvecklingen

tager länge verkande, kanske obotlig skada.

Även för byggnadsindustrin och de däri engagerade parterna skulle en

sådan utveckling sannolikt innebära en allvarlig försämring av utsikterna på

längre sikt. I detta sammanhang må åter erinras örn det förut påpekade förhållandet,

att byggnadsbehovet i framtiden i växande grad kommer att bli

beroende av standardhöjning, i sjunkande grad av den demografiskt betingade

hushållsbildningen. Härvid har man också att räkna med, att det bostadsbehov,

som framträder som effektiv efterfrågan, blir mera känsligt för bostadskostnaderna.

Höga kostnader kunna icke i nämnvärd grad hindra nya ålders

grupper att växa upp, gifta sig och sätta bo; däremot kunna de hindra en

bostadsbehövande familj att välja en tvårumslägenhet i stället för en enrums
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

lägenhet, d. v. s. att inrikta sin efterfrågan på det sätt, som ger större byggnadsbehov

och större sysselsättningsmöjligheter tack vare stigande standard.

Det är inte endast ett allmänt socialt intresse av utomordentlig räckvidd utan

även ett intresse för byggnadsindustrin själv, dess företagare, materialleverantörer

och arbetare, att den nuvarande krisen i bostadsförsörjningen löses

utan att en försämring i relationen inkomster—bostadskostnader uppkommer.

Såväl det ena som det andra av de här diskuterade alternativen måste

komma att ge bestående skador. Den enda tillfredsställande utvägen ur det

nuvarande låsta läget är den, som går över omedelbar anpassning av de för de

årliga bostadskostnaderna bestämmande faktorerna på sådant sätt, att en tillräcklig

nyproduktion av bostäder till priser, som ej väsentligt överstiga de på

likvärdiga bostäder nu gällande, blir möjlig.

I de efterföljande kapitlen diskuteras i detalj den hittillsvarande utvecklingen

och det nuvarande läget beträffande de olika för bostadsfastigheters

kostnader och räntabilitet bestämmande faktorerna samt de möjligheter, som

ha synts de sakkunniga föreligga till reduceringar. Här skall endast anföras

vissa allmänna synpunkter på problemställningen och på möjligheterna till en

lösning.

En fråga, som icke kan förbigås, är den, örn det icke vid utbrottet av krisen

bestod en marginal mellan gällande hyresnivå och kostnadsnivå, som omsattes

i vinster för byggnadsföretagarna utöver den normala företagarvinst, som

inkluderar ersättning för företagarnas arbete och riskbärande. Örn så hade

varit fallet i mera avsevärd grad, skulle byggnadsverksamheten ha kunnat

bära en motsvarande höjning av kostnaderna, vara .räntabel utan höjning av

hyrorna. Att en icke obetydlig sådan marginal bestod under 1920-talets högkonjunktur

och även i det skede, 1935—36, då den senaste högkonjunkturen

tog fart och då fördelen av de under de föregående åren sänkta byggnadskostnaderna

kombinerades med fördelen av sjunkande räntor vid i stort sett oförändrad

hyresnivå, synes uppenbart. Den prägel av obruten högkonjunktur,

som utmärkte byggnadsmarknaden under åren före krisen, kunde också ge

skäl för antagandet, att byggnadsverksamheten då gav mera än som motsvarar

normal ersättning för företagarprestationerna.

Man bör vid betraktandet av denna fråga icke låta omdömet alltför mycket

vägledas av uppgifter örn enstaka stora vinster, som uppstått vid försäljning

av fastigheter. I en näring som byggnadsindustrin uppkomma sådana lätt och

mer eller mindre slumpartat i och med dess spekulativa karaktär. Det spekulativa

momentet beror inte helt av verksamhetens organisation; till stor del

sammanhänger det med byggnadsmarknadens egen natur. Spekulationen

ligger i valet av tomt, i bedömandet av tomtlägets värde ur framtidssynpunkt,

i bedömandet av lägenhetens lämpliga storlek, differentiering och utrustning,

alltså av de svårbedömda skiftningarna i bostadsefterfrågans inriktning. Även

till finansieringen utsträcker sig spekulationen. Byggmästaren känner vid

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

''Kungl. Majus proposition nr 251.

igångsättandet av byggnadsföretaget ränteläget som det då är men icke som

det är, när huset är färdigt och skall belånas. Under sådana omständigheter

kunna uppstå stora vinster vid fastighetens försäljning, som dock icke

ge uttryck för den grad, i vilken bostadsbyggandet som helhet belastas av

övernormal företagarersättning.

De sakkunniga ha sökt bilda sig en uppfattning i denna fråga, som är svår

eller omöjlig att besvara med statistiska hjälpmedel. Det synes vara en allmän

uppfattning inom företagarkretsar på området, att under året före krisutbrottet

bostadsbyggandet normalt gick ihop men icke mycket mera. En sådan

uppfattning bestyrkes av erfarenheter inom ett bostadsbyggnadsföretag som

HSB. Förut har anförts, att den »verkliga» hyresförändringen (mätt under

eliminerande av verkan av lägenhetsbeståndets förändrade sammansättning)

under åren 1933—39 nästan exakt motsvarar förändringarna i de kostnadsbestämmande

faktorerna. Då utgångsåret, 1933, var ett lågkonjunktur år med

minskande produktion, synes det finnas presumtion för att då några större

överskottsvinster icke funnos att hämta. Detta ger vid handen som sannolikt,

att de möjligheter till överskottsvinster, som vid början av 1930-talets högkonjunktur

skapades av räntesänkningen, under den fortsatta utvecklingen

åtminstone till stor del eliminerats av byggnadskostnads- och tomtprisstegringen

åren 1937—39.

De sakkunniga lia vidare sökt sammanställa taxeringsuppgifter för året

före krisen med uppgifter örn utförd produktion under samma år för ett antal

byggnadsföretagare, för vilka dylika uppgifter kunnat erhållas. Materialet

rymmer dock så många felkällor, att det icke kan framställas i statistisk form.

Det synes dock peka på, att företagarnas inkomster under nämnda år genomsnittligen

motsvarade 3, högst 5 % av kostnaderna för den utförda produktionen.

Även örn häri skulle ligga någon möjlighet till reduktion, kan dock för

byggnadsverksamheten som helhet den möjliga reduktionsmarginalen endast

i obetydlig grad möta den förändring i de för de årliga kostnaderna bestämmande

faktorerna, som inträffat efter krisen. Man torde därjämte kunna utgå

ifrån, att i ett krisläge som det nuvarande överskottsvinster falla bort av sig

själva samt att i den byggnadsproduktion, som erhåller offentligt stöd i någon

form, slumpmässiga spekulationsvinster skola vara uteslutna.

En i den allmänna diskussionen örn bostadsbyggandets problem ofta anvisad

väg att nå billigare kostnader är att skära ned standarden med avseende å byggnadernas

utförande och lägenheternas utrustning. Otvivelaktigt är en del att

vinna på denna väg. Det är dock uppenbart, att standarden icke kan reduceras

utöver en viss gräns, utan att förutsättningen om ungefärlig likvärdighet med

förut byggda bostäder upphäves. Att bygga bostäder med en ifråga örn utförande

och utrustning lägre klass än den på senare tid — med dess tekniska förutsättningar

— vanliga kan vara nödvändigt under vissa förutsättningar, men

det är icke ett sätt att reducera byggnadskostnaderna i den mening, som här

förevarande frågeställning innebär. En tillfällig ansvällning av bostadsbehovet

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

på en ort, t. ex. till följd av forcerad krigsmaterialproduktion, som med säkerhet

väntas vara övergående, kan motivera uppförandet av provisoriska bostäder.

Det torde emellertid vara ett misstag att tro, att detta är en billig

form för bostadsförsörjning, som vid bostadsbrist lämpligen kan tillgripas även

för att tillgodose den ordinära bostadsmarknadens behov. Provisoriska bostäder

torde tvärtom ofta -— örn de verkligen äro provisoriska och amorteras

därefter och icke övergå i permanent slum — bli förhållandevis dyra. Det

är skäl att varna för utvägen att —— annat än i antydda undantagsfall — söka

lösa de problem, som ett akut försvårat bostadsförsörjningsläge ställer, genom

att bygga bostäder i nödbostadens klass eller överhuvud med en väsentligt

reducerad standard. Ur fastighetsekonomisk synpunkt är en reduktion av

standarden i dylik grad en mycket betänklig sak. De på sådant sätt nybyggda

lägenheterna bli — med hänsyn tagen till kvaliteten — dyra i förhållande till

såväl äldre, omoderna som nyare, modernt utrustade, konkurrerande lägenheter,

som byggts till förutvarande kostnader. Man bör skilja mellan sådan

standardsänkning, som permanent sänker en bostadsfastighets klass, och sådan

av tillfällig art, som under gynnsammare framtid kan utan större svårigheter

eller kostnad upphämtas, samt slutligen och viktigast sådan rationalisering,

framför allt beträffande huskroppens utformning och byggnadskonstruktioner,

som icke i praktiskt avsevärd grad berör lägenhetskvaliteten. De

senare kunna betecknas som verkliga kostnadsreduktioner, under det att den

förstnämnda endast innebär ett sätt att kringgå byggnadskostnadsproblemet,

som såväl socialt som fastighetsekonomiskt icke är att rekommendera.

Marknadens förseende med ett tillräckligt utbud av nya lägenheter till

priser ungefär i klass med dem för likvärdiga bostäder i redan befintliga

fastigheter betyder icke som målsättning en absolut fast hyresnivå. Vissa

kostnader, i första hand värmekostnader, skatter och övriga onera växla till

stor del oberoende av nyframställningskostnaderna och beröra i så måtto i

typiska fall äldre och nya fastigheter lika. Syftar man till paritet i avseende

å de årliga kostnaderna för likvärdiga bostäder i nya och förut befintliga hus,

bör givetvis denna paritet sökas vid en nivå, som kan förskjutas genom dessa

oberoende av nyframställningskostnaden för nya och gamla bostäder lika

varierande kostnader. I fråga örn den starkast växlande av dessa, värmekostnaden,

har ju detta förhållande markerats genom att ersättningen för fastighetsägarens

bränslekostnader mer eller mindre utbrutits som en självständigt

varierande del av hyresgästens betalningsförpliktelser.

I viss grad gäller det sagda även örn räntekostnaderna, i den mån räntan

på fastighetslånen icke är bunden eller successivt i och med konverteringen

av de bundna lånen. Räntekostnaderna för det förut befintliga fastighetsbeståndet

följer sålunda så småningom — med olika eftersläpning för olika

fastigheter — efter marknadsräntans utveckling. Åtgärder som syfta till

paritet i avseende å de årliga kostnaderna för gamla och nya bostäder av lik
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 251.

17

värdig beskaffenhet men icke ha bostadssocialt motiverade subventionssyften

därutöver, böra därför i fråga örn kapitalkostnaderna utformas sålunda, att

de i görligaste mån hindra att ett höjt ränteläge, vars fortbestånd i framtiden

är ovisst, omedelbart överföres på de årliga kostnaderna i full utsträckning

men däremot icke hindrar en anpassning på längre sikt till den allmänna

nivån för kapitalkostnaderna, i den mån denna nivå successivt arbetar sig

igenom och blir gällande för hela bostadsfastighetsbeståndet.

I fråga örn de egentliga byggnadskostnaderna samt tomtkostnaden äro de

vid byggnadstillfället gällande priserna däremot definitivt bestämmande för

fastighetens ekonomi för hela dess livstid, i den mån de icke avskrivas genom

förluster för enskilda eller genom subvention från det allmänna. En anpassning

till ett i framtiden förändrat läge kan för dem icke ske. Det som är

gjort, är gjort.

Det följer som en slutsats av den här skisserade tankegången att vid utformningen

av åtgärder, som syfta till nämnda paritet i avseende å de årliga

fastighetskostnaderna och därmed till ordnande av bostadsförsörjningen på

sätt, som i minsta möjliga mån rubbar hyresmarknadsutvecklingen, de löpande

driftskostnaderna, som förändras lika för gamla och nya fastigheter, kunna

lämnas utanför problemet (vilket givetvis icke innebär, att deras allmänna

betydelse förbises), att de kostnadsbestämmande faktorer, vars verkan på

fastighetsekonomin är definitiv, d. v. s. egentliga byggnadskostnader och

tomtpriser, i görligaste mån böra från början anpassas, under det att kapitalkostnadernas

anpassning kan avse en kortare period, säg fem eller tio år,

inom vilka det allmänna räntelägets förändringar hunnit genomsyra större

delen av fastighetsbeståndet.

Det är uppenbart, att man vid sökandet efter möjligheter att förbilliga

byggnadskostnaderna och andra för fastighetens räntabilitet och krav på avkastning

bestämmande faktorer icke kan uppställa som någon regel, att reduktionen

bör läggas på varje faktor i proportion till dess bidrag till kostnadsfördyringen

under viss passerad period. Valet av sådan period blir i varje

fall godtyckligt. I byggnadskostnadsutvecklingen, betraktad på längre sikt,

kan konstateras en viss tendens till utjämningsverkan av de inbördes kostnadsförskjutningama,

vilket sannolikt är betingat av hyresprisernas relativa

stelhet, jämfört med många kostnadselements priser. När räntan sjunker,

stiga tomtpriserna ofta. Kostnadskurvan för materialpriser och löner tillsammanstagna

är jämnare än kurvorna för materialpriser respektive löner

var för sig tagna. Den relativa storleken av det bidrag till den totala kostnadsutvecklingen,

som en viss faktor har lämnat, kan därför vara starkt växlande

alltefter vilken jämförelseperiod, man väljer. Även om det är kostnadsutvecklingen

under det senaste året, som framdrivit det aktuella problemet,

är dock den relativa betydelsen därunder av de olika faktorernas förändringar

i och för sig irrelevant utom — såsom nyss berördes — i avseende å fördel
Bihang

till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 251. 790 4i ''2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Majus proposition nr 251.

ningen av stegring respektive reduktion på till sin verkan definitiva och ickedefinitiva

faktorer.

Det är vidare klart, att de praktiska möjligheterna och rimligheten av

reduktion icke behöver stå i något som helst bestämt förhållande till förändringarna

under viss förfluten tid. Av alla materialprisstegringar har, som

exempel, järnprisets stegring under tiden efter krisutbrottet betytt mest,

under det att vissa specifika byggnadsmaterial bidragit obetydligt. Därmed

är ingalunda givet, att reduktionsmöjligheterna äro störst eller böra sökas

i första hand hos järnpriset, vars bestämning i nuvarande hushållningsläge

givetvis måste ske i ett mycket vidare sammanhang än byggnadsmarknadens,

överhuvud måste problemställningen helt lösgöras från formalistiska »rättvises-synpunkter,

grundade på förhållanden i den passerade utvecklingen.

Sedan tiden från krisutbrottet fram till november 1940 ha de egentliga

byggnadskostnaderna, räknade på ett medelstort hyreshus av numera vanlig

typ, stigit med ungefär 17 %. Noteringar om tomtpriser saknas nästan fullständigt

för senare tid; att räkna med denna faktor såsom bidragande till det

senaste årets kostnadsutveckling låter sig därför icke göra. Kreditvillkoren

vid fastighetsbelåning har sedan tiden före krisen förändrats på ett sätt, som

enklast uttryckes i bottenlåneräntans stegring -—■ där lån överhuvud kunnat

erhållas — från omkring 3 % till .omkring 4-5 %. övriga driftskostnader ha

slutligen undergått vissa förändringar, särskilt genom bränsleprisernas stegring.

Dessa faktorers relativa betydelse och sammanlagda effekt på en bostadsfastighets

räntabilitet och krav på avkastning framställes enklast genom jämförelser

på basis av ett typfall, som räknas dels med före krisen rådande

villkoren, dels med de nu rådande. Som sådant har valts ett bostadsbygge

i en medelstor landsortsstad, med en byggnadskostnad före krisen på 185 000

kr. och en tomtkostnad på 15 000 kr. (7-5 % av fastighetskostnaden). Finansieringsvillkoren

före krisen antagas vara 50 % bottenlån med en ränta av

3 %, 20 % sekundärlån med en ränta av 4 % och en amorteringstid av 40 år;

återstoden finansieras med 20% till en ränta av 4-7 5 % och med amortering

på 25 år samt 10 % med 10 års amortering och 5 % ränta. Detta ger en total

kapitalkostnad på 5-18 5 %>.

Fall 1: före krisutbrottet.

Byggnadskostnad ................................. 185 000 kr.

Tomt ................................................... 15 000 » 200 000 kr.

Kapitalkostnad 200 000 kr. å 5-18 5 % .......................................... 10 370 kr.

Onera (2-5 % av byggnadskostnad) samt värme och v.v................ 6 313 »

Årlig kostnad 16 683 kr.

Den erforderliga bruttoavkastningen blir 8-34 % av fastighetskostnaden

(byggnadskostnad och tomt).

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Majus proposition nr 251.

Sedan krisutbrottet ha alla faktorer (utom tomt), byggnadskostnad, kapitalets

förräntningsnorm samt kostnaderna för onera och värme bidragit till

totalstegringen i de årliga kostnaderna. Med hänsyn till förut anförda synpunkter

på den särskilda ställning i problemet, som onera och värmekostnader

intaga, är det lämpligt att först isolera deras bidrag till stegringen.

Därvid har beträffande värmekostnaden räknats med en tilldelning av bränsle,

uppgående till 80 % av det normala behovet.

Fall 11 — fall 1 men med höjda onera och värmekostnader.

Kapitalkostnad 200 000 kr. ä 5-185% ....................................... 10 370 kr.

Onera (2-61 % av byggnadskostnad) samt värme och v.v............. 7 323 »

Årlig kostnad 17 693 kr.

Ökningen i onera och värmekostnader ha sålunda under tiden efter krisutbrottet

medfört en höjning av de årliga kostnaderna med 6 % och av

bruttoförräntningen till 8-8 5 %.

Fall III representerar läget vid slutet av år 1940, varvid byggnadskostnads-

och räntestegringen samtidigt inräknats. I fråga om de högst placerade

medlen (över 90 %) har räknats med oförändrade villkor. Kapitalkostnaden

blir 6-3 91 % av fastighetskostnaden.

Fall lil: efter krisen.

Byggnadskostnad ................................. 216 500 kr.

Tomt ................................................... 15 000 » 231500 kr.

Kapitalkostnad 231500 kr. å 6-3 91 % ....................................... 14 795 kr.

Onera (2-31 % av byggnadskostnaden) samt värme och v.v.......... 7498 »

ökningen i förhållande till fall I blir 33-6 %.

Stegringsverkan av olika faktorer framgår av följande uppställning:

Stegring av enbart onera och värmekostnader ................................. 6 %

» » » räntehöjning ................................................... 14-5 %

» » » byggnadskostnadsökning ................................. 10-e %

Kumulerad verkan av samtliga ...................................................... 33-6 %

Under i övrigt lika förutsättningar har alltså den sammanlagda verkan av

de olika stegringsfaktorerna medfört en höjning av de årliga kostnaderna med

33 å 34 %. Vid diskussion örn möjligheterna att reducera kostnaderna i det

syfte, som förut angivits, bör dock icke räknas med stegringen i onera och

värmekostnader. Det behov av reduktion, som borde tillgodoses enligt den

givna målsättningen, framgår av en jämförelse mellan fall II och fall III och

avser en stegring av omkring 26 %.

Det må från början slås fast, att ett uppnående av det uppställda målet

icke är möjligt genom förändring av enbart en faktor. Endast genom en

kombination av förändringar finnas utsikter att komma åtminstone i närheten

av ett läge för de årliga kostnaderna för nybyggda bostadsfastigheter,

som är i paritet med de före krisen gällande.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj-.ts proposition nr 251.

Direkt subvention för avskrivning av tillräckligt stor del av fastighetskapitalet

för att syftet skall uppnås torde vara utesluten av statsfinansiella

skäl — bortsett från de stora betänkligheter, som ur andra synpunkter måste

resas mot ett sådant förfaringssätt. Örn den direkta subventionslinjen valdes

skulle krävas ett bidrag av omkring 1 000 kr. per eldstad, eller vid det produktionsbehov,

som i föregående kapitel kalkylerats såsom mest sannolikt, ett

årligt belopp av minst 50 miljoner kr.

Skulle reduktionen läggas enbart på räntan skulle — örn sedvanliga relationer

mellan räntesatserna på olika belägna lån skulle gälla — det krävas

en bottenlåneränta på 2-2 5 %, en räntesats som uppenbarligen saknar varje

kontakt med det aktuella kapitalmarknadsläget och det, som inom närmaste

år kan komma att bli aktuellt.

Lagd enbart på fastighetskostnaderna (egentliga byggnadskostnader och

tomt) skulle reduktionen behöva utgöra 25-7 % av den efter krisen uppkomna

nivån eller 9 % under förkrisnivån.

Örn någon särskild faktor av de för fastighetskostnaderna bestämmande

skulle bära bördan av reduktionen skulle krävas av

a) standard och konstruktioner: 27-5 % reduktion;

b) löner: sänkning med 75 %\

c) materialpriser: sänkning med 45 %\

d) tomt: gratis tomt samt 20 % subvention av byggnadskostnaderna.

I fråga örn var och en av de nämnda faktorerna finnas bestämda begränsade

omständigheter, som här må kort angivas.

a) Beträffande denna faktor erinras örn den nyss framförda synpunkten,

att en standardsänkning, som bringar de nyproducerade lägenheterna i en

annan och lägre klass än de före krisen producerade, icke kan räknas som

en verklig byggnadskostnadsreduktion. — De utredningar, som av tekniska

experter utförts för de sakkunnigas räkning, lia lämnat till resultat, att en

reduktion av kostnaden på omkring 8 % är möjlig utan att kravet på likvärdighet

nämnvärt åsidosättes.

b) Undersökningen av löneförhållandena inom byggnadsindustrin och

jämförelsen mellan byggnadsarbetarlöner och löner på andra, i väsentliga

avseenden jämförliga arbetsområden synas peka på, att den under senaste

högkonjunktur gällande lönenivån för byggnadsarbetare låg mer än 15 %

högre än på jämförelseområdena. Genom krisen och den starka minskningen

i tillgången på i synnerhet sådana arbeten, som ge större ackordsförtjänster

ha visserligen helt säkert byggnadsarbetslönerna reducerats. De sakkunniga

hålla dock före att kostnader, som ha karaktär av kompensation för minskad

arbetstillgång icke bör få belasta byggnadskostnaderna — åtminstone icke i

arbeten, där räntabilitetssvnpunkten är av så avgörande betydelse som inom

bostadsbyggandet. — Det tillkommer arbetsmarknadsorganisationerna att ingå

överenskommelse örn lönevillkoren inom byggnadsfacken. Utifrån resultaten

av de utförda undersökningarna örn rådande löneförhållanden ha de sakkunniga,

vid summering av reduktionsmöjligheterna i kalkylen, räknat med en

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

sänkning av lönekostnaderna vid nybyggnad för bostadsändamål från den vid

slutet av år 1940 gällande nivån med 12 å 15 en dylik sänkning torde

icke bringa byggnadsarbetarnas lönevillkor under de i jämförliga fack i allmänhet

gällande.

c) I fråga örn materialpriserna synes det f. n. icke möjligt att räkna

någon total reduktion som bidrag till en allmän kostnadsreduktion. De

för materialprisstegringen mest avgörande faktorerna, bränslepris, järnpris

och transportkostnader, äro väsentligen bundna av omständigheter utanför

byggnadsmarknaden. Den chans till reduktion, som på vissa punkter föreligger,

torde i det hela uppvägas av risken för ytterligare prishöjning på andra

punkter.

d) De sakkunniga ha beträffande tomtpriset utgått ifrån, att den konjunkturpräglade

stegring som inträffat efter 1935 skall kunna gå tillbaka utan

att egentlig subvention från kommunernas sida skall behöva föreligga. De

sålunda bestämda reduktionsmöjligheterna växla starkt från ort till ort, men

synas i vanliga fall utgöra bortåt 30 %.

Sammanräknas dessa reduktionsmöjligheter, som sålunda bestämts under

hänsyn till givna begränsningsfaktorer, erhålles en total reduktion som nästan

exakt bringar ned fastighetskostnaderna till den före krisen gällande nivån.

Därmed skulle även det förut diskuterade syftet att kostnadsstegring med

definitiv verkan från början återföres till paritet med tidigare byggda, jämförliga

bostäder nås.

De i fall III härovan ingående fastighetskostnaderna fördela sig på huvudposter

approximativt på följande sätt:

Löner ................................................... 80 000 kr.

Material ................................................ 136 500 »

Tomt ........................... 15 000 »

Fastighetskostnad 231 500 kr.

Uppskattningarna av reduktionsmöjligheterna, som byggt på de i följande

kapitel redovisade undersökningsresultaten, skulle ge:

Standard c:a .......................................... H 000 kr.

Tomt c:a ................................................ 4 000 »

Löner c:a ....................... 10 500 ”

Summa reduktion 31 500 kr.

Örn de i det föregående diskuterade möjligheterna till reduktion av fastighetskostnaderna

ha tillvaratagits, återstår för det fulla ernåendet av det uppställda

syftet — att återställa paritet mellan de årliga kostnaderna i nybyggda

och förut byggda, likvärdiga bostadsfastigheter — att bringa förräntningsprocenten

för kapitalet totalt tillbaka till den nivå av 5''i85 %. som i utgångsläget

rådde. De sakkunniga ha vid prövningen av betingelserna härför utgått

från de från år 1940 gällande reglerna för tertiärlåneverksamheten. En kalkyl

ger vid handen, att med en bottenlåneränta av 3’5 % därtill anpassad sekundär
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

låneränta samt tertiärlån enligt nu gällande regler (och kapitalet över 90 %

till oförändrade villkor) den för syftet erforderliga förräntningsprocenten för

hela kapitalet exakt ernås.

Möjligheterna att till fullo realisera önskemålet att bringa bostadsbyggandets

samlade villkor därhän, att ny bostadsproduktion kan bli räntabel utan

att hyresnivån böjes mera än som motsvarar böjningen i de löpande för nya

och gamla fastigheter på lika sätt förändrade onera och värmekostnader kräver

— under de förutsättningar i övrigt som de sakkunniga funnit ur olika synpunkter

rimliga — en bottenlåneränta av 3''5 %. De sakkunniga hysa den

allmänna uppfattningen att ett dylikt ränteläge icke i något reellt beaktansvärt

hänseende är oförenligt med de nu rådande kapitalmarknadsförhållandena

— och detta utan att förbise de kapitalförsörjningssvårigheter och de

penningpolitiska risker, som föreligga i nuvarande politiska och ekonomiska

situation.

De sakkunniga ha funnit den lämpligaste formen för åtgärd i fråga örn

bostadsbyggandets kapitalförsörjning och kreditvillkor vara en kombination

av tertiärlån enligt nu gällande regler och en statlig garanti för räntan på

primär- och sekundärlån samt för kapitaltillgång för godkända byggnadsföretag.

Lånebehovet för de fastigheter, som börja byggas under förra delen av

år 1941 inträder först under slutet av detta år och början av nästföljande.

Örn under mellantiden den allmänna ränteutvecklingen på kapitalmarknaden

har lett till en räntenivå, som motsvarar den garanterade, har den statliga

garantin under tiden fyllt den i nuvarande läge ytterst betydelsefulla funktionen

att undanröja den förlamande osäkerheten om kreditmöjligheter och

kreditvillkor. Subvention i egentlig mening skulle i sådant fall icke förekomma.

Örn den allmänna ränteutvecklingen icke skulle motsvara detta mål,

skulle den statliga garantin övergå i en viss genom de förmedlande kreditinstituten

utanordnad subvention under viss tid, lämpligen 10 år.

Den uppoffring för statsverket som en dylik, endast under viss förutsättning

beträffande den allmänna kreditmarknadsutvecklingen utgjorda räntesubventionen

skulle innebära, synes de sakkunniga obetydlig, örn därigenom

ett effektivt medel att möjliggöra ny bostadsproduktion utan höjning av

hyresnivån kan åvägabringas. Den bostadsproduktion, som enligt i det föregående

redovisade beräkningar synes erforderlig för att möta den sannolika

bostadskonsumtionens krav, kan i byggnadskostnadsvärde i allmän storleksordning

uppskattas till 250 å 300 miljoner kr. Även om 70 % (nedre gränsen

för tertiärlån till flerfamiljshus) av hela denna produktions kostnadsvärde

skulle garanteras, skulle även i det ogynnsamma fall, att den allmänna kreditmarknadsutvecklingen

ger en ränta på 4‘5 % vid den tid, då garantins eventuella

övergång i subvention skulle ske, den årliga kostnaden för statsverket

uppgå endast till 1-75 å 2-i miljoner kr. i högst 10 år. När ett dylikt belopp

betecknas som obetydligt är det i jämförelse med den kostnadsökning för den

bostadsbehövande allmänheten på 10-tals, kanske något 100-tal miljoner kr.

årligen, som en oreglerad, av nuvarande kostnads- och ränteläge dirigerad

hyresutveckling kunde ge till resultat.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Majus proposition nr 251.

Genomförandet med statligt finansiellt stöd av ett bostadsbyggnadsprogram

av den omfattning och efter de riktlinjer, som byggnadskostnadssakkunniga

uppdragit, kräver givetvis en vittgående kontrollverksamhet och ställer i övrigt

administrativa uppgifter av långt större omfattning än hittills förekommit

inom den offentliga bostadspolitiska verksamheten. Härom anföra byggnadskostnadssakkunniga

bland annat följande:

Förutsättningarna för att nå det uppställda målet innefatta såväl statliga

stödåtgärder, främst i fråga örn kreditförsörjningen, som anpassning

av de för fastighetskostnader och årliga kostnader i övrigt bestämmande

faktorerna, nämligen tomtpriser, vilket till väsentlig del är en kommunernas

angelägenhet, lönerna, varom arbetsmarknadsparterna ha att ingå överenskommelse,

materialpriserna, i vilka materialindustriernas intresse för byggnadsverksamhetens

fortsatta bedrivande får sitt uttryck, samt byggnadernas utförande,

vilket i första hand ar en byggnadsföretagarnas sak. Det är under sådana

förhållanden naturligt, att till de statliga finansiella stödåtgärderna, vilka i

nuvarande läge torde vara problemets avgörande strategiska faktor, knytas

villkor som innebära, att de övriga förutsättningarna uppfyllas.

Dylika villkor kunna visserligen icke formuleras i rigorösa regler. I olika

sammanhang i det föregående har framhållits, att smidig, diskretionär prövning

av de enskilda fallen måste ske, t. ex. beträffande tomtpriserna med

hänsyn till den förut bedrivna tomtpolitiken. Men det ligger stor vikt uppå,

att prövningen av huruvida förutsättningarna beträffande byggnadsmarknadsfaktorernas

anpassning äro uppfyllda icke blir släpphänt. I kapitel 3 ha de

sakkunniga framställt som synpunkt, att det för den framtida bostadsstandardsutvecklingen

och därmed även för den framtida byggnadsmarknadsutvecklingen

kan riskeras en minst lika stor skada genom definitiv höjning av

bostadskostnadsnivån som genom en till allmän akut bostadsbrist ledande,

fortsatt stagnation av bostadsbyggnadsverksamheten.

Prövningen av byggnadsverksamhetens lämpliga omfattning med hänsyn

tili läget på bostadsmarknad, arbetsmarknad och kapitalmarknad samt till

hushållningen med knappa råvaror tillkommer givetvis primärt Kungl. Maj:t.

Då även den närmaste utvecklingen av de allmänna ekonomiska och politiska

förutsättningarna för byggnadsverksamheten innehåller många ovisshetsmoment,

synes det de sakkunniga lämpligt att disposition av de statliga stödåtgärder,

som kunna komma att beslutas, sker efter sådana linjer, som av

chefen för socialdepartementet angåvos i Kungl. Maj:ts proposition nr 237

.till 1940 års lagtima riksdag, nämligen »att åtgärder som ha avseende på

bostadsbyggandet betraktas som en beredskap, vars ikraftsättande efter

Kungl. Maj:ts bedömande göres beroende av situationens utveckling. De

medel som kunna komma att anvisas till stödjande av byggnadsverksamheten,

böra i enlighet med detta betraktelsesätt icke omedelbart till hela beloppet

ställas till respektive förvaltningsorgans förfogande utan utportioneras på

sätt, som kan finnas lämpligt med hänsyn till utvecklingen av läget på bostadsmarknad

och arbetsmarknad.» Till det sista är givetvis att lägga även

hänsynen till utvecklingen av den finans- och penningpolitiska situationen

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

samt hushållningen med knappa råvaror. Ställningstagande till frågan huruvida

byggnadskostnadernas anpassning uppfyllt de villkor, som må vara

ställda för att statens finansiella stöd skall utgå, kan i vissa fall icke tillkomma

det lånebeviljande centrala organet. Detta gäller främst beträffande

lönerna inom byggnadsfacken.

Inom den ram, som för det kreditbeviljande organet ges genom Kungl.

Maj:ts dispositioner beträffande anvisade medel för stödåtgärder, bör centralorganet

därjämte ha att beakta materialhushållningens krav och frågor

rörande arbetsmarknadsläget på särskilda orter i och med samråd med industrikommissionen

respektive arbetsmarknadskommissionen. Byggnadsproduktionens

tidskrävande natur förutsätter därvid att t. ex. tilldelningen av knappa

byggnadsråvaror, särskilt järn, till bostadsproduktionen inom ramen av en

allmän plan för råvaruhushållningen fastställes för tillräckligt långa perioder.

I materialprisfrågor torde det kreditbeviljande organet ha att samråda med

priskontrollnämnden.

När på sätt här skisserats, de allmänna förutsättningarna för den statliga

finansiella stödverksamheten givits, bör det ankomma på det lånebeviljande

organet att pröva huruvida i de enskilda fallen villkoren för det statliga

stödet uppfyllts. Här åsyftas i första hand tertiärlånegivning och ställande

av kreditgarantier av det slag, som föreslagits i det föregående, varvid statens

byggnadslånebyrå är centralorgan. Enahanda prövningsförfarande bör i tilllämpliga

delar komma till användning i fråga örn övriga former för statligt

stöd åt enskild byggnadsverksamhet, sålunda låne- och bidragsverksamheten

till förmån för barnrika familjers bostadsförsörjning och för pensionärshem

samt den i egnahemsstyrelsens regi bedrivna låne- och bidragsverksamheten

till stöd för byggnadsverksamheten på landsbygden; beträffande den offentliga

byggnadsverksamheten sker ju prövningen i särskild ordning. Då den

mest omfattande prövningen — bortsett från individuell behovsprövning -—

borde krävas vid tertiärlånegivning och ställande av kreditgarantier anknytes

den fortsatta diskussionen därtill.

I en rad efterföljande kapitel och bilagor redovisa byggnadskostnadssakkunniga

undersökningar och beräkningar rörande byggnadskostnadernas i

indexform sammanfattade utveckling före och efter krisen, tomtpriser och

tomtpolitik i vissa av landets större och medelstora städer, marknadsläget för

olika byggnadsmaterial, byggnadsindustrins arbetskostnader och byggnadsarbetarnas

inkomster, byggnadskonstruktioner och lägenhetsstandard samt

bostadsbyggandets finansieringsvillkor. För detaljerna i dessa undersökningar

får jag hänvisa till betänkandets kapitel 4—9 samt bilagor 1—4. I det

följande refererar jag vissa av byggnadskostnadssakkunnigas sammanfattningar,

rekommendationer och förslag.

Yttrandena.

De sakkunnigas uppfattning av läget på bostadsmarknaden och behovet

av åtgärder har i stort sett vunnit anslutning hos de hörda myndig
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

heterna och inrättningarna. Till belysning härav må anföras följande utdrag

ur vissa yttranden.

Socialstyrelsen: De sakkunniga förklara, att en sänkning av byggnadskostnaderna

i fråga om envar av däri ingående faktorer är nödvändig för att

bringa årskostnaderna för nybyggda bostäder i paritet med dem för redan

befintliga bostäder. Utan att denna paritet uppnås, är det enligt de sakkunnigas

mening osannolikt, att någon ny bostadsbyggnadsverksamhet, bedriven

av enskilda företagare, kan komma till stånd. Styrelsen delar denna

uppfattning.

Statens byggnadslånebyrå: Byggnadslånebyrån uttalar sin anslutning till

den uppfattningen, att få åtgärder äro så ägnade att bereda sysselsättning

inom särskilda produktionsgrenar som intensifiering av byggnadsindustrin.

Därtill kommer att behovet av godtagbara bostäder, särskilt familjebostäder

på åtminstone två rum och kök, på åtskilliga orter alltjämt är stort. Nyproduktion

skapar bestående värden och byrån gillar i princip de sakkunnigas

uppfattning, att bostadsbyggandet måste främjas genom krafttag.

1940 års civila byggnadsutredning: Under de förhållanden som nu råda,

kommer icke någon bostadsproduktion i gång genom privat initiativ. De sakkunnigas

förslag till åtgärder för att åstadkomma gynnsammare förutsättningar

för en bostadsproduktion synas i huvudsak välbetänkta och ändamålsenliga.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Till det särskilda syftet med utredningen

— åstadkommande av ökad bostadsproduktion genom byggnadskostnadernas

förbilligande — kan länsstyrelsen obetingat ge sin anslutning.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: Såsom en given följd av fortsatt stagnation

på byggnadsmarknaden torde otvivelaktigt inom en nära framtid uppstå

stor bostadsbrist och därav föranledd hyresstegring för bostäder inom städer

och stadsliknande samhällen. Att det är en samhälls- oell beredskapsuppgift

att söka motverka en sådan hyresstegring äro nog alla ense örn. Beträffande

tillvägagångssättet för att bäst nå målet, synas de sakkunnigas förslag vara

mycket uttömmande ehuru icke lätta att förverkliga.

Länsstyrelsen i Kristianstads län: Den inträdda stagnationen på bostadsbyggandets

område ger anledning till starka farhågor för en snabbt inträdande

bostadsbrist med alla därav följande olägenheter. Länsstyrelsen anser för sin

del, att det är ett statligt intresse av största betydelse alt med alla till buds

stående medel söka motverka stagnationen i byggnadsproduktionen. Länsstyrelsen

hyser den uppfattningen, att de sakkunniga anvisat en framkomlig

väg, då det gäller att förebygga den hotande krisen och kan därför i korthet

inskränka sig till att biträda de sakkunnigas riktlinjer.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Länsstyrelsen, som anser åtgärder från det

allmännas sida böra, så långt möjligt är, vidtagas för främjande och uppehållande

under rådande kristid av den för samhällslivet nödvändiga byggnadsverksamheten,

kan icke finna annat än att de i betänkandet upptagna förslagen

äro väl motiverade och i möjligaste mån böra genomföras.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Såväl den under senare tid alltmera ökade

arbetslösheten, särskilt inom byggnadsindustrin, som den mångenstädes

starkt minskade bostadsreserven synes nödvändiggöra åtgärder för ett stimulerande

av bostadsbyggandet och från länsstyrelsens sida är för den skull ej

något att erinra mot att statliga stödåtgärder vidtagas i de former och under

de villkor, som i betänkandet avses.

Ijåns styr elsen i Gävleborgs län: Att åtgärder snarast vidtagas för att förhindra

en fortsatt stagnation på bostadsproduktionens område framstår såsom

en angelägenhet av största vikt. Frågan gäller här ej endast att bereda

opaginerad Kontrollera mot PDF

2(> Kungl. Majus proposition nr 251.

sysselsättning åt byggnadsarbetare och därmed jämväl åt andra med byggnadsverksamheten

intimt sammanhörande arbetargrupper utan också att

frambringa erforderlig tillgång på bostäder.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Den nuvarande kraftiga nedgången i byggnadsverksamheten

innebär så allvarliga olägenheter i ett flertal avseenden,

bland annat växande arbetslöshet inom byggnadsfacket, att åtgärder till motverkande

härav måste anses starkt påkallade.

Fullmäktige i riksgäldskontoret: I likhet nied de sakkunniga finna fullmäktige

nödvändigt, att åtgärder vidtagas för att få den stagnerande byggnadsverksamheten

i gång i och för undvikande av en eljest å vissa orter

hotande byggnadsbrist.

Svenska stadsförbundet: De uppgifter, som i betänkandet lämnas rörande

den senaste tidens utveckling på bostadsmarknaden, bekräfta på ett skrämmande

sätt de farhågor man för städernas del redan tidigare haft anledning

hysa beträffande följderna av bostadsproduktionens avstannande. Även örn

följderna ännu i viss omfattning motverkas av andra faktorer, råder det intet

tvivel om att ett fortsatt stillestånd i bostadsproduktionen i framtiden måste

få ödesdigra verkningar i många avseenden för städernas finanser. I några

stadssamhällen råder redan nu en svårartad bostadsbrist.

Hyresgästernas riksförbund: Förbundet vill till alla delar understryka vad

de sakkunniga inledningsvis framhållit därom att, därest stagnationen i

bostadsproduktionen fortsatt, detta kommer att inom en mycket nära framtid

leda till utpräglad bostadsbrist. Förbundet delar även de sakkunnigas farhågor,

att bostadsproduktionen icke kommer att inom överskådlig tid igångsättas,

örn ej statliga åtgärder vidtagas.

Samverkande byggnadsfackförbunden: Knapphet och brist på bostäder är

en allvarlig social fara, som lätt kan leda till nya och enligt förbundets uppfattning

icke nödvändiga svårigheter. Det bör därför vara ett samhälleligt

intresse av första ordningen, att bostadsproduktionen snarast kommer i gång,

framförallt som det redan nu konstaterats en påtaglig brist på lägenheter

inom en hel del orter i landet.

På några håll hyser man emellertid den uppfattningen, att en eventuellt

uppkommande bostadsbrist synes bliva tämligen differentierad, och att den

i varje fall icke torde bliva akut inom den närmaste tiden för våra största

städer.

Fullmäktige i riksbanken framhålla således, att det enligt fullmäktiges

mening finnes skäl att förmoda, att den allmänna bostadsbrist, som de sakkunniga

utgå ifrån skall inträffa inom en mycket nära framtid, kommer att i

varje fall på många orter göra sig gällande i mindre utpräglad grad och vid

en senare tidpunkt än vad de sakkunniga förutsätta.

Fullmäktige vilja även erinra örn att en akut bostadsbrist av större omfattning

för närvarande torde förefinnas endast i ett begränsat antal orter. I en

del orter finnes däremot, såsom de sakkunniga även framhålla, en viss, i Stockholm

i förhållande till tidigare till och med ökad, bostadsreserv. Enligt fullmäktiges

åsikt är det sannolikt, att denna olikhet i läget på bostadsmarknaden

i olika orter kommer att göra sig gällande även under den närmaste framtiden

och möjligen kommer att bliva än mera utpräglad.

Styrelsen för svenska batikföreningen anser, att nedgången i bostadsreserven

är koncentrerad till ett antal samhällen, dit inflyttning skett på

grund av förläggning av militär och av krigsindustri. Enligt vad styrelsen

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Majds proposition nr 251.

säger sig lia erfarit förväntas några egentliga svårigheter icke uppkomma under

1941 beträffande våra tre största städer, även örn stagnationen i byggnadsverksamheten

skulle fortfara.

Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a.

anför i detta sammanhang bland annat följande.

De sakkunnigas uttalande örn en omfattande bostadsbrist torde få tagas

med vissa modifikationer. Det må vara sant, att å några orter antalet lediga

lägenheter redovisas med noll. Så är exempelvis fallet i Oskarshamn. Göres

emellertid en närmare undersökning rörande orsakerna därtill finner man, att

hyresläget i nämnda stad är sådant, att nyproduktion av bostäder, icke ens

till de reducerade kostnader de sakkunniga tänkt sig, för närvarande är

möjlig. Den omfattande äldre bebyggelsen i staden, med därav följande låga

hyror, torde inte kunna kompletteras med moderna hus, förrän en anpassning

uppåt av hyresnivån kunnat genomföras. Å andra orter såsom Karlskoga,

Linköping m. fl. platser är det förmodligen den temporära ansvällningen av

vissa industrier, som föranlett det ökade bostadsbehovet. Det kan med stor

säkerhet förutsägas, att vad som å sådana orter för närvarande föranleder

bostadsbrist kommer att elimineras, så snart konjunkturen förändras. För

Stockholms del förefinnes den egenheten att inom den s. k. inre staden, med

de högre hyrorna, finnas inga lediga lägenheter, medan i förorterna, där de

billigare hyrorna tillämpas, nästan hela antalet lediga lägenheter är förlagt.

Med framhållande av dessa förhållanden å bostadsmarknaden har riksförbundet

velat understryka, att en nyproduktion av bostäder redan vid förberedandet

bör baseras på så tänkbara normala förhållanden som möjligt. Eljest kan

det lätt utveckla sig så, att nyproduktionen utan egentlig anledning drar upp

hyresläget å de orter, där nyproduktion äger rum och förorsakar ett socialt

ont, som blir svårt att bota.

På fastighetsägarhåll hyser man — i rak motsats till de sakkunniga -— den

uppfattningen, att sannolikheten i stort sett talar för en tilltagande ökning

av bostadsreserven. Sveriges fastighetsägareförbund anför sålunda härutinnan.

Även med bortseende från att brister kunna föreligga i den företagna undersökningen

beträffande storleken av lägenhetsreserven, så synes det icke i och

för sig sannolikt, att reserven i allmänhet i landets städer och stadsliknande

samhällen är så ringa att en nybyggnadsverksamhet kan sägas för närvarande

framstå såsom ofrånkomligen nödvändig annat än på enstaka orter. Tvärtom

förefinnas i nuvarande läge, förutom resultatet av de senaste årens rekordproduktion,

vissa faktorer av behovskrympande natur, bland annat den

minskade hushållsbildningen och den strävan till standardsänkning som krisförhållandena

medföra. Svårigheter att uthyra större lägenheter lia redan tydligt

börjat framträda och allmänhetens strävanden att förbilliga hyreskostnaderna

genom att inskränka bostadsutrymmet komma att återverka på tillgången

såväl av smärre som större lägenheter. Sannolikheten talar sålunda

i stort sett för en tilltagande ökning av bostadsreserven.

I detta sammanhang torde jag lämpligen få anmäla, att allmänt hållna framställningar

örn stödåtgärder i syfte att främja ett ökat bostadsbyggande och

dymedelst hindra arbetslösheten inom byggnadsfacket, under senare hälften

av 1940 samt under loppet av innevarande år inkommit från samverkande

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Majus proposition nr 251.

byggnads fackförbunden, Norrköpings hyresgästförening, västra distriktet av

hyresgästernas riksförbund, de fackligt organiserade arbetslösas förening i

Norrköping, svenska murareförbundets avdelning 7 i Göteborg och Stockholms

lokala samor g anis atton av S. A. C.

Viel övervägande av vilka åtgärder som kunna vara lämpliga mot den sålunda

emotsedda bostadsbristen och dess konsekvens, hyre sstegringen, har de sakkunnigas

program i stort sett rönt anslutning hos remissinstanserna. Ett ökat bostadsbyggande

har sålunda praktiskt taget enhälligt ansetts vara det bästa botemedlet

till avhjälpande av byggnadsmarknadens kris. I dess huvuddrag ha

även de sakkunnigas utformning av stödåtgärderna vunnit anslutning. Såsom

framgår av det följande (sid. 44 och 45) har emellertid den mycket betydelsefulla

del av sakkunnigförslaget, som utgöres av räntegarantin, mött starka betänkligheter

från Överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Blekinge län, en

reservant i riksgäldskontoret, svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges

fastighetsägareförbund. En viss tveksamhet rörande de statliga stödåtgärdernas

omfattning har ävenledes gjort sig gällande hos några remissinstanser,

bland andra kommerskollegium (sid. 47).

Vissa erinringar av principiell innebörd framföras av Sveriges industriförbund,

i vars yttrande bland annat anföres: Ett genomförande av de sakkunnigas

förslag i denna dess ekonomiskt viktigaste del kommer att medföra en långt

verkande statlig tillsyn över all nybyggnadsverksamhet för bostadsändamål.

Det kontrollerande statliga centralorganet får bedöma icke blott byggnadsföretagarens

kreditvärdighet, hans tekniska förutsättningar för uppgiften och

den sannolika hållbarheten i hans kalkyler utan även tomtprisets skälighet

samt, icke minst örn bygget överhuvud bör komma till stånd och, därest så

befinnes böra ske, under vilken tid av året arbetet lämpligen bör utföras.

Denna praktiskt taget totala avhängighet av ett statsorgans beslut rörande

förutsättningarna och sättet för bedrivande av ekonomisk verksamhet torde

i vårt land näppeligen ha sin motsvarighet på något annat område av jämförlig

storleksordning, örn transportväsendet undantages. Vidare anför förbundet:

Örn de sakkunnigas antagande är riktigt, att kreditmarknadens nuvarande

läge är den avgörande anledningen till bostadsbyggandets avstannande, så

torde förslaget örn en statlig räntesubvention dock i och för sig kunna anses

vara en framkomlig väg för svårigheternas mötande, även om det är möjligt,

att dess tekniska anordning ej erhållit den lyckligaste lösningen. Under alla

omständigheter bör emellertid uppmärksammas, att det här gäller ett kapitalmarknadsproblem

av den största räckvidd och framför allt en avvägning mellan

olika kapitalbehov. I detta sammanhang erinrar förbundet om, att inom

industriens utredningsinstitut nyligen företagits en utredning i syfte att belysa

omfattningen av de planerade industriella investeringarna under 1941. Denna

undersökning gav Aud handen, att man för de industriella investeringarnas

Audkommande värdemässigt sett har att räkna med allenast en jämförelseAns

obetydlig nedgång i förhållande till läget under fjolåret och år 1939. De anspråk

på material etc., som dessa investeringar kunna komma att föranleda,

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Majus proposition nr 251.

synes förbundet böra beaktas vid uppgörande av planerna för det subventionerade

bostadsbyggandet. Detta och liknande avvägningsspörsmål, som här

möta och som förutsätta en reglering av marknaden, utan vilken de sakkunnigas

förslag näppeligen kan genomföras, torde ej böra anförtros åt ett underordnat

statsorgan, som saknar den allmänna överblicken över samtliga de konkurrerande

behoven.

Några remissinstanser ha vid sidan av ett ökat bostadsbyggande förordat

införande av en allmän hyreskontroll. Det mest direkta förordandet av

en dylik kontroll kommer från hyresgästernas riksförbund, som ifrågasätter, örn

icke en allmän hyresreglering bör övervägas parallellt med de övriga föreslagna

åtgärderna. I allt fall synes det förbundet lämpligt, att i beredskapssyfte

en hyresstegringslag utarbetas, vilken med kort frist kan sättas i kraft,

när förhållandena det påkalla. Länsstyrelsen i Västerbottens län finner, att,

då hyresnivån i länets städer redan förut är förhållandevis hög, synes de sakkunnigas

förslag örn åtgärder till övervakning av hyresutvecklingen i syfte

att möta en hyresstegringstendens vara värt allt beaktande. Statens byggnadslånebyrå

anser, att man genom kontroll bör förebygga eller begränsa hyresstegring,

och samverkande byggnadsfackförbunden vilja på det kraftigaste

understryka de sakkunnigas uttalande, att åtgärder för en offentlig hyreskontroll

böra hållas i beredskap parallellt med en priskontroll.

Däremot ställer sig statens priskontrollnämnd tveksam beträffande införande

av en allmän hyresreglering. Nämnden anför härom bland annat

följande:

Med hänsyn till bostadshyrornas betydelse för levnadskostnaderna och

därmed för hela prisnivån emotser priskontrollnämnden en eventuell framtida

hyresstegring med oro. Nämnden önskar därför instämma med byggnadskostnadssakkunniga

i behovet av offentliga reglerings- och stödåtgärder på detta

område. Liksom de sakkunniga ställer sig emellertid nämnden mycket tveksam

beträffande införandet av en allmän hyresreglering efter mönster från

föregående krigsperiod, och därest en sådan skulle bli ofrånkomlig anser

nämnden, att den icke bör infogas inom nämndens arbetsområden utan

anförtros åt lokala organ, vilka äro insatta i de på respektive orter rådande

bostadsförhållandena. Nämnden ansluter sig helt till byggnadskostnadssakkunnigas

uppfattning att något verkligt skydd emot framtida hyresstegrmgar

kan erhållas endast därest en för den nuvarande hyresnivån avpassad bostadsproduktion

av tillräcklig omfattning kan åvägabringas.

Länsstyrelsen i Uppsala län hyser starka betänkligheter mot införande av

en allmän hvresreglering och svenska, teknologi öreningen avråder bestämt

från vidtagande av en dylik åtgärd.

Departementschefen.

Örn nödvändigheten av omfattande stödåtgärder med syfte att stimulera

byggnadsverksamheten och särskilt bostadsbyggandet synes för närvarande

knappast några större meningsskiljaktigheter föreligga. Den tveksamhet

gentemot dylika åtgärder, som tidigare på många håll föranletts av hänsynen

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Majus proposition nr 2ol.

till de statsfinansiella förutsättningarna, av ovissheten om bostadsmarknadsutvecklingen

samt av kravet att vid fördelningen av knappa resurser försvarsoch

ersättningsproduktionens behov i första hand skulle tillgodoses, har vikit

tillbaka i samma mån som bostadsbyggandets kris utvecklat sig. Det är nu

uppenbart, att å ena sidan ett betydande behov av nyproduktion av bostäder

förefinnes på många orter, vilket hämmas av nuvarande ränte- och kostnadsläge,

och att å andra sidan bostadsbyggandets förlamning bildar ett arbetslöshetsproblem,

som icke inom rimlig tid kan lösas utan ett återupptagande i

viss omfattning av bostadsbyggandet. Örn behovet av åtgärder i detta syfte

råder i remissvaren praktiskt taget fullständig enighet.

Det har framhållits i byggnadskostnadssakkunnigas betänkande och understrukits

i vissa remissyttranden, att bostadsbyggnadsbehovet och risken för bostadsbrist

varierar starkt. På vissa orter framför allt sådana som lia betydelse

som militära förläggningsorter eller för krigsindustri, inträdde redan under

föregående år akut bostadsbrist, under det att på andra, till vilka de största städerna.

höra, bostadsreserven ännu synes lia nästan normal storlek. Denna ojämnhet

är en naturlig konsekvens av den näringslivets omställning, som försvarsoch

avspärrningshushållningen nödvändiggjort. Det bör erinras om, att vid den

inventering av lägenhetsreserven, som socialstyrelsen verkställde i november

1940, bostadsbrist konstaterades icke endast på enstaka orter utan i en betydande

del av landets stadssamhällen. Då verkningarna på bostadstillgången

av byggnadsverksamhetens sammankrympning gjort sig gällande med full

kraft först under det senaste halvåret synes det finnas fog för uppfattningen,

att ett fortsatt stillestånd i bostadsbyggandet betyder risk för växande utbredning

av bostadsbrist. Denna uppfattning bekräftas av den enquéte rörande

bostadsmarknadsläget i rikets städer, som socialstyrelsen utfört i april detta

år. Enligt preliminära uppgifter, som jag inhämtat från socialstyrelsen, visar

denna undersökning en markerad tendens till försämrad bostadstillgång. I 91

städer, från vilka uppgifter hittills föreligga, uppgavs i oktober 1940 tillgången

på moderna smålägenheter såsom god eller tillräcklig i 22 fall, såsom knapp

eller otillräcklig i 69 fall. Motsvarande siffror i aprilundersökningen 1941,

där uppdelning på olika smålägenhetskategorier skett, äro följande: för lägenheter

örn 1 rum och kök tillräcklig tillgång i 3 fall, knapp eller otillräcklig i

87 fall (1 obesvarad), för lägenheter örn 2 rum och kök god eller tillräcklig

tillgång i 11 fall, knapp eller otillräcklig i 79 fall (1 obesvarad). Det är dock

givet att en bedömning a.v bostadsmarknadsutvecklingen nu måste vara osäker,

i synnerhet med hänsyn till den roll, som spelas av hushållsupplösning eller

uppskjutande av normal hushållsbildning till följd av ekonomiskt tryck och

osäkerhet, icke minst för den betydande del av befolkningen, som för sin försörjning

varit beroende av byggnadsverksamheten. En minskning av bostadsefterfrågan

av dylik art bottnar ju dock i förhållanden, som måste av sociala

skäl motarbetas.

Ojämnheten i bostadsbyggnadsbehovet på olika orter kan innebära, att de

bostadspolitiska och de arbetsmarknadspolitiska skälen för åtgärder till bygg
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Majus proposition nr 251.

nadsverksamhetens stödjande stundom icke sammanfalla. På en ort kan behovet

av nya bostäder vara stort men arbetslösheten bland byggnadsarbetare

ringa, under det att på en annan ort förhållandet kan vara det motsatta.

Det kan knappast på förhand uppställas någon bestämd regel för i vilken grad

hänsyn till rent arbetslöshetspolitiska syften bör tagas vid verkställandet av åtgärder,

som avse bostadsbyggande. I den mån möjligheter föreligga att genom

tillfällig överflyttning av byggnadsarbetare från orter med ringa byggnadsbehov

och stor arbetslöshet till orter med större byggnadsbehov åstadkomma

utjämning på byggnadsarbetsmarknaden böra dessa möjligheter givetvis tillvaratagas.

Lämplig variation av inriktningen av stödåtgärder för byggnadsverksamheten

alltefter förutsättningarna på olika orter torde i praktiken möjliggöra

att de arbetslöshetspolitiska och bostadsmarknadspolitiska behoven

kunna samtidigt tillgodoses i tillbörlig grad, även örn åtgärder till stöd för

det allmänna bostadsbyggandet enbart eller i huvudsak utmätas med hänsyn

till läget på bostadsmarknaden. Utifrån samma synpunkt finner jag det olämpligt

att använda arbetslöshetsmedel för subventionering av bostadsbyggande,

vilket — såsom framgår av det följande — ifrågasatts av vissa hyresgästorganisationer

i Göteborg.

Byggnadskostnadssakkunniga lia som mål för stödåtgärder för bostadsbyggandet

uppställt marknadens förseende nied bostäder i tillräcklig omfattning

för att hindra bostadsbrist och till årliga kostnader, som motsvara dem

för likvärdiga, under senare år byggda bostäder. De föreslagna åtgärderna

syfta därför till att förhindra en allmän, av bostadsbrist och ökade nyproduktionskostnader

betingad höjning av hyresnivån (utom värmekostnad

och onera). Jag delar helt utredningens mening i denna grundläggande

uppfattning av problemet. Med hänsyn till bostadshyrornas betydelse för

levnadskostnaderna och därmed för hela prisnivån måste, som priskontrollnämnden

understryker, en eventuell framtida hyresstegring emotses

med oro. En allmän hyresreglering kan visserligen förhindra hyresstegring,

som ej betingas av ökade kostnader, men ej uppkomsten av en splittring

av hyresnivån, som i och för sig verkar hämmande på bostadsproduktionen,

och av en kanske lång tid bestående bostadsbrist. Den enda ur alla synpunkter

tillfredsställande lösningen av bostadsmarknadsproblemet är att

skapa betingelser för en efter den nuvarande hyresnivån avpassad bostadsproduktion

av tillräcklig omfattning.

I detta sammanhang synas mig även utredningens synpunkter på bostadsmarknadsutvecklingen

på längre sikt vara beaktansvärda. Under det sistförflutna

decenniet har skett en icke obetydlig förskjutning i gynnsam riktning

mellan allmän inkomstnivå och nivån för bostadskostnaderna, vilken utgjort

en förutsättning för den tendens till förbättrad utrymmesstandard, som kan

konstateras under åren före kriget. De nu inträdda förhållandena skulle, örn

de bleve bestämmande för nyproduktionen av bostäder i fortsättningen, kunna

betyda icke endast ett tillfälligt hejdande av standardhöjningen, vilket med

hänsyn till det allmänna försörjningsläget måhända visar sig oundvikligt, utan

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Majus proposition nr 251.

även en bestående försämring i fortsättningen av möjligheterna till en sund utveckling

av bostadsförhållandena. Detta är av betydelse icke endast ur

bostadskonsumtionens synpunkt utan även för byggnadsverksamhetens utveckling

på längre sikt. Det kan beräknas, att hushållsbildningen i fortsättningen

som en konsekvens av förskjutningarna i befolkningsstrukturen kommer

att följa en starkt fallande linje, vilket i och för sig måste verka reducerande

på den löpande bostadsefterfrågan och utsätta byggnadsverksamheten

för större krisrisker än under de gångna årtiondena, som utmärkts av en

ständigt växande hushållsbildning. Endast genom en fortskridande höjning

av bostadsstandarden kan en dylik tendens motverkas. En sådan höjning

förutsätter emellertid en gynnsam relation mellan den allmänna inkomstnivån

och nivån för bostadskostnaderna. Skulle detta förhindras genom att de för

bostadskostnaderna bestämmande faktorerna fastlåsas i de nu inträdda

lägena kunna konsekvenserna för den framtida bostadsproduktionen bli ödesdigra.

Det är sålunda icke endast med hänsyn till den nuvarande akuta krissituationen

utan även för byggnadsverksamhetens och bostadsförsörjningens

utvecklingsmöjligheter på längre sikt av den största betydelse att kostnadsliindren

för en bostadsproduktion, som icke driver hyresnivån i höjden,

undanröjas.

Den lösning, som av byggnadskostnadssakkunniga anvisas, innebär en

kombination av statliga stödåtgärder i form av finansiell medverkan vid bostadsbyggande

och anpassning av tomtpriser och egentliga byggnadskostnader.

De sakkunniga beräkna, att vid det föreslagna systemet för kreditstöd

förräntningsprocenten på hela fastighetskapitalet skulle komma i nivå med

den sedvanliga före krisen, samt att en återgång av tomtprisnivån till läget

före den senaste högkonjunkturen, en jämkning av byggnadsarbetarlönerna

i samband med en säsongutjämning, som garanterar en minst lika lång genomsnittlig

årsarbetstid som under högkonjunkturåret 1939, samt tillvaratagandet

av tekniska möjligheter till rationalisering av byggnadskonstruktioner och

lägenhetsutrustning utan avsevärd sänkning av bostadsstandarden skulle kunna

bringa fastighetskostnaderna ned i samma läge som före krisutbrottet. I fråga

om materialpriserna räkna de sakkunniga med att vissa sänkningar skulle

kunna ske; chanserna härför anses dock uppvägas av riskerna för ytterligare

prisstegringar på andra punkter, framför allt till följd av bränsle- och transportprisernas

höjning.

Det är uppenbart, att dessa kalkyler och uppskattningar av reduktionsmöjligheterna

kunna hålla endast under de förutsättningar, som vid kalkylernas

uppgörande voro tillfinnandes, och icke kunna vara oberoende av den

fortsatta allmänna prisutvecklingen. Det vill dock synas, som örn förutsättningarna

ännu i huvudsak föreligga. Enligt uppgifter, som inhämtats om utvecklingen

av priserna på byggnadsmaterial sedan den tidpunkt på hösten

1940, till vilken kalkylerna hänföra sig, fram till april 1941, Ira — såsom jag

i fortsättningen kommer att närmare beröra — inga större förändringar i de

samlade materialkostnaderna skett. — Beträffande tomtpriserna har marknaden

under den senaste tiden varit för obetydlig för att något omdöme skall

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

33

kunna bildas; man torde dock kunna utgå ifrån att i de fall, tomtupplåtelse

för nybyggnad förekommit, villkoren betydligt avvikit från de under föregående

högkonjunktur gällande.

Yad lönekostnaderna inom byggnadsverksamheten beträffar torde dessa

komma att bero på pågående avtalsförhandlingar mellan arbetsmarknadens

parter inom byggnadsväsende! Det har å ena sidan framställts mycket allvarliga

anmärkningar emot rådande lönenivå för byggnadsarbetare, såsom att

olika arbetsmoment icke värderas i proportion till den tid, deras utförande

kräver, samt att vissa ackordspriser hämma det tekniska framåtskridandet.

Det har till och med gjorts gällande, att byggnadsfackens lönenivå i så hög

grad bidrar till fördyrandet av byggnadskostnadema, att man måste befara

att den i nuvarande läge verkar nästan prohibitivt på byggnadsverksamheten.

Å andra sidan har det förklarats, att byggnadsarbetarnas inkomster i genomsnitt

ingalunda kunna anses vara höga. Vissa i ögonen fallande relativt stora

inkomster äro undantagsfall, som icke utgöra giltiga bevis på en för hög lönenivå.

Det göres vidare gällande, att några procent högre eller lägre lönenivå

inom byggnadsfacket är utan betydelse för byggnadskostnadema, emedan

lönerna överhuvud taget spela en underordnad roll i de kostnader, som slutligen

bestämma hyresnivån.

Verkställda utredningar kunna användas till stöd för bägge de rakt motsatta

meningarna. De högsta inkomsterna torde förekomma i sådana städer,

där arbetstillgången är mycket betydande och där på grund härav ett antal

byggnadsarbetare hava jämförelsevis jämn sysselsättning året runt. I de delar

av landet, där den årliga byggnadsvolymen är ringa och säsongarbetslösheten

följaktligen utpräglad, uppnå byggnadsarbetarna sällan årsinkomster, som

i mera betydande mån överstiga andra arbetares. För byggnadskostnadema

är det emellertid icke årsinkomsten utan betalningen för varje särskild arbetsprestation

som är det avgörande.

Vad frågan örn lönernas inverkan på hyresnivån angår torde det visserligen

vara sant, att några procent högre eller lägre byggnadsarbetarlöner har

ett relativt ringa inflytande på denna, men då det nu gäller att söka bringa

byggnadskostnadema i ett sådant läge, att 1939 års hyresnivå kan bibehållas,

spela alla faktorer, som kunna påverka kostnaderna sin roll. Att en rimlig

förlängning av den årliga byggnadssäsongen bör medföra en jämkning av

ackordspriserna synes mig naturligt. Oavsett en sådan förlängning torde

emellertid på sätt byggnadskostnadssakkunniga framhållit vissa ackordspriser,

som icke stå i proportion till lönesättningen i övrigt eller äro hinderliga

för den tekniska utvecklingen, böra nedsättas.

Enär det kan anses såsom givet, att den bostadsproduktion, som under det

närmaste året kommer till stånd, i betydande mån kommer att drivas med stöd

av byggnadslånebyrån, kommer denna i avsevärd omfattning att få inflytande

på den åsyftade byggnadsverksamheten och bör ha i sin hand möjligheter

att föreskriva byggnadstider som åtminstone till viss del fördela verksamheten

över större delen av året.

Det torde förtjäna påpekas, att de sakkunniga icke räknat med företagar
Bihang

till riksdagens protokoll 19-11. 1 sami. Nr 251. 790 n 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Majus proposition nr 251.

vinst utöver normal ersättning för administrationskostnader, så som dessa

beräknas vid byggnadsverksamhet av allmännyttiga företag. Utredningen

utgår från såsom självklart, att i byggnadsproduktion, som erhåller offentligt

stöd, spekulations- och andra oförtjänta företagarvinster skola vara uteslutna.

Även om, enligt utredningens uppskattning, vinster av detta slag under året

före krisutbrottet genomsnittligen icke hade mera väsentlig betydelse, torde

man dock kunna räkna med att en sänkning av företagarvinsterna inom byggnadsverksamheten

kan i en viss örn än svårmätbar grad motverka att höjda

andra kostnader överflyttas på hyrorna. Det bör vidare erinras örn, att de

kalkyler, på vilka utredningen bygger sina uppskattningar av reduktionsmöjligheterna,

avse typiska fall, närmast motsvarande ordinär bostadsbebyggelse

i medelstor stad. I verkligheten växla givetvis reduktionsmöjligheterna

avsevärt alltefter exempelvis tomtprisernas relativa andel av fastighetskostnaderna,

den standard, som gällt för bebyggelsen inom orten under

senare år o. s. v. På orter, där igångsättande av bostadsbyggande framstår

som angeläget, synes man även kunna påräkna ekonomiska insatser från kommunens

sida, t. ex. i form av tomtupplåtelse på gynnsammare villkor än dem

utredningen förutsatt.

Med tillvaratagande av dylika jämkningsmöjligheter torde det byggnadsprogram,

som utredningen framlagt, i vad angår närmaste byggnadsår, vara

genomförbart med sådana finansieringsvillkor, som föreslagits, även örn den

allmänna pris- och levnadskostnadsutvecklingen skulle medföra smärre förskjutningar

i den byggnadskostnadskalkyl, varmed utredningen räknat. Detta

förutsätter dock en noggrann prövning av byggnadsföretagens kostnader och

utförande samt kontroll av hyrorna i de fastigheter, som erhålla statens

finansiella stöd.

Syftet med denna prövning och kontroll bör vara att tillse, att de hyror,

till vilka de med statens finansiella stöd nybyggda bostäderna tillföras bostadsmarknaden,

icke överstiga den på orten gällande hyresnivån för nyligen

— före krisutbrottet -— byggda lägenheter av jämförlig kvalitet och belägenhet.

Uppställandet av detta villkor är ett väsentligt drag i konstruktionen av

det statliga stödet åt bostadsbyggandet. Prövningen av att detta villkor uppfylles

tillkommer i första hand byggnadslånebyrån, som vid granskningen av

ansökningar örn statligt kreditstöd bör ha att tillse att de förebragta kostnadskalkylerna

möjliggöra en hyressättning efter nämnda regel och, örn så ej är

fallet, avslå ansökan. I vilken omfattning ett bostadsbyggnadsprogram kommer

att bli realiserat blir därigenom beroende av byggnadsföretagarverksamhetens

och de för fastighetskostnaderna bestämmande faktorernas förmåga av anpassning.

Möjlighet till undantag från här ifrågavarande villkor bör givas endast

i fall, där allvarlig bostadsbrist hotar och där särskilda omständigheter, som

försvåra uppfyllandet av villkoret, kunna påvisas. Dylika fall böra underställas

Kungl. Maj:ts prövning.

Piealiseras det här antydda programmet för stöd åt bostadsproduktionen,

torde läget sammanfattningsvis kunna angivas sålunda.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

Om byggnadskostnaderna icke kunna på sätt här förutsatts nedbringas, få

vi en byggnadsverksamhet av ringa omfattning. Kunna däremot kostnaderna

nedbringas, har man anledning räkna med att en byggnadsverksamhet av

jämförelsevis stor omfattning kommer till stånd. Frågan huruvida man skall

nå det mål, som jag för min del anser vara rimligt nämligen 1930 års byggnadsvolym,

kommer alltså i hög grad att bero på de intresserade parterna

själva. Örn det visar sig, att man med de kostnader, som man kommer fram

till i fråga örn varje enskild fastighet, kan hålla nere hyresnivån, skall ansökan

om tertiärlån kunna beviljas; i annat fall bör den avslås.

Det synes ganska uppenbart, att byggnadslånebyrån bör kunna väl behärska

fastigheternas räntekostnader, tomtpriserna och företagareinkomsterna, men

kreditgivares ränteanspråk, kommunal och enskild tomtpolitik och företagares

vinstanspråk kunna självfallet försvåra den nu åsyftade bostadsproduktionen,

om dessa parter icke villigt medverka till att i sin mån förbilliga byggnadskostnaderna.

Främst torde det dock komma att bero på materialleverantörerna

och deras priser samt på byggnadsarbetarnas löneanspråk, huruvida de förslag,

som i denna proposition föreläggas riksdagen, skola leda till en mycket omfattande

eller en helt ringa nyproduktion av bostäder, emedan byggnadslånebyrån

ifråga örn dessa kostnader icke kan väntas på samma sätt som ifråga örn

övriga kostnader bli i stånd att behärska situationen.

Med det hyresprogram, som ställts upp för all bostadsproduktion, till

vilken staten nu skall medverka, kan nämligen frågan huruvida byggnadslånebyrån

skall bevilja eller avslå framställningar örn tertiärlån bli beroende på

helt obetydliga variationer i byggnadskostnaderna.

Som självklar förutsättning för att byggnadsverksamheten skall kunna med

stöd från det allmänna igångsättas och bedrivas gäller att förhållandena på

denna del av arbetsmarknaden äro ordnade, och att de olägenheter ifråga örn

ackordspriserna, varom förut erinrats, därvid blivit undanröjda.

Reala förutsättningar för ett ökat bostadsbyggande.

Byggnadskostnadssakkunniga.

Som sammanfattning av sin undersökning av byggnadsindustrins nuvarande

materialförsörjningsfrågor anföra byggnadskostnadssakkunniga:

De insamlade uppgifterna ha givit vid handen, att man icke behöver räkna

med att en råvarubrist skall stoppa önskvärd byggnadsverksamhet. Järntillgången

är emellertid så begränsad, att föreliggande möjligheter att vid byggen

inskränka järnåtgången böra tillvaratagas. En verklig brist synes eljest icke

göra sig gällande annat än för linolja och billiga taktäckningsmaterial. I intet

av dessa fall är emellertid bristen sådan, att den i och för sig omöjliggör en

viss byggnadsverksamhet. I viss utsträckning förefinnas lämpliga ersättningsämnen

och i en del fall kan man avstå från t. ex. målning, åtminstone för en

kortare tid. Allvarligare är i så fall den allmänna bränslebrist, som kan uppkomma

och som skulle drabba ett flertal byggnadsämnesindustrier tämligen

hårt. För de sakkunniga framstår emellertid önskemålet att åstadkomma en

sådan byggnadsverksamhet, som erfordras för att en allvarlig bostadsbrist skall

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Majus proposition nr 251.

kunna undgås, som så betydelsefullt, att byggnadsverksamheten enligt deras

mening icke torde böra sättas i efterhand vid en nödvändig begränsning av användningen

av knappa tillgångar. Tvärtom synes enligt de sakkunnigas uppfattning

en viss byggnadsverksamhet böra intaga en framskjuten plats vid

fördelningen på olika användningsområden av tillgängliga resurser (t. ex. av

järn och bränsle). Skulle härvidlag en ytterligare inknappning än den, som

för ögonblicket framstår som erforderlig, bli nödvändig, torde någon sådan

anordning få tillgripas, att ett offentligt organ utrustas med befogenhet att

företaga en avvägning av förbrukningen olika byggnadsprojekt emellan. Som

de sakkunniga på annan plats i sitt betänkande utveckla, torde övervägande

delen av den byggnadsverksamhet, som inom den närmaste framtiden kan

komma att äga rum, förutsätta en offentlig medverkan ifråga örn finansieringen.

Den prövning av olika byggnadsprojekt ur olika synpunkter, som

härvid måste förutsättas, torde därvid närmast tillkomma statens byggnadslånebyrå.

Det skulle förmodligen ligga närmast till hands att de överväganden,

som hushållningen med vissa knappa resurser påkallar, kombineras

med denna prövning. De sakkunniga förutsätta därvid att byggnadslånebyrån

kommer att samarbeta med andra organ som de kommunala byggnadsnämnderna,

arbetsmarknadskommissionen, industrikommissionens byggnadsavdelning

m. fl.

De sakkunniga ha även sökt bilda sig en uppfattning örn huruvida transportapparatens

kapacitet kan tänkas komma att lägga hinder i vägen för

önskvärd byggnadsverksamhet. Såvitt de förstå föreligger knappast en sådan

risk.

Yttrandena.

Rörande möjligheten att erhålla för genomförande av det föreslagna byggnadsprogrammet

erforderlig arbetskraft och nödig material föreligga uttalanden

från statens arbetsmarknadskommission och statens industrikommission,

vilken jämväl berört tillgången på transportmedel.

Statens arbetsmarknadskommission anför bland annat följande.

Ett försök att med ledning av kända arbetslöshetsuppgifter och sannolikt

behov av efterfrågan på bostäder bedöma möjligheten att tillgodose detta

behov enbart med anlitande av arbetslösa och sålunda utan att inkräkta på

annan verksamhets legitima behov av arbetskraft torde näppeligen kunna

göras utan att hänsyn tages även till de indirekta sysselsättningsmöjligheter,

som skapas av byggnadsindustrin. Att erforderligt antal byggnadsarbetare

stå till förfogande framgår bland annat av de sakkunnigas undersökningar,

men i fråga örn materialindustrierna och transportväsendet är någon motsvarande

uppskattning av tillgången på arbetskraft ej verkställd. Så mycket

torde dock kunna sägas, att en väsentlig utvidgning av den nuvarande låga

bostadsproduktionen bör kunna äga rum utan att på grund härav svårigheter

uppstå för anskaffandet av arbetskraft inom andra arbetsområden.

I fråga örn materialtillgången anför statens industrikommission följande i

sitt yttrande.

Yad beträffar tillgången på byggnadsråvaror torde försörjningen med olika

slags byggnadsjärn vara av avgörande betydelse. Såsom kommissionen i en

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

skrivelse till chefen för finansdepartementet den 21 januari 1941 anfört, är

det på grund av ovissheten angående träkolsförsörjningen samt importen av

järn och fasta bränslen från Tyskland ogörligt att på längre sikt säkert bedöma

möjligheterna att förse marknaden med byggnadsjärn. Dessa möjligheter

torde i varje fall vara så begränsade, att bostadsbyggande bör komma till

stånd endast i de fall, då ett starkt behov föreligger. Med hänsyn till nyssnämnda

svårigheter att planera på längre sikt torde —- därest de sakkunnigas

förslag vinner bifall — byggnadslånebyrån tid efter annan, t. ex. månadsvis,

böra underrätta kommissionen örn omfattningen av aktuella byggnadsplaner,

varigenom kommissionen successivt kan taga ställning till den omfattning,

i vilken byggnadsjärn och andra råvaror kunna disponeras för bostadsbyggande.

Kommissionen vill erinra örn att ett liknande arrangemang träffats

ifråga örn offentliga byggnads- och anläggningsföretag. I sådant sammanhang

kan kommissionen också uttala sig angående möjligheterna att spara byggnadsjärn,

t. ex. genom en övergång till träbjälklag och dylikt — vilka möjligheter

med hänsyn till knappheten på järn böra i största möjliga utsträckningbeaktas.

Yad särskilt beträffar de av de sakkunniga behandlade besparingsmöjligheter,

som ligga i övergång till högvärdigt järn samt ökning av tillåten

påkänning på armerings järn vill kommissionen framhålla, att detta nödvändiggör

tillgång till kontrollanter med härför erforderliga speciella kvalifikationer.

Bristen på linolja kan däremot ej anses utgöra en begränsande faktor, då

ersättningsämnen för vissa ändamål finnas att tillgå och målning i andra fall

kan utföras på ett enkelt, materialbesparande sätt eller helt anstå.

Kommissionen kan i brist på närmare uppgifter örn omfattningen av de

biltransporter, som den avsedda byggnadsverksamheten skulle kräva, icke

med någon bestämdhet bedöma, huruvida denna faktor behöver begränsa

byggnadsprogrammet. Det synes dock sannolikt, att så ej behöver ske.

Vidkommande härefter de finansiella förutsättningarna för förverkligande

av det föreslagna nybyggnadsprogrammet torde jag lämpligen få lämna en

redogörelse för vad yttrandena härutinnan innehålla i samband med att jag

närmare redogör för den föreslagna statliga räntegarantin.

Departementschefen.

Vad angår de reala förutsättningarna för bostadsbyggande, främst tillgången

på material och transportkapacitet, som kunna disponeras utan inkräktande

på andra, mera angelägna produktionsuppgifter, synes det omöjligt

att på förhand bedöma dessa med full säkerhet. I fråga örn materialförsörjningen

framhåller statens industrikommission, att det är ogörligt att på längre

sikt säkert bedöma möjligheterna att förse marknaden med byggnadsjärn.

En väsentlig utvidgning av nuvarande bostadsbyggande torde emellertid

sannolikt icke behöva förhindras av knapphet å byggnadsjärn, detta särskilt

örn järnkrävaude konstruktioner i möjligaste nian undvikas. Knappheten på

fossilt bränsle är ägnad att framkalla oro beträffande möjligheterna att erhålla

tegel och cement i erforderlig utsträckning. Enligt vad jag inhämtat från

industri- och bränslekommissionerna torde emellertid tegelförsörjningen fölen

utvidgad byggnadsverksamhet sannolikt kunna tryggas genom ökad vedeldning

vid tegelbruken. Vad cementen beträffar torde lägel icke vara lika tillfredsställande,

ehuru en förbättring vunnits genom deli övergång från användning

av A cement till E-cement, varom industrikommissionen utfärdat

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Majlis proposition nr 251.

direktiv. Även vid en något gynnsammare utveckling av kolimporten än man

nu vågar antaga torde man icke kunna räkna med att cement skall kunna

disponeras för bostadsbyggande i samma omfattning som under 1940. Möjligheterna

att likväl uppnå ett bostadsbyggande av ungefär den storlek som de

sakkunniga förordat bli därför beroende bland annat av i vilken grad bostadsbyggandet

inriktas på cementbesparande bostadstyper och konstruktioner.

Beträffande såväl cementen som övriga knappa material föreligger därjämte

en växelverkan med den byggnadsverksamhet av annan art — fästningsanläggningar,

broar, kraftverk, fabriker etc. — som kan komma till stånd

och som i regel kräver en relativt stor förbrukning av knappa byggnadsmaterial.

En avvägning mellan materialbehoven för olika slags byggnadsföretag

blir sålunda nödvändig.

I sista hand blir, såsom redan antytts, utvecklingen av importen av framför

allt fossila bränslen avgörande, varför byggnadsprogrammets omfattning tid

efter annan måste omprövas i anslutning till inom bränsle- och industrikommissionerna

tillämpade planer för industrins bränsleförsörjning. Såväl på

grund härav som med hänsyn till nödvändigheten av att bostadsbyggandet

inriktas på järn- och cementbesparande hustyper och konstruktioner torde

byggnadslånebyrån böra fortlöpande inhämta yttranden från industrikommissionens

byggnadsavdelning.

Den tillgängliga transportkapaciteten kan, särskilt med tanke på behövliga

bränsletransporter, komma att vålla svårigheter; dock synes denna faktor

troligen icke bliva den i första hand begränsande.

Vad slutligen angår tillgången på arbetskraft vill jag först framhålla, att

den utbredda arbetslösheten bland byggnadsarbetarna ju är ett av skälen till

framläggandet av ett omfattande byggnadsprogram. Tages åter hänsyn även

till den indirekta sysselsättning i materialindustrier och transportverksamhet,

som föranledes av byggnadsverksamheten är det, såsom ock framhålles av

statens arbetsmarknadskommission, tydligt, att en väsentlig utvidgning av

den nuvarande låga bostadsproduktionen bör kunna äga rum utan att på grund

härav svårigheter uppstå för anskaffandet av arbetskraft inom andra arbetsområden.

Ränte- och kreditfrågor.

Innan jag övergår till att lämna en redogörelse för detta ämne torde det

vara lämpligt att här inskjuta en kort sammanfattning av de för tertiärlån nu

gällande reglerna samt den hittillsvarande medelsanvisningen för detta

ändamål. Reglerna, som återfinnas i kungörelse den 30 juni 1937 (nr 658)

angående tertiärlån till viss fjostad sbyggnads verksamhet, ändrad genom kungörelse

nr 669/1940, äro följande:

Tertiärlån utgå för främjande av sådana byggnadsföretag, som avse uppförandet

i städer och stadsliknande samhällen av bostadshus, huvudsakligen

innehållande rymliga smålägenheter (flerfamiljshus), eller av egnahem (enfamiljshus).

Lån beviljas endast under förutsättning, att kommunen åtagit sig förmedling

och har utsett förmedlingsorgan t. ex. i stad drätselkammaren och på

landet kommunalnämnden eller municipalnämnden.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 251.

39

Lån får ifråga om flerfamiljshus ej överstiga 20 procent av det värde å

fastigheten eller, där fråga är örn tomträtt, å byggnaden, som byggnadslånebyrån

efter verkställd värdering godkänt, eller 20 procent av det taxeringsvärde,

som efter byggnadsföretagets fullbordande åsättes fastigheten eller,

där fråga är örn tomträtt, byggnaden. Lån för enfamiljshus får ej överstiga

35 procent av det värde å fastigheten eller, där fråga är örn tomträtt, å byggnaden,

som byggnadslånebyrån efter verkställd värdering godkänt.

Lån skall säkerställas av inteckningar i vederbörande fastighet eller tomträtt

liggande beträffande flerfamiljshus inom 90 procent av nyss angivna båda

värden och beträffande enfamiljshus inom 85 procent av det av byggnadslånebyrån

godkända värdet.

Räntan utgör 4.5 procent. Amorteringstiden är för lån till flerfamiljshus 30

år och för lån till enfamiljshus 20 år. Annuiteten är dock för de första 10 åren

satt lägre än som motsvarar dessa amorteringstider, eller till 5.2 5 respektive

6.9 procent.

Tertiärlån utlämnas från ett å kapitalbudgeten under fonden för låneunderstöd

anvisat reservationsanslag till tertiärlån för viss bostadsbyggnadsverksamhet.

Medel å detta anslag ha anvisats från och med budgetåret 1937/38

och den sammanlagda medelsanvisningen till och med budgetåret 1939/40

uppgick till 1,750,000 kronor. Tertiärkrediter av statsmedel ha emellertid utlämnats

redan före budgetåret 1937/38; rörande omfattningen därav torde jag

få hänvisa till den i proposition nr 237 till 1940 års lagtima riksdag lämnade

allmänna översikten av den statliga bostadspolitiken sedan 1933.

Den redan under 1939 framträdande krisen på byggnadsmarknaden föranledde

betydligt ökade anslagsäskanden för tertiärlån och 1940 års lagtima

riksdag anvisade på Kungl. Majda förslag (prop. nr 237) ett reservationsanslag

av 10,000,000 kronor för detta ändamål. Med bifall till i propositionen

framlagda förslag medgav riksdagen därjämte, dels att låneverksamheten

utsträcktes till att avse rikets tre största städer, vilka tidigare

varit undantagna, dels ock att långivningen utvidgades till att omfatta enfamiljshus.

För att motverka räntehöjningen på inteckningslån samt byggnadskostnadernas

stegring gjordes vidare villkoren för lånen i olika hänseenden

gynnsammare. Sålunda borttogs den riskpremie, som låntagare

tidigare haft att betala, amorteringstiden förlängdes och amorteringsdelen i

de fem respektive tio första årens annuiteter minskades genom en särskild

anordning.

Genom propositionen nr 204 till innevarande års riksdag har Kungl. Majit

hemställt örn anvisande å tilläggsstat för detta budgetår av ytterligare

6,000,000 kronor för tertiärlån.

Slutligen vill jag erinra om att detta års riksdag med bifall till Kungl.

Majits förslag (prop. nr 165) å tilläggsstat anvisat ett belopp av 5,000,000

kronor, avsett att användas till långivning för stödjande av bostadsproduktionen

i vissa orter; de härvid fogade lånevillkoren anknyta till tertiärlåneverksamheten

men ha avsevärt modifierats med hänsyn till den aktuella krissituationen.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

Byggnadskostiiadssakkunniga.

Under rubriken »Bostadsbyggandets finansierings vi likör» anföra de sakkunniga

följande:

Byggnadskostnadssakkunniga beräkna att för att ett bostadsbyggande skall

kunna komma igång i nuvarande läge utan att kräva en väsentligt höjd hyresnivå,

får räntan på prima kassalån —- för sekundär- och tertiärlån i normal proportion

därtill — ej ligga högre än 3V2 %. Härvid förutsättes, att tertiärlån enligt

de villkor, som f. n. gälla för de statliga tertiärlånen kombineras med kassaoch

sekundärlån med nämnda räntevillkor. Detta innebär, att ett över nuvarande

låga nivå ökat bostadsbyggande ej kan komma igång under instundande

byggnadssäsong på de villkor beträffande hyresnivån, som här tagits

som utgångspunkt, örn byggmästarna ej äro förvissade örn att de på senhösten

1941 eller under de första månaderna 1942 kunna erhålla inteckningslån till

en räntesats av 3V2 % för kassalånen. En sänkning av den allmänna räntenivån

med 3/4—1 % skulle vara tillräcklig för att få ner inteckningslåneräntan

till det önskade läget.

Man torde knappast behöva räkna med några ogynnsamma konsekvenser

för utbud och efterfrågan av kapital på marknaden genom en allmän räntesänkning

av denna storleksordning. Den tidigare höjningen av marknadsräntorna

har emellertid i vissa avseenden medfört en fastlåsning av den nuvarande

räntenivån eller åtminstone skapat faktorer, som starkt försvåra en

mera betydande räntesänkning. Fastställandet av 4 % för statens andra försvarslån

torde också verka stabiliserande på ränteläget. Man torde därför

allmänt räkna med, att den nuvarande räntenivån kommer att bli bestående

under den närmaste framtiden. Detta utesluter dock icke, att utbudsförhållandena

på kapitalmarknaden kunna bli sådana, att räntenivån, trots de

retarderande krafterna, pressas ner.

För byggnadsproduktionen innebär detta, att det f. n. är omöjligt för en

byggmästare, att vid igångsättande av ett bygge genom avtal med vederbörande

kreditinstitut försäkra sig örn, att kapital för konsolidering av byggnadskreditiv

och leveranskrediter vid byggets avslutande står att erhålla till

3‘ri % och utan denna förvissning kan han ej starta sitt bygge, såvida han ej

spekulerar i en kraftig höjning av hyresnivån.

Örn man ej kan räkna med en räntepolitik av den art, att den allmänna

räntenivån sänkes med 3/4—1 %, vilket givetvis vore den enklaste och ur

många synpunkter gynnsammaste lösningen av problemet, återstår endast en

av staten genomförd differentiering av räntenivån till förmån för bostadsbyggandet.

En dylik kan tänkas genomförd på två vägar: antingen genom inrättande

av en statlig bostadslånefond till det belopp som motsvarar en

byggnadsverksamhet av önskad omfattning, ur vilken, oavsett marknadsläget

lämnas prima kassalån till 3V2 % — övriga lån till däremot svarande räntesatser

— eller också en statlig garanti, att vid den tidpunkt husen stå färdiga,

medel skola finnas tillgängliga på marknaden till en räntesats av 3''/2 % för

kassalån.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

Inrättandet av en bostadslånefond motsvarar de metoder man i allmänhet

tillämpat vid statlig finansiering av vissa slag av bostadsbyggen, för vilka

marknaden saknat lämpliga organisationer. I regel har det därvid varit fråga

örn en statlig subventionering, vilken för övrigt endast omfattat en relativt

obetydlig del av det totala bostadsbyggandet. I detta fall rör det sig emellertid

även örn bostadsbyggande av normal karaktär, som helst bör finansieras

på normala vägar och med normala metoder. Att tillskapa ett statligt finansorgan

vid sidan av redan existerande institut och sparbanker, vilket skulle

driva fastighetsbelåning i konkurrens med dessa och på grund av de speciella

omständigheterna i praktiken skulle erhålla monopol på den totala fastighetsbelåningen,

torde icke vara något allmänt intresse. Det finnes redan en väl

organiserad och i allmänhet väl fungerande kreditmarknad för primär- och

sekundärlån. Tillkomsten av ett nytt institut eller organ kan ej åstadkomma

någon ökning av det tillgängliga kapitalet; detta måste under alla förhållanden

komma från den kapitalplacerande allmänheten. Det skulle därför endast betyda

ökade omkostnader för det allmänna och underlåtenhet att utnyttja den

sakkunskap på området, som redan finnes.

Det andra alternativet, en statlig räntegaranti, är därför att föredraga. I

princip innebär detta förslag, att staten garanterar de byggmästare, som

under kontroll av viss statlig myndighet påbörja byggen under nu instundande

byggnadssäsong och som uppfylla vissa villkor, en viss inteckningsränta

vid konsolideringen av deras byggnadskreditiv och leverantörskrediter,

vilken ränta skall utgöra högst 31/a % för prima kassalån och som för övriga

lån skall ligga i normal proportion till denna bottenlåneränta. Byggmästarna

skola sålunda beredas tillfälle att redan vid byggets igångsättande träffa

avtal om sina fastighetslån till en fixerad räntesats.

Örn den allmänna räntenivån hösten 1941 eller nyåret 1942 sjunkit till en

nivå, som motsvarar högst en ränta för på tio ar bundna inteckningslån av

31/2 % behöver garantin ej träda i kraft. Ligger marknadsräntan högre, exempelvis

motsvarande en inteckningsränta på 4V2 %>, inträder staten med en räntesubvention

på 1 % per år, vilket, om byggnadsverksamheten får en omfattning

av 300 miljoner kronor och räntegarantin omfattar 70 % härav, innebär en

årlig utgift för statsverket av 2-1 miljoner kronor. Örn oförutsedda händelser

ej inträffa, torde man knappast behöva räkna med en räntenivå, som ligger

högre än den nuvarande, vilken motsvarar c:a 4''3 5 % för bundna kassalån och

4—4V2 % för sparbankslån. Räntesubventionen skulle da komma att ligga

mellan (Ho och 0''85 %, d. v. s. den skulle ej oväsentligt understiga 1 %. Räknar

man med en viss marginal för fluktuationer i Stadshypotekskassans obligationer

kan man sätta 1 % som maximigräns och ovannämnda belopp på 2-1

miljoner kronor torde därför kunna betraktas som maximum för den årliga

kostnaden för den statliga subventionen.

Räntegarantin bör omfatta en period av högst tio år, vilket motsvarar den

period, efter vilken hypotekskassans och bostadskreditkassans nyemitterade

obligationer kunna konverteras. Detta innebär, att byggmästarna erhålla in
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

teckningslån, bundna upp till tio år. Undantag härifrån utgöra dock lån upptagna

hos sparbankerna.

Kätt att utlämna dylika statsgaranterade lån skulle tillkomma stadshypoteksföreningarna,

bostadskreditföreningarna, inteckningsbolagen och

hypotekskassorna, tomträttskassorna, postsparbanken och de enskilda sparbankerna.

Under nuvarande omständigheter förefaller det vara ett intresse för kreditinstitutioner,

som normalt helt eller till väsentlig del ägna sig åt fastighetsbelåning,

att bostadsbyggnadsverksamheten icke helt avtynar utan bedrives

i den omfattning, som reala och finansiella resurser tillåta och bostadsmarknadsläget

påkallar. Liksom man nu har anledning att ställa anspråk på att

materialleverantörer, arbetare och andra i byggnadsverksamheten intresserade

parter lämna sina bidrag till en allmän sänkning av kostnadsnivån, synes

man också böra räkna med sänkta anspråk från kreditförmedlarnas sida beträffande

ersättningen för låneförmedlingen. Då de av vissa kreditinstitutioner

på området uttagna förvaltningsbidragen äro avsedda att inräknas i

den ränta, vilken av staten garanteras, innebär detta att dessa bidrags höjd

direkt komma att påverka storleken av den eventuellt erforderliga subventionen.

Ju lägre dessa bidrag sättas, dess mindre blir därigenom det belopp,

som av statsmedel vid visst ränteläge på kapitalmarknaden behöver tillskjutas

och desto större kan den byggnadsverksamhet bli, som möjliggöres

med en och samma kostnad för statskassan. Bidragens höjd torde därför få

fastställas i samband med genomförandet av det här skisserade stödsystemet.

Hittills har endast diskuterats frågan örn den statliga lånegarantin, vilken

fråga även onekligen framstår som den viktigaste i detta sammanhang. Under

nuvarande osäkra förhållanden kan man dock ej förbise den risken, att marknaden

överhuvud taget ej kan ställa medel till förfogande. Så var exempelvis

förhållandet under en eller ett par månader våren 1940. Yad sparbankerna

beträffar, ha anspråken från insättarna under de senaste tolv månaderna medfört

att de kunnat lämna nya lån endast i begränsad utsträckning. Itäntegarantin

måste därför kompletteras med en garanti från statens sida, att örn

marknaden, när de nya husen stå färdiga, ej kan ställa nödiga medel till förfogande,

kommer staten att träda emellan. Enklast förefaller detta kunna

ske genom att riksbanken bemyndigas köpa ovannämnda kreditinstitutioners

obligationer och att lämna sparbankerna nödiga krediter inom den för statsgarantin

uppdragna ramen. Dylika obligationsköp tillhöra riksbankens normala

transaktioner. Lån mot säkerhet av fastighetsinteckningar ha lämnats

av riksbanken till sparbankerna under det gångna året och utgöra därför ej

heller någon nyhet. Ett dylikt stöd för marknaden ligger helt i linje med

riksbankens uppgift att sörja för penningmarknadens likviditet. De villkor

till vilka riksbankens lån skola lämnas kunna ej på förhand fastställas men

i princip böra de vara så beskaffade att låntagarna varken göra vinst eller

förlust på sin upplåning.

Några risker av penningpolitisk natur torde man ej behöva befara av ett

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj-.ts proposition nr 251.

riksbanksingripande av denna art. Riksbanken skulle nämligen ej behöva

ingripa allmänt stödjande annat än i en situation, då likviditeten på penningmarknaden

vore hårt ansträngd. Ett isolerat stöd exempelvis till sparbankerna,

för att möjliggöra deras medverkan till en expansion av byggnadsverksamheten,

skulle även i en annan penningpolitisk situation ej medföra

några penningpolitiska risker på grund av dess relativt begränsade omfattning.

Denna sparbankernas medverkan är av största betydelse för programmets

genomförande, örn man skall kunna stimulera byggnadsverksamheten utanför

städerna.

De sakkunniga ha vidare i ett kapitel betecknat »Vissa administrativa

frågor» anfört bland annat följande:

Såsom i det föregående visats, ger kombinationen av tertiärlån enligt nuvarande

regler och sådana villkor för botten- och sekundärlån, som föreslagits,

en total kapitalkostnad, som överensstämmer med den före krisen vid sedvanliga

finansieringssätt gällande. De sakkunniga ha därför icke föreslagit

några förändringar i reglerna för räntesatser, amorteringstider och belåningsgränser

beträffande tertiärlånen. I ett visst hänseende, som rör prövningen

av belåningsobjekten, synes dock en ändring vara påkallad. F. n. gäller, att

lån ej må överstiga »beträffande flerfamiljshus vare sig tjugo procent av det

värde å fastigheten---, som statens byggnadslånebyrå---godkänt,

eller tjugo procent av det taxeringsvärde, som — -—• — åsättes fastigheten

— — —»; i fråga örn enfamiljshus avgör endast den förra värderingen. Det

är otvivelaktigt, att bundenheten till taxeringsvärdet i vissa fall kan få en

prohibitiv verkan, som icke väl överensstämmer med verksamhetens syften.

De sakkunniga hålla visserligen före, att belåning efter byggnadsvärde icke

bör ifrågakomma, när det icke gäller på bestämda bostadssociala motiv tillkomna

och offentligt eller halvoffentligt förvaltade fastigheter, utan att ett

avkastningsvärde bör läggas till grund. Erfarenheten visar dock, att taxeringsnämnder

stundom göra sin värdering utifrån en uppfattning örn den sannolika

framtidsutvecklingen, som icke utan vidare kan accepteras såsom normerande

för bedömning av bostadsmarknadsläge och byggnadsbehov på orten. Det

synes därför lämpligt, att vid beviljande av tertiärlån även för flerfamiljshus

lånebelopp och lånegränser — såsom nu sker beträffande enfamiljshus — bestämmas

i förhållande till ett av byggnadslånebyrån fastställt värde, beräknat

såsom avkastningsvärde. — Tertiärlånens nu gällande regler och tillämpningsområde

synas i övrigt väl ägnade att tillgodose det nu ifrågavarande syftet.

I flertalet fall torde, såsom förutsättningarna för bostadsbyggande nu äro,

ansökan örn tertiärlån och örn kreditgaranti komma att kombineras. I vissa

fall, t. ex. vid egnahemsbyggande, där byggaren förmår göra en större insats

av eget kapital eller arbete, torde däremot finansieringsbehovet kunna täckas

enbart med kreditgaranti. I sådana fall bör ansökan örn enbart kreditgaranti

på samma sätt som en ansökan om tertiärlån genom förmedling av kommunalt

förmedlingsorgan och med dettas prövning och yttrande ställas till byggnadslånebyrån,

som i sedvanlig ordning har att pröva ansökan.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Kungl. Majus proposition nr 251.

Yttrandena.

De sakkunnigas förslag örn en statlig räntegaranti samt en ökad tertiärlånegivning

lia i princip vunnit anslutning hos flertalet av de hörda myndigheterna

och organisationerna. Vissa remissinstanser ha emellertid intagit en

avvisande hållning.

Överståthållarämbetet har således, under hänvisning till det statsfinansiella

läget, avstyrkt de sakkunnigas förslag i nu förevarande delar.

Vidare har länsstyrelsen i Blekinge län — ehuru länsstyrelsen icke velat

bestrida, att den föreslagna räntegarantin är ägnad att i avsevärd grad medverka

till ett ändamålsenligt ordnande under en övergångstid av byggnadsproduktionen

för den bostadsbehövande allmänheten — uttalat sitt beklagande,

örn verkligen denna ur såväl principiell som praktisk synpunkt betänkliga

utväg med statssubvention skall behöva tillgripas för uppnående i önskad

omfattning av det eftersträvade målet. Länsstyrelsen har härvid förklarat sig

särskilt tänka på den hyreskontroll av de subventionerade fastigheterna, som

är oundviklig.

Riksgäldsfullmäktigen Magnusson har i särskilt yttrande reserverat sig

mot vad fullmäktige i riksgäldskontoret yttrat (se sid. 49—50) och därvid

anfört bland annat följande.

Den föreslagna räntesubventionen synes mig icke böra ifrågakomma som

en förstahandsåtgärd för åstadkommande av en ökad byggnadsverksamhet.

Vägande invändningar kunna resas mot att på detta sätt giva en del byggnadsföretag

en i räntehänseende privilegierad ställning, varjämte garantier

svårligen kunna skapas mot att värdet av räntesubventionen vid försäljning

helt eller delvis inkasseras av säljaren. Förslaget motiveras särskilt med en

på flera platser motsedd bostadsbrist, ehuru en sådan knappast är att befara

på andra platser än där genom statliga krisåtgärder särskilt stor inflyttning

ägt eller äger rum, och där bristens avhjälpande närmast synes böra ske

genom andra åtgärder än räntesubvention.

Därest problemet örn ökad byggnadsverksamhet bedömes närmast som en

angelägen åtgärd för ökad arbetstillgång, bör beaktas, att ett mycket stort

behov av ökad byggnadsverksamhet förefinnes på landsbygden, särskilt ifråga

örn underhåll och förbättring av bostadshus och rationalisering av ekonomibyggnader

för ernående av arbetsbesparande anordningar, varför ett statsmakternas

ingripande och stöd härutinnan vore örn möjligt mer befogat.

Landsbygden erhåller dock ingen del av den föreslagna räntesubventionen,

som kommer att ensidigt gynna bostadsproduktionen i städer och samhällen

och där konservera de orimligt uppdrivna byggnadskostnadema, särskilt

arbetslönerna, vilka nått en sådan höjd, att de icke kunna bäras av jordbruksnäringens

avkastning. Av dessa skäl anser jag att räntesubventionen icke bör

ifrågakomma som förstahandsåtgärd utan huvudvikten i stället läggas på

andra åtgärder för kostnadernas nedbringande.

Det bör därjämte särskilt beaktas, att räntesubventionen kan genomföras

genom beslut av statsmakterna enbart, medan övriga åtgärder till byggnadskostnadernas

nedbringande däremot äro beroende av flera olika parters åtgöranden

och beslut. Fara förefinnes uppenbarligen, att, efter ett beslut om

räntesubvention, övriga än mer betydelsefulla åtgärder till kostnadernas nedbringande

utebli.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

Vidare har svenska arbetsgivareföreningen, som åberopat ett av svenska

byggnadsindustriförbundet avgivet yttrande —• under framhållande av att

de bundna lånen till låga räntor sannolikt icke förekomma beträffande förkrigsfastigheterna

i den omfattning, som de sakkunniga anse troligt —- ifrågasatt

nödvändigheten av en räntesubvention.

Slutligen är att anteckna, att jämväl Sveriges fastighetsägareförbund ställer

sig kritiskt till den föreslagna kreditgarantin. Förbundet anför således

bland annat följande.

Förslaget kan i varje fall icke motiveras med att den nuvarande fastighetslåneräntan

— ungefär 4.5 procent för primärlån — är osedvanligt hög. På

lång sikt torde räntan till och med ha legat i genomsnitt högre än för närvarande

och det må blott erinras örn att primärlåneräntan under förra världskriget

rörde sig omkring 6 procent. Till grund för förslaget örn statsgaranti

för viss låg ränta har uppenbarligen legat skäl av den innebörden att örn i

nuvarande läge uppoffringar krävas av materialleverantörer, arbetare och

andra, så böra även de kreditgivande instituten sänka sina anspråk. Eftersom

detta icke kunnat generellt genomföras har man tillgripit en subvention, som

får den verkan, att olika räntenivå för principiellt likvärdiga säkerheter uppkommer.

Detta kan näppeligen betecknas såsom en sund räntepolitik.

Det synes angeläget, att karaktären av subvention hålles klar, då det är

fara värt att det lätt kan bli fråga om att belasta det allmänna icke blott med

de i och för sig mycket betydande belopp som motsvara skillnaden mellan

ränteläget på den fria marknaden och den statligt garanterade lägre räntan.

I den mån de övriga stimulerande åtgärderna — sänkning av löner samt tomtoch

materialpriser — icke bli verklighet, har man nämligen att räkna med

att tertiärlånegivningen måste utvidgas upp till en gräns, som visserligen kan

motsvara 90 procent av de verkliga fastighetskostnaderna men som till följd

av att hyrorna icke motsvara skälig förräntning av dessa kostnader

i själva verket kanske ligger väsentligt över fastighetens verkliga värde. I

sådana fall måste man uppenbarligen även låta det såsom tertiärlån tillhandahållna

kapitalet helt eller delvis gå tillspillo. Förutom den föreslagna räntesubventionen

ligger alltså klart i siktlinjen ett behov av statliga kapitaldispositioner

för mötande av förluster å tertiärlåneverksamheten.

Ehuru räntefrågan utan tvivel är av utomordentligt stor vikt må man dock

icke förglömma att för ett nybyggnadsföretag såsom sådant räntan har en

underordnad betydelse. Viktigare är, såsom även de sakkunniga synas förmena,

att kapital för långtidsplacering finnes tillgängligt för omplacering

av byggnadskreditiv. Förbundet vill för övrigt i detta sammanhang starkt

framhålla, att en subventionerad nyproduktion lätt kan komma att draga

intresset från den del av byggnadsproduktionen i övrigt som även under

nuvarande förhållanden är behövlig och nyttig. Förbundet syftar härvid på

det förhållandet, att det befintliga byggnadsbeståndet till stora delar kan

med fördel moderniseras och ombyggas, och förbundet håller för troligt, att

dylika byggnadsföretag, som ju innebära ett särskilt i dessa tider nödvändigt

hushållande med det befintliga fastighetskapitalet, kan komma till stånd i

icke ringa utsträckning utan några hjälpåtgärder från det allmännas sida.

De övriga remissinstanserna ha däremot mer eller mindre tydligt uttalat

sin anslutning till de föreslagna kreditåtgärderna. I fråga örn förslagens

närmare utformning ha dock vissa skiljaktigheter yppats.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj-.ts proposition nr 251.

Statskontoret, som icke funnit anledning till erinran mot omfattningen av

den planerade stödverksamheten, finner förslaget i huvudsak vara ägnat att

läggas till grund för beslut i ämnet.

Socialstyrelsen anför bland annat följande.

Taga de av de sakkunniga föreslagna statliga stödåtgärderna på kapitalförsörjningens

och räntegarantins område en större omfattning, torde det kunna

riskeras, att en fastlåsning av det allmänna ränteläget vid någon räntesats över

3.5 procent äger rum. Detta av statens ingripande betingade för höga ränteläge

kan givetvis medföra olägenheter för annan kapitalkrävande företagsamhet.

Det blir därför av stor vikt, att statsmakterna och kreditinstituten vidtaga

alla erforderliga åtgärder till undvikande av sådana olyckliga följder

av räntesubventionen. I betänkandet har icke särskilt angivits någon begränsning

för de räntegarantier och eventuellt även den kapitalutlåning, som

skulle komma i fråga från statens sida. Praktiskt sett torde emellertid saken

lösas så, att Kungl. Majit från tid till annan under hänsynstagande till läget

på bostads- och arbetsmarknaden föreskriver, inom vilken ram vederbörande

myndighet far tillhandahålla kapital och räntegarantier. Den kreditbegränsning,

som sålunda kommer att ligga i regeringens hand, kommer på detta

mycket viktiga område av näringslivet att träda i stället för den roll, som

räntan eljest har att spela, nämligen såsom ett medel att avpassa efterfrågan

på kapital med hänsyn till den i varje situation förefintliga tillgången. Det

kommer givetvis att anses vara av en utomordentlig vikt, att angelägenheten

av bostadsbyggandet städse väges mot andra kapitalkrävande behov. Vid

räntegarantiernas beviljande bör vederbörande myndighet hava rätt frångå

de rent bostadspolitiska bedömningsgrunderna och även taga viss hänsyn

till de arbetsmarknadspolitiska. Utan tvivel kunna härvid allvarliga motsättningar

komma att uppsta. Fråga kan bliva örn beviljande av räntegarantier i

en ort, där omfattande bostadsbrist är rådande, men där lediga yrkeskunniga

byggnadsarbetare icke stå att uppbringa i tillräckligt antal. Å andra sidan

kan det motsatta för hällandet tänkas inträffa, nämligen fråga örn räntegaranti

inom en ort med bostadsöverskott men med stor arbetslöshet inom byggnadsindustrien.

Här kunna tydligen stundom synnerligen besvärliga avvägningsfrågor

uppkomma.

Byggnadsstyrelsen har framhållit, att möjlighet synes böra hållas öppen

att, örn så i vissa fall skulle befinnas lämpligt, låta den statliga räntesubventionen

utgå på sekundär- eller tertiärlånen i stället för på primärlånet.

Statens byggnadslånebyrå har likaledes påpekat, att räntelättnaden kan

ges en efter omständigheterna avpassad eftergift i anspråken på det statliga

tertiärlånets förräntning och — eventuellt — amortering. Härigenom skulle,

då man får antaga, att all tertiärlånegivning kommer att äga rum via statlig

myndighet, subventionsverksamhetens utövning kunna begränsas till några

enkla bokföringsåtgärder hos de beslutande och förvaltande statsmyndigheterna.

I anslutning till vad de sakkunniga anfört därom, att subventionen för lån

från sparbanker kan komma att växla, eftersom lånen äro kortfristiga, har

byggnadslånebyrån framhållit, att detta skulle innebära, att låntagaren — på

statens bekostnad -— bevarar chansen till räntesänkning utan att själv behöva

bära bördan av eventuell räntestegring. Åtgärden skulle innebära en favör

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 251.

47

för dem som upptaga kortfristiga krediter. Något sådant strider mot grunderna

för sund fastighetskreditgivning. En mera rättvis utväg synes då vara

att i fråga örn korta lån fastlåsa räntesubventionen till marknadsläget vid

den tidpunkt, då räntegarantin ges.

Av de länsstyrelser, som särskilt tagit ställning till förslaget om en statlig

räntegaranti, hava flertalet uttalat sin anslutning härtill. Länsstyrelsen i

Uppsala län har sålunda såsom sin mening framhållit, att den av de sakkunniga

föreslagna räntegarantin icke synes medföra alltför stora risker,

därest kapital för byggnadsverksamheten är tillgängligt i öppna marknaden,

men samtidigt påpekat, att örn staten nödgas inträda som kreditgivare, skulle

detta i den tänkta situationen innebära en rent inflatorisk åtgärd, vars skadeverkningar

icke kunna uppvägas av lättnaden för ögonblicket. Länsstyrelsen

i Östergötlands län ifrågasätter, huruvida icke räntegaranti retroaktivt bör

kunna beviljas för sådana bostadsbyggen, som igångsatts under 1941 men

innan beslutet örn sådan garanti må hava meddelats.

1940 års civila byggnadsutredning har intet att erinra mot den föreslagna

räntegarantin. Enligt utredningens mening bör emellertid efter byggnadsföretagets

slutförande ytterligare kontroll åvägabringas rörande de verkliga

kostnaderna för detsamma och räntegarantin därefter fastställas, liksom

däremot svarande taxeringsvärden.

Statens priskontrollnämnd finner det önskvärt, att prövningen, huruvida

räntesubvention är nödvändig, sker först sedan man förvissat sig örn att

vederbörande på alla andra sätt sökt göra sitt företag bärkraftigt.

Kommerskollegium, som jämte eget utlåtande överlämnat yttranden från

Stockholms, Göteborgs och Skånes handelskammare, har uttalat sin anslutning

till de sakkunnigas förslag i fråga örn räntegarantin. Den statliga årsutgiften

kan uppskattas till högst cirka 2 miljoner kronor och detta utlägg

kan i och för sig knappast betecknas som alltför betungande i jämförelse med

de stora statliga uppoffringar, bostadsförsörjningen under de senaste åren

krävt och väl allt framgent kommer att kräva i form av krediter och direkta

subventioner för bostadsförbättringar på landsbygden och för bostäder till

barnrika familjer, sekundärkrediter till bostäder i vissa tätorter o. s. v. Större

betänksamhet kan då hysas inför den återverkan ett nybyggnadsprogram av

den väldiga omfattning, som de sakkunniga tänkt sig, möjligen kan få på den

för närvarande hårt ansträngda kapitalmarknaden. Denna fråga liksom ock

frågorna örn de lokala bostadsbehoven på olika platser samt den kommande

bostadsproduktionens inverkan ur material- och arbetsmarknadssynpunkter

äro allt spörsmål, varav programmets närmare utformning måste bli i hög

grad beroende.

Stockholms och Göteborgs handelskammare hava jämväl biträtt förslaget

örn en räntegaranti i enlighet med de sakkunnigas förslag.

Skånes handelskammare finner för sin del, att mot förslaget kunna resas

åtskilliga invändningar och betänkligheter även utöver de principiella och

ifrågasätter, huruvida det för uppnående av det avsedda syftet verkligen kan

vara erforderligt att en för våra förhållanden så pass låg ränta som SVa

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

procent konstrueras för byggnadsverksamhetens vidkommande samtidigt

som staten själv önskar disponera praktiskt taget allt uppkommande kapitalöverskott

och därvid själv bjuder 4 procent. Med hänsyn till den administrativa

förenkling, som därigenom uppnås, anser handelskammaren vidare, att

en räntesubventionering, knuten till tertiärlåneverksamheten är att föredraga.

Bank- och fondinspektionen har funnit den föreslagna räntegarantin ägnad

att ur flera synpunkter inge betänkligheter. Inspektionen finner det sålunda

sannolikt, att så länge subvention tillämpas, andra bostadsbyggen än sådana,

som komma i åtnjutande av subvention, icke i nämnvärd utsträckning komma

till stånd- Vidare påpekar inspektionen, att för de personer, som vid krigsutbrottet

hade bostadsbyggen i gång eller därefter igångsatt dylika byggen,

det kan framstå såsom en orättvisa, att de icke bliva delaktiga av subventionen.

Emellertid anser sig inspektionen inför hotet av en hyresstegring

likväl böra tillstyrka, att en viss räntesubvention tillhandahålles av staten.

Beträffande den närmare utformningen härav anför inspektionen vidare.

De sakkunniga hava föreslagit, att medel för bostadsbyggande skall anskaffas,

vad avser bottenlånen och sekundärlånen hos de sedvanliga kreditinrättningarna

och vad beträffar tertiärlånen genom kredit hos byggnadslånebyrån.

Botten- och sekundärlån komma alltså sannolikt att få upptagas hos

olika långivare. Då räntesubvention skall utgå beträffande alla slagen av

lån, erfordras en mycket betydande administration. Vid ett sammanträde av

olika sakkunniga och intressenter med riksbanksfullmäktige framkom ett

annat förslag, som synes kunna leda till ungefär samma resultat men på ett

väsentligt enklare sätt. Bottenlånen skulle placeras hos de sedvanliga kreditinrättningarna,

varjämte det återstående kreditbehovet skulle tillgodoses av

byggnadslånebyrån mot inteckningar belägna upp till nittio procent av

fastigheternas värde. Å båda slagen av lån skulle räntesatsen för närvarande

fastställas till fyra procent. Detta innebär för bottenlånet Vs procent högre

ränta än den av de sakkunniga föreslagna men för lånen hos byggnadslånebyrån

en lägre räntesats än vad de sakkunniga avsett. Den sammanlagda

ränteutgiften skulle enligt båda förslagen bliva ungefär densamma. I det nya

förslaget har bottenlåneräntan fastställts till fyra procent med hänsyn till att

detta är den räntefot, som för närvarande tillämpas av sparbankerna för

dylika krediter och som, frånsett senare hälften av 1930-talet, torde kunna

anses hava utgjort medelränta för dylika lån under en längre tidrymd. Även

hos vissa andra kreditgivare torde bottenlån å sådana villkor redan nu kunna

erhållas. Subvention undvikes alltså beträffande bottenlånet. Då staten

torde kunna verkställa sin bundna upplåning till omkring fyra procent, bliva

statens kostnader för subventionen å lånen utöver bottenlånen även ganska

obetydliga.

En förutsättning för det nya förslaget är, att riksbanken utfäster sig gentemot

sparbankerna att tillhandahålla dem erforderliga medel att utlånas på

avsedda villkor. Härtill lärer riksbanken vara villig. Vid sådant förhållande

kunna sparbankerna lämna en byggherre en bindande utfästelse innan ett

bygge igångsättes, att, då bygget är färdigt, tillhandahålla bottenlånet till

fyra procent. Lånet kommer visserligen att i framtiden löpa med sex månaders

uppsägning och fastighetsägaren kan icke erhålla garanti mot ränteförliöjning,

men han kan å andra sidan tillgodogöra sig eventuell räntesänkning.

Omöjligheten att få räntesatsen bunden för längre tid framåt torde därför ej

förhindra igångsättandet av nybyggen. Det är vidare sannolikt, att örn

byggen ånyo komma igång, även andra kreditgivare än förut åsyftade komma

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

att visa sig villiga att tillhandahålla bottenlån till fyra procents ränta. I den

mån försäkringsbolagen visa sig intresserade av dylika krediter, skulle där

även på tio år bundna bottenlån kunna erhållas.

Inspektionen får med hänsyn till vad sålunda anförts för sin del tillstyrka,

att staten genom byggnadslånebyrån tillhandahåller krediter mot inteckning

liggande inom nittio procent av nyuppförd fastighets värde samt mot en

räntesats av fyra procent. Amorteringen torde böra sättas till en procent av

fastighetens värde per år, varigenom krediterna i stor omfattning skulle

slutamorteras på trettio år. Lånebestämmelserna i övrigt torde i huvudsak

kunna utformas i enlighet med nuvarande bestämmelser för av byrån utlämnade

tertiärlån.

De sakkunniga hava starkt framhållit, att de av dem föreslagna åtgärderna

måste betraktas som en enhet och att sålunda icke en särskild åtgärd kan uteslutas

utan att det hela faller sönder. Inspektionen vill särskilt understryka,

att staten icke bör tillhandahålla lån mot räntor, som innebära subvention,

med mindre uppgörelse kunnat träffas beträffande lönerna för byggnadsarbetarna

av i huvudsak det innehåll, som de sakkunniga angivit.

Sparbanksinspektionen anser sig icke kunna bedöma vare sig huruvida

byggnadsproduktionen är i behov av stödåtgärder eller örn i dylikt fall räntesubvention

är en lämplig åtgärd. I anledning av de sakkunnigas strävan att

till nedbringande av byggnadskostnaderna återföra ränteläget till 1939 års

nivå vill inspektionen emellertid framhålla, att räntan under 1930-talets senaste

år var osedvanligt låg. I fråga örn den närmare utformningen av subventionen

företräder sparbanksinspektionen enahanda synpunkter som bank- och fondinspektionen.

Sparbanksinspektionen förklarar sig slutligen utgå från att sparbankerna

komma att lämna sin medverkan för åstadkommandet av den önskvärda nya

bostadsproduktionen genom utlämnande i största möjliga utsträckning av

primärlån i sådana fall, då bostadsproduktionen anses böra stimuleras. Härvid

förutsättes att för detta ändamål medel ställas till sparbankernas förfogande

i den mån desamma bliva i behov härav.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava funnit den föreslagna räntegarantin

ägnad att inge betänkligheter med hänsyn bland annat till att ett beslut därom

kan komma att verka prejudicerande å andra områden. Beaktas måste —

heter det vidare i yttrandet — att de sakkunnigas förslag torde nödvändiggöra

en betydande upplåning från riksgäldskontorets sida för anskaffande av

erforderliga medel för utlämnande av tertiärlån d. v. s. lån, som ligga mellan

71) och 90 procent av fastighetsvärdena. Upplåningsbehovet kan sålunda

komma att uppgå till 60 miljoner kronor vid en bostadsproduktion till värde

av 300 miljoner kronor, detta under förutsättning att tertiärlån intill 90 procent

av statens byggnadslånebyrå beviljas för praktiskt taget alla nyuppförda

byggnader inom nämnda kostnadsram. Då emellertid åtgärder synas vara

nödvändiga för att stödja byggnadsverksamheten samt räntefaktorn och

möjligheten att erhålla tertiärlån på goda villkor därvid spela en mycket

betydande roll, vilja fullmäktige ej motsätta sig ett genomförande av de

sakkunnigas förslag i förevarande avseende. Fullmäktige förutsätta därvid,

att förslaget även vad beträffar övriga på byggnadskostnaderna inverkande

Bihang till riksdagens protokoll lilli. 1 sami. Nr 251. 79041 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

faktorer kan visa sig genomförbart, så att det av de sakkunniga uppställda

målet i fråga örn kostnadernas begränsning kan uppnås. En förutsättning

måste även vara, att erforderlig prövning och kontroll äger rum i samband

med utlämnandet av kreditgarantin. Lämpligt synes vara, att lånen förmedlas

genom de kreditmarknadsinstitutioner, som vanligen ägna sig åt fastighetsbelåning.

De sakkunniga hava vidare ansett, att staten även skall svara för

att kapital finnes tillgängligt för lån till godkända byggnadsföretag. Enligt

de sakkunnigas mening skulle detta ske genom att riksbanken, därest likviditeten

å penningmarknaden vore hårt ansträngd, ställde erforderliga medel

till förfogande genom att köpa kreditinstitutionernas obligationer och lämna

sparbankerna nödiga krediter. I berörda avseende måste fullmäktige förutsätta,

att ett sådant stöd ej får större omfattning än som kan vara förenlig

med en sund penningpolitik.

Riksgäldsdirektören, som varit av skiljaktig mening, har ansett, att de

sakkunnigas förslag, i vad det avser statens tillhandahållande av tertiärlån,

bör begränsas till ett vida lägre belopp än det som kan bliva erforderligt vid

en årlig byggnadsverksamhet för 300 miljoner kronor. Reservation har även

anförts av riksgäldsfullmäktigen Magnusson (sid. 44).

Fullmäktige i riksbanken hava med utgångspunkt från det antagandet, att

den befarade bostadsbristen kommer att göra sig gällande med helt olika

styrka på olika orter, ifrågasatt, huruvida ej mera differentierade statliga och

kommunala ingripanden äro lämpliga jämsides med eller möjligen delvis i

stället för den av de sakkunniga förordade generella räntegarantin.

Härefter anföra fullmäktige väsentligen följande.

Örn man emellertid accepterar de sakkunnigas grundläggande utgångspunkter,

nämligen å ena sidan att det i nuvarande läge är önskvärt att stimulera

byggnadsverksamheten, å andra sidan att det byggande, som kommer till

stånd, endast bör få ske på sådana villkor, att förutsättningar för ett upprätthållande

av en i förhållande till förkrigstiden oförändrad kostnads- och

hyresnivå finnas, måste man tydligen, som de sakkunniga framhålla, söka

pressa ned den nu rådande nivån för byggnads- och fastighetskostnaderna.

Fullmäktige hysa i detta avseende samma mening som de sakkunniga, nämligen

att detta förutsätter en reduktion av samtliga eller i varje fall flertalet

av de faktorer, som påverka dessa kostnader. Att det härvid kan te sig önskvärt

och även, för att kunna nå det av de sakkunniga angivna målet i fråga

om byggnadsverksamhetens villkor, kan bliva nödvändigt att vidtaga statliga

åtgärder för att bringa ned kapitalkostnaderna, äro fullmäktige medvetna örn.

De sakkunniga uttala sig för en minskning av de årliga ränte- och amorteringsutgifterna

för kapitalet från i det närmaste 6.4 procent till omkring 5.2

procent. Fullmäktige äro icke övertygade örn att en allmän reduktion av

kapitalkostnaderna av denna storlek är nödvändig för att en sund byggnadsverksamhet

skall komma till stånd. Det är enligt fullmäktiges mening av

särskild vikt, att i nuvarande läge, då bland annat materielknapphet på flera

områden gör en viss begränsning av investeringsverksamheten erforderlig,

ett sådant urval sker att de nödvändigare behoven i första hand tillgodoses.

Ett dylikt urval måste sannolikt i stor utsträckning åstadkommas genom direkt

kontroll, men denna kontroll skulle enligt fullmäktiges åsikt väsentligt underlättas

örn de normala verkningarna av förändringarna i läget på kapitalmarknaden

tillätes att i någon män göra sig gällande.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition ur 251. 51

Såsom medel för att bringa ned kapitalkostnaderna rekommendera de sakkunniga

en statlig räntegaranti enligt vissa närmare angivna regler.

Då det gäller att bestämma, hur ett räntesubventionsförfarande lämpligen

bör gestaltas, anse fullmäktige, att man i första hand bör eftersträva att nå

det önskade resultatet med ett till sin storlek så begränsat statligt stöd som

möjligt. Därjämte böra åtgärderna utformas så att bästa möjliga utsikter

förefinnas att snabbt kunna avveckla stödet, då det ej längre anses erforderligt.

Beaktas bör även att en så nära anknytning som möjligt till redan vidtagna

statliga åtgärder på området vinnes. Det torde ej vara utan vidare

klart, att dessa önskemål bäst tillgodoses genom det av de sakkunniga föreslagna

förfarandet. Detta leder nämligen till att staten blir nödsakad att

ingripa på inteckningslånemarknaden i en sådan form, att det inbördes förhållandet

mellan räntesatserna för olika slag av lån blir föremål för en viss

statlig kontroll. Den lösning, som de sakkunniga föreslå, innebär dessutom,

att det statliga inflytandet på kreditmarknaden utsträckes till ett speciellt

område av denna, där det förut icke direkt gjort sig gällande. Det kan även

enligt fullmäktiges mening befaras, att ett räntesubventionsförfarande ifråga

örn kassalån lätt blir av förhållandevis permanent natur, eftersom låntagarna

i stor utsträckning torde komma att ställa in sig på att oberoende av marknadsläget

kunna erhålla bottenlån till en fixerad räntesats och därigenom

förlora intresset för att söka utnyttja den konkurrens mellan olika penninginstitut,

som vid inträdandet av lättare förhållanden på kapitalmarknaden uppstår,

för att pressa ned utlåningsräntorna.

Här anförda skäl synas tala för att även andra vägar än den av de sakkunniga

föreslagna göras till föremål för undersökning. En annan utformning

av subventionsprogrammet är tydligen möjlig även med ett bibehållande av

de grundförutsättningar beträffande kreditvillkoren, som varit utgångspunkten

för de sakkunnigas behandling av byggnadskostnadsproblemet. Bland annat

med hänsyn till att det allmänna genom statens byggnadslånebyrå redan

bedriver en utlåningsrörelse beträffande tertiärlån för byggnadsföretag, vilja

fullmäktige förorda en undersökning av möjligheterna att nå önskat resultat

genom att tertiärlåneverksamheten delvis omlägges och eventuellt utvidgas

så att — med bibehållande av belåningens övre gräns, 90 procent av taxeringsvärdet

— lånen kunna omfatta en större del av detta värde än för närvarande

tillämpade 20 procent. Härför talar även den omständigheten att marknaden

för bottenlån är förhållandevis väl organiserad och även utan direkt statsingripande

alltid torde kunna tillgodose de legitima finansieringsanspråken

från bostadsbyggnadsverksamhetens sida, förutsatt att låntagarna äro villiga

att binda sina lån på de av exempelvis stadshypotekskassan tillämpade villkoren.

Någon av staten oberoende tertiärlånemarknad i egentlig mening finnes

däremot knappast, och ett fortsättande av det reglerande inflytande, som

staten beträffande tertiärlånen utövat under de senare åren, förefaller även

med tanke på kommande normala förhållanden jämförelsevis väl motiverat.

En mellanställning intager i viss mån marknaden för sekundärlån. De nu

aktuella statliga åtgärderna synas lämpligen kunna utsträckas till denna för

den händelse en begränsning av dessa åtgärder till enbart tertiärlånemarknaden

icke skulle visa sig vara tillfyllest. I sådant fall torde även möjligheterna

att genom statlig eller kommunal garanti på sekundärlånen tillförsäkra

dem den för bottenlånen gällande räntesatsen böra undersökas. Likaledes

kan övervägas, huruvida icke ett lämpligt stöd åt byggnadsverksamheten

kunde beredas genom att tomtköpen finansierades med kommunala medel.

Genom dylika åtgärder skulle den direkta, statliga räntesubventionen kunna

nedbringas utan att effekten av det statliga stödet åt byggnadsverksamheten

minskades.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:U proposition nr 251.

I den kalkyl beträffande kapitalkostnaderna, som de sakkunniga gjort för

det fall att den rekommenderade räntesubventionen kommer till stånd, bär

räknats med en bottenlåneränta av 3.5 procent. De sakkunniga synas vidare

ha utgått ifrån att räntesatsen för lån mellan 50 och 70 procent av fastighetsvärdet

skulle vara 4.5 procent med 40 års amortering och att tertiärlån inom

90 procent skulle förräntas efter 4.5 procent och amorteras under första året

med 0.7 5 procent, vilket innebär, att en fast annuitet av 5.2 5 procent erlägges,

och motsvarar de för statliga tertiärlån nu gällande villkoren. Räknar man i

stället med en räntesats för primärlån av mellan 4 och 4.5 procent, vilket

ungefär torde överensstämma med det nuvarande marknadsläget, samt med

en i motsvarande grad, d. v. s. till 5—5.5 procent, höjd sekundärlåneränta

(inklusive eventuellt utgående förvaltningsbidrag), skulle såsom full kompensation

för dessa höjda räntor erfordras en nedsättning av tertiärlåneräntan med

omkring 2.5 procent. Den totala kapitalkostnaden torde sålunda under rådande

förhållanden kunna begränsas till den av de sakkunniga förordade nivån 5.2

procent per år, örn tertiärlån kunde erhållas till en ränta av något under 2

procent i stället för 4.5 procent. Kunde sekundärlåneräntan exempelvis genom

kommunal garanti nedbringas, skulle samma resultat vad de totala kapitalkostnaderna

beträffar kunna nås med en något högre räntesats på tertiärlånen.

Ovanstående beräkningar överensstämma i vissa avseenden ej med de sakkunnigas

kalkyler. Enligt dessa skulle de aktuella kapitalkostnaderna uppgå

till i det närmaste 6.4 procent, medan man med de räntesatser för primär- och

sekundärlån, som ovan förutsatts representera marknadsläget, samt med en

tertiärlåneränta av 4.5 procent kommer till kapitalkostnader på blott något

över 5.7 procent. De årliga amorteringarna ha härvid förutsatts skola utgå

med samma belopp som de sakkunniga räkna med. Anledningen till att de

ovan anförda beräkningarna lett till mindre kapitalkostnader än de sakkunnigas

kalkyl, som fullmäktige ej haft tillfälle att närmare granska, torde

vara, att de ovan tillämpade primär- och sekundärlåneräntorna satts lägre.

Detta synes åtminstone delvis kunna förklaras av att ränteläget under den

sista tiden varit fallande.

Om den statliga räntesubventionen helt förlädes till tertiärlånen skulle

utom de tidigare angivna fördelarna vinnas, att sådana primär- och sekundärlån

i äldre fastigheter, som skulle placeras i marknaden, icke erhölle sämre

villkor än motsvarande lån i nyuppförda fastigheter. Den stora mtecknmgslånemarknadens

enhetlighet skulle med andra ord kunna bibehållas. Mot

ett subventionsförfarande enligt dessa linjer talar a andra sidan, dels att föiutsättningen

för att kunna komma i åtnjutande av subventionen vore, att ett

statligt tertiärlån upptoges, dels att en stegrad tertiärlåneverksamhet skulle

medföra ökade kreditrisker för staten. Båda dessa invändningar torde emellertid

vara av endast begränsad betydelse, eftersom man synes ha all anledning

att räkna med att den byggnadsverksamhet, som under den närmaste framtiden

kan komma till stånd, till sin huvudsakliga del sannolikt skulle vara beroende

av att statliga tertiärlån erhölles, även örn räntesubventionen skulle avse

endast primär- och sekundärlånen.

Örn den direkta statliga räntesubventionen på angivet sätt koncentrerades

till tertiärlånemarknaden, skulle en smidig anpassning efter skiftande förhållanden

underlättas. En avveckling av stödåtgärderna skulle sannolikt även

vara förhållandevis lättare genomförbar än örn staten pa ett eller annat sätt

engagerade sig i marknaden för primär- och sekundärlån. För att åstadkomma

en för låntagarna erforderlig fast grundval för kalkylerna skulle

emellertid krävas, även vid ett ingripande endast beträffande tertiärlånen, att

vid upptagande av tertiärlån en bindning av räntevillkoren för viss tid kunde

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj-As proposition nr 251.

ske. Fullmäktige ifrågasätta emellertid, huruvida icke i detta fall en begränsning

av denna tid från den enligt nuvarande bestämmelser fastställda

tiden av 30 år till exempelvis 5 år skulle vara tillfyllest.

Oberoende av på vilka vägar frågan örn räntesubvention löses fordras

tydligen, såsom de sakkunniga framhålla, för att en byggnadsverksamhet skall

kunna igångsättas även att vissa garantier finnas för att lån skola kunna

erhållas, då de nybyggda husen blivit färdiga. Hittills har, då svårigheter att

erhålla inteckningslån i högre grad gjort sig gällande, riksbanken sökt mildra

svårigheterna, bland annat genom att bevilja krediter till sparbanker och

övertaga vissa hypoteksinstituts obligationer. Riksbanken är även i fortsättningen

beredd att, då så anses av behovet påkallat, lämna kreditmarknaden

sitt stöd i syfte att förhindra, att byggnadsverksamheten i landet stagnerar

på grund av utpräglad knapphet på kapitalmedel. Då riksbanken lämnar sin

medverkan exempelvis genom att för en sparbank rebelåna av denna utlämnade

inteckningslån, torde riksbanken komma att tillämpa sådana lånevillkor, att

den av sparbanken debiterade räntan icke med mer än en viss fastställd

marginal, exempelvis 0.2 5 procent, överstiger den ränta, som sparbanken har

att erlägga till riksbanken. I samband härmed äro fullmäktige beredda att

till prövning upptaga frågan, huruvida icke i sådant fall belåning intill 50

procent av taxeringsvärdet, respektive intill den gräns, till vilken statlig eller

kommunal garanti sträcker sig, kunde medgivas. För närvarande kan belåning

i riksbanken ske endast intill 36 procent av taxeringsvärdet. De övriga omläggningar

av teknisk natur i riksbankens ifrågavarande utlåningsrörelse, som

kunna bliva erforderliga, anse sig fullmäktige i detta sammanhang icke behöva

beröra.

Styrelsen för svenska bankföreningen har i likhet med fullmäktige i riksbanken

framhållit, att bostadsbehovet framträder med olika styrka inom skilda

samhällen. Styrelsen anser det fördenskull självfallet att om statlig subvention

finnes oundviklig, synnerlig hänsyn tages till de lokala förhållandena. Beträffande

subventionen i och för sig har styrelsen — med erinran örn de

konsekvenser av olika slag, som statlig subventionering av en näring för med

sig — uttryckt den önskan, att ytterligare överväganden på denna punkt äga

rum, avseende att söka utvägar, varigenom subventionslinjen åtminstone i

görligaste mån undvikes. I samband härmed har styrelsen förklarat sig icke

kunna vitsorda hållbarheten av de i betänkandets bilaga 4 gjorda uttalandena,

vilka kunna tagas till intäkt för en uppfattning om något slags samband mellan

den av de sakkunniga angivna räntan å 3V2 procent och räntan å marknaden.

Styrelsen anser, att dessa uttalanden giva uttryck åt en otillräcklig uppskattning

av räntans betydelse särskilt för sparandet.

Styrelsen för svenska sparbanksföreningen har likaledes understrukit, att

behovet av bostadsproduktion är mycket olika i skilda delar av landet. Med

utgångspunkt härifrån har styrelsen funnit de av de sakkunniga föreslagna

åtgärderna, däribland räntegarantin, alltför schematiska, i samband varmed

styrelsen ifrågasatt vidgade insatser från kommunernas sida. Styrelsen anser

sig vidare kunna konstatera, att en räntesats på 3’/2 procent för bottenlån

väsentligen avviker från det verkliga ränteläget och understryker i detta sammanhang,

att räntans höjd icke kan tillmätas den underordnade roll för

sparandet, som synes hava anvisats den av de sakkunniga.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Majus proposition nr 251.

Styrelsen vill ytterligare framhålla, att en subvention med statlig garanti

för primärlån ned till en räntefot av 3.5 procent skulle medföra ej önskvärda

konsekvenser för bottenlånemarknaden. Åtgärden att införa en specialränta

av 3.5 procent skulle enligt styrelsens mening med ali säkerhet leda till en

olycklig spänning och splittring på marknaden samt verka desorganiserande

på densamma. Man bör här ej heller bortse ifrån att en särskild för nybyggnadsändamål

framskapad särränta av 3.5 procent kan vara ägnad att medföra

att byggnadsverksamheten för framtiden fastlåses vid denna räntenivå samt

att det lätt kan utbildas en allmän uppfattning bland dem som hava att göra

med byggnadsverksamhet, att en sådan icke låter sig bedrivas, utan att räntan

är fixerad till 3.5 procent. En dylik utveckling vore uppenbarligen synnerligen

olycklig, bland annat därför att den kunde innebära inledningen till en

permanent subventionering från det allmännas sida för all byggnadsverksamhet,

en utveckling som skulle vara desto mindre önskvärd som den av de

sakkunniga föreslagna räntesatsen dels ej överensstämmer med vad som för

närvarande kan betraktas som en lägsta normal ränta för fastighetslån dels

heller icke alls motsvarar vad som tidigare har utgjort normal ränta. Det

kan erinras örn att byggnadsverksamheten för tio år sedan befann sig i högsta

flor, trots att räntan då uppgick till 41/2 procent och fastän, väl att märka,

byggnadsarbetarlönerna då voro minst lika höga som under den senare följande

perioden av låga räntor.

Om ock alltså på vissa punkter bestämda erinringar kunna göras, anser

dock styrelsen, att åtgärder i förslagets syfte och enligt dess principiella

läggning kunna vara önskvärda i den omfattning och på de platser där sådana

äro av det verkliga behovet påkallade, men styrelsen finner det angeläget,

att en stödaktion i stället lägges så, att ränteförändringen kommer att avse

sekundär- och tertiärlånen i stället för bottenlånen.

Styrelsen vill slutligen meddela, att styrelsen kommer att verka för att

sparbankerna i den utsträckning, som med hänsyn till de särskilda sparbankernas

ställning kan befinnas lämplig, tjänstgöra som förmedlare av

erforderliga krediter och att sparbankerna göra detta utan ersättning för

låneförmedlingen.

Svenska bostadskreditkassan finner i likhet med de sakkunniga angeläget,

att den erforderliga nedpressningen av kostnaderna genomföres under medverkan

av samtliga intresserade parter samt anser vid sådant förhållande, att

någon erinran icke synes kunna göras mot att staten vidtager åtgärder för

nedbringande av kapitalkostnaderna, under förutsättning att ingripandet på

lånemarknaden upphör, så snart förhållandena det medgiva.

Härefter anföres från kassans sida i huvudsak följande.

Såvitt styrelsen kunnat finna, måste det föreslagna subventionsförfarandet

medföra vissa olägenheter för inteckningslånemarknaden. De krafter på denna

marknad, som verka i räntesänkande riktning, skulle otvivelaktigt försvagas,

därest de sakkunnigas förslag genomfördes. Örn låntagarna för primärlånen

garanterades en ränta av högst 3V2 procent hos samtliga kreditinstitut, som

ägde utlämna räntesubventionerade lån, skulle de sakna anledning att, såsom

under normala förhållanden sker, söka utröna, vilken långivare som tillhandahölle

lån mot den lägsta räntan. Konkurrensen mellan långivarna skulle därför

icke kunna göra sig gällande på samma sätt som i en fri marknad. Samtidigt

kan det befaras, att långivarnas intresse att söka bereda låntagarna

bästa möjliga villkor skulle komma att avtrubbas inför det faktum, att staten

i varje fall svarade för räntekostnaderna utöver 3V2 procent. I den mån ut
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

låningsräntorna härigenom komme att ligga högre än de skulle lia gjort, därest

marknaden ej subventionerats, skulle de fastighetsägare bliva lidande, som

önskade belåna ej nybyggda fastigheter.

Med hänsyn till de olägenheter, som sålunda äro förenade med en subvention

av primär- och sekundärlånemarknaderna, torde det böra övervägas, huruvida

icke samma lindring för låntagarna, som avses med denna subvention,

skulle kunna vinnas genom ett subventionsförfarande, som uteslutande inriktade

sig på att förbilliga de genom statens byggnadslånebyrå tillhandahållna

tertiärlånen. Den kreditgivning, som dessa tertiärlån representera, är

redan nu såtillvida subventionerad av staten som räntan å dessa lån (för närvarande

4V2 procent) understiger marknadsräntan. Det bleve här alltså endast

fråga örn en utökad subvention, ej att lägga nya, hittills fria marknader under

statens kontroll. Subventionen för tertiärlånen skulle så avvägas, att den helt

motsvarade subventionen för primär- och sekundärlånen enligt de sakkunnigas

förslag. Den totala kapitalkostnaden för fastighetsägaren skulle med andra

ord bli lika stor i de båda fallen. I nuvarande läge skulle detta innebära en

ränta å tertiärlånen av 2 procent. I den mån räntenivån för primärlånen skulle

sjunka, skulle subventionen för tertiärlånen minskas för att -—- i likhet med

vad de sakkunniga förutsatt — helt försvinna vid en primärlåneränta av

3V2 procent. Skulle däremot räntenivån för primärlånen stiga, skulle subventionen

för tertiärlånen ökas. Då emellertid den ursprungliga räntan för

tertiärlånen är 4V2 procent, skulle räntesubventionen högst kunna uppgå till

4Va procent, vilket innebure, att tertiärlånen skidle bli räntefria. Detta skulle

inträffa vid en primärlåneränta av 4.8 procent. Därest i ett sådant läge ytterligare

subvention ansåges böra medgivas, torde frågan örn den lampliga

formen härför då böra upptagas.

Här ifrågasatta subventionsförfarande bygger på den förutsättningen, att

samtliga nybyggnadsföretag komma att taga i anspråk statliga tertiärlån. Att

så skulle bli''fallet är självklart med hänsyn till de fördelaktiga villkor, som

skulle gälla för dessa lån. Även de sakkunniga ha (sid. 256) ansett sig böra

räkna med att vid ett genomförande av deras förslag praktiskt taget all byggnadsverksamhet

under den närmaste tiden komme att vara beroende av statens

tertiärlån.

De sakkunniga lia framhållit en väsentlig skillnad mellan de lån, som

sparbankerna tillhandahålla, och de lån, som tillhandahållas av bland

annat hypoteksinrättningarna. Medan en låntagare hos sistnämnda kreditgivare

måste binda sitt lån under tio år, äro sparbankslånen utlämnade mot

viss kortare tids uppsägning. I båda fallen är emellertid låntagaren garanterad,

att räntan ej skall bli högre än 3''A procent, men låntagaren hos en sparbank

har den fördelen framför låntagaren hos en hypoteksinrättning, att hail,

om primärlåneräntan under den första tioårsperioden sjunker under 3Va procent,

kan omlägga sitt lån till den lägre räntan utan särskild kostnad. På

grund härav skulle ett genom förande av de sakkunnigas förslag sannolikt medföra,

att hypoteksinrättningarna och andra långivare, som endast tillhandahålla

på längre tid bundna lån, skulle förlora sin betydelse för fastighetskreditmarknaden.

Denna skulle genom den minskade efterfrågan på långfristiga

lån komma att undergå en förändring, som varken ur det allmännas

eller låntagarnas intressen är önskvärd. För att söka minska dessa ogynnsamma

verkningar av de sakkunnigas förslag borde föreskrivas, att räntesubventionen

även vid lån hos sparbank skall vara oförändrad under lånets

löptid. Det är emellertid föga troligt, att härigenom licken för ett snedvridande

av marknaden skulle i nämnvärd mån begränsas, enär låntagarna i

allmänhet torde komma alf söka utnyttja sparbankslånet för att hålla möjlig
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Majus proposition nr 251.

heten tor en räntesänkning öppen. Ovan berörda problem skulle icke uppkomma,

örn räntesubventioneringen hänfördes till tertiärlånen.

Vidare skulle vid en subvention av tertiärlånen administrationen kunna i

hög grad förenklas. I detta sammanhang må vidare erinras, att en marginal

mellan primär- och sekundärlåneräntorna måste fastställas i syfte att erhålla

en fast utgångspunkt för beräknandet av storleken av räntesubventionen för

sekundärlåntagarna, en fråga, till vilken de sakkunniga icke tagit ställning.

De sakkunniga lia under hänvisning till att förvaltnings- och andra bidrag

äro avsedda att inräknas i den jänta, som skulle garanteras av staten, uppenbarligen

utgått från att dessa bidrag skulle kunna reduceras. Med anledning

härav må beträffande de bidrag, som författningsenligt utgå inom bostadskreditinstitutionen

och vilka utgöras av särskilda förvaltnings- och fondbidrag

till såväl bostadskreditkassan som till vederbörande bostadskreditförening,

framhållas följande. Förvaltningsbidragen kunna icke sänkas för nya låntagare

utan att även de äldre komma i åtnjutande av en motsvarande sänkning.

En nämnvärd generell sänkning är emellertid icke möjlig att genomföra

inom den närmaste framtiden. Icke heller fondbidragen kunna sänkas,

alldenstund en djdik åtgärd skulle rubba det civilrättsliga förhållandet mellan

kassan och innehavarna av dess obligationer. Statsmakterna ha nämligen

bland annat i syfte att stärka säkerheten för kassans obligationer föreskrivit

en fortgående fundering av vissa bestämda bidrag från låntagarna, vartill

kommer, att låntagarnas solidariska ansvarighet förutsätter, att oförändrade

fondbidrag utgå.

De sakkunnigas förslag avser förutom ovanberörda räntesubvention, att

det för godkända byggnadsföretag skulle redan vid igångsättandet kunna

garanteras, att kapital funnes tillgängligt för lån, då byggnaden blivit färdigställd.

Vederbörande långivande institut skulle därför äga att med byggmästare,

som så önskade, redan vid byggenas påbörjande träffa låneavtal på

basis av en fixerad räntesats. Bostadskreditföreningarna sakna för närvarande

möjlighet härtill. En dylik möjlighet bör finnas även för det fall, att räntesubventionen

skulle läggas på tertiärlånen. Statsmakterna torde därför böra

i en eller annan form lämna bostadskreditföreningarna tillstånd att efter

kassastyrelsens medgivande göra sådana utfästelser, varom här är fråga. I

dylika fall skulle kassan för att skydda sig mot förluster exempelvis kunna

försälja obligationer på förhand. Därest erforderlig obligationsförsäljning

icke skulle kunna genomföras i marknaden, torde såsom de sakkunniga ifrågasatt,

riksbanken böra träda emellan.

Vare sig det ena eller andra subventionsförfarandet tillämpas, erfordras

icke i vidare mån än nyss sagts någon ändring i organisationen av bostadskreditkassans

låneverksamhet. Värdesättningen av fastigheterna kommer

givetvis att även efter införandet av ett subventionsförfarande ske efter oförändrade

grunder. För närvarande inträffar icke sällan, att den övre lånegränsen

för sekundärlån från bostadskreditinstitutionen understiger 70 procent

av fastighetens taxerings- respektive uppskattningsvärde. De sakkunniga

ha emellertid förutsatt, att tertiärlånets nedre gräns skulle utgöra 70 procent

av det av byrån fastställda värdet av fastigheten. På grund härav

skulle i vissa fall hela lånebehovet ej kunna tillgodoses utan anlitande av

ytterligare en kreditgivare. Med hänsyn härtill synes det önskvärt, att statens

byggnadslånebyrå beredes möjlighet att utlämna tertiärlån i anslutning till

ett sekundärlån hos en bostadskreditförening, även örn sistnämnda låns övre

gräns skulle något understiga den fastställda nedre gränsen för byråns utlåning.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 251.

57

Styrelsen för Konungariket Sveriges hypotekskassa finner under de av de

sakkunniga antagna förutsättningarna principiella invändningar icke i rådande

läge böra framställas mot tanken på en statlig räntesubvention, varvid styrelsen

dock förutsätter, att ingripandet på lånemarknaden skall upphöra så

snart förhållandena så medgiva. Styrelsen anser sig böra understryka nödvändigheten

av att, såsom de sakkunniga även framhållit, till de statliga stödåtgärderna

ifråga örn kreditförsörjningen knytas villkor, som innebära att

jämväl övriga av de sakkunniga angivna åtgärder genomföras.

Styrelsen har vidare ansett det nödvändigt, att en marginal mellan primäroch

sekundärlåneräntorna fastställes samt — på enahanda grunder som

svenska bostadskreditkassan — ifrågasatt, huruvida icke räntesubventionen

borde avse uteslutande tertiärlånen. Då enligt gällande förordningar och

reglementen hypoteksföreningarna för närvarande icke få bevilja lån annat

än mot inteckning i bebyggd fastighet, påpekas vidare — med instämmande

av vad de sakkunniga härutinnan föreslagit — att möjlighet bör beredas hypoteksföreningarna

att träffa låneavtal redan vid byggets påbörjande.

I detta sammanhang anför styrelsen vidare.

Av vissa uttalanden av de sakkunniga synes emellertid framgå, att låneavtalen

med kreditgivarna icke skulle träffas förrän efter byggets färdigställande,

varemot den statliga garantin skulle lämnas redan vid byggets

igångsättande. De sakkunniga uttala sålunda å sid. 44 i betänkandet, att lånebehovet

för de fastigheter, som börja byggas under förra delen av år 1941,

inträder först under slutet av detta år och början av nästföljande. Örn under

mellantiden den allmänna ränteutvecklingen på kapitalmarknaden lett till en

räntenivå, som motsvarar den garanterade, skulle den statliga garantin under

tiden ha fyllt den i nuvarande läge ytterst betydelsefulla funktionen att

undanröja den förlamande osäkerheten örn kreditmöjligheter och kreditvillkor.

Subvention i egentlig mening, uttala de sakkunniga, skulle i sådant

fäll icke förekomma.

Av sistnämnda uttalande synes böra följa, att en byggnadsföretagare, som

erhållit statens räntegaranti för primärlån till en ränta av 3Va procent, icke

skulle äga rätt att, örn han så anser lämpligt, innan bygget färdigställts träffa

avtal om primärlån till en högre ränta än sistnämnda utan att därvid riskera

att vid en nedgång av räntan gå miste om subventionen helt eller delvis.

Då låntagaren liksom staten kan ha anledning att räkna såväl med en

räntehöjning som med en räntesänkning, synes emellertid i såväl låntagarens

som statens intresse möjlighet böra beredas låntagaren att redan vid byggets

igångsättande förskaffa sig visshet om de räntevillkor, som långivarna betinga

sig. Det kan för låntagaren vara av stor betydelse att redan vid denna

tidpunkt till viss ränta försäkra sig om ett hypotekslån, som är bundet på

längre tid än de tio år, garantin räcker, för att därigenom vid tioårsperiodens

utgång undgå annan eventuell räntehöjning än som föranledes av räntegarantins

bortfallande. Skulle räntan vid sistnämnda tidpunkt i stället ha

fallit, har låntagaren då möjlighet att erhålla konvertering av lånet.

Det torde i detta sammanhang böra, framhållas, att den utsträckta användning

av fasta bottenlån på tio år, vartill den vid sistnämnda tid bundna räntegarantin

kan antagas animera låntagarna, givetvis medför den olägenheten,

att svårigheter kunna uppstå vid förfallotidens slut, om räntehöjning då inträtt.

Det skulle enligt styrelsens uppfattning innebära en stor fördel för

låntagarna, örn långfristiga lån — även amorteringslån — vid ett eventuellt

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

subventionsförfarande ifråga om primärkrediten komine till ökad användning,

då härvid kapitalrabatten vid underkurs på de obligationer, som försäljas för

lånens utgivande, skulle fördelas på de tio första åren av lånets löptid och

omfattas av subventionen samt låntagaren efter denna tids utgång ha att i

forsättningen erlägga endast den ränta, med vilken ifrågakommande obligationer

löpa.

Beträffande den ifrågasatta reduktionen av de förvaltningsbidrag, som

utgå till hypoteksföreningarna har slutligen framhållits, att ifrågavarande

bidrag enligt bestämmelse i föreningarnas reglementen skola fastställas för

envar förening å ordinarie föreningsstämma att utgå med viss procent per

år räknat å föreningsmedlens nominella eller oguldna lånebelopp, med iakttagande

av, att bidragen på varje tid skola vara så bestämda, att föreningens

säkerhetsfond kan beräknas inom skälig tid uppgå till minst en procent av

föreningens hela skuld till hypotekskassan.

Svenska försäkringsbolags riksförbund framhåller: Under förutsättning att

de reduktioner av byggnadskostnaderna, som de sakkunniga i övrigt föreslagit,

visa sig möjliga att genomföra, anser sig förbundet böra avstå från att ur principiell

synpunkt framställa erinringar mot den föreslagna räntegarantin. Förbundet

vill emellertid ifrågasätta, örn det icke är lämpligare att bestämma

bottenlåneräntan så nära gällande marknadsränta som möjligt och i stället i

motsvarande mån subventionera tertiär- och sekundärlåneräntan. Förbundet

förutsätter slutligen, att om den föreslagna anordningen kommer till stånd,

försäkringsbolagen skola kunna utlämna statsgaranterade lån i likhet med

övriga i betänkandet angivna kreditgivande institutioner.

Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a.

samt hyresgästernas riksförbund tillstyrka båda förslaget örn en statlig räntegaranti,

därvid sistnämnda sammanslutning ifrågasätter, huruvida icke garantin

bör sträcka sig ned till 3 procent, vilket skulle bättre överensstämma med räntenivån

under åren 1938 och 1939.

Stockholms by g gnadsleverantör förbund uppger, att räntestegringen och

svårigheten att anskaffa fastighetslån gjort det omöjligt för många byggmästare

att likvidera sina skulder till leverantörerna.

Samverkande byggnadsfackförbunden ifrågasätta en längre gående subvention

än vad de sakkunniga föreslagit.

Styrelsen för kooperativa förbundet har bland annat framhållit, att i och

för sig räntegaranti av den omfattning de sakkunniga föreslå synes innebära

en billig börda för det allmänna, såvida därigenom en mera avsevärd utvidgning

av bostadsbyggandets volym kan åstadkommas. — Med hänsyn till de

redan framträdande tendenserna till överskott på större och viss knapphet

på mindre lägenheter finner styrelsen det särskilt angeläget, att möjligheter

beredas för att företaga en ombyggnad av större lägenheter till mindre.

Uttalanden angående räntegarantin föreligga vidare från representanter

för städerna. Svenska stadsförbundet har inskränkt sig till att framhålla,

att den av de sakkunniga föreslagna metoden att för kreditgivningen anlita

redan befintliga organ synes vara att föredraga framför inrättande av en

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

• Kungl. Majus proposition nr 251.

bostadslånefond. Stadskollegierna i Stockholm och Göteborg samt drätselkamrarna

i Uppsala, Linköping, Jönköping, örebro och Trollhättan tillstyrka

bifall till förslaget i nu förevarande del. Stadskollegiet i Göteborg tillägger

följande.

Man skulle möjligen mot det framlagda förslaget, särskilt med hänsyn till

den betydande andel av omkostnadsbesparingen, som räntefaktorn utgör,

vilja invända, att de företag, som nu komma att igångsättas med stöd av

räntesubventionen, komma i en förmånligare ställning än de just färdigbyggda

eller under uppförande varande fastigheter, som måste betala de på

fria marknaden för närvarande erforderliga räntesatserna. Beträffande de

redan fullbordade fastigheterna har man emellertid att räkna med en icke

obetydligt lägre byggnadskostnad, vilken i väsentlig män utjämnar skillnaden.

Beträffande de under byggnad varande eller de, som just skola igångsättas,

särskilt de, för vars uppförande statliga tertiärlån beviljats, ställer sig saken

betydligt allvarligare. Ja, man kan till och med befara, att en del av dem, som

beviljats sådana lån, med vetskap örn att en byggnadsverksamhet på förmånligare

villkor än de, vilka deras egna företag kunnat erhålla, är att förvänta,

komma att inhibera sina företag. Av denna anledning synes böra till

övervägande upptagas frågan, huruvida icke även de sistnämnda företagen

under vissa omständigheter böra kunna komma i åtnjutande av en motsvarande

eller eventuellt en i någon mån begränsad resegaranti.

Drätselkammaren i Linköping har i detta sammanhang ifrågasatt, huruvida

icke statsgarantin borde gälla retroaktivt för alla de bostadsbyggen, till

vilka staden sålt tomter under hänsynstagande till de sakkunnigas önskemål

beträffande tomtpriserna.

Härutöver anföres bland annat följande.

Beträffande statliga tertiärlån har som bekant hittills gällt den ordningen,

att lån ej må överstiga beträffande flerfamiljshus vare sig tjugu procent av

det värde å fastigheten, sorn statens byggnadslånebyrå godkänt, eller tjugu

procent av det taxeringsvärde, som åsättes fastigheten. I fråga örn enfamiljshus

har vid lånens utlämnande hänsyn tagits allenast till statens byggnadslånebyrås

värdering. Denna föreskrift beträffande flerfamiljshus hotar att

omöjliggöra den bostadsproduktion, som trots allt förberetts i Linköpings

stad. Eftersom, då lånen skola bindas, ett »skvalprum» i kreditavseende

kommer att uppstå mellan 90 procent av taxeringsvärdet och de 90 procent

utav det av statens byggnadslånebyrå preliminärt beräknade värdet, för

vilka staden tecknat borgen under byggnadstiden, ha tvenne bostadsrätts

föreningar, som planera uppförandet av cirka 300 lägenheter, anmält, att de

icke utan ändring av nu gällande bestämmelser kunna igångsätta de planerade

byggena. Icke ens, om staden skänkt bort sina tomter, skulle spörsmålet kunna

lösas. Bättre synes, enligt drätselkammarens mening, en lösning enligt de

av sakkunniga antydda linjerna vara och att detta får gälla för samtliga bostadsbyggen,

som igångsättas från dags datum. De sakkunniga förorda som bekant,

att vid beviljandet av tertiärlån jämväl för flerfamiljshus enahanda ordning

skall gälla som för lån till enfamiljshus, d. v. s. att det av byggnadslånebyrån

fastställda värdet, det s. k. avkastningsvärdet, får gälla. Också i detta

avseende förutsattes, att Kungl. Maj:t äger möjlighet att utverka den nya

ordningens giltighet jämväl för bostadsbyggen, som igångsättas, innan riksdagen

hunnit taga ställning till en eventuell proposition på basis av de sakkunnigas

förslag.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Majus proposition nr 251.

I detta sammanhang torde jag vidare få anmäla vissa särskilt inkomna

framställningar, som äga samband med villkoren för tertiärlånegivningen

och räntegarantin.

Från svenska ril-csbyggen förening u. />. a. lia två olika framställningar inkommit.

Nämnda förening är en sammanslutning av byggnadsfackförbund och

byggnadsfackföreningar med ändamål bland annat att anskaffa arbete och

bostäder åt sina egna och de till föreningen anslutna organisationernas medlemmar

ävensom åt andra bostadsbehövande, att bedriva byggnadsverksamhet,

samt att främja en sund utveckling av förhållandena på byggnadsmarknaden.

I sin första framställning, som inkom till socialdepartementet den

12 december 1940, har föreningen anfört bland annat följande.

För närvarande gäller, att tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet

ej får för flerfamiljshus överstiga 20 procent av det värde å fastigheten, som

byggnadslånebyrån efter verkställd värdering godkänt eller 20 procent av

det taxeringsvärde som efter byggnadsföretagets fullbordande åsättes fastigheten.

I regel baseras värderingen på taxeringsvärdet. Taxeringsvärdet är i

allmänhet lägre än den faktiska byggnadskostnaden, vilket bland annat sammanhänger

därmed, att taxeringsvärdet bestämmes, icke med hänsyn till den

faktiska kostnaden för fastighetens uppförande, utan dels till dess räntabilitet

och dels till jämförlighet med äldre fastigheter. Detta har haft och kommer

efter byggnadskostnadernas stegring i ännu högre grad att få till följd att

tertiärlånen icke nå upp till 90 procent av de verkliga byggnadskostnad^^.

I nuvarande situation torde de i realiteten allenast nå upp till cirka 80 procent.

Det är uppenbart att detta förhållande försvårar och i många fall helt förhindrar

byggnadsverksamhet med anlitande av statliga tertiärlån. De kooperativa

bostadsföretagen, som hittills uppburit en insats av cirka 10 procent av

sina medlemmar, skulle t. ex. bli nödsakade att höja insatsen till 20 procent,

vilket av kända skäl för närvarande måste anses uteslutet. Det är därför av

synnerlig vikt att ändring av dessa förhållanden kommer till stånd, så att

tertiärlån skall kunna nå upp till 90 procent av den faktiska byggnadskostnaden.

Detta torde kunna ske genom bestämmelse av innebörd, att särskild

värdering regelmässigt skall verkställas av förmedlingsorganet och byggnadslånebyrån,

därvid de faktiska byggnadskostnaderna skola läggas till grund.

Statens by g gnadslånebyrå har i avgivet utlåtande avstyrkt bifall till framställningen,

därvid byrån anfört bland annat följande.

Tertiärlånen grunda sig på en värdering av fastigheten med utgångspunkt

från fastighetens varaktiga avkastningsvärde. Örn man överhuvudtaget har

anspråk på att lånen skola förräntas och amorteras, kan ju värdering icke

ske efter andra grunder. Byggnadslånebyrån har också i sin tertiärlånegivning

anlagt denna synpunkt på lånefrågorna. Icke desto mindre är denna

högbelåning riskfylld, låt vara att staten hittills undgått förlust på tertiärlån.

Erinras må ock, att den angivna gränsen 90 procent av värdet i verkligheten

ligger än högre på grund av den förskjutning som äger rum genom räntebevakningar

å framförliggande lån, kostnader, oguldna skatter m. m. dylikt.

Därest exekutiv auktion skulle övergå belånad fastighet, innan nämnvärd

amortering skett, kommer byggnadslånebyråns inteckningssäkerhet att ligga

inemot 100 procent av värdet. Uppenbart är alltså, att man vid en höjning av

lånegränsen sådan som den av svenska riksbyggen föreslagna överskrider

gränsen för långivning mot realsäkerhet och beträder området för subvention.

I sin andra framställning, som är dagtecknad den 10 mars 1941, anför föreningen

bland annat följande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

(51

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

Eli av cle för stimulerandet av byggnadsverksamheten mest betydelsefulla

detaljerna i byggnadskostnadssakkunnigas utredning angående byggnadskostnaderna

är den statliga räntegarantin. Såsom byggnadskostnadssakkunniga

framhålla, skola byggmästarna beredas tillfälle att redan vid igångsättande

av ett bygge träffa avtal örn sina fastighetslån till en fixerad ränta.

Föreningen har planerat att uppföra bostadsfastigheter, samtliga färdiga

för inflyttning den 1 oktober 1941. Huvudritningar har uppgjorts och låneansökningar

ha i ett flertal fall inlämnats till respektive drätselkammare.

Samtliga planer äro utformade så att de i möjligaste mån anknyta till av

byggnadskostnadssakkunniga givna rekommendationer och alltså böra kunna

vinna byggnadslånebyråns bifall vid en blivande prövning av byrån i enlighet

med de riktlinjer, som uppdragits av byggnadskostnadssakkunniga. Emellertid

är det angeläget för föreningen att den planerade verksamheten också

kommer i åtnjutande av den statliga räntegaranti, som kan bliva beslutad.

Yi hemställa därför att deli statliga räntegarantin må kunna omfatta även

sådana företag, som igångsatts före utfärdandet av de nya bestämmelserna,

men som uppfylla de villkor som gälla enligt dessa. Några betänkligheter

ur allmän synpunkt torde näppeligen kunna anföras mot en sådan anordning,

vilken skulle väsentligt underlätta fullföljandet av en byggnadsproduktion

redan under den byggnadssäsong som nu stundar.

Framställningar av enahanda, ehuru vidsträcktare innebörd lia vidare inkommit

från byggnads!''öreningen svenska bostäder i Stockholm samt representanter

för den planerade bostadsrättsföreningen Syskrinet därstädes.

I förstnämnda framställning, som är dagtecknad den 6 mars 1941, anför

sålunda byggnadsföreningen bland annat följande.

Sedan mitten av år 1939 lia vi bedrivit en tämligen omfattande bostadsproduktion

inom Bromma församling i Stockholms stad. I likhet med andra

kooperativa företagare bedriva vi vår verksamhet på så sätt att medborgare,

som äro intresserade av att lösa sin bostadsfråga, av oss sammanföras i

olika, till byggnadsföreningen svenska bostäder anslutna dotterföreningar.

Vår första förening, bostadsrättsföreningen Brommahus, omfattar 108 lägenheter

örn 2 rum och kök. Byggnationen färdigställdes den 1 juli 1940. Det

var vår avsikt, då kriget utbröt under september månad 1939, att i likhet med

nära nog samtliga övriga företagare inom byggnadsindustrin avbryta byggnationen,

men vi underläto att göra detta, emedan det från Stockholms stads

sida tämligen klart sades ifrån att ett avbrott av stadens bostadsproduktion

icke vore önskvärt. Från Stockholms stads sida ställdes även i utsikt lån till

synnerligen fördelaktiga räntor, och som vi säkerställt oss beträffande material

i viss utsträckning, fullföljdes byggnationen.

Denna byggnadsetapps övre finansiering är relativt fördelaktigt ordnad

genom Stockholms stads annuitetslån, liggande mellan 70 och 90 procent av

det av Stockholms stad fastställda byggnadsvärdet. Ovanför detta lån lia

föreningens medlemmar genom insatser säkerställt finansieringen. Underliggande

lån äro emellertid synnerligen ofördelaktiga genom att Stockholms

stad och Stockholms stads tomträttskassa icke kunnat tillhandahålla dessa

medel till förkrigstidens räntor. Detta har inneburit, att föreningens ursprungliga

ekonomiska plan fullständigt söndersprängts, vilket är så mycket mer

beklagligt, som fastigheterna, trots kriget med ty åtföljande svårigheter icke

minst på transporternas område, ändå uppförts till en kostnad av G1 kronor

40 öro per kbm.

Vår förenings andra etapp, som omfattar 11 stycken fastigheter igångsattes

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Majus proposition nr 251.

våren 1940. Orsaken till att en så pass omfattande byggnation kunde igångsättas

var att söka dels i intresset för vår byggnation, dels i det förhållandet

att vi lyckats säkerställa material i ganska stor utsträckning samt hade ritningar

och konstruktioner färdiga och för övrigt ansågo, att byggnadsverksamheten

borde hållas i gång i den utsträckning, som överhuvudtaget var möjlig.

Denna etapp är finansierad på samma sätt som vår första etapp. Yi önska

fästa uppmärksamheten på att denna omfattande byggnation uppförts till en

kostnad av 62 kronor 70 öre per kbm, vilket torde vara anmärkningsvärt med

hänsyn till de prisförhöjningar i olika avseenden, som inträtt.

Föreningens tredje etapp är för närvarande under färdigställande. Den

omfattar 8 stycken fastigheter. Vi räkna med att med det material, som vi

säkerställt, och med de prisförhöjningar, som kunna inträda, skola vi kunna

uppföra fastigheterna till en kostnad av 64 kronor per kbm. Även denna summa

är anmärkningsvärt låg i förhållande till byggen av liknande typ.

Parallellt med ovan antydda byggnationer ha vi planlagt och igångsatt

vissa andra byggnationer. Anledningen till att vi under den byggnadskris,

som skakat vårt land, kunnat hålla verksamheten i gång, får sin förklaring i

det förhållandet, att vi specialiserat oss på s. k. smalhus, vilka i samtliga fall

äro synnerligen hårt standardiserade. Detta har bland annat inneburit, att

samma system, som tillämpas inom industrin — »löpande bandprincipen» —

i stor utsträckning kunnat tillämpas, vilket verkat pressande på byggnadskostnaderna.

Detta har i sin tur inneburit, att det lyckats oss bereda nära

nog samtliga våra arbetare och tjänstemän kontinuerligt arbete. Genom vår

produktions omfattning ha vi lyckats erhålla fördelaktiga inköp av erforderligt

material och slutligen har den kooperativa organisationsformen borttagit

de risker, som sammanhänga med en på spekulativa grunder igångsatt bostadsproduktion.

Med stöd av vad sålunda anförts har byggnadsföreningen svenska bostäder

hemställt, att föreningen för sin i Stockholm bedrivna bostadsproduktion

måtte få komma i åtnjutande av den räntegaranti som föreslagits av byggnadskostnadssakkunniga.

Framställningen från den planerade bostadsrättsföreningen Syskrinet syftar

till att bereda samma förmån åt bostadsrättsföreningar, vilka övertaga färdiga

hus, som uppförts under de av byggnadsföreningen svenska bostäder angivna

betingelserna.

Stochholms stadshollegium, som beretts tillfälle yttra sig över nu nämnda

båda framställningar, har under åberopande av ett i ärendet av stadens fastighetsnämnd

avgivet yttrande tillstyrkt bifall till framställningarna.

Fastighetsnämnden har i sitt yttrande anfört bland annat följande.

Nämnden kan vitsorda, att den bostadsbyggnadsverksamhet, som bedrivits

av byggnadsföreningen svenska bostäder under de senast förflutna åren,

varit rationellt organiserad och givit ett med hänsyn till förhållandena gott

resultat. Genom denna förenings verksamhet har sålunda under tiden efter

krigsutbrottet färdigställts eller kommer att under innevarande år färdigställas

sammanlagt 450 smålägenheter av god kvalitet. Byggnadskostnaderna

hava kunnat hållas relativt låga. Ifrågavarande byggnadsförening har sålunda

genom att på detta sätt — trots de i åtskilliga avseenden ogynnsamma förhållandena

— fullfölja den planerade byggnadsverksamheten medverkat till

att under en tid av stor arbetslöshet inom byggnadsfacket bereda ökade sysselsättningsmöjligheter.

Föreningen har därigenom i sin mån även bidragit till

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 251. H3

det relativt gynnsamma läge, som för närvarande karakteriserar bostadsmarknaden

i Stockholm — i motsats till de flesta andra städer i landet — och

vilket utmärkes av en relativt god bostadstillgång.

Med hänsyn till de ur allmänna synpunkter gynnsamma resultat, som sålunda

vunnits av berörda byggnadsverksamhet, torde enligt fastighetsnämndens

mening skäl tala för bifall till byggnadsföreningens och bostadsrättsföreningens

anhållan att få komma i åtnjutande av statlig kredithjälp. Därest i huvudsaklig

överensstämmelse med vad byggnadskostnadssakkunniga förordat

förslag kommer att föreläggas innevarande års riksdag angående främjande

av bostadsbyggnadsverksamheten genom statlig lönegaranti, synes med

hänsyn härtill önskvärt, att bestämmelserna om den statliga kreditiv älpen så

utformas, att densamma må kunna tillgodokomma ej blott nyproduktion utan

jämväl — när så efter särskild prövning befinnes motiverat — byggnadsföretagare,

vilka efter krigsutbrottet färdigställt bostadshus.

Slutligen har jag att anmäla en från hyresgästernas centraiför samling i

Göteborg samt hyresgästernas sparkasse- och byggnadsförening i Göteborg

u. p. a. den 18 november 1940 inkommen skrift, vari nämnda båda sammanslutningar

anhållit om statsbidrag av arbetslöshetsmedel med 10 procent av

byggnadskostnaderna för uppförande av 8 bostadshus, rymmande tillhopa

152 stycken två- och trerumslägenheter. Till stöd för framställningen har

bland annat åberopats risken för en snart uppkommande bostadsbrist i staden,

samt den omfattande arbetslösheten bland byggnadsarbetarna.

I ett över framställningen avgivet utlåtande har statens byggnadslånebyrå

under hänvisning till de av byggnadskostnadssakkunniga framlagda förslagen

framhållit att en allmän plan för intensifiering av bostadsbyggandet

icke bör rubbas genom statsingripande eller statssubvention i andra förmer,

såvida icke alldeles speciella skäl för en subventionspolitik i det särskilda

fallet föreligga. Då förhållandena i Göteborg ej äro särpräglade, anser byrån

icke tillräckliga skäl föreligga för att framställningen bör föranleda någon

åtgärd.

Departementschefen.

Byggnadskostnadssakkunnigas förslag till finansiellt stöd av bostadsbyggandet

går ut på en kombination av tertiärlån och statlig garanti till godkända

byggnadsföretag för erhållande av underliggande kredit till en bottenlåneränta,

icke överstigande 3.5 procent, och en därtill svarande sekundärlåneränta.

Jag erinrar om att vid förra årets lagtima riksdag beslötos regler för

tertiärlån, som omformats med hänsyn till de redan då inträdda krisartade

svårigheterna för bostadsbyggandet. Såtillvida kunna de nu föreslagna åtgärderna

betraktas som en utbyggnad av redan vidtagna anordningar till byggnadskrisens

bekämpande.

I ett par remissyttranden ha framförts farhågor för att en mera omfattande

investering i byggnadsverksamhet med statens finansiella medverkan skulle

verka inflatoriskt. Det är givet, att varje ökning av byggnadsverksamheten och

den köpkraft, som därinom distribueras, i och för sig verkar i sådan riktning.

Detsamma gäller emellertid varje arbetsskapande produktionsökning, som icke

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Majus proposition nr X51.

omedelbart utmognar i färdiga konsumtionsvaror. Ur arbetsmarknadspolitisk

synpunkt kan köpkraftens nedhållande genom arbetslöshet icke accepteras

som ett lämpligt medel. Härtill kommer, att en allmän hyresstegring till följd

av växande bostadsbrist på en annan väg skulle skapa allvarliga inflationsrisker.

Genomförandet av ett byggnadsprogram med statens finansiella stöd förutsätter

icke endast räntevillkor, som bostadsbyggandet kan bära vid nuvarande

hyresnivå, utan även garantier för att lån kunna erhållas, då byggnadsföretagen

äro färdiga. Jag har haft under övervägande att förorda uppläggandet

av en statlig lånefond av tillräcklig storlek för att möta hela det bostadspolitiskt

motiverade bostadsbyggandets kapitalbehov och sålunda effektivt

garantera kapitaltillgången. Hå under senare tid nämnvärda svårigheter att på

marknadens villkor erhålla inteckningslån icke ha yppat sig och då riksbanken

förklarat sig även i fortsättningen beredd att, då så anses av behovet påkallat,

lämna kreditmarknaden sitt stöd i syfte att förhindra, att byggnadsverksamheten

i landet stagnerar på grund av utpräglad knapphet på kapitalmedel, har

det emellertid särskilt med hänsyn till det statliga upplåningsbehovet synts

mig lämpligare att tills vidare följa en linje sådan som den, byggnadskostnadssakkunniga

skisserat; skulle i fortsättningen svårigheter att anskaffa kapital

på denna väg yppa sig, torde andra metoder få tillgripas.

Det må understrykas, att det föreliggande förslaget icke i första hand är

ett förslag till räntesubvention. I vissa remissyttranden ha allmänna betänkligheter

uttalats mot räntesubvention och mot att giva bostadsbyggande en i

räntehänseende privilegierad ställning. Det är emellertid tydligt — vilket

uppenbarligen även är de sakkunnigas mening — att förslagets syfte bäst och

enklast nås örn den allmänna kreditmarknadsutvecklingen blir sådan, att en

speciell subvention för bostadsbyggande blir onödig. Såtillvida går det nu

föreliggande förslaget helt i linje med den nyligen av riksdagen förordade

kreditpolitik, som syftar till en lägre allmän räntenivå.

För bostadsbyggandet är emellertid i nuvarande situation ovissheten örn

villkoren för belåning, när fastigheten färdigställts, av utomordentlig betydelse

som hämmande moment. Allmänna försäkringar örn en kreditpolitik till

motverkande av höga räntor torde ha mycket ringa effekt. En bindande

garanti är däremot för byggnadsföretagaren likvärdig med en redan på marknaden

realiserad räntesats av den höjd, garantin gäller. Örn vid tidpunkten för

fastighetens belåning kassalån och sekundärkredit kunna erhållas på marknaden

till den garanterade räntesatsen, är den med den statliga garantin förbundna

skyldigheten därmed uppfylld. Kreditgarantin övergår i räntesubvention

endast för den händelse marknadens allmänna räntesatser vid tiden för

fastighetens belåning skulle överstiga de garanterade.

Det torde icke behöva befaras, att utställandet av en kreditgaranti åt godkända

byggnadsföretag kan komma att verka konserverande på räntenivån på

kreditmarknaden i övrigt. Låntagarens intresse att uppsöka billigast möjliga

lånetillfällen synes kunna bevaras på så sätt, att byggnadslånebyrån utställer

garanti endast för skillnaden mellan garanterad ränta och den ränta, som

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Majus proposition nr 251.

prövas möjlig att erhålla på marknaden; låntagare, som binder sig för högre

ränta bör stå risken, att hyrorna fastställas utan hänsyn till av byggnadslånebyrån

icke godkänd överränta. Örn vidare kreditgarantin bringas i tillämpning

endast beträffande lån från de av utredningen nämnda kreditinstitut, som sedvanligen

ägna sig åt fastighetsbelåning, torde i vissa situationer den föreslagna

anordningen snarast verka i räntesänkande riktning.

Fullmäktige i riksbanken, svenska bostadskreditkassan och flera andra

kreditinstitutioner ha i sina remissyttranden ansett, att kreditgarantin med

den av utredningen föreslagna utformningen skulle kunna få icke önskvärda

konsekvenser på den förhållandevis väl organiserade bottenlånemarknaden, och

föreslagit att det statliga kreditstödet helt förlägges till tertiärlånen. I olika

remissyttranden har denna alternativa linje givits en något växlande utformning.

En jämförelse mellan utredningens förslag och det i nämnda remissyttranden

förordade alternativet synes giva vid handen, att skillnaderna äro skäligen

ringa och av övervägande praktiskt-administrativ art. Det väsentliga ur synpunkten

av bostadsbyggandets finansiering är att de samlade kapitalkostnaderna

begränsas med syfte att hålla hyrorna i nybyggda fastigheter nere i en

nivå som eljest icke vore möjlig. Vid en bottenlåneränta av 3.5 procent kan

enligt utredningens kalkyler målet med avseende å de årliga bostadskostnaderna

nås enbart med hjälp av tertiärlån med nu gällande villkor. Överstiger

bottenlåneräntan nämnda sats, uppkommer en skillnad som måste täckas för

att icke målet skall förfelas. Utredningens förslag innebär i första hand en

garanti för att skillnaden skall täckas av statsmedel under viss tid, varvid

statens åtagande varierar med den faktiska, godkända räntans höjd. Med

denna grundkonstruktion är det reellt likgiltigt, örn det årliga skillnadsbeloppet

utanordnas via de kreditinstitutioner, med vilka låntagaren träffat

avtal örn botten- och sekundärlån, eller i form av en eftergift på tertiärlånets

annuitet. Det senare förfaringssättet är otvivelaktigt administrativt

enklare och kan ej medföra desorganiserande verkningar av den art, kreditinstitutionerna

synas befara vid det förra. Å andra sidan bindes möjligheten

att utställa garanti beträffande underliggande kredit till förekomsten

av ett statligt tertiärlån, vilket icke är nödvändigt vid det av utredningen föreslagna

förfaringssättet. Då kontrollmöjligheterna därigenom ökas och då i

nuvarande situation praktiskt taget all bostadsbyggnadsverksamhet av betydelse

torde vara beroende av tertiärlån, synes denna begränsning dock icke

behöva tillmätas större betydelse.

Efter övervägande av skälen för och emot förordar jag ett kreditgarantisystem

av den art, utredningen föreslagit men med den modifikationen att

uppkommande skillnad mellan den faktiska, av byggnadslånebyrån godkända

räntan på bottenlån och sekundärlån och en garanterad ränta av 3.5 procent

på bottenlånet och därtill svarande ränta på sekundärlånet utgår som en årlig

eftergift på tertiärlånets annuitet under en tid av 10 år.

För den händelse kreditgarantin övergår i räntesubvention, utanordnad

som annuitetseftergift på tertiärlånet, synes det lämpligt, att ett maximibelopp

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 251. 79041 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Majus proposition nr 251.

för subventionen fastställes för liela tioårsperioden även i de fall, där räntan

på bottenlånet icke är bunden. För att bevara låntagares och bottenlånegivares

intresse av räntesänkning, när marknadsläget ger förutsättningar

härför, bör emellertid det årliga subventionsbeloppet göras rörligt nedåt. Det

bör ankomma på byggnadslånebyrån att tillse, att möjliga räntesänkningar

icke underlåtas.

Byggnadskostnadssakkunnigas förslag att vid beviljande av tertiärlån även

för flerfamiljshus lånebelopp och lånegränser — såsom nu sker beträffande

enfamiljshus — bestämmas i förhållande till ett av byggnadslånebyrån fastställt

värde, har icke mött gensaga från något håll. Med hänsyn till de praktiska

olägenheter, som i vissa fall visat sig förknippade med nuvarande bestämmelser

biträder jag förslaget.

Det har även visat sig icke sällan inträffa, såsom framhålles bland annat av

svenska bostadskreditkassan, att den övre gränsen för sekundärlån från bostadskreditinstitutionen

understiger 70 procent av fastighetens taxeringsrespektive

uppskattningsvärde, varför hela lånebehovet ej kan tillgodoses utan

anlitande av ytterligare kreditgivare, när tertiärlånet för flerfamiljshus har

sin undre gräns bestämd till 70 procent av fastighetsvärdet. Det synes mig

ändamålsenligt och väl i överensstämmelse med tertiärlåneverksamhetens

syfte, att byggnadslånebyrån gives rätt att, när så är påkallat, sänka tertiärlånets

undre gräns. En gräns för kreditgivningen torde dock böra uppdragas,

och jag föreslår i sådant hänseende samma begränsning som föreslagits i den

till innevarande års riksdag avlåtna, numera antagna propositionen nr 165 angående

anslag till lån för stödjande av bostadsproduktionen i vissa orter, d. v. s.

att tertiärlånet ej får överstiga beträffande flerfamiljshus 35 och beträffande

enfamiljshus 45 procent av det uppskattade värdet.

Under de senaste månaderna lia av byggnadslånebyrån preliminärt beviljats

tertiärlån till ett icke obetydligt antal byggnadsföretag, av vilka flertalet

igångsatts, i vissa fall under kommunal medverkan. Dessa nu under

byggnad varande bostäder komma att tillföras bostadsmarknaden under innevarande

år. Örn det statliga stödet för finansiering av bostadsbyggandet ändras,

kan, såsom påpekats bland annat av stadskollegiet i Göteborg, uppkomma ett

mycket oförmånligt läge för dessa fastigheter. Det förefaller mig därför rimligt,

att byggnadsföretag, som utförts med stöd av tertiärlån och som färdigställts

och anmälts till slutlig avsyning efter den 1 april 1941, kunna komma

i åtnjutande av de nya villkor för tertiärlån och kreditgaranti, som kunna

komma att bli bestämda, under förutsättning att byggnadsföretaget i huvudsak

uppfyller de villkor samt blir föremål för den kontroll av hyrorna, som

må fastställas att gälla för erhållande av tertiärlån och kreditgaranti. Kungl.

Maj:ts dispens bör i vissa fall kunna givas för fastigheter, som färdigställts

tidigare eller som utförts vitan stöd av tertiärlån, varvid jag särskilt tänker

på sådana fall, där kommunal medverkan i finansieringen förelegat; dock böra

endast fastigheter, som färdigställts efter den 1 januari 1941 komma i fråga

till dispens. I fråga örn andra färdigställda fastigheter är jag däremot icke

beredd att förorda en liknande anordning.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

Det synes mig finnas skäl att inordna den låneverksamliet, som avser ombyggnad

av bostadshus i stadssamhällen, under tertiärlåneverksamheten. Jag

återkommer härtill i fortsättningen vid behandlingen av lån för ombyggnad.

Vid beräknandet av medelsbehovet för tertiärlån kommer jag emellertid att

förorda, att beloppet anpassas med hänsyn jämväl till behovet av lån för ombyggnadsändamål.

Det ter sig svårt att på förhand bestämt angiva omfattningen av den bostadsbyggnadsverksamhet,

som kan komma att söka och beviljas det här föreslagna

finansiella stödet, eftersom denna å ena sidan blir beroende av enskilda

och kommunala initiativ och å andra sidan kan komma att röna inverkan

av nu icke säkert bedömbara förändringar i de förutsättningar, som

bildas av bostadsmarknadsläget, materialtillgången o. s. v. Det vill dock synas,

som örn byggnadskostnadssakkunnigas uppskattningar av den under det

närmaste året behövliga bostadsbyggnadsvolymen — trots sin av de sakkunniga

själva framhävda obestämdhet — skulle kunna tjäna till ledning för

bedömningen av medelsbehovet för tertiärlåneverksamheten under kommande

budgetår. De sakkunniga uppskatta denna byggnadsvolym till 250 å 300

miljoner kronor. Med de här föreslagna reglerna för tertiärlånen torde man

kunna räkna med att dessa i genomsnitt komma att svara mot ungefär en

fjärdedel av byggnadskapitalet. Med dessa utgångspunkter och med hänsyn

tagen till såväl behovet av medel till ombyggnadslån som ock de förslag

rörande bostadsförbättring på landsbygden samt bostadsanskaffning för

barnrika familjer, för vilka ändamål medel böra anvisas i särskild ordning

och vartill jag återkommer i fortsättningen, föreslår jag, att för nästa budgetår

avses ett belopp av 60,000,000 kronor till tertiärlån för ny- och ombyggnadsändamål.

Om den med tertiärlånen förbundna kreditgarantin skulle ge upphov

till kapitalförluster, vilket blir beroende av den allmänna ränteutvecklingen,

torde därav föranledda frågor rörande medelsanvisning för avskrivning

av förlusterna få upptagas, när möjlighet till beräkning av erforderliga

belopp föreligger.

Hyreskontroll som kreditvillkor.

Byggnadskostnadssakkunniga.

Prövningen i samband med beviljandet av tertiärlån och kreditgarantier

beträffande kassa- och sekundärlån liksom av dessa var för sig bör enligt de

sakkunnigas mening innefatta även hyrorna i de bostadsfastigheter, som

tillkomma med statligt stöd och detta icke endast på sätt, som kräves för bedömning

av fastighetens avkastningsförmåga, utan som en verklig kontroll

över hyressättningen. Hyrorna i de med statshjälp finansierade fastigheterna

böra godkännas av det kreditbeviljande organet på samma sätt som sker beträffande

subventionerade hyreslägenheter för barnrika familjer, under beaktande

av det bostadsmarknadspolitiska syfte, som de statliga finansiella

åtgärderna avse att tjäna. Denna hyreskontroll bör dock vara tidsbegränsad,

och lämpligen omfatta fem år. Syftet med de föreslagna åtgärderna är icke

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Majus proposition nr 251.

att framskapa en särskild klass av bostadsfastigheter med subventionsprägel

utan att söka naturligt infoga nya bostadsfastigheter i bostadsbeståndet på

sådana villkor, att de icke verka som sprängämne på den allmänna hyresnivån.

Då de nybyggda fastigheterna emellertid tillföras bostadsmarknaden

vid en tid av på många orter utpräglad bostadsbrist, är tidsbegränsad kontroll

över hyrorna nödvändig för att förhindra att åtgärder, som syftat till nedhållande

av hyresnivån, icke förfelas därutinnan utan i stället komma byggnadsföretagare

och fastighetsägare till godo. Örn och när en allmän hyresövervakning

genomföres, torde kontrollen av hyrorna i de med statligt finansiellt

stöd tillkomna bostadsfastigheterna — efter att hyrorna första gången

godkänts av det kreditbeviljande organet — kunna överföras till de lokala

organ, som kunna få att handhava den allmänna hyresövervakningen.

Yttrandena.

Beträffande den av de sakkunniga såsom villkor för räntegaranti föreslagna

hyreskontrollen föreligga uttalanden från flera håll.

Statskontoret finner det knappast tillrådligt, att på förhand bestämma den

tidpunkt då hyreskontrollen över de subventionerade fastigheterna skall upphöra,

enär utvecklingen på hyresmarknaden för närvarande icke kan överblickas.

Socialstyrelsen anför i detta sammanhang följande.

Verkningarna av räntegarantin kunna icke bedömas utan hänsynstagande

till den samtidigt föreslagna hyreskontrollen. Denna innebär givetvis ett ingrepp

i byggmästarens, eventuellt fastighetsägarens, rätt att disponera över

det färdigbyggda huset. I viss mån kan hyreskontrollen antagas komma tendera

till att motverka benägenheten att igångsätta byggnadsverksamhet. Vad

som kommer att saknas för företagarens del blir det spekulationsmoment,

som bygger på sannolikheten av en allmän hyresstegring. Hela det här ifrågavarande

förslaget avser ju att undvika en sådan stegring och skulle dylik

ändock inträffa kan man vänta, att en allmän hyresreglering kommer till

stånd. Möjligt är, att man trots alla ansträngningar likväl får en allmän höjning

av hyresnivån. Fråga blir då, huruvida det statliga kontrollorganet skall

vägra att godkänna hyror i de räntesubventionerade husen, som icke anses

motiverade av stegrade omkostnader, eller medgiva, att hyrorna där få följa

den allmänna hyresnivån även vid en stegring, som icke kan anses framkallad

av dylika orsaker. Att söka fasthålla vid en hyresnivå för dessa fastigheter,

som ligger mera väsentligt under den allmänna, skulle säkerligen komma att

medföra allvarliga svårigheter i fråga örn kontrollens praktiska utförande och

för övrigt som konsekvens kunna medföra ett särskilt urval av hyresgäster,

som skulle komma i åtnjutande av de särskilt låga hyreskostnaderna i dessa

fastigheter. Man bör därför enligt styrelsens mening inskränka syftet med

den särskilda hyreskontrollen till att förhindra, att här ifrågavarande fastigheter

komma att deltaga i uppdrivandet av hyresnivån. Därest kontrollen

ordnas efter dessa linjer, bör den icke kunna försvaga den stimulering av

bostadsbyggandet, som åsyftas genom här behandlade åtgärder. Den bör

även kunna göras praktiskt genomförbar, ehuruväl enligt styrelsens mening

en centralt skött hyreskontroll alltid måste erbjuda vissa vanskligheter.

Byggnadsstyrelsen har intet att tillägga till de sakkunnigas förslag i förevarande

hänseende.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Majus proposition nr 251.

Bank- och /ondinspektionen finner de sakkunnigas förslag angående viss

tids kontroll av hyrorna i de räntegaranterade fastigheterna välbetänkt. Härutöver

anser inspektionen det böra föreskrivas, att om subventionerad fastighet

under den tid, hyreskontrollen varar, försäljes till sådant pris att vinst —

bortsett från normal ersättning till byggnadsföretagarna — uppstår, av staten

utlämnade lån omedelbart skola inlösas. Vid utformandet av bestämmelserna

måste iakttagas, att med försäljning av fastighet likställes försäljning av

andelar i bostadsrättsförening eller aktier i bolag, som äger fastighet.

Länsarkitekten i Uppsala vill beträffande den föreslagna hyreskontrollen

föreslå en utsträckning av tiden till densamma som för räntegarantin, nämligen

10 år. Sistnämnda uppfattning företrädes jämväl av länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län, som dock tillägger, att därmed icke är sagt, att hyrorna

i de med statligt stöd tillkomna husen skola vara fasta under hela tidsperioden

utan möjlighet till anpassning efter tidsläget bör hållas öppen. Men anpassningen

bör ske under kontroll så länge det statliga stödet varar och

staten kanske får erlägga viss del av räntan å det i fastigheten investerade

kapitalet.

Landsorganisationen i Sverige framhåller angelägenheten av att hyressättningen

i räntegaranterade fastigheter maximeras och svenska stadsförbundet

har heller icke någon invändning mot den för dessa fastigheter föreslagna

hyreskontrollen men tillägger, att det måhända kan ifrågasättas, örn en dylik

kontroll under så lång tid som fem år framåt icke kan tänkas ägnad att ge

fastigheterna den »subventionsprägel», man velat undvika.

Departementschefen.

Behövligheten av den av byggnadskostnadssakkunniga förordade hyreskontrollen

i de fastigheter, för vilka tertiärlån och kreditgaranti erhållas, torde

icke behöva diskuteras. Det är genom hyrornas rätta bestämmande i förhållande

till fastighetens kostnader och finansieringsvillkor som obefogade

vinster utöver normal ersättning för företagarens insatser kunna förhindras.

Vid bestämmandet av hyrorna måste givetvis även beaktas ränte- och amorteringsvillkoren

för toppkapitalet över tertiärlånet; för detta torde högre ränta

än 5 procent och kortare amorteringstid än 10 år icke i regel godtagas. I de

numera vanliga fall, där en enskild företagare bygger en fastighet för att

överlåta densamma på en bostadsrättsförening måste givetvis hyreskontrollen

motsvaras av kontroll med enahanda syfte av villkoren vid överlåtelsen.

Ävenså måste kontrollen omfatta det fall, att bostadsrättsinnehavare i

fastighet med tertiärlån och kreditgaranti hyr ut sin lägenhet.

Byggnadslånebyrån skall sålunda ha att på basis av fastighetens faktiska

årliga kostnader, beräknade med så stor noggrannhet som låter sig göra, fastställa

hyrorna, vilka icke få höjas utan byråns medgivande. Tillämpning av

godkänd värmeklausul bör icke vägras. För att garantera, att de godkända

hyrorna följas torde det vara lämpligt att föreskriva, att i hyreskontrakt,

som kommer till användning i ifrågavarande fastigheter, skall finnas uppgift

örn att fastighetens hyror icke överstiga de av byggnadslånebyrån godkända.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

I fråga om den tidsperiod, under vilken hyreskontrollen bör bestå, synes

det mig naturligt att bestämma denna på samma sätt som kreditgarantin,

d. v. s. till tio år.

Underlåtenhet att iakttaga de till det statliga lånet knutna villkoren bör

givetvis medföra rätt för byggnadslånebyrån att omedelbart uppsäga tertiärlånet

till betalning, varjämte eventuell subvention bör kunna återkrävas.

Tomt- och stadsplanefrågor.

Byggnadskostuadssakkunni ga.

På grundval av uppgifter från 15 av landets större och medelstora städer

lämna byggnadskostnadssakkunniga en redogörelse för tomtprisutvecklingen

under senare år samt tomtpolitiken i de av undersökningen berörda städerna,

Uppgifterna rörande den kommunala tomtpolitiken i 15 städer ge följande

bild av tomtprisernas utveckling, örn priset per normaleldstad år 1935 sättes

lika med 100. Uppgifterna för 1929—1934 ha hämtats från byggnadsindustrisakkunnigas

betänkande.

Tab. 4. Tomtpris per eldstad vid de kommunala tomtförsiiljningarna i vissa städer

(1985 = 100).

Tomtpris

per normal- eldstad

år 1935,

kr.

Tomtpriset

i genomsnitt per normaleldstad,

1935 = 100

1929—34

1935

1936

1937

1938

1939

1940

Stockholm

inre staden..............

1403

97

100

lil

119

146

130

Göteborg

höghustomter............

944

__

100

83

99

lil

112

126

landshövdingehus och 3- våningsstenhustomter..

385

104

100

115

112

100

119

__

2-vånings trähustomter . .

384

—

100

109

133

171

152

—

Malmö 1 ..................

356

—

100

92

81

129

110

171

Norrköping................

408

76

100

94

142

158

162

139

Hälsingborg ..............

366

—

100

79

75

157

83

—

Gävle ....................

296

115

100

154

161

128

185

—

Orebro....................

280

105

100

100

89

146

157

—

Eskilstuna ................

355

72

100

83

95

113

135

97

Jönköping ................

520

—

100

123

92

105

98

69

Uppsala ..................

308

—

100

134

150

175

167

138

Västerås ..................

460

29

100

97

125

125

129

—

Kalmar....................

366

92

100

119

83

120

144

—

Sundsvall ................

505

68

100

78

94

87

77

—

Ostersund ................

221

—

100

67

83

114

136

206

Falun ....................

313

107

100

104

126

129

158

—

1 Hyresfastigheter inom nyexploaterade områden.

Endast tre av de 15 städerna kunna för år 1939 uppvisa lägre tomtpriser

per normaleldstad än år 1935, nämligen Hälsingborg, Jönköping och Sundsvall.

Härvid är dock att märka, att tomtpriserna i de båda sistnämnda

städerna ligga på en förhållandevis hög nivå, även örn denna under senare

delen av 1930-talet icke ytterligare stigit. Gävle, Uppsala, Norrköping, Falun

och Örebro uppvisa tomtpriser, vilka stigit med mer än 50 % under åren

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

1935—1939; detsamma gäller även för sådana tomter i Göteborg, vilka avsetts

för bebyggelse med tvåvånings trähus. I Kalmar, Östersund, Eskilstuna och

Stockholm ha tomtpriserna under samma tid stigit med 30 % eller mer, dock

icke så mycket som 50 %.

Dessa uppgifter gälla städernas egen tomtförsäljning. För utvecklingen

på den privata tomtmarknaden på samma orter ha icke lika fullständiga uppgifter

stått till förfogande. I allmänhet synas priserna på den privata tomtmarknaden

ligga högre än vid de kommunala tomtförsäljningarna. Sannolikt

har även stegringen under senare delen av 1930-talet varit minst lika stor

på den enskilda tomtmarken som på kommunernas.

Den stegring av priserna vid kommunernas tomtförsäljningar, som framgår

av tabellen ovan, torde knappast vara förorsakad av däremot svarande

kostnadsstegringar för tomtexploateringen. En sänkning av priserna på tomtmarken,

som delvis torde åstadkommas automatiskt under nuvarande kris,

tillbaka till omkring 1935 års nivå torde därför i allmänhet kunna ske utan

att någon nämnvärd subvention från kommunernas sida erfordras.

Som de sakkunniga på annan plats i sitt betänkande utveckla torde den

övervägande delen av den bostadsbyggnadsverksamhet, som under det närmaste

året kan tänkas komma till stånd, förutsätta statlig medverkan ifråga

örn finansieringen. De sakkunniga ha förutsatt att härvid en viss prövning

sker av ifrågakommande byggen ur flera olika synpunkter genom statens

byggnadslånebyrå. Det torde böra tillkomma denna att även tillse att tomtpriserna

äro skäliga. Då kommunerna tillhandahålla tomtmark, torde priser

icke överstigande de 1935 gällande kunna utgöra riktmärke. Som villkor för

den statliga medverkan torde dock knappast kunna krävas sådana tomtpriser,

som i sig skulle innebära en kommunal subvention. I vissa fall kan det dock

ligga i kommunernas eget intresse att av bostads- eller arbetslöshetspolitiska

skäl lämna en sådan subvention. Byggnadslånebyråns prövning av skäligheten

av för byggnadsprojekten angivna tomtvärden får givetvis icke från

ifrågasatta lånemöjligheter utesluta en byggherre, vilken under något av de

senaste åren till då rådande höga tomtpriser inköpt markområde; i sådana

fall torde dock böra krävas, att byggherren tar uppkommen förlust på markvärdet

och att i de finanskalkyler, som byggnadslånebyrån godkänner, ett sådant

värde räknas för tomten, som byrån finner skäligt i den föreliggande

situationen. Över huvud äro förhållandena så växlande från ort till ort —

liksom även olika belägenheter på samma ort sinsemellan — att statens byggnadslånebyrå

icke torde böra bindas genom några alltför rigorösa allmänna

regler utan äga en omfattande rätt till diskretionär prövning av de konkreta

fallen. De sakkunniga ha i sina kalkyler ansett sig kunna räkna med en sänkning

av de under senare år högt uppdrivna tomtpriserna tillbaka till omkring

1935 års nivå som möjlig.

Även örn en kommunal subventionering i form av tillhandahållande av

tomtmark under självkostnadspris i en viss situation eller för vissa ändamål

kan vara befogad, synes den i längden knappast utgöra en tillfredsställande

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

grundval för en sund byggnadsverksamhet. Den skulle även sannolikt ställa

alltför stora anspråk på kommunernas finanser för att över huvud vara möjlig

i större utsträckning. Under sådana förhållanden framstår det som en angelägenhet

av vikt, att kostnaderna för tomtmarkens exploatering hållas nere.

Som av byggnadsindustrisakkunniga framhållits är det därför av vikt att

städerna i tid skaffat sig tillgång till tillräckligt omfattande markområden.

Av betydelse är även, att kostnaderna för gatuanläggning och ledningsnät

beaktas. Under en tid, då läget på tomtmarknaden på många orter varit

sådant, att höga tomtpriser lätt kunnat erhållas — bl. a. därför att byggnadsbehovet

varit stort och räntorna fallande — synas tomtprisstegringarna haft

en benägenhet att åtföljas av en betydande stegring av dylika omkostnader.

En begränsning av desamma torde många gånger vara möjlig, bl. a. genom

enklare utförande av gatuanläggningen. Genom ett bättre genomarbetande

av stadsplanerna med hänsyn tagen till terräng- och grundförhållanden torde

även i vissa fall gatukostnaderna kunna nedbringas. De sakkunniga vilja

starkt understryka vikten av att dessa frågor av vederbörande kommunala

myndigheter ägnas tillbörlig uppmärksamhet.

Ett förbilligande av tomtmarken kan alltid vinnas genom en hårdare exploatering

av densamma, d. v. s. genom att bebyggelsen göres tätare och den till

gator och parker reserverade arealen minskas i förhållande till den bebyggda

arealen. Mot ett dylikt tillvägagångssätt har stadsplanechefen i Göteborg

anfört starka betänkligheter. Den standard ifråga örn bebyggelsetätheten,

som de större svenska städerna ha att uppvisa, synes knappast kunna karakteriseras

som alltför hög. Då den vid ett områdes exploatering uppgjorda

stadsplanen binder bebyggelsen för avsevärd tid framåt, synes en tillfällig

krissituation icke böra få leda till en hårdare exploatering än vad som på

längre sikt kan anses lämplig. De sakkunniga vilja för sin del ansluta sig till

denna uppfattning.

Av lika stor betydelse som tomtprisernas fasthållande vid rimlig nivå är

att åtgärder vidtagas för att tillgången på tomtmark blir tillräcklig. Örn

denna senare förutsättning icke är för handen, leda låga priser vid den kommunala

tomtförsäljningen lätt till att skillnaden mellan dessa priser och vad

som vid rådande hyresnivå kan uppnås ifråga örn fastighetsvärden, bildar en

spekulationsvinst, som tillkommer tomtköparen eller byggmästaren. Ett begränsat

utbud av tomtmark skapar ett marknadspris, som kan ligga väsentligt

över kostnaderna för tomtmarkens anskaffande. Så har otvivelaktigt under

vissa skeden varit förhållandet i Stockholm. Örn denna vinst hamnar hos

tomtspekulanter och spekulationsbyggmästare eller hos den ursprungliga tomtförsäljaren

— som i Stockholm i vissa fall varit staden, i andra staten (Djurgårdskommissionen)

och i åter andra enskilda tomtägare — är för den bostadssökande

allmänheten strängt taget likgiltigt. Ur allmänna synpunkter

är det givetvis intet att invända emot att vinsten tillfaller staten eller staden,

vilket med i Stockholm tillämpat försäljningssystem delvis torde varit fallet.

Berättigad kritik synes däremot kunna resas mot den alltför snäva begräns
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

ning av den areal, som vid olika tillfällen utbjudits, vilken iakttagits. Ett

större samlat utbud av tomtmark — vilket även medfört en snabbare exploatering

av tillgängliga områden — skulle visserligen för staden och staten (Djurgårdskommissionen)

ha minskat de influtna köpeskillingarna, men den billigare

tomtmarken och den rikligare tillgången på denna skulle å andra sidan

via en mer omfattande byggnadsverksamhet kunnat leda till en lägre hyresnivå.

I det nuvarande läget, då Stockholms stad icke längre har någon tomtmark

inom den inre staden till försäljning utan en betydande del av nybebyggelsen

måste falla inom ytterområdena, där marken upplåtes med tomträtt,

knyter sig för huvudstadens vidkommande huvudintresset vid att tomträttsavgälderna

hållas så låga som möjligt och vid ordnandet av goda och

billiga kommunikationer mellan stadens centrum och dessa områden. De

med användningen av tomträttsinstitutet förknippade problemen ha de sakkunniga

icke ansett sig behöva upptaga till behandling.

Ombesörjandet av en riklig tillgång på tomtmark framstår sålunda som

en viktig uppgift för kommunerna. Av Svenska teknologföreningen har även

framhållits att det är av vikt, att upplåtelsen av tomtmarken sker under sådana

former att erforderligt noggrant projekteringsarbete kan verkställas och att

byggnadsföretagare få möjlighet att organisera sitt byggande i seriedrift,

där förutsättningar härför eljest äro för handen. Bl. a. ur sistnämnda synpunkt

är en försäljning till fastställda priser att föredraga framför ett anbudssystem.

Jämväl en sådan i tiden avpassad försäljning av tomtmark, att därigenom

en säsongutjämning av byggnadsverksamheten befrämjas, synes såsom

byggnadsindustrisakkunniga påpekat vara ett önskemål, även örn det

skulle medföra vissa ekonomiska uppoffringar för kommunerna; vid sidan av

de övriga åtgärder för åstadkommandet av en jämnare sysselsättning inom

byggnadsindustrin, som på annan plats i betänkandet diskuteras, synes detta

medel i vissa fall med fördel kunna användas.

För åstadkommandet av en riklig tillgång på tomtmark torde nuvarande

krissituation väl ägna sig. Även örn byggnadsverksamheten under de

närmaste åren blir av mindre omfattning, torde stadsplanemyndigheternas

arbete med fördel kunna fullföljas med till buds stående medel. Därigenom

synes det framtida utbudet av tomtmark kunna hinna ifatt efterfrågan i stället

för att som under de senaste årtiondena understiga efterfrågan. Genom att

såväl kommun erna, som privata markexploatörer utnyttja den nuvarande

pausen i byggnadsverksamheten till sådant planeringsarbete synas även

olägenheterna av den långsamma behandlingen av stadsplan- och tomtindelningsärenden

kunna motverkas.

Genom noggrant genomarbetade stadsplaner kunna sorn ovan framhållits

i vissa fall besparingar göras ifråga om gatuanläggningar o. d. Även ifråga

om byggnadskostnaderna torde icke obetydliga besparingar kunna göras

genom hänsynstagande till terräng- och markförhållandena; därigenom kunna

t. ex. i vissa fall dyrbara sprängnings- eller pålningsarbeten undvikas. Ett

alternativ till noggrannare stadsplaner kan härvidlag tänkas vara en viss

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

rörelsefrihet för byggnadsföretagarna i förhållande till stadsplanen. Det

synes sålunda icke orimligt, att de erliölle rätt att ihom vissa, icke alltför

vida marginaler t. ex. förskjuta huskroppens läge i förhållande till vad som

i stadsplanen utmärkts. Därigenom skulle strävandena att vid projekteringen

få ut förmånligast möjliga byggnad på viss tomt kunna medföra rätt betydande

besparingar.

Byggnadskostnadssakkunniga föreslå sålunda, att som villkor för statlig medverkan

ifråga örn finansieringen av viss byggnadsverksamhet uppställes, att

tomtmark tillhandahålles till priser, som i regel icke överstiga 1935 års nivå.

Eftersom tomtpriserna vid de kommunala tomtförsäljningarna i en del städer

under tiden 1935—39 stigit i en utsträckning, som varierar från ort till ort men

som för de större och medelstora städerna i allmänhet kan anslås till omkring

30 %, och tomtpriset på dessa platser utgör icke fullt 10 % av byggnadskostnaderna,

skulle denna sänkning av tomtpriserna betyda lika mycket som en

reduktion av byggnadskostnaderna med i allmänhet omkring 3 %. Av vikt

är att kommunerna söka nedbringa kostnaderna för tomtexploateringen, t. ex.

för utläggningen av gator och ledningsnät. Härvid torde emellertid en

hårdare exploatering av tomtmarken med en tätare bebyggelse icke vara att

rekommendera. På längre sikt är det av största betydelse, att kommunerna,

i den mån de ha möjlighet härtill, sörja för en tillräckligt riklig tillgång på

tomtmark. Stadsplanearbetet synes därför i nuvarande situation böra fullföljas

i största möjliga omfattning. Genom väl genomarbetade stadsplaner

torde såväl gatu- som byggnadskostnader i icke ringa omfattning kunna sparas.

Yttrandena.

I anledning av de sakkunnigas uttalanden och förslag i fråga om tomtpriser

och stadsplanefrågor ha ett flertal yttranden avgivits.

Uttalanden i instämmande riktning ha gjorts av byggnadsstyrelsen, som

med framhållande av att de sakkunnigas önskemål beträffande tomtpriserna

är skäligen blygsamt anser, att mark för bostadsändamål bör tillhandahållas

för högst självkostnadspriset, d. v. s. råmarksvärdet ökat med exploateringskostnaderna,

ävensom av statens byggnadslånebyrå och 1940 års civila byggnadsutredning.

Av länsstyrelserna anse sig länsstyrelserna i Stochholms, Östergötlands

samt Göteborgs och Bohus län likaledes kunna instämma med de sakkunniga.

Sistnämnda länsstyrelse ifrågasätter, örn icke en viss upplysningsverksamhet

från statens sida borde igångsättas för att klarlägga det allmännas önskemål

beträffande tomtpolitiken.

Däremot anse länsstyrelsen i Blekinge län och länsarkitekten i örebro, att

en reduktion av tomtpriserna till 1935 års nivå svårligen kan genomföras, örn

icke en kommunal subventionspolitik tillämpas.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att därest man skulle såsom

villkor för statlig medverkan ifråga örn finansiering av viss byggnadsverksamhet

föreskiiva, att tomtmark tillhandahålles till priser, som i regel

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

icke överstiga 1935 års nivå, torde det vara nödvändigt att införa vissa lättnader

i en övergångsbestämmelse med hänsyn till att åtskilliga företagare

under de senaste åren köpt tomter till högre pris än 1935 års nivå utan att

sedermera kunna utnyttja tomterna för bostadsbyggen.

Stadskommunernas inställning till dessa frågor är icke enhetlig. Styrelsen

för svenska stadsförbundet intar en i viss män kritisk hållning och anför

bland annat följande.

De sakkunnigas uttalande beträffande tomtpolitiken synes åtskilligt svävande.

Å sid. 97 i betänkandet uttalas först, att en tillbakagång till 1935 års

nivå »i allmänhet torde kunna ske utan att någon nämnvärd subvention från

kommunernas sida erfordras». Längre ned på samma sida heter det, att som

villkor för den statliga medverkan »knappast torde kunna krävas sådana tomtpriser,

som i sig skulle innebära en kommunal subvention». Men det f ramhälls,

att det dock ibland kan ligga i kommunernas eget intresse att lämna

en sådan subvention. Granskar man redogörelsen för de inkomna uppgifterna

örn tomtpris från de enskilda städerna, finner man, att där tämligen regelmässigt

säges uttryckligen ifrån, att städernas egna tomtpriser grunda sig på

självkostnadskalkyler i fråga örn marken och dess iordningställande med

gator och ledningar. När de sakkunniga anse en nedgång till 1935 års prisnivå

möjlig i de flesta fall utan att subvention behöver ifrågakomma, synes

detta påstående knappast stå i överensstämmelse med uttalanden av städernas

egna myndigheter. Det framgår för övrigt, att tillgången på stadens egna

bostadstomter i några av de förevarande städerna är mycket knapp, i vissa

fall praktiskt taget obefintlig.

De sakkunniga konstatera emellertid slutligen själva på sid. 98, att kommunal

subventionering genom tomtupplåtelser under självkostnadspris »i

längden knappast synes utgöra en tillfredsställande grundval för en sund

byggnadsverksamhet». Till denna ståndpunkt vill styrelsen obetingat ansluta

sig. Men örn statens byggnadslånebyrå — visserligen med beaktande av lokala

förhållanden — skulle få såsom en riktpunkt för sin verksamhet angivet att

sträva efter en återgång till 1935 års tomtpris och detta utan någon möjlighet

för respektive kommuner att draga dess bedömning under högre instans,

skulle utvecklingen kunna medföra ett mer allmänt inslående på den av de

sakkunniga avstyrkta subventionsvägen. Det synes nödvändigt att på denna

punkt klarare direktiv givas.

När det gäller att bedöma stadens kostnader för tomtens iordningställande,

torde man icke kunna bortse från att såväl arbetskraft som material stigit i

pris sedan 1935. Från stadsförbundets sida har städernas uppmärksamhet

blivit fäst på önskvärdheten av att även under nuvarande förhållanden stadsplanearbetet

fullföljes. I olikhet med de sakkunniga anser styrelsen däremot,

att ett utnyttjande av pausen i byggnadsverksamheten för fortsatt stadsplanearbete

icke kan neutralisera de olägenheter av den långsamma behandlingen

av stadsplane- och tomtindelningsärenden. Från stadsförbundets sida har

framhållits vikten av att rationalisera dessa ärendens handläggning och en

utredning i detta syfte har av styrelsen påkallats.

Drätselkammaren i Västerås framhåller, att staden vid sina tomtförsäljningar

alltid sökt räkna med rena självkostnadspriset samt hemställer likaledes

om sådant ändrat innehåll i de direktiv, som må givas till byggnadslånebyrån,

att smidigare och bättre anpassning till på olika orter rådande förhållanden

må kunna vinnas.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Majus proposition nr 251.

Fastighetsnämnden i Stockholm anmärker, att de sakkunnigas uppgift

rörande en tomtprisstegring i Stockholm med 30 procent är missvisande, enär

den avser endast tomtförsäljningen i inre staden. Nämnden tillägger.

År 1939 såldes av staden endast 3 bostadstomter, medan motsvarande antal

år 1935 uppgick till 61. Det är uppenbart att de priser, som staden erhållit

vid försäljning av dessa enstaka, i den gamla bebyggelsen insprängda tomter

på. intet sätt kunna anses giva ett uttryck för den prispolitik, som staden bedrivit

i fråga örn tomtförsäljningarna. Én riktigare uppfattning härom erhålles

vid en undersökning av de priser, som staden tillämpat inom de områden, där

kommunen väsentligen behärskar tomtmarknaden och där stadens tomtupplåtelser

för bostadsändamål under de senare åren så gott som uteslutande

ägt rum, d. v. s. inom Bromma, Brännkyrka och Enskede församlingar. Inom

dessa senare områden ha sålunda exempelvis under år 1939 upplåtits 200

hyreshustomter medan antalet av staden inom det inre stadsområdet försålda

bostadstomter samma år utgjorde endast 3. De tomtpriser, som staden betingat

sig i fråga örn dess bostadsområden inom nyss omförmälda församlingar,

ha icke varit föremål för någon egentlig förändring under den

senast förflutna tjuguårsperioden, utan där tillämpar staden alltjämt i huvudsak

samma priser som gällde år 1920. Detta innebär att tomtpriserna (tomträttsavgäldema)

på grund av penningvärdets fall samt stegrade kostnader för

tomternas iordningställande i stället för att hava stigit i realiteten varit föremål

för en icke oväsentlig sänkning.

Drätselkammaren i Uppsala anser att tomtprisstegringen i Uppsala icke

varit så stor som de sakkunniga angivit och tillägger:

Därest som villkor för statlig medverkan till visst bostadsbyggande ställes

en återgång till 1935 års tomtprisnivå, bör detta ovillkorligen lända till efterrättelse

för den störste ägaren av obebyggd tomtmark för större bostadshus,

nämligen Uppsala universitet. Endast under förutsättning att de lämpligt

belägna delarna av dess mark utbjudas till försäljning under villkor, likartade

dem staden tillämpat vid sina tidigare försäljningar av därintill belägen mark,

kan någon nämnvärd bostadsbebyggelse i större enheter här motses under

den närmaste framtiden.

Drätselkammaren i örebro finner att tomtprisstegringen i Örebro — vilken

för övrigt tillkommit sedan drätselkammaren uppmärksammat, att de lägre

tomtpriserna icke kommo konsumenterna tillgodo och icke voro av nöden för

åstadkommande av en bostadsproduktion av tillfredsställande omfattning —- icke behöver innebära, att tomtpriserna i staden rimligen kräva en reduktion

av 30 procent. Drätselkammaren påpekar vidare i detta sammanhang den fara

för prisstegringar på fastigheter, som ligger i mellanhandsspekulation, vilken

enligt kammarens mening tyvärr är en vanlig företeelse.

Sin fulla anslutning till de sakkunnigas förslag giva däremot stadskollegiet

i Göteborg och drätselkammaren i Norrköping. Förstnämnda stad anser sig

till och med kunna gå med på en kommunal subvention för att återföra tomtpriserna

till 1935 års nivå.

Jämväl drätselkamrarna i Borås och Linköping vilja medverka till en sänkning

av tomtpriset. Förstnämnda stad är således villig att med tillämpning

av självkostnadsprincipen tillhandahålla tomter för bostadsändamål till pris,

som i stort sett hänför sig till den av de sakkunniga angivna tiden, 1935, dock

måste staden — örn subventionsvägen ej skall beträdas — tillämpa ett högre

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Majus proposition nr 251.

pris för mark, som eventuellt måst inköpas för ett förhöjt pris, när dé tidigare

förvärvade tomtområdena exploaterats för avsett ändamål. — I Linköping är

man beredd att medverka till sänkning av priserna med 25 procent jämfört

med 1940 års nivå — till och med för tomter till byggen, som komma att

igångsättas innan statsmakterna hunnit taga slutlig ställning till de sakkunnigas

förslag — dock under förutsättning, att garantin för den lägre räntan

får gälla jämväl bostadsbyggen, som igångsatts 1941 å tomter, för vilka nyssnämnda

tomtpolitik av staden tillämpats.

Från drätselkammaren i Jönköping påpekas, att tomtpriserna i staden

sjunkit under tiden från 1935 till 1939, vilket synes avspegla sig i den goda

bostadsreserven därstädes, och drätselkammaren i Trollhättan, slutligen, framhåller,

att beträffande tomtmarkspriserna där har staden vid exploatering icke

betingat sig någon vinst å tomtförsäljningama. De tomtpriser, som tillämpas

av vattenfallsstyrelsen, stadens största markexploatör, hava fastställts av

statlig myndighet. Häri ligger garanti för att tomtpriserna så avvägas, att

de icke motverka bostadsbyggandet.

Jämväl från andra håll föreligga uttalanden angående tomtpriserna. Hyresgästernas

sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a. samt hyresgästernas

riksförbund rikta båda en skarp kritik mot statens (Djurgårdskommissionens)

tomtpolitik på Ladugårdsgärde i Stockholm och uttrycka den

förhoppningen, att kommissionen förhindras från att driva samma politik på

vissa andra för exploatering avsedda områden i huvudstaden. Förstnämnda

förbund anser emellertid, att de sakkunnigas förslag knappast är genomförbart

beträffande Stockholm, där i fråga örn den inre staden tomtmark för

bostadsbyggande endast i ringa utsträckning är disponibel samt tomträttsinstitutet

med sedan 1920 oförändrade avgälder tillämpas i ytterområdena.

Hyresgästernas riksförbund vill vidare understryka vikten av ett utvidgat användande

av tomträttsinstitutet.

Svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i Sverige vilja

båda ansluta sig till de sakkunnigas förslag angående sänkning av tomtpriserna

såsom villkor för en räntegaranti.

Däremot är Sveriges industriförbund tveksamt, huruvida detta villkor blir

effektivt, så länge icke det statliga kontrollorganet själv bedriver tomtförsäljning.

Intressant är svenska teknologföreningens iakttagelse, att tomtpriserna i

Stockholm på den allra sista tiden sjunkit — enligt föreningens mening beroende

på sambandet mellan tillgång och efterfrågan.

I detta sammanhang torde vidare böra påpekas, att byggnadsstyrelsen samt

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län påkallat utredning angående införande

av en tomtvärdestegringsskatt. Sistnämnda myndighet har vidare — i

likhet med svenska stadsförbundet — ansett det lämpligt med en översyn av

expropriationslagstifbringen i syfte att trygga kommunernas möjlighet att för

bostadsbyggande förvärva mark till skäligt pris.

Till sist torde i detta sammanhang böra omtalas, att de sakkunnigas varning

för en hårdare exploatering av tomtmarken — vilken starkt understrukits

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

av luftåkyddsinspektionen — ingenstädes framkallat någon invändning.

Svenska arkitekters riksförbund har dock, samtidigt som förbundet förklarar

sig principiellt instämma med de sakkunniga, velat kraftigt framhålla värdet

av att denna del av stadsplaneprojekteringen ägnas ett synnerligen ingående

studium, då härigenom helt visst avsevärda besparingar skulle kunna göras,

utan att kraven på ljus och luft eller allmän hygien skulle behöva eftersättas.

Departementschefen.

De sakkunnigas förslag, att som villkor för statlig medverkan i fråga örn

finansieringen av viss byggnadsverksamhet uppställes, att tomtmark tillhandahålles

till priser, som i regel icke överstiga 1935 års nivå, har såsom framgår

av det föregående i stort sett mött förståelse, ehuru kritiska anmärkningar

icke uteblivit. Jag uppmärksammar därvid först byggnadsstyrelsens anmärkning,

att de sakkunnigas förslag är skäligen blygsamt och att mark för bostadsändamål

bör tillhandahållas till högst självkostnadspriset, d. v. s. råmarksvärdet

ökat med exploateringskostnaderna. Det torde få anses klart, att därest

1935 års tomtprisnivå för något samhälle av särskild anledning icke kan

sägas giva uttryck för en lågkonjunkturbetonad värdesättning, man icke bör

inskränka sig till att kräva en återgång till de år 1935 gällande priserna.

Tvärtom bör man i sådana fall sträva efter att uppnå ett lägre tomtprisläge.

Då självkostnadspriset för tomtmark kan — icke minst inom samma kommun

— variera starkt, beroende på inköpspris, utgifter för exploatering eller räntekostnader,

torde man icke kunna utan att riskera betydande ojämnheter vid

prissättningen sätta som mål att markupplåtelser skola ske till självkostnadspris.

Den från flera håll uttalade farhågan, att ett villkor av förevarande art kan

tvinga fram en kommunal subventionsverksamhet och därigenom övervältra,

en del av kostnadsökningen på kommunerna torde vara i någon mån överdriven.

Det är sålunda icke meningen, att man av en kommun skall kräva

tomtmarksförsäljningar, som innebära en ren förlust. Om alltså en stad inköpt

ett markområde till visst pris, kan man i de allra flesta fall icke fordra, att

staden skall avhända sig denna mark till ett pris, som efter avdrag av exploateringskostnaderna

skulle understiga inköpspriset. Endast för det — förvisso

tämligen teoretiska — fall att en stad i rent spekulationssyfte upphandlat mark

synes man böra vidhålla kravet på en återgång till 1935 års nivå, oavsett att

detta må leda till förlust för staden. En kommun synes nämligen ej obetingat

kunna påräkna att bli ställd gynnsammare än den enskilde tomtköpare, som

under något av de senaste åren till då rådande höga tomtpriser inköpt mark;

en dylik tomtköpare bör såsom de sakkunniga framhållit ta uppkommen förlust

på markvärdet.

Då såsom i det föregående framhållits en kommuns självkostnader för tomtmark

äro synnerligen svårbestämbara., torde det som regel kunna fordras, att

en kommun, som påstår, att en tomtförsäljning under de angivna villkoren är

förlustbringande bör kunna klart styrka detta för byggnadslånebyrån. Såsom

de sakkunniga framhållit kan det för övrigt i vissa fall ligga i kommunernas

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Majus proposition nr 251.

eget intresse att av bostads- eller arbetslöshetspolitiska skäl lämna en viss

subvention, och jag vill i detta sammanhang omnämna, att redan flera städer,

såsom Nyköping och Vänersborg, funnit det med sin fördel förenligt att till

stimulerande av byggnadsverksamheten sälja tomter mot lån, som hava en

tydlig subventionskaraktär.

I den mån staten uppträder såsom tomtförsäljare, vilket i betydande utsträckning

skett i Stockholm genom Djurgårdskommissionen, är det givetvis

klart att en motsvarande prispolitik bör införas. Enligt vad jag inhämtat ha

vid de senast skedda försäljningarna också tillämpats priser, som ligga väsentligt

lägre än vad tidigare varit fallet. I vad mån nu tillämpade tomtpriser

möjliggöra ett bostadsbyggande med statligt kreditstöd får bli föremål för

prövning i vanlig ordning.

Lika litet som de sakkunniga finner jag mig kunna rekommendera att

till nedbringande av tomtkostnaderna genomföra en hårdare exploatering av

tomtmarken, så mycket mindre som en dylik åtgärd enligt vad luftskyddsinspektionen

framhållit skulle medföra betydande risker ur de synpunkter

inspektionen har att företräda. Däremot vill jag understryka vikten av att''

andra möjligheter till besparingar noggrant iakttagas vid stadsplanearbetet.

I anledning av det från två remissinstanser framförda förslaget örn verkställande

av utredning angående införande av en tomtvärdestegringsskatt vill

jag endast erinra örn att förslag till sådan skatt utarbetats inom finansdepartementet,

där frågan för närvarande är föremål för fortsatt utredning.

Materialprisfrågor.

Byggnadskostnadssakkunuiga.

De sakkunniga anföra inledningsvis följande:

Prisutvecklingen för byggnadsmaterial var, sedan inflationens topp år 1920

passerats, fallande ända in på 1930-talet. Under senare hälften av 1930-talet

har en prisstegring satt in. Särskilt stark var uppgången i början av 1937.

Sedan prisuppgången under 1937 kulminerat, inträffade ånyo en viss tillbakagång,

som dock avlöstes av en ny och mycket snabb prisstegring omedelbart

efter krigsutbrottet 1939. En bild av utvecklingen ger Handelsbankens byggnadskostnadsindex,

här återgivna i tabell 5, sid. 80.

Hedan dessa siffror återspegla den stelhet i prisutvecklingen, som blivit en

följd av den starka genomorganiseringen av byggnadsmaterialindustrierna.

Cementpriset har t. ex. hållits oförändrat flera år i följd. Av siffrorna framgår

även en annan omständighet av vikt, nämligen den att de prisvariationer,

som förekomma, i första hand gällt trävaror och järnartiklar, d. v. s. sådana

produkter, för vilka konkurrens förelegat av en för prisbildningen utslagsgivande

styrka. Här åsyftas främst utvecklingen före krigsutbrottet 1939. Nedgången

under krisen i början av 1930-talet var starkast för trä och järn liksom

även variationerna i fortsättningen främst gällt dessa; prisstegringen 1937

gällde likaledes i första hand trä och järn; tackjärnspriset fördubblades på

mindre än ett år och trävaruprisernas stegring var även mycket stor.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

Talj. 5. Prisutvecklingen för byggnadsmaterial enligt Svenska handelsbankens index.

Å r

Samtliga

material

Tegel

Cement

Järn

Trä

Övriga

December:

1924............................

1. 191C

190

= 100.

244

167

103

193

160

192f)............................

189

266

171

98

183

161

1926............................

186

266

171

101

177

158

1927............................

177

213

156

92

187

150

1928............................

178

221

156

92

172

149

1929............................

176

244

156

92

172

149

1930............................

172

244

137

92

172

135

1931............................

157

244

137

86

148

125

1932............................

144

199

137

75

137

125

1933............................

151

199

327

83

152

127

1934............................

152

155

123

92

170

129

1935............................

150

166

123

89

162

129

1936............................

166

177

123

95

187

139

1937............................

182

177

123

144

209

149

1938............................

170

177

123

101

193

142

1936, mars......................

2. 1935

99

= 100.

100

100

100

98

september ................

101

100

100

300

105

—

1937, mars......................

118

104

100

123

127

—

september ................

123

104

100

164

127

—

1938, mars......................

118

106

100

139

123

—

september ................

110

105

100

110

112

—

1939, mars......................

112

105

100

110

124

—

september ................

130

106

100

189

149

—

1940, mars......................

144

113

115

202

157

—

september ................

144

120

123

186

142

—

I stort sett torde emellertid kunna sägas, att prisnivån för flertalet byggnadsmaterial

varit förhållandevis jämn under 1930-talet. Prisfallet under

depressionen i början av årtiondet dämpades i väsentlig grad av förekommande

organiserad samverkan mellan företagarna. Under den livliga byggnadsverksamheten

i slutet av decenniet torde organisationerna även i viss

mån verkat återhållande på prisstegringstendenserna. Företagen ha i flertalet

fall erhållit förhållandevis goda vinster genom den stegrade avsättningen, i

betydligt mindre grad genom stegrade priser. De starkare prisfluktuationerna

för trävaror och järn än för övriga byggnadsmaterial torde även i högre grad

sammanhänga med andra omständigheter än byggnadsverksamhetens utveckling;

i främsta rummet ha de berott på prisutvecklingen på världsmarknaden,

som via den svenska exporten påverkat jämväl prisbildningen på hemmamarknaden.

Av helt annan storleksordning är den prisstegring, som inträffat efter stormaktskrigets

utbrott hösten 1939. Enligt de uppgifter, vilka ingå i Svenska

handelsbankens index, skulle prisstegringen för olika byggnadsmaterial i

genomsnitt uppgå till inemot 40 %. De betydligt mera detaljerade beräkningar

som utförts rörande kostnaderna för ett smalhus på Hammarby
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Majus proposition nr 251.

höjden i Stockholm och som bilda underlaget för en av socialstyrelsen

planerad byggnadskostnadsindex, visa en stegring för samtliga material

med något över 20 %. Av dessa beräkningar framgår också att materialprisstegringen

svarar för omkring tre fjärdedelar av den sedan krigsutbrottet inträdda

fördyringen av byggnadskostnaderna (räknade exklusive tomtpris).

Andra kalkyler ha givit liknande resultat.

Denna prisstegring har gällt praktiskt taget samtliga byggnadsmaterial

ehuru stegringen är av mycket olika styrka för olika produkter. Till stor del

bottnar prisstegringen i likartade kostnadsstegringar för alla materialleverantörer.

Sålunda ha transportkostnaderna, vilka för flertalet byggnadsmaterial

äro av stor betydelse, undergått en mycket betydande stegring. Järnvägstransporterna

ha fördyrats icke blott genom den 10-procentiga taxehöjning, som statens

järnvägar i mitten av 1940 företagit, utan också därigenom att tidigare

utgående specialrabatter borttagits. Åtskilliga byggnadsmaterial åtnjöto tidigare

sådana rabatter på ett eller ett par tiotals procent. Kostnaderna för biltransporterna

ha stigit i vissa fall ända upp till det dubbla. Även sjötransporterna

ha fördyrats rätt avsevärt.

Vid sidan av höjda transportkostnader spela prisstegringarna för bränslen

stor roll. Också här synes man i många fall få räkna med fördubblade kostnader.

Flera byggnadsämnesindustrier kräva mycket bränsle, t. ex. cementfabriker,

tegelbruk, järnbruk.

En tredje för flera byggnadsmaterial gemensam kostnadsstegrande faktor

utgöres av de höjda järnpriserna, i sin tur i viss utsträckning bottnande i de

stegrade bränslepriserna och i viss mån transportkostnaderna.

En fjärde kostnadsstegring utgör slutligen arbetslönestegringarna på grund

av semesterersättningen och på grund av indexregleringen av lönerna. I allmänhet

torde dock denna kostnadsstegring väga mindre tungt än de tidigare

omtalade.

Utmärkande för kostnadsstegringarna är att de icke sammanhänga med

inom byggnadsindustrin rådande förhållanden. Dessa förhållanden ha icke

bidragit till att framkalla kostnadsstegringarna och från byggnadsindustrins

sida kan tämligen litet göras för att begränsa dem. I viss utsträckning synas

de t. o. m. ligga utanför det område, som låter sig påverka genom samhälleliga

åtgärder.

De sakkunniga meddela vidare, att de genom överläggningar med vissa

representanter för leverantörer av olika byggnadsmaterial samt skriftväxling

med ledande företag och sammanslutningar bland byggnadsmaterialleverantörerna

sökt erhålla en orientering över bland annat prisutvecklingen för

byggnadsmaterial. Rörande vad som vid denna undersökning framkommit

torde jag få hänvisa till den i betänkandet lämnade redogörelsen; på en

punkt, nämligen i fråga om järnpriset vill jag emellertid bär återgiva ett

avsnitt ur redogörelsen. De sakkunniga anföra sålunda:

Vad prissättningen för järn beträffar, ha de sakkunniga inhämtat, att denna

kommer att upptagas till förnyad behandling av priskontrollnämnden i början

Bihang till riksdagens protokoll Ulli. 1 sami. Nr 251. i9o« 6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Majus proposition nr 251.

av 1941. De önskemål, som från byggnadskostnadssakkunnigas sida framställts,

torde därvid få beaktas. Huruvida en prisdifferentiering till byggnadsverksamhetens

förmån därvid bör föredragas framför en allmän järnprisreduktion

är en fråga, som torde få övervägas i ett allmännare sammanhang än det,

ur vilket de sakkunniga haft att behandla dessa frågor. I och för sig skulle

en enhetlig prisbildning på järnmarknaden givetvis förenkla priskontrollen

och järnmanufakturindustrins kalkyler. Örn däremot, även utan att de svenska

järnbruken beviljade byggnadsindustrin vissa förmåner, skilda priser skulle

komma att bli rådande för järn av olika ursprung, synes en sådan anordning

rimlig, att det billigare järnet — i den män detta av andra anledningar visar

sig möjligt — reserveras för byggnadsverksamheten. Därigenom synes en viss

reduktion i förhållande till de i slutet av 1940 gällande priserna kunna

uppnås för vissa järnartiklar. Örn en prisdifferentiering genomföres, synes

den i första hand böra omfatta armeringsjärn och balkar, olika sorters rör och

plåt för byggnadsändamål samt plåt för radiatorfabrikerna, valstråd för spikfabrikerna

och tackjärn för tillverkarna av pannor, gjutgods, beslag m. m.

Sina slutsatser rörande vad som framkommit genom nyssnämnda undersökning

utforma de sakkunniga på följande sätt.

I föreliggande situation äro enligt de sakkunnigas mening möjligheterna

att åstadkomma en prissänkning för byggnadsmaterialen relativt begränsade.

De nämnda kostnadsstegringarna äro icke betingade av förhållanden inom

byggnadsindustrin och kunna endast i begränsad utsträckning påverkas från

denna. I vissa fall undandraga de sig helt ingripanden från de svenska statsmakternas

sida.

Yad som av dessa kan åtgöras, inskränker sig främst till en sådan priskontroll,

som i möjligaste mån söker hålla tillbaka prisstegringarna på byggnadsmaterial.

Yad konkurrensområdena beträffar, synes en sådan åtgärd icke

ens behövlig. De försämrade avsättningsmöjligheterna ha på sådana områden

i och för sig en tendens att skärpa kampen företagen emellan att uppnå en

någorlunda tillfredsställande produktionsomfattning. På sådana områden däremot,

där sammanslutningar äga möjlighet att genomföra prisstegringar, torde

priskontrollnämnden böra och kunna ingripa. Som i det föregående nämnts

förvänta de sakkunniga, att prissättningen för järn kommer att inom kort

upptagas till förnyad prövning. I anslutning därtill torde det vara en självklar

sak, att priserna på olika järnartiklar justeras. De sakkunniga vilja

vidare rekommendera, att förhandlingar upptagas med cementindustrin örn

en revision av gällande överenskommelse rörande prissättningen på cement.

Enligt de sakkunnigas mening vore det av största värde, örn avsättningen på

»överflödsområden», d. v. s. från industrier, vilka utan att hämmas av råvarubrist

ha stor outnyttjad kapacitet, kunde stimuleras genom prissänkningar av

tillräcklig omfattning. Genom att icke godkänna prisstegringar, som fullt ut

svara mot inträffade fördyringar av de fasta kostnaderna, torde en på sina

håll önskvärd sanering inom byggnadsämnesindustrierna, vilka under de

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Majus proposition nr 251.

senaste årens exceptionella högkonjunktur i mycket hög grad byggt ut sin

produktionskapacitet, kunna åstadkommas, liksom en på sina håll säkerligen

möjlig rationalisering och standardisering därigenom skulle kunna framtvingas.

De goda avsättningsmöjligheterna under högkonjunkturen synas ha

gjort det möjligt för företagarna att ägna mindre uppmärksamhet åt produktionskostnadernas

nedbringande och främjat en konkurrens med kvalitetsförbättringar

av emellanåt endast skenbar natur.

På statsmakterna torde det även ankomma att söka hålla nere kostnadsstegringarna

på andra områden, vilka kunna inverka oförmånligt även på

byggnadsindustrin. Hit höra bränslepriserna, transportkostnaderna liksom

även levnadskostnaderna i allmänhet. De sakkunniga anse sig dock icke ha

anledning att i detta sammanhang ingå på sådana problem, vilka måste upptagas

i betydligt vidare sammanhang än dem, som de sakkunniga för sin del

haft att behandla.

Som de sakkunniga starkt understrukit vid sina överläggningar med leverantörer

av olika byggnadsmaterial, tillkommer det fabrikanterna att å sin sida

på egen hand och inom sina sammanslutningar sträva efter ett förbilligande

av tillverkningen genom rationalisering och standardisering. I den nuvarande

situationen synes särskild uppmärksamhet böra ägnas häråt liksom även åt

möjligheterna att genom inhemsk tillverkning skapa ersättning för sådana

produkter, vilka icke kunna importeras eller för vilka råvaror icke finnas

tillgängliga.

Sammanfattningsvis vilja de sakkunniga uttala, att möjligheter till prissänkningar

enligt deras mening torde förefinnas för vissa byggnadsmaterial,

vilka möjligheter givetvis böra till fullo utnyttjas. Å andra sidan finnas

betydande risker för att prisstegringar å andra material skola inträda, vilka

icke helt kunna hållas tillbaka. Vägande dessa båda möjligheter mot varandra

ha de sakkunniga därför kommit till den slutsatsen, att de icke vågat

räkna med någon sänkning av priserna för byggnadsmaterial i allmänhet.

Å andra sidan ha de förutsatt, att någon ytterligare ökning av byggnadskostnaderna

genom stegrade materialpriser icke heller skall uppkomma. De

äro medvetna örn, att detta resultat icke torde kunna uppnås utan ansträngningar

från såväl företagens som de priskontrollerande myndigheternas sida.

De sakkunniga upptaga vidare till behandling den materialprisstegring, som

berott på införandet av den allmänna omsättningsskatten. Härom anföra de

väsentligen följande:

Från ingången av 1941 har i Sverige införts en omsättningsskatt på 5 %

på flertalet varor vid deras försäljning till konsumenterna. Ur de synpunkter,

som byggnadskostnadssakkunniga haft att anlägga, skulle det varit förmånligt

om denna skatt icke drabbade för byggnadsverksamheten avsedda

material och förnödenheter. Detta synes även väl förenligt med de för

skattens konstruktion grundläggande principerna. Omsättningsskatt skall

nämligen enligt dessa endast utgå å den egentliga konsumtionen av varor.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Majlis proposition nr 251.

Skatten skall däremot ej drabba tillverkningen som sådan liksom ej heller

omsättning av fast egendom och vad därtill hör. Dessutom undantages omsättningen

av vissa särskilt uppräknade artiklar från skatten.

Då skatteplikten knutits till begreppet varor, föreligger skattefrihet för

alla prestationer, som enbart ha karaktären av tjänster. Av denna grund ha

sålunda transporttjänsterna undantagits från omsättningsskatt. Detsamma

gäller biografer, teatrar m. fl. nöjesinrättningar. Av samma orsak lägges

heller ingen skatt på bostadsnyttjande. Som skäl för denna skattebefrielse

anföres i propositionen örn omsättningsskatt, »att det vore skäligen meningslöst

att åstadkomma en större ^knäppning av bostadsstandarden än som

betingas av bostadsproduktionens nedgång, att en skatt på hyrorna, i den mån

den överflyttades på hyresgästerna, otvivelaktigt skulle medföra socialt

ogynnsamma verkningar, då den särskilt hårt komme att drabba den fattigare

stadsbefolkningen, samt att en skatt på bostädernas hyresvärde skulle förutsätta

en bättre taxering av förmånen av egen bostad än den, som för närvarande

förekommer».

Örn av dessa anledningar bostadsnyttjandet helt är befriat från omsättningsskatt

samt vidare försäljning av fastighet också går fri därifrån, synes

denna skatt, som är avsedd att drabba konsumtionen och icke produktionen,

över huvud icke böra läggas på något av de element, som ingå i byggnadskostnaderna.

Eljest skulle skatten träffa dem, som nu önska uppföra byggnader

eller köpa nya hus, på ett sätt som icke kan anses rättvist i förhållande

till de tidigare innehavarna av egna hem eller andra fastigheter. En dylik

extra belastning av nybyggnadsverksamheten skulle under en tid av stigande

byggnadskostnader allvarligt försvåra strävandena att genom en tillräcklig

nyproduktion av bostäder hindra en ur flera synpunkter olämplig hyresstegring.

Det tillkommer närmast den centrala omsättningsskattenämnden att avgöra,

vilka varor som skola i beskattningshänseende hänföras till butikshandelsvaror.

Byggnadskostnadssakkunniga vilja starkt understryka vikten

av, att genom nämndens försorg — i den mån så icke redan skett — med

största skyndsamhet utredes, i vilken utsträckning skatten kommer att

drabba byggnadsmaterial. Det synes med ovan anförd motivering vara väl

förenligt med de för omsättningsskattens utformning grundläggande principerna,

att flertalet byggnadsmaterial befrias från densamma. Skulle centrala

omsättningsskattenämnden vid sin prövning finna sig tvungen att förklara

viktiga byggnadsmaterial för butikshandelsvaror i förordningens mening,

synes vikten av att byggnadsmaterialen icke fördyras böra föranleda en prövning

av frågan, huruvida icke regeringen har anledning att med stöd av

2 § 3 mom. förordna örn undantag från skatteplikt beträffande de viktigaste

ifrågavarande artiklarna. Enligt byggnadskostnadssakkunnigas uppfattning

vore det jämväl anledning överväga, huruvida icke i förordningen örn omsättningsskatt

kunde införas en distinktion mellan konsumtionsvaror och produktionsförnödenheter

av sådan art, att de senare —- såsom hela tiden synes ha

varit avsett — helt befrias från skatten.

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Majus proposition nr 251.

Slutligen är i detta sammanhang att märka, att de sakkunniga vid sin diskussion

angående transportkostnadernas betydelse för materialprisen gjort

bland annat följande uttalande:

Nödvändigheten av att i görligaste mån begränsa byggnadskostnadernas

stegring leder de sakkunniga till att ifrågasätta, huruvida hela den taxehöjning,

som statens järnvägar vidtagit för transporter av byggnadsmaterial,

varit behövlig. I den mån den överstiger ökningen i omkostnaderna för järnvägsdriften,

varpå de stegrade överskott, som statens järnvägar redovisat,

tyda, och icke varit påkallad för att begränsa godsmängden, som eljest skulle

hota att överstiga järnvägarnas transportförmåga, synes den de sakkunniga

sakna berättigande. Enligt vår mening borde därför övervägas huruvida icke

den allmänna 10-procentiga taxehöjningen kunde återtagas.

Yttrandena.

I fråga örn tillgången på erforderligt byggnadsmaterial har jag redan

lämnat en redogörelse för industrikommissionens uppfattning av läget

härutinnan. I detta sammanhang vill jag ytterligare påpeka ett uttalande av

socialstyrelsen. Styrelsen framhåller nämligen, att brist på byggnadsjärn kan

lägga hinder i vägen för den planerade bostadsproduktionen, enär denna råvara

i första hand måste användas till sådan byggnadsproduktion, som är nödvändig

för vår folkförsörjning, d. v. s. framställning av exempelvis industribyggnader

och jordbrukets ekonomibyggnader. Ehuru de sakkunniga icke

förbisett denna omständighet, tror sig socialstyrelsen finna, att icke alla lösningar

av här föreliggande problem vunnit de sakkunnigas beaktande och föreslår

fördenskull en utredning, huruvida icke en större produktion av bostadshus

av trä (villor, radhus, småhus o. s. v.) än som i vanliga fall brukar förekomma

kan vara att tillråda inom härför lämpade ytterområden av vissa orter.

De sakkunnigas uppfattning angående priset på byggnadsmaterial har

vitsordats av byggnadsstyrelsen, som anser, att den stegring i materialpriserna,

som inträffat efter krigsutbrottet, kan betraktas som en anslutning till den

mera allmänna prishöjning, vilken efter nämnda tidpunkt varit att notera. En

anpassning av priserna nedåt till den numera minskade efterfrågan torde

näpjDeligen inom den närmaste tiden vara att vänta med hänsyn till den ökning

av bland annat arbetslöner samt bränsle- och transportkostnader, som skett.

Deja till priskontrollnämnden framställda rekommendationen att genom

förnyade förhandlingar med tillverkarna av bland annat järn

och cement söka åvägabringa en nedsättning av priset för dessa råvaror —

vilken särskilt understrukits i det av drätselkammaren i örebro avgivna

yttrandet — har föranlett följande uttalande från nämndens sida.

Även örn nämnden genom förhandlingar med respektive industrier kommer

att försöka modifiera tidigare överenskomna prissättningar, vilket för övrigt

beträffande cement i viss utsträckning redan skett, anser sig nämnden vid

dessa förhandlingar med byggnadsindustriens materialleverantörer icke kunna

åberopa andra prissättningsprinciper, än de som allmänt tillämpas för den

övriga industrien. Detta bör enligt nämndens uppfattning gälla även örn

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

nämnden skulle komma att utrustas med större befogenheter att ingripa i företagens

prissättning, än nämnden för närvarande har. Någon möjlighet för

nämnden att träffa frivilliga avtal örn prissänkningar i utbyte mot en viss förespeglad

ökning av efterfrågan torde icke finnas. Örn ett sådant förhandlingsförfarande

skulle anses önskvärt, bör detta omhänderhavas av någon myndighet,

som äger ett mera omedelbart överinseende över byggnadsverksamheten.

Därest man emellertid skulle lyckas genomföra några mera väsentliga prissänkningar

på vissa råvaror, är det naturligtvis priskontrollnämndens uppgift att

se till att dessa sänkningar även sprida sig till artiklar, som tillverkas av

dessa råvaror.

Även örn priskontrollnämnden saknar möjlighet att bedöma försörjningsläget

beträffande de för en mera omfattande bostadsproduktion nödvändiga

råvarorna och transportanordningarna, anser sig nämnden böra påpeka de

risker för okontrollerbara knapphetsprisstegringar, som kunna uppstå i samband

med en ökad byggnadsproduktion. I den mån dessa prishöjningar icke

kunna i*egleras genom ingripanden från priskontrollnämndens sida, bör det

enligt nämndens uppfattning ankomma på de myndigheter, som direkt ansvara

för försörjningsläget, att i prisreglerande syfte vidtaga erforderlig reglering

av förbrukningen.

I motsats till priskontrollnämnden anser länsarkitekten i Uppsala, att en

prissänkning på byggnadsmaterial är möjlig att uppnå och anför i detta sammanhang.

Äger man kännedom örn den stora flora av likartade byggnadsmaterial, som

finnes, och de reklam- och försäljningsmetoder, som varit vanliga på detta område,

kan man icke värja sig för det intrycket, att en standardisering av materialen

och materialtyperna samt en rationalisering av försäljnings- och distributionsapparaten

skulle kunna föra till lägre utgångspriser för jämförelsen, än

de i utredningen använda förkrigspriserna. Detta intryck förstärkes av de

resultat, som kooperativa förbundet nått vid sina prissänkningsaktioner på

byggnadsmaterialområdet. Skall alltså tillvaron av statens priskontrollnämnd

utgöra den enda garantin för att även leverantörer och tillverkare av byggnadsmaterial

åtaga sig samma uppoffringar, som fordras av t. ex. byggnadsarbetare

och tomtägare, synes priskontrollnämndens verksamhet på detta område

i varje fall böra intensifieras och utvidgas till full kontroll av varuprisens

faktiska och ej blott relativa skälighet. Länsarkitektkontoret vill icke underlåta

att i detta sammanhang påpeka, att effekten av ett sådant cirkulär, som t. ex.

industrikommissionen nyligen utsänt till landets byggnadsnämnder med uppmaning

till nämnderna att tillse, att järn i minsta möjliga utsträckning kommer

till användning i de byggnadskonstruktioner, som nämnden granskar, är skäligen

ringa, emedan byggnadsnämnderna sakna befogenhet att utfärda några

förelägganden i sådant syfte. Effektivare åtgärder än så torde alltså fordras

för att på lämpligt sätt dirigera efterfrågan och priser på byggnadsmaterialier.

1940 års civila byggnadsutredning framhåller, att möjligheter till prisnedsättning

böra kunna finnas beträffande sådana materialier, som exempelvis

plattor, kalksten, marmor och dylikt, vilka allenast genom prissänkning kunna

i någon mån göra sig gällande i konkurrensen med andra billigare materialier,

som kunna ersätta desamma. Möjlighet föreligger också att, därest väsentligen

endast solida företagare komma att handhava byggnadsverksamheten,

leverantörerna kunna frånse hittills beräknade risker för utebliven likvid för

materialier, vilket i sin mån kan medverka till lägre priser.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 251.

87

Drätselkammaren i Borås anser, att de under de senaste åren förekommande

sammanslutningarna av entreprenörer ofta verka fördyrande på byggnadskostnaderna,

i den mån dylika sammanslutningar genom sitt inflytande på entreprenadväsendet

förhindra en sund konkurrens och en fri prisbildning inom

olika delar av byggnadsfacket.

I detta sammanhang är vidare att anteckna ett uttalande av svenska

teknolog!öreningen, att materialprissänkning i många fall kan nås, örn materialet

ej behöver levereras under högsäsong. Den i samband med lönerna

diskuterade säsongutjämningen kan sålunda inverka även på materialpriserna,

vartill kommer att irriterande och kostsamma förseningar i så fall undvikas.

Hyresgästernas riksförbund anser, att de sakkunniga alltför lätt behandlat

spörsmålet om materialpriserna och denna uppfattning delas av drätselkammaren

i Linköping och landsorganisationen, vilka båda anse, att en specialutredning

på detta område varit välbetänkt.

Av intresse i detta sammanhang är slutligen vad styrelsen för kooperativa

förbundet anfört.

Styrelsen konstaterar till en början, att av den utredning, som de sakkunniga

verkställt angående kostnadsstegringen för ett bostadshus i Stockholm

framgår, att materialkostnaden under tiden från den 1 januari 1939 till

den 1 oktober 1940 stigit med cirka. 25 procent, medan arbetslönen samtidigt

stigit med ungefär 6 procent och övriga kostnader med omkring 22 procent.

Styrelsen anser det därför berättigat att särskilda åtgärder vidtagas även för

att åstadkomma en reduktion av materialpriserna från deras efter krigsutbrottet

så avsevärt stegrade nivå. Att möjligheter härtill på åtskilliga områden

torde finnas, framstår som sannolikt. Det avgörande är enligt styrelsens

mening, i vilken mån de vid krigsutbrottet rådande priserna på skilda byggnadsmaterial

voro att betrakta som uttryck för en normal prisbildning eller

inrymde vissa monopolvinstelement.

Styrelsen erinrar härefter om den av 1936 års näringsorganisationssakkunniga

offentliggjorda utredningen »Organiserad samverkan inom svenskt näringsliv»

(S. O. U. 1940: 35), varigenom det blivit möjligt att fullfölja kännedomen

örn befintligheten av sådana sammanslutningar inom byggnadsmaterialindustrin

och handeln med byggnadsmaterial, vilka kunna lia monopolistiska verkningar

på prisbildningen på ifrågavarande produkter fram till förhållandena

vid avgivandet av detta betänkande. Det framgår av en sammanfattande överblick,

att överenskommelser av detta slag, vilka beröra tillverkningen av

byggnadsmaterial, äro påfallande talrika och att även ett förhållandevis stort

antal tillverkare av vissa byggnadsmaterial äro att betrakta som ensamtillverkare

med motsvarande inflytande på prisbildningen.

Styrelsen anför härefter ur nyssnämnda utredning ett stort antal exempel

på organisationer och ensamtillverkare, som äga möjlighet till inflytande på

prisbildningen inom byggnadsindustrin.

Härefter fortsätter styrelsen:

Helt naturligt åsyftar styrelsen med sin uppräkning av dessa producent

sammanslutningar -—- vilken icke gör anspråk på fullständighet — ingalunda

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Majus proposition nr 251.

att göra gällande, att en monopolistisk prisbildning nied framgång genomförts

inom alla dessa, genomgående innebärande en samhällsskadlig "privatbeskattning

av förbrukarna inom byggnadsmaterialbranschen. Det är styrelsen

icke obekant, att inom dessa sammanslutningar även sådana standardiseringsoch

specialiseringssträvanden taga sig uttryck, vilka i sin mån äro ägnade

att medföra ett förbilligande av de ifrågavarande tillverkningarna på längre

sikt, liksom även att ensamtillverkarna i talrika fall bära upp en kostnadsförbilligande,

rationell stordrift, vars fördelar genom konkurrens från importerade

tillverkningar fortplantas till förbrukarna. I den mån de gällande överenskommelserna

väsentligen gå ut på att dominera prisbildningen, är det även

utan en närmare undersökning påtagligt, att verkningsgraden inom de skilda

sammanslutningarna utfallit högst olika. Å andra sidan har vid den sedan

många år tillbaka bedrivna, omfattande byggnadsverksamheten inom de

konsumentkooperativa organisationerna i talrika fall erfarenheter gjorts, vilka

tyda på att producenterna av vissa byggnadsmaterial utnyttja sin genom sammanslutning

vunna maktställning till uttagande av högre priser än vad som

betingas av produktionskostnaderna eller vad som sannolikt skulle lia varit

fallet vid fri konkurrens på ifrågavarande områden. Då handlingsfrihet för

sammanslutningar av denna typ kan innebära, att tekniska framsteg inom

branschen bromsas upp och i övrigt tidsmässiga inflytelser i riktning mot en

produktionskostnadssänkning förhindras att göra sig gällande, synes det vara

av vikt att monopolistisk prisbildning av detta slag klarlägges överallt dälden

förekommer, så att behövliga ingripanden kunna göras från såväl den

enskilda företagsamhetens, konsumentkooperationens eller andra förbrukarorganisationers

sida som från statsmakterna, de statliga eller kommunala

affärsverken och andra tänkbara håll.

Då konkurrensbegränsningarna inom produktionen av byggnadsmaterial

långt ifrån alltid hänföra sig till enbart produktionsstadiet utan tvärtom i

mycket stor omfattning äro förenade med begränsningar av konkurrensen även

i olika stadier av marknadsförandet, respektive installations- och inredningsverksamheten,

synes det styrelsen klart, att en närmare undersökning axföretagsorganisationerna

och deras verkningar inom byggnadsmaterialbranschen

bör utsträckas även till dessa områden. Yad särskilt beträffar sådana

byggnadsmaterial, som försäljas genom järnhandeln och vilka leveranser äro

av särskild betydelse för den mindre företagsamheten inom byggnadsbransch^!,

framför allt på landsbygden, egnahemsbyggandet etc., torde de ömsesidiga

överenskommelser böra uppmärksammas, vilka äro gällande mellan åtskilliga

producentsammanslutningar å ena sidan och centralstyrelsen för Sveriges

järnhandlareföreningar å den andra.

De inom installations- och inredningsverksamheten förekommande begränsningarna

hänföra sig till vissa generella kompetens- och kvalifikationsbestämmelser

i avsikt att garantera ett xusst minimimått av allmän byggnadsstabilitet,

eldsäkerhet, säkerhet mot vattenskador etc. men grunda sig också

därpå att dessa kompetensbestämmelser utnyttjas som grundval för lokala

eller andra sammanslutningar av utövare av installationsverksamhet i syfte

att genomföra en begränsning av konkurrensen och upprätthålla gemensamma

prisbestämmelser. De på skilda sätt framkallade begränsningarna lia i vissa

avseenden fortplantats till ackordsbestämmelserna i avtalen med arbetare inom

installationsbranscherna. De berörda kompetensföreskrifterna omfatta t. ex.

x issa krav, vilka ledningarna för kommunala affärsverk uppställt för utförande

av arbeten, vilka skola anslutas till deras anläggningar, respektive ledningsnät;

elektriska ledningar, gas-, vatten- och avloppsledningar.

Yad särskilt dessa sistnämnda kompetensregleringar och deras utnyttjande

av entreprenörfirmor beträffar lia de konsumentkooperativa organisationerna

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Majäs proposition nr 251.

under sin byggnadsverksamhet gjort den erfarenheten, att de kommunala

affärsverken vid antagande eller auktorisering av entreprenörer visa en viss

benägenhet att ge företräde åt på platsen bosatta entreprenörfirmor, vilket i

praktiken medför ett lokalt monopol för dessa. Ett bevis härför utgör den

iakttagelsen, att för helt likartade arbeten utbilda sig helt olika prisnivåer i

skilda städer.

De i de skilda städerna verksamma installatörsammanslutningarna lia under

sådana förhållanden haft mycket lätt att antaga karaktären av submissionskarteller,

vilka i tur och ordning fördela uppdragen mellan vederbörandes medlemmar

på så sätt, att ett effektivt anbud avges av den i tur varande och de

övriga endast inkomma med nominella anbud.

Denna monopolartade ställning för installatörsbranscherna har i sin tur

haft en olycklig återverkan på strävandena att förbilliga och rationalisera inom

materialproduktionen därigenom att de inom dessa branscher upprätthållna

monopolartade förhållandena — såsom nyss nämnts — fortplantat sig även

till metoderna för lönesättningen. Härmed åsyftas icke löneinkomsternas allmänna

nivå utan den omständigheten, att ackordsprislistorna fått en sådan

utformning och tillämpning, att — såsom de sakkunniga framhållit — de

kunna hämma det tekniska framåtskridandet, därigenom att de förhindra införandet

av arbetsbesparande anordningar och metoder och användandet av

nytt material. Inom de branscher, där särskilda kvalifikationsbestämmelser

blivit genomförda, kan detta uppfattas så, att det är ett gemensamt yrkesintresse

för arbetsgivare och arbetare att förhindra införandet av nya material

eller nya metoder, såvida nämligen härigenom hot skulle uppstå, att kvalifikationsbestämmelserna

bleve överflödiga.

På grund av vad sålunda anförts har styrelsen hemställt örn en ingående

utredning av dels prisbildningen för byggnadsmaterial genom de inom byggnadsmaterialbranscherna

verksamma sammanslutningarna av leverantörer,

distributörer och entreprenörer, dels verkningarna av de vertikala kartellbildningarna

inom bland annat installatörs- och inredningsbranscherna.

Den av de sakkunniga dryftade prisdifferentieringen på järnvaror

har av industrikommissionen ansetts principiellt olämplig och dessutom svår

att kontrollera och administrera. Då därtill kommer att beträffande flera slag av

byggnadsjärn behovet övervägande tillgodoses av tyskt järn med väsentligt

lägre pris än det svenska, finner kommissionen, att en sänkning av det svenska

järnpriset i dessa fall knappast skulle ha någon effekt på byggnadskostnaderna.

Förslaget att i viss utsträckning befria byggnadsmaterial från omsätt

ningsskatt har föranlett ett flertal uttalanden. En reserverad hållning till

förslaget intages av centrala omsättninrjsskattenämnden, som härutinnan anför

följande.

Å sidorna 127 och 128 i betänkandet hava de sakkunniga citerat vissa uttalanden,

som första särskilda utskottet gjort vid behandlingen av förslaget

till förordning örn allmän omsättningsskatt. Av dessa citat torde framgå, att

utskottet starkt understrukit vikten av att alla varor, som i någon mera

betydande utsträckning försäljas i butik — låt vara endast inom lanthandeln

eller eljest inom någon mera begränsad del av butikshandeln — också bliva

förklarade för butikshandelsvaror. Denna utskottets inställning poängteras

ytterligare av den lydelse, som utskottet med ändring av det kungl, förslaget

gav åt punkt 3 av anvisningarna till 1 §. Sista meningen av berörda för
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

fattningsrum hade i förslaget följande lydelse: »Till butikshandelsvaror skola

icke heller hänföras sådana huvudsakligen för byggnadsändamål eller industriellt

bruk avsedda råvaror och materialier, som visserligen normalt kunna

av allmänheten inköpas i butik men vilkas försäljning till ojämförligt största

delen sker i annan form än genom butikshandel--—.» I utskottets av
riksdagen

godkända utlåtande utbyttes ordet normalt mot sttmdom.

I ett den 12 februari 1941 avgivet underdånigt utlåtande i anledning aven

framställning av Sveriges takpappfabrikanters förening har nämnden uttalat,

att med hänsyn till vad ovan upptagits allenast den omständigheten,

att en butikshandelsvara huvudsakligen funne avsättning såsom råvara inom

byggnadsindustrin, icke borde föranleda tillämpning av stadgandet i 2 § 3

mom. omsättningsskatteförordningen.

"Vad nämnden sålunda uttalat får nämnden i detta ärende åberopa. Huruvida

— bortsett från den uppfattning örn förordningens innehåll i förevarande

hänseende, varåt nämnden därmed givit uttryck •— det i och för sig kan

anses ömkligt, att, till byggnadskostnadernas förbilligande, vissa byggnadsmaterialier

undantagas från skatteplikt, utgör ett spörsmål, som nämnden

anser sig sakna erforderlig sakkunskap att bedöma.

De sakkunniga hava vidare ifrågasatt, huruvida icke i förordningen örn

omsättningsskatt kunde införas en distinktion mellan konsumtionsvaror och

produktionsförnödenheter av sådan art, att de senare »såsom hela tiden syntes

hava varit avsett» bleve helt befriade från skatten.

Införandet av en dylik distinktion skulle tydligen innebära en fullständig

omläggning av de principer, på vilka omsättningsskatteförordningen är uppbyggd.

Otvivelaktigt har det vid förordningens utarbetande övervägts att

anknyta skatteskyldigheten till begreppet konsumtionsvaror, men då så icke

skett lärer anledningen hava varit, att man därigenom skulle förorsakat detaljhandeln

hart när oöverstigliga svårigheter. I stället har begreppet butikshandelsvaror

utformats och lagts till grund för skattepliktens inträde. Att

nu helt tillspillogiva den sålunda införda anordningen och de intressen den

är avsedd att tillvarataga kan enligt nämndens mening icke ifrågakomma.

Handelskammaren i Göteborg har avstyrkt nu ifrågavarande förslag. Redan

vid omsättningsskattens tillkomst -— påpekar handelskammaren — framhölls

från flera håll vådan av att stadga alltför många undantag. Detta särskilt

med tanke på det ekonomiska utbytet av skatten. Till detta skäl, som alltjämt

talar mot införandet av nya undantag, kommer numera även det skälet att

skatteförfattningens tillämpning, som redan i praktiken vållar många besvärligheter,

skulle ytterligare försvåras genom ändringar i författningen så

snart efter dess ikraftträdande.

Skånes handelskammare anser däremot förslaget värt övervägande, ehuru

det icke bör förbises att en dylik lagändring är ägnad att ytterligare komplicera

det på detta område gällande skattesystemet.

Övriga på detta område föreliggande uttalanden gå i klart tillstyrkande

riktning.

Socialstyrelsen finner det sålunda i princip överensstämmande nied

grunderna för omsättningsskatten, att all byggnadsmaterial undantages från

dylik skatt. 1940 års civila byggnadsutredning betonar angelägenheten av

att den kostnadsstegring, som omsättningsskatten på vissa byggnadsmaterialier

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Majus proposition nr 251.

föranlett, genom omedelbara åtgärder upphäves. Länsstyrelserna i Stochholms,

Blekinge, Göteborgs och Bohus samt Västmanlands län ävensom länsarkitekten

i örebro finna likaledes förslaget beaktansvärt. Svenska arkitekters riksförbund,

svenska arbetsgivareföreningen — som åberopat ett av svenska byggnadsindustriförbundet

avgivet yttrande — målarmästarnas riksförening i Sverige

och Sveriges rörledningsfirmors förening tillstyrka alla förslaget, därvid sistnämnda

förening föreslår, att jämväl disk-, skölj- och tvättlådor samt tvättmaskiner

och en del isoleringsmaterial undandragas från omsättningsskatt.

Sveriges industriförbund finner, att då bostadsavgiften uttryckligen undantag^

från omsättningsskatt, konsekvensen kräver samma ställningstagande till

det vederlag, som utgives för bostadsbyggandets viktigaste kapitalvaror

Stadskollegiet i Göteborg och drätselkammaren i Linköping lia uttalat sig i

enahanda riktning. Slutligen har Sveriges lantbruksförbund instämt i de

sakkunnigas nu förevarande förslag med framhållande av att det icke kan

vara önskvärt och lyckligt, att byggnader som nu uppföras och som skola

användas för flera tiotal år framåt, fördyras genom en tillfällig pålaga vid

en tidpunkt, när materialpriserna ändå äro abnormt höjda.

De sakkunnigas förslag att överväga ett återtagande av höjningen i

frakttaxan för statens järnvägar har föranlett instämmande från pr iskon

t rolin ämuden, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Göteborgs stadskollegium

och svenska teknologf öreningen.

Priskontrollnämnden har i detta sammanhang velat fästa uppmärksamheten

icke endast på de direkta transportkostnadsökningarna, som blivit en följd alden

av statsbanorna förda pris- och vinstpolitiken, utan även på de indirekta

verkningar, som denna otvivelaktigt haft på den privata industrins prishöjningar.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län föreslår, att vid en utredning angående

frakttaxorna det tages i övervägande, huruvida icke fraktsatserna

skulle kunna differentieras med tanke på att bidraga till utjämning av säsongarbetet

inom byggnadsproduktionen — lägre frakter på vintern —- och till

att vederbörande byggherre gjorde sina inköp av byggnadsmateriel så nära

byggnadsplatsen som möjligt, varigenom onödigt långa transporter skulle

kunna undvikas.

Från länsstyrelsen i Västerbottens län föreligger slutligen ett påpekande,

att övre Norrland beträffande byggnadskostnaderna intager en särställning,

beroende på den synnerligen otillfredsställande materialförsörjningen. Så

gott som all byggnadsmaterial förutom trä och en del byggnadssnickare!''

inköpes från mellersta och södra Sverige. Transportkostnaderna medföra att

materialen avsevärt fördyras och en hel del utrustningsdetaljer såsom sanitärocli

uppvärmningsanordningar, vattenuppfordringsanordningar och dylikt lia

icke kunnat få det allmänna användande, som varit önskligt. Alla tänkbara

utvägar till en nedskärning av kostnaderna för byggnadsmaterial böra därför

enligt länsstyrelsen tagas i övervägande.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Majus proposition nr 251.

Departementschefen.

Redan i det föregående har berörts frågan om tillgång på erforderligt

byggnadsmaterial. Då jag nu övergår till att behandla frågan om materialkostnaderna,

vill jag erinra om vad jag tidigare anfört rörande materialtillgången.

I nuvarande krisläge kan man nämligen komma att ställas inför

nya materialanskaffningsproblem, som kunna bereda nya svårigheter för

byggnadsverksamheten. Hittills lia emellertid inga alltför oroväckande tendenser

kunnat förmärkas. Under det halvår som gått sedan de sakkunniga

slutförde sina beräkningar angående materialpriserna ha sålunda dessa stigit

med endast 3 å 4 procent, vilket är avsevärt mindre än prisstegringarna å

övriga varor. Det bör dessutom framhållas, att huvudanledningen till denna

prisstegring är de stegrade transportkostnaderna. Vidare är att märka, att

omsättningsskatten verkat fördyrande på vissa bvggnadsvaror. Till dessa två

fördyrande omständigheter återkommer jag i det följande. Med hänsyn till

vad jag nyss anfört angående eventuellt uppkommande materialanskaffningsproblem

och till angelägenheten av att materialkostnaderna, vilka representera

ungefär hälften av de totala byggnadskostnaderna, hållas nere är det

emellertid tydligt, att en noggrann övervakning av prisnivån måste ske. Då

priskontrollnämnden torde komma att utrustas med vidgade befogenheter att

inverka på den allmänna prissättningen, har jag emellertid icke anledning att

här ytterligare ingå på detta spörsmål.

Den av de sakkunniga dryftade prisdifferentieringen på järnvaror finner

jag med hänsyn till vad industrikommissionen anfört knappast vara effektiv

i nuvarande läge.

Med hänsyn till vad som framkommit genom näringsorganisationssakkunnigas

utredning — något som ytterligare utvecklats i kooperativa förbundets

yttrande •— anser jag, att det vore synnerligen värdefullt örn man jämväl på

köparnas sida skapade organisationer för att tillvarataga sina intressen. Bristen

på inköpsorganisationer inom byggnadsindustrin är enligt mitt förmenande ett

av kännetecknen på den improvisation och löslighet som vidlåder hela denna

produktionsgren. Då det lär förhålla sig så, att säljarna av vissa byggnadsvaror

variera prissättningen allt efter sin uppskattning av köparens kreditvärdighet

samt storleken av hans inköp, vill jag framhålla vikten av att byggnadslånebyrån

ägnar en noggrann granskning åt de priser materialleverantören

betingat sig. Härigenom kommer ytterligare ett statsorgan att jämte priskontrollnämnden

utöva kontinuerlig kontroll över prissättningen på byggnadsmaterial,

vilket bör medföra ökade möjligheter för priskontrollnämnden att

ingripa mot eventuella prisstegringstendenser. Skulle byrån finna, att de

för visst fall avtalade priserna framstå som mindre förmånliga, bör byrån

kunna vägra lägga dessa priser till grund för sin uppskattning av byggnadsvärdet.

Då oförmånliga inköp sålunda komma att belasta de enskilda företagarna,

böra dessa bli benägna att sammansluta sig till inköpsorganisationer,

som borde kunna åstadkomma inköp till skäliga priser. Att göra några direkta

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 251. 93

statsingripanden på förevarande område, synes däremot icke vara lämpligt i

detta sammanhang.

De sakkunniga ha vidare till nedbringande av materialkostnaderna ifrågasatt

två mera konkreta, direkt på statsmakterna ankommande åtgärder, nämligen

borttagande av omsättningsskatten på byggnadsvaror samt sänkande av

frakttaxan på statens järnvägar.

Yad först angår frågan örn omsättningsskatten vill jag till en början erinra

örn att åtskillig byggnadsmaterial redan från tiden för omsättningsskatteförordningens

ikraftträdande varit undantagen från dylik skatt. Vidare vill

jag påpeka, att Kungl. Majit genom kungörelse den 14 mars 1941 (nr 144),

med stöd av 2 § 3 mom. omsättningsskatteförordningen förordnat, att allmän

omsättningsskatt icke skaij utgå vid försäljning eller uttag från rörelse av

bland annat följande varor, nämligen takpapp och annan impregnerad byggnadspapp,

tjära och tjärolja av alla slag, asfalt, bitumenmattor, isoleringsmattor,

reveteringsmattor och reveteringsväv. Kungörelsen, som trädde i kraft

den 1 april, var föranledd av bland annat den framställning från Sveriges

takpappfabrikanters förening, som omförmäles i centrala omsättningsskattenämndens

yttrande.

Åtskillig byggnadsmaterial är sålunda redan nu befriad från omsättningsskatt.

Starka skäl tala enligt min mening för att i än större utsträckning söka

förverkliga de sakkunnigas förslag på förevarande område. Frågan i vad mån

ytterligare byggnadsvaror kunna undantagas från omsättningsskatt är föremål

för övervägande inom finansdepartementet.

Med hänsyn till det synnerligen starka intresset att nedbringa byggnadskostnaderna

finner jag likaledes, att åtgärder för att nedbringa fraktkostnaderna

för byggnadsmaterial böra vidtagas. En generell fraktnedsättning för

byggnadsmaterial torde dock ur flera synpunkter vara mindre lämplig. I

stället bör fraktlindring kunna beredas efter prövning från fall till fall, därvid

material till byggnader som erhålla stöd genom statsåtgärder i första hand

skall ifrågakomma. Chefen för kommunikationsdepartementet har sin uppmärksamhet

riktad på detta spörsmål och åtgärder till realiserande av nämnda

önskemål torde kunna förväntas.

Arbetskostnads- och säsongutjämningsfrågor.

Byggnadskostnadssakkunniga.

I fråga örn lönekostnader och anställningsförhållanden inom byggnadsindustrin

framlägga byggnadskostnadssakkunniga vissa statistiska undersökningar

och sammanställningar rörande byggnadsarbetarnas inkomster. Vidare

föres diskussion om ackordssystemets fördelar och olägenheter samt säsongproblemet

ur löne- och kostnadssynpunkt, vartill knytas vissa rekommendationer

angående lönesystemet inom byggnadsindustrin. Slutligen göres en

jämförelse mellan lönenivån åren 1938—39 inom byggnadsindustri respektive

annan industri, särskilt verkstadsindustrin.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Majus proposition nr 251.

Beträffande ackordssystemets fördelar och olägenheter framhålles i anknytning

till 1934 års byggnadsindustrisakkunniga, vilka föreslagit ackordssystemets

slopande i byggnadsindustrin, samt remissyttranden över dessas

förslag i huvudsak följande.

Den kritik mot nu tillämpade avlöningssystem inom byggnadsindustrin,

som byggnadsindustrisakkunniga levererat, innehåller synpunkter, värda att

beaktas, då det gäller att minska olägenheterna i detta system. Till byggnadskostnadssakkunniga

ha klagomål mot ackordsprislistorna framförts under

angivande av, att utvecklingen på arbetsområdet och ackordssättningen under

avtalstiden medfört en oriktig avvägning av ackordslistornas inbördes priser.

Vidare har anförts, att bristande smidighet i tillämpningen av kollektivavtal

och ackordsprislistor medfört hinder för en nödvändig rationalisering av

byggnadsverksamheten, ett förhållande som, därest kritiken är riktig, måste

vara till nackdel för såväl inom byggnadsindustrin anställda som för samhället

i övrigt. Denna bristande smidighet i tillämpningen gäller också, enligt

vad som anförts, införandet av andra arbetsmetoder, annat material m. m., som

avser att gynna ett tekniskt framåtskridande, vilket hindras genom en stel

tillämpning av gällande föreskrifter.

Börande de klagomål, som framförts i fråga örn avtals tillämpning och

lönesättningen, hava byggnadskostnadssakkunniga särskilt framhållit följande

önskemål, vilka lämnats till parternas överväganden:

1. Ackordsprislistorna böra vara riktigt avvägda, så att olika arbetsmoment

värderas i proportion till den tid deras utförande i allmänhet kräver. Omkring

denna ackordssystemets grundprincip torde allmän enighet råda. I praktiken

uppkomma alltid svårigheter att nå full överensstämmelse med principen.

Arbetsmetoderna undergå en ständig utveckling och nya material tillkomma.

Arbetsmoment, som tidigare icke varit införda i prislistorna, prissättas under

varierande yttre förhållanden och vid förhandlingar, där det tillfälliga läget

på avtalsområdet många gånger spelar större roll än en ur enbart tekniska

synpunkter bestämd avvägning av ifrågavarande arbete i förhållande till

listans övriga priser, en avvägning som för övrigt många gånger kan vara

mycket svår. En gång satta ackord ändras sedan icke utan besvärliga nya

förhandlingar. Ackordspriserna äro därför relativt stela. Vid en justering

bör prislistornas tekniska utformning göras mera enhetlig och prissättningen

riktigare. Förtydliganden och förändringar böra även kunna åstadkommas

på grundval av den erfarenhet som vunnits vid nuvarande listors tillämpning.

2. Genom en sådan justering kunna under senare år tillkomna material

och arbetsmetoder erhålla en prissättning, som möjliggör deras fulla utnyttjande.

Angeläget är emellertid också, att det tekniska framåtskridandet

i minsta möjliga mån hämmas, vilket sker då oförändrade priser tillämpas,

även örn arbetsbesparande anordningar införas, nytt material tillkommer eller

då det på grund av frånvaron av grundläggande principer för förfarandet

är förenat med stort besvär att få en ny, fullt riktig prissättning genomförd.

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj-.ts proposition nr 251.

Detta krav torde icke kunna tillfredsställande ordnas enbart genom en

justering av priserna i ackordslistorna. Endast på två sätt kan det uppfyllas;

för det första därigenom, att prislistornas allmänna bestämmelser

utformas så, att därav klart framgår att däri införda priser gälla endast under

de förutsättningar, som vid listans utarbetande förutsatts, varigenom allt

arbete som utföres under ändrade förhållanden faller utanför ackordsprislistans

ram och i princip får samma karaktär som helt nya arbeten. För

det andra, att parterna överenskomma örn sådan ordning för arbetenas utförande

att den tekniska utvecklingen i möjligaste män gynnas.

3. Sistnämnda fråga blir aktuell ur förhandlingssynpunkt, där fråga kan

uppkomma örn, huruvida den avvägning av prisernas inbördes förhållanden,

som alltid blir aktuell, lämpligen kan, sedan parterna själva överenskommit

örn lönenivån, avgöras exempelvis av en nämnd, sammansatt av byggnadstekniskt

sakkunniga. Även andra former kunna tänkas för dessa överenskommelser,

som att döma av framförda klagomål äro en mycket stor anledning

till missnöje med det nu rådande systemet.

De sakkunniga hemställa till vederbörande arbetsmarknadsparter att söka

finna lämpliga former för undanröjandet av nämnda anledning till missnöje.

4. I kritiken mot avtal och avtalstillämpning inom byggnadsindustrin har

gjorts gällande, att bestämmelser finnas, som hindra ett rationellt ordnande

av arbetet på arbetsplatserna, varigenom det förbilligande, som kan följa

med en rationalisering, elimineras. Skulle detta vara förhållandet böra

respektive parter träffa överenskommelser, som avlägsna dessa bestämmelser,

vilket bör kunna ske utan ändring av principerna för lönesystemet.

5. Ett av de förhållanden, som verksammast bidragit till de stridigheter

och motsättningar, som förekommit i samband med tillämpningen av ackordssystemet

inom byggnadsindustrin, torde ha varit den stora skillnaden i förtjänst

mellan timlöns- och ackordsarbete, vilken torde vara större än inom

övriga verksamhetsområden. Eörtjänstmöjligheterna påverkas sålunda starkt

av, huruvida ackordsarbete förekommer, och då ackordsarbetenas andel i allt

arbete växlar för olika arbetarekategorier och olika arbeten, medför nuvarande

system som resultat, att de som arbeta på samma plats ofta erhålla helt olika

inkomster och att samma arbetares inkomst växlar mycket starkt, beroende

på arbetets karaktär.

En variation uppkommer ej enbart på grund av ackordens olika höjd utan

också på grund av skillnaden mellan timlöns- och ackordsarbete.

Kunna vederbörande parter träffa överenskommelser, som neutralisera

den spänning som av denna anledning uppkommer, vore detta ur alla synpunkter

att rekommendera.

I fråga örn säsongproblemet inom byggnadsindustrin och dess betydelse

för lönebildningen och byggnadskostnaderna framhålla byggnadskostnadssakkunniga

bland annat följande.

En undersökning av besparingsmöjligheterna inom byggnadsindustrin,

vilken enligt sakens natur till stor del måste avse missförhållandena inom

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

detta produktionsområde, kan icke utan att stanna i ensidighet och ytlighet

förbigå frågan om ojämnheten i arbetstillgången. Man framhåller endast en

tämligen allmänt omfattad mening med påståendet, att byggnadsverksamhetens

och särskilt bostadsbyggandets organisation är i många hänseenden

otillfredsställande och att ett av de väsentligaste uttrycken härför är den

starka säsongprägeln med därav följande osäkerhet i anställningen för arbetstagarna,

stor arbetslöshetsrisk och krav på kompensation härför genom högre

ersättning för arbetad tid, vilket krav måste hållas till viss gräns befogat.

Enligt de sakkunnigas uppfattning bör det anses som en byggnadsföretagarnas

enskilda och kollektiva skyldighet som förvaltare av en ytterst viktig produktionsgren

att sträva efter en rationell organisation av byggnadsverksamheten

med sikte framför allt på en mera kontinuerlig drift och jämnare arbetstillgång.

En rationell ordning av den produktion, som har att tillgodose bostadsförsörjningens

ändamål, är ett allmänt intresse av så stor social betydelse att

den alls icke kan betraktas som en privat angelägenhet för en viss företagargrupp.

— Det torde ligga i sakens natur att en mera rationell organisation

och mera kontinuerlig drift inom byggnadsindustrin ger ett relativt mindre

utrymme för småföretagare, som icke i samma grad som större företag ha utrustning

för byggande hela året runt eller vars verksamhet icke har sådan

omfattning att den låter sig fördela jämnt över året. Härmed är icke sagt, att

icke även små, men väl organiserade och dugligt skötta företag, skulle kunna

göra sig gällande på byggnadsmarknaden; det är tvärtom de sakkunnigas

mening att sådana företag ha och i fortsättningen kommer att ha en viktig

uppgift på vissa delar av byggnadsmarknaden. En i allmänhet föga önskvärd

företagartyp är däremot sådana spekulationsbyggmästare, som sakna fast

organisation och som endast sporadiskt inträda på byggnadsmarknaden och

då bidraga till ojämnheten i produktionen; mindre verksamhetsmöjligheter

för detta slag av byggnadsföretagare är så litet en olägenhet att det tvärtom

är ett nödvändigt led i en förbättrad ordning för bostadsbyggandet.

Enligt byggnadskost.nadssakkunnigas uppfattning existerar för närvarande

icke något tillräckligt på produktionen verkande ekonomiskt incitament, som

driver byggnadsföretagare att ordna sin produktion så kontinuerligt som tekniska

och marknadsmässiga förhållanden i och för sig skulle medgiva (det

senare vid längre driven säsongutjämning av bostadsproduktionen under förutsättning

av två effektiva fardagar). En företagare, som ändock gör detta och därmed

bereder jämnare sysselsättning har ingen fördel därav. Hans konkurrensställning

gentemot tillfällighetsföretagarna utan fast organisation, som när

chanserna äro goda ge sig in på byggnadsmarknaden och framkalla de häftiga

svängningarna genom att samlas till det för dessa företagare mindre besvärliga

oktoberhusbyggandet, blir icke stärkt därigenom. Däremot få de hos

honom anställda arbetarna högre årsförtjänster; de ha fördelen av lönesatser,

vilkas höjd bestämts under förutsättning av en säsongmässighet hos anställningen,

som för dem ej gäller, i vart fall icke i den förutsatta graden. Den

ekonomiska drivkraften till en mera rationell organisation av bostadsbyggandet

som helhet är för svag eller obefintlig.

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

Enligt de sakkunnigas mening är det ett allmänt intresse av synnerlig vikt,

att lönebestämningen inom byggnadsverksamheten knytes samman med anställningsförhållandena

på sådant sätt, att det blir ett ekonomiskt intresse

för företagarna att driva produktionen så kontinuerligt som möjligt, vilket

innebär att beredandet av jämnare och fastare anställning skulle för företagaren

innebära lägre produktionskostnader, samtidigt som arbetarnas löneintresse

hävdades genom att lägre timförtjänst kompenserades med längre

årsarbetstid. Lönesatserna borde bestämmas icke som nu under förutsättning

av oordnade arbetsförhållanden och otrygga anställningsvillkor utan

under förutsättning av välordnade förhållanden, varefter — där sådana icke

bereddes — kompensation för arbetaren borde ges, samtidigt innebärande en

merkostnad för företagaren. Detta skulle å ena sidan innebära en viss försäkring

mot korttidsarbete av mera rationell art än det nuvarande lönesystemet,

som ger fördelarna till stor del åt dem, som icke drabbas av arbetslösheten,

å andra sidan som drivkraft sätta in ett företagarens ekonomiska

intresse av kontinuerlig produktion.

En dylik anordning kunde konstrueras efter följande linjer. Lönesatserna

— timlöner och ackordspriser — fastställas på sådant sätt att de vid viss fördelning

av arbetet på ackordsarbete och tidlönsarbete och under förutsättning

av en viss minimiarbetstid per år, t. ex. 2 000 timmar, ge en årsförtjänst,

örn vilken parterna vid förhandlingar kunna överenskomma. Dessa lönesatser

äro grundpriser, som gälla med den dyrortsgradering, som kan vara överenskommen,

oberoende av den anställningstid, som i varje särskilt fall förekommit,

och bestämma för företagaren hans lönekostnad, för arbetaren hans

löneinkomst, där anställningstiden, bestämd i förhållande till en viss årsperiod,

uppgått till eller överstigit 2 000 arbetstimmar. Årsperioden kan

givetvis icke utgöra kalenderåret, utan bestämmes lämpligen som en »rullande

årsperiod», d. v. s. i varje fall räknat från dagen av en anställnings upphörande

tillbaka till samma dag föregående år. Om vid upphörandet av en anställning

arbetstagaren varit sysselsatt under årsperioden i 2 000 timmar eller mera,

har arbetsgivarens betalningsförpliktelser fullgjorts i och med föregående

vecka till vecka eller vid avräkning av ackordsöverskott utgjorda lönebetalningarna.

Örn antalet arbetstimmar under året understigit 2 000 har arbetsgivaren

att betala ett tillägg, bestämt i visst förhållande till den arbetade tiden

eller till den tid, som resterar i 2 000 timmar. En lämplig anordning synes

vara, att vid anställningar, som icke uppgå till 1 000 timmar, räknas tillägget

i förhållande till arbetad tid, men vid anställningar mellan 1 000 och 2 000

timmar räknas det i förhållande till resterande tid. Detta betyder, att arbetskostnaden

per timme blir konstant upp till 1 000 timmar, men därefter successivt

sjunker ned mot grundlönesatsens nivå, som nås vid uppnådda 2 000

timmar under årsperioden. För arbetaren innebär detta en slags försäkring

mot korttidsarbetslöshet, som ger rätt till i efterskott utanordnad lön intill

en viss gräns växande (såsom vid vanlig försäkring) i förhållande till arbetad

tid, men därefter sjunkande ju mera den arbetade tiden närmar sig den som

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 251. 790 41 7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Majus proposition nr 251.

utgångspunkt valda fulla årsarbetstiden. Detta sista understryker, att det

här icke är fråga om en allmän arbetslöshetsförsäkring, utan en försäkring

med syfte att brygga över de kortare arbetslöshetsperioder, som inom byggnadsverksamheten

uppstå till följd av diskontinuiteten i driften och som

därför rimligen sättes ur funktion, då ett fullt arbetsår uppnåtts.

Ur arbetstagarsynpunkt skulle emellertid den väsentliga fördelen av ett

dylikt system icke ligga i dessa tillägg till grundlönen vid kortare anställningstider,

utan i chansen att nå längre årsarbetstid, därigenom att systemet

skapade ett ekonomiskt intresse hos företagarna för mera kontinuerlig produktion.

Det väsentliga syftet med systemet nås alltmera, ju mera det sätter sig

självt ur funktion genom att driva till utjämning av produktionen och mera

kontinuerlig drift. Liksom detta för arbetstagarna skulle innebära fördelen

av längre årsarbetstider och tryggare anställningsförhållanden, skulle det för

produktionen betyda, att de lägre lönekostnader per timme eller prestationsenhet,

som svarade till längre anställningstider, alltmera tillgodogjordes i och

med att tilläggen för korttidsarbete folie bort.

Man har nu att utgå från en viss bestående lönestruktur och det torde

vara för optimistiskt att räkna med att denna icke skulle verka bindande vid

övergång till ett system sådant som det här diskuterade. Vid hittills rådande

förhållanden har splittringen i byggnadsarbetarnas lönenivå till väsentlig del

berott på ackordsarbetets olika relativa betydelse i olika arbeten; lönekostnadernas

höjd vid ny byggnadsarbete har ävenledes i huvudsak bestämts av

ackordspriserna. En reduktion av lönekostnaderna, kompenserad av tillägg

för korttidsarbete men framför allt av chansen till förlängd årsarbetstid, torde

därför, när nuvarande förhållanden tages som utgångspunkt, i huvudsak eller

helt böra läggas på ackordspriserna. Detta innebär emellertid den konsekvensen,

att — för att icke byggnadsarbete, som utföres helt på tidion, i vissa

fall skall fördyras — tilläggen måste räknas i förhållande till den del av den

sammanlagda arbetstiden, då arbetet utförts på ackord. I följande exempel,

som anföres för att illustrera den här utvecklade tankegången, har så skett.

I exemplet har antagits förhållanden, som ungefär motsvarar de under åren

1938—39 beträffande murare och träarbetare rådande i medelstora stadssamhällen.

Det har antagits, att ackordsarbetet utgör 60 %, tidlönsarbete

40 %. Vid utgångsläget har timförtjänsten antagits utgöra 2: 50 kr. vid ackordsarbete,

1: 40 kr. vid tidlönsarbete. Det har därefter antagits att i sammanhang

med införandet av kompensation för korttidsarbete ackordspriserna

sänkts på sådant sätt, att vid i övrigt lika förhållanden timförtjänsten

vid ackordsarbete blir 1: 85 kr., under det att tidlönen lämnas oförändrad.

Vidare har antagits, att vid anställningstider, understigande 2 000 timmar

sammanlagt, tillägg utgår med 50 öre per på ackord arbetad timme upp till

1 000 timmar sammanlagd tid (= 600 ackordstimmar) och därefter per i

2 000 timmar (= 1 200 ackordstimmar) resterande timme. Det må understrykas

att i detta, som anföres i exemplifikationens syfte, icke ligger något

ställningstagande till frågan örn lämpliga lönesatser eller tilläggssatser eller

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

överhuvud till lönenivån inom byggnadsindustrin: därtill återkomma de sakkunniga.

Med a) betecknas förhållandena före förändringen, med b) förhållandena

efter.

Sammanlagd

För-

Tillägg

Inkomst

Inkomstförändring vid

Kostnad

Kostnads-

minsk-

ning

arbetstid

tjänst

oförändrad

förlängd

timme

timmar

årsarbetstid

årsarbetstid

%

2°00{g

4120

4120

2-06

19

3 340

—

3 340

- 780

+ 44

1''67

1800®

3 29G

—

3 296

206

2 672

120

2 792

— 509

+ 320

1-75

15

1200g

2 472

—

2 472

2-06

2 004

240

2 244

- 228

+ 184

1-87

9

iooog

2 060

—

2 060

2-06

1670

300

1970

— 90

1-97

4

Det må på nytt erinras om att syftet med det skisserade systemet är att

bringa produktionen lägre kostnader, men kompensera arbetstagarna för nedsatta

timförtjänster i någon mån genom tillägg vid korttidsarbete men framför

allt genom förlängd årsarbetstid i och med mera kontinuerlig produktion, till

vilken tilläggen för korttidsarbete tjäna som ekonomiskt incitament. För att

dessa delsyften skola kunna förenas, är det självklart att löneinkomsterna vid

oförändrad arbetstid måste sjunka; däri ligger den kostnadsminskning, som

kan erhållas och som vid en arbetstid av 2 000 timmar utgör 19 %, vid en

arbetstid av 1 000 timmar 4 %. Genom att ordna produktionen på sådant sätt,

att längre anställningstider kunna erbjudas, får sålunda företagaren en möjlighet

att förbilliga sin produktion, en möjlighet som nu icke står till

buds. Den mera kontinuerliga produktionen och den därav möjliggjorda

längre genomsnittliga årsarbetstiden ge arbetstagarna kompensation för den

lägre timförtjänsten på sätt som illustreras av siffrorna för inkomstförändring

vid förlängd arbetstid. I den män sådan förlängning icke kommer till stånd,

eller innan den kommit till stånd, ges partiell kompensation genom tillägget

för korttidsarbete.

Det synes uppenbart att ett dylikt system i praktiken lämpligen utföres

och i sina praktiska detaljer bestämmes i form av en byggnadsarbetsgivarnas

gemensamma kassa av liknande typ som semesterkassan, till vilken tilläggen

för korttidsanställning inbetalas och ur vilken efterskottslönen till de därtill

berättigade korttidsarbetslösa byggnadsarbetarna utbetalas enligt bestämda

regler angående utgående belopp per vecka, karenstider o. s. v. Genom en

dylik kassa ha byggnadsarbetsgivarna möjlighet att kollektivt svara för den

längre årsarbetstiden och kollektivt vinna fördelen i kostnadshänseende av en

sådan till den del, den icke vinnes direkt. Det senare förutsätter ett clearingförfarande

inom kassan, vilket givetvis icke får anordnas på sådant sätt att

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

syftet med den ojämna lönekostnadsbelastningen vid kontinuerlig respektive

diskontinuerlig produktion förfuskas. En arbetsförmedling i anknytning till

en sådan kassa synes även naturlig.

Med hänvisning till vad som i det föregående anförts örn byggnadsindustrins

skyldighet att i det allmännas intresse sträva efter en mera effektiv

arbetsorganisation vilja de sakkunniga framställa här diskuterade förslag

till allvarligt övervägande av arbetsmarknadsparterna.

Som en sammanfattning av jämförelserna mellan lönenivåerna inom byggnadsindustrin

respektive övrig industri anföra byggnadskostnadssakkunniga:

Trots en betydligt kortare årsarbetstid hade under åren före krisen

byggnadsarbetarna årsförtjänster som påtagligt överstego industriarbetarnas.

Det kan invändas, att dessa år utmärktes av stark högkonjunktur, vilket

sannolikt innebar längre årsarbetstid än normalt samt att i och med

förlamningen av bostadsbyggandet efter krisen byggnadsarbetarnas lönesumma

sjunkit till kanske hälften. Båda dessa invändningar äro naturligtvis

i och för sig riktiga. De rubba emellertid icke riktigheten i påståendet, att

byggnadsarbetarna med en årsarbetstid, visserligen längre än normal i byggnadsfacken

men dock betydligt kortare än den i industriarbete vanliga, nådde

högre inkomster än industriarbetare i allmänhet, att alltså en betydlig överkompensation

för den korta årsarbetstiden förelåg. Man kan vidare icke vid

bedömningen av de för byggnadsverksamhetens kostnader bestämmande lönesatserna

utgå från en ovanligt svårartad krissituation och slå ut en genom

produktionsminskning starkt reducerad lönesumma på ett oförändrat antal

arbetare. De sakkunniga ha förut hävdat den meningen att kostnadsminsknings-

och rationaliseringssynpunkten måste ges prioritet; det är för bostadsbyggandets

framtid en verklig livsfråga. Örn därigenom — temporärt — färre

arbetare skulle kunna få sysselsättning inom byggnadsverksamheten, är detta

ett arbetslöshetsproblem, som får behandlas som sådant men som icke får

verka som en belastning på bostadsbyggandet. Man måste tvärtom enligt de

sakkunnigas mening, som utvecklats i det föregående, på allvar börja föra

in i bostadsbyggandets kostnadskalkyler de besparingar, som en utjämning

av säsongrörelserna och därmed följande längre genomsnittlig årsarbetstid

kan ge och skapa skäl härför genom att sätta in mot utjämning verkande

ekonomiska drivkrafter av olika art.

Det tillkommer arbetsmarknadsparterna att överenskomma örn lönesatser

inom byggnadsindustrin. Vid sin bedömning av möjligheterna att reducera

byggnadskostnaderna kunna självklart de sakkunniga icke komma ifrån att

därvid räkna med en viss löneförändring som rimlig eller möjlig och detta

med utgångspunkt i jämförelser med löneförhållandena inom jämförliga

arbetsområden och med beaktande av de möjligheter till kompensation för

sänkning av timförtjänsten, som en jämnare produktion kan ge. Då de sakkunniga

övervägt denna fråga ha de ansett sig kunna vid summeringen av

kostnadsreduktionsmöjligheterna inom byggnadsverksamheten räkna med en

reducering av de samlade lönekostnaderna av genomsnittligt 12 å lo %, räknat

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Majus proposition nr 251.

från den vid slutet av år 1940 bestående nivån. Därvid ha de på 1938—39 års

lönenivå verkande högkonjunkturmässiga årsarbetstidsförhållanden ansetts

för framtiden kunna bevaras eller ytterligare förbättras genom åtgärder, som

för de inom byggnadsindustrin i fortsättningen sysselsatta ge jämnare arbetstillgång.

De sakkunniga ha vidare ifråga om säsongutjämningen föreslagit vissa andra

åtgärder. Härom anföra de bland annat följande:

Med de betingelser för bostadsbyggnadsverksamheten, som krisen framkallat

torde man kunna utgå ifrån att den övervägande delen av allt bostadsbyggande

under följande år kommer att vara beroende av statliga stödåtgärder.

Det synes under sådana omständigheter vara en naturlig sak, att det inflytande

över bostadsbyggandet, som härigenom skapas åt offentliga organ, sättes

in för att påverka byggnadsverksamheten i säsongu t jämnande riktning. I

fråga örn de av 1933 års riksdag beslutade nybyggnadslånen gavs en föreskrift

örn tiden för byggnadsföretagets utförande, som hade syftet att bidraga

till säsongutjämning. Nybyggnadslåneverksamheten, liksom tertiärlåneverksamheten

hittills, ha emellertid icke haft den omfattning, att de i mera avsevärd

grad påverkat den totala bostadsproduktionens storlek och fördelning

på året; därför har icke heller nämnda föreskrift kunnat vara nämnvärt effektiv

i att påverka den samlade byggnadsverksamhetens säsongförlopp. Helt

annorlunda måste givetvis förhållandena gestalta sig, när större delen av all

bostadsbyggnadsverksamhet blir beroende av statliga finansieringsåtgärder,

när undantaget blir regel. Det synes de sakkunniga ytterst angeläget, att till

beviljandet av tertiärlån och kreditgarantier knytes villkor beträffande tiden

för byggnadsföretagets utförande. Detta villkor kan icke ges en formulering,

som hänvisar alla av statliga finansieringsåtgärder hjälpta byggnadsföretag

till utförande under viss tid. Villkoren måste i praktiken utformas under

samverkan mellan det centrala organet och de lokala byggnadsnämnderna och

under hänsynstagande till förhållandena på varje särskild ort på sådant sätt,

att största möjliga utjämning av den samlade byggnadsproduktionen på orten

under året uppnås. Därvid måste givetvis även offentliga byggnadsföretags

planering under ömsesidig hänsyn från respektive organs sida sättas in som

ett led i utjämningssträvandet.

Såvitt de sakkunniga kunna förstå, skall det under en tid, då större delen

av all bostadsproduktion är beroende av offentligt finansiellt stöd vara möjligt

att enbart medelst de till statlig långivning och kreditgaranti knutna

villkoren angående tiden för byggnadsföretagens utförande i mycket väsentlig

grad utjämna byggnadsproduktionens säsongväxlingar. För det närmaste

året tillkommer en annan omständighet, som i och för sig verkar i utjämnande

riktning. Till följd av förlamningen av företagarinitiativen inom bostadsbyggandet

under det gångna året torde omfattningen av den bostadsbyggnadsverksamhet,

som under den närmast följande tiden kan hinna sättas igång, även

om statliga stödåtgärder beslutas, att bli förhållandevis begränsad. Mot bakgrunden

av den utveckling av bostadsbehovet, som i det föregående under
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Majus proposition nr 251.

sökts, synes det sannolikt, att under senare delen av år 1941 en avsevärd

bostadsbrist kommer att göra sig gällande, vilken, örn statliga stödåtgärder

så göra möjligt, bör driva fram en växande produktion. Allra tidigast

under sommaren 1942 torde det kunna bli fråga örn att i säsongutjämningens

intresse eventuellt hejda och till efterföljande vinterhalvår hänvisa utförandet

av byggnadsföretag, för vilka förutsättningar i övrigt finnas.

Utöver vad sålunda föreslagits ha de sakkunniga diskuterat den möjlighet

att uppnå en fortgående jämnhet i produktionen, som ligger i tillskapandet

av två effektiva fardagar. Till detta spörsmål återkommer jag i fortsättningen.

Slutligen ha de i säsongutjämningssyfte ifrågasatt åtgärden att framdeles

till byggnadsnämndernas åliggande foga tillsynen av att byggnadsföretags

igångsättande och bedrivande sker på sådant sätt, att ortens samlade byggnadsverksamhet

utjämnas, och att på lämpligt sätt giva uttryck häråt i föreskrifterna

för byggnadslov.

Yttrandena.

Vad de sakkunniga anfört ifråga örn arbetskostnaderna och därmed sammanhängande

problem har främst föranlett uttalanden från arbetsmarknadsparterna.

Även vissa andra remissinstanser ha emellertid yttrat sig angående

dessa spörsmål.

Vad först angår frågan örn lämpligheten av ackordssystemet såsom

sådant ha båda arbetsmarknadsparterna förklarat sig principiellt föredraga

ackordsbetalning framför tidlönsbetalning. Målarmästarnas riksförening i

Sverige tillägger emellertid, att åsikterna bland arbetsgivarna inom måleriyrket

angående lämpligheten av ackordssystemet äro delade. I de större städerna

synas arbetsgivarna rätt allmänt önska bibehålla ackordssystemet. I en

del medelstora och mindre städer samt köpingar och å landsbygden synes däremot

en motsatt önskan vara mera påtaglig. Speciellt önska arbetsgivarna

inom måleriyrket å dylika platser en inskränkning av ackordssystemet ifråga

örn mindre arbeten, vilka anses böra utföras mot timlön. Som princip anser

föreningen dock, i likhet med de sakkunniga, att ett slopande av ackordssystemet

icke torde vara lämpligt, även örn för vissa platser en reglering av

tillämpningsområdet möjligen vore önskvärd.

Byggnadsstyrelsen, å andra sidan, förordar en vidsträcktare tillämpning av

tidlönssystemet och påpekar särskilt, att enbart uppmätningskostnaderna för

ackordsarbeten kunna uppgå till 3.5 procent av ackordslönen. 1940 års civila

byggnadsutredning håller före, att ett nytt löneavtal inom byggnadsindustrin

bör alternativt upptaga rätt för byggnadsföretagare att vid sina arbeten tilllämpa

uteslutande timlönebetalning med en förslagsvis med 25 procent förhöjd

timlön, varvid förhöjningen är att anse såsom kompensation för icke

utgående ackordsersättning. Stockholms byggnadsleverantörförbund. slutligen,

beklagar, att de sakkunniga inför den kris som nu råder icke tagit steget

fullt ut och påyrkat ackordssystemets slopande, ehuruväl de erkänt detsammas

nackdelar. Även för en säsongutjämning är ackordssystemet hindrande.

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

De av de sakkunniga påtalade bristerna i gällande ackordsprislistor

lia understrukits av svenska arbetsgivareföreningen, som är ense med

de sakkunniga, att vissa justeringar och jämkningar äro erforderliga. Att såsom

de sakkunniga föreslagit anförtro avvägningen av ackordsprisernas inbördes

förhållanden åt en av byggnadstekniskt sakkunniga sammansatt nämnd anser

emellertid föreningen icke böra ifrågakomma. Föreningen tillägger: Det är

av flera skäl omöjligt att utifrån enbart tekniska synpunkter verkställa en

avvägning av ackordens inbördes förhållanden. Denna avvägning måste i stor

utsträckning grundas på subjektiva värderingar. Bestämmandet av ackordsprisernas

inbördes förhållanden blir därför en oskiljaktig del av lönespörsmålet.

Det är förklarligt, att organisationerna på arbetsmarknaden icke vilja

slå in på en utveckling, varigenom det reella avgörandet av arbetsvillkoren i

större eller mindre utsträckning överflyttas från dem själva till opartiska instanser.

Sveriges måleriidkares förening och målaremästarnas riksförening i Sverige

vända sig likaledes mot bristerna i ackordssystemet, därvid förstnämnda förening

ifrågasätter, örn icke det nuvarande ackordsmätningssystemet kunde ersättas

med någon kostnadsförbilligande metod, exempelvis genom införande

av bestämmelser, att ett arbete, stort eller litet, utlämnades till ett ackordslag.

Föreningen finner det vidare önskvärt, att en opartisk undersökning verkställes

beträffande färgsprutans användbarhet inom byggnadsmåleriet, och i

vad mån dennas användbarhet skulle förbilliga byggnadskostnaderna. Målaremästarnas

riksförening tillägger för sin del, att en revision av ackordsprislistorna

förutsätter ett rationellt uppbyggt tidsstudiesystem, vilket för närvarande

helt saknas inom måleriyrket.

Att tidsstudiesystemet bör i betydligt större omfattning än hittills läggas

till grund för ackordssättningen inom byggnadsindustrin understrykes vidare

av Sveriges industriförbund.

Samverkande byggnadsfackförbunden anföra bland annat följande.

Principiellt måste alla vara ense örn att ackordsprisema böra avvägas på

ett sådant sätt, att olika arbetsmoment värdesättas i syfte att bringa en likvärdig

ersättning för arbetet. Varje strävan till en rättvis och yrkesmässigt

grundad värdesättning av olika arbetsdetaljer kan således påräkna vårt fulla

erkännande såväl som medverkan i arbetet för att nå detta resultat. Det måste

emellertid framhållas, att det är ytterst svårt för att icke säga omöjligt att

åstadkomma en utjämning, som blir fullt tillfredsställande. Arbetena växla i

omfattning och olika arter av arbetsmoment förekomma i mycket skiftande utsträckning.

Därtill kommer, att arbetsintensiteten, yrkesskickligheten och förmågan

att arbeta fort alltid kommer att växla. Detta och mycket annat medför,

att ojämnheter förekomma, och här nämnda omständigheter öva i allmänhet

större inflytande på resultaten än den oinvigde kan föreställa sig.

Organisationen riktar härefter en ingående och skarp kritik mot de i betänkandet

framlagda förslagen till revision av vissa ackordsprislistor, vilka förslag

betecknas som alltför ensidiga.

Svenska elektriska arbetareförbundet, svenska målareförbundet och svenska

metallindustriarbetarförbundet ha likaledes i sina yttranden framfört en

detaljerad kritik mot vissa i betänkandet framlagda rcvisionsförslag.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner de sakkunnigas förslag örn

inrättande av opartiska nämnder för avvägning av ackordsprisernas inbördes

förhållanden vara värt allt beaktande, varemot socialstyrelsen anser, att detta

förslag knappast innebär en framkomlig väg, då en dylik avvägning är en ur

parternas synpunkt intressebetonad fråga. Styrelsen föreställer sig emellertid,

att ett bättre utnyttjande av den möjlighet, som numera står till buds att

anlita arbetstidsstudier av de olika arbetsmomenten, skulle även inom byggnadsindustrin

lämna den praktiska erfarenheten, över vilken parterna själva

förfoga, ett värdefullt stöd vid förhandlingarna om en riktig avvägning av de

olika ackordspriserna gentemot varandra.

Vad de sakkunniga anfört angående intresset av att åstadkomma en

säsongutjämning inom byggnadsindustrin har från alla håll vitsordats.

Landsorganisationen tillägger för sin del bland annat följande.

• bedömande av den nuvarande situationen inom byggnads
industrin

är det nödvändigt att man från början fasthåller för sig dess samband

icke blott med det allmänna ekonomiska krisläget utan också med vissa

radikala missförhållanden, som vidlåda denna industri även under normala

tider. Det är inte att undervärdera krisens omedelbara betydelse i orsakssammanhanget,

örn man säger, att den inte skulle ha kunnat medföra den katastrofala

återverkan, som nu inträtt, därest byggnadsproduktionen varit rationellt

organiserad. Man har — både från samhällets och från företagarnas sida

— varit medveten örn att en genomgripande omorganisation av byggnadsindustrin

i längden vore ofrånkomlig, men man har så länge som möjligt

skjutit undan problemet och ställt det på framtiden. Till sitt väsentliga innehåll

gäller detta organisationsproblem säsongrörelsernas utjämning. Det kan

invändas att detta problem är av en sådan räckvidd och svårighetsgrad att det

i nuvarande läge, då framför allt snara åtgärder äro påkallade, inte borde

ställas i förgrunden. Men i likhet med de sakkunniga kan man säga att, om

åtgärder med här ifrågavarande syftning någonsin skola ha utsikter att lyckas,

så skall detta vara, när de kunna sättas in i ett läge av förlamande kris för

bostadsbyggandet, då detta nästan helt blivit beroende av offentliga åtgärder.

Vad den praktiska sidan av saken angår är det redan tidigare fastslaget och

understryka på nytt av de sakkunniga att varken tekniska eller ekonomiska

hinder numera lägga hinder i vägen för en kontinuerlig byggnadsproduktion.

Och givetvis kan det inte bli tal örn att samhällsingripanden av denna art

skulle kunna betecknas som något obehörigt intrång i näringslivets eller

arbetsmarknadens principiella frihet. Den enskilde företagare, som anlitar

statens stöd, måste tydligen acceptera även de villkor, med vilka staten av

sociala eller arbetsmarknadspolitiska skäl anser detta stöd böra förbindas.

Mot de sakkunnigas system med lönesatserna fastställda på sådant sätt att

de, vid viss fördelning av arbetet på ackordsarbete och tidlönsarbete, under

en viss minimiarbetstid per år ge en vid förhandlingar överenskommen årsförtjänst

samt med lönetillägg vid anställningar av kortare varaktighet än den

fixerade årsarbetstiden har landsorganisationen i princip ingenting att erinra

även om man, främst med hänsyn till de organisatoriska förhållandena på

arbetsgivarsidan, nog har skäl att ställa sig skeptisk i fråga om möjligheterna

för dess realiserande i avtalsmässig ordning. I ett läge, där byggnadsverksamheten

på ett avgörande sätt är beroende av statlig medverkan, finnes emellertid

möjlighet att i administrativ ordning åstadkomma den erforderliga regleringen.

De sakkunniga anvisa också denna väg. Visserligen äga enligt för
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Majus proposition nr 251.

slaget de organ, på vilka det skulle ankomma att handha kreditförsörjningen,

inte att vid sin prövning göra frågan örn finansiellt stöd beroende av lönevillkoren,

lika litet som statlig inblandning i lönesättningen eljest är ifrågasatt.

Men på samma sätt som i fråga örn de av 1933 års riksdag beslutade nybyggnadslånen

bör den kreditbeviljande myndigheten vid sin prövning äga

att meddela sådana föreskrifter i fråga örn byggnadsföretagens planering och

utförande, som äro ägnade att åstadkomma en kontinuerlig produktion och

förlängd årsarbetstid. Örn en sådan säsongutjämning, såsom betingad av den

statliga stödpolitiken, inte kan med säkerhet genomföras för längre tid än

denna betingelse själv består, så bör dock, som de sakkunniga framhålla,

beaktas att brytande av byggnadsverksamhetens traditionella säsongkaraktär

även under en begränsad tidsperiod i och för sig ger förbättrade möjligheter

för en jämnare produktion också under tiden efter det att stödregleringen

avvecklats. Man kan antaga att de under tillämpningstiden vunna erfarenheterna

av en kontinuerlig byggnadsverksamhet skola vara ägnade att befordra

en fortsatt utveckling i samma riktning och en slutgiltig likvidering av ett

produktionssystem, som överlevt sig självt. —- A id en avtalsmässig reglering

av frågan synes för nuvarande läge det av de sakkunniga konstruerade lönesystemet

kunna läggas till grund. Hur än garantin i övrigt utformas, torde

man inte kunna undgå att låta densamma upptaga grundtanken i detta

system: en genomsnittligt beräknad minimal årsarbetstid av sådan omfattning

att inom varje yrkesgrupp årsförtjänsten på grundval av de reducerade lönesatserna

i princip kommer att motsvara årsförtjänstens genomsnittliga förkrigsnivå.

Sekretariatet är medvetet örn de tekniska svårigheter, med vilka

en sådan reglering är förbunden. Den förutsätter en samordning och fördelning

av den subventionerade byggnadsproduktionen och måste i praktiken

innebära, att denna produktion förbehålles de större, ekonomiskt och tekniskt

välorganiserade byggnadsföretagen. Sekretariatet kan emellertid inte finna

att sistnämnda förhållande skulle utgöra något skal mot en ordning av här

ifrågavarande beskaffenhet. En sådan begränsning torde med hänsyn till de

organisatoriska förhållandena å arbetsgivarsidan i själva verket vara en förutsättning

för genomförandet av den kollektiva ansvarighet, som systemet innebär,

och följer för övrigt redan av de tekniska och ekonomiska kvalifikationskrav,

som statsmakterna måste uppställa som stödvillkor.

Såväl svenska arbetsgivareföreningen som samverkande byggnads fackförbunden

anse det av de sakkunniga i säsongutjämningssyfte framlagda avlöningssystemet

mycket svårt att genomföra i praktiken. Arbetsgivareföreningen

anför härom bland annat.

Som en mera generell anmärkning kan sägas, att systemet är mycket svåradministrerat

och förutsätter en kontrollapparat av ej obetydlig omfattning.

Vid ett bedömande av graden av den inverkan, som systemet kan få i

säsongutjämnande syfte, måste till en början beaktas den omständigheten, att

tilläggen enligt de sakkunnigas förslag skola räknas i förhållande till den del

av den sammanlagda arbetstiden, då arbetet utförts på ackord, och således

icke skall utgå för sådan tid, då arbete utförts mot tidion. Det nuvarande förhållandet

mellan tidion och ackordslön inom byggnadsindustrin har redan

nu medfört, att det varit svårt att få arbetarna att utföra tidlönsarbete. Det

är en aktuell och angelägen uppgift för byggnadsindustrin att i största möjliga

utsträckning minska denna spänning. Örn det föreslagna systemet infördes,

skulle denna spänning till stor del konserveras.

Det är emellertid också uppenbart, att hela, systemets verkningsgrad måste

bliva mindre, om man begränsar sig till att utgiva lönetillägg enbart å ackords
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

10G

Kungl. Majlis proposition nr 251.

timmar. Såsom framgår såväl av den officiella lönestatistiken som av byggnadsindustriförbundets

egen statistik, är det ett faktum, att mer än hälften

av allt byggnadsarbete i landet utföres mot tidion. Sålunda utföras ändringsoch

reparationsarbeten nästan helt mot tidion. Dylika arbeten, vilkas omfattning

icke är obetydande, bliva följaktligen i det närmaste oberörda av systemet.

Den effekt, som systemet med accis å enbart ackordstimmar kan ge, är

därför omöjlig att fixera, men uppenbart är att den blir väsentligt mindre än

örn systemet kunnat tillämpas på all arbetstid.

Detta förhållande måste betecknas som en svaghet i de sakkunnigas förslag,

även örn det kan medges, att denna svaghet icke ligger i accissystemet

såsom sådant utan är en följd av att detta system av praktiska skäl i nuvarande

läge icke kan med full verkan genomföras.

Systemet kan vidare tänkas medföra, att en viss del arbetare få en tämligen

sammanhängande anställning inom byggnadsindustrin, medan åter

andra, som nu äro sysselsatta inom industrin, få mycket korta anställningsperioder

eller ingen anställning alls. Denna konsekvens av systemet har också

varit förutsedd och åsyftad av de sakkunniga. Det är emellertid att märka,

att under en lågkonjunktur inom byggnadsindustrin accissystemet skulle

medföra en fullständig eller nära nog fullständig arbetslöshet även för en stor

del av de arbetare, som normalt kunde beredas sysselsättning inom industrin.

Dessa tvingas då bort från industrin i den utsträckning de kunna erhålla

platser å annat håll, vilket är till nackdel för industrin, då arbetet åter skall

upptagas i normal omfattning.

Utvecklingen kan emellertid bli en annan. Det kan tänkas, att det utbildas

en tendens att bevara arbetstillfällena inom byggnadsindustrin för en arbetarstam,

som är betydligt större än den, som byggnadsindustrin kontinuerligt

kan sysselsätta. Resultatet skulle då i ytterlighetsfall bliva, att arbetarna visserligen

få 2,000 arbetstimmar under ett rullande år men därefter få sammanhängande

längre arbetslöshetsperioder i stället för såsom nu flera kortare.

En förutsättning för en jämn fördelning av arbetstillfällena är, att arbetstillgången

är jämnt fördelad. Detta torde av flera skäl aldrig kunna ernås.

I synnerhet gäller detta arbetstillgången hos den enskilde företagaren. Byggandet,

som till stor del drives som hantverk, kan enligt vår mening icke

tänkas överfört till enbart ett fåtal storföretag.

De sakkunniga ha uttalat, att en mera rationell organisation och mera kontinuerlig

drift inom byggnadsindustrin ger ett relativt mindre utrymme för

småföretagare, som icke i samma grad som större företag ha utrustning för

byggande hela året runt, eller vars verksamhet icke har sådan omfattning, att

den låter sig fördela jämnt över året. De sakkunniga uttala vidare, att små

men väl organiserade och dugligt skötta företag emellertid även i fortsättningen

skulle kunna göra sig gällande på byggnadsmarknaden. Det är dock

enligt vår mening tydligt, att det föreslagna systemet skulle verka till nackdel

för de mindre företagarna. En småföretagare har, om det föreslagna systemet

skulle genomföras, alltid anledning att känna sig betänksam inför en

planerad utvidgning av sin rörelse. För småföretagares del måste systemet

därför te sig som ett väsentligt ingrepp i näringsfriheten.

Även beträffande större företag, vilka ha möjligheter att hålla ett mera

konstant antal arbetare i sysselsättning, skulle det föreslagna accissystemet

erbjuda stora svårigheter och olägenheter.

En särskild svårighet erbjuder det förhållandet, att såväl större som mindre

företagare vanligen ha ett flertal olika arbeten i gång, vilka påbörjas och slutföras

icke efter en av företagaren bestämd ordning utan i växlande följd beroende

på omständigheter utom hans kontroll. Det inträffar exempelvis ofta,

att ett visst arbete måste med hänsyn till beställarens fordringar igångsättas

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 251.

107

utan avvaktan på att arbetskraft blir lösgjord från ett annat arbete hos samma

företagare. I en dylik situation måste ny arbetskraft anställas för det nya

bygget och arbetarna vid det tidigare bygget avskedas, då detsamma blir färdigställt.

En dylik arbetsgivare skulle, ehuru han i och för sig bedreve sin

rörelse tämligen kontinuerligt under sommar och vinter, bliva skyldig att erlägga

de ifrågavarande lönetilläggen. Häremot kan icke invändas, att han

skulle kunna göra en besparing genom att efter någon tid, då arbetarna på det

gamla företaget blevo lediga, överföra dem till det nya företaget och avskeda

de nyanställda. Kollektivavtalet inom byggnadsindustrin innehåller nämligen

förbud för arbetsgivare att avskeda arbetare, som påbörjat ett ackordsarbete.

För att systemet icke skall verka obilligt för arbetsgivaren, fordras

därför, att de hinder i fråga örn disponerandet över arbetskraften, som finnas,

elimineras.

Det framgår av det ovan sagda, att det å ena sidan är tämligen ovisst, vilka

fördelar det föreslagna systemet skulle medföra för arbetarna, men att det å

andra sidan är klart, att det måste medföra tämligen djupgående förändringar

för företagsamheten på byggnadsmarknaden i riktning mot en inskränkning

av näringsfriheten. Dessa omständigheter göra, att man på arbetsgivarsidan

måste ställa sig tveksam till hela systemet. Örn systemet skall accepteras, kan

det emellertid i allt fall blott ske under två förutsättningar: 1) arbetsgivarna

måste bliva fria från de nu i kollektivavtalet förefintliga hindren för arbetsgivare

att fritt disponera arbetskraften och 2) en särskild lönesänkning måste

genomföras, så att lönetilläggen enligt accissystemet kompenseras av densamma.

Som medel att vinna den åsyftade säsongutjämningen föreslår arbetsgivareföreningen

i stället införande av säsongdifferentierade löner, varjämte

det allmänna bör i största möjliga utsträckning förlägga sina byggnadsarbeten

till vintern.

Samverkande byggnadsfackförbunden ha mot accissystemet riktat delvis

samma invändningar som arbetsgivareföreningen. Härutöver anföres bland

annat.

Emot förslaget nödgas man framför allt resa invändningar, byggda på praktiska

skäl. Enligt vår uppfattning är det inte möjligt, att inom den närmaste

tiden få en så fast organisation på arbetsgivaresidan, att man har möjlighet

att driva in avgifterna av de företagare, som enligt det förordade systemet bli

skyldiga att utbetala tilläggsersättningar. Det förutsättes, att det skulle bildas

en kassa, liknande semesterkassan. Hur skall denna kassa organiseras? Yern

skall taga ansvaret för att pengarna inbetalas? Kan man förutsätta att svenska

byggnadsindustriförbundet är villigt att åtaga sig att driva in dessa avgifter

hos de oorganiserade arbetsgivarna? Örn nu nämnda förbund skulle åtaga sig

denna vanskliga uppgift, vilka maktmedel har man då till sitt förfogande för

att indriva avgifterna, därest någon vägrar att betala? Man kan vara övertygad

örn att det icke kommer att saknas arbetsgivare, som vägra att betala. Vilka

åtgärder kan i så fall vidtagas mot en sådan arbetsgivare? Kan han stämmas

till domstol? Yern skall i så fall föra talan? Kan han blockeras, och skall i så

fall arbetarna nedlägga arbetet — och arbetarnas organisationer betala ut

understöd — för att arbetsgivarna vägra att betala in pengar till sin egen

kassa? Alla do frågor som här ställts och många flera kunde ställas i detta

sammanhang. Vi lia på många håll då det gäller semesterkassan haft svårigheter

att få in de obetydliga avgifter, det där gäller. Vad gäller den nu tänkta

kassan kommer det även hos de organiserade arbetsgivarna att stöta på stora

svårigheter; hos de 4- å 5,000 oorganiserade arbetsgivarna och de privata

byggarna torde det möta oövervinnliga svårigheter.

opaginerad Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Majus proposition nr Sol.

Målaremästarnas riksförening i Sverige anför i detta sammanhang.

De sakkunnigas förslag om mera kontinuerlig drift inom byggnadsindustrin

och på basis härav konstruerade lönesatser synes föreningen för

närvarande icke möjligt att tillämpa inom måleriyrket. Måleriyrkets utövare

äro hänvisade till att utföra förekommande arbeten vid de tidpunkter vederbörande

beställare önskar och kan således icke såsom de företagare, vilka

själva välja tidpunkten för igångsättande av sina arbeten, låta arbetena avlösa

varandra efter en på längre sikt uppgjord plan. Beställarna av målningsarbeten,

vare sig det gäller nybyggnader eller reparationer, måste å sin sida

anpassa målningsarbetenas utförande dels efter övriga byggnadsarbeten dels

efter avflyttningar och inflyttningar från och till ledigblivna lägenheter. Dessa

flyttningar koncentreras i stor utsträckning till de båda fardagarna, varför

arbetstillgången inom yrket blir synnerligen säsongbetonad.

Socialstyrelsen och 1940 års civila byggnadsutredning intaga likaledes en

reserverad hållning till nu ifrågavarande förslag.

Yad de sakkunniga anfört i fråga örn byggnadsarbetarnas lönenivå

har föranlett helt motsatta uttalanden.

Svenska arbetsgivareföreningen har sålunda funnit att arbetslönerna böra

tåla en reduktion av 12 till 15 procent även örn byggnadsarbetarna icke garanteras

någon säsongutjämning.

I motsats härtill anser landsorganisationen i Sverige, att en lönesänkning

endast kan ifrågakomma, om densamma kompenseras genom utsträckt årsarbetstid.

Samverkande byggnadsfackförbunden anföra sammanfattningsvis följande.

Yad beträffar byggnadsarbetarnas förtjänster gälla uppgifterna härom ett

år med synnerligen markant högkonjunktur. Hänsyn har ej heller tagits i

behövlig utsträckning till de avbränningar i form av osäkerhet i anställningen,

extra kostnader i form av flyttningar mellan olika arbetsplatser, verktygstransporter,

långa resor till och från de växlande arbetsplatserna jämte en råd

andra för denna industri betecknande förhållanden. För vissa fack gäller ju

dessutom att arbetarna skola hålla sig med full uppsättning av dyrbara

verktyg, vilket förorsakar ständiga kostnader i form av nyinköp och kompletteringar.

Tar man hänsyn till här nämnda förhållanden skall det visa sig, att byggnadsarbetarna

icke stå i någon särskilt förmånlig ställning. Det måste ockäå

tas hänsyn till det hårda slitet på byggnadsarbetsplatserna och till den uppjagade

arbetstakten. När därtill kommer att industrin genom den akuta

krisen krympt samman till ett minimum, torde inga förutsättningar föreligga

att sänka byggnadsarbetarnas löner utan att detta medför en orättvis och hård

belastning på en enskild arbetaregrupp med uppoffringar, som alla böra bära

gemensamt.

På grundval av dessa synpunkter hävda byggnadsfackförbunden bestämt,

att den av de sakkunniga förordade reduceringen av lönerna icke är motiverad.

Svenska elektriska arbetareförbundet och svenska målareförbundet ha förklarat

sig instämma i vad byggnadsfackförbunden sålunda anfört.

Sveriges måleriidkares förening anser i likhet med landsorganisationen, att

en lönereducering kan diskuteras allenast under förutsättning, att byggnadsindustrins

säsongkaraktär kan avskaffas.

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

I detta sammanhang torde jag vidare få anmäla, att Sveriges arbetares centralorganisation

i en till socialdepartementet inkommen skrift bestämt uttalat

sig mot en sänkning av arbetslönerna. Organisationen anför härom bland

annat.

Förutom att föreslagen sänkning av arbetslönerna i icke nämnvärd grad

inverkar på produktionskostnaderna och därmed ej kan bidraga till industrins

igångsättande, så får även denna åtgärd svåra följder för andra näringsgrenar,

enär byggnadsarbetarna utgöra en betydande konsumtionsgrupp vars köpkraft

då sänkes, vilket inverkar ofördelaktigt på de industrier, som tillverka sådana

konsumtionsvaror byggnadsarbetarna förbruka.

Slutligen är i detta sammanhang att bemärka vissa speciella förslag till

förbilligande av byggnadskostnaderna.

Hyresgästernas riksförbund anser således, att väsentliga besparingar kunna

göras beträffande arkitekt-, ingenjörs- och konstruktörsarvoden och ifrågasätter

inrättandet av ett statligt organ som kan gå byggnadsföretagen till handa

med byggnads- och konstruktionsritningar, anvisningar på materialinköp, rådgivning

o. s. v.

Svenska teknologföreningen framhåller möjligheten att under krisen suspendera

semesterlagens bestämmelser för byggnadsarbetarna. Semestern är

ju tänkt som ett tvångsmedel till vila från arbetet för rekreation. För byggnadskostnadema

medför dock semesterersättningen en fördyring av lönerna

med cirka 4V2 procent.

Sveriges måleriidkares förening slutligen, anser att de enligt kollektivavtalet

för Stockholm med omnejd stipulerade arbetsfria lördagarna i juni och

juli böra bortfalla. Denna bestämmelse tillkom före semesterlagens antagande

och utgjorde kompensation för semester. Sedan numera semesterbestämmelser

blivit intagna i gällande kollektivavtal och formulerade på ett sådant

sätt att alla arbetare erhålla semesterbidrag på varje arbetad timme, borde

givetvis de arbetsfria lördagarna slopas. I synnerhet som de fria lördagarna

åstadkomma mycket obehag och förargelse under en tid som är synnerligen

lämplig för yrkets bedrivande.

De sakkunnigas i säsongutjämningssyfte framlagda förslag att byggnadslånebyrån

bör vid sin kreditgivning knyta villkor angående tidpunkten för

byggnadsföretagets igångsättande har, i den mån remissinstanserna yttrat sig

däröver, lämnats utan erinran.

Däremot har den av de sakkunniga anvisade utvägen att framdeles till

byggnadsnämndernas åligganden foga tillsynen av att byggnadsföretags igångsättande

och bedrivande sker på sådant sätt, att ortens samlade byggnadsverksamhet

utjämnas, och att på lämpligt sätt giva uttryck häråt i föreskrifterna

för byggnadslov, från vissa håll betecknats som olämplig. Byggnadsnämnderna

i Stockholm, Göteborg och Uppsala framhålla sålunda, att en

dylik uppgift måste betecknas som främmande för byggnadsnämndernas verksamhet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

Departementschefen.

Byggnadskostnadssakkunniga ha i lönefrågan framställt vissa erinringar

mot ackordsprislistomas utformning inom byggnadsfacken, innebärande bland

annat att olika arbetsmoment icke alltid vore prissatta i proportion till den

tid deras utförande i allmänhet kräver samt att vissa ackordspriser hämmade

den tekniska utvecklingen på området.

De sakkunniga ha vidare fäst uppmärksamheten på den starka splittringen

i lönehänseende inom byggnadsfacken. Vissa anställda ha jämförelsevis

höga inkomster, medan andras årsinkomster måste betraktas såsom ganska

låga. Splittringen sammanhänger framförallt med de oregelbundna arbetsförhållandena

inom byggnadsindustrin och de starka säsongväxlingarna inom

densamma.

Lönenivån har, framhålla de sakkunniga, måst beräknas så att den relativt

korta sysselsättningstiden per år under normala tider ger en tillfredsställande

årsinkomst. Utökas arbetstiden, såsom sker under högkonjunkturår för

ett stort antal arbetare, kunna årsinkomsterna te sig anmärkningsvärt höga.

De sakkunniga anse att en tillfredsställande lösning av löneproblemet i syfte

att utan sänkning av årsinkomsten minska arbetskostnaderna på ett bygge

enklast kan vinnas genom att frågan örn lönenivån sammankopplas med frågan

örn sysselsättningsperiodens längd under arbetsåret. Ett förslag till lösning

skisseras, vars huvuddrag torde kunna angivas på följande sätt. Lönesatserna

böra fastställas så att de under förutsättning av en viss minimiarbetstid per

år, förslagsvis 2,000 timmar, giva en årsförtjänst, örn vilken parterna vid förhandlingar

kunna överenskomma. En anställd, som icke sysselsattes i 2,000

timmar, skulle erhålla en viss merbetalning. På så sätt blir arbetskraften

dyrare per arbetstimme för arbetsgivaren ju kortare tid per år, som arbetstagaren

anställes. Härigenom får arbetsgivaren en direkt ekonomisk fördel

av att trygga så lång sysselsättningsperiod som möjligt. De sakkunniga

föreslå vidare, att arbetsgivarna till en gemensam kassa av liknande typ

som semesterkassan inbetala vissa avgifter. Ur denna kassa skulle efterskottslön

utbetalas till de byggnadsarbetare, vilka under året haft kortare sysselsättning

än 2,000 timmar.

Landsorganisationen har förklarat, att den i princip icke har något att

erinra mot det föreslagna systemet, men att den är skeptisk beträffande möjligheterna

att realisera detsamma i avtalsmässig ordning med hänsyn till de

organisatoriska förhållandena på arbetsgivarsidan. Möjligheter torde däremot

föreligga att åstadkomma den erforderliga regleringen i administrativ

ordning.

Parterna på byggnadsarbetsmarknaden ha framställt en rad erinringar, som

framförallt gått ut på, att förslaget icke vore praktiskt realiserbart.

Det torde vara oemotsägligt, att säsongförhållandena inom byggnadsindustrin

och den ojämna arbetstillgången på detta område äro vållande till en stor del

av de ofta påtalade olägenheterna i lönebildningen.

Vid ett realiserande av det förslag, som jag tidigare förordat, får staten

opaginerad Kontrollera mot PDF

lil

Kungl. Majus proposition nr 251.

hädanefter en möjlighet att påverka säsongförhållandena inom byggnadsfacken

på ett sätt som icke tidigare varit fallet. Eftersom sannolikt bostadsbyggande

avsett för uthyrning under den närmaste framtiden i stor utsträckning

blir beroende av tertiärkrediter från byggnadslånebyrån, får nämligen

denna möjligheter att reglera byggnadsverksamhetens omfattning under olika

tider av året. Det är min bestämda förhoppning, att byggnadslånebyrån skall

lyckas utnyttja dessa möjligheter på ett sådant sätt, att sysselsättningsperioden

avsevärt förlänges inom byggnadsfacken.

Byggnadslånebyråns möjligheter härutinnan äro emellertid endast temporära

och knutna till kreditgivningen från de anslag, riksdagen kan komma

att bevilja till bostadsbyggande. För framtiden är därför problemet örn byggnadsindustrins

säsongförhållanden alltjämt olöst. Enligt min uppfattning

böra fortsatta överväganden äga rum för att undersöka möjligheterna att nå

en tillfredsställande lösning och vid dessa torde även det av byggnadskostnadssakkunniga

förordade systemet böra bli föremål för förnyad prövning.

I avvaktan på resultatet av dessa överväganden torde de av mig antydda möjligheterna

till åtgärder i säsongutjämnande syfte i administrativ ordning böra

anlitas i största möjliga utsträckning.

Fardagsfrågan.

Byggnadskostnadssakkunniga.

De sakkunniga anföra följande:

Det ter sig nu omöjligt att bedöma, huruvida och när bostadsbyggandet i

framtiden kan komma att på nytt i huvudsak bli oberoende av statliga finansiella

stödåtgärder, i vilket fall de därtill knutna villkoren icke längre skulle

vara tillräckliga som instrument för en säsongutjämning. Det bör dock beaktas,

att blott och bart brytandet av den traditionella säsongkaraktären under

en måhända relativt kort period i och för sig innebär förbättrade utsikter

till jämnare produktion även fortsättningsvis, också om de direkta reglerande

åtgärderna skulle komma ur kraft. Även örn de sakkunniga anse att för den

närmaste framtiden möjligheterna till effektiv säsongutjämning enbart genom

villkoren till de statliga stödåtgärderna äro tillräckliga, inse de väl, att i framtiden

andra åtgärder kunna vara påkallade för att bevara jämnheten i produktionsutvecklingen.

Som en förutsättning för bestående utjämning framstår

härvid ikraftsättande av 47 § i hyreslagen, enligt vilken Kungl. Majit äger

förordna, att hyresavtal må uppsägas till upphörande den 1 april, oavsett

örn hyrestiden enligt avtal utgår den 1 oktober; åtgärder för sådant ikraftträdande

synas omedelbart böra vidtagas. De sakkunniga anse visserligen, att

en sådan åtgärd i och för sig knappast skulle lia större verkande kraft. Örn

däremot andra drivkrafter verka direkt på produktionen i utjämnande riktning

torde skapandet av två effektiva fardagar få anses som en förutsättning

för utjämningens realiserande under normala förutsättningar.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Majus proposition nr 251.

Yttrandena.

Yad de sakkunniga anfört i fardagsfrågan har föranlett ett flertal uttalanden.

Byggnadsstyrelsen anför i detta avseende följande.

Det nuvarande fardagssystemet torde vara en kvarleva från den äldre lanthushållningens

tid och synes föga lia att göra med bostadsförhållandena i

våra dagar. I och för sig finnes intet som talar för att de i städer och andra

samhällen, som önska byta bostad eller hyra ny sådan, skola göra det just

den 1 oktober eller 1 april. Däremot torde flera lämplighetsskäl tala för att

inflyttning eller omflyttning sker vid den tidpunkt kontrahenterna i de olika

fallen anse just för sig bäst lämpad. Vissa länder hava också i konsekvens

härmed slopat bestämmelserna örn fardagar och överlämnat åt vederbörande

parter att i vanlig ordning träffa avtal örn inflyttning respektive avflyttning

vid den tid parterna kunna komma överens örn.

Styrelsen förbiser icke, att vissa olägenheter och viss oro på hyresmarknaden

kunna uppkomma vid ett slopande av fardagssystemet. Men styrelsen

håller före, att dessa olägenheter skola vara av övergående natur och att

fardagssystemet, i den mån det kan anses motverka en förlängning av byggnadssäsongen,

i vart fall icke bör få stå hindrande i vägen för en lösning av

bostadsfrågan, d. v. s. för ett förbilligande av bostäderna.

Slopande av de lagstadgade fardagarna ger givetvis ingen garanti för byggnadsverksamhetens

utsträckande till hela eller större delen av året. Men det

ger ökad möjlighet därtill, och denna möjlighet synes kunna tillvaratagas på

så sätt, att byggnadsnämnd vid meddelandet av byggnadslov fäster sådana

villkor beträffande byggets påbörjande och avslutande, att arbetet med

hänsyn till övriga kända byggnadsföretag å orten insättes i ett tidsschema,

som avser att så jämnt som möjligt fördela byggnadsverksamheten å årets

samtliga månader.

Överståthållarämbetet, som förklarar sig vara ense med de sakkunniga örn

att en allmän tillämpning av 47 § hyreslagen icke kan förväntas ha större

verkande kraft, anser att verkningarna däremot skulle bli av annan betydelse,

örn antalet fardagar väsentligt ökades. Detta skulle förvisso medföra en jämnare

spridning av flyttningarna över hela året, framhåller Överståthållarämbetet,

som tillägger:

En spridning av flyttningarna skulle även ur annan än byggnadskostnadssynpunkt

bli till fördel för hyresgästerna. Den med flyttningarna ofta

rådande brådskan med därav lätt uppkommande skada å bohag skulle komma

att undvikas, flyttningarna förbilligas, hyresgästerna beredas tillfälle att

tidigare få installerade telefon samt mätare för gas och elektricitet. Husägarna

skulle få ökad möjlighet att vidtaga erforderliga reparationer i lägenheterna

i fortlöpande följd, vilket vore ägnat att nedbringa utgifterna.

Även utan ändrade bestämmelser i övrigt i hyreslagen torde tillskapandet

av flera fardagar komma att efter hand medföra bättre spridning av flyttningarna.

Fardagarna ha nämligen självständig betydelse beträffande tiden

för flyttningarnas företagande i den mån de enligt lagen äro slutpunkter för

hyresförhållandet: då hyrestiden ej är bestämd och viss uppsägningstid ej

avtalats, då hyresavtal ingåtts för bestämd tid med förbehåll örn uppsägning

utan att viss uppsägningstid blivit avtalad och då avtalet, exempelvis på grund

av dödsfall, kan bringas till upphörande före hyrestidens utgång.

För att emellertid ytterligare effektivisera verkningarna av ökat antal

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Majlis proposition nr 251.

fardagar synes böra införas stadgande örn rätt för kontrahenterna att ifråga

om hyresavtal, vars ursprungligen bestämda giltighetstid gått till ända, med

iakttagande av bestämd uppsägningstid bringa detsamma till upphörande å

någon därefter fallande fardag, oavsett att kontraktet må innehålla bestämmelse

om förlängning för längre tid, i händelse uppsägning icke sker. En

viss beskärning av avtalsfriheten skulle visserligen en sådan lagbestämmelse

innebära men ändå ej vedervågande av vare sig hyresgästens trygghet eller

hyresvärdens intresse ifråga örn fastighetens ekonomiska förvaltning.

Sveriges måleriidkares förening framhåller att måleriyrkets säsongkaraktär

uppkommer genom tre samverkande faktorer nämligen dels det nuvarande

fardagssystemet — vilket betecknas som huvudanledningen härtill

— dels svårigheten att utföra måleriarbeten under den kalla årstiden dels ock

fastighetsägarnas benägenhet att så långt sig göra låter förlägga reparationsarbeten

till tiden omkring den 1 oktober. Härefter anför föreningen följande.

Den huvudsakligaste orsaken till yrkets utpräglade säsongkaraktär, skulle

kunna elimineras genom införandet av flera lagstadgade fardagar. Dessa

borde vara minst fyra, 1 januari, 1 april, 1 juli och 1 oktober.

För att dessa fardagar skulle bli verkliga fardagar och ej huvudfardagen

ändå skulle bli den 1 oktober, skulle hyresgästen äga rätt att uppsäga sitt

hyresavtal till vilken som helst av dessa fardagar under förutsättning att

tre månaders uppsägningstid iakttoges.

Örn fyra lagliga fardagar infördes, skulle på relativt kort tid en utjämning

över hela året av flyttningsdagarna komma att uppstå. För att ändå inte vissa

fastighetsägares privatintressen skulle spoliera syftet med införandet av

flera fardagar, måste även bestämmas att uthyrning verkställes jaer år från

det datum lägenheten tillträdes. I annat fall komme säkerligen fastighetsägarna

att skriva kontrakten från exempelvis den 1 april det ena året till den

1 oktober nästföljande år.

En utjämning av fardagarna över hela året, skulle ju inte endast vara till

fördel för byggnadsyrkena, utan även fördela arbetena för flyttningsföretagen,

telefon, gas- och elektricitetsverken, postverket m. fl. En sådan utjämning

av fardagarna skulle även medföra att en byggmästare skulle få lika

stora möjligheter till uthyrning av sina nybyggen vilken tid på året som helst,

och ej tvinga honom att söka forcera fram ett färdigställande till 1 oktober.

Ett tillvägagångssätt, som inte endast avsevärt fördyrar bygget, utan även i

stor utsträckning tvingat hyresgäster att bo månadsvis i icke färdigställda

lägenheter.

Beträffande punkt två, så har ju svårigheten att utföra måleriarbeten under

den kalla årstiden numera — sedan värmeledningen blivit så gott som allmän

— praktiskt taget förlorat sin betydelse åtminstone i vad det gäller invändiga

reparationsarbeten.

1940 års civila byggnadsutredning, bank- och fondinspektionen, länsarkitekten

i Uppsala, hyresgästernas sparlcasse- och byggnadsföreningar.s riksförbund

u. p. a. samt Sveriges rörledningsfirmors förening anse samtliga, att

införande av två årliga effektiva fardagar blir till betydande nytta.

Fastighetsnämnden i Stockholm har i detta sammanhang erinrat örn att

Stockholms stadsfullmäktige redan i november 1939 gjort framställning hos

Kungl. Majit om meddelande av förordnande enligt 47 § hyrcslagen beträffande

Stockholm. Denna framställning har ännu icke föranlett något Kungl.

Maj:ts beslut.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 251.

790 4t 8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

I motsats till de nu nämnda remissinstanserna ställer sig länsstyrelsen

i Stockholms län tveksam till det framställda förslaget, och Sveriges fastighetsägareförbund

motsätter sig bestämt att detsamma genomföres. Förbundet

anför i detta sammanhang bland annat följande.

Frågan huruvida en rätt för hyresparterna att i strid mot avtalet uppsäga

detsamma till upphörande i förtid är ägnad att medverka till en spridning

av byggnadsproduktionen över hela året har alltid föranlett starka tvivel.

Även de sakkunniga själva lia uttalat meningen att en dylik rätt i och för sig

knappast skulle lia någon »större verkande kraft». Det må ock erinras örn,

att hyreslagstiftningskommittén, som hade att till övervägande upptaga det

av 1934 års byggnadsindustrisakkunniga framförda förslaget örn 1 april såsom

en s. k. effektiv fardag, stannade vid ett avstyrkande (SOU 1938: 22 sid.

165 ff). Den nuvarande 47 § hade sålunda icke någon motsvarighet i kommitténs

betänkande. Bestämmelsen återfanns först i Kungl. Maj:ts proposition

till 1939 års riksdag, nr 166, och att döma av föredragande departementschefens

yttrande har lagregeln ifråga icke i första hand tillkommit för att

bidraga till säsongutjämning, ehuru man dock räknat med att regeln skulle

i någon mån verka i sådan riktning. I varje fall synas de sakkunniga ha

överskattat betydelsen av lagrummet.

De sakkunniga ha förklarligt nog velat utnyttja stadgandet såsom ett instrument

för sitt speciella syfte, säsongutjämningen, men synas ha förbisett,

att huvudsyftet med lagrummet, som allenast avser rena bostadslägenheter,

är att motverka eventuella olägenheter för hyresparterna av att flyttningarna

koncentreras till 1 oktober. I den mån dylik koncentration icke föreligger

äger Kungl. Majit icke förordna örn lagrummets tillämpning. Att märka är ju

också att förordnande icke får äga rum generellt för hela landet utan allenast

för viss ort, där efter prövning av de lokala förhållandena på bostadsmarknaden

förutsättningarna för lagrummets tillämpning föreligga.

Mot en lagstiftning med vidsträcktare syfte nödgas förbundet på det bestämdaste

varna. En sådan lagstiftning skulle, särskilt under nuvarande förhållanden,

lätt få till följd bland annat att hyresgäster begagnade möjligheten

att vid vårens inbrott frigöra sig från skyldigheterna enligt kontraktet för

att då lämna lägenheterna och under sommarhalvåret bebo lägenheter på

annat håll. Det behöver icke närmare utvecklas, att detta skulle föranleda

mindre önskvärda förhållanden på hyresmarknaden med verkningar som i

längden skulle lända även hyresgästerna till nackdel. Det hemskydd som

dessa självfallet sträva efter skulle komma att motverkas.

Departementschefen.

Såsom jag redan tidigare framhållit, är det av stor vikt att åtgärder vidtagas

för åstadkommande av en säsongutjämning inom byggnadsindustrin.

De sakkunniga ha bland andra utvägar att nå detta syfte även hänvisat till

möjligheten att genom en fördelning av flyttningarna till båda de lagstadgade

fardagarna skapa bestående förutsättningar för en jämnare produktion och i

sådant hänseende föreslagit, att den Kungl. Majit i 47 § hyreslagen tillagda

befogenheten måtte utnyttjas.

Enligt nämnda lagrum äger Kungl. Majit förordna, att inom ort, där flyttningar

till och från lägenheter, som uthyras allenast till bostad, årligen förekomma

till betydande antal och huvudsakligen äga rum den 1 oktober, hyresavtal

örn sådana lägenheter må, utan hinder av vad avtalet innehåller om tidpunkten

för avtalets upphörande, uppsägas till den 1 april, såframt ej därigenom den

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts •proposition nr 251.

avtalade hyrestiden förkortas med mer än sex månader eller den sammanlagda

tid, hyresgästen sistnämnda dag innehaft lägenheten, kommer att understiga

ett år. Uppsägningsrätten är — med visst undantag — begränsad till att

avse avtal, som slutits efter lagens ikraftträdande, d. v. s. efter den 1 januari

1940. Enligt förarbetena till lagen bör Kungl. Majit vid meddelande av

förordnande enligt paragrafen se till, bland annat, att tidpunkten för

förordnandets ikraftträdande bestämmes så, att hyresmarknaden hinner

anpassa sig efter de ändrade förhållandena, Det framgår vidare av förarbetena

beträffande vilka jag i övrigt torde få hänvisa till proposition

nr 166/1939 samt andra lagutskottets utlåtande nr 38/1939 — att huvudsyftet

med införandet av lagrummet var att möjliggöra en mera kontinuerlig

drift inom byggnadsindustrin. De sakkunniga hava understrukit, att enligt

deras mening för den närmaste framtiden möjligheterna till effektiv säsongutjämning

enbart genom villkoren till de statliga stödåtgärderna vore tillräckliga

samt att ett ikraftsättande av 47 § hyreslagen i och för sig knappast

skulle ha större verkande kraft, men tillika framhållit att, örn andra drivkrafter

verkade direkt på produktionen i utjämnande riktning, torde skapandet

av tva effektiva fardagar fa anses som en förutsättning för utjämningens

realiserande under normala förutsättningar. Jag delar givetvis de sakkunnigas

uppfattning örn betydelsen av att två effektiva fardagar tillskapas. I

och för sig torde ett färdigställande i ökad omfattning av bostäder till den 1

april vara ägnat att medföra ökad omflyttning vid denna tidpunkt och därmed

utan särskilda åtgärder leda till att två effektiva fardagar erhållas. Statsmakterna

böra emellertid med uppmärksamhet följa förhållandena på hyresmarknaden

och, därest det visar sig nödvändigt för bevarande av den utjämning,

som är att förvänta vid genomförande av det av mig framlagda byggnadsprogrammet,

torde Kungl. Majit böra till övervägande upptaga frågan örn en

tillämpning av ifrågavarande lagstadgande beträffande de orter, där förutsättningarna

för dess användning och behov därav föreligga.

Byggnadskonstruktioner och lägenhetsstandard.

Byggnadskostnadssakkunniga.

I fråga örn möjligheterna att genom ändrade tekniska konstruktioner och

förändrad lägenhetsstandard påverka byggnadskostnaderna framhålla sammanfattningsvis

byggnadskostnadssakkunniga bland annat följande:

Byggnadskostnadssakkunniga, som bestämt vilja avråda från en sådan

standardsänkning, som uppförandet av rena krisbostäder skulle innebära,

anse den aktuella kostnadssituationen på byggnadsmarknaden vara så allvarlig

att möjligheterna att inom vissa gränser sänka byggnadskostnaderna genom

förändrade byggnadskonstruktioner och vissa modifieringar av utrustningsstandarden

ha måst undersökas. En viss sänkning av de vid olika byggnadskonstruktioner

för närvarande tillämpade säkerhetsmarginalerna har

därvid synts dem utgöra en utväg att rekommendera. De tillmäta därvid

de av civilingenjör H. Lindqvist utförda beräkningarna — vilka såsom

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Majus proposition nr 251.

bilaga 1 fogats till betänkandet — stor betydelse. Det har vidare synts de

sakkunniga vara av vikt att understryka önskvärdheten av att de resultat, som

av tidigare utredningar uppnåtts, rörande olika byggnadstekniska frågor i

större utsträckning utnyttjas. Vissa besparingar synas dem även kunna

ernås genom ett undvikande av den onödiga lyx i fråga örn inredningsstandarden,

som under de senaste åren i viss utsträckning brett ut sig. På ett

något annat plan ligga slutligen de besparingar, som under en övergångstid

kunna göras, genom att vissa tills vidare umbärliga element anskaffas först

vid en senare tidpunkt, medan endast vissa förberedelser i nuvarande situation

göras; besparingen härvidlag ligger främst däri, att priserna vid en

framtida tidpunkt kunna väntas bli lägre än vad de äro just nu.

Då de av de sakkunniga undersökta besparingsmöjligheterna skola sammanfattas,

uppstå betydande svårigheter att finna lämplig grund för en jämförelse.

Denna torde böra sökas i sådana byggen, som representera genomsnittet

av standarden i olika avseenden för de senaste årens byggnadsverksamhet.

Då variationerna mellan olika fastigheter äro mycket stora, är ett

sådant genomsnitt svårt att finna. Sådan utrustning, som är att betrakta såsom

umbärlig lyx, torde knappast förekomma i särskilt många fastigheter.

Vid jämförelse med olika fastigheter torde det vara än den ena och än den

andra detaljen, som skulle kunna »sparas». Besparingsmöjligheterna få räknas

vid en jämförelse med vad som för fastighetsbeståndet varit i allmänhet förekommande.

De sakkunniga ha vid en sådan kalkyl funnit sig kunna räkna med en

besparing av c:a 2 % på bjälklags- och väggkonstruktioner, omkring 2 % genom

en minskning av rumshöjden från 2-7 0 m till 2-5 0 m, omkring 3 % genom att

förvaringskontoren förläggas till källaren i stället för till vinden samt drygt

1 % genom förenklingarna i fråga örn installationerna för värme, sanitet och

elektricitet, alla procentsiffror därvid räknade på de totala byggnadskostnaderna

(exklusive tomt). I vissa fall kunna en del av dessa besparingar

ersättas av andra genom att lägenheterna icke utrustas med balkonger, kylskåp,

öppna spisar och diverse smärre inredningsdetaljer av lyxkaraktär eller

genom att byggnaderna placeras högre i förhållande till omgivande markyta

eller planeras omsorgsfullare. Sammanräknande dylika besparingsmöjligheter

ha de sakkunniga kommit till det resultatet, att en sänkning av byggnadskostnaderna

med omkring 8 % torde böra kunna påräknas på nämnda vägar.

Tillfälligtvis kunna fastigheterna därjämte uppföras utan att badkar, kylskåp

o. d. tills vidare insättas.

De sakkunniga vilja avslutningsvis framhålla, att de i sina kalkyler utgått

ifrån, att de byggnader, för vilka statligt stöd ifråga örn finansieringen

kommer att sökas, skola underkastas viss kontroll genom statens byggnadslånebyrå.

I samband med denna kontroll torde även få tillses att byggnadernas

planering och utrustning göres sådan, att lägenheterna kunna uthyras

till i stort sett nu rådande hyresnivå, vilket bl. a. torde förutsätta att

här omtalade besparingsmöjligheter utnyttjas.

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Majus proposition nr 251.

Yttrandena.

De sakkunnigas förslag i fråga om byggnadskonstruktioner och lägenhetsstandard

ha mötts av såväl instämmanden som kritik. Sin fulla anslutning

till de sakkunnigas uttalanden i dessa frågor ger svenska teknologföreningen.

I huvudsak ense med de sakkunniga äro bland andra socialstyrelsen, medicinalstyrelsen,

byggnadsstyrelsen, 1940 års civila byggnadsutredning, byggnadsnämnden

i Stockholm, hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars

riksförbund u. p. a., hyresgästernas riksförbund och svenska arkitekters riksförbund.

Invändningar beträffande vissa detaljer i förslagen förekomma dock

såväl i sistnämnda remissinstansers yttranden som ock i andra uttalanden.

Den föreslagna lindringen av säkerhetsföreskrifterna har emellertid

knappast motsagts från något håll, ehuru kravet på effektiv teknisk

kontroll samtidigt starkt betonats. Byggnadsstyrelsen har i denna fråga framhållit,

att en omarbetning av de statliga normalbestämmelserna för cementoch

betongarbeten samt för järnkonstruktioner till byggnadsverk sedan ett år

tillbaka pågår, och att resultatet torde bliva, att de tillåtna påkänningarna på

materialen komma att ökas, varigenom kostnadsbesparingar kunna vinnas.

Jämväl luftskyddsinspektionen ansluter sig på denna punkt till de sakkunniga,

varvid inspektionen tillägger:

Det kan visserligen ifrågasättas, örn icke en stor del av värdet ur luftskyddssynpunkt

hos våra nuvarande byggnader ligger just i den säkerhetsmarginal,

som föreskrifterna givit. Emellertid kan man utgå ifrån att ett förbättrat

kontrollsystem kommer att så avsevärt öka kvaliteten hos byggnaderna,

att denna fördel kommer att bibehållas. I detta sammanhang kan

även framhållas, att nyligen utförda skjutförsök mot betongkonstruktioner

klarlagt det mycket stora värde ett korrekt beräknande och omsorgsfullt ut

förande av konstruktionen innebär för bland annat motståndsförmågan mot

projektilverkan.

Ett av 1940 års civila byggnadsutredning i detta sammanhang framlagt förslag

att utnyttja det relativt billiga tegelmaterialet, där så kan ske, bör sammanställas

med luftskyddsinspektionens yttrande, att de senaste krigshändelserna

bland annat givit klara och tydliga belägg för att en av de viktigaste

principerna vid nybyggnader bör vara den, att bärande konstruktioner av

tegel undvikas.

De sakkunnigas uttalande rörande byggnadens mer eller mindre

djupa placering i förhållande till markytan har kritiserats av luftskyddsinspektionen,

som tillägger:

Det torde vara ofrånkomligt, att ett höjande av byggnadens läge i förhållande

till den omgivande markytan kommer att medföra en sådan disposition

eller ett sådant utnyttjande av källarlokalerna, att anordnandet av skyddsrum

avsevärt försvåras. Vidare torde säkerheten i husets skyddsrum i viss

mån minskas ju högre källaren placeras.

I detta sammanhang framföra de sakkunniga även den synpunkten, att en

viss kostnadsminskning kan uppstå därigenom att högre placerade gatuledningar

kunna tänkas. Ur luftskyddssynpunkt innebär detta emellertid en

avsevärd nackdel. Erfarenheterna från Finland ådagalade att åtminstone

vintertid då marken är tjälbunden en djup belägenhet av gatuledningar har

s. 118 Kontrollera mot PDF

118 Kungl. Majus proposition nr 251.

stort värde, då härigenom driftavbrott genom bombskador i stor utsträckning

kan undvikas.

Synnerligen delade meningar råda i fråga örn den av de sakkunniga -—

under vissa förutsättningar — föreslagna sänkningen av rumshöjden.

Mer eller mindre instämmande uttalanden föreligga från medicinalstyrelsen,

1940 års civila byggnadsutredning, länsarkitekten i Uppsala och länsstyrelsen i

Kopparbergs län. En tveksam hållning till förslaget intages av socialstyrelsen,

byggnadsstyrelsen, byggnadsnämnden i Stockholm, drätselkammaren i Göteborg

och svenska arbetsgivareföreningen. Mer eller mindre avvisande till förslaget

ställa sig slutligen statens byggnadslånebyrå, ett flertal länsstyrelser

och drätselkammare, Sveriges fastighetsägareförbund, hyresgästernas sparkasse-

och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a., hyresgästernas riksförbund

— som anser, att rumshöjden ej bör vara lägre än 2.6o meter — samt

svenska arkitekters riksförbund, som däremot tillstyrker, att livsmedelsbutikerna

få sänka sin rumshöjd till 2.7 0 meter.

I fråga örn övriga till själva byggnadens standard hänförliga

frågor ha knappast några invändningar riktats mot de sakkunnigas förslag

och rekommendationer. Dock bör härvid beaktas följande yttrande från luftsky

ddsinspektionen.

De sakkunniga föreslå, att i två- och trevåningshus förvaringskontoren

skulle förläggas till källaren, varigenom bland annat trappan till vindsutrymmet

skulle inbesparas. Endast under förutsättning att takkonstruktionen

utföres av icke brännbart material torde detta vara ur luftskyddssynpunkt

godtagbart. Skulle så icke vara fallet, erfordras nämligen en omsorgsfull

brandbevakning, varvid ett slopande av vindstrappan är direkt förkastligt.

Örn däremot såsom ovan sagts, takkonstruktionen utföres av icke brännbart

material och taket utföres plant torde vissa andra fördelar erhållas, t. ex.

vid anordnandet av observationsplatser.

I detta sammanhang torde jag vidare få anmäla en från Sveriges stenindustriförbund

inkommen framställning, vari förbundet framhåller, att de

sakkunniga vid sin diskussion angående byggnadernas standardutrustning

synas ha ägnat alltför ringa uppmärksamhet åt användningen av natursten.

Förbundet finner sålunda, att de sakkunniga alldeles förbisett kalkstenen,

som är både hållbar och billig, samt att de vid jämförelse av lämpligheten

mellan marmor och konstprodukter, bort bättre beakta fördelarna hos

marmorn, som bland annat är betydligt lättare att hålla ren. Förbundet framhåller

slutligen, att ett godtagande av de sakkunnigas rekommendationer beträffande

användningen av natursten skulle leda till fullständig ruin för stenindustrin,

som för närvarande sysselsätter omkring 2,500 arbetare.

Yad de sakkunniga föreslagit beträffande lägenhetsstandarden har

likaledes i allt väsentligt biträtts. Socialstyrelsen tillägger emellertid, att det

måste anses önskvärt, att beträffande vissa inredningsfrågor speciell sakkunskap

— bland annat från husmodershåll — beredes tillfälle att öva inflytande.

1940 års civila byggnadsutredning anser, att de sakkunnigas specialutredningar

förtjäna att kompletteras i vissa avseenden. Länsstyrelsen i Jon
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

119

köpings län varnar för tillskapande av ett bostadsbestånd, som skulle

komma att alltför mycket avvika från exempelvis den allmänna hygieniska

standard, vars genomförande avsetts med de under år 1936 tillkomna ändringarna

i 8 och 43 §§ hälsovårdsstadgan, och vill ej obetingat hänföra till

lyx i egentlig mening förekomsten i värmeledningshus av en eldstad även för

ved — även örn den heter öppen spis — en anordning, som just ur hygienisk

synpunkt för ett hem ofta kan vara av stor nytta och betydelse. Länsstyrelsen

i Älvsborgs län anser å andra sidan, att de sakkunniga varit alltför återhållsamma

i förevarande hänseende och framhåller, att man ingalunda behöver gå

ner till en »permanent slum» för att på denna väg kunna göra besparingar,

som sannolikt för hyrorna betyda mer än en rimlig reduktion av arbetslönerna.

Åtminstone för 10 år sedan byggdes nya hus i Köpenhamns

centralare delar, där hyrorna föga överstego hälften av Stockholms dåvarande

hyror. Det vore underligt, örn ej många av Stockholms hyrespinade befolkning

gärna valde en billigare våning, där väsentliga bekvämligheter funnes,

men i enklare utförande.

I anledning av vad de sakkunniga anfört angående kylskåp såsom standarddetalj

har Elektrolux’ svenska försäljningsaktiebolag inkommit med en framställning,

vilken jag i detta sammanhang torde få anmäla.

Bolaget konstaterar inledningsvis att i de bostadsfastigheter, som numera

inredas, kylskåpet är en så gott som nödvändig utrustningsdetalj. De moderna

fastigheterna äro icke såsom de för 30 å 40 år sedan uppförda boningshusen

utrustade med väl isolerade skafferier eller goda matkällare och ej heller finnes

plats för isskåp. På grund härav blir hyresgästen i ett modernt byggt hus utan

kylskåp i matförvaringsfrågan sämre ställd än hyresgästen av år 1900.

Härefter anför bolaget bland annat följande.

Den av de sakkunniga tänkta lösningen, att låta hyresgästen själv förr eller

senare anskaffa kylskåp, för vilket plats reserveras vid lägenhetens byggande,

är tänkbar endast i nybyggnader, som uppföras av bostadsföreningar och där

hyresgästerna själva köpa sina lägenheter. Pör en vanlig hyresgäst måste

det, örn han är ekonomiskt mindre välsituerad, te sig såsom en väsentlig

nackdel att kylskåp icke finnes. Om han ej orkar med det relativt stora engångsutlägg,

som ett kylskåpsköp innebär, blir han synnerligen illa lottad i

matförvaringshänseende, trots att det för honom kanske är av ännu större

betydelse än för den köpstarkare hyresgästen att ha tillgång till ett för matförvaring

tjänligt utrymme. Men även den hyresgäst, som skulle ha råd att

själv inköpa ett kylskåp, måste säga sig, att ett dylikt köp för honom skulle

innebära en ekonomisk risk eller i varje fall en oförnuftig kapitalplacering:

örn han skulle vilja flytta, föreligger stor sannolikhet för att den nya lägenheten

redan är utrustad med kylskåp (över 100,000 kylskåpsförsedda lägenheter

finnas redan i Sverige, varav cirka 50,000 enbart i Stockholm), varigenom

hans eget kylskåp skulle få stå oanvänt eller måste realiseras. För övrigt

kunna mycket svårlösta konflikter uppkomma om fastigheten bytt ägare och

det kan göras gällande att kylskåpet är fast egendom, varigenom hyresgästen

helt och hållet skulle förlora sin äganderätt till kylskåpet.

Det bör även erinras, att inredning av kylskåp i samband med husets ny
-

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Majus proposition nr 251.

byggnad måste innebära en lägre anskaffnings- och installationskostnad, allra

helst som det ingalunda är säkert, att måtten på de nuvarande kylskåpen under

längre tid komma att förbliva oförändrade, och svårigheter därför kunna uppstå

för en framtida installation i ett reserverat skåputrymme.

Då det gäller att avgöra, huruvida en viss inredningsdetalj skall betecknas

såsom »lyx», är det ju icke avgörande, huruvida detaljen över huvud taget kan

undvaras, och de sakkunniga hava heller icke lågt sådana synpunkter på

frågan. Avgörande är endast, i vilket mån en sådan detalj redan är accepterad

som standard. Örn de sakkunniga avsett att under »sådan lyx», som »endast

i mindre utsträckning förekommer», inrangera även kylskåp, föreligger emellertid

från deras sida ett misstag. Kylskåpet är numera accepterat som normal

köksstandard i mycket stor utsträckning. Av de under åren 1936—1940 nytillkomna

bostadslägenheterna i Stockholm försågos sålunda 82 procent med

kylskåp och detta gäller icke endast bostadsbyggandet i privat regi. Ett företag

som hyresgästernas sparkasse- och byggnadsförening, som ju icke kan

anklagas för att utrusta sina fastigheter med onödig lyx, har enbart under

åren 1938—1940 installerat kylskåp i över 2,000 av sina bostadslägenheter,

varav flertalet nybyggda men även en del tidigare färdigställda. Med hänsyn

till det stora antal husmödrar, som redan vant sig vid att utnyttja kylskåpet

för en rationell och ekonomisk hushållning, lider det intet tvivel att de nybyggnader,

som eventuellt kunde komma till utförande utan kylskåp, skulle

få sitt uthymingsvärde minskat med mera än som motsvarar kylskåpsdetaljens

värde. Med hänsyn till den form, i vilken de sakkunniga framlagt sina uttalanden

rörande kylskåp, har det synts bolaget angeläget att hemställa, att vid

de åtgärder, som komma att vidtagas i anledning av utredningen, kylskåp icke

komma att rubriceras som onödiga lyxdetaljer, för vilkas användning restriktioner

eller förbud i samband med statligt finansiellt stöd borde uppställas,

utan att i stället byggnadsfackmännen erhålla frihet att, där fullt tillfredsställande

skafferier icke på annat sätt kunna åstadkommas, inreda skafferier i den

numera vanliga kombinationen med kylskåp.

Elån några remissinstanser har i diskussionen om konstruktions- och

standarddetaljer framlagts vissa mera allmänt hållna uttalanden och förslag.

Länsarkitekten i Hallands län anser det sålunda påfallande, i hur ringa

grad bostadsproduktionen i de små och medelstora städerna tillgodogjort sig

framstegen på bostadsbyggandets område. Alltför lång tid förflyter, innan

erfarenheterna bliva utnyttjade i landsorten. Under senare år torde sålunda

stora värden ha gått förlorade genom onödigt dyra och illa planerade bostäder.

Det skulle därför vara av stor betydelse örn de vunna resultaten sammanställdes

och gjordes lätt tillgängliga för byggnadsföretagarna och städernas

myndigheter.

Svenska stadsförbundet ifrågasätter, örn icke en mera genomgående revidering

på olika punkter av såväl allmänna som lokala byggnadsföreskrifter —

med hänsyn till en sannolikt bestående försämring i de ekonomiska utsikterna

—- borde ske i syfte att på olika punkter genomföra besparingar.

Svenska teknologföreningen anser det önskvärt, att konstruktionsbestämmelser

gällande hela landet fastställas, varvid viss klassindelning bör göras

med hänsyn till byggnadernas ändamål och genomsnittlig kompetens respektive

särskilda kvalifikationer hos konstruktörer och arbetsledare. Föreningen

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Majus proposition nr 251.

anser vidare, att i samband härmed normalbyggnadsordningen bör omarbetas,

varefter bör tillses, att den tillämpas så enhetligt som möjligt i hela landet, och

tillägger slutligen, att örn även vattenledningsverkens bestämmelser bli enhetliga,

kunna kostnadsbesparingar göras genom att t. ex. antalet olika

modeller för armatur minskas.

Slutligen är i detta sammanhang att notera ett förslag från luftslcyddsinspektionen.

Efter att lia konstaterat, att vid bostadsbyggande konflikt lätt

kan uppstå mellan luftskydds- och kostnadssynpunkter ifrågasätter nämligen

inspektionen, örn icke inom varje ort en riskklassindelning skulle kunna vidtagas,

varigenom områden, som av olika orsaker kunna anses vara mera utsatta

för flyganfall skiljas från områden, där riskerna kunna anses mindre.

Departementschefen.

Vad de sakkunniga till byggnadskostnadernas nedbringande föreslagit i

fråga örn konstruktioner och standard har såsom framgår av de inkomna

yttrandena i stor utsträckning vunnit anslutning hos remissinstanserna, och

jag är för min del likaledes beredd att i huvudsak instämma med de sakkunniga

i detta avseende.

Mot den föreslagna lindringen av säkerhetsföreskrifterna har jag således

intet att erinra, ehuru man med hänsyn till den rådande knappheten på

förstklassig cement måhända icke kan vänta sig att för närvarande helt vinna

de besparingar, varmed de sakkunniga ursprungligen kalkylerat. Under alla

omständigheter synas emellertid de kommittéer, som sedan förra aret äro

sysselsatta med att omarbeta de statliga normalbestämmelserna för järn- och

betongkonstruktioner, böra instrueras att beakta vad de sakkunniga anfört

i denna fråga. Intill dess nämnda kommittéer slutfört sitt arbete torde det

knappast vara skäl att framlägga några förslag angående anordnande av

särskild kontroll över arbeten av förevarande art.

Vad åter angår byggnadens mer eller mindre djupa placering i förhållande

till markytan anser jag det vara av vikt att luftskyddsinspektionens synpunkter

beaktas. För uppnående av erforderlig trygghet torde det emellertid vara

tillräckligt att allenast den del av källarutrymmet som är behövlig som skyddsrum

fördjupas. Därest byggnaden uppföres å sprängningsgrund torde ett

dylikt byggnadssätt innebära en icke oväsentlig besparing.

I fråga örn vindskonstruktionen vill jag likaledes understryka vad luftskyddsinspektionen

anfört. För den händelse denna konstruktion icke utföres

av obrännbart material måste således vindstrappan bibehållas. Den bästa

lösningen härutinnan torde emellertid vara att utföra en plan, obrännbar

takkonstruktion, varigenom man förutom kostnadsbesparingen vinner fördelar

ur luftskyddssynpunkt.

Beträffande övriga detaljer i fråga om byggnadssättet har jag ingen

erinran att göra mot de sakkunnigas förslag, och detta gäller även den av dem

under vissa förutsättningar föreslagna sänkningen av rumshöjden. Jag vill

emellertid starkt understryka vikten av att någon reducering av de redan

knappt tilltagna lägenhetsytorna ej bör ifrågakomma.

Vad angår själva lägenhetsstandarden är jag i allt väsentligt ense med

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 251.

de sakkunniga. Att uppskjuta installeringen av badkar och kylskåp synes

mig dock icke böra ifrågakomma.

Med nu nämnda inskränkningar och tillägg är jag beredd tillstyrka, att

de sakkunnigas i förevarande hänseenden framlagda förslag förverkligas.

Byggnadslånebyrån synes sålunda vid sin kreditgivning böra tillse, att de

planerade byggnaderna utföras i huvudsaklig överensstämmelse med vad nu

förordats.

Innan jag lämnar detta område vill jag emellertid — med instämmande

av vad svenska stadsförbundet och svenska teknologföreningen härutinnan

anfört — framhålla vikten av att byggnadsordningarna bli föremål för en

allmän granskning i syfte att åstadkomma ett billigare byggnadssätt. Med

hänsyn till den snabba tekniska utveckling som skett ifråga örn byggnadskonstruktioner

har man enligt mitt förmenande goda skäl att hoppas att ännu

åtskilligt står att vinna på detta område. I den mån formella hinder resa sig

mot kostnadsbesparande byggnadssätt böra dessa undanröjas, och detta

gäller såväl om hindren förefinnas i byggnadsstadgan som i de lokala byggnadsordningarna.

Att av estetiska skäl förbjuda uppförandet av tre våningshus,

då man samtidigt tillåter inredande av viss del av vinden i ett tvåvåningshus

till lägenhetsutrymmen synes mig kunna tjäna som exempel på varthän

ett alltför formellt betraktelsesätt kan leda. Örn man i stället tilläte uppförandet

av ett trevåningshus samtidigt som man — med förflyttning av förvaringskontoren

till källaren -— slopade vindsutrymmet och lämnade medgivande

till en sänkning av rumshöjden skulle förvisso såväl det estetiska

som det ekonomiska syftet kunna uppnås, varjämte — icke att förglömma —

vissa fördelar ur luftskyddssynpunkt kunde vinnas.

Vissa till kreditgivningen knutna villkor.

Byggnadskostnadssakkunniga.

Utöver vad som förut angivits anföra de sakkunniga i nu ifrågavarande

hänseende följande:

Den nuvarande situationen och det bostadsmarknadspolitiska syfte, som

de sakkunniga uppställt för de föreslagna åtgärderna, syftet att förse bostadsmarknaden

med nyproducerade bostäder till årliga kostnader, som icke väsentligt

överstiga de för likvärdiga bostäder gällande, kräva att granskningen

av de framlagda kostnadsberäkningarna, av beskrivningarna av byggnadens

utförande och utrustning samt av byggnadsföretagarens kvalifikationer göras

strängare än som under vanliga förhållanden är påkallat och göras efter de

linjer, som uppdragas av villkoren beträffande kostnadsfaktorernas anpassning

för statens finansiella stöd. I fråga örn lägenhetsutrustning och

byggnadskonstruktioner bör granskas, att all den förenkling och rationalisering

är genomförd, som kan ske utan att lägenheternas klass avsevärt

sjunker och därmed påverkar deras konkurrensförmåga på bostadsmarknaden

samt fastighetens värde på längre sikt. Prövningen bör i detta hänseende sålunda

icke ensidigt taga sikte på lägsta möjliga kostnader, oavsett kvalitet,

utan även på fastighetens möjligheter att i framtiden hävda sin ställning på

fastighetsmarknaden.

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 251.

123

Möjligheten att genom icke kvalitetssänkande rationalisering nå billigare

kostnader är i hög grad beroende av kapaciteten hos byggnadsföretagarna och

deras personal, deras tekniska duglighet och ansvarskänsla. Vissa besparingsmöjligheter

äro beroende av att arbetet är anförtrott företag med kapabla

ledare och verkmästare. Ifråga örn vissa besparingsmetoder är det av vikt att

den tekniska kontrollen över byggnadsföretag är tillfredsställande. I nuvarande

situation borde man kunna räkna med, å ena sidan att krisen medfört en

sovring bland byggnadsföretagarna med höjning av den genomsnittliga kapaciteten

som följd, och å andra sidan att byggnadsnämnderna genom den starka

reduktionen i byggnadsverksamhetens omfattning skola kunna ägna varje

särskilt byggnadsföretag en mera ingående och fortlöpande kontroll. I sådant

fall bör i kostnadsförbilligandets intresse vissa av de säkerhetsföreskrifter,

som under vanliga förhållanden av byggnadsnämnderna ansetts nödvändiga

eller lämpliga kunna mildras. En förutsättning härför är emellertid, att stora

krav ställas på byggnadsföretagamas duglighet. Centralorganet bör därför

icke endast fästa avseende vid lånesökandes ekonomiska kvalifikationer utan

även i samverkan med de lokala förmedlingsorganen och byggnadsnämnderna

hävda kraven på byggnadsföretagamas tekniska kapacitet.

Yttrandena.

Byggnadsstyrelsen har i denna fråga förklarat sig icke ha något att tillägga

till de framlagda förslagen.

1940 års civila byggnadsutredning finner det vara av särskild vikt att tillse

att byggnadsföretagarens vinst under alla förhållanden håller sig inom tillbörliga

gränser och föreslår att till förhindrande av oberättigade spekulationsvinster

ytterligare kontroll åvägabringas efter byggnadsföretagets slutförande.

Först härefter bör enligt utredningen räntegarantin fastställas. — Vidare bör

en teknisk kontroll rörande arbetenas utförande förekomma.

Länsarkitekten i Södermanlands län anser det av de sakkunniga föreslagna

prövnings- och kontrollsystemet innebära vissa positiva vinster, enär det

hittills rådande systemet tyvärr många gånger givit alltför fria händer för

undermålig och okvalificerad verksamhet, såväl beträffande det grundläggande

projekteringsarbetet som utförandet och kontrollen. — Uttalanden av samma

innebörd föreligga från länsarkitekten i örebro och svenska bankföreningen.

De sakkunnigas uppfattning, att spekulationsbyggmästare icke ha någon uppgift

att fylla på arbetsmarknaden delas vidare av svenska arbetsgivareföreningen,

som anser, att en väsentlig förbättring i detta hänseende skulle inträda, örn

byggnadsnämnderna icke av gammal slentrian till ansvariga byggmästare

accepterade personer, som mot ersättning låta sig anmälas som ansvariga

byggmästare utan att utöva fortlöpande kontroll över bygget. Däremot synes

det icke finnas någon anledning att förhindra en fackkunnig småföretagare

att uppträda som »spekulationsbyggmästare».

Länsarkitekten i Uppsala förordar, att om statsstöd lämnas till bostadsrättsföreningar

endast sådana föreningar böra ifrågakomma, som i sina stadgar

upptaga förbud för föreningsmedlemmarna att uthyra sina lägenheter till

högre hyror, än som godkännas av föreningen. Endast härigenom kan en

hyresgaranti, som föreningen lämnat vid överenskommelse om statsstöd, bli

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Majus proposition nr 251.

effektiv. Det var före krisen icke ovanligt att enskilda personer ägde ett

flertal lägenheter i en eller flera föreningsfastigheter och uthyrde dessa lägenheter

till hyror, som ofta lågo över den nivå, som övriga föreningsmedlemmar

kalkylerade med.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län understryker vikten av att bygg

nadslånebyrån erhåller klara direktiv hur den skall utöva kontroll av och leda

utvecklingen på bostadsmarknaden och framhåller bland annat, att byggnadslånebyrån

bör tillse, att serieproduktion av nybyggnader i största möjliga omfattning

kommer till stånd samt att, i den mån i fabrik serieproducerade huselement

av standardtyp finnas, dylika komma till användning.

Landsorganisationen finner det synnerligen angeläget att en statlig kreditgaranti

eller subvention göres beroende av en kritisk prövning i fråga örn

företagarvinsterna och tillägger, att det inte hade varit ur vägen örn de sakkunniga

vid sidan av sin ingående granskning av arbetarnas inkomstförhållanden

försökt sig på en närmare utredning av frågan örn företagarvinsterna än

som nu skett, även örn materialet för en sådan utredning förvisso är svåråtkomligt

och, i den mån det kan åtkommas, rymmer åtskilliga felkällor.

Departementschefen.

Genomförandet av det program för statligt stöd av bostadsbyggandet av

den omfattning och med det bostadsmarknadspolitiska syfte, som här är i

fråga, förutsätter, såsom betonats av byggnadskostnadssakkunniga och understrukits

i åtskilliga remissyttranden, en ingående prövning från byggnadslånebyråns

sida av de lånesökande byggnadsföretagarna och jämväl kontroll i

framtiden av fastigheternas förvaltning, särskilt i vad angår hyressättningen.

Till byggnadslånebyråns nuvarande arbetsuppgifter i samband med tertiärlåneverksamheten

hör givetvis prövning såväl av ett byggnadsföretags lämplighet

med hänsyn till bostadsmarknads- och arbetsmarknadsläget på orten,

för vars bedömande yttrande av det kommunala förmedlingsorganet skall åtfölja

ansökan, som av byggnadsföretagets kreditvärdighet, i vilket senare

ligger jämväl en viss prövning av sökandens kvalifikationer, kostnadsberäkningarna,

de beräknade hyrornas förhållande till hyresnivån på orten o. s. v.

Det är emellertid tydligt att den nu ifrågavarande vidgade verksamheten

kräver att prövningen dels utsträckes att omfatta förhållanden, som tidigare

kunnat lämnas i stort sett därhän, t. ex. tomtpriset, dels generellt skärpes för

att effektivt realisera den bostadsbyggandets tekniska och ekonomiska anpassning

samt den hyreskontroll, som är villkor för statens ekonomiska stöd.

Det synes angeläget, att så långt möjligt dels de kommunala myndigheternas,

dels de lånebeviljande kreditinstitutionernas aktiva medverkan i

prövningsförfarandet påkallas; den kännedom örn lokala och personliga förhållanden,

som dessa besitta och som ett centralt organ svårligen kan förvärva

annat än i begränsad grad, torde vara av stort värde för bedömandet av låneansökningarna.

Föreskrifterna örn innehållet i det yttrande av det kommunala

förmedlingsorganet, som enligt författningen skall åtfölja låneansökan,

böra därför i olika hänseenden kompletteras. Sålunda böra uppgifter lämnas

rörande tomtprisutveckling, sökandens kvalifikationer samt hans möjlighet att

erhålla kredit.

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj ts proposition nr 251.

Prövningsförfarandet inom byggnadslånebyrån kräver givetvis en väsentlig

utbyggnad av byråns organisation. Härtill återkommer jag i fortsättningen.

Organisationsfrågor.

Byggnadskostnadssakkunniga.

De sakkunniga ha, utan att framlägga några närmare förslag därom, förutsatt

att statens byggnadslånebyrå erhåller den personalförstärkning, som må

vara erforderlig för att byrån på ett tillfredsställande sätt skall kunna handha

sina uppgifter som kreditbeviljande centralorgan.

Yttrandena.

Arnd angår i samband med de framlagda förslagen uppkommande organisatoriska

spörsmål har från skilda håll understrukits vikten av att byggnadslånebyrån

erhåller erforderlig personalförstärkning. I flera yttranden

påpekas betydelsen av att ett intimt samarbete etableras mellan byggnadslånebyrån,

å ena, samt arbetsmarknadskommissionen, industrikommissionen

och priskontrollnämnden, å andra sidan. Medicinalstyrelsen framhåller, att i

byggnadsfrågor, som beröra allmän hälsovård, jämväl styrelsen bör beredas

tillfälle att säga sin mening.

Med hänvisning till den prövningsrätt av vissa för kommunerna viktiga

frågor, som avses skola anförtros åt byggnadslånebyrån, föreslår svenska stadsförbundet

införande av ett stadgande i byggnadslånebyråns instruktion, som

medger att åtminstone för vissa fall byråns beslut skola få hänskjutas till

Kungl. Maj:ts slutliga prövning. Förbundet anser dessutom, att den betydelsefulla

utvidgningen av verksamheten väl också kan motivera byråns utökande

med ytterligare någon ledamot med god kännedom om kommunernas

tomt- och bostadspolitik.

Socialstyrelsen, som ansett det betydelsefullt, att byggnadsindustrin och

sysselsättningen under den närmaste tiden göras till föremål för noggrann

observation, har meddelat, att anordningar härför redan hava träffats inom

socialstyrelsen, vilken det enligt gällande instruktion åligger att ägna uppmärksamhet

åt bostadsfrågor.

Enligt statskontorets mening kräves för handhavandet av den utökade

tertiärlånegivningen och ställandet av statliga kreditgarantier en fastare organisation

än byggnadslånebyråns. Efter att ha erinrat örn att statskontoret

tidigare framhållit önskvärdheten av att den centrala stödverksamheten på

bostadsområdet i alla dess grenar anförtroddes åt ett och samma centrala

organ, fortsätter ämbetsverket:

Beträffande samtliga former för statligt stöd åt enskild byggnadsverksamhet

kräves i nuvarande läge ej allenast samarbete med industrikommissionen

rörande materialhushållningen, arbetsmarknadskommissionen beträffande

arbetsmarknadsläget på särskilda orter och priskontrollnämnden i materialprisfrågor.

Därutöver måste, såsom de sakkunniga framhållit, ett enhetligt

prövningsförfarande komma till stånd rörande tomt-, material- och lönekostnad

samt byggnadskonstruktion och lägenhetsstandard. Det torde vara uppenbart,

att ett dylikt program icke utan väsentliga svårigheter kan genomföras utan

en centralisation av den statliga stödverksamheten på området till ett organ.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Majis proposition nr 251.

Statskontoret har tidigare uttalat, att egnahemsstyrelsen —- med den förstärkning

av arbetskrafterna, som kunde finnas erforderlig — närmast borde komma

ifråga såsom ett dylikt centralorgan. I samband därmed har statskontoret

ifrågasatt, huruvida icke styrelsen efter utvidgningen av dess verksamhetsområde

borde inordnas under socialdepartementet. Ämbetsverket saknar anledning

frångå sin uppfattning att egnahemsstyrelsen bör sättas i stånd att

övertaga byggnadslånebyråns uppgifter.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har likaledes förordat inrättande

av ett statligt centralorgan för bostadsfrågor.

Inrättande av ett centralt forskningsinstitut för omhänderhavande

och bedrivande av rationaliserings- och forskningsarbetet för byggnadsindustrin

föreslås — under hänvisning till 1934 års byggnadsindustrisakkunnigas

förslag härom —- av byggnadsstyrelsen, som anser att utgifterna för en

dylik institution komma att te sig skäligen obetydliga med hänsyn till de

mycket stora belopp, som byggnadsindustrin årligen rör sig med och till

statens eget ekonomiska understödjande av bostadsbyggandet. Uttalanden av

enahanda innebörd ha gjorts av länsarkitekten i Kristianstad, stadsarkitekten

i Stockholm, Sveriges industriförbund och svenska arkitekters riksförbund.

Stockholms handelskammare erinrar örn ett av 1934 års byggnadsindustrisakkunniga

framlagt förslag att samhället skulle auktorisera byggnadskontrollanter,

vilka skulle kunna anlitas för att efter överenskommelse mellan

vederbörande intressenter, d. v. s. å ena sidan kreditgivare och leverantörer

samt å andra sidan byggnadsföretagare, öva tillsyn över att byggnadsföretagen

fortskrede avtalsenligt, tillstyrka utbetalningar på den beviljade krediten och

med lämpligt tillmätt befogenhet vaka över att förfallna likvider till leverantörer

m. fl. utbetalades. Den tid, som förflutit sedan nyssnämnda förslag

framlades, torde ha styrkt behovet i åtskilliga fall av en noggrannare kontroll

å användningen av krediterna. Enligt vad för handelskammaren uppgivits är

det icke ovanligt, att för visst bygge avsedda krediter anlitas för finansieringen

av tidigare byggen. Enligt handelskammarens mening förtjänar det

därför övervägas, huruvida det icke vore anledning att nu taga under närmare

prövning byggnadsindustrisakkunnigas förslag att till långivarnas och

leverantörernas förfogande ställa auktoriserade kontrollanter, till vilka kontrollen

över krediternas användning för det avsedda byggnadsobjektet kunde

anförtros.

I detta sammanhang torde vidare böra påpekas, att byggnadsnämnden i

Stockholm förordar auktorisering av byggnadskontrollör och anordnande

av utbildning av sådana, särskilt för tillgodoseende av behovet av kompetenta

betongkontrollanter.

Departementschefen.

Såsom framgår av det föregående komma, därest'' det föreliggande förslaget

i huvudsak vinner riksdagens bifall, byggnadslånebyråns arbetsuppgifter

att bli högst väsentligt utökade. Granskningen av låneansökningarna

jämte tillhörande handlingar, vården av inteckningssäkerheterna, kontrollen

av byggnadsföretagen och hyrorna samt det fortlöpande samarbetet med

andra myndigheter utgöra tillsammans en ganska betydande arbetsbörda.

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Majus proposition nr 251.

Härtill kommer att byrån, därest riksdagen godtager jämväl de förslag om

ändring i bland annat ombyggnadslåneverksamheten, som jag har för avsikt

att framlägga, kommer att få sina arbetsuppgifter ökade även inom andra

verksamhetsgrenar än tertiärlånegivningen för nybyggnadsändamål. Då det

vidare är av stort intresse, att byrån kan snabbt handlägga de inkomna ansökningarna,

är det uppenbart, att byrån måste få betydande personalförstärkning

eller eventuellt bli föremål för en fullständig omorganisation. Vilka

åtgärder som må kunna bli erforderliga blir emellertid beroende av i vilken

omfattning det av mig tidigare skisserade byggnadsprogrammet kommer att

förverkligas. Att redan nu framlägga några detaljerade förslag i detta ämne

torde därför ställa sig ganska svårt, vartill kommer att lämpligheten härav

kan diskuteras, då detalj förslag möjligen kunna vara ägnade att fastlåsa

byråns organisation på ett sätt, som kan bli hindrande för dess effektivitet.

De av riksdagen för byråns verksamhet under innevarande och kommande

budgetår anvisade anslagen ha karaktären av förslagsanslag. Såvida riksdagen

icke framställer någon erinran däremot, torde ifrågavarande anslag få

överskridas med de belopp, som må kunna vara erforderliga för att byrån

skall kunna utvidgas eller omorganiseras i en omfattning, som skapar förutsättningar

för att den på ett snabbt och effektivt sätt skall kunna handha

sina ökade arbetsuppgifter.

Utöver vad jag nu anfört vill jag emellertid göra några uttalanden i anledning

av vissa i detta sammanhang gjorda förslag.

Jag uppmärksammar då först det från några håll framlagda förslaget örn

inrättande av ett nytt statligt organ för handläggning av samtliga till bostadspolitiken

hörande frågor. Även enligt min uppfattning tala starka skäl fölen

sådan åtgärd. Skapandet av ett centralorgan för den statliga bostadspolitiken

uppställer emellertid en rad organisatoriska frågor till vilka jag nu icke

är beredd att taga ställning. Bostadssociala utredningen torde emellertid i

sitt inom en nära framtid föreliggande slutbetänkande även upptaga denna

fråga till behandling.

Vad åter beträffar det ursprungligen av 1934 års byggnadsindustrisakkunniga

framlagda förslaget örn inrättande av ett centralt forskningsinstitut för

byggnadsfrågor är, enligt vad jag inhämtat, spörsmålet örn organisationen av

forskningsverksamheten på byggnadsområdet föremål för uppmärksamhet av

de inom handelsdepartementet tillkallade sakkunniga för utredning av frågan

örn den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande. Sedan förslag i ämnet

avgivits av sistnämnda sakkunniga, vilket antages kunna ske inom den närmaste

tiden, torde ärendet komma att av chefen för handelsdepartementet

underställas Kungl. Maj:ts prövning.

Landsbygdens byggnadsfrågor.

Byggnadskostnadssakkunniga.

De sakkunniga förklara inledningsvis att de i syfte att vinna en överblick

av utvecklingen hos landsbygdens byggnadskostnader under de senaste årtiondena

verkställt en rundfrågning. De inkomna svaren ha därefter bear
-

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

betats och sammanställts i vissa tabeller, av vilka den följande anger byggnadskostnaden

olika år i procent av beräknad kostnad 1939.

Följande landsindelning har använts:

östra Sverige: Uppland, Södermanland, Västmanland, Närke och Östergötland.

Småland och öarna: Småland, Öland och Gotland.

Södra Sverige: Skåne och Blekinge.

Västra Sverige: Halland, Bohuslän, Västergötland, Dalsland och Värmland.

Norra Sverige: Dalarna och hela Norrland.

Tab. 0. Byggnadskostnad olika år i procent av beräknad kostnad 1939.

1939 = 100.

Östra

Sverige

Småland

och öarna

Södra

Sverige

Västra

Sverige

Norra

Sverige

Hela

riket

Byggnader

Genom-

Genom-

Genom-

Genom-

Genom-

Genom-

år

Antal

snittlig

Antal

snittlig

Antal

snittlig

Antal

snittlig

Antal

snittlig

Antal

snittlig

upp-

bygg-

upp-

bygg-

upp-

bygg-

upp-

bygg-

upp-

bygg-

upp-

bygg-

gifter

nääs-

gifter

nääs-

gifter

nads-

gifter

nads-

gifter

nads-

gifter

nads-

kostnad

kostnad

kostnad

kostnad

kostnad

kostnad

Boningshus.

1925—30..

17

79-9

ii

81-9

14

65'' 6

16

748

18

76-5

76

75-7

1931-35..

19

71-i

12

80-3

8

64-8

25

76-e

27

79-7

91

75-8

1936......

7

79-6

7

83-2

4

78-s

ii

77-9

4

82-o

33

80''o

1937......

4

84-2

6

86''i

7

76-5

15

85''s

10

81-7

42

83-o

1938......

8

91-8

9

87-3

2

84-6

6

91-o

14

89-6

39

89-4

Summa

55

45

35

73

73

281

Ekonomibyggnader.

1925-30..

19

74-5

7

83-9

11

69-i

11

70-7

14

78-o

62

752

1931—35..

22

73o

19

77-9

15

69-7

28

71 9

31

75-3

115

73-8

1936......

9

74-i

5

81-o

6

78-s

9

71i

11

79-2

40

76-4

1937......

12

82-s

5

85-9

6

73-5

18

81u

6

83 o

47

81-2

1938......

10

88-7

9

91-8

4

88-o

8

92-2

9

89-5

40

90-2

Summa

72

45

42

74

71

304

Hörande denna sammanställning framhålla de sakkunniga, att jämförelsen

gäller endast den kostnadsstegring, som berott på höjda löner och materialpriser

och dylikt, och icke på den standardstegring, som under denna tid ägt

rum.

De sakkunniga anföra vidare, bland annat.

Av tabellen framgår att byggnadskostnaderna höllö sig i stort sett på

samma nivå 1925—1935 — möjligen inträffade någon nedgång under depressionen

i början av 1930-talet — för att under åren efter 1935 kraftigt stiga.

Uppgången utgör för hela riket mellan 30 och 35 % för tiden 1935—1939

(från omkring 75 till 100). Den är praktiskt taget lika stor — möjligen något

större — för ekonomibyggnaderna som för boningshusen. Utvecklingen i de

olika landsdelarna är i stort sett likartad; störst är stegringen i södra Sverige,

där den uppgår till omkring 50 % (från 65 till 100), minst i Småland och på

öarna, där den utgör omkring 25 %.

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Majlis proposition nr 251.

Till jämförelse med de sålunda verkställda beräkningarna lia de sakkunniga

vidare publicerat dels vissa av Sveriges lantbruksförbund gjorda statistiska

undersökningar angående kostnadsutvecklingen för ekonomibyggnader dels

ock socialstyrelsens beräkningar angående kostnaderna för uppförandet av

en egnahemsbostad om 3 rum och kök. Härom anföra de sakkunniga bland

annat följande:

Enligt lantbruksförbundets beräkningar ha kostnaderna för uppförandet av

ekonomibyggnader på landsbygden stigit med omkring 25 % under åren 1935—

1939. Till denna stegring ha såväl höjda materialpriser som stigande löner

bidragit. Uppgången är emellertid något större för de senare än för de förra.

Lönernas stegring utgör nämligen drygt 30 % medan materialprisstegringen

uppgår till knappt 20 %.

Under det första krigsåret har stegringen i byggnadskostnaderna fortsatt.

Från juli 1939 till oktober 1940 är den totala stegringen omkring 16 %. Under

denna tid ha materialpriserna stigit mer än lönerna; uppgången är för de

förra omkring 20 %, för de senare omkring 10 %>.

Hur prisstegringen fördelar sig på olika i beräkningarna ingående material

framgår av följande tabell. Däri har den procentuella stegringen för varje

grupp för sig angivits dels för tiden 1935—1939, dels för juli 1939—oktober

1940. Den förra jämförelsen bygger på årsmedeltalen. Detta ligger emellertid

för 1939 något lägre än månadssiffrorna kring krigsutbrottet (augusti—

september). För de största grupperna är årsgenomsnittet något lägre än

ifrågavarande månadsuppgifter för trävarorna, något högre för järnartiklarna.

Procentuell stegring.

Material 1935—1939

juli 1939—okt. 1940

Grovmakadam ............

—

426

Cement....................

0''9

58-6

Tegel ......................

30

20''0

Eternit ....................

—

15''6

Kalk ......................

13-6

15-9

Trävaror ..................

320

3''6

Papp ......................

18''8

21-2

Glas ......................

12 1

20-2

Mellanprodukter av järn..

38-5

60-7

Järnmanufaktur ..........

34''7

31-8

Träimpregnering..........

18''5

(77-3)

Rödfärg och zinkvitt......

—

44‘2

Linolja ....................

20’0

113-8

Summa

19''6

18-7

Det framgår av dessa uppgifter att för tiden 1935—39 stegringarna för

järn- och trävaror betyda mest för utvecklingen. Under det första krigsåret

har prisstegringen varit störst för järnartiklarna, cement och kemisk-tekniska

produkter.

Vid en jämförelse mellan resultatet av dessa beräkningar och de uppgifter,

sorn framkommit genom byggnadskostnadssakkunnigas enkät, böra tre omständigheter

hållas i minnet. För det första har i Lantbruksförbundets

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 251.

790 41 9

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Majus proposition nr 251.

kalkyler själva kostnadsstegringen renodlats i en utsträckning, som icke varit

möjlig i de sakkunnigas sammanställningar. Lantbruksförbundets index är

sålunda baserad på fasta vikter och ger svar på frågan hur mycket kostnaderna

för en och samma ekonomibyggnad — uppförd på samma sätt med samma

materialåtgång och samma antal arbetstimmar — ökat på grund av höjda

materialpriser och stegrade löner. Den är en prisindex.

För det andra ingå icke vattenledningar, elektriska installationer m. m.

i Lantbruksförbundets kalkyler. Det är känt, att just kostnaderna för dessa

under senare år stigit avsevärt och förmodligen mera än övriga byggnadskostnader.

Örn de ingått i indexberäkningarna för samtliga år, skulle resultatet

därför sannolikt utvisat en starkare stegring än vad som nu är fallet.

För det tredje har slutligen i Lantbruksförbundets kalkyler hänsyn heller

icke tagits till det förhållandet, att byggnadsarbetarnas ackordsprislistor och

mätningssystem i växande omfattning tillämpats, särskilt i Skåne och östra

Mellansverige. Den arbetskostnadsstegring, som härigenom uppkommit, är

svår att beräkna redan då det gäller enstaka arbetsobjekt; att uppskatta dess

betydelse för hela byggnadsverksamheten på landsbygden och inpassa den i

en index för byggnadskostnaderna, torde få anses omöjligt. Då den kalkylerade

timlönestegringen, som även den är svår att riktigt uppskatta, snarare

synes ligga i underkant än i överkant, blir emellertid resultatet av beräkningarna

en lägre kostnadsstegring än den, som faktiskt inträffat.

Den totala byggnadskostnaden för den av socialstyrelsen undersökta egnahemsbostaden

visar från juli 1939 till september 1940 en stegring med

11*9 %, vilket är avsevärt mindre än kostnadsstegringen för hyreshuset i Stockholm

från 1 januari 1939 till 1 oktober 1940 (17-2 %). Skillnaden förklaras i

första hand av att för egnahemsbostaden, jämfört med stockholmshuset,

åtgingo relativt mindre kvantiteter av sådana material, vilkas priser sedan

krigsutbrottet stigit särskilt starkt i pris, såsom järnvaror m. m., och relativt

större kvantiteter av material, vilkas priser stigit mindre, särskilt trävaror.

Med förmälan att förutnämnda enkät omfattade även frågan: »Vad kan enligt

Eder mening åtgöras för att sänka byggnadskostnaderna på landsbygden?»

ha de sakkunniga lämnat en sammanfattning av de på denna fråga lämnade

svaren, varur följande må anföras:

En ganska stor grupp av svar från olika delar av landet utmynnar i den

slutsatsen, att en varaktig lösning av landsbygdens byggnadsfråga förutsätter

en utjämning av skillnaden mellan stadsnäringarnas och jordbrukets lönsamhet.

Detta uttrycktes antingen så att lantbefolkningens inkomststandard måste

höjas eller att stadsbefolkningens måste sänkas.

De förslag, som taga sikte på reformer på det egentliga byggnadsområdet,

falla i två grupper: de som avse standardhöjningen och de som avse prishöjningen.

Huvuddelen av dem som svarat tillhör den senare gruppen.

Ur ett 10-tal svar kan man direkt eller indirekt utläsa, att den som fört

pennan anser den nutida byggnadsstandarden på landet alltför hög, d. v. s.

alltför dyr för att kunna bibehållas. De konkreta förslagen till förenkling äro

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 251. 131

dock ytterst sparsamma; det är knappast mer än den onödigt stora volymen,

särskilt i ekonomihusen, man kan ta fasta på.

Huvudintrycket är, att en stark majoritet önskar fortsätta på den inslagna

vägen mot högre bostadsstandard och rationaliserade ekonomibyggnader på

landet.

Återstår frågan, hur priset för dessa byggen skall kunna bli lägre:

1. Ekonomisera bättre, dels genom större insikter hos byggherrarna, dels

genom bättre arbetsteknik och yrkesskicklighet hos dem som utföra arbetet.

2. Begränsning av arbetskostnaderna: genom användning av eget arbete

till förberedelse- och hantlangningsarbete; genom byggnadsarbetets fortgång

året runt skulle tim- och ackordslön kunna reduceras utan att arbetarna bleve

sämre ställda, genom övergång till speciella ackordslistor för lantmannabyggnader;

genom mer användning av fabrikstillverkade byggnadsdetaljer eller

monteringsfärdiga hus.

3. Inköp av material skulle kunna ordnas centralt genom lantmännens

ekonomiska föreningar. Standardisering och kontroll av material anses kunna

verka förbilligande och förbättrande.

Örn en sak är man sällsynt enig: det behövs upplysning i byggnadsfrågor

och utbildning av byggnadsfolk på landsbygden. Konkreta förslag till organisering

av båda dessa pedagogiska verksamhetsgrenar lämnas; för att ge

råd och hjälp i byggnadsfrågor föreslås att byggnadskonsulenter bli anställda

i varje län, och för att utbilda byggnadsfackets anställda föreslår man kurser

och yrkesskolning för både de äldre och nykomlingarna i facket.

De sakkunniga ha härefter behandlat rådgivnings- och utbildningsfrågorna.

Följande må anföras ur betänkandet.

Behovet av rådgivning har varit kännbart för alla institutioner och sammanslutningar,

som haft någon beröring med landsbygdens byggnadsproblem.

Många försök att tillfredsställa detsamma ha också gjorts, ehuru detta arbete

hittills på grund av alltför stor splittring knappast kan anses ha varit helt

framgångsrikt. Flertalet hushållningssällskap ha sålunda anställt en byggnadskonsulent

eller vidtagit andra anstalter för att kunna erbjuda en viss rådgivning

i byggnadsfrågor. Ofta har detta ordnats genom avtal med någon

praktiserande arkitekt eller byggnadstekniker. I betydande utsträckning ha

även hushållningssällskapens jordbrukskonsulenter fått lämna råd angående

utförandet av ladugårds-, gödselstads- och urinbrunnsanläggningar. Det är

inte säkert, att dessa i jordbruksfrågor i allmänhet väl förfarna personer alltid

besuttit tillräcklig byggnadsteknisk sakkunskap, t. ex. i betongfrågor. Många

gånger torde arrangemanget likväl varit till stor nytta.

För byggandet å de ecklesiastika egendomarna, vilka stå under stiftsnämndernas

förvaltning, ha stiftsjägmästarna eller andra tjänstemän ofta fått

tjänstgöra som byggnadsexperter. — Domänstyrelsen har genom sin byggnadsbyrå

tillhandagått arrendatorerna på kronoegendomarna med ritningar

och upplysningar i byggnadsfrågor. — Egnahemsstyrelsens arkitekter ha bl. a.

utfört vissa typritningar för egnahemsbyggnader m. m. Under styrelsen

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Majus proposition nr 251.

ligger numera uppförandet av byggnader å arrendeegnahemmen. Förändringar

i egnahemsorganisationen ha medfört, att någon enhetlig praxis för

handläggningen av byggnadsfrågor knappast ännu hunnit utbildas. I en del

fall torde de lokala organen — egnahemsnämnderna i de olika länen — ha

varit initiativtagande, i andra har initiativet utgått från egnahemsstyrelsen.

— För boningshusbyggandet har Samfundets för hembygdsvård verksamhet

spelat en viss roll. Samfundet har genom kurser m. m. bedrivit en icke oviktig

upplysningsverksamhet. Därjämte ha såväl ett antal praktiserande arkitekter

som vissa materialleverantörer ägnat sig åt rådgivning i byggnadsfrågor. Om

de förra torde kunna sägas, att de endast sällan ägt en fullt tillfredsställande

orientering i såväl byggnadstekniska som jordbruksekonomiska frågor, vilka

båda ha lika stor betydelse för byggandet på landsbygden. Materialfirmornas

upplysningsverksamhet har icke saknat betydelse men knappast alltid uppfyllt

strängare krav på opartisk vägledning i valet mellan olika material.

Generellt torde kunna sägas, att den rådgivningsverksamhet, som funnits

i olika former, för vilka här endast en ytterst summarisk översikt kunnat

lämnas, icke helt kunnat tillfredsställa föreliggande behov. Som redan framhållits

har säkerligen den stora splittringen starkt bidragit härtill. Därjämte

har även den omständigheten inverkat, att de råd, som lämnats, icke alltid

helt motsvarat de krav, som man kunnat ställa på dem. Det har t. o. m. från

offentliga institutioners sida utfärdats rekommendationer för typritningar,

vilka den dag som är icke förtjäna ett fullgott betyg. Därjämte har rådgivningen

åtminstone på sina håll fått ett sannolikt knappast befogat rykte örn

sig att närmast verka fördyrande på byggandet genom uppställandet av alltför

höga standardkrav i olika hänseenden.

Rådgivningens uppgift. En närmare precisering av rådgivningens uppgifter

synes här vara på sin plats.

En mycket viktig angelägenhet är härvidlag en verksamhet, som tar sikte

på att lämna vederhäftiga upplysningar rörande olika byggnadsmaterials

egenskaper och användningssätt. Det stora antal nya material, som under

senare år börjat användas, gör en dylik upplysningsverksamhet i mycket hög

grad påkallad. Detta är närmast en byggnadsteknisk uppgift. Materialens

lämplighet för olika ändamål kan emellertid icke enbart bedömas ur tekniska

synpunkter utan fordrar jämväl överväganden av annan art, exempelvis husdjurshygieniska.

Ej mindre viktig är en upplysning i byggnadstekniska frågor. En sådan

bör omfatta bl. a. olika konstruktioners rätta utförande, hur isolering mot

fukt och väta skall åstadkommas, samt anläggandet av värme-, vatten- och

avloppsledningar m. m. I ett betydande antal fall kan säkert genom en sådan

rådgivning stora värden vinnas. Olika konstruktioner torde nu nämligen

mycket ofta utföras efter sedan gammalt brukliga metoder eller mycket otillfredsställande

beräkningar. Det är sålunda icke ovanligt, att byggnader utföras

helt utan ritningar eller utan att uppgjorda ritningar följas. Icke ens för sådan

byggnadsverksamhet, vilken kommit till stånd med hjälp av offentliga bidrag

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

eller lån, har krav på ett riktigt utförande ställts. Det är de sakkunnigas förvissning,

att en god rådgivning på detta område skall kunna bidraga till att

åstadkomma icke endast kvalitativt bättre byggnader, än de som nu många

gånger uppföras, utan även byggnader, som samtidigt äro tekniskt bättre och

billigare. Den verksamhet, som Lantmännens byggnadsförening i Lund bedrivit,

har lämnat flera exempel, i vilka detta varit fallet. De tekniska utredningar,

som på de sakkunnigas uppdrag utförts rörande bjälklags- och väggkonstruktioner

för stadsfastigheter, lia givit vid handen, att kostnadsbesparingar

uppgående till ett par procent av de totala byggnadskostnaderna för

sådana fastigheter med lätthet kunna vinnas genom ett riktigt utnyttjande

av nämnda beräkningars resultat. Örn detta är fallet för stadsfastigheternas

vidkommande, för vilka sedan lång tid tillbaka mycket betydande resurser

använts för lösande av konstruktionsproblemen, måste besparingsmöjligheterna

sannolikt vara långt större för landsbygdens byggnadsföretag, vilka hittills

endast angripits med mycket blygsammare medel.

Ett tredje område för upplysningsverksamheten utgöra planlösningsproblemen.

Häri inrymmes icke endast en riktig avvägning och placering av utrymmen

för olika ändamål i såväl boningshus som ekonomibyggnader utan

även byggnadernas anpassning till jordbruksdriftens behov. Dessa frågor

torde knappast tillräckligt behärskas av vare sig byggnadstekniker eller jordbruksexperter.

Den sakkunskap, som bägge dessa kategorier besitta, är för

desamma erforderlig.

Slutligen kan ifrågasättas huruvida icke varje större örn- eller nybyggnad

på en brukningsdel borde föranleda en omprövning av jordbrukets inriktning

på gården ifråga. När större kapital skall nedläggas i byggnader, är det sålunda

önskvärt, att icke endast möjligheterna att förränta detta kapital utan

även bästa sättet att använda detsamma undersökes. Därjämte torde böra

prövas huruvida jordbruket bedrivits i lämpliga former eller en omläggning

därav är motiverad. De nya byggnaderna måste givetvis anpassas därefter.

För denna prövning är närmast en jordbruksekonomisk sakkunskap erforderlig.

Rådgivningens organisation. Rådgivningen i byggnadsfrågor innefattar sålunda

en mångfald mycket svåra problem. Detta innebär, att rådgivningsfrågorna

icke kunna erhålla en tillfredsställande lösning genom anställandet av

byggnadskonsulenter i de olika länen, knutna till hushållningssällskap, egnahemsnämnder

eller andra organ. En och samma person torde icke kunna förvärva

den kunskap på alla de olika med byggnadsfrågorna förbundna områdena,

som erfordras.

Enligt de sakkunnigas uppfattning synes i stället det initiativ, som exempelvis

tagits genom bildandet av Lantbruksförbundets byggnadsförening u. p. a.,

erbjuda en långt bättre utväg. Denna förening har i sig upptagit den i början av

1939 startade Lantmännens byggnadsförening i Lund och kommer att fortsätta

och utvidga den verksamhet, som av denna senare förening under de

senaste åren bedrivits. De av denna gjorda erfarenheterna komma därvid säkert

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Majus proposition nr 251.

att visa sig värdefulla. L. B. F. i Lund upprättade sålunda på sin tid en

konsulterande byggnadsbyrå med uppgift att verka för en rationell bebyggelse

på den svenska landsbygden och tillvarataga jordbrukarnas intressen

i samband med byggnadsverksamhet. På byrån anställdes ett antal arkitekter,

agronomer, ingenjörer m. fl. och samarbete inleddes vidare med veterinärer,

hemkonsulenter, skolkökslärarinnor m. fl. Vidare upprättades en försöksavdelning

för undersökning rörande ekonomibyggnader, för vilken verksamhet

erhölls ett statsbidrag på 9 600 kronor. I anslutning till kontoret i Lund har

L. B. F. ordnat en utställning av byggnadsmaterial och byggnadsdetaljer för

att för besökande jordbrukare kunna konkret demonstrera olika material och

byggnadskonstruktioners egenskaper och utförande. Genom försöksavdelningen

utarbetades vissa byggnadsdetaljer såsom bindslen, vattenkoppar,

fönster m. m. och avtal träffades med tillverkare av dylika förnödenheter örn

leverans till byggen på förmånliga villkor. Genom byggnadsekonomiska undersökningar

utreddes i vad mån den ena eller andra byggnadsanordningen ekonomiskt

kunde försvaras vid olika jordbruk. Utom med utarbetande av ritningar

och arbetsbeskrivningar stod L. B. F:s kontor lantbrukarna till råds med alla

upplysningar rörande material och kreditanskaffningar, upprättandet av entreprenadhandlingar,

bedömandet av inkommande offerter m. m. Föreningen

bedrev vidare en upplysningsverksamhet i form av föredrag, medverkan vid

anordnandet av kurser för byggnadsförmän m. fl., utgivandet av en tidskrift

etc.

Lantbruksförbundets byggnadsförening har redan från starten mycket

betydande resurser till förfogande, då i densamma ingått de större ekonomiska

föreningarna på jordbrukets område och den därigenom kan betraktas

som en riksorganisation. Den torde i samarbete med redan befintliga

organ såsom hushållningssällskap, egnahemsnämnder m. fl. kunna efter i

huvudsak de principer, som legat till grund för Lantmännens byggnadsförenings

verksamhet, starkt befrämja en rationell byggnadsverksamhet på landsbygden.

Tills vidare kommer Lantbruksförbundets byggnadsförening att lia

två centrala ritkontor, ett i Stockholm och ett i Lund och efter hand komma

sannolikt ytterligare ett pär att upprättas.

Genom Lantbruksförbundets byggnadsförenings verksamhet torde även det

försöksarbete rörande olika byggnadsmaterial och byggnadsdetaljer, som

Lantmännens byggnadsförening i Lund bedrivit, komma att fullföljas. Denna

försöksverksamhet äger ett så stort samhälleligt värde att ett stöd åt densamma

från det allmänna i en eller annan form torde kunna ifrågasättas. Möjligen

kunde en statens byggnadsförsöksanstalt, organiserad i huvudsak efter

samma principer som redan befintliga försöksinstitutioner på växtodlingens,

husdjursskötsel^, mejerihanteringens och trädgårdsskötselns områden, upprättas.

Ett samarbete med nyssnämnda försöksinstitutioner och befintliga

sådana på byggnadsteknikens och andra områden borde därvid etableras.

Utbildningsfrågor. Någon speciell utbildning av byggnadstekniker för

landsbygdens behov torde icke behöva ifrågakomma, örn redan förut var på

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Majus proposition nr 251.

sitt område utbildade fackmän bringas att samverka vid lösandet av landsbygdens

byggnadsfrågor. För att ett dylikt samarbete skall vara möjligt

kräves emellertid av de olika parterna i första hand förståelse för och vidare

någon kunskap örn landsbygdens byggnadsproblem i allmänhet. För att åstadkomma

detta vilja de sakkunniga förorda att stipendier mrättas för

arkitekter, ingenjörer och agronomer att dels under någon tid arbeta

vid något byggnadskontor där ett dylikt samarbete förkommer och dels

beredas tillfälle till någon inländsk studieresa. Stipendierna föreslås stående

under lantbruksstyrelsens administration och att utgå efter liknande

grunder som stipendierna i boskapsskötsel och mejerihantering. För att

utomlands studera vunna erfarenheter på hithörande områden böra inrättas

stipendier för agronomer och byggnadstekniker, som därtill kunna anses

skickade. Några detaljer angående dessa stipendier kan under nuvarande

läge icke ges.

Landsbygden saknar i stor utsträckning byggmästare och byggnadsförmän

samt byggnadsarbetare, vilka förstå betydelsen och innebörden av en ritning.

Det är ej sällan så, att byggnadsprojekt förvanskas genom mer eller mindre

godtyckliga ingrepp av den som utför byggnadsarbetet. Större delen av byggnadsarbetena

på landsbygden utgöres av reparationer, vartill egentlig vägledning

alltid måste saknas utan det hela överlåtes till någon byggnadshantverkare.

Dessa arbeten utföras numera icke alltid efter moderna principer,

nya material användas felaktigt o. s. v. För att åt landsbygden skapa en

byggnadsarbetare- och byggnadsförmanskår med speciell kunskap vilja de

sakkunniga föreslå, att kurser örn förslagsvis en månads längd inrättas vid

en lantbruks- eller lantmannaskola i varje län organiserade så att hantverkskunniga

småbrukare och byggnadsarbetare från städerna erhålla någon teoretisk

utbildning rörande landsbygdens speciella byggnadsförhållanden. Till

kurserna böra utgå stipendier i huvudsak efter samma grunder som vid lantmannaskolorna

dock så att elev för själva skolvistelsen i huvudsak besparas

egna utgifter.

Till dessa teoretiska kurser torde efter hand böra knytas lärlingsutbildning

i de speciella byggnadsfacken. Denna lärlingsutbildning kan eventuellt

organiseras i samband med den i utredning av lantbruksstyrelsen föreslagna

gårdshantverkareutbildningen.

De sakkunniga ägna härefter ett avsnitt av framställningen åt landsbygdens

byggnadsmaterialförsörjning.

Inledningsvis framhålles, att enligt de verkställda beräkningarna materialkostnaderna

utgöra omkring två tredjedelar av de totala byggnadskostnaderna.

Utgifterna för material äro sålunda i allmänhet inemot dubbelt så stora som

utgifterna för arbetslöner och i den mån en större del av arbetet utföres av

jordbrukaren själv, komma utgifterna för erforderliga material att alldeles

dominera bland de kontanta utläggen. Emellanåt är jordbrukaren dock i stånd

att själv bidraga med en del material, främst virke från egen skog.

Med hänsyn till materialkostnadernas stora betydelse för byggnadskost
-

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

naderna på landsbygden, är det närmast ägnat att förvåna, att de spelat en så

föga framträdande roll i den omfattande diskussionen örn landsbygdens byggnadsfrågor.

Förklaringen ligger måhända däri, att ökningen i byggnadskostnader

under senare år i första hand betingats av lönestegringen och förändringarna

i byggnadssätt och standard.

Av indexberäkningarna framgår att landsbygdens ojämförligt viktigaste

bygg!i;ulslii;i(i''i''ial är trä. I Lantbruksförbundets index ingå trävaror med i

det närmaste lika stor vikt som samtliga övriga byggnadsmaterial tillsammans.

Viktigast bland övriga byggnadsmaterial äro cement, taktäckningsmaterial

och järnvaror.

De sakkunniga dryfta härefter möjligheterna att ernå materialprissänkningar

och erinra därvid till en början örn vad i detta sammanhang anförts

rörande städernas byggnadskostnader. Härefter anföres bland annat följande.

Behovet av en standardisering av byggnadsmaterial har starkt understrukits

i flera av svaren på de sakkunnigas rundskrivelse rörande byggnadskostnaderna

på landsbygden. Den upplysnings- och rådgivningsverksamhet,

som under de senaste åren bedrivits av Lantmännens byggnadsförening i

Lund och som kommer att fortsättas av den nybildade Lantbruksförbundets

byggnadsförening, har med framgång visat sig kunna kombineras med en verksamhet,

som varit inriktad på standardisering av vissa byggnadselement. De

sakkunniga vilja livligt rekommendera fortsatt arbete på den härvid inslagna

vägen. Ett samarbete mellan rådgivande organ i byggnadsfrågor av ifrågavarande

typ och tillverkarna synes kunna vara utomordentligt fruktbärande

för standardiseringssträvandena. — Huruvida en standardisering skall kunna

utsträckas att omfatta hela byggnaderna, är däremot en fråga, om vilken

meningarna äro mera delade. Erfarna jordbruksexperter ha bestämt uttalat

sig mot försök i dylik riktning, vilka de anse från början dömda att misslyckas.

I detta sammanhang torde några ord örn distributionen av byggnadsmaterial

vara på sin plats. För åtskilliga sådana material tillämpas ett system

med mycket höga rabatter. I en del fall sammanhänger detta därmed, att

fabrikanterna använda för längre tider oförändrade bruttoprislistor och alltefter

kostnadsutvecklingen m. m. företaga prisändringar endast genom att

höja eller sänka sina grundrabatter. I andra fall har systemet med höga

rabatter vunnit hävd genom långvarigt bruk och bibehållits utan någon egentlig

anledning. Generellt kan sägas, att priserna på byggnadsmaterial variera

förvånande mycket olika köpare emellan. En skicklig inköpare kan i allmänhet

erhålla icke obetydliga förmåner framför andra.

Konkurrensen mellan säljarna spelar givetvis en viss roll, men alldeles

särskilt för landsbygdens folk, som i allmänhet icke ha särdeles många inköpsställen

att välja emellan, är denna lokalt begränsad och därigenom mindre

effektiv. Systemet med höga nominella rabatter inbjuder också till försök från

försäljarnas sida att uttaga höga priser av tillfälliga köpare och bidrager därför

till att bland dessa skapa en obehaglig osäkerhetskänsla.

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

Här berörda förhållanden ha tidigare behandlats i bostadssociala utredningens

betänkande med förslag till förbättring av bostäder för lantarbetare.

I sitt yttrande till vederbörande riksdagsutskott angående byggnadskostnaderna

på landsbygden av den 28 februari 1939 uppehåller sig även socialstyrelsen

vid dessa frågor och uttalar därvid bl. a. följande: »De betydande prisrabatter,

som pläga erhållas vid storbyggen, kunna i regel icke påräknas i

fråga om de små byggnadsenheter, vilka i allmänhet förekomma på landsbygden.

Ifrågavarande förmåner borde emellertid kunna tillförsäkras jämväl

denna sistnämnda kategori, örn för dessas vidkommande åtgärder vidtagas för

att möjliggöra gemensamma inköp. Här synes en viktig uppgift anmäla sig

för jordbrukarnas fackliga och kooperativa sammanslutningar. Stor vikt torde

också böra läggas vid en organiserad samverkan mellan olika intresserade

parter i syfte att på landsbygden befrämja ett billigare husbyggande, bland

annat genom konstruktion av för landsbygden lämpliga standardiserade byggnadstyper.

»

Byggnadskostnadssakkunniga instämma i den uppfattning, som här kommit

till uttryck, nämligen att det torde tillkomma jordbrukarnas organisationer

att söka komma till rätta med dessa förhållanden. Åtminstone tre handlingslinjer

kunna därvid ifrågakomma.

Den första består i ordnandet av en större offentlighet rörande priserna på

olika varor. Örn exempelvis en tidning med så stor spridning som Jordbrukarnas

föreningsblad publicerade en förteckning på byggnadsmaterial med

angivande av gällande marknadspris — som den ju redan nu publicerar noteringar

för många andra artiklar, som jordbrukare sälja eller köpa — skulle

redan därigenom möjligheterna för återförsäljare att uttaga högre priser

väsentligt minskas.

Den andra utvägen består däri, att en organisation, som representerar jordbrukarna,

träffar överenskommelse med leverantörer örn priser vid leveranser

till sammanslutningens medlemmar eller till alla jordbrukare. Beträffande jordbrukarnas

inköp av byggnadsmaterial har Lantmännens byggnadsförening i

Lund erfarenhet om betydelsen av dylik samverkan. Genom avtal med leverantörer

har L. B. F. nämligen i vissa fall kunnat uppnå väsentligt förmånligare

priser på byggnadsmaterial för jordbrukarna än vad dessa eljest fått betala. I

en del fall har försäljningen därvid ordnats så, att genom L. B. F. insända beställningar

expedierats direkt från tillverkarna till jordbrukarna, varvid avtalat

pris tillämpats. I andra fall ha jordbrukarna fått göra sina inköp hos de

vanliga återförsäljarna till i marknaden rådande pris — om vilket upplysning

lämnats genom L. B. F. — och sedan i efterhand genom organisationen erhållit

en återbäring från tillverkaren. En avtalsslutande verksamhet av sådan

art torde kunna äga stor ekonomisk betydelse för jordbrukarna utan att mot

densamma ur allmänna synpunkter några invändningar kunna resas. Det är

att förmoda att Lantbruksförbundets byggnadsförening i en eller annan form

kommer att fortsätta även denna del av L. B. F:s verksamhet.

Som tredje utväg öppnar sig möjligheten att organisera gemensamma

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Majus proposition nr 251.

materialinköp för jordbrukarna. Då jordbrukarna numera i mycket stor utsträckning

samarbeta ifråga örn försäljning av sina produkter och inköp av

vissa viktiga förnödenheter, ligger en sådan ordning nära till hands. Emellertid

är att märka, att den enskilde jordbrukaren äger ett ständigt intresse för

nu föreliggande marknadssamverkan men endast mycket sporadiskt har intresse

av inköp av byggnadsmaterial. Detta förhållande medför, att den

enskilde jordbrukaren knappast utan vidare kan påräknas som ständig medlem

i en byggnadsförening. Tages däremot jordbrukarna som helhet, ha de

givetvis ständigt ett mycket stort intresse av byggnadsfrågorna. En sammanknytning

mellan jordbrukets övriga föreningar och en byggnadsförening —

som ju numera också åstadkommits genom att de hittillsvarande ekonomiska

riksorganisationerna bildat Lantbruksförbundets byggnadsförening — är

därför nära nog en nödvändighet. Skall en gemensam inköpsverksamhet beträffande

byggnadsmaterial ordnas, torde en sådan jämväl i övrigt böra sammankopplas

med någon av de övriga sammanslutningarnas verksamhet. Därigenom

skulle redan existerande distributionsorgan kunna tagas i anspråk.

Ordnandet av en sådan inköpssamverkan förtjänar emellertid att noga övervägas,

innan verksamheten sättes igång. En distribution av små partier av

olika material medför betydande kostnader och, innan försök till uppbyggandet

av en ny distributionsapparat göres, torde böra prövas, på vad sätt

denna kan förväntas draga lägre kostnader än den redan existerande.

En punkt, på vilken vissa fördelar skulle kunna vinnas, har redan nämnts.

Det är sålunda mycket sannolikt att en jordbrukskooperativ sammanslutning

med stor omsättning skall kunna uppnå synnerligen förmånliga inköpspriser.

Denna förmån kan emellertid som framgår av den föregående diskussionen i

viss mån uppnås redan genom avtal med leverantörsorganisationer utan att

själva distributionen skötes av en jordbrukarnas förening.

En annan besparingsmöjlighet ligger måhända i minskade kostnader genom

en centraliserad lagerhållning. För att en besparing härvidlag skall uppkomma

fordras emellertid dels att ökade transportkostnader därigenom icke

förorsakas, dels att jordbrukarna planera på något längre sikt och avstå från

att kräva, att varorna skola vara omedelbart tillgängliga på platsen.

En tredje besparingsmöjlighet kan slutligen ligga däri, att sådan samverkan

med ifrågakommande kreditinstitut inledes, att förluster på grund av

utebliven betalning kunna nedbringas.

Byggnadskostnadssakkunniga kunna icke avgöra huruvida en inköpssamverkan

för byggnadsmaterial är lämplig eller icke. De ha med denna diskussion

endast velat belysa några av de problem, som måste beaktas, örn en

sådan planlägges. De omtalade problemen förtjäna att noga prövas oberoende

av örn en inköpssamverkan åstadkommes eller icke; för jordbrukarna torde

det alltid vara av betydelse örn distributionskostnaderna kunna nedbringas,

då detta möjliggör för köparna att erhålla lägre priser.

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

De sakkunniga ägna slutligen ett kapitel åt landsbygdens arbetskostnader.

De diskutera härvid till en början lönestegringen och anföra bland

annat följande.

Av alla faktorer, som medverkat till att höja byggnadskostnaderna på landsbygden,

har stegringen i arbetskostnaderna varit föremål för den största uppmärksamheten

och den mest omfattande diskussionen. Jämte den betydande

och i och för sig välbehövliga standardförbättringen torde den också starkare

än någon annan faktor ha bidragit till byggnadskostnadernas stegring.

Lönestegringen har i främsta rummet verkat genom höjda timlöner för

byggnadsarbetarna, men den har icke enbart gällt dessa. För hela lönesättningen

på landsbygden har en nivåförskjutning uppåt under andra hälften

av 1930-talet förekommit. Efter en nedgång i början av 1930-talet under den

svåra krisen ha lönerna för olika lantarbetargrupper mellan 1935 och 1939

stigit med mellan 20 och 30 % för de årsanställda och över 50 % för den tillfälliga

arbetskraften.

Dessa uppgifter, som hämtats ur Lönestatistisk årsbok, utgöra ett

värdefullt stöd då det gäller att bedöma lönestegringen för byggnadsarbetarna

på landsbygden. För det byggnadsarbete, som utföres med

hjälp av på respektive jordbruk stadigvarande sysselsatt arbetskraft, är i

själva verket kostnadsstegringen angiven av de anförda uppgifterna. För

den arbetskraft däremot, som endast tillfälligtvis sysselsättes med byggnadsarbete

på en gård, har stegringen varit större. Närmast skulle det

ifrågakomma att bedöma lönestegringen för denna med ledning av stegringen

för de tillfälligt anställda daglönarna, vilka som synes varit icke obetydligt

större än för de statavlönade. Efter vad man vet har byggnadsarbetarnas

löner i sin tur stigit ännu mera. De ha nämligen efter hand förts upp

i nivå med lägsta timlöner i byggnadsarbetarnas kollektivavtal. Arbetslönerna

vid byggen på landsbygden ha löst sig ur sitt sammanhang med lönerna vid

annat tillfälligt arbete och höjt sig över nivån för dessa, otvivelaktigt delvis

beroende på den starka sugning av arbetskraft till städerna och samhällena,

som uppkommit genom den omfattande byggnadsverksamheten i dessa. Ett

uttryck för denna stegring är även det tillägg till timlönerna, som enligt

gällande kollektivavtal numera skall utbetalas till lantarbetare, som sysselsättas

med byggnadsarbete. Eftersom lönestegringen för tillfälligt anställda

daglönare under tiden 1935—39 uppgår till 50 % och stegringen för byggnadsarbetarna

torde vara större, synas de uppgifter, som framgått av de sakkunnigas

i det föregående omtalade enkät, icke orimliga. Enligt dessa skulle timlönerna

för byggnadsarbetare sedan depressionens botten lia stigit med mellan 50 och

100 % eller från 60—90 öre per timme till 105—145 öre. Den i enkätsvaren

vanligast angivna stegringen är från 60—65 öre i timmen till ungefär det

dubbla eller 120—125 öre.

Till den kostnadsstegring, som de höjda timlönerna medfört, kommer ytterligare

den, som tillämpningen av byggnadsfackens ackordsprislistor visat sig

innebära. Av svaren på de sakkunnigas rundskrivelse framgår bland annat,

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

att ackords- och mätningssystemet under senare år börjat mera allmänt tilllämpas

på landsbygden inom vissa områden. Till dessa hör Skåne, där systemet

torde vara i betydande utsträckning genomfört. Dessutom synes det vara

på väg att utbreda sig i östra Mellansverige, d. v. s. Uppland, Södermanland

och Östergötland. I närheten av större industriorter liksom även vid offentliga

institutioners byggen synes det komma till användning också i andra

delar av landet. I övrigt torde mätningssystemet snarare ha verkat som

ett hot än som en verklighet; dess växande utbredning torde i en del fall ha

avhållit jordbrukare från eljest planerade byggnadsföretag.

Storleken av den fördyring, som genomförandet av mätningssystemet skulle

förorsaka, synes i olika fall ha starkt varierat. Svårigheterna att riktigt uppskatta

den äro därför stora. Då det i svaren på de sakkunnigas rundskrivelse

uppgivits, att mätningsförfarandet skulle stegrat arbetskostnaderna med 100 %,

torde detta nog i vissa fall vara tämligen riktigt, även örn medeltalet för ett

större antal byggnader kanske icke skulle komma upp så högt.

Örn man emellertid räknar med att lönestegringen medfört en fördyring av

byggnadskostnaderna på landsbygden med 15—20 %, där mätningssystemet

icke tillämpats och 20—25 % där detta använts, är det icke ägnat att förvåna

att en så kraftig kostnadsstegring under en tid av omkring 5 år förorsakat

svårigheter. Det har från många håll omvittnats att kostnadsstegringen —

och särskilt ackordssystemet, där detta tillämpats — hindrat en byggnadsverksamhet,

som eljest varit planerad att utföras.

Å andra sidan torde även böra framhållas, att lönenivån för landsbygdens

byggnadsarbetare och särskilt förtjänstnivån för dessa icke kan betraktas som

hög. Den statistiska undersökning rörande bygnadsarbetarnas inkomster och

arbetsförhållanden, som för de sakkunnigas räkning utförts inom socialstyrelsen,

ger en god belysning härav. För hela landsbygden voro de genomsnittliga

årsinkomsterna enligt denna undersökning för murare 3 099 kr., för byggnadsträarbetare

2 469 kr., för byggnadsgrovarbetare 2 344 kr., för målare 2 237

kr., för rörarbetare 2 572 kr. och för elektriska arbetare 2 706 kr. För den

egentliga landsbygden, representerad av A- och B-kommuner i den från folkräkningarna

lånade indelning, som vid ifrågavarande undersökning använts,

ligga byggnadsträarbetarnas, byggnadsgrovarbetarnas och målarnas årsinkomster

omkring 2 000 kr. eller snarast lägre än de genomsnittliga årsinkomsterna

för industriarbetare i lägsta dyrortsgrupp enligt Lönestatistisk årsbok.

Däremot uppgå inkomsterna för murare, elektriska arbetare och rörarbetare

på den rena landsbygden enligt denna undersökning till icke obetydligt högre

belopp än vad som motsvarar inkomsterna för andra arbetaregrupper på landsbygden.

Särskilt för murare och elektriska arbetare är differensen avsevärd.

Årsinkomsterna äro givetvis resultat av såväl timförtjänster som arbetstid.

Av föreliggande uppgifter synes man kunna sluta sig till att timförtjänsterna

för byggnadsträarbetare, byggnadsgrovarbetare och sannolikt även målare

knappast mera avsevärt skilja sig från andra arbetaregruppers på landsbygden

timförtjänster, i varje fall icke där mätningssystemet för byggnadsträarbetet

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

icke tillämpats. De låga årsinkomsterna få därför främst tillskrivas den

jämförelsevis korta arbetstiden per år. Murarnas sysselsättning torde vara

nästan lika ojämn, men detta kompenseras av mycket avsevärt högre timförtjänster.

Rörarbetare och elektriska arbetare torde ha något jämnare sysselsättning

än övriga byggnadsarbetare och högre timförtjänster än andra

arbetare på landsbygden.

Dessa omständigheter förtjäna ihågkommas under diskussionen örn lönesystemet

vid byggnadsarbeten på landsbygden.

Vid sin härefter följande diskussion av ackordssystemets fördelar och olägenheter

anföra de sakkunniga väsentligen följande.

Ackordssystemets fördelar och olägenheter ha ständigt varit omtvistade.

Om denna diskussion för landsbygdens del under senare år tillspetsats, torde

detta delvis finna sin förklaring däri, att ackordssystemets innebörd icke stått

fullt klar för de berörda parterna. Lantbrukarna ha sålunda icke så sällan

uppfattat den löpande timlönen som full ersättning för utfört arbete. I viss

utsträckning har detta betraktelsesätt varit naturligt. Det torde ha förekommit

tillfällen, då uppgörelse träffats örn betalning med enbart timlön,

men då mätning i efterhand ändock ägt rum efter ingripande från byggnadsarbetarnas

fackföreningar. Har överenskommelse örn utförandet av arbetet

mot timlön träffats, är en mätning i efterhand uppenbarligen principiellt

oberättigad. — Fall torde även ha förekommit, då arbetslösa byggnadsarbetare

utnyttjat den bland jordbrukarna allmänt spridda rädslan för mätningsförfarandet

och lyckats erhålla visst arbete under förespegling örn att

mätning icke skulle komma ifråga, men då krav på ackordsprislistornas tilllämpning

likväl i efterhand framställts. Någon gång torde i dylika fall underhandsuppgörelse

träffas mellan arbetarna och deras arbetsgivare örn annan

ersättning än den, som mätningsräkningarna utvisat.

Örn ett ackordssystem över huvud skall komma till användning vid byggnadsarbete

på landsbygden, är det en angelägenhet av största vikt, att systemets

grundläggande principer klarläggas och förstås på alla håll. Den oklarhet,

som här har rått, och de manipulationer, som bl. a. på grund därav kunnat

förekomma, äro lika litet önskvärda för byggherrarna som för arbetarna och

måste anses utgöra en allvarlig fara för en sund utveckling.

Näst bristande förståelse för ackordssystemets innebörd torde den omständigheten

ha varit bestämmande för motståndet inom jordbrukarkretsar

mot detta, att de prislistor, som man från byggnadsarbetarnas sida sökt få

tillämpade, varit olämpligt avvägda för landsbygdens förhållanden. De ha

uPPgj°rts främst med tanke på städernas och andra samhällens byggnadsverksamhet

och trots sin stora detaljrikedom icke innehållit bestämmelser,

som varit avpassade för det enklare byggnadssätt, som utmärker lantmannabyggnader,

särskilt ekonomibyggnader.

De sakkunniga ha då det gällt städernas arbetskostnader påtalat ojämn
-

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Majus proposition nr 251.

heten i prissättningen. Liksom det därvid understrukits, att fullständigt

lika resultat över huvud icke kunna uppnås vid ackordsprislistomas

tillämpning under varierande yttre förhållanden, är det anledning att för

landsbygdens del framhålla samma sak. Förhållandena på den enskilda

arbetsplatsen, väderleken och många andra omständigheter kunna liksom den

enskilda arbetarens yrkesskicklighet och vana vid olika arbetsmoment förorsaka

betydande variationer i ackordsöverskotten. En felaktig avvägning av

prissättningen för olika arbeten måste dock sägas föreligga, då vissa arbetsmoment

erfarenhetsmässigt i betydande antal fall ge särskilt stora eller

särskilt små överskott i förhållande till de genomsnittliga. Mycket höga förtjänster

för vissa detaljarbeten falla lätt i ögonen och åstadkomma betydande

förargelse; de bidraga till att misskreditera ackordsbetalningens principer.

Att en dylik ojämnhet föreligger intygas från flera håll.

Enstämmigt betygas också, att ackordspriserna för vissa vanligen förekommande

arbetsmoment äro oproportionerligt högt satta. Särskilt synes detta

gälla vissa delar av ackordsprislistorna för träarbete. Ett sådant i allmänhet

förhållandevis enkelt arbete som formsättning utpekas ofta som för högt prissatt;

enligt några uppgifter har överskottet härför i vissa fall uppgått till 200 %.

Det synes även vara en allmän erfarenhet, att överskotten bli onormalt

stora på enklare träarbeten vid uppförande av ekonomibyggnader. Härvidlag

synes redan nomenklaturen i prislistorna mycket illa svara till landsbygdens

förhållanden och föranleda ovisshet och meningsskiljaktigheter rörande

tolkningen. Det förhållandevis enkla arbete det här gäller skulle sannolikt

kunna med tillfredsställande noggrannhet värderas enligt betydligt enklare

mätningssystem än det, som nuvarande ackordsprislistor medföra, om ett

ackordssystem över huvud skall tillämpas. Såväl krångligheten i användningen

av nuvarande prislistor som de onormalt höga ackordsöverskotten för relativt

enkla arbeten, vilka till en betydande del skulle kunna utföras av icke

särskilt kvalificerat folk och för vilka en jämförelse mellan byggnadsarbetarnas

och andra på landsbygden tillfälligt sysselsattas förtjänster därför ter

sig naturlig, gör att ett på nuvarande ackordsprislistor grundat ackordssystem

på landsbygden framkallar ett icke obefogat motstånd.

Skall ett ackordssystem över huvud användas på landsbygdens byggnadsarbeten,

framstår det därför enligt de sakkunnigas uppfattning som ovillkorligen

nödvändigt, att särskilda för dylikt arbete avsedda prislistor utarbetas.

En tillämpning av samma prislistor som i städerna och andra större

samhällen synes olämplig så snart det rör sig örn andra arbeten än uppförandet

av bostäder. Det utredningsarbete, som de sakkunniga låtit särskilda

experter utföra beträffande städernas ackordsprislistor, har åsyftat att ur

dessa rensa ut de mest betydande oriktigheterna i prissättningen och även

örn listorna härigenom kommit att bli något bättre även för landsbygden, ha

dock de speciella landsbygdsproblemen därvidlag icke kunnat beaktas, över

huvud är utarbetandet av ett ackordsprissystem på ett område, där sådant

tidigare icke förekommit, förenat med betydande svårigheter och torde förut
-

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Majus propositio?i nr 251.

sätta att erfarenhet under icke alltför kort tid samlas av en provisorisk tilllämpning

av vissa ackordssatser. Det har därför icke varit möjligt för de

sakkunniga att på den korta tid, som stått till deras förfogande, få utarbetat

ens en provisorisk ackordsprislista för landsbygdens förhållanden.

Av än större betydelse än det nu anförda är för bedömningen av frågan

örn lämpligheten av ett ackordsprissystem för byggnadsarbeten på landsbygden

följande omständigheter. På landsbygden äro gränserna mellan olika

yrken vanligen mindre utpräglade än i städerna. Det är sålunda ett önskemål

att landsbygdens eget folk skall kunna användas i den utsträckning detta

låter sig göra för litet av varje och därvidlag även kunna hjälpa till vid byggnadsarbeten.

Detta önskemål framstår ur flera synpunkter som berättigat.

Det rena jordbruksarbetet växlar sålunda avsevärt i omfattning under olika

årstider. En del av den arbetskraft, som är erforderlig vid jordbruket under

den brådaste tiden vid skörden, måste för sin bärgning kunna sysselsättas

med annat arbete under andra tider av året. Sedan gammalt har sådant

arbete även stått till förfogande. Emellertid har den ekonomiska utvecklingen

efter hand till industrin överfört åtskillig verksamhet, som tidigare under

mera primitiva former bedrivits på landsbygden. Denna utveckling har medfört

ökad produktivitet och höjt välstånd. Det är emellertid därför icke klart,

att en fortsättning av densamma kan äga rum på alla punkter. Det arbete

som direkt knyter sig till den fasta egendomen och de levande inventarierna,

tillkommer givetvis i första hand de jordbrukande. I viss utsträckning synes

byggnadsarbetet naturligt böra fogas in i dessas övriga sysselsättning.

Ett sådant säsongutjämningsproblem reser sig icke endast för de inom

jordbruket arbetande. Så små, som de enskilda arbetsobjekten äro då det

gäller byggandet på landsbygden, måste det uppstå betydande svårigheter

för en specialiserad byggnadsarbetarkår att erhålla en någorlunda jämn sysselsättning.

Växlingarna av arbetsplats måste vara rätt täta och vid flertalet

tillfällen måste en längre eller kortare tid komma att förlöpa, innan nytt arbete

kan erhållas. Erfarenheten lär också att landsbygdens byggnadsarbetare ha

en stor arbetslöshetsrisk; inom byggnadsarbetarfackförbundens landsbygdsavdelningar

är arbetslösheten i allmänhet större än inom avdelningarna i

städerna. Arbetstiden per år blir därför för byggnadsarbetarna på landsbygden

rätt kort; även under så gynnsamma år som slutet av 1930-talet haft

att uppvisa, torde den genomsnittliga arbetstiden för dessa icke ha varit mer

än 1 200—1 500 timmar per år. Om dessa byggnadsarbetare skola erhålla en

i förhållande till andra arbetargrupper rimlig bärgning trots att de endast

kunna erhålla arbete som byggnadsarbetare kanske halva året, mäste de för

varje arbetad timme erhålla en ersättning, som vida överstiger timlönen för

andra arbetarkategorier på landsbygden. Att belasta byggnadskostnaderna

därmed — vilket i viss mån kan sägas ske, i den mån städernas ackordsprislistor

komma till användning och timförtjänsterna därmed komma upp till en

nivå av inemot 2 kr. (över 50% överskott på timlöner örn 1:20—1:30 kr.)

— synes icke rimligt. Byggnadskostnaderna böra knappast ökas mod vad

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Majds proposition nr 251.

som erfordras för att försörja byggnadsarbetarna under den tid, som de icke

bygga- En sådan belastning, som för övrigt saknar motsvarighet inom något

annat yrke, skulle i alltför hög grad hämma en byggnadsverksamhet, som ur

såväl sociala och folkmedicinska som jordbruksekonomiska skäl framstår som

högeligen önskvärd. De arbetare, som utföra byggnadsarbete på landsbygden,

böra därför vara i hög grad intresserade av att för egen del erhålla en säsongutjämning

eller rättare säsongutfyllnad i sin sysselsättning, t. ex. en kombination

av jordbruksarbete och byggnadsarbete.

För jordbrukarna är det givetvis av vikt att byggnadskostnaderna, och

särskilt de kontanta utgifterna för byggnaders uppförande, hållas nere. Den

naturahushållning, som ännu utmärker landsbygden i betydande utsträckning,

tvingar jordbrukarna att själva utföra så mycket arbete som möjligt. Deras

bidrag med virke från egen skog och andra egna material spela även stor roll.

Det är bl. a. även därför, som de nuvarande ackordsprislistornas tillämpning

framstår som olycklig; de fördyra sålunda särskilt användningen av trä, som

jordbrukarna i betydande utsträckning själva producera, och öka i stället

användningen av andra material, vilka inköpas.

På landsbygden bosatta arbetare böra i största möjliga utsträckning ha

tillfälle att deltaga i förekommande arbeten. Detta önskemål innebär, att

avlöningssystemet måste vara så beskaffat att det icke lägger hinder i vägen

för utnyttjande även av för speciella yrken mindre kvalificerad arbetskraft.

Framförallt synes nuvarande ackordssystem hindra en dylik ordning. Ett

ackordsarbete som omfattar hela arbetet måste, örn avsedd effekt skall uppnås,

ettdera utföras av likvärdig arbetskraft eller eventuellt uppkommande ackordsöverskott

fördelas på arbetslaget i förhållande till timlönen, som då måste

vara fastställd med utgångspunkt från vederbörande arbetares kvalifikationer

i förhållande till varandra. Intet av dessa båda system kan för ernående av

anförda önskemål vara att rekommendera. En annan utväg vore visserligen

att de olika arbetsmomenten uppdelades och att ackordslistor endast upprättades

för sådant arbete för vilkets utförande krävdes speciellt utbildad

arbetskraft. Även denna utväg synes bereda så stora svårigheter för arbetets

planläggning och utförande att ej heller den kan rekommenderas. Användbarheten

av landsbygdens arbetskraft växlar från fall till fall och det kan

sålunda ej uppdragas någon generell regel för var gränsen mellan den specialutbildade

och den från landsbygden direkt anställda arbetskraften skall gå.

Även örn detta vore möjligt skulle uppdragsgivaren få så stora svårigheter i

fråga örn övervakning och fördelning av arbetet att även ur denna synpunkt

systemet synes förkastligt.

Å andra sidan är ett väl avvägt ackordssystem förenat med vissa fördelar,

som icke helt böra lämnas ur räkningen. I och för sig är det givetvis riktigt

att lönen utmäts efter det uträttade arbetet och icke efter blotta närvaron på

arbetsplatsen. En riktig betalning efter själva arbetsprestationen torde stimulera

arbetstakten och befrämja yrkesskickligheten. Vid ackordsbetalning kan

övervakningen på arbetsplatsen inskränkas. Kvaliteten av det utförda arbetet

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Majus proposition nr 251.

torde närmast påverkas i gynnsam riktning av ackordsbetalning; icke fullgott

arbete torde nämligen utan särskild ersättning få göras örn. Av dessa och

åtskilliga andra anledningar synes utvecklingen icke endast inom industrin

utan också inom jordbruket gå mot allt mera ökad användning av ackordslönesystemet

under det att tidlönesystemet i samma mån inskränkes.

Det anförda avser närmast det egentliga byggnadsarbetet. För sådana

specialiteter som exempelvis rörlednings- och elektriska installationer ställer

sig frågan på ett i viss mån annat sätt. Dessa arbeten torde i huvudsak

knappast kunna utföras av annan än särskild yrkesutbildad arbetskraft.

Rörande det för denna lämpligaste avlöningssystemet råda olika meningar.

Från jordbrukarnas sida framställes många gånger önskemålet att även detta

arbete helt skall utföras på timlön i den tron, att kostnaderna därigenom

skulle bli lägre än om det utföres mot ackordsbetalning. Från installationsföretagens

sida synes däremot ackordssystemet föredragas dels därför att

företagen då lättare kunna beräkna kostnaderna, dels därför att den övervakning,

som vid tidlönsarbete erfordras, är svår att ordna. Däremot finnas

på arbetsgivaresidan önskemål örn ett slopande av den fasta ackordsprislistans

tillämpning på landsbygden och en övergång till ett system av s. k. fria ackord,

d. v. s. överenskommelse örn priset i varje särskilt fall mellan ifrågavarande

arbetsgivare och arbetare.

Byggnadskostnadssakkunniga vilja uttala att det synes dem önskvärt, att

arbetsmarknadens parter noga undersöka, huruvida icke speciella överenskommelser

kunna träffas för landsbygden, vilka taga sikte på att avlägsna

de anledningar till missnöje, som åberopats som skäl för ändring av nuvarande

system.

De sakkunniga dryfta till sist avtalsförhållandena på landsbygden och

konstatera därvid inledningsvis, att kollektivavtal avseende byggnadsarbetet

på landsbygden i hela riket icke förekomma. Anledningen härtill finna de

vara, att landsbygdens arbetsmarknad endast i begränsad utsträckning blivit

berörd av organisationssträvandena. Härom anföres i huvudsak följande.

Sålunda finnas blott vissa ansatser till bildandet av arbetsgivaresammanslutningar

av byggnadsentreprenörer på landsbygden, medan sammanslutningssträvandena

på arbetaresidan heller icke, även örn de på senare år gjort

betydande framsteg, nått så långt, att alla arbetare äro medlemmar i organisationerna.

Ur denna synpunkt sett sammanhänga de motsättningar, som gjort

sig gällande ifråga örn lönebildningen för byggnadsarbetare på landsbygden,

med att vi just nu uppleva en organisationssträvandenas brytningstid på

detta område. Att därvid från den ena sidan bruk gjorts av blockadvapnet

är knappast något enastående; dylikt har under motsvarande tider förekommit

på många andra områden av arbetsmarknaden, där en viss pacificering sedermera,

då organisationerna på ömse sidor vuxit sig starka, åstadkommits.

Det övergångstillstånd, som rått under de senaste åren, kan icke karakteriseras

som gynnsamt för någon part. Tillämpningen av de för helt andra än

landsbygdens förhållanden uppgjorda ackordsprislistorna har på sina håll

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 251. 79011 10

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj-.ts proposition nr 251.

haft uppenbart orimliga verkningar. Landsbygdsbefolkningen har svårt att

förstå nödvändigheten av den i avtalen med oorganiserade arbetsgivare intagna

organisationsklausulen, vilken stipulerar att endast medlemmar i den

avtalsslutande organisationen få anlitas för utförande av arbetet. Båda dessa

förhållanden ha medverkat till uppkomsten av en social oro, vilken bl. a.

återspeglat sig i många av de i ett föregående avsnitt refererade svaren på de

sakkunnigas rundskrivelse angående byggnadskostnaderna på landsbygden.

Såvitt de sakkunniga kunna se, finnes för ett uppordnande av förhållandena

på landsbygdens arbetsmarknad vad gäller byggnadsarbeten ingen

annan väg än den, som på andra områden redan tidigare beträtts och som

består däri, att organisationer på ena sidan mötas av organisationer på den

andra, vilka sedan genom inbördes avtal åstadkomma en reglering av förhållandena.

Att tillgripa en tvångslagstiftning för landsbygdens del för att

förhindra en sådan utveckling, som på andra områden redan ägt rum, torde

icke vara att rekommendera.

På arbetaresidan ha efter hand byggnadsfackförbunden erhållit en växande

anslutning även på landsbygden. I viss mån företräder emellertid även svenska

lantarbetareförbundet vissa byggnadsarbetareintressen.

På arbetsgivaresidan saknas ännu en representativ organisation. Svenska

byggnadsindustriförbundets medlemmar äro huvudsakligen verksamma i

städerna och de stadsliknande samhällena och sakna därför i allmänhet intresse

för landsbygdens förhållanden. Förbundet har tvekat ifråga örn lämpligheten

att inom sin organisation upptaga egentliga lantbyggmästare, enär

svårigheterna ansetts vara stora att vid sammankoppling av avtalsförhållandena

i städerna och på landsbygden ernå för den senare lämpliga villkor.

Förbundets avtal med lokalavdelningarna av byggnadsfackförbunden gälla

endast de olika samhällena med närmaste omgivning inom viss i avtalen fastställd

omkrets.

Svenska lantarbetsgivareföreningen är icke heller skickad att tillvarataga

arbetsgivareintressena ifråga örn byggen på landsbygden. Till föreningen äro

nämligen i huvudsak endast större jordbrukare anslutna.

Någon fastare sammanslutning av byggmästare och entreprenörer på landsbygden

existerar icke heller. Ansatser till dylika organisationer ha emellertid

på senare år förekommit.

Under sådana förhållanden och då fortfarande en väsentlig del av byggnadsarbetet

inom jordbruket utföres av jordbrukarna i egen regi, skulle

bildandet av en jordbrukarnas egen sammanslutning för tillvaratagandet av

deras intressen ifråga örn byggnadsarbeten för dem sannolikt utgöra den

bästa lösningen av här diskuterade problem. Närmast tillhands ligger, att

någon redan existerande jordbrukaresammanslutning upptager dessa frågor

på sitt program. En möjlighet är, att den inom Sveriges lantbruksförbund

nyligen bildade riksorganisationen, Lantbruksförbundets byggnadsförening,

på sitt program även upptar arbetslönefrågorna. Denna organisation torde

visserligen icke kunna uppträda som arbetsgivareförening i vanlig mening,

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

men en allmän principöverenskommelse mellan densamma och byggnadsfackförbunden,

vilken skulle vara bindande för de senare och utgöra en rekommendation

från den förra till jordbrukarna, skulle — örn den kunde åstadkommas

— vara av värde. I densamma finge ingå bestämmelser såväl rörande

löner som rörande avgränsningen mellan olika arbetarekategorier. Huruvida

ett ackordssystem däri skulle ingå eller uteslutande timlönssystem föreskrivas,

finge givetvis bli de ifrågakommande parternas sak att bestämma. Yäljes den

förra utvägen, torde utarbetandet av en särskild ackordsprislista för landsbygden

bli nödvändigt. Även området för dess tillämpning finge därvid fastställas,

varvid måste tillses, att jordbrukarna icke hindras från att i önskvärd

utsträckning själva deltaga i byggnadsarbetet.

Då olägenheterna av tillämpningen av för städerna utarbetade ackordsprislistor

äro så stora, att de i det närmaste utgöra ett absolut hinder för

byggnadsverksamhet på landsbygden, vilja de sakkunniga rekommendera en

provisorisk överenskommelse örn tillämpning av timlön för byggnadsarbeten

på landsbygden, intill dess en mera definitiv överenskommelse kan träffas.

Yttrandena.

De sakkunnigas behandling av landsbygdens byggnadsfrågor har från vissa

håll betecknats som alltför kortfattad och schematisk. Socialstyrelsen framhåller

sålunda, att framställningen skulle blivit mera givande, om byggnadsproblemen

på landsbygden uppdelats på vissa kategorier, t. ex. bostadsbyggnader

inom förorter till större samhällen, bostads- och ekonomibyggnader

inom andra delar av landsbygden, med iakttagande av uppdelning å jordbruksfastigheter

och andra fastigheter.

Styrelsen framhåller vidare, att det ej är riktigt att ur bostadssynpunkt

betrakta landsbygdeins befolkning som en enhet, ett betraktelsesätt som

kommer till synes i betänkandet. Byggnads- och bostadsfrågorna te sig nämligen

väsentligt olika för olika grupper och områden. För de större jordbrukarna

är byggnadsfrågan närmast ett problem örn användandet av gårdens

egen arbetskraft — understundom även ett ackords- eller entreprenadproblem.

För de mindre lantbrukarna eller därmed likställda har byggnadsfrågan mera

framträtt som ett löne- och materialanskaffningsproblem. För andra bostadsbyggare

slutligen träder frågan örn lönesystemet i förgrunden. Länsstyrelsen

i Västernorrlands län anser, att den föreliggande utredningen i alltför stor

utsträckning tar sikte på rådande förhållanden inom byggnadsverksamheten

och bostadsmarknaden i Stockholm och de större städerna. Det kan med

hänsyn därtill ifrågasättas, om icke de sakkunnigas uttalanden i olika avseenden

skulle hava erhållit en något annan utformning, därest ej huvudsakligast

storstadsförhållandena fått ligga till grund för utredningen.

De framlagda förslagen ha däremot i stort sett vunnit anslutning. Behovet

av rådgivning i landsbygdens byggnadsfrågor har sålunda praktiskt

taget enhälligt vitsordats. Uttalanden i denna riktning föreligga

från bland annat domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, egnahemsstyrelsen, de

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Majlis proposition nr 251.

flesta länsstyrelserna, riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund

samt hushållningssällskapens ombud.

I fråga om rådgivningens närmare utformning och organisation har man

från flera håll påpekat vikten av att rådgivningen icke blir alltför centralt

betonad. Egnahemsstyrelsen anför sålunda bland annat följande.

Enligt egnahemsstyrelsens uppfattning ha de sakkunniga huvudsakligast

vidrört den sida av problemet, som berör byggnadsfrågornas tillrättaläggande

i stort. Ser man på de enskilda fallen, omfattar enbart styrelsens verksamhet

åtskilliga tusen byggnadsföretag årligen. Oavsett storleken kräva alla dessa

företag ritningar, arbetsbeskrivningar och annan rådgivning i allmänhet.

Byggnadsplatserna böra besökas i samband med projekteringen. Tillsyn bör

också förekomma under arbetets gång. Allt detta nödvändiggör uppenbarligen

en viss decentralisering av verksamheten. Enligt styrelsens mening

bör man sträva efter en specialutrustad centralorganisation, vilken bland

annat bedriver för verksamheten erforderliga utredningar, utarbetar standardritningar

och administrerar det hela i stort, samt att vid lokala organ skall

finnas byggnadsteknisk sakkunskap i sådan omfattning, att de med hjälp

av centralorganisationens anvisningar kunna tillfredsställande handha den

direkta rådgivningen.

Det är också nödvändigt, att de krafter, som på olika håll arbeta för att

åstadkomma ett förbättrat byggnadsskick på landsbygden bringas att samverka,

Beträffande själva byggnadsrådgivningen synes ett samordnande

vara möjligt att uppnå genom det samarbete, varmed man räknat och som

delvis redan tillämpats mellan domänstyrelsen, egnahemsstyrelsen och

lantbruksförbundets byggnadsförening. Vad beträffar byggnadssakkunskapen

ute i länen, torde egnahemsstyrelsen ännu någon tid böra samla erfarenheter

genom att söka sig fram på olika vägar, allt eftersom förhållandena

skifta från en plats till en annan. Inom sådana områden, där byggnadskonsulent

finnes hos hushållningssällskapet, har egnahemsorganisationen ofta

sökt kontakt med denne. Inom skånelänen har samarbete med lantmännens

byggnadsförening i Lund förekommit. För länen närmast Stockholm har ett

samarbete med lantbruksförbundets byggnadsförening diskuterats och torde

här ganska snart vara att förvänta en positiv lösning. Även länsarkitekter,

stadsarkitekter och privatpraktiserande fackmän med rent praktisk utbildning

ha inkopplats i egnakemsorganisationens rådgivningsverksamhet. Styrelsen

knyter förhoppningar till det samarbete, som inletts nied lantbruksförbundets

byggnadsförening men har här velat framhålla, att den direkta byggnadsrådgivningen

varken kan eller bör få förlora sin kontakt nied den lokala

verksamheten.

Lantbruksstyrelsen och länsstyrelsen i Älvsborgs län kritisera båda de

sakkunnigas uttalande, att rådgivningsfrågorna icke kunna tillfredsställande

lösas genom anställandet av byggnadskonsulenter i de olika länen, knutna

till hushållningssällskap eller andra organ, och framhålla att just inom hushållningssällskapen

finnes den kompletterande sakkunskap tillgänglig, som

byggnadskonsulenten eventuellt själv ej behärskar. Länsstyrelsen tillägger

för sin del följande.

Denna länsstyrelse har varit i tillfälle att på nära håll iakttaga gagnet av

jordbrukskonsulterande verksamhet vid hushållningssällskap. Härvarande

Älvsborgs läns norra hushållningssällskap har nämligen i samarbete med sällskapets

dåvarande egnahemsnämnd sedan år 1935 haft anställd en högskole
-

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

bildad arkitekt med efterföljande specialutbildning på lantmannabyggnader

som byggnadskonsulent. Verksamheten visade sig redan första året vara så

gagnande, att länets södra hushållningssällskap, vars ekonomi är något svagare

än det norras, ingav till 1936 års ombudsmöte en motion, vilken år 1937 gav

anledning till en ombudens hemställan örn bidrag till anställande av

byggnadskonsulenter vid sällskapen. Verksamheten vid norra sällskapet har

nu så utvecklats, att hos konsulenten äro anställda fyra byggnadsingenjörer

och två andra biträden. Verksamheten har kunnat bedrivas under för

såväl sällskapet som den jordbruksidkande befolkningen mycket gynnsamma

villkor.

Härmed är ej sagt, att icke ett centralt med hög och specialiserad sakkunskap

utrustat byggnadskontor kan bliva till nytta som rådgivare till de

lokala byggnadskonsulenterna. Men dessa senare måste i första rummet finnas

och de måste beredas arbetsförhållanden, som underlätta såväl deras intima

kontakt med den jordbrukande befolkningen som med den lokala sakkunskapen

på jordbrukets område. Båda dessa önskemål bli synnerligen väl tillgodosedda

genom konsulenternas anknytning till hushållningssällskapen och genom dessa

till de visserligen förstatligade, men fortfarande i intim kontakt med sällskapen

arbetande egnahemsnämnderna.

Lantbruksstyrelsen tillägger för sin del bland annat följande.

Den lokala rådgivningen är emellertid endast en del av vad som erfordras.

Bör provning av maskiner och redskap för jordbrukets behov nedlägger sedan

länge det allmänna betydande kostnader i avsikt att giva jordbrukarna råd

vid anskaffning. Förslag örn betydligt utvidgad organisation på detta område

har nyligen framlagts. Inköpen av maskiner och redskap jämte underhåll

beräknades för åren 1935—1937 till i medeltal 72 miljoner kronor årligen.

För samma tid beräknades ny- och ombyggnads- samt underhållskostnaderna

enbart för jordbrukets ekonomibyggnader till 75 miljoner kronor. Läggas

härtill motsvarande kostnader för bostadsbyggnader, torde den genomsnittliga

årskostnaden överskrida 100 miljoner kronor. Efter vad här anförts synes

det vara en åtgärd av största vikt, att en kontinuerlig provnings- och undersökningsverksamhet

kommer till stånd. Enligt lantbruksstyrelseiis mening

är bildandet av lantbruksförbundets byggnadsförening ett initiativ värt erkännande.

Det är icke osannolikt, att ifrågavarande förening kan utvecklas

till att bliva det centrala organ för bland annat provnings- och undersökningsverksamhet,

varom nyss talats. Emellertid är ifrågavarande verksamhet jämte

den lokala rådgivningen en fråga av så stor och krävande natur, att det torde

kunna ifrågasättas, örn icke det allmännas medverkan torde bliva nödvändig,

därest inom kort tid resultat av större räckvidd skola uppnås. Särskilt när

det gäller rådgivning till de många mindre jordbrukarna kan man knappast

vänta, att de skola uppskatta fördelarna härav i tillräcklig grad för att vilja

åtaga sig därmed förenade kostnader. I syfte att åvägabringa snabbast möjliga

lösning på denna viktiga fråga vill lantbruksstyrelsen ifrågasätta, örn icke

nya utredningsmän borde tillkallas att i samråd med representanter för lantbruksförbundets

byggnadsförening utreda denna fråga samt uppdraga riktlinjer

för och inkomma med förslag rörande här skisserade provnings-, undersöknings-

och rådgivningsverksamhet. För utredning rörande den lokala rådgivningen

torde den ifrågasatta utredningen böra samråda med hushållningssällskapsutredningen.

Av intresse i detta sammanhang torde vidare vara vissa iakttagelser och

förslag som framlagts i en vid kooperativa förbundets yttrande fogad, inom

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

förbundets arkitektkontor utarbetad promemoria. I fråga om jordbrukets

byggnader anföres i denna promemoria bland annat följande.

Jordbruksbyggnaderna lia under de senare åren ständigt fördyrats, icke

minst beroende på att man övergivit äldre, billigare konstruktioner av trä

och övergått till sådana av tegel, betong och järn. Man utför nu ofta ladugårdar

med väggar av tegel, golv av betong, bjälklag av betong, dubbla,

kopplade fönster, i en del utrymmen kakelbeklädnad o. s. v. Härigenom ha

lantbrukets ekonomibyggnader kommit i ungefär samma klass som fabriksbyggnader.

Huruvida den förändring, som här skett och fortfarande sker, är lycklig

och riktig, kan ej utan vidare avgöras. Å ena sidan kan man hävda, att en

produktion av fullgoda produkter fordrar förstklassiga byggnader och att

därför kostnadsökningen är ofrånkomlig, å andra sidan kan man framhålla,

att de nuvarande byggnadskostnaderna äro onaturligt höga i förhållande till

värdet av jordbrukets produktion och att det därför är nödvändigt att de

sänkas.

Någon ledtråd för bedömningen av dessa frågor torde en jämförelse med

andra slag av produktionsbyggnader kunna ge. Det vore då kanske naturligast

att jämföra olika slag av produktionsbyggnader med hänsyn till relationen

mellan byggnadskostnaden och värdet av den i byggnaden utförda

förädlingen. Förädlingsvärdet skulle då utgöra skillnaden mellan priset på

den färdiga varan och råvaran. Då, inte minst för jordbrukets byggnader, en

beräkning av detta värde ställer sig ytterligt svår, skall här i stället användas

värdet av den färdiga varan på produktionsorten. I stället för byggnadskostnaden

anföres byggnadsvolymen. I vissa avseenden kan en dylik jämförelse

även vara mer belysande än den först anförda. För att förenkla jämförelsen

kan det vara lämpligt att välja å ena sidan ladugården och å andra industrier

av olika karaktär. För att förenkla jämförelsen antages här att ouppvärmda

förvaringsutrymmen i värde motsvara en tredjedel av motsvarande varmbonade

utrymmen. Man skulle då kunna komma till en »reducerad volym»

genom att till volymen för de varmbonade utrymmena lägga en tredjedel av

de övriga utrymmena (skulle, magasiner etc.).

För ladugårdar av nu oftast förekommande typ och storlek kan denna reducerade

volym uppskattas till i medeltal 70 kubikmeter per ko. I efterföljande

tabell räknas för enkelhetens skull med en ladugård med 10 kor.

Även örn sammanställningen ej kan göra anspråk på att ge annat än en

ungefärlig uppfattning örn skillnaden mellan produktionsvärdet i industrins

och lantbrukets byggnader, torde man dock ha rätt att antaga att för lant
-

Byggnad

Årsproduktion

kronor

Reducerad

volym

kubikmeter

Årsproduktion

i kronor per

kubikmeter

reducerad

volym

Margarinfabrik..................................

20,490.000

43,000

476

50

Kassaregisterfabrik ............................

2,150,000

4,570

496

70

Skofabrik ......................................

1,000,000

8.000

125

—

Ostmejeri ......................................

185 551

2,300

SO

60

Spisbrödsfabrik ................................

2,257,447

20,000

112

—

Medeltal för 5 olika industrier ........

—

—

258

16

Ladugård ......................................

7,000

700

10

—

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Majlis proposition nr 251.

brukets byggnader årsproduktionen, räknat per kubikmeter byggnadsvolym,

är ofantligt mycket mindre än för industribyggnader i allmänhet.

Härav följer, att lantbruksprodukternas pris i mycket högre grad influeras

av byggnadskostnaderna än andra produktionsvarors.

Om man bortser från inverkan av eventuella ändringar i den allmänna

prisnivån, torde man med viss grad av sannolikhet kunna antaga, att den

ovan använda »reducerade volymen» för ladugårdsbyggnader kommer att utgöra

40 och för industribyggnader 60 kronor per kubikmeter. För räntor,

amorteringar, försäkringar etc. antages en årlig utgift av 8 procent av byggnadssumman.

Följande värden skulle då erhållas:

Medeltal

av 5 olika Ladugårdar

industrier

Årsproduktion i kronor per kubikmeter reducerad volym

Byggnadskostnad per kubikmeter reducerad volym ......

Årskostnaden för byggnaderna per kubikmeter .........

Dito uttryckt i procent av årsproduktionen ...............

258:16

60: —

4: 80

1.9

10: —

40: —

3:20

32.0

De i denna tabell anförda siffrorna kunna ej göra anspråk på att ge annat

än en ungefärlig uppfattning av det sannolika förhållandet. Man torde dock

ha rätt draga den slutsatsen, att örn en minskning av byggnadskostnaderna

för industrin ej kan medföra någon större inverkan på industriprodukternas

pris, så skulle däremot en minskning av ladugårdsbyggnadernas framställningskostnader

till hälften medföra en möjlig reduktion av ladugårdsprodukternas

pris av 10 procent eller mer. Härmed avses, som torde framgå av det

föregående, ej en sänkning av nuvarande produktpriser utan en sänkning av de

produktpriser, som skulle bli nödvändiga, om nuvarande byggnadssätt och

därav följande byggnadspriser bleve rådande.

Det kan förefalla, som örn den här exempelvis anförda reduktionen av

byggnadspriserna med 50 procent vore en orimlighet. Så torde dock icke

vara förhållandet.

Besparing i byggnadskostnaderna kan nås dels genom en sänkning av

standarden, dels genom sådana minskningar i byggnadsvolymen och förenklade

konstruktioner, som medföra ringa eller betydelselösa ändringar i byggnadens

allmänna standard. Örn man bortser från de rena lyxutföranden, som på sina

håll förekommit, är en sänkning av den nu brukliga standarden ej önskvärd.

Avsevärda besparingar kunna dock ernås även utan försämring av byggnaden.

Lantmannabyggnader göras nu i mycket stor utsträckning onödigt stora.

Så äro ofta båspallar onödigt långa, gångar onödigt breda och framför allt

planlösningen som helhet ej utarbetad med tillräcklig hänsyn till största

sparsamhet med utrymmet. Den mindre och medelstora gårdens ekonomibyggnader

erbjuda ett mycket svårlöst planproblem, på vilket hittills alldeles

för litet arbete nedlagts. Det torde därför ej innebära någon överdrift, örn

man antager, att det skulle visa sig möjligt att minska byggnadernas samtliga

totalmått med 15 procent, mot vad som nu allmänt är brukligt. Detta innebär

en besparing av byggnadsvolymen med 38.5 procent.

Lantmannabyggnadernas konstruktionsproblem ha hittills studerats ganska

litet, i varje fall i förhållande till det arbete, som nedlagts på utarbetande av

lämpliga konstruktioner för andra slag av byggnader. Inom andra områden

vunna erfarenheter kunna ej direkt tillämpas på lantmannabyggnaderna på

grund av de speciella krav som här ställas och de speciella förhållanden som

i övrigt råda vid uppförandet av dem. Det förefaller därför ej vara otroligt,

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

att ett intensifierat studium av dessa problem skulle kunna leda till konstruktioner,

vilka äro högst väsentligt billigare än nu brukliga utan att byggnaderna

försämras. Örn man, vilket ej torde vara orimligt, antager att besparingar

av 20 procent i kostnaderna för lantbruksbyggnadernas konstruktioner vöre

möjlig, skulle detta, tillsammans med ovannämnda besparing av byggnadsvolymen,

leda till en sammanlagd minskning av byggnadskostnaden med 51

procent.

Med stöd av vad sålunda anförts har arkitektkontoret föreslagit igångsättande

av en intensiv försöksverksamhet på detta område. Värdet av den

av de sakkunniga förordade undervisningen och rådgivningen är i högsta

grad beroende av vad man har att lära bort. Som förhållandena nu ligga till,

äro lantmannabyggnadernas problem alltför litet studerade för att dylik verksamhet

skall kunna medföra önskad nytta.

De sakkunniga ha ej förordat direkta stödåtgärder för att få i gång ett

byggande av ladugårdar. Om dylika dock skulle visa sig önskvärda, vore det

till stor fördel, örn de även inriktades på direkta praktiska försök. Ett statsunderstött

ladugårdsbyggande skulle då, även örn det skedde i helt liten skala,

kunna medföra avsevärda och bestående fördelar.

Vad härefter angår frågan örn stipendier för byggnadstekniker

samt örn utbildningen av byggnads!Örman och byggnadsarbetare

för landsbygden ha de sakkunnigas förslag härutinnan vunnit anslutning

hos bland andra lantbruksstyrelsen, egnahemsstyrelsen och riksförbundet

landsbygdens folk.

Lantbruksstyrelsen erinrar således örn att styrelsen i annat sammanhang

framlagt förslag örn statsstipendier till arkitekter och agronomer som äro

villiga utbilda sig för jordbrukets speciella byggnadsbehov. De av de sakkunniga

föreslagna enmånadskurserna för småbrukare och byggnadsarbetare

finner styrelsen vara ägnade att till en del fylla den stora brist på kunniga

byggnadsarbetare, som i regel finnas på landsbygden. Styrelsen anser dock

icke utbildningsfrågan härmed vara löst utan föreslår, att densamma i sin

helhet göres till föremål för närmare utredning.

Egnahemsstyrelsen förordar, att de framlagda förslagen bliva föremål för

åtgärder, men erinrar örn att viss statsunderstödd utbildningsverksamhet redan

bedrives på detta område genom samfundet för hembygdsvård.

Riksförbundet landsbygdens folk anser lantbruksförbundets byggnadsförening

vara skickad att i fortsättningen bli det centrala organ, som är behövligt

i utbildningsfrågor. Förbundet anser sig böra understryka det framträdande

behovet av en utökad yrkesutbildning hos byggnadsförmän och

byggnadsarbetare på landsbygden, ej minst bland dem, som redan nu såsom

ägare av småbruk äro bosatta därstädes och som äro inställda på att genom

byggnadsarbete skaffa sig kompletterande inkomster.

Statskontoret har för sin del avstyrkt förslaget örn stipendier för arkitekter,

ingenjörer och agronomer för studier i landsbygdens byggnadsfrågor samt

förklarat sig icke vara övertygat örn behovet av de föreslagna enmånadskurserna.

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 251. 153

I övrigt hava knappast några erinringar framställts mot de sakkunnigas

utbildningsförslag.

Den av de sakkunniga ifrågasatta åtgärden att lantbrukarna borde för nedbringande

av byggnadskostnaderna, centralisera materialinköpen har

tillstyrkts av bland andra domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, egnahemsstyrelsen,

hushållningssällskapens ombud, riksförbundet landsbygdens folk och

Sveriges lantbruksförbund.

De sakkunnigas uttalanden rörande arbetslönerna vid byggande på

landsbygden samt de på detta område framlagda rekommendationerna har

mötts av stark kritik från arbetareorganisationernas sida.

Samverkande byggnadsfackförbunden anföra med instämmande av svenska

elektriska arbetareförbundet och svenska målareförbundet sålunda bland

annat följande.

De sakkunnigas arbete på detta område har säkerligen varit förenat med

stora svårigheter, men det synes icke ha företagits erforderlig sovring av inlämnade

uppgifter.

Det är nödvändigt att skapa ett utgångsläge för diskussionen, örn det skall

vara möjligt att på ett förnuftigt sätt bedöma landsortsproblemen. Frågeställningen

blir då: skall man isolera landsorten från städer och tättbebyggda

samhällen genom att medgiva helt andra arbetsvillkor för den egentliga landsbygden,

eller skall man sträva efter att utjämna löneläget? Väljer man den

första metoden, kommer detta logiskt att medföra, att klyftan mellan stad

och land skärpes, skillnaden i levnadsstandard blir större, med resultat att

»flykten från landet» utan tvivel kommer att taga ny fart vid första lämpliga

tillfälle. Det gick att upprätthålla en sådan klyfta i löneläge och arbetsvillkor,

så länge organisationerna voro ett mer eller mindre okänt begrepp och

så länge kommunikationerna voro svårtillgängliga. Nu har man moderna

kommunikationer och moderna organisationer även på landsbygden, och det

är därför oriktigt, örn man tror, att man i längden skall kunna upprätthålla

en sådan klyfta, och varje försök i sådan riktning kommer att misslyckas.

Den enda hållbara riktlinjen, då det gäller att bemästra landsortsproblemen,

är därför att sträva efter att utjämna de skiljaktigheter i löne- och arbetsvillkor,

som hittills varit rådande. Denna riktlinje för arbetet måste man

hålla i minnet, då man nu går att behandla detaljproblemet örn byggnadskostnaderna

på landsbygden, enär man annars förr eller senare råkar in i en

återvändsgränd. Av den statistik, som upptagits av svenska byggnadsträarbetareförbundet

framgå några belysande siffror angående ackordsförtjänsterna

på landsbygden. I 26 avdelningar, som ha sin verksamhet förlagd på

den egentliga landsbygden, har upptagits noggrann statistik över allt det

arbete, som utförts på ackord inom dessa avdelningars verksamhetsområde.

Av dessa siffror framgår, att 1,134 medlemmar, i timlönegruppen I.20, i

medeltal haft 498 ackordstimmar per år, vilka lämnat en medelförtjänst å

48.1 procent eller inklusive timlönen 1 krona 74 öre per timme, överskott

per år utgjorde 280 kronor 40 öre. Arbetslösheten var under detta högkonjunkturår

31.9 procent i medeltal.

Dessa siffror äro inga hopplockade siffror. De omfatta 26 typiska landsortsavdelningar,

och i uppgifterna lia medtagits allt utfört ackordsarbete. Ackordssumman

har minskats med 2 procent, vilket belopp utgör arvode för dem som

utföra mätningsarbetet.

Förutsatt att man över huvud taget erkänner ackordssystemet måste det

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Majus proposition nr 251.

vara svårt att resa några egentliga invändningar mot nu anförda siffror.

Återstår de s. k. toppresultaten och påståendet om att städernas ackordsprislistor

icke äro tillämpliga på landsbygden. Yad gäller det första vilja vi

framhålla att vi icke ha något intresse av ojämn prissättning. Det är emellertid

omöjligt att komma ifrån olika ackordsresultat, och förtjänsterna per

timme räknat komma att växla även efter en justering, oavsett hur samvetsgrant

och noga en sådan justering företagits. Varierande förtjänster bero

nämligen i mycket hög grad på rent individuella fysiska förutsättningar och

yrkesskicklighet samt på hur arbetet ledes. Beträffande påståendet att ackordsprislistorna

icke skulle vara avvägda efter landsbygdens enklare arbetsutförande

måste det framhållas, att ett sådant påstående icke grundar sig på

faktiska förhållanden. Prislistorna äro specificerade med hänsyn till olika

arbeten, i stort sett torde arbetena utföras på samma sätt på landsbygden

som i städerna, vilket ju även framgår av att ackordsförtjänsterna äro lägst

i landsorten. Förekommande detaljpriser kunna ju alltid ställas under diskussion,

men eventuella erinringar mot vissa detaljer kunna under inga förhållanden

motivera påståendet örn att jDrislistorna icke lämpa sig för landsbygden.

Som ett väsentligt skäl för att slopa prislistorna har anförts, att jordbrukarnas

egen arbetskraft skulle kunna utnyttjas för byggnadsarbete. Detta

skäl förefaller oss minst sagt anmärkningsvärt. Under åratal har man klagat

över att arbetskraften för jordbruket icke räcker till, man har genom arbetsmarknadskommissionen

drivit en omfattande propaganda för överflyttning av

arbetare från byggnadsindustrin till jordbruket, och så kommer man nu och

vill använda jordbrukets egen arbetskraft för byggnadsarbete, trots att dessa

arbetare helt naturligt måste vara okvalificerade för detta arbete. Detta

måste vara motsatsen till rationell drift och god ordning. Vi äro medvetna

örn att det uppstår perioder av större och mindre brådska vid jordbruket

men med hänsyn till att det rent allmänt sett råder brist på arbetskraft för

jordbruksarbete, kan det icke föreligga något trängande behov att i nämnvärd

utsträckning använda jordbrukets egen arbetskraft för byggnadsarbeten.

Vi göra tvärtemot gällande att det för byggnadsarbete på landsbygden behövs

dugliga yrkesarbetare, och därför bör man inte genom mindre väl övertänkta

åtgärder söka nå fram till arbetsformer, som försämra förutsättningarna att

åt landsorten tillförsäkra en god yrkesarbetarekår.

De sakkunnigas förslag örn att för viss övergångstid slopa ackordsprislistorna

på landsbygden kunna vi — med åberopande av vad ovan anförts —

under inga förhållanden biträda. Efter mångårigt organisationsarbete på

landsbygden ha vi undan för undan skapat en god ordning inom stora områden.

Detta organisationsarbete har varit till gagn för arbetarna på landsbygden.

Innan dessa blevo organiserade, voro de helt prisgivna åt arbetsgivarnas

godtycke. De rapporter, som de sakkunniga inhämtat angående

lönerna i orter utan organisationer, bära ett tydligt vittnesbörd härom. Lönerna

lia varierat mellan 50—60 och upp till 90 öre per timme.

Landsorganisationen i Sverige håller det inte för uteslutet att i åtskilliga

punkter en justering eller komplettering av ackordsprislistorna är motiverad

beträffande landsbygden. En på grundval av sådan bearbetning uppgjord

särskild »landsbygdslista» kan måhända vara ägnad att motverka den

känslobetonade ovilja mot ackordssystemet såsom sådant, som nu förefinnes

bland jordbrukarna, och som säkerligen bland annat sammanhänger med

dessas uppfattning örn de nuvarande listorna såsom typiska »stadslistor».

Något sakligt skäl för en dylik differentiering synes emellertid inte föreligga,

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Majda proposition nr 251.

då för den egentliga landsbygden speciella arbetsmoment ju kunna prissättas

inom ramen för nu gällande listor. Mot ett system med särskilda listor torde

också kunna åberopas tillämpningssvårigheter i vissa fall. Landsorganisationen

finner vidare -—- med hänsyn till de speciella svårigheterna att åstadkomma

en säsongutjämning på landsbygden -— det vara förklarligt örn man

från byggnadsfackens sida sökt trygga utkomstmöjligheterna för de egentliga,

yrkesutbildade byggnadsarbetarna på landsbygden genom en avtalsmässig

monopolisering av arbetstillfällena, men lika förklarligt är örn man från jordbrukarnas

sida motsätter sig en sådan politik. En ur båda parternas synpunkt

rimlig lösning av dessa intressemotsättningar är — framhåller landsorganisationen

— en trängande social angelägenhet.

Ett betydande antal statliga myndigheter har däremot i sina yttranden i

stort sett vitsordat de sakkunnigas uppfattning och biträtt deras förslag.

Följande sammandrag av vissa yttranden torde vara belysande:

Socialstyrelsen. De svårigheter, som uppkommit å landsbygden, äro i stor

utsträckning beroende av speciella omständigheter, av vilka särskilt torde

böra framhållas de under senare år allt mera framträdande kraven på tilllämpandet

av ackordsbetalning efter prislistor, vilka i regel utarbetats för

endast stadsförhållanden. De slag av byggnadsverksamhet, som förekomma

på landet, äro i vissa hänseenden väsentligt artskilda från de i städerna förekommande.

Styrelsen vill därför instämma i vad de sakkunniga framhållit

om olägenheten av att de för städer och stadsliknande samhällen utarbetade

ackordsprislistorna oförändrade användas på landsbygden. En framkomlig

väg synes socialstyrelsen vara ett fortsatt allmänt användande av tidlönesystem

inom jordbruksbygder. Det torde böra framhållas, att det är utomordentligt

viktigt, att jordbruksarbetarna icke förhindras att bedriva byggnadsverksamhet.

Byggnadsstyrelsen. Yad arbetskostnaderna beträffar ger den av de sakkunniga

verkställda utredningen vid handen, att det på senare år tillämpade

ackordssystemet verkar synnerligen otillfredsställande. På landsbygden bosatta

arbetare böra i största möjliga utsträckning hava tillfälle att deltaga i

förekommande arbeten, men avlöningssystemet måste i så fall vara så beskaffat,

att det icke lägger hinder i vägen för utnyttjande även av för speciella

yrken mindre kvalificerad arbetskraft. Då framförallt nuvarande ackordssystem

hindrar en dylik anordning, är det önskvärt, att möjligheterna undersökas

för att träffa speciella överenskommelser rörande löner m. m. för landsbygden.

Domänstyrelsen. Då det gäller arbetskostnaderna på landsbygden visar

styrelsens erfarenhet att i dessa ligger den största kostnadsökningen. En i

mycket hög grad bidragande orsak härtill är ett nästan allmänt införande av

ackordsprisbetalning. Det förefaller som om ackordslistorna uppgjorts främst

med tanke på städers och andra samhällens byggnadsverksamhet. De uppgjorda

listorna ha icke beaktat eller avpassats för det i de flesta fall enklare

byggnadssätt, som utmärker lantmannabyggnader, särskilt ekonomibyggnader

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr Sol.

och torde icke lia tagit nödig hänsyn till de lägre levnadskostnaderna på landsorten.

Ackordslön änsterna ha varit särskilt höga vid uppförandet av monteringsfärdiga

byggnader samt stall- och ekonomibyggnader.

Lantbruksstyrelsen. Styrelsen har tidigare i sitt yttrande föreslagit tillkallande

av nya utredningsmän för uppdragande av riktlinjer och avgivande

av förslag rörande undersöknings-, provnings- och rådgivningsverksamhet, i

vad avser jordbrukets byggnader. Styrelsen vill nu ifrågasätta, örn icke sagda

utredningsmän även borde få till uppgift att undersöka i vad mån frågan örn

arbetslönerna kan tillfredsställande lösas genom samarbete mellan nu befintliga

organisationer och örn så ej är fallet uppgöra förslag till bildande av

härför lämpliga organisationer. Vidare torde samma utredningsmän böra få

till uppgift att söka åstadkomma överenskommelse av innebörd att enbart

timlön tillämpas vid byggnadsarbeten inom jordbruket, i vart fall intill dess

för ifrågavarande byggnadsarbeten mera lämpade ackordsprislistor hunnit utarbetas.

I samband härmed torde utredningsmännen böra beakta, att överenskommelsen

blir sådan att jordbrukets egen arbetskraft kan utnyttjas för handräcknings

tjänst och andra uppgifter, för vilka kvalificerad arbetskraft icke

erfordras, samt att hinder icke möter för byggmästare att själv deltaga i

arbete.

Egnahemsstyrelsen. Uppenbarligen är frågan örn arbetskostnadernas lämpliga

anpassning med hänsyn till landsbygdens betalningsförmåga ett mycket

svårt problem, som kräver allvarliga överväganden av de olika parter, som

beröras av detsamma. Därest ett betalningssystem med timlön som basis icke

kan genomföras, är det enligt egnahemsstyrelsens mening ofrånkomligt, att de

nuvarande grunderna för ackordsbetalning upptagas till omprövning, ty, såsom

ackordsprissättningen tills dato utformats, har det icke kunnat undvikas

att densamma i många avseenden haft olämpliga verkningar med hänsyn till

landsbygdens byggnadsföretag.

Länsstyrelsen i Södermanlands län. De sakkunniga ha beträffande byggnadskostnaderna

på landsbygden inskränkt sig till att, efter utredning angående

materielkostnader, lönestegring, ackordssystem och avtalsförhållanden,

uppdraga vissa riktlinjer för åstadkommande av kostnadssänkning. Emot vad

de sakkunniga i sådant hänseende anfört synes i princip intet vara att erinra.

Länsstyrelsen vill för sin del i detta sammanhang endast understryka nödvändigheten

av, att möjlighet beredes för jordbrukets egen arbetskraft att i

önskvärd utsträckning deltaga i förekommande byggnadsarbeten.

Länsstyrelsen i Jönköpings län. Länsstyrelsen vill kraftigt understryka

vikten av att arbetsvillkoren för byggnadsverksamheten på den rena landsbygden

uppmärksammas. Det nu gällande kollektivavtalssystemet på området,

som tillkommit och utvecklats under hänsynstagande helt till byggnadsindustrins

villkor och möjligheter i städer, enkannerligen större sådana,

måste verka i hög grad betungande och svårhanterligt för landsbygdens förhållanden.

Länsstyrelsen i Kronobergs län. Länsstyrelsen vill understryka önskvärd
-

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 251. 157

heten av att särskilda ackordspriser och timlöner bliva tillämpliga vid landsbygdens

byggnadsverksamhet.

Länsstyrelsen i Blekinge län. Man torde i fråga om lösandet av landsbygdens

byggnadsfråga knappast kunna komma någon vart utan att det i nu

ifrågavarande avseende uppdrages en gräns å ena sidan mellan städer och

stadsliknande samhällen och å andra sidan den rena landsbygden; att vidare

på denna rena landsbygd skapas organisationer å ena sidan mellan arbetsgivare

— jordbrukare och lantbyggmästare i samarbete på ett eller annat sätt

— och å andra sidan landsbygdens byggnadsarbetare; samt att slutligen

mellan dessa organisationer avtalas örn särskilda prislistor för landsbygden

(timlönsprislistor och, i den mån ackordssystemet anses böra komma till

tillämpning även på landsbygden, jämväl ackordsprislistor).

Länsstyrelsen i Hallands län. De nuvarande ackordsprislistorna äro icke

lämpade för landsbygdens förhållanden. Skall arbete på ackord där vinna

insteg, behöva särskilda ackordstariffer för landsbygdens enklare byggnadsenheter,

särskilt ekonomibyggnaderna, utarbetas.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län. Utredningen visar med fullkomlig klarhet

det hotande nödtillståndet vid landsbygdens byggnadsverksamhet. Landsbygden

kan ej som städerna bära de senares byggnadskostnader. De äro

prohibitiva. Förfallna bostäder och försummade ekonomibyggnader komma

att öka bondens svårigheter liksom stadens lockelse.

Yad landsbygden nu främst begär, är ett visst ekonomiskt stöd till rådgivning

och upplysning och att för övrigt få vara i fred och skyddas mot från

städer och samhällen utgående monopolsträvanden på bvggnadsväsendets

område.

Huvudproblemet är att söka hindra den begynnande utbredningen av

städernas byggnadskostnader till landsbygden. I motsats mot i städerna

kunna på landet endast i undantagsfall besparingar vinnas genom sänkning

av byggnadsstandarden. Tvärtom är en höjning av lantarbetarbostadens liksom

ladugårdens standard behövlig. Den springande punkten är arbetslönen

och framförallt städernas ackordssystem, vilket överfört till landet förhindrar

byggnadsverksamheten.

Medverkande, ofta ledande, vid jordbrukets byggnadsarbeten måste vara

jordbruksarbetarna själva med lön för sitt kvalificerade arbete i proportion

till gängse avtalade lantarbetarlöner. För övrigt bör arbetet utföras företrädesvis

av landsbygdens egna yrkesmän, gärna med biträde av de samhällenas

yrkesmän, som äro villiga arbeta på landsbygdens villkor. Då jordbrukets

egna arbetare komma att ingå i arbetarstammen och jordbrukarna

äro arbetsgivare är naturligt, att den ena avtalsslutande parten bör vara en

sakkunnig och förhandlingsvan jordbrukarsammanslutning. Ehuru endast

omfattande en del av jordbrukarna torde svenska lantarbetsgivareföreningen

bäst fylla dessa villkor. Av föreningen ingångna avtal torde för flertalet bli,

om ej bindande, så i varje fall normgivande.

Länsstyrelsen i Västmanlands län. I fråga örn den dryga posten arbetslöner

torde man på landet liksom i städerna få sätta sin lit till de överens
-

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

kommelser som kunna träffas mellan de olika parterna på arbetsmarknaden,

och varigenom väl bör kunna skapas en väsentlig förbättring även för landsbygden

trots dess i mycket säregna arbetsförhållanden.

I fråga om dessa måste särskilt understrykas, att väsentlig frihet ifråga

örn både valet mellan arbete mot timlön eller mot ackord och utnyttjandet

även för speciella yrkesarbeten av mindre kvalificerad arbetskraft ovillkorligen

måste tillförsäkras landsbygdens arbetsföretagare.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län. Då de för städerna gällande ackordsprislistoma

icke synas lämpade att omplaceras på landsbygden med dess från

städerna helt skilda förhållanden, torde, på sätt de sakkunniga anfört, en reglering

av arbetslönerna böra komma till stånd genom överenskommelse om tilllämpning

av timlön för byggnadsarbeten på landsbygden.

Länsstyrelsen i Västerbottens län. Länsstyrelsen delar helt de sakkunnigas

enhälligt uttalade mening att det vore önskvärt örn arbetsmarknadens

parter noggrant undersökte, huruvida icke speciella avtal kunde träffas för

landsbygden och att, intill dess en mer definitiv överenskommelse kan komma

till stånd, provisoriskt överenskommes örn tillämpning av timlön på landsbygden.

I samma riktning gå uttalanden från svenska landskommunernas förbund,

svenska landstingsförbundet, riksförbundet landsbygdens folk, hushållningssällskapens

ombud, Sveriges lantbruksförbund och svenska arbetsgivareföreningen.

Departementschefen.

Hedan ur sysselsättningssynpunkt är det betydelsefullt, att byggnadsproduktionen

för jordbrukets behov kan bedrivas i något så när normal omfattning.

Jag erinrar örn lantbruksstyrelsen i det föregående återgivna uppgift,

att under åren 1935—1937 byggnadskostnaderna för jordbrukets ekonomibyggnader

uppgått till i medeltal 75 miljoner kronor per år medan motsvarande

kostnader för jordbrukets bostadsbyggande uppskattats till 25 miljoner kronor

per år. Sysselsättningsmöjligheterna komma att bliva väsentligt större under

närmaste tiden, örn de belopp, vilka jag i det följande föreslår till en utökad

bostadsförbättringsverksamhet, bliva utnyttjade av landsbygdens folk. Byggnadskostnadfernas

höjd torde emellertid förhindra att byggnadsverksamheten

för närvarande kan bedrivas i den utsträckning som skulle motsvara föreliggande

behov.

Det framgår av såväl byggnadskostnadssakkunnigas utredning som av ett

stort antal av remissvaren, att kostnaderna för jordbrukets byggnader anses

stå i dålig proportion till den avkastning jordbruket kan ge. Det synes vara

tre olika faktorer, som i ogynnsam riktning påverka kostnaderna: materialpriserna

äro onormalt höga, den byggnadstekniska sakkunskapen är otillfredsställande

och lönesystemet synes icke avpassat efter på landsbygden

rådande särskilda förhållanden, speciellt då det gäller jordbrukets ekonomibyggnader.

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

159

Inom jordbruket är numera det ekonomiska föreningsväsendet i regel väl

utvecklat. Då jordbrukare skola förse sig med byggnadsmaterial äger emellertid

ännu ingen samverkan rum, örn jag undantar en organisation i Skåne.

Då den enskilde jordbrukarens behov av material i regel enligt sakens egen

natur är ganska obetydligt, nödgas han finna sig i en relativt hög prissättning.

Statsingripanden härutinnan utöver dem, som ske genom priskontrollnämnden,

torde knappast komma ifråga, men det förefaller som om en utvidgning

av jordbrukarnas föreningsväsende för åstadkommande av kollektiva inköp

av byggnadsmaterial vore i hög grad påkallad och borde kunna göra åtskilligt

gagn. Avsikten synes vara att i lantbruksförbundets byggnadsförening

skapa ett centralt organ på detta område.

Nästan samtliga yttranden från myndigheter och sammanslutningar inom

jordbruket äro ense därom, att en organisation för teknisk rådgivning i byggnadsfrågor

är av synnerlig vikt. Inom några län har till hushållningssällskapen

knutits konsulenter, som utöva dylik verksamhet. Av särskilt intresse är vad

länsstyrelsen i Älvsborgs län i sitt yttrande anfört örn de gynnsamma verkningarna

av sådant konsulentskap inom Älvsborgs läns norra hushållningssällskap.

Bredvid en decentraliserad rådgivningsverksamhet utföres uppenbarligen

ett betydelsefullt arbete på detta område av samfundet för hembygdsvård.

Därjämte synas stora förhoppningar knytas även på detta område

till den verksamhet, som kan komma att utövas av lantbruksförbundets byggnadsförening.

De försök som alltså hittills gjorts att skapa organ för rådgivning och upplysning

beträffande landsbygdens byggnadsfrågor, ha enligt samstämmiga

vittnesbörd mötts med stort intresse och ha givit vid handen, att värdefulla

resultat kunna vinnas på dessa vägar. För att påskynda och giva stadga åt

rådgivningsverksamhetens utveckling förefaller det mig som örn staten borde

ingripa stödjande i större omfattning än som har skett hittills.

Det är chefens för jordbruksdepartementet avsikt att låta verkställa en utredning

i syfte att utröna, hur en effektiv organisation av rådgivningsverksamheten

beträffande såväl planläggningen och det tekniska utförandet av

byggandet som gemensam upphandling av byggnadsmaterial snabbt skall

kunna skapas liksom i vad mån den bör vara centraliserad eller decentraliserad.

Under förutsättning att riksdagen ej har något att erinra däremot,

ämnar jag föreslå att av anslaget till bostadsförbättringsbidrag ett belopp av

högst 200,000 kronor må användas till bestridande av kostnader för rådgivningsverksamhet

i landsbygdens byggnadsfrågor.

Yad arbetskostnaderna beträffar anmärkes det i ett flertal yttranden, att

de prislistor, som tillämpas vid jordbrukets byggnader, äro uppbyggda på förhållandena

i städerna och därför föga lämpade för landsbygden. Detta gäller

i främsta rummet ackordspriserna, som anses onödigt fördyra U2)pförandet av

nödvändiga ekonomibyggnader i de jordbruksbygder, vilka indragits under

byggnadsfackförbundens rayoner. Byggnadskostnadssakkunniga anse, att

ackordssättningen för byggnader vid jordbruket bör revideras och följa sina

egna linjer, skilda från de ackordssatser, som gälla för husbyggnaderna i

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

städer och stadsliknande samhällen. I avvaktan på tillkomsten av sådana

särskilda landsbygdsprislistor, anpassade efter den speciella karaktären hos

jordbrukets byggnader, borde byggnadsarbetet å landsbygden utföras mot

timlön. Denna byggnadskostnadssakkunnigas mening understödjes i de flesta

avgivna remissvaren. Att förhållandena på detta område icke äro tillfredsställande

ordnade bestrides av byggnadsfackförbunden, men man har svårt

att undandra sig det intrycket, att klagomålen i viss mån äro berättigade.

Landsorganisationen menar, att en särskild »landsbygdslista» måhända vore

ägnad att motverka den känslobetonade ovilja mot ackordssystemet, som förefinnes

bland jordbrukarna, ehuru något sakligt skäl för dess införande icke

synes föreligga, då speciella arbetsmoment för den egentliga landsbygden

torde kunna prissättas inom ramen för eljest gällande listor. I övrigt förklarar

sig landsorganisationen »finna det vara förklarligt, örn man från byggnadsfackens

sida söker trygga utkomstmöjligheterna för egentliga yrkesutbildade

byggnadsarbetare på landsbygden genom en avtalsmässig monopolisering av

arbetstillfällena, men lika förklarligt att man från jordbrukarnas sida motsätter

sig en sådan politik. En ur båda parternas synpunkt rimlig lösning av

dessa intressemotsättningar är», säger landsorganisationen, »en trängande

social angelägenhet».

Enligt de sakkunnigas uppgifter ligga byggnadsträarbetarnas, byggnadsgrovarbetarnas

och målarnas årsinkomster på den egentliga landsbygden vid

omkring 2,000 kronor per år eller snarast lägre än de genomsnittliga årsinkomsterna

för industriarbetarna i lägsta dyrortsgrupp. Dessa låga årsinkomster

sammanhänga uppenbarligen med de mycket korta arbetssäsongerna

på landsbygden, varför byggnadsarbetarna där måste, liksom vissa andra

säsongarbetargrupper på landsbygden, komplettera sina inkomster genom

sysselsättning utanför yrket.

Då byggnadskostnaderna anses vara alltför höga men trots detta byggnadsarbetarna

få nöja sig med låga inkomster erfordras det mycken god vilja å

ömse sidor för att åstadkomma en tillfredsställande överenskommelse. Jordbrukarnas

önskemål att utan hinder av organisationerna kunna till byggnadsarbeten

anlita bygdens folk synes vara fullt legitimt.

Liksom ifråga om övrig byggnadsverksamhet lär man då det gäller landsbygdens

byggnader beträffande löner och arbetsvillkor i första hand vara hänvisad

till avtalsuppgörelser mellan parterna. Förutsättningen för att en ur alla

parters synpunkt önskvärd utveckling av byggnadsverksamheten för jordbrukets

behov skall komma till stånd torde vara att vederbörande parter

kunnat enas örn att arbetet må kunna utföras mot tidion. Detta torde icke

utesluta, att överenskommelser örn för sagda byggnadsarbeten lämpade

ackordsprislistor träffas.

s. 161 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

161

Tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet.

I skrivelse den 21 oktober 1940 har statens byggnadslånebyrå meddelat,

att under tiden intill den 30 juni 1940 42 ansökningar örn tertiärlån inkommit

till ett sammanlagt belopp av omkring 2,200,000 kronor, av vilka 28 stycken,

motsvarande ett lånebelopp av i runt tal 1,650,000 kronor, blivit slutligt eller

preliminärt beviljade av byrån. Vid tidpunkten för byråns skrivelse hade

preliminärt beviljats lån för ytterligare cirka 464,000 kronor, varjämte ansökningar

örn tillsammans ungefär 2,400,000 kronor då voro under förberedande

behandling å byrån.

Härefter anför byrån.

Genom den stagnation inom byggnadsindustrin, som för närvarande uppstått,

kommer helt säker en mer eller mindre kännbar bostadsbrist bli rådande

inom en del samhällen, och i dessa samhällen bör produktionen av nya

bostäder i första hand stimuleras med utlämnande av tertiärlån.

I sådana samhällen däremot, som redan ha ett större bostadsöverskott och

där ingen nämnvärd brist på bostäder emotses, bör vid beviljandet av

tertiärlån framhållas nödvändigheten av att hälsovårdsmyndigheterna och

kommunerna se till att utdömningar av mindervärdiga och bristfälliga bostäder

ske i samma tempo som nyskapandet av bostäder.

På grund av de ovissa förhållanden, som äro rådande för närvarande, kan

byggnadslånebyrån ej lämna något på reella kalkyler grundat förslag örn

medelsbehovet för denna låneverksamhet.

Byrån har slutligen förklarat sig utgå från att ett anslag av 10,000,000

kronor för nästa budgetår skulle komma att täcka det legitima behovet av

tertiärlån och hemställt, att detta belopp äskas för ändamålet.

Sedermera har byggnadslånebyrån i skrivelse den 17 december 1940 framhållit,

att läget på arbetsmarknaden kunde så snabbt förändras, att det borde

tagas i övervägande örn icke en medelsanvisning i annan ordning än den

förut angivna vore lämplig. Med utgångspunkt härifrån har byrån föreslagit

anvisande av medel till tertiärlån med dels 10,000,000 kronor å tilläggsstat för

innevarande budgetår dels ock 2,000,000 kronor å riksstaten för nästa budgetår.

Departementschefen.

I anledning av förevarande framställningar torde jag få hänvisa till vad jag

i det föregående anfört i fråga örn tertiärlånegivningen.

Lån för ombyggnad av bostadshus i städer och

stadsliknande samhällen.

[Kungörelse den 29 maj 1936 (nr 215) örn lån för ombyggnad av bostadshus

i städer och stadsliknande samhällen, ändrad genom kungörelse nr 219/1938.]

Centralorgan för låneverksamheten är statens byggnadslånebyrå. Låneverksamhet

må förekomma endast i kommun, som åtagit sig att enligt författningens

föreskrifter utan kostnad för statsverket eller låntagare förmedla

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 251. iso 4i 11

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

lån av ifrågavarande art. Lån må utgå endast å ort, där sådan byggnadsverksamhet,

för vilken lån sökes, icke utan dylikt statligt stöd kan beräknas inom

den närmare tiden komma till stånd i den omfattning, som befinnes lämplig

med hänsyn till bostadsförhållandena å orten, därvid hänsyn skall tagas även

till läget på arbetsmarknaden.

Ombyggnadslån utgå för främjande av sådant byggnadsföretag, som avser

ombyggnad i städer och stadsliknande samhällen av byggnader, huvudsakligen

avsedda för bostäder. Med ombyggnad avses sådan ändring och modernisering

av byggnad, som ej är att hänföra till löpande underhåll.

Vidare gäller, att lånet ej må överstiga a) en femtedel av summan av

under statslånet liggande lån, b) femton procent av fastighetens eller tomträttens

av byggnadslånebyrån godkända värde, c) femton procent av taxeringsvärdet

samt d) halva ombyggnadskostnaden.

För lån skall ställas säkerhet, vilken skall bestå av inteckning i fastigheten

eller tomträtten, liggande inom nittio procent av det godkända fastighetseller

byggnadsvärdet respektive taxeringsvärdet.

Räntan utgör 43Ai procent och amorteringstiden är tjugofem år.

Lån må icke beviljas för byggnadsföretag, vilket jämväl utan statligt stöd

kan väntas komma till stånd under den närmare tiden och ej heller för byggnadsföretag

i vederbörande kommuns egen regi.

Ombyggnadslån utgå från den under statens utlåningsfonder upptagna

Lånefonden för bostadsbyggande i städer och stadsliknande samhällen, vilken

bildades med ingången av budgetåret 1935/36. Från fonden bestredos under

nämnda budgetår lån till såväl nybyggnads- som ombyggnadsverksamhet,

men sedan budgetåret 1936/37 har fonden varit avsedd allenast för ombyggnadslån.

Till fonden ha hittills anvisats tillhopa 9,000,000 kronor. Under innevarande

budgetår ha med hänsyn till den reservation, som beräknades föreligga

vid budgetårets ingång, inga medel anvisats för ändamålet.

I skrivelse den 21 oktober 1940 har statens byggnadslånebyrå meddelat,

att det å fonden odisponerade beloppet den 30 juni 1940 uppgick till 1,425.000

kronor, vilket belopp sedermera ställts till byråns förfogande för beviljande

av ombyggnadslån.

Byrån anför härefter.

Under budgetåret 1939/40 visade det sig att efterfrågan på de statliga ombyggnadslånen

var ganska ringa beroende på de ovissa förhållandena i följd

av krigen. Numera ha inkommit en del förfrågningar örn dessa lån, vilket

möjligen tyder på en större livaktighet inom denna gren av byggnadsverksamheten.

Byggnadslånebyrån, som förmodar att de till förfogande ställda medlen

komma att täcka behovet även under budgetåret 1941/42, anser sig ej böra

äska nya medel till fondens kapitalökning.

I en till socialdepartementet den 17 december 1940 inkommen skrivelse

har emellertid byggnadslånebyrån ifrågasatt, huruvida icke av arbetsmarknadspolitiska

skäl en medelsanvisning för ändamålet av 1,000,000 kronor å tilläggsstat

för innevarande budgetår kunde vara motiverad.

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 251.

163

Departementschefen.

Flera skäl tala enligt min åsikt för lämpligheten arv en livligare verksamhet

jaå detta område än den som bedrivits under den senare tiden. Jag vill

sålunda än en gång erinra örn byggnadskostnadssakkunnigas utredning

angående bostadsbehovet och bostadstillgången i landet samt örn nödvändigheten

att skapa arbetstillfällen för de av krisen drabbade byggnadsarbetarna.

I detta sammanhang vill jag vidare fästa uppmärksamheten på

ett påpekande, som gjorts av kooperativa förbundet i dess över byggnadskostnadssakkunnigas

betänkande avgivna yttrande. Förbundet uppger sålunda,

att för närvarande överskott förefinnes beträffande större lägenheter,

varemot en viss knapphet på mindre lägenheter gjort sig märkbar. I anledning

härav rekommenderas ombyggnadsåtgärder, som syfta till utjämning av

lägenhetstillgången. Även om man genom en dylik ombyggnadsverksamhet

kan erhålla blott ett ringa tillskott av smålägenheter synes mig dock denna

möjlighet att öka lägenhetsbeståndet böra tillvaratagas.

Med hänsyn till de kreditförbilligande åtgärder, som jag föreslagit i fråga

örn nybyggnadsverksamhet, torde emellertid, örn icke villkoren för ombyggnadslånen

göras förmånligare, dessa knappast bli särskilt efterfrågade. För mången

fastighetsägare torde nämligen förräntningskostnaden för fastigheten ha

stigit så pass mycket, att han icke blir benägen att på nuvarande villkor söka

ombyggnadslån, om han samtidigt riskerar, att hus kunna nybyggas, vari med

hänsyn till den föreslagna statliga räntegarantin lägenheter kunna utbjudas

till lägre hyra än sådana som kunna tillkomma efter ombyggnad av äldre

fastigheter. De stegrade byggnadskostnaderna måste också beaktas i detta

sammanhang.

Ombyggnadslånen utformades ursprungligen såsom sidoordnade med de

nybyggnadslån, som först infördes 1933 och sedermera kunna sägas ha återupptagits

i tertiärlånens form, och med i stort sett enahanda villkor. Ombyggnadslånen

kommo emellertid icke att beröras av den omformning av reglerna

för tertiärlåneverksamheten, som åstadkoms genom beslut av 1940 års lagtima

riksdag under intrycket av krisen på byggnadsmarknaden och på vilken de i det

föregående framförda förslagen angående tertiärlån och kreditgaranti bilda en

fortsättning och samtidigt en utvidgning till helt andra storleksmått. Det förefaller

icke finnas skäl att under denna omformning och utvidgning av det statliga

stödet åt den allmänna bostadsbyggnadsverksamheten ställa ombyggnadslånen

vid sidan. Det synes tvärtom helt naturligt att låta ombyggnadsverksamheten

inordnas under samma system för statlig finansiell medverkan som

nybyggnadsverksamheten och då givetvis även under samma prövning och

kontroll, särskilt i vad angår hyressättningen, som denna. Tekniskt synes

detta icke möta några hinder, även örn vissa modifikationer och speciella

legiér äro lämpliga, när det gäller ombyggnadsföretag. Jag föreslår sålunda

att lån till ombyggnadsföretag skola kunna utgå efter i huvudsak samma

grunder som tertiärlån till nybyggnadsföretag. Endast i ett par hänseenden

bör lånets karaktär att avse ombyggnadsändamål föranleda avvikelser från

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

tertiärlåneverksamhetens allmänna regler. Den med lånet förbundna räntegarantin

för underliggande kredit bör sålunda gälla endast i samband med

ombyggnaden upptagna nya eller omplacerade lån. De regler för lånebeloppets

bestämmande i förhållande till ombyggnadskostnaden samt för amorteringstid,

som för närvarande gälla, böra även i fortsättningen tillämpas vid lån

för ombyggnadsändamål. Vägledning vid bedömandet av hyresnivån i örnbyggnadshus

torde kunna erhållas i materialet till 1939 års allmänna hyresräkning.

Vid bifall till vad jag sålunda föreslagit synes det mig lämpligt att de lån,

som framdeles beviljas för ombyggnadsföretag betraktas som en särskild art

av tertiärlån, vilka följaktligen böra utgå från samma anslag som dessa lån.

Vid mina beräkningar av anslagsbehovet för tertiärlån har jag därför, såsom

i det föregående framhållits, tagit hänsyn jämväl till behovet av medel för

ombyggnadslån.

Enligt upplysningar, som jag nyligen inhämtat, finnes för närvarande å

Lånefonden för bostadsbyggande i städer och stadsliknande samhällen ett

odisponerat belopp av cirka 480,000 kronor. Vad därav ina kunna återstå vid

budgetårets utgång synes böra överföras till tertiärlåneanslaget för nästa

budgetår.

Bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika

familjer.

[Dels kungörelse den 4 september 1935 (nr 512) om lån och bidrag av statsmedel

för beredande av hyresbostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer,

ändrad genom kungörelser den 27 maj 1938 (nr 246) och den 28 juni 1940

(nr 668) dels ock kungörelse den 27 maj 1938 (nr 247) om lån och bidrag av

statsmedel för beredande av bostäder i egnahem åt mindre bemedlade, barnrika

familjer.]

Beträffande det huvudsakliga innehållet i förenämnda kungörelser torde jag

få hänvisa till den å sidorna 12 och 13 i propositionen nr 237 till 1940 års lagtima

riksdag intagna redogörelsen, till vilken endast är att lägga, att lån och

bidrag till hyresbostäder från och med innevarande budgetår kunna, örn särskilda

skäl därtill äro, utgå jämväl inom ort på den egentliga landsbygden.

Vidare må anmärkas, att räntan å bostadsanskaffningslån, som slutligen beviljats

under budgetåret 1940/41, fastställts till 4.i procent.

Under tiden från och med budgetåret 1935/36, då verksamheten på förevarande

område inleddes, till och med budgetåret 1939/40, beviljades för ändamålet

tillhopa 40,850,000 kronor, varav 5,350,000 kronor avsågo familjebidrag

och 35,500,000 kronor utgjorde investeringar i den för ändamålet inrättade

lånefonden. För innevarande budgetår ha beviljats respektive 2,400,000 kronor

och 20,000,000 kronor, vadan alltså hittills 7,750,000 kronor anvisats för familjebidrag

och 55,500,000 kronor tillförts lånefonden.

I övrigt torde jag beträffande utvecklingen på förevarande område få hänvisa

till den i nyssnämnda proposition å sid. 2 och följande intagna allmänna

översikten av den statliga bostadspolitiken sedan 1933.

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

Såsom förut erinrats har i årets statsverksproposition Kungl. Majit på min

hemställan under femte huvudtiteln föreslagit riksdagen att i avbidan på särskild

proposition i ämnet beräkna ett förslagsanslag av 3,000,000 kronor till

främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer.

Vidare har Kungl. Majit föreslagit riksdagen att å kapitalbudgeten under

statens utlåningsfonder till lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade,

barnrika familjer beräkna ett reservationsanslag av 5,000,000 kronor.

Vid detta anslags beräkning förutsattes, att medel skulle anvisas jämväl å tillläggsstat

för innevarande budgetår.

I skrivelse den 21 oktober 1940 har statens byggnacLslånebyrå framlagt förslag

till anslagsäskanden för förevarande verksamhet under budgetåret 1941/42.

Byggnadslånebyrån har därvid inledningsvis meddelat, att intill den 21

oktober 1940 bostadsanskaffningslån beviljats för i runt tal tillhopa 40,660,000

kronor, varför alltså ett odisponerat belopp av 14,840,000 kronor då fanns.

Vid samma tidpunkt förelågo ansökningar örn bostadsanskaffningslån för tillhopa

omkring 8,600,000 kronor, varav cirka 7,000,000 kronor avsågo hyresbostäder

och återstoden egnahem.

Då byggnadslånebyrån beräknat, att de odisponerade medlen skulle komma

till användning under budgetåret 1940/41 och att för nästkommande budgetår

bostadsanskaffningslån skulle kunna beviljas för omkring 15,000,000 kronor,

har byrån funnit lämpligt föreslå anvisande av nämnda belopp för ändamålet.

I fråga örn familjebidrag har byggnadslånebyrån meddelat, att sådana intill

den 12 augusti 1940 beviljats för ett årligt belopp av omkring 3,080,000 kronor.

Under tiden fram till den 21 oktober 1940 beviljades ytterligare bidrag till ett

belopp, som byrån uppskattat till ungefär 150,000 kronor.

Beträffande beräknandet av erforderligt anslag för nästa budgetår har

byrån vidare meddelat, att detta stöter på stora svårigheter, då byrån ej på

förhand kan förutse, från vilken tid de beviljade familjebidragen skola tagas i

anspråk för de egnahem, som äro under arbete och skola uppföras under återstående

del av innevarande år. Dessutom hava standardhyrorna för hyresbostäder

i följd av ökade värmekostnader i regel måst höjas. För egnahemmen

kommer, utom värmekostnaderna, även den för detta budgetår fastställda räntan

å 4.i procent att inverka höjande på den årliga normala bostadskostnaden,

som lägges till grund vid beräkningen av familjebidraget.

Med beaktande av vad sålunda anförts har byggnadslånebyrån hemställt örn

ett anslag för familjebidrag under budgetåret 1941/42 av förslagsvis 3,000,000

kronor.

Sedermera har byggnadslånebyrån i en den 17 december 1940 till socialdepartementet

inkommen skrivelse, under framhållande att läget på arbetsmarknaden

kunde snabbt förändras, ifrågasatt huruvida icke ändrade anslagsdispositioner

kunde vara lämpliga, och i sådant hänseende föreslagit, att till

bostadsanskaffningslån måtte på tilläggsstat för budgetåret 1940/41 anvisas

ett belopp av 12,000,000 kronor samt på riksstaten för nästkommande budgetår

ett belopp av 5,000,000 kronor.

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

Departementschefen.

Vid bedömande av vilka åtgärder som böra vidtagas på förevarande område,

bör man hålla i minnet, att verksamheten här är av betydelse icke blott ur

bostadspolitisk utan även ur befolkningspolitisk synpunkt. Redan av dessa

anledningar framstår ifrågavarande bostadsproduktion som en angelägenhet

av stor vikt, och behovet av ytterligare stödåtgärder blir än mera markerat

om man betänker, att en bostadsbrist kan ytterligare nedbringa den sedan

krigsutbrottet sjunkande nativiteten. Härtill kommer nu ännu ett skäl att

hålla verksamheten på detta område i gång, nämligen arbetslösheten bland

byggnadsarbetarna.

De villkor, som gällt för bostadsanskaffningen till förmån för mindre bemedlade

flerbarnsfamiljer, ha varit utformade med hänsyn till dessa familjers

bostadsbehov och hyresbetalningsförmåga, Fram till utbrottet av krisen på

byggnadsmarknaden ha dessa villkor visat sig i stort sett väl avpassade. Genom

räntestegringen, som enligt den för bestämmandet av bostadsanskaffningslånets

räntesats fastställda regeln under innevarande budgetår kommit att

göra sig gällande även för dessa lån, byggnadskostnadsökningen samt stegringen

av värmekostnaden och vissa onera har skett en höjning av standardhyrorna,

som utgör en svår påfrestning för de barnrika familjerna, vilkas hyresbetalningsförmåga

är synnerligen begränsad och under senare år sannolikt

ytterligare minskats till följd av livsmedelskostnadernas uppgång. Särskilt

ifråga örn hyreslägenheter för barnrika familjer ha de ändrade förutsättningarna

betytt en nästan fullständig åtstrypning av nybyggnadsverksamheten

till förmån för flerbarnsfamiljer. De skäl för speciellt stöd av de stora familjernas

bostadsanskaffning, som föranlett verksamheten, föreligga fortfarande

och måhända i än högre grad än tidigare. Då nu en allmän stödverksamhet

för finansiering av bostadsbyggande är ifrågasatt, synas villkoren för den subventionerade

bostadsbyggnadsverksamheten till förmån för barnrika familjer

böra modifieras på sådant sätt, att dennas med starka sociala skäl motiverade

förmånsställning bevaras.

Som bekant förräntas bostadsanskaffningslånen enligt en fast, vid lånets

beviljande bestämd räntefot, vilken för varje budgetår bestämmes av Kungl.

Majit. Räntan, som med minst en fjärdedels procent skall överstiga den

genomsnittliga emissionsräntan för statsobligationer under näst föregående

budgetår, har för innevarande budgetår fastställts till 4.i procent. Då räntefoten

för de under 1940 emitterade statslånen torde uppgå till ungefär 4

procent, är således med nuvarande regler en höjning av räntefoten för bostadsanskaffningslånen

oundviklig. Om man vidare betänker, att jag i det föregående

förordat åtgärder i syfte att vid det vanliga bostadsbyggandet återföra

kapitalkostnaden till 1939 års nivå — då räntan å bostadsanskaffningslånen

under förra halvåret uppgick till 3.2 5 procent och under senare halvåret

till 3.15 procent — synes fara föreligga, att bostadsanskaffningslånen

kunna komma att mista sin hittills privilegierade ställning med påföljd att

verksamheten kommer att helt avstanna. I varje fall torde verkningarna komma

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Majus proposition nr 251.

att göra sig gällande kraftigt beträffande hyreshusen. För att motverka en

dylik effekt är det därför enligt min mening angeläget, att räntan på bostadsanskaffningslånen

bestämmes enligt andra grunder än de nu gällande. Med

hänsyn till ovissheten av den kommande ränteutvecklingen anser jag det

mindre lämpligt att med utgångspunkt från emissionsräntan skapa en ny

regel för bestämmandet av räntan å bostadsanskaffningslånen. Bättre torde

då vara att intill dess stabilare ekonomiska förhållanden inträda bestämma

räntefoten för bostadsanskaffningslån särskilt för varje budgetår. En lämplig

räntefot för de lån, som utlämnas under nästa budgetår synes mig vara

3.2 5 procent, varigenom en återgång till de under budgetåret 1938/39 rådande

förhållandena sker. Räntesänkningen nödvändiggör en viss avskrivning å anvisade

medel. Frågan härom anmäles i vederbörligt sammanhang av chefen

för finansdepartementet.

Denna räntereduktion torde vara tillfyllest, när det gäller egnahem för

barnrika familjer; dessa finansieras nämligen från botten med bostadsanskaffningslån.

Beträffande hyreshus är förhållandet emellertid ett annat. Hittills

har förutsatts, att 50 procent av fastighetskostnaden skall finansieras med lån,

anskaffat på öppna marknaden; dessa fastigheter belastas sålunda med höjd

räntekostnad för bottenlån. Det kunde tänkas en anordning med kreditgaranti,

knuten till bostadsanskaffningslånet, av den art, som förut föreslagits beträffande

tertiärlånen, som medel att reducera kapitalkostnaden för hyreshus för

barnrika familjer. Enklare synes dock vara att även beträffande hyreshus låta

— såsom gäller i fråga örn egnahem —■ bostadsanskaffningslån utgå även som

bottenlån. En återgång till det hittillsvarande finansieringssättet torde dock

vara lämplig, så snart det allmänna ränteläget så tillåter.

Örn riksdagen godtager dessa förslag till modifikationer, förefaller det nödvändigt

att tillämpa dem även beträffande de fastigheter, som tillkommit under

det senaste året och därvid belastats med höjd ränta dels på bostadsanskaffningslånet,

dels (beträffande hyreshus) på bottenlånet. Dessa fastigheter

skulle eljest komma i en mycket ogynnsam särställning. Jag förordar, att

räntan på bostadsanskaffningslån, beviljade efter 1 juli 1940, sänkes i nivå

med den för nya lån föreslagna, 3.2 5 procent.

Enligt uppgift från statens byggnadslånebyrå finnas i under föregående .

år byggda hyresfastigheter för barnrika familjer placerade bottenlån till ett

belopp av 1,353,000 kronor med av krisförhållandena betingad, höjd räntesats.

Enda utvägen att eliminera verkan härav, vilken helt belastar de barnrika

familjerna, synes mig — ehuru vissa betänkligheter kunna anföras däremot

— vara att Kungl. Majit gives rätt att efter ansökan bevilja ett tillskott

till det årliga bidraget till ifrågavarande fastigheter, beräknat efter skillnaden

mellan bottenlånets och bostadsanskaffningslånets räntesatser och avsett att

reducera standardhyrorna. Här nämnda tillskott torde lämpligen böra utgå

från samma anslag som familjebidragen, d. v. s. det under femte huvudtiteln

upptagna förslagsanslaget till Främjande av bostadsförsörjning för mindre

bemedlade, barnrika familjer.

I skrivelse den 22 april 1941 har hyresgästernas riksförbund påpekat, att

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

de höjda värmekostnaderna belasta de barnrika familjerna synnerligen hårt,

samt föreslagit dels en ökning av hyresavdragen i fastigheter för barnrika

familjer, dels ett rabattsystem vid inköp av bränsle för övriga barnrika

familjer. Framställningen har remitterats till socialstyrelsen och byggnadslånebyrån.

Så snart ärendet blivit färdigberett, har jag för avsikt att underställa

Kungl. Maj:t de förslag, som kunna visa sig erforderliga. Om det icke

visar sig möjligt att realisera förslaget örn ett rabattsystem vid inköp av

bränsle för alla barnrika familjer, finnas dock vissa skäl, som tala för åtgärders

vidtagande för de familjer, som bo i nu ifrågavarande fastigheter. Det

synes nämligen uppenbart, att bränsleprisernas höjning särskilt starkt drabbat

dessa familjer, då deras hyror tidigare kalkylerats att just motsvara självkostnaderna;

dessa familjer ha samtidigt i högre grad än andra hushåll känt

bördan av höjda kostnader för övriga levnadsförnödenheter. Man kan befara,

att de barnrika familjerna i åtskilliga fall antingen måste söka sig tillbaka

till billigare, sämre lägenheter eller också nödgas att anlita fattigvården. En

tänkbar utväg för att förhindra en sådan utveckling vore införandet av ett

speciellt kristillägg till familjebidraget, högst av sådan storlek, att de stegrade

bränslekostnaderna kompenseras. Yisar sig detta vara en framkomlig

väg och riksdagen icke framställer någon erinran emot att denna väg beträdes,

har jag för avsikt att föreslå, att nämnda kristillägg till familjebidraget utgår

ur förslagsanslaget till främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade,

barnrika familjer.

Yad härefter angår själva medelsbehovet vill jag först nämna, att enligt

uPP§t^er, sorn jag under hand inhämtat, en reservation av lånemedel för närvarande

förefinnes, vilken uppgår till ungefär 10,500,000 kronor. Då man

emellertid förväntar, att Stockholms stad inom den närmaste tiden kommer

att ansöka örn lånemedel till ett belopp av 6,000,000 kronor torde behållningen

böra nedräknas till 4,500,000 kronor. Vidare finnes anledning antaga, att under

tiden till budgetårets utgång ytterligare ansökningar å cirka 1,500,000 kronor

komma att bifallas. Reservationen vid nästa budgetårs ingång skulle alltså

uppgå till ungefär 3,000,000 kronor.

Med utgångspunkt härifrån och i anslutning till vad jag förut anfört anser

jag det lämpligt föreslå, att ett belopp av 20,000,000 kronor äskas å riksstaten

för budgetåret 1941/42 till bostadsanskaffningslån. Med hänsyn till att

reservation å anslaget beräknas föreligga vid utgången av innevarande budgetår,

är det onödigt att äska medel å tilläggsstat.

Till familjebidrag erforderliga medel torde böra beräknas till något högre

belopp än byggnadslånebyrån föreslagit eller till förslagsvis 3,250,000 kronor.

Bostadsförbättrings verksamhet på landsbygden.

[Dels kungörelse den 22 juni 1939 (nr 464) örn förbättringsbidrag samt

nybyggnads- och förbättringslån för bostadsbyggnadsföretag på landsbygden,

ändrad genom kungörelser nr 673/1939, 670/1940 och 1003/1940, dels kungörelse

den 22 juni 1939 (nr 465) örn lantarbetarbostadslån och lantarbetarbostads
-

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kungl. Majis proposition nr 251.

bidrag, ändrad genom kungörelser nr 674/1939 och 671/1940, dels och kungörelse

den 22 juni 1939 (nr 472) angående statsbidrag för fiskarbostäder inom

norrländska kustlänen, ändrad genom kungörelser nr 893/1940 och 1/1941.]

Förbättringsbidrag må lämnas för reparation eller förbättringsarbete å

bostadslägenheter, däri inbegripet anordnande av ledningar för vatten och

avlopp samt av elektriska installationer, så ock för uppförande av nya bostadslägenheter

i stället för förut befintliga samt för förbättring av vattentäkt.

Bidrag utgår endast under förutsättning att sökanden prövas vara i behov av

ekonomiskt bistånd för byggnadsföretagets genomförande och fastställes till

ett belopp motsvarande viss del av de för företaget uppskattade kostnaderna.

Denna del bestämmes med skälig hänsyn till sökandens egen förmåga att själv

bidraga med penningar, material, transporter och eget arbete och må ej, därest

icke särskilt ömmande omständigheter föreligga, överstiga 80 procent av kostnaderna.

För varje särskild bostadslägenhet må bidraget ej överstiga 2,000

kronor; dock att då bidraget avser byggnadsföretag å kronolägenhet inom

något av de sex nordligaste länen, detsamma kan uppgå till 2,500 kronor.

Nybyggnads- och förbättringslån må lämnas för uppförande av nya bostadslägenheter

i stället för förut befintliga samt för förbättring av vattentäkt, så

ock för ombyggnad av samt annat mera omfattande förbättringsarbete å

bostadslägenheter, däri inbegripet anordnande av ledningar för vatten och

avlopp samt elektriska installationer. Nybyggnads- eller förbättringslån må

ej överstiga 80 procent av de för byggnadsföretaget uppskattade kostnaderna.

Förbättringslån, vilka äro räntefria under de första tio åren, beviljas ej för

företag, till vilket förbättringsbidrag eller nybyggnadslån utgår. Däremot kan

nybyggnadslån förenas med förbättringsbidrag, varvid sammanlagda beloppet

ej må överstiga 80 procent av kostnaderna.

Förbättringsbidragen gäldas från ett under femte huvudtiteln anvisat

reservationsanslag till bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden.

Nämnda anslag har för budgetåret 1940/41 upptagits till 3,250,000

kronor, varjämte å tilläggsstat anvisats ytterligare 500,000 kronor.

Nybyggnadslånen utlämnas från en å kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder

inrättad lånefond för främjande av bostadsbyggande på landsbygden.

Till förstärkande av denna fond har för budgetåret 1940/41 anvisats

dels å riksstaten ett reservationsanslag av 3,000,000 kronor dels och å tilläggsstat

ett reservationsanslag av 500,000 kronor.

Förbättringslånen bestridas från ett å kapitalbudgeten under fonden för

låneunderstöd anvisat reservationsanslag till lån för bostadsförbättringsverksamhet,

vilket anslag för innevarande budgetår upptagits till sammanlagt

2,500,000 kronor, varav 500,000 kronor anvisats å tilläggsstat.

Beträffande det huvudsakliga innehållet i kungörelsen om lantarbetarbostadslån

och lantarbetarbostadsbidrag torde jag få hänvisa till den redogörelse,

som intagits å sid. 11 och 12 i proposition nr 237 till 1940 års lagtima

riksdag.

Lantarbetarbostadslånen utgå från ett å kapitalbudgeten under fonden för

låneunderstöd anvisat reservationsanslag till lån för uppförande och förbätt
-

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

ring av lantarbetarbostäder. Med hänsyn till den reservation, som beräknades

förefinnas å detta anslag den 1 juli 1940, ha medel för detta ändamål hittills

icke anvisats för budgetåret 1940/41.

Lantarbetarbostadsbidragen bestridas från samma anslag som förbättringsbidragen.

Av det å riksstaten för innevarande budgetår anvisade anslaget till

förbättringsbidrag avsågos 150,000 kronor till lantarbetarbostadsbidrag.

Enligt kungörelsen örn statsbidrag till fiskarbostäder må i sådana fall, då

förbättringsbidrag ej kan ifrågakomma, särskilda bidrag utgå för iordningställande

inom de norrländska kustlänen av fiskares bostäder, sjöbodar och

båthus. Bidraget, som i regel ej må överstiga 80 procent av kostnaderna för

byggnadsföretaget, tilldelas den som äger eller är underhållsskyldig för byggnaden

eller eljest disponerar densamma och beviljas av vederbörande egnahemsnämnd.

Vidare gäller, att bidraget icke må utgå jämsides med förbättringslån

och att det ej må överstiga för varje bostadslägenhet, med eller utan

sjöbod och båthus, 2,000 kronor, för enbart sjöbod och båthus 500 kronor, för

enbart sjöbod 400 kronor samt för enbart båthus 300 kronor.

De nu nämnda bidragen utgå från samma anslag som förbättringsbidragen.

För innevarande budgetår avsågos 75,000 kronor av anslaget å 3,250,000

kronor skola användas till fiskarbostäder.

Under budgetåren 1933/34—1939/40 anvisades för nu ifrågavarande ändamål

tillhopa 68,200,000 kronor, varav sammanlagt 58,250,000 kronor avsetts

till förbättringsbidrag — däri inräknat lantarbetarbostadsbidrag -—- och nybyggnadslån,

2,000,000 kronor till förbättringslån samt 7,950,000 kronor till

lantarbetarbostäder. I fråga örn den närmare utvecklingen på förevarande

område torde jag få hänvisa till den allmänna översikt av den statliga bostadspolitiken

sedan 1933, som intagits å sid. 2 o. f. i proposition nr 237 till 1940

års lagtima riksdag. Härutöver vill jag meddela, att egnahemsnämnderna

under budgetåret 1939/40 beviljade bidrag och lån enligt följande uppställning

(siffrorna äro avrundade):

Antal

Belopp

kronor

Bostadsförbättringsbidrag .................

................... 2,500

2,900,000

Nybyggnadslån ................................

................... 1.000

1,400,000

Förbättringslån ................................

................... 500

1,300,000

Lantarbetarbostadslån .......................

................... 200

1,800,000

Lantarbetarbostadsbidrag ....................

................... 190

150,000

Såsom tidigare erinrats har Kungl. Majit på min hemställan under femte

huvudtiteln i årets statsverksproposition föreslagit riksdagen att, i avbidan

på särskild proposition i ämnet, beräkna ett reservationsanslag av 3,250,000

kronor såsom bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden.

Vidare har Kungl. Majit föreslagit riksdagen att å kapitalbudgeten beräkna,

dels under statens utlåningsfonder till lånefonden för främjande av bostadsbyggande

på landsbygden (nybyggnadslån) ett reservationsanslag av 3,000,000

kronor, dels under fonden för låneunderstöd till lån för bostadsförbättrings
-

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

verksamhet (förbättringslån) ett reservationsanslag av 2,000,000 kronor. Vid

dessa anslags beräkning förutsattes medelsanvisning för bostadsförbättringsverksamhet

jämväl å tilläggsstat för innevarande budgetår utöver de av 1940

års urtima riksdag beviljade tilläggsanslagen.

I skrivelser den 14 oktober oell den 17 december 1940 bär egnahemsstyrelsen

framlagt beräkningar och förslag angående för verksamhetens fortsatta

bedrivande erforderliga medel.

I sin förstnämnda skrivelse har styrelsen till en början meddelat, att styrelsen

i slutet av september 1940 införskaffat uppgifter från egnahemsnämnderna

rörande det behov av bostadsförbättringsarbeten på landsbygden, vilka

borde tillgodoses, under förutsättning att ökade anslags- och lånemedel kunde

disponeras för ändamålet. Härom anför styrelsen följande.

Enligt egnahemsnämndernas beräkningar avse de hos nämnderna inneliggande

ansökningar örn bostadsförbättringsmedel, vilka det vore önskvärt

att bifalla —- efter det att nu disponibla medel blivit använda — arbeten till

ett sammanlagt belopp av omkring 33 miljoner kronor. Behovet av härutöver

erforderliga förbättringsarbeten ha egnahemsnämnderna, på grundval av ett

erfarenhetsmässigt bedömande, uppskattat till ett belopp av omkring 79 miljoner

kronor. Sammanlagt skulle arbetena sålunda representera en kostnad

av omkring 112 miljoner kronor. Härav skulle omkring 21 miljoner kronor

komma på kostnader för anordnande av ledningar för vatten och avlopp samt

för förbättring av vattentäkt. Samtidigt har behovet av förbättring av lantarbetarbostäder

uppskattats till en kostnad av omkring 9 miljoner kronor.

Enligt egnahemsnämndernas beräkningar skulle för ifrågavarande förbättringsarbeten

erfordras stöd från statens sida med följande belopp, nämligen

i bostadsförbättringsbidrag 40 miljoner kronor, i nybyggnads- och förbättringslån

37 miljoner kronor, i lantarbetarbostadslån 6 miljoner kronor samt i

lantarbetarbostadsbidrag 0.9 miljoner kronor, allt i runda tal. Egnahemsstyrel

har ej anledning att i detta sammanhang närmare ingå på kommentarer med

avseende å de av egnahemsnämnderna uppskattade siffrorna. Uppenbart är

att dessa icke kunna ge några säkra hållpunkter för bedömandet av behovet

av bostadsförbättringsarbeten på landsbygden. Emellertid kunna de under

alla förhållanden tjäna som belägg för att detta behov är synnerligen omfattande.

Styrelsen konstaterar härefter, att de anslags- och lånemedel, som för innevarande

budgetår ställts till förfogande för främjande av bostadsförbättring,

torde lia beräknats med tanke mera på en efter hand fortskridande förbättring

av bostadsbeståndet än på behovet av produktionsbefrämjande åtgärder. Om

samma utgångspunkter tagas även för beräkningen av anslag för budgetåret

1941/42 torde — fortsätter styrelsen — med hänsyn jämväl till nödvändigheten

att såvitt möjligt nedbringa statsutgifterna, anledning icke finnas att

upptaga anslagsmedlen till andra belopp än för innevarande budgetår. Härutöver

bör emellertid, då de för utlämnande av lantarbetarbostadslån tillgängliga

anslagsmedlen torde komma att till stor del ha disponerats före

utgången av innevarande budgetår, ett anslag för detta ändamål beviljas för

budgetåret 1941/42, och styrelsen finner i sådant hänseende lämpligt föreslå

anvisande av samma belopp som beräknats skola disponeras för ett vart av

budgetåren 1939/40 och 1940/41 eller 2,000,000 kronor.

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Majus proposition nr 251.

Vidare anser styrelsen, att av det anslag, som för nästa budgetår kan anvisas

till bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden, bör liksom

för innevarande budgetår medel ställas till förfogande för bidrag till förbättring

av bostäderna å förutnämnda kronolägenheter och av fiskarbostäder

i de norrländska länen, till lantarbetarbostadsbidrag samt till avlöningar och

reseersättningar åt byggnadskontrollanter eller till liknande ändamål. Därest

icke avlöningsanslagen för egnahemsstyrelsen och egnahemsnämnderna utökas

med hänsyn till arbetet med bostadsförbättringsverksamheten, torde

jämväl kostnaderna för detta arbete delvis böra bestridas från nyssnämnda

anslag till bostadsförbättring.

Styrelsen framhåller slutligen, att örn förhållandena utveckla sig därhän,

att en utökning av arbetstillfällena på landsbygden blir önskvärd, omfattande

arbetstillfällen kunna skapas genom en intensifiering av åtgärderna för en

förbättring av bostadsbeståndet på landsbygden.

I sin skrivelse den 17 december 1940 utvecklar egnahemsstyrelsen ytterligare

sistnämnda tankegång och anför sålunda bland annat följande.

Örn staten i en situation av minskade arbetstillfällen inom landet finner

det motiverat att vidtaga åtgärder i produktionsbefrämjande riktning, tala

flera skäl för att dessa åtgärder i relativt stor omfattning böra inriktas på förbättringsarbeten

med avseende å landsbygdens bostäder. Dessa arbeten

kunna på ett naturligt sätt erhålla stor spridning över hela landsbygden. De

komma särskilt tillgodo byggnadsarbetare av olika kategorier, vilka drabbas

av inskränkningar i den privata byggnadsverksamheten. Igångsättandet av

byggnadsarbeten medför vidare ökade arbetstillfällen inom de skilda industrigrenar,

vilkas produkter komma till användning vid husbyggnad. Sist men

icke minst måste ihågkommas, att vidgade åtgärder för en förbättring av

landsbygdens bostäder skulle vara ägnade att tillgodose ett av de mest framträdande

sociala behoven i vårt land.

Med utgångspunkt från vad sålunda anförts har styrelsen hemställt, att

— utöver vad styrelsen i sin tidigare skrivelse föreslagit — medel måtte under

respektive anslagstitlar anvisas för nu ifrågavarande ändamål dels å tilläggsstat

för innevarande budgetår dels ock å beredskapsstat för budgetåret

1941/42, allt i enlighet med följande uppställning.

Till äggsstat för

budgetåret 1940/41

kronor

Bostadsförbättringsbidrag ........................... 7,000,000

Nybyggnadslån .......................................... 7,000,000

Förbättringslån .......................................... 7,000,000

Lantarbetarbostadslån ................................. 1,000,000

Styrelsen tillägger slutligen.

I vilken utsträckning medel från ifrågavarande anslag — liksom från de

ordinarie anslagen — böra få tagas i anspråk för förbättring av bostäder å

kolonat och andra kronolägenheter, för förbättring av fiskarbostäder i de

norrländska länen, för lantarbetarbostadsbidrag samt för administrationskostnader,

torde icke bestämt kunna konstateras i nuvarande läge. Framhållas

må, att en sådan utvidgad bostadsförbättringsverksamhet som den här

åsyftade måste medföra viss ökning av behovet av arbetskraft och expens
-

Beredskapsstat

för budgetåret

1941/42

kronor

20,000,000

20,000,000

20,000,000

6,000,000

s. 173 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 251.

173

medel såväl hos egnahemsnämnderna som egnahemsstyrelsen. I den mån icke

de vanliga avlönings- och omkostnadsanslagen skulle lämna tillgång till sålunda

ökade administrationskostnader, synas medel från anslaget till bostadsförbättringsbidrag

böra få enligt beslut av Kungl. Maj:t tagas i anspråk för

dessa ändamål.

I detta sammanhang torde jag vidare få anmäla, att länsstyrelsen i Västerbottens

län i skrivelse den 3 maj 1941 hemställt, att länet för nästa budgetår

måtte beredas ett anslag av minst 500,000 kronor för bostadsförbättring å s. k.

kronotorp, kolonat och fjällägenheter. Till stöd för framställningen har åberopats,

bland annat, att de bostadsförbättringsmedel, som hittills för nämnda

ändamål kommit länet till del, varit alldeles otillräckliga för att inom rimlig

tid möjliggöra en sanering av ifrågavarande, synnerligen bristfälliga bostadsbestånd.

Slutligen ber jag få anmäla en från ledamoten av riksdagens andra kammare

John Lundberg till socialdepartementet den 20 februari 1941 inkommen framställning

med förslag om utsträckning av tillämpningsområdet för kungörelsen

angående fiskarbostäder inom norrländska kustlänen. Efter att ha konstaterat

att fiskare, som bo söder örn Gävleborgs län nu icke kunna komma i åtnjutande

av bidrag enligt ifrågavarande kungörelse, anföres i framställningen

följande.

Från Uppsala län kan anföras följande statistiska upplysningar örn fiskar

befolkningen och dess bostadsförhållanden. Inom Älvkarleby socken ligger

fiskeplatsen Mangrund på en mindre skogsbeklädd holme i Lövstabukten.

Under fiskesäsongen flytta fiskarna med redskap och båtar till Mangrund och

äro där bosatta från tidigt på våren till fram i slutet av november. Avståndet

mellan fiskeplatsen och hemmet är omkring 11 kilometer. Strömmings- och

storryssjefiske bedrives där av 11 personer och värdet av 1939 års fångst

beräknades till 11,260 kronor. Fiskeplatsen Kniven är en liknande fiskeplats

och där bedrives strömmingsfiske av 7 personer och fångstvärdet för 1939

var 7,203 kronor.

I Hållnäs socken ligger Upplands största och förnämsta fiskeläge med 43

yrkesfiskare och 10 binäringsfiskare. Flertalet av dem ha sina hem 4—6

kilometer från fiskeläget, varför fiskarna under fiskesäsongen huvudsakligen

bo i kokhus vid fiskeläget. Värdet av 1939 års fångst beräknades här till

68,020 kronor. Förutom dessa fiskelägen finnas en del mindre sådana inom

Uppsala län.

I allmänhet saknar fiskarbefolkningen ekonomiska medel till att underhålla

sina bostäder och då blir det i främsta rummet fiskeplatsernas båthus

och sjöbodar som bli eftersatta och undermåliga. Fiskesäsongen kan börja

i april och fortsätta fram till slutet av november och i början av december.

Under denna tid är det kokhus och sjöbodar som huvudsakligen nyttjas till

bostäder, varför det är av största betydelse att dessa underhållas på ett

sådant sätt att därigenom förekomsten av olika sjukdomar, främst då reumatiska

och lungtuberkulos, förebyggas.

Då det icke kan anses att fiskarnas bostadsfråga endast är aktuell för

norrlandslänen, synes det mig vara av betydelse att en författningsändring

vidtages, som möjliggör att denna hjälp utsträckcs till att omfatta iordningställande

av fiskarbostäder och till dessa hörande sjöbodar och båthus inom

alla kustlän.

s. 174 Kontrollera mot PDF

174 Kungl. Majus proposition nr 251.

I ett över nämnda framställning avgivet yttrande anför egnahemsstyrelsen

följande:

Att särskilda bestämmelser tillkommit om bidrag till fiskarbostäder har

sin förklaring i de särskilda förhållanden, under vilka den norrländska fiskarbefolkningen

utövar sin näring. Dessa fiskare vistas under fiskesäsongerna

ute i kustbandet, långt avlägset från de platser, där de eljest ha sina hem,

och de bostäder, som de disponera under nämnda tid, äro i stor utsträckning

belägna på samfällig mark, till vilken bostadsinnehavarna varken ha äganderätt

eller överhuvud taget någon avtalsenligt grundad rätt. Vanliga förbättringsbidrag

kunna därför icke beviljas för här avsedda fiskarbostäder.

På vissa delar av den uppländska kusten torde fiskarbefolkningens bostadsförhållanden,

såsom även framgår av vad som anföres i den remitterade

skrivelsen, vara jämförliga med dem som förekomma i de norrländska kustlänen.

På grund härav tillstyrker egnahemsstyrelsen, att bestämmelserna

angående statsbidrag för fiskarbostäder inom norrländska kustlänen utsträckas

till att gälla även för fiskare på den uppländska kusten.

Däremot har egenahemsstyrelsen icke anledning att förmoda, att förhållandena

i nämnvärd omfattning äro jämförliga i andra delar av landet.

Med hänsyn härtill och till att en utsträckning av ifrågavarande bestämmelsers

tillämpning skulle kunna leda till konsekvenser, vilka på förhand icke

låta sig överblicka, kan egnahemsstyrelsen ej förorda en sådan ytterligare

utsträckning av tillämpningsområdet utöver de norrländska och uppländska

kusterna.

Departementschefen.

Jag har i det föregående förordat långt gående förslag i syfte att lindra

byggnadskrisens verkningar. Förslagen ha det dubbla syftet att undvika en

befarad bostadsbrist och att skapa sysselsättning inom byggnadsbranschen.

Även om det i det föregående skisserade byggnadsprogrammet kunde helt

realiseras, skulle likväl en betydande arbetslöshet kvarstå bland byggnadsarbetarna.

Man kan nämligen utgå från att man icke inom överskådlig tid har

att emotse en sådan högkonjunktur inom byggnadsindustrin som den under

åren 1938 och 1939 rådande. Slutligen är att märka, att därest rationaliseringsoch

säsongutjämningssträvandena krönas med framgång, en proportionellt

större sammankrympning av byggnadsarbetarkåren torde bli nödvändig än

som motsvarar den minskade byggnadsproduktionen. Till undvikande av en

permanent arbetslöshet inom byggnadsfacket torde fördenskull en omskolningsverksamhet

bli erforderlig i fråga örn ett ganska betydande antal byggnadsarbetare.

Medan denna pågår synes det vara mycket lämpligt att kunna bidraga till

att bereda de lediga byggnadsarbetarna sysselsättning inom deras eget fack,

och enligt mitt förmenande torde det härvidlag vara både naturligt och önskvärt,

att landsbygdens nu ifrågavarande byggnadsbehov kraftigt utnyttjas. Såsom

egnahemsstyrelsen framhållit vinnes härvid den fördelen, att arbetena

erhålla stor spridning över hela landsbygden, varigenom arbetskraftens rent

geografiska omflyttning ej behöver bli alltför omfattande. Jag vill i detta sammanhang

erinra örn att bostadsförbättringsverksamhetens värde såsom krisbekämpande

medel tidigare flera gånger understrukits. Medelsanvisningen har

s. 175 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majna proposition nr 251. 175

också med hänsyn till högkonjunkturen inom byggnadsindustrin under de

sistförflutna åren varit i hög grad restriktiv.

Att bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden fortfarande är ett av

de mest framträdande sociala behoven i vårt land har så många gånger framhållits,

att någon ytterligare utläggning härom knappast torde vara erforderlig.

Dock vill jag särskilt understryka den nuvarande stora betydelsen

av en av verksamhetsgrenarna på detta område. Jag syftar härvid

på anordnande av ledningar för vatten och avlopp. Den arbetskraftsbesparing,

som för en lantgård vinnes genom anordnande av vatten- och

avloppsledningar, bör — i all synnerhet under nuvarande förhållanden —

beaktas. Jag tänker därvid icke blott på den förvisso välbehövliga lindring i

arbetsbördan, som husmödrarna i ett lanthushåll härigenom kunna påräkna,

utan även på den förenkling och tidsbesparing, som vinnes vid arbetet inom

ladugårdar och andra ekonomibyggnader, där knappheten på arbetskraft på

grund av inkallelserna till beredskapstjänst blivit än mera kännbar än förut.

Det torde knappast behöva riskeras att genomförandet av ett ganska omfattande

byggnadsprogram på landsbygden skall äventyras på grund av brist

på byggnadsmaterial. I jämförelse med den för städerna planerade nybyggnadsverksamheten

synes den nu tilltänkta verksamheten vara av skäligen ringa

omfattning, och man bör dessutom hålla i minnet, att de byggnadsmaterial,

varpå verklig knapphet råder, nämligen byggnadsjärn och cement, endast i

begränsad utsträckning äro behövliga vid byggnadsverksamhet av nu förevarande

art.

Vid bedömandet av den lämpliga storleken av det belopp, som sammanlagt

kan vara erforderligt, synes man i första hand böra sätta såsom mål att utnyttja

alla nu förefintliga arbetstillfällen, d. v. s. att bevilja alla nu föreliggande

ansökningar örn lån eller bidrag, vilka äro av beskaffenhet att böra tillgodoses.

Enligt de senast föreliggande beräkningarna motsvarade ifrågavarande ansökningar

förbättringsarbeten för ett sammanlagt belopp av ungefär 33,000,000

kronor. Härutöver skulle enligt egnahemsnämndernas beräkningar föreligga

behov av sådana arbeten för en kostnad av omkring 79,000,000 kronor, vadan

alltså det sammanlagda värdet av önskvärda förbättringsarbeten skulle uppgå

till cirka 112,000,000 kronor. Härtill komme ett för förbättring av lantarbetarbostäder

erforderligt belopp av cirka 9,000,000 kronor. Från statens sida skulle

enligt samma beräkningar krävas en insats av bidrag och lån uppgående till

i runt tal 84,000,000 kronor. Sedan dessa beräkningar verkställdes har emellertid

verksamheten på detta område utvidgats till att avse jämväl elektriska

installationer, varjämte byggnadskostnaderna stigit något. Egnahemsnämndernas

beräkningar synas följaktligen böra justeras uppåt till ungefär

90,000,000 kronor.

Såsom förut nämnts avse de nu föreliggande ansökningarna blott en del

av hela hjälpbehovet. Därest emellertid en stödverksamhet syftande till att i

första hand tillgodose alla dessa ansökningar inleddes, komme detta givetvis

att verka i hög grad stimulerande på dem som ehuru i behov av bidrag eller

lån, ännu ej gjort ansökning därom, och man torde fördenskull med tämligen

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj ds proposition nr 251.

stor sannolikhet kunna räkna med. att inom loppet av något eller några år

större delen av det stödbehövande klientelet skulle göra sig påmind.

Under närmaste året torde medel böra stå till förfogande för att tillgodose

ungefär hälften av det sålunda uppskattade behovet. Tillhopa torde därför

45.000. 000 kronor böra anvisas för nu ifrågavarande bostadspolitiska åtgärder.

Då man knappast kan räkna med att den ifrågasatta utvidgningen av verksamheten

kan äga rum under innevarande budgetår, torde man ej ha anledning

att —- såsom egnahemstyrelsen föreslagit — äska medel å tilläggsstat. Jag

föreslår därför, att de erforderliga beloppen anvisas å riksstaten för budgetåret

1941/42.

Vid bedömande av den lämpliga fördelningen på olika anslag av det av

mig förordade beloppet, 45,000,000 kronor, anser jag, att man i stort sett bör

följa de av egnahemsnämnderna i samband med inventeringen av byggnadsbehovet

gjorda beräkningarna. 20,000,000 kronor torde sålunda böra anvisas

till förbättringsbidrag. Förbättringsbidragens andel av det samlade beloppet

kan förefalla något stor, men enligt min mening föreligga starka skäl för att

man i den föreslagna omfattningen bör anlita bidragslinjen. Vid nuvarande

höga byggnadskostnader synes det nämligen kunna befaras, att man eljest i

stor utsträckning uppskjuter erforderliga förbättringsarbeten i avbidan på

lägre priser. Härigenom skulle hela programmets genomförande kunna äventyras.

Jag vill vidare anmärka, att jag, för den händelse riksdagen ej har något

att däremot erinra, har för avsikt föreslå att av beloppet vissa medel avses

för förbättring av kronolägenheter och fiskarbostäder m. m., varjämte någon

del torde komma att utgå i form av lantarbetarbostadsbidrag. Jag erinrar

vidare örn mitt i det föregående framlagda förslag att använda högst 200,000

kronor för rådgivningsverksamhet i landsbygdens byggnadsfrågor. Härutöver

torde liksom de senaste åren medel böra avses för avlöningar och reseersättningar

åt vissa hos egnahemsstyrelsen anställda byggnadskontrollanter.

Summan av nu nämnda medel torde komma att uppgå till cirka 1,350,000

kronor.

Då erfarenheten visar, att förbättringsbidrag och nybyggnads] ån ofta sökas

samtidigt, torde det vara lämpligt att avsätta ett belopp av 11,000,000 kronor

för att tillgodose detta lånebehov.

I likhet med egnahemsstyrelsen finner jag vidare, att anslaget till förbättringslån

bör uppföras med samma belopp som anslaget till nybyggnadslån,

varför jag föreslår att 11,000,000 kronor anvisas för ändamålet.

Yad angår lantarbetarbostadslånen kan det, enligt vad jag inhämtat, förväntas

att vid utgången av detta budgetår ett odisponerat belopp av ungefär

1.000. 000 kronor återstår. Med hänsyn härtill synes en medelsanvisning av

3.000. 000 kronor även vid nu angivna syften vara fullt tillräcklig.

Emellertid torde det icke vara tillfyllest att allenast ställa medel till förfogande

för att åstadkomma den utvidgning av verksamheten som är åsyftad.

Räntan å de nu ifrågavarande lånen bestämmes nämligen efter samma grunder

som gälla för bostadsanskaffningslånen och det torde därför, av enahanda skäl

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

Kungl. Majus proposition nr 251.

som jag anfört ifråga örn sagda lån, vara nödvändigt att sänka räntan även för

de lån som äro avsedda för bostadsförbättringsverksamhet på landsbygden. Att

göra någon åtskillnad i villkoren för sistnämnda slag av lån torde icke vara

påkallat, och jag föreslår fördenskull, att räntan å de förbättrings-, nybyggnadsoch

lantarbetarbostadslån, som beviljas under nästa budgetår, bestämmes till

3.25 procent. Räntan blir härigenom endast obetydligt högre än den som

gällde under budgetåret 1939/40.

Såsom i det föregående nämnts har jag för avsikt föreslå, att liksom de

senast föregående åren särskilda belopp avsättas för förbättring av vissa kronolägenheter

och fiskarbostäder. Med hänsyn till den nu föreslagna allmänna

höjningen av anslagen på förevarande område och med beaktande av vad länsstyrelsen

i Västerbottens län anfört anser jag det berättigat, att ett belopp

av 600,000 kronor av anslaget till förbättringsbidrag avses för kronolägenheter

i de sex nordligaste länen.

Vad beträffar fiskarbostäderna är här först att märka förslaget om utsträckning

av tillämpningsområdet för den på området gällande kungörelsen. Då i

förevarande hänseende samma förhållanden gälla på Uppsala läns kust som

på kusten norr därom är, under förutsättning, att riksdagen ej har något

att däremot erinra, enligt vad jag inhämtat, chefen för jordbruksdepartementet

— i likhet med egnahemsstyrelsen — beredd föreslå en utvidgning av

kungörelsen till att avse jämväl Upplands kust. Däremot torde icke skäl hava

förekommit att ytterligare utsträcka tillämpningsområdet.

Med hänsyn till vad sålunda föreslagits och då jämväl fiskarbostäderna

böra komma i åtnjutande av den allmänna anslagshöjningen ämnar jag, örn

riksdagen ej har något att däremot erinra, föreslå, att av förbättringsbidragsmedlen

200,000 kronor avses för iordningställande av fiskarbostäder.

Såsom egnahemsstyrelsen påpekat torde en utvidgning av bostadsförbättringsverksamheten

i den omfattning som här förordats medföra en viss ökning

av behovet av arbetskraft och expensmedel hos såväl egnahemsnämnderna

som egnahemsstyrelsen. Enligt vad jag inhämtat kommer chefen för jordbruksdepartementet

att hemställa örn framläggande för riksdagen av förslag

angående anvisande av härför erforderliga medel.

Bidrag till inrättande av pensionärshem.

[Kungörelse den 22 juni 1939 (nr 462) örn statsbidrag till anordnande av

pensionärshem, ändrad genom kungörelse nr 941/1939.]

Beträffande det huvudsakliga innehållet i förenämnda kungörelse torde jag

få hänvisa till den redogörelse, som återfinnes å sidorna 14 och 15 i proposition

nr 237 till 1940 års lagtima riksdag.

För verksamheten på detta område ha hittills anvisats sammanlagt 1,500,000

kronor, därav 500,000 kronor å riksstaten för innevarande budgetår.

I skrivelse den 21 oktober 1940 har statens byggnadslånebyrå meddelat,

att intill den 30 juni 1940 328,158 kronor beviljats av Kungl. Majit i statsbidrag

för 16 pensionärshem. Sedermera hade byrån under tiden fram till

Bihang till riksdagens protokoll 1911. 1 sami. Nr 251. 79041 12

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

skrivelsens datum till Kungl. Majit med tillstyrkande översänt ansökningar

örn statsbidrag å tillhopa 815,499 kronor. Under förutsättning av bifall till

dessa skulle således behållningen å anslaget uppgå till 356,343 kronor.

Då byrån på grund av förfrågningar i ämnet från flera kommuner ansett

sig kunna konstatera ett alltjämt stigande intresse för verksamheten, har

byrån hemställt, att för budgetåret 1941/42 ett anslag å 2,000,000 kronor måtte

äskas för ändamålet.

Sedermera har byggnadslånebyrån i en den 17 december 1940 till socialdepartementet

inkommen skrivelse ifrågasatt, huruvida icke med hänsyn till

ett eventuellt förändrat arbetsmarknadsläge medel borde anvisas i annan än

den av byrån föreslagna ordningen, och har byrån föreslagit, att å tilläggsstat

för innevarande budgetår måtte för ändamålet anvisas 3,000,000 kronor samt

å riksstaten för budgetåret 1941/42 500,000 kronor.

Departementschefen.

Å förevarande anslag återstå för närvarande endast omkring 175,000 kronor

odisponerade. Detta belopp torde dock vara tillräckligt för täckande av

bidragsbehovet under återstoden av detta budgetår. För nästa budgetår anser

jag mig emellertid böra räkna med ett anslag av 3,000,000 kronor.

Hemställan.

Under åberopande av vad jag sålunda i skilda hänseenden anfört, hemställer

jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels godkänna av mig förordade ändrade grunder för tertiärlån

till viss bostadsbyggnadsverksamhet;

dels godkänna av mig förordade ändrade grunder för lån för

ombyggnad av bostadshus i städer och stadsliknande samhällen;

dels godkänna av mig förordade ändrade grunder för låneverksamheten

för främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade,

barnrika familjer;

dels godkänna av mig förordade ändrade grunder beträffande

räntefoten å förbättringslån, nybyggnadslån och lantarbetarbostadslån;
dels

medgiva, att den behållning, som kan komma att förefinnas

vid utgången av budgetåret 1940/41 å Lånefonden för bostadsbyggande

i städer och stadsliknande samhällen, på sätt jag

tidigare angivit, överföres till Fonden för låneunderstöd;

dels ock för budgetåret 1941/42 anvisa

a) under femte huvudtiteln

1) till Främjande av bostadsförsörjning för mindre

bemedlade, barnrika familjer ett förslagsanslag av 3,250,000

kronor;

2) till Bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden

ett reservationsanslag av 20,000,000 kronor;

s. 179 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 251. 179

3) till Bidrag till inrättande av pensionärshem ett reservationsanslag

av 3,000,000 kronor;

b) under Kapitalinvesteringar, Statens utlåningsfonder

1) till Lånefonden för bostadsförsörjning för mindre

bemedlade, barnrika familjer ett reservationsanslag av

20,000,0000 kronor;

2) till Lånefonden för främjande av bostadsbyggande på

landsbygden ett reservationsanslag av 11,000,000 kronor;

c) under Kapitalinvesteringar, Fonden för låneunderstöd

1) till Tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett

reservationsanslag av 60,000,000 kronor;

2) till Lån för uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder

ett reservationsanslag av 3,000,000 kronor;

3) till Lån för bostadsförbättringsverksamhet ett reservationsanslag

av 11,000,000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bertha Klemedtson.

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Byggnadskostnadssakkunnigas förslag till stödåtgärder för bostadsbyggandet........ 2

Allmänna synpunkter .......................................................... 3

Byggnadskostnadssakkunnniga: Byggnadskrisens utveckling sid. 3, Läget på bostadsmarknaden

sid. 5, Allmänna synpunkter på kostnadsproblemet sid. 11. — Yttrandena

sid. 24. — Departementschefen sid. 29.

Reala förutsättningar för ett ökat bostadsbyggande .......................... 35

Byggnadskostnadssakkunniga sid. 35. — Yttrandena sid. 36. — Departementschefen

sid. 37.

Ränte- och kreditfrågor ........................................................ 38

Byggnadskostnadssakkunniga sid. 40. — Yttrandena sid. 44. — Departementschefen

sid. 63.

Hyreskontroll som kreditvillkor................................................ 67

Byggnadskostnadssakkunniga sid. 67. — Yttrandena sid. 68, — Departementschefen

sid. 69.

Tomt- och stadsplanefrågor .................................................... 70

Byggnadskostnadssakkunniga sid. 70. — Yttrandena sid. 74. — Departementschefen

sid. 78.

Materialprisfrågor .............................................................. 79

Byggnadskostnadssakkunniga sid. 79. — Yttrandena sid. 85. — Departementschefen

sid. 92.

Arbetskostnads- och säsongutjämningsfrågor .................................. 93

Byggnadskostnadssakkunniga sid. 93. — Yttrandena sid. 102. — Departementschefen

sid. 110.

Fardagsfrågan .................................................................. lil

Byggnadskostnadssakkunniga sid. lil. — Yttrandena sid. 112. — Departementschefen

sid. 114.

Byggnadskonstruktioner och lägenhetsstandard................................ 115

Byggnadskostnadssakkunniga sid. 115. — Yttrandena sid. 117. — Departementschefen

sid. 121.

Vissa till kreditgivningen knutna villkor...................................... 122

Byggnadskostnadssakkunniga sid. 122. — Yttrandena sid. 123. — Departementschefen

sid. 124.

Organisationsfrågor ............................................................ 125

Byggnadskostnadssakkunniga sid. 125. — Yttrandena sid. 126. — Departementschefen

sid. 126.

s. 181 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 251. 181

Sid.

Landsbygdens byggnadsfrågor.............. 1^7

Byggnadskostnadssakkunniga sid. 127. — Yttrandena sid. 147. Departementschefen

sid. 158.

Tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet .................................... 161

Departementschefen sid. 161.

Lån för ombyggnad av bostadshus i städer och stadsliknande samhällen .......... 161

Departementschefen sid. 163.

Bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer ...................... 164

Departementschefen sid. 166.

Bostacisförbättringsverksamhet på landsbygden .................................... 168

Departementschefen sid. 174.

Bidrag till inrättande av pensionärshem.......................................... 177

Departementschefen sid. 177.

Hemställan ...................................................................... 178

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1941:448 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder'' för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. jämte i ämnet väckta motioner s. 1 i texten
  2. SU 1941:207 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reqlerinq m. m. s. 3 i texten
  3. SU 1941:193 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. jämte i ämnet väckta motioner. a1 i texten