Sök i Ratio Lex

Angående vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen

1946-05-10 · 104 sidor, varav 103 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 103 av 104 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1946:279, Angående vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

1

Nr 279.

Kungl. Majds -proposition till riksdagen angående vissa

åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen;

given Stockholms slott den 10 maj 1946.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 10 maj 1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Ericsson, Mossberg.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anför efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter.

I årets statsverksproposition har Kungl. Majit på min hemställan under

femte huvudtiteln, punkterna 25—29, samt under kapitalbudgeten, bilaga 4,

punkterna 2, 3 och 5—8, föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild pro

position i ämnet, för budgetåret 1940/47 beräkna följande anslag:

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 279.

860 .16

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

A. Driftbudgeten.

Statens byggnadslånebyrå: Avlöningar, förslagsanslag ...............

Statens byggnadslånebyrå: Omkostnader, förslagsanslag ............

Hyresrabatter för mindre bemedlade, barnrika familjer, förslagsanslag

...........................................................................

Bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden, reservationsanslag

..................................................................

Bidrag till inrättande av pensionärshem, reservationsanslag ......

Belopp

kronor

1 130 000

225 000

8 500 000

20 000 000

8 000 000

B. Kapitalbudgeten.

1) Under statens utlåningsfonder:

Lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika

familjer, investeringsanslag ....................................... 50 000 000

Lånefonden för främjande av bostadsbyggande på landsbygden,

investeringsanslag ............................................................ 12 000 000

2) Under fonden för låneunderstöd:

Tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet, investeringsanslag 150 000 000

Tiliäggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet, investeringsanslag

........................................................................... 21 000 000

Lån till uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder, investeringsanslag

............................................................... 4 000 000

Lån till bostadsförbättringsverksamhet, investeringsanslag ......... 8 000 000

Anslagen ha i statsverkspropositionen beräknats till samma belopp som

de, varmed anslagen uppförts å riksstaten för innevarande budgetår.

Anledningen till att förenämnda anslag i statsverkspropositionen upptagits

med allenast preliminärt beräknade belopp var den, att det icke ansågs

möjligt att före remissbehandlingen av bostadssociala utredningens betänkande

den 28 december 1945 (SOU 1945:63), taga ställning till förevarande

anslagsfrågor. Sedan betänkandet och remissvaren numera varit föremål

för överväganden inom socialdepartementet, anhåller jag att få upptaga

hithörande spörsmål till fortsatt behandling. Av skäl som jag torde få redovisa

i det följande anser jag mig emellertid icke böra för närvarande i detalj

genomgå bostadssociala utredningens förslag. Däremot är det min avsikt att

lämna en allmän redogörelse för utredningens bostadspolitiska program samt

för remissinstansernas principiella inställning härtill ävensom för mina egna

synpunkter härutinnan.

Sedan jag redogjort för nyssangivna förhållanden, torde jag få föredraga

de särskilda anslagsfrågorna var för sig.

I enlighet med det anförda torde jag först få upptaga de allmänna frågorna

till behandling, därvid jag finner det lämpligt att inledningsvis lämna

en redogörelse för de nu gällande föreskrifterna i avseende å lån och bidrag

till främjande av bostadsförsörjningen ävensom vissa uppgifter till belysning

av stödverksamhetens omfattning.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 279.

3

Allmänna frågor rörande bostadsförsörjningen.

Gällande bestämmelser rörande den statliga stödverksamheten.

Den statliga stödverksamheten till förmån för bostadsförsörjningen handhaves

som bekant av två centrala ämbetsverk, statens byggnadslånebyrå och

egnahemsstyrelsen.

Gränslinjen mellan ifrågavarande båda ämbetsverks verksamhetsområden

är egentligen av formell art, i det att dels byggnadslånebyrån kan bevilja lån

för såväl hyreshus som egnahem, oberoende av om byggnadsföretaget är beläget

i stad eller på landsbygden, dels egnahemsstyrelsen kan utöva sin verksamhet

såväl på landet som i städerna. Såsom en allmän regel kan det dock

sägas, att byggnadslånebyråns verksamhet företrädesvis gäller stadssamhällena

medan egnahemsorganisationens uppgifter främst avse bostadsproduktionen

på landsbygden.

Byggnadslånebyrån har ingen egen lokalorganisation utan är för sin

verksamhet hänvisad till att anlita kommunala förmedlingsorgan; detta innebär,

att de statliga lån och bidrag, som beviljas utav byrån, icke kunna komma

den bostadsbehövande allmänheten till godo med mindre vederbörande kommun

åtagit sig att bedriva förmedlingsverksamhet. Däremot har egnahemsstyrelsen

till sitt förfogande en statlig lokalorganisation, bestående av en

egnahemsnämnd i varje län samt regelmässigt inom varje kommun ett egnahemsombud

(egnahemsombudet bildar i vissa fall jämte kommunala representanter

en egnahemskommitté). På sina håll ha därjämte tillkommit särskilda

egnahemslåneförmedlare, vilka utöva sådana funktioner, som eljest åvila

egnahemsnämnderna.

Byggnadslånebyråns verksamhetsområde.

De lån och bidrag som beviljas av byggnadslånebyrån äro

1) tertiärlån med därtill hörande tilläggslån;

2) bostadsanskaffningslån med därtill hörande tilläggslån samt familjebidrag.

Vidare har byggnadslånebyrån att mottaga och bereda ansökningar örn

statsbidrag till anordnande av pensionärshem. Sistnämnda art av ärenden avgöres

av Kungl. Majit i socialdepartementet.

Tertiärlån och tilläggslån.

Kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 569) om tertiärlån och tilläggslån för

vissa bostadsbyggnadsföretag (ändrad genom SFS nr 739/1942, 592/1943,

176/1945 och 685/1945).

Tertiärlån utgår för såväl ny- som ombyggnad av både flerfamiljshus och

enfamiljshus (byggnad med en eller två bostadslägenheter); lånebestämmelserna

äro emellertid något olika utformade för de båda huskategorierna.

Tertiärlån för ny- eller ombyggnad av flerfamiljshus utgår med högst 25 %

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 279.

(i undantagsfall högst 40 %) av fastighetens avkastningsvärde då sökanden

är kommun eller därmed likställd företagare (bolag, förening eller stiftelse,

som arbetar under betryggande, kontrollerade former och utan enskilt vinstsyfte)

samt eljest med högst 20 % (i undantagsfall högst 35 %) av sagda

värde.

Såsom förutsättning för erhållande av lån gäller att sökanden förbinder

sig att vid uthyrning av lägenheter, som tillkomma eller ombyggas genom

byggnadsföretaget, under en tid av 10 år icke utan byggnadslånebyråns medgivande

uttaga högre hyror än byrån godkänner; sagda hyror få endast efter

tillstånd av Kungl. Maj:t överskrida den år 1939 på orten gällande hyresnivån

för lägenheter av jämförlig beskaffenhet och belägenhet. Till »1939 års hyra»

må dock läggas belopp motsvarande dels bränslekostnadsstegringen sedan år

1939, dels ock den fram till år 1942 inträffade ökningen av förvaltningskostnaderna.

Med utgångspunkt från de i enlighet med nyssnämnda bestämmelser fastställda

hyrorna samt med iakttagande av vissa på erfarenheten grundade

regler rörande kapitalutgifter och förvaltningskostnader för företaget, beräknar

byggnadslånebyrån för varje hyreshus ett s. k. avkastningsvärde.

Därest detta avkastningsvärde för ett nybyggnadsföretag understiger den anskaffningskostnad

för företaget, som kan godtagas (tomtkostnaden enligt

högst 1935 års prisnivå för orten jämte en skälig byggnadskostnad) kan företaget

tydligen icke finansieras med enbart tertiärlån. Till täckande av ifrågavarande

mellanskillnad — benämnd överkostnad — kan byrån bevilja ett

ränte- och amorteringsfritt statslån (tilläggslån)] härvid förutsättes bland

annat att vederbörande kommun i viss utsträckning bidrager till täckande av

överkostnaden (i regel bidrager staten med 4/s och kommunen med Vs av

överkostnaden). Tilläggslånet är avsett att avskrivas efter 10 år, därest ej

hyresnivån dessförinnan efter vederbörligt medgivande höjts i sådan grad, att

fastighetens avkastning förslår till förräntning och amortering — helt eller

delvis — av jämväl tilläggslånet.

Tertiärlån och tilläggslån skola —- utom då kommun är låntagare — säkerställas

av inteckning. Tertiärlånehypoteket skall ligga inom 90 eller, då låntagaren

är med kommun likställd företagare, inom 95 % av avkastningsvärdet.

För den del av tilläggslånet, som icke kan säkerställas av inteckning

inom sagda värde, skall, där låntagaren icke är med kommun likställd företagare,

lämnas viss kommunal borgen.

Räntan å tertiärlån för flerfamiljshus utgör numera 4%; beträffande sådant

låneärende, som slutligt avgjorts före den 23 maj 1945, uppgår emellertid

räntan till 4,5 %. Tertiärlåneräntan kan icke höjas under lånets löptid.

Amorteringstiden för tertiärlån är, såvitt angår nybyggnadslån, 30 år och

i fråga örn ombyggnadslån 25 år.

Beträffande tertiärlån avseende enfamiljshus (som icke uppföres eller ombygges

av kommun eller därmed jämställd företagare) gäller

att lån utgår med högst 35 % (i undantagsfall högst 45 %) av den såsom

skälig ansedda anskaffningskostnaden för företaget;

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj-.ts ''proposition nr 279.

att lånet skall säkerställas av inteckning inom högst 85 % av sagda kostnad;

att låneräntan utgör 3,6 %\ samt

att lånet skall slutamorteras under 20 år.

Subvention till enfamiljshus kan —- därest viss borgensutfästelse lämnas

av vederbörande kommun — lämnas på det sätt, att viss del av tertiärlånet,

motsvarande högst Vio av företagskostnaden, förklaras skola utgöra en ränteoch

amorteringsfri lånedel. Sagda lånedel är under enahanda förutsättningar,

som gälla i fråga örn tilläggslån, avsedd att avskrivas efter 10 år.

Bostadsanskaffningslän och tilläggslån

jämte familjebidrag.

Här ifrågavarande stödverksamhet har till ändamål att åt mindre bemedlade,

barnrika familjer bereda billiga bostäder i dels hyreshus dels egnahem.

Den förra delen av verksamheten regleras av kungörelsen den 4 september

1935 (nr 512) örn lån och bidrag av statsmedel för beredande av hyresbostäder

åt mindre bemedlade, barnrika familjer (ändrad genom SFS nr

628/1937, 246/1938, 668/1940, 628/1941 och 593/1943).

I fråga örn egnahemmen gäller kungörelsen den 27 maj 1938 (nr 247) örn

lån och bidrag av statsmedel för beredande av bostäder i egnahem åt mindre

bemedlade, barnrika familjer (ändrad genom SFS nr 629/1941, 16/1942 och

594/1943).

Gemensam för hyreshus och egnahem är kungörelsen den 30 juni 1942

(nr 572) örn tilläggslån för beredande av bostäder åt mindre bemedlade, barnrika

familjer (ändrad genom SFS nr 595/1943).

Bostadsanskaffningslån beviljas i fråga om hyresbostäder, förvaltade avkommun

eller s. k. allmännyttigt foretag, för nybyggnad eller förvärv och förbättring

av äldre fastighet.

Lån utgår med högst 95 % (i regel blott 45 %) av värdet å fastigheten,

sedan därifrån avräknats värdet av tomten. Som säkerhet för lånet skall

lämnas inteckning i fastigheten inom 95 % av värdet. Låneräntan, som är

fast, utgör 3,2 5 %. Bostadsanskaffningslån till hyreshus skall till ena hälften

utgöra en stående del och till andra hälften en amorteringsdel, varå amortering

sker från en av byggnadslånebyrån bestämd dag. Amorteringstiden är

40 år i fråga örn nybyggnad av sten samt 30 år i fråga om nybyggnad av trä.

Beträffande äldre byggnad bestämmes amorteringstiden med hänsyn till byggnadens

ålder och beskaffenhet.

Kommunen skall i mån av behov sörja för finansieringen av den del av

fastighetskapitalet, som överskjuter det genom statslånet erhållna. Vidare

skall kommun ställa tomt till förfogande samt gentemot staten ansvara för

den förlust, som kan uppkomma genom försummad hyresbetalning.

Byggnad av här ifrågavarande art skall innehålla hyreslägenheter av lämplig

typ och storlek (minst 2 rum och kök), ha tillgång i närmaste grannskapet

till lekplats samt bör, i fråga örn större nybyggda flerfamiljshus, vara försedd

med lekstuga.

Bostadsanskaffningslån för egnahem beviljas den enskilde egnahemsägaren

och utgår, då fråga är örn nybyggnad med högst 81 och vid ombyggnad med

opaginerad Kontrollera mot PDF

0 Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

högst 90 % av den godkända kostnaden. I städer och köpingar har kommunen att

vid nybyggnad tillhandahålla tomt; i anskaffningskostnaden inräknas därför

icke värdet av tomten. På landsbygden, där kommunen icke är pliktig att

ställa tomt till förfogande, inräknas däremot tomtvärdet i anskaffningskostnaden.

När kommunen ställer tomtmark till förfogande (eller däremot svarande

kapitalbelopp) skall bostadsanskaffningslån utgöra till en tredjedel en

stående del, varå utgår ränta, och till återstoden en amorteringsdel, som skall

amorteras inom tjugo år. När kommunen icke tillhandahåller tomt, skall

lånet till två niondelar utgöra en räntefri stående del, till likaledes två niondelar

en stående del varå ränta utgår, och till återstoden en amorteringsdel

med tjugo års amorteringstid. Den räntefria stående delen kan, där icke särskilda

omständigheter till annat föranleda, av byggnadslånebyrån efterskänkas

efter amorteringstidens utgång. Den räntebärande stående delen må efter

amorteringstidens utgång uppsägas till betalning; i varje fall skall denna del

vara återbetald inom tio år från det sista inbetalningen å amorteringsdelen

fullgjorts. Å den icke räntefria delen av bostadsanskaffningslån utgår ränta

med 3,25 %.

I fråga örn kommunens ekonomiska medverkan gäller — utöver den nämnda

olikheten i skyldighet att ställa tomt till förfogande — att i stadssamhällen

kommunen skall ansvara för hela den förlust, som kan uppkomma å lånet till

följd av att egnahemmet sjunker i värde genom vanvård eller att låntagaren

underlåter att erlägga annuitet. På landsbygden gäller detta ansvar endast

under den tid familjebidrag utgår; därefter ansvarar kommunen blott för en

fjärdedel av nämnda förlust.

Egnahem får endast innehålla en lägenhet, vilken skall bestå av minst 2

rum och kök. Bostaden skall, där så kan ordnas inom rimlig kostnad, vara

försedd med vattenledning och central uppvärmningsanordning, varjämte bostaden

även i övrigt bör utrustas så, att hygienen befordras och det husliga arbetet

underlättas.

Tilläggslån kan utgå till nybyggnad av såväl hyreshus som egnahem. I

det förra fallet utgör tilläggslånet högst 95 % av det belopp varmed anskaffningskostnaden

överstiger fastighetens avkastningsvärde; sagda värde beräknas

med utgångspunkt från den hyressättning, som skulle ha tillämpats örn

byggnaden tillkommit senast 1939. I fråga örn egnahem utgör tilläggslånet

10 % av den godkända anskaffningskostnaden för företaget. Även tilläggslån,

som här nämnts, äro fria från ränta och amortering samt avsedda att avskrivas

efter 10 år.

Såsom barnrik anses familj med minst tre minderåriga, helt eller delvis

försörjda barn under 16 år. Vid bedömande av frågan, huruvida familj är

att anse som mindre bemedlad, skall hänsyn tagas till familjens sammansättning

och samlade inkomst.

Till fastighetsförvaltande kommun eller allmännyttigt bostadsföretag respektive

till barnrik egnahemsägare utgå årliga bidrag — familjebidrag -—

vilka såsom hyresavdrag respektive annuitetslättnad komma familjerna till

godo. I fråga örn hyreslägenheter fastställes för varje lägenhet en s. k. standardhyra,

motsvarande kommunens eller bostadsföretagets årliga kostnader

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 279. 7

för fastigheten (exklusive tomten), varefter den hyra, som skall erläggas av

familjen, bestämmes till det belopp, som återstår, sedan hyran rabatterats

med viss procent, uppgående till 30 % för familj med tre barn och stigande

till 70 % för familj med åtta eller flera barn. För egnahem fastställes såsom

motsvarighet till standardhyran en normal årlig bostadskostnad, vari inräknas

kostnader för uppvärmning och normalt underhåll av bostaden. Familjebidraget

till barnfamiljer i egnahem är maximerat till summan av de räntor

och annuiteter, som hänföra sig till bostadsanskaffningslånet.

Genom särskilda medgivanden av riksdagen kunna familjebidrag numera

beviljas jämväl åt sådana barnrika familjer, som äro bosatta i tertiärbelånad

fastighet, tillhörig kommun eller därmed i lånehänseende jämställd företagare,

eller som förhyra bostad i fastighet, vilken förvaltas av försvarets bostadsanskaffningsnämnd.

Som förutsättning för att dylikt bidrag skall kunna beviljas

gäller, att den barnrika familjen kommer i åtnjutande av en bostad med

lägst den standard och högst den hyra, som skulle gällt örn bostad beretts

familjen i sådan lägenhet för vars anordnande bostadsanskaffningslån kan

utgå.

Ytterligare har riksdagen sedan ett antal budgetår tillbaka medgivit, att de

till familjebidrag anvisade medlen må tagas i anspråk för utgivande åt barnfamiljer

av jämväl bränslebidrag, avsedda att lindra de till följd av kriget

kraftigt ökade bränslekostnaderna.

Bidrag till anordnande av pensionär

shera.

Gällande bestämmelser återfinnas i kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 462)

örn statsbidrag till anordnande av pensionärshem (ändrad genom SFS nr

941/1939 och 573/1942).

Statsbidrag av här ifrågavarande art beviljas av Kungl. Maj:t och äro avsedda

för anordnande av billiga hyresbostäder åt mindre bemedlade åldringar

och invalider; bidrag kan beviljas allenast kommun, kommunalförbund eller

s. k. allmännyttigt bostadsföretag.

Beträffande beskaffenheten av de pensionärshem, för vilka bidrag må utgå,

föreskrives, att de skola uppfylla hälsovårdsstadgans krav, vara försedda med

vatten- och avloppsledningar, centralvärme och badrum, där så kan ordnas

inom rimlig kostnad, samt i övrigt inrättas och utrustas så, att trevnaden

och hygienen befordras, det husliga arbetet underlättas och de i hemmet boendo

vid sjukdoms- eller olycksfall kunna erhålla tillsyn och vård.

Lägenheterna i pensionärshemmen skola som regel upplåtas åt personer,

som uppnått 60 års ålder eller utan att ha uppnått denna ålder åtnjuta pension

enligt lagen örn folkpensionering eller understöd enligt förordningen örn

invalidunderstöd och som kunna antagas vara ur stånd att med egna medel

skaffa sig nöjaktig bostad. Företräde bör givas person, som kan antagas,

efter erhållande av bostad i hemmet, bli i stånd att försörja sig utan annat

bidrag från det allmänna än pension eller invalidunderstöd.

Hyrorna, som inkludera kostnaden för vatten och värme, äro maximerade

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

till belopp, som anpassats till folkpensionens storlek. Följande tabell utvisar

maximihyrorna.

Lägenhet för

Dyrortsgrupp

1 person

2-3

personer

4 eller flera

personer

i .....................

............ 120

180

210

2 .....................

............ 180

270

315

3 .....................

............ 240

360

420

Statsbidrag utgår med viss, för varje fall bestämd procent av kostnaderna,

exklusive kostnaden för tomt och ledningar. Bidragsprocenten, som varierar

allt efter skattetrycket inom kommunen, utgör lägst 25 och högst 80 % av

byggna dskostnaden.

Ansökan örn statsbidrag ställes till Kungl. Majit men ingives till byggnadslånebyrån,

som har att bereda ärendet och därefter med eget yttrande

översända detsamma till socialdepartementet.

Beträffande de anslag som riksdagen hittills anvisat för den av statens

byggnadslånebyrå (enligt såväl nu gällande som äldre författningar) bedrivna

verksamheten torde jag få hänvisa till följande sammanställning. (Tabell 1.)

I anslutning till tabell 1 får jag anföra följande.

Till bostadsproduktionen åt andra än mindre bemedlade barnfamiljer ha

såsom tertiärlån hittills anslagits inemot 550 miljoner kronor; av detta belopp

falla mer än 400 miljoner kronor på tiden från och med den 1 juli 1943.

Enligt vad jag erfarit av byggnadslånebyrån torde det kunna antagas att de

hittills anvisade medlen komma att i sin helhet eller i det närmaste tagas i

anspråk under loppet av innevarande budgetår. Detta innebär dock icke att

de sålunda disponerade medlen komma att under nämnda tid bli utbetalda;

dels råder normalt en viss, ganska avsevärd tidsskillnad mellan dispositionsbeslutet,

d. v. s. byggnadslånebyråns preliminära lånebeslut, och lånets utanordnande,

dels måste det antagas att ett begränsat antal låntagare, vilka erhållit

preliminärt lånebeslut, avstå från att slutligt fullfölja sina låneärenden.

På grundval av föreliggande uppgifter synes det emellertid kunna antagas

att bostadsmarknaden genom den statliga tertiärlåneverksamheten tillförts

cirka 110 000 lägenheter, varav omkring 17 000 i egnahem. Av de cirka

93 000 hyreslägenheterna äro mer än 95 % föremål för hyreskontroll.

Av de medel som ställts till förfogande för tilläggslån knutna till tertiärlåneverksamheten

torde huvuddelen komma att tagas i anspråk; behovet av

sådana lån har dock visat sig vara avsevärt lägre än som från början förutsågs.

De till bostadsförsörjning för mindre bemedlade, bamrika familjer anvisade

lånemedlen, uppgående till sammanlagt (258 + 32) 290 miljoner

kronor, synas komma att helt tagas i anspråk för sitt ändamål; efterfrågan är

här alltjämt stigande. Genom utnyttjandet av dessa lånemedel torde omkring

26 000 lägenheter ha tillkommit respektive upprustats. Om vidare tages hän

syn till den bidragsverksamhet, som förekommer till förmån för barnfamiljer

i jämväl andra än barnrikehus, synes det kunna antagas att i runt tal 26 500

familjer, bestående av sammanlagt cirka 165 000 personer, genom den här

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 279. 9

Tabell 1. Anslag beviljade för den av byggnadslånebyrån bedrivna verksamheten.

Budgetår samt belopp i mkr

|

Ansi agstitel

Stödform och ändamål

1933/34-

-1938/39

1939/40

1940/41

1941/42

1942/43

1943/44

1944/45

1945/46

Summa

mkr

i

1 Lånefonden för bo- stadsbyggande i

städer och stads- likt ande sam- hällen

I huvudsak motsva- rande nuvarande

tertiärlån; ny- och

ombyggnad av bo- stadshus i stads- samhällen

12 5

1*5

14-o

Tertiärlån till viss

bostadsbyggnads- verksamliet

2 Tertiärlån

lo

0-75

21''0

60-o

350

80''0

160''0

175o

532-75

Tilläggslån till viss

bostadsbyggnads- verksamhet

Tilläggslån knutna

till tertiärlåne- verksamheten

10-o

17-o

31*3

35'' o

10o

103;i

Lånefonden för bo- stadsförsörjning

för mindre bemed- lade, barnrika fa- miljer

Bostads anskaff- ningslån; t. o. m.

budgetåret 1937/38

avsedda för hyres- bostäder, därefter

jämväl för egna- hem

30 o

5-5

20''0

20-o

22-5

30o

60o

70*o

258 o

Tilläggslån till viss

bostadsbyggnads- verksamhet

Tilläggslån knutna

till »bamrike- lånen»

6-5

6-5

10o

9*o

32o

Hyresrabatter till

mindre bemedlade,

barnrika familjer

Familjebidrag och

bränslebidrag

3''65

1*7

2-4

3*25

4*5

6*o

7''0

8*5

37''0

Bidrag till inrättan- de av pensionärs- hem

1 Fonden inrättad

Framgår av anslags- titeln

med ingången av budget

Iret IS

1''0

35/3(

0’5

3-o

3*0

6-o

9-o

10-o

32-5

2 Utgingo under budgetåren 1937/38—1939/40 blott för hyreshus (dock ej i

Stockholm, (ioteborg |

och Malmö) men från och med budgetåret 1940/41

*ör bostadshus i

allmänhet oavsett belägenheten

(jfr SFS 658/1937, 669/1940 och 636/1941).

____

ifrågavarande statliga stödverksamheten erhållit en acceptabel familjebostad

till överkomlig kostnad.

Pensionärshemsverksamheten har inneburit, att cirka 11 000 lägenheter tillkommit,

varigenom cirka 17 000 åldringar fått sin bostadsfråga löst.

De här lämnade uppgifterna rörande lägenhetstillskott m. m. vila på det

antagandet, att de för respektive ändamål anslagna medlen komma att helt

eller till allra största delen bli tagna i anspråk under loppet av löpande budgetår;

ali sannolikhet talar för riktigheten av ett sådant antagande.

Egiiahemsorgamsationens verksamhetsområde.

Dgnahemsorganisationen sorterar som bekant icke under social- utan under

jordbruksdepartementet, medan frågorna om anslag till organisationens verk

samhet anmälas dels av mig dels av chefen för jordbruksdepartementet. 1

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

årets statsverksproposition har sålunda Kungl. Maj:! på hemställan av chefen

för jordbruksdepartementet framlagt förslag rörande egnahemslån everksamheten

m. m. under nästa budgetår (kapitalbudgeten: bil. 8, punkterna 24

och 27). Ehuru redan i samband härmed en redogörelse lämnats rörande

sagda verksamhet, har jag ansett mig böra för fullständighetens skull i detta

sammanhang ånyo erinra örn de egnahemsorganisationens bostadspolitiska

uppgifter för vilkas fullgörande anslag äskas på föredragning av jordbruksministern.

Egnahemslån och därtill knutna

tillä g g slån.

På förevarande område gäller kungörelsen den 7 juni 1940 (nr 589) angående

den statliga egnahemsverksamheten (ändrad genom SFS nr 578/1942).

Egnahemslån kan utgå till såväl förvärv av jordbruksfastighet som anskaffande

av bostadsegnahem. Jag redogör i detta sammanhang endast för de bestämmelser,

som gälla lån till bostadsegnahem, s. k. bostadslån.

Dylikt lån beviljas svensk medborgare, som fyllt 21 år, är känd för skötsamhet

och ekonomisk förtänksamhet samt äger goda personliga förutsättningar

att genomföra det åsyftade företaget. Vidare förutsättes, att sökanden

icke saknar medel att i någon mån bidraga till företaget men är i behov av

kraftigt bistånd härtill.

Bostadslån beviljas företrädesvis för nybyggnad av egnahem. I vissa fall

kan emellertid lån beviljas jämväl för inlösen av jord till byggnad på ofri

grund eller till inköp av fastighet, som sökanden innehar under nyttjanderätt.

Bostadslån beviljas för anskaffande av fastighet vars värde ej överstiger

15 000 kronor och får uppgå till högst 75 % av fastighetsvärdet. Lånet uppdelas

i en stående del och en amorteringsdel. Den stående delen utgör 50 %

av fastighetsvärdet, amorteringsdelen återstoden. På bostadslån utgår ränta

med 3,6 %. Den stående delen av lånet är icke föremål för amortering förrän

amorteringsdelen återbetalats. Sistnämnda lånedel är under de tre första

åren efter lånets beviljande amorteringsfri, varefter amorteringen sker genom

återbetalning med lika annuiteter, innefattande amortering och ränta, till belopp,

motsvarande 7 % av amorteringsdelens ursprungliga belopp. Amorteringstiden

kommer härvid att utgöra 21 år utöver de amorteringsfria åren.

Jag tillåter mig i detta sammanhang erinra örn att Kungl. Majit i årets

statsverksproposition (kapitalbudgeten: bil. 8, punkten 24) föreslagit riksdagen

att medgiva, att lån får beviljas för anskaffande av fastighet, vars värde uppgår

till högst 18 000 kronor; riksdagen har emellertid ännu icke tagit ställning

till sagda förslag.

Till täckande av s. k. överkostnad, d. v. s. belopp varmed anskaffningskostnad

för bostadsegnahem överstiger fastighetens »varaktiga värde» kan

sedan 1942 beviljas tilläggslån med högst 10 % av anskaffningskostnaden. I

fråga örn tilläggslån av här avsedda art gälla samma bestämmelser, som beträffande

övriga tilläggslån, d. v. s. lånen äro ränte- och amorteringsfria samt

avsedda att avskrivas efter 10 år.

Bostadslån och tilläggslån beviljas av vederbörande egnahemsnämnd.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

Under hela den tid lån till bostadsegnahem förekommit — d. v. s. från och

med ingången av år 1905 — ha beviljats inemot 45 000 lån till ett sammanlagt

belopp av omkring 185 miljoner kronor; av dessa lån ha omkring 14 000, representerande

en summa av mer än 75 miljoner kronor, beviljats under tiden från

och med 1935. Låne verksamhet en, som under mitten av 1930-talet hade en

ganska betydande omfattning, har sedermera gått avsevärt tillbaka. Under de

senaste åren har antalet beviljade bostadslån legat omkring 1 000 per år och

någon ökningstendens har enligt vad jag erfarit icke kunnat förmärkas. Summan

av de belopp, som för närvarande utestå såsom bostadslån, uppgår till

cirka 89 miljoner kronor.

Jag får i detta sammanhang erinra örn att Kungl. Majit i årets statsverksproposition

(kapitalbudgeten: bil. 8, punkten 24) föreslagit riksdagen bland

annat att medgiva, att för budgetåret 1946/47 må beviljas lån från egnahemslånefonden

intill ett belopp av 12 miljoner kronor för bostadsfastigheter, riksdagen

har emellertid ännu icke tagit ställning till detta förslag.

Arbetar småbruks lån.

Lånevelksamheten regleras av kungörelsen den 7 juni 1940 (nr 590) angående

statsunderstödd arbetarsmåbruksverksainhet (ändrad genom SFS nr

220/1945).

Arbetarsmåbrukslån kan beviljas åt skogsarbetare eller därmed likställd

arbetare för att giva honom tillfälle att förvärva mindre lägenhet, ägnad att

bereda innehavaren utkomst genom jordbruk drivet vid sidan av annan verksamhet.

Lånets belopp får icke överstiga vare sig summan av kostnaderna för

lägenhetens förvärv och iordningställande eller 10 000 kronor. Lån uppdelas

i en stående del — som skall motsvara kostnaden för jordförvärvet jämte 60 %

av beräknad kostnad för erforderliga jordförbättringsåtgärder — samt en

amorteringsdel, vilken från och med sjätte kalenderåret efter lånets beviljande

skall återbetalas med en trettiondel årligen. Amorteringsdelen förräntas icke.

På den stående delen av lån skall, sedan amorteringsdelen gnidits, betalas

ränta enligt bestämmelser, som Kungl. Majit framdeles meddelar.

Arbetarsmåbrukslån beviljas av vederbörande kommun, vars beslut dock

skall underställas egnahemsnämnden för godkännande.

Örn den som söker arbetarsmåbrukslån har tre eller flera barn under 16 år

och med hänsyn härtill gör bostaden något större än som eljest varit behövligt,

kan han utöver lånet erhålla ett särskilt statsbidrag på högst 1 000 kro

lior. Sådant bidrag beviljas av egnahemsstyrelsen.

På förslag av Kungl. Majit medgav 1945 års riksdag, att arbetarsmåbrukslån,

som beviljats under åren 1935—1944, under vissa omständigheter kan höjas;

bestämmelserna härom ha tillkommit för att vissa låntagare, som icke kunnat

färdigställa sina bostäder med tidigare beviljat lån, skola erhålla möjlighet

härtill.

Beträffande den i avseende å arbetarsmåbruk bedrivna stödverksamheten

har densamma numera så gott som fullständigt upphört. Under åren 1943—

1945 beviljades således blott respektive 25, 19 och cirka 25 liva lån. Samman
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 279.

lagt lia sedan verksamhetens början beviljats något mer än 7 000 arbetarsmåbrukslån

å tillhopa omkring 42 miljoner kronor; av dessa utestå för närvarande

cirka 6 600, avseende sammanlagt ungefär 36 miljoner kronor.

Intill utgången av år 1945 hade egnahemsstyrelsen vidare beviljat inemot

500 arbetarsmåbruksbidrag å sammanlagt mer än 400 Otto kronor.

B ostads f ör b ättr ingå verksamhet på

landsbygden (inkl. lantarbetarbostadslån

och -bidrag).

Beträffande bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden gäller kungörelsen

den 22 juni 1939 (nr 464) om förbättringsbidrag samt nybyggnadsoch

förbättringslån för bostadsbyggnadsföretag på landsbygden (ändrad genom

SFS nr 673/1939, 670/1940, 1003/1940, 632/1941, 860/1941 och 596/1943).

Bidrag och lån som nyss sagts utgå för bostadsbyggnadsföretag inom om

råden där bebyggelsen har landsbygdskaraktär; efter medgivande av Kungl.

Maj:t kan emellertid stödverksamhet förekomma jämväl inom sådana samhällen

— städer och köpingar lii. fl. -— eller delar av samhällen, där hälsovårdsstadgans

stadsbestämmelser tillämpas.

Förbättringsbidrag beviljas för reparation eller förbättringsarbete å bostadslägenhet,

däri inbegripet anordnande av ledningar för vatten och avlopp

samt av elektriska installationer, så ock för uppförande av ny bostadslägenhet

i stället för förut befintlig samt för förbättring av vattentäkt. Bidrag utgår

efter behovsprövning och fastställes till ett belopp motsvarande viss del

av företagskostnaden, i allmänhet högst 80 % av sagda kostnad. Förbättringsbidrag

uppgår för varje särskild bostadslägenhet till högst 3 500 kronor då

fråga är om förbättringsarbete å bostaden eller uppförande av ny7 lägenhet i

kombination med anordnande av vatten- och avloppsledning eller förbättring

av vattentäkt, med högst 2 500 kronor örn byggnadsföretaget avser enbart förbättringsarbete

å bostadslägenhet eller uppförande av ny lägenhet samt med

högst 1 000 kronor örn företaget avser allenast vatten- och avloppsledning eller

förbättring av vattentäkt.

I fråga om vissa kronolägenheter m. m. i de nordliga länen kan förbättringsbidrag

uppgå till högst 4 000 kronor (3 000 kronor för förbättringsarbete å

lägenheter eller nybyggnad samt 1 000 kronor till vatten och avlopp).

Nybyggnadslån beviljas för samma ändamål som förbättringsbidrag och utgår

ofta i kombination med dylikt bidrag. Beviljande av nybyggnadslån förutsätter

icke behovsprövning. Dylikt lån jämte eventuellt förbättringsbidrag

får icke överstiga 80 % av kostnaden för företaget. Å lån gäldas ränta med

3,2 5 % och amorteringstiden är bestämd till 20 år.

Förbättringslån, som icke kan utgå i kombination med bostadsförbättringsbidrag

eller nybyggnadslån, beviljas i sådana fall där sökandens ekonomiska

ställning icke är så svag, att förbättringsbidrag erfordras för företagets finansiering.

Förbättringslån är räntefritt under 10 år, men förräntas därefter med

3,25 %; amorteringstiden är liksom för nybyggnadslån bestämd till 20 år.

Ansökningar örn bidrag eller lån som nyss sagts inlämnas till vederbörande

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 279. 13

hälsovårdsnämnd, som med eget yttrande överlämnar ansökningen till egnahemsnämnden,

vilken därefter meddelar beslut i ärendet.

i

Enligt en särskild kungörelse örn statsbidrag till fisJcarbostäder (SFS nr

472/1939, ändrad genom SFS nr 893/1940, 1/1941, 558/1941 och 614/1942)

kunna, i sådana fall då vanligt förbättringsbidrag ej kan beviljas, särskilda

bidrag inom de norrländska kustlänen samt Uppland utgå för iordningställande

av fiskares bostäder, sjöbodar och båthus. Sådant särskilt bidrag utgår med

i regel högst 80 % av företagskostnaden och beviljas den som äger eller är

underhållsskyldig för byggnaden eller eljest disponerar densamma. Högsta

bidragsbelopp utgör för varje bostadslägenhet (med eller utan sjöbod och

båthus) 2 500 kronor, för enbart sjöbod och båthus, 600 kronor, för enbart

sjöbod, 500 kronor samt för enbart båthus, 400 kronor.

Bidrag som nyss sagts beviljas av vederbörande egnahemsnämnd.

I fråga om stödverksamheten till förmån för lantarbetare gäller kungörelsen

den 22 juni 1939 (nr 465) om lantarbetarbostadslån och lantarbetarbostadsbidrag

(ändrad genom SFS nr 674/1939, 671/1940, 633/1941 och 632/1943).

Lån och bidrag av förevarande art beviljas ägare eller brukare av jordbruksfastighet

för att bereda denne tillfälle att åt fastighetens lantarbetare

anordna moderna bostäder, antingen genom nybyggnad eller genom ombyggnad

av eller annat mera omfattande förbättringsarbete å äldre bostäder. Lägenhet

för vars anordnande lån beviljas skall innehålla minst två rum och kök

samt utrustas med vatten, avlopp och centraluppvärmning där så är möjligt

till rimliga kostnader. Lånevillkoren överensstämma i stort sett med villkoren

för förbättringslån.

Jämte lån kan beviljas lantarbetarbostadsbidrag. Dylikt bidrag utgår med

300 kronor för varje lägenhet, som förses med vatten- och avloppsledningar

och centralvärme eller enbart vatten och avlopp eller innehåller minst tre rum

och kök. Örn samtliga dessa krav uppfyllas utgår bidrag med 600 kronor.

Ansökan om lån och bidrag ingives till vederbörande egnahemsnämnd, vars

beslut i ärendet underställes egnahemsstyrelsen för godkännande.

För fullständighetens skull vill jag slutligen erinra om att från anslaget till

bostadsförbättringsbidrag under de senaste budgetåren bestritts vissa utgifter

för inköp av brunnsborrningsattiraljer och för anordnande av utbildningskurser

för brunnsborrare.

Beträffande de anslag, som beviljats för den av egnahemsorganisationen

bedrivna stödverksamheten — frånsett egnahems- och arbetarsmåbrukslånen

—• torde jag få hänvisa till följande sammanställning (Tabell 2).

Beträffande omfattningen av bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden

kunna följande siffror tjäna till belysning. Intill utgången av budgetåret

1944/45 hade beviljats i runt tal 120 000 förbättringsbidrag å sammanlagt

något över 90 miljoner kronor, mer än 27 000 nybyggnadslån — av vilka vid

utgången av sagda budgetår cirka 26 400, representerande en total lånesumma

av inemot 37 miljoner kronor, voro utestående — samt över 6 400 förbättrings
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

Tabell 2. Anslag beviljade för den av egnahemsorganisationen bedrivna

verksamheten (frånsett egnahemslånen och arbetarsmåbrnkslånen).

Bud

getår samt belopp i mkr

Anslagstitel

Stödform och ändamål

1 03

«? QO

w

CO 09

C~. Y

1939/40

1940/41

1941/42

1942/4 3

1943/44

1944/45

1945/46

—_i

Summa

mkr

Bidrag till främj ande

av bostadsbyggan- de på landsbygden

Bostadsförbättrings- bidrag, lantarbe- tarbostadsbidrag

samt bidrag till

vissa fiskarbostä- der m. m.

»46-0

4''7ö

3"75

20o

5*o

10-o

7*5

20o

117o

Lånefonden för främ- jande av bostads- byggande pålands- bygden

Nybyggnadslån

10o

1*0

3*5

ll-o

2-7

12o

40 2

Lån till bostadsför- bättringsverksam - het

Eörbättringslån

2-o

2*5

11-0

2*7

8o

2S-2

2 Lån till uppförande

och förbättring av

lantarbetarbostä- der i

Lantarbetarbostads- lån J,,

2 1-45

3o

3o

1*0

7-o

15-46

1 Av de anslagna medlen utlämnades under budgetåren 1933/34 och 1934/35 jämväl nybyggnads-

lån; vidare bör framhållas att av de för budgetåren 1934/35—1936/37 anvisade anslagen sammanlagt

3*5 miljoner kronor voro företrädesvis avsedda för lantarbetarbostäder.

3 Medlen anvisades

under budgetåren 1935/36—1938/39 till en

fond benämnd lånefonden för

lantarbetarbostäder, vars tillgångar från och med budgetåret 1939/40 överfördes till anslaget Lån till

uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder.

lån — av vilka den 30 juni 1945 nära 6 200 lån, avseende ett belopp av mer än

14,5 miljoner kronor, utestodo. Vidare hade egnahemsstyrelsen vid nyssangivna

tidpunkt beviljat lantarbetarbostadslån till ett antal av omkring 950,

representerande en summa av i runt tal tillhopa 14 miljoner kronor, ävensom

cirka 980 lantarbetarbostadsbidrag med inalles ungefär 850 000 kronor.

Sammanlagt har genom den av egnahemsorganisationen bedrivna bostadsförbättringsverksamheten

på landsbygden cirka 15 % av det totala antalet bostäder

på den egentliga landsbygden blivit föremål för förbättring eller örn

byggnad; i åtskilliga fall är dock den upprustning, som kommit till stånd, av

skäligen ytlig karaktär.

Bostadssocial a utredningens betänkande.

Remissförfar an d et.

Såsom jag tidigare nämnt överlämnade bostadssociala utredningen1 * * * * den 28

december 1945 till mig första delen av sitt slutbetänkande (SOU 1945: 63) innefattande

allmänna riktlinjer för den framtida bostadspolitiken samt förslag till

låne- och bidragsformer.

1 Bostadssociala utredningen, som tillsattes 1933, består av följande ledamöter, näm
ligen

byråchefen Bertil Nyström (ordförande), byggmästaren Olle Engkvist, arkitekten

Sven Wallander, f. d. stadsarkitekten Sigurd Westholm samt arkitekten Uno Åhrén. Såsom

utredningens huvudsekreterare fungerar byråchefen Alf Johansson.

Statsrådet O. Myrdal har intill den 9 november 1945 varit ledamot i utredningen.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj-.ts proposition nr 279.

Betänkandet har i vanlig ordning remitterats för yttrande till ett antal

statsmyndigheter och organisationer varjämte genom byggnadslånebyråns försorg

sammanlagt 172 kommuner beretts tillfälle yttra sig. I syfte att för

remissinstanserna och allmänheten underlätta studiet av det omfångsrika betänkandet

har Kungl. Maj:t föranstaltat örn utarbetande och tryckning av en

sammanfattning av betänkandet, vilken dels tillställts samtliga remissinstanser

dels försålts till allmänheten, över 20 000 exemplar av sammanfattningen

ha på dylikt sätt distribuerats.

Följande myndigheter m. fl. ha anbefallts respektive erhållit tillfälle att

avgiva utlåtande över betänkandet (för ernående av bättre överskådlighet har

jag ansett det lämpligt att indela remissinstanserna i följande 9 grupper):

Grupp 1. Statens byggnadslånebyrå, egnahemsstyrelsen jämte egnahemsnämnderna

samt försvarets bostadsanskaffningsnämnd.

Grupp 2. Svenska stadsförbundet, landskommunernas förbund samt följande

kommuner (remissvaren ha avgivits av stadsfullmäktige respektive kommunalfullmäktige

i följande kommuner, nämligen Lidingö, Solna, Uppsala,

Eskilstuna, Nässjö, Mölndal, Göteborg, Sandviken, Skurup, Ekeby, Norra

Båda, Sunne, Fellingsbro, Alnö, Åsele, Västra Tunhem, Urshult, Fårö,

Torp och Pajala; beträffande Stockholm har stadskollegiet avgivit remisssvar

och i övriga fall har drätselkammaren eller kommunalnämnden fungerat

som remissinstans).

I. Städer med mera än 10 000 invånare.

Stockholm, Lidingö, Solna, Sundbyberg, Södertälje, Uppsala, Eskilstuna,

Katrineholm, Nyköping, Linköping, Norrköping, Huskvarna, Jönköping,

Nässjö, Växjö, Kalmar, Västervik, Visby, Karlshamn, Karlskrona, Kristianstad,

Hälsingborg, Landskrona, Malmö, Lund, Trelleborg, Ystad, Halmstad, Varberg,

Mölndal, Göteborg, Uddevalla, Alingsås, Borås, Trollhättan, Vänersborg,

Lidköping, Skövde, Arvika, Karlstad, Kristinehamn, Karlskoga, örebro,

Fagersta, Köping, Västerås, Borlänge, Falun, Gävle, Sandviken, Härnösand,

Sundsvall, Östersund, Skellefteå, Umeå, Boden och Luleå.

Följande städer ha hittills ej medhunnit eller av annan anledning avstått

från att yttra sig över betänkandet, nämligen Katrineholm, Västervik, Karlshamn,

Karlskrona, Lund, Varberg, Kristinehamn, Fagersta och Umeå.

II. övriga s. k. kvotorter, d. v. s. sådana kommuner för vilka

i samband med den allmänna byggnadsregleringen fastställts

bostadsbyggnadskvoter.

Enköping, Nynäshamn, Finspång, Mjölby, Motala, Åtvid, Tranås, Vet

landa, Alvesta, Ljungby, Oskarshamn, Bonneby, Hässleholm, Perstorp, Ängel

holm, Eslöv, Höganäs, Kävlinge, Skurup, Lysekil, Åmål, Falköping, Filipstad,

Kumla, Arboga, Hallstahammar, Sala, Avesta, Ludvika, Bollnäs, Hudiks

vall, Söderhamn, Sollefteå, Örnsköldsvik, Frösö, Degerfors.

Kemissvar ha avgivits av samtliga förenämnda kvotorter utom Enköping,

Vetlanda, Oskarshamn, Perstorp, Lysekil, Åmål, Filipstad, Sala, Avesta och

Örnsköldsvik.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

III. Landskommuner med municipalsamhällen och landskommuner,

som äro s. k. D-kommuner (med D-kommun förstås

kommun vars befolkning är till minst 2/s agglomererad, d. v. s.

boende i tätort).

Salem, Älvkarleby, Nikolai, Edeby, Månsarp, Slite, Glimåkra, Smedstorp,

Ekeby, Kville, Partille, Kyrkefalla, Norra Råda, Sunne, Fellingsbro, Norberg,

Västerlövsta, Grangärde, Orsa, Hofors, Alnö, Ström, Holmsund, Jörn, Vilhelmina,

Åsele, Arvidsjaur, Jukkasjärvi, Nederkalix, Ekeby.

Salem, Älvkarleby, Månsarp, Smedstorp, Partille, Grangärde, Holmsund,

Jörn, Vilhelmina och Nederkalix ha hittills icke besvarat remissen.

IV. C-kommuner (= kommuner med mindre än 50% av befolkningen

tillhörande jordbruk med binäringar; ej agglomererad

befolkning).

Algutsboda, Målilla, Bunge, Asarum, Foss, Västra Tunhem, Hällefors,

Stora Kopparberg, Valbo och Själevad.

Samtliga förenämnda kommuner ha avgivit remissvar.

V. B-kommuner (= kommuner med 50—75 % av befolkningen

tillhörande jordbruk med binäringar).

Värmdö, Bälinge, Vaksala, Björnlunda, Ringarum, Skärstad, Urshult,

Misterhult, Fårö, Mjällby, Torhamn, Stehag, Tvååker, Färgelanda, Hova,

Västerfärnebo, Torp och Överluleå.

Bälinge, Björnlunda, Ringarum, Skärstad, Torhamn, Färgelanda, Hova och

Överluleå ha underlåtit besvara remissen.

VI. A-kommuner (= kommuner med minst 75% av be folk

ningen tillhörande jordbruk med binäringar).

Husby Långhundra, Skånela, Överselö, Stora Åby, Höreda, Slätthög, Locknevi,

Vallby, Torrlösa, Morup, Naverstad, Frändefors, Främmestad, Sillerud,

Stora Mellösa, Sollerön, Färila-Kårböle, Junsele, Lit, Sveg, Arjeplog och

Pajala.

Av A-kommunerna ha endast Skånela, Vallby, Frändefors, Stora Mellösa,

Lit, Arjeplog och Pajala avgivit remissvar.

Grupp 3. Överståthållarämbetet och länsstyrelserna jämte länsarkitekterna.

Grupp 4. Socialstyrelsen, statens hyresråd, medicinalstyrelsen, statens arbetsmarknadskommission,

statskontoret, konjunkturinstitutet, byggnadsstyrelsen,

statens nämnd för samlingslokaler.

Grupp 5. Fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, 1945 års

bankkommitté, stadshypotekskassan, bostadskreditkassan, svenska sparbanksföreningen.

Grupp 6. Svenska bankföreningen, Sveriges industriförbund, Sveriges fastighetsägareförbund

och svenska arbetsgivareföreningen (förstnämnda tre

remissinstanser ha jämte svenska försäkringsbolags riksförbund tillsatt

en särskild kommitté, kallad näringslivets bostadsbyggnadsdelegation, vars

yttrande åberopas såsom remissvar; härutöver har fastighetsägareförbundet

avgivit ett eget yttrande).

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

Grupp 7. Landsorganisationen i Sverige (LO), tjänstemännens centralorganisation

(TCO), hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund

u. p. a. (HSB), svenska riksbyggen — som avstått från att besvara

remissen -—- samt hyresgästernas riksförbund.

Grupp 8. 1942 års jordbrukskommitté, Sveriges lantbruksförbund och riksförbundet

landsbygdens folk (ULF).

Grupp 9. Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska arkitekters

riksförbund (SAR), industriens bostadsförening och Sveriges husmodersförbund.

Utredningens förslag.

Av skäl som jag i det följande kommer att närmare angiva anser jag det

icke vara för närvarande möjligt att taga ställning till samtliga de förslag,

som bostadssociala utredningen nu framlagt. Emellertid torde det vara av

ett betydande allmänt intresse att jag, sedan remissförfarandet nu avslutats,

för Kungl. Maj:t redovisar huvuddragen av innehållet i betänkandet och remissvaren

samt i anslutning härtill klarlägger min egen inställning till utredningens

allmänna riktlinjer för den framtida bostadspolitiken. Vid denna

uppläggning av föredragningen anser jag mig böra lämna endast en ytterst

kortfattad redogörelse för betänkandets innehåll.

Den bostadspolitiska målsättningen.

Utredningen anför i huvudsak följande.

Den nu rådande bostadsbristen i stadssamhällena, vilken inklusive erforderlig

lägenhetsreserv uppskattas till cirka 50 000 lägenheter, bör enligt utredningens

mening kunna avvecklas under en period av 3—5 år; härvid förutsättes

att materialtillgången skall medgiva en årsproduktion av 40 000 å 50 000

bostadslägenheter.

Ett bostadspolitiskt program bör emellertid enligt utredningens mening

utformas ur betydligt vidare synpunkter än de som motiveras av intresset

att avveckla bostadsbristen. Hänsyn böra sålunda tagas till det bostadssociala

intresset: att befordra bostadsstandardens höjande; till arbetsmarknadspolitiska

strävanden: att bidraga till sysselsättningens stabilisering; till

den befolkningspolitiska synpunkten: att skapa bättre villkor för familjebildning

och familjeutveckling samt åstadkomma utjämning av barnförsörjningskostnaderna

m. m.

Från bostadssociala utgångspunkter har utredningen ansett sig böra föreslå

åtgärder syftande till en allmän höjning av utrymmesstandarden samt en

förbättring av bostädernas utrustningsstandard, särskilt på landsbygden, till

en nivå, som motsvarar den som gäller för stadssamhällenas nyare bostadsbestånd.

För utrymmesstandarden har utredningen uppställt tvenne alternativa

normer. Enligt den första räknas med högst två boende per boningsrum

(köket oräknat). Detta alternativ innebär att bostaden för ett- och tvåbarnsf

amil jer skall ha två rum och kök. Enligt det andra alternativet räknas med

högst IV2 boende per boningsrum för hushåll om minst 4 personer och med

högst två boende per boningsrum för mindre hushåll. Det senare alternativet

innebär alltså att bostaden för tvåbarnsfamiljer skall ha minst 3 rum och kök.

Den förra normen har ansetts omedelbart tillämplig och därför lagts

till grund för kalkyler rörande produktionsbehov, hyresbetalningsförmåga och

Bihang till riksdagens protokoll 1946. t sand. Nr 279. 860 46 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

subventionsbehov; den senare har ansetts möjlig att nå inom relativt snar

framtid.

Utredningen lämnar härefter i följande tablå uppgifter rörande det totala

lägenhetsbeståndet m. m. vid utgången av 1940 och 1945 (de i betänkandet

angivna, såsom starkt approximativa betecknade siffrorna ha av utredningen

korrigerats; resultaten härav lia underhand delgivits mig).

Folkmängd lii. m.

Uppskattade siffror i 1000-tal

Tätorter

Egentlig

landsbygd

Hela riket

Folkmängd 1940 ................................

Antal bostadslägenheter 1940....................

» » 1945....................

Därav antal lägenheter

med mer än 2 boende per boningsrum ........

utan centralvärme............................

3 581

1 160

1 295

275 å 300

450 å 500

200 å 225

2 790

800

830

190 å 215

550 å 600

6 371

1 960

2 125

465 ä 515

750 ä 825

sakna vatten och avlopp......................

Utredningen finner att ett genomförande av den föreslagna standardhöjningen

innebär en strukturförändring i bostadsbeståndets sammansättning.

Denna torde icke kunna genomföras inom loppet av några få år*. Utredningen

anför att en bostadspolitisk målsättning aldrig finge vara definitiv i den meningen,

att den skulle för ali framtid kunna läggas till grund för bostadspolitiska

åtgärder. Ett bostadspolitiskt program borde bygga på en rörlig långtidsplan.

Ett realiserande av det första standardalternativet, nämligen högst två

boende per boningsrum, ställde kravet på en produktionsvolym fram till år

1960 på bortåt 160 000 rumsenheter per år, örn man räknade med »högkonjunkturförhållanden»

under denna tidsperiod, d. v. s. med ett relativt högt

inflyttningsöverskott till tätorterna, en relativt hög liushållsfrekvens och

relativt hög fruktsamhet. Genomsnittlig lägenhetsstorlek i den löpande produktionen

skulle härvid vara 3,5 rumsenheter, en storlek, som ligger ungefär

lika mycket över nuvarande nivå, som denna ligger över förkrigsnivån. Denna

produktionsnivå och därtill svarande standardalternativ syntes utredningen

bäst lämpa sig som omedelbar målsättning. Vid en dylik allmän standardhöjning

bleve utrymningen av ettrumslägenheterna av sådan omfattning, att ett

överskott av dylika måste uppstå. Detta innebure för det första, att allt

byggande av lägenheter om 1 rum och kök vore en felinvestering i så måtto,

att det ökade behovet av bortrivning i framtiden. För det andra betydde det

här diskuterade förhållandet, att en omfattande saneringsverksamhet bleve

icke bara möjlig utan också behövlig för att icke fastighetsmarknaden skulle

råka ur balans.

För att belysa den möjliga utvecklingen av det inbördes samspelet mellan

de olika faktorerna: hushållstillväxten, bristavvecklingen, standardhöjningsprocessen

och avgången ur bostadsbeståndet har utredningen sammanställt

följande tablå.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis ''proposition nr 279. 19

Å r

Hushålls-

tillväxt

Brist

Utdöm- ning1 och

själv- sanering

Dirigerad

sanering

Produk- tion lägen- heter

Per år

genom- snitt

Ruins-

enheter

per

lägenhet

Produk- tion rums.

enheter

per år

i 1946—50

130 000

50 000

25 000

20 000

225 000

45 000

3-5

157 500

1951—55

105 000

—

25 000

70 000

200 000

40 000

4o

160 000

1956—60

95 000

—

25 000

70 000

190 000

38 000

4-o

152 000

1 Under rubriken utdömning och »självsanering» ha upptagits lägenheter till antal, som givetvis

innebära en summarisk uppskattning. Jämföras dessa med den under förkrigstiden normala avgångstrekvensen,

ungefär 10 procent av bruttoproduktionen, framstå de som något höjda, vilket torde vara

väl motiverat med hänsyn till den mera energiskt bedrivna verksamheten från hälsovårdsmyndigheternas

sida, varmed rimligen bör kunna räknas, när bostadsbristen undanröjts Bet säger sig

självt att gränsen mellan utdömning och »självsanering» samt »dirigerad» sanering icke är skarp;

tillsammantagna utgöra de den totala avgången inom det äldro bostadsbeståndet.

Efter granskning av ett dylikt program ur sysselsättningspolitisk synpunkt

anför utredningen bland annat följande.

Det är givet, att en bedömning av vad som ur ren arbetsmarknadssynpunkt

kan vara på längre sikt lämpligt i fråga örn utvecklingen av sysselsättningen

inom bostadsbyggandet ställer sig svår eller omöjlig. Plötsligheten

och styrkan i den produktionssammandragning, som kan befaras inträda vid

övergången från produktion för bristavveckling och de närmaste årens ännu

relativt höga hushållstillväxt till produktion för enbart den därefter följande

väsentligt lägre hushållstillväxten är sådan, att krisartade rubbningar med

största sannolikhet kunna bli följden. Av stor betydelse för bedömningen av

här ifrågavarande spörsmål är vidare det förhållandet, att bostadsbyggandets

sammankrympning efter bristavvecklingen troligen inträffar vid en tid, då

det allmänna ekonomiska läget sannolikt kommer att utmärkas av stor labilitet.

Mot bakgrunden av dessa förhållanden synes det uppenbart, att bostadsproduktionens

stabilisering är ett intresse inte endast ur bostadsförsörjningens

synpunkt utan även med hänsyn till den allmänna konjunkturutvecklingen

och arbetsmarknaden.

Såsom ytterligare skäl för ett kontinuerligt bostadsbyggande under en följd

av år tillägger utredningen.

Inte endast ur säsongutjämningssynpunkt utan även med hänsyn till teknisk

rationalisering, utnyttjandet av maskinella hjälpmedel, tillförsel och

lagring av byggnadsmaterial, sysselsättning av en fast arbetarstam, utbyggandet

av kollektiva anordningar o. s. v. är det av vikt, att en flerårig produktionsplan

Iean fullföljas någorlunda ostörd av oberäkneliga växlingar i det

allmänna konjunkturläget.

Beträffande de bostadspolitiska åtgärderna i avseende å landsbygden anför

utredningen vidare.

Yad gäller landsbygden framstår sorn första angelägenhet att där rådande

faktiska bostadsförhållanden bättre klarläggas samt att underlag skapas för

åtgärder för en ur jordbrukspolitik och samhällsbildningssynpunkt rationell

lokalisering av bebyggelsen. På grundval av tillgängligt, bristfälligt material

kan uppskattas, att omkring 25 000 lägenheter per år behöva nybyggas eller

ombyggas i sådan grad, att resultatet blir likvärdigt med nybyggnad, för att

inom en period av 15 år landsbygdens bostadsstandard skall bli i stort sett

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

jämförlig med städernas. Härvid förutsättes, att vid nybyggnad eller mera

grundlig ombyggnad bostäderna utrustas med vatten- och avloppsledning samt

centralvärmeanläggning.

Utredningen har på grundval av ett omfattande material studerat relationen

mellan inkomster och bostadskostnader. Beträffande de ökade bostadskostnader

som föranledas av det bostadssociala programmets genomförande

konstaterar utredningen följande.

Den genomsnittliga hyran per lägenhet har beräknats till 713 kronor år

1939 och 1 121 kronor år 1960, vilket innebär en ökning med 57 % mellan

dessa år. Örn de anförda siffrorna vore representativa även för bostadskostnaderna

vid övriga upplåtelseformer, skulle de årliga utgifterna för bostäderna

i tätorterna år 1960 uppgå till omkring 1,9 miljarder vid en kostnad

per lägenhet av 1121 kronor och till 1,2 miljarder vid en kostnad av 713

kronor. Standardhöjningen skulle alltså innebära en årlig kostnadsökning,

som vid detta lägenhetsbestånd uppgår till i runt tal 700 miljoner kronor.

I fråga örn möjligheterna för de bostadsbehövande att bestrida de ökade

kostnader som äro förenade med bostadsstandardens höjande i enlighet med

den uppställda målsättningen anföres sammanfattningsvis följande.

Genom de förskjutningar, som inträtt under krigsåren och särskilt de senaste

åren, har förhållandet mellan bostadskostnader vid given standard och

betalningsförmåga hos de stora grupperna av bostadsbehövande hushåll i hög

grad förbättrats. Samtidigt har bostadsmarknadsutvecklingen ställt krav på

att en växande del av bostadshushållen bebo nybyggda, dyrare lägenheter;

under följande år måste denna utveckling ofrånkomligen fullföljas och skärpas

i och med att saneringen av det äldre, delvis undermåliga bostadsbeståndet

ökar i omfattning. Genomförandet av ett bostadspolitiskt produktionsoch

standardhöjningsprogram förutsätter en ytterligare väsentlig förskjutning

i förhållandet mellan inkomster och bostadskostnader. Nu bestående dispro

portioner i förhållandet inkomster/bostadskostnader äro väsentligt större på

landsbygden och mindre orter än i de större och medelstora städerna. Det

relativa stödbehovet är därför störst på landsbygden och i småorter med enfamiljshuset

som dominerande bostadsform.

En analys av de senaste årens utveckling ger vid handen, att en fortsatt

utveckling efter samma linjer, eventuellt påskyndad i och med de ekonomiska

verkningarna av avspärrningens brytande, ger utsikter till en fortsatt gynnsam

förskjutning av förhållandet mellan inkomster och bostadskostnader, som berör

de stora inkomsttagargrupperna och starkt ökar det relativa antalet av

hushåll, som äro betalningskraftiga i förhållande till en fullvärdig familjebostad.

En tillräcklig förskjutning av förhållandet mellan betalningsförmåga,

beräknad till högst 20 % av hushållsinkomsten, och kostnaden för en bostad,

som uppfyller standardkraven, förutsätter dock att den statliga långivningen

för bostadsbyggandet bibehålies i den generella omfattning, den fått under

krigsåren, samt att det ytterligare ekonomiska stöd, som utgöres av subventioner

till förbättring av bostadsförsörjningen för vissa grupper, ytterligare

utby g ges.

Sedan utredningen sålunda klarlagt sin inställning till bostadspolitikens

målsättning samt de ekonomiska konsekvenserna härav, redovisar utredningen
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

21

Metoderna för programmets

realiserande.

Utredningen framlägger förslag angående dels löpande bidrag till sänkande

av hyrorna (familjebidrag samt s. k. odifferentierat hyresbidrag) dels

engångsbidrag för reduktion av bostadskostnaderna i fråga örn egnahem

(byggnads- och förbättringsbidrag). Kostnaderna för dessa subventioner —

som avses skola helt bestridas av statsmedel — uppskattar utredningen till

följande belopp.

Familjebidrag med 120 kronor per barn (under 16 år) i två- och flerbarnsfamiljer

beräknas, fullt utbyggt, kosta cirka 120 miljoner kronor per år. Reducerat

inom ramen för tillgängligt bostadsbestånd uppskattas behovet av

familjebidragsmedel under ett första budgetår till 25 å 30 miljoner kronor

(mot 10 miljoner kronor enligt nu gällande bidragsbestämmelser). Den årliga

behovsökningen beräknas till 10 miljoner kronor.

Det odifferentierade hyresbidraget antages första året draga en kostnad

av 1,5 miljoner kronor, stigande med 1,5 miljoner kronor för varje följande år.

Till byggnads- och förbättringsbidrag beräknas under ett första år krävas

ett belopp av 50 miljoner kronor, vilket vid full utbyggnad kan förväntas

stiga till 100 miljoner kronor per år, därest icke sådan rationalisering av

småhusbyggandet eller överhuvud sådan förbättring av relationen mellan inkomster

och bostadskostnader på landsbygden inträder, att subventionsgraden

kan begränsas utan uppgivande av de bostadspolitiska mål, som uppställts.

Utredningen förutsätter vidare, att offentlig finansiering av hela det ordinära

bostadsbyggandet bibehålies i framtiden, eftersom detta betraktas såsom

en nödvändig grundval för en effektivt standardhöjande bostadspolitik.

I fråga örn ansvarsfördelningen mellan stat och kommun förordar utredningen,

att den ekonomiska bördan av subventioner och risktagande i huvudsak

bäres av staten och för kommunens del begränsas till det minimum, som

är nödvändigt för att säkra god förvaltning samt till frivillig komplettering

av det statliga stödet, medan de organisatoriska, planläggande och initiativtagande

insatserna till väsentlig del måste ankomma på kommunen; överhuvud

räknar utredningen en decentralisering av de bostadspolitiska strävandena

som nödvändig. För detta senare ändamål skulle kommunal förmedling

av statliga lån och bidrag vara obligatorisk, varjämte kommunernas skyldighet

att sörja för bostadsförhållandenas förbättring på orten samt rättighet

att för detta ändamål vidtaga ekonomiska åtgärder skulle fastslås genom lagstiftning.

Större kommuner skulle vidare vara skyldiga att uppgöra en plan

för bostadsförsörjningen.

I fråga örn företagsformer för byggande och förvaltning av bostäder syftar

utredningens förslag till att förhindra, att den spekulativa urartning av bostadsmarknaden,

som tidigare förekommit, upprepas i den följande utvecklingen.

Nödvändigheten att hålla borta spekulativa vinstintressen från bostadsbyggande

och bostadsförvaltning med offentligt stöd, beredskapen mot

krisrisker i samband med bostadsbristens avveckling, rationalisering av byggande

och drift och andra omständigheter tala enligt utredningens mening

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 279.

för att bostadsförvaltningen, i vad gäller flerfamiljshus, till en huvudpart

överföres till företag, som arbeta utan enskilda vinstsyften och under samverkan

med och tillsyn av kommunen. Detta behöver — säger utredningen —

ej betyda, att kommunen bygger bostäder i egen regi; i fråga örn själva byggnadsföretagandet

böra olika företagsformer få fritt konkurrera.

För att befordra det sålunda angivna syftet har utredningen framlagt

vissa förslag avseende finansieringsvillkoren för bostadsbyggandet; till dessa

förslag torde jag få återkomma i det följande.

Remissyttrandena.

Då jag i det följande redovisar remissvarens innehåll begränsar jag framställningen

till vad remissinstanserna anfört rörande dels den bostadspolitiska

målsättningen dels de av utredningen skisserade metoderna

för programmmets realiserande. Jag kommer härvid att genomgå

yttrandena enligt den gruppindelning som jag i det föregående angivit

(s. 15—17).

Den bostadspolitiska målsättningen.

Beträffande remissinstanserna under grupp 1 är först att märka

vad statens byggnadslånebyrå anfört. Ur byråns utlåtande må följande citeras.

®ygj?nadslånebyrån vill sammanfatta sina allmänna synpunkter på de av

utredningen i betänkandet redovisade premisserna sålunda, att byrån finner

den hittillsvarande utvecklingen och det nu rådande läget motivera en till

kommunalisering av hyreshusproduktionen och fastighetsförvaltningen siktande,

av det allmänna understödd bostadspolitisk aktivitet med syfte att så

snart de ekonomiska, materiella och tekniska resurserna det medgiva höja

bostadsstandarden för folkets flertal och samtidigt åstadkomma en rimlig

relation mellan boendekostnader och inkomster.

Det synes byggnadslånebyrån uppenbart, att även örn arbetsmarknadsoch

befolkningspolitiska strävanden helt överensstämma med de bostadssociala

målsättningarna, detta i och för sig ej kan övervinna betänkligheter,

som ur statsfinansiell synpunkt kunna resas mot ett program sådant som det

av utredningen skisserade. Byrån hesiterar härvid ingalunda inför den ändrade

inkomstfördelning, som genom sättet för bostadssubventionernas finansiering

otvivelaktigt framtvingas; en dylik process står enligt byråns uppfattning

väl i överensstämmelse med den samhälleliga utvecklingen. Men byrån

måste som sin mening framhålla, att bostadsproduktionen och standardhöjningsprocessen

icke kan tillåtas ske i sådan takt, att välståndsökningen på

andra lika viktiga områden stagnerar eller förbytes i sin motsats. Avvägningar

härutinnan falla dock ej inom byråns kompetensområde.

Förhållanden, vilka med samma styrka som statsfinansiella svårigheter

kunna förhindra genomförandet av ett stort bostadspolitiskt program, äro

svagheter på det administrativa planet. Det är oundgängligen nödvändigt,

att en kraftig organisatorisk upprustning äger rum, särskilt bland kommunerna.

Vad utredningen härutinnan anfört vill byggnadslånebyrån således

kraftigt understryka.

Bostadssociala utredningen har förklarat sig anse, att ett bostadspolitiskt

reformprogram bör bygga på en rörlig långtidsplan; för egen del har utredningen

kalkylerat med en tidrymd av 15 år såsom en ram, inom vilken vissa

bostadspolitiska mål -— variabla inom vissa gränser — böra kunna uppnås.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

Under sagda femtonårsperiod beräknas avvecklingen av bostadsbristen komma

att kräva en tid av ungefär 4 år, varefter, i samband med den dåmera allt

starkare nedgången i hushållstillväxten, den egentliga standardhöjningsprocessen

skulle genomföras, underbyggd av en kraftig sanering inom det äldre

bostadsbeståndet.

Byggnadslånebyrån kan såsom en arbetshypotes godtaga denna utredningens

programuppläggning.

Det synes emellertid byggnadslånebyrån antagligt, att bostadssociala åtgärder

under bristavvecklingsperioden eller således fram till omkring 1950

icke kunna, såvitt angår tätorterna, åstadkomma någon mera betydande effekt

utöver återställandet av en normal lägenhetsreserv.

Byrån är av den uppfattningen, att kännedom örn utvecklingen under de

närmaste fem åren i avseende å bland annat lönerna och byggnadskostnaderna

samt kunskap om utformningen av saneringsbestämmel serna och örn den blivande

organisationsapparatens uppbyggnad och kapacitet äro nödvändiga för

att ett tillförlitligt bedömande av bostadsprogrammets genomförbarhet skall

kunna göras.

Frågan om den blivande bostadsproduktionens inriktning i avseende å

lägenheternas utrymmes- och utrustningsstandard kan icke särskiljas från

problemet angående bostadskostnader och inkomster. Ställningstagandet till

dessa spörsmål innebär i själva verket accepterandet av en hypotes rörande

den kommande ekonomiska utvecklingen eller, för att uttrycka saken mera

konkret: örn man vågar förutsätta, att relationen mellan inkomster och bostadskostnader

skall fortsätta att förskjutas i gynnsam riktning är det uppenbart,

att produktionen bör omedelbart och målmedvetet inriktas på större

och bättre lägenhetstyper; örn man åter intager en mera reserverad eller

pessimistisk hållning till inkomst- och byggnadskostnadsutvecklingen och

samtidigt hyser tvekan rörande det allmännas förmåga att helt eller i allt

väsentligt överbygga klyftan mellan boendekostnader och hyresbetalningsförmåga,

bli slutsatserna i fråga örn produktionsinriktningen annorlunda.

Det dilemma som sålunda konstaterats föreligga gäller främst tätorterna;

för landsbygden är bostadsförsörjningsproblemet i flertalet fall reducerat till

att åstadkomma en ersättningsproduktion och en upprustningsverksamhet,

varvid dock krav föreligger på att samtidigt åstadkomma en rimligare relation

mellan bostadskostnader och inkomster.

Vidkommande tätorterna måste först framhållas att desamma icke kunna

»skäras öven en kam». På många håll föreligger det otvivelaktigt ett stort

akut behov av småbostäder — enrums- och kokvrålägenheter — och det måste

antagas, att detta behov, åtminstone inom vissa orter, delvis kommer att

vara permanent. Det sålunda anförda motiverar, att i fråga örn varje ort, där

behov av smålägenheter föreligger, en undersökning verkställes, huruvida

detta behov är att anse såsom blott temporärt och följaktligen kan förväntas

upphöra, så snart bostadsmarknaden åter bragts att fungera, eller örn sagda

efterfrågan betingas av ändringar i fråga örn ortens hushållsstruktur, sammanhängande

exempelvis därmed att en industri anlagts, vars arbetare rekryteras

ur de yngre, ännu ej gifta åldrarna. Därest det senare alternativet konstateras

föreligga, kan det givetvis icke vara försvarligt att helt undertrycka

produktionen av smålägenheter till förmån för större, såsom familjebostäder

godtagbara lägenhetstyper; en avvägning måste i stället ske allt efter resultatet

av den lokala behovsundersökningen. Skulle åter undersökningen giva

vid handen, att efterfrågan på smålägenheter blott är att anse som en krisföreteelse,

betingad av de med bostadsbristen sammanhängande omflyttningshindron,

synas ansträngningarna i första hand böra inriktas på att avlägsna

dessa. Byggnadslånebyrån anser det ingalunda uteslutet, att en kom
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

munal bostadsförmedling — särskilt örn till dess förfogande ställas alla eller

flertalet hyreslägenheter, som nyproduceras med stöd av statslån — skall

kunna, trots bostadsbristen, åstadkomma en sådan begränsad uppflyttningsprocess,

varigenom ett antal smålägenheter frigöres. Det är emellertid tydligt,

att en bostadsförmedling bedriven under nuvarande bostadsmarknadsförhållanden

kan inregistrera framgångar endast under förutsättning att det

förmedlande organet förvärvar hyresparternas förtroende — vilket allt innebär,

att ytterligare anspråk skulle komma att ställas på kommunernas initiativkraft

och skicklighet.

Örn det visar sig, att en, såsom akut bedömd, efterfrågan på icke-familjelägenheter

ej kan tillgodoses genom bostadsförmedlingsåtgärder, anser byggnadslånebyrån

sig svårligen kunna taga ansvaret för att mot vederbörande

kommuns bestämda vilja och med dess vetskap örn riskerna för en felinvestering

helt undertrycka produktionen av lägenheter, som nyss sagts.

Med ovan angivna reservationer är byggnadslånebyrån beredd att instämma

med utredningen i fråga örn angelägenheten av att bostadsproduktionen omedelbart

koncentreras till familjebostäder.

Yad utredningen anfört och föreslagit i fråga örn den lämpliga utrustningsstandarden

hos de med stöd av statslån nyproducerade lägenheterna kan

byggnadslånebyrån i allt väsentligt ansluta sig till.

I fråga örn åtskilliga standarddetaljer — däribland utrustandet av varje

lägenhet med badrum — anser dock byrån det vara naturligt, att hänsyn

främst tages till vederbörande kommuns uppfattning rörande vad som i det

enskilda fallet är lämpligast.

Utredningen har såsom en arbetshypotes vid utformningen av subventionsförslagen

antagit 20 % av familjeinkomsten utgöra den del därav, som genomsnittligt

bör kunna avsättas till täckande av familjens bostadskostnad; härvid

har emellertid utredningen icke underlåtit framhålla, att den angivna relationen

i många fall, bland annat vid låga inkomster, är missvisande. Denna

utredningens reservation vill byggnadslånebyrån understryka och i anslutning

härtill ytterligare anföra följande.

Det torde, såsom utredningen själv i viss mån erkänt, icke vara möjligt att

generellt laborera med något bestämt procenttal såsom angivande den lämpliga

relationen mellan bostadskostnader och inkomster. Det må ock fram1

hållas,_ att begreppet »lämplig relation» innebär en presumtion rörande hyresbetalningsvilligheten,

vilken måhända får modifieras; med hänsyn till den nu

rådande bristen på alla slags bostadslägenheter samt avsaknaden av statistiskt

material ägnat att belysa förevarande problem synes en diskussion

rörande angivna spörsmål för närvarande varken vara oundgänglig eller ens

möjlig att fullfölja. Vidare bör erinras, att begreppet »bostadskostnad» är

långt ifrån entydigt. Med hänsyn härtill synas de »tumregler» som utredningen

föreslagit skola tillämpas vid beviljande av vissa subventioner (byggnadsbidraget

och det odifferentierade hyresbidraget) böra övergivas.

Egnahemsstyrelsen säger sig ha med tillfredsställelse konstaterat, att målsättningen

för bostadspolitiken bland annat bör innebära att förhjälpa bostadsstandarden

på landsbygden upp till samma nivå som i städer och samhällen.

Ytterligare anför styrelsen bland annat.

Självfallet biträder egnahemsstyrelsen utredningens inställning att takten

för åstadkommande av en utjämning av disproportionen i bostadsstandard

mellan stad och landsbygd bör påskyndas. Utredningen förmenar, att en femtonårsperiod

för bostadsbeståndets på landsbygden omvandling till önskvärd

standard synes kunna anses ur viktiga synpunkter acceptabel. Egnahems
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

styrelsen skulle också för sin elei önska, att omvandlingen kunde ske inom så

kort tidrymd. Då proceduren emellertid helt bygger på frivillighetens grund,

varvid de förbättrade och utökade statliga stödåtgärder, som utredningen, i

det följande föreslår, avses skola utgöra vägande incitament till initiativ till

i standardhänseende fullgoda nybyggnads- och ombyggnadsarbeten, och då

enligt erfarenheten trögheten i fråga örn en ändring av bostadsvanorna bland

annat på grund av de ofta svaga ekonomiska förutsättningarna är avsevärt

större på landsbygden än i städerna, vågar styrelsen för sin del ej räkna med

att den åsyftade uppryckningen av bostadsstandarden på landsbygden skall

hinna genomföras inom nyss angivna tidrymd; ihågkommas bör därvid tillika

att under de närmaste åren knappheten på vissa byggnadsmaterialier och på

arbetskraft torde komma att fördröja byggnadsprogrammets utvecklande till

avsedd omfattning.

Yad utredningen i fortsättningen anfört rörande behovet av statligt stöd

för uppnående av ett förverkligande av den av utredningen angivna bostadspolitiska

målsättningen kan egnahemsstyrelsen i stort sett ansluta sig till. De

konstateranden och slutledningar, som utredningen därvid funnit sig kunna

utgå ifrån beträffande bostadskostnader och inkomstförhållanden, synas

styrelsen bärande. Styrelsen vill understryka vad utredningen framhåller

rörande behovet av en forcering av rationaliseringsarbeten beträffande byggandet

av bostadsegnahem i och för nedbringande av byggnadskostnaderna.

För en stor del av landsbygdens befolkning är inkomstnivån så låg, att den

icke medgiver ett bindande för en årsutgift av den storlek, som följer med

uppförandet av ett nytt eget hem av den minimistandard som numera skäligen

bör fordras. Såsom utredningen anfört måste emellertid uppnåendet av fullvärdiga

bostadsförhållanden på landsbygden och i småorterna i stor utsträckning

komma till stånd genom ombyggnad och upprustning av förut befintliga

bostäder. Även grundlig örn- eller tillbyggnad ställer sig dock numera så

kostsam — i många fall blir kostnaden för ombyggnad endast obetydligt

lägre än för nybyggnad — att bostadsägaren för dess genomförande ofta är

beroende av kraftigt stöd från det allmännas sida.

Egnahemsnämnderna ha i allmänhet begränsat sina yttranden till att avse

landsbygdens bostadsfrågor, därvid nämnderna merendels starkt understryka

vikten av att dels dessa frågor skänkas tillräcklig uppmärksamhet dels stödåtgärderna

givas största möjliga enhetlighet.

Vissa nämnder lia avgivit mera allmänt hållna omdömen rörande utredningens

förslag till målsättning för bostadspolitiken. Egnahemsnämnderna i

följande områden, nämligen Kronobergs län, Skaraborgs län, Älvsborgs läns

södra område, Värmlands, Kopparbergs och Norrbottens län intaga sålunda

en positiv hållning till nyssnämnda förslag. Två egnahemsnämnder — i Kalmar

läns södra område samt i Blekinge län — anse, att de bostadspolitiska och

jordbrukspolitiska programmen böra ses mot varandra i ett sammanhang, varför

sagda nämnder anse, att det principiella ståndpunktstagandet till landsbygdens

byggnadsfrågor bör få anstå till dess 1942 års jordbrukskommitté avslutat

sitt utredningsuppdrag.

Några egnahemsnämnder diskutera den av utredningen uppställda normen

i avseende å bostadsstandarden. Sålunda uttala sig egnahemsnämnderna i

Uppsala län och Kalmar läns södra område för en friare prövning av standarden

vid bedömning av bostadsbyggandet å landsbygden; den förra nämnden anser,

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

att en egnahemslägenhet örn ett ruin och kök i vissa fall kan försvaras som

övergångsform under förutsättning att huset planeras för framtida utvidgning

genom inredning av ett eller två vindsrum. Sagda egnahemsnämnd framhåller

vidare, att för landsbygdens vidkommande en kopiering av stadslägenheterna

i avseende å t. ex. \v. c. och badrumsutrustning ej är att förorda. I motsats

härtill uttalar egnahemsnämnden i Gävleborgs län, att eftergivande av kravet

på badrumsutrustning i landsbygdens bostäder icke kan godtagas.

Beträffande bostadskostnaderna framhålla egnahemsnämnderna i Västmanlands

och Västernorrlands län, att stora delar av landsbygdens befolkning icke

kunna avstå så stor del av sin inkomst som 20 % till ifrågavarande ändamål;

den förra nämnden tillägger, att den konservatism som i vida kretsar på landsbygden

råder i avseende å bostadsvanor med en viss sannolikhet kommer att

fördröja standardhöjningen.

Slutligen må nämnas att egnahemsnämnderna i Södermanlands och Kronobergs

län anmärkt, att landskommunernas inställning till bostadsfrågan flerstädes

präglas av brist på förståelse härför eller av alltför långt driven ekonomisk

försiktighet; den senare nämnden ifrågasätter, örn tiden verkligen är inne

att lägga ansvaret för landsbygdens bostadspolitik direkt på landskommunerna.

Försvarets bostadsanskaffningsnämnd har icke gjort något direkt uttalande

rörande den bostadspolitiska målsättningen.

Ur de yttranden som avgivits av remissinstanserna under grupp 2

torde jag först få citera följande ur stadsförbundets respektive landskommunernas

förbunds remissvar.

Styrelsen för svenska stadsförbundet (majoriteten): De i betänkandet framlagda

utredningarna och synpunkterna rörande bostadspolitikens målsättning

måste anses på ett ytterst förtjänstfullt sätt klarlägga bostadsfrågans

invecklade mekanism och bilda en värdefull grundval för den framtida bostadspolitiken.

Såsom utredningen själv i olika sammanhang understryker,

måste emellertid alla prognoser bygga på förutsättningar örn vilka man intet

säkert vet. Det är sålunda t. ex. ingalunda säkert, att man kommer att behöva

hålla bostadsproduktionen uppe för att säkra sysselsättning åt arbetskraften.

Det kan även tänkas att den sjunkande tillgången på arbetskraft

till och med kommer att nödvändiggöra omskolning av byggnadsarbetare till

andra yrken, som i ännu högre grad behöva arbetskraften. Beslut angående

produktionens storlek och fördelning på bostadstyper torde därför även i

fortsättningen få fattas på kort sikt. Den bakomliggande målsättningen synes

emellertid böra vara den av utredningen angivna. Det måste anses vara

lyckligt, om våra resurser skulle räcka till att förverkliga en sådan bostadsstandard.

Två reservanter i stadsförbundets styrelse ha avgivit ett yttrande, vilket

i allt väsentligt ansluter sig till vad Sveriges industriförbund m. fl. anfört.

Härtill återkommer jag i det följande.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund: Enligt styrelsens

mening har genom det nu framlagda betänkandet ett utomordentligt värdefullt

underlag skapats för det fortsatta arbetet på lösandet av bostadsfrågorna

i vårt land. Styrelsen har icke heller någon invändning att resa mot de mål

för den kommande bostadspolitiken, som utredningen uppställt och kan i

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

allt väsentligt biträda de reformförslag rörande bostadshjälpen, som utredningen

framlagt, Yad landsbygden angår vill styrelsen emellertid framhålla

nödvändigheten av att det statliga stödet till bostadsförsörjningen på ett

effektivt sätt samordnas med det stöd, som lämnas eller är avsett att lämnas

för åstadkommande av vatten- och avloppsledningar.

Av de städer med mer än 10 000 invånare, vilka besvarat remissen, ha samtliga

utom Linköping, antingen uttalat sin förbehållslösa anslutning till utredningens

allmänna målsättningar för bostadspolitiken eller förklarat sig

kunna i huvudsak godtaga desamma eller ock lämnat desamma utan erinran

(det må framhållas att vissa städer förbigått sagda fråga; av skrivsättet i

remissvaren vill det dock synas som örn målsättningen accepterats). —- Linköping

anser däremot att det uppställda byggnadsprogrammet bör bli föremål

för en grundlig överarbetning innan statsmakterna taga ställning till de

olika huvudfrågorna.

Övriga kvotorter som avgivit yttrande över betänkandet ha likaledes intagit

en klart positiv hållning till utredningens programförslag; i ett pär fall

har dock vederbörande kommun yttrat sig endast beträffande detalj förslagen

i betänkandet.

De 20 D-kommuner, som begagnat tillfället att avgiva remissvar, äro samtliga

ense med eller i huvudsak på samma linje som utredningen i här förevarande

ämne. Enahanda gäller i fråga örn de 10 C-lcommunernas remissvar.

Av de 10 B-kommuner, som besvarat remissen, finnes ingen som motsätter

sig utredningens allmänna programuppläggning; dock har en sådan kommun

(Tvååker i Hallands län) ansett ytterligare utredning rörande landsbygdens

förhållanden erforderlig. Slutligen är att omnämna, att två av de 7 A-kommuner,

som yttrat sig i förevarande ämne, ställt sig reserverade gentemot

utredningen, nämligen Lits kommun i Jämtlands län (som anser att utredningen

behandlat landsbygdens bostadsproblem alltför schematiskt) samt

Arjeplogs kommun i Norrbottens län (som ifrågasätter huruvida till följd av

de höga kostnaderna programmet överhuvudtaget kan realiseras).

Övriga hörda A-kommuner intaga däremot en positiv hållning till betänkandet.

Av remissinstanserna under grupp 3 lia elva länsstyrelser klart uttalat

sig för en bostadspolitisk målsättning i enlighet med utredningens riktlinjer,

nämligen länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Blekinge, Malmöhus,

Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands

och Gävleborgs län.

I vissa av ifrågavarande elva utlåtanden lia dock en del reservationer eller

erinringar gjorts. Sålunda framhåller länsstyrelsen i Blekinge län att det med

hänsyn icke minst till de beräknade kostnaderna för genomförande av det

skisserade programmet knappast låter sig göra att ingå på ett närmare bedömande

av detsamma. — Länsstyrelsen i Hallands län framhåller, att vid uppdragande

av riktlinjerna för bostadspolitiken de bostadssociala och befolkningspolitiska

synpunkterna böra vara avgörande medan den arbetsmarknadspolitiska

synpunkten bör betraktas mera som ett sekundärt intresse; liknande

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

synpunkter framföras av länsstyrelsen i Västmanlands län, som vidare understryker

vikten av att landsbygdens bostadsförhållanden kraftigt förbättras.

Ytterligare må nämnas, att länsstyrelsen i Älvsborgs län anser, att den av utredningen

förordade dirigerade saneringen under nuvarande förhållanden bör

kunna något anstå, varigenom möjlighet uppstår att hastigare avveckla bostadsbristen.

Å andra sidan framhåller länsstyrelsen i Skaraborgs län, att bostadssaneringen

för landsbygdens del bör ske i raskare takt än vad i betänkandet

föreslås. — Slutligen må omnämnas att länsstyrelsen i Värmlands län anser

det vara önskvärt att den av utredningen angivna högre utrymmesnormen,

eller IV2 boende per boningsrum, kommer till användning samt att länsstyrelsen

i Gävleborgs län understrukit, att det enligt länsstyrelsens mening i och

för sig icke önskvärda subventionssystemet avvecklas så snart den eftersträvade

relationen mellan inkomster och hyror uppnåtts.

Länsstyrelserna i Jämtlands och Kristianstads län anse sig likaledes kunna

godtaga utredningens förevarande förslag men betona båda, att programmet

bör genomföras endast »steg för steg».

Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Jönköpings,

Kronobergs, Gotlands, Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens

län intaga en tveksam eller reserverad hållning i avseende å den bostadssociala

målsättningen.

Sålunda framhålla länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings och Gotlands

län de mycket betydande kostnader, som äro förenade med programmets realiserande,

och föreslå i anslutning härtill att den dirigerade saneringen fördröjes

eller att de föreslagna ytterligare stödåtgärderna få anstå eller avsevärt begränsas,

åtminstone för de närmaste åren. — Länsstyrelsen i Jönköpings län

anser vidare, i likhet med Överståthållarämbetet, att premisserna för utredningens

slutsatser och förslag i åtskilliga viktiga avseenden äro mindre sannolika

eller osäkra; Överståthållarämbetet finner det för den skull angeläget, att

man ej slår sig till ro med ett godtagande i huvudsak av utredningens

konkreta förslag. — Länsstyrelsen i Uppsala län anser de föreslagna åtgärderna

ur finansiell synpunkt svåröverskådliga. — Länsstyrelsen i

Kronobergs län anser, att standardhöjningen är ett högre mål, som

man bör sträva efter först sedan den akuta bostadsbristen avhjälpts

och att de bostadssökande torde vara tacksamma örn de överhuvud taget

kunna komma över en lägenhet även örn denna ingalunda fyller utredningens

krav på viss standard; länsstyrelsen anser det vara direkt förkastligt

att av arbetsmarknadspolitiska skäl avsiktligt fördröja bostadsbristens avveckling.

— Länsstyrelsen i Kopparbergs län finner det vara principiellt oriktigt

att bibehålla ett system för subvention av byggnadsverksamheten, vilket i

mycket påverkats av de särskilda förhållandena under kriget; det mål som

enligt sagda länsstyrelse bör eftersträvas är i stället en sådan balans mellan

byggnadskostnader och betalningsförmåga att hyressubvention blir överflödig.

—- Slutligen må nämnas att länsstyrelserna i Västerbottens och K orrbottens län

framhållit, att befolkningsutvecklingen i sagda län präglas av en folkökning

på landsbygden samt att utredningens demografiska prognoser följaktligen icke

synas äga tillämpning på de båda nordligaste länen. I anslutning härtill anse

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Marits proposition nr 279.

länsstyrelserna, att den egentliga landsbygdens bostadsproblem böra bli föremål

för ytterligare och mera differentierade undersökningar.

Länsstyrelserna i Södermanlands, Örebro och Västernorrlands län ha av

skilda anledningar avstått från att yttra sig i förevarande ämne, länsstyrelsen

i örebro län under framhållande särskilt av att det synes närmast ogörligt att

bedöma förslagen innan utredningen slutgiltigt tagit ställning till saneringsfrågorna.

Rörande länsarkitekternas yttranden må omnämnas, att i sex av dem (från

Blekinge, Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Gävleborgs och -Jämtlands

län) uttalas anslutning till utredningens program, medan två länsarkitekter

(i Stockholms och Kalmar län) anse, att standardfordringarna i vissa

hänseenden borde höjas samt tre (i Jönköpings, Kronobergs och Skaraborgs

län) intaga en reserverad hållning till den föreslagna målsättningen. Åtskilliga

av länsarkitekterna understryka vikten av att kommunerna vid uppgörandet av

bostadsförsörjningsplanerna erhålla tillgång till kompetenta stadsplanerare.

Av remissinstanserna under grupp 4 har byggnadsstyrelsen uttalat

sin anslutning till den av utredningen föreslagna målsättningen samt

funnit de föreslagna åtgärderna väl ägnade att leda utvecklingen på bostadsmarknaden

i önskad riktning.

Socialstyrelsen och statskontoret finna båda, att utredningens betänkande

på ett värdefullt sätt belyst förevarande ämne. Socialstyrelsen tillägger bland

annat följande.

Styrelsen finner det rimligt och naturligt, att en efter hand uppkommande

överskottskapacitet inom byggnadsverksamheten utnyttjas för en höjning av

den allmänna bostadsstandarden. Kravet på »full sysselsättning» inom byggnadsindustrien

kan dock icke rätteligen motivera en saneringsverksamhet utöver

den gräns, som sättes av förhandenvarande rimliga behov.

1 detta sammanhang må även erinras örn att angelägna uppgifter för byggnadsverksamheten

redan nu föreligga vid sidan av bostadsförsörjningen. Det

må erinras örn behovet av ekonomibyggnader inom jordbruket och fabriksbyggnader

inom industrien samt av skolbyggnader. För sjukvårds- och socialvårdsändamål

krävas vidare ombyggnads- och nybyggnadsarbeten av betydande

omfattning.

De av utredningen uppställda standardkraven i fråga om bostädernas utrymme

respektive utrustning i städerna och på landsbygden för en kommande

produktionsperiod synas motsvara vad som bör sättas som mål. Intet synes

heller i och för sig vara att erinra mot att programmet i viss mån innefattar en

uppfostran av de bostadssökande till större anspråk i fråga örn bostäder. Det

bör emellertid finnas utrymme för individuella behov och önskningar i fråga

örn bostadens beskaffenhet i skilda hänseenden; dessa behov och önskningar

må motiveras av en personlig smakriktning eller av särskilda förhållanden.

Statskontoret understryker vad de sakkunniga anfört därom, att det program

för åtgärder från det allmännas sida, som nu kan diskuteras, under alla

omständigheter måste betraktas som ett »rörligt» program samt framhåller

betydelsen av att fortsatt sträng kontroll övas över de faktorer, som i främsta

rummet bestämma kostnaderna för husbyggen, nämligen tomtpriser, byggnads

ämnesindustriens prissättningar, entreprenadvillkor och arbetslöner.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

Medicinalstyrelsen har ur de synpunkter ämbetsverket företräder, funnit

sig kunna godtaga de normer som utredningen föreslagit i avseende å utrymmes-

och utrustningsstandarden för bostäder. I anslutning härtill framhåller

styrelsen, att den nuvarande bostadsinspektionen i varje fall icke är

vuxen de uppgifter som sammanhänga med lägenhetssaneringen och påyrkar

fördenskull en snabb intensifiering av sagda inspektion.

Statens hyresråd finner det synnerligen angeläget att åtgärder vidtagas,

som äro ägnade att möjliggöra och stimulera en bostadsproduktion, inriktad

på att icke blott avhjälpa den nu rådande bostadsbristen utan även på längre

sikt tillskapa och underhålla ett bostadsbestånd av beskaffenhet att tillfredsställa

rimliga krav på utrymme och standard i övrigt, och till vilket tillträde

kan beredas på villkor i ekonomiskt hänseende, som icke äro alltför betungande.

Hyresrådet tillägger bland annat.

Beträffande hävandet av den nu rådande bostadsbristen har utredningen

av skilda anledningar, däribland betydelsen av att standardhöj ande åtgärder

kunde påbörjas på ett tidigt stadium, ansett sig böra förorda en något långsammare

avveckling än som i och för sig vore möjlig. Hyresrådet inser väl

betydelsen av de omständigheter, som åberopats härför. Emellertid anser sig

hyresrådet beträffande den del av den uppskattade bristen, som är en verklig

brist, d. v. s. representerar ett underskott i det antal lägenheter, som är erforderligt

för att bereda alla bostadssökande nödig bostad, böra framhålla, att

avvecklandet av denna del av bristen av hänsyn till de bostadssökande synes

böra försiggå i så snabb takt som är möjligt utan att övriga uppställda målsättningar

i väsentlig mån åsidosättas.

Statens arbetsmarknadskommission och konjunkturinstitutet — vilka begt

änsat sina yttranden till de delar av betänkandet, som beröra remissinstansernas

verksamhet — ha båda uttalat sin anslutning i huvudsak till vad utredningen

härutinnan anfört och föreslagit. I utlåtandena anföres ytterligare

bland annat..

Arbetsmarknadskommissionen: Bostadsproduktionen måste ses i sammanhang

med övrig byggnads- och anläggningsverksamhet.

o kail komma att visa sig nödvändigt med förändringar i byggnadsarbetarkårens

numerär. En större ökning under de närmaste åren av byggnadsarbetare

kåren vöre dock olycklig med hänsyn till bostadsbyggandets utveckling på

längre sikt. Kommissionen vill understryka vikten av att den av statsmakterna

antagna målsättningen örn en hög och jämn sysselsättning icke uppfattas

så, att sysselsättning under alla förhållanden skall beredas i den vanliga verksamheten

på bostadsorten. Vikten av rörlighet på arbetsmarknaden måste

sålunda framhållas.

Effei att \ idaie ha dryftat industriens hittillsvarande och jilanerade investeringar

i avseende å byggnads- och omläggningsverksamhet tillägger kommissionen

bland annat.

Enär tillgången på bostäder och industriens möjligheter att erhålla arbetskraft

intimt sammanhänga, är icke minst ur ifrågavarande synpunkt den nuvarande

omfattande bostadsproduktionen i tätorterna nödvändig så länge därstades

forehgger stark bostadsbrist, Het bör framhållas, att den interlokala

förmedlingen av arbetskraft för närvarande avsevärt försvåras till följd av

bostadsbristen. Att industrien själv uppmärksammat det sammanhang’ som

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. May.ts proposition nr 279.

föreligger mellan tillgång på bostäder och på arbetskraft, framgår därav, att

enligt en av kommerskollegium verkställd undersökning industriens planer

på nybyggnad av bostäder för arbetare och tjänstemän äro omfattande i de

flesta industrigrenar och belöpa sig på omkring 50 miljoner kronor för år 1946

mot årligen omkring 15 miljoner kronor i nuvarande penningvärde närmast

före kriget.

Konjunkturinstitutet: Ur konjunkturpolitisk synpunkt skulle det uppenbarligen

innebära ett betydande framsteg, örn man i enlighet med utredningens

förslag lyckades genomföra en stabilisering av bostadsproduktionen.

Denna svarar för närvarande för cirka 40 % av den totala investeringsverk

samhet, som bedrives i privat regi. Mest eftersträvansvärt vore emellertid, om

bostadsproduktionen under en lågkonjunktur icke endast stabiliserades utan

även skulle kunna utvidgas utöver den av utredningen föreslagna i och för

sig höga normalnivån. Härigenom torde den eftersträvade utjämningen av

byggnadsverksamhetens konjunkturfluktuationer lättare kunna uppnås än örn

man, som utredningen förordar, enbart utnyttjar uppförandet av offentliga

byggnader samt underhålls- och reparationsverksamheten såsom aktiva balansfaktorer.

En måttlig motkonjunktur inom bostadsproduktionen torde kunna

åstadkommas i samband med en forcering av den saneringsverksamhet, som

ingår som ett led i det framlagda bostadsprogrammet. Det måste ju dessutom

i och för sig betecknas som ett önskemål, att det uppställda saneringsprogrammet

genomföres så snabbt som möjligt.

Konjunkturinstitutet får för sin del understryka behovet av en viss smidighet

i den bostadspolitiska målsättningen även på längre sikt. Vilken omfattning

den framtida bostadsproduktionen bör erhålla blir förutom av sysselsättningspolitiska

överväganden också i hög grad beroende av hur våra totala

produktiva resurser komma att utvecklas samt av den angelägenhetsgrad, som

kommer att tillmätas bostadsbehoven i förhållande till övriga behov.

Remissinstanserna under grupp 5 lia avstått från att taga ställning

till de bostadspolitiska målsättningarna.

Fullmäktige i riksbanken ha dock i viss mån berört sagda ämne. Ur yttrandet

må sålunda följande anföras.

För den framtida prisutvecklingen är det av väsentlig betydelse, att knappheten

på bostäder minskas, så att det ständiga tryck uppåt på hyresnivån med

åtföljande tvång till regleringsåtgärder, som man har att räkna med vid bostadsbrist,

såvitt möjligt elimineras. Av vikt för skyddet av penningvärdet

vore det även, örn hyresnivån kunde bringas i en rimlig relation till inkomsterna,

eftersom en alltför hög relativ hyresnivå utövar en ständig dragning

uppåt på inkomstkraven med åtföljande tendenser i allmänt prisstegrande riktning.

Fullmäktige dela utredningens uppfattning, att den centrala frågan för

bostadspolitiken är hur hyresnivån skall kunna anpassas efter inkomsterna,

så att på längre sikt den för en tillfredsställande bostadsproduktion nödvändiga

efterfrågan skall kunna upprätthållas.

Det är dock givet, att man vid denna prövning måste skänka stor uppmärksamhet

åt de återverkningar, som de vidtagna åtgärderna kunna få i sådana

riktningar, att de omedelbara fördelarna ur penningpolitisk synpunkt helt

eller delvis neutraliseras eller eventuellt vändas i sin motsats.

Remissinstanserna under grupp 6 (näringslivets bostadsbyggnadsdelegation)

intaga en starkt reserverad hållning till de av utredningen uppställda

bostadspolitiska målsättningarna. Ur det åberopade yttrandet må

citeras följande.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

Utan att överdriva vidden ock karaktären av bostadsbristen i vårt land,

vilken är ett faktum, vilja vi understryka angelägenheten av att rådande bristförhållanden

på detta område avvecklas. I vilken takt detta skall kunna

ske, blir emellertid beroende på landets reala och finansiella resurser saint på

de investerings- och utgiftsändamål, som jämte bostadsbyggandet konkurrera

örn dessa resurser. Hur betydelsefullt det än må vara, att bostadsbristen

snabbt avvecklas, skulle det icke vara försvarligt att för uppnåendet av detta

mål tillgripa åtgärder, som skulle i väsentlig mån stäcka eller försena utvidgningen

och moderniseringen av den industriella produktionsapparaten. Örn

man icke vill betrakta industrialiseringen och överhuvudtaget urbaniseringen

av näringslivet för Sveriges del som avslutad — och några reella skäl för en

så pessimistisk uppfattning föreligga icke — kommer industrien med all sannolikhet

att under det närmaste decenniet få vidkännas en besvärande brist på

arbetskraft. Örn man — såsom Bostadssociala utredningen åtminstone diskussionsvis

dryftat — skulle upprätthålla en konstant bostadsproduktion även

sedan bostadsbristen med ingången av 1950-talet avvecklats, skulle detta enligt

vår mening vara ägnat att på ett icke önskvärt sätt binda arbetskraft och hindra

den att övergå till yrken, där brist på arbetare kan förväntas komma att råda.

Hedan nu anförda skäl tala starkt emot det av utredningen för 10-årsperioden

1951—1960 skisserade saneringsprogrammet. Att en »dirigerad» saneringskulle

ifrågakomma i nuvarande situation av knapphet på arbetskraft och

byggnadsmaterial och innan bostadsbristen till huvudparten avvecklats, finna

vi i varje fall uteslutet.

Enligt vår mening förefinnas goda utsikter för att den betydande, relativa

hyressänkning, som skedde under senare delen av 1930-talet skall komina att

få en motsvarighet även under kommande år. Det synes därför långt ifrån

osannolikt, att den av utredningen eftersträvade balansen mellan industriarbetarlön

och hyreskostnader vid relationstalet 4:1 skall kunna uppnås utan

en ytterligare utbyggnad av den statliga och kommunala stödpolitiken, ja till

och med vid en successiv avveckling av denna.

Örn utredningens program för bostadsstandardens höjande genomföres,

kommer det emellertid för det övervägande antalet hyresgäster icke att medföra

en sänkning utan tvärtom en avsevärd höjning av bostadsutgifterna.

Vi biträda visserligen den grunduppfattning, som kommer till uttryck i

betänkandet, nämligen att den genomsnittliga bostadsstandarden i Sverige

framstår som förhållandevis låg i betraktande av konsumtionen i övrigt, men

vi betvivla starkt möjligheten att på kort tid åstadkomma en allmän ändring i

de subjektiva värderingar från de enskildas sida, vilka ligga till grund för den

rådande fördelningen av utgifterna — allt under förutsättning att nian ej vill

tillgripa mycket omfattande subventionsåtgärder till stöd för speciella konsumtionsändamål,

i detta fall bostadsutgifterna. Såvitt vi kunna förstå, utgör nu

påpekade förhållande ännu ett argument emot den av utredningen diskuterade

»dirigerade» saneringen av det äldre bostadsbeståndet. Med hänsyn till det

anförda kunna vi ej finna den linje vara acceptabel, som utredningen företräder

och som innebär, att en forcering av de standardhöjande åtgärderna

skall tillåtas fördröja bostadsbristens avveckling. I stället anse vi, att standardhöjningen

bör hålla jämna steg med ökningen av inkomstnivån och anpassas

efter allmänhetens faktiska konsumtionsinriktning. Denna ståndpunkt

utesluter givetvis icke, att intresset för bättre bostadsvanor bör stimuleras

genom lämplig upplysning, exempelvis åtgärder av den art, som tillkommit på

initiativ av industriens bostadsutredning.

Sveriges fastighetsägareförbund, för egen del, synes ha uppfattat utredningens

förslag rörande den dirigerade saneringsverksamheten såsom främst

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Majis proposition nr 279.

betingad av den arbetslöshet inom byggnadsfacket, vilken kan befaras inträda

såsom en följd av en eventuell produktionskris i början av 1950-talet. I anslutning

härtill motsätter sig förbundet förslagen rörande sanering av det äldre

bostadsbeståndet. Mot utredningens bedömning av bostadsmarknadsutvecklingen

under 1920- och 1930-talen riktar förbundet en bestämd gensaga.

Av remissinstanserna under grupp 7 förklara sig LO, HSB och

hyresgästernas riksförbund dela utredningens uppfattning rörande den bostadspolitiska

målsättningen, förbundet med det tillägget att man i det fortsatta

reformarbetet icke bör tappa bort det högre standardalternativet. Såväl LO

som förbundet anse vidare, att 20 % av inkomsten är väl högt såsom mått på

hyresbetalningsförmågan för vissa arbetare. Förbundet reagerar vidare mot

att utredningen vid diskussionen rörande hyror och inkomster konsekvent

räknat hyrorna netto, d. v. s. utan bränsletillägg.

TCO framhåller dels att den del av byggnadsverksamheten, som avser annat

ändamål än bostäder, synes böra samordnas med bostadsbyggandet samt att

denna samlade byggnadsverksamhet i sin tur bör samordnas med industriens

investeringsverksamhet dels ock att en lösning av bostadsfrågan på landsbygden

ej torde kunna ske på ett tillfredsställande sätt annat än genom att

inkomstläget för löntagarna på de lägre dyrorterna väsentligt förbättras.

Av de under grupp 8 redovisade remissinstanserna har 1942

års jordbrukskommitté förklarat sig icke vara beredd att avgiva något definitivt

yttrande över utredningens förslag, förrän kommittén framlagt sina förslag

rörande riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, vilket beräknas ske

i vår. Kommittén har dock uttalat sin anslutning till utredningens uppfattning

örn att frågan om bostadspolitiken, såvitt angår bostäderna å jordbruksfastigheter,

måste ses i samband med det program för rationalisering av jordbruket,

som kan komma att uppdragas.

Sveriges lantbruks!örbuncl och ULF anmärka båda — utan att fördenskull

vilja kritisera betänkandet — att landsbygden bort ha en representant i utredningen.

Lantbruks!örbundet anför vidare bland annat.

Den av utredningen påtalade bristen på statistiskt material beträffande

landsbygdens bostadsbestånd och bostadsvanor har icke blivit avhjälpt i

sådan tid, att detta material kunnat utnyttjas av utredningen. Det nuvarande

sakförhållandet, att förslaget till riktlinjer för landets bostadspolitik fram till

år 1960, för landsbygdens del grundat på ett material, som av förslagsställarna

själva betecknas som föråldrat och mycket knapphändigt, framlägges samtidigt

med att 1945 års allmänna bostadsräkning pågår, torde icke kunna betecknas

som tillfredsställande. Titan att på minsta sätt vilja ifrågasätta utredningsmännens

goda vilja och förmåga, måste förbundet som sin mening framhålla,

att de påtalade förhållandena ge vid handen, att utredningens huvudintresse

varit knutet till den stadsmässiga bebyggelsen och att landsortsfrågorna kommit

att stå tillbaka för tätorternas problem.

Utredningen konstaterar på flera ställen i betänkandet, att landsbygdens

bostadsförhållanden, trots de statliga stödåtgärder, som under de sista decennierna

vidtagits, genomgående äro sämre än tätorternas. Detta förhållande

föranleder dock icke något förslag örn nya eller mera genomgripande åtgärder,

örn en mera bestämd inriktning av de bostadspolitiska åtgärderna, åtminstone

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 279. »go 46 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

under en första tidsperiod, för att främja landsbygdens bostadsförhållanden i

syfte att snabbare genomföra en förbättring. I stället finns det anledning att

befara, att de nu föreslagna subventionsåtgärderna genom sin ungefärligen

jämna fördelning mellan tätorter och landsbygd skola få ett konserverande

inflytande på den föreliggande skillnaden i bostadsvillkor.

När utredningen framhåller den stora betydelse för bostadsförbättringsverksamheten

på landsbygden, som måste tillmätas forsknings- och försöksverksamheten

beträffande rationalisering och förbilligande av ny- och ombyggnad

av enfamiljshus, vill förbundet livligt instämma häri. Det synes angeläget,

att denna försöks- och forskningsverksamhet stimuleras och intensifieras.

I anslutning till det anförda föreslår förbundet

att det slutliga utformandet av riktlinjerna för den framtida bostadspolitiken

för landsbygdens del uppskjutes till tidpunkt, då dels resultatet av 1945

års allmänna bostadsräkning föreligger, dels 1942 års jordbrukskommitté avslutat

sitt arbete och ett jordbrukspolitiskt program föreligger,

att bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden snarast forceras samt

att forsknings- och försöksverksamheten beträffande rationalisering och

förbilligande av ny- och ombyggnad av bostäder genom statliga åtgärder stimuleras,

samordnas och inriktas mot bestämda mål.

ELF anför i huvudsak följande.

Målet för bostadsförbättringar på landsbygden anges i huvudsak vara omoch

ersättningsbyggnad med standardhöjande syfte samt omlokalisering av

bebyggelsen i samband med näringsstrukturella förändringar. Denna målsättning

förefaller riktig örn man ser den ur de sakkunnigas utgångsläge. Förbundet

vill emellertid för sin del starkt framhålla att nuvarande jordbrukspolitiska

uppfattning inte säkert är lika om några år och att frågan om rationalisering

icke får förhindra förbättring av lägenheter, som kunna ha

möjlighet att utgöra självständiga enheter, även örn de i en rationaliseringsplan

generellt sett anses böra försvinna.

Med tillfredsställelse kan konstateras att de sakkunniga anse det som självklart

att landsbygden i fråga örn bostadsutrustning och kvalitet icke sättes

lägre än stadssamhällena. Det måste helt naturligt då också vara klart att

all bedömning sker efter lika grunder. De sakkunnigas uppfattning att ett stort

antal byggnader på landsbygden med långt under fullvärdig standard komma

att bebos avsevärd tid framåt kan knappast jävas. Förbundet vill här som sin

mening uttala att förhållandet bör kunna anses vara lika i städerna och att

därför en bidragsverksamhet syftande till begränsad förbättring bör kunna

tillämpas för såväl landsbygd som stad i de fall detta kan anses motiverat.

Av remissinstanserna under grupp 9 intaga svenska fattigvårdsoch

barnavårdsförbundet, SAR och Sveriges husmodersföreningars riksförbund

en klart positiv hållning till utredningens allmänna riktlinjer för bostadspolitiken,

medan industriens bostadsutredning avstår från att yttra sig i

ämnet.

Metoderna för programmets realiserande.

Då det icke är min avsikt att i förevarande sammanhang taga ställning till

utredningens detalj förslag i avseende å bidragsverksamheten (familjebidrag,

odifferentierade bostadsbidrag samt byggnadsbolag och förbättringsbidrag),

kommer jag endast att i förbigående lämna några uppgifter ur remissvaren

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj-.ts proposition nr 279.

i sagda ämne. Däremot ämnar jag något mera utförligt redovisa innehållet

i yttrandena beträffande förslagen örn bibehållande av den offentliga finansieringen

av bostadsproduktionen samt örn fördelningen mellan stat och kommun

av ansvaret för bostadsförsörjningen.

Till en början vill jag då nämna, att det av utredningen föreslagna systemet

för subventioner till nedbringande av bostadskostnaderna hos flertalet remissinstanser

fått ett i stort sett gott mottagande. Från åtskilliga håll har

man emellertid uttryckt starka farhågor för de ekonomiska konsekvenserna

av den föreslagna stödverksamheten och vidare har i många remissvar framförts

sinsemellan olika förslag till modifikationer härutinnan. Jag anser mig

sålunda böra särskilt omnämna, att ett stort antal remissinstanser motsatt sig

utredningens förslag därom att familjebidrag skola kunna utgå utan behovsprövning

i avseende å familjeinkomsten. Bland sagda remissinstanser — vilka

förorda behovsprövning enligt delvis olikartade grunder — märkas statens

byggnadslånebyrå, städerna Stockholm, Solna, Uppsala, Linköping, Norrköping,

Halmstad, Falun, Nynäshamn, Falköping och Sollefteå, länsstyrelserna i

Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Älvsborgs och örebro län samt LO.

Vidare må nämnas, att näringslivets bostadsbyggnadsdelegation ansett att

frågan örn familjebidrag bör ytterligare utredas.

I detta sammanhang anser jag mig vidare böra omförmäla, att såväl statens

byggnadslånebyrå som egnahemsstyrelsen förordat, att en översyn verkställes

i avseende å utredningens förslag rörande stödverksamhet till förmån för

egnahemsproduktionen.

Vad härefter angår den offentliga finansieringen av bostadsproduktionen

samt frågan örn ansvaret för bostadsförsörjningens

tryggande får jag anföra följande.

Av remissmyndigheterna under grupp 1 har statens byggnadslånebyrå

uttalat sig i förevarande ämne. Följande må anföras ur byråns utlåtande.

De av utredningen anförda skälen för ett bibehållande av nuvarande system

med offentlig långivning för bostadsproduktionen finner byggnadslånebyrån

bärande. Byrån anser således, att det allmänna — såsom fallet varit under

kriget — bör fortsätta att tillhandahålla toppkrediter för så stor del av den

löpande bostadsproduktionen som är erforderlig med hänsyn till intresset

att trygga bostadsförsörjningen, i görligaste mån undvika hyreshöjningar och

förhindra uppkomsten av produktionskriser.

Vad utredningen anfört rörande ansvarsfördelningen mellan stat och kommuner

kan byggnadslånebyrån i allt väsentligt ansluta sig till. Byrån delar

alltså utredningens mening, att kommunerna böra genom lagstiftning åläggas

skyldighet att vidtaga erforderliga åtgärder för tryggande av bostadsförsörjningen

inom sina områden m. m., att toppkrediter och subventioner för ändamålet

böra bestridas av .statsmedel, att kommunerna böra tillförsäkras rätt att

anslå egna medel till utbyggnad och komplettering av de statliga stödåtgärderna

samt att detaljprövningen av låneärendena i största möjliga utsträckning

överflyttas till de kommunala organen.

Byggnadslånebyrån är ense mod utredningen därom, att huvuddelen av

bostadsproduktionen och -förvaltningen bör efter hand överflyttas å s. k. all
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. May.ts proposition nr 279.

männyttiga bostadsföretag. Att en dylik förskjutning endast kan ske successivt

ligger i sakens natur.

Beträffande remissvaren under grupp 2 må först framhållas, att såväl

styrelsen för svenska stadsförbundet (majoriteten; två ledamöter ha reserverat

sig) som styrelsen för landskommunernas förbund i huvudsak anslutit

sig till vad utredningen i förevarande hänseende anfört och föreslagit.

Härom anföres i respektive yttranden bland annat följande.

Stadsförbundet: Styrelsen finner det uppenbart, att bostadsförsörjningen

är så betydelsefull och att bostadsproduktionen tar i anspråk sa stor del av

folkhushållets produktionskrafter, att det icke bör överlämnas åt byggnadsforetagarna

att på egen hand tillse att bostadsmarknaden förses med tillräckligt

antal bostäder av lämplig storlek och typ. Bostadsproduktionen bör därför

planläggas och dirigeras i samhällelig regi. Det synes ändamålsenligt att

detta sker genom lokala kommunala organ under ledning av ett centralt statligt

organ.

För att säkerställa en tillräcklig bostadsproduktion bör den övervägande

delen därav omhänderhas av företag, som i en eller annan form dirigeras av

det allmänna, eller därmed likställda företag. Det måste emellertid på ett

eller annat sätt tillses att även övrig produktion anpassas efter uppgjorda

planer. Det är att hoppas att den nu tillämpade metoden, den på materialknapphet

byggande tillståndsgivningen, något så när snart skall kunna försvinna.

I så fall synes det lämpligt att ersätta denna metod med en offentlig

finansiering av bostadsproduktionen på så förmånliga villkor, att på annat

sätt finansierad produktion icke är tänkbar i nämnvärd omfattning. Till den

offentliga finansieringen böra kunna knytas villkor avseende t. ex. lägenhetstyper,

byggnadstid och hyressättning. På så sätt torde bland annat frågan

örn säsongutjämning möjligen kunna lösas utan att kommunerna, såsom

utredningen synes ha tänkt sig, behöva vidtaga några särskilda åtgärder

härför.

Ehuru bostadsproduktionen bör planeras och dirigeras av det allmänna

och ehuru av det allmänna dirigerade eller därmed likställda bostadsföretag

böra omhänderha den större delen av produktionen, anser styrelsen liksom

utredningen att sådana företag icke böra få monopol på produktionen. De

»allmännyttiga» företagen äro intet självändamål, utan målet är att åstadkomma

så goda och billiga bostäder som möjligt. Kan detta mål nås bättre

av en »spekulativ» företagare, finnes intet skäl att utestänga honom bara

därför att han samtidigt kan lia gjort sig en god förtjänst.

Yad beträffar ansvaret för bostadspolitiken föreslås ett lagfästande av

kommuns skyldighet att vidtaga åtgärder för att förbättra en otillfredsställande

bostadsförsörjning. Härigenom skulle definitivt fastslås att bostadsförsörjningen

hör till kommuns gemensamma hushållningsangelägenheter.

För den händelse lagen icke skulle innebära annat än en sådan auktoritativ,

deklaration, är därom intet annat än gott att säga. Skulle meningen däremot

vara att ge statliga organ maktmedel att med tvång diktera en kommun dess

bostadspolitik, måste styrelsen reagera. Den vaga bestämningen »tillfredsställande

bostadsförsörjning» lämpar sig icke som grund för statliga ingripanden

mot kommunerna.

Det är icke fullt klart vad utredningen avser med sitt förslag att kommunerna

skola vara skyldiga att förmedla lån och subventioner för bostadsändamål

utan kostnad för statsverket. Styrelsen utgår från att avsikten klätt

ta all skälig hänsyn till kommunernas önskemål med beaktande av lånesökandens

intresse att ej av ovidkommande skäl hindras att få sitt statslån.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

Även förslaget att i lag ålägga vissa större stadssamhällen skyldighet att

uppgöra och inom viss tid till centralt organ ingiva plan för åtgärder med avseende

på bostadsförsörjningen lider av en viss oklarhet.

Utredningens förslag att kommunernas rätt att utge bidrag till bostadsförsörjningsändamål

skall fastslås i lag liknande sätt som skett beträffande

de kommunala pensionstillskotten vill styrelsen tillstyrka.

Utredningens deklaration att man bör decentralisera de »bostadspolitiska

funktioner, som kunna decentraliseras» finner styrelsen förträfflig som ledstjärna

för kommande åtgärder.

Landskommunernas förbund: Det är enligt styrelsens mening motiverat

att göra förmedlingsverksamheten obligatorisk för kommunerna redan av den

anledningen att i annat fall grupper av medborgare utestängas från bostadshjälpen.

Att därutöver införa tvång för kommun att vidtaga åtgärder för den

lokala bostadsfrågans avhjälpande anser styrelsen dock vara att gå för långt.

Åtminstone tills vidare bör enligt styrelsens mening tvånget för kommunerna

kunna stanna vid en obligatorisk förmedlingsuppgift. Däremot vill styrelsen

icke motsätta sig förslaget att kommuns rätt att lämna bostadshjälp till behövande

fastslås i lag i analogi med vad som skett beträffande de kommunala

pensionstillskotten. Dock förefaller det styrelsen som örn underställningsvägen

vore allt för omständig för att passa varje kommunalt initiativ på

området.

Ingen av de kommuner, som yttrat sig över förslaget örn en fortsatt offentlig

finansiering av bostadsbyggandet har motsatt sig förslaget; däremot ha

flera städer uttryckligen tillstyrkt detsamma eller förklarat, att ett sådant

system tills vidare ej kan undvaras, däribland Lidingö, Göteborg, Gävle,

Karlstad, Halmstad, Vänersborg och Sundsvall. Det må framhållas att det

övervägande flertalet av kommunerna ha förklarat sig kunna »i allt väsentligt»

eller »i huvudsak» godtaga utredningens principförslag; det torde fördenskull

kunna påstås att de flesta kommunerna accepterat utredningens nyssnämnda

förslag.

I fråga om ansvaret för bostadsförsörjningens ordnande lia kommunerna

allmänt uttalat sin anslutning till utredningens principer. I åtskilliga yttranden

framhålles emellertid uttryckligen — och av andra remissvar framgår

indirekt — att kommunerna därmed icke avse att i egen regi utföra samtliga

eller ens huvuddelen av de byggnadsföretag som erfordras för att bostadsbehovet

skall kunna tillgodoses; tvärtom framhålles på flera håll (t. ex. från

Lidingö, Uppsala, Nässjö, Trelleborg) att produktionsinitiativ från såväl kommunala

som enskilda företagare erfordras för bostadsförsörjningens tryggande.

Å andra sidan uttala alla de kommuner som gått in på denna fråga,

att spekulationstendenserna på det privata bostadsbyggandets område måste

med styrka bekämpas.

Av de kommuner, som direkt uttalat sig rörande den av utredningen föreslagna

lagstiftningen örn skyldighet för kommunerna att vidtaga åtgärder till

förbättrande av bostadsförsörjningen m. m., ha de allra flesta intagit en

positiv hållning till förslaget; några anmäla däremot avvikande mening såsom

Kristianstad, Falun, Åtvid och Ronneby. Det bör vidare framhållas, att

det övervägande flertalet kommuner uttryckt sin tillfredsställelse över förslaget,

att kommunal subventionering av bostadsproduktionen gives karaktär

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

av gemensam hushållningsangelägenhet. Endast en stad intager härutinnan

en bestämt avvisande hållning, nämligen Falköping.

Den föreslagna decentraliseringen av stödverksamheten har väckt ett starkt

intresse bland kommunerna, och flera av dem finna en dylik åtgärd synnerligen

önskvärd eller rent av nödvändig, såsom Göteborg, Linköping och Halmstad.

I samband härmed erinras merendels i remissvaren örn de ökade arbetsuppgifter

och kostnader, som måste uppstå för kommunerna, av vilka några

(Uddevalla, Falun, Luleå) föreslå, att statsbidrag för ändamålet skall kunna

utgå.

Endast vissa av de till grupp 3 hörande remissinstanserna,

d. v. s. länsstyrelserna göra några direkta uttalanden angående lämpligheten

av fortsatt offentlig finansiering av bostadsbyggandet. Sin principiella

anslutning till utredningens förslag härutinnan uttala länsstyrelserna

i Gotlands, Hallands, Värmlands och Norrbottens län, medan däremot

länsstyrelsen i Kopparbergs län direkt motsätter sig detsamma. Länsstyrelsen

i Stochholms län framhåller, att de missförhållanden, som konstaterats

föreligga inom bostadsförsörjningens område, icke kunna elimineras utan speciella

och kraftiga stödåtgärder från det allmännas sida, medan länsstyrelsen

i Östergötlands län befarar, att anskaffningen av de kapitalbelopp, som krävas

för den statliga låneverksamheten kunna medföra rubbningar på den all

männa kreditmarknaden; länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller för sin del,

att det statliga ingripandet i bostadspolitiken ej bör gå över det nödvändiga.

I fråga örn den föreslagna ansvarsuppdelningen mellan staten och kommunerna

äro länsstyrelserna i Blekinge och Malmöhus län ense med utredningen,

därvid dock förstnämnda länsstyrelse framhåller att en lagstiftning rörande

kommuns skyldighet att vidtaga åtgärder för bostadsförsörjningens tryggande

knappast synes erforderlig. För införande av en dylik lag äro länsstyrelserna

i Kristianstads och Värmlands län, medan länsstyrelsen i Jönköpings län

motsätter sig en sådan åtgärd. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser det vara

tillfyllest med en lagstiftning av innebörd att kommunerna böra verka för

bostadsförsörjningens tryggande, och samma länsstyrelse motsätter sig vidare

bestämt en lag örn rättighet för kommun att genom egen understödsverksamhet

komplettera den statliga stödgivningen. Även länsstyrelsen i Hallands

län gör sig till tolk för sistnämnda mening, medan länsstyrelsen i Malmöhus

län företräder den motsatta uppfattningen.

Bland remissinstanserna under grupp 4 ha endast byggnadsstyrelsen

och socialstyrelsen gjort några direkta uttalanden i här ifrågavarande

spörsmål. Byggnadsstyrelsen är för sin del helt ense med utredningen

i fråga örn behovet av den statliga stödverksamheten och finner den

angivna fördelningen på stat och kommun av ansvaret för bostadsförsörjningen

ändamålsenlig. Socialstyrelsen företräder däremot en avvikande

mening härutinnan, därom jag tillåter mig citera följande ur utlåtandet.

En allmänt genomförd finansiering torde på bostadsområdet som annorstädes

rymma faror för byråkratisering, föreskriftspedanteri och oekonomisk

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

organisation. Ett statligt risktagande i den betydande utsträckning, bostadssociala

utredningen har tänkt sig, kan också ingiva betänkligheter. Det torde

icke vara alldeles givet, att en överflyttning av risker från det enskilda kapitalet

till allmänna organ i denna omfattning enbart skulle få de ur bostadssocial

synpunkt förmånliga verkningar, som i betänkandet ställas i utsikt.

Lagen kunde också tänkas, där det allmänna med tanke på avkastningen från

sina redan gjorda investeringar avhölle sig från bostadsförbilligande rationaliseringsåtgärder.

Tillräckliga skäl synas ej ha förebragts för en så långt gående åtgärd som

att ställa offentlig kredit på billiga villkor till förfogande för hela den ordinära

bostadsproduktionen, där låntagaren blott uppfyllde kraven på ett alimännyttigt

bostadsföretag. Det synes vara mera rimligt, att dylik offentlig

kreditgivning på speciellt förmånliga villkor, såsom tidigare har varit fallet,

begränsades till att avse vissa mera specifikt bostadssociala ändamål, egnahemsbildning,

bostadsförbättringsverksamhet på landsbygden, bostadsförsörjning

för barnrika familjer.

Det är av vikt, att i den framtida bostadspolitiken kommunala bostadssubventioner

och andra åtgöranden för att främja bostadsförsörjningen

komplettera de statliga stödåtgärderna. Den i betänkandet berörda frågan

örn en ändring av gällande författningar med syfte att tillförsäkra kommunerna

rätt att utgiva bidrag för bostadsförsörjningsändamål bör enligt

socialstyrelsens mening skyndsamt utredas.

Förslaget om en lagstiftning, som fastställer kommuns skyldighet att i

händelse av otillfredsställande bostadsförsörjning vidtaga åtgärder för dess

förbättring, är enligt socialstyrelsens mening både välgrundat och betydelsefullt,

och styrelsen tillstyrker dess förverkligande.

Av remissinstanserna under grupp 5 ha endast stadshypoteksoch

bostadskreditkassorna uttalat sig angående lämpligheten av fortsatt

offentlig finansiering av bostadsbyggandet.

Från deras sida förordas sålunda i princip att nuvarande finansieringssystem

för tertiärbelåningen bibehålies och ytterligare utbygges. Vidare

framhålles emellertid bland annat följande.

Oavsett den nya gestaltning, som organisationen av fastighetskrediten med

avseende å nyproduktionen av fastigheter må komma att erhålla, uppställer

sig frågan, huru ett genomförande av det program, som framlagts av utredningen,

kan komma att återverka i fråga örn äldre, redan belånade fastigheter,

och vilka risker, som kunna uppstå för långivare beträffande dessa. Kassorna

anse sig för närvarande icke ha anledning att närmare ingå på denna

fråga, utan vilja endast understryka vikten av att, i den mån det föreslagna

programmet kommer till genomförande, detta sker under beaktande av konsekvenserna

för fastighetsmarknaden. Särskilt stora riskmoment för kreditgivningen

å äldre fastigheter kan den sanering av fastighetsbeståndet innebära,

som ingår i programmet och som avsetts bland annat såsom en regulator

däremot, att för stora bostadsreserver uppkomma genom den tillämnade nyproduktionen

av bostäder.

Av de till grupp 6 hörande remissinstanserna har näringslivets

bostadsbyggnadsdele gatton anfört bland annat följande.

Vi vilja icke förneka, att motiv förelegat för ett statligt stödprogram under

krigsåren, framför allt önskvärdheten att hindra en såsom tillfällig uppfattad

byggnadskostnadsstegring att påverka den allmänna hyresnivån. Men då det

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

är fråga om att överföra detta, för ett uppenbart nödläge avsedda stödprogram

till normala fredsförhållanden och infoga det såsom en del av statens

långsiktiga ekonomiska politik, måste på olika grunder allvarliga betänkligheter

häremot göra sig gällande.

Delegationen upptager härefter till diskussion frågan örn under vilka företagsformer

bostadsproduktionen framdeles bör drivas — det är min avsikt

att behandla denna fråga i det följande — därvid delegationen ytterligare

anför bland annat.

Det är naturligtvis teoretiskt möjligt, att de risker, som vidlåda toppkapitalet,

kunna försvinna. Men för att så skall bli fallet, måste man förutsätta

ett samhälle, som är praktiskt taget fritt från konjunkturväxlingar, och där

man ej heller har att räkna med perioder av sjunkande befolkning eller

förskjutning av konsumtionsinriktningen från bostäder till andra förnödenheter.

Vi hålla ej för troligt, att en sådan ekonomisk samhällsordning någonsin

skall bli verklighet. Föränderligheten i det ekonomiska livet ger upphov

till risker och dessa risker komma även att beröra fastighetskapitalet. Frågan

blir då vem som skall bära risken och i vilken form detta skall ske: hyresgästerna

i form av ett risktillägg på hyran eller skattebetalarna i form av

ökad uttaxering. Valet blir en smaksak: i ett samhälle med en så långt driven

inkomstutjämning som den, vilken råder i vårt land, blir personkretsen nog

i stort sett densamma, vilketdera alternativet man väljer. Skall man få en

riktig bild av bostadskostnadernas verkliga storlek, måste emellertid hänsyn

tagas också till de kostnader, som -—- därest valet utfaller till förmån för det

senare alternativet — falla på skattebetalarna.

Fastighetsägareförbundet andrager, att byggnadsverksamheten i vårt land

med vissa kortare avbrott i huvudsak finansierats utan statliga stödåtgärder

fram till andra världskrigets utbrott samt tillägger bland annat.

Förbundet vill från början klart deklarera sin uppfattning, att den privata

företagsamheten i dag står fullt beredd och bättre rustad än någonsin tidigare

att fullfölja sin insats på bostadsförsörjningens område, som fram till år

1939 ledde till att Sverige hade en bostadsstandard, som i tekniskt avseende

översteg de flesta andra europeiska länders.

Remissinstanserna under grupp 7 företräda en helt annan uppfattning.

Ur deras yttranden må följande anföras.

TCO: Utredningens förslag beträffande bostadsbyggandets finansiering

och ansvarsfördelning mellan stat och kommun finner TCO för närvarande

vara väl avvägt.

LO: Landsorganisationen instämmer med grundsatsen, att risktagandet

i fråga örn fastighetskrediter bör läggas på samhället med hänsyn till att

denna risk -—- som tidigare delvis motiverat en hög riskränta på toppkapitalet

och hyror i proportion därtill -— i väsentlig grad är betingad av samhällets

egen ekonomiska politik. Någon risk för förlust av toppkapitalet behöver

man inte räkna med om icke samhället genomför en så omfattande

bostadsanskaffning att hyresnivån sjunker. Det är under sådana förhållanden

rimligt att samhället står för denna »risk» i nybyggda fastigheter, där

hyressättningen står under samhällets kontroll, och därmed direkt möjliggör

lägre hyror i dessa.

Utredningen har med rätta framhållit de stora krav, som genomförandet

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

av dess bostadsprogram ställer på samhällets organ. Landsorganisationen

understryker här vikten av att den föreslagna lagstiftning som skulle ge kommunerna

rätt och skyldighet att svara för tillfredsställande bostadsförhållanden

snarast möjligt kommer till stånd. Landsorganisationen vill ifrågasätta,

om icke längre gående bestämmelser än de av utredningen föreslagna skola

anses påkallade. Trots den nu föreliggande bostadsbristen ha manga kommuner

ännu icke ens åtagit sig den förmedling av Ian och statsbidrag, vilken

nu föreslås bli obligatorisk. När om några år den akuta bostadsbristen övervunnits

och det komplicerade saneringsproblemet i stället skall aktualiseras,

komma svårigheterna att överallt få till stånd tillräckliga kommunala insatser

att bli ännu större. Utredningen synes lita till att de föreslagna subventionerna

skola skapa en sådan »kö» av sökande till subventionerade lagenheter,

att de kommunala myndigheterna överallt skola arbeta under tillräckligt

stark påtryckning; många familjer komma att vara missnöjda över att

de ännu icke fått del av bostadssubventionerna och komma därför att krava

energiska kommunala insatser. Detta är säkerligen riktigt. Ej heller förbises

att utredningens förslag innefattar avlyftande från kommunerna av vissa

krav på ekonomisk medverkan i det sociala bostadsbyggandet, krav som förut

utgjort ett hämmande moment då det gällt att vinna kommunernas anslagsbevil

jamie myndigheter för bostadspolitiska insatser. Men å andra sidan

kommer det också att finnas många familjer, med så låg inkomst eller så

svagt intresse för förbättrad bostadsstandard, att de inte hysa någon önskan

om uppfattning i de, trots subventionen, dyra moderna lägenheterna, utan

föredra att bo kvar i bostäder av lägre standard. Man kan befara att från

sådant håll direkt o Lija skall hysas mot ett subventionssystem, som man av

antydda skäl inte anser sig kunna ha någon fördel av. Dessutom måste man

givetvis räkna med den brist på intresse för samhälleliga utgifter ocu insatser

för bostadssociala ändamål, vilken kan föreligga hos de på många håll

inflytelserika grupper, som ha ett omedelbart ekonomiskt intresse av att motarbeta

hyressänkning. Landsorganisationen vill därför uttala farhågor föi

att de av bostadssociala utredningen föreslagna lagstiftningsåtgärderna kunna

bli otillräckliga då det gäller att framkalla erforderliga insatser från kommunernas

sida. Man kan åtminstone ifrågasätta örn icke, i samband med den

föreslagna lagstiftningen om kommunernas bostadspolitiska skyldigheter, en

minoritet i en kommun uttryckligen bör tillerkännas rätt att hos de centrala

bostadspolitiska organen påyrka undersökning och auktoritativt utlåtande

huruvida kommunens bostadspolitik fyller de med lagstiftningen åsyftade

kraven eller ej.

Hyresgästernas riksförbund: Yad utredningen föreslår angående ansvarets

fördelning mellan stat och kommun för bostadsprogrammets realiserande vill

förbundeF ansluta sig till. Särskilt finner förbundet det önskvärt, att kommunerna

åläggas ett lagstadgat ansvar för bostadsförsörjningen. Denna lagstiftning

torde kunna utformas efter enahanda grunder, som numera tilllämpas

beträffande landstingens ansvar för barnhemsverksamheten efter 1945

års lagstiftning.

Förbundet vill vidare ansluta sig till det i betänkandet gjorda uttalandet,

att administrationen av bostadsärendena i största möjliga mån bör decentraliseras.

Ytterligare anser förbundet att det ej vore ur vägen, örn jämväl företagare,

som icke anlitar statliga eller kommunala lån, finge underkasta sig en granskning

från det allmännas sida i fråga om behovet av sådana lägenhetstyper,

som do ämna tillföra bostadsmarknaden. Ehuru denna kontroll icke är av

byggnadsteknisk natur utan fastmer avser fördelningen av nyproduktionen

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

på olika lägenhetskategorier, så anser förbundet att prövningen kunde anförtros

åt vederbörande byggnadsnämnd.

Av övriga remissinstanser — grupperna 8 och 9 — har blott en

uttalat sig i här förevarande ämne, nämligen SAR, som anför:

Den av utredningen förordade fördelningen av ansvaret för bostadsbyggandet

på stat och kommun på sådant sätt att staten skulle svara för

finansieringen och huvudparten av kreditrisken men kommunerna för de

initiativtagande, planläggande och organisatoriska insatserna, är säkerligen

väl avvägd. En förutsättning för att de mindre och medelstora kommunernas

insats skall bliva tillfredsställande, är givetvis, att den i betänkandet antydda

länsorganisationen kommer till stånd och får en lämplig utformning och att

det centrala organet för handhavandet av den statliga bostadspolitiken utbygges

så, att det kan bistå kommunerna med utredningsarbete och rådgivning.

Dock är det enligt förbundets mening önskvärt att även de mindre

kommunerna åläggas att, i likhet med de större, planlägga sin bostadsförsörjning.

Departemen tschefen.

Den statliga stödpolitiken till förmån för bostadsförsörjningen omfattar

ett antal verksamhetsgrenar, som tillkommit successivt och under olika förutsättningar.

En samordning av de olika stödformerna samt mellan dessa och

socialpolitiken i övrigt måste eftersträvas. Härför är emellertid ett klarläggande

av den allmänna bostadspolitiska målsättningen erforderligt.

Den nu rådande situationen på bostadsmarknaden karakteriseras av en betydande

bostadsbrist i tätorterna. Denna brist har sitt ursprung i den våldsamma

nedgång i bostadsproduktionen, som blev en följd av kreditkrisen i

början av kriget. De kreditpolitiska stödåtgärder, som med anledning härav

vidtogos från statens sida, blevo visserligen ganska snabbt effektiva såtillvida,

att bostadsbyggnadet åter kom i gång i betydande omfattning. Verkningarna

av bostadsreservens förbrukning under de första krigsåren ha

emellertid icke kunnat övervinnas. Detta förhållande beror främst på att

materialknappheten under krigets senare år omöjliggjort en bostadsproduktion

tillräckligt stor för att såväl återställa bostadsreserven som tillgodose

den till följd av krigshögkonjunkturen starkt ökade bostadsefterfrågan i stadssamhällena.

Mätt i siffror utgör den nuvarande bostadsbristen, inklusive uppbyggande

av en bostadsreserv, cirka 50 000 lägenheter.

Det material som utredningen framlagt till belysande av vår bostadsstandard

utvisar, att utrustningsstandarden är låg i det äldre bostadsbeståndet

och att utrymmesstandarden i allmänhet är otillfredsställande. Uppskattningsvis

saknade mera än en tredjedel av samtliga bostadslägenheter år 1945 vatten

och avlopp. Sannolikt nära en fjärdedel voro överbefolkade i den meningen,

att de beboddes av mer än två personer per boningsrum.

Bostadssociala utredningen har uppställt följande allmänna mål för bostadspolitiken.

Den akuta bostadsbristen bör avvecklas. Den allmänna bostadsstandarden

bör höjas, dels vad beträffar utrymmet, dels vad beträffar

utrustningen. I det förra avseendet har utredningen som allmän norm för

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

den närmaste framtiden angivit högst två boende per boningsrum. Detta

innebär, att produktionen bör inriktas på två- och trerumslägenheter, medan

däremot ettrumslägenheter böra byggas endast under särskilda omständigheter.

I det senare avseendet innebär målsättningen, att huvudparten av alla

lägenheter bör uppfylla de anspråk, som för närvarande uppställas vid nybyggnad

i städerna.

Förverkligandet av detta program förutsätter dels ett utökande av bostadsbeståndet,

dels en sanering av stora delar av det redan bestående. Utredningen

antager, att det skisserade programmet bör kunna förverkligas under

en tidrymd av 15 år. Avvecklingen av bostadsbristen bör kunna genomföras

under en tid av 3—5 år. Yad bostadskostnaderna beträffar uppställer utredningen

kravet, att de för en rimlig familjebostad böra nedbringas till ett

belopp motsvarande i runt tal 20 % av en genomsnittlig industriarbetarinkomst.

Till utredningens målsättning beträffande den närmaste framtiden kan

jag ansluta mig. Jag grundar detta mitt ståndpunktstagande icke blott

på allmänt sociala och hygieniska skäl utan även på andra motiv. Jag vill

sålunda erinra örn att största delen av den mycket betydande bostadsproduktion,

som med stöd av statsmedel ägt rum under kriget, i enlighet med

Kungl. Maj:ts och riksdagens direktiv målmedvetet inriktats på ett höjande

av utrymmesstandarden under bevarande tillika av den utrustningsstandard

— vatten och avlopp, centralvärme samt badrum i lägenheten eller åtminstone

i fastigheten — vilken sedan rätt lång tid tillbaka varit gängse vid nybyggnad

av bostadshus. Härtill kommer det självklara kravet på utjämning av de

standardskiljaktigheter, som existera dels mellan städernas och landsbygdens

bostadsbestånd dels i avseende å lägenhetsutrustningen inom respektive samhällen.

En lång tid kommer att förflyta innan flertalet familjer hunnit få sin

bostadsfråga tillfredsställande löst. Såsom utredningen framhållit innebär

emellertid förslagens förverkligande en så genomgripande strukturell

förändring av mycket stora delar av vårt bostadsbestånd, att det knappast

ter sig realistiskt att redan vid programmets uppgörande räkna

med en inknappning av tidsschemat hur önskvärt detta än i och för sig skulle

vara. Konjunkturinstitutet har dock framhållit, att den framtida konjunkturutvecklingen

kan bli sådan, att det kan te sig befogat att påskynda saneringsverksamheten;

om så blir fallet — och även utredningen har antytt möjligheten

härav — skulle det uppställda målet kunna uppnås snabbare.

Jag är härmed framme vid ett moment i utredningens programuppläggning,

som i remissvaren varit föremål för en livlig diskussion, nämligen den

dirigerade saneringsverksamheten. Det kan då vara värt att framhålla, att en

dylik verksamhet måste bli en direkt konsekvens av det standardhöjningsprogram

som uppställts och icke — såsom man på sina håll synes ha ansett

— någonting som betingas av främst arbetsmarknadspolitiska skäl. En fortskridande

höjning av utrymmesstandarden i den grad, utredningen förutsätter,

kommer nämligen att innebära en sådan förskjutning i bostadsbehovets

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

inriktning på olika lägenhetskategorier, att ett överskott av ettrumslägenheter

uppstår. Endast om den bostadssociala målsättningen avvisas, kan man avstå

från samhällsingripanden i syfte att driva fram saneringsverksamheten.

Med utgångspunkt från sin bostadssociala målsättning har utredningen

undersökt, huruvida de arbetsmarknadspolitiska förutsättningarna äro .sådana,

att programmet bör kunna genomföras; härvid har utredningen kommit

till det resultatet, att skäl av sysselsättningspolitisk art under vissa perioder

utgöra ytterligare motiv för det bostadssociala programmet. Häremot har nu

av näringslivets bostadsbyggnadsdelegation riktats den allmänna invändningen

att det sysselsättningspolitiska problemet under de närmaste 10 åren

icke kommer att karakteriseras av brist på arbete utan av en arbetskraftsbrist,

ägnad att medföra stora olägenheter för industrien.

Utredningen har bestämt avvisat tanken på att öka byggnadsarbetarkårens

numerär över det nuvarande antalet, trots att bristen på arbetskraft i förhållande

till aktuella byggnadsbehov, vad gäller såväl bostadsbyggande som

andra grenar av byggnadsverksamheten, i nu rådande läge är mycket kännbar.

Men det torde å andra sidan icke kunna ifrågasättas att i nuvarande situation

eller under de närmast följande åren minska arbetsstyrkan inom bostadsbyggnadsverksamheten.

Örn en sådan minskning skulle bereda verklig lättnad för

rekryteringen av arbetskraft till andra arbetsområden, där jämväl arbetskraftsbrist

gör sig gällande, måste den göras avsevärd. Men detta skulle i sin tur

medföra, att bostadsbristens avveckling uppsköts på obestämd framtid till

olägenhet icke minst för expanderande industrier i form av svårigheter att

skaffa bostäder åt arbetare och tjänstemän.

Det sysselsättningspolitiska argumentet har i utredningens motivering

främst betydelse i samband med den situation som kan uppkomma, då bostadsbristen

avvecklats. Den plötsliga sammankrympning av bostadsbyggandet,

som därvid riskeras, skulle skapa olägenheter på arbetsmarknaden,

åtminstone under en övergångstid. Att så blir fallet även när utpräglad

brist på arbetskraft gör sig gällande på andra områden bestyrkes av erfarenheterna

från åren 1940 och 1941. Än mer måste skadeverkningar på arbetsmarknaden

och för den allmänna ekonomiska utvecklingen befaras, örn en

sådan sammankrympning inträffar vid en tid, då det allmänna konjunkturläget

är mera labilt än för närvarande. Jag delar sålunda utredningens uppfattning

att en i huvudsak stabiliserad bostadsproduktion kan visa sig vara

ett värdefullt hjälpmedel för en politik, syftande till att avvärja sysselsättningskriser.

På längre sikt, d. v. s. när det gäller utvecklingen under 1950-talet, kan,

såsom utredningen understryker, ett försök till bedömning av bostadsbyggandets

lämpliga omfattning ur sysselsättningssynpunkt knappast vara fruktbärande.

Frågan gäller här en avvägning av det sociala mål som uppställes

med avseende på bostadsstandardens utveckling och de produktiva resurser

som krävas för att nå målet. Konkret kan detta mål med någon förenkling

sägas innebära, att ettrumslägenheten icke godtages som familjebostad. Detta

mål måste enligt min mening betraktas som ett oeftergivligt minimum för

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

bostadspolitiken på längre sikt. Oavsett hur den allmänna konjunkturutvecklingen

kommer att gestalta sig under 1950-talet, är det ett faktum att till

följd av den minskande hushållsbildningen en betydande överskottskapacitet

— i förhållande till nuvarande företagsorganisation och arbetsstyrka —- kommer

att uppstå inom byggnadsindustrien, så snart den nuvarande bostadsbristen

avvecklats. Att på grund av allmänna farhågor rörande arbetskraftsbrist

under nästa årtionde avstå från realiserandet av ett byggnadsprogram,

som stödjes av mycket starka sociala skäl, kan enligt min uppfattning icke

försvaras.

Från skilda håll lia invändningar rests mot den av utredningen uppställda

normen rörande hyresbetalningsförmågan; det har framhållits dels att många

familjer i de lägre inkomstskikten äro ur stånd att för sin bostadsförsörjning

avstå cirka 20 % av inkomsten, dels att hyresbetalningsvilligheten

även örn betalningsförmåga i och för sig föreligger — måhända alls icke

korresponderar med den av utredningen uppställda nyssangivna arbetshypotesen.

Otvivelaktigt föreligger här ett allvarligt problem, som berör icke blott

samhällsekonomiska utan även folkpsykologiska förhållanden. Utredningen

har för sin del förutsatt, att de lägsta inkomstskiktens hyresbetalningsförmåga

skulle i viss mån underbyggas genom subventioner från kommunalt

eller industriellt håll, och det vill av remissvaren synas som örn åtminstone

flertalet kommuner ej ställde sig avvisande till denna tanke. För egen del

är jag icke beredd att nu taga definitiv ställning till problemet, hur de lägsta

inkomsttagarnas bostadsförsörjning skall lösas. Frågan härom sammanhänger

med utformningen av bestämmelserna rörande de statssubventioner, som tills

vidare erfordras för hyresbetalningsförmågans höjande. Starka skäl kunna

otvivelaktigt åberopas till förmån för såväl den av utredningen hävdade meningen

att familjebidrag skola utgå utan behovsprövning som för den motsatta,

nämligen att en dylik prövning skall äga rum. Lämpligast är att ställningstagandet

till befolkningsutredningens förslag rörande de allmänna barnbidragen

och till bostadssociala utredningens förslag örn hyresrabatter fixeras samtidigt;

skäl av organisatorisk art tala likaledes för att den senare frågans

lösande får anstå något, åtminstone till dess utredningen hunnit framlägga

andra delen av sitt slutbetänkande. Jag anser mig emellertid böra framhålla,

att stödverksamheten till förmån för de mindre bemedlade barnfamiljerna

under alla omständigheter bör fullföljas och i vissa hänseenden utbyggas.

Beträffande hyresbetalningsvilligheten har utredningen betonat vikten av

att lokala undersökningar verkställas härutinnan; enligt vad jag erfarit av

byggnadslånebyrån pågå för närvarande sådana på åtskilliga orter. Vidare

har utredningen understrukit betydelsen av att en upplysnings- och propagandaverksamhet

bedrives till förmån för en höjd bostadskultur; näringslivets

bostadsbyggnadsdclegation har jämväl uttalat sig för inledandet av en

dylik verksamhet.

Innan jag övergår till att diskutera de frågor, som jag i det föregående

redovisat såsom »metoderna för programmets förverkligande», anser jag mig

böra beröra ett par spörsmål av ekonomisk art.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts -proposition nr 279.

Utredningen har ansett sig äga vissa skäl för att förutsätta en fortgående

gynnsam förskjutning av relationen mellan bostadskostnader och inkomster;

denna mening delas av näringslivets bostadsbyggnadsdelegation, som ansett

en dylik utveckling långt ifrån osannolik även vid en successiv avveckling av

den statliga stödpolitiken. Till detta vill jag erinra, att utredningen däremot

förutsatt såväl ett bevarande och förbilligande av den statliga långivningen

som ock en fortskridande rationalisering av bostadsproduktionen.

Att en sådan rationalisering med all makt bör eftersträvas är utan vidare

uppenbart. Såsom utredningen framhållit pågå för närvarande en hel rad

undersöknings- och forskningsarbeten i detta syfte. Det skulle otvivelaktigt

vara önskvärt, örn dessa strävanden kunde samordnas mera än som nu är

fallet. Det är min avsikt att upptaga förevarande spörsmål till prövning, sedan

bostadssociala utredningen framlagt sina förslag rörande den blivande bostadspolitiska

organisationsapparaten.

Bevarande — och utbyggande — av den under krigsåren genomförda

organisationen för offentlig finansiering av bostadsbyggandet är enligt utredningens

mening den självklara grunden för den framtida bostadspolitiken.

Denna uppfattning delar jag.

Samhället bör sålunda icke i framtiden utsätta sig för risken av att bostadsproduktionen

— såsom skedde åren 1940 och 1941 — katastrofalt nedgår på

grund av en plötsligt inträdande försämring av kreditvillkoren. Den drivfjäder

till husspekulation, som den tidigare ovissa och irreguljära finansieringen

av toppkapitalet i fastigheterna utgjort, måste vidare elimineras.

Ytterligare bör erinras, att intresset av att snabbt avveckla den rådande

bostadsbristen får anses göra det uteslutet att nu på allvar diskutera en återgång

till förkrigstidens osäkra finansieringsmöjligheter. Slutligen skall framhållas,

att det med hänsyn till de förutsättningar för en fortsatt bostadsproduktion,

vilka komma att föreligga, då bostadsbristen hävts, säkerligen är

oundgängligen nödvändigt att jämväl framdeles räkna med en offentlig kreditgivning

för bostadsproduktionen; ehuru självklart bör det måhända till sist

anmärkas, att den offentliga finansieringen av bostadsbyggandet blott innebär

en möjlighet och icke en skyldighet för vederbörande producent att upptaga

statskredit.

Örn jag således är helt ense med utredningen därom, att grunden för den

framtida bostadspolitiken måste vara offentlig finansiering av bostadsbyggandet,

måste jag emellertid med utredningen konstatera att de reduktioner

av fastighetskostnaderna, som kunna vinnas härigenom, icke äro tillräckliga

för att åstadkomma den relation mellan bostadskostnader och inkomster,

som måste uppnås, örn bostadsprogrammet skall kunna genomföras. Härför

krävas subventioner, vilka — örn icke en fortsatt gynnsam förskjutning i angivna

relation sker -—- efter hand komma att uppgå till betydande belopp.

Dessa konsekvenser av det bostadspolitiska programmet måste samhället

enligt min uppfattning acceptera.

Beträffande de olika subventionsförslagen har jag av skäl, som angivits

i det föregående, ansett mig icke böra för närvarande taga ställning till frågan

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. May.ts proposition nr 279.

om hur familjebostadsbidragen böra utformas. Då lösandet av detta spörsmål

intimt sammanhänger med frågan örn de övriga bidragsförslagens utformning,

är jag ej heller beredd att till behandling nu upptaga sistnämnda

frågor. Med anledning av vad byggnadslånebyrån och egnahemsstyrelsen anfört

rörande utredningens förslag i avseende å stödverksamheten till förmån

för egnahemsproduktionen torde det för övrigt kunna ifrågasättas, örn icke

sagda förslag böra göras till föremål för översyn; sedan jag ytterligare övervägt

denna fråga, torde jag ånyo få anmäla förevarande spörsmål för Kungl.

Majit.

En stark aktivisering av kommunernas bostadspolitik är enligt vad utredningen

flerstädes i betänkandet framhållit en förutsättning för programmets

genomförande. Jag är på denna punkt helt ense med utredningen. Det är

med hänsyn härtill tillfredsställande att kunna konstatera, att praktiskt taget

samtliga de kommuner, som yttrat sig över betänkandet, anslutit sig till utredningens

principer i avseende å fördelningen mellan staten och kommunerna

av ansvaret för bostadsförsörjningen — låt vara att vissa konkreta förslag

från utredningens sida på vissa håll avvisats. Utan att närmare gå in på

detaljerna i den lagstiftning, varigenom kommunernas skyldighet att vidtaga

åtgärder till bostadsförsörjningens tryggande synes böra fastslås — denna

frågas lösande torde få anstå, till dess förslag rörande den blivande bostadspolitiska

organisationen framläggas — anser jag mig böra understryka

vikten av att kommunerna uppgöra långsiktiga bostadsförsörjningsplaner.

Det är enligt min uppfattning av största betydelse för rationaliseringen och

förbilligandet av bostadsproduktionen, att sådana planer utarbetas, eftersom

därigenom möjlighet uppkommer att utnyttja stordriftens fördelar vid husbyggandet.

De särskilda anslagsfrågorna.

1. Tertiärlåneverksamlieten för hyreshus.

Beträffande de nuvarande bestämmelserna på förevarande område torde

jag få hänvisa till min i det föregående lämnade redogörelse (s. 3—5).

Utredningens förslag.

Såsom jag redan nämnt har utredningen uttalat sig för att huvuddelen av

produktionen och förvaltningen av hyreshus lägges i händerna på företag, som

arbeta utan enskilda vinstsyften, samt under samverkan med och tillsyn av

kommunen.

De avgörande kriterierna på dylika s. k. allmännyttiga bostadsföretag

äro enligt utredningen:

1. att företagen arbeta utan enskilda vinstsyften; samt

2. under samverkan med och tillsyn av kommunen.

I denna fråga har utredningen vidare anfört bland annat.

Vad gäller konstruktionen och kontrollen av de allmännyttiga företag,

som ombesörja fastighetsförvaltningen, håller utredningen före, att detta bör

i huvudsak betraktas som en kommunens angelägenhet. I ett antal städer

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

ha sedan länge kommunala bolag varit verksamma, icke endast för byggande

och förvaltning av bostäder för flerbarnsfamiljer utan även för andra ändamål.

På många håll lia under senare år bostadsbyggandet till dominerande del utförts

i regi av de stora, kooperativa byggnadsorganisationerna, som samarbetat

i högre eller lägre grad med vederbörande kommunala organ. I vissa fall ha

större enskilda företagare eller konsortier av företagare etablerat ett liknande

samarbete med kommunen.

Det finns anledning att räkna med att även i fortsättningen företagsformerna

för icke-spekulativ verksamhet på området skola bli varierande. I

fråga örn ''projekteringen kan tänkas, att kommunen genom anlitande av

egna eller fristående kompetenta krafter ombesörjer denna eller överlåter

saken åt byggnadsföretag, som också utför byggandet. I fråga om själva

byggnadsverksamheten kan tänkas, att kommunen skaffar en egen organisation

för ändamålet, eller utlämnar bygget på entreprenad. Uppgiften att förvalta

fastigheterna kan tänkas omhänderhavas av kommunalt organ, av

genom kommunens försorg bildat bolag eller stiftelse, eller av organisation

eller byggnadsföretagare bildat företag av icke-spekulativ art, som kontrolleras

av kommunen och för vilket kommunen ikläder sig ett visst ansvar.

Avgörande för att icke-spekulativ bostadsförsörjningsverksamhet skall anses

föreligga är att anskaffningskostnaderna för bostadsfastigheterna icke överstiga

de verkliga produktionskostnaderna (inklusive skälig ersättning för företagarens

insats) och att hyressättningen anslutes till den nivå, som bestämmes

av anskaffningskostnader, förräntade och amorterade enligt gällande

villkor, varvid beträffande enskilt toppkapital en skälighetsbedömning måste

göras, samt driftskostnader, beräknade på längre sikt.

Med utgångspunkt härifrån anser utredningen, att en effektiv konkurrens

mellan byggnadsföretagama (upprätthållen genom tillräckliga kommunala

tomtutbud), sakkunnig granskning av byggnadskostnaderna samt prövning och

kontroll av bostadsföretags allmännyttighet enligt den praxis som byggnadslånebyrån

för närvarande tillämpar i fråga örn kommun-jämställda företag

skola förhindra spekulativt missbruk av de statliga lånen. Men, tillägger utredningen,

den praktiska tillämpningen måste mera allmänt säkras genom att

den kommunala kontrollen —• under samverkan med det centrala organet —

erhåller fastare former, vilket bäst torde ske genom att kommunen ikläder sig

ett partiellt ansvar för lån till allmännyttigt bostadsföretag, vilka överstiga

viss övre belåningsgräns.

Kostnaderna för den kommunala kontrollen av allmännyttiga bostadsföretag,

i vad gäller teknisk och ekonomisk tillsyn under planerings- och produktionsstadiet

samt revision under förvaltningsstadiet föreslås åvila kommunen.

Utredningen övergår härefter till att diskutera frågorna örn de villkor för

tertiär lån som böra gälla vid den fortsatta statliga stödverksamheten för

bostadsproduktionens främjande. Härom anföres i betänkandet bland annat

följande.

Nu gällande regler för lån av statsmedel för bostadsändamål utmärkas av

stor splittring med avseende på räntesatser, amorteringsvillkor, belånings

gränser och andra villkor.

Ser man till de principer, som legat till grund vid fastställandet av räntevillkoren

vid tillkomsten av de olika lånetyperna, skall man dock kunna

konstatera, att dessa i huvudsak inneburit, att för lån som utgått för att

främja specifika sociala syften fastställts en ränta, motsvarande statens

självkostnadsränta, under det att för lån, avseende produktionen för öppna

marknaden utan begränsning till viss kategori av bostadsbehövande, gällt

en ränta som inkluderat en viss ersättning för risktagandet. För den statliga

låneverksamheten ha härvid gällt bestämmelser som i stort sett anslutit

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 279.

49

sig till den ordning nied på varandra staplade riskklasser efter vilken det

allmänna fastighetskreditväsendet är uppbyggt.

Beträffande särskilt tertiärlåneräntans höjd anför utredningen vidare

bland annat.

Vid den definitiva utformningen av krisåtgärderna år 1942 kan man säga,

att tertiärlåneräntans höjd icke spelade någon roll för stödeffekten, i det

att — då hyresavkastningen var primärt given enligt särskilda bestämningsgrunder

— en lägre ränta endast skulle i motsvarande grad ha sänkt tilläggslånet.

Under de år då tilläggslånesystemet fungerat har därför frågan örn

räntans höjd på statens lån icke haft principiell vikt med hänsyn till problemet

örn ersättning för risktagande vid lån av statsmedel till bostadsbyggande

i öppna marknaden. Långivningen i Stockholm har härvidlag dock

hela tiden utgjort ett undantag och i och med den allmänna räntesänkningen

i år, vilken följdes av motsvarande sänkning även av tertiärlåneräntan, har

till följd av tilläggslånebehovets bortfallande problemet på nytt krävt

beaktande.

Genom utvecklingen under krigsåren har den offentliga bostadskreditgivningen

kommit att omfatta nästan hela bostadsbyggnadsverksamheten för

ordinära ändamål och detta förhållande måste bli bestående i den fortsatta

utvecklingen, örn ett allmänt standardhöjningsprogram skall kunna genomföras.

Den statliga långivningens villkor kunna då icke på ett relativt passivt

•sätt anknytas till bestående organisation av underliggande kredit utan måste

utformas med hänsyn till den allmänna bostadspolitiska målsättningen och

under strävan att påverka utvecklingen av produktion och hyror på sådant

sätt att dennas förverkligande befordras.

Utredningen anser en allmän räntesubvention vara ett ur redovisningssynpunkt

otillfredsställande och relativt osmidigt medel för förbilligande

av årskostnaderna. När det gäller riskersättning utöver den egentliga räntan

ställer sig frågan annorlunda: det gäller härvidlag att väga en till beloppet

fixerad kostnad för subvention mot en helt obestämd framtida förlustrisk.

Denna förlustrisk är därtill av den beskaffenhet att den till stor del är beroende

av statens egna åtgöranden i form av allmän penning- och finanspolitik

(särskilt räntepolitik) samt bostadspolitik.

Hade förlustriskerna endast utgjorts av dessa allmänna risker, som hänföra

sig till prisnivåns, räntenivåns och byggnadskostnadernas utveckling

samt till det allmänna bostadsmarknadslägets förändringar, hade det enligt

utredningens mening varit ett naturligt led i en till allmän standardhöjning

syftande bostadspolitik, att staten burit den med låneverksamhet förbundna

risken helt utan riskersättning och att alltså räntan på de statliga bostadslånen

bestämts efter statens självkostnadsränta, såsom i princip varit fallet

med t. ex. »barnrikelånen». Förlustriskerna äro emellertid icke enbart av

denna art: de hänföra sig också till de ekonomiska och personliga kvalifikationerna

hos låntagaren, till den omsorg och skicklighet, varmed fastigheten

uppföres och skötes. Den otillräcklighet hos realsäkerheten, som belåning

ripp till en mycket hög belåningsgräns alltid innebär ur fastighetskreditsynpunkt,

bör därför kompletteras med vederhäftighetsbedömning av

låntagaren och med tillsyn, förbunden med ett visst ekonomiskt ansvar, av

organ som ha näraliggande möjligheter att utöva sådan, d. v. s. kommunala

organ.

Hithörande frågor måste givetvis bedömas i sammanhang mod frågan örn

den övre belåningsgräns, som sättes att gälla för lånen.

I fråga om allmännyttiga företag, så förvaltade och så kontrollerade av

offentliga (främst kommunala) organ, att säkerhet finnes för att det bostads
Bihang

till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 279. teo 46 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

politiska syftet med statens lånegivning helt tillgodoses, kunna inom affärsmässig

fastighetskreditverksamhet sedvanliga säkerhetssynpunkter tillmätas

en mera underordnad vikt och frågan ställas som en fråga örn riskfördelningen

mellan stat, kommun, allmännyttigt företag och de bostadsbehövande

hushållen.

Under den förflutna krigs- och bostadskrisperioden har som en av de allvarligaste

olägenheterna på bostadsmarknaden framträtt det förhållandet,

att marknaden övermättats med bostadsrättslägenheter, som krävt kapitalinsats,

under det att tillgången på hyreslägenheter varit ytterligt knapp.

Detta har sammanhängt därmed, att de under kommunal kontroll ställda

och med kommun i lånehänseende jämställda företagen huvudsakligen varit

bostadsrättsföreningar. Den starka tillväxten av utbudet på bostadsrättslägenheter

och den knappa tillgången på hjueslägenheter ha betytt en snedvridning

av bostadsefterfrågan och har i många fall tvingat bostadssökande,

som egentligen ej varit lämpliga som bostadsrättsinnehavare, att binda sig

för en lägenhet. Bostadsbristen har för dessa medfört ett tvång till en kapitalinsats,

som framstått som en extra belastning av hyreskontot. Många

ha av försiktighetsskäl bundit sig för mindre lägenhet än inkomsten skulle

tillåtit. Överhuvud framstår det som föga tilltalande att i ett sådant tvångsläge,

som bostadsbristen skapat, topprisken lägges på den bostadsbehövande

allmänheten.

Det är därför en angelägenhet av stor vikt, att ändring kommer till

stånd i de finansieringsbetingelser, som varit upphovet till bostadsrättshypertrofin,

och att bostadsrättsföreningsbildningen begränsas till sin naturliga

volym.

När det gäller allmännyttiga bostadsföretag av den konstruktion, som

diskuterats i föregående avsnitt är det självklart, att enskilt kapital icke

kan påräknas för finansiering av toppkapitalet och bärandet av de därmed

förbundna riskerna. Det ligger i sakens egen natur att detta måste presteras

av det allmänna, stat och kommun.

Med utgångspunkt från det anförda föreslår härefter utredningen

dels att övre gränsen för statslån till allmännyttiga bostadsföretag sättes

till 100 % av fastighetsvärdet;

dels att räntan å dylika lån bestämmes till 3 %;

dels att vid fastighetsförvaltningen uppkommande förluster skola bäras

till en femtedel av kommunerna, medan staten svarar för de återstående

fyra femtedelarna; dock att kommunen förutsättes ensam svara för förluster

till följd av försummad hyresbetalning.

Utredningen anför härefter beträffande sekund är låneräntan bland

annat följande.

Då primärlån kunna erhållas till 3 % och enligt utredningens förslag

statliga lån skola kunna beviljas allmännyttiga bostadsföretag till samma

räntesats, vore det en uppenbar orimlighet örn någon del av fastighetskapitalet

skulle belastas med högre ränta. Den traditionella uppdelningen i primärlån

och sekundärlån i olika riskklasser med olika räntesatser har såvitt

utredningen förstår redan nu i huvudsak mist sin mening och kan överhuvud

icke motiveras i samband med offentligt finansierade bostadsföretag, för

vilka stat och kommun åtagit sig ansvar. Man Iean sålunda utgå från som

självklart att för allmännyttiga bostadsföretag, som åtnjuta statliga lån,

räntan för hela det lånade kapitalet skall utgöra 3 %.

Det förefaller utredningen värt att överväga, om icke fastighetsbelåningen

överhuvud kunde organiseras på ett mera enhetligt sätt än som nu vanligen

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

är fallet. Splittringen på detta område består icke endast i den nuvarande

olikformigheten mellan olika statliga lånetyper, särskilt när det gäller egnahem,

utan också i olikhet i lånevillkor beträffande underliggande krediter

med avseende på räntor, amorteringsvillkor, belåningsgränser o. s. v. Man

kan vidare ifrågasätta örn icke administrationskostnaderna för fastighetsbelåningen

överhuvud skulle kunna nedbringas genom en enhetligare ordning.

Då bankkommittén torde komma att beakta här berörda förhållanden

begränsar utredningen sig till att framhålla vikten av att en översyn göres

icke endast av de statliga bostadslåneformerna utan även av fastighetskreditorganisationen

i dess helhet.

I anslutning till vad utredningen sålunda föreslagit respektive ansett sig

kunna förutsätta beträffande räntan å lån till allmännyttiga bostadsföretag,

konstaterar utredningen, att om amorteringstiden på det statliga lånet sättes

till 30 år erhålles — därest de av statens byggnadslånebyrå och statens hyresråd

nu tillämpade avskrivningsreglerna få fortsatt giltighet — en annuitet

å hela fastighetskapitalet av 3,7 5 %, vilket innebär, att detsamma kan helt

avskrivas på cirka 55 år. Annuiteten för statslånet föreslås emellertid kunna

jämkas i riktning mot längre amorteringstid i händelse villkoren för underliggande

krediter äro sådana, att vid 30 års amorteringstid för statslånet

totalannuiteten skulle komma att överstiga 3,7 5 %.

Beträffande flerfamiljshus av trä under förvaltning av allmännyttigt bostadsföretag

förordar utredningen, med hänsyn till hyresläget på de orter,

där trähusbebyggelsen dominerar, att amorteringsvillkoren göras lika med

stenhusens — trots de skäl som, enligt vad utredningen framhåller, obestridligen

tala för en kortare amorteringstid.

Beträffande villkoren för lån till icke allmännyttiga bostadsföretag

föreslår utredningen, att de nuvarande för tertiärlån gällande bestämmelserna

fortsättningsvis tillämpas. Utredningen anser således, att den

övre belåningsgränsen liksom nu bör utgöra 90 % av fastighetsvärdet (det

framhålles dock att en jämkning nedåt av denna gräns skulle vara önskvärd)

samt att räntan bestämmes till 4 % och amorteringstiden till 30 år med jämn

annuitet å statslånet (5,7 5 %).

Den sedan 1941 gällande räntegarantin för underliggande krediter bör

enligt utredningens mening tills vidare behållas och i fråga örn lån till allmännyttiga

företag utsträckas till att gälla under det statliga lånets hela löptid.

Till utveckling av sina synpunkter i denna fråga har utredningen anfört

bland annat följande.

Stabila ränteförhållanden äro en fundamental förutsättning för en bostadsmarknadsutveckling,

genom vilken en allmän standardhöjning skall kunna

planmässigt realiseras och kriser i bostadsproduktionens utveckling förhindras.

Bostadsbyggnadsutvecklingcn måste i fortsättningen skyddas från sådana

irrationella inflytanden från den allmänna kapitalmarknaden, som

1939/40 utgjorde den dominerande krisimpulsen. Käntevariationer såsom

regulator för bostadsbyggnads verksamhetens omfattning ha i nuvarande

ekonomiska och penningpolitiska situation överhuvudtaget ingen förnuftig

mening men skapa förvirring i produktionsutvecklingen. Om det i en viss

situation skulle vara nödvändigt eller lämpligt med hänsyn till det allmänna

ekonomiska läget, sysselsättningsläget, investeringsvolymen, penningpolitiska

förhållanden o. s. v. att bostadsbyggandet inskränktes, skulle detta kunna

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

ske enklare ock mera effektivt genom andra åtgärder än genom ränteförändring.

En sådan inverkar på förhållandena mellan förut byggda och i

fortsättningen nybyggda fastigheter och stör därigenom produktionsutvecklingen.

Örn det allmänna ekonomiska läget i en framtida situation — och härvid

kommer väl främst i åtanke en situation av förstärkta inflationsrisker under

de närmaste åren —- skulle anses nödvändiggöra ränteförhöjningar från nuvarande

läge, böra enligt utredningens mening sådana icke gå ut över bostadsbyggandet.

Detta bör garanteras stabila räntevillkor, som kunna bilda

en fast bas för kalkylerna. Den allmänna plan för bostadsproduktion, förskjutning

av förhållandet mellan inkomster och hyror och standardhöjning,

som utredningen i det föregående sökt skissera, har som en väsentlig förutsättning

att bostadsbyggandet i framtiden icke belastas av högre räntekostnader.

Härvid är i främsta rummet angeläget, att mera tillfälliga räntefluktuationer

avskärmas. Såvitt utredningen förstår, talar all sannolikhet för att

en ränteförhöjning, som till äventyrs kan komma till stånd inom de närmaste

åren, blir av mera övergående art. En sådan torde för bostadsbyggandets

del kunna mötas genom att nuvarande räntegaranti under någon tid

övergår i tillfällig räntesubvention eller på annat sätt för den händelse nuvarande

stabiliseringsteknik i samband med en omorganisation av fastighetskreditväsendet

ersättes med en annan. Örn en mera definitiv förskjutning

av räntenivån skulle komma till stånd, gives anledning att taga hela finansierings-

och subventionssystemet för bostadsförsörjningen under omprövning.

Detta gäller såväl i händelse av en förblivande höjning av räntenivån,

då vid given bostadspolitisk målsättning subventionerna kunna behöva ökas,

som i händelse av sänkning av räntenivån — vilket på längre sikt synes mera

sannolikt — då antingen den bostadspolitiska målsättningen kan förskjutas

framåt eller subventionerna kunna minskas. Här har, som i tidigare sammanhang

nämnts, utredningen utgått från att nuvarande allmänna ränteläge förblir

konstant tills vidare.

Utredningen förutsätter vidare, att statsbelånade hyreshus jämväl i fortsättningen

skola vara underkastade h yreskontroll. — I detta sammanhang

har utredningen till diskussion upptagit frågan om hyressättningen

för den blivande lägenhetsproduktionen, därom utredningen anfört bland

annat.

I det stora hela kan man säga, att hyressättningen i nybyggda hus kommit

att anpassas efter inkomstvariationer olika orter och ortsgrupper emellan.

Man torde kunna se detta som ett uttryck därför, att förhållandena på bostadsmarknadernas

efterfrågesida ha spelat en väsentlig roll för bildandet

av de lokala hyresnivåerna för moderna lägenheter: hög inkomstnivå på en

ort har möjliggjort spekulativ uppdrivning av hyrorna, låg inkomstnivå har,

där den inte helt förhindrat tillkomsten av helmoderna lägenheter överhuvud,

gett utrymme endast åt sådana lägenheter, som tack vare speciella förhållanden

kunnat tillföras marknaden till låga hyror. Häri ligger den större

svårighet, som består på mindre orter för uppflyttning till helmodern bostadsstandard.

Det måste understrykas, att grunden härför icke är att hyran

för en helmodern lägenhet på de mindre orterna kräver en större del av

inkomsten än på de större utan den starka reallönedifferensen till följd av

bristande anpassning mellan penninginkomster och övriga levnadskostnader.

De mindre orternas hyresproblem är sekundärt i förhållande till det allmänna

dyrortsproblemet.

Man torde kunna utgå från att inom de närmaste åren frågan örn dyrortsgrupperingen

kommer att underkastas en grundlig revision i utjämnande

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kunni. Maj:ts proposition nr 279.

riktning. Härtill kommer att pågående eller förestående förskjutningar i

befolkningsrörelsen sannolikt komma att inverka i enahanda riktning.

Från här anlagda synpunkter framstå ortsdifferentierade bostadssubventioner

(d. v. s. tilläggslån som nu utgå) som medel att konservera en i längden

ohållbar inkomststruktur. Den aktuella situationen innebär emellertid

i viss mån ett tvångsläge. Förändringen i lönestrukturen måste ta tid. Enligt

utredningens mening motiverar detta, att tilläggslånesystemet tills vidare

bibehålies som ett förlängt provisorium.

Den regel för hyresbestämningen, som gällt under krigsåren (från år

1941), har haft karaktären av en krismässig prisstoppregel, fixerad ort för

ort. För de orter, där ännu tilläggslån äro behövliga, torde tills vidare denna

norm för hyressättningen böra tillämpas, dock med vissa modifikationer.

För orter, där tilläggslånebehovet fallit bort tack vare räntesänkningen

under 1945, är det meningslöst att i fortsättningen operera med nuvarande

hyressättningsregel. Där så skett, böra hyrorna sättas icke efter någon primärt

given norm utan så att de — bortsett från direkta subventioner —

kunna beräknas täcka fastighetens förvaltningskostnader på längre sikt med

rimlig marginal för normala hyresförluster. Det förutsättes att hyreshöjning

endast i undantagsfall skall kunna ske samt att frågor rörande hyressättningen

skola kunna bringas under Kungl. Maj:ts prövning.

Med utgångspunkt från vad sålunda anförts föreslår utredningen

dels att hyrorna i statsbelånade hyreshus framdeles bestämmas enligt

självkostnadsprincipen på alla sådana orter, där det nuvarande normala tillläggslånebehovet

icke överstiger 3 % (av den verkliga godtagbara anskaffningskostnaden

för fastigheten);

dels att på övriga orter tilläggslån i enlighet med nu gällande bestämmelser

skall kunna utgå; dock att dylikt lån skall kunna utgå med högst

5 % inom sådana kommuner, där tilläggslånebehovet för närvarande icke

överstiger 8 %>, samt inom återstående kommuner — där tilläggslånebehovet

nu är än högre — med allra högst 10 %, allt räknat i förhållande till anskaffningskostnaden.

Utredningen håller för sannolikt, att tilläggslånebehovet under 1946 skall

kunna praktiskt taget helt försvinna. Örn så ej blir fallet, anses frågan örn

ytterligare åtgärder för avvecklingen böra upptagas till förnyad prövning.

Remissyttrandena.

Såsom torde framgå av vad jag tidigare anfört har ett antal remissinstanser

motsatt sig en kommunalisering av hyreshusproduktionen och -förvaltningen.

I flertalet dylika remissvar har emellertid angivna spörsmål sammankopplats

med frågan örn lånevillkoren i avseende å de olika låntagarkategorierna,

varför det synes mig lämpligare att redovisa dessa frågor i

ett sammanhang i det följande. I enlighet härmed upptager jag först till

behandling frågan om kriterierna på allmännyttiga bostadsföretag.

Endast några remissinstanser ha upptagit detta spörsmål till diskussion.

Statens byggnadslånebyrå anför följande.

Beträffande kriterierna på allmännyttiga bostadsföretag har utredningen

anfört, att desamma böra arbeta utan enskilda vinstsyften samt under samverkan

med och tillsyn av vederbörande kommun; denna definition ansluter

sig nära till bestämmelsen i 3 § gällande tertiärlånekungörelse rörande företagares

jämställande med kommun i avseende å lån enligt kungörelsen. Ut
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 279.

redningen har vidare föreslagit, att allmännyttiga bostadsföretag skola kunna

erhålla statslån mot säkerhet av inteckning inom 100 % av fastighetsbelåningsvärde

och löpande med en ränta av 3 %\ för övriga producenter av

hyreshus förutsättas nu gällande bestämmelser örn tertiärlån komma att fortsättningsvis

tillämpas.

Byggnadslånebyrån anser sig inledningsvis böra framhålla, att statskrediter

på så förmånliga villkor som föreslagits skola gälla i fråga örn allmännyttiga

företag böra utlämnas endast i sådana fall, där det allmänna har fullgoda

garantier för att investeringarna tjäna endast samhälleliga intressen och för

att det bästa utbytet för medlen erhålles. Med hänsyn härtill anser sig

byrån böra i första hand förutsätta, att det allmänna —- i förevarande fall

vederbörande kommun — får ett avgörande inflytande över det allmännyttiga

företagets drift och förvaltning. Det är således enligt byråns förmenande

icke tillfyllest, att kommunens intressen tillvaratagas av allenast en enstaka

ledamot i företagets styrelse eller av en revisor.

För det andra anser byrån det böra föreskrivas, att egenskapen av allmännyttighet

icke får tillerkännas något företag med mindre den eller de husbyggnader,

som utföras av företaget, i fråga om planläggning, utformning

och kostnader äro föredömliga eller i vart fall uppfylla minst de anspråk

som enligt allmänna erfarenheter böra kunna uppställas i nyssangivna hänseenden.

Av det anförda framgår, att byrån icke anser det förhållandet, att

ett rent kommunalt företag bildas, i och för sig berättiga företaget att för

ett blivande byggnadsprojekt erhålla ett treprocentigt lån intill fulla fastighetsvärdet;

byrån vill därjämte kräva, att det speciella husbyggnadsföretag,

till vars utförande statslån skall utgå, prövas utgöra ett, objektivt sett, förmånligt

projekt.

I realiteten torde med de av byggnadslånebyrån föreslagna bestämmelserna

egenskapen av allmännyttighet komma att föreligga endast under förutsättning

att vederbörande företag till sig knyter eller anlitar de erkänt skickligaste byggnadsföretagarna

— vilket måhända ibland kan stöta på svårigheter. Men byrån

anser, att örn »allmännyttigheten» verkligen skall få någon reell innebörd, är

det nödvändigt att redan från början uppställa stränga krav; att bevilja lån

intill 100 % av den verkliga anskaffningskostnaden för ett hyreshus endast

av det skälet, att detsamma uppföres av ett företag, som har en hel- eller

trekvartskommunal styrelse skulle kunna leda till resultat, som direkt motverkade

syftet att kommunalisera produktionen av hyresbostäder.

Därest byggnadslånebyråns nyss angivna synpunkter accepteras, synes

det uppenbart, att hyreshusproduktionen under en ganska lång övergångstid

delvis kommer att bero av enskilda producenters initiativ; med hänsyn härtill

anser byggnadslånebyrån den bestämmelsen böra övergångsvis tillämpas,

att kommunala företag skola kunna erhålla 100-procentiga statskrediter för

inköp av sådana utav enskilda företagare nyuppförda hyreshus, som helt tillgodose

de ovan angivna kraven i avseende å planläggning, utformning och

kostnader.

Styrelsen för svenska stadsförbundet (majoriteten) framhåller de kontrollsvårigheter

som måste uppstå i avseende å allmännyttiga bostadsföretag samt

tillägger.

Det måste vara en hart när olöslig uppgift för en kommunal kontrollant

att kunna följa ett bygge eller en fastighetsförvaltning så i detalj som uppgiften

strängt taget fordrar. Frågan örn de former i vilka kontrollen lämpligen

bör bedrivas torde därför böra ägnas fortsatt ingående uppmärksamhet.

Skola kommunerna ikläda sig ekonomiskt ansvar för hithörande företags drift

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

och för hyresbetalningen, torde de för övrigt bli nödsakade att förbehålla

sig ej blott kontrollerande utan avgörande inflytande på förvaltningen, t. ex.

på urval och uppsägning av hyresgäster. I så fall synes kommunen emellertid

nästan lika gärna kunna kommunalisera företaget. I vart fall torde anförda

synpunkter komma att framtvinga en mycket restriktiv tillämpning av

reglerna örn »allmännyttiga» företag, så att kretsen av dessa företag väsentligt

begränsas.

Städerna Stochholm, Uppsala och Lidingö framhålla likaledes de kontrollsvårigheter,

som måste uppstå för kommunerna på förevarande område. I det

av särskilda kommitterade avgivna yttrande, vilket åberopas såsom remissvar

av staden Uppsala, anföres vidare bland annat.

Kommitterade lia ingående övervägt möjligheterna -att i lånehänseende

med kommun jämställa företag, som uppföra flerfamiljshus överhuvudtaget,

alltså oavsett örn de kunde hänföras till s. k. allmännyttiga företag eller ej.

En förutsättning härför skulle emellertid enligt utredningen vara en kontrollverksamhet

från kommunens sida av sådan omfattning, att den skulle

vara praktiskt ogenomförbar: kontrollen skulle för att bli fullt effektiv behöva

sättas in redan på projekterings- och planeringsstadiet och därefter fortlöpa

till dess byggnadsföretaget avslutades, varvid bland annat alla materialinköp

och andra kostnadsposter skulle granskas. Det säger sig självt, att

kommunen icke kan påtaga sig en så ingående kontrollverksamhet utan en

väsentlig ansvällning av förvaltningsapparaten med därav föranledda betydande

kostnader. Det finns så mycket mindre anledning härtill, som kommunen

ändock icke kommer att få absoluta garantier för att det offentliga

stödet helt kommer de boende tillgodo.

Med den erfarenhet, som under de gångna årens förmedlingsverksamhet

vunnits, anse sig kommitterade icke kunna förorda, att allmännyttiga bostadsföretag

efter godkännande av kommunen skola i lånehänseende jämställas

med de företag, vilka bedrivas av kommunen själv eller av kommunen bildade

bostadsföretag.

I anslutning härtill framlägges förslag om införande av särskilda lånebestämmelser

för en modifierad typ av »allmännyttiga bostadsföretag»; härtill

återkommer jag i det följande.

Städerna Västerås och Borlänge anse det vara angeläget, att det blir tydligare

klarlagt, vilka krav ett allmännyttigt bostadsföretag skall uppfylla.

Sistnämnda stad anser det icke böra förutsättas som självklart, att de stora

riksorganisationerna i sin nuvarande utformning skola betraktas som allmännyttiga.

Staden Malmö har ingenting att erinra mot de av utredningen angivna

kriterierna för att icke-spekulativ bostadsförsörjningsverksamhet skall anses

föreligga. I detta sammanhang framhålles med skärpa den ena av utredningen

angivna förutsättningen, nämligen att anskaffningskostnaderna för

bostadsfastigheterna icke överstiga de verkliga produktionskostnaderna (inklusive

skälig ersättning för företagarens insats). Här är det — tillägges i

yttrandet —■ betydelsefullt att endast räkna med produktionskostnader, framkomna

i verklig konkurrens mellan olika företagare.

Sveriges fastighetsägareförbund har anfört bland annat följande.

Kriteriet för de s. k. allmännyttiga byggnadsföretagens berättigande måste

vara att de på affärsmässig basis kunna konkurrera på lika villkor med den

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

privata byggnadsföretagsamheten. Så snart de för sin existens i konkurrensen

bli beroende av bättre villkor genom statliga subventioner ba de dokumenterat

sin underlägsenhet. De allmännyttiga företagen ha haft sin största utvecklingsperiod

under en tid, som ur uthyrningssynpunkt måste betecknas såsom

utomordentligt gynnsam. Några som helst ekonomiska påfrestningar har

denna verksamhet hitintills icke varit utsatt för, och det måste därför betraktas

såsom obestyrkt att denna verksamhet under de få år den verkat

skulle ha visat sig så utomordentligt gynnsam, som utredningen velat göra

gällande.

Enligt förbundets mening är varje företag, som genom rationell och affärsmässig

drift strävar efter att till konsumenternas förfogande ställa så goda

varor som möjligt till lägsta möjliga pris, allmännyttigt i den mening, som

begreppet i detta sammanhang bör innebära.

Följande remissinstanser, nämligen städerna Norrköping, Hälsingborgr

örebro, Borås, Eskilstuna, Gävle, Jönköping, Sundbyberg, Nyköping,

Växjö, Kalmar, Visby, Mölndal, Alingsås, Trollhättan, Vänersborg, Arvika,

Borlänge, Sandviken, Sundsvall, Härnösand och Boden ävensom ett antal

mindre stads- och landskommuner samt länsstyrelserna i Kalmar, Skaraborgs,

Jämtlands och Västerbottens län, L. O., hyresgästernas riksförbund och

H.S.B. ha funnit utredningens förslag rörande villkoren för den fortsatta

statliga långivningen ägnade att läggas till grund för bestämmelser

i ämnet eller i liknande ordalag givit uttryck åt sin anslutning till vad utredningen

härutinnan förordat; dock ha städerna Nyköping, Kalmar, Vänersborg,

Borlänge, Sundsvall och Härnösand (jämte några mindre kommuner) samt

Hyresgästernas riksförbund och H. S. B. föreslagit eller ifrågasatt vissa smärre

modifikationer i förslagen, till vilka jag torde få återkomma.

övriga remissinstanser ha antingen avstått från att göra några mera bestämda

uttalanden i ämnet eller ock på anförda skäl motsatt sig förslagens

realiserande, helt eller delvis, eller förordat sådana ändringar i desamma, som

äro av större vikt.

Vidkommande först frågan örn sänkning i vissa fall av räntan å tertiärlån

och/eller sekund är lån ha ett antal remissinstanser ställt sig avvisande

eller förklarat sig hysa betänkligheter inför konsekvenserna härav,

nämligen länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Gotlands, Malmöhus,

Hallands, Göteborgs och Bohus och Värmlands län, statskontoret, fullmäktige

i riksbanken (såväl majoriteten som vissa reservanter), 1945 års bankkommitté,

svenska sparbanksföreningen samt näringslivets bostadsbyggnadsdelegation.

Sagda remissinstanser grunda sina betänkligheter gentemot berörda

förslag på enahanda eller liknande grunder som anföras i det av bankofullmäktiges

majoritet avgivna yttrandet, varur följande må citeras.

För s. k. allmännyttiga bostadsföretag har utredningen förordat, att all

kredit upp till fulla anskaffningskostnaderna lämnas till en ränta av 3 %,

vilket anses motsvara statens självkostnad. Det må till en början framhållas,

att örn hänsyn tages till upplånings- och förvaltningskostnader treprocentsnivån

icke kan anses motsvara statens självkostnad för kreditgivningen, även

örn denna vore riskfri och hänsyn därför ej foges till den del av marknadsvärdet,

som utgöres av riskpremie. I så måtto måste det framlagda ränteför6laget

anses innefatta ett subventionsmoment. Häremot kan visserligen in
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

vändas, att subventionen omfattar endast vissa kostnadstillägg till den egentliga

ränta, vilken lämnas oberörd. Därvid förbises emellertid, att ifrågavarande

kostnadstillägg linder rådande förhållanden alltid ingå som en integrerande

del i marknadsräntan. Oavsett om man anser, att räntan fixeras på ett

sätt som inrymmer ett subventionsmoment eller ej, så måste man likväl hävda,

att den föreslagna räntesättningen avviker från det marknadsläge, som fixerats

på basis av de i riksbanken etablerade räntesatserna. Och när denna avvikelse

motiveras av önskemålet att nå en viss eftersträvad hyresnivå, så innebär

räntejusteringen i varje fall en med en subventionering jämförlig åtgärd, bestämd

av skäl, som icke kunna vara ensamt avgörande för räntepolitikens utformning.

Utredningens uppläggning av problemet ränta -—- hyra inbjuder

därför lätt till att betrakta räntan för krediter på fastighetsmarknaden primärt

såsom en kostnadsfaktor, vilken bör regleras företrädesvis med hänsyn till

hyrespolitiska krav. Örn en eftersträvad hyresnivå skulle omöjliggöras genom

en ogynnsam utveckling av tomt- och materielpriser samt löner, kan detta betraktelsesätt

betyda, att dörren öppnas för krav på ytterligare justeringar av

räntorna för att kompensera pris- och löneutvecklingen. Den uppfattning örn

räntan, som kan baseras på utredningens ståndpunkt i frågan, kan även föranleda

krav på att vid en eventuell framtida räntesänkning räntesatserna justeras

jämväl för andra bundna fastighetslån. Slutligen kan befaras, att om en

räntehöjning skulle genomföras, fastighetskrediterna finge undantagas från

räntehöjningen, för den händelse denna skulle kunna visas påverka hyresnivån.

Även örn en utveckling i här antydd riktning säkerligen varit helt främmande

för bostadssociala utredningens intentioner, finnes dock anledning att

befara att örn utredningens förslag genomfördes i oförändrat skick, det skulle

visa sig leda utvecklingen i den här angivna riktningen. Örn så bleve fallet,

skulle räntan på fastighetsmarknaden förvandlas till ett instrument för hyrespolitiken

och bli nära bunden vid en enda av de mångå olika faiktorer, som

vid en rationell räntepolitik böra beaktas. Betydelsen härav vore icke så stor,

örn fastighetsmarknaden kunde isoleras från övriga delar av kapitalmarknaden.

Detta är emellertid endast på kort sikt och i begränsad utsträckning möjligt.

Man måste därför konstatera, att en subordination av räntesättningen under

hyrespolitiska krav skulle medföra, att räntepolitiken över marknaden i dess

helhet bleve bunden vid hyrespolitiken. En konsekvens härav bleve sannolikt,

att marknaden skulle upphöra att räkna med möjligheten av en senare

räntestegring och att förväntningarna örn framtida räntereduktioner sålunda

skulle komma att helt dominera." Härmed skulle erfarenhetsmässigt följa en

svårbehärskad tendens till fortsatt allmänt räntefall.

Mot vad här uttalats kan den invändningen tänkas riktad, att örn en ytterligare

räntesänkning skulle bli konsekvensen av att de nu aktuella förslagen

genomfördes, detta dock ur penningpolitik synpunkt icke skulle vara av

större betydelse, med hänsyn till att räntans betydelse som penningpolitiskt

instrument under rådande förhållanden är starkt begränsad. Det må vara

riktigt, att det, penningpolitiskt sett, icke spelar en avgörande roll vilken

räntenivå som under en längre tid upprätthålles, men dels är man icke berättigad

att bortse från räntans betydelse för spararna, bland annat örn den

ses i samband med en prishöjning, dels är en sänkning av räntenivån i

regel en förändring med vittgående ekonomiska konsekvenser, i synnerhet

i ett i andra hänseenden labilt marknadsläge. Detta betyder, att en räntesänkning

icke bör ske annat än efter omsorgsfull prövning av det penningpolitiska

läget och under beaktande av spararnas skäliga intressen. I varje fall är

det olämpligt att — av för räntepolitiken icke centrala skäl — låta en ränte
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Marits proposition nr 279.

sänkning komma till stånd, som medför en så låg räntenivå, att utrymme

kommer att saknas för en senare ekonomiskt eventuellt indicerad räntereduktion.

I anslutning härtill framhålla emellertid fullmäktige, att de icke på grund

av de angivna skälen vilja avvisa utredningens förevarande förslag men att

de anse ett uppskov med genomförandet av detsamma motiverat i syfte att

möjliggöra ytterligare överväganden av möjligheten att nå den avsedda hyressänkningen

på andra vägar. Ett sådant uppskov — tillägga fullmäktige —- vore av värde även ur den synpunkten, att kreditmarknadsfrågorna sannolikt

bättre kunde bedömas sedan utredningen framlagt sitt förslag till organisationsåtgärder.

Tre reservanter i banko fullmäktige (herrar Björnsson, Hall och Allan

Andersson) lia biträtt den del av fullmäktiges yttrande som jag nyss citerat

och de ha liksom fullmäktiges majoritet funnit sig böra föreslå ett uppskov

med genomförandet av utredningsförslaget i vad avser finansieringsfrågan.

Härutöver lia emellertid reservanterna anfört bland annat följande.

Av bostadspolitiska skäl torde det vara nödvändigt, att risken för framtida

värdefall av allmännyttiga bostadsfastigheter bäres av stat och kommun

gemensamt. Vid sådant förhållande bortfaller uppenbarligen varje anledning

att vid kreditgivning för sådana fastigheters anskaffande uttaga särskild riskpremie

i form av förhöjd ränta, liksom också att i ränteavseende skilja mellan

primär, sekundär och tertiär kredit. En sådan förenkling i fråga örn fastighetskrediten

bör utan tvivel medgiva ett väsentligt förbilligande av den tekniska

förvaltningen i fråga örn utlämnade lån och således i motsvarande grad

minska den nödvändiga marginalen mellan in- och utlåningsränta. Från penningpolitisk

synpunkt synes ej heller något vara att invända mot att staten

träffar sådana anordningar, att utlåningsräntan vid tiden för lånets utlämnande

blir densamma som staten själv får betala för långfristig obligationskredit

ökad med kostnaden för låns upptagande. Dylika åtgärder torde nämligen

principiellt sett vara av väsentligen samma innebörd som de, genom

vilka staten möjliggjort utlämnande av primärkredit till en för lång tid bunden

ränta, vars storlek bestämmes av vid tiden för utlåningen rådande marknadsläge.

Den som önskar begagna sådan kredit blir visserligen skyddad mot

räntestegringar under lånetiden men får finna sig i att icke kunna utnyttja

eventuellt inträdande räntesänkning.

I vad mån genomförandet av en rationalisering i större skala på fastighetskreditens

område kan rubba förutsättningarna för redan befintliga kreditinstitutioners

verksamhet kan icke med någon grad av säkerhet bedömas,

förrän plan för den kommande verksamhetens organisation föreligger.

De skäl, som kunna åberopas för ett omedelbart genomförande av utredningens

förslag, synes icke vara av sådan styrka, att de motivera att man i

föreliggande mycket betydelsefulla fråga tar risker av för närvarande icke

förutsebar omfattning. Byggnadsverksamheten torde — oberoende av de nu

föreslagna åtgärderna — under den närmaste tiden komma att uppgå till

maximum av vad vi med nuvarande produktiva resurser förmå. Den lättnad

på hyresmarknaden för nybyggda fastigheter, som skulle vinnas vid ett omedelbart

genomförande av utredningens förslag kan, jämförd med läget vid i

huvudsak oförändrad ränte- och subventionspolitik, icke tillmätas avgörande

betydelse.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj. ts proposition nr 279.

Svenska sparbanksföreningen har rörande sekundärlåneräntan erinrat, att

densamma icke endast är en ersättning för ökad risk utan även är avsedd att

täcka de ökade kostnader, som dessa lån i likhet med andra amorteringslån

förorsaka långivaren i jämförelse med bottenlånen, som äro stående. Föreningen

understryker vidare starkt risken av att sparbankernas inlåningsräntor

måste sänkas, därest möjligheten att erhålla en ränta av 3Va % å sekundärlånen

bortfaller. På grund av dessa och de skäl som utvecklats av fullmäktige

i riksbanken har sparbanksföreningen förordat att ränteförhållandet mellan

primärlån, sekundärlån och tertiärlån icke ändras på sätt utredningen föreslagit

utan bibehålies vid nuvarande normer.

Statskontoret anser, att den föreslagna räntan av 3 % vid nuvarande ränteläge

är för låg och föreslår att räntan å tertiärlån icke bestämmes lägre än

till 3,2 5 % d. v. s. den för bostadsanskaffningslån nu gällande räntan. Vidkommande

sekundärlåneräntan har ämbetsverket ansett, att densamma bör

anknytas till räntan å tertiärlån såvida denna ej sättes högre än 3,5 %.

I motsats till förenämnda remissinstanser ha fullmäktige i riksgäldskontoret

(majoriteten; reservationsvis avgivna yttranden från vissa av fullmäktige

beröra icke frågan örn räntans höjd i och för sig) icke velat motsätta sig,

att en tertiärlåneränta av 3 % tillämpas, oaktat denna ränta icke medger någon

marginal för omkostnader. En sålunda nedsatt tertiärlåneränta bör enligt

fullmäktiges mening gälla tills vidare och bli föremål för justering endast

örn den statliga upplåningsräntan varaktigt förändras eller väsentligt ändrade

förutsättningar för bostadspolitiken inträda. — Beträffande räntan å sekundärlån

finna fullmäktige det icke vara möjligt att för närvarande uttala sig

i förevarande spörsmål.

Byggnadslånebyråns majoritet (reservation från två ledamöters sida föreligger

i avseende å bland annat byråns uttalanden och förslag rörande villkoren

för tertiärlån till hyreshus) har anslutit sig till utredningens mening

rörande räntefoten för tertiär- och sekundärlån, därom bland annat följande

anföres i byråns utlåtande.

Det är enligt byggnadslånebyråns uppfattning tämligen meningslöst att

räkna med såväl högre som lägre räntesats än den faktiska, gällande statliga

upplåningsräntan (därest denna skulle ändras, synes frågan örn tertiärlåneräntans

höjd få upptagas till förnyad prövning). Mot bestämmandet av en

högre räntesats talar främst det skälet, att icke ens 3-procentsräntan möjliggör

en sådan hyressättning för de nyproducerade lägenheterna, att den stora allmänheten

har råd att hyra dem; såsom utredningen påvisat krävas omfattande

subventionsåtgärder av olika slag för att stärka flertalet bostadsbehövandes

hyresbetalningsförmåga. En högre ränta än 3 % på tertiärlånet medför således

automatiskt krav på ökade familjebidrag eller andra dylika, till stärkande av

hyresbetalningsförmågan avsedda subventioner. Mot den eventuella invändningen

att en ränta av 3 % under alla omständigheter är en subvention, eftersom

staten har att utöver ränta å upplånade medel bestrida förvaltningskostnader,

må erinras, att sagda kostnader för närvarande redovisas öppet under

driftbudgeten; enligt byråns förmenande är ett dylikt redovisningssystem att

föredraga framför en metod med ett förvaltningsbidrag utöver räntan, vilket

av naturliga skäl aldrig kan komma att annat än tillnärmelsevis motsvara de

verkliga förvaltningskostnaderna.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. May.ts proposition nr 279.

Därest det skulle visa sig, att sekundärlån icke kunna erhållas i öppna

marknaden till en ränta av 3 % föreslår byrån, att tertiärlånen »fördjupas»

i den utsträckning som erfordras för att vid nuvarande räntenivå erhålla en

genomgående ränta av ?>% å det upplanade kapitalet. Då det enligt vad byrån

erfarit kan antagas, att primärlån (stående) kunna påräknas för såväl stensom

trähus intill 60 % av fastighetens belåningsvärde, skulle en dylik »fördjupning»

av tertiärlånet — om den överhuvud taget blir erforderlig — medföra

endast en måttlig ökning i behovet av tertiärlånemedel.

Det må redan nu framhållas, att byggnadslånebyrån ansett att den lägre

räntan å tertiärlån och sekundärlån icke bör förbehållas endast allmännyttiga

bostadsföretagare; härtill återkommer jag i det följande.

Styrelsen för svenska stadsförbundet (majoriteten) tillstyrker likaledes en

nedsättning av tertiärlåneräntan till 3 % samt anmärker beträffande sekundärlåneräntan

följande.

Styrelsen vill även understryka vad utredningen yttrat angående angelägenheten

av en omorganisation av den fastighetskredit som ligger under statens

tertiärlån. De olika priserna på primär- och sekundärlån ha visserligen ur

kommunal synpunkt haft det goda med sig, att kommunerna genom borgen på

sekundärlånet kunnat helt eller delvis fullgöra sina författningsenliga subventioner.

Dessa olikheter och de olika organisationer, som upprätthållas för

de båda låneformerna, måste emellertid numera anses ytterst irrationella.

I detta sammanhang torde jag avslutningsvis få anmäla, att 1945 års bankkommitté

i sitt utlåtande anfört bland annat följande.

Bankkommittén tillåter sig först erinra örn att statsrådet och chefen för

finansdepartementet nyligen tillkallat tre personer att såsom experter biträda

kommittén med utredning av frågor rörande fastighetskreditväsendets organisation.

Jämte två av kommitténs ledamöter äro nämnda experter för närvarande

sysselsatta med att undersöka, huruvida och under vilka förutsättningar

ett sammanförande av den kreditverksamhet, som nu bedrives av statens

byggnadslånebyrå samt stadshypoteks- och bostadskreditorganisationema,

skulle vara lämpligt. Ehuru sagda undersökning ännu ej slutförts, anser sig

kommittén kunna redan nu uttala, att vissa skäl av organisatorisk art tala för

en dylik koncentration av bostadskreditgivningen; vid en sådan sammanslagning

skulle de nu existerande stadshypoteks- och bostadskreditföreningarna

kunna fungera såsom lokalkontor för här ifrågavarande statliga kreditverksamhet,

varigenom en i och för sig önskvärd decentralisering av kreditärendenas

behandling kunde ske. Då emellertid förevarande spörsmål är att anse såsom

icke blott en organisatorisk angelägenhet utan även ett problem berörande

kreditförhållandena i allmänhet, måste kommitténs slutliga ställningstagande

till nyss angivna och övriga frågor rörande bostadskreditväsendets lämpliga

framtida organisation bli beroende av sådana överväganden, som ligga utanför

den fungerande expertutredningens uppdrag men som likväl böra anstå till

dess denna slutfört sina arbetsuppgifter.

Mot den av utredningen föreslagna skiljaktigheten i avseende å

lånevillkor för olika företagarkategorier ha ett flertal remissinstanser

mer eller mindre bestämt reserverat sig, nämligen statens byggnadslånebyrå,

styrelsen för svenska stadsförbundet, städerna Stockholm, Malmö,

Lidingö, Nässjö, Falun och Skellefteå, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i

Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Kopparbergs län,

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj.ts proposition nr 279.

socialstyrelsen, statens hyresråd, två reservanter i riks gälds fullmäktige — fullmäktiges

majoritet förklarar sig icke ha någon bestämd ståndpunkt härutinnan

—- stadshypoteks- och bostadskreditkassorna, näringslivets bosfadsbyggnadsdelegation

och Sveriges fastighetsägareförbund. De skäl som anföras mot

den ifrågasatta olikheten i belåningsvillkor äro dels av principiell art (den

enskilda företagsamheten bör icke försättas i en ogynnsam ställning i förhållande

till de allmännyttiga företagen; enskilda och allmännyttiga företagare

böra få fritt konkurrera med varandra under lika förutsättningar) dels av

ekonomisk och praktisk natur (risk föreligger för att olika hyresnivåer utbildas;

man befarar, att den enskilda företagsamheten hämmas och att de allmännyttiga

bostadsföretagen icke ensamma kunna svara för en tillräcklig bostadsproduktion).

Såsom företrädare för de här nämnda synpunkterna torde

jag få utvälja näringslivets bostadsbyggnadsdelegation, reservanterna i riksgäldsfullmäktige,

statens hyresråd och staden Skellefteå, ur vilkas remisssvar

jag ber att få anföra följande.

Näringslivets bostadsbyggnadsdelegation:

Vad beträffar de i kooperativ form organiserade s. k. allmännyttiga

företagen, kunna de vara berättigade endast i den mån de på affärsmässig

grund kunna tävla på lika villkor med den privata verksamheten. Så

snart de för sin existens i konkurrensen bli beroende av bättre villkor genom

statliga eller kommunala subventioner, utgör detta ett indicium på deras

underlägsenhet.

Det lärer ej kunna bestridas, att det enskilda vinstintresset även inom

byggnadsindustrien och fastighetsförvaltningen är den mäktigaste hävstången

för "att föra utvecklingen framåt, locka fram nya uppslag och genomdriva

successiva rationaliseringar och kostnadsbesparingar. En centraliserad och

byråkratisk dirigering av bostadsproduktionen måste i längden komma att

förkväva nya initiativ och låsa fast såväl den tekniska utvecklingen som kostnadsnivån.

Riskerna härför äro särskilt stora i betraktande av att byggnadsverksamheten

ju icke är utsatt för utländsk konkurrens.

Avgörande för frågan, huru företagsformerna på bostadsbyggandets och

fastighetsförvaltningens områden komma att gestalta sig, är ytterst, örn de

enskilda företagarna få tillfälle till fri tävlan på jämställd ekonomisk grund

med de kommunala eller kommunalt dirigerade företagen. På ett ställe i

betänkandet gör utredningen principuttalandet, att enskilda byggnadsföretagarinitiativ

böra inom ramen av en spekulationsfri ordning för bostadsförsörjningen

kunna få fritt hävda sig under konkurrens. Mot bakgrunden av detta

uttalande hade man haft rätt att vänta, att utredningens förslag till utformningen

av de statliga stödåtgärderna skulle inneburit principiell likställighet

mellan olika företagarkategorier. Av den lämnade redogörelsen beträffande

lånevillkoren framgår emellertid, att detta långt ifrån är fallet, utan att tvärtom

de enskilda företagarna skulle diskrimineras i två väsentliga hänseenden,

nämligen dels därigenom att topplåneräntan skulle sättas 1 % högre än för de

allmänna företagen, dels därigenom att belåningsgränsen för enskilda hyreshus

skulle bestämmas till 90 % (i framtiden eventuellt lägre) mot 100 % för

motsvarande allmänna företag. Vi finna denna skillnad, som strider mot utredningens

egna nyssnämnda uttalanden, fullständigt omotiverad.

Två reservanter i riksgäldsfullmäktige (herrar Magnusson och Falla): De

enskilda insatserna, som hittills i väsentligaste mån handhaft bostadsförsörjningen,

ha förvisso ej gjort sig förtjänta att i mer eller mindre forcerat tempo

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

avskaffas, varförutom detta otvivelaktigt skulle fördröja en lösning av bostadsproblemet.

Man får nämligen icke bortse från att kommunaliseringen

av bostadsproduktionen kommer att ställa utomordentliga krav på de kommunala

organen. Särskilt de mindre kommunerna och i all synnerhet landsbygdskommunerna

sakna möjlighet att tillfredsställande ordna denna angelägenhet.

Det synes oss icke riktigt eller rimligt att belasta kommunerna med

upgifter som de icke äro rustade att bära upp, detta så mycket mindre som

den enskilda verksamheten visat sig kunna i beaktansvärd mån lösa dessa

llPP§ifter. I räntehänseende bör den enskilda verksamheten därför likställas

med den övriga, särskilt som staten har möjlighet att i samband med den

statliga låneverksamheten förebygga att oskäliga hyror uttagas.

Ett genomförande av de föreslagna åtgärderna, särskilt eliminerandet av

enskilda företagare, skulle mycket ofördelaktigt påverka landsbygden. Landsbygdskommuner,

särskilt smärre sådana, sakna förutsättningar och komma

att blott undantagsvis gå i författning örn kommunala byggen eller kommunalt

stöd, däremot bomme säkerligen många enskilda, därest villkoren bli

lämpliga och gynnsamma, att sörja för viss behövlig byggnadsverksamhet.

Det är en angelägenhet av stor vikt, att på rena landsbygden öppnas åtminstone

någon hyresmöjlighet, men detta blir fallet i avsevärdare utsträckning

endast örn för enskilda skapas möjligheter att med hjälp av statskrediten

och till den billigare räntan till sin egen bostad foga en eller annan

hyreslägenhet.

Statens hyresråd: Kommuner och sådana allmännyttiga byggnadsföretag,

som enligt utredningens förslag skulle erhålla bättre villkor "än andra företagare,

kunna säkerligen icke ensamma svara för hela den erforderliga byggnadsverksamheten.

Enskilda byggnadsföretag komma sålunda även i fortsättningen

att vara behövliga. Det synes vara en angelägenhet av vikt att även

hyresgästerna i sådana byggnader kunna komma i åtnjutande av den sänkning

av hyresbeloppen, som skulle föranledas därav, att husägaren finge belåna

en del av det erforderliga — i lånehänseende relativt högt belägna — kapitalet

till så lag ränta som 3 %. En utvidgning till de enskilda företagarna av nämnda

lånemöjlighet skulle otvivelaktigt vara ägnad att bidraga till de verkningar

på utvecklingen av den allmänna hyresnivån, som man vill ernå genom att

tillhandahålla kapital till låg ränta. Genom förmånliga kreditvillkor torde man

därjämte i stor utsträckning kunna åstadkomma, att enskilda byggnadsföretagare

underkasta sig den med de statliga lånen förbundna kontrollen såväl

beträffande hyresvillkoren som i fråga örn lägenheternas utformning och fastigheternas

standard m. m.

Skellefteå: De föreslagna lånevillkoren äro väsentligt mera gynnsamma för

kommuner och för företag som jämställts med kommun, än för enskilda bostadsbyggare.

Det förefaller som om utredningen vid utformandet av dessa

villkor ej tagit tillräcklig hänsyn till förhållandena i mindre städer och samhällen.

Där är privatägda bostadshus under tio lägenheter en vanlig bostadsform,

De skötas som regel av ägaren själv, som även utför mindre reparationer.

Det är troligt, att denna förvaltningsform är fullt jämngod med de av utredningen

förordade stora anläggningarna i offentlig regi. För bedömandet av

den offentliga bostadsdriftens resultat är det angeläget, att det vid sidan

finns en konkurrerande enskild bostadsförvaltning, som arbetar med ungefär

samma betingelser.

Med utgångspunkt från synpunkter av den art jag sålunda redovisat ha

i vissa yttranden framförts förslag till modifikationer i de av utredningen

föreslagna lånevillkoren. Vidare har ett antal remiss
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

instanser av andra anledningar förordat jämkningar i sagda villkor. Motförslagen

beröra icke blott räntan och belåningsgränsen utan även företagets

art, amorteringstiden och räntegarantin.

För full likställighet i avseende å lånevillkoren för de olika företagarkategorierna

uttala sig länsstyrelsen i Kopparbergs län samt förenämnda

reservanter i riks gälds fullmäktige, vilka senare dock anse, att en viss självrisk

alltid bör tagas av företagaren, förslagsvis utgörande 5 å 10 % av fastighetskapitalet.

Följande remissinstanser nämligen statens byggnadslånebyrå (majoriteten),

styrelsen för svenska stadsförbundet (majoriteten), städerna Stockholm, Malmö

och Skellefteå samt stadshypoteks- och bostadskreditlcassorna anse, att enskilda

företagare böra under vissa förutsättningar (bland annat hyreskontroll)

kunna erhålla tertiärlån inom 90 % av fastighetsvärdet till en ränta av 3 %.

Statens hyresråd samt staden Lidingö äro ense med nyssnämnda remissinstanser

utom därutinnan att de anse den övre belåningsgränsen för enskilda

företagare böra sättas till 85 % av fastighetsvärdet; i motsats härtill

föreslå länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län och staden Falun, att sagda''

gräns bestämmes till 95 respektive 100 %, allt dock under förutsättning av

bland annat hyreskontroll och skyldighet för fastighetsägaren att göra vissa

vinstavsättningar.

Städerna Uppsala och Skövde, statskontoret samt länsstyrelserna i

Hallands och Gävleborgs län ha ifrågasatt, örn icke de av utredningen föreslagna

lånevillkoren för allmännyttiga bostadsföretag borde begränsas till att

gälla endast rent kommunala företag. Under framhållande av att bostadsrättslägenheter

otvivelaktigt fortfarande komma att efterfrågas, anse sagda

städer, liksom ock staden Stockholm, att bostadsrättsföreningar av allmännyttig

karaktär borde erhålla möjlighet att få tertiärlån inom 95 % av fastighetsvärdet

mot en ränta av förslagsvis 3 %\ utan att direkt hänsyfta på bostadsrättsföreningar

uttala sig nämnda båda länsstyrelser för en liknande differentiering av

] ånebestämmelserna.

Styrelsen för svenska stadsförbundet (majoriteten), staden Göteborg samt

HSB jämte några andra remissinstanser framhålla i likhet nied förenämnda

båda städer angelägenheten av att bostadsrättssystemet icke försvinner; det

framhålles särskilt att detta system otvivelaktigt uppmuntrat lägenhetshavarna

till en bättre lägenhetsvård, varigenom fastigheternas underhållskostnader

nedbringats.

För en längre amorteringstid på statslånet än den av utredningen föreslagna

uttala sig statens byggnadslånebyrå och staden Jönköping (vilka förorda 40

års amorteringstid i fråga om stenhus), staden Vänersborg (35 å 40 år) samt

staden Södertälje och hyresgästernas riksförbund (vilka påyrka sådan förlängd

amorteringstid att annuiteten för hela fastighetskapitalet i avseende

å allmännyttiga bostadsföretag sänkes från 3,7 5 till 3,6 %; härigenom skulle

hela fastighetskapitalet avskrivas på 62 i stället för av utredningen förordade

s. 64 Kontrollera mot PDF

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

Statens byggnadslånebyrå (majoriteten) förordar en utsträckning av räntegarantiens

giltighetstid till att jämväl för enskilda låntagare gälla under det

statliga lånets hela löptid.

I motsats härtill anser statskontoret, att bestämmelserna örn räntegarantien,

såsom varande ur administrativ synpunkt opraktiska, böra antingen avskaffas

eller omarbetas.

Statens byggnadslånebyrå (majoriteten) har i sitt utlåtande lämnat en

utförlig motivering till sina förslag örn modifikationer i de av utredningen

förordade lånevillkoren. Ur byråns remissvar torde jag till en början få

citera följande.

Byggnadslånebyrån har ansett sig böra förutsätta, att hyreshusproduktionen

under en övergångstid skall till icke oväsentlig del komma att bero av enskilda

företagares initiativ. Med hänsyn härtill anser byrån det icke vara

tillrådligt, att staten tillämpar en räntediskriminering, som kan få till följd,

att olika hyresnivåer bildas för de nyproducerade lägenheterna; även andra

olägenheter torde kunna riskeras, därest de enskilda företagarna nödgas betala

högre tertiärlåneränta än de allmännyttiga bostadsföretagen. Å andra

sidan synes det vara nödvändigt att skapa garantier mot att enskilda personer

missbruka en sådan förmån, som möjligheten att erhålla tertiärlån till

en ränta av 3 %. Frågan örn hur garantier av dylik art böra utformas sammanhänger

intimt med bland annat amorteringsfrågan.

Rörande ränte- och amorteringsprinciperna anför byrån härefter.

De nuvarande statliga tertiärlånen förräntas och amorteras enligt annuitetsprincipen,

d. v. s. med lika betalningar varje år, därvid emellertid den synnerligen

betydelsefulla modifikationen gäller, att annuiteten är nedsatt under

den första delen av lånens löptid. Av flera skäl anser sig byggnadslånebyrån

böra ifrågasätta lämpligheten av att fortsättningsvis tillämpa det nuvarande

systemet.

Utredningen har för sin del utgått från att annuiteterna under tertiärlånets

hela löptid skola vara jämna, och byggnadslånebyrån är såtillvida ense

med utredningen, att de framtida tertiärlånen under inga omständigheter böra

återbetalas enligt ett system med trappstegsvis stigande annuiteter. De skäl

som på sin tid motiverade införandet av bestämmelserna härutinnan äro ej

längre aktuella; anledningar föreligga fastmera att ifrågasätta en övergång

till föreskrifter av rakt motsatt innebörd. Det förhåller sig så, att de årliga

utgifterna för ett nybyggt hus äro lägre ju yngre byggnaden är, vilket

beror på att behovet av reparationer och underhåll ökas, allteftersom huset

åldras. Då de årliga kapitalkostnaderna för en fastighet — om de beräknas

enligt annuitetsprincipen — äro konstanta, uppstå följaktligen regelmässigt

avsevärda överskott under de första åren efter det fastigheten tillkommit;

dessa överskott minskas ju äldre huset blir. Erfarna fastighetsförvaltare

känna väl detta förhållande och kunna fördenskull — alltefter sina framtida

intentioner -— antingen »suga ut» fastigheten och söka avyttra den just innan

reparationsbehovet blir aktuellt eller ock göra avsättningar för att möta den

kommande utgiftsökningen. Då det är uppenbart, att staten, helst när den

uppträder som kreditgivare, bör befordra en fastighetsförvaltning av den

senare typen, skulle det ställa sig naturligt, att staten skaffade sig garanti

för att alla icke allmännyttiga bostadsföretag själva verkställde för reparationer

och underhåll erforderliga avsättningar. Ett dylikt system skulle

emellertid ställa så stora anspråk på kontrollapparaten, att det måste avvisas

såsom opraktiskt. En enkel och användbar metod att erhålla trygghet

mot spekulativa missbruk vid förvaltningen av de statsbelånade fastigheterna

torde emellertid vara, att staten-långivaren genom att vid förvaltningens

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj.ts proposition nr 279.

början fordra stora, efterhand sjunkande amorteringar själv »uppsuger»

överskottskapitalet och därigenom möjliggör en minskning i fastighetens

kapitalutgifter, då reparationsbehovet normalt ökar. Genom att föreskriva

amortering med lika stora årliga belopp vinnes detta syfte (eftersom ränteutgifterna

successivt falla med kapitalavbetalningarna), och ökad trygghet

ernås, örn därutöver en extra amortering påfordras under en första period

av tertiärlånets löptid.

På de anförda skälen förordar byggnadslånebyrån, att räntan å tertiärlån

jämväl då fråga är örn hyreshus i enskild regi bestämmes till 3 % under

lånens hela löptid.

Amorteringstiden för tertiärlån till hyreshus har av utredningen föreslagits

skola utgöra 30 år; dock att i händelse genomsnittsannuiteten å fastighetskapitalet

härvid skulle i fråga örn allmännyttiga bostadsföretag överstiga

3,7 5 %, amorteringstiden föreslås skola utsträckas så mycket som erfordras

för att detta procenttal ej skall överskridas. I detta sammanhang har utredningen

förklarat sig förutsätta, att sekundärlån till fastigheter i allmännyttigt

bostadsföretags regi skola tillhandahållas mot en ränta av 3 %. Det

må vidare erinras, att utredningen räknat med samma genomsnittsannuitet

å fastighetskapitalet för både stenhus och trähus, som förvaltas av allmännyttigt

bostadsföretag.

Yad först angår räntan å sekundärlån till nyuppförda hyreshus är byggnadslånebyrån

helt ense med utredningen därom, att densamma såvitt angår byggnader

förvaltade av allmännyttigt bostadsföretag icke bör överstiga 3 %. Vid

det förhållandet att byrån föreslagit, att tertiärlån till hyreshus skola förräntas

efter samma räntesats antingen byggnaderna uppföras i allmännyttig

eller enskild regi, anser emellertid byrån, att enahanda presumtion beträffande

sekundärlåneräntan bör uppställas i fråga örn hyreshus, som uppföras

av enskilda byggnadsföretagare.

Örn sålunda byggnadslånebyrån beträffande räntan å lån i sekundärlåneläge

är i stort sett ense med utredningen, kan däremot bjurån icke dela utredningens

mening, att amorteringstiden för det i trähus investerade kapitalet

förlänges, så att överensstämmelse härutinnan kommer att råda med förhållandena

i avseende å stenhus. Alla hittillsvarande erfarenheter utvisa,

att trähus äro mindre värdebeständiga än stenhus; byggnadskostnadema förhus

av sistnämnda art äro ock regelmässigt högre än för trähus. Med hänsyn

härtill anser sig byrån böra föreslå, att en differentiering i avseende å

amorteringstiden för lån till berörda båda huskategorier fortfarande upprätthålles.

Under framhållande av önskvärdheten att ernå den reduktion av kapitalkostnaderna

för hyreshus, vilken utredningen förordat, har emellertid byggnadslånebyrån

— såsom jag i det föregående påpekat — föreslagit, att

amorteringstiden för tertiärlån till stenhus förlägges till 40 år. Med beaktande

härav och under hänvisning till vad byrån tidigare anfört har byrån

beträffande hyreshus tillhöriga allmännyttiga bostadsföretag konstaterat,

att normalplaner för finansieringen böra få följande

utseende.

Stenhus.

A = nykas t nings värdet.

Lånetyp Storlek Ränta Amorteringstid Annuitet Årlig kostnad

Primärlån ...... 60 % av A 3 % stående — 1,8 o o % av A

Sekundärlån . . . . 10 % av A 3 % 40 år 4,31 % 0,431 % av A

Tertiärlån ...... 30 % av A 3 % 40 år 4,31 % 1,293 % av A

Summa 3,524 % av A

1 sami. Nr 279.

liihang till riksdagens protokoll 19-16.

»C0 40 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

Trähus.

A = avkastningsvärdet.

Lånetyp Storlek Kanta Amorteringstid Annuitet Årlig kostnad

Primärlån ...... 60 % av A 3 % stående —■ 1,800 & av A

Sekundärlån____ 10 % av A 3 % 30 år 5,08 % 0,508 % av A

Tertiärlån ...... 30 % av A 3 % 30 år 5,0 8 % 1.5 2 4 % av A

Summa 3,832 % av A

I anslutning till de redovisade normalplanerna anför byggnadslånebyrån

vidare.

Den framräknade totala kapitalkostnaden blir på grund av den föreslagna

förlängningen av amorteringstiden för tertiärlån till stenhus lägre än vad

utredningen för sin del förordat. Då emellertid byggnadslånebyrån anser,

att av fastighetens avkastning böra till bestridande av extra underhålls- och

förnyelsekostnader avsättas vissa belopp, anser byrån, att skillnaden mellan

den av utredningen föreslagna och den här för stenhus framräknade kapitalkostnadsprocenten,

d. v. s. 0,2 2 6 % av avkastningsvärdet, årligen bör avsättas

till en fond för nyss angivna ändamål. Därest fonden ej behöver tagas i

anspråk för kostnader, som nyss sagts, synes den naturligen kunna användas

till extra amorteringar av det upplånade kapitalet.

Till den framräknade kapitalkostnaden för trähus bör —- i analogi med

vad som föreslagits i fråga örn stenhus — läggas en avsättning, förslagsvis

uppgående till 0,168 % av avkastningsvärdet, varigenom de totala årliga

kapitalkostnaderna stiga till jämnt 4 % av avkastningsvärdet.

De nuvarande kapitalkostnaderna för tertiärbelånade hyresfastigheter utgöra,

per år räknat, i fråga om stenhus 4,12 och i fråga om trähus 4,3 6 %.

Byggnadslånebyråns förslag innebära, att nästan exakt samma reduktion av

kapitalkostnaderna kan ske för de båda huskategorierna.

Vidare må framhållas, att sekundärlån och tertiärlån enligt byggnadslånebyråns

förslag komma att såvitt angår förräntning och amortering löpa under

identiska förutsättningar, vilket ur flera synpunkter måste betraktas såsom

en fördel.

Under hänvisning till vad byggnadslånebyrån anfört rörande villkoren

för lån till hyreshus i enskild regi och i anslutning till det finansieringssystem

som föreslagits för den allmännyttiga hyresproduktionen har byrån

vidare förordat, att beträffande byggnadsföretag av den förra arten följande

normalplaner läggas till grund för kapitalkostnadsberäkningen.

Stenhus.

A =

avkastningsvärdet.

Lånetyp

Storlek

Ränta

Amorte-

ringstid

Ränta forsta året

Amortering

Ärlig kostnad

forsta året

Primärlån ..

60 % av A

3 %

stående

3 % av 60 % av A

—

1,800 % av A

Sekundärlån 10 % av A

3 %

40 år

3 % av 10 % av A

P40 av 10 % av A

0,550 % av A

Tertiärlån ..

20 % av A

3 %

40 år

3 % av 20 % av A |

f V40 av 20 % av A

1/+1.6 %av20%av.

1,400 % av A

.tögen insats

10 % av A

—

—

—

—

—

Summa 1,05 % av A 3,750 % av A

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

67

Trähus.

Lånetyp Storlek

Primärlån .. 60 % av A

Sekundärlån 10 % av A

Tertiärlån .. 20 % av A

Egen insats 10 % av A

Ränta

3 %

3 %

3 %

A = avkastningsvärdet.

Amorte
ringstid
-

Ränta första året

Amortering

Ärlig kostnad

torsta året

stående

30 år

30 år

3 % av 60 % av A

3 % av 10 % av A

3 % av 20 % av a|x

Vso av 10 % av A

Vso av 20 % av A

+ !,5%av20%avA

1,800 % av A

0,633 % av A

j-1,567 % av A

1 Under de 10 första åren av lånets löptid.

Summa 1,300 % av A 4,ooo % av A

I anslutning härtill har byggnadslånebyrån ytterligare anfört bland annat.

Såsom synes av normalplanerna för hyreshus i enskild regi har byggnadslånebyrån

räknat med — förutom viss extra amortering å tertiärlånen under

10 år — jämväl »vanlig» amortering å såväl tertiärlån som sekundärlån.

Denna kraftiga amortering får till följd det siffermässigt anmärkningsvärda

resultatet, att förräntningen och amorteringen å det egna kapitalet under det

första året blir obefintlig. Denna omständighet måste emellertid ses mot

bakgrund av det faktum, att reparations- och underhållskostnaderna under de

första åren av en fastighets livstid erfarenhetsmässigt äro mycket små och i

vart fall vida lägre än det belopp som enligt byråns beräkningsgrunder såsom

ett årsgenomsnitt avsättes för ändamålet. Då byggnadslånebyrån vidare

avser att i framtiden räkna med större avsättningar till reparationer och

underhåll, än som nu är fallet kan den enskilde företagaren i själva verket

med största grad av sannolikhet även under fastighetens första år påräkna

en måttlig avkastning på sitt i fastigheten investerade kapital (drygt 4 %

enligt byråns beräkningar), vilken därefter stiger under några år framåt, till

dess de framträdande reparationsbehoven åstadkomma en stagnation i avkastningsökningen.

Genom den föreslagna extra amorteringen å tertiärlånet

skapas under 10 år en reservfond uppgående till 3 % av avkastningsvärdet,

vilken — om den ograverad användes för nedskrivning av

tertiärlånet — minskar amorteringstiden från 40 till 34 år. Då emellertid

reservfonden primärt är avsedd att utgöra en garanti för att statslånet ej

skall bli nödlidande, i den händelse byggnadslånebyrån nödgas exekutivt

förvärva en belånad fastighet, vars underhåll blivit av ägaren eftersatt, vill

byggnadslånebyrån ifrågasätta, örn icke sagda reservfond bör få utgöra en

fond även i bokföringstekniskt avseende, vilken av det fondförvaltande

organet får utnyttjas i syfte att säkerställa statens fordringsanspråk i avseende

å fastigheten.

Byggnadslånebyrån har beträffande storleken av den extra amorteringen å

tertiärlånet utfört alternativa kalkyler innefattande 2 respektive 1 % sådan

»överamortering» per år. I valet mellan de olika alternativen har byrån tvekat

mellan en amortering av 1,5 % — d. v. s. den i normalplanerna redovisade -—

och 1 %. Då alternativet med 1,5 % enligt byråns uppfattning såväl ger garanti

mot spekulativa missbruk av statslånet som tillförsäkrar fastighetsägaren en

skälig avkastning på eget kapital, har byrån stannat för att förorda sagda

alternativ. Såsom ytterligare en fördel hos det föreslagna amorteringssystemet

bör framhållas, att detsamma på längre sikt premierar den lojale och omsorgsfulle

fastighetsförvaltaren, därigenom att möjligheter till hyressänkning inträda,

sedan extraamorteringen efter 10 år upphört.

Beträffande härefter frågan örn rån tegar anti för underliggande

krediter anför byggnadslånebyrån.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

Utredningens uttalanden rörande betydelsen för bostadsmarknadsutveck1

ingen av stabila ränteförhållanden vill byggnadslånebyrån -— ur de synpunkter

densamma har att företräda — på det kraftigaste understryka. I

enlighet härmed anser byrån, att den nuvarande räntegarantin för underliggande

krediter i statsbelånade fastigheter bör icke blott bevaras utan även

utbyggas.

Beträffande räntegarantin för krediter till hyreshus i allmännyttig regi har

utredningen föreslagit en förlängning av garantins giltighetstid till 30 år,

motsvarande statslånets hela löptid. Byggnadslånebyrån är ense med utredningen

örn angelägenheten av att räntegarantin icke upphör att gälla förrän

statslånet återbetalats; en konsekvens av detta byråns ståndpunktstagande

blir, att sagda garanti för stenhus i allmännyttig regi bör gälla under 40 år,

motsvarande den amorteringstid för statslånet, som byrån i det föregående

förordat.

Vidkommande härefter hyresfastigheter i enskild regi får byrån erinra om

de modifikationer i utredningens förslag som byggnadslånebyrån framlagt.

Därest sagda förslag godtages, synes det icke vara konsekvent att beträffande

räntegarantins giltighetstid upprätthålla skillnad mellan hyreshus i allmännyttig

och enskild regi; byrån föreslår alltså, att även i fråga örn fastigheter

av den senare kategorin ifrågavarande garanti får gälla under statslånets

hela löptid.

Örn räntegarantibestämmelser i enlighet med vad byggnadslånebyrån här

förordat införas, torde det utan överdrift kunna påstås, att en ny epok inträder

i fastighetskreditväsendets utveckling. Den bärande —- och värdefulla

— tanke, som ligger till grund för hypoteksorganisationernas belåningsverksamhet

— att genom obligationsförsäljningar fördela risken av räntehöjningar

på så många händer som möjligt — har vida överbjudits: genom statliga

garantier av den föreslagna konstruktionen och genom sättet för ränteeftergifternas

finansiering utsträckes riskfördelningen till att omfatta rikets

alla medborgare, riskfördelningen blir maximal. Men utöver denna förlängning

av hypotekstanken uppnås en annan och mycket viktig effekt: räntesänkningar

kunna omedelbart komma fastighetsägaren tillgodo och därigenom

bereda väg för hyresreduktioner.

På grund av vad sålunda anförts måste byggnadslånebyrån för sin del konstatera,

att behovet för nyproducerade fastigheter av räntebundna lån enligt

nu gängse marknadstyper måste komma att gå tillbaka och eventuellt helt

upphöra. De konsekvenser och åtgärder som kunna betingas härav åligger

det emellertid icke byggnadslånebyrån att i detta sammanhang yttra sig över

eller taga befattning med.

En speciell påföljd av en övergång till bestämmelser örn räntegaranti

sådana som de här föreslagna torde vidare bli, att ränteeftergift ej får utgå

för sådana extra kostnader -— högre ränta eller särskilt redovisade fond- och

förvaltningsbidrag — som av kreditgivare betingas i ersättning för räntebundenhet.

Eftergift lämnad i dylika fall skulle nämligen innebära, att staten

gottgjorde låntagaren för en försäkringsavgift, som täcker en mindre risk än

den staten genom räntegarantin själv utfäst sig att svara för.

Statskontoret har till motivering för sitt förslag örn en eventuell avveckling

av räntegarantin anfört bland annat följande.

Av de 1 201 poster vilka utgått såsom ränteeftergifter per den 15 februari 1946

— tillhopa kronor 59 172: 93 — överstego endast 160 ett belopp av 100 kronor.

Beloppen av återstående 1 041 poster utgjorde i medeltal 13 kronor 85 öre.

Ifrågavarande utbetalningar, vilka avse halvt år, sakna med ett fåtal undantag

praktisk betydelse i jämförelse med fastigheternas övriga årskostnader. Å andra

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

sidan förorsaka de staten avsevärda administrationskostnader. För statskontoret,

som handhar avisering och bokföring, föranleda de ett betydande merarbete.

De kostnader, som räntegarantierna förorsaka statens byggnadslånebyrå,

måste vara av än större omfattning. Skola räntegarantier fortfarande

förekomma, är oundgängligen nödvändigt, att ändringar vidtagas, som möjliggöra

högst avsevärda administrativa förenklingar.

Byggnadslånebyrån har i sistberörda ämne anfört bland annat.

Då det synes meningslöst, att ränteeftergift utgår med belopp som i förhållande

till de årliga utgifterna för en fastighet äro mycket små, anser bygglånebyrån

sig kunna antaga, att hinder ej bör föreligga för byrån att i de fall

där ränteeftergiften, per år räknat, ej skulle komma att överstiga 1 % av de

årliga utgifterna för en fastighet, underlåta att bevilja dylik eftergift; en

sådan praxis skulle innebära, att t. ex. en person, som med stöd av tertiärlån

uppfört ett egnahem för en kostnad av cirka 20 000 kronor, själv skulle få vid

kännas ökade ränteutgifter i avseende å underliggande krediter intill ett belopp

av ungefär 1 krona i månaden.

Beträffande nu utgående eftergifter förhåller det sig så, att desamma i

övervägande antalet fall äro mycket små, vilket sammanhänger därmed, att

i den mån den faktiska räntan å underliggande krediter överstiger den garanterade

räntan, skillnaden i flertalet fall utgör blott 0,1 %.

Det skulle otvivelaktigt vara ur praktiska synpunkter önskvärt örn ifrågavarande,

i vissa fall rent bagatellartade eftergifter kunde slopas. Byrån är

emellertid icke för närvarande beredd att framlägga några närmare förslag till

avlösning av sagda eftergifter, vilka måste anses vara genom bindande avtal

tillförsäkrade låntagaren.

Att kontroll över hyressättningen i de med stöd av statsmedel nyproducerade

lägenheterna skall utgöra en förutsättning för erhållande av statslån

finner statens byggnadslånebyrå så självklart, att någon närmare diskussion

härom icke upptagits av byrån.

I den mån de övriga remissinstanser, som accepterat utredningens allmänna

principer, upptagit fortvarande spörsmål till diskussion, godtagas

förslagen om hyreskontroll utan erinran.

Utredningens förslag örn att kommunerna skola i viss utsträckning

svara för förluster uppkomna vid förvaltningen av allmännyttiga

bostadsföretag har med en del reservationer tillstyrkts eller lämnats utan

erinran av statens byggnadslånebyrå, styrelsen för svenska stadsförbundet

samt städerna Malmö, Lidingö, Landskrona, Uddevalla och Luleå.

Byggnadslånebyrån anser sålunda, att kommunen ensam bör bära förluster,

som uppkomma genom vanvård av fastigheten varjämte byrån är av den uppfattningen,

att örn hyressättningen bestämts med utgångspunkt från ett ränteläge

understigande den för bottenlånen garanterade räntan eventuell räntehöjning

bör föranleda hyreshöjning och icke förlustuppdelning, intill dess

den garanterade räntan uppnåtts.

Vad angår driftskostnaderna är byggnadslånebyrån vidare av den uppfattningen,

att endast ökningar av skatte- och reparationsutgifterna — dock ej

av vanvård föranledda stegrade reparationskostnader — samt sådana hyresförluster

som betingats av omständigheter, över vilka kommunen ej kunnat

råda, skola föranleda förlustuppdelning mellan staten och kommunen. Be
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

träffande övriga i driftskostnaderna ingående poster anser däremot byrån, att

höjningar av desamma böra föranleda justeringar i hvressättningen för fastigheten.

Städerna Malmö och Uddevalla framhålla för sin del, att kommunerna böra

tillerkännas ett avgörande inflytande över utformningen av lägenheterna i

hyreshus som uppföras av allmännyttiga bostadsföretag respektive över uthyrningen

av lägenheterna.

Städerna Västerås, Norrköping och Borlänge samt Åtvids kommun

företräda den uppfattningen, att kommunerna böra svara för blott en femtedel

av jämväl sådana förluster, som uppkommit på grund av försummad hyresbetalning;

även Sandvikens stad anför starka betänkligheter mot det av utredningen

framlagda förslaget härutinnan.

Hel befrielse för kommunerna från ansvar för förvaltningsförluster i avseende

å allmännyttiga bostadsföretag yrkas av städerna Linköping, Sundsvall

och Härnösand; staden örebro är av den uppfattningen, att utredningens förevarande

förslag innebär, att allt för stora bördor läggas på kommunerna, och

föreslår fördenskull att detsamma göres till föremål för överarbetning.

I motsats till nu nämnda remissinstanser är statskontoret av den uppfattningen,

att kommunerna böra svara för åtminstone en tredjedel av förluster

uppkomna vid kommunernas egen (eventuellt även vid de i lånehänseende likställda

företagens) fastighetsförvaltning.

Endast ett ringa antal remissinstanser har yttrat sig i anledning av utredningens

förslag rörande avveckling av tilläggslånen och de som upptagit

frågan till behandling, t. ex. svenska stadsförbundet och länsstyrelsen

i Gotlands län, ha accepterat sagda förslag. Vissa remissinstanser, däribland

H. S. B. och några mindre kommuner, framhålla dock, att avvecklingen av

tilläggslånen inom sådana orter, där behov av dylika lån alltjämt föreligger,

bör ske varsamt. H. S. B. tillägger, att vid avvecklingsförfarandet hänsyn

bör tagas till behovet av att lönenivån i orten kan anpassa sig till ett eventuellt

högre hyresläge, detta så mycket mer som de i tilläggslånehänseende mest

känsliga orterna erbjuda få möjligheter till rationell bebyggelse, eftersom flerfamiljshus

där merendels få uppföras i högst två våningar.

Statens byggnadslånebyrå — som i princip accepterat utredningens förslag

örn avveckling av tilläggslånen — har föreslagit, att under avvecklingsperioden

subvention för hyreshusproduktionen utgår i annan form än tilläggslån.

I tilläggslånefrågan har byrån anfört bland annat följande.

Vad utredningen anfört rörande tilläggslåneverksamheten och dess effekt

kan byggnadslånebyrån helt vitsorda riktigheten av. Byggnadslånebyrån kan

alltså bekräfta att ränteutvecklingen under 1945 på många håll gjort tilläggslånen

— åtminstone i stort sett — överflödiga, och det synes byrån vara

helt naturligt, att detta förhållande tages till intäkt för en revision av nuvarande

hyressättningsbestämmelser. Byggnadslånebyrån är följaktligen

fullt ense med utredningen därom att självkostnadsprincipen bör ligga till

grund för hyressättningen inom alla sådana orter, där tilläggslånebehov nu

icke föreligger eller kommer att bortfalla. Byrån vill i detta sammanhang inskjuta

ett resonemang rörande beräkningen av avkastningsvärdet för statsbelånade

hyreshus.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

Bestämmandet av en fastighets avkastningsvärde är beroende icke blott

på kapitalkostnaderna utan även på storleken av de övriga med fastighetsinnehavet

och -förvaltningen förenade utgifterna, i byggnadslånebyråns praxis

benämnda driftskostnaderna. I dessa kostnader ingå bland annat utgifter för

fastighetens reparation och underhåll samt förluster på grund av hyresledighet.

Det är uppenbart, att sistnämnda utgifter och förluster ligga på en låg

nivå under sådana perioder, då till följd av bostadsbrist omflyttningen är

ringa och praktiskt taget alla lägenheter uthyrda. På grund härav och med

hänsyn till dels det relativt höga ränteläget dels ock intresset att befordra en

sparsam fastighetsförvaltning i syfte att minska behovet av statliga subventioner

har byggnadslånebyrån under åren 1942—1944 medvetet beräknat driftskostnaderna

snävt; detta gäller särskilt nyss omförmälda poster. Det är emellertid

klart, att dylika beräkningsgrunder icke kunna tillämpas på hyreshusproduktionen

i ett läge, där bostadsbristens avveckling redan kan skönjas.

Byrån har med hänsyn härtill under det gångna året vidtagit vissa uppräkningar

av en del i driftskostnaderna ingående poster, och det är byråns avsikt

att i år verkställa ytterligare sådana justeringar. Den värdestegrande effekten

av de föreslagna kapitalkostnadssänkningarna blir vid sådant förhållande försvagad,

vilket får till följd, att tilläggslånebehovet icke bortfaller på ett så

stort antal orter som utredningen synts vara benägen att antaga.

Byggnadslånebyrån redovisar härefter resultatet av vissa inom byrån under

februari och mars 1946 verkställda undersökningar rörande det framtida

tilläggslånebehovet vid tillämpning av nyss angivna grunder för beräkning

av fastiglietskostnaderna. Härom anföres bland annat.

Byrån anser sig kunna med ledning av undersökningsresultaten fastslå, att

tilläggslånen böra vid oförändrad produktionskostnadsnivå kunna avvecklas

inom samtliga orter tillhörande dyrortsgrupperna E—I. I fråga örn sagda

orter förordar således byrån, att självkostnadsprincipen lägges till grund för

hyressättningen i avseende å de nyproducerade hyreshusen; på skäl, som redovisas

i det följande, vill dock byrån föreslå, att en möjlighet att i undantagsfall

lämna subventioner hålles öppen.

Beträffande övriga orter, d. v. s. samhällen tillhörande dyrortsgrupperna

A—D, äro förhållandena däremot annorlunda. Med hänvisning till vad utredningen

anfört rörande de interlokala skillnaderna i hyresnivå, på grundval av

de inom byrån utförda, nyss omförmälda undersökningarna, samt under det,

såvitt byrån kan förstå, fullt rimliga antagandet, att byggnadskostnaderna

inom de närmaste åren komma att nedgå åtminstone något föreslår byrån,

att en provisorisk subvention, tills vidare under ett budgetår framåt, får

i hyresreducerande syfte utgå till produktionen av flerfamiljshus inom dyrortsgrupperna

A—D.

Beträffande subventionsmet o den anföres härefter.

Vid valet av den lämpliga subventionsformen har byggnadslånebyrån hyst

stor tvekan. Den av utredningen förordade metoden anser sig emellertid byrån

icke kunna förorda av det skälet, att tilläggslån i deras nuvarande gestaltning

icke äro ägnade att effektivt motverka tillkomsten av sådana oekonomiska

huskroppar och planlösningar som direkt motverka subventionssyftet,

. Det sagda skulle snarast tala för en individualiserad prövning av sub

ventionsbehovet, men byrån anser sig med hänsyn till angelägenheten av att

nå fram till en snabb och enkel beräkningsmetod i avseende å låneansökningarna

— med rätta efterlyst av den lånesökandc allmänheten! — böra avvisa

tanken på ett kasuellt granskningsiörfarande. Med hänsyn härtill vill

byggnadslånebyrån såsom en kompromisslösning föreslå, att subvention till

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

hyreshusproduktionen inom här ifrågavarande dyrortsgrupper generellt får

utgå med visst belopp per m3 lägenhetsyta; härigenom stimuleras byggnadsföretagarna

i sin strävan att producera hustyper, där sagda yta är så stor

som möjligt inom ramen av en viss byggnadskostnad, d. v. s. tillkomsten av

ekonomiska huskroppar och planlösningar befordras. Subventionens storlek

synes kunna utmätas enligt följande uppställning.

För hyreshus å A-ort 2: — kr.)

>, » „ C ort 1:— kr. per m bostadslagenlietsyta.

» » » D-ort 0: 50 kr.)

Härtill bör fogas den reservationen att i fråga örn hyreshus, som inrymma

sådana lokaler -— butiker m. m. — vilka erfarenhetsmässigt kunna upplåtas

mot hyror, avsevärt överstigande de för bostadslägenheter utgående, en reduktion

av subventionen bör ske. På grundval av sina erfarenheter anser

byrån sagda reduktion böra sättas till 3 kronor per m2 lokalyta.

Den för varje belåningsprojekt framräknade subventionen torde i enlighet

med gängse beräkningsmetoder "Böra kapitaliseras enligt den för objektskategorien

gällande kapitalkostnadsfaktorn, av byggnadslånebyrån i förevarande

utlåtande föreslagen till 3,7 5 % för stenhus och 4 % för trähus, varefter det

sålunda erhållna beloppet synes få utgå på de villkor, som nu gälla i fråga

örn tilläggslån, d. v. s. mot säkerhet av inteckning i förmånsrättsläge närmast

efter tertiärlånehypoteket och med staten förbehållen rätt att vid inom viss

tid inträffande inflatorisk fastighetsvärdestegring helt eller delvis återkräva

tilläggslånebeloppet. Såsom en extra säkerhetsåtgärd torde eventuellt kunna

föreskrivas, att en särskild prövning av ortens hyresläge skall verkställas

efter 5 år i syfte att utröna, huruvida förutsättningar föreligga för höjande

av hyresnivån och återkrävande av tilläggslånet eller viss del därav.

Såsom antytts i det föregående anser byggnadslånebyrån en möjlighet böra

hållas öppen i syfte att undantagsvis, under en kort övergångstid, kunna subventionera

hyreshusproduktionen jämväl inom de högre dyrortsgrupperna.

Byrån har härvid i åtanke sådana fall, där dels stadsplanen — vilken av

ett eller annat skäl förutsättes icke kunna ändras — är så utformad, att det

är omöjligt att i rådande byggnadskostnadsläge bebygga tomterna med hus,

vilkas lägenheter kunna uthyras till hyror, som ligga i någorlunda paritet

med »1939 års nivå», dels ock bostadsbristen är så svårartad, att även byggnadsprojekt

av angivna oekonomiska art måste tillåtas. Det vore enligt byråns

mening önskvärt, örn i sådana fall som nyss sagts eller, där eljest behovet avsubvention

är utomordentligt starkt motiverat, byrån kunde beredas tillfälle

att efter prövning in casu bevilja tilläggslån; förslagsvis skulle av tilläggslåneanslaget

ett visst begränsat belopp kunna ställas till förfogande för

ändamålet.

Slutligen föreslår byggnadslånebyrån borttagande av bestämmelsen

om obligatoriskt kommunalt bidrag såsom förutsättning för beviljande

av tilläggslån. I vissa fall anser emellertid byrån sig kunna förhandlingsvis

utverka kommunala bidrag; enligt byråns mening lärer det ock kunna

antagas, att kommunerna i vissa fall skola i eget intresse komma att frivilligt

komplettera den statliga stödverksamheten.

Specialfrågor berörande tertiärlåneverksamheten.

Bostadssociala utredningen har i samband med framläggandet av förslagen

till nya villkor för tertiärlån till hyreshus även berört de för äldre tertiär
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

lån gällande bestämmelserna. Härom har utredningen anfört bland

annat.

Beträffande de tertiärlån, som under kriget beviljats med fördröjd amortering

och för vilka sålunda efter 10 år annuiteten skulle höjas, torde, då

saken blir aktuell, under vissa förutsättningar en omprövning av amorteringsplanen

kunna visa sig motiverad. I den män räntorna på underliggande krediter

eller på tertiärlånet sänkts sedan lånet beviljades kan vid även i övrigt

lika omständigheter en höjning av annuiteten företagas utan att hyresläget

rubbas. I den mån så icke blir fallet torde möjlighet böra öppnas för omläggning

av amorteringsplanen för lånets återstående löptid på sådant sätt

att hyrorna icke behöva höjas, mot att i gengäld låntagaren förbinder sig att

även fortsättningsvis ställa sig under sådan hyreskontroll, som i samband

med annuitetshöjningen eljest skulle upphöra; den förlängning av amorteringstiden

som skulle behöva ske, är under normala förutsättningar skäligen

begränsad.

Icke så få remissinstanser, däribland ett antal städer samt H. S. B. understryka

starkt vikten av att ifrågavarande problem ägnas tillräcklig uppmärksamhet.

H. S. B. tillägger för sin del bland annat.

Ifrågavarande äldre fastigheter löpa risken av att i framtiden få vidkännas

hyreshöjningar, samtidigt som det förutsättes, att någon allmän höjning av

hyresnivån icke skall ifrågakomma, utan att fastmera en sänkning kan förväntas.

Förbundet vill därför framhålla, att åtgärder redan nu böra beslutas

för att garantera de under krigsåren uppförda fastigheterna gynnsammare

statliga lånevillkor, när situationen det påfordran Därvid bör även hänsyn

tagas till att marginalerna för dessa fastigheter beräknats snävt. Bostadssociala

utredningen synes ha förutsatt, att en viss sänkning av hyran i dessa

fastigheter torde kunna mötas, förutom genom rationalisering av fastighetsskötseln,

genom tillämpning av de gynnsammare kreditvillkor som under år

1945 efter räntesänkningen ifrågakomma för nya fastigheter. Det förefaller

emellertid som om en mera radikal sänkning av räntan å tertiärlånen behövde

komma ifråga jämsides med eventuell förlängning av amorteringstiden. Utredningen

synes förutsätta, att denna fråga bör tagas upp till prövning först

i samband med den första annuitetsperiodens utgång. Förbundet vill som

en av sina huvudsynpunkter vid avgivandet av sitt yttrande övei utredningens

förslag framhålla, att avgörandet i denna fråga bör i den omfattning som är

möjlig träffas redan nu.

I detta sammanhang torde jag få anmäla, att H. S. B. redan i en den 23

december 1943 till socialdepartementet inkommen skrivelse framfört synpunkter

av enahanda art.

Statens byggnadslånebyrå har i remissvar över sistnämnda skrivelse förklarat,

att då de i framställningen berörda spörsmålen torde komma att behandlas

vid statsmakternas ställningstagande till här ifrågavarande betänkande,

framställningen icke måtte för närvarande föranleda någon Kungl.

Maj:ts åtgärd.

I sitt utlåtande över sagda betänkande har byggnadslånebyrån i berörda

spörsmål anfört bland annat.

Förevarande problem har flera gånger dryftats inom byggnadslånebyrån,

som för sin del anser utredningens förslag innebära en naturlig lösning av de

problem, som kunna uppstå i samband med annuitetshöjningen. Frågan är

emellertid ännu icke aktuell, och från b3''råns sida torde därför för närvarande

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

inga andra uttalanden böra göras än att byrån, sin plikt likmätigt, ämnar noggrant

följa utvecklingen samt för Kungl. Maj:t framlägga de förslag, som betingas

därav.

I tomtkostnadsfrågan har statens byggnadslånebyrå anfört bland

annat följande.

Beträffande tomtkostnadens skälighet såsom förutsättning för beviljande

av tertiärkredit har utredningen icke gjort något direkt uttalande. Byggnadslånebyrån

anser sig emellertid kunna utan vidare förutsätta, att utredningen

räknat med bibehållande av regeln om 1935 års tomtprisnivå såsom riktmärke

för den tomtkostnadsprövning, vilken bör föregå varje beslut örn beviljande

av statskredit. (Att jämväl byggnadskostnadens skälighet bör bli

föremål för prövning, innan lån beviljas, ligger i sakens natur.) Emellertid

vill byrån för sin del ifrågasätta, örn icke riktmärket för tomtprissättningen

bör, åtminstone såvitt angår allmännyttiga bostadsföretag, flyttas till

att avse. självkostnaden för marken, d. v. s. kostnaden för råmarken ökad

med utgifterna för anläggning av gator, avloppsledningar m. m. Att omedelbart

tillskapa en bestämmelse att tertiärkredit till företag, som nyss sagts,

ej får utgå med mindre markpriset högst ligger i nivå med självkostnaden

synes dock knappast tillrådligt, eftersom självkostnaden är ett mycket svårbestämbart

begrepp; just av sistnämnda anledning torde det emellertid vara

önskvärt, att byrån genom uttrycklig författningsföreskrift tillförsäkras rätt

att granska de exploatering skalkyler som ligga till grund för prissättningen

å tomter, för vars bebyggande statslån sökes.

Beträffande storleken av tomträttsavgälder synes det vidare — i vart fall

på längre sikt — naturligt, att städerna inrikta sig på att dels bestämma

markens kapitalvärde med utgångspunkt från självkostnaden, dels ock anpassa

räntan till det läge som föreslagits skola gälla för statslånen, d. v. s. 3 %.

Ett betydande antal remissinstanser, däribland statens byggnadslånebyrå,

socialstyrelsen, statskontoret, fullmäktige i riksbanken samt flera länsstyrelser

och städer understryka vikten av att materialpriserna granskas och att

möjligheterna till reduktioner väl tillvaratagas. Härom anför sålunda

byggnadslåne byrån:

Därest en kontinuerlig bostadsproduktion, ungefärligen motsvarande den

av utredningen förordade, kommer till stånd, inträder för byggämnesproducenterna

en period av trygghet i fråga örn avsättningen, vartill uppenbarligen

hittills icke funnits motstycke. Byggnadslånebyrån anser det vara en angelägenhet

av allra största vikt, att de vinster, som måste antagas uppstå vid

en dylik minskning av produktionsriskerna, komma de bostadsbehövande

och icke byggämnesproducenterna tillgodo. Då det icke utan vidare kan

antagas, att den fria konkurrensen skall vara tillräcklig för vinnandet av

detta syfte, anser byrån sig böra fästa uppmärksamheten på angelägenheten

av att materialpriserna kontinuerligt övervakas.

Medelsbehovet.

Såsom framgår av tidigare lämnad redogörelse (tabell 1, s. 9) har riksdagen

för budgetåret 1945/46 anvisat 175 miljoner kronor till Tertiärlån till

viss bostadsbyggnadsverksamhet samt 10 miljoner kronor till beviljande av

tilläggslån knutna till tertiärlåneverksamheten. Av förstnämnda belopp ha

25 miljoner kronor anvisats å tilläggsstat II (proposition nr 2/1946, bilaga 14,

punkten 2, samt riksdagens skrivelse nr 21/1946, punkten 14).

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

I skrivelse den 31 augusti 1945 med förslag till anslagsäskanden för budgetåret

1946/47 har statens byggnadslånebyrå föreslagit bland annat, att torsagda

budgetår mätte anvisas dels till Tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet

ett investeringsanslag av 175 miljoner kronor, dels till Tilläggslån

till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett investeringsanslag av 21 miljoner

kronor. Av nämnda båda belopp avse, såvitt angår tertiärlåneanslaget, cirka

115 miljoner kronor lån till hyreshus samt, vad beträffar tilläggslåneanslaget,

10 miljoner kronor lån till sådana hyreshus, vilka antagas bli finansierade

medelst tertiärlån. I övrigt vila byggnadslånebyråns anslagsberäkningar på

bland annat följande antaganden, nämligen

att nu gällande bestämmelser angående tertiärlån och tilläggslån skola

komma att tillämpas under budgetåret 1946/47;

att under år 1947 produktionen i tätorterna av lägenheter i flerfamiljshus

—- till vars finansierande anslagen förutsättas hänföra sig — kommer att

avse cirka 32 000 lägenheter;

att tertiärlån kommer att under budgetåret 1946/47 efterfrågas i relativt

sett samma omfattning som under tiden fram till den 31 augusti 1945; samt

att den kommunala sekundärlåneverksamheten i Stockholm fullföljes jämväl

under år 1947.

Slutligen torde jag i detta sammanhang få erinra örn att Kungl. Majit i

propositionen angående allmän beredskapsstat för budgetåret 1946/47 föreslagit

riksdagen bland annat (proposition nr 211, bilaga 10, punkten 4)

att å sagda stat för budgetåret 1946/47 uppföra ett anslag av 50 miljoner

kronor till Tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet. Riksdagen kar

emellertid ännu ej tagit ställning till berörda förslag.

Departementschefen.

Såsom utredningen framhållit ha de nuvarande bestämmelserna örn tertiärlån

och tilläggslån väsentligen haft karaktären av ett provisorium, vars tillkomst

och successiva utbyggnad betingats av de under kriget rådande förhållandena.

Utvecklingen under de sista åren har visat, att sagda bestämmelser

nu äro i behov av justering och översyn i vissa delar; dessutom tala

givetvis rent principiella skäl för att belåningssystemet underkastas en revision

i samband med uppläggandet av ett bostadspolitiskt långtidsprogram. Ur

dessa båda synpunkter böra följaktligen de av utredningen framlagda förslagen

till nya lånebestämmelser skärskådas.

Jag upptager härvid först till behandling förslaget örn nedsättning till 3 %

av räntan å tertiärlån, som beviljas allmännyttiga bostadsföretag.

Under de senaste åren har frågan örn räntan å de statliga tertiärlånen vid

flera tillfällen ställts under debatt; kritik mot tertiärlåneräntans storlek har

förekommit såväl inom riksdagen — motions- och interpellationsvis — som

eljest i den offentliga diskussionen. Särskilt intresse för detta spörsmål har

förelegat hos flera större kommuner, som vid upprepade tillfällen under de

gångna åren framhållit, att tertiärlåneräntans storlek utgör ett av hindren för

den hyressänkning som måste eftersträvas. Sedan lång tid har det förhållit sig

så, att staten och kommunerna äga möjlighet att på samma villkor upptaga

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:t.s proposition nr 279.

långtidsbundna lån; regeln gäller även om kommunen inskränkt sin medverkan

till att teckna borgen för ett lån, som en byggnadsföretagare upptager.

Under hänvisning härtill ha på sista tiden ett par städer själva övertagit

eller förklarat sig ha för avsikt att övertaga ansvaret för tertiär

kreditgivningen till hyreshusproduktionen eller viss del därav inom vederbörande

samhällen. Denna tendens har särskilt tydligt gjort sig gällande

sedan i samband med den allmänna räntesänkningen på våren

1945 behovet av tilläggslån bortföll på ett stort antal orter. Det måste

antagas — och byggnadslånebyråns erfarenheter härutinnan bekräfta riktigheten

av ett sådant antagande — att en successiv avveckling av tilläggslåneverksamheten

kommer att hos ytterligare ett antal kommuner framkalla en benägenhet

att själva svara för tillhandahållandet av toppkapital åt den löpande

hyreshusproduktionen, därest icke villkoren för de statliga tertiärlånen bringas

i paritet med dem som gälla vid finansiering under kommunal medverkan.

Det kan naturligtvis invändas, att staten under sådana omständigheter

borde avstå från att tillhandahålla toppkrediter i den utsträckning som utredningen

föreslagit. Otvivelaktigt kan det ock i enstaka fall, såväl ur statens

som kommunernas synpunkt, te sig naturligt, att vederbörande kommun övertager

de risker, som äro förenade med toppbelåningen av lägenhetsproduktionen.

Men det kan icke vara riktigt, att staten underlåter att genom egna

åtgärder ställa alla kommuner i samma utgångsläge i fråga örn tertiärkrediter;

örn en positiv bostadspolitik skall bedrivas, måste staten tillse, att även invånarna

i de ekonomiskt svagare eller av annan anledning mindre initiativkraftiga

kommunerna få tillgång till lägenheter, som producerats under gynnsamma

finansiella betingelser.

Bankofullmäktige ha uttalat allmänna farhågor för att de föreslagna räntebestämmelserna

skola ge anledning till förmodanden örn en sänkning av det

allmänna ränteläget på grund av att räntesättningen underordnats hyrespolitiska

synpunkter. Härtill ber jag i detta sammanhang få anföra följande.

En statlig utlåning till en räntesats av 3 % är givetvis såtillvida en subvention

som i densamma icke inkluderas någon ersättning för kreditrisken eller förvaltningskostnaderna.

I likhet med fullmäktiges minoritet är jag av den uppfattningen,

att det av bostadspolitiska skäl är nödvändigt, att risken för framtida värdefall

av allmännyttiga bostadsfastigheter bäres av stat och kommun gemensamt.

Den nya uppfattning rörande ansvaret för bostadsförsörjningens tryggande,

som vuxit fram under trycket av bostadsbristen, och den till följd av bland

annat materialknappheten framkallade byggnadsregleringen jämte den prövning

av byggnadsprojektens allmänna lämplighet, som förknippats med den

statliga låneverksamheten, har berett väg för en produktionsordning, som

utmärkes av en helt annan planmässighet än som tidigare rått på detta

område. Helt i konsekvens härmed har ock svenska stadsförbundet förklarat,

att en metod med offentlig finansiering av bostadsproduktionen

på så förmånliga villkor, att på annat sätt finansierad produktion icke är

tänkbar i nämnvärd omfattning, synes lämplig för att garantera en tillräcklig

och förnuftigt inriktad bostadsbyggnadsverksamhet jämväl sedan den nu
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

varande byggnadstillståndsgi vrangen avvecklats. Men en sådan uppfattning

rörande bostadsförsörjningen får till naturlig konsekvens, att de risker, som

fortfarande kunna vidlåda kreditgivningen för bostadsproduktionen, böra

bäras av det allmänna, som leder produktionens omfattning oell inriktning. Då

produktionen redan nu dirigeras och framdeles avses bli nästan helt och hållet

utformad i enlighet med bostadsförsörjningsplaner, som vila på demografiska

och övriga i detta sammanhang betydelsefulla fakta, torde för övrigt riskerna

för värdefall och felinvesteringar starkt reduceras; förluster, som trots detta

kunna uppkomma, böra alltså kunna föras tillbaka på sådana av samhällsutvecklingen

betingade, ej förutsebara omständigheter, för vilka det allmänna

bör taga ansvaret.

Jag vill i detta sammanhang ock erinra örn att statliga lån för t. ex. bostadsförsörjning

åt mindre bemedlade barnfamiljer sedan lång tid tillbaka utlämnats

under villkor, som innebära, att staten avstått från att kräva riskersättning

för kreditgivningen. Då statsmakterna nu ha att överväga, örn de jämte kommunerna

skola upptaga bostadsförsörjningsproblemet i hela dess vidd och

icke såsom hittills begränsa sin fullt effektiva stödverksamhet till blott vissa

grupper av medborgare, synes det mig naturligt, att enahanda principer tilllämpas

på hela den låneverksamhet, som framdeles må komma att bedrivas.

På grund av det sålunda anförda synes det mig uppenbart att örn räntan å

tertiärlån till allmännyttiga bostadsföretag nu icke sättes högre än den faktiska

upplåningsräntan detta icke är att betrakta som ett ingripande i räntesättningen

varigenom denna underordnats hyrespolitiska önskemål.

Beträffande förvaltningskostnaderna för den statliga kreditverksamheten

kunna dessa såsom byggnadslänebyrån framhållit icke annat än tillnärmelsevis

bestämmas. Ett räntetillägg för täckande av sagda kostnader får fördenskull,

såvitt angår staten som långivare, en rent konventionell karaktär i avseende å

tilläggets storlek. På grund härav och då ett dylikt tillägg i allt fall skulle

bli av ringa storleksordning anser jag mig böra av praktiska skäl avvisa tanken

på att i tertiärlåneräntan inräkna förvaltningskostnader.

I enlighet härmed föreslår jag, att räntan å tertiärlån till allmännyttiga

bostadsföretag sättes till 3 %.

Till vad utredningen anfört i fråga örn de förutsättningar, som skola vara

uppfyllda för att ett allmännyttigt .bostadsföretag skall anses föreligga, kan

jag i princip ansluta mig. Av några remissvar vill det emellertid synas, som

örn utredningens uttalanden härutinnan ansetts böra i vissa hänseenden

kompletteras, medan andra remissinstanser ansett sig kunna förutsätta, att

endast rent kommunala företag kunna betraktas såsom allmännyttiga.

För egen del anser jag, att nämnda fråga icke kommer att i praktiken medföra

några större svårigheter. Utredningen har föreslagit, att vederbörande

kommun skall i avseende å allmännyttigt bostadsföretag ikläda sig skyldighet

att gentemot statsverket i viss utsträckning ansvara för förluster uppkomna

vid fastighetsförvaltningen. Därest en dylik bestämmelse godtages

— och jag finner den för min del välmotiverad — lia kommunerna lippen

barligen själva att .avgöra, örn de skola lämna sin medverkan för att möjlig
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Majlis proposition nr 279.

göra, att ett allmännyttigt bostadsföretag konstitueras. En dylik kommunal

utfästelse kan dock givetvis icke i och för sig upphäva den fria prövningsrätt

härutinnan, som den lånebeviljande myndigheten har att utöva. Det synes

emellertid mindre sannolikt, att konflikter mellan kommunen och byggnadslånebyrån

skola behöva uppkomma vid bedömandet av frågan, örn ett företag

är att anse som allmännyttigt eller ej. Däremot kan eventuellt fråga uppkomma,

örn skäligheten av de anskaffningskostnader, som ett visst byggnadsprojekt

kan betinga, och i dylika fall måste naturligtvis byggnadslånebyrån

avgöra, huruvida kostnaderna kunna godtagas. Det måste enligt min mening

förutsättas, att kommunerna själva ha det allra största intresse av att tillse,

att kostnaderna för de husbyggnader som uppföras av de allmännyttiga företagen

bli, relativt sett, så låga som möjligt; det kan icke komma i fråga, att

anskaffningskostnader överstigande dem som av byrån kunna godtagas få

belasta utgiftsstaten för fastigheten och vid eventuell förlustuppdelning

komma att övervältras på statsverket. Örn byggnadslånebyrån skulle anse

risk föreligga för att ett husbyggnadsföretag utföres så oekonomiskt, att

kostnadskalkylen blir ohållbar, bör byrån genom att uppställa lämpliga förutsättningar

för giltigheten av sin utfästelse örn lån förhindra, att staten nödgas

infria en förbindelse, som till följd av försummelser vid husets uppförande

kan bli förlustbringande för staten; enligt vad jag erfarit torde detta förfaringssätt

redan nu praktiseras av byrån.

Med dessa tillägg och påpekanden anser jag mig kunna förorda, att de av

utredningen angivna kriterierna å allmännyttiga bostadsföretag godtagas.

På de av utredningen förordade skälen föreslår jag vidare, att tertiärlånets

övre gräns för dylika företag bestämmes till 100 % av den godtagbara anskaffningskostnaden

för ett husbyggnadsföretag.

Med hänsyn till innehållet i svenska stadsförbundets och vissa städers

remissvar måste det antagas, att endast en begränsad del av bostadsproduktionen

kommer att under den närmaste tiden ombesörjas av allmännyttiga

bostadsföretag; denna uppfattning bekräftas av vissa uppgifter, som byggnadslånebyrån

efter remisstidens utgång under hand delgivit mig. Vid sådant

förhållande kommer tydligen den större delen av hyreshusproduktionen

under en övergångstid — som kan bli kort eller lång, beroende på kommunernas

initiativkraft — att utföras av andra än de allmännyttiga bostadsföretagen.

Företagare såväl med som utan enskilt vinstsyfte få antagas komma

att producera bostäder och för ändamålet söka statslån.

Vad först angår den typiska enskilda produktionen, d. v. s. den vanliga

byggmästarverksamheten, som hittills svarat för större delen av hyreshusbyggandet,

har utredningen föreslagit, att villkoren för de statliga tertiärlånen

skola i fråga örn räntan och den övre belåningsgränsen avvika från

motsvarande bestämmelser beträffande allmännyttiga bostadsföretag; enskild

företagare föreslås sålunda kunna få tertiärlån inom högst 90 % av fastighetsvärdet

mot en ränta av 4^.

Mot dessa skiljaktigheter i de förordade lånebestämmelserna har ett stort

antal remissinstanser reserverat sig och i samband härmed framlagt sinsemellan

olika motförslag.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

79

Efter att noga ha övervägt förevarande spörsmål har jag kommit till den

uppfattningen, att det, särskilt med hänsyn till de mindre samhällenas bostadsförsörjning,

får anses angeläget, att lån kunna tillhandahållas enskilda

byggnadsföretagare mot samma ränta som föreslagits skola gälla i fråga örn

de allmännyttiga bostadsföretagen. Emellertid böra, såsom vissa remissinstanser,

däribland byggnadslånebyrån, framhållit, under sådana omständigheter

bestämmelser skapas, som hindra spekulativt missbruk av de statliga

lånen. Det av byrån i sådant syfte utarbetade förslaget angående obligatorisk

extra amortering å tertiärlånet under de första tio åren av lånets löptid synes

mig innebära en god kompromisslösning. Jag förordar alltså, att enskild

företagare, som erhåller tertiärlån för uppförande av hyreshus, skall under

de tio första åren av lånets löptid erlägga — utöver den vanliga amorteringen

— en extra avbetalning uppgående per år till 1,5 % av lånets ursprungliga

belopp.

Beträffande den övre belåningsgränsen har utredningen själv framhållit,

att en jämkning nedåt av den för enskilda företagare föreslagna 90-procentsgränsen

framdeles skulle vara önskvärd. För min del är jag av den uppfattningen,

att en företagarinsats uppgående till blott 10 % av fastighetsvärdet

i de allra flesta fall utgör en alltför ringa investering från den som bygger i

enskilt vinstsyfte, helst örn lån tillhandahålles honom mot en ränta av 3 %.

Jag anser sålunda, att tertiärlån till enskild företagare regelmässigt skall

säkerställas av inteckning inom högst 85 % av fastighetsvärdet; en sådan företagare

måste alltså vara beredd att själv satsa minst 15 % av det kapital,

som investeras i fastigheten. Fall kunna emellertid förekomma, där en dylik

regel skulle kunna medföra olägenheter. Jag syftar härvid särskilt på sådana

hyreshus örn 4—10 lägenheter, som äro vanliga i vissa mindre och medelstora

samhällen, och som uppföras av ej kapitalstarka småföretagare, vilka avse

att själva bebo en lägenhet i huset. Med hänsyn till den betydelse för bostadsförsörjningen,

som dylika företag otvivelaktigt ha inom vissa orter,

anser jag en möjlighet böra hållas öppen för byggnadslånebyrån att, då

synnerliga skäl därtill föreligga, sänka anspråket på företagarinsats till lägst

10 % av fastighetsvärdet, d. v. s. bevilja tertiärlån mot säkerhet av inteckning

inom högst 90 % av sagda värde.

I det föregående har jag framhållit, att man har anledning förvänta, att icke

blott allmännyttiga utan även en del andra företagare utan enskilt vinstsyfte

komma att uppträda såsom producenter av flerfamiljshus; till den senare kategorien

torde särskilt vara att hänföra bostadskooperativa företag av den typ, som

enligt nuvarande bestämmelser i avseende å tertiärlån pläga likställas med

kommun. Då det — vilket för övrigt framhållits av flera remissinstanser -—

får anses vara angeläget att icke undertrycka den på kooperativ grund vilande

lägenhetsproduktionen, har jag funnit mig böra föreslå, att, åtminstone under

en övergångstid, tertiärlån inom högst 95 % av fastighetsvärdet få utgå till

kooperativt organiserade företag, som arbeta utan enskilt vinstsyfte och under

betryggande kontroll. Jag förutsätter vidare, att lån under dylika villkor

icke beviljas med mindre det från början är klart, att företaget fyller ett

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

legitimt behov och att den kooperativa företagsformen icke blir av blott

formell karaktär. Beträffande den erforderliga kontrollen torde byggnadslånebyråns

nuvarande praxis i avseende å kommun jämställda företagare

kunna tjäna som förebild. Kostnaderna för kontrollen — som lärer kunna

utövas antingen av vederbörande kommun eller av särskilt ombud för byggnaöslånebyrån

— böra emellertid bäras av det kooperativa företaget själv.

Jämväl å lån som utgå till företag av nyssangivna art synes räntan böra

utgöra 3 %.

Ytterligare anser jag mig böra såsom en övergångsbestämmelse, avsedd

att tillämpas under några år framåt, förorda, att allmännyttiga

bostadsföretag skola kunna erhålla tertiärlån för inköp av färdigställda,

tidigare tertiärbelånade flerfamiljshus mot en ränta av 3 % och mot

säkerhet av inteckning inom 100 % av köpeskillingen; jag förutsätter härvid

dels att tertiärlån för husens uppförande beviljats efter den 1 juli 1946 dels

att byggnaden i fråga örn planlösning, utförande och kostnader är föredömlig.

Beträffande sekundärlånen har utredningen presumera!, att sådana lån skola

komma att beviljas allmännyttiga bostadsföretag mot en ränta av 3 %. Av

vissa uttalanden i remissvaren vill det emellertid synas, som örn de enskilda

kreditgivarna icke skulle vara beredda att utlämna sekundärkrediter på dylika

villkor. Med hänsyn härtill anser jag, att i fråga örn allmännyttiga bostadsföretag

samt företagare, som föreslagits kunna erhålla tertiärlån inom 95 %

av fastighetsvärdet, sagda lån skall kunna »fördjupas» ned till den föreslagna

primärlånegränsen, 60 % av fastighetsvärdet. Däremot är jag icke för närvarande

beredd förorda att enahanda bestämmelser få gälla beträffande övriga

byggnadsföretagare.

Avslutningsvis vill jag i detta sammanhang ånyo understryka, att de av mig

här förordade räntebestämmelserna för lån till flerfamiljshus blott äro att uppfatta

som en åtgärd, varigenom i samband med en förändrad organisation av

bostadsbyggandets finansiering det allmänna, staten och kommunerna, övertager

vissa kreditrisker och förvaltningsuppgifter och alltså icke kan tagas till

intäkt för omdömen örn riktlinjerna för den allmänna räntepolitiken.

Vad härefter angår amorteringstiderna för tertiärlån kan jag ansluta mig

till vad byggnadslånebyrån härutinnan föreslagit; vad byrån anfört rörande

amorteringssystemet föranleder mig emellertid att föreslå, att tertiärlån, beviljade

på de av mig här förordade villkoren, skola amorteras med lika stor

del årligen under lånens löptid oberoende av örn låntagaren är allmännyttigt

bostadsföretag eller annan; den modifikationen bör dock gälla, att enskild

företagare, såsom jag tidigare föreslagit, skall under 10 år erlägga viss extra

amortering.

Utredningen har icke framlagt några särskilda förslag i avseende å lån till

ombyggnad av bostadshus. Frågan torde för närvarande vara av ringa praktisk

betydelse, men det synes mig likväl lämpligt, att bestämmelserna härutinnan

bli föremål för omprövning. För egen del förordar jag, att jämväl lån

för ombyggnad av hyreshus skall kunna lämnas mot en ränta av 3 %. Lånets

storlek synes kunna bestämmas till högst halva ombyggnadskostnaden och

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

för detsamma torde — oavsett vilken företagare som utför ombyggnaden —

böra krävas inteckningssäkerhet inom högst 85 % av det värde, som fastigheten

beräknas erhålla efter ombyggnaden. Beträffande amorteringstiden för

lån till ombyggnad bör densamma bestämmas av byggnadslånebyrån efter

prövning av omständigheterna i varje särskilt fall; dock bör längsta amorteringstid

utgöra i fråga örn stenhus 40 och eljest 30 år. Ombyggnadslån torde

få amorteras enligt samma regler som av mig förordats i avseende å lån för

nybyggnad, vilket alltså innebär, att enskild företagare bör verkställa viss

extraamortering. Jag förutsätter, att lån för ombyggnad beviljas endast då

fråga är örn mera omfattande och ur bostadsförsörjningssynpunkt angeläget

ombyggnadsarbete.

I syfte att förhindra sådana höjningar av hyrorna i nybyggda hus, som

kunna föranledas av en allmän räntestegring, har utredningen föreslagit, att

de nuvarande bestämmelserna örn räntegaranti bevaras och såvitt angår allmännyttiga

bostadsföretag utsträckas till att gälla under tertiärlånets hela

löptid. Byggnadslånebyrån har för sin del tillstyrkt, att alla låntagare erhålla

räntegaranti under statslånets hela löptid, vilket med hänsyn till den

av mig i det föregående förordade amorteringstiden för tertiärlån skulle innebära

40 års räntegaranti i fråga örn belånade stenhus och 30 års garanti beträffande

trähus.

Det är uppenbarligen ett intresse av högsta vikt, att räntorna å primäroch

sekundärlån i nybyggda fastigheter icke höjas i sådan grad, att en hyresökning

måste vidtagas. Fördenskull anser jag mig böra under nuvarande förutsättningar

i princip förorda byggnadslånebyråns förslag beträffande räntegarantin.

Emellertid kan förevarande spörsmål komma i ett nytt läge med anledning

av förslag, som 1945 års bankkommitté må komma att framlägga i avseende

å fastighetskreditväsendets framtida organisation. Med hänsyn härtill

vill jag förorda, att de av byrån föreslagna räntegarantibestämmelserna tills

vidare tillämpas blott i avseende å den tertiärlångivning, som kan komma att

äga rum under nästkommande budgetår. Garanterad ränta bör härvid utgöra

för primärlån 3 % samt för sekundärlån den ränta, som vid låneavtalets slutande

må komma att fastställas för sekundärkrediten. I avbidan på de förslag

som må komma att framläggas av bankkommittén anser jag vidare, att extra

lånekostnader betingade av räntebundenhet skola tills vidare under en tioårsperiod

få föranleda ränteeftergift, som dock synes böra utgöra högst 0, i % per

år räknat å primär- respektive sekundärlånet. — Av praktiska skäl bör byrån

härjämte avstå från att eftergiva sådana under tiden efter slutlig belåning

inträffande höjningar av räntekostnader, som ej överstiga en procent av fastighetens

beräknade hyresavkastning (inklusive ersättning för fredsvärme). — Vid

ombyggnadsföretag bör såsom hittills räntegarantin gälla allenast sådana

underliggande krediter, som upptagas eller omplaceras i anledning av sagda

företag.

Såsom byggnadslånebyrån framhållit torde det böra anses självklart, att

lägenheter, som tillkomma eller ombyggas med stöd av statliga lån enligt

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 279. sco io 6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

här förordade bestämmelser bli föremål för hyreskontroll under statslånets

hela löptid. Jämväl ekonomiska planer för bostadsrättsföreningar, som erhålla

statslån, böra kunna bli föremål för det lånebeviljande organets kontroll.

Redan i det föregående har jag förklarat mig gilla den av utredningen föreslagna

bestämmelsen angående visst kommunalt ansvar för förluster uppkomna

vid förvaltning av hyresfastighet, som tillhör allmännyttigt bostadsföretag.

Byggnadslånebyrån har i sitt remissvar gjort vissa förtydliganden och

förslag till modifikationer i utredningens ifrågavarande förslag. För egen del

företräder jag den uppfattningen, att hyressättningen skall vara sådan — eller

justeras därhän — att alla normalt uppkommande utgifter och hyresförluster

täckas av hyrorna. Vidare anser jag, att förluster, som uppkomma till följd

av försummelser eller vårdslöshet vid fastighetsförvaltningen, t. ex. vanvård

av byggnaden eller upplåtelse av lägenhet åt person, som uppenbarligen ej

har råd att förhyra densamma, skola helt täckas av kommunen, övriga onormala

förluster, t. ex. sådana som föranledas av icke förutsebara, allmänna

rubbningar i ortens ekonomiska förhållanden, böra däremot bäras till Vs av

kommunen och till 4/s av staten. Det synes mig erforderligt, att kommun, som

är missnöjd med byggnadslånebyråns beslut i avseende å hyressättning eller

förlustuppdelning, skall äga rätt att genom besvär bringa ärendet under Kungl.

Maj:ts prövning.

Såsom byggnadslånebyrån framhållit bör vid den fortsatta låneverksamheten

tomt- och byggnadskostnader bli föremål för prövning. Beträffande

tomtkostnaderna synes härvid 1935 års nivå fortfarande böra utgöra det allmänna

riktmärket; i likhet med byrån anser jag dock, att kommuner, som upplåta

mark åt allmännyttiga bostadsföretag, i eget intresse böra låta markens

självkostnad vara avgörande för prissättningen. Att byrån skall kunna infordra

exploateringskalkyler beträffande tomtmark för vars bebyggande statslån

sökes, synes mig självklart.

De av mig här förordade bestämmelserna rörande den fortsatta tertiärlåneverksamheten

innebära, att finansieringen av hyreshusproduktionen kan förbilligas.

I fråga örn åtskilliga orter betyder detta, att hyrorna för nya bostadslägenheter

kunna sättas lägre än vad nu är fallet; beträffande andra orter

kommer det nuvarande tilläggslånebehovet att bortfalla eller minska.

Tilläggslånesystemet har alltsedan sin tillkomst betraktats såsom ett provisorium.

Det föreligger enligt min uppfattning ej skäl att bevara denna subventionsform

längre än nödvändigt. På av utredningen anförda grunder anser

jag det emellertid icke lämpligt att föreslå ett omedelbart avskaffande av

tilläggslåneverksamheten, vilken alltså tills vidare synes böra fortgå såsom

ett förlängt provisorium.

Det av byggnadslånebyrån framlagda subventionsförslaget synes mig vara

bättre än utredningens förslag ägnat att befordra tillkomsten av sådana ekonomiska

huskroppar och planlösningar, som böra eftersträvas. Emellertid

anser jag det icke vara lämpligt, att subventionerna graderas efter gällande
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. May.ts proposition nr 279.

dyrortsindelning, som numera allmänt anses föråldrad. Jag föreslår i stället,

att Kungl. Majit — därest riksdagen ej finner skäl till erinran däremot

— får, efter förslag av byggnadslånebyrån, föreskriva, att tilläggslån

under nästa budgetår skall utgå till hyreshusproduktionen inom sådana orter,

där hyresläget nu är så lågt och inkomstläget tillika sådant, att risk föreligger

för att nyproduktionen av bostäder helt hämmas, om icke dylik subvention

lämnas; till dessa orter höra främst kommuner inom de lägsta dyrortsgrupperna.

Tilläggslån som här avses torde i nära anslutning till det av byrån

utformade förslaget böra beräknas med utgångspunkt från en överkostnad

motsvarande högst 2 kronor per m2 lägenhetsyta; orterna synas lämpligen

kunna uppdelas i fyra olika grupper, vari överkostnaden fixeras till belopp

motsvarande 50 öre, 1 krona, 1 krona 50 öre och 2 kronor per m2 lägenhetsyta.

Av sagda överkostnad bör i enlighet med nu gällande bestämmelser staten

regelmässigt täcka 4/s genom beviljande av tilläggslån samt kommunen återstoden;

liksom nu är fallet torde dylikt lån, då särskilda skäl därtill äro, få

beviljas ändå att vederbörande kommun icke lämnar något bidrag.

På sätt byggnadslånebyrån föreslagit bör vidare en möjlighet hållas öppen

för byrån att, där synnerliga skäl därtill äro, bevilja tilläggslån även inom

andra orter än sådana, som. må komma att upptagas i här förut angivna

grupper.

På alla sådana orter, där tilläggslån icke utgår, böra hyrorna för med stöd

av tertiärlån tillkomna eller ombyggda lägenheter bestämmas enligt självkostnadsprincipen.

Jag förutsätter givetvis, att byggnadslånebyrån liksom hittills

beviljar lån endast i sådana fall, där byggnadsföretaget är ur ekonomisk synpunkt

försvarligt.

De nya bestämmelser rörande tertiär- och tilläggslån, som jag här förordat,

torde böra träda i kraft den 1 juli 1946 och tillämpas beträffande alla ansökningar

örn statslån till flerfamiljshus, som inkomma till byggnadslånebyrån

från och med sagda dag. Härutöver synes det emellertid naturligt, att alla de

företagare, som vid angivna tidpunkt icke fått sina låneansökningar slutligt

avgjorda, erhålla möjlighet att — därest förutsättningarna därför i övrigt äro

uppfyllda — få sina ansökningar avgjorda enligt de nya bestämmelserna.

Undantagsvis synas, om byggnadslånebyrån anser synnerliga skäl tala därför,

även de företagare, som erhållit slutligt beslut med tillämpning av nu gällande

författning, kunna få sina ärenden omprövade enligt de nya bestämmelserna,

förutsatt dock att beviljade lån icke utbetalats av statskontoret.

De närmare föreskrifter som erfordras till komplettering av de lånebestämmelser

jag i det föregående förordat torde — därest riksdagen ej har något att

däremot erinra —- få utfärdas av Kungl. Majit.

I detta sammanhang anser jag mig vidare böra framhålla, att jag har för

avsikt att inom den närmaste tiden till prövning upptaga de förslag rörande

familjebidrag och odifferentierade hyresbidrag som utredningen framlagt. Det

är min avsikt att senare anmäla förevarande spörsmål för Kungl. Majit.

Redan nu anser jag mig böra omförmäla, att jag ämnar föreslå, att

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

bidrag, som beviljas i liyresreducerande syfte, får gälla även i avseende å

lägenheter, för vilka lånebeslut dessförinnan meddelats men som färdigställts

först efter den 1 juli 1946.

Den nuvarande bristen på bostadslägenheter uppskattas av bostadssociala

utredningen till cirka 50 000 lägenheter i tätorterna; av sagda antal beräknas

ena hälften motsvara ett direkt lägenhetsunderskott i förhållande till efterfrågan,

medan den andra hälften avser den lägenhetsreserv som bör förefinnas

för att bostadsmarknaden skall fungera normalt. Det är givet, att en bostadsbrist

av denna omfattning icke kan avvecklas under loppet av ett par år, men

det är lika uppenbart, att mycket stora ansträngningar måste göras för att så

snabbt som möjligt täcka det föreliggande bostadsunderskottet. Ur dessa synpunkter

skulle jag närmast vara benägen tillstyrka, att, såsom byggnadslånebyrån

föreslagit, bostadsproduktionen för år 1947 inriktades på ett tillskott

av 50 000 lägenheter i tätorterna. Med hänsyn till det faktiska försörjningsläget

anser jag det dock knappast realistiskt att för närvarande räkna med ett

större lägenhetstillskott än 45 000; vid mina beräkningar av medelsbehovet för

tertiärlåneverksamheten under nästa budgetår har jag därför utgått från sistnämnda

lägenhetsantal. Skulle emellertid materialsituationen under loppet

av budgetåret 1946/47 förbättras, anser jag en ökning i produktionsprogrammet

böra övervägas.

Enligt vad byggnadslånebyrån framhållit torde man i stort sett kunna

antaga, att de hyreshus, till vilkas uppförande tertiärlån beviljas under budgetåret

1946/47, bli inflyttningsfärdiga under 1947. Under antagande att lägenhetstillskottet

i tätorterna sagda år skall komma att utgöra cirka 45 000 och

med ledning av sina hittillsvarande erfarenheter x-örande tertiärlåneverksamhetens

relativa omfattning har byrån uppskattat det antal lägenheter i flerfamiljshus

■— avsedda att färdigställas 1947 — till vilkas uppförande tertiärlån

komma att sökas under nästa budgetår, till 29 000. Det genomsnittliga belåningsvärdet

för sagda lägenheter har byrån, med hänsyn till produktionens

inriktning mot något större lägenheter än för närvarande, ansett sig böra beräkna

till 20 000 kronor. Örn det vidare antages, att av den med tertiärlån

finansierade lägenhetsproduk ti orien under 1947 25 % komma att utföras respektive

övertagas av allmännyttiga bostadsföretag, 20 % utföras av sådana företagare,

vilka kunna erhålla tertiärlån inom 95 % av fastighetsvärdet, samt

återstoden av enskilda byggmästare, synes tertiärlånets genomsnittliga storlek

böra uppskattas till 25 å 26 % av lägenhets belåningsvärde. Under angivna

förutsättningar skulle följaktligen behovet av tertiärlånemedel till 1947 års

produktion av lägenheter i flerfamiljshus kunna uppskattas till (29 000 X

25 n

X 20 000) 147,9 miljoner kronor.

De av mig i det föregående förordade bestämmelserna angående retroaktiv

tillämpning av de föreslagna nya lånevillkoren torde föranleda en icke obetydlig

ökning i behovet av tertiärlånemedel. Uppskattningar, som verkställts

inom byggnadslånebyrån, giva vid handen, att till följd av övergångsbestäm
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 279

melserna ytterligare cirka 65 miljoner kronor skulle erfordras till beviljande

av tertiärlån under budgetåret 1946/47; det må dock framhållas, att nyssangivna

uppskattningar av byrån betecknas såsom mycket ovissa. Slutligen

måste det antagas, att tertiärlån enligt de nya bestämmelserna kommer att

sökas för en del planerade företag, som tidigare avsetts bli finansierade genom

kommunala lån; det härav föranledda medelsbehovet torde kunna uppskattas

till 5 miljoner kronor.

I enlighet med det anförda beräknar jag att till beviljande av tertiärlån på

de av mig här förordade villkoren kommer att under budgetåret 1946/47 åtgå

i runt tal (150 + 65 + 5) 220 miljoner kronor. Anslag för ändamålet synes

framdeles böra anvisas till en nyinrättad fond under statens utlåningsfonder,

förslagsvis benämnd Lånefonden för bostadsbyggande.

Det måste antagas att vid ingången av budgetåret 1946/47 ett visst antal

låneansökningar äro anhängiga hos byggnadslånebyrån men ännu icke preliminärt

prövade. I en del av dessa fall kommer givetvis lånsökanden att hos

byrån hemställa örn prövning av ansökningen i enlighet med de nya bestämmelserna,

medan däremot andra lånsökande komma att vidhålla sin ursprungliga

ansökan. Till denna senare grupp torde framför allt höra enskilda företagare,

som planerat och måhända även igångsatt sina byggnadsföretag utifrån

den förutsättningen, att tertiärlån inom 90 % av fastighetsvärdet — jämte

eventuellt tilläggslån — skulle komma att beviljas dem enligt de nu gällande

bestämmelserna. Praktiska skäl och även billigheten tala för att lånsökande,

vilkas ansökningar örn tertiär- ocli/eller tilläggslån till flerfamiljshus den 1

juli 1946 icke preliminärt avgjorts av byggnadslånebyrån, ej obetingat betages

möjligheten att erhålla lån i enlighet med sina ursprungliga planer. Härför

kräves emellertid att medel finnas tillgängliga. Då ett avsevärt antal låntagare,

som fått tertiärlån preliminärt beviljat före den 1 juli 1946, lärer komma att

begära omprövning av sina låneansökningar enligt de förordade nya bestämmelserna,

torde det under fonden för låneunderstöd upptagna tertiärlåneanslaget

emellertid komma att tillföras medel, som genom de preliminära besluten

varit reserverade för sagda låntagare. Sannolikt kommer denna ökning

av det äldre tertiärlåneanslaget att avsevärt överstiga behovet av medel till

täckande av nyss nämnda efterfrågan på »äldre» tertiärlån. Vid sådant förhållande

saknar jag anledning att på grund av sagda behov föreslå, att ytterligare

medel äskas å det å kapitalbudgeten nu upptagna tertiärlåneanslaget.

Enligt upplysningar, som byggnadslånebyrån under hand tillställt mig, torde

vid tillämpning av de bestämmelser för tilläggslåneverksamheten, som jag i

det föregående förordat, ett belopp av 10 miljoner kronor erfordras för ändamålet

under budgetåret 1946/47. Ytterligare torde enligt byråns uppfattning

visst ökat behov av tilläggslån framträda vid slutlig prövning av

en del äldre ärenden; byrån anser det emellertid icke vara för närvarande möjligt

att säkert uppskatta storleken av sagda behov.

Beträffande reservationen av tilläggslånemedel torde densamma enligt

byggnadslånebyråns beräkningar komma att uppgå till cirka 26 miljoner kronor

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. May.ts proposition nr 279.

per den 1 juli 1946. Vid sådant förhållande saknas uppenbarligen anledning

att för fullföljande av här ifrågavarande låneverksamhet föreslå anvisande av

ytterligare medel till tilläggslån.

2. Tertiärlåneverksamheten för enfamiljshus.

Rörande nu gällande bestämmelser på området torde jag få hänvisa till den

redogörelse jag lämnat i det föregående (s. 3—5).

Föreliggande förslag in. m.

I skrivelse den 31 augusti 1945 med förslag till anslagsäskanden för budgetåret

1946/47 har, såsom jag tidigare nämnt, statens byggnadslånebyrå föreslagit

bland annat, att för sagda budgetår måtte till Tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet

anvisas ett investeringsanslag av 175 miljoner kronor;

av sagda belopp ha cirka 60 miljoner kronor antagits åtgå till lån för

enfamiljshus, d. v. s. byggnad med en eller två bostadslägenheter. För att

belysa omfattningen av förevarande låneverksamhet har byrån i skrivelsen

anfört följande tabell.

Antal ansökningar ................

Inkomna ansökningar

Preliminära beslut örn lån

1943/44

1944/45

1943/44 1944/45

2 957

3412

26 200 000

2 410

6 600 000

4 893

5 737

47 200 000

4 266

12 300 000

2 478

2 874

19 000 000

1993

4 900 000

4 189

5 007

36 000 000

3 359

9 200 000

Tertiärlån (eirka kr.) ..............

Därav ränteri stående del:

antal ansökningar..............

belopp (cirka kr.)..............

Såsom jag redan tidigare antytt har bostadssociala utredningen framlagt

vissa förslag i avseende å den statliga stödverksamheten till förmån för egnahemsproduktionen.

Utredningens förslag syfta dels till att ersätta nuvarande

starkt differentierade bestämmelser å förevarande område med enhetliga låneoch

bidragsregler, dels till att införa sådana subventioner, att en allmän kraftig

höjning av utrymmes- och utrustningsstandarden för enfamiljshus kan genomföras

under loppet av en 15-årsperiod.

I utlåtanden över förslagen ha — såsom jag jämväl tidigare angivit — såväl

statens byggnadslånebyrå som egnahemsstyrelsen förordat, att sagda förslag

i vissa hänseenden göras till föremål för överarbetning.

Departementschefen.

Av skäl, som jag i det föregående framlagt, anser jag det icke vara för

närvarande möjligt att taga ställning till de förslag bostadssociala utredningen

framlagt i avseende å lån och bidrag till egnahemsproduktionens främjande.

Vid sådant förhållande torde bland annat den nuvarande tertiärlåneverksamheten

för enfamiljshus under nästa budgetår böra fortgå under oförändrade

former. Jag tillåter mig i detta sammanhang framhålla, att den föreslagna

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

sänkningen av räntan å tertiärlån till flerfamiljshus icke innebär, att produktionen

av sådana hus därigenom försättes i ett mera förmånligt läge än

egnahemsbyggandet. För det första bör sålunda erinras, att räntan å tertiärlån

till enfamiljshus är 3,6 %, d. v. s. lägre än den för flerfamiljshus nu gällande

tertiärlåneräntan. Vidare måste ihågkommas, att medan tilläggslånen

för flerfamiljshus på många orter bortfallit, produktionen av enfamiljshus

fortfarande reguljärt subventioneras genom beviljande av ränte- och amorteringsfrihet

för tertiärlånet med belopp motsvarande 10 % av anskaffningskostnaden;

denna subvention är avsedd att utgå jämväl under nästa budgetår.

Behovet av tertiärlånemedel under budgetåret 1946/47 till lån för enfamiljshus

har av byggnadslånebyrån i dess skrivelse den 31 augusti 1945 uppskattats

till cirka 60 miljoner kronor. Enligt vad jag erfarit torde summan av de

tertiärlån, som under innevarande budgetår kunna antagas bli för ändamålet

beviljade av byrån, komma att överstiga sagda belopp med cirka 10 %\ efterfrågan

på dylika lån har våren 1946 varit mycket stor. Med hänsyn härtill

vill jag ifrågasätta, örn icke medelsbehovet borde uppräknas något. På grund

av bland annat den hämmande inverkan på egnahemsbyggandet, som knappheten

på trävaror kan få, anser jag emellertid, att ett belopp av 65 miljoner

kronor bör vara tillräckligt för att tillgodose efterfrågan på tertiärlån till

egnahem under nästa budgetår.

Såsom jag tidigare nämnt torde vid bifall till de av mig i det föregående

framlagda förslagen rörande tertiärlån till flerfamiljshus ett betydande antal

av dem som före den 1 juli 1946 erhållit preliminärt men ej slutligt beslut

örn tertiärlån för uppförande av sådant hus komma att få sina ärenden

omprövade jämlikt de förordade nya bestämmelserna. De tertiärlån, som

preliminärt beviljats ifrågavarande låntagare, komma därvid att återföras till

det nuvarande tertiärlåneanslaget. Enligt byggnadslånebyråns uppfattning

hommer denna ökning av berörda anslag att överstiga det medelsbehov, som

uppstår, därest vissa av de den 1 juli 1946 hos byrån anhängiga, preliminärt

icke avgjorda ansökningarna örn tertiärlån till flerfamiljshus övergångsvis behandlas

enligt de nu gällande bestämmelserna. Med hur stort belopp angivna

anslagsökning kan överstiga nyssnämnda medelsbehov synes vara mycket

svårt att bedöma; från byråns sida framhålles bland annat, att fortfarande

vid slutlig behandling av låneärenden höjning av tertiärlånet måste ske till

följd därav, att det preliminära lånebeslutet meddelats före räntesänkningen

under våren 1945, d. v. s. vid en tidpunkt då avkastningsvärdena och följaktligen

även de genomsnittliga lånebeloppen per lägenhet voro lägre än nu.

Det synes emellertid enligt byråns uppskattningar kunna antagas, att tertiärlåneanslaget

vid tillämpning av de övergångsbestämmelser rörande tertiärlåneverksamheten,

som jag förordat, skall under loppet av nästa budgetår

komma att ökas med ett nettobelopp av cirka 15 miljoner kronor. Då detta

belopp synes böra tagas i anspråk för beviljande av tertiärlån till enfamiljshus,

torde medelsanvisningen för angivna ändamål kunna begränsas till (65

—15) 50 miljoner kronor.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

Med hänsyn därtill att de lånebelopp, som sålunda återgå till tertiärlåneanslaget,

få antagas komma att tillföras sagda anslag successivt under hela

nästa budgetår, medan däremot det medelsbehov, som föranledes av byråns

balans per den 1 juli 1946 av oavgjorda ärenden rörande tertiärlån till flerfamiljshus,

koncentreras till en kort tid i början av budgetåret, förutsätter

jag, att de medel, som för nästa budgetår må komma att anvisas å det nuvarande

tertiärlåneanslaget, få tagas i anspråk för tillgodoseende av sistnämnda

medelsbehov.

Å andra sidan anser jag, att även om nettotillskottet å tertiärlåneanslaget

under nästa budgetår skulle komma att överstiga det här förut antagna beloppet,

15 miljoner kronor, byggnadslånebyrån likväl icke bör utan riksdagens

medgivande få under nästa budgetår bevilja tertiärlån till enfamiljshus med

mer än 65 miljoner kronor.

3. Bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer.

Beträffande de på förevarande område gällande bestämmelserna torde jag

få hänvisa till den i det föregående lämnade redogörelsen (s. 5—7).

Såsom framgår av den sammanställning rörande byggnadslånebyråns låneverksamhet,

som jag tidigare hänvisat till (tabell 1, s. 9), har riksdagen för

innevarande budgetår anvisat dels, för beviljande av bostadsanskaffningslån,

till Lånefonden för mindre bemedlade, barnrika familjer investeringsanslag

med 70 miljoner kronor — härav ha 20 miljoner kronor anvisats å tilläggsstat

II — dels till Hyresrabatter för mindre bemedlade, barnrika familjer

förslagsanslag å 8,5 miljoner kronor. Vidare lia av de anslag, som för budgetåret

1945/46 anvisats till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet

sammanlagt 9 miljoner kronor avsetts för beviljande av tilläggslån knutna till

här förevarande låneverksamhet.

Föreliggande förslag m. m.

I förenämnda skrivelse den 31 augusti 1945 har statens byggnadslånebyrå

hemställt örn anvisande för budgetåret 1946/47 av bland annat ett investeringsanslag

av 70 miljoner kronor till nyssnämnda lånefond samt ett förslagsanslag

av 10 miljoner kronor till hyresrabatter av sagda art. Ytterligare har

byrån föreslagit, att av det belopp, som för nästa budgetår må komma att

anvisas till tilläggslån, 11 miljoner kronor få disponeras för utgivande av sådana

lån i samband med beviljande av bostadsanskaffningslån.

Byggnadslånebyrån framhöll i sagda skrivelse bland annat, att antalet inkommande

ansökningar örn bostadsanskaffningslån alltjämt ökades. Medan antalet

dylika under budgetåret 1943/44 inkomna ansökningar uppgått till 2 373,

hade sålunda motsvarande siffra för budgetåret 1944/45 stigit till 3 610.

Ehuru det vore ytterst vanskligt att bedöma det erforderliga behovet av anslag

till bostadsanskaffningslån för budgetåret 1946/47, syntes det likväl

byrån rimligt att antaga en fortsatt ökning i efterfrågan på medel för ifrågavarande

lån; ökningen torde emellertid enligt byråns uppfattning knappast

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

komma att bli fullt så markerad som under budgetåret 1944/45, under vilket

behovet, om jämförelse gjordes med budgetåret dessförinnan, stigit från 40

till 55 miljoner kronor.

I skrivelse den 4 december 1945 — av mig anmäld under punkten 1 i bilaga

14 till propositionen nr 2 till innevarande års riksdag — framhöll byggnadslånebyrån

bland annat, att efterfrågan på bostadsanskaffningslån under

den dittills gångna delen av budgetåret varit större än under något tidigare

budgetår. Till belysning härav anförde byrån i skrivelsen väsentligen följande.

Under tiden 1 juli—26 november 1945 inkommo till byggnadslånebyrån

1 407 ansökningar örn bostadsanskaffningslån för ny- eller ombyggnad av

egnahem, medan antalet under månaderna juli—november åren 1943 och 1944

inkomna sådana ansökningar utgjorde 782 respektive 1174. Det antal hyreslägenheter,

beträffande vilka lån och/eller bidrag sökts under samma perioder

angivna år, uppgick till 172, 377 och 56. Det till hyreslägenheter hänförliga

behovet av lånemedel är emellertid, relativt sett, av underordnad betydelse,

i detta sammanhang må särskilt framhållas, att vid nyproduktion av hyreslägenheter

i Stockholm finansieringen regelmässigt ordnas utan bostadsanskaffningslån.

Skrivelsen utmynnade i en hemställan, att ytterligare 20 miljoner kronor

måtte för budgetåret 1945/46 anvisas för beviljande av bostadsanskaffningslån;

enligt byråns beräkningar skulle vid en dylik medelsanvisning ingen

balans av ärenden komma att föreligga vid budgetårets utgång.

På min hemställan föreslog Kungl. Majit med anledning härav riksdagen

att å tilläggsstat II anvisa ytterligare 20 miljoner kronor till ifrågavarande

ändamål; såsom framgår av vad jag i det föregående anfört biföll riksdagen

detta förslag.

Enligt vad jag nyligen under hand inhämtat från byggnadslånebyrån har

stödverksamheten till förmån för de mindre bemedlade, barnrika familjernas

bostadsförsörjning under den sista tiden fortgått i samma betydande omfattning.

Antalet lägenheter till vilka lån och/eller bidrag av förevarande art beviljats

under första kvartalet 1946 uppgick sålunda till 776, av vilka 674 voro

belägna i egnahem. Hela antalet lägenheter, som omfattades av stödverksamheten,

utgjorde per den 31 mars 1946 23 569, varav 13 656 voro egnahemslägenheter.

I detta sammanhang torde jag vidare få erinra om att Kungl. Majit föreslagit

1946 års riksdag (propositionen nr 211, bilaga 10, punkt 2 och 4), att å

beredskapsstat för budgetåret 1946/47 uppföra anslag å 15 000 000 och 2 000 000

kronor avsedda för beviljande av bostadsanskaffningslån respektive därtill

knutna tilläggslån; riksdagen har dock ännu icke tagit ställning till dessa

förslag.

Departementschefen.

Av skäl, som framgå av vad i det föregående anförts, torde stödverksamheten

till förmån för de mindre bemedlade, barnrika familjernas bostadsförsörjning

böra fortgå i oförändrade former under budgetåret 1946/47. Med

hänsyn till verksamhetens socialt höga angelägcnhetsgrad anser jag, att stöd
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

greningen under nästa budgetår bör erhålla ungefär samma omfattning som

under innevarande budgetår.

På grund härav biträder jag byggnadslån ebyråns förslag, att för budgetåret

1946/47 äskas ett anslag av 70 miljoner kronor till beviljande av bostadsanskaf

f ningslån.

Beträffande behovet av tilläggslån, som beviljas i samband med bostadsanskaffningslån,

torde detsamma i enlighet med byggnadslånebyråns beräkningar

kunna skattas till 11 miljoner kronor under budgetåret 1946/47. Då

reservationerna å tilläggslåneanslaget per den 1 juli 1946 beräknas komma

att uppgå till cirka 26 miljoner kronor, och då behovet under nästa budgetår

av tilläggslån knutna till tertiärlåneverksamheten — såsom jag i det föregående

framhållit — kan uppskattas till 10 miljoner kronor, erfordras uppenbarligen

ingen ytterligare medelsanvisning å ifrågavarande anslag för att tillgodose

behovet av tilläggslån, som beviljas för uppförande av bostäder åt

mindre bemedlade, barnrika familjer.

Yad härefter angår anslaget till hyresrabatter till familjer, som nyss sagts,

synes detsamma böra för nästa budgetår upptagas till det av byggnadslånebyrån

föreslagna beloppet 10 miljoner kronor.

Jämlikt tidigare av riksdagen lämnade bemyndiganden får sistnämnda anslag

under vissa förutsättningar tagas i anspråk för beviljande av familjebidrag

jämväl åt sådana mindre bemedlade, barnrika familjer, som beretts

bostad i med stöd av tertiärlån uppförd fastighet tillhörig kommun eller därmed

i lånehänseende jämställt företag eller som förhyra bostad i fastighet,

vilken förvaltas av försvarets bostadsanskaffningsnämnd. Allmännyttiga

bostadsföretag av den art, som av mig omförmälts i sammanhang med frågan

örn nya villkor för tertiärlån, böra givetvis likställas med sådana företag, som

i avseende å nu gällande tertiärlånebestämmelser äro jämställda med kommun.

Hinder synes ej heller böra möta, att familjebidrag utgår till familj,

som beredes bostad i fastighet uppförd av sådan företagare, som enligt de

för tertiärlåneverksamheten föreslagna nya bestämmelserna skall kunna erhålla

tertiärlån inom 95 % av fastighetsvärdet; såsom särskild förutsättning

härför synes dock få gälla, att vederbörande kommun vidtager åtgärder till

förhindrande av att familjen får erlägga sådan avgift, som är förenad med

anskaffande av bostadsrättslägenheten eller som må komma att uttagas utöver

årsavgiften.

Därest riksdagen ej har något att däremot erinra, torde vidare bränslebidrag

till familjer, som här avses, få enligt gängse grunder utgå jämväl

under nästa budgetår.

4, Bidrag till inrättande av pensionärshem.

Gällande bestämmelser på förevarande område ha av mig redovisats i det

föregående (s. 7—8).

Riksdagen har, såsom jag tidigare nämnt, för innevarande budgetår anvisat

10 miljoner kronor till bidrag till inrättande av pensionärshem; härav

har ett belopp av 2 miljoner kronor anvisats å tilläggsstat.

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

Föreliggande förslag m. m.

I skrivelse den 31 augusti 1945 tiar statens byggnadslanebyra föreslagit,

att för budgetåret 1946/47 måtte till bidrag till inrättande av pensionärshem

anvisas ett anslag av 9 miljoner kronor; vid dessa beräkningar har byrån antagit,

att vid utgången av innevarande budgetår skall komma att föreligga en

balans av ärenden avseende bidrag å tillhopa cirka 1 miljon kronor.

I skrivelse den 4 december 1945 — av mig anmäld under punkten 1 i

bilaga 5 till propositionen nr 2/1946 — framhöll byggnadslånebyrån bland

annat, att för täckande av hela den efterfrågan å bidrag till pensionärshem,

vilken förelåg och kunde förväntas framträda under återstoden av innevarande

budgetår, ett belopp av ytterligare 2 miljoner kronor syntes erforderligt.

På min hemställan föreslog Kungl. Majit med anledning härav riksdagen

att å tilläggsstat II anvisa 2 miljoner kronor för ändamålet. Såsom jag redan

nämnt biföll riksdagen detta förslag.

Jag anser mig i detta sammanhang slutligen böra erinra örn att Kungl.

Majit i propositionen nr 211 föreslagit 1946 års riksdag, bland annat (bilaga

2, punkt 3), att å allmän beredskapsstat för nästa budgetår uppföra ett anslag

av 15 miljoner kronor till bidrag till inrättande av pensionärshem. Till sagda

förslag har riksdagen ännu ej tagit ställning.

Departementschefen.

Bidragsgivningen i avseende å pensionärshem är liksom stödverksamheten

till förmån för de barnrika familjernas bostadsförsörjning av socialt hög

angelägenhetsgrad. Med hänsyn härtill synes det önskvärt, att pensionärshemsbyggandet

fullföljes i ungefär samma takt som under de tva sista åren.

Jag föreslår fördenskull, att för nästa budgetår äskas ett anslag av 9 miljoner

kronor till bidrag till inrättande av pensionärshem.

Därest riksdagen bifaller de av Kungl. Majit i propositionen nr 220/1946

framlagda förslagen örn folkpensioner, torde de nuvarande bestämmelserna

örn statsbidrag till inrättande av pensionärshem eventuellt få bli föremål för

vissa justeringar. Till denna fråga torde jag få återkomma i annat sammanhang.

o. Kostadsförbättrings verksamheten på landsbygden.

Körande de för ifrågavarande verksamhet gällande bestämmelserna torde

jag få hänvisa till min tidigare lämnade redogörelse (s. 12 14).

Föreliggande förslag m. m.

I skrivelse den 29 augusti 1945 har egnahemsstyrelsen gjort framställning

rörande anvisande av anslag för budgetåret 1946/47 till bostadsförbättringsverksamheten

på landsbygden.

Styrelsen erinrar härvid inledningsvis, att å riksstaten för innevarande

budgetår följande belopp anvisats till här avsedda verksamhet nämligen: till

bostadsförbättringsbidrag 20 miljoner kronor, till nybyggnadslån 12 miljoner

kronor, till förbättringslån 8 miljoner kronor samt till lantarbetarbostadslån

s. 92 Kontrollera mot PDF

92 Kungl. Maj-.ts proposition nr 279.

4 miljoner kronor (jfr Tabell 2 samt i anslutning därtill lämnade uppgifter:

s. 13—14).

Enligt vad styrelsen vidare anför torde det kunna antagas, att de medel,

som stå till förfogande för ifrågavarande lån- och bidragsgivning, komma att

i sin helhet förbrukas under budgetåret; möjligen kunna — framhåller styrelsen

— vissa reservationer komma att föreligga å anslaget till förbättringslån.

Beträffande medelsbehovet under budgetåret 1946/47 anför styrelsen väsentligen

följande.

Vilken omfattning här ifrågavarande verksamhetsgrenar böra erhålla under

budgetåret 1946/47, blir helt naturligt till stor del beroende av läget på arbetsmarknaden

samt tillgången på byggnadsmaterial av olika slag. Styrelsen har

såsom en arbetshypotes förutsatt, att varken läget på arbetsmarknaden eller

tillgången på byggnadsmaterial nödvändiggör en inskränkning av verksamheten

elier en inträdande arbetslöshet å andra sidan motiverar en utvidgning

av verksamheten i produktionsbefrämjande syfte.

Med sålunda angiven utgångspunkt anser styrelsen sig böra beräkna medelsbehovet

till samma belopp som för innevarande år, dock med någon höjning

i fråga örn medlen till nybyggnadslån och lantarbetarbostadslån. Styrelsen vill

i enlighet härmed föreslå, att följande belopp ställas till förfogande, nämligen

för bostadsförbättringsbidrag 20 miljoner kronor, för nybyggnadslån 15 miljoner

kronor, för förbättringslån 8 miljoner kronor och för lantarbetarbostadslån

6 miljoner kronor. Den ifrågasatta ökningen av anslagsmedlen för utlämnande

av nybyggnadslån sammanhänger därmed, att egnahemsnämnderna jämlikt

anvisningar från styrelsen mer och mer givit akt på att bostadsförbättringsmedlen

icke plottras bort på smärre förbättringar, som mången gång i

själva verket stå på gränsen till kategorien underhållsarbeten, som det ankommer

på ägaren att själv svara för. I stället understödjas i ökat antal större,

mera genomgripande förbättringsarbeten, varigenom åstadkommas fullgoda

bostäder, som kunna bibehållas för jämförelsevis lång tid. För utförande av

sådana arbeten förslår det i regel ej med förbättringsbidrag utan måste vid

sidan härav beviljas nybyggnadslån, som till beloppet är större, ofta betydligt

större än bidraget. Yad långivningen för uppförande och förbättrande av lantarbetarbostäder

beträffar har denna såsom egnahemsstyrelsen tidigare i andra

sammanhang anmält tagit en betydande omfattning. Under budgetåret 1944/45

uppgick utlåningen till sistberörda ändamål till nära 6 miljoner kronor.

Från anslaget till bostadsförbättringsbidrag torde även under budgetåret

1946/47 böra få bestridas utgifter för lantarbetarbostadsbidrag, för bidrag till

fiskarbostäder samt för administrerande av bidrags- och långivningen till

vatten- och avloppsföretag, inköp av brunnsborrningsattiraljer och anordnande

av utbildningskurser för brunnsborrare. Något belopp torde även liksom

hittills böra beräknas utgå för bostadsförbättringsbidrag till innehavare av

vissa kronolägenheter.

I detta sammanhang torde jag få erinra örn att riksdagen nyligen (skrivelse

nr 196) bifallit Kungl. Majlis förslag (propositionen nr 163, bil. 11, punkt 1)

örn anvisande å tilläggsstat II av 3 miljoner kronor till lantarbetarbostadslån.

Den sammanlagda medelsanvisningen för detta ändamål uppgår således för

innevarande budgetår till (4 + 3) 7 miljoner kronor.

Till sådana tilläggslån, som jämte bostadslån utgå för nybyggnad av bostadsegnahem,

har av det för innevarande budgetår anvisade tilläggslåneansla
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

get avsetts ett belopp av 2 miljoner kronor. Beträffande behovet av medel för

dylika tilläggslån under nästa budgetår har egnahemsstyrelsen i sin nyssnämnda

skrivelse anfört följande.

I samband med avlåtande till Kungl. Majit (jordbruksdepartementet) av

förslag till anslagsäskanden hos 1946 års riksdag har egnahemsstyrelsen bland

annat framfört förslag örn en höjning av nu gällande maximivärde för bostadsegnahem,

15 000 kronor, till 18 000 kronor. Därest en sådan förändring genomföres,

kemmer detta att automatiskt föra med sig en något ökad åtgång på

medel för utlämnande av tilläggslån till bostadsegnahem. För budgetåret

1946/47 torde ett från 2 miljoner kronor till 2,5 miljoner kronor ökat belopp

böra ställas till förfogande för beviljande av lån av ifrågavarande slag.

Jag torde få erinra, att Kungl. Majit i bilaga till årets statsverksproposition

(Kapitalbudgeten: bil. 8, punkt 24) föreslagit riksdagen, bland annat, att

för blivande bostadsegnahem höja maximivärdet från 15 000 till 18 000 kronor.

Till detta förslag har riksdagen ännu icke tagit ställning.

Bostadssociala utredningen har, såsom jag redan omnämnt, framlagt förslag

till förenhetligande av de nu gällande bestämmelserna örn stödverksamhet för

ny- och ombyggnad av egnahem; utredningens förslag beröra dock icke den

i avseende å lantarbetarbostäder bedrivna låne- och bidragsverksamheten, vilken

ansetts sammanhänga så nära med jordbrukspolitiken i allmänhet, att frågan

örn dess fortsatta bedrivande befunnits böra prövas av 1942 års jordbrukskommitté.

I detta sammanhang torde jag vidare få anmäla, att svenska landsbygdens

kvinnoförbund i en den 12 september 1945 dagtecknad skrivelse hemställt, att

anslaget till bostadsförbättringsbidrag kraftigt ökas samt att tillräcklig del

därav användes för anordnande av vatten- och avloppsledningar till landsbygdens

bostäder.

Slutligen får jag här erinra, att Kungl. Majit föreslagit riksdagen, bland

annat (propositionen nr 211, bil. 2, punkt 2 samt bil. 10, punkterna 3 och 5),

att å allmän beredskapsstat för nästa budgetår uppföra följande anslag, näm
-

ligen till

Bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden

(förbättringsbidrag) ................................................ kronor 35 000 000

Lånefonden för främjande av bostadsbyggande på landsbygden

(nybyggnadslån) .......................................... » 22 000 000

Lån till uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder » 5 000 000

Lån till bostadsförbättringsverksamhet (förbättringslån)... » 8 000 000

Biksdagen har ännu ej fattat beslut i anledning av sagda förslag.

Departementschefen.

I åtskilliga remissvar över bostadssociala utredningens förutnämnda betänkande

har framhållits angelägenheten av att landsbygdens bostadsförsörjningsfrågor

ägnas tillräcklig uppmärksamhet. Jag delar helt denna uppfattning.

De av utredningen framlagda förslagen rörande stödåtgärder till främjande

av bostadsbyggandet på landsbygden torde emellertid, av de skäl jag

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

förut angivit, icke kunna omedelbart upptagas till prövning. Med hänsyn

härtill synes den nuvarande låne- och bidragsverksamheten för ändamålet få

fortsättningsvis bedrivas under ytterligare ett budgetår.

Egnahemsstyrelsens förslag rörande anslagen till bostadsförbättringsverksamheten

på landsbygden för nästa budgetår innebära, att medelsanvisningen

skulle något ökas i förhållande till vad som gäller för innevarande budgetår.

Även jag är av den uppfattningen, att förutsättningar böra skapas för en något

vidgad stödverksamhet på området. Den rådande materialknappheten lärer

emellertid göra en ytterligare ökning av anslagen meningslös.

I anslutning till det anförda föreslår jag att för nästa budgetår äskas följande

anslag, nämligen till Bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden

20 miljoner kronor, till Lånefonden för främjande av bostadsbyggande

på landsbygden 15 miljoner kronor, till Lån till uppförande och förbättring

av lantarbetarbostäder 6 miljoner kronor samt till Lån till bostadsförbättringsverksamhet

8 miljoner kronor.

Under antagande att riksdagen bifaller Kungl. Maj:ts förutnämnda förslag

örn höjning av maximivärdet å egnahem, synes det belopp, som under nästa

budgetår erfordras för tilläggslån knutna till egnahemslåneverksamheten,

kunna skattas till 2,5 miljoner kronor. Såsom jag tidigare framhållit äro emellertid

reservationerna å tilläggslåneanslaget så stora, att även nyssnämnda

behov torde kunna tillgodoses utan anvisande av nya medel å anslaget.

I detta sammanhang synes riksdagens medgivande böra inhämtas till att

räntefoten för förbättringslån och lantarbetarbostadslån, som beviljas under

nästa budgetår, fastställes till oförändrat 3,2 5 %.

6. Anslagen till statens byggnadslånebyrå.

För byggnadslånebyrån gäller Kungl. Maj:ts instruktion den 4 december

1942 (nr 931) med däri den 1 oktober 1943 (nr 717) och den 30 juni 1944

(nr 406) vidtagna ändringar.

Enligt sagda instruktion består byggnadslånebyrån av en ordförande och

chef samt högst sex ledamöter, samtliga för viss tid förordnade av Kungl.

Maj:t. En ledamotsbefattning har under budgetåret 1945/46 hållits vakant.

Arbetet inom byrån är fördelat på tre avdelningar, nämligen sociala avdelningen

(ärenden avseende bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika

familjer och pensionärer), tertiärlåneavdelningen (ärenden rörande tertiärlån

och tilläggslån) och kansliavdelningen (övriga ärenden). I spetsen för varje

avdelning står en av Kungl. Majit förordnad chef.

Vissa av de till kansliavdelningen hörande arbetsuppgifterna ha av organisatoriska

skäl sammanförts till fyra olika grupper, som handläggas inom särskilda

sektioner av kansliavdelningen, benämnda arkitektavdelningen (ärenden

rörande granskning av ritningar), tekniska avdelningen (ärenden avseende

byggnadstekniska frågor samt rörande remisser å ansökningar örn byggnadstillstånd),

utredningsavdelningen (bostadsbehovsundersökningar, statistiska

utredningar i allmänhet m. m.) samt ombudsmannaexpeditionen (ärenden av
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

seende säkerställande och bevakning av statens fordringsanspråk m. m.). Återstående

till kansliavdelningen hörande arbetsuppgifter (framställningar till

Kungl. Majit, remissutlåtanden i allmänhet, organisationsfrågor, personalärenden

m. m.) handläggas å den egentliga Icansliavdelningen.

Hos byggnadslånebyrån äro för närvarande anställda omkring 230 befattningshavare

och särskilda sakkunniga.

Statens byggnadslån ebyrå: Avlöningar.

Till bestridande av byggnadslånebyråns avlöningar har för innevarande

budgetår under förevarande rubrik anvisats ett förslagsanslag av 1 130 000

kronor.

Kungl. Majit har den 29 juni 1945 fastställt följande avlöningsstat för byggnadslånebyrån

att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1945/46.

Avlöningsstat.

1. Arvoden åt ordförande och ledamöter, högst .................. kronor

2. Ersättning till ordföranden för mistade avlöningsförmåner

samt ersättningar till avdelningscheferna, förslagsvis ......

3. Ersättningar till kanslipersonal, högst...........................

4. Ersättningar till experter och sakkunniga, högst ............

5. Årsarvoden å 1 000 kronor vardera till två revisorer för

granskning av byggnadslånebyråns räkenskaper ............ »

Summa kronor 1 130 000

Beträffande övriga för anslagets användning givna bestämmelser torde jag

få hänvisa till statsliggaren för innevarande budgetår, s. 218—219.

I detta sammanhang torde jag vidare få erinra, att Kungl. Majit genom

beslut den 26 april 1946 medgivit, att den i avlöningsstaten upptagna anslagsposten

till Ersättningar till kanslipersonal får överskridas med högst

280 000 kronor. Av sagda belopp avse cirka 59 000 kronor engångsutbetalning

av särskilt avlöningstillägg åt befattningshavare bland kanslipersonalen;

bemyndigande för byrån att utbetala dylikt tillägg har lämnats av Kungl.

Majit den 5 april 1946.

ytterligare får jag erinra, att Kungl. Majit genom beslut den 12 i samma

månad bemyndigat byggnadslånebyrån att till byråns ordförande och avdelningschefer

utbetala sådant avlöningstillägg, som nyss nämnts.

Till avlöningar inom byggnadslånebyrån har således för budgetåret 1945/46

ställts till förfogande sammanlagt (1 130 000 + 280 000) 1 410 000 kronor,

varav emellertid cirka 60 000 kronor avse engångstillägg å avlöningarna till

vissa ledamöter och befattningshavare.

F ör elig g ande framställningar.

I skrivelse den 31 augusti 1945 har statens byggnadslånebyrå föreslagit,

bland annat, att byråns avlöningsanslag för budgetåret 1946/47 upptages till

1 376 000 kronor. I avseende å de olika anslagsposterna har byrån i skrivelsen

anfört i huvudsak följande.

16 000

60 000

950 000

102 000

2 000

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

Beträffande anslagsposten till arvoden åt ordförande och ledamöter

belastas densamma vid byggnadslånebyråns nuvarande sammansättning

med 10 800 kronor för år räknat. Då möjlighet föreligger, att antalet

ledamöter i byggnadslånebyrån under budgetåret 1946/47 kommer att uppgå

till det maximum, som föreskrives i gällande instruktion, d. v. s. till sex mot

för närvarande fem, har byrån ansett sig böra uppräkna posten med ytterligare

ett ledamotsarvode eller således med 1 200 kronor.

Anslagsposten till ersättning till ordföranden för mistade avlöningsförmåner

samt ersättningar till avdelningscheferna

har byggnadslånebyrån beräknat till 57 000 kronor. Vidkommande anslagsposten

till ersättningar till kanslipersonal nödgas byggnadslånebyrån

konstatera, att det för innevarande budgetår härför avsedda beloppet

kommer att visa sig otillräckligt. Med hänsyn till låneverksamhetens nuvarande

och förväntade omfattning torde det framstå såsom klart, att byrån

icke utan att åsidosätta anspråken på tillförlitlig och snabb handläggning av

ärendena kan reducera sin personal eller eljest åstadkomma en minskning i

de utgifter, som avse ersättningar till kanslipersonal. I detta sammanhang

anser sig byrån böra framhålla en särskild omständighet. Den utomordentligt

starka ökningen av låneverksamheten för beredande av egnahemsbostäder

åt mindre bemedlade, barnrika familjer har på grund av de tämligen tidsödande

beräkningarna av familjebidragen för ifrågavarande låntagare medfört

en avsevärd, alltjämt fortskridande ökning i personalbehovet för sagda

arbetsuppgift. Då varje låneärende måste granskas såväl vid lånets beviljande

som vid företagets godkännande samt därefter varje gång familjebidrag

skall utgå, innebär den starka fortgående ökningen av låneverksamheten

ett framtida krav på ytterligare arbetskraft för handhavande av de åtgärder

som erfordras vid företagets godkännande samt vid de årligen under lånets

löptid två gånger återkommande beräkningarna av annuiteter och familjebidrag.

Byggnadslånebyrån har redan nu i betydande utsträckning sökt förenkla

ifrågavarande arbetsuppgifter genom anskaffande av maskinella hjälpmedel,

men det framstår som klart, att detta till trots en viss icke oväsentlig

ökning av arbetsstyrkan för sagda ändamål är ofrånkomlig. Ytterligare torde

i detta sammanhang böra framhållas, att byråns ständigt ökande låneportfölj

ställer växande anspråk på storleken av den personalgrupp, som ombesörjer

pantvården. Slutligen får byrån framhålla, att knappheten på lokalutrymmen

i viss utsträckning hindrar byrån från att nyanställa arbetskraft, vilket medför,

att personalen, tidvis i betydande omfattning, måste tagas i anspråk för

övertidsarbete med ty åtföljande fördyring av arbetet. Byggnadslånebyrån

anser sig icke kunna för budgetåret 1946/47 räkna med lägre genomsnittlig

belastning å anslagsposten än 100 000 kronor i månaden. I enlighet härmed

uppskattar byggnadslånebyrån det för ändamålet erforderliga beloppet till

1 200 000 kronor.

Anslagsposten till ersättningar till experter och sakkunniga har

i avlöningsstaten för innevarande budgetår upptagits till 102 000 kronor motsvarande

8 500 kronor i månaden. Enligt för anslagsposten gällande bestämmelser

må densamma disponeras dels för avlönande av högst 11 av byrån

fortlöpande anlitade sakkunniga med sammanlagt högst 8 500 kronor för månad,

dels ock till ersättning allt efter uppdragets art och beskaffenhet åt

sakkunniga, som av byrån anlitas för tillfälliga uppdrag. Anslagsposten tages

för närvarande i sin helhet i anspråk för avlöning av byråns fast anställda

sakkunniga, varför medgivandet att därutöver avlöna sakkunniga för tillfälliga

uppdrag icke kan utnyttjas med mindre tillstånd lämnas byrån att överskrida

anslagsposten. Byråns erfarenhet under de sistförflutna budgetåren utvisar, att

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Majlis proposition nr 279.

byrån vid något eller några tillfällen varje budgetår måst anlita tillfälliga sakkunniga.

Med hänsyn härtill synes nu ifrågavarande post böra för budgetåret

1946/47 upptagas med ett belopp, som något överstiger vad som erfordras

för avlönande av de inom byrån fortlöpande anlitade sakkunniga. Då byrån

icke anser sig kunna utgå från att det för sistnämnda ändamål erforderliga

medelsbehovet skall understiga vad i sådant hänseende nu erfordras, får

byrån föreslå, att förevarande anslagspost för nästkommande budgetår upptages

till 105 000 kronor.

Posten till årsarvoden åt byggnadslånebyråns revisorer har av

byrån upptagits till oförändrat belopp.

I infordrat utlåtande har statskontoret förklarat sig sakna nödiga hållpunkter

för ett närmare bedömande av byggnadslånebyråns anslagsbehov för

budgetåret 1946/47.

Sedermera har byggnadslånebyrån i en den 29 mars 1946 dagtecknad skrivelse

hemställt, bland annat, att Kungl. Maj:t måtte, såvitt angår budgetåret

1946/47, dels beräkna anslagsposterna till Ersättning till ordföranden för

mistade avlöningsförmåner samt ersättningar till avdelningscheferna respektive

Ersättningar till kanslipersonal till 1 365 000 respektive 60 000 kronor,

dels förklara hinder icke möta för byrån att beträffande kanslipersonalen,

efter prövning av omständigheterna, förordna örn utbetalning av provisoriskt

lönetillägg i enlighet med de i propositionen nr 3/1946 angivna riktlinjerna.

Till stöd för framställningen anföres i skrivelsen väsentligen följande.

Med ledning av erfarenheterna beträffande belastningen under månaderna

juli 1945—februari 1946 å anslagsposten till Ersättningar till kanslipersonal

kan medelsåtgången å anslagsposten under juni månad 1946 beräknas

komma att uppgå till cirka 106 000 kronor. Med hänsyn till att förslag

till ändringar i och utbyggnad av nuvarande tåne- och bidragsverksamhet

sannolikt komma att föreläggas innevarande års riksdag, synes det icke

vara möjligt att nu framlägga några säkra kalkyler rörande belastningen å

ifrågavarande anslagspost under budgetåret 1946/47. Det torde dock såsom

byggnadslånebyrån i skrivelse den 31 augusti 1945 framhållit, med hänsyn

till den sannolika utvecklingen av verksamheten inom vissa delar av sociala

avdelningen, tertiärlåneavdelningen och ombudsmannaexpeditionen icke finnas

anledning förutsätta en minskning av kanslipersonalen.

Under förutsättning att dels byggnadslånebyråns kanslipersonal icke kommer

att under budgetåret 1946/47 reduceras, dels till kanslipersonalen kommer

att utgå provisoriskt lönetillägg i den utsträckning som av byrån befunnits

skälig, torde behovet av medel för bestridande av ersättningar till

kanslipersonal under angivna budgetår komma att uppgå till omkring (1300000

+ 65 000 =) 1 365 000 kronor.

Vidkommande behovet för budgetåret 1946/47 av medel för bestridande av

ersättning till ordföranden för mistade avlöningsförmåner

samt ersättningar till avdelningscheferna har i byråns skrivelse

den 31 augusti 1945 nämnda behov uppskattats till ett belopp av 57 000 kronor.

Till följd av de provisoriska lönetillägg, som synas komma att utgå till

byråns ordförande och chef samt till avdelningscheferna, torde ifrågavarande

behov för nästkommande budgetår böra beräknas till omkring 60 000 kronor.

Departementschefen.

Vad först angår anslagsposten till månadsarvoden till ordförande och ledamöter

synes densamma, såsom byggnadslånebyrån föreslagit, böra upptagas

Bihang lill riksdagens protokoll 1940. I sami. Nr 279. seo 40 7

SCO 40

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

till 12 000 kronor, varigenom tillfälle beredes Kungl. Majit att återbesätta den

vakanta ledamotsbefattningen.

Posten till ersättning till ordföranden för mistade avlöningsförmåner samt

ersättningar till avdelningscheferna torde i enlighet med byråns förslag

böra höjas. Då jag förutsätter, att provisoriskt lönetillägg från och med

den 1 juli 1946 skall få utgå till byråns ordförande jämte cheferna för kansliavdelningen

och tertiärlåneavdelningen och då jag vidare avser att, med

hänsyn till den mycket betydande ökningen av arbetsuppgifterna inom byråns

sociala avdelning, föreslå, att månadsarvodet till chefen för sagda avdelning

från och med budgetårsskiftet höjes från nuvarande 900 till 1 000 kronor,

anser jag, att posten bör beräknas till 60 000 kronor.

Därest de av mig i det föregående framlagda förslagen i avseende å tertiärlåneverksamheten

bifallas, kommer otvivelaktigt byggnadslånebyråns arbetsbörda,

åtminstone under en övergångstid, att ökas. Å andra sidan synes det

ej osannolikt, att arbetsuppgifterna minska, sedan systemet fungerat en tid.

Det bör i detta sammanhang framhållas, att det givetvis är ett allmänt intresse,

att de initialsvårigheter i avseende å arbetet, som kunna förväntas

inträda för byrån efter budgetårsskiftet, icke ökas till följd av brist på personal.

Med hänsyn härtill anser jag det icke vara tillrådligt att föreslå någon

nedsättning av de belopp som byrån ansett erforderliga till ersättningar till

kanslipersonal samt till ersättningar till experter och sakkunniga, 1 365 000

respektive 105 000 kronor. Jag vill i detta sammanhang framhålla, att ytterligare

belopp till nyssnämnda ändamål kunna komma att krävas. Till följd

av omfattningen av sina löpande arbetsuppgifter har byrån endast i mycket

begränsad omfattning kunnat avdela personal till utrednings- och forskningsuppgifter

med ändamål att befordra rationalisering av bostadsproduktionen.

Enligt min uppfattning bör byrån, örn arbetsuppgifter av angivna art finnas

böra åläggas byrån, förstärkas i den omfattning som betingas härav.

Vidkommande slutligen posten till årsarvoden till revisorer ber jag få

anföra följande.

Till envar av byggnadslånebyråns två revisorer utgår sedan budgetåret

1943/44 ett årsarvode av 1 000 kronor. Dessa arvoden utbetalades första

gången på hösten 1943 och avsågo därvid ersättning för revision av byråns

räkenskaper och förvaltning under budgetåret 1942/43. Belastningen å byråns

avlönings- och omkostnadsanslag för sagda budgetår uppgick till i runt tal

490 000 respektive 235 000 kronor. För innevarande budgetår torde motsvarande

siffror komma att stiga till 1 410 000 respektive 358 000 kronor, vilket

torde utvisa, att byråns verksamhet under de tre sistförflutna åren till

omfattningen kraftigt ökats. Med hänsyn härtill synes det mig skäligt, att

revisorernas årsarvoden nu ökas, förslagsvis från 1 000 till 1 500 kronor;

ifrågavarande anslagspost bör alltså höjas till 3 000 kronor.

I enlighet med det anförda anser jag, att byggnadslånebyråns avlöningsanslag

för nästa budgetår bör upptagas med (12 000 + 60 000 + 1 365 000 +

105 000 + 3 000) 1 545 000 kronor.

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Majlis proposition nr 279.

Statens byggnadslånebyrå: Omkostnader.

Under denna rubrik har för innevarande budgetår anvisats ett förslagsanslag

av 225 000 kronor. För anslagets användning har Kungl. Majit fastställt

följande

Omkostnads stat.

1. Resekostnads- och traktamentsersättningar, förslagsvis

2. Expenser, förslagsvis ............................................

3. Publikationstryck, förslagsvis .............................•••

kronor 25 000

» 190 000

» 10 000

Summa kronor 225 000

Beträffande övriga för anslaget gällande bestämmelser torde jag få hänvisa

till statsliggaren för innevarande budgetår, s. 219—220.

Jag tillåter mig erinra, att Kungl. Majit genom särskilda beslut medgivit,

att de i omkostnadsstaten upptagna posterna må överskridas med högst

följande belopp, nämligen posten till resekostnads- och traktamentsersättningar

med 8 000 kronor, posten till expenser med 120 000 kronor och posten

till publikationstryck med högst 5 000 kronor.

Sammanlagt har således ett belopp av (225 000 + 8 000 + 120 000 +

5 000) 358 000 kronor ställts till förfogande för bestridande av byråns omkostnader

under budgetåret 1945/46.

F ör elig gande framställning.

I skrivelse den 31 augusti 1945 har statens byggnadslånebyrå föreslagit,

att anslaget till byråns omkostnader för nästa budgetår upptages till 271 000

kronor, varav 6 000 kronor till en ny anslagspost för sjukvård m. m.

Byrån har i sistnämnda hänseende inledningsvis erinrat örn, att byrån redan

i skrivelse den 29 oktober 1944 hemställt, att fri sjukvård m. m. måtte beredas

byråns befattningshavare, vilken framställning emellertid avslagits av Kungl.

Majit. Härutöver har nu byrån i skrivelsen den 31 augusti 1945 anfört

följande.

Enligt det för befattningshavare i arbetsmarknadskommissionens kansli

gällande avlöningsreglementet erhåller tjänsteman på statens bekostnad läkarvård

jämte läkemedel och sjukhusvård i enlighet med vad därom stadgas i

32—39 §§ civila avlöningsreglementet. Vidare erhåller avliden tjänstemans

dödsbo begravningshjälp med 400 kronor. Byggnadslånebyrån kan för sin

del icke finna den omständigheten, att avlöningsreglementet för krisorganen

(SFS nr 215/1941) tillämpas å byrån, utgöra tillräckligt motiv för att betrakta

byrån såsom ett krisorgan och av denna anledning avvisa byråns framställning.

Det förhållandet att byråns låneverksamhet hade en icke obetydlig omfattning

redan under senare delen av 1930-talet jävar ett dylikt antagande,

och de i skilda sammanhang under krigsåren gjorda uttalandena rörande

byrån i propositioner och interpellationssvar giva snarast vid handen, att

byrån är avsedd att vara mera än ett tillfälligt, av krisförhållandena motiverat

statligt organ.

I avseende å de övriga i omkostnadsstaten ingående anslagsposterna har

byggnadslånebyrån i sin nyssnämnda skrivelse anfört bland annat följande,

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 279.

Posten till resekostnads- och traktamentsersättningar, i det följande benämnd

reseersättningar, har för budgetåret 1944/45 belastats med ett

belopp av 19 701 kronor. Denna i förhållande till det för ändamålet anslagna

beloppet, 35 000 kronor, låga belastning förklaras främst därav, att byggnadslånebyrån

under budgetåret 1944/45 till följd av sin mycket tyngande arbetsbörda

nödgats inskränka sina befattningshavares och enkannerligen byggnadskontrollanternas

resor i syfte att i större omfattning än som kan anses normalt

utnyttja samtliga tjänstemäns arbetskapacitet för interna arbetsuppgifter.

Detta i och för sig otillfredsställande förhållande torde kunna anses

försvarligt allenast under en begränsad tid, och byrån förutsätter följaktligen,

att tjänsteresor framdeles skola kunna företagas i den omfattning som med

hänsyn till byråns verksamhet får anses behövlig. På grund härav anser sig

byrån icke kunna för budgetåret 1946/47 skatta det till reseersättningar erforderliga

beloppet lägre än till 30 000 kronor.

Till expenser har under budgetåret 1944/45 förbrukats ett belopp av

196 992 kronor, vilket innebär, att belastningen sedan nästföregående budgetår

sjunkit med cirka 22 000 kronor. Ifrågavarande belastningsreduktion

är dock allenast skenbar, i det att byrån till följd av medelsbrist nödgats

till innevarande budgetår uppskjuta vissa utgifter, varav behov anmält sig

redan under senare delen av budgetåret 1944/45. Till belysning härav får

byrån meddela, att belastningssiffran å expensposten för juli månad i år uppgick

till icke mindre än 52 766 kronor, varav ungefär hälften torde avse

täckande av uppskjutna utgiftsbehov.

Det har för Syggnadslånebyrån sedan länge framstått såsom en angelägen

uppgift att söka följa den bostadspolitiska utvecklingen i andra länder och

tillgodogöra sig dessas erfarenheter av verksamhet, liknande den av byrån

bedrivna. Detta förutsätter emellertid tillgång till ett bibliotek, som omfattar

den viktigaste standardlitteraturen på området jämte vissa representativa

tidskrifter och som dessutom har möjligheter att snabbt förvärva utkommande

nyheter av väsentligt intresse. Byrån kan hittills icke sägas ha ett bibliotek

i egentlig mening. Litteraturförvärvet har begränsats till inhemskt officiellt

tryck samt till vissa inhemska tidskrifter, vilka till största delen erhållits

såsom gåva, varvid byråns publikationer brukat lämnas i utbyte. Tiden synes

nu var inne för byrån att lägga grunden till ett bibliotek av den karaktär,

som länge framstått såsom ett behov. Det skulle delvis bli fråga örn anskaffning

även av en del före kriget utkommen standardlitteratur på det bostadspolitiska

området. Det må i detta sammanhang vidare framhållas, att ett

bostadspolitiskt specialbibliotek, förlagt till byggnadslånebyrån men tillgängligt

för allmänheten, framdeles även skulle kunna tjäna allmänna studieändamål.

Det belopp, som enligt byråns bedömande bör avses för här ifrågavarande

ändamål under budgetåret 1946/47, torde kunna sättas till 5 000

kronor. I enlighet härmed och då en allmän ökning av byråns arbetsuppgifter

torde böra förutsättas, anser sig byrån icke kunna uppskatta det under

budgetåret 1946/47 för expenser erforderliga medelsbehovet lägre än till

225 000 kronor.

Till publikations t ryck har för budgetåren 1943/44 och 1944/45 disponerats

8 680 respektive 6 672 kronor. Då särskilt den till sistnämnda budgetår

hänförliga belastningssiffran är att betrakta som onormalt låg, anser sig

byggnadslånebyrån icke böra för budgetåret 1946/47 räkna med lägre belopp

än det för innevarande budgetår anvisade beloppet eller således 10 000 kronor.

Utlåtanden i anledning av byggnadslånebyråns här förevarande framställning

ha infordrats från statskontoret och allmänna lönenämnden.

Statskontoret ifrågasätter, huruvida anledning alltjämt föreligger att å byggnadslånebyråns

personal tillämpa kungörelsen den 18 april 1941 (nr 215) med

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

vissa avlöningsbestämmelser åt befattningshavare vid statens krisorgan. Enligt

ämbetsverkets mening är det önskvärt, att ifrågavarande personal erhåller en

sådan reglering av sina löne- och anställningsförhållanden, att de för civilförvaltningen

i allmänhet gällande avlöningsreglementena bliva tillämpliga å

densamma.

Under förutsättning att en dylik reglering kommer till stånd har statskontoret

icke något att erinra mot att å omkostnadsstaten anvisas medel till sjukvård

m. m. med det av byggnadslånebyrån föreslagna beloppet. I övrigt finner

statskontoret anledning till uppräkning av omkostnadsstaten i rådande läge

icke föreligga.

Lönenämnden erinrar örn att nämnden i utlåtande över byggnadslånebyråns

tidigare framställning rörande fri sjukvård m. m. för byråns befattningshavare

förklarat sig dels ej kunna tillstyrka, att de arvodesavlönade befattningshavarna

vid byrån erhölle förmånen av fri sjukvård, så länge motsvarande förmån

icke i allmänhet tillkomme arvodesanställd personal inom den civila

statsförvaltningen i övrigt, dels ock emellertid ifrågasätta, huruvida icke anledning

förelåge att till övervägande upptaga frågan örn en omreglering av anställnings-

och avlöningsförhållandena för befattningshavarna vid byrån i syfte

att mera direkt inordna dem under gällande avlöningsreglementen. — Lönenämnden

säger sig vidhålla denna ståndpunkt.

I en den 31 december 1945 dagtecknad skrivelse har byggnadslånebyrån

framhållit, bland annat, att byråns löpande expenser för första halvåret 1946

icke kunna beräknas understiga ett belopp av 20 000 kronor per månad; ifrågavarande

skrivelse utmynnar i den framställning rörande byråns expensbehov

för innevarande budgetår, vilken föranledde Kungl. Majit att medgiva, att den

i gällande omkostnadsstat för byrån upptagna posten till expenser finge överskridas

med högst 120 000 kronor.

Departementschefen.

Yad först angår byggnadslånebyråns framställning rörande sjukvård m. m.

för byråns befattningshavare anser jag, att denna angelägenhet bör kunna

anstå i avbidan på lösandet av frågan örn byråns framtida organisation.

Posterna till reseersättningar och publikationstryck torde med hänsyn till

utgifterna för dessa ändamål under innevarande budgetår samt den ökning i

byråns arbetsuppgifter, som kan förväntas inträda under nästa budgetår, knappast

kunna sättas lägre än till 35 000 respektive 10 000 kronor.

Yad slutligen angår posten till expenser lärer det icke kunna anses

troligt, att utgifterna härför skola under nästa budgetår bli lägre än under

första halvåret 1946. Vid bifall till de av mig i det föregående framlagda förslagen

rörande nya villkor för tertiärlåneverksamheten måste det tvärtom

antagas, att vissa extra kostnader — såsom för nya blanketter m. m.

—- ej kunna undvikas. Under antagande dels att de löpande expensernä

för nästa budgetår skola stanna på samma nivå som under första halvåret

1946, dels att till vissa nyanskaffningar m. m. kommer att åtgå ett

belopp av 15 000 kronor beräknar jag det för expenser under budgetåret

1946/47 erforderliga medelsbehovet till (12 x 20 000 + 15 000) 255 000 kronor.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

I enlighet med det anförda föreslår jag, att byggnadslånebyråns omkostnadsanslag

för nästa budgetår upptages med (35 000 + 10 000 + 255 000)

300 000 kronor.

Hemställan.

Under åberopande av vad jag sålunda i olika hänseenden anfört hemställer

jag, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att

I. godkänna av mig förordade ändrade grunder för tertiär- och

tilläggslåneverksamheten i avseende å flerfamiljshus;

II. medgiva, att räntefoten för förbättringslån och lantarbetarbostadslån,

vilka må komma att beviljas under budgetåret

1946/47, bestämmes till 3,2 5 %,

III. för budgetåret 1946/47 anvisa

a) å driftbudgeten under femte huvudtiteln,

1) till Statens byggnadslånebyrå: Avlöningar ett förslagsanslag

av ............................................................ kronor 1 545 000;

2) till Statens byggnadslånebyrå: Omkostnader ett förslagsanslag

av ...................................................... kronor 300 000;

3) till Hyresrabatter för mindre bemedlade, barnrika familjer

ett förslagsanslag av ................................. kronor 10 000 000;

4) till Bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden

ett reservationsanslag av ..................... kronor 20 000 000;

5) till Bidrag till inrättande av pensionärshem ett reservationsanslag

av ................................................ kronor 9 000 000;

b) å kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder,

1) till Lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade,

barnrika familjer ett investeringsanslag av kronor 70 000 000;

2) till Lånefonden för främjande av bostadsbyggande på landsbygden

ett investeringsanslag av ............... kronor 15 000 000;

3) till Lånefonden för bostadsbyggande ett investeringsanslag

av ......................................................... kronor 220 000 000;

c) å kapitalbudgeten under fonden för låneunderstöd,

1) till Tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett investeringsanslag

av.................................... kronor 50 000 000;

2) till Lån till uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder

ett investeringsanslag av .................. kronor 6 000 000;

3) till Lån till bostadsförbättringsverksamhet ett investeringsanslag

av ................................................... kronor 8 000 000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att

proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Stig Hammar.

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 279.

103

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid,

Allmänna frågor rörande bostadsförsörjningen.

Gällande bestämmelser rörande den statliga stödverksamheten...................... 3

Byggnadslånebyråns verksamhetsområde: Tertiärlån och tilläggslån s. 3—5.

— Bostadsanskaffningslån och tilläggslån jämte familjebidrag s. 5—7. — Bidrag

till anordnande av pensionärshem s. 7—9. — Anslag beviljade för den av byggnadslånebyrån

bedrivna verksamheten s. 9.

Egnahemsorganisationens verksamhetsområde: Egnahemslån och därtill

knutna tilläggslån s. 10—11. — Arbetarsmåbrukslån s. 11—12. — Bostadsförbättringsverksamhet

på landsbygden s. 12 — 14. — Anslag beviljade för bostadsförbättringsverksamhet

på landsbygden s. 14.

Bostadssociala utredningens betänkande...................................

Remissförfarandet: s. 14—17.

Utredningens förslag: Den bostadspolitiska målsättningen s. 17—20.

derna för programmets realiserande s. 21—22.

Remissyttrandena: Den bostadspolitiska målsättningen s. 22—34.

derna för programmets realiserande s. 34—42.

Departementschefen: s. 42—47.

De särskilda anslagsfrågorna.

1. Tertiärlåneverksamheten för hyreshus .......................................... 47

Utredningens förslag: s. 47—53.

Remissyttrandena: s. 53—72.

Specialfrågor berörande tertiärlåneverksamheten: 72—74.

Medelsbehovet: s. 74—75.

Departementschefen: s. 75—86.

2. Tertiärlåneverksamheten för enfamiljshus ...................................... 86

Föreliggande förslag m. m.: s. 86.

Departementschefen: s. 86—88.

3. Bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer .................. 88

Föreliggande förslag m. m.: s. 88—89.

Departementschefen: 89—90.

4. Bidrag till inrättande av pensionärshem ...................................... 90

Föreliggande förslag m. m.: s. 91.

Departementschefen: s. 91.

5. Bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden................................ 91

Föreliggande förslag m. in.: s. 91 — 93.

Departementschefen: s. 93 — 94.

......... 14

— Meto
—

Mete
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 279.

6. Anslagen till statens bigggnadslånebyrå ........................................

Statens byggnadslåne byr å,: Avlöningar: Föreliggande framställningar s.

95—97. — Departementschefen s. 97—98.

Statens byggnadslånebyrå: Omkostnader: Föreliggande framställning s.

99—101. — Departementschefen s. 101—102.

Hemställan ......................................................................

Stockholm 104G. Iv. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1946:369 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  2. Rskr. 1946:426 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1946/47 till statens bosättningslånef ond jämte i ämnet väckta m s. 2 i texten
  3. SU 1946:238 Utlåtande i anledning av Kungl. Majus proposition angående vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten