Sök i Ratio Lex

Angående organisationen ao statens isbrytarverksamhet

1947-02-28 · 32 sidor, varav 30 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 30 av 32 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1947:173, Angående organisationen ao statens isbrytarverksamhet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

1

Nr 173.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående organisationen

ao statens isbrytarverksamhet; given Stockholms slott

den 28 februari 1947.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åbei-opande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Gunnar Myrdal.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Höns

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

28 februari 1947.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Wigforss, Sköld, Quensel,

Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng,

Mossberg, Weijne.

Efter gemensam beredning med cheferna för försvars- och finansdepartementen

anför chefen för handelsdepartementet, statsrådet Myrdal.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 juni 1941 tillkallade dåvarande

chefen för handelsdepartementet den 12 juli 1941 generallotsdirektören

T. P. ,1. Petersson, dåvarande kommendören vid flottan, numera konteramiralen

i amiralitetets reserv M. E. Giron, direktören G. J. Göranson,

försäkringsdirektören N. E. T. Kihlbom, f. d. vicekonsuln C. W. Norenberg,

sjökaptenerna O. A. Nordborg och G. S. Osvald samt kommerserådet K. H.

Sjöholm att verkställa utredning av frågan om den statliga isbrytarberedskapen,

därvid tillika uppdrogs åt generallotsdirektören Petersson att i egenskap

av ordförande leda utredningsmännens arbete. Sedan sjökaptenen Nordborg

Bihang titt riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 173.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

i augusti 1942 avlidit, tillkallades den 26 september samma år skeppsredaren,

generalkonsuln G. F. Carlsson att i Nordborgs ställe vara utredningsman.

I ett den 8 december 1942 dagtecknat betänkande (SOU 1942: 53) framlade

utredningsmännen —- som antagit benämningen 1941 års isbrytarutredning

— resultaten av sitt arbete.

Över betänkandet avgåvos infordrade utlåtanden av överbefälhavaren,

chefen för marinen, marinförvaltningen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,

statskontoret, generaltullstyrelsen, lantbruksstyrelsen, nuvarande Sveriges

meteorologiska och hydrologiska institut, kommerskollegium, lotsstyrelsen

och statens industrikommission samt länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands,

Kalmar, Gotlands, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus,

Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands, Gävleborgs, Västemorrlands,

Västerbottens och Norrbottens län. Vid kommerskollegii utlåtande

hade fogats yttranden av rikets handelskamrar och åtskilliga andra av statens

isbrytarverksamhet intresserade sammanslutningar.

Vissa delar av betänkandet och däruti innefattade förslag anmäldes av

Kurigl. Maj:t i en till 1944 års riksdag den 18 februari samma år avlåten

proposition (nr 132), däri Kungl. Maj:t på hemställan av dåvarande chefen

för handelsdepartementet föreslog riksdagen, bland annat, att godkänna en

av departementschefen förordad plan för ordnande av statens isbrytarverksamhet

samt att besluta anskaffande av ytterligare ett statens isbrytarfartyg

för en beräknad kostnad av högst 5 650 000 kronor.

I propositionen upptogos icke de i betänkandet behandlade frågorna om

ledningen av statens isbrytarverksamhet, om bemanningen av statens isbrytarfartyg,

om isbrytarombuden, om israpporttjänsten, om åtgärder för motverkande

av sådan vintersjöfart, som ej fyller rimliga säkerhetskrav, samt

om sjöfartens och varuägamas bidrag till driftkostnaderna för nämnda verksamhet.

Propositionen bifölls av riksdagen (skr. 1944:429), som därjämte anhöll

om ytterligare utredning av frågan om sättet för isbrytningens ordnande utefter

norrlandskusten. Riksdagen uttalade vidare, att vissa motionsvis väckta

frågor, bland annat om isbrytarledningens organisation och om isbrytarfartygens

bemanning, lämpligen kunde undersökas i samband med den begärda

utredningen.

Den ytterligare utredningen av sistnämnda båda frågor har jag låtit verkställa

inom handelsdepartementet, medan norrlandskommittén genom beslut

av Kungl. Maj:t den 22 september 1944 fått i uppdrag att utreda frågan om

sättet för isbrytningens ordnande utefter norrlandskusten.

Sistnämnda utredning är ännu icke slutförd. Innan resultatet därav föreligger,

är jag icke beredd att taga ställning till den därmed sammanhängande

frågan om sjöfartens och varuägarnas bidrag till driftkostnaderna för statens

isbrytarverksamhet. Spörsmålen om israpporttjänstens utnyttjande vid

ledandet av statens isbrytarverksamhet samt om åtgärder för motverkande av

sådan vintersjöfart, som ej fyller rimliga säkerhetskrav, torde kunna avgöras

i administrativ ordning, varför jag ej funnit anledning anmäla dem i detta

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kunpi. Moj.ts proposition nr 173.

3

sammanhang. Däremot är det min avsikt att nu till behandling upptaga övriga

av isbrytarutredningen behandlade frågor, vilka icke berörts i förenämnda

proposition till 1944 års riksdag ävensom vissa andra med organisationen

av statens isbrytarverksamhet sammanhängande frågor. Detta torde kunna

ske utan att resultatet av norrlandskommitténs utredning föregripes.

Ledningen av statens isbrytarverksamhet.

Den statliga isbrytarverksamheten lyder så till vida under handelsdepartementet,

som ärenden angående anslag till och administrativa föreskrifter

för verksamheten ankomma på detta departements handläggning. På föredragning

av chefen för handelsdepartementet har Kungl. Maj:t sålunda fastställt

reglemente för statens isbrytarfartyg, senast den 22 november 1935 (nr

573), och i övrigt meddelat allmänna föreskrifter beträffande verksamheten.

Den direkta ledningen av denna verksamhet har däremot, alltsedan år 1926,

då det första statliga isbrytarfartyget färdigställdes, varit militär. Före det

andra världskriget utövades ledningen av Kungl. Maj:t i kommandoväg. Föredragande

angående isbrytarfartygens utrustning, bemanning, avrustning och

förläggande i beredskap var då chefen för sjöförsvarets kommandoexpedition,

som även meddelade direktiv för verksamheten. Vid expeditionen fanns en

särskild isbrytardetalj, som förestods av en officer. Under den första beredskapsvintern

uppdrogs ledningen av den statliga isbrytarverksamheten åt chefen

för marinen, och isbrytardetaljen överflyttades till marinstaben. Denna

anordning kvarstår alltjämt såsom ett provisorium.

Vid ledningens sida står ett särskilt rådgivande organ, den s. k. statsisbrytarnämnden.

Nämnden utgöres av högst fyra ledamöter, sakkunniga inom

olika av statens isbrytarfartygs verksamhet berörda områden. Ledamöterna

jämte suppleanter för dem utses av chefen för handelsdepartementet.

Frågan om den lämpligaste organisationen av statens isbrytarledning var

föremål för utredning av de sakkunniga, som dåvarande chefen för handelsdepartementet

jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade den 10 april

1929 för att verkställa utredning av frågan om förstärkning av landets isbrytarberedskap.

1 sitt den 5 februari 1930 avgivna betänkande föreslogo de

sakkunniga, att ledningen av den statliga isbrytarverksamheten skulle anförtros

en statens isbrytarmyndighet inom handelsdepartementet. Vid anmälan av

Kungl. Maj:ts proposition 1930: 234 förklarade emellertid föredragande departementschefen,

att han då icke vore beredd att taga ställning till detta

förslag. Förslaget har ej heller sedermera föranlett någon Kungl. Maj:ts

åtgärd.

Isbrytarledningens organisation berördes även av 1941 års försvarsutredning,

som i silt betänkande (SOU 1942: 1, s. 369) anförde.

Ledandet av den statliga isbrytningsverksamheten har under försvarsberedskapstiden

åvilat chefen för marinen. Enär detta under krig och försvarsberedskap

är ofrånkomligt på grund av isbrytningsverksamhetens samband

med övrig marin verksamhet, tala alla skäl för att isbrytningsverksamheten

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

även i fredstid ledes av chefen för marinen. För handläggning av hithörande

ärenden avses en med verksamheten förtrogen officer — vanligen en förutvarande

chef å isbrytarfartyg — tjänstgöra i marinstaben.

1941 års isbrytarutredning föreslår, att ledningen av statens isbrytarverksamhet

skulle överflyttas till kommerskollegium, att i samband härmed befattningar

för en statens isbrytarinspektör och en fartygsingenjör skulle inrättas

vid kollegium samt att statsisbrytarnämnden med något ändrad sammansättning

skulle bibehållas såsom ett rådgivande organ i isbrytningsfrågor.

Till stöd härför anför utredningen bland annat, att man mot den nuvarande

organisationen av den centrala ledningen med fog kunde anmärka,

att den vore splittrad på flera händer och att handelssjöfarten och näringslivet

icke vore på det sätt företrädda i denna ledning, som motiverades av deras

intresse och verksamhet. Visserligen funnes isbrytarnämnden såsom organ

för handelssjöfarten och näringslivet, men nämnden ägde icke någon medbestämmanderätt

i fråga om dispositionen av isbry tarmaterielen. Ei farenheterna

från den tid nämnden varit i verksamhet finge anses bekräfta, att

nämnden ej ägde möjlighet vare sig att kontinuerligt följa statens isbrytarverksamhet

eller att öva något fortgående inflytande å bedrivandet av denna

verksamhet.

Utredningen framhåller i anslutning härtill, att om ledningen av den statliga

isbrytarverksamheten även i fredstid skulle handhavas av chefen för

marinen, handelssjöfarten och näringslivet skulle få ännu mindre tillfälle

att öva inflytande på isbrytarverksamhetens bedrivande än som varit

möjligt medan ledningen ännu utövades genom sjöförsvarets kommandoexpedition.

Så länge ärenden angående den statliga isbrytarverksamhetens

ledning avgjordes i den för handläggning av kommandomål stadgade ordning

kunde dock sägas, att chefen för handelsdepartementet icke vore helt avstängd

från möjligheten att följa och jämväl öva inflytande å dessa ärenden.

I detta avseende bleve läget ett annat, därest chefen för marinen även under

fredstid skulle handhava ledningen av verksamheten.

Vid övervägande av frågan om den mest lämpliga formen för att bereda

handelssjöfarten och näringslivet det inflytande över ledningen av statens isbrytarverksamhet,

som skäligen borde tillkomma dem, säger sig utredningen

för sin del ha kommit till den uppfattningen att isbrytarnämnden, såsom dess

befogenheter reglerats, icke utgjorde det härför mest tjänliga instrumentet.

Dels vore nämnden icke något under isperiod permanent fungerande organ,

dels hade åt nämnden inrymts allt för ringa befogenheter, dels ägde nämnden

icke tillgång till sådana uppgifter av meteorologisk, trafikteknisk och

handelspolitisk art, som borde vara tillgängliga vid handläggning av de ej sällan

svårbedömbara spörsmål, vilka kunde förekomma till avgörande. Enligt

utredningens uppfattning torde det komma att visa sig mest ändamålsenligt,

att den centrala ledningen av statens isbry tarverksamhet uppdroges åt någon

central förvaltningsmyndighet. Närmast till hands låge att anförtro denna

uppgift åt det centrala förvaltningsorgan, som handlade ärenden angående

handel, industri och sjöfart, nämligen kommerskollegium. Det inbördes för
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

5

hållandet mellan marinen och statens isbrytarledning vid förstärkt försvarsberedskap

och mobilisering borde kunna regleras enligt samma grundsatser

som tillämpats under beredskapsåren vid reglerandet av det inbördes förhållandet

mellan försvarsväsendet samt statens järnvägar, postverket, telegrafverket

och lotsverket.

I anslutning till vad utredningen sålunda anfört föreslår utredningen, att

kommerskollegium skulle vara chefsmyndighet för statens isbrytarväsende

och i denna egenskap handha ledningen av den statliga isbrylarverksamheten,

förvalta de för denna verksamhet anslagna medlen samt ombesörja

underhåll och vård av statens isbrytarfartyg.

För handläggning inom kollegium av nu angivna ärenden borde enligt utredningens

mening där inrättas en särskild befattning för en statens isbrytarinspektör

i lönegraden Eo 28. För att biträda med fartygstekniska ärenden

rörande statsisbrytarna borde vidare å fartygsinspektionsbyrån inrättas en

fartygsingenjörsbefattning i lönegraden Eo 27. Därest dessa båda befattningshavare

icke bleve fullt sysselsatta med ärenden som hörde till isbrytarverksamheten,

kunde fyllnadsarbete med andra uppgifter beredas dem inom kommerskollegium.

Den årliga kostnaden för den sålunda föreslagna utökningen

av kommerskollegii arbetskraft beräknade utredningen till omkring 25 000

kronor.

Utredningen anför härefter att statsisbrytarnämnden kunde ha en uppgift

att fylla, även om ledningen förlädes till kommerskollegium. Det kunde

nämligen även för detta ämbetsverk vara en fördel att äga tillgång till ett

organ för inhämtande av råd och upplysningar t. ex. angående behovet av

isbrytarassistans med hänsyn till näringslivets intressen eller med hänsyn

till möjligheterna att uppehålla förbindelser å vissa trafikleder. Utredningen

föresloge i anslutning härtill, att för att tillhandagå statens isbrytarledning

med råd och upplysningar skulle finnas en statens isbrytarnämnd, bestående

av det antal ledamöter Kungl. Maj:t kunde finna gott bestämma. I

denna nämnd borde handelssjöfarten, exportindustrien, importhandeln, sjöassuradörerna

och fartygsbefälet vid handelsflottan vara företrädda. Ledamöterna

i nämnden jämte suppleanter till lika antal borde, såsom hittills

skett, förordnas av chefen för handelsdepartementet på visst antal år. Nämnden

borde sammanträda på kallelse av kommerskollegium.

På grundval av vad sålunda föreslagits har utredningen utarbetat förslag

till kungörelse angående ändring i vissa delar av instruktionen för kommerskollegium

och till reglemente för statens isbrytarverksamhet.

Ledamoten av utredningen herr Giron förklarar i en avgiven reservation,

att han icke kunde ansluta sig till utredningens förslag rörande ledningen av

statens isbrytarverksamhet. Han föreslår för sin del, att denna ledning i såväl

fred som krig skulle utövas av chefen för marinen samt att kommerskollegium

genom reglementerat samråd skulle beredas medinflytande i ledningen.

Genom att flottans kadrer enligt den nya försvarsordningen gjorde

det möjligt att utan anställande av extra personal organisera en isbrytarledning

hos chefen för marinen, skulle genom Girons förslag inbesparas lö
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

nerna för de av utredningen föreslagna tjänstemännen vid kommerskollegium.

Giron bemöter särskilt det av utredningens majoritet gjorda uttalandet att

man utan olägenhet kunde använda civil ledning vid förstärkt försvarsberedskap

eller mobilisering samt anför härom bland annat följande.

Beredskapstillstånd kan när som helst övergå till krigstillstånd och man

kan aldrig i god tid beräkna, när så kan ske. Det vore oklokt och föga förutseende

att bygga upp en organisation på den förutsättningen att vi kunna

räkna med en lång beredskapstid före ett krig. Om eller när detta kommer,

måste den militära isbrytarledningen vara väl insatt i sina uppgifter och

åligganden, isbrytarna bestyckade och militärt bemannade samt besättningarna

väl övade. Härtill fordras tid.

Ett bibehållande av civil ledning för isbrytarverksamheten vid krigsfara

eller krig skulle innebära ett direkt försvagande av marinens verkningsmöjligheter

och jag kan icke finna någon förklaringsgrund till detta utredningens

ställningstagande. Att vid krig eller krigsfara isbrytarledningen oavvisligen

måste ligga hos chefen för marinen är emellertid ett kraftigt argument

för militär ledning jämväl i fredstid, enär en vid förstärkt försvarsberedskaps

intagande improviserad militär isbrytarledning icke kan anses vara rationell

organisation.

I de över utredningens förslag avgivna yttrandena vitsordas allmänt, att den

nu gällande ordningen i stort sett fungerat tillfredsställande. Utredningens

förslag om övergång till civil ledning tillstyrkes dock av lotsstyrelsen, länsstyrelsen

i Västmanlands län, Skånes handelskammare, Svenska cellulosaföreningen,

Svenska trämasseföreningen, Svenska tråvaruecportföreningen,

Ångfartygsbefälhavciresällskapet, Svenska sjöfolksförbundet och Sveriges fartygsbefålsförening.

Kommerskollegium samt Västernorrlands och Jämtlands

läns handelskammare uttala sig för civil ledning åtminstone i fredstid.

Sveriges industriförbund tillstyrker likaledes civil ledning i fredstid men förklarar

sig icke ha något att erinra mot att isbrytarledningen vid förstärkt

försvarsberedskap och mobilisering utövades av chefen för marinen. Styrelsen

för Sveriges redareförening tillstyrker civil ledning men meddelar samtidigt

att ett flertal betydande rederier med stor erfarenhet av vintersjöfart

uttalat sig för bibehållande av den nu rådande ordningen.

Till förmån för militär ledning uttala sig överbefälhavaren, chefen

för marinen, marinförvaltningen, statskontoret, länsstyrelserna i Gotlands,

Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens län, Norrbottens och Västerbottens

läns handelskammare, handelskammaren i Gävle, Sveriges allmänna

exportförening, Stockholms rederiförening, Föreningen Sveriges imikessjöfart,

Norrländska hamnförbundet och Ångfartyg saktiebolag et Gotland. Flertalet

av de remissmyndigheter, vilka förorda bibehållande av militär ledning,

uttrycka samtidigt önskemål om att handelssjöfarten och näringslivet

måtte beredas ökat inflytande på ledningen av den statliga isbrytarverksamheten.

Inom Stockholms handelskammare och Sveriges allmänna sjöfartsförening

ha meningarna varit delade beträffande frågan om civil eller militär

ledning.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj.ts proposition nr 173.

7

Ur kommerskollegii och lotsstyrelsens yttranden må följande anföras.

Kommerskollegium: De synpunkter, som framförts av utredningen, tala

visserligen för ett civilt inflytande på isbrytarverksamheten men synas icke

med nödvändighet höra föranleda ett överflyttande av ledningen till civil

myndighet. För civil ledning talar enligt kollegii mening särskilt angelägenheten

av alt de näringspolitiska synpunkterna erhålla ett direkt och kontinuerligt

inflytande över isbrytarverksamheten ävensom det förhållandet, att

genom överförande av ledningen till civil myndighet åstadkommes att såväl

ledandet av som det ekonomiska ansvaret för den statliga isbrytarverksamheten

anförtros åt ett handelsdepartementet underställt organ. Vid övei''vägandet

av frågan om ett överflyttande bör komma till stånd synes vidare böra

beaktas, huru den nuvarande ordningen fungerat. I de inkomna remissvaren

ha icke framförts några anmärkningar mot marinens liandhavande av isbrytarverksamheten.

Under beaktande av olika på frågan inverkande omständigheter har kollegium

funnit att övervägande skäl lala för att isbrytarverksamheten åtminstone

i fredstid bör vara förlagd till civil myndighet. Därest ledningen av isbrytarverksamheten

anses böra överflyttas till civil myndighet torde, såsom utredningen

framhållit, kollegium vara närmast att handhava densamma i vad

angår bevakandet av de näringspolitiska synpunkterna.

Utredningens förslag om inrättande av en befattning för en statens isbrvtarinspektör

samt av en fartygsingenjörsbefattning biträdes av kollegium.

Kollegium finner förstnämnda befattning erforderlig även om isbrytarledningen

bibehålies under militär myndighet.

Lotsstyrelsen: Styrelsen biträder förslaget att ledningen för isbrytarverksamheten

överflyttas till kommerskollegium. EU starkt skäl för en sådan

överflyttning synes ligga däri, att på så sätt administrationen av dessa ärenden

skulle bliva koncentrerad till en myndighet i stället för att som nu vara

uppdelad på tre händer. Särskilt betänkligt och ur ekonomisk-administrativ

synpunkt otillfredsställande måste det anses vara, att ärenden rörande äskande

av medel för verksamheten, förvaltningen av dessa medel samt ledningen

av de medelskrävande åtgärderna ligga på skilda myndigheter. Ifrågasättas

kan också lämpligheten av att marinförvaltningen, vars arbetsuppgifter

äro synnerligen omfattande och dessutom stadda i kraftig tillväxt i samband

med den pågående utbyggnaden av flottan, skall betungas med ett sådant

ur verkets synpunkt sekundärt åliggande som handhavandet av den

statliga isbrytarverksamhetens ekonomi.

Vad utredningens militäre ledamot i sin reservation uttalat därom, att isbrytarledningen

vid krig eller krigsfara oavvisligen måste ligga hos chefen

för marinen, synes icke övertygande. Under beredskapsåren hade statens

havsisbrytare i endast mycket ringa utsträckning tagits i anspråk för marinens

behov. Styrelsen vill framhålla, att den distriktsorganisation, varöver

lotsverket förfogar, med fördel torde kunna anlitas av den statliga isbrytarledningen

ävensom av havsisbrytarnas befälhavare. Så lärer för övrigt redan

nu ske i icke ringa utsträckning. Styrelsen vill betyga, att man inom lotsverket

är beredd alt tillhandahålla alla de tjänster, som kunna vara till gagn

för isbrytarverksamheten.

Till stöd för sin uppfattning atl statens isbrytarverksamhet även framdeles

borde slå under militär ledning anföra de militära remissmyndigheterna

och statskontoret bland annat följande.

Överbefälhavaren: Intel exempel finnes anfört, som ger stöd åt utredningens

antagande att handelssjöfartens intressen skulle biillre tillgodoses med

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

civil ledning. Nödvändigheten av att ledningen av isbrytarverksamheten vid

förstärkt försvarsberedskap, mobilisering och krig handhaves av militär myndighet

är däremot ur försvarets synpunkt påtaglig. Jämförelsen med kommunikationsväsendet

m. in. är alltför haltande. Statsisbrytarna äro under

beredskaps- och krigsförhållanden för flottan livsviktiga beståndsdelar. Såväl

vinter- som sommartid kunna och böra de utnyttjas även för en mångfald

andra militära uppgifter än isbrytning. För att vintertid under krig (förstärkt

försvarsberedskap, mobilisering) tillförsäkra flottan full rörelsefrihet

måste isbrytarna ständigt vara disponibla lör att intimt samverka med flottans

övriga fartyg och betraktas som eu del av flottan. Fn civil ledning är

under sådana förhållanden fullständigt utesluten.

Då isbrytarledningen under nu angivna förhållanden måste stå under militär

ledning följer därav, att även under fred ledningen bör vara militär,

enär endast därigenom den erforderliga kontinuiteten och det viktiga militära

beredskapskravet kunna upprätthållas.

Chefen för marinen: Ledningen av statens isbrytarverksamhet under krig

eller krigsfara måste underordnas de sjömilitära dispositionerna. Härigenom

ernås på enklaste sätt, och såsom i stor utsträckning varit fallet under de

gångna krigsvintrarna, alt lämpliga isbrytande krigs- eller lijälpfartyg utan

omgång kunna komma till användning för biträde åt handelssjöfarten liksom

även att statens isbrytarfartyg vid behov snabbt kunna tagas i bruk för

behövliga militära operationer. Då mångårig erfarenhet i fråga om ledning

av den statliga isbrytarverksamheten under såväl freds- som orostider dessutom

redan linnes inom örlogsflottan, synas starka skäl tala för att även i

framtiden bibehålla militär ledning av isbrytarverksamheten såväl i fredstid

som under krig eller krigsfara. •

Utredningen synes ha missuppfattat hur ledningen av den statliga isbrytarverksamheten

i praktiken tillgått. Under isbrytningsperioden fungerar

ledningen genom ständigt pågående utbyte av brev, telegram och telefonsamtal

under dagar och nätter mellan isbrytarledningen å ena sidan samt redare,

mäklare, befälhavare å liandelsfaityg och fartygschefer å statsisbrytare m. fl.

å den andra, varvid marinens dygnet om fungerande förbindelseväsen, stabsoch

expeditionsorgan in. in. flitigt utnyttjas. Utan någon som helst möjlighet

till rådgörande med andra organ måste därvid omedelbara beslut fattas för

lämpligaste och mest ekonomiska utnyttjande av den utevarande isbrytarmaterielen,

varvid detaljernas bestämmande i stor utsträckning överlämnas

till fartygschefernas eget avgörande med hänsyn till rådande och väntade isoch

väderleksförhållanden. Det torde härav framgå, att ledningen måste ligga

i händerna på en ensamt beslutande chef och icke som utredningen föreslagit,

på eu månghövdad chefsmyndighet.

Behovet av en självständigt arbetande ledare för verksamheten i fråga,

som redan av 1929 års isbrytarsakkunniga starkt understrukits, har under

årens lopp alltmera framträtt. Riktigast synes därför vara att nu tillsätta eu

i marinledningen ingående, direkt under chefen för marinen stående statens

isbrytarinspektör, som har medinflytande i fråga om fartygens bemanning

och reglerar deras drift och användning och som vid handläggning av ärenden

rörande statens isbrytarfartyg även ingår i marinförvaltningen. Denne

inspektör bör ha rätt och skyldighet till samråd med kommerskollegium i avsikt

att städse hålla sig väl underrättad om behovet av isbrytarverksamhet

och riktlinjerna härför, vilka senare liksom hittills böra fastställas av Kungl.

Maj:t. De statliga isbrytarnas nybyggnad och underhåll torde liksom hittills

böra ombesörjas av marinförvaltningen, ökad kostnad för statsverket skulle

genom detta förslag icke behöva uppstå, enär av riksdagen godkänd försvarsordning

förutsätter att för isbrytarärendenas skötsel i marinstaben

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

9

skall tjänstgöra en kapten eller regementsofficer. För utnyttjande av tillgänglig

erfarenhet kan det dessutom tänkas att för detta ändamål nyttjas

från reserven inkallad och förordnad officer. En i marinförvaltningen tjänstgörande

ingenjör torde dessutom, jämte annat arbete, böra tjänstgöra som

tekniskt biträde åt inspektören.

Marinförvaltningen: Det finns icke anledning betvivla, att isbrytarmaterielen

ur teknisk synpunkt skulle kunna handhavas av civil myndighet, men

ur ekonomisk synpunkt vore det mindre lämpligt att inom annan statlig

myndighet än marinförvaltningen tillskapa en organisation med erforderlig

skeppsbyggnadsteknisk och maskinteknisk kompetens ävensom de förvaltningsorgan,

som erfordras för anskaffande, skötsel och underhåll av den

komplicerade fartygsmateriel, varom här är fråga.

Statskontoret: Någon vägande kritik mot nuvarande ordning eller mot det

sätt, varpå isbrytarledningen hittills utövats, har icke 1''örebragts. Under sådana

omständigheter och då ett överflyttande av ledningen till kommerskollegium

skulle föranleda inrättandet av två nya tjänster därstädes utan

motsvarande besparingar inom sjöförsvarets kommandoexpedition, måste

statskontoret avstyrka förslaget i denna del. Allenast under förutsättning att

kommerskollegium med nuvarande personal skulle kunna omhänderhava

ledningen, synes en dylik anordning förtjäna ett övervägande, därest av skäl,

som undandraga sig ämbetsverkets bedömande, en ändring skulle finnas

önskvärd i hittillsvarande fredsorganisation.

Beträffande statsisbrytarnämnden anför kommerskollegium,

att vare sig isbrytarledningen anförtroddes militär eller civil myndighet syntes

behov föreligga av en statens isbrytarnämnd såsom ett organ för inhämtande

av råd och upplysningar i frågor rörande isbrytarverksamheten och vad därmed

sammanhängde. Emellertid syntes det enligt kollegii mening knappast

vara lämpligt att bereda nämnden befogenhet till direkt ingripande i isbrytarledningen.

Då nämndens ändamål vore att bevaka näringspolitiska intressen,

syntes det böra ankomma på kollegium att jämväl vid militär ledning sammankalla

nämnden. Kollegium förordar att förutom de av utredningen föreslagna

näringsrepresentanterna jämväl en representant för rikets hamnar

samt inalles sex representanter med ingående kännedom om trafiken på de

särskilda kustområdena bereddes plats i nämnden.

Järnvägsstyrelsen anser önskvärt, att som ledamot i nämnden placerades

en representant för statens järnvägar.

I motionen II: 422 till 1946 års riksdag väcktes förslag om att statsisbrytarverksamheten

skulle överföras till sjökarteverket. Med anledning av motionen

anhöll riksdagen i skrivelse den 26 juni 1946, nr 365, om utredning hland

annat i fråga om den framtida ställningen i organisatoriskt hänseende rörande

statsisbrytarverksamheten. På föredragning av chefen för försvarsdepartementet

uppdrog Kungl. Maj:t åt chefen för marinen att i samråd med sjökarteverket

verkställa utredning rörande de organisatoriska, tekniska och ekonomiska

förutsättningarna för statsisbrytarverksamhetens överförande till

sjökarteverket. Resultatet av den utredning, som till följd därav verkställdes,

har chefen för marinen redovisat i en skrivelse den 30 november 1946, vari

han hemställer all motionen icke måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Vid anmälan i årets statsverksproposition (IV huvudtiteln, punkten 126)

av sjökarteverkets anslagsäskanden för budgetåret 1947/48 förklarade chefen

för försvarsdepartementet, att det — med hänsyn till att frågan om den statliga

isbrytarverksamhetens organisation vore föremål för utredning inom

handelsdepartementet — då icke med säkerhet kunde bedömas, huruvida vissa

med denna verksamhet sammanhängande uppgifter borde överflyttas till

sjökarteverket. Emellertid ansåge sig departementschefen tills vidare höra

räkna med att ett blivande beslut rörande isbrytarverksamheten icke komme

att påverka sjökarteverkets medelsbehov för nästa budgetår.

Med avseende på den ifrågasatta överflyttningen anföres i motionen följande.

För att fullt ut kunna utnyttja en del av den arbetskraft, som finnes vid

sjökarteverket, bör till verket överflyttas arbetsuppgifter, som kunna anses

helt sammanfalla med verkets uppgifter. Då verket är organiserat delvis civilt

och delvis militärt, bör detta kunna ske genom att till verket överföra statsisbrytarverksamheten.

Härigenom skulle en del av den personal, som på

sommaren deltager i sjömätningar och icke har fidl sysselsättning under vintern,

kunna beredas full sysselsättning året om. Dessutom skulle statsisbrvtarna

tillförsäkras besättning, som vore van vid fartygen, vilket måste vara

en fördel.

I nyssnämnda skrivelse anför chefen för marinen bland annat följande.

Tanken att genom överflyttning av statisbrytarverksamheten till sjökarteverket

bereda full sysselsättning året om åt en del av den personal, som på

sommaren deltager i sjömätning men icke bär full sysselsättning under vintern,

är ur rent organisatorisk synpunkt beaktansvärd. Det bör emellertid

framhållas, att denna personal efter sjömätningsfartygens avrustning på hösten

är behövlig såväl för att fylla flottans personalbehov under vinterhalvåret

som även, beträffande de värnpliktiga, för en ur mobiliseringssynpunkt

nödvändig militär utbildning. Att bemanna statsisbrytama med sådan personal

kan — dessutom under den nödvändiga förutsättningen att isbrytarbesättningarna

skola kvarstå ombord från expeditionens början till dess slut —

endast genomföras i mycket begränsad omfattning. Endast isbrytarfartyget

Atles besättning torde kunna uttagas bland den personal, som senare avses

för sjömätning, men den omfattar endast 45 man av de 236, som åtgå för

sjömätningsverksamheten. Det bör även omnämnas, alt innevarande vinter

fyra officerare i flottans reserv äro kommenderade på statens isbrytarfartyg.

Dessa officerare ha under sommaren 1946 gjort sjömätningstjänst och avse

att göra sådan tjänst även sommaren 1947.

Frågan om en överflyttning till sjökarteverket av statsisbrytarverksamheten

gäller även isbrytarverksamhetens ledning. Isbrytardetaljen inom marinledningen

kan givetvis utan större organisatorisk svårighet överflyttas till

sjökarteverket, varvid dock, för att bibehålla ledningens nuvarande effektivitet,

behov uppstår av särskilda lokaler, särskild ingenjör för att omhänderhava

isbrytarnas starkt specialiserade fartygs- och maskinmateriel, särskilt

skrivbiträde samt lämpliga anordningar för att snabbt och säkert mottaga

och avsända telefonmeddelanden och telegram under alla tider av dygnet. Det

kan befaras, att en överflyttning av isbrytarverksamhetens ledning till sjökarteverket

genom att införa ett helt nytt, för verkets uppgifter i övrigt främmande

arbetsområde komme att verka splittrande på verkets arbetsprestationer.

Då ledningen av statens isbrytarverksamhet vid försvarsberedskap eller

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

1]

mobilisering måste vara underställd chefen för marinen, skulle en överflyttning

i fredstid av denna ledning till sjökarteverket leda till olika organisationsformer

i fred och krig, vilket bör undvikas.

Beträffande kostnadsfrågan anför chefen för marinen, att kostnaderna för

bemanning, drift och underhåll av statsisbrytarna borde bliva desamma, oavsett

om verksamheten sorterade under chefen för marinen eller under sjökarteverket.

Ledningens överflyttning till sjökarteverket komme däremot att

medföra vissa merkostnader för statsverket, vilka kunde beräknas till omkring

23 500 kronor.

Avslutningsvis framhåller chefen för marinen, att i tekniskt och ekonomiskt

hänseende inga större svårigheter förelåge för en överflyttning av statsisbrytarverksamheten

till sjökarteverket, men att — därest en sådan överflyttning

komme till stånd — i varje fall ingen förbättring av isbrytarledningens

funktion eller av isbrytarfartygens tekniska omhänderhavande ernåddes,

varemot vissa, ehuru relativt obetydliga merkostnader måste beräknas

uppkomma.

Sjökarteverkets styrelse har icke haft något att erinra mot vad chefen för

marinen sålunda anfört.

Ledningen av den statliga isbrytarverksamheten har hittills utövats av de Departementssjömilitära

myndigheterna. Enligt samstämmiga uppgifter i remissutlåtandena chefenöver

isbrytarutredningens betänkande har den nuvarande ordningen fungerat

i stort sett tillfredsställande. Såsom av det förut anförda framgår tala

emellertid starka skäl för att ledningen i fred, i varje fall såvitt angår dirigeringen

i stort av den statliga isbrytarverksamheten, överflyttas till civil myndighet.

I fred är huvuduppgiften för denna verksamhet att lämna isbrytarhjälp åt

handelssjöfarten. Som regel och särskilt under svåra isvintrar är det icke

möjligt att tillgodose alla framställda krav på isbrytarhjälp. Det är därför

önskvärt att de som skola leda verksamheten äga ingående kännedom om de

förhållanden inom handeln, sjöfarten och näringslivet i övrigt, vilka äro av

betydelse för en riktig bedömning av hjälpbehovens inbördes angelägenhetsgrad.

På grund härav framstår det såsom både principiellt riktigt och ändamålsenligt

att ledningen av statens isbrytarverksamhet i fredstid handhaves

av civil myndighet med anknytning till handelssjöfarten.

Under krig eller krigsfara får isbrytarverksamheten en dubbel uppgift. Den

skall fortfarande bispringa handelssjöfarten, i den mån sådan sjöfart överhuvud

taget kan bedrivas, men den skall dessutom vara beredd att i viss

utsträckning lämna isbrytarhjälp åt örlogsflottans fartyg. Eftersom handelssjöfarten

under orostider torde komma att dirigeras av de marina myndigheterna,

på sätt som skedde under beredskapsåren, är det även naturligt att

statens isbrytarverksamhet då ställes under marinens ledning. Detta torde

bli ofrånkomligt, om isbrytarfartygen i krig skola kunna användas för direkta

stridsuppgifter, vilket jag i likhet med överbefälhavaren och chefen

för marinen anser nödvändigt.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Från dessa utgångspunkter och med beaktande av att ledningen för isbrytarverksamheten

bör ordnas så, att övergången från freds- till krigsorganisation

kan ske på ett smidigt sätt, föreslår jag, att isbrytarledningen organiseras

enligt följande riktlinjer.

Kommerskollegium blir i fred chefsmyndighet för den statliga isbrytarverksamheten,

utom såvitt angår statsisbrytarnas bemanning samt nybyggnad

och underhåll av isbrytarfartygen. Av skäl som närmare utvecklas i det

följande torde fartygen alltjämt böra vara militärt bemannade icke blott i

krig utan även i fred. Eftersom statsisbrytarna i krig säkerligen komma att

tagas i anspråk för viktiga sjömilitära uppgifter och då marinförvaltningen

disponerar över ingenjörs- och varvspersonal, som är kompetent att svara

för deras underhåll, torde de även framgent böra upptagas såsom örlogsfartyg.

Med hänsyn härtill torde såväl i fred som i krig frågor om isbrytarnas

bemanning böra handläggas av chefen för marinen och frågor om nybyggnad

och underhåll av isbrytarfartyg av marinförvaltningen.

Inom kommerskollegium torde isbrytarfrågorna lämpligen böra handläggas

på sjöfartsbyrån, och då dessa frågor vanligen fordra särskilt snabb behandling,

förutsätter jag att ämbetsverkets beslutanderätt : isbrytarärenden

i stor omfattning kommer att överlåtas på chefen för denna byrå. Som verkställande

tjänsteman bör vid byrån finnas en särskild befattningshavare, benämnd

statens isbrytardirektör. Denne, som bör äga tämligen stor frihet att

handla på eget ansvar, bör vara en kommendörkapten, aktiv eller pensionerad,

med vidsträckt praktisk erfarenhet av isbrytarverksamhet. I detta sammanhang

får jag erinra om att chefen för försvarsdepartementet tidigare denna

dag vid anmälan av en proposition angående vissa avlönings- in. fl. anslag

under riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret 1947/48 framlagt de förslag

med avseende å flottans personalstater, som betingas av den sålunda förordade

anordningen.

Med nuvarande omfattning av isbrytarverksamlieten kan isbrytardirektören

icke beräknas bliva fullt sysselsatt med handläggning av isbrytarfrågor

under hela året. Det bör därför åläggas honom skyldighet att, i den utsträckning

chefen för marinen i samråd med kommerskollegium bestämmer, utföra

arbete inom marinstaben.

Av flera skäl synes det lämpligt att isbrytardirektörens expedition förlägges

inom marinledningens lokaler. Härigenom får direktören möjlighet att utnyttja

det militära förbindelsenätet och han kan också erhålla hjälp med

telefonpassning nattetid under isbrytningssäsongen. Då förhållandena det

fordra bör dessutom utan större svårighet genom chefen för marinen tillfälligt

biträde av lämplig officers- eller ingenjörspersonal kunna beredas honom.

Slutligen förefaller mig den sålunda föreslagna anordningen av isbrytardirektörens

tjänstgöringsförhållanden ändamålsenlig ur beredskapssynpunkt. Vid

krig eller krigsfara, då ledningen av isbrytarverksamheten skulle övergå från

kommerskollegium till chefen för marinen, skulle isbrytardirektören i egenskap

av officer omedelbart kunna träda under militärt befäl och utan onödigt

avbrott fortsätta sin verksamhet inom marinstaben.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 173.

13

Jag förutsätter att isbrytardirektören, även om hans tjänstgöring på sätt

jag sålunda föreslagit förlägges till marinledningens lokaler, fortlöpande håller

chefen för kommerskollegii sjöfartsbyrå underrättad om sin verksamhet.

Detta bör givetvis gälla särskilt under den tid av året, då isbrytarverksamheten

pågår.

Jag kan icke ansluta mig till isbrytarutredningens förslag om inrättande av

eu särskild befattning för en ingenjör, som skulle biträda isbrytardirektören

med handläggning av ärenden om nybyggnad och underhåll av isbrytarfartyg.

Uppkomna vakanser inom mariningenjörkåren medföra visserligen för

ögonblicket vissa svårigheter för marinförvaltningen att ställa erforderlig

ingenjörspersonal till förfogande för ändamålet, men jag utgår från att dessa

svårigheter äro av övergående natur. Isbrytarfartygen erbjuda tekniska problem

av alldeles särskild art. Det vore därför önskvärt, om någon yngre

mariningenjör särskilt inriktade sig på att studera hela det komplex av frågor,

som rör isbrytarnas konstruktion. De rese- och traktamentskostnader,

som kunna bliva erforderliga för att bereda mariningenjören i fråga tillfälle

att bedriva praktiska studier på svenska och i undantagsfall på utländska

isbrytarfartyg, torde böra bestridas från förslagsanslaget Statens isbrytarverksamhet:

Driftkostnader m. m.

Såsom biträde med expeditions- och skrivgöromål torde isbrytardirektören

behöva en arbetskraft, som lämpligen även bör kunna anlitas av honom under

de delar av året, då han utför arbete inom marinledningen. Chefen för försvarsdepartementet

har vid anmälan av förenämnda avlöningsproposition

räknat med inrättande av en kontorsbiträdesbefattning för ändamålet.

Expensutgifter för isbrytarledningen ha hittills bekostats från anslag under

fjärde huvudtiteln. I samband med att ledningen i fredstid överflyttas till

kommerskollegium, torde lämpligen böra föreskrivas, att kostnaderna för

isbrytardirektörens resor samt för isbrytarledningens telefon- och telegramavgifter

skola bestridas från isbrytarverksamhetens driftkostnadsanslag. Under

normala år torde resekostnaderna komma att uppgå till omkring 800

kronor och telefon- och telegramavgifterna till omkring 1 000 kronor. Kostnaderna

för skrivmateriel in. in. torde däremot alltjämt böra belasta anslag under

fjärde huvudtiteln.

I likhet med isbrytarutredningen och de remissmyndigheter, som uttalat

sig i frågan, anser jag att en särskild isbrytarnämnd har en uppgift att fylla,

även om ledningen av den statliga isbrytarverksamheten överflyttas till kommerskollegium.

Nämnden torde alltjämt böra organiseras såsom ett rådgivande

organ, vilket bör tillfrågas vid planläggning av isbrytarverksamheten

i stort. Chefen för kommerskollegii sjöfartsbyrå bör vara självskriven ordförande

i nämnden, som bör sammanträda på hans kallelse.

Utredningen har föreslagit, att handelssjöfarten, exportindustrien, importhandeln,

sjöassuradörerna och farlygsbefälet vid handelsflottan skulle vara

företrädda i nämnden. Förslag om ökning av nämnden med ytterligare sju

ledamöter har framförts av kommerskollegium, varjämte järnvägsstyrelsen

begärt alt en representant för statens järnvägar skulle placeras i nämnden.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att taga ställning till de framställda

önskemålen och meddela föreskrifter om nämndens sammansättning och arbetsuppgifter.

Härvid synes även kunna övervägas att bereda fiskerinäringen

ävensom Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut representation

i nämnden. Därest nämnden skulle bliva av den storleksordning, som kommerskollegium

förordat, kan det visa sig lämpligt att inom nämnden utse ett

särskilt arbetsutskott, som skulle kunna sammanträda tämligen ofta under

isbrytningssäsongen. En sådan anordning har med framgång tillämpats i

Danmark.

Ersättning till ledamöterna i den nuvarande statsisbrytarnämnden utgå

enligt kommittékungörelsen och bestridas från tionde huvudtitelns reservationsanslag

till kommittéer och utredningar genom sakkunniga. Från och med

budgetåret 1947/48 torde kostnaderna för nämndens verksamhet böra bestridas

från driftkostnadsanslaget för statens isbrytarverksamhet.

Bemanningen av statens isbrytarfartyg.

Isbrytarutredningens betänkande innehåller (s. 198—204) en fyllig redogörelse

för hur statens isbrytarfartyg hittills bemannats samt för tidigare överväganden

av frågan, huruvida fartygens besättning bör utgöras av militär

eller civil personal. Av redogörelsen framgår bland annat alt statsisbrytarna

allt sedan 1926 varit militärt bemannade, ehuru intill 1938 i besättningarna

ingått viss civil personal.

Enligt 1942 års försvarsorganisation äro marinens kadrer av fast anställd

personal avpassade med hänsyn till marinens krigsorganisation, alltså bland

annat för krigsbemanning av de såsom örlogsfartyg upptagna isbrytarna Ymer

och Atle. Den för krigsorganisationen erforderliga stampersonalen å dessa

fartyg, ett 30-tal man, skall bilda kärnan i krigsbesättningarna, vilka sedan

skola utfyllas med reservpersonal och värnpliktiga. För isbrytarnas fredsbemanning

kan utöver den å Ymer och Atle krigsplacerade stampersonalen

även en del av den stampersonal vid flottan tagas i anspråk, som beräknats

behövlig i krig för andra ändamål än bemanning av statsisbrytarna. Särskild

utredning har givit vid handen att flottans personal, under förutsättning att

sex reservofficerare inkallas till tjänstgöring, räcker till för fredsbemanning

icke blott av Ymer och Atle utan även av den isbrytare, den s. k. isbrytaren

C, som skall byggas enligt beslut av 1944 års riksdag. Under de tider, som den

å isbrytarna krigsplacerade besättningen ej behöver tagas i anspråk för isbrytningsändamål

eller för översyn och underhåll av statsisbrytarna, användes

den för andra uppgifter inom flottan. För innevarande vinter gällande

besättningslistor upptaga för Ymer 47 och för Atle 45 man eller tillhopa 92

man, varav 65 stampersonal, 4 reservpersonal och 23 värnpliktiga. Stampersonalen

består av 4 officerare, 19 underofficerare och 42 manskap.

Kostnaderna för avlöning till personalen å statens isbrytarfartyg bestridas

från anslag under fjärde huvudtiteln, med undantag dock för de särskilda

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

15

förmåner som utgå till fartygens chefer och besättning under tjänstgöring till

sjöss. Kostnaderna härför belasta det under tionde huvudtiteln upptagna anslaget

Statens isbrytarverksamhet: Driftkostnader m. m.

1941 drs utbrytarnt redning förordar, att statsisbrytarna skulle bemannas

med civil personal, beräknad efter tjänstgöring på två vakter.

Utredningen erinrar därom, att Ymer och Atle under vintrarna 1939/40—

1941/42 varit bestyckade och krigsbemannade. På grund härav hade ombord

funnits så riklig tillgång på däckspersonal, att den kunnat indelas för tjänstgöring

på fyra kvarter. Maskinpersonalen hade däremot jämväl under dessa

vintrar arbetat enligt tvåvaktsystem.

Den nos utredningen förordnade sakkunnige, dåvarande befälhavaren å

Ymer, numera chefen för marinstabens isbrytardetalj kommendörkaptenen

S. Hermelin hade gjort gällande, att isbrytarna under så hårda arbetsperioder,

som förekommit vintrarna 1939/40—1941/42, icke kunde fullt utnyttjas,

därest däckspersonalens vakttjänst vore indelad på allenast två vakter. Även

för maskinpersonalen borde under sådana perioder trevaktsystem tillämpas

för att den fortlöpande översynen av materielen skulle kunna medhinnas.

Utredningen hade införskaffat uppgifter å de assistenser, som åren 1925—

1942 utförts med statens isbrytarfartyg, tidrymden härför, antalet gångtimmar

i övrigt och tid för stillaliggande. Vid bedömande av dessa uppgifter och

av arbetets beskaffenhet och omfattning ombord å statsisbrytarna säger sig

utredningen ha kommit till den slutsatsen, att det icke funnes tillräckliga

skäl för att frångå den för fartygens fredsbemanning hittills tillämpade principen

att beräkna besättningarna, utom fartygsbefälet, med utgångspunkt

från tvåvaktsystem. Skulle tjänstgöringen ombord under särskilt stränga

vintrar visa sig bliva alltför ansträngande, borde möjlighet föreligga att tillfälligt

förstärka personalen.

Beträffande frågan, huruvida bemanningen å statens isbrytarfartyg bör

vara civil eller militär, anför utredningen bland annat följande.

Rekryteringen av personalen å statens isbrytare har hittills tillgått sålunda,

att officerarna kommenderats av chefen för marinen, medan underofficerarna

och manskapet kommenderats från Stockholms örlogsstation av dess chef.

Behovet av värnpliktig personal ombord å statsisbrytarna har under fredstid

hittills merendels fyllts från sådan personal, som icke uttagits till tjänstgöring

ombord å krigsfartygen, s. k. sjötjänstare.

Enligt vad utredningens sakkunnige uppgivit förekommer inom samtliga

personalkategorier i ej ringa omfattning frivillig anmälan till tjänstgöring

å statens isbrytarfartyg. Rekryteringen anses, i varje fall vad angår Ymer,

ha givit tillfredsställande resultat. Under den provtur den statsisbrvtare —

regelmässigt Ymer — företagit, som tidigast utgått på expedition, har å detta

fartyg nyintagen personal blivit föremål för särskild prövning. De som därvid

befunnits icke lämpliga ha efter provturens avslutande utbytts mot andra.

På detta siitt har man å Ymer erhållit en besättning som, bortsett från

förändringar vilka föranletts av sjukdom och olycksfall, i regel kvarstått hela

isbrytningsperioden. De år Atle utgått på expedition har särskild föregående

provtur med detta fartyg ej försiggått. Någon gallring av den til! detta fartyg

kommenderade besättningen har därför ej kunnat ske före expeditionens

anträdande.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Isbrytaren Göta Lejon har, när den vintrarna 1939/40—1941/42 disponerats

av kronan, varit bemannad vintern 1939/40 med civil och de två nästföljande

vintrarna med militär besättning. Enligt befälet på Göta Lejon giva

erfarenheterna från detta fartyg vid handen, att den civila besättningen,

ehuru fåtaligare än den därefter nyttjade militära, visat sig i varje hänseende

fullt vuxen sin uppgift. Den civila besättningen hade i disciplinärt hänseende

skött sig väl. Flertalet hade kvarstannat ombord under hela seglationen.

Det enda biträde, som lämnats från marinen, hade utgjorts av två radiomatroser,

som visat sig behövliga för ständig passning av radiotelegrafen.

Vad åter den militära besättningen å Göta Lejon angår har mot denna anmärkts,

att såväl däcks- som maskinpersonalen saknat sjövana. I fråga om

däcksmanskapet har framhållits, att detta på ett fåtal undantag när icke

kunnat på nöjaktigt sätt fullgöra sin tjänst.

Utredningen anför vidare, att en noggrann uppskattning av behovet av

personal vid användande av yrkesutbildad civil besättning å Ymer, Atle

och isbrytaren C utvisade, att man vid civil besättning kunde åtnöjas med

i genomsnitt 16 procent lägre bemanningsstyrka än vid militär besättning.

Den huvudsakliga förklaringsgrunden till denna olikhet borde sökas däri,

att man inom marinen i allmänhet hade större bemanning än inom handelsflottan.

Fn omständighet, som syntes grundlägga en viss skillnad i kvalitativt hänseende

mellan civil och militär besättning, borde emellertid, säger utredningen

vidare, i detta sammanhang särskilt uppmärksammas. V''d inmönstring

av civil besättning å statens isbrytarfartyg kunde man räkna med att

få tillgång till fullt yrkesutbildat, befaret sjöfolk, som under normala förhållanden

i allmänhet hade värnpliktsutbildningen bakom sig. Man kunde

sålunda utgå från att man till sitt förfogade hade en med arbetet till sjöss

även under svåra is- och väderleksförhållanden väl förtrogen, för förekommande

arbetsuppgifter tränad besättning.

Utredningen säger sig ha noggrant undersökt möjligheterna att erhålla fullgoda

besättningar från handelsflottan och därvid funnit, att några rekryteringssvårigheter

icke behövde befaras. Inom handelsflottan funnes ett betydande

antal fartyg, vilkas trafik hänförde sig till allenast sommar- och höstmånaderna.

Å dessa fartyg funnes så stor tillgång till personal, som under

vintermånaderna vore eller kunde bliva disponibel för andra uppgifter,

att det sannolikt vore möjligt att enbart från dessa personalkategorier erhålla

ett fullt betryggande urval. Därest en del av personalen i förhandsställning

bleve årsanställd och en annan del anställd för sju månaders tjänstetid

årligen, bleve härigenom behovet av kontinuitet å de mest betydelsefulla

tjänsterna tryggat.

Härtill komme, framhåller utredningen, att det obestridligen framstode

såsom mest naturligt och i sin ordning, att statens isbrytarfartyg, i synnerhet

därest den statliga isbrytarverksamheten ställdes under civil ledning,

bemannades med personal från handelsflottan. Fartygens uppgift vore i

första hand att betjäna handelsflottan. Det måste också för utförandet av

arbetet ombord vara av värde, att besättningen ägde erfarenhet från handelsfartygens

framdrivande under besvärliga förhållanden. Vidare funne

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 173.

17

utredningen, att man med skäl kunde ifrågasätta lämpligheten av ett å militär

stat upptaget befäl, fast anställt manskap och värnpliktiga toges i anspråk

för en tjänstgöring, som vore av icke militär natur.

I syfte att vinna eu uppfattning om hur kostnaderna för lön och kost

ställde sig vid civil och vid militär bemanning har utredningen verkställt

en beräkning av de årliga kostnaderna enligt de olika alternativen. Utredningen

har därvid, utgående från de före kriget gällande besättningslistoma

för Ymer och Atle, räknat med en sammanlagd besättning under isbrytarexpedition

för dessa båda fartyg samt isbrytaren C av 129 man, därav 24

värnpliktiga. Till grund för sin beräkning av personalbehovet under fartygens

uppläggning och beredskap synes utredningen ha lagt bestämmelserna

i en alltjämt gällande generalorder den 14 maj 1938. Enligt denna skola

under annan tid än den, under vilken isbrytarfartyg är rustat eller förlagt

i första beredskap, å Ymer finnas sex och å Atle en man. Utredningen har

i sina kostnadskalkyler räknat med de bruttobelopp, som de militära besätlningsstyrkorna

enligt år 1942 gällande bestämmelser beräknades komma

att kosta staten under den tid de tjänstgjorde å isbrytarna.

Vid alternativet civil bemanning har utredningen räknat med en sammanlagd

besättning för de tre fartygen under isbrytarexpedition och beredskap

av 108 man. Av dessa skulle sex vara helårsanställda och fem anställda fölen

tid av sju månader. Återstoden skulle förhyras för den tid respektive

fartygs isbrytarkampanj påginge. Såsom helårsanställda bär utredningen

räknat med 1 befälhavare i lönegraden Eo 28, 2 övermaskinister i lönegraden

A 20, 2 andre maskinister i lönegraden A 16 och 1 båtsman, samt såsom

anställda för sju månader 2 befälhavare, 1 förste styrman, 1 steward och

1 maskinassistent. Lönerna för all personal, som icke skulle avlönas enligt

de statliga löneplanerna, ha beräknats enligt de grunder som fastställts i

kollektivavtal, slutna januari—februari 1942 mellan å ena sidan Sveriges

redareförening och å andra sidan de ombordanställdas organisationer. Utgifterna

för kost till samtlig personal ha beräknats till tre kronor per man

och dag.

Utredningen har vidare räknat för isbrytaren C med uppläggning 5 månader,

beredskap 2 månader och isbrytningsexpedition 5 månader, för Ymer

med uppläggning 7 månader, beredskap 1 månad och isbrytningsexpedition

4 månader samt för Atle med uppläggning 9 månader, beredskap 1 månad

och expedition 2 månader.

Med iakttagande av nu angivna grunder har utredningen kommit till det

resultatet att, sedan isbrytaren C trätt i verksamhet, årskostnaderna för avlöning

och kost skulle bliva vid militär bemanning 280 690 kronor 55 öre samt

vid civil bemanning 233 384 kronor 90 öre, alltså 47 305 kronor 65 öre lägre

vid civil än vid militär bemanning.

Utredningen anför vidare, att utredningens sakkunnige såsom en fördel

vid militär bemanning framhållit, alt man då ägde betjäna sig av det militära

radiotelegrafnälet. Härigenom undginge man avgifter för den tämligen

Hiliantj till riksdagens protokoll ltH7. 1 sand. Nr 173.

O

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kunffl. Maj:ts proposition nr 173.

omfattande radiolelegrafering, som förekomme i isbrytarverksamheten, framför

allt mellan isbrytarfartygen och isbrytarledningen i land. Bemannades

isbrytarna med civil besättning, skulle radiotelegraferingen bliva av kommersiell

natur och alltså avgiftsbelagd. Av verkställda beräkningar framginge,

att kostnaderna för avgiftsbelagd radiotelegrafering under var och en

av vintrarna 1925/26—1938/39 skulle ha uppgått till 2 565 kronor och under

var och en av vintrarna 1939/40—1941/42 till 9 315 kronor.

Dessa kostnader syntes icke vara så stora, att fördelen av kostnadsfri radiotelegrafering

kunde bliva avgörande för frågan, om isbrytarfartygens bemanning

skulle vara civil eller militär. Det syntes för övrigt antagligt, att

radiotelegraferingen till och från isbrytarfartygen framdeles i stor utsträckning

komme att ersättas av radiotelefoni. I fråga om denna intoge de militära

myndigheterna ingen undantagsställning i avgiftshänseende. Utredningen

ville tillägga, att det dessutom borde kunna förutsättas, att statsisbrytama

jämväl vid civil bemanning kostnadsfritt finge betjäna sig av den militära

radiotelegraftjänsten.

Som slutomdöme framhåller utredningen, att ur allmänna synpunkter

övervägande skäl talade för civil bemanning och att särskilda hinder ej förelåge

att tillämpa denna princip. Ur ekonomisk synpunkt kunde civil bemanning

förutsättas bliva för statsverket fördelaktigast. Utredningen förklarar

sig slutligen förutsätta, att vid förverkligande av utredningens förslag i fråga

om bemanningen av statens isbrytarfartyg därav föranledda jämkningar av

marinens personalorganisation likaledes komme att företagas.

Ledamoten av utredningen herr Giron har reserverat sig mot utredningsmajoritetens

ifrågavarande förslag och förordat bibehållande av militär bemanning

å statens isbrytarfartyg. Han hävdar gentemot majoritetens uppfattning

den meningen, att berättigade anmärkningar mot den militära bemanningens

arbetsduglighet och uthållighet icke kunnat göras. Det förelåge

betydligt större förutsättningar för en god rekrytering av militär personal än

av civil personal, detta bland annat därför att isbrvtarexpeditionerna i allmänhet

började tidigare på senhösten och slutade senare på våren än den

sjöfart som lades ner vintertid. Bemanningsstyrkan borde dessutom icke vara

mindre vid civil än vid militär bemanning. Flottans enligt 1942 års försvarsordning

fastställda personalkadrer, vilka räckte till för bemanning av såväl

Ymer och Atle som isbrytaren C, kunde icke beskäras. I annat fall skulle

vid krig den personal icke finnas tillgänglig, som av militära hänsyn måste

finnas å statens isbrytarfartyg för deras framförande under krigsförhållanden

och för handhavande av de vapen, som skulle utgöra deras skydd, särskilt

mot anfall från luften. Med hänsyn till de båda sist angivna omständigheterna

skulle militär bemanning i jämförelse med civil medföra en årlig

besparing för statsverket av omkring 180 000 kronor. Som kostnader vid

militär bemanning räknar reservanten därvid endast med de ombord utgående

särskilda förmånerna till personalen såsom sjötillägg, mässpenningar

m. m.. de eventuellt ifrågakommande arvodena till fartygscheferna och samt
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

19

liga lönekostnader under beredskap och isbrytarexpedition till de 6 reservofficerare,

som skulle inkallas till frivillig tjänstgöring. Avlöningskostnaderna

i övrigt skulle statsverket, anser Giron, under alla förhållanden få

vidkännas.

Av de remissmyndigheter, som yttrat sig i bemanningsfrågan, tillstyrka

löljande utredningens förslag om civil bemanning nämligeft kommerskollegium,

lotsstyrelsen, Smålands och Blekinge samt Skånes handelskammare,

Skånska hamnförbundet, Ängfartygsbefälhavaresällskapet, Sveriges

fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet och Svenska sjöfolksförbundet.

Inom Styrelsen för Sveriges redareförening har majoriteten

anslutit sig till förslaget om civil bemanning.

Till förmån för militär bemanning uttala sig överbefälhavaren,

chefen för marinen, statskontoret, länsstyrelserna i Gotlands, Gävleborgs och

Västerbottens län, Våsternorrlands och Jämtlands läns samt Norrbottens

och Västerbottens läns handelskammare, Sveriges allmänna exportförening,

Föreningen Sveriges inrikessjöfart, Stockholms rederiförening, Norrländska

hamnförbundet och Ångfartygsakticbolaget Gotland.

Kommerskollegium, som förut i sitt yttrande uttalat sig för att ledningen

av den statliga isbrytarverksamheten borde vara förlagd till civil myndighet,

förklarar sig finna det mest naturligt, att isbrytarna vid civil ledning erhölle

civil bemanning och att i händelse av militär ledning bemanningen bleve militär.

Utredningen hade icke med bärande skälvisat, att den ena bemanningsformen

ur arbetssynpunkt skulle vara den andra överlägsen. Ett bedömande

av den förefintliga meningsskiljaktigheten i kostnadsfrågan syntes icke kunna

ske på det av utredningen framlagda materialet utan kräva närmare undersökning

av marinens möjligheter att, utan eftersättande av andra uppgifter,

bemanna isbrytarfartygen från den personal, som normalt avsåges skola

ingå i marinens fredsorganisation.

Även lotsstyrelsen anser, att frågan om isbrytarfartygen borde bemannas

med civil eller militär personal sammanhängde med frågan, huruvida ledningen

av verksamheten gjordes civil eller militär. Med militär ledning av

isbrytarverksamheten syntes det icke lämpligt att bemanna fartygen med civila

besättningar. A andra sidan talade övervägande skäl för afl med civil

ledning borde följa civil bemanning av fartygen. Ämbetsverket anför vidare

i huvudsak följande.

Utredningen bar anfört vissa omständigheter, som tala för att fartygen givas

civil bemanning. Frågan blir då, om något eller några avgörande skäl

kunna andragas däremot. Alt i allmänhet civil besättning skulle få antagas

vara mindre kompetent för tjänst å isbrytarfartyg än militär bar, såvitt lotsstyrelsen

bär sig bekant, icke från något håll gjorts gällande; isbiylarutredningen

för sin del anför tvärtom vissa skäl, som med fog synas kunna tala

för motsatsen. Ej heller ha några särskilda skäl anförts, som böra föranleda

att statsisbrytarna, därest ledningen av verksamheten ligger hos civil myndighet,

vid krig eller krigsfara nödvändigtvis bör ha militär bemanning. För

övrigt torde det icke vara omöjligt att, om så av militära skäl anses oundgängligen

påkallat, genom inkallelser till militärtjänstgöring, konstilucring i

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

reserven eller på annat sätl direkt underställa dylik civil besättning vederbörande

militära myndigheter. För handhavande av den bestyckning, varmed

statsisbrytare vid krig eller krigsfara skulle behöva förses, kan militärt

manskap med militärt befäl tillföras fartyget; så måste för övrigt ske även

om fartyget har militär besättning. Ordnas frågan om statsisbrytarnas bemanning

under krig och krigsfara på sätt nu angivits, synes därmed självklart

btira följa, att flottans för krigsorganisationen beräknade personalbehov

kan minskas med den personal, som däri inräknats för bemanning av

isbrytarfartygen. Styrelsen kan därför icke finna annat än att utredningens

kostnadsberäkningar äro hållbara och att alltså civil bemanning kommer att

ställa sig billigare än militär bemanning.

Överbefälhavaren anför i bemanningsfrågan i huvudsak följande.

Den av utredningen förebragta motiveringen synes mig missvisande. Det

synes mig därjämte innebära en grov orättvisa mot flottans personal att utan

vidare förutsätta, att en militär bemanning är så ineffektiv, att det arbete,

som nu utföres av isbrytarnas militära besättningar, skulle kunna utföras^ av

en betydligt mindre, civil besättning. I verkligheten torde det snarare förhålla

sig tvärtom, då större krav kunna ställas på en militär besättning än på en

civil med hänsyn till de lag- och avtalsbestämmelser, som gälla för den sistnämnda.

Övervägande delen av den civila besättningen är avsedd att anställas endast

för en del av året och måste sålunda sommartid söka sig annat arbete.

En dylik anordning synes mig ägnad att i hög grad äventyra besättningarnas

kontinuitet och kvalitet. Tjänsten ombord på isbrytarna kommer med hänsyn

till den föreslagna besättningsreduktionen att bliva hård. Utredningen

håller trots detta för sannolikt, att anställning å isbrytarfartygen kommer att

visa sig eftersökt av handelsflottans personal. Detta antagande synes mig optimistiskt.

Snarare torde det under de ovan angivna förhållandena komma

att erbjuda betydande svårigheter att säkerställa god rekrytering och erforderlig

kontinuitet inom besättningarna.

Med militär bemanning undvikas de nu angivna nackdelarna. Erfaret befäl

och underbefäl har under de gångna åren utbildats i erforderligt antal.

Dland annat måste påpekas, att flottan har tillgång till specialutbildad maskinpersonal

för dieselelektriskt maskineri. Ytterligare skäl, som tala för militär

bemanning, äro dels att denna är direkt användbar för rent militära

uppgifter ombord, t. ex. luftförsvar och flackbeskjutning, dels den fastare

disciplin, som karakteriserar en örlogsbesättning, dels slutligen det förhållandet,

att militär personal kan effektivt utnyttjas även under den tid, då isbrytarna

äro upplagda. De anmärkningar, som riktats mot den militära besättningen

på Göta Lejon, böra icke tillmätas större värde, enär denna besättning

sammandragits tillfälligt och icke kan jämföras med statsisbrytarnas

ordinarie besättningar.

Chefen för marinen uttalar sin anslutning till herr Girons reservation. Utredningens

personal- och kostnadsberäkningar måste helt underkännas, ty

som grundval för dessa hade lagts besättningslistor för den föreslagna civila

bemanningen, som vore otillräckliga och avsevärt skilde sig från de för

militär bemanning gällande. Utredningens uppskattningar av personalbehovet

vid civil bemanning, vilka stode i bestämt motsatsförhållande till praktiska

erfarenheter, kunde icke biträdas av chefen för marinen.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 173.

21

Härutöver anföres i yttrandet bland annat följande.

Från marinmyndigheternas sida har städse den åsikten hävdats, att befintliga

statliga isbrytare vid behov och särskilt vid krig eller krigsfara skola

kunna tjäna landets försvar. Statsmakternas beslut alt militär bemanning

skall utnyttjas även i fredstid har emellertid säkerligen icke endast dikterats

av nyssnämnda åsikt utan i lika hög grad av följande förhållanden, vilka

av utredningen förbigåtts, nämligen

att flottans organisation även i fredstid har sådan bcredskapskaraktär.

som i särskild grad lämpar sig för denna verksamhet,

att fartygscheferna i egenskap av uteslutande statsanställda tjänstemän

torde ha väsentligt större förutsättningar att opartiskt avgöra huruvida och i

vilken ordning assistensarbeten skola utföras än vad fallet skulle bliva, därest

befälhavare till större delen skulle väljas bland personal, som under huvuddelen

av året är anställd i enskilt rederi,

att den för sådan tjänstgöring avsedda militära personalen under de tider,

då verksamheten icke pågår, kan beredas annan sysselsättning utan att

detta inverkar på den höga beredskap, som under isperiod måste finnas hos

isbrytarf artygen,

att denna höga beredskap, därest intet isbrytarfartyg behöver utgå på

expedition, kan upprätthållas utan att isbrytaranslagen behöva belastas med

personalkostnader, under det att de ofrånkomliga personalkostnaderna vid

civil bemanning torde uppgå till omkring 105 000 kronor för år,

att vid militär bemanning erforderlig kontinuitet i personalkommenderingarna

kan vidmakthållas samt

att, framför allt, garanti härigenom skapas för att tillräcklig personal

med erfarenhet av de komplicerade isbrytarfartygens manövrerande och tekniska

skötsel verkligen finnes till förfogande, vilket vid civil bemanning

icke kan garanteras.

Statskontoret förklarar, att ämbetsverket självfallet icke kunde bilda sig

någon bestämd mening i bemanningsfrågan, samt anför vidare.

Utredningens efter noggrann uppskattning tillkomna besättningslistor för

civil personal synas böra giva anledning till att förnyad granskning företages

rörande det oundgängliga behovet av militär personal å isbrytarna. Det

förefaller emellertid ämbetsverket icke osannolikt, att en i vissa hänseenden

icke fullgod kvalitet å besättningen (värnpliktiga) måste kompletteras genom

ökning av personalens storlek. Häri torde icke ligga något anmärkningsvärt.

Det lär tvärtom få anses önskvärt, att dessa utbildningsmöjligheter i sjömanskap

för marinens personal under vintertid bliva utnyttjade. Ämbetsverket

föreställer sig också, att den krävande isbrvtarljänstgöringen tillgodoför

marinens personal i alla grader viktiga erfarenheter även i militärt hänseende.

Redan dessa omständigheter synas statskontoret mana till viss varsamhet

vid en ändring i den sedan länge bestående ordningen. Härtill kommer,

att utredningen icke synes ha fäst tillbörlig vikt vid rekryteringsproblemen,

sedda mot bakgrunden av variationerna i isbrytningssäsongens omfattning.

Ur denna synpunkt bör, såsom också isbrytarsakkunniga framhållit,

militär besättning avgjort vara att föredraga, då denna kan dels lättare

kompletteras vid förefallande behov, dels ock erhålla fullt effektivt arbete

under den lid, då isbrytaren icke är på expedition.

Vad kostnaderna angår, borde militär bemanning rimligtvis ställa sig fördelaktigare,

om hänsyn tages till alla på frågan inverkande omständigheter.

Särskilt torde böra beaktas storleken av de fasta årliga kostnaderna vid

civil bemanning, kostnader vilka uppstå oavsett om isbrytningen blir nöd
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

vändig eller ej. Vid en jämförelse mellan kostnaderna för civil och militär

bemanning bör jämväl uppmärksammas, att väsentligt förhöjda sjötillägg

utgå till militär personal under sjötjänstgöring å isbrytarfartyg. Några särskilda

tillägg för krävande tjänstgöring synas emellertid icke ha beräknats

för civil besättning. Då utredningen således måste ha funnit dylika tillägg

icke erforderliga, lär anledning saknas att för militär besättning å isbrytarfartyg

bibehålla särskilt förhöjda sjötillägg. Å andra sidan har bland kostnaderna

för civil besättning inräknats kostersättning för helårsanställda, i

lönegrad satta befattningshavare, till vilka sådan förmån givetvis icke bör

utgå.

Sammanfattningsvis uttalar statskontoret, att ämbetsverket föreställde

sig, att anlitandet av militär personal för bemanning av isbrvtarfartygen

måste medföra ett betydligt smidigare rekryteringsförfarande ur skilda

synpunkter samt att kostnaderna för militär bemanning måste kunna ställa

sig fördelaktigare än vid användande av civil personal. Under sådana omständigheter

och under erinran om vad reservanten inom utredningen i dessa

delar anfört, funne statskontoret i likhet med denne all anledning tala

för att man icke frånginge en länge prövad ordning. Statskontoret kunde

alltså icke tillstyrka utredningens förslag i denna del.

I några remissyttranden bar frågan om besättningsstyrkornas

storlek berörts. Lotsstyrelsen uttalar sålunda, att det måste anses fullt

tillräckligt att räkna med bemanning för tvåvaktsystem. Undantagsvis under

kortare perioder av högvintern, då gångtiden för fartygen och assistansarbetet

kunde bliva särskilt omfattande, syntes det emellertid kunna vara motiverat,

att viss förstärkning av besättningen företoges.

Även Sveriges redareförening förordar tvåvaktsystem med hänsyn till isbrytarnas

korta gångtid per dygn och långa hamnuppehåll under normala

isbrytningskampanjer.

Svenska maskinbefälsförbundet förklarar, att det förefölle förbundet som

om utredningen beträffande antalet maskinbefäl och maskinpersonal icke

inhämtat nödiga uppgifter, enär berättigade krav i detta avseende icke kunde

anses uppfyllda. Enligt förbundets mening borde man vid civil bemanning

av isbrytarfartygen räkna med flera anställningshavare inom dessa personalkategorier

än utredningen gjort. Ökningen kunde för varje fartyg uppskattas

till tre eller fyra man. Förbundet anser vidare, att utredningen för vissa

uppgifter räknat med personal, som icke ägde nödiga kvalifikationer. För

samtliga tre isbrytare borde avses en övermaskinist i lönegraden A 24. Trevaktsystem

borde införas i maskinrummet för såväl befäl som manskap.

Svenska sjö folks förbundet förordar trevaktsystem för såväl däcks- som

maskinmanskap. Jämfört med utredningens beräkningar skulle detta vid civil

bemanning medföra en ökning av statsisbrytarnas besättningar med 12

man för Ymer, 9 man för Atle och 8 man för isbrytaren C. Även om detta

förslag genomfördes, räknade förbundet med att kostnaderna för civil bemanning

bleve lägre än kostnaderna för militär.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo.

23

De statliga isbrytarfartygen ha under senare år varit bemannade med ute- Departements
•

chefen

slutande militär personal. Isbrytarutredningen har emellertid ansett, att

bemanningen borde vara civil.

För egen del kan jag icke finna, att utredningen anfört övertygande skäl

för civil bemanning. Någon befogad kritik mot den militära personalens sätt

att sköta fartygen har icke framkommit. Tvärtom ha besättningarna vid

många tillfällen utfört synnerligen goda arbetsprestationer, bland annat under

innevarande, särskilt svåra isvinter.

Ur militära beredskapssynpunkter tala starka skäl för militär bemanning.

För den personal, som skall handha de vapen, med vilka isbrytarf artygen

i krig äro utrustade, erfordras självfallet militär utbildning. Även för fartygens

framförande under krigsförhållanden lär det emellertid vara nödvändigt,

att viss del av bemanningen i övrigt är väl förtrogen med örlogsflottans

taktiska uppträdande samt med de föreskrifter av navigatorisk och

förbindelseteknisk karaktär, som gälla för örlogsflottans fartyg. Endast

härigenom kunna vapnen utnyttjas fullt effektivt, vilket är av betydelse icke

minst för de handelsfartyg, som isbrytarna skola bistå. Om de för verksamheten

i krig erforderliga militära besättningarna få sin utbildning på isbrytarna

redan i fredstid, torde detta i hög grad underlätta en smidig övergång

från freds- till krigsorganisation.

Utredningen, som förutsatt att besättningsstyrkorna vid övergång till civil

bemanning kunde minskas med i genomsnitt 16 procent, har beräknat, att

årskostnaderna för avlöning och kost skulle bliva vid militär bemanning

omkring 280 000 kronor samt vid civil bemanning omkring 233 000 kronor,

alltså i runt tal 47 000 kronor lägre vid civil än vid militär bemanning.

Reservanten i utredningen herr Giron har å sin sida hävdat, att kostnaderna

vid militär bemanning borde beräknas bliva omkring 180 000 kronor lägre

än vid civil. Giron har därvid utgått från att en del av den personal, som

vore nödvändig för flottan i krig, under fredstid skulle kunna användas för

tjänstgöring på isbrytarfartygen samt att fartygens personal skulle vara lika

stor vid civil som vid militär bemanning.

För att bilda mig en bestämd uppfattning i kostnadsfrågan har jag inom

handelsdepartementet låtit verkställa nya beräkningar av statsverkets kostnader

för civil och militär bemanning. Beräkningarna ha skett på grundval

av löneläget den 1 januari 1047. De ha i fråga om civil personal avsett dels

de besättningar, med vilka utredningen räknat, dels de besättningar, som

Sveriges fartygsbefälsförening och Svenska maskinbefälsförbundet ansett erforderliga

vid tvåvaktsystem. Det må dock erinras om att båda dessa

sammanslutningar liksom Svenska sjöfolksförbundet förordat trevaktsystem.

1 fråga om militär personal ha nu gällande besättningslistor tillämpats. Dessa

upptaga något större besättningar än de för utredningen tillgängliga listorna,

men å andra sidan upptaga de proportionsvis flera värnpliktiga. Vissa

jämkningar i utredningens beräkningsgrunder i övrigt ha även ansetts påkallade,

vilka i någon mån påverkat totalkostnaderna.

De verkställda beräkningarna giva vid handen, att brutlokostnaderna för

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

den militära personalen under den tid, den kan beräknas tjänstgöra å isbrytarfartygen,

kunna uppskattas till i runt tal 265 000 kronor för år. Från

dessa kostnader torde emellertid böra dragas avlöningskostnaderna för den

i fred befintliga militära personal, som är oundgängligen erforderlig för isbrytarfartygens

bemanning i krig, vare sig besättningarna i övrigt då bliva

civila eller militära. Dessa avlöningskostnader ha på grundval av uppgifter

från marinstaben uppskattats till i runt tal 99 000 kronor. Militär bemanning

skulle alltså kosta omkring 166 000 kronor för år. Civil bemanning

skulle draga en årlig kostnad av omkring 253 000 kronor enligt utredningens

besättningslistor och omkring 310 000 kronor enligt sjöbefälssammanslutningamas.

Man torde få utgå ifrån att sistnämnda besättningslistor komma det

verkliga personalbehovet närmare än utredningens.

Vid de beräkningar, för vilka jag nu redogjort, har hänsyn icke tagits till

de löneökningar för militärpersonalen, vilka inträda den 1 juli 1947. Ej heller

kan nu helt bedömas, med vilka belopp avlöningarna för handelsflottans

personal då komma att utgå. Även med hänsyn härtill samt till svårigheterna

att rätt beakta alla de övriga faktorer, som inverka på kostnadsberäkningar

av förevarande slag, står det emellertid enligt min mening utom allt tvivel,

att kostnaderna för militär bemanning måste avsevärt understiga kostnaderna

för civil.

Slutligen må erinras därom, att utredningen gjort gällande, att inga rekryteringssvårigheter

skulle uppstå, om isbrytarbesättningarna rekryterades från

handelsflottan. Särskilt i ett arbetsmarknadsläge som det nuvarande torde

det dock vara vanskligt att erhålla civil personal till isbrytarverksamheten.

vars varaktighet ju icke kan förutses. Vid militär bemanning däremot kan,

såsom de militära remissmyndighetema särskilt framhållit, en tillfredsställande

rekrytering anses säkerställd.

På grund av vad jag nu anfört, finner jag anledning icke föreligga att

trånga gällande ordning med militär bemanning av statens isbrvtarfartyg.

I det föregående har jag räknat med att isbrytarfartygens besättningar

även framgent skulle vara indelade på två vakter. Erfarenheten visar

emellertid, att besättningarna vid tvavaktsystem under ansträngande isbrytarkampanjer

sadana som den nu pågående bliva mycket hårt pressade. Det

kan därför lörtjäna övervägas, huruvida icke trevaktsystem försöksvis bör

tillämpas under ett kommande år. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t

att träffa avgörande i denna fråga, vilken icke torde påverka ställningstagandet

till frågan om civil eller militär bemanning av statsisbrytarna.

Isbrytarombuden.

På sju platser utefter norrlandskusten från Luleå till Gävle finnas sedan

slutet av 1920-talet s. k. isbrytarombud, förordnade av vederbörande länsstyrelse,

som även fastställt instruktion för ombuden. Dessa tjänstgöra såsom

förmedlare av upplysningar och önskemål angående den statliga isbrytarverksamheten

mellan å ena sidan dem som ha behov av isbrytarhjälp och å

andra sidan isbrytarledningen samt isbrytarfartygens chefer.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

25

Sedan stalen genom beslut av 1944 års riksdag åtagit sig viss isbrytarverksamhet

i Mälaren och Vänern har dessutom chefen för marinen föregående

och innevarande vinter enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande förordnat isbrytarombud

i Södertälje och Trollhättan samt utfärdat instruktion för deras verksamhet.

Isbrytarombuden äga åtnjuta gottgörelse av trafikanterna för gjorda utlägg.

Härjämte har Kungl. Maj:t under de senaste budgetåren bemyndigat

marinförvaltningen att av anslaget Statens isbrytarverksamhet: Driftkostnader

m. in. använda sammanlagt högst 400 kronor till ersättande efter prövning

av omständigheterna i det särskilda fallet av sådana med uppdrag såsom

isbrytarombud förenade utgifter, för vilka ersättningsskyldighet ej åvilar

annan uppdragsgivare.

Beträffande ersättning åt isbrytarombuden för utfört arbete tillämpas olika

principer på olika platser. Till ett av ombuden i Norrland betalar vederbörande

handelskammare ett mindre årsarvode, i etl par fall svara vissa

större industriföretag för ombudens arvoden och till några ombud utgå inga

dylika ersättningar. Isbrytarombuden i Södertälje och Trollhättan ha erhållit

gottgörelse för sitt arbete under vintern 1945/46 från tionde huvudtitelns

reservationsanslag till extra utgifter. Södertäljeombudet har därvid uppburit

150 kronor, medan ombudet i Trollhättan, som haft mera självständig ställning

i förhållande till isbrytarledningen, erhållit 300 kronor.

På grund av att Göteborg cn stor del av innevarande vinter varit den

enda större hamnstad, som varit tillgänglig för sjöfart, har chefen för marinen

tillfälligt inrättat ett iskontor i staden i anknytning till det för sjöfartens

dirigering där upprättade sjöfartskontoret.

1941 års isbrytarutredning framhåller, att ombuden varit till god nytta för

den statliga isbrytarverksamheten. Utredningen föreslår att ombud skulle

utses, förutom å de sju platser vid norrlandskusten, diir ombud redan förordnats,

å ytterligare elva platser vid rikets övriga kustar samt i Vänersborg.

Då statens isbrytarledning enligt utredningens förslag skulle vara förlagd

till kommerskollegium, borde ombuden förordnas av kollegium. I anslutning

härtill föreslår utredningen, att i reglementet för isbrytarverksamheten

skulle föreskrivas att kommerskollegium efter förslag av vederbörande

handelskammare skulle äga förordna statsisbrytarombud å högst 20 platser

inom riket. Det syntes utredningen skäligt, att ombuden för de vintrar,

då de finge arbetsuppgifter i denna sin egenskap, skulle äga åtnjuta ersättning

ej allenast för gjorda utlägg utan även för sitt besvär. Det borde ankomma

på kollegium atl allt eller arbetets omfattning tillerkänna ombuden

skäligt arvode, vilket dock ej borde utgå med högre belopp än 150

kronor för isbrytningsperiod. För gjorda utlägg borde ombuden alltjämt

erhålla gottgörelse av trafikanterna.

De remissmyndigheter, som uttala sig angående behovet av isbrytarombud,

tillstyrka genomgående alt antalet ombud måtte ökas. I några yttranden

framföras lokala önskemål beträffande ombudens antal och placering.

KommerskoHegium framhåller, atl det med hänsyn till ombudens värde för

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

isbrytarledningen och de ringa kostnader för statsverket, som ombudsorganisationen

beräknades draga, knappast vore nödvändigt att i reglementet

intaga bestämmelser om en begränsning av ombudens antal. Enligt kollegii

mening syntes befogenhet i stället böra lämnas den myndighet, som komme

att handha isbrytarledningen, att tillsätta det antal ombud, som enligt ledningens

bedömande prövades erforderligt.

Med anledning av utredningens förslag om arvoden till statsisbrytarombuden

erinrar statskontoret därom, att ämbetsverket i utlåtande år 1937 ansett

sig böra avstyrka ett liknande förslag samt att några nya omständigheter

icke syntes ha tillkommit, som kunde föranleda ändrat ståndpunktstagande.

Å andra sidan förklara lotsstyrelsen och handelskammaren i Gävle, att den

föreslagna maximigränsen för isbrytarombudens arvode vore alltför låg.

Lotsstyrelsen anser, att arvodet borde kunna bestämmas till 300 kronor för

isbrytningsperiod.

I skrivelse den 29 juni 1945 har chefen för marinen gjort framställning i

fråga om ökning av antalet statsisbrytarombud, om arvoden av statsmedel

till desamma samt om bemyndigande för statens isbrytarledning att fastställa

instruktion för ombuden i enlighet med framlagt förslag. Med skrivelsen har

överlämnats en promemoria, innehållande riktlinjer för ökningen av antalet

ombud och förslag i fråga om arvoden till ombuden. Promemorian är uppgjord

under den förutsättningen att chefen för marinen skall utöva ledningen

av statens isbrytarverksamhet.

Beträffande behovet av en utbyggnad av ombudsorganisationen anföres i

promemorian följande.

Statsisbrytarombudens kännedom om lokala näringsförhållanden och sjöfartsbehov

samt därpå baserade, förmedlande arbete har otvivelaktigt starkt

bidragit till att statens isbrytarfartyg under sin vanligen varje vinter återkommande

verksamhet på norrlandskusten på enkelt och smidigt sätt stått i

kontakt med vintersjöfartens alla olika lokala organ. Avsaknaden av dylika

ombud inom övriga kustområden under de stränga isvintrarna 1939/40—

1941/42 gjorde sig icke i besvärande grad märkbar, enär den då anbefallda

förstärkta försvarsberedskapen erbjöd möjligheter att provisoriskt använda

olika, för sjöfartens reglerande och dirigerande i varje fall befintliga

marina organ för motsvarande uppgifter, som på norrlandskusten tillkomma

statsisbrytarombuden. Under fredstid kommer så icke att bli förhållandet.

Det synes därför som en angelägen uppgift i den på alla områden pågående

fredsplaneringen att snarast realisera det länge närda önskemålet om

tillsättande av statsisbrytarombud även på rikets östra, södra och västra

kuster.

Ombudens antal föreslås till 20. I fråga om ombudens förläggningsorter

företer förslaget vissa skiljaktigheter gentemot det av isbrytarutredningen

framlagda.

Rörande arvodesfrågan innehåller promemorian, bland annat, följande.

Att ombuden för sin verksamhet böra åtnjuta skälig gottgörelse synes

uppenbart. Rådande förhållanden därvidlag äro emellertid icke tillfredsställande.

Att en av statsmyndighet officiellt förordnad befattningshavare erhåller

gottgörelse av enskilda eller halvofficiella organ, vilka direkt eller in
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

27

direkl skola betjäna sig av hans arbete, synes mindre lämpligt. Större möjlighet

att på varje plats utse den bäst lämpade personen till befattningen i

fråga föreligger även, om skälig och bestämd ersättning för arbetet utgår

samt om denna ersättning utgår av statsmedel.

I promemorian föreslås, att ersättning till ombuden skulle utgå dels i form

av fast arvode med visst belopp för isbrytningssäsong, dels i form av särskilt

arvode, beräknat efter den tid, varunder ombudet medverkat vid ordnandet

av den statliga isbrytarverksamheten inom sitt distrikt eller utfört annat därmed

sammanhängande arbete. Ombud i Norrland, Södertälje och Trollhättan

skulle enligt promemorian åtnjuta såväl fast som särskilt arvode och ombud

i övriga delar av landet endast särskilt arvode. Det fasta arvodet skulle utgå

med 150 kronor för isbrytningssäsong, i Trollhättan dock med 300 kronor,

och det särskilda arvodet med belopp beräknat efter 150 kronor för månad.

I fråga om de fasta arvodena anföres i promemorian följande.

Under normala och milda vintrar kan statlig isbrytarverksamhet som regel

beräknas komma att äga rum endast vid norrlandskusten och i inlandsfarvattnen.

Där befintliga ombud äro därför regelmässigt varje vinter bundna

till sin tjänstgöringsplats under den tid sjöfart pågår och därunder nödsakade

att offra mycket av sin fritid för nödvändig kontakt med isbrytarledningen,

befälhavare, mäklare, väderlekstjänsten m. fl. Det synes därför skäligt

att dessa ombud åtnjuta ett fast arvode av 150 kronor per isbrytarsäsong.

Ombudet i Trollhättan avses, utöver vissa åligganden som tillkomma jämväl

övriga ombud, att dels ombesörja ledningen inom sitt distrikt av som regel

varje år förekommande statlig isbrytarverksamhet, dels också att härom föra

noggranna anteckningar för att sedermera kunna attestera inkomna räkningar

m. in. Hans fasta arvode synes därför böra utgå med 300 kronor per

isbrytarsäsong.

Den sammanlagda årskostnaden för dessa arvoden skulle, framhålles i promemorian,

under normala och milda vintrar belöpa sig till omkring 3 500

kronor. Under stränga vintrar skulle detta belopp ökas med högst omkring

1 700 kronor.

1 promemorian påpekas vidare, att den föreslagna utökningen av ombudsorganisationen

borde föranleda en motsvarande ökning av det belopp, högst

400 kronor för isbrytningssäsong, som nu disponerades för utbetalning av ersättning

för sådana med uppdrag såsom isbrytarombud förenade utgifter, för

vilka ersättningsskyldighet ej åvilade annan uppdragsgivare.

Chefen för marinen har i nu förevarande skrivelse meddelat, att promemorian

vunnit statsisbrytarnämndens gillande samt att densamma för ytt

rande varit remitterad till kommerskollegium, lotsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen.

De båda förstnämnda ämbetsverken hade förbundit frågan om

statsisbrytarombuden med den centrala ledningens organisation och funnit sig

i avvaktan på den slutliga lösningen av frågan härom icke böra närmare inga

på de i promemorian avhandlade spörsmålen. Vattenfallsstyrelsen hade anfört,

att från styrelsens sida funnes intet att erinra i vad promemorian avsåge

statsisbrytarombudet i Trollhättan.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

Departementschef

en.

De hittills tillsatta isbrytarombuden ha varit isbrytarledningen till stor

nytta. Under stränga vintrar har det emellertid visat sig föreligga ett behov

av ombud även på vissa platser, där sådana nu icke finnas. Jag anser mig

därför böra tillstyrka utredningens förslag om en ökning av antalet isbrytarombud.

Därest ledningen av statens isbrytarverksamhet i enlighet med vad

jag tidigare föreslagit kommer att övertagas av kommerskollegium, torde

ombuden böra utses av kollegium.

Det synes mig skäligt att isbrytarombuden tillerkännas ersättning av statsmedel

icke blott för sådana expensutgifter, som icke kunna uttagas av vederbörande

uppdragsgivare, utan även för utfört arbete. Ersättningen torde böra

utgå enligt i huvudsak de grunder, som föreslagits av chefen för marinen,

och belasta förslagsanslaget till Statens isbrytarverksamhet: Driftkostnader

m. m. Under normala vintrar torde kostnaderna för ombudens arvoden och

expenser komma att uppgå till i runt tal 5 000 kronor.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att dels bestämma det högsta antal

isbrytarombud, som kommerskollegium skall äga utse, dels meddela närmare

föreskrifter om ersättning åt ombuden.

Under särskilt stränga isvintrar kan det visa sig nödvändigt att i de största

hamnstäderna ordna tillfälliga iskontor, på sätt som detta år skett i Göteborg.

Kostnaderna för avlöning åt iskontorens personal samt för lokalhyra,

telefon m. m. torde, enligt Kungl. Maj ds närmare bestämmande, böra bestridas

från förenämnda driftkostnadsanslag. Därest riksdagen icke har

något att erinra däremot, torde för täckande av de innevarande budgetår

uppkommande kostnaderna för avlöning under en månad åt föreståndaren för

nyssnämnda iskontor i Göteborg från det för budgetåret 1946/47 anvisade förslagsanslaget

Statens isbrytarverksamhet: Driftkostnader m. m. få tagas i

anspråk ett belopp av högst 1 500 kronor.

Statens medverkan vid isbrytning i Målaren.

Den av 1944 års riksdag godkända planen för ordnande av statens isbrytarverksamhet,

som i huvudsak bygger på förslag av 1941 års isbrytarutredning,

innebär med avseende på statens medverkan vid isbrytning i Mälaren,

att staten skall svara för brytning av ränna från öppet vatten utanför Södertälje

genom Södertälje kanal och Mälarens djupled till Västerås och Köping

dels vid den tidpunkt, då isbildningen nått sådan svårighetsgrad, att befintlig

lokal isbrytare ej längre förmår hålla ränna öppen, dels ock vid lämplig tidpunkt

före islossningen på våren. Som förutsättning härför gäller dock, att de

kommuner och enskilda företag, vilka ha intresse av vintersjöfarten på Mälaren,

hålla lokal isbrytare av sådan styrka, att fartyget, sedan ränna brutits,

kan hålla denna öppen någon tid.

Redan i de yttranden över isbrytarutredningens betänkande, som avgåvos

av länsstyrelsen i Västmanlands län, handelskammaren för Örebro och Västmanlands

län samt hamnstyrelserna i Västerås och Köping, ansågs den av ut
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 173.

29

redningen föreslagna isbrylarhjälpen åt mälarsjöfarten otillräcklig. Sedan planen

fastställts ha representanter för lokala myndigheter och industrier gjort

upprepade muntliga framställningar såväl till min företrädare i ämbetet som

till mig om mera effektiv statlig isbrytarhjälp i Mälaren.

Med anledning av dessa framställningar har marinstabens isbrytardetalj på

min anmodan uppgjort en promemoria i ämnet, över vilken yttranden avgivits

av kommerskollegium, lolsstyrelsen, länsstyrelsen i Västmanlands län.

hamnstyrelserna i Västerås och Köping, Sveriges redareförening och Föreningen

Sveriges inrikessjöfart.

1 promemorian framhålles bland annat, att isläggningen icke skedde på en

gång i hela Mälaren utan i etapper, vanligen med början i sjöns västra delar.

Under förvintern erfordrades därför isbrytning i flera omgångar, för varje

gång alu längre bort från Köping och Västerås och med allt större kraftinsats.

Den isbrytning, som enligt planen skulle ankomma på lokal isbrytare, kunde

redan under normala isvintrar behöva utsträckas ända till Södertälje. Härför

skulle krävas större isbrytare än städerna rimligen behövde hålla. Genom

att staten endast åtagit sig en brytning under förvintern, bleve vintersjöfarten

väsentligt sämre tillgodosedd på Mälaren än på Vänern. Visserligen

fordrades lokal isbrytning i viss utsträckning även på Vänern, men detta gällde

icke inom det område, där staten svarade för brytningen. Slutligen borde beaktas,

att industrierna kring Mälaren vore stadda i snabb utveckling och att

skeppningarna i Mälaren vuxit i hastigare takt än skeppningarna i Vänern.

Promemorian utmynnar i förslag om att staten skulle åtaga sig att hålla

isränna öppen i Mälarens djupled till Västerås och Köping under den tid, som

med hänsyn till näringslivets behov och isförhållandenas beskaffenhet kunde

anses rimlig, under förutsättning att de lokala intressen, som vore knutna

till uppehållande av vintersjöfart på Mälaren, ombesörjde övrig där erforderlig

isbrytning. Kostnaderna för eu statlig isbrytarverksamhet i Mälaren av denna

omfattning uppskattades i promemorian till mellan 10 000 och 25 000

kronor för år.

Länsstyrelsen i Västmanlands län samt hamnstyrelserna i Västerås och Köping

tillstyrka det i promemorian framförda förslaget. Även Sveriges redareförening

och Föreningen Sveriges inrikessjöfart ställa sig förstående till en

något ökad statlig isbrytning i Mälaren.

Lotsstyrelsen förklarar sig däremot med instämmande av kommerskollegium

icke vilja tillstyrka, att staten i större omfattning än som förutsattes

i den av riksdagen godkända planen medverkade vid mälarisbrytningen. Till

stöd för sin uppfattning anför lotsstyrelsen hland annat följande.

Isbrytarutredningens plan för ordnandet av isbrytarverksamheten utgör

resultatet av eu avvägning av hur verksamheten på skilda farvattensområden

hör fördelas mellan staten och de lokala intressen, som inom olika avsnill

kunna ha fördel av att vintersjöfart kan bedrivas. Till grund för den

avvägning isbrylarutredningen företagit ligger eu omfattande undersökning

angående isförhållandena och varutrafiken å de farvatten, som beröras av

planen. Sker ändring i denna avvägning med avseende å ett begränsat område,

får man räkna med alt detta föranleder krav på ändringar jämväl be
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 173■

Departements
chefen.

träffande andra områden. Skall staten ikläda sig mera omfattande förpliktelser

beträffande öppethållande av ränna i Mälaren, kan det sålunda antagas,

att liknande anspråk komma att resas från intressenterna i vintersjöfarten

på Vänern och i Gävlebukten.

Innan norrlandskommittén slutfört sin utredning av frågan om isbrytningens

ordnande utefter norrlandskusten, är jag icke beredd att föreslå någon

mera genomgripande ändring i den plan för ordnande av statens isbrytarverksamhet,

som godkändes av 1944 års riksdag. Erfarenheterna från de

år planen tillämpats giva dock vid handen, att en viss uppmjukning av de

för mälarisbrytningen gällande reglerna är påkallad.

För att statens medverkan vid isbrytningen i Mälaren skall bliva till verklig

nytta, torde en brytning under förvintern icke vara tillräcklig. Enligt vad

jag inhämtat, skulle dock redan ett åtagande från statens sida att svara för

ytterligare ett par brytningar innebära en betydande hjälp åt vintersjöfarten

på Västerås och Köping. Då dessa brytningar enligt uppgift från marinstabens

isbrytardetalj torde kunna utföras med isbrytande bogserbåtar, skulle

statsverkets merkostnader för den ökade isbrytarhjälpen inskränka sig till

omkring 5 000 kronor för år.

Då jag anser dessa kostnader obetydliga i jämförelse med de fördelar för

handelssjöfarten, som härigenom skulle vinnas, förordar jag att staten åtager

sig att ombesörja brytning av ränna från öppet vatten utanför Södertälje

genom Södertälje kanal och Mälarens djupled till Västerås och Köping

dels högst tre gånger under förvintern, dels en gång före islossningen på vår-en.

Kostnaderna skulle komma att belasta förslagsanslaget Statens isbrytarverksamhet:

Förhyrning av isbrytarfartyg. Som förutsättning för detta åtagande

bör alltjämt gälla, att de kommuner och enskilda företag, vilka ha

intresse av vintersjöfarten på Mälaren, kunna ställa isbrytare av sådan

styrka till förfogande, att fartyget, sedan ränna brutits, kan hålla denna

öppen någon tid.

Kostnader för isflygspaning m. m.

Enligt en den 3 september 1930 mellan Sverige och Danmark träffad överenskommelse

skola de båda ländernas regeringar vid inträdande issvårigheler

gemensamt upprätta isbrytningstjänst i Öresund och vissa angränsande

farvatten. Denna isbrytningstjänst, som skall stå under gemensam ledning

med säte i Köpenhamn, skall kunna omfatta bland annat isflygspaning och

proviantering av fartyg medelst flygplan.

För första gången efter överenskommelsens tillkomst har gemensam

svensk-dansk isbrytningstjänst upprättats i början av februari månad år 1947.

Sveriges andel i kostnaderna för dess ledning bestridas enligt Kungl. Maj:ts

den 17 januari 1947 meddelade beslut från det för budgetåret 1946/47 anvisade

förslagsanslaget Statens isbrytarverksamhet: Driftkostnader m. m.

Därest rikdagen icke har något att erinra däremot, torde jämväl de inne
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

31

varande budgetår uppkommande kostnaderna för den av överenskommelsen

föranledda flygverksamheten få bestridas från nämnda anslag. Om den gemensamma

isbrytningstjänsten även framdeles skulle behöva träda i verksamhet,

torde även då driftkostnadsanslaget för statens isbrytarverksamhet

böra tagas i anspråk för täckande av dylika kostnader.

Även under mera normala isvintrar än den nuvarande förekommer viss

flygverksamhet i samband med den statliga isbrytarverksamheten, bland

annat för upptäckande och undsättning av infrusna fartyg. Innevarande vinters

erfarenheter ha bestyrkt uppfattningen om nyttan av flygspaning jämväl

till stöd för israpporttjänsten och önskvärdheten av utsträckt isflygspaning

även för att utröna havsisens utbredning, beskaffenhet och förändring.

Ersättning för de av ifrågavarande flygverksamhet föranledda kostnaderna

har hittills utgått från flygvapnets övningsanslag. Därest dylik flygning för

framtiden icke skulle kunna hänföras till övningsflygning, torde jämväl kostnaderna

härför höra belasta förenämnda driftkostnadsanslag.

Departementschefens hemställan.

På grund av vad jag i det föregående anfört hemställer jag, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen

att godkänna de riktlinjer för organisationen av statens isbrytarverksamhet,

som jag i det föregående förordat.

Med bifall till denna av statsrådets Övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att

proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

G. Lindenbaum.

opaginerad Kontrollera mot PDF

477829 Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1947.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. SU 1947:187 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa avlöningsm. fl. anslag för budgetåret 1947 48 under fjärde huvudtiteln jämte i ämnet väckta mo s. 73 i texten
  2. Rskr. 1947:209 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående organisationen av statens iskryt ar verksamhet jämte i ämnet väckt motion. s. 6 i texten
  3. SU 1947:92 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående organisationen av statens isbrytarverksamhet jämte i ämnet väckt motion. s. 6 i texten