Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) så ock om fortsatt giltighet av samma lag

1957-03-22 · 50 sidor, varav 50 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 50 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1957:142, Med förslag till lag om ändring i valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) så ock om fortsatt giltighet av samma lag

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1957

1

Kr 142

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) så

ock om fortsatt giltighet av samma lag; given Stockholms

slott den 22 mars 1957.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda i statsrådet och

lagrådet förda protokoll, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag

till lag om ändring i valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) så ock om fortsatt

giltighet av samma lag.

GUSTAF ADOLF.

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att valutalagen, som gäller till och med den 30

juni innevarande år, skall erhålla förlängd giltighetstid till och med den

30 juni 1958.

Härjämte framlägges förslag om ändring av den nuvarande administrativa

ordningen för handläggning av valutaregleringsärenden. Förslaget, som

i huvudsak grundar sig på en av fullmäktige i riksbanken hösten 1955

gjord framställning, innebär, att valutakontorets befattning med sådana

ärenden upphör och att ärendena överflyttas till riksbanken för handläggning

av en särskild valutastyrelse. Valutastyrelsen föreslås bestå av, förutom

ledamöter ulsedda inom riksbanken, företrädare för valutabankerna,

det enskilda näringslivet samt mera allmänna intressen. Valutastyrelsens

beslut skall kunna överklagas hos bankofullmäktige. Den nya organisationen

skall enligt förslaget träda i kraft den 1 juli 1957.

1 Iiihrtng till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 142

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1957

Förslag

till

lag om ändring i valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) så ock

om fortsatt giltighet av samma lag

Härigenom förordnas, dels att 2 och 6 §§ valutalagen den 22 juni 1939

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att i nämnda lag

skall införas en ny paragraf, benämnd 6 a §, av nedan angiven lydelse dels

ock att lagen, vilken jämlikt lag den 27 april 1956 (nr 149) gäller till och

med den 30 juni 1957, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni

1958.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

2 §.

I förordnande, som Konungen jämlikt 1 § meddelar, må föreskrivas:

1) att allenast riksbanken och bankaktiebolag, som riksbanken därtill

bemyndigar (valutabank), må driva handel med utländska sedlar och skiljemynt,

med växlar, checkar, andra penninganvisningar och fordringar, som

innefatta rätt till betalning i utländskt mynt (utländska betalningsmedel

och utländska fordringar), ävensom med aktier, obligationer och likartade

värdepapper, vilka äro utfärdade av någon, som är bosatt i utlandet (utländska

värdepapper);

2) att utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska

värdepapper må, mot vederlag som bestämmes i svenskt mynt, förvärvas och

föryttras allenast i den omfattning och på de villkor Konungen eller, efter

Konungens bemyndigande, riksbanken bestämmer;

3) att dylika tillgångar skola erbjudas riksbanken eller valutabank till inlösen

mot kontant ersättning i svenskt mynt;

4) att svenska och utländska betalningsmedel, fordringar och värdepapper

icke utan särskilt tillstånd må utföras ur riket eller på annat sätt överföras

till utlandet eller överlåtas å den, som är bosatt i utlandet;

5) att dylika tillgångar icke utan 5) att dylika tillgångar icke utan

särskilt tillstånd må införas till riket; tillstånd av riksbanken må införas

till riket;

6) att över värdepapper, som införes till riket eller som här förvaras för

den, som är bosatt i utlandet, så ock över köpeskilling, som influtit vid försäljning

av sådana värdepapper, ej må förfogas i vidare mån än Konungen

eller, efter Konungens bemyndigande, riksbanken bestämmer; och

7) att i annat hänseende än under 7) att i annat hänseende än under

2)—6) sägs ej må över utländska be- 2)—6) sägs ej må över utländska be
-

talningsmedel, utländska fordringar

och utländska värdepapper utan särskilt

tillstånd förfogas annorledes än

genom föryttring till riksbanken eller

till valutabank.

talningsmedel, utländska fordringar

och utländska värdepapper utan tillstånd

av riksbanken förfogas annorledes

än genom föryttring till riksbanken

eller till valutabank .

Genom förordnande------- tillkommande befogenheter.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungi. Maj:ts proposition nr li2 år 1957

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6 §.

Konungen äge uppdraga åt riksbanken

att giva närmare föreskrifter

rörande tillämpningen av meddelat

förordnande.

Konungen må ock uppdraga åt

riksbanken att pröva och avgöra ansökningar

om tillstånd, vartill förordnandet

giver anledning, samt att

i övrigt handlägga de ärenden, som

föranledas av förordnandet, och vare

riksbanken skyldig ställa sig till efterrättelse

av Konungen därutinnan

meddelade särskilda föreskrifter.

6

Riksbanken må meddela närmare

föreskrifter rörande tillämpningen av

meddelat förordnande.

Ärenden som föranledas av förordnandet

skola prövas och avgöras av

riksbanken.

§•

Riksbankens beslutanderätt enligt

denna lag utövas inom riksbanken av

en styrelse (valutastyrelsen), bestående

av sju ledamöter. Fyra av ledamöterna

jämte suppleanter för dem utses

av Konungen. Övriga ledamöter

jämte suppleanter utses av fullmäktige

i riksbanken.

Valutastyrelsens beslut må överklagas

hos fullmäktige i riksbanken

inom tre veckor från det klaganden

fick del av beslutet.

Av fullmäktige utsedd ledamot eller

suppleant, som deltagit i styrelsens

beslut, äger påfordra att beslutet

underställes fullmäktige för prövning.

Yrkande härom skall framställas genast

efter beslutets fattande.

Mot fullmäktiges beslut må talan ej

föras.

Närmare bestämmelser rörande valutastyrelsen

meddelas i bankoreglementet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1957.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1957

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj. t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 1 mars

1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Sträng, Ericsson, Andersson, Hedlund, Persson, Lindström,

Lange, Lindholm, Näsgård, Kling, Eliasson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om fortsatt valutareglering

och vissa därmed sammanhängande organisatoriska spörsmål samt anför

därvid följande.

I. Inledning

Genom valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) har Kungl. Maj :t erhållit

befogenhet att, när riksdagen ej är samlad, under vissa förutsättningar förordna

om inskränkning i olika hänseenden av förfoganderätten över utländska

betalningsmedel m. in. Under tid, då riksdagen är samlad, äger Kungl.

Maj:t enahanda befogenhet efter inhämtande av riksdagens samtycke. Lagen

gällde ursprungligen till och med den 31 mars 1940 men har därefter

erhållit fortsatt giltighet, senast genom lag den 27 april 1956 (nr 149), enligt

vilken giltighetstiden utsträckts till och med den 30 juni 1957. Genom lag

den 28 juni 1940 (nr 613) erhöll 5 § valutalagen ändrad lydelse.

Med stöd av valutalagen utfärdades efter inhämtande av riksdagens samtycke

valutaförordningen den 25 februari 1940 (nr 97). I denna förordning,

vilken jämlikt valutalagen icke gäller längre än sagda lag äger giltighet, har

vissa ändringar genomförts genom förordningar den 17 maj 1940 (nr 348),

den 28 juni 1940 (nr 614), den 9 maj 1941 (nr 244), den 20 oktober 1944

(nr 693), den 26 januari 1945 (nr 16), den 3 juni 1949 (nr 312) och den 3

juni 1955 (nr 303).

De ärenden, vilka föranledes av valutaregleringen, upptages och avgöres

av valutakontoret, som enligt särskilt utfärdad instruktion den 25 februari

1940, nr 125, utgör riksbankens organ för handläggning av frågor rörande

tillämpningen av valutaförordningen.

Mot bakgrunden av den ekonomiska utvecklingen och de därav betingade

förändringarna i de faktiska förutsättningarna för upprätthållandet av eu

valutareglering tillsatte fullmäktige i riksbanken år 1954 en särskild kom
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1957

mitté med uppdrag att utreda frågan om valutaärendenas handläggning m. in.

Efter slutfört arbete överlämnade kommittén med skrivelse den 30 juni 1955

till fullmäktige en promemoria med utredning och förslag angående valutaregleringens

handhavande m. in. Det i promemorian upptagna förslaget

innebar i huvudsak att valutakontorets befattning med valutaärendena skulle

upphöra och att dessa ärenden skulle överflyttas på riksbanken och där

handläggas av en särskild valutastyrelse. Promemorian innefattade härjämte

förslag om ett särskilt besvärsförfarande i valutaärenden. Slutligen ifrågasatte

kommittén översyn i vissa hänseenden av valutalagstiftningen.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 13 oktober 1955 anslöt sig bankofullmäktige

till vad kommittén anfört samt hemställde om den förändring av

organisationen för valutaärendenas handläggning jämte den översyn av lagstiftningen

som kommittén ifrågasatt. Över bankofullmäktiges skrivelse avgavs

på sin tid, efter remiss, yttranden av justitiekanslersämbetet, bank- och

fondinspektionen, besvärssakkunniga, fullmäktige i riksgäldskontoret, Svenska

bankföreningen, Sveriges allmänna exportförening och Sveriges grossistförbund.

Härjämte inkom Sveriges industriförbund med en skrift i ärendet.

I samband med att jag i fjol våras genom proposition nr 72 underställde

riksdagen förslag till den senaste förlängningen av valutalagen erinrade jag

om bankofullmäktiges nämnda framställning och anmälde min avsikt att

inom den närmaste tiden begära Kungl. Maj :ts bemyndigande att tillsätta

en särskild utredning med uppdrag att verkställa den begärda översynen av

valutalagstiftningen.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 18 maj 1956 tillkallade jag

härefter regeringsrådet Frank Öhman, tillika ordförande, ledamoten av

riksdagens andra kammare, ombudsmannen Sture Henriksson, och t.f. bankdirektören

hos riksbanken Sven Joge att såsom sakkunniga verkställa en

översyn i vissa hänseenden av valutalagstiftningen.

Vid fullgörandet av sitt uppdrag har de sakkunniga, i fortsättningen benämnda

1956 års utredning, först upptagit de lagstiftningsfrågor, som sammanhänger

med de av bankofullmäktige föreslagna organisatoriska förändringarna,

samt därvid speciellt behandlat spörsmålet om besvärsrätten

i valutaärenden. Med skrivelse den 12 december 1956 har utredningen i särskild

promemoria (stencilerad) framlagt förslag i nu berörda delar. Av utredningen

upprättade författningsförslag torde såsom Bihang få fogas till

detta protokoll.

över promemorian har, efter remiss, yttranden inkommit från justitiekanslersämbetet,

fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret,

bank- och fondinspeklionen, besvärssakkunniga, Sveriges allmänna exportförening,

Svenska bankföreningen, Sveriges grossistförbund och Sveriges industriförbund.

Fullmäktige i riksbanken bar i sitt över promemorian avgivna yttrande,

dagtecknat den 10 januari 1957, tillika hemställt, att valutalagen — med

de ändringar som kunde komma all genomföras i anledning av de sakkun
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1957

nigas nu föreliggande förslag — måtte förlänas fortsatt giltighet för ytterligare

ett år eller till utgången av juni 1958. Styrelsen för valutakontoret

har i en till finansdepartementet den 23 januari 1957 inkommen särskild

skrivelse likaledes begärt förlängning av valutalagens giltighetstid.

II. Gällande bestämmelser

Såsom av det inledningsvis anförda framgår är valutalagen till sin konstruktion

en fullmaktslag, enligt vilken Kungl. Maj :t under vissa förutsättningar

och inom en bestämd ram äger meddela förordnanden i valutareglerande

syfte. Kungl. Maj.ts befogenheter på grund av valutalagen är enligt

1 § betingade av att riket befinner sig i krig eller krigsfara eller att det eljest

råder utomordentliga av krig föranledda förhållanden. Vidare förutsättes

för införandet av en valutareglering, att åtgärden skall vara oundgängligen

nödig för uppnående av det mål, som fastställts för riksbankens penningpolitiska

verksamhet.

I 2 § valutalagen regleras närmare Kungl. Maj :ts befogenhet att meddela

valutareglerande föreskrifter. Dessa må innebära i huvudsak följande, nämligen
1)

att endast riksbanken och bankaktiebolag, som riksbanken därtill bemyndigar

(valutabank), får driva handel med utländsk valuta, varmed förstås

såväl utländska betalningsmedel som utländska fordringar, samt med

utländska värdepapper,

2) att sådan valuta och sådana värdepapper mot vederlag i svenskt mynt,

får förvärvas och föryttras allenast i den omfattning och på de villkor

Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, riksbanken bestämmer,

3) att dylika tillgångar skall erbjudas riksbanken eller valutabank till inlösen

mot ersättning i svenskt mynt,

4) att svenska och utländska betalningsmedel, fordringar och värdepapper

icke utan särskilt tillstånd får utföras ur riket eller på annat sätt överföras

till utlandet eller överlåtas å den, som är bosatt i utlandet,

5) att dylika tillgångar icke utan särskilt tillstånd får införas till riket,

6) förbud att i vidare mån än Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts

bemyndigande, riksbanken bestämmer förfoga över värdepapper, som införes

till riket eller som här förvaras för den, som är bosatt i utlandet, eller

över köpeskilling, som influtit vid försäljning av sådana värdepapper,

7) förbud att utan särskilt tillstånd, i annat hänseende än under 2)—6)

sägs, förfoga över utländsk valuta och utländska värdepapper annorledes

än genom föryttring till riksbanken eller valutabank.

Har Kungl. Maj :t enligt det under punkten 3) nyss anmärkta bemyndigandet

förordnat om hembudsskyldighet, skall enligt 4 § vid inlösen värdering

av tillgången i utländskt mynt i vissa fall ske av en särskild nämnd

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1957

av tre personer. Av dessa utses en, som tillika skall vara ordförande, a\

Kungl. Maj :t, en av riksbanken och en av handelskamrarna i riket.

Enligt 6 § valutalagen äger Kungl. Maj :t uppdraga åt riksbanken att giva

närmare föreskrifter rörande tillämpningen av meddelat förordnande.

Kungl. Maj :t äger enligt samma lagrum uppdraga åt riksbanken att pröva

och avgöra ansökningar om tillstånd, vartill förordnandet giver anledning,

samt att i övrigt handlägga de ärenden, som föranledes av förordnandet. I

detta hänseende är riksbanken skyldig ställa sig till efterrättelse av Kungl.

Maj:t meddelade särskilda föreskrifter.

Utöver det nu redovisade innehåller valutalagen bestämmelser bl. a. om

tvångsmedel, tystnadsplikt och straff för brott mot meddelade föreskrifter.

I valntaförordningen har, med utnyttjande av valutalagens bemyndigande,

närmare bestämmelser givits i syfte att reglera valutahandeln liksom utförseln

och införseln av valutor och värdepapper. I stora drag innebär regleringen

att köp av utländska valutor endast får ske från riksbanken eller

genom dess förmedling och att likaledes försäljning av sådana valutor är

beroende av riksbankens medverkan. I viktiga hänseenden äger riksbanken

meddela tillstånd till valutahandel utan iakttagande av denna ordning. För

utförsel och införsel av valutor fordras i princip riksbankens tillstånd. I

förordningen har vidare intagits bestämmelser om skyldighet för ägare och

innehavare av utländska valutor och utländska värdepapper att i den ordning

och omfattning riksbanken bestämmer hembjuda dessa för inlösen

av riksbanken eller valutabank. Även i en del andra avseenden har genom

valutaförordningen gjorts inskränkning i enskildas rätt att fritt förfoga över

utländska valutor. Härutöver må nämnas att riksbanken äger infordra uppgifter

angående valutainnehav m. m. På riksbanken ankommer vidare att

meddela erforderliga tillämpningsföreskrifter till förordningen. Slutligen

upptager förordningen de ansvarsbestämmelser som anknyter till valutaregleringen.

Av vad jag inledningsvis anfört framgår att liandhavandet av valutaregleringen

anförtrotts vnlutakontoret såsom ett riksbankens särskilda organ.

Valutakontorets styrelse utgöres enligt instruktionen för kontoret av riksbankschefen,

tillika ordförande, samt ytterligare högst sju ledamöter, vilka

jämte suppleanter förordnas av Kungl. Maj :t. Vice ordförande utses bland

ledamöterna av Kungl. Maj:t: Kostnaderna för valutakontorets verksamhet

bestrides i huvudsak från särskilt anslag under VII huvudtiteln i riksstaten.

Beträffande valutakontorets tillkomst må nämnas, att kontoret fick sin

instruktion i samband med att valutaförordningen utfärdades. Initiativet

till valutaregleringen togs på sin tid av bankofullmäktige, som i skrivelse den

22 februari 1940 hemställde att Kungl. Maj:t måtte, efter att ha inhämtat

riksdagens samtycke, meddela förordnande som avses i 1 § valutalagen.

Fullmäktige bilade ett inom riksbanken upprättat förslag till valutaförordning.

Detta förslag förutsatte att valutaregleringen skulle omhänderhavas avriksbanken.

Något förslag om att ett särskilt valutakontor skulle inrättas

framlades ej av fullmäktige. I eu följande dag dagtecknad proposition nr

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1957

78 till 1940 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t att riksdagen skulle samtycka

till att förordnande enligt 1 § valutalagen meddelades i huvudsaklig överensstämmelse

med då föreliggande förslag till valutaförordning och instruktion

för ett riksbankens valutakontor. Förslaget att särskilt valutakontor

skulle inrättas motiverades icke särskilt. Bankoutskottet, som i sitt utlåtande

nr 4 behandlade propositionen, fann icke något att erinra mot det framlagda

förslaget till instruktion för valutakontoret, och riksdagen godkände

utlåtandet.

Slutligen må erinras om några författningsrum av betydelse för riksbankens

ställning som centralbank.

Enligt § 72 regeringsformen skall riksbanken förvaltas av fullmäktige

efter av Konungen och riksdagen gemensamt stiftad lag. Fullmäktige är

sju till antalet. Av dessa utser Kungl. Maj :t en jämte suppleant. Övriga sex

jämte suppleanter väljes av riksdagen. Den av Konungen utsedde ordinarie

ledamoten är ordförande. Fullmäktige utser riksbankschef och vice riksbankschef.

I paragrafen upptages även bestämmelser om riksbankens sedelutgivningsrätt.

I § 111 regeringsformen stadgas om riksbankens lydnadsförhållande till

riksdagen. Enligt stadgandet kan sålunda fullmäktige i riksbanken icke »i

och för sin befattning emottaga befallningar utan av riksdagen allena och

enligt dess instruktioner, ej heller till redo och ansvar ställas utan efter

riksdagens beslut».

Huvudbestämmelserna om riksbankens förvaltning finns i lagen den 30

juni 1934 (nr 437) för Sueriges riksbank. I lagen stadgas bl. a. om bankens

rätt att driva bankrörelse. Jämlikt 14 § riksbankslagen må riksbanken köpa

och sälja utländska valutor, som förfaller till betalning inom ett år. 15 §

nämnda lag medger riksbanken rätt att upptaga utländsk kredit ävensom

bevilja utländsk centralbank kredit. Därjämte må riksbanken hos utländsk

bankinrättning insätta penningar och av sådan bankinrättning såsom insättning

mottaga penningar med eller utan räntegottgörelse. Enligt 16 § får

riksbanken köpa och sälja svenska och, i viss utsträckning, utländska obligationer

in. m. samt förmedla köp och försäljning av sådana papper. För

varje år skall riksbanksfullmäktige till riksdagens bankoutskott avgiva berättelse

angående bankens tillstånd, rörelse och förvaltning. Sådan berättelse

avgives även till riksdagens revisorer.

I detta sammanhang må anmärkas, att enligt uttryckligt stadgande i 2 §

■\alutalagen

meddela, icke får lända till inskränkning i riksbanken tillkommande befogenheter.

Angående riksbankens förvaltning har ytterligare föreskrifter meddelats

i det av riksdagen meddelade reglementet den 15 december 1943 för riksbankens

styrelse och förvaltning (bankoreglementet). Härutöver må tilläggas

att bankoutskottet, efter riksdagens bemyndigande enligt § 41 riksdagsordningen,

har rätt att i viss begränsad mån giva föreskrifter för riksbanken.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1957

9

III. Handläggningen av valutaärenden

I sin framställning till Konungen av den 13 oktober 1955 anslöt sig bankofullmäktige,

i vad avsåg organisationen för handhavandet av valutaregleringen,

till det förslag som framlagts av den tidigare omnämnda 1954 års

kommitté inom riksbanken. Såväl kommittén som bankofullmäktige utgick

vid sitt ställningstagande till de organisatoriska frågorna från att man för

de närmaste åren sannolikt skulle komma att bibehålla en valutareglering.

1954 års kommitté

Kommittén erinrade inledningsvis om att valutakontoret tillkom utan att

bankofullmäktige tagit initiativ härtill och utan fullmäktiges hörande. Enligt

kommitténs mening medförde den nuvarande organisationen för valutaregleringen

oklarhet beträffande gränsen mellan riksbankens

och valutakontorets befogenheter. Sålunda pekades

bl. a. på att valutakontoret enligt praxis givit tillstånd till valutaköp i

vissa fall, ehuru ärendena härom direkt fölle inom det riksbanken tillagda

valutahandelsområdet. Kommittén anförde vidare.

Även på andra områden har den nuvarande organisationen av valutaregleringen

visat sig medföra ovisshet om vem som har att utöva beslutanderätten,

riksbanken eller valutakontoret, och i vissa fall måste man förutsätta

ett samråd om en samstämmighet i uppfattningen. Det kan sålunda

principiellt ifrågasättas, om icke i vad gäller valutatilldelning valutakontorets

egentliga funktion borde ha bestått i fördelning för olika behov av valutor

inom de gränser, som fullmäktige skulle fastställa. En sådan uppdelning

av arbetsuppgifterna är emellertid ej praktiskt möjlig exempelvis när

det gäller valutatilldelningen för investeringar utomlands. I praktiken har

även förekommit fall, där de faktiska avgörandena utan tvekan böra ligga

hos riksbanken. Här kan nämnas exempelvis gränsdragningen mellan tilllämpning

av gamla och nya kurser för betalningar i utländska valutor vid

kursändringar samt utnyttjande av vissa dragningsrätter i riksbanken. I

praktiken ha i sådana fall riksbankens intressen tillgodosetts genom riksbanksrepresentanternas

inflytande på valutaregleringens handhavande. Detta

har emellertid måst ske utan att fullmäktige kunnat beredas tillfälle ta

ställning till frågorna.

Oklarheten beträffande valutakontorets ställning medförde enligt kommitténs

mening också ovisshet, huruvida Kungl. Maj:t, därest beslut av valutakontorets

styrelse överklagades, kunde vidtaga ändring i beslutet. Det

ville enligt kommittén synas som om sådan möjlighet måste anses föreligga

i de fall, då eu ändring icke hade konsekvenser beträffande riksbankens

valutaställning. Skulle däremot beslutet få dylika konsekvenser, kunde det

göras illusoriskt ur klagandens synpunkt genom att riksbanken vägrade att

tillhandahålla den erforderliga valutan eller att mottaga den. Det föreföll

kommittén uppenbart, att ett sådant förhållande ur alla synpunkter måste

te sig otillfredsställande. Kommittén tilläde, att saken icke ställde sig annor
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj. ts proposition nr H2 år 1957

lunda, om valutabank hade möjlighet att tillhandahålla valutan, respektive

vore beredd att förvärva densamma.

Utifrån de synpunkter, som sålunda redovisats angående valutakontorets

ställning, diskuterade kommittén två alternativ till lösning av organisationsfrågan.

Den ena tänkbara lösningen var att bibehålla valutakontoret

med dess nuvarande organisation samt närmare reglera gränserna

för organets befogenheter. Det andra alternativet var att låta riksbanken

överta det direkta ansvaret för valutaregleringen och därvid inom banken

skapa en organisation för handläggning av valutaärenden. Kommittén

uttalade, att för den förra lösningen skulle, utifrån sett, kunna tala, att valutakontoret

i sin nuvarande form vunnit organisatorisk stadga och samlat

en betydande fond av erfarenhet beträffande valutaregleringen och dess

handhavande. Ett annat skäl vore att valutakontorets styrelse inom sig rymde

representanter för det enskilda näringslivet förutom för de allmänna intressena.

Det vore emellertid enligt kommitténs mening att märka, att valutakontoret

åtminstone numera hade föga att skaffa med direkt handelsreglerande

frågor. Ytterligare kunde för en sådan lösning anföras att styrelsen

i sin nuvarande sammansättning, såvitt kommittén kunde bedöma, på

det hela taget tillvunnit sig allmänhetens förtroende, vilket bidragit till att

minska kritiken mot valutaregleringen som sådan och mot den konkreta

handläggningen av valutaärendena.

Kommittén fann dock övervägande skäl tala för att valutakontoret inordnades

i riksbanken och underställdes bankofullmäktige. Detta förutsatte att inom

banken skapades ett speciellt organ som övertog ansvaret för den löpande handläggningen

av valutaärendena. Kommittén föreslog i detta hänseende att man

skulle inom riksbanken inrätta en särskild valutastyrelse

med bl. a. representanter för näringslivet.

I sin motivering till den föreslagna ordningen framhöll kommittén, att

man hade anledning förutsätta att inom en tämligen snar framtid den ordning

helt genomförts, som sedan länge eftersträvats, nämligen att valutabankerna

handlade praktiskt taget alla valutaärenden av löpande natur enligt

generellt lämnade föreskrifter. Kommittén anförde vidare bl. a.

De ärenden, som därefter komma att kvarstå, torde till huvudsaklig del

falla inom området för riksbankens ordinarie penningvårdande verksamhet.

Det synes under sådana förhållanden vara mest naturligt, att den valutareglering,

som sålunda kommer att för mera avsevärd tid bibehållas, administreras

av riksbanken själv. Man skulle därigenom komma ifrån den anomali

som föreligger i det att riksbanken har ansvaret för och vården av landets

valutatillgångar medan faktiskt ett fristående organ genom sina beslut

kan direkt påverka dessa tillgångar och ställa riksbankens högsta organ,

nämligen bankofullmäktige, utan reellt inflytande.

Kurssättningen på valutamarknaden tillhör centralbankspolitiken. Genom

sitt medlemskap i valutafonden har Sverige åtagit sig förpliktelser rörande

kurssättningen, som det faller på riksbanken att fullgöra. I dagens läge är

valutaregleringen ett av de viktigaste instrumenten för inverkan på kursbildningen;

det är väl sålunda tydligt, att nuvarande dollarkurs upprätthålles

dels genom övervakning av dollarbetalningarna för svenska behov, dels

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr li2 år 1957

genom att hinder reses mot konvertering i Sverige av intäkter härifrån, som

erhålles av länder utanför dollarområdet. Riksbankens roll i detta avseende

har på senare tid illustrerats av att bankofullmäktige godkänt införande av

en transitdollarordning, ehuru tillämpningsbestämmelserna sedan utformats

i valutakontorets regi.

Sammanvävnaden mellan riksbankens direkta intresse och valutaregleringen

kan illustreras genom andra exempel. Sålunda anförde bankföreningen

i sitt utlåtande över herr Wehtjes motion till 1954 års vårriksdag som

exempel på möjligheterna att minska nackdelarna av valutaregleringen, önskemål

om uppmjukning av de för affärsbankerna gällande bestämmelserna

om multilaterala terminsaffärer samt om rätt att göra kortfristiga placeringar

i utländska obligationer. Utformningen och tillämpningen av bestämmelserna

om terminsaffärer omhänderhas i praktiken helt av riksbanken

redan nu (enbart redovisning och kontroll utföres i valutakontoret),

någonting som är tämligen naturligt med hänsyn till i vilken utsträckning

bestämmelserna om terminsaffärer påverka riksbankens förlustrisker. Reglerna

om ändring i bankernas placeringsmöjligheter är också främst en riksbanksfråga.

— Ett annat exempel på valutaregleringens betydelse för riksbankens

risktagande finner man i vissa lägen, när från utländsk sida betalningar

fullgöras med direkt eller indirekt utnyttjande av dragningsrätter i

form av s. k. swingfunder.

Genom att riksbanken övertoge det direkta ansvaret för valutaregleringen

skulle man få en naturlig lösning av kompetensfrågan. Att skapa regler som

skulle uppdra skiljelinjen mellan riksbankens och valutakontorets befogenhet

kommer säkerligen att ställa sig svårt, särskilt som ärendenas art kan

växla.

Under tidigare skeden hade valutakontoret, såsom förut nämnts, att handlägga

ett betydande antal konkreta ärenden, som direkt berörde den stora

allmänheten.'' Härutinnan har eu ändring skett och de frågor som kvarstå

äro i regel av mera allmän betydelse ur valutasynpunkt och kunna sägas

ligga närmare riksbankens normala verksamhet än den tidigare detaljregleringen.

Ett organisatoriskt inpassande av valutakontoret i riksbanken

skulle också underlätta anpassningen av personalbeståndet till föreliggande

uppgifter. Det är nämligen möjligt att inom riksbanken i viss utsträckning

sysselsätta övertalig personal från valutakontoret genom att bankens personalorganisation

är elastisk och denna elasticitet öppnar också viss möjlighet

för banken att påtaga sig ökade arbetsuppgifter. I den mån valutakontorets

personal kan inrymmas inom riksbankens lokaler, vinnas också fördelar

när det gäller arbetsledning och samarbetet mellan dem som i olika

egenskaper hava att taga befattning med valutaärenden.

Beträffande den framtida ledningen av valu ta regleringen

framhöll kommittén, att denna enligt sakens natur måste utövas av bankofullmäktige.

Enligt kommitténs mening kunde emellertid förutsättas att

fullmäktige skulle inskränka sig till att taga befattning med allmänna principiella

frågor som berör valutaregleringen eller som har direkt samband

med riksbankens egen verksamhet. Konkreta ärenden som hänför sig till

framställningar från företag eller enskilda eller som eljest avser tillämpningen

av uppdragna riktlinjer borde däremot handläggas av valutastyrelsen.

Valutastyrelsen borde enligt kommitténs mening icke utses enbart inom

bankofullmäktige eller riksbanksledningens krets, utan i styrelsen borde

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr H2 år 1957

även ingå representanter för näringslivet och för det allmänna. Styrelsen

föreslogs skola bestå av sju ledamöter. Kommittén utvecklade sin syn på

valutastyrelsens sammansättning och organisation sålunda.

Det förefaller naturligt, att vice riksbankschefen samt eu av bankdirektörerna

ingå i styrelsen. Vidare torde en fullmäktig eller suppleant för fullmäktig

böra vara ledamot. Därjämte bör det enskilda näringslivet representeras

av två personer, som äga erfarenhet på hithörande områden. Valutabankerna,

vilka förutsättas i stort sett komma att bibehålla sin nuvarande

funktion inom valutaregleringen, synas böra erhålla en representant. Därjämte

kan det vara lämpligt att allmänna intressen utanför riksbanken också

få en representant i styrelsen. De ledamöter i styrelsen, som icke äro tjänstemän

i riksbanken, torde jämte suppleanter böra utses av fullmäktige. De

böra även beredas möjlighet att löpande följa inkommande valutaansökningar.

Vice riksbankschefen torde böra vara styrelsens ordförande med utslagsröst

vid lika röstetal. De rent löpande ärendena synas liksom hittills

böra handläggas av de härtill avdelade tjänstemännen. Delegering av beslutanderätten

i vissa ärenden till ordföranden och bankdirektören synes

böra ske. Man kan därför utgå från att valutastyrelsen icke skall behöva

sammanträda varje vecka utan kanske endast varannan, vissa tider med

ännu längre intervaller.

Bankofullmäktiges framställning

Bankofullmäktige fann i likhet med kommittén att övervägande skäl talade

för att handläggningen av valutaärendena övertogs av

riksbanken samt anslöt sig till vad kommittén i denna del anfört. Fullmäktige

uttalade, att det framstod såsom naturligast och riktigast, att valutaregleringen

ingick som ett led i riksbankens egen verksamhet. Enligt bankofullmäktiges

mening borde stor vikt fästas — förutom vid de gränsdragningsprobleni

som kommittén berört — även vid den synpunkten, att de

valutaärenden, som kunde beräknas kvarstå sedan möjliga förenklingar i

fråga om valutaärendenas handläggning genomförts, i stort sett torde komma

all falla inom ramen för riksbankens normala arbetsuppgifter som vårdare

av landets valutareserv. Bankofullmäktige anförde bl. a.

Valutakontoret har tidigare som en väsentlig uppgift haft att i fråga om

löpande s. k. osynliga betalningar, d. v. s. i första band betalningar för

tjänster av olika slag, åstadkomma en begränsning i förbrukningen av utländsk

valuta, medan på varusidan de licensgivande myndigheterna, främst

Statens handels- och industrikommission, eftersträvat motsvarande effekt

genom importreglering. Framförallt begränsades utgifterna i dollarvaluta.

Forhållandena ha emellertid numera väsentligt ändrats. Importen från

OEEC-området är i huvudsak frilistad eller föremål för obegränsad licensgi\

ning. Jämvikt i det löpande handels- och betalningsutbytet med utlandet

maste därför upprätthållas med andra medel än s. k. fysiska kontroller. Dollarimporten

behandlas visserligen fortfarande på annat sätt än import från

OEEC-området. Landets dollarintäkter sätter nämligen en gräns för frilistning

av och licensgivning i normal ordning för varor från dollarområdet.

^fL’:!nSyn bl'' a'' tlU att alternativ importmöjlighet i allmänhet finnes från

OEEC-landerna eller andra icke-dollarländer, torde emellertid någon e«entlig

besparing i den totala valutaförbrukningen icke uppnås genom begränsning

av den import, som betalas i dollarvaluta.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1957

Utvecklingen på valutamarknaderna har gått i sådan riktning att man ej

är långt från ett läge med de facto konvertibililet för de västeuropeiska centralbankernas

utländska tillgodohavanden. Den europeiska betalningsorganisationen

(EPU) har härvidlag haft den största betydelsen. Från och med

augusti månad i år sker reglering av månatliga överskott och underskott i

EPU till 75 % i guld eller dollar. Det förtjänar framhållas, att största delen

av Sveriges utrikesbetalningar sker i EPU-valuta. År 1954 utgjorde betalningarna

till utlandet i sådan valuta 77 % av de totala betalningarna till utlandet.

Valutakontoret har givetvis haft att beakta de ändrade förutsättningar för

dess arbete, som ovan i korthet antytts. Löpande »osynliga» betalningar till

OEEC-området kunna nu regelmässigt få fullgöras utan inskränkning. I

konsekvens härmed har valutatilldelningen för resor till länder utanför dollarområdet

höjts till en nivå, som torde täcka normala behov. Också grunderna

och praxis för dylika betalningar i dollar ha uppmjukats, även om

det fortfarande ansetts lämpligt att hålla tilldelningen av turistvaluta för

resor till sistnämnda område på en lägre nivå. I detta sammanhang må erinras

om att Sverige givetvis ej kan tillgodose utländsk efterfrågan på dollarvaluta,

vare sig i form av betalningsmedel eller dollarvaror, innan allmän

och full konvertibilitet genomförts.

Övervakningen av kapitalrörelser och därmed av spekulativa förändringar

i betalningsvanorna blir därför mer och mer valutaregleringens kvarstående

huvuduppgift. Det är sannolikt också en uppgift som kommer att kvarstå

för den tid som nu kan överblickas. Valutaregleringens uppgift att fördela

och ransonera valutor för löpande betalningar har berört den stora

allmänheten på ett helt annat sätt än övervakningen av kapitalrörelserna

kan väntas göra, samtidigt som möjligheterna för samt omfattningen och

arten av sådana rörelser ha en mera central betydelse för riksbanken, bl. a.

genom deras betydelse för och inverkan på penning- och kapitalmarknaden.

Frågan om besvärsordningen i valutaärenden skall icke tagas upp i detta

sammanhang utan behandlas i ett följande avsnitt. Redan här må dock nämnas

att bankofullmäktige i denna del anslöt sig till ett förslag av kommittén

att talan mot beslut av valutastyrelsen icke skulle fullföljas hos Kungl.

Maj:t utan i stället prövas av bankofullmäktige.

Remissyttrandena över bankofullmäktiges framställning

Det av bankofullmäktige framlagda förslaget angående överflyttning

av handläggningen av valutaärenden till en valutastyrelse

inom riksbanken lämnades av fullmäktige i riksgäldskontoret utan

erinran. Flertalet av övriga remissinstanser ställde sig emellertid kritiska

till den föreslagna ordningen.

Bank- och fondinspektionen anslöt sig till uppfattningen att ett fortsatt

behov av eu valutareglering sannolikt kommer att föreligga. Likaså delade

inspektionen meningen att regleringen framdeles kunde få eu delvis ändrad

innebörd. Härefter fortsatte inspektionen.

Från denna utgångspunkt förefaller det, såsom även kommittén framhållit,

lämpligt att en allmän översyn av valutalagstiftningen företages. Om

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj. ts proposition nr H2 år 1957

en sådan kommer till stånd ligger det väl emellertid nära till hands att utredningen

finge avse även de organisatoriska problemen. Med hänsyn härtill

bör man kanske fråga sig om det är lämpligt att på nuvarande stadium

bryta ut och separat lösa organisationsfrågorna. En sådan åtgärd kunde naturligtvis

vara motiverad, om påtagliga olägenheter framträder som en följd

av den hittillsvarande organisationen. Det vill emellertid förefalla som om

situationen för dagen knappast motiverar ett sådant ingripande. Ehuruväl

inspektionen är helt ense med kommittén därom att valutakontoret från

statsrättslig synpunkt är något av en anomali, fungerar otvivelaktigt organisationen

på ett ganska smidigt sätt och några allvarliga intressekollisioner

mellan den för valutaförsörjningen ansvariga instansen och valutakontoret

torde ej ha förekommit. Helt allmänt skulle därför inspektionen vilja

ifrågasätta om det icke vore lämpligt att uppskjuta förevarande organisationsfråga

till dess det mera omfattande problemet — utformningen av den

blivande valutalagstiftningen — vunnit sin lösning.

Skulle emellertid den organisatoriska frågan anses ha en sådan räckvidd

att den krävde en omedelbar lösning, ville inspektionen framhålla följande

synpunkter.

Det framlagda förslaget till omorganisation av valutaregleringen uppbäres

obestridligen av flera goda motiv, och inspektionen skulle för sin del

kunna godtaga slutsatserna om riksbanken reellt sett vore att betrakta som

ett vanligt ämbetsverk eller departement. Så är emellertid ej fallet. Den speciella

och av historiska skäl betingade ställning som riksbanken redan i

grundlagarna tillerkänts får väl ses bland annat som ett uttryck för att riksbanken

ursprungligen aldrig avsetts fullgöra sådana förvaltningsmässiga

funktioner som åvilar ämbetsverken. Handhavandet av valutaregleringen

innefattar ernellertid i vissa hänseenden, t. ex. i vad angår investeringar i

produktiva företag utomlands, prövning av förhållanden som ej uteslutande

bör bedömas från valutapolitiska synpunkter utan med beaktande jämväl

av närings- och handelspolitiska synpunkter. Den valutastyrelse som föreslås

inrättad har visserligen fått en sådan sammansättning att även dessa

aspekter kan förutsättas bli iakttagna men för besvärsinstansen, bankofullmäktige,

måste riksbankens primära uppgift, som på detta område är

valutavården, sätta sin prägel på bedömningen.

Bank- och fondinspektionen förordade därför att — försåvitt den av inspektionen

i första hand tillstyrkta uppskovslinjen icke följdes — eu särskild

valutamyndighet bibehålies med en klar gränsdragning mellan dennas

och riksbankens kompetens i valutafrågor.

Även de av näringslivets organisationer som yttrade sig över bankofullmäktiges

framställning anslöt sig till alternativet med ett särskilt, från riksbanken

fristående valutaorgan. Organisationerna hade därvid den gemensamma

utgångspunkten att valutakontrollen icke borde erhålla den mera

permanenta karaktär, som den skulle få genom att valutakontorets nuvarande

uppgifter förlädes till ett organ inom riksbanken. Sålunda uttalade

Svenska bankföreningen, att den centrala frågan vid ett ställningstagande till

formerna för valutaregleringens fortsatta handhavande var om regleringen

skulle tänkas i någon form bestå för obestämd tid framåt eller bli successivt

avvecklad. Därefter fortsatte bankföreningen.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr li2 år 1957

Bankofullmäktiges förslag bygger på förutsättningen att en fullständig

avveckling icke skall komma till stånd förrän möjligen i en avlägsen framtid.

Även den av fullmäktige tillsatta kommittén har betraktat det som avgjort

att regleringen skall, låt vara i något begränsad omfattning, bestå under

hela den tid som över huvud nu kan överblickas. Bankföreningen vill

bestämt reagera mot denna inställning. Den principiella frågan, i vad mån

valutaregleringen måste bibehållas, bör förutsättningslöst prövas i hela sin

vidd var gång den blir aktuell i samband med utlöpandet av senast fastställda

tid för valutalagens giltighet. Bedömandet bör därvid ske med hänsyn

till det ekonomiska förhållandet mellan Sverige och utlandet vid varje

särskild tid. En valutareglering, som går utöver vad de internationella förhållandena

vid var tid kan tänkas tvinga oss till, blir en hämsko på näringslivets

fortsatta utveckling och kan därigenom medföra stora förluster för

hela samhällsekonomien. Bankföreningen är på det klara med att valutaregleringen

icke omedelbart kan avvecklas till alla delar, men vill av nyssnämnda

skäl starkt framhålla det angelägna i att den icke får permanent karaktär.

Av sålunda anförda skäl motsatte sig bankföreningen en sådan förändring

av valutalagen att valutaregleringen skulle kunna tillämpas även under

förhållanden, vilka icke kan betecknas som krisbetonade. Då alltså valutalagstiftningen

enligt föreningens uppfattning borde ha klar krisprägel, fann

föreningen det ingalunda som något oegentligt att dess tillämpning handhades

av ett annat organ än riksbanken. Vidare erinrade bankföreningen om

att läget inom ifrågavarande område enligt riksbankskommitténs redogörelse

är sådant att man för lång tid framåt räknat med en ganska vidsträckt

och ingående reglering. Jämförelse kan sålunda enligt bankföreningens

mening icke ske med läget inom andra områden, där krisorgan avskaffats

därför att vederbörande reglering så gott som fullständigt slopats och

det återstått endast vissa smärre regleringsuppgifter, som ansetts kunna

ombesörjas av ett ordinarie ämbetsverk.

Sveriges grossistförbund ■— som likaledes anslöt sig till uppfattningen att

valutaregleringen icke för närvarande kan helt avskaffas — fann att ett

överflyttande av valutakontorets uppgifter till ett organ inom riksbanken

skulle kunna medföra att kreditpolitiska överväganden bleve utslagsgivande

vid behandlingen av valutaärendena. En sådan sammanblandning av riksbankens

ordinarie funktioner med en valutakontroll som motiveras av alldeles

speciella förhållanden kunde lätt leda till att valutaregleringens krisbetonade

karaktär undanskymdes med risk att en naturlig avveckling av

kontrollen bleve fördröjd. Likartade synpunkter framfördes av Sveriges industriförbund,

som vidare underströk, att även om gränsdragningen mellan

valutakontoret och riksbanken för närvarande var i vissa avseenden

oklar syntes denna oklarhet hittills icke ha vållat några praktiska olägenheter.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 är 1957

Departementschefen

Valutalagens giltighetstid utlöper den 30 juni innevarande år. Fullmäktige

i riksbanken har, med instämmande från styrelsen för valutakontoret,

hemställt att lagen måtte ges fortsatt giltighet under ytterligare ett år. Det

synes uppenbart att möjlighet bör finnas att även i fortsättningen bibehålla

valutareglering, och jag biträder förslaget att valutalagens giltighetstid förlänges

till och med utgången av juni 1958.

I detta sammanhang torde de frågor rörande den administrativa sidan

av valutaregleringen som bankofullmäktige behandlat i sin framställning

hösten 1955 få upptagas till prövning.

Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen för valutalagstiftningens

innehåll finns bestämmelser om administrationen på detta område

intagna i såväl valutalagen och valutaförordningen som instruktionen för

valutakontoret. Enligt valutalagen (6 §) förutsättes att Kungl. Maj:t vid

meddelandet av förordnande om valutareglering uppdrager åt riksbanken att

giva närmare föreskrifter rörande tillämpningen av förordnandet. Lagens

mening är också att riksbanken, efter Kungl. Maj :ts uppdrag, skall handlägga

förekommande valutaärenden rörande tillståndsprövning m. in. som

föranleds av regleringen, och att banken i detta hänseende skall ställa sig till

efterrättelse av Kungl. Maj:t meddelade särskilda föreskrifter. I valutaförordningen

har, i överensstämmelse med valutalagens bestämmelser, de administrativa

uppgifterna med avseende på valutaföreskrifternas tillämpning

ålagts riksbanken. I viss motsättning härtill har inrättats ett valutakontor,

som enligt särskilt utfärdad instruktion förklarats skola utgöra riksbankens

organ för handläggningen av frågor rörande tillämpningen av valutaförordningen.

Enligt instruktionen skall finnas en styrelse för valutakontoret bestående

av högst åtta personer. Riksbankschefen är ordförande medan Övriga

ledamöter jämte suppleanter för dessa förordnas av Kungl. Maj:t, som

också utser en av ledamöterna att vara vice ordförande. För valutakontorets

kostnader har särskilda anslag upptagits under VII huvudtiteln i riksstaten.

Till följd av bl. a. styrelsens sammansättning har valutakontoret

kommit alt i förhållande till riksbanken intaga en relativt självständig ställning.

I detta sammanhang må anmärkas, att besvär ansetts kunna fullföljas

mot beslut, som meddelats av kontorets styrelse i valutaärenden, och att, i de

relativt få fall där sådan talan förts, besvären prövats av Kungl. Maj :t i statsrådet.

I sin förenämnda framställning rörande ändrad organisation för handlaggning

av valutaärenden har fullmäktige i riksbanken riktat kritik mot

den nuvarande ordningen att dessa ärenden handlägges av valutakontoret

och föreslagit att behandlingen av ärendena i fortsättningen skall ske inom

riksbanken. Kritiken riktar sig bl. a. mot den oklarhet, som i olika avseenden

kommit att råda beträffande gränsen mellan riksbankens och valutakontorets

befogenheter. Sålunda har påpekats att valutakontoret enligt

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1957

17

praxis givit tillstånd till valutaköp i vissa fall ehuru frågor härom direkt

fölle inom det riksbanken tillagda valutahandelsområdet. Bankofullmäktige

erinrade även om de uppmjukningar som under senare tid kunnat ske i tilllämpningen

av regleringen. Från att valutaregleringen tidigare varit inriktad

på att fördela och ransonera valutor för löpande betalningar hade numera

huvuduppgiften kommit att utgöra övervakningen av kapitalrörelser

och därmed spekulativa förändringar i betalningsvanorna. Enligt bankofullmäktiges

mening borde stor vikt fästas vid den synpunkten att de valutaärenden,

som kunde beräknas kvarstå sedan möjliga förenklingar i fråga

om valutaärendenas handläggning genomförts, i stort sett kommer att falla

inom ramen för riksbankens normala arbetsuppgifter såsom vårdare av landets

valutareserv.

Vid remissbehandlingen av bankofullmäktiges förslag till ändrad organisation

uttalade sig flertalet remissinstanser för att man skulle bibehålla ett

särskilt från riksbanken skilt valutaorgan. Bank- och fondinspektionen vände

sig sålunda mot de av bankofullmäktige dragna slutsatserna i organisationsfrågan

och framhöll bl. a. den speciella och av historiska skäl betingade

ställning som riksbanken redan i grundlagen tillerkänts och vilken enligt

inspektionens mening fick ses som ett uttryck för att riksbanken ursprungligen

aldrig avsetts fullgöra sådana förvaltningsmässiga funktioner som åvilar

ämbetsverken. Från något håll invändes alt en överflyttning av valutaärendena

till riksbanken skulle undanskymma valutaregleringens krisbetonade

karaktär och kunna leda till att en naturlig avveckling av regleringen

fördröjdes.

För egen del vill jag till eu början betona, att frågan om den organisatoriska

formen för handläggningen av valutaärenden främst är av praktisk natur.

En lösning bör därför kunna sökas med sikte på vad som bäst gagnar

regleringens syfte och samtidigt ter sig administrativt sett ändamålsenligt.

Från mer principiella synpunkter kan tilläggas, att de förvaltningsmässiga

uppgifterna enligt valutaförordningen visserligen till eu del kan anses

ligga vid sidan om de funktioner som riksbanken enligt regeringsformen

och därtill anknuten lagstiftning förutsättes utöva såsom centralbank. Detta

förhållande, som belyses bl. a. av att den valutareglerande verksamheten

helt bygger på en särlagstiftning, bör emellertid icke utgöra något hinder

mot att förlägga de administrativa uppgifterna på valutaregleringens område

till riksbanken. Riksbankens förvaltningsmässiga roll på detta område har

för övrigt uttryckligen förutsatts i valutalagen.

Vid ett övervägande av de organisatoriskt-praktiska synpunkter, som enligt

vad jag nu anfört bör vara avgörande, synes särskild vikt böra fästas

vid de gränsdragningsproblem som bankofullmäktige berört i sin framställning.

Den uppspaltning mellan riksbanken och valutakontoret av befogenheterna

på valutahandelsområdet, som varit en följd av den nuvarande organisationen,

har även, såsom närmare belysts från riksbankens sida, i flera

avseenden framstått såsom oegentlig och mindre ägnad att underlätta det ad2

Uihang till riksdagens protokoll 1957. i samt. Nr 142

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1957

ministrativa handhavandet av regleringen. Det förtjänar att i detta sammanhang

påpekas, att valutaregleringen på valutahandelns område medfört, att

ärenden, som före regleringen normalt skulle handlagts av riksbanken som

centralbank, numera blivit att betrakta såsom tillståndsärenden, vilka skall

handläggas med tillämpning av valutaförordningen och följaktligen avgöras

av valutakontoret. För en överflyttning av valutaärendena till riksbanken

talar även vad bankofullmäktige anfört rörande arten av de uppgifter som

numera kvarstår för det valutareglerande organet. Det är här främst fråga

om övervakning av kapitalrörelserna. Med hänsyn till dessas centrala betydelse

för riksbanken och dess politik måste den organisatoriska frågan lösas

med särskilt beaktande av det ansvar som åvilar riksbanken i fråga om såväl

valutareserven som penning- och kapilalmarknadsförhållandena i landet.

De nu anförda synpunkterna ger enligt min mening ett starkt stöd för tanken

att överföra handläggningen av valutaärendena från valutakontoret till

riksbanken. Å andra sidan kan jag icke finna att de skäl, som anförts mot

en sådan lösning av organisationsfrågan, är så vägande att man av den anledningen

bör avstå från att nu genomföra utredningens av bankofullmäktige

tillstyrkta förslag. Jag anser mig därför kunna godtaga att valutakontorets

befattning med valutaärendena upphör och att de administrativa uppgifterna

övertages av riksbanken. Den nya ordningen bör tillämpas från och

med den 1 juli innevarande år. Till de närmare principerna för handläggningen

av ärendena inom riksbanken avser jag att återkomma i det följande.

IV. Besvärsrätten i valutaärenden

Bankofullmäktiges förslag

Av den redan lämnade redogörelsen för det av bankofullmäktige förordade

organisationsförslaget framgår, att fullmäktige i likhet med 1954 års

kommitté avsåg att valutastyrelsens avgöranden i valutaärenden skulle

efter ansökan kunna bli föremål för prövning av fullmäktige. Däremot

skulle besvär icke kunna föras över fullmäktiges beslut i sådana ärenden.

Bankofullmäktige framhöll i sin ovanberörda framställning, att denna ordning

överensstämmer med vad som gäller vid behandlingen av andra individuella

ärenden, som nu faller inom riksbankens kompetensområde. Härtill

anförde fullmäktige, att den rätt att hos Kungl. Maj :t anföra besvär

över valutakontorets beslut, som nu föreligger, icke torde vara av någon

större saklig betydelse, i varje fall inte när det gällde frågor om valutatilldelning.

Vid remissbehandlingen av bankofullmäktiges nämnda framställning upptogs

den föreslagna besvärsordningen till kritisk granskning i flertalet yttranden.

Sålunda anförde besvärssakkunniga bl. a. principiella betänkligheter

mot den föreslagna lösningen och uttalade sig för att riksbankens beslut

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1957

i valutaärenden skulle kunna överklagas hos Kungl. Maj:t. I samma riktning

yttrade sig Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges

allmänna exportförening och Svenska bankföreningen.

Å andra sidan godtogs förslaget i denna del av justitiekanslersämbetet och

fullmäktige i riksgäldskontoret.

1956 års utredning rörande besvärsrätten

Enligt de för utredningsarbetet meddelade direktiven skulle utredningen

verkställas med utgångspunkt från att valutaärendenas handläggning

skulle överflyttas från valutakontoret till riksbanken. Vidare borde såsom

en riktpunkt vid arbetets bedrivande upprätthållas principen att valutavården

är en riksbankens angelägenhet.

Utredningen anför inledningsvis vissa mera allmänna synpunkter

på utformningen av ett besvärsförfarande rörande valutaärenden. Sålunda

framhålles huru inom den svenska förvaltningen i allmänhet upprätthålles

principen att ärenden berörande enskilda och deras rättsställning

skall kunna prövas av mer än en instans. Vidare gäller i regel att Kungl.

Maj :t är sista instans i sådana ärenden. Utredningen menar att den valutareglering,

som grundats på gällande valutalagstiftning, utan tvekan inneburit

stora inskränkningar i enskildas möjligheter till ekonomiska dispositioner

och till förfoganden över egna tillgångar. Ur rättslig synpunkt vore

det enligt utredningens mening tillfredsställande om en ordning för valutaärendenas

handläggning kunde skapas, som möjliggjorde ärendenas prövning

i mera än en instans.

Beträffande nuvarande ordning erinrar utredningen om att under

åren 1940—1955 det i 24 fall förekommit alt valutakontorets beslut i

valutaärenden överklagats hos Kungl. Maj :t. Av dessa har fem fall gällt

kursfrågor i samband med krondevalveringen år 1949, där Kungl. Maj:ts

prövning endast torde ha kunnat avse frågan, om sökandena skulle beredas

särskild ersättning av statsmedel. Flertalet av övriga fall har avsett

överklagande av valutakontorets avslag på ansökan om tillstånd att förvärva

utländsk valuta för transferering till utlandet. Kungl. Maj :t har i två

fall ändrat valutakontorets avslagsbeslut och bifallit ändringsframställningarna;

fallen gällde, det ena tillstånd som nyss nämnts och det andra tillstånd

alt begagna blockerad tillgång för köp av svenska värdepapper. I ett

tredje fall har Kungl. Maj:t, sedan viss ytterligare utredning förebragts,

återremitterat ärendet till valutakontoret. Detta ärende gällde tillstånd till

förvärv av utländsk valuta för viss verksamhet utomlands. I övriga fall har

framställningarna ej föranlett någon åtgärd.

Utredningen framhåller, att omfattningen av överklaganden icke varit

stor och anför, att stor tveksamhet rått beträffande Kungl. Maj:ts befogenheter

att ändra valutakontorets beslut. I synnerhet har detta varit fallet

där fråga varit om tillstånd att förvärva utländsk valuta. Även om likväl

valutaärenden kunnat dragas inför Kungl. Maj:ts prövning, kan enligt ut
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1957

redningens uppfattning om den nuvarande ordningen sägas, att den icke

innefattar ett fullt utbildat besvärsförfarande.

I detta sammanhang nämner utredningen vissa exempel avsedda att beIvsa

principen att riksbankens avgöranden icke kan dragas under Kungl.

Maj:ts prövning. Utredningen anför.

Utredningen vill erinra om att principen att riksbankens penningpolitiska

avgöranden ej kan komma under bedömande eller prövning av Kungl. Maj :t

upprätthållits i lagen den 7 december 1951 om räntereglering med mera.

Enligt denna lag kan Konungen på framställning av bankofullmäktige förordna

om befogenhet för riksbanken att föreskriva bland annat räntestopp,

maximi- eller minimiränta eller om skyldighet att inhämta tillstånd av riksbanken

i fråga om utgivande av obligationer, förlagsbevis eller andra för

den allmänna rörelsen avsedda skuldebrev. Enligt uttrycklig bestämmelse

i lagen kan över riksbankens beslut klagan ej föras. För att möjliggöra att

vissa frågor rörande dispenser för enskilda från räntestoppsbestämmelserna

m. m. skulle kunna prövas av mer än en instans har skapats ett särskilt

organ, räntenämnden, för handläggning av sådana frågor (se prop 221/

1951 s. 65). Nämnden skall bestå av sju ledamöter, varav fyra utses av

fullmäktige i riksbanken och tre av Kungl. Maj :t. Nämndens beslut kan

överklagas hos Kungl. Maj :t.

Även i icke penningpolitiska sammanhang har principen att riksbankens

avgöranden ej kan komma under Kungl. Maj:ts prövning synbarligen upprätthållits.

Enligt gällande kungörelse apgående statens bosättningslån utövar

riksbanken beslutanderätten i ärenden om dylika lån. I kungörelsen

finns ingen bestämmelse om besvärsrätt över riksbankens beslut. Under

årens lopp har det i många fall förekommit, att bosättningslånesökande som

fått avslag på sin framställning anfört besvär hos Kungl. Maj:t. I samtliga

fall har ärendet överlämnats till riksbanken. Det är att anmärka, att riksbanken

icke löper någon förlustrisk beträffande bosättningslånen och att

riksbanken erhåller viss ersättning för låneförvaltningen.

Utredningen drar av det anförda den slutsatsen alt den valutavå rd

a nde verksamheten — enligt de förutsättningar som gällt för utredningsarbetet

— måste förläggas helt inom riksbanken, eventuellt med ett

där anordnat tvåinstanssystem. Från denna utgångspunkt söker utredningen

bedöma i vilken utsträckning de ärenden som omfattas av valutaregleringen

kan anses falla inom valutavården i egentlig bemärkelse, och vidare den

inbördes anknytningen mellan dylika centrala ärenden och övriga valutaregleringsärenden.

Utredningen belyser ur dessa synpunkter något de olika

avgöranden, vartill valutaregleringen kan giva anledning. Huvudintresset

knytes härvid till riksbankens egen valutahandel och b etalningstrafiken

mellan Sverige och utlandet. Utredningen anför.

Den primära faktorn i valutaregleringen är den ensamrätt till handel

med utländsk valuta, som riksbanken erhållit. Denna handel berörande avgöranden

bär — nu liksom före valutaregleringen — en direkt valutavårdande

karaktär. Utan en genomgripande ändring av riksbankens statsrättsliga

ställning är det uteslutet, att riksbanken skulle i sin egen handel vara skyldig

följa föreskrifter av Kungl. Maj:t eller ett utanför riksbanken liggande

°fsan- For sådana ärenden är det enligt utredningens uppfattning uteslutet

att infora möjlighet till överprövning av riksbankens beslut. I stort sett torde

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:Is proposition nr /''/ 2 är 1!)57

deisanmia vara förhållandet beträffande ärenden, som avser förvärv från

eller föryttring till valutabank eller annan enskild av utländsk valuta.

Valutabankerna är bundna av riksbankens direktiv för sin handel och enligt

gällande bestämmelser i 2 § valutaförordningen kan ej av andra än valutabankerna

utländsk valuta förvärvas från eller föryttras till annan än

riksbanken eller genom riksbankens förmedling mot vederlag i svenskt

mynt. Skulle mot riksbankens vägran att tillåta eu avsedd transaktion eller

mot riksbankens direktiv tillstånd lämnas, skulle ett genomförande av ett

sådant tillstånd i realiteten innebära att riksbankens ensamställning i valutahandeln

upphäves för enskilda ärenden. Mot en sådan ordning synes

kunna riktas befogade invändningar ur såväl principiella som praktiska synpunkter.

Betalningstrafiken mellan Sverige och utlandet regleras bland annat av

de bestämmelser i valutalagstiftningen som innefattar förbud för bär i riket

bosatt att utan tillstånd, generellt eller individuellt, verkställa inbetalning

å eller överföring till konto, som här föres för i utlandet bosatt, att eljest

verkställa betalning till eller till förmån för i utlandet bosatt samt alt mottaga

betalning från den som är bosatt i utlandet. En väsentlig del av

betalningarna mellan Sverige och utlandet avvecklas genom kronbetalningar

över konton, som här (hos riksbanken och valutabankerna) föres för i

utlandet bosatta. I många fall skapas betalningsmekanismer genom statliga

åtaganden i betalningsavtal.

För den europeiska betalningsunionen (EPU) gäller att kronbelopp, som

inbetalas till konto som hos riksbanken föres för en centralbank i ett EPUland

— oftast genom överföring från ett i betalningsutbytet deltagande konto

fört hos svensk valutabank för person bosatt i samma land — automatiskt

ingår i den periodiska avräkningen inom EPU, varvid de kvittas mot

riksbankens fordringar i utländska valutor hos EPU-centralbankerna eller

eljest påverkar den" svenska EPU-ställningen. Enligt EPU-reglerna skall

vidare deltagarländerna så effektivt som möjligt tillse att onormalt stora

behållningar i de övriga EPU-ländernas valutor icke undandrages EPU-avräkningarna.

Från svensk sida kan man på grund av föreliggande avtalskomplex

över huvud taget icke hindra att EPU-ländernas krontillgodohavanden

på de konton i svenska affärsbanker, som användes i betalningstrafiken,

överföres till vederbörande utländska centralbanks kronkonto hos

riksbanken och därmed automatiskt ingår i EPU-avräkningen.

Mellan de viktigaste EPU-länderna har därutöver överenskommits om ett

särskilt system, det s. k. multilaterala arbitragesystemet, som medger eu

fortlöpande utjämning av saldon i olika valutor mellan EPU-avräkningarna.

Systemet skötes i huvudsak av affärsbankerna, medan centralbankerna

endast behöver intervenera i vissa lägen. De svenska åtagandena innebär alt

tillgodohavande i svenska kronor, som innestår på ett i betalningsutbytet

deltagande konto för bank i något av de till systemet anslutna länderna, utan

särskilt tillstånd kan disponeras för överföring till liknande konto fört för

bank i annat av de till systemet anslutna länderna eller för inköp av vilken

som helst av de i systemet deltagande valutorna.

Sverige har gentemot några länder utanför EPU - Argentina, Finland,

Japan och Uruguay — åtagit sig att medgiva att krontillgodohavanden, som

uppstår för dessa länder bland annat genom löpande betalningar, får disponeras

för inköp av en eller flera av de i det multilaterala arbitragesystemet

inom EPU deltagande valutorna eller för överföring lill konto som här föres

för bland annat bank i något av dessa hinder.

Sverige är medlem i Internationella valutafonden och enligt dess stadga

är medlemsland skyldigt att från annat medlemsland, mot betalning i det

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1957

senare landets valuta eller i guld, köpa sådana tillgodohavanden i det egna

landets valuta, som det andra landet förvärvat genom löpande betalningar.

Denna bestämmelse i valutafondens stadga är för närvarande visserligen

icke formellt bindande för Sveriges del — så länge Sverige i enlighet med

särskilt medgivande i stadgan tillämpar valutarestriktioner för löpande betalningar

men måste i praktiken alltmer beaktas ju mer restriktionerna

kan inskränkas därhän, att sådana betalningar lämnas i huvudsak oreglerade.

Ett mål för de internationella strävandena på betalningstrafikens område

är en konvertibilitet för de olika valutorna. Utredningen skall icke här söka

närmare definiera vad konvertibilitet innebär; det må endast konstateras,

att konyertibiliteten i den form, som närmast synes aktuell, blir en »yttre»

konvertibilitet, en automatisk möjlighet för utländska innehavare av tillgodohavanden

i svenska kronor att i Sverige omvandla dessa till utländsk

valuta. Denna begränsade konvertibilitet torde få avseende på tillgodohavanden,

som uppkommit i löpande betalningsutbyte och på grund av godkända

kapitalbetalningar.

Av vad sålunda anförts om transaktioner över här i riket för utlännings

räkning förda konton i svenska kronor torde, anför utredningen, framgå

alt sådana transaktioner i stor utsträckning direkt påverkar riksbankens

handel med utländsk valuta och riksbankens fordringar på eller skulder

till utländsk centralbank. Utredningen uttalar, att det måhända vore tekniskt

möjligt att beträffande nu behandlade ärenden stadga en ordning, innebärande

möjlighet till överprövning hos Kungl. Maj:t av ett riksbankens

beslut. Enligt utredningens mening är emellertid det nyss angivna inbördes

sambandet mellan ifrågavarande transaktioner och riksbankens valutahandel

med vad därtill hör ett starkt skäl mot en sådan anordning. Självfallet

bör man inte, yttrar utredningen vidare, överdriva riskerna för att Kungl.

Maj :ts möjlighet till överprövning skulle taga sig uttryck i att man skulle

få två sinsemellan intimt samhörande sektorer av valutaregleringen med

olika praktisk tillämpning av regleringen. Det finge väl förutsättas att erforderlig

kontakt komme till stånd. Då emellertid ansvaret för valutavården

skall ligga hos riksbanken, skulle en sådan tudelning av ordningen för prövning

av ärenden med sinsemellan nära anknytning varken ur principiell eller

praktisk synpunkt te sig tillfredsställande.

Valu ta regler ingens övriga innehåll beröres av utredningen

mera i korthet. Hit hör förbud mot att — utan tillstånd — in- eller

utföra valuta och värdepapper, eller förfoga över innehav av utländsk valuta

och utländska värdepapper så att innehavet minskas genom andra transaktioner

än överlåtelser till riksbanken och valutabank, eller ikläda sig gäld

i förhållande till i utlandet bosatt, där ej fråga är om ingående av köpeavtal

på sedvanliga villkor eller motsvarande åtgärder. Dessa förbud kan sägas

utgöra komplement till förut behandlade regler. Även här skulle det, enligt

uliedningcns mening, i och för sig vara möjligt att låta prövningen av uppkommande

ärenden — i huvudsak dispenser från förbuden — - i sista hand

tillkomma Kungl. Maj :t. Risken för att på detta område en praxis, skild från

den som tillämpas för de mera centrala områdena av valutaregleringen, skul
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1957

le kunna utveckla sig måste bedömas än mindre än beträffande tidigare

angivna grupp av ärenden. Emellertid gäller också i detta fall att anknytningen

till den egentliga valutavårdande verksamheten är av sådan art, att

skilda instansordningar vid handläggningen icke bör ifrågakomma. Härtill

kommer, anför utredningen vidare, att ifrågavarande dispenser torde representera

en så pass begränsad grupp av ärenden, att det torde få anses mindre

lämpligt att enbart för dem tillskapa särskilda prövningsregler.

Såsom resultat av utredningens undersökning anfores

att — med utgångspunkt från den statsrättsliga ställning, som riksbanken

har, och den i direktiven angivna förutsättningen, att valutavården skall

vara riksbankens angelägenhet — det svårligen låter sig göra att lägga det

slutliga avgörandet i valutaärenden hos annat organ än riksbanken. Någon

annan lösning har icke stått till buds än att söka genom viss påbyggnad av

det förslag, som framlagts av bankofullmäktige, åstadkomma ett något mera

utbildat tvåinstanssystem inom riksbanken än vad bankofullmäktiges

förslag innebär.

Utredningen utvecklar härefter sitt förslag om handläggning av valutaärenden

enligt ett tvåinstanssystem inom r i k s b a n k e n. Det

erinras om bankofullmäktiges tanke att inom banken skapa en särskild valutastyrelse,

som skulle bestå av — förutom vice riksbankschefen, en av

riksbankens bankdirektörer samt en fullmäktig eller suppleant för fullmäktig

_en representant för mera allmänna intressen, en representant för

valutabankerna samt två personer med erfarenheter från det enskilda näringslivet

i övrigt. För att valutaslyrelsen skall erhålla en mera fristående

ställning föreslår utredningen att sistnämnda fyra ledamöter jämte ersättare

för dem skall utses av Kungl. Maj:t. Övriga ledamöter jämte ersättare bör

såsom förutsatts i riksbanksförslaget utses av fullmäktige. Vice riksbankschefen

bör vara valutastyrelsens ordförande. Fullmäktige bör utse vice ordförande.

Vidare föreslår utredningen, att i författning uttryckligen fastslås,

att fullmäktig eller fullmäktigsuppleant ej må deltaga i fullmäktiges handläggning

av ärende, varmed han tagit befattning i valutastyrelsen.

I enlighet med bankofullmäktiges förslag anser utredningen att sökande

i valutaärende skall ha rätt att draga valutastyrelsens avgöranden under

fullmäktiges prövning. Klagotiden föreslås bestämd till tre veckoi. Eftersom

bankofullmäktige ytterst bär ansvaret för riksbankens angelägenheter

och någon representant för det allmänna ej finnes som motpart till sökande

i valutaärenden, bör enligt utredningens mening inom riksbanken utsedd

ledamot av valutastyrelsen ha möjlighet att få beslut av styrelsen underställt

fullmäktige för prövning. Har yrkande om sådan underställning framställts,

bör sökanden i ärendet erhålla underrättelse därom för att kunna bevaka sill

talan inför fullmäktige.

Utredningen fortsätter.

För närvarande gäller beträffande valutakontorets beslut att dessa expedieras

i växlande former. Beslut om tillstånd i ärenden av löpande natui

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1957

expedieras ofta genom enkel påstämpling av ansökningar som av valutabank

msants för enskildas rakning. I andra fall erhåller sökanden en direkt

undei rättelse. Utredningen anser icke att i princip någon ändring bör ske

av nuvarande praxis genom införande av omständliga delgivnings- och underrattelseregler

Allmänt bör gälla att expediering bör ske i praktiska fordon’''

mSv,daaa tafH d? keslut Ska11 underställas fullmäktige bör dock sökanden

alltid direkt erhalla meddelande om innehållet av styrelsens beslut.

Genom en föreskrift att underrättelsen om underställningen’ skall tillställas

sökanden snarast möjligt och senast i samband med att han erhåller med?Jal.

Vc? styrelsebeslutet skapas garantier för att sökanden icke i

to litande pa sistnämnda meddelande vidtar dispositioner för egen räk
ändr''as*av

fullmäkligl 0,''!“''ga Skadli8a- om ''»''''''tastyrelsens beslut

Beträffande den författningsmässiga utformningen av de föreslagna ändringarna

anfor utredningen, att de befogenheter, som enligt 2 § första stycket

2) och 4)—-7) samt 6 § nu tillägges riksbanken först efter förordnande

av ungl. Maj :t, i fortsättningen bör tillkomma riksbanken direkt på grund

av valutalagen. Utredningen påpekar, att detta såtillvida icke innebär någon

ändring i sak som riksbanken enligt gällande ordning genom valutaförordningen

redan har befogenheterna.

Remissyttrandena

Den av utredningen föreslagna besvärsordningen tillstyrkes helt av fullmäktige

i riksbanken och godtages i huvudsak av justitiekanslersämbetet

oc i fullmäktige i riksgaldskontoret. Övriga remissinstanser ställer sig avvisande

till det föreslagna besvärssystemet och kritiserar detsamma främst

från rättssäkerhetssynpunkter. — Besvärssakkunniga anför sålunda att eu

annan lösning bör eftersträvas som bättre tillgodoser rättssäkerhetens intressen.

Bank- och fondinspektionen och Sveriges grossistförbund erinrar om att

utredningen även har till uppdrag att verkställa en översyn av valutalagstUtningen

och ifrågasätter huruvida det icke vore lämpligt att uppskjuta

genomförandet av den nya organisationen till dess det mera omfattande

problemet — utformningen av den blivande lagstiftningen — funnit sin lösning.

Inspektionen anför att i fall som det förevarande det i regel torde vara

ampligt att ändamålet med och den närmare innebörden av en reglering

aststalles innan de därmed sammanhängande organisatoriska problemen tas

u.PP.tlU behandling. — En reservant inom fullmäktige i riksbanken uttalar

sig i samma riktning.

I åtskilliga yttranden diskuteras närmare de konstitutionella

orutsattninga r n a för ett besvärsförfarande beträffande valutaarendena.

Fullmäktige i riksgaldskontoret framhåller, att den av utredningen framagda

besvärsordningen måste anses innebära en förbättring i jämförelse

med bankofullmäktiges förslag, men att utredningens förslag likväl icke är

agnat att helt bryta udden av de invändningar av främst principiell natur,

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1957

25

som under remissbehandlingen av bankofullmäktiges förslag framkommit.

Enligt riksgäldsfullmäktiges mening ligger svårigheten uppenbarligen i att

förena riksbankens ställning såsom valutavårdande organ med en anordning,

enligt vilken riksbanken jämväl skall vara högsta besvärsinstans i valutaärenden.

Å andra sidan torde det, anför fullmäktige, heller icke vara

lätt att finna ett i alla avseenden fullt godtagbart alternativ till utredningens

förslag, vilket i vart fall torde innebära en ur praktisk synpunkt lämplig

anordning. — En reservant uttalar sig för besvärsrätt hos ett fristående organ.

Bank- och fondinspektionen anser sig icke kunna ansluta sig till utredningens

uttalande, att det svårligen skulle låta sig göra att lägga det slutliga

avgörandet i valutaärenden hos annat organ än riksbanken. Förslaget

om valutakontorets avskaffande har, anför inspektionen, såsom utredningen

framhållit föranletts främst av praktiska, ej av konstitutionella synpunkter.

Då så varit fallet borde också, såvitt inspektionen förstår, frågan

om besvärsförfarandet bedömas och avgöras enligt praktiska linjer. Från

denna utgångspunkt torde det enligt inspektionen knappast kunna bestridas,

att möjligheten av en omprövning hos Kungl. Maj :t innefattar en för

allmänheten bättre och tryggare lösning än den av utredningen föreslagna.

Inspektionen framhåller att bankofullmäktige, med hänsyn till sin organisation

och sina arbetsformer icke är ett organ, som väl ägnar sig såsom besvärsinstans.

Några vägande praktiska olägenheter av den besvärsordning,

som ur rättssäkerhetssynpunkt framstår som den avgjort överlägsna, bär

utredningen icke påvisat. Tvärtom utgör utredningens uppgifter om besvärsärendenas

frekvens under gången tid ett kraftigt belägg för att frågan

ur arbetssynpunkt är av ringa vikt. I varje fall måste eventuella svårigheter

vid gränsdragningen mellan riksbankens och Kungl. Maj:ts kompetensområden

och den förmenta konstitutionella inadvertensen väga lätt mot de

ovan anförda rättssäkerhetssynpunkterna. Det gäller här dock högst allvarliga

ingrepp i den enskildes ekonomiska frihet, något som utredningen också

medgiver. I detta sammanhang förtjänar understrykas, att man i våra

nordiska grannländer väl tillgodosett kravet på rättssäkerhet. Inspektionen

vill också erinra om att ränteregleringslagen — som i åtskilligt är en parallell

till valutalagen — genom tillskapande av en särskild besvärsnämnd tagit

hänsyn till rättssäkerhetskravet.

Enligt inspektionens mening bär det konstitutionella motivet icke så

långt att det slutliga avgörandet i valutaärenden bör förläggas till riksbanken

och inspektionen framhåller att utredningsdirektiven icke synes utesluta

ett frånskiljande från valutafrågorna i allmänhet av sådana ansökningar

och ärenden, där det valutapolitiska momentet är av mindre framträdande

betydelse och där tillika andra synpunkter, t. ex. handels- och näringspolitiska,

gör sig gällande. Av rättssäkerhetsskäl bör därför, anför inspektionen,

en fullföljdsmöjlighet till ett från riksbanken fristående organ

hållas öppen. Då den nuvarande ordningen med besvärsrätt bos Kungl.

Maj:t synes ha fungerat tillfredsställande finnes enligt inspektionens mening

ingen anledning att avskaffa denna rätt. Inspektionen förklarar alt den

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1957

stannar så mycket hellre vid denna ståndpunkt som de sakkunniga själva

anseit vara tekniskt möjligt att låta prövningen av somliga ärenden — i huvudsak

dispenser från vissa förbud — i sista hand tillkomma Kungl. Maj :t.

Inspektionen utvecklar de anförda konstitutionella synpunkterna bl. a.

sålunda.

Valutaregleringen grundas, liksom en rad andra fysiska kontroller, på en

av Kungl. Maj: t och riksdagen gemensamt antagen fullmaktslag, i detta fall

den s. k. valutalagen. På Kungl. Maj:t ankommer att, med iakttagande av

de i lagen lämnade föreskrifterna om riksdagens samtycke till åtgärden,

meddela förordnande enligt lagen. Upphävande av sådant förordnande torde

däremot ankomma på Kungl. Maj :t ensam. Enligt 6 § andra stycket valutalagen

må Konungen uppdraga åt riksbanken att pröva och avgöra ansökningar

om tillstånd vartill förordnande enligt lagen ger anledning samt att

i övrigt handlägga de ärenden som föranledes av förordnandet, »och vare

riksbanken skyldig ställa sig till efterrättelse av Konungen därutinnan meddelade

särskilda föreskrifter». — Å andra sidan har på ett par ställen i valutalagen

(2 § andra stycket och 8 §) influtit bestämmelser som syftar till att

hindra kollisioner mellan riksbankens befogenheter enligt riksbankslagen

respektive de befogenheter, som valutalagen tillerkänner Kungl. Maj:t och,

efter förordnande, riksbanken.

Bank- och fondinspektionens synpunkter på den statsrättsliga sidan av besvärsfrågan

delas i huvudsak av Sveriges allmänna exportförening, Svenska

bankföreningen, Sveriges grossistförbund och Svei-iges industriförbund.

Svenska bankföreningen förklarar sig icke kunna finna att några avgörande

betänkligheter av konstitutionell natur möter mot att Kungl. Maj :t

fungerar som besvärsinstans över riksbanken i ärenden rörande tillämpningen

av valutalagstiftningen. Föreningen hemställer att vid en överflyttning

av valutaärendenas handläggning till riksbanken föreskrift måtte meddelas

att besvär över beslut i sådant ärende får anföras hos Kungl. Maj :t. Enligt

bankföreningens mening torde det knappast vara nödvändigt att därvid uttryckligen

göra undantag för frågor som berör riksbankens egen handel med

valutor. Riksbankens rätt att fritt bestämma över sitt eget valutaförråd äger

inte något omedelbart samband med valutalagstiftningen utan har förelegat

redan innan valutaregleringen infördes. Bankföreningen utvecklar sin stånd

punkt i denna del enligt följande.

Bankföreningen delar uppfattningen att vården av vår valuta principiellt

är alt anse som en uppgift som det tillkommer riksbanken att självständigt

handha. Däremot ifrågasätter bankföreningen, huruvida ett sådant betraktelsesätt

är riktigt såvitt angår den speciella verksamhet i valutavårdande

syfte som utövas med stöd av valutalagstiftningen. Såsom bankföreningen

framhållit redan i sitt ovannämnda yttrande av den 6 december 1955 är det

här fråga om extraordinära befogenheter, som ej faller inom riksbankens

normala kompetensområde utan som beror på särskilt förordnande av Kungl.

Maj:t. Och rätten för Kungl. Maj :t att meddela sådant förordnande har icke

tillkommit genom delegation från riksdagen utan grundas på en av Kungl.

Maj :t och riksdagen gemensamt stiftad lag. Detta talar närmast för att ansvaret

för valutalagstiftningens tillämpning bör anses ytterst åvila Kungl.

Maj: t.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 är 1957

EU ytterligare stöd härför utgör den omständigheten, att (i § valutalagen i

sin nuvarande lydelse förutsätter, att handläggningen av valutaärenden är

en Kungl. Maj :ts angelägenhet, låt vara att den av Kungl. Maj :t kan delegeras

till riksbanken, som dock i så fall är skyldig att ställa sig till efterrättelse

de särskilda föreskrifter Kungl. Maj :t meddelar. Vidare må erinras att det

enligt 2 § första stycket 2) och 6) valutalagen i första hand är anförtrott

åt Kungl. Maj:t att bestämma i vad mån och på vilka villkor där avsedda

förfoganden över vissa värden må äga rum. Väl har samtidigt stadgats att

Kungl. Maj :t äger överlåta denna sin befogenhet på riksbanken, men huruvida''så

skall ske eller icke heror helt på Kungl. Maj :ts bedömande.

De sakkunniga har observerat att avfattningen av nyssnämnda stadganden

i valutalagen knappast medger att valutaregleringen betraktas som en riksbankens

angelägenhet vid vars handhavande riksbanken lika litet som eljest

är underordnad Kungl. Maj:t. De föreslår därför att valutalagen ändras på

dessa punkter, så att den direkt ger riksbanken de befogenheter som nu kan

erhållas endast genom delegation från Kungl. Maj :t. Detta hindrar dock icke

att Kungl. Maj :t alltjämt kommer att ha ett avgörande inflytande i fråga

om valutaregleringen. Kungl. Maj:t har ju möjlighet att när som helst upphäva

eller begränsa det förordnande som utgör grundvalen för regleringen.

Mot bakgrunden av det anförda kan bankföreningen icke finna att några

avgörande betänkligheter av konstitutionell natur möter mot att låta Kungl.

Maj:t fungera som besvärsinstans över riksbanken i ärenden rörande tilllämpningen

av valutalagstiftningen. I själva verket synes ej heller de sakkunniga

anse att oöverstigliga principiella hinder föreligger mot en sådan

anordning. De framhåller visserligen — och detta enligt bankföreningens

mening med rätta — att det beträffande riksbankens egen handel med valutor

måste anses uteslutet att införa en besvärsrätt till något utanför riksbanken

liggande organ. Men i fråga om andra valutaregleringsärenden utsäges

mer eller mindre öppet att det måhända cj vore tekniskt omöjligt att

stadga en ordning innebärande en möjlighet till överklagande hos Kungl.

Maj :t.

Att de sakkunniga likväl avvisar tanken på en sådan lösning synes huvudsakligen

bero på farhågor för att den skulle medföra praktiska svårigheter.

I fråga om ärenden angående förvärv från eller föryttring till valutabank

eller annan enskild av utländsk valuta anföres, att en ändring av ett riksbanksbeslut

att vägra tillstånd till en sådan transaktion i realiteten skulle

innebära att riksbankens cnsamställning i valutahandeln upphävdes för enskilda

ärenden. Häremot må till en början erinras att även riksbanksmonopolet

på handel med utlandsvalutor är en extraordinär anordning, som Kungl.

Maj:t äger möjlighet all när som helst upphäva. Därtill kommer att man i

praktiken uppenbarligen ej behöver befara att Kungl. Maj :t skulle lämna tillstånd

till en av riksbanken vägrad transaktion, om riksbanken kunde visa

övertygande valutapolitiska skäl för sitt avslag. Risken härför måste enligt

bankföreningens mening bedömas såsom obefintlig även såvitt angår ärenden

som rör betalningstrafiken mellan Sverige och utlandet, in- och utförsel

av valuta och värdepapper, förfogande över dylika tillgångar, ingående av

gäldsförpliktelser till i utlandet bosatta personer o. s. v. Vad de sakkunniga

anför därom, att en besvärsrätt till Kungl. Maj:t i sådana ärenden skulle

vara olämplig på grund av deras nära samband med riksbankens egen valutahandel

förefaller därför föga övertygande.

Sveriges industriförbund framhåller bl. a. atl valutareglcringen utgör eu

extraordinär, av speciella krislörhållandcn föranledd åtgärd och att regleringens

handhavande icke kan anses ingå i riksbankens normala arbetsupp
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Mcij.ts proposition nr H2 år l!)ö7

gifter. Förbundet erinrar i detta sammanhang om att Kungl. Maj :t är högsta

instans i besvärsärenden i anledning av förekommande import- och exportregleringar,

som nära sammanhänger med valutaregleringen.

Besvärssakkunniga framhåller att situationen ur statsrättslig synpunkt

otvivelaktigt präglas av betydande oklarhet. Enligt besvärssakkunnigas mening

har frågans konstitutionella aspekter hittills icke blivit belysta på ett

tillfredsställande sätt. Besvärssakkunniga vill därför framhålla önskvärdheten

av att hithörande problem närmare överväges. Det kan exempelvis

ifrågasättas, anför de sakkunniga, huruvida grundlagen verkligen, såsom utredningen

närmast synes förutsätta, giver riksbanken exklusiv kompetens

att omhänderha en valutareglering av det slag, valutalagen möjliggör. Besvärssakkunniga

anför bl. a.

De grundläggande bestämmelserna om riksbanken finnas i KF § 72, där

riksbanken bl. a. gives monopol på sedelutgivningsrätten. Vidare förutsättes

riksbanken i RF § 111 vara underkastad allenast riksdagens instruktionsmakt.

Riksbanken har sålunda i princip tillerkänts full oavhängighet i förhållande

till Kungl. Maj :t. Denna riksbankens särställning torde dock icke

utesluta, att riksbanken på vissa områden tillägges uppgifter som ett vanligt

förvaltningsorgan. I den mån så sker, torde riksbanken, i vad angår sådan

verksamhet, också vara att behandla som en förvaltningsmyndighet. Riksbankens

oavhängighet utgör icke heller hinder för den att nära samverka

med Kungl. Maj:t eller Kungl. Maj:t underlydande organ.

Att klart avgränsa den sfär, där riksbanken till följd av grundlagens regler

har eu exklusiv kompetens, är förenat med stora svårigheter. Icke minst

framträdande äro dessa svårigheter såvitt angår valutavården. Riksbanken

har otvetydigt ansvaret för valutareservens bevarande och förkovring. Denna

uppgift har emellertid fått en helt annan karaktär än tidigare, då riksbanken

med stöd av en särskild offentligrättslig reglering, som giver riksbanken

monopolställning i fråga om valutahandeln i landet, fått att träffa för enskilda

utomordentligt kännbara avgöranden i särskilda fall. Att riksbanken

skulle kunna erhålla uppgifter av det senare slaget har uppenbarligen icke

varit förutsett, då grundlagen stiftades och riksbanken tillerkändes sin självständiga

ställning. Ett helt nytt, tidigare icke beaktat statsrättsligt läge har

sålunda uppkommit genom att valutaregleringens administrativa handhavande

anförtrotts riksbanken. Betecknande är att i själva verket valutaregleringen,

trots valutalagens uttryckliga föreskrifter, från begynnelsen handhafts

icke av riksbanken utan av ett av Kungl. Maj :t tillsatt valutakontor,

vars beslut åtminstone i viss utsträckning kunnat överklagas hos Kungl.

Maj :t. Även utredningen har i nu föreliggande förslag velat tillerkänna Kungl.

Maj :t ett betydande inflytande, i det Kungl. Maj :t föreslås skola utse flertalet

ledamöter i det organ, som för riksbankens räkning skall i första hand

avgöra valutaärendena.

Mot bakgrunden av de sålunda anförda statsrättsliga synpunkterna diskuterar

besvärssakkunniga olika tänkbara alternativ, då det gäller frågan

hos vem ansvaret i sista hand skall ligga beträffande valutaärenden. Inledningsvis

anför de sakkunniga vissa principiella synpunkter

på besvärsf rågan. Besvärssakkunniga anför att i de fall då rättsskyddsbehovet

tillgodoses genom administrativa besvär av hävdvunnen art

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. J\Iaj:ts proposition nr 142 år 1957

besvärsprövningen innebär att den besvärsprövande myndigheten får del i

ansvaret för den ifrågavarande förvaltningsverksainheten. Särskilt betydelsefull

blir besvärsprövningen på sådana områden som valutavårdens, där

utrymmet för fritt skön vid beslutens träffande måste vara mycket betydande

och, allt efter växlande yttre omständigheter, riktlinjerna för besvärsinstansens

praxis måste kunna förändras. Att under sådana omständigheter i

förevarande fall lägga besvärsprövningen på en annan myndighet än den,

som skall bära ansvaret för valutavården får enligt besvärssakkunnigas mening

betraktas som uteslutet. Slutinstans i valutaärenden måste vara den

myndighet som skall bära ansvaret för valutavården. Besvärssakkunniga

anför att utformningen av en lämplig instansordning för valutaärendena endast

är en av de många faktorer som inverkar vid avgörandet av frågan

om vilken myndighet som skall bära detta ansvar.

I fortsättningen tar besvärssakkunniga upp tre olika alternativ beträffande

placeringen av ansvaret för valutavården och valutaregleringen,

nämligen dels att detta ansvar lägges på riksbanken,

dels att Kungl. Maj :t skall ha ansvaret och dels att ansvaret på detta område

lägges på ett självständigt organ, vari möjligen kunde tänkas ingå företrädare

för både riksbanken och Kungl. Maj :t. Besvärssakkunniga antyder

beträffande de skilda alternativen olika linjer, efter vilka det föreliggande

spörsmålet kan lösas med tillbörligt beaktande av rättssäkerhetsintressena.

I detta sammanhang erinrar besvärssakkunniga om möjligheterna att på

valutaregleringens område införa ett besvärsinstitut, innebärande att besvärsprövningen

— såsom nu sker i fråga om s. k. kommunalbesvär — begränsas

till vissa rättsfrågor och att besvärsmyndighetens befogenhet enbart är kassatorisk.

Besvärssakkunniga understryker det angelägna i att det slutliga

avgörandet i valutafrågor ligger hos ett organ och att icke en uppdelning av

ärendena mellan t. ex. Kungl. Maj :t och riksbanken kommer till stånd. Besvärssakkunniga

anför vidare.

För det fallet att statsmakterna stanna vid det alternativet, alt riksbanken

ensam får ansvaret för alla valutafrågor, föreligger utredningens förslag,

att part skall få möjlighet att besvära sig över ett underordnat riksbanksorgans

beslut till riksbanksfullmäktige. Såsom redan anförts kan

emellertid detta förslag icke betraktas som en ur rättsskyddssynpunkt godtagbar

lösning. Man kan i stället tänka sig en sådan ordning, att talan får

föras från det underordnade riksbanksorganet till eu särskild för ändamålet

tillskapad nämnd, utsedd av fullmäktige i riksbanken. Delta besvärsorgan

borde givas en sådan sammansättning att garantier funnes för alt ärendena

bleve grundligt och objektivt handlagda. Nämnden borde ställas under

ordförandeskap av en erfaren högre domare och borde även i övrigt arbeta

i former som säkerställa en objektiv besvärsprövning. Några principiella

betänkligheter skulle eu sådan lösning icke ingiva. 1 realiteten skulle

fullmäktige sålunda överlåta sin prövningsrätt i enskilda valulaärcndcn till

ett av dem utsett organ. Det förutsattes härvid, att nämnden skulle ha alt

inom den gällande lagstiftningens ram följa de principer för valulavården,

som riksbanksfullmäktige uppdragit.

Avse statsmakterna däremot alt del slutliga ansvaret för valutaregleringen

skall ligga hos Kungl. Maj:t, synes en ordning liknande den för närvarande

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Mcij.ts proposition nr H2 år 1957

gällande ligga närmast till hands, d. v. s. beslut fattas i första instans av en

av Kungl. Maj:t utsedd myndighet med möjlighet att överklaga detta hos

Kungl. Maj :t i statsrådet.

Väljes åter ett tredje alternativ, enligt vilket det slutliga ansvaret för valutaregleringen

lägges hos ett särskilt organ eventuellt med representanter för

både Kungl. Maj :t och riksbanken (jämför räntenämnden eller den av utredningen

föreslagna valutastyrelsen), bör detta få en med hänsyn till dess

uPPgift som besvärsorgan lämplig sammansättning. Vad besvärssakkunniga

nyss anfört om önskvärdheten av att ordförandeskapet anförtros åt en

domare har avseende även å en slutinstans av den typ varom nu är fråga.

I det föregående ha besvärssakkunniga, som inledningsvis framhållits, utgått

från den förutsättningen, att besvärstalan skall på vanligt vis omfatta

såväl lämplighets- som rättsfrågor. Skulle man däremot tänka sig att besvärstalan

begränsades till att avse allenast rättsfrågor, d. av s. en talan av

principiellt samma natur, som den som nu föres vid kommunalbesvär, bliva

helt andra lösningar möjliga. Oaktat avgörandet i valutafrågor tillagts exempelvis

riksbanken, möta nämligen icke hinder att låta ett utanför riksbanken

stående och av denna helt oavhängigt organ kontrollera, att riksbanken

i sin verksamhet på detta område handlar inom de gränser, som gällande

rätt uppdrager. Riksbankens frihet att sköta valutavården lämnas

därigenom okränkt, men möjlighet att ingripa mot icke rättsenliga avgöranden

öppnas. Inskränkes besvärsprövningen på nu angivet sätt, "kan en besvärsordning

från en första instans, t. ex. riksbanken eller en blandad styrelse,

till Kungl. Maj:t i regeringsrätten efter mönster från kommunalrätten

vara en naturlig lösning.

Oavsett vilken av de nu angivna lösningarna som väljes, finner besvärssakkunniga

det av utredningen framlagda förslaget lagtekniskt så inkonsekvent

att det knappast i oförändrad form kan läggas till grund för lagstiftning.

Enligt utredningens förslag till ändringar i valutalagen skall beslutanderätten

i valutaärenden förbehållas riksbanken. Längre fram i lagen

föreslås emellertid, anför besvärssakkunniga, att denna riksbankens beslutanderätt

skall utövas, icke av riksbankens organ utan av ett särskilt organ,

valutastyrelsen, vars flesta ledamöter skall utses av Kungl. Maj:t. Eu så

motsägelsefull konstruktion kan enligt besvärssakkunnigas mening icke

godtagas. Valutalagen bör giva ett klart och konsekvent svar på frågan vem

som skall ha ansvaret för valutaregleringen. Anses denna böra handhas av

ett särskilt organ av blandad karaktär, bör detta tydligt utsägas i valutalagen

redan från början. Skall däremot handläggningen av valutaregleringsärendena

verkligen ankomma på riksbanken, blir det enligt de principer

som följs vid riksbankslagstiftningens utformning närmast en angelägenhet

för riksbanken att avgöra de organisatoriska formerna.

Svenska bankföreningen ifrågasätter — därest en ordning icke skapas

som innebär att besvär fullföljes hos Kungl. Maj :t — att ett särskilt

besvärsorgan inrättas. Ordförande i ett sådant organ skulle enligt

föreningen förslagsvis vara en jurist med erfarenhet att döma i högsta instans

och organet skulle i övrigt bestå av ledamöter, utsedda till en del av

Kungl. Maj :t och till en del av bankofullmäktige.

Utredningens förslag om valutastyrelsens sammansättning

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:is proposition nr H2 år 1957

möter icke från något håll invändning. — Svenska bankföreningen anför alt

enligt föreningens uppfattning bör utredningens förslag genomföras även

för den händelse besvärsprövningen skulle förläggas till Kungl. Maj:t eller

annat från riksbanken fristående organ. Bankföreningen uttalar såsom önskvärt

att i valutalagen uttryckligen angives att eu av de fyra ledamöter som

enligt förslaget skall utses av Kungl. Maj:t skall representera valutabankerna

och två av ledamöterna det enskilda näringslivet i övrigt. I detta sammanhang

för även föreningen fram den synpunkten att i valutastyrelsen

bör ingå en i domarvärv erfaren högre jurist.

Det av utredningen föreslagna underställ ningsinstitu tet blir

i ett par yttranden föremål för kritik. — Bank- och fondinspektionen ställer

sig sålunda avvisande till den föreslagna möjligheten för riksbanksledamot

i valutaslyrelsen att underställa bankofullmäktige styrelsens beslut

i valutaärenden. Inspektionen framhåller att det föreslagna institutet, sådant

det utformats, torde vara unikt i svensk rättsordning och att den föreslagna

ordningen även eljest är ägnad att väcka betänkligheter. Enligt inspektionens

mening torde den omständigheten att en enda ledamot inom valutastyrelsen

— förutsatt att han tillhört det mindre tal som riksbanksrepresentanterna

bildar — kan genomdriva underställning av ett ärende, åtminstone under

vissa förutsättningar, minska de övriga ledamöternas intresse för ärendet

och därmed försvaga styrelsens arbetsduglighet. Inspektionen finner det

för övrigt vara direkt stötande, att underställningsrätten skall kunna utövas

av ledamöter, vilkas mandat i styrelsen sammanhänger med deras tjänsteställning

eller ledamotskap hos den inrättning, som tillika är överinstans.

Sveriges allmänna exportförening berör underställningsinstitutet i samband

med att föreningen från allmänna rättssäkerhetssynpunkter granskar

utredningens förslag till besvärsordning. Föreningen framhåller såsom otillfredsställande

ur rättssäkerhetssynpunkt det nära organisatoriska och personella

samband, som skulle förefinnas mellan valutastyrelsen och fullmäktige.

Föreningen finner det ur denna synpunkt icke minst betänkligt, att det

enligt utredningens förslag skall finnas möjlighet för riksbankens representanter

i styrelsen att, oavsett ärendenas karaktär, draga styrelsens avgöranden

inför bankofullmäktige. — Sveriges industriförbund anför liknande

synpunkter och framhåller hl. a., att de förbättringar ur rättssäkerhetssynpunkt

som utredningens förslag innefattar vid jämförelse med bankofullmäktiges

tidigare förslag förringas av det förhållandet att en av riksbanken

utsedd ledamot i styrelsen skall kunna underställa valutastyrelsens beslut

fullmäktiges prövning.

Fullmäktige i riksgäldskontoret, som i huvudsak biträder utredningens

förslag, förordar beträffande underställningsinstitutet en ändring i det framlagda

förslaget, som enligt riksgäldsfullmäktiges mening skulle vara ägnad

att stärka valutastyrelsens ställning och tydligare framhäva styrelsen såsom

en självständig instans. Fullmäktige föreslår att den av utredningen föreslagna

bestämmelsen om möjlighet att underställa beslut ändras så, att underställning

endast får ske, därest två i beslutet deltagande ledamöter av sty
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1957

i elsen påkallar detta. Någon anledning att i förevarande hänseende göra

skillnad mellan ledamöter som utses av riksbanken, och sådana, som utses

av Kungl. Maj:t, synes fullmäktige icke föreligga. Riksgäldsfullmäktige tillfogar

den synpunkten att en viss garanti ur rättssäkerhetssynpunkt torde

ligga i den granskning av riksbankens förvaltning, däri inbegripet den valutakardande

verksamheten, som utövas av bankoutskottet och riksdagens revisorer.

Justitiekanslersämbetet anser icke att den av utredningen föreslagna underställningsmöjliglieten

i och för sig behöver möta någon allvarligare erinran.

Ämbetet synar emellertid frågan från en delvis ny synpunkt och ifrågasätter,

om icke vid skapandet av ett sådant underställningsinstitut bör tillses,

att ett verkligt kontradiktoriskt förfarande kommer till stånd. Därest

sökande i valutaärende, efter erhållen underrättelse att yrkande om underställning

framställts, inkommer med bemötande, torde möjlighet enligt ämbetets

mening böra föreligga till genmäle. Det förefaller dock ämbetet ej

vara förenligt med styrelseledamotens ställning som medlem av det beslutande

organet att stå som motpart till sökanden vid skriftväxling hos besvärsmyndigheten.

Justitiekanslersämbetet vill därför väcka tanken, att talan i sådant

fall föres av någon, som ej tillhör valutastyrelsen, måhända lämpligen

någon tjänsteman i riksbanken.

Beträffande den författningstekniska utformningen anför

besuarssakkunniga att reglerna om valutastyrelsen, därest handläggningen

av valutaärenden verkligen skall ankomma på riksbanken, lämpligen utgår

ur valutalagen och intages i bankoreglementet, där de kan utformas

efter förebild av reglementets regler om riksbankens direktion och om industristyrelsen.

hullmäktige i riksgäldskontoret ifrågasätter å andra sidan huruvida icke

vissa bestämmelser — såsom beträffande utseende av valutastyrelsens ordförande

och vice ordförande, styrelsens beslutförhet och ordförandens utslagsröst

samt angående underställande av beslut — är av den vikt, att de

lämpligen bör beredas plats i valutalagen i stället för i bankoreglementet såsom

utredningen föreslagit.

Departementschefen

Beträffande handläggningen av valutaärendena inom riksbanken innebar

bankotu Ilmäktiges förslag att eu särskild valutastyrelse inrättas för de löpande

arendena. Styrelsen skulle bestå av sju ledamöter, bland vilka ingin«e

representanter för näringslivet och det allmänna. Den nuvarande möjligheten

att i valutaärenden besvära sig hos Kungl. Maj :t bortföll enligt förslaget

I stallet infördes en ordning, enligt vilken ett valutastyrelsens beslut efter

ansökan kunde överprövas av fullmäktige i riksbanken. I anledning av den

kritik, som vid remissbehandlingen av bankofullmäktiges framställning bl a

från rättssäkerhetssynpunkter riktades mot de föreslagna förändringarna

i besvarsforfarandet, har 1956 års utredning rörande valutalagstiftningen i

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1957

enlighet med sina direktiv närmare övervägt förslaget i denna del. Den lösning,

som utredningen framlagt, innebär en ytterligare utveckling av bankofullmäktiges

tanke att inom riksbanken skapa ett tvåinstanssystem. Utredningen

har avvisat möjligheten att bibehålla Kungl. Maj :t som högsta besvärsmyndighet

i valutaärenden och sammanfattningsvis anfört, att det *

med utgångspunkt från den statsrättsliga ställning som riksbanken har och

den i direktiven angivna förutsättningen att valutavården skall vara en riksbankens

angelägenhet — svårligen låter sig göra att lägga det slutliga avgörandet

i valutaärenden hos annat organ än riksbanken. I syfte att giva valutastyrelsen

en mera fristående ställning föreslår utredningen att fyra av

styrelsens sju ledamöter, nämligen en representant för mera allmänna intressen,

en företrädare för valutabankerna och två personer med erfarenheter

från det enskilda näringslivet i övrigt, skall utses av Kungl. Maj :t. Övriga

ledamöter skall, såsom förutsatts i riksbanksförslaget, utses av bankofullmäktige.

Vice riksbankschefen bör enligt utredningen vara valutastyrelsens

ordförande. Vice ordförande föreslås skola utses av fullmäktige. Vidare

föreslår utredningen en bestämmelse att fullmäktig eller suppleant icke får

deltaga i fullmäktiges handläggning av ärende, varmed han tagit befattning

i valutastyrelsen. Vid sidan om möjligheten för sökande i valutaärende att

hos bankofullmäktige klaga över beslut av valutastyrelsen föreslår utredningen

ett underställningsinstitut, innebärande att inom riksbanken utsedd

ledamot av styrelsen skall kunna underställa bankofullmäktige ett av styrelsen

fattat beslut för prövning. Såsom motivering härför anför utredningen

att bankofullmäktige ytterst bär ansvaret för riksbankens angelägenheter

och att någon representant för det allmänna icke finns som motpart till sökanden

i valutaärenden.

Vid remissbehandlingen av utredningens förslag har meningarna varit

delade om det lämpliga och riktiga i att låta valutaärendena på nu antytt

sätt stanna inom riksbanken. Den föreslagna ordningen med överprövning

av valutastyrelsens beslut i bankofullmäktige tillstyrkes av justitiekanslersämbetet,

bankofullmäktige och riksgäldsfullmäktige. Från andra håll förordas,

under hänvisning närmast till rättssäkerhetssynpunkter, en lösning

innebärande att Kungl. Maj :t skall såsom nu kunna pröva beslut i valutaärenden.

Besvärssakkunniga åter har anvisat olika alternativa linjer, efter

vilka frågan om det administrativa ansvaret för valutaregleringen kan lösas

med tillbörligt beaktande av rättssäkerhetsintressena. De sakkunniga har

emellertid, såsom framgått av den tidigare redogörelsen, icke ansett utredningens

förslag ägnat att i oförändrad form läggas till grund för lagstiftning.

Frågan om den organisatoriska uppbyggnaden inom riksbanken av valutaregleringen

är beroende av var man vill förlägga det slutliga ansvaret för

tillämpningen av regleringen. I sistnämnda avseende erbjuder sig otvivelaktigt

såsom besvärssakkunniga närmare utvecklat olika tänkbara lösningar.

Flera remissinstanser, bl. a. bank- och fondinspektionen samt Svenska bankföreningen,

har framhållit huru på valutaregleringens område några konstitutionella

betänkligheter icke torde vara att anföra mot att Kungl. Maj:t

i! liihtmg till riksdagens protokoll 1957. 1 samt Nr 112

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1957

fungerar såsom besvärsinstans över riksbanken. Besvärssakkunniga framhåller

att riksbankens särställning icke torde utesluta att riksbanken tillägges

uppgifter som ett vanligt förvaltningsorgan och att riksbanken i den

mån så sker också torde vara att behandla såsom en förvaltningsmyndighet.

Denna syn på besvärsfrågan, vilken för övrigt i det väsentliga synes

omfattas även av utredningen, kan också jag i stort sett ansluta mig till.

Emellertid föreligger stora svårigheter att såvitt angår valutavården klart

avgränsa det område, inom vilket riksbanken till följd av grundlagens regler

har exklusiv kompetens och där följaktligen någon överprövning från

Kungl. Maj:ts sida icke kan ifrågakomma. De skäl som i det tidigare anförts

för att valutaärendena övertages av riksbanken från valutakontoret talar

onekligen även för att riksbanken också får det yttersta ansvaret för valutaregleringens

tillämpning. Även om en sådan lösning från valutavårdande

synpunkter ter sig välgrundad medför den otvivelaktigt en begränsning av

möjligheterna att anordna en förvaltningsmässigt sett invändningsfri prövning

av valutaregleringsärendena.

Frånvaron av möjligheten att i ett valutaärende anföra besvär hos ett från

riksbanken fristående organ kan icke undgå att påverka utformningen av

valutastyrelsen, vilken beträffande det stora flertalet löpande ärenden lär

komma att bli den enda instansen. Särskild vikt bör fästas vid att styrelsen

får sådan sammansättning att en allsidig bedömning av valutaregleringsärendena

icke blott från valutavårdande synpunkter kan påräknas. Utredningens

förslag att Kungl. Maj :t för detta ändamål skall utse fyra ledamöter,

representerande valutabankerna, det enskilda näringslivet samt mera

allmänna intressen, synes ägnat att tillgodose behovet av att valutaärendena

handlägges med öppen blick för de olika intressen som gör sig gällande

i dessa ärenden.

Sökande som icke åtnöjes med valutastyrelsens beslut bör ha möjlighet

att få beslutet prövat av bankofullmäktige. Även om en sådan anordning

såsom förut nämnts icke kan sägas fullt ut ersätta ett ordinärt besvärsförfarande

erbjuder den dock ett korrektiv mot oriktiga eller mindre välgrundade

avgöranden. Här förutsattes självfallet att ledamot som deltagit

i valutastyrelsens avgörande i ett ärende icke i egenskap av fullmäktig eller

suppleant för fullmäktig kan komma att taga befattning med ärendet i

bankofullmäktige. Den nu angivna ordningen synes böra kompletteras med

en möjlighet att, oberoende av sökandens initiativ, bringa ett beslut av valutastyrelsen

under fullmäktiges prövning. Tänkbart är att det ålägges en

av riksbanken särskilt förordnad tjänsteman utanför valutastyrelsen att

bedöma i vilka fall sådan underställning skall ske. Mest praktiskt förefaller

dock vara att initiativet till underställningen tas inom styrelsen. Denna utväg

att låta bankofullmäktige fälla det slutliga avgörandet kan väntas bli

utnyttjad i ärenden av särskild betydelse för riksbankens valutapolitik. I

sådana frågor kan den icke heller undvaras utan är att betrakta såsom en

följd av riksbankens speciella ansvar för valutavården. Begränsas syftet

med denna speciella underställningsrätt i enlighet med det nu anförda synes

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1957

del opåkallat att såsom fullmäktige i riksgäldskontoret ifrågasatt utsträcka

initiativrätten till andra ledamöter i styrelsen än de av bankofullmäktige

utsedda. Det synes vidare knappast föreligga skäl att kräva alt initiativet

skall utgå från mer än en ledamot.

Från rättssäkerhetssynpunkter torde i praktiken en ordning överensstämmande

med det nu anförda icke innebära några nämnvärda förändringar

i förhållande till vad som hittills tillämpats. Alltjämt kommer valutaärendena

att handläggas av ett organ med företrädare för det allmänna och

näringslivet. Det "bör också erinras om i vilken ringa utsträckning den nuvarande

möjligheten att anföra besvär hos Kungl. Maj :t utnyttjats. Å andra

sidan står klart att behovet av klagomöjlighet kan framträda klarare vid

en skärpt tillämpning av valutaregleringen. Särskilt är då att beakta beslut

varigenom någon ålagts skyldighet enligt 10 § valutaförordningen att erbjuda

riksbanken utländsk valuta till inlösen eller förpliktats lämna uppgifter

som i 16 § nämnda förordning avses. Det är emellertid att märka, att

det valutareglerande organet vid tredska från den förpliktades sida är hänvisat

till att genom vitesföreläggande söka framtvinga ett fullgörande av

sålunda ålagd hembuds- eller uppgiftsskyldighet. Ett uttagande hos den

tredskande av förelagt vitesbelopp förutsätter prövning av länsstyrelsen

eller allmän domstol. Sålunda ankommer det på länsstyrelsen att, på framställning

av riksbanken, efter prövning av förekommande förhållanden, förordna

om uttagande av vite, som någon förelagts för att fullgöra uppgiftsskyldighet.

Vite, som hänför sig till förpliktelse enligt 10 § valutaforordningen,

kan endast utdömas av allmän domstol efter talan av allmän åklagare.

Det ligger i länsstyrelsens och domstolens kompetens att pröva såväl

rättsenligheten i vitesföreläggandet som skäligheten av det bestämda vitesbeloppet.

Häri ligger en betydande garanti för att bestämmelserna tillämpas

på ett från rättssäkerhetssynpunkter betryggande sätt. Till detta må erinras

om att det valutareglerande organet icke har att befatta sig med värdering

av tillgång, som enligt åläggande skall avstås till riksbanken, när oenighet

råder om tillgångens värde i utländskt mynt. I sådant fall skall, såsom

i det tidigare omnämnts, värdet bestämmas av en särskild nämnd, varom

bestämmelser intagits i valutalagen.

Mot bakgrunden av det anförda finner jag, trots invändningarna, det föreliggande

förslaget kunna godtagas och läggas till grund för erforderliga

ändringar i valutalagstiflningen.

De i det föregående förordade principerna för den fortsatta handläggningen

av valutaärendena bör i första hand komma till uttryck i valutalagen.

Sålunda bör riksbankens i 6 § angivna befogenheter i anledning av

ett meddelat förordnande icke bero av Kungl. Maj :ts bemyndigande utan i

fortsättningen tillkomma riksbanken omedelbart på grund av bestämmelse

i lagen. Detta föranleder ändring i 2 § 5) och 7) samt i 6 §. Utredningen

har härjämte föreslagit viss jämkning av ordalydelsen i 2 § 2) och 6).

Någon saklig förändring mot vad nu tillämpas torde utredningen icke åsyfta.

Dessa ändringar torde kunna anstå tills resultatet av utredningens fort
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kangl. Maj.ts proposition nr U2 år 1957

satta arbete kommer under bedömning. Huvudreglerna om valutaärendenas

handläggning inom riksbanken bör få sin plats i valutalagen. Lämpligen

torde för detta ändamål efter 6 § införas en ny paragraf, benämnd 6 a §. I

denna upptages bl. a. bestämmelserna om valutastyrelsens sammansättning

samt om rätten att påkalla bankofullmäktiges prövning av ett av styrelsen

meddelat beslut. De närmare bestämmelserna rörande valutastyrelsen föreslås

intagna i bankoreglementet.

Den föreslagna organisationsreformen förutsätter inte någon väsentligare

ändring i valutaförordningen. På ett par punkter kan emellertid ifrågasättas

en redaktionell jämkning i syfte att framhäva riksbankens nya befogenheter

på grund av valutalagen. Valutaförordningens 18 §, varigenom riksbanken

bemyndigas meddela tillämpningsföreskrifter till förordningen,

framstår sålunda under den nya ordningen som en onödig upprepning av

6 § första stycket valutalagen. I något ytterligare fall kan en jämkning av

ordalagen förefallai motiverad. Enär emellertid frågan om valutaförordningens

utformning kommer att ånyo aktualiseras i samband med att

utredningen slutför sitt uppdrag, synes lämpligt att de ifrågasatta ändringarna

i denna författning får övervägas i ett senare sammanhang.

De administrativa förändringarna rörande valutaregleringen medför, att

\alutakontorets

gare nämnts, under årens lopp bestritts från två under sjunde huvudtiteln

upptagna särskilda anslag, benämnda Valutakontoret: Avlöningar och Valutakontoret:

Omkostnader. Vid den av mig i det föregående förordade lösningen

av organisationsfrågan bör dessa två anslagsposter framdeles utgå

ur riksstaten.

V. Sekretesskyddet för handlingar i valutaärenden

1956 års utredning

I den av 1956 års utredning framlagda promemorian tages i ett särskilt

avsnitt upp frågan om sekretesskyddet för handlingar i valutaärenden i det

nya läge att dessa ärenden handlägges inom riksbanken.

I promemorian lämnas inledningsvis en redogörelse för rättsläget under

den nu gällande ordningen. Det erinras om att valutakontorets handlingar

ansetts vara hemliga. Sekretessen har grundats på 4 och 21 §§ 1937 års lag

om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar, i det följande

benämnd sekretesslagen, samt kungörelsen den 8 december 1939 ( nr

835) med förordnande om inskränkning i rätten att utbekomma allmänna

handlingar rörande folkhushållningen vid krig, krigsfara eller andra utomordentliga,

ai kiig föranledda förhållanden. Därjämte kan anmärkas, att

tystnadsplikt är ålagd vederbörande befattningshavare enligt 7 § valutalagen

samt 22 § andra stycket valutaförordningen. Härmed är att jämföra de sek
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1957

retessbestämmelser, som gäller för riksbankens handlingar. Sålunda föreskrives

i 31 § sekretesslagen, att handlingar i ärenden, om vilkas hemlighållande

stadgas i lagen för Sveriges riksbank, icke må utan tillstånd av

fullmäktige i riksbanken eller av riksbankens bankoutskott eller revisorer

utlämnas tidigare än femtio år efter handlingens datum. De åsyftade bestämmelserna

i riksbankslagen innehåller följande.

Enligt 35 § nämnda lag gäller, att följande ärenden i riksbanken skall

hållas hemliga, nämligen kreditärenden och sådana ärenden, som omförmäles

i 14 g (köp och försäljning av utländska valutor), 15 § (mottagande och

beviljande av kredit i förhållande till utlandet m. in.) och 16 § (köp och försäljning

av svenska och utländska obligationer in. in.) ävensom andra ärenden

som rör kunders förhållande till riksbanken. Detsamma gäller ärenden

av penningpolitik natur, beträffande vilka fullmäktige finner, att deras offentliggörande

kunde medföra skada för riksbanken, likaså frågor om tillverkning

och kontroll av banksedlar samt om vården av riksbankens behållningar.

Överläggningar och beslut i nu nämnda frågor skall upptagas i

särskilt protokoll, vars innehåll ej må yppas förrän 50 år efter protokollets

datum, där ej riksdagens bankoutskott, dess revisorer eller fullmäktige i

riksbanken anser sådant tidigare kunna ske utan skada för riksbanken.

I 36 g stadgas vidare att fullmäktig i riksbanken, suppleant för fullmäktig,

ledamot av avdelningskontors styrelse samt vid riksbanken anställd

tjänsteman skall hålla dolt och förtegat vad enligt lagen skall hållas hemligt.

Utan hinder härav äger fullmäktige lämna bank- och fondinspektionen

samt sparbanksinspektionen vissa upplysningar.

Den nuvarande regleringen av de sekretessfrågor som uppkommer i valutakontorets

verksamhet möjliggör bl. a. att taxeringsmyndighet i viss utsträckning

för taxeringskontroll kan få del av handlingar som finns hos

valutakontoret. I 52 § första stycket av 1928 års taxeringsförordning föreskrives

som huvudregel att för taxering erforderlig handling eller uppgift

skali, då ordförande i beskattningsnämnd i första instans, taxeringskonsulent

eller taxeringsintendent framställer begäran därom, tillhandahållas av

statligt verk, alltså bl. a. valutakontoret. Vad nu sagts gäller dock enligt

andra stycket bl. a. icke handlingar som avses i 31 § sekretesslagen, d. v. s.

handlingar om vilkas hemlighållande stadgas i lagen för Sveriges riksbank.

Enligt tredje stycket gäller att om handling, som avses i första stycket eljest

är hemlig eller uppgift som där sägs är av beskaffenhet att omfattas av

tystnadsplikt, får handlingen eller uppgiften tillhandahållas allenast efter

framställning av taxeringsintendent. Finnes vid prövning av sådan framställning

att handlingens eller uppgiftens tillhandahållande skulle, för det

allmänna eller med hänsyn till enskilds befogade intressen, lända till synnerligt

men, må framställningen lämnas utan bifall. I fjärde stycket stadgas

slutligen, att Kungl. Maj:t efter framställning av taxeringsintendent får förordna,

alt handling eller uppgift skall tillhandahållas honom utan hinder

av vad som föreskrives i andra och tredje styckena.

De här återgivna stadgandena i taxeringsförordningen torde för valuta
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1957

kontorets vidkommande innebära, att kontoret på framställning av taxeringsintendent

skall tillhandahålla hemliga handlingar och uppgifter i valutaärenden,

där ej tillhandahållandet skulle för det allmänna eller med

hänsyn till enskilds befogade intressen lända till synnerligt men. Sådana

framställningar har även bifallits. Vid meningsskiljaktighet i dylik fråga

mellan valutakontorets styrelse och taxeringsintendenten torde den senare

enligt stadgandet i fjärde stycket äga draga frågan under Kungl. Maj :ts

prövning. Sådan fråga prövas enligt motiveringen till stadgandena av Kungl.

Maj:t i statsrådet. Motsvarande bestämmelser har upptagits i 46 § av den

föreslagna nya taxeringsförordningen.

Vad angår handlingar hos riksbanken är såsom förut nämnts handlingar

i ärenden, som är hemliga enligt riksbankslagen, i princip undantagna från

taxeringsmyndigheternas rätt till insyn, bankofullmäktige givetvis obetaget

att tillhandahålla handlingarna, där det finnes kunna ske utan skada

för riksbanken (35 § riksbankslagen). Det får anses synnerligen tveksamt

•om Kungl. Maj:ts rätt att på hemställan av taxeringsintendent förordna om

hemliga handlingars tillhandahållande åt taxeringsintendent kan gälla handlingar

enligt 31 § sekretesslagen, som finnes hos riksbanken. Innehållet i

§ 111 andra stycket regeringsformen kan måhända anses tala mot eu sådan

möjlighet.

Utredningen finner det önskvärt att vid en överflyttning av valutakontorets

uppgifter till riksbanken sekretesskyddets omfattning i möjligaste

mån ej ändras. Det bör därjämte enligt utredningens mening tillses att

gällande ordning i fråga om sådana handlingars tillhandahållande åt taxeringsmyndighet

i stort sett ej rubbas.

Vad angår omfattningen av sekretesskyddet är det möjligt, anför utredningen,

att 1939 års kungörelse skulle bli tillämplig även när ärendena

handlägges hos riksbanken och handlingarna kommer att finnas där; på

åtskilliga punkter skulle dock oklarhet och ovisshet komma att råda. Vidare

framhåller utredningen, att tvekan framkommit om innebörden av

1939 års kungörelse, särskilt beträffande frågan huruvida enskildas ansökningar

om tillstånd, vartill valutalagstiftningen kan ge anledning, är handlingar,

som avses i kungörelsen. Det synes därför utredningen vara lämpligt

att i samband med överflyttningen till riksbanken söka åstadkomma

en särskild reglering för valutaärendena.

Härvid kan enligt utredningens mening givetvis ifrågakomma att komplettera

sekretessföreskrifterna i riksbankslagen. Dessa föreskrifter synes emellertid

utredningen närmast utformade dels med hänsyn till riksbankens förbindelser

med främmande makts myndigheter och inrättningar och dels med

tanke på att åstadkomma vad som kan betecknas som banksekretess, d. v. s.

skydd för bankens kunder. Tillståndsgivningen i valutaärenden är i viktiga

hänseenden av annan art. Då sistnämnda ärenden regleras genom

särskild lagstiftning, synes därav enligt utredningens mening även böra

följa, att de därtill hörande sekretessföreskrifterna upptages på annan

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1957

plats än i riksbankslagen. Enligt utredningens uppfattning bör de lämpligen

upptagas i sekretesslagen, förslagsvis i en ny paragraf, betecknad 31 a §.

Mot placeringen av sekretessbestämmelsen i sekretesslagen skulle möjligen,

anför utredningen, kunna invändas, att valutalagen endast har temporär

giltighet för ett år i sänder. Emellertid bör enligt utredningen ihågkommas

att, även om valutalagen skulle upphöra att gälla, sekretesskyddet bör

bestå även för framtiden för de ärenden som handlagts jämlikt lagen.

Utredningen anför, att enligt den nya paragrafen i princip bör gälla, att

handlingar rörande ärenden, som av riksbanken handlägges med stöd av

valutareglerande lagstiftning, ej må, i den mån offentliggörande kan medföra

våda för folkhushållningen eller lända till men för enskild, utlämnas

förrän viss tid förflutit från handlingarnas datum. Dock bör fullmäktige i

riksbanken eller riksdagens bankoutskott eller revisorer kunna utan hinder

därav för särskilt fall förordna om utlämnande. Stadgandet bör utformas i

viss anslutning till 1 § 1939 års kungörelse.

Införes en sådan bestämmelse blir enligt utredningens mening taxeringsmyndigheternas

rätt till insyn i handlingar i valutaärenden i stort sett oförändrad.

Handlingarna skall alltså på begäran tillhandahållas åt taxeringsintendent,

med mindre fullmäktige finner, att tillhandahållandet skulle för

det allmänna eller med hänsyn till enskilds befogade intressen lända till

synnerligt men. Om § 111 andra stycket regeringsformen anses hindra tilllämpning

av 52 § fjärde stycket taxeringsförordningen, går dock taxeringsintendent

miste om möjligheten att hos Kungl. Maj :t påkalla prövning av

ett beslut att vägra tillhandahålla honom sådana handlingar.

Remissyttrandena

Den av utredningen föreslagna ändringen i sekretesslagen lämnas i allmänhet

utan erinran i remissyttrandena.

En från utredningen avvikande mening anföres emellertid av justitiekansiersämbetet,

som finner det tveksamt, huruvida de av utredningen åberopade

skälen motiverar att man frångår den hittillsvarande ordningen i

sekretesshänseende. Ämbetet framhåller svårigheterna att bedöma de på valutaregleringens

område liksom annorstädes ofta vanskliga sekretessfrågorna

och anför, att såvitt ämbetet är i stånd att bilda sig eu uppfattning

i saken, 1939 års kungörelse efter valutaärendenas överflyttning till riksbanken

skulle komma att gälla i samma omfattning som nu. Handlingar i

valutaärenden, som faller under kungörelsen, torde alltså vara hemliga,

oavsett att ärendena handlägges i riksbanken och handlingarna finnes där.

Måhända kunde det göras gällande, att kungörelsen endast riktar sig till de

under Kungl. Maj:t lydande myndigheterna och således icke till riksbanken.

De i kungörelsen upptagna förbuden om utlämnande av handling lär

emellertid, vid del förhållandet att kungörelsen är utfärdad med stöd av en

i sekretesslagen åt Kungl. Maj:t av riksdagen given fullmakt, ha samma

räckvidd som de direkt i lagen meddelade förbuden om utlämnande av

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr /42 år 1957

handling. Skulle åter anses, att det är ovisst, huruvida handlingar i valutaärenden

överhuvud taget rymmes under kungörelsen, är detta enligt justitiekanslersämbetet

en ovisshet, som ej synes äga samband med den nu föreliggande

frågan om valutaärendenas överflyttning till riksbanken och som

för övrigt torde böra lämnas därhän, då kungörelsen gällt i snart 20 år

och, såsom ämbetet förmodar, kunnat tillämpas utan att svårigheter framträtt,

vilka ej kunnat övervinnas. Den särskilt berörda frågan om kungörelsens

tillämplighet å »enskildas» handlingar äger ej heller enligt ämbetets

mening samband med valutaärendenas överflyttning. Har kungörelsen ej

förut i detta hänseende medfört praktisk olägenhet av betydelse, synes lagstiftningen

liärutinnan kunna lämnas orubbad. Ämbetet fortsätter.

Om den nuvarande författningsregleringen bibehålies, uppkommer frågan,

huruvida taxeringsmyndigheternas rätt till insyn i handlingar i valutaärenden

tillgodoses i tillräcklig omfattning. Så som justitiekanslersämbelet

uppfattar 1939 års kungörelse kan valutastyrelsen tillhandahålla handling

eller uppgift i valutaärenden, om den är av sådan beskaffenhet som avfes

*.. 21 § sekretesslagen, däremot icke handling eller uppgift som är att

hänföra till 4 § sekretesslagen. Enahanda gäller nu för valutakontoret och

överflyttningen av valutaärendena till riksbanken skulle alltså på denna

punkt ej innebära någon ändring. Om valutastyrelsen skulle anse hinder

jämlikt 52 § tredje stycket taxeringsförordningen — synnerligt men för det

allmänna eller med hänsyn till enskilds befogade intressen — föreligga mot

lillhaindahållande av handling eller uppgift i valutaärende, kan taxeringsmyndigheten

— enligt förslaget om besvärsordning — klaga hos bankofullmaktige.

Dessa trada alltså i Kungl. Maj :ts ställe, jämfört med nu förevarande

ordning (enligt vilken valutakontorets avslagsbeslut kan dragas under

Kungl. Maj :ts prövning). I förhållande till förslaget om ändring i sekretesslagen

skulle någon annan skillnad ej uppkomma, därest sekretessbestämmelserna

lämnades oförändrade, än att enligt nämnda ändringsförslag även

riksdagens bankoutskott och dess revisorer skulle äga förordna om utlämnande.

Vad slutligen angår det fallet som regleras i 52 § sista stycket taxeringsförordningen,

innehåller detta stadgande, att Kungl. Maj :t utan hinder

av vad som stadgas i andra och tredje styckena i paragrafen skall kunna

forordna om handlings eller uppgifts tillhandahållande.''Även om fråga är

om handling eller uppgift som överhuvud ej må tillhandahållas _ t. ex.

handlingar som avses i 4 § sekretesslagen, riksbankshandlingar som äro

hemliga eller handlingar vilkas utlämnande skulle medföra synnerligt men

7» KlmSL Ma:>:t dispensera från sådant förbud. I promemorian anföres

att det ar synnerligen tveksamt, om Kungl. Maj:t med hänsyn till 111 8 regeringsformen

äger förordna om tillhandahållande av handling, som enligt

riksbankslagen är hemlig och finnes hos riksbanken. Äger Kungl. Mai:t

icke sådan rätt i fråga om handlingar i valutaärenden efter deras överflyttande

till riksbanken, inträder en förändring i förhållande till nu rådande

ordning i taxeringsmyndigheternas möjligheter att få insyn i dessa

handlingar En jämförlig forändring blir emellertid också följden av det

framlagda förslaget till ändring i sekretesslagen, ehuru enligt detta förslag

- ^un8?- Ma.i - t men — bankofullmäktige, riksdagens bankout
skott

och dess revisorer skola kunna förordna om utlämnande av handling,

bor att vinna överensstämmelse med förslaget skulle, därest sekretesslagen

lamnas oförändrad, bestämmelse behöva införas om rätt för berörda riks
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1957

dagsorgan — eller i varje fall för bankofullmäktige — att utlämna handlingar.

En dylik bestämmelse synes böra upptagas i taxeringsförordningen.

Huruvida tillräckliga skäl föreligga att vidtaga eu sådan ändring tilltror

sig ämbetet icke att med någon större säkerhet bedöma. Måhända kan det,

därest det synes tveksamt, huruvida praktiskt behov föreligger av en bestämmelse

sådan som den antydda, vara försvarbart att avvakta utvecklingen.

Sammanfattningsvis anför justitiekanslersämbetet, att det vill förefalla

möjligt att, i allt fall för närvarande, låta den nuvarande författningsregleringen

i sekretesshänseende kvarstå oförändrad utan avseende å att valutaärendena

överlämnas till riksbanken.

Departementschefen

Den förändring av valutaregleringens administration som jag nu förordat

bör, såsom utredningen framhållit, icke få medföra någon rubbning i det

sekretesskydd som hittills gällt för handlingar i valutaärenden. För närvarande

kan allt efter grunden för hemlighållandet skiljas mellan i huvudsak

två slags hemliga handlingar hos valutakontoret. Dels är fråga om sådana

handlingar som avses i 4 § sekretesslagen, i vilket lagrum talas bl. a. om

handlingar, vilkas offentliggörande kan skada folkhushållningen eller näringslivets

behöriga fortgång. Dels gäller med stöd av 21 § nämnda lag förbud

mot att utlämna handlingar som, utan att vara hänförliga under 4 §,

innefattar sådana upplysningar om enskilda företags eller sammanslutningars

affärs- eller driftförhållanden, vilkas offentliggörande kan lända vederbörande

företag eller sammanslutning till men. Vid sidan härom skall nämnas,

att i riksbankslagen stadgats att vissa ärenden i riksbanken skall hållas

hemliga. Det är här fråga bl. a. om kreditärenden och ärenden angående

valutahandeln.

Utredningen har funnit tveksamt huruvida det sekretesskydd, som grundar

sig å 4 och 21 §§ sekretesslagen jämte den med stöd av dessa lagrum utfärdade

1939 års kungörelse, kommer att kvarstå i samma omfattning efter

en överflyttning av valutaärendenas handläggning till ett organ inom riksbanken.

Justitiekanslersämbetet har i denna fråga uttryckt en mera bestämd

mening och anfört att handlingar, som faller under nämnda kungörelse, torde

vara hemliga oavsett att ärendena handlägges i riksbanken och handlingarna

finnes där. Den ståndpunkt ämbetet sålunda intagit måste anses

väga särskilt tungt.

Fn särskild fråga som har visst samband med sekretesskyddet är i vad

mån taxeringsmyndigheterna äger att utbekomma hemliga handlingar för

taxeringskontroll. Bestämmelser härom finnes upptagna i 46 § 1956 års

taxeringsförordning. En förutsättning för att sådan handling skall kunna

tillhandahållas i ifrågavarande syfte är att framställning göres av taxeringsintendent.

För närvarande torde valutakontoret äga besluta om tillhandahållande

av handling av den art som avses i 21 § sekretesslagen under för
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj. ts proposition nr l''r2 år 1957

utsättning att handlingens överlämnande icke bedömes komma att för det

allmänna eller med hänsyn till enskilds befogade intressen lända till synnerligt

men. Skulle kontoret på sistnämnda grund finna sig icke kunna tillhandahålla

begärd handling eller rör framställningen handling varom förmäles

i 4 § sekretesslagen heror det av Kungl. Maj:ts förordnande huruvida

handlingen skall överlämnas till taxeringsmyndigheten.

Överlåtandet av valutaärendena på en valutastyrelse inom riksbanken

medför att det blir styrelsens sak att i fråga om sådana handlingar varå

21 § sekretesslagen är tillämplig pröva huruvida tillhandahållande skall äga

rum. Mera tveksamt har det ansetts vara huruvida Kungl. Maj:t, efter vägran

från valutastyrelsen att överlämna hemlig handling, kan med tillämpning

av 46 § fjärde stycket taxeringsförordningen förordna att handlingen

skall tillhandahållas taxeringsmyndigheten. Samma tveksamhet har anförts

beträffande Kungl. Maj :ts befogenhet att förordna om tillhandahållande av

sådan handling hos valutastyrelsen som skyddas med stöd av 4 § sekretesslagen.

I båda fallen har man funnit, att hinder mot berörda förordnande

skulle kunna tänkas möta i § 111 regeringsformen i den del där stadgas om

riksbankens lydnadsförhållande till riksdagen.

Varken utredningen eller justitiekanslersämbetet har ansett sig kunna

med säkerhet bedöma Kungl. Maj :ts rätt att meddela förordnanden om utlämnande

av handlingar i valutaärenden i det läge att dessa ärenden handlägges

inom riksbanken. Ämbetet synes närmast vara böjt att i avvaktan på

utvecklingen på detta område låta den nuvarande författningsregleringen i

sekretesshänseende kvarstå oförändrad utan avseende på att valutaärendena

överlämnas till riksbanken.

De principiella synpunkter på riksbankens i grundlagen givna särställning

såsom centralbank, vilka i det tidigare anförts, pekar enligt min mening

hän mot att riksbankens övertagande av de förvaltningsmässiga uppgifterna

på valutaregleringens område icke medför att Kungl. Maj:ts befogenheter

på detta område bortfaller. Liknande synpunkter torde ha legat

till grund vid utformningen av 46 § taxeringsförordningen i vad angår sådana

riksbankens handlingar, vilka omfattas av sekretessbestämmelserna i

riksbankslagen. Även på andra grunder finnes stöd för ett antagande att

taxeringsmyndigheternas möjligheter att få insyn i nu aktuella handlingar

efter ett genomförande av den förordade reformen icke kommer att bedömas

annorlunda än som tidigare skett. Från rent sakliga synpunkter torde

det dessutom vara att föredraga om de sekretessintressen, vilka det här är

fråga om, även i fortsättningen tillvaratages av Kungl. Maj :t.

Med hänsyn till det här anförda framlägges icke något förslag till ändring

av sekretessbestämmelserna.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1957

43

VI. Departementschefens hemställan

I enlighet med vad jag i det föregående anfört har inom finansdepartementet

upprättats förslag till lag om ändring i valutalagen den 22 juni 1939

(nr 350) så ock om fortsatt giltighet av samma lag.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande

över nämnda lagförslag, vilket såsom Bilaga1 torde få fogas vid statsrådsprotokollet

för denna dag, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Sven Rydén

1 Bilagan, som frånsett mindre jämkningar av redaktionell natur är likalydande med det

vid propositionen fogade lagförslaget, har här utelämnats.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1957

Bihang

Utredningens förslag

till

1) lag om ändring i valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350)

Härigenom förordnas, att 2 och 6 §§ valutalagen den 22 juni 1939 skola

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att i nämnda lag skall

efter 6 § införas en ny paragraf, benämnd 6 a §, av den lydelse nedan

sägs.

2 §.

I förordnande, som Konungen jämlikt 1 § meddelar, må föreskrivas:

1) att allenast riksbanken och bankaktiebolag, som riksbanken därtill bemyndigar

(valutabank), må driva handel med utländska sedlar och skiljemynt,

med växlar, checkar, andra penninganvisningar och fordringar, som

innefatta rätt till betalning i utländskt mynt (utländska betalningsmedel

och utländska fordringar), ävensom med aktier, obligationer och likartade

värdepapper, vilka äro utfärdade av någon, som är bosatt i utlandet (utländska

värdepapper);

2) att utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska värdepapper

må, mot vederlag som bestämmes i svenskt mynt, förvärvas och föryttras

allenast i den omfattning och på de villkor riksbanken bestämmer;

3) att dylika tillgångar skola erbjudas riksbanken eller valutabank till

inlösen mot kontant ersättning i svenskt mynt:

4) att svenska och utländska betalningsmedel, fordringar och värdepapper

icke utan tillstånd av riksbanken må utföras ur riket eller på annat sätt överföras

till utlandet eller överlåtas å den, som är bosatt i utlandet;

5) att dylika tillgångar icke utan tillstånd av riksbanken må införas till

riket;

6) att över värdepapper, som införes till riket eller som här förvaras för

den, som är bosatt i utlandet, så ock över köpeskilling, som influtit vid

försäljning av sådana värdepapper, ej må förfogas i vidare mån än riksbanken

bestämmer; och

7) att i annat hänseende än under 2)—6) sägs ej må över utländska betalningsmedel,

utländska fordringar och utländska värdepapper utan tillstånd

av riksbanken förfogas annorledes än genom föryttring till riksbanken

eller till valutabank.

Genom förordnande,---tillkommande befogenheter.

6 §.

Riksbanken må meddela närmare föreskrifter rörande tillämpningen av

meddelat förordnande.

Ärenden som föranledas av förordnandet skola prövas och avgöras av riksbanken.

6 a §.

Riksbankens beslutanderätt enligt denna lag utövas inom riksbanken av

en styrelse (valutastijrelsen), bestående av sju ledamöter. Fyra av ledamöterna

jämte ersättare för dem utses av Konungen och övriga tre ledamöter

jämte ersättare för dem av fullmäktige i riksbanken.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1957

45

Över valutastyrelsens beslut må klagan föras hos fullmäktige i riksbanken

inom tre veckor från det klaganden fick del av beslutet. Att i visst fall

beslut av valutastyrelsen kan underställas fullmäktige för prövning därom

stadgas i bankoreglementet.

Mot fullmäktiges beslut må talan ej föras.

Närmare föreskrifter om valutastyrelsen meddelas i bankoreglementet.

Denna lag träder i kraft den

2) ändrad lydelse av §§ 17 och 18 bankoreglementct

§ 17.

Mom. 1. Fullmäktige äga--- — det yrkar.

Mom. 2. Fullmäktige äga---i riksbanken.

Mom. 3. Till ledamöter i den i 6 a § valutalagen nämnda valutastyrelsen

skola fullmäktige utse vice riksbankschefen, en fullmäktig eller suppleant

för fullmäktig samt en bankdirektör. Fullmäktige skola därjämte utse ersättare

för nämnda ledamöter.

Vice riksbankschefen är valutastyrelsens ordförande. Fullmäktige förordna

en av de övriga inom riksbanken utsedda ledamöterna att vara vice

ordförande.

Valutastyrelsen är beslutför, när minst tre ledamöter äro närvarande. Vid

lika röstetal gäller den mening, som biträdes av ordföranden.

Fullmäktige hava att utfärda närmare bestämmelser för valutastyrelsens

verksamhet och må därvid föreskriva att ärenden av löpande eller expeditionell

natur eller eljest innebärande tillämpning av fastställda riktlinjer

må å styrelsens vägnar avgöras av ordföranden och bankdirektören i förening.

Beslut, som fattats av valutastyrelsen, skall underställas fullmäktige för

prövning, därest inom riksbanken utsedd ledamot av styrelsen det yrkar.

Har sådant yrkande framställts, skall sökanden i ärendet underrättas därom

snarast möjligt och senast i samband med att han erhåller meddelande om

innehållet i styrelsens beslut.

Ej må fullmäktig eller suppleant för fullmäktig deltaga i fullmäktiges

handläggning av ärende, varmed han i valutastyrelsen tagit befattning.

Till ledamot, som ej är tjänsteman i riksbanken, utgår arvode med

kronor för år.

§ 18.

Mom. 1. För behandling---fullmäktiges sammankomst.

Mom. 2. Fullmäktig, direktionsledamot eller ledamot av industristyrelsen

eller av valutastyrelsen, så ock tjänsteman, som har att meddela beslut

å riksbankens vägnar, äger ej deltaga i behandling av fråga rörande avtal

mellan honom och riksbanken. Ej heller må han deltaga i behandling av

fråga om avtal mellan riksbanken och tredje man, där han i frågan äger

ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot riksbankens. Vad sålunda

är stadgat angående avtal skall äga motsvarande tillämpning beträffande

rättegång eller annan talan mot honom eller tredje man.

Mom. 3. Vid fullmäktiges-----per capita.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1957

3) lag om ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar

i rätten att utbekomma allmänna handlingar

Härigenom förordnas, att i lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i

rätten att utbekomma allmänna handlingar skall efter 31 § införas en ny

paragraf, benämnd 31 a §, av den lydelse nedan sägs.

31 a §.

Handlingar rörande ärenden, som av riksbanken handläggas med stöd

av valutareglerande lagstiftning, må ej utlämnas,

1) i den mån deras offentliggörande kan medföra våda för folkhushållningen,

förrän femtio år förflutit från deras datum, samt

2) i den mån de innefatta sådana upplysningar om enskildas ekonomiska

förhållanden, vilkas offentliggörande kan lända till men för enskild, förrän

tjugo år förflutit från deras datum, med mindre den handlingen sålunda

angår samtycker till ett tidigare utlämnande.

Utan hinder av vad sålunda stadgats äga fullmäktige i riksbanken eller

riksdagens bankoutskott eller revisorer för särskilt fall förordna om utlämnande.

Denna lag träder i kraft den

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 142 år 1957

47

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj. ts lagråd den 21 mars

1957.

Närvarande:

justitieråden Walin,

Sjöwall,

Hagbergh,

regeringsrådet Klackenberg.

Enligt lagrådet den 16 mars 1957 tillhandakomniet utdrag av protokoll

över finansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 1

mars 1957, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag om ändring i valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) så ock

om fortsatt giltighet av samma lag.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av e. o. hovrättsassessorn G. Borggård.

Lagrådet yttrade:

Det föreslagna tvåinstanssystemet för valutaregleringsärenden bygger, enligt

vad 1956 års utredning framhåller, på förutsättningen att valutavården

skall vara en riksbankens angelägenhet. Denna ståndpunkt är, såvitt angår

nyssnämnda ärenden, grundad på en lämplighetsbedömning. I och för sig

är det, såsom föredragande departementschefen antytt, icke något som hindrar,

att riksbanken vid behandlingen av dessa ärenden kan ha samma ställning

som ett vanligt förvaltningsorgan.

Den nya organisationen för handläggning av valutaregleringsärenden innefattar

knappast någon väsentlig förändring jämfört med vad som för närvarande

gäller, utom såvitt angår den principiellt betydelsefulla frågan om

besvärsordningen. Förslaget innebär i detta hänseende, att prövningen av

besvär skulle överflyttas från Kungl. Maj :t i statsrådet till bankofullmäktige.

Sådan medlem av valutastyrelsen som utsetts av bankofullmäktige skulle

vidare äga påkalla, att av styrelsen meddelat beslut underställes fullmäktiges

prövning.

Enligt lagrådets mening bör besvärsordningen regleras på sätt eljest i allmänhet

gäller om administrativa ärenden. Förslaget kan svårligen anses tillfredsställa

kraven på en fristående överprövning. Lagrådet förordar, att den

nuvarande ordningen, som av remissuttalandena att döma tillvunnit sig de

närmast berörda intressenternas förtroende, bibehålies. Någon erinran synes

dock ej vara att framställa mot att medlem av valutastyrelsen som utsetts

av bankofullmäktige må påkalla att styrelsens beslut underställes besvärsinstansens

prövning.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 1^2 år 1957

I 6 § första stycket av det remitterade förslaget föreslås, att riksbanken

må meddela närmare föreskrifter rörande tillämpningen av förordnande som

av Kungl. Maj :t meddelats angående lagens tillämpning. Av vad lagrådet

anfört torde följa, att den nuvarande lydelsen av nämnda stycke — enligt

vilken Kungl. Maj :t äger uppdraga åt riksbanken att giva närmare föreskrifter

— bör bibehållas. Utan särskilt stadgande lärer vara tydligt, att

Kungl. Maj:t själv äger avgränsa tillämpningen av förordnande som nyss

nämnts eller meddela därmed jämförliga föreskrifter.

Ur protokollet:

Torsten Johanson

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr lb2 år 1957

49

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

22 mars 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Persson, Lindell,

Lindström, Lange, Lindholm, Näsgård, Ialing, Eliasson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för finansdepartementet, statsrådet Sträng, lagrådets den 21 mars 1957

avgivna utlåtande över det till lagrådet den 1 mars 1957 remitterade förslaget

till lag om ändring i valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) sa ock om

fortsatt giltighet av samma lag.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden följande.

Vid min tidigare anmälan av förslaget för Kungl. Maj:t utvecklade jag de

skäl som talar för att handläggningen av valutaregleringsärenden överflyttas

till riksbanken och att bankofullmäktige får det yttersta ansvaret för

valutaregleringens tillämpning. Jag framhöll även att denna ordning, som

utesluter att Kungl. Maj:t utgör besvärsinstans för ifrågavarande ärenden,

medför en begränsning av möjligheterna att anordna en mera ordinär förvaltningsmässig

prövning av ärendena. Det av 1956 års utredning töreslagna

tvåinstanssystemet inom riksbanken syntes mig emellertid kunna tillgodose

såväl intresset av en allsidig handläggning av regleringsärendena som skäliga

rättssäkerhetskrav och jag fann mig dartör kunna godtaga detsamma.

Enligt min mening liar lagrådet vid sitt uttalande för att den nuvarande

besvärsordningen bibehålies icke tillräckligt beaktat det intima samband

som råder mellan förekommande valutaregleringsärenden och riksbankens

egen valutavårdande verksamhet. De kompetensproblem som uppkommer

främst på valutahandelns område därest valutaregleringsärenden slutgiltigt

skall prövas av ett från riksbanken fristående organ synes mig alltjämt böra

tillmätas sådan vikt att det föreliggande utredningsförslaget är alt föredraga.

Jag är följaktligen icke beredd att tillstyrka någon ändring i det remitterade

förslaget i anledning av vad lagrådet uttalat.

Föredraganden hemställer härefter, att ovannämnda lagförslag, sedan i

detsamma vidtagits några mindre jämkningar av redaktionell natur, måtte

jämlikt § 67 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till

antagande.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 142

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr U2 år 1957

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ingrid Qvarnström

570246 Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin (1)

  1. Dan Hanqvist, Riksbankens uppgifter och ställning, FT 2005 nr 2 s. 139, på s. 146 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1957:342 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition a1 i texten
  2. BU 1957:30 Utlåtande i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning angående vissa ändringar i personalförteckningen för riksbanken, m. m. Fullmäktige i riksbanken s. 1 i texten
  3. BU 1957:31 Utlåtande i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning angående vissa ändringar i bankoreglementet. Fullmäktige i riksbanken har i skrivelse till bank a1 i texten
  4. BU 1957:21 Utlåtande i anledning av dels Kungi. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i valutalagen den 22 juni 1939 s. 1 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. FT 2005 s. 139 Dan Hanqvist, Riksbankens uppgifter och ställning s. 146 i texten