Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 21 december 19i5 (nr 823) om nöjesskatt, m. m

1959-03-13 · 18 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 16 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1959:97, Med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 21 december 19i5 (nr 823) om nöjesskatt, m. m

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 97 år 1959

1

Nr 97

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

angående ändring i förordningen den 21 december

19i5 (nr 823) om nöjesskatt, m. m.; given Stockholms

slott den 13 mars 1959.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till

1) förordning angående ändring i förordningen den 21 december 1945

(nr 823) om nöjesskatt;

2) förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 8 juni

1951 (nr 457) om särskilt bidrag till producent av svensk film, så ock om

fortsatt giltighet av samma förordning; samt

3) förordning angående fortsatt giltighet av förordningen den 8 juni 1951

(nr 458) om tillägg till förordningen den 21 december 1945 (nr 823) om

nöjesskatt.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I avbidan på en slutlig prövning av 1957 års filmstödutrednings förslag

förordas vissa provisoriska åtgärder i fråga om filmstödet och biografnöjesskatten.

Förslag framlägges sålunda om förlängning på ett år av nu

utgående producentbidrag till den svenska filmindustrin samt om höjning

av bidragsprocenterna från 20 till 30 för svartvit film och från 35 till 45

beträffande färgfilm. Biograf nöjesskatten föreslås sänkt med fyra procentenheter

till 34 procent.

Vidare föreslås, att revyer skall undantas från skatteplikt enligt nöjesskatteförordningen.

Förslagen beräknas medföra en sänkning av statens nöjesskatteintäkter

med omkring 5,5 milj. kronor. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1959. i samt. Nr 97

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 97 år 1959

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 21 december 1945

(nr 823) om nöjesskatt

Härigenom förordnas, att 6 § förordningen den 21 december 1945 om nöjesskatt

skall upphöra att gälla samt att 3, 7 och 9 §§ samma förordning1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 §. 3 §.

Nöjesskatt utgår för följande slag

av nöjestillställningar, nämligen

a) revy-, kabaret- och varietéföreställning;
b)

biografföreställning;

c) uppvisning eller -— -— — under

a)—g).

Nöjesskatt utgår--— andra

föremål.

7 §•

Nöjesskatten utgår med 15 procent

å bruttopriset för varje biljett, inberäknat

skatten; dock att för biografföreställning

nöjesskatten utgår med

38 procent å nämnda pris. 9

9 §•

Såsom biljettpris anses det för biljetten

erlagda priset, däri inräknat

förköpsavgift, särskild sittplatsavgift

eller annan dylik avgift ävensom sådan

program-, garderobs- eller därmed

jämförlig avgift, vars erläggande

utgör villkor för tillträde till tillställningen.

Nöjesskatt utgår för följande slag

av nöjestillställningar, nämligen

a) revy föreställning, som gives i

samband med utskänkning, så ock

kabaret- och varietéföreställning;

b) biograf föreställning;

c) uppvisning eller — -— — under

a)—g).

Nöjesskatt utgår — — — andra

föremål.

7 §•

Nöjesskatten utgår med 15 procent

å summan av erlagda inträdesavgifter,

inberäknat skatten; dock att för

biografföreställning nöjesskatten utgår

med 34 procent av nämnda summa.

9 §.

Vid beräkning enligt 7 § av summan

av erlagda inträdesavgifter skall

såsom inträdesavgift anses det för

biljett erlagda priset, däri inräknat

förköpsavgift, särskild sittplatsavgift

eller annan dylik avgift ävensom sådan

program-, garderobs- eller därmed

jämförlig avgift, vars erläggande

utgör villkor för tillträde till tillställningen.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1959; dock att äldre bestämmelser

alltjämt skola gälla i fråga om nöjestillställning, som dessförinnan

tagit sin början. 1

1 Senaste lydelse av 3 och 7 §§ se 1957:125 samt av 9 § se 1950: 250.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 97 år 1959

3

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 8 juni 1951

(nr 457) om särskilt bidrag till producent av svensk film, så ock om

fortsatt giltighet av samma förordning

Härigenom förordnas, dels att 5 § förordningen den 8 juni 1951 om särskilt

bidrag till producent av svensk film1, vilken enligt förordning den 6

maj 1955 (nr 169) gäller intill utgången av juni månad 1959, skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att förordningen i sålunda

ändrat skick skall äga fortsatt giltighet intill utgången av juni månad 1960.

(Nuvarande lydelse)

5 §•

Bidraget utgår beträffande film,

som framställts helt i färg, med trettiofem

procent och beträffande annan

film med tjugo procent av statens

andel i nöjesskatten för biografföreställning,

vid vilken bidragsberättigande

film visas och i vilken till

högst femton procent ingå utländska

filmer. Annonsfilm anses icke utgöra

del av föreställningen.

(Föreslagen lydelse)

5 §■

Bidraget utgår beträffande film,

som framställts helt i färg, med fyrtiofem

procent och beträffande annan

film med trettio procent av statens

andel i nöjesskatten för biografföreställning,

vid vilken bidragsberättigande

film visas och i vilken till

högst femton procent ingå utländska

filmer. Annonsfilm anses icke utgöra

del av föreställningen.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1959.

Förslag

till

förordning angående fortsatt giltighet av förordningen den 8 juni 1951

(nr 458) om tillägg till förordningen den 21 december 1945

(nr 823) om nöjesskatt

Härigenom förordnas, att förordningen den 8 juni 1951 om tillägg till

förordningen den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt, vilken förstnämnda

förordning gäller intill utgången av juni månad år 1959-, skall äga

fortsatt giltighet intill utgången av juni månad 1960. 1 2

1 Senaste lydelse av 5 § se 1955: 169.

2 Se 1955:170.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 97 år 1959

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

13 mars 1959.

1 ''

N är varande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om vissa ändringar

i nöjesbeskattningen samt anför därvid följande.

Filmstöd och biografhöjesskatt

Inledning. Vid 1948 års riksdag genomfördes skärpningar av nöjesskatten

på biografföreställningar. Denna skatt bestämdes då till 30 procent av den

del av priset som inte översteg en krona (förut 15 procent) och till 45 procent

av återstoden (förut 30 procent). Av skatten skulle tre fjärdedelar

tillfalla staten och en fjärdedel kommunen.

I anlédning av försämrade ekonomiska villkor för den svenska filmproduktionen

antog 1951 års riksdag på fyra år bestämmelser (SFS 1951: 457)

av innebörd att de svenska filmproducenterna skulle erhålla bidrag av

statsmedel för av dem producerade långfilmer. Bidraget skulle utgå med

tjugu procent av statens andel i nöjesskatten för biografföreställning vid

vilken sådan film visats. Det skulle betalas av biografägaren direkt till filmproducenten,

varefter biografägaren fick göra ett häremot svarande avdrag

i sin nöjesskattedeklaralion.

Bestämmelserna om stöd åt den svenska filmproduktionen förlängdes

vid 1955 års riksdag på ytterligare fyra år eller t. o. m. den 30 juni 1959

(SFS 1955: 169). Därvid höjdes bidragsprocenten till trettiofem i fråga om

färgfilm.

I propositionen nr 66 till 1957 års riksdag anmäldes ett av 1956 års nöjesskatteutredning

avgivet betänkande. På grundval av propositionen beslöts

vissa ändringar i reglerna för biograf nöj esskatten (SFS 1957: 125). Den

progressiva skatteskalan ersattes med en proportionell skattesats av 38 procent,

vilket innebar en mindre sänkning. Samtidigt infördes en särskild

skattelindring för mindre biografer med högst 75 kronor i veckan. Vidare

föreskrevs, att goda barnfilmer som visas på barnmatinéer eller av barnfilmklubbar

skulle vara skattefria. Nöjesskatteutredningen hade även föreslagit

en omläggning och höjning av stödet till de svenska filmproducen
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1959

terna. Förslaget innebar, att tio öre för varje försåld biobiljett — detta

belopp skulle vara skattefritt — skulle redovisas till ett gemensamt organ

för fördelning mellan de svenska filmproducenterna. Härvid skulle en fjärdedel

av det influtna beloppet användas till premiering av kvalitetsfilm

m. m. Detta förslag föranledde inte något beslut från statsmakternas sida.

Det förutsattes emellertid i propositionen, att utredningens förslag i nämnda

del skulle upptas på nytt vid utgången av den period för vilken det nuvarande

stödet beslutats. Från riksdagens sida (bevillningsutskottets betänkande

nr 34) framhölls, att det är ett allmänt önskemål att stödåtgärderna

till förmån för den svenska filmproduktionen framför allt kan inriktas

på att främja tillkomsten av konstnärligt mera högtstående filmer.

På hemställan av bevillningsutskottet beslöt riksdagen att i skrivelse till

Kungl. Maj :t anhålla om utredning angående fortsatt stöd åt svensk filmproduktion.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 6 jnni 1957 tillkallades

f. d. överdirektören H. Älmcbij såsom utredningsman med uppdrag att

verkställa utredning rörande fortsatt stöd åt svensk filmproduktion. Utredningen

har antagit namnet 1957 års filmstödutredning. Under utredningsarbetets

gång har samråd ägt rum med särskilt tillkallade experter, bl. a. från

filmbranschen. Den 16 januari 1959 har utredningen avgivit betänkande

angående filmstöd och biografnöjesskatt (SOU 1959:2). I betänkandet föreslås

höjning av det nuvarande filmstödet samt en teknisk omläggning

som bl. a. är avsedd att möjliggöra premiering av kvalitetsfilmer. Därjämte

förordas en sänkning av biografnöjesskatten i den formen att det 1957 beslutade

bottenavdraget å 75 kronor i veckan skall höjas till 100 kronor

samt att rätten till sådant bottenavdrag skall tillkomma samtliga biografer.

Över utredningens förslag har efter remiss yttranden inkommit från

statskontoret, riksräkenskapsverket, skolöverstyrelsen, statens biografbyrå,

statens pris- och kartellnämnd, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i

Stockholms, Östergötlands, Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs

och Bohus, Älvsborgs, Kopparbergs, Jämtlands och Västerbottens län,

Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Riksförbundet

Landsbygdens folk, Sveriges akademikers centralorganisation

(Saco), Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Folketshusföreningarnas

riksorganisation, Bygdegårdarnas riksförbund, Föreningen

Sveriges filmproducenter, Sveriges filmuthyrareförening, Sveriges

biografägareförbund, Svenska filmsamfundet, Svenska film- och biografföreningen,

Svenska landsbygdens småbiografägares förbund, Barnfilmkommittén,

Arbetarnas bildningsförbund, Sveriges lantbruksförbund, Kooperativa

förbundet, Audio-visuella sällskapet, Svenska musikerförbundet,

Svenska institutet för kulturellt utbyte med utlandet samt Sveriges radio

aktiebolag. Därjämte bar yttranden och skrifter avgivits av Svenska teaterförbundet,

Svenska landsbygdens kvinnoförbund och två företag inom filmbranschen.

Vid överståthållarämbetets yttrande har fogats utlåtanden från stadSkol
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 97 år 1959

legiet i Stockholm samt kulturdelegationen, uppbördsdirektionen, kammarkontoret

och drätselnämnden i staden.

Remissbehandlingen utvisar, att starkt delade meningar föreligger i fråga

om såväl formerna för filmstödet och sänkningen av biografnöjesskatten

som beträffande omfattningen av de åtgärder på området som nu är påkallade.

För ett slutligt ställningstagande till utredningens förslag behövs därför

längre förberedelsetid än som står till buds, därest proposition i ämnet

skall framläggas vid vårsessionen av 1959 års riksdag. Ett beslut i frågan

erfordras emellertid med tanke på att giltighetstiden för de nuvarande bestämmelserna

om filmstödet utgår den 30 juni 1959. Jag har också kommit

till den uppfattningen att vissa stödåtgärder är omedelbart påkallade. Det

beslut som i anledning härav är påkallat måste få provisorisk karaktär. Då

jag nu anmäler frågan, kommer jag med tanke härpå att endast i stora

drag redogöra för innehållet i betänkandet och de däröver avgivna yttrandena.

Filmstödutredningen. I betänkandet erinras om att vårt land haft en inhemsk

filmproduktion sedan ungefär 50 år tillbaka. Långfilmsproduktionens

storlek har varierat. Under 1930-talets första hälft omfattade den i genomsnitt

22 filmer per år. Under perioden 1937/38—1941/42 producerades årligen

i medeltal 31 filmer, medan produktionen under perioden 1942/43—

1947/48 steg till 40 å 41 filmer per år. I början av 1950-talet genomgick filmproduktionen

en ekonomisk kris, varefter antalet filmer spelåren 1952/53—

1957/58 varierat från 30 till 38 per år. I relation till folkmängden hade Sverige

under första hälften av 1950-talet näst Finland den största långfilmsproduktionen

i världen

Det framhålles vidare, att i förhållande till folkmängden torde Sverige även

ha det största antalet biografer i världen, vilket får ses mot bakgrunden av

den låga befolkningstätheten i stora delar av vårt land. Detta angives också

vara förklaringen till att omkring två tredjedelar av landets biografer utgöres

av småbiografer med mindre än fyra föreställningar per vecka. Samtidigt

har Sverige — enligt internationell statistik — näst Finland det lägsta antalet

biografbesök per år och invånare. Ca 90 % av biografernas omsättning

ligger på de ca 900 biograferna i klasserna I—III, d. v. s. biografer med mer

än tre föreställningar per vecka. Omkring 30 % av dessa biografer — motsvarande

ca 43 % av omsättningen — är anslutna till filmproducenter.

Av det totala antalet premiärsatta långfilmer på de svenska biograferna utgör,

påpekar utredningen, endast 9 å 10 % svensk film. Det relativt ringa

antalet svenska långfilmer har emellertid en betydligt större andel i publikfrekvensen.

De svenska filmerna svarar således för mer än en fjärdedel av

biografernas totala besökarantal.

För att erhålla underlag för överväganden rörande producentstödet

har utredningen verkställt undersökningar beträffande den svenska

filmproduktionens lönsamhet. Dessa undersökningar visar, att den svenska

filmproduktionen under den gångna delen av 1950-talet — med undantag för

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 97 år 1959

7

spelåret 1951/52 — redovisat betydande förluster. De totalt redovisade förlusterna

för filmer som ingår i undersökningarna har — före skatteåterbäring

och produktionsbidrag från biograferna — för spelåren 1952/53—1956/

57 uppgått till 3,6, 4,8, 7,1, 6,4 respektive 4,6 milj. kronor. Genomsnittligt per

film har de redovisade förlusterna respektive år uppgått till 136 000, 180 000,

230 000, 196 000 och 170 000 kronor. I dessa siffror ingår icke — på grund av

filmernas speciella karaktär — sådana filmer, som är helt skattebefriade enligt

14 § nöjesskatteförordningen. Resultaten för dessa filmer torde ha varit

avsevärt bättre.

Inom utredningen har en särskild bearbetning verkställts av undersökningsmaterialet

med fördelning på integrerade företag — varmed förstås producentföretag

med egna biografkedjor — och fristående filmproducenter.

Något mer än två tredjedelar av antalet filmer kommer på de integrerade

företagen och något mindre än en tredjedel på de fristående producenterna.

Bearbetningen visar, att filmproduktionen genomgående under åren gett

sämre resultat för de integrerade företagen än för de fristående producenterna.

Således redovisar — sedan nöjesskatteåterbäring och produktionsbidrag

från biografägarna avräknats — de integrerade företagen för spelåren 1950/51

—1956/57 en förlust av sammanlagt 15,3 milj. kronor, medan de fristående

producenterna för samma tid redovisar ett netto av 422 000 kronor. Detta

beror enligt utredningen dels på högre intäkter och dels på lägre produktionskostnader

för filmer, som framställts av de senare.

Utredningen finner inte möjligt att avgöra, om filmhyrorna är marknadsmässigt

riktiga, d. v. s. motsvarar vad de skulle uppgå till om filmproduktionen

i de integrerade företagen inte drevs tillsammans med biografrörelse.

Skillnaden i resultat mellan de båda företagargrupperna torde emellertid,

framhåller utredningen, i första hand bero på andra omständigheter. De fristående

producenterna, som gör enstaka filmer per år eller med ett par års

mellanrum och ej har stöd av egna biografkedjor, måste givetvis vara ytterst

försiktiga såväl vid valet av inspelningsobjekt som i fråga om därtill knutna

kostnader. De integrerade företagen, som i anslutning till innehav av ateljéer

och biografkedjor bedriver filmproduktion, har en tryggare ställning. Denna

beror även på innehavet av andra inkomstkällor, varjämte den kontinuerliga

produktionen av ett flertal filmer årligen ger en ytterligare möjlighet till

riskutjämning och därmed också förutsättningar för att ta större risker på

konstnärliga experiment än de fristående producenterna kan göra.

Enligt vad utredningen vidare framhåller uppgick nuvarande skatteåterbäring

under budgetåret 1957/58 till 2,7 milj. kronor och har för de två närmast

föregående budgetåren uppgått till genomsnittligt ca 3 milj. kronor.

Genom ökningen av antalet färgfilmer kan stödet för budgetåret 1958/59

ånyo beräknas uppgå till ca 3 milj. kronor.

Utredningen utgår från att eu svensk långfilmsproduktion av ett 30-tal

filmer per år ungefär svarar mot de förutsättningar som finns vid bibehållen

andel för den svenska filmen i den totala besöksfrekvensen. Av de båda huvudalternativ

som kommit i fråga för producentstödet, nämligen fortsatt di
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1959

rekt stöd åt produktionen eller en generell sänkning av nöjesskatten, finner

utredningen sig ej kunna förorda det senare. De huvudsakliga skälen härför

är, att en större nöjesskattesänkning i första hand skulle tillgodose den utländska

filmen, på vilken kominer ca tre fjärdedelar av skatteintäkterna,

samt att den skulle medföra en försämrad ställning för de fristående producenterna,

medan de integrerade företagen skulle få en gynnad ställning.

Utredningen föreslår ett stöd i nya former, vari ingår särskilt kvalitetsstöd

åt långfilmsproduktionen, stöd åt produktionen av barnfilm och kortfilm

samt medel för forskning och exportfrämjande åtgärder. Stödmedlen — som

skall utgöra 11 % av den till länsstyrelserna redovisade statliga biografnöjesskatten,

vilken i utgångsläget beräknas uppgå till 43,5 milj. kronor per

år — föreslås direkt överförda från länsstyrelserna till ett särskilt organ,

som skall förvalta och fördela medlen. Den summa som ställes till förfogande

beräknas för budgetåret 1959/60 ■— vid en mot genomsnittet under åren

1950—1956 beräknad nedgång i besöksfrekvensen av 15 % — uppgå till sammanlagt

ca 4,8 milj. kronor. Genom att stödmedlen bestämmes i viss relation

till den statliga biografnöjesskatten -—- och därmed även i relation till biljettintäkterna

-— uppnås värdebeständighet och förenkling av administrationen.

Särskilda överenskommelser med organisationer och enskilda företag

behövs ej för stödets genomförande.

Utredningen föreslår, att stödet i första hand skall uppdelas så, att huvuddelen

eller tre fjärdedelar användes för generellt stöd åt långfilmsproduktionen.

Den återstående fjärdedelen skall användas på följande sätt. Först avsättes

medel med upp till 100 000 kronor för forskningsändamål m. m. och

100 000 kronor för exportfrämjande åtgärder. Av resterande medel skall 10 %

användas för stöd åt produktion av kortfilm och 20 % för stöd åt framställning

av speciell barnfilm, i första hand film som är lämpad för barn under

11 år. Återstoden skall användas för premiering av en från allmänna synpunkter

önskvärd långfilmsproduktion.

Härutöver föreslås, att bestämmelserna om skattebefrielse för barnfilm •—

som nu gäller för barnmatinöer och av barnfilmklubbar anordnade föreställningar

— skall utvidgas att gälla även vid kvällsföreställningar med svenskproducerade

barnfilmer, som härför godkänts av den till barnfilmkommittén

anslutna barnfilmjuryn. Sådan skattebefrielse skall dock endast gälla för filmer,

som har en längd av minst 1 000 in i bredfilm eller 400 m i smalfilm,

eller för program sammansatta av flera sådana svenskproducerade barnfilmer,

som tillsammans har denna längd, under förutsättning att visningen

sker på entimmesföreställningar.

I fråga om det generella stödet åt långfilmsproduktionen anser utredningen,

att den fördelning enbart efter spelintäkterna som f. n. sker bör ersättas

av en fördelning dels i förhållande till produktionskostnaderna och dels i

förhållande till spelintäkterna. Dessa bidrags storlek får med hänsyn till produktionens

omfattning och tillgängliga medel bestämmas årligen men bör

vara maximerade till högst 20 % av kostnaderna och högst 30 % av spelin
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1959

takterna. Kostnadsbidraget bör dock — för att det skall få någon betydelse

— vara minst 10 %.

Utredningen föreslår en omprövning av den skattebefrielse som f. n. under

vissa förutsättningar kan erhållas för såväl svensk som utländsk film. Skattebefrielsen

— som tillkom då biografnöjesskatten var väsentligt lägre än

nu — ger, framhåller utredningen, ett stöd som för svartvit film är ca sju

gånger och för färgfilm nära fyra gånger större än den nuvarande skatteåterbäringen

för svensk långfilm.

I stället för denna skattebefrielse föreslår utredningen, att för sådana

filmer som är ägnade att tjäna »vetenskapligt ändamål eller upplysnings-,

undervisnings- eller uppfostringssyfte» och som samtidigt är av »allmänt

värde för samhället» skall införas möjlighet till skattenedsättning med 40 %.

Samtidigt föreslår utredningen, att svenska filmer, som erhåller sådan nedsättning,

likväl skall vara berättigade till generellt stöd efter samma grunder

som övriga svenska långfilmer. De bör därjämte även kunna komma i

fråga för stöd efter kvalitetsbedömning.

Genom att stödmedlen utgör viss del av den totala biografnöjesskatten,

får de ingen direkt anknytning till den svenska filmproduktionens storlek

och kostnaderna härför samt spelintäkterna därav. Det är därför inte möjligt

att på förhand ange storleken av de medel, som de olika filmerna kan

berättiga till. Det organ, som skall ha hand om medlen, bör därför arbeta

med en årlig budget och ha möjlighet att fondera medel. Ur fonden bör

medel kunna tagas då budgeten överskrides, liksom fonden bör tillföras

budgetmedel som icke åtgår.

För administration och fördelning av stödmedlen föreslås, att ett särskilt

bolag bildas. Kungl. Maj :t skall godkänna bolagsordning och ändringar

i denna. Ordföranden i bolagets styrelse och suppleant för denne bör

utses av Kungl. Maj :t. Särskilt kontrakt mellan staten och bolaget bör finnas,

innehållande föreskrifter om förvaltningen in. in.

För fördelning av premierna till förtjänta producenter av svenska lång:

filmer respektive kortfilmer föreslås tillsättande av en särskild jury, som

utses av Kungl. Maj :t för högst tre år. Ledamöterna bör avgå växelvis. De

medel, som anslås för stödjande av svensk barnfihnsproduktion, bör fördelas

av barnfilm juryn.

Utredningen har även framlagt förslag om att medgiva samtliga biografer

ett bottenavdrag om 100 kronor per vecka och på så sätt åstadkomma

en sänkning av biografnöjesskatten. Till grund för detta förslag

ligger undersökningar rörande besöksfrekvensen på biograferna och biografbranschens

lönsamhet.

Besöksfrekvensens utveckling har undersökts i 10 av de största städerna,

som tillsammans svarar för över 40 % av biografernas totala besökarantal.

Då siffrorna för år 1957 påverkades av den stora influensaepidemien under

hösten nämnda år, har det inte ansetts möjligt att med någon större grad

av säkerhet bedöma, huruvida och i vilken omfattning televisionen med
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj. ts proposition nr 97 år 1959

verkade till en nedgång i besöksfrekvensen detta år. I jämförelse med genomsnittet

för åren 1950—1956 hade åtta av städerna en ökning, medan

Stockholm och ytterligare en stad visade minskning av besöksfrekvensen.

Med hänsyn till de sålunda konstaterade svårigheterna att göra en bedömning

på grundval av 1957 års siffror har utredningen sökt få uppgifter så

långt fram i tiden som möjligt för att få en säkrare uppfattning om televisionens

återverkningar i de områden, som haft sändarestationer under

hela eller större delen av år 1958. Sådant siffermaterial har sammanställts

för Stockholm, Göteborg och Malmö.

Nedgången i besöksfrekvensen för Stockholm under år 1958 i jämförelse

med genomsnittet för åren 1950—1956 utgjorde 15 %. För Göteborg och

Malmö visar beräkningarna en nedgång mot nämnda genomsnitt med 7

respektive 2 %. I Stockholm var nedgången ganska jämnt fördelad under

året med 14,5 % på första och 16 % på andra halvåret. Göteborg hade en

minskning under första halvåret med 6 % och andra halvåret med 8 %,

medan däremot Malmö visade en ökning i besöksfrekvensen under första

halvåret med 1,5 % och en minskning andra halvåret med 6 %. I Göteborg

och Malmö blev televisionsförbindelserna reguljära först i maj 1958.

Jämte England synes Sverige vara det enda land i Europa, som redan nu

har en relativt hög televisionstäthet. Antalet licenser i Sverige uppgick den

30 november 1958 till 212 000 eller en på 35 invånare. I England hade man

vid utgången av år 1957 en televisionsapparat på var sjätte invånare. I

Stockholm motsvarade licenstätheten vid utgången av november månad

1958 en apparat på var elfte invånare.

Utredningen anser sig inte kunna bedöma, hur televisionen på längre

sikt kommer att återverka på biografnäringen. Den mycket hastiga ökningen

av antalet licenser i stockholmsområdet ger dock förutsättningar för att

med viss reservation bedöma effekten under televisionens utbyggnadsperiod

vid en relativt hög licenstäthet. Återverkningarna på längre sikt kan, framhåller

utredningen, möjligen bli större, men det kan också tänkas, att anskaffningskostnaden

för apparaterna och nyhetsintresset under televisionens

utbyggnadsperiod i högre grad påverkar frekvensen av andra nöjen

än vad senare blir fallet.

Då endast England f. n. har en högre licenstäthet än Sverige, anser utredningen

det svårt att göra jämförelser med utvecklingen i andra europeiska

länder. Bestämda slutsatser om televisionens återverkningar på biografrörelsen

i England kan enligt utredningen inte dras med anledning av

den högkonjunktur, som den engelska biografrörelsen liade under de första

efterkrigsåren, synbarligen sammanhängande med den starka varubristen

som gav stora förutsättningar för en stark ökning av biografbesöken.

Även om man inte klart kan förutse återverkningarna av konkurrensen

från televisionen på längre sikt, finner utredningen det dock rimligt, att

en viss jämkning i nöjesskatten företas på grund av de erfarenheter som

nu kan redovisas.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1959

11

Utredningen har verkställt en undersökning av förändringarna i biografbranschens

lönsamhet under senare år. Denna utvisar en avsevärd förbättring.

Hänsyn härtill bör enligt utredningens mening tagas vid förändringar

i nöjesskatten. Därjämte bör också beaktas de jämkningar i skatten

till biografernas förmån, som genomfördes den 1 juli 1957, vartill även bör

förutsättas att en viss kostnadsanpassning skall kunna genomföras.

För en kompensation av biografernas inkomstminskning kan man, framhåller

utredningen, välja två vägar. Den ena är en direkt sänkning av nöjesskatten

med ett visst antal procentenheter. Den andra är att medge s. k.

bottenavdrag för samtliga biografer. Vid valet mellan alternativen anser

utredningen, att hänsyn bör tas till hur de skatteändringar som genomfördes

år 1957 verkat för olika företag och hur en större frekvensminskning

påverkar visningsställena individuellt. Därvid konstaterar utredningen, att

övergången från progressiv till proportionell skatt medförde inkomstökning

för biografer med högre biljettprislägen än ca två kronor fem öre samt att

en minskning i besöksfrekvensen i mindre grad går ut över de centralt belägna

biograferna med de högsta biljettprislägena, men i ökad utsträckning

drabbar de mindre lägesbetonade biograferna. Härtill kommer, att

möjligheterna för kostnadsanpassning är mer begränsade för de mindre

och medelstora enheterna.

Utredningen föreslår, att en nedsättning av nöjesskatten för biograferna

genomföres på så sätt, att s. k. boltenavdrag skall erhållas för samtliga visningsställen

med ett belopp av 100 kronor per visningsställe och vecka.

Härigenom erhåller de mindre och medelstora enheterna, som i första hand

behöver kompensation, denna genom en proportionellt större nedsättning

samtidigt som skattelättnaden också proportionellt sett ger större nedsättning

vid sjunkande frekvens och därmed följande ökade svårigheter för

kostnadsanpassning. För de ambulerande företagen, som inte har fasta

visningsställen, skall enligt förslaget medges en nedsättning av den direkta

skatten med tre procentenheter.

Utredningen förutsätter, att filmhyra inte skall uttagas på bottenavdraget

och utgår därvid från att en nedsättning av skatten, som icke förutsätter

en biljettprissänkning och som närmast är att betrakta som en skatteåterbäring

till biograferna i förhållande till en sjunkande individuell lönsamhet,

inte skall minskas genom att filmuthyrarna kräver att få någon

andel därav. Då filmuthyrarna emellertid framställt krav härom, föreslår

utredningen alternativt, att biografägarna i stället erhåller direkt skatteåterbäring

med högst 100 kronor per visningsställe och vecka.

Slutligen föreslår utredningen en omläggning av skatteredovisningen och

genomförande av en förbättrad statistisk redovisning av nöjesskattemedlen.

De ekonomiska verkningarna av utredningens förslag i ingångsskedet

framgår av följande uppställning, vilken även utvisar skatteminskningen

i anledning av de ändringar i biografbeskattningen, som genomfördes år

1957.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 97 år 1959

1957 års

ändringar

Utred-

ningens

förslag

Summa

Milj. kronor

4,8

4,8

Skattebefrielse för barnfilm:

1,7

2,0

1,7

b kvällsföreställningar med svensk barnfilm ........

0,4

4,0

0,4

6,0

Övergång från progressiv till proportionell beskattning..

Avgår:

1,9

5,6

9,2

3,0

0,9

1,9

14,8

3,0

Ändring av 14 § nöjesskatteförordningen (skattenedsält- ning med 40 % i stället för nu gällande skatte-

0,9

5,6

5,3

10,9

Det nuvarande stödet åt filmproduktionen uppgår till ca 3 milj. kronor

årligen. Den summa om 4,8 milj. kronor, som enligt utredningens förslag

beräknas bli tillgänglig för det direkta producentstödet under budgetåret

1959/60, har framräknats med utgångspunkt från en beräknad frekvensminskning

på biograferna av 15 % i jämförelse med åren 1950—1956 i de

områden av landet — med ca 4,4 milj. invånare — som beräknas vara täckta

av televisionssändningar från den 1 juli 1959. Om en lika stor frekvensminskning

vid senare tidpunkt inträder för hela landet, beräknas beloppet

sjunka till 4,5 milj. kronor.

Remissyttrandena. Det av utredningen framlagda siffermaterialet och de

slutsatser utredningen dragit därav har ingående behandlats i vissa yttranden,

särskilt i dem som avgivits av remissinstanser som företräder filmbranschen.

I samband härmed lämnar Sveriges biografägareförbund bl. a.

den upplysningen att besöksfrekvensen i Stockholm under januari 1959 enligt

preliminära siffror nedgått med 11,9 procent i jämförelse med januari

1958.

I praktiskt taget samtliga yttranden förordas, att filmbranschen erhåller

lättnader i form av ökat stöd åt den svenska filmproduktionen och genom

sänkning av biografnöjesskatten. Statskontoret och länsstyrelsen i Östergötlands

län avstyrker emellertid vad utredningen föreslagit i nu angivna båda

hänseenden. Överståthållarämbetet motsätter sig förslaget att sänka biografnöjesskatten

och uttalar sig för att lättnaderna för filmbranschen helt får

formen av producentstöd. Svenska stadsförbundet avråder likaledes från en

skattesänkning och understryker, att en sänkning av biograf nöjesskatten i

vart fall inte bör gå ut över kommunernas andel av denna. Svenska landskommunernas

förbund uttalar sig för en mera begränsad skattesänkning än

utredningen föreslagit. — Ett fåtal remissinstanser, däribland riksräken
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1959

13

skapsverket och länsstyrelsen i Västerbottens län anser, att frågan om sänkning

av biografnöjesskatten bör anstå till dess säkrare underlag för frågans

bedömning kan erhållas. — Å andra sidan betonas, särskilt i yttranden

från filmbranschens sida, att snara åtgärder är nödvändiga. Härvid hänvisar

man framför allt till televisionens starka utveckling och en fortgående

nedgång av publikfrekvensen på biograferna. Det understrykes vidare på

ett flertal håll, att utvecklingen på hithörande områden går snabbt och att

det beslut som statsmakterna nu kan fatta endast kan få temporär giltighet.

Såsom delvis framgår av det nyss anförda har praktiskt taget samtliga

remissinstanser som ingått på frågan tillstyrkt, att det nuvarande f i 1 mstödet

höjes. Man har därvid i regel uttalat sig för en höjning utöver den

nivå utredningen räknat med. Sålunda förordar statens biografbyrå att stödet

ges sådan omfattning att den svenska filmproduktionens förluster blir

helt täckta. Landsorganisationen föreslår, att filmstödet blir 50 procent högre

än enligt utredningens förslag.

Däremot går meningarna starkt isär om de lämpliga formerna för filmstödet.

Utredningens förslag i denna del har i princip biträtts av länsstyrelserna

i Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Kopparbergs samt

Västerbottens län, Landsorganisationen, Saco, Arbetarnas bildningsförbund

och Kooperativa förbundet. Såsom en särskild fördel med förslaget betecknas

därvid på flera håll att det innebär möjlighet att ge särskilt stöd åt kvalitativt

högtstående filmer. I några yttranden, bl. a. Landsorganisationens, föreslås,

att stödet åt kvalitetsfilm erhåller större utrymme än i utredningens

förslag. — Ett flertal remissinstanser anser emellertid, att man bör bygga

på nuvarande stödform. Detta gäller bl. a. statskontoret, riksräkenskapsverket,

statens biografbyrå, statens pris- och kartellnämnd, länsstyrelserna

i Stockholms, Östergötlands och Jämtlands län, Riksförbundet Landsbygdens

folk samt praktiskt taget samtliga instanser som företräder filmbranschen

och dess anställda. Därvid vänder sig särskilt de sistnämnda instanserna

mot att förslaget enligt deras uppfattning ger det allmänna möjlighet

att ingripa dirigerande i branschen. Från bl. a. riksräkenskapsverkets

sida uttalas, att det synes nästan ogörligt att finna ett system, som tillgodoser

nödvändiga krav på objektivitet vid fördelning av medel som skall gå till

kvalitetsstöd. — Å andra sidan anses i några yttranden, att den nuvarande

stödformen kan kombineras med ett stöd åt kvalitetsfilm, eventuellt via

anslag över budgeten.

I de yttranden, där en sänkning av nöjesskatten förordas, betonar

man på flera håll sambandet mellan eu sådan åtgärd och en höjning av filmstödet.

I regel synes man förorda en kraftigare sänkning än den av utredningen

föreslagna. Längst går härvid representanterna för filmbranschen,

vilka i allmänhet hemställer, att biografnöjesskatten jämställes med nöjesskatten

på andra tillställningar, d. v. s. sänkes till 15 procent. Härvid påpekas,

att om detta förslag genomföres, filmstödet kan bortfalla. Ett förslag av

likartad innebörd framföres av Kooperativa förbundet. Enligt förbundets

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 97 år 1959

mening bör skatten sänkas till 20 procent, varvid en fjärdedel av intäkterna

bör användas till premiering av kvalitetsfilm. — Den av utredningen föreslagna

nivån för skattesänkningen tillstyrkes emellertid av länsstyrelserna

i Malmöhus, Älvsborgs och Jämtlands län, Landsorganisationen, Bygdegårdarnas

riksförbund samt Sveriges lantbruksförbund.

Förslaget att verkställa skattesänkningen genom att medge samtliga biografer

ett bottenavdrag har tillstyrkts av fem länsstyrelser, Landsorganisationen,

Folketshusföreningarnas riksorganisation, Bygdegårdarnas riksförbund,

Svenska landsbygdens småbiografägareförbund och Sveriges lantbruksförbund.

— Uttalanden till förmån för en sänkning av procentsatsen

för biografnöjesskatten göres däremot av riksräkenskapsverket, länsstyrelserna

i Stockholms och Kronobergs län, Riksförbundet Landsbygdens folk,

Saco samt flertalet av de remissinstanser, som företräder filmbranschen och

dess anställda. Därvid har, särskilt från Sveriges filmuthgrareförening, anförts

kritik mot den juridiska konstruktionen av bottenavdraget i vad denna

innebär att filmuthyraren inte skall få betinga sig filmhyra på den mot avdraget

svarande delen av biografägarens intäkter. Motsvarande kritik riktas

mot konstruktionen av det bottenavdrag som enligt 1957 års beslut tillkommer

småbiografer, och föreningen har i sitt yttrande tillkännagivit som

sin avsikt att, sedan filmstödutredningens förslag prövats av statsmakterna,

i fortsättningen uttaga häremot svarande filmhyra.

Slutligen torde få nämnas, att utredningens förslag att ersätta nu gällande

skattefrihet för undervisning sfilm in. in. med en 40-procentig

skattenedsättning jämte möjlighet för svenska producenter att erhålla del

i det föreslagna filmslödet har väckt gensagor i praktiskt taget samtliga

yttranden.

Departementschefen. Filmstödutredningen har efter ingående undersökningar

av den svenska filmproduktionens och biografbranschens ekonomiska

förhållanden framlagt förslag till omläggning och höjning av nu utgående

stöd till svensk filmproduktion samt om en sänkning av biografnöjesskatten.

Beträffande stödet åt filmproduktionen har utredningen, delvis på

grundval av ett tidigare utredningsförslag, utformat ett system, som skall

göra det möjligt att tillgodose de önskemål om särskilt stöd åt kvalitetsfilm

som uttalats bl. a. från riksdagens sida. Tillsammantagna innebär utredningens

förslag att det allmänna — i huvudsak staten — på olika vägar tillför

filmbranschen del av nöjesskatten till ett belopp av drygt 5 milj. kronor.

Remissbehandlingen visar, att man på de flesta håll anser nödvändigt att

medge filmbranschen lättnader, och man har därvid i regel velat gå ännu

något längre än utredningen. Meningarna går emellertid starkt isär om de

lämpliga formerna för det stöd som kan ifrågakomma. Från branschens sida

har man i denna del i huvudsak ställt sig avvisande till utredningens förslag.

Mot bakgrunden härav är det tydligt, att ingående överväganden erfordras,

innan en mera slutgiltig ståndpunkt kan tas till förslaget. För ett uppskov

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1959

talar även att förhållandena på området kan ändras ganska snabbt. Den

av biografägareförbundet lämnade uppgiften om publikfrekvensen på biograferna

i Stockholm kan sålunda tyda på att biografbesöken kan minska

ännu mera än utredningen på grundval av för den tillgängligt material ansett

sig böra räkna med. I detta sammanhang kan erinras om att antalet televisionslicenser

ökat mycket snabbt under innevarande år. Detta belyses av

följande uppgifter om antalet licenser i hela landet vid olika tidpunkter.

1/1

1957 ................

1/1

1/7

1958 ................

1958 ................

1/1

1959 ................

4/3

1959 ................

Vad bär anförts synes emellertid också med tydlighet ge vid handen, att

man i den föreliggande situationen inte kan inskränka sig till att förlänga

det nuvarande filmstödet och i övrigt uppskjuta frågan till nästa års riksdag.

I likhet med utredningen och det stora flertalet remissinstanser har

jag kommit till den uppfattningen att branschen under den närmaste framtiden

inte kan bära en skattebelastning av nuvarande storlek. Trots de allvarliga

betänkligheter som måste hysas mot att avstå från statsinkomster i

dagens läge anser jag sålunda ofrånkomligt att redan nu föreslå vissa lättnader.

Beslutet härom måste emellertid, såsom antytts redan i inledningen,

få provisorisk karaktär.

Med denna utgångspunkt synes endast kunna övervägas åtgärder inom

den nu gällande lagstiftningens ram, d. v. s. att höja det nuvarande filmstödet

och att jämka procentsatsen för biografnöjesskatten nedåt. Vad

särskilt angår det av utredningen anvisade alternativet för en skattesänkning,

d. v. s. ett bottenavdrag som uteslutande skulle tillkomma biografägaren,

får jag erinra om den kritik som från branschhåll framförts mot avdragets

konstruktion. En närmare prövning av denna fråga är uppenbarligen

nödvändig, innan det kan övervägas att härutinnan följa utredningens

iorslag. .lag förutsätter emellertid, att någon ändring från branschens sida

inte göres i fråga om hittills medgivet bottenavdrag för småbiograferna. Den

ståndpunkt som härvidlag kommer att intas från branschens sida anser jag

böra tillmätas väsentlig betydelse vid den kommande prövningen av filmfrågan.

Beträffande storleken av de lättnader som nu kan ifrågakomma synes

utredningens förslag innebära en godtagbar utgångspunkt. Den av utredningen

förordade avvägningen mellan vad som bör utgå i ökat producentstöd

och vad som bör användas till sänkning av biografnöjesskatten synes

likaledes i huvudsak lämplig. Jag anser mig dock böra förorda en något

längre gående sänkning av biografnöjesskatten än som motsvarar utredningens

förslag. I enlighet härmed förordar jag, att biografnöjesskatten

fr. o. in. den 1 juli 1959 sänkes med fyra procentenheter eller från .''18 till 34

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 97 år 1959

och att samtidigt procentsatsen för stöd åt svenskproducerad svartvit film

ökas från 20 till 30 och motsvarande procentsats för färgfilm från 35 till 45.

Vid bestämmandet av procentsatserna för filmstödet har beaktats, att detta

stöd torde få baseras på något lägre nöjesskatteintäkter än utredningen

förutsatt. Genomföres vad jag sålunda förordat, torde statens intäkter av

nöjesskatten komma att nedgå med omkring 5,5 milj. kronor. För filmbranschen

i dess helhet motsvarar sänkningen av biograf nöjesskatten och

höjningen av filmstödet tillsammans en lättnad i beskattningen med ca 13

procent.

Jag vill understryka, att vad jag här förordat innebär ett provisorium och

att statsmakterna vid en slutlig prövning av filmstödutredningens förslag

bör vara oförhindrade att välja andra lösningar.

Utredningens förslag att ersätta nu medgiven skattefrihet för s. k. dokumentärfilm

m. m. med skattenedsättning jämte stöd åt svenskproducerad sådan

film har, som den föregående redogörelsen utvisar, mött starkt motstånd

vid remissbehandlingen. Med hänsyn härtill vill jag redan i detta

sammanhang uttala att förslaget, ehuru förenat med vissa fördelar, inte

synes böra genomföras.

Jag vill emellertid förorda, att en av utredningen föreslagen och i remissyttrandena

allmänt tillstyrkt förenkling i fråga om redovisningen av nöjesskatten

— innebärande att skatten uträknas på grund av de totala intäkterna

och inte på varje biljett — kommer till stånd.

Skatteplikt för revyer

Inledning. Före 1957 års ändringar i nöjesskatteförordningen var i princip

alla sceniska och musikaliska framträdanden belagda med nöjesskatt. Skatteplikt

förelåg sålunda för teaterföreställning, musikunderhållning, litterär

underhållning, uppvisning i konstnärlig dans samt revy-, kabaret- och varietéföreställning.

Undantag gällde endast för operans och dramatiska teaterns

föreställningar i deras ordinarie lokaler i Stockholm.

I enlighet med förslag av 1956 års nöjesskatteutredning beslöts vid 1957

års riksdag att undanta teater, musikunderhållning, litterär underhållning

och uppvisning i konstnärlig dans från skatteplikt. Denna åtgärd motiverades

främst med det kulturella värde som i allmänhet ligger i teater- och konsertverksamhet.

Däremot bibehölls den tidigare regeln att skatt skulle erläggas

för revyer, kabareter och varietéer.

Vid de nya reglernas tillkomst förutsågs både från Kungl. Maj:ts och riksdagens

sida (propositionen nr 66 s. 49 f och bevillningsutskottets betänkande

nr 34 s. 20 f), att vissa gränsdragningssvårigheter skulle uppkomma. Det

ansågs därför nödvändigt att uppställa schablonmässiga regler och att godtaga

de därmed följande konsekvenserna, exempelvis att en från konstnärlig

synpunkt tämligen likgiltig operett fritas från nöjesskatt, medan en högtstående

revy drabbas därav. Ytterligare framhölls, att gränsdragningssvårighe
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 97 år 1959

ter skulle föreligga även om skatteplikten på området skulle omfatta endast

kabareter och varietéer.

Vid innevarande riksdag har väckts en motion, vari bl. a. yrkats att revyer

måtte fritagas från nöjesskatt. Motionen har behandlats av bevillningsutskottet

i dess betänkande nr 12, därvid utskottet, under hänvisning till pågående

överväganden i frågan inom finansdepartementet, hemställt, att motionen

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottet framhåller

i betänkandet, att enligt vad utskottet erfarit de tolkningssvårigheter som

befarades vid de nya bestämmelsernas tillkomst har besannats samt att bestämmelserna,

såsom de är utformade, ger utrymme för subjektiva bedömanden,

vilket är ägnat att försvåra en likformig rättstillämpning.

Departementschefen. För revyer har sedan länge uttagits nöjesskatt. 1957

års beslut innebar sålunda inte någon förändring i fråga om skatten på revyer.

Vad som föranlett de under senare år framställda kraven på skattefrihet

för denna underhållningsform är, att teaterföreställningar, konserter,

uppläsningar och uppvisningar i konstnärlig dans år 1957, med hänsyn

till det värde sådana föreställningar i regel har från kulturell synpunkt,

ansågs böra undantas från det skattepliktiga området. Till stöd för önskemålen

om skattefrihet jämväl för revyer har främst åberopats svårigheterna att

med nu gällande regler avgränsa det skattefria området. Man har emellertid

också framhållit, att vissa revyer är konstnärligt mera högtstående än åtskilliga

teaterföreställningar.

Det förutsågs, att vissa svårigheter skulle uppkomma i tillämpningen, när

det gällde att dra en gräns mellan skattefri teater och skattepliktig revy.

Man ansåg sig emellertid kunna räkna med, att svårigheterna skulle kunna

bemästras.

Erfarenheterna från den tid, under vilken 1957 års regler tillämpats, synes

ge vid handen, att gränsdragningssvårigheterna blivit större än man räknat

med. Dessa svårigheter har inte minst samband med uppkomsten även

ny form av lättare underhållning som formellt framträder såsom teaterpjäs

men från andra synpunkter skulle kunna betecknas som revy.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit synes en ändring av bestämmelserna

böra övervägas. En möjlighet härvidlag skulle självfallet vara att

på nytt införa de regler som gällde före den 1 juli 1957. Onekligen framstår

detta som den mest rationella lösningen. Mot bakgrund av att helt skattefrihet

f. n. gäller för teater och konserter in. in. finge skatteprocenten därvid

modereras. Jag är emellertid inte beredd att nu förorda en sådan åtgärd.

Under dessa omständigheter synes endast återstå att tillmötesgå önskemålen

om skattefrihet för revyer. Inte heller denna åtgärd går fri från invändningar,

och jag får härvidlag erinra om de skäl som anfördes, när frågan

behandlades vid 1957 års riksdag. Revyföreställningarna är visserligen

i många fall konstnärligt högtstående, men de kan lika ofta bjuda på underhållning

av enbart nöjesbetonad karaktär. Undantas revyerna från skatteplikt,

innebär detta, såsom påpekades år 1957, alt man låter gränsdragnings
2

Bihamj till riksdagens protokoll 1959. 1 samt. Xr 97

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 97 år 1959

svårigheter föranleda ett ganska betydande avsteg från vad som från

principiell synpunkt framstår som motiverat. Det bör nämligen framhållas,

att revyföreställningar — liksom kabareter och varietéer — i det allmänna

medvetandet framstår som typiska nöjestillställningar. Ytterligare bör, liksom

skedde år 1957, understrykas, att vissa gränsdragningssvårigheter kommer

att kvarstå, även om revyerna fritas från skatt.

Trots de anförda betänkligheterna har jag emellertid, med hänsyn till erfarenheterna

från tillämpningen, inte velat motsätta mig, att revyerna i princip

undantas från skatteplikt. För att motverka riskerna för att på restaurangerna

uppstår nya av nöjesskattebestämmelserna betingade underhållningsformer

inom gränsområdet till kabaret och varieté vill jag emellertid föreslå,

att skatteplikten kvarstår för revyer, som ges i samband med utskänknång,

d. v. s. i lokal där utskänkning av rusdrycker, Öl eller alkoholfria drycker

äger rum eller i omedelbart angränsande lokal med öppen förbindelse

till utskänkningslokalen.

I enlighet med det förut anförda har inom finansdepartementet upprättats

förslag till

1) förordning angående ändring i förordningen den 21 december 1945 (nr

823) om nöjesskatt;

2) förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 8 juni

1951 (nr 457) om särskilt bidrag till producent av svensk film, så ock om

fortsatt giltighet av samma förordning; samt

3) förordning angående fortsatt giltighet av förordningen den 8 juni 1951

(nr 458) om tillägg till förordningen den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt.

Jag hemställer, att förslagen måtte genom proposition framläggas för riksdagen.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Alice Magnusson

590487 Stockholm 1959, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. BevU 1959:50 Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1959 s. 18 i texten
  2. Rskr. 1959:250 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 21 december 1945 a1 i texten
  3. SU 1959:92 Statsutskottets utlåtande nr 92 år 1959 s. 1 i texten
  4. BevU 1959:40 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 21 december 1945 s. 1 i texten